Anf. 177 Gunnar Sandberg (S)
Herr talman, utskottets ledamöter och åhörare! Tack, Roland, för inledningen! Jag behöver inte gå in på hur många reservationer och motioner som utgör underlag till dagens debatt.
Jag ska dock yrka bifall till våra gemensamma reservationer med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det är punkterna 2, 4, 9, 11 och 12.
Dyr ohälsa motiverar investeringar i folkhälsan. Kostnaden för den påverkbara ohälsan uppgår, lågt räknat, till 120 miljarder kronor per år. Detta redovisade Statens folkhälsoinstitut till regeringen i mitten av november 2010 i
Framtidens folkhälsa - allas ansvar.
Kostnaderna kan minskas betydligt genom bland annat förutsättningar för sundare matvanor, ökad fysisk aktivitet och minskad konsumtion av alkohol och tobak. Totalt presenterades ett sextiotal förslag i den folkhälsopolitiska rapporten för framtidens folkhälsa.
De flesta av er i kammaren känner till mitt stora intresse för idrott och fysiska aktiviteter. Jag tänkte därför i dag även tydliggöra en annan sida av mina folkhälsofunderingar.
Herr talman! Regeringen har ett starkt fokus på att åstadkomma starka individer såväl ekonomiskt som socialt, men till skillnad från min syn på detta försöker regeringen slå sönder den väl genomtänkta strategin där även solidariteten flödar.
Jämlikhet och solidaritet är politiskt laddade begrepp. Den ojämlika inkomstfördelningen anser till exempel vissa vara naturlig och nödvändig, medan andra anser den vara helt oacceptabel. När det gäller den offentligt finansierade vården finns såväl internationella deklarationer som svensk lagstiftning som anger tydliga krav på jämlikhet i hälsa och vård.
Låt oss därför klargöra att den friska individ som uppstår då den enskilde stimulerats i sina egna friskvårdsinsatser att bli en sund människa inte har något att göra med den sociala strukturen i samhället. Varje människa oavsett bakgrund, etnicitet, sexuell läggning eller ålder och kön mår som biologisk varelse bra av att utöva någon form av fysisk aktivitet.
Folkhälsopolitiken når dock inte alla lika väl, på grund av att det råder sociala och ekonomiska restriktioner i hur man kan tillgodogöra sig möjligheterna till fysisk aktivitet. Folkhälsopolitiken - eller som EU säger: hälsa i alla politikområden - innebär därför att reducera social exkludering i alla dess former och uttryck. Bara i ett solidariskt samhälle där jämlikhet råder kommer folkhälsan att förbättras för alla och inte bara för dem som har den ekonomiska möjligheten.
Herr talman! FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna slår fast att bästa möjliga hälsa är en grundläggande mänsklig rättighet. Detta rättighetsperspektiv återspeglas också i den svenska hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf och dess krav att hela befolkningen ska erbjudas en god vård på lika villkor oberoende av social position och köpkraft.
De värderingar och etiska principer som inspirerat socialminister Göran Hägglund är inte redovisade så att vi alla kan förstå dem. Det är dock helt klart att kommersiella intressen oftast har vägt tyngre än människovärdesprincipen.
Intressant är också att se att det nypolitiska språket blir allt fräckare i sina försök att sälja in hälsa i folkmun så att alla känner sig vara med och inte befinna sig i det populära nyliberala utanförskapet. De nya Moderaternas sjukvårdspolitiska slutrapport till partistyrelsen i februari 2009 har till exempel som titel
Jämlik vård
, trots att den inte med ett ord beskriver sociala skillnader i vården eller några insatser som kan minska dessa skillnader.
Låt oss börja med att fastställa att en individs hälsa beror på en mängd olika faktorer. Det finns en mängd varianter på den bild som togs fram av Världshälsoorganisationen, WHO, eller mer korrekt av Göran Dahlgren och Margaret Whitehead över hälsans bestämningsfaktorer.
