Anf. 5 Christer Akej (M)
Fru talman! Avfall och kretslopp är frågor som alltmer diskuteras och som kommit allt högre upp på agendan. Det är glädjande då vårt avfall är en för vår miljö mycket viktig fråga.
I första hand ska vi helt klart ha ambitionen att se till att mängderna avfall som vi producerar blir så små som möjligt. Därefter gäller att avfall som ändå uppstår tas om hand på ett ur miljö- och resurssynpunkt klokt sätt. Avfallshierarkin i ramdirektivet om avfall anger just denna ordning - det avfall som uppstår ska i första hand återanvändas, i andra hand återvinnas eller användas för energiframställning och i sista hand deponeras.
I Sverige är vi duktiga på att hålla sopmängderna nere. Vi är mycket duktiga på att återvinna vårt avfall. Vi tillhör de ledande i Europa. I Sverige produceras årligen ungefär 500 kilo avfall per person, vilket är något tiotal kilo mindre än som i genomsnitt gäller för EU-länderna.
De senaste tolv åren har vi i vårt land ökat andelen som återvinns och som används till energiutvinning från knappt 70 procent till 98 procent. Återvinningen utgör en tredjedel. Till energiutvinning går hälften, 48 procent. Till biologisk behandling går 14 procent. Deponeringen har i stort helt upphört; den har minskat från 31 procent till 1 procent.
I EU är förhållandena helt annorlunda med en avsevärt mindre andel återvinning och en väsentligt större del som går till deponi. Däremot har våra totala avfallsmängder ökat från 3,7 miljoner ton 1997 till 4,5 miljoner ton 2009. Dock kunde vi förra året se en viss minskning. Samtidigt är det viktigt att beakta att våra avfallsmängder också står i viss relation till konjunkturen. Lite skämtsamt brukar det påstås att en av de bästa konjunkturmätarna är studiet av en återvinningsstation och aktiviteten där.
Fru talman! På senare år har vi också kraftigt ökat andelen avfall som blir biologiskt behandlat till exempel för utvinning av biogas. I dag utgör, som nämnts, denna del 14 procent. Här finns dock en potential att gå vidare och att nå ännu högre siffror.
I stort sett överallt i vårt land är man på väg att införa utsortering av biologiskt hushållsavfall för rötning och gasframställning. Mycket här handlar om att finna praktiska lösningar som är ekonomiskt lönsamma och lätta att implementera ute i de enskilda hushållen. Just detta är en viktig faktor för att nå vårt mål om en ännu större andel källsortering.
Det måste vara enkelt och det måste kännas motiverat för den enskilde medborgaren att leva miljövänligt i sitt vardagsliv och att sortera och återvinna sitt avfall på ett optimalt sätt.
I Sverige finns det ett krav på förpacknings- och tidningsindustrin, ett så kallat producentansvar; deras produkter ska återvinnas för materialanvändning. Det gäller därför att finna system som gör det lätt för konsumenten att medverka i denna återvinning så att förpackningar och tidningar inte hamnar bland de vanliga soporna. Internationellt sett är vi väldigt duktiga på detta.
Förra året återvanns 91 procent av tidningar och trycksaker och 74 procent av kartong och wellpapp. För bådadera överträffade vi klart regeringens mål om 75 procent respektive 65 procent. Metallförpackningar återvanns till 73 procent, plast till 31 procent och glas till 74 procent. Även här klarade vi i två fall av tre regeringens mål med god marginal.
Ett område som diskuteras mycket är aluminiumburkar och petflaskor. På dessa finns en pantavgift som förra året fördubblades. Burkar och petflaskor återvinns också i mycket hög grad, till 87 procent respektive 83 procent. Vi återvinner alltså nästan nio av tio av våra burkar och plastflaskor.
Batterier är en annan omdiskuterad produkt med vissa rent skadliga och hälsovådliga innehåll. Sedan år 2009 finns här ett producentansvar som innebär ansvar för information till konsumenten om var man kan lämna sina uttjänta batterier och om varför det är så viktigt att samla in dessa. Producenterna ansvarar också för att det finns insamlingssystem över hela Sverige samt för sortering och återvinning.
Beträffande elektriskt och elektroniskt avfall som datorer, musikanläggningar, tv och vitvaror samlas i vårt land drygt 15 kilo per person in - att jämföra med EU-snittet på 4 kilo.
Som jag nämnt är vi duktiga på att sortera vårt avfall, återanvända det material som passar för det och förbränna det som är lämpat för det.
Trots att vi nått långt och är ledande i Europa och även internationellt får vi inte slå oss till ro. Tvärtom måste det här sporra oss ytterligare till att ständigt bli bättre och till att nå ännu högre mål. Vi kan vara stolta men får inte vara nöjda.
Miljömålsberedningen har därför till regeringen avlämnat ett förslag om nya mål för minskat avfall och ökad biologisk återvinning. Målen är bland annat att matavfallet ska minska med minst 20 procent fram till år 2015. Vidare ska år 2015 minst 40 procent av matavfallet från hushåll, storkök, butiker och restauranger behandlas biologiskt.
