Anf. 3 Lena Hallengren (S)
Fru talman! Jag ska inleda med mina yrkanden så att jag inte glömmer det. För tids vinnande yrkar jag bifall till reservationerna 1, 21 och 28.
Fru talman! Vi fick tidigare föredraget allt vad utgiftsområde 9 innehåller. Det är sjukvård, äldreomsorg, alkoholpolitik, folkhälsa, socialtjänst och mycket mer. Man kan gott sammanfatta socialutskottets ansvarsområden som hörnstenarna i välfärdspolitiken, för vi lever ju ett välfärdssamhälle. Det är ett samhälle som vi genom arbete och med gemensamma beslut har byggt upp bit för bit med solidariteten som grund.
Solidaritet är en värdering. Det är en väldigt stark kraft som vi ska vara rädda om och inte utmana genom att var och en ska känna sig tvingad att välja mellan sig själv och sina medmänniskor. Vi har klarat både och, och den socialdemokratiska utgångspunkten är att det ska vi göra även framöver.
Vi har valt att finansiera vår välfärd med skatter där var och en bidrar efter förmåga och får efter behov. Det borde för övrigt uttryckas tydligt i den svenska hälso- och sjukvårdslagen. Ingen kan väl ändå föredra någon annan utgångspunkt eller prioriteringsordning. Det är en tydlig skillnad gentemot de länder som i stället valt försäkringsmodellen där avgifter sätts utifrån faktorer som risk, sjukdomshistoria och ålder och där vård sedan erbjuds i enlighet med den försäkring man tecknat.
Försäkringsmodellen står i absolut kontrast till vår solidariska välfärdsmodell som utmanas av andra intressen än vård efter behov. Jag säger inte att detta är utbrett i Sverige, men det är på stark frammarsch, bland annat i den region vi just nu befinner oss i.
Låt mig ge ett tydligt exempel. På det gemensamt drivna sjukhuset finns en privat aktör som bedriver hjärtsjukvård. Den som har en försäkring kan där få snabbare behandling. När det sedan är dags för eftervård har den som är nyopererad ett självklart behov och får omedelbart en plats. Men vem som ursprungligen hade det största behovet av operationen kan professionen aldrig ta ställning till.
Det här är ett sätt att bygga in gräddfiler i den offentliga vården utan en offentlig debatt. Det duger inte att smyga in systemförändringar som spelar en så avgörande roll. Den som vill se andra modeller än vård efter behov måste våga ta den debatten. Det är viktiga vägval vi står inför.
I Stefan Svallfors välfärdsundersökning som presenterades förra veckan är det 95 procent som svarar att sjukvården bör, som nu, huvudsakligen finansieras genom skatter och arbetsgivaravgifter. Det är ett stabilt och mycket högt stöd och förtroende.
Fru talman! Däremot kan ingen klandras för att själv vilja försäkra sig om en god sjukvård. Vars och ens största oro är att man själv eller ens familj drabbas av sjukdom. Skräcken är att i det läget inte få vård i rätt tid. Men ingen ska behöva en privat försäkring, för vi har tillsammans via skattsedeln tecknat en gemensam försäkring som vi politiker, framför allt förtroendevalda inom landstingen, har ansvar att förvalta. Hur resurserna ska användas beslutas helt öppet av demokratiskt valda politiker. Dessa politiker går dessutom att påverka och samtala med om de brister man ser och upplever. Helt oavsett vem som driver verksamheten är det viktigt att de som är förtroendevalda har både förmåga och mod att styra så att en god kvalitet garanteras och att patienten får bästa tänkbara vård i rätt tid.
Fru talman! En säker vård av hög kvalitet är grundläggande för den svenska sjukvården. Ändå drabbas runt 100 000 patienter varje år av vårdskador i Sverige. För ca 3 000 patienter kan dessutom vårdskadan ha varit en bidragande dödsorsak. Vid sidan av personligt lidande kostar vårdskador samhället runt 2 miljarder kronor årligen. Därför välkomnar jag det första steget som tas i en patientsäkerhetssatsning.
Men vid sidan av det innehåller regeringens budgetförslag i princip ingenting nytt, vilket jag måste säga är ganska märkligt. Det är den första budgeten efter valet. Vilka är de stora visionerna vid sidan av kömiljard och vårdvalssystem?