Ni har nog någon gång sett denna "regnbågsbild" där man vill betona samspelet mellan levnadsvanor och sociala normer, nätverk, levnads- och arbetsvillkor, vilket i sin tur står i förhållande till ett bredare socioekonomiskt och kulturellt samhällsklimat. För att vara riktigt säker på att ingen missar vilken bild jag pratar om har jag den här, och den kan om ledamöterna är intresserade fås senare av mig.
Herr talman! Folkhälsoarbetet kan delas in i primär, sekundär och tertiär prevention.
Primär prevention brukar kallas för hälsofrämjande arbete och sker innan man blir sjuk. Hälsofrämjande insatser beskrivs som den process vilken ger människor möjligheter att öka kontrollen över sin hälsa och att förbättra den. Ett sätt att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa är att skapa hälsofrämjande miljöer. Hälsofrämjande miljöer syftar till att stärka människors makt i vardagen och självförtroende samt till att minska riskfaktorer både i den psykosociala och i den fysiska miljön. Det kan handla om att bryta individers isolering samt att ge alla tillgång till hjälpande strukturer vid krissituationer.
Sekundär prevention, också kallad sjukdomsförebyggande arbete, handlar om att i ett tidigt stadium upptäcka sjukdomar samt motverka så kallade riskfaktorer.
Tertiär prevention är detsamma som behandling och rehabilitering.
Alla vi som är intresserade av folkhälsa vill att det som ska göras ska ske så tidigt som möjligt i kedjan, det vill säga att vi ska satsa på primär prevention. Om vi gör det kan samma insats vara både sjukdomsförebyggande och behandlande. Exempelvis kan behandling av alkoholberoende även vara förebyggande av hjärt- och kärlsjukdom och olika former av cancer. På samma sätt kan exempelvis fysisk aktivitet och goda matvanor vara hälsofrämjande för alla genom att det stärker vitalitet, muskelstyrka, immunförsvar och höjer energinivån; sjukdomsförebyggande genom att fysiska aktiviteter och frukt- och grönsakskonsumtionen gör att risken för diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar minskar; behandlande av exempelvis fetma och högt blodtryck och rehabiliterande efter till exempel en operation.
I den rapport som Marmot gjort och som finns sammanfattad på ett bra sätt av Folkhälsoinstitutet understryks betydelsen av att stärka det sjukdomsförebyggande arbetets roll och påverkan. Enbart fokus på grupper med mest ohälsa och sjuklighet är dock inte tillräckligt för att minska hälsoskillnader, utan allmänna insatser behövs med fokuserad kraft på grupper med större behov, allt enligt Marmot 2010.
Samhälleliga förutsättningar för en jämlik hälsa är, menar WHO 2008, att underlätta för människor att klara av sin vardag. Vidare gäller att noga undersöka om samhällets system på osakliga grunder gynnar eller missgynnar vissa grupper genom hur pengar och resurser fördelas men också genom vilka som ges inflytande över samhällets organisationer och deras verksamhet.
Teorier om förklaringar av hälsans ojämlika fördelning brukar delas upp i bland annat livsloppsanalys, skillnader i beteende och skillnader i materiella tillgångar och övriga resurser.
Livsloppsanalyser pekar på att skillnader i hälsa vid barnaåren och under uppväxten tenderar att öka under livets gång.
Skillnader i beteende handlar om att personer med kort utbildning i högre grad uppvisar riskbeteenden, samtidigt som stödjande faktorer i form av exempelvis socialt stöd hemma och på arbetet är mindre vanligt förekommande än bland personer med lång utbildning. Det gör att exempelvis samma nivå av riskabel alkoholkonsumtion generellt ger större påverkan bland personer med kort utbildning än bland personer med lång utbildning.
Skillnader i materiella tillgångar och övriga resurser visar sig på olika sätt. Det är bland annat vanligare att personer med kort utbildning upplever psykosocial stress relaterat till ekonomiska bekymmer än att personer med lång utbildning gör det.