Fru talman! Här i kammaren har riksdagen i dag att ta ställning till ett motionsbetänkande där 25 motionsyrkanden inom området avfall och kretslopp behandlas.
En del i betänkandet handlar om pantsystemet, om detta kan utökas och bli mer internationellt eller åtminstone gemensamt inom EU. Frågan är inte alls ny utan utreddes redan 2003 av kommerskollegiet. Man menade då att det var lämpligt att börja med ett mindre antal länder som redan har ett fungerande pantsystem. Många frågor återstår dock innan ett gemensamt system kan genomföras.
EU-kommissionen inledde hösten 2010 en studie om alternativ och möjligheter när det gäller att införa ett EU gemensamt pantsystem. Denna studie beräknas vara klar i slutet av detta år.
En globalt sett ökad återvinning av burkar är ur flera synpunkter positivt. Dock är det i ett globalt system viktigt att incitamenten för konsumenten att panta burkar finns kvar. Det gäller att det är enkelt och att återvinningssystemet finns tillgängligt nära konsumenten. Sverige som tillhör de länder i världen som är bäst när det gäller att panta burkar borde kunna vara en förebild.
Inom Nordiska rådet har nyligen frågan om ett gemensamt nordiskt pantsystem utretts. Stora mängder burkar och även flaskor passerar över gränserna mellan länderna, även från länder utanför Norden - till exempel Tyskland och Estland. Ett gemensamt pantsystem skulle därför göra det enklare för konsumenten och även gynna miljön. Dock finns det i flera nordiska länder ett motstånd mot ett gemensamt pantsystem då man befarar att det skulle ge extra kostnader.
Nordiska rådet menar att ett sådant här system bör kunna inrättas inom tre år och då med fördel även omfatta gränshandeln med tredje land. Vi menar dock att rimligen bör man avvakta EU-kommissionens arbete beträffande ett EU-gemensamt system innan man tar slutlig ställning.
För batterier finns som jag nämnt ett producentansvar sedan 2009. Enligt denna finns krav på information till konsumenterna om batteriers fara för hälsan, påverkan på miljön och var man kan lämna sina uttjänta batterier. Enligt Naturvårdsverket är just information ett viktigt styrmedel för ökad insamling av batterier. Det är viktigt att folk blir medvetna om farorna med batterier. Regeringen följer frågan om hur insamling och återvinning av batterier utvecklas och får vid behov återkomma med ytterligare åtgärder.
Fru talman! I betänkandet diskuteras också ansvarsförhållanden för avfallshanteringen. Detta är tydligt lagreglerat, men självklart i praktiken kan det alltid i vissa speciella fall bli gränsdragningsproblem hur väl man än försöker reglera. Inom avfallsområdet pågår nu en implementering av ramdirektiven om avfall. I dessa införs nya definitioner som gör lagstiftningen tydligare, avfallshierarkin lyfts fram och det görs en mängd ändringar och förtydliganden.
Kommunerna har ansvaret för insamling och behandling av hushållsavfall. I varje kommun ska det finnas en renhållningsordning som anger föreskrifter för hantering av avfall i kommunen och en avfallsplan som beskriver kommunens åtgärder för att minska avfallets mängd och farlighet.
Ytterst anger miljöbalken att den som innehar avfall ska se till att detta hanteras på ett hälso- och miljömässigt godtagbart sätt. För en mängd produkter finns producentansvar, alltså att producenten har ansvar för insamling och omhändertagande av uttjänta produkter. Det gäller papper, däck, förpackningar, batterier, elektriska produkter, belysningsarmaturer, etcetera. Det finns industrier i Sverige som för sin produktion är beroende av material från produktåtervinningen. Därför får inte dessa material felaktigt gå till exempelvis energianvändning.
Vill vi nå än bättre resultat beträffande sortering av avfall till återvinning måste vi ha enkla, tillgängliga och konsumentanpassade system. Ett steg i denna riktning togs 2009 genom en överenskommelse mellan Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, Avfall Sverige, Förpacknings- och Tidningsinsamlingen, FTI, och Svensk Glasåtervinning som innebär att det etableras 200 nya återvinningsstationer framför allt i större tätorter, att fler återvinningsstationer ska etableras i områden med hög säsongsbelastning samt att orter med en åretruntöppen livsmedelsbutik alltid ska ha en återvinningsstation.
Överenskommelsen som träffats mellan producenter och kommuner är viktig och lyfter fram just betydelsen av information. Rätt utformad information till de enskilda medborgarna, som ökar deras förståelse och betonar vikten av god avfallshantering för att värna vår miljö, hälsa och ta till vara värdefulla resurser, medverkar till att öka återvinningen och säkerställa en god källsortering som möjliggör ett effektivt materialutnyttjande.
Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande i dess helhet.
(Applåder)