Anf. 21 Bengt-Anders Johansson (M)
Fru talman! Först vill jag yrka bifall till betänkandets förslag och avslag på de reservationer som finns i betänkandet.
Det här handlar, som sagts tidigare, om biologisk mångfald. Det är ett jätteområde. Och jag kan i mångt och mycket instämma i Helén Petterssons beskrivning av den utmaning som vi har att hantera denna enorma mångfald. Vårt ansvar är oinskränkt, och i takt med ökad kunskap och ökad erfarenhet har vi också, påstår jag, förutsättningarna och möjligheten att bedriva ett bättre långsiktigt arbete.
Jag tänkte, fru talman, uppehålla mig vid tre områden i dag. Jag tänkte tala om områdesskydd, rovdjur och lite grann om GMO.
Jag börjar med områdesskyddet. Jag läste i en nyligen utgiven bok av Skogsindustrierna att vi i Sverige, enligt svenska mått, har skyddat ungefär 8,4 procent av den produktiva skogsmarken. Om vi gör en internationell beräkning av detta, alltså som man gör i andra länder, har vi skyddat drygt 20 procent. Jag tycker att det är viktigt att vi lyfter fram detta eftersom vi i debatten ofta får höra att vi inte har kommit någon vart.
Jag ska berätta en liten sedelärande historia som jag lärde mig när jag var väldigt ung.
Vinden och solen kivades om huruvida de kunde få människor att plocka av sig sina kläder. Vinden skulle börja. Den satte i gång att blåsa våldsamt. Ju mer den blåste desto mer höll människorna om sina kläder för att skydda sig mot vinden. Sedan fick solen chansen. Den lyste med sina strålar över mänskligheten, och folk började klä av sig och kände sig väldigt behagliga.
Den här lilla historien har en tydlig koppling till hur vi från svensk sida har betraktat det här med områdesskydd när det gäller att skydda skog. Den förutvarande regeringen arbetade enligt vindprincipen, nämligen genom att med lagar och med ett starkt lagstöd tvinga sig fram över markägares marker för att därigenom skydda skog. Den nuvarande alliansregeringen har i stället valt den andra sidan, nämligen att försöka öppna möjligheterna att hitta andra vägar.
Vi har tittat på ett sätt att närma sig frågorna som man använder i Finland som heter Metsosystemet, som går ut på att människor får ange: Jag kanske har skyddsvärd skog. Är detta någonting för samhället att ställa upp på? Vi har infört något liknande, fast det kallas för Komet i Sverige. Jag kan nu, i och med den första delrapporteringen, se att man på sju månader hade lyckats få fram 60 objekt med 400 hektar. Jag tycker att det är intressant och värt att pröva för framtiden, att gå den vägen i stället.
Dessutom finns det olika kvalitetsbegrepp inom skogsnäringen eller bland skogsägarna. Det är nämligen två frivilliga certifieringar som man kan använda sig av. Den ena heter FSC, och den andra heter PEFC. Båda har knytning till att det ska vara ett uthålligt skogsbruk, men det är lite olika innehåll.
Då är det intressant att notera att internationellt sett har man anammat detta när det gäller ungefär 10 procent av skogsmarken, och i Sverige är det 60 procent. Jag tycker att detta är oerhört intressant. Det visar ändå på det engagemang som vi i Sverige har, inte minst när det gäller det frivilliga åtagandet.
Fru talman! Då ska jag gå över till rovdjuren. Låt mig börja med att säga att det är väldigt besvärande att alltid fragmentisera denna fråga, för då ska vi tala om ett djur i sänder och bara fokusera på detta.
I min värld handlar det om en balans i de ekosystem som vi har. I den världen handlar det om att det måste finnas en balans när det gäller foder. Det måste finnas balans i fråga om antalet växtätare och antalet rovdjur och i fråga om tamdjursuppfödning och möjligheten till friluftsliv och meningsfull jakt. Det här hänger ihop. Så länge vi inte inser det hamnar vi bara i problem.
Jag påstår att oppositionens paradnummer är just att fragmentisera, att tala om en sak i sänder, eftersom man inte förmår att hålla ihop helheten. Jag beklagar detta.