Personer med kort utbildning har oftare arbeten med lågt inflytande och stora krav på arbetsplatser med fler fysiska hälsorisker än personer på exempelvis kontor. Slutligen har personer med kort utbildning i högre grad sjukdomar och riskerar dessutom i högre grad att bli av med sitt arbete vid sjukdom än personer med lång utbildning.
Herr talman! Folkhälsopolitiken handlar om att spegla nivåer av hälsa i befolkningen men också skillnader mellan grupper. Kvinnor och män har varit en traditionell uppdelning av befolkningen men också ålder och socioekonomisk position, definierat utifrån utbildningens längd, typ av arbete eller ekonomi.
Jag skulle vilja att vi vände vårt fokus till förmån för ett mer hälsofrämjande synsätt inom folkhälsopolitiken. Detta i stället för att satsa mer och mer på att reparera de problem som är relaterade till förutsättningarna att leva ett gott liv. Jag vill vara tydlig och säga att det jag för fram
inte
är ett förslag att reducera den vård som behövs, det vill säga att lindra, bota och behandla.
Låt oss därför fundera över hälsa kontra ohälsa. Det främjande sättet att se på hälsa innebär att man fokuserar på hälsan i stället för på ohälsan. Jag ser här skolan som en naturlig arena för fysisk, mental och social utveckling för eleven och dess välbefinnande. Med hjälp av skolans mångfasetterade ämnesutbud och pedagogiska expertis finns det möjligheter för eleverna att finna sina talanger. Det främjande arbetssättet har på det sättet sin naturliga plats i skolan. Man kan se det som en trebent pall där alla benen behövs för att skapa balans i livet som bygger på fysisk, mental och social kompetens.
Herr talman! Jag har ett förslag till socialminister Göran Hägglund, folkhälsoansvarig för insatser som ger människor möjligheter att öka kontrollen över sin hälsa och att förbättra den. Jag vill börja med att läsa direkt från regeringens hemsida där den nya folkhälsopolitiken beskrivs enligt följande: "Regeringens förnyade folkhälsopolitik riktar in arbetet med folkhälsan på ett nytt sätt. Nytt är att regeringen uppmärksammar människors utanförskap som ett hot mot folkhälsan. Regeringen vill också uppmuntra individens goda hälsoutveckling genom att ge stöd för kloka egna hälsoval, utveckla hälsofrämjande metoder utifrån en vetenskaplig grund och stödja ett gemensamt ansvarstagande för folkhälsoarbetet mellan flera olika typer av samhällsaktörer."
Jag citerar åter den mening som jag finner mest intressant kopplat till mitt förslag: "uppmuntra individens goda hälsoutveckling genom att ge stöd för kloka egna hälsoval".
Mitt förslag är därför att regeringen skyndsamt med hjälp av utskottet presenterar ett förslag där ytterligare en trebokstavskombination görs tillgänglig för det svenska folket, nämligen RAT. RAT står för riktat aktivitetshöjande träning-avdrag, i paritet med ROT och RUT, och bygger på att de medborgare som i dag befinner sig i de grupper som är bäst i behov av stöd, de marginaliserade och socialt exkluderade i samhället, återinträder på både arbetsmarknaden och det hälsosamma livets väg. RAT bör därför byggas på en möjlighet för dessa medborgare att göra ett skattefinansierat - genom skatteavdrag på 50 procent via deklarationen - avdrag för kostnader i form av inhyrning av personlig träningscoach, inköp av träningsutrustning som skor, kläder med mera för att på detta sätt skapa bästa möjliga förutsättningar för dem.
RAT-avdrag ska dock inte finnas tillgängligt för medborgare med årsinkomster över 300 000. Denna riktade insats skapar då en potential för alla idrottsklubbar att certifiera sina coacher, eller rättare sagt tränare, till att kunna inta en förnyad position på arbetsmarknaden motsvarande tiotusentals nya arbetstillfällen, samtidigt som regeringen garanterar näringslivet en tillgång till goda sunda samhällsmedborgare som inte längre belastar ersättningssystemen utan bidrar med skatteintäkter till att ytterligare (sned)fördela resurserna i hela befolkningen.