Anf. 135 Eva Olofsson (V)
Herr talman! Självfallet stöder jag alla våra reservationer, men jag yrkar bifall till bara reservation 1 om ökad kvalitet vid läkemedelsförskrivning och reservation 4 om läkemedel och miljö.
Herr talman! Läkemedel är i dag den allra vanligaste behandlingsmetoden inom sjukvården. Vi kan i dag bota och lindra många sjukdomar. Vi kan använda läkemedel där vi förr behövde operera, och vi kan skräddarsy läkemedel för den enskildes behov, även om det görs i alltför liten grad.
Men samtidigt är problemen med felaktig läkemedelsanvändning stora. Beräkningar har visat att det kostar samhället runt 10 miljarder kronor om året i extra kostnader. Och, som Lennart Axelsson sade, 3 000 människor om året avlider.
Många, inte minst äldre, har i dag alldeles för många läkemedel eller läkemedel som inte passar med varandra. Det måste tas krafttag mot överbehandling med läkemedel av våra äldre. Jag tror att vi alla kommer ihåg Gulli, kvinnan som fick flera år av sitt liv förstörda på grund av övermedicinering.
Det ska vara självklart med regelbundna läkemedelsgenomgångar. Men många bor faktiskt hemma och sköter sina mediciner själva. Äldre måste ha personliga läkare som följer upp medicineringen och tittar över det varje gång de äldre är på besök.
Man måste också forska på hur läkemedel fungerar för äldre, så att doserna anpassas utifrån vad som passar kroppen när vi har blivit äldre. Det finns mycket att göra här.
Överförskrivning av läkemedel påverkar också patientsäkerheten och miljön negativt. Och, som jag sade tidigare, stora resurser går till något negativt. De pengarna skulle vi kunna använda till annat. Därför vill vi i Vänsterpartiet ha ett nationellt stöd för korrekt och säker läkemedelshantering, som minskar läkemedelsskador, biverkningar och överförskrivningar.
Sjukvården är något av det viktigaste vi har, men det är också en riskfylld och komplex verksamhet. Därför måste sjukvården hela tiden arbeta med patientsäkerhet och lära av sina misstag för att förbättra och utveckla kvaliteten och bekämpa ojämlikheter i vården. För att all personal ska känna sig trygg med att rapportera in avvikelser är det viktigt att misstag och tillbud används i lärande och förebyggande syfte.
Det bör genomföras regelbundna vårdskadeundersökningar inom hälso- och sjukvården där data presenteras utifrån kön och ålder. Men dessa måste också åtföljas av särskilda åtgärdsprogram.
Det behövs självklart fler insatser, och arbetet bygger på att det bedrivs ett arbete över hela landet och i alla delar av vården, både i landstingen och i kommunerna. Det arbete som i dag bedrivs med nationella riktlinjer och öppna jämförelser är ett bra första steg, men de behöver, liksom vissa läkemedelsrekommendationer, utformas så att de görs obligatoriska i vården.
Läkemedel och miljö har uppmärksammats alltmer på senare tid, efter att man har sett läkemedelsrester i naturen. Läkemedel är ofta mer vattenlösliga än andra miljögifter. De sprids ofta via vatten, via avloppsvatten och dricksvatten, och hamnar i sjöar och hav. De är gjorda för att vara biologiskt aktiva och ge effekt på oss människor. Men när de hamnar i naturen påverkar de naturligtvis där också. De påverkar djur och växter. Utsläpp av antibiotika i naturen ökar till exempel risken för att bakterier utvecklar resistens.
När man godkänner läkemedel behöver man ta hänsyn till miljökonsekvenser. Vi anser att det är viktigt att kommunerna får ökade kunskaper om hur avloppsrening kan bli effektivare när det gäller läkemedelsrester. Det behövs också ett ökat producentansvar för avloppsrening och insamling av överblivna läkemedel.
När det gäller antibiotikaresistens kan jag inte göra annat än att instämma i vad Lennart Axelsson tidigare sade. Det är kanske det allra största problemet vi har.
Herr talman! Vi kan inte ha en debatt om läkemedel utan att nämna apoteksfrågan. I morgon har vi i socialutskottet en hearing om hur det har blivit efter avregleringen.
Utförsäljningen av apoteken gjordes av helt ideologiska skäl. Ungefär ett år före avregleringen och utförsäljningen gjorde Konsumentverket en undersökning där man frågade svenska folket vad de tyckte om apoteken. Svenska folket gillade sina apotek.
92 procent ansåg att apoteket sköttes bra eller mycket bra. Nio av tio ansåg att närheten var bra. Och 80 var nöjda med öppettiderna. Var det egentligen fler apotek och vidare öppettider man ville ha hade man ju bara kunnat ge det som direktiv till det statligt ägda bolaget. Men man valde att inte göra det.
Ett av de största problemen i dag är väl när människor går till ett apotek som inte har deras medicin och de inte kan få besked om var närmaste apotek ligger som har den medicinen. Det här beror på att de är konkurrenter och inte ska ha kunskap om varandras olika verksamhetsområden. För till exempel äldre människor och människor med psykiska funktionsnedsättningar kan det här bli väldigt jobbigt. Och jag tror fortfarande att många känner en oro för vad som kommer att hända, när de här tre åren har gått, med apoteken i glesbygden.
Jag vill avsluta med att säga att det inte fanns något tryck från svenska folket på att man skulle avreglera ett erkänt kostnadseffektivt och patientsäkert system. Trycket fanns från annat håll, från dem som ville tjäna pengar på privat drivna apotek.