För att få ihop den här helheten lade vi fram förslag om en ny rovdjursförvaltning, som vi antog här 2009. Den är nu under införande. I den ingår det bland annat att man ska regionalisera förvaltningen så mycket som möjligt, och man har då bland annat inrättat viltförvaltningsdelegationer i varje län.
Det här har inte gått smärtfritt, och vi är inte färdiga. Jag kan påstå att det finns viltförvaltningsdelegationer som fungerar dåligt, och det finns de som fungerar bra. Jag hoppas nu att man nu får ett utbyte av varandra, så att det här blir riktigt bra. Jag och vi tror nämligen att detta är en förutsättning för att man just ska kunna ta ett helhetsgrepp över allt vilt och inte enstaka viltarter.
Vi har en pågående rovdjursutredning som lämnade ett delbetänkande i april. Man kan konstatera att det i detta första delbetänkande handlar väldigt mycket om att ta fram den gynnsamma bevarandestatusen, ungefär hur mycket djur vi behöver ha. Det visar sig då att vi när det gäller björnen vida har överstigit den gynnsamma bevarandestatusen. Den bör enligt utredningen ligga på 1 800. Vi har ungefär 3 200 björnar i Sverige.
Lodjuren ligger ungefär på det talet. Det är något över när det gäller antalet lodjur i de senaste siffrorna. När det gäller järven ligger vi strax under. Och beträffande vargen ligger vi under, enligt den utredning som föreligger.
Låt mig uppehålla mig lite grann just vid vargen. Utredaren säger att det bör vara ca 450 vargar i Sverige för att man ska uppnå en gynnsam bevarandestatus. Då tar man inte hänsyn till Norge eller de omkringliggande länderna.
I den siffran har man inte tagit hänsyn till de sociala omständigheterna, nämligen den påverkan som vargstammen har på de omkringliggande mänskliga verksamheterna. Det ska tas fram innan utredningen redovisas. Jag tror att den här siffran kommer att reduceras när man lägger in de sociala värderingarna i detta. Vem vet? Vi kanske landar på just det antal som finns i den nuvarande målbeskrivningen, ca 200 vargar, för att klara detta. Men det bygger i sin tur på att vi kan ha en fortsatt genförstärkning av den svenska vargstammen, eftersom den är genetiskt svag.
Då handlar det om att flytta vargar eller importera. Och nog är det väl bättre att flytta en varg från ett område i landet där den kan utgöra en risk för skada på exempelvis rennäringen till en annan del av landet, så att vi därigenom får en ökad genetisk uppblandning, än att använda skyddsjakt på den.
Fru talman! Det är viktigt, som jag sade inledningsvis om rovdjursfrågan, att det hänger ihop. Man kan inte bara se till ett djurslag i sänder, för det är det samlade rovdjurstrycket som människorna upplever som det stora bekymret.
Låt mig avsluta med GMO. Det är en fråga som i allt väsentligt är EU-gemensam. Det är därför som det är så viktigt att vi också slår vakt om de EU-gemensamma regelverken. Därför har vi ett organ i EU som heter Efsa, som gör de här utvärderingarna. Jag påstår att de använder sig av försiktighetsprincipen när det gäller att pröva de nya GMO-produkterna. Och för att vara riktigt säker och kunna ge människor upplysningar är det också sagt att har man mer än 0,9 procent av GMO i något livsmedel, som oavsiktligt har kommit dit, ska det märkas. I övrigt ska naturligtvis GMO-livsmedel märkas generellt sett.
Jag tror att detta är en viktig och klok avvägning. Enligt vad jag har erfarit är det nämligen väldigt svårt att mäta mindre inslag än 0,9 procent. Det finns de som säger att allt ska märkas, men det är en omöjlig uppgift.
Den pågående diskussionen gäller nu huruvida man ska ha möjlighet att göra nationella undantag eller inte. Vi ska inom kort ha en överläggning med regeringen i miljö- och jordbruksutskottet just i denna fråga. Personligen är jag av den uppfattningen att jag inte är säker på att det är det lyckligaste att skapa möjligheter till de här undantagen. Man ska nog behålla det här som någon form av gemensam lagstiftning. Men det kan måhända, för sakens skull, eftersom det ideligen går troll i denna fråga, vara klokt att ändå pröva den möjligheten, och det ska vi göra framöver.
Med de orden, herr talman, yrkar jag, som sagt, bifall till betänkandets förslag.
(Applåder)