Anf. 200 Irene Oskarsson (Kd)
Fru talman! Vi debatterar nu ett antal motioner. De flesta talare före mig har beskrivit modernäringen och dess framtidsutsikter i ett mycket större perspektiv, och även jag tänker tillåta mig att göra det.
Förra veckan presenterades LRF-barometern som konstaterar att det går ganska bra för svenskt jordbruk just nu, men läser man vidare kan man se att mycket kan bli bättre, mycket bättre.
Jag fick häromdagen frågan, av någon som inte var född i Sverige, varför vi inte är stolta över vårt lantbruk och det som de gör. Mitt svar blev att jo, det är vi väl. Då tittade vederbörande mig i ögonen och sade: Det märks inte. Ändå kan jag, fru talman, konstatera att alliansregeringen gjort mycket under de fyra och ett halvt till fem år som vi haft till förfogande för att förändra. Det han sade gjorde dock att jag fick tänkta till ytterligare en gång. Det vi gör talar ju mycket högre än det vi säger.
Jag är stolt över det som Landsbygdsdepartementet nu jobbar med när det gäller att få upp kunskapen om svensk mat och dess mervärden. Samtidigt ger det energi till näringen att verka i både stort och smått. Men mer kan göras. Företagare ska ha rimliga villkor. Det ska vara möjligt att leva ett normalt familjeliv med ledighet, även om många av dem aldrig kommer att få uppleva fem veckors semester. På sistone har jag fått höra en del exempel på vad myndigheter inte bör göra. Det finns mer att göra för att bygga upp kunskap och kompetens.
Fru talman! Jag kan inte låta bli att kommentera det senaste beslutet som utskottet ska debattera om någon vecka. Det låter som om oppositionen tänker lösa alla lantbrukets problem, och i dag har fattats ytterligare ett beslut. Pyry Niemi och hans kolleger på bänken har sett till att det ska bli ännu svårare för lantbruket att fungera. Ännu en gång talar alltså gärningen högre än orden. Det, fru talman, var en parentes.
Det finns mycket i detta betänkande. Det rör allt från hur ett hållbart jordbruk ska formas, hur kulturlandskapet ska vårdas och hur stadsodling ska gå till. Vi har i ett inlägg av en kollega hört hur viktigt det är. Det handlar om hur hela landsbygden ska utvecklas. Landsbygdspolitik och jordbrukspolitik hänger intimt samman. Jordbruket är navet för en levande landsbygd. Det som länge varit rådande, en nedåtgående produktionskurva, har fått regeringen att göra tydliga satsningar på Sverige - det nya matlandet, och nu pågår arbetet med att på samma sätt ta fram en strategi för skogen, Skogsriket.
Fru talman! Jag tror att det är som vår landsbygdminister säger, att mycket sitter i vår egen tanke och vår egen förmåga att ställa om - minst lika mycket som ekonomiska resurser, men även de måste finnas. Vi måste ha ett förenklat regelverk, jobbskatteavdrag, nedsättning av arbetsgivaravgifter, borttagande av skatter som ger tyngre ryggsäckar än de som redan finns. Allt detta behövs för att förstärka möjligheten att vara en tydlig konkurrent och kollega.
När det gäller det svenska jordbruket har vi dessutom behov av likvärdiga villkor med bönder på kontinenten. Alltså är det oerhört viktigt att vi har en gemensam jordbrukspolitik i Europa. Sverige ska driva en sund och tydlig linje i det arbetet, med budgetrestriktivitet. Om det är vi rörande ense i kammaren. Däremot tror jag att vi har lite olika syn på vad jordbruksbudgeten, som ju kommer att finnas, ska innehålla och hur den ska utformas. Det är inte stöd som ska delas ut. Det är ersättningar för det som är mervärden för oss andra som inte jobbar. Det är resurser som ska fördelas via leaderarbeten och liknande. Det är, som Per Åsling och Bengt-Anders Johansson var inne på, utvecklingsresurser för att vi ska kunna ha företag som växer och frodas på landsbygden. Alla euro eller kronor ska utnyttjas effektivt. Det innebär att vi behöver se en rättvisare politik. De nya EU-länderna behöver, med rätta, få en större del av den gemensamma kakan, oavsett hur mycket den innehåller.
Fru talman! Produktion är viktigt, och då måste det produceras sådant som vi konsumenter efterfrågar. Jag vet att vi har en svensk näring som jag vågar säga är nästan världsbäst på detta. Men då måste vi vara beredda att betala priset för det - i livsmedelsbutiken, hos virkeshandlaren och i möbelaffären, alltså där det som produceras levereras till oss konsumenter.
Priset för att få en bevarad biologisk mångfald är att några värnar och vårdar den, att några brukar vårt landskap så att vi fortfarande kan vara attraktiva för boende och leverne på landsbygden. Vi ska också kunna ge någon form av ersättning för att det fortfarande bedrivs lantbruk i bygder som har så stort handikapp att de, sett rent kommersiellt, kanske aldrig kan räkna hem det hela.
Jag ska inte säga varifrån jag kommer. Jag brukar göra det i varenda debatt. Jo, jag säger det - Småland, småländska höglandet, som är södra Norrland i dessa sammanhang. Det är oerhört viktigt att där finns ett levande lantbruk så att våra turistbroschyrer kan innehålla Astrid Lindgrens Värld och värden i form av möjligheten att komma och se, bo, leva, uppleva, äta den goda maten, dricka mjölken och äta osten som Bengt-Anders Johansson talade om, och framgent också betala för det med smålänningar i form av Astrid Lindgren, Dag Hammarskjöld och Greta Garbo.
Regeringen har tagit ett tydligt initiativ och arbetar för att vi ska bevara det svenska djurskyddet på den höga nivå det har. Även här måste vi se vad det betyder för vår näring och hur vi tar ett tydligt ansvar när vi säger att ja, vi ska ha ett starkt djurskydd. Då måste vi i handling se till att våra företagare kan leva med de förutsättningarna.
Ewa Erikssons utredning ser jag med spänning fram emot när den kommer. Därför är det sorgligt att behöva konstatera att vi har en opposition som tror att de springer fortare och bättre utan att ha tagit del av en utredning som jag tror är den mest djuplodande vi kommer att se på detta område under mycket lång tid.
Livsmedelsproducenter är såväl stora som små företag, och det småskaliga är viktigt. Vi fick möta dem häromdagen i utskottet när Eldrimner besökte oss. Det handlar om ett dussintal företagare som kan vara goda förebilder och ambassadörer och som verkligen varit spjutspetsar i att utveckla en småskalig produktion som dessutom växer och blir större, precis som det är tänkt.
Det är viktigt att vi satsar resurser på detta, och det gör regeringen. Vi behöver satsa resurser på att utveckla det lokalproducerade, det närodlade, den småskaliga slakten med mera. Samtidigt måste vi se till att de som är större producenter har rimliga villkor, för utan båda dessa fungerar inte svensk landsbygd. Då finns inte en svensk jordbrukspolitik värd namnet. Och i så fall vill jag inte vara med och ta ansvar för en nation som inte kommer att leva i sin helhet.
Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga motioner.
(Applåder)