Jag vill gärna säga några ord om den kömiljard som riksdagen införde 2008 med ambitionen och förhoppningen att vårdgarantin skulle uppfyllas. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: En god ambition ska uppmuntras. Jag betvivlar inte att Hägglund trodde på sitt förslag. Men när statistiken visar att bara 6 procent av landets invånare lever i ett landsting som uppfyller kraven när det gäller operationer gäller det också att inse och erkänna att det kanske inte blev den framgång som det var tänkt. Trots detta resultat är kömiljarden fortfarande Hägglunds svar på hur patienter ska få vård i tid. Med den passiva hållningen tror jag att han helt enkelt får be en stilla bön och tro på ett mirakel.
Det är Socialdemokraternas uppfattning att det är dags att gå vidare i både teori och praktik. Vi måste utveckla sjukvården. Det handlar om tillgänglighet, om den förebyggande hälsovården och om att ta kliv mot målet om en köfri och jämlik vård. Det finns många rapporter som visar att det finns stora skillnader i vård och behandling beroende på vem du är eller var du bor. Det finns fortfarande tydliga både klass- och könsskillnader i vilken vård som ges. Det finns en ojämlikhet inom vården som kommer till uttryck till exempel när det handlar om högre dödstal i så kallad åtgärdbar dödlighet för både utlandsfödda och grupper med lägre utbildningsnivå. Det finns grupper som i betydligt högre utsträckning tas in på sjukhus för tillstånd som är åtgärdbara inom den öppna vården.
Skillnader i primärvårdens tillgänglighet kan också bidra till en ojämlik tillgång till hälso- och sjukvården. Kvinnliga patienter drabbas oftare av både kvalitetsbrister och problem i vården. Det gäller inte bara inom öppenvården utan även inom slutenvård där kvinnliga och manliga patienter är ungefär lika många.
Fru talman! Förhållandet till läkemedel är inte helt okomplicerat. Å ena sidan vill vi gärna få något utskrivet för att bli friska. Å andra sidan har vi alla fått lära oss att vara restriktiva; inte minst gäller det antibiotikaanvändning. Men läkemedel är i dag den vanligaste behandlingsmetoden inom sjukvården. Ju äldre man blir och ju fler läkemedel man får föreskrivet, desto fler biverkningar riskerar man att få. Läkemedel står i dag för en stor del av sjukvårdens skador. Överförskrivning av läkemedel påverkar både miljö och, naturligtvis, patientsäkerhet och kostar samhället alltför stora belopp.
Fru talman! Låt mig tala lite grann om det viktiga förebyggande arbetet. Jag kan inte riktigt släppa den statistik från WHO som jag läste för inte så länge sedan, nämligen att 80 procent av världens sjukvård i en nära framtid är livsstilsrelaterad. Jag känner inte till de exakta siffrorna för den svenska prognosen, men vi vet att livsstilsrelaterade sjukdomar ökar. Det måste betyda någonting när vi har den vetskapen. Den måste vägleda oss när vi formar hälso- och sjukvården och utfärdar rekommendationer och riktlinjer och när resurser ska fördelas. Det ställer stora krav på utvecklade ersättningssystem som tar hänsyn till vårdtyngd och sjuklighet men också till att premiera förebyggande insatser.
Internationell forskning visar att en bra primärvård är den del av sjukvården som har störst betydelse för folkhälsan. Primärvården har en alldeles central betydelse för det sjukdomsförebyggande hälsoarbetet och för en jämlik och jämställd hälsa. Om vi inte har en bra primärvård utnyttjar vi inte den samlade hälso- och sjukvårdens resurser på det allra bästa sättet. Väl fungerande vårdkedjor är viktiga, liksom personalens bemötande och att människor faktiskt vet att primärvården känner deras historia och behov. En sjukvård med god kompetens och hög kvalitet, som finns tillgänglig den dag man själv eller anhöriga behöver den, har i sig en viktig hälsofrämjande funktion.
Fru talman! Allt fler blir allt äldre i Sverige. Det är ett resultat av vårt välfärdssamhälle och av de medicinska framstegen. Samtidigt ger allt fler uttryck för en oro att bli gammal. Vad kommer att hända? Får jag plats på särskilt boende om jag behöver? Om min livskamrat vill följa med, är han eller hon då också välkommen? Kommer jag att få sällskap till lunchen eller får jag äta den i ensamhet? Vilken aktivitet och omsorg kan jag räkna med om min fysik sviker? Många friska år som pensionär ska inte behöva grumlas av oro för ålderdomen.
Det handlar om att öka sysselsättningen och samtidigt prioritera så att det finns tillräckligt med skatteintäkter. Det handlar om att sätta den äldre i centrum, inte vårdgivare, vårdföretag, tjänstemän eller kommunala politiker.
En stor del av debatten har den senaste tiden handlat om att landets kommuner ska införa en lag om valfrihet, och så långt är allt väl. Men om någon trodde att valfriheten syftar på de äldre så trodde de fel. Den borgerliga regeringens valfrihet handlar i stället om vårdföretagens rätt till etablering. Om kommunen ser att lagen om valfrihet bidrar till att etablering av resurser styrs dit där behovet är som störst är det upp till kommunen att också besluta om och genomföra lagen. Men om etableringsfriheten riskerar att slå sönder en befintlig verksamhet av god kvalitet är det inte rimligt att Sveriges riksdag ska besluta om det.
Jag vill gärna delge kammaren ett litet exempel från min hemkommun Kalmar. De senaste åren har man gjort stora satsningar och förändringar för att nu ha en organisationsform som ser den enskilda omsorgstagaren, som utnyttjar och samordnar resurser effektivt och som också ser och uppvärderar den enskilda medarbetaren i hemsjukvården. Kommunen har delats in i över 20 geografiska områden, och varje område har, om jag minns rätt, en enhetschef, en sjuksköterska, en arbetsterapeut, en sjukgymnast och ett hemtjänstteam. Under en halvtimme varje vecka finns de alla samlade och redo att i sina kalendrar boka in alla de besök som krävs den kommande veckan för att sedan kunna göra dem. Var och en bidrar med sin unika kompetens. Ingen omsorgstagare ska falla mellan stolarna, och inte heller ska personalen springa om varandra när man samordnat sina insatser. Jag kan därför inte låta bli att fråga mig varför man ska utmana det som är en optimalt resurseffektiv organisation. Om den som vill bedriva hemtjänst eller gruppboende får göra det, och omsorgstagaren ska välja bland de olika aktörerna, är risken överhängande att det blir svårt att effektivt samordna det hela. Låt kommunerna avgöra hur driften ska se ut, och ställ i stället krav på omsorg med god kvalitet.
Fru talman! En särskilt utsatt grupp, kanske den allra sköraste i vårt samhälle, är de demenssjuka. Det är oftast äldre personer som har rätt till god omsorg när minnet sviker liksom förmågan att sköta sitt hem och slutligen sig själv. Under den senaste tiden har vi alla fått ta del av förskräckliga vittnesskildringar, bilder och berättelser, från demensboenden där omsorgstagarna på natten blir inlåsta i sina rum utan att någon hör dem, utan personal att kontakta.
Natten mellan den 8 och 9 november gjorde Socialstyrelsen nästan 100 oanmälda nattliga inspektioner på demensboenden runt om i landet. De riktade kritik mot mer än 60 procent av dessa boenden, som inte bara hade låg bemanning utan ibland ingen alls. Som förtroendevalda i Sveriges riksdag är det vår förbaskade skyldighet att ta detta på allvar.
I valrörelsen uttalade Ylva Johansson, som då var socialdemokratisk talesperson i välfärdsfrågor, att det måste till en lagstiftning alternativt stärkta riktlinjer för att komma till rätta med en helt oacceptabel situation. Mot den bakgrunden var det självklart att stödja Vänsterpartiets motion om att komplettera Socialstyrelsens riktlinjer för demensvård med riktlinjer om lämplig bemanning.
De nationella riktlinjerna är en rekommendation till i detta fall kommunerna. Nationella riktlinjer grundar sig på evidens, beprövad erfarenhet och konsensus. Att det är fullt möjligt att ta fram nationella riktlinjer för bemanning har Stockholms Äldrecentrum visat när de 2008 på uppdrag av kommunfullmäktige i Stockholms stad utredde riktlinjerna om just lämplig bemanning. De använde flera metoder. De tog del av befintlig forskning. Genom enkäter och konsensusgrupper tog de del av den kunskap som finns hos verksamhetsansvariga. De analyserade tidsåtgång och genomförde deltagande observation i sex strategiskt valda gruppboenden.
Naturligtvis bedrivs verksamheten lokalt. Det är där besluten fattas. Självklart kan och ska det kunna se olika ut i olika kommuner, men låsta dörrar och utan tillgång till personal kan knappast förklaras med kommunal variation. Det är dags att sluta gömma sig bakom principen om kommunalt självstyre och i stället ta ansvar för de äldre som har allra störst behov av en god vård och omsorg.
(Applåder)