Anf. 160 Matilda Ernkrans (S)
Fru talman! Förra veckan befann jag mig i Cancún, Mexiko, på klimattoppmöte. Innan jag åkte dit fick jag en del frågor om vad jag skulle dit och göra egentligen. Jag fick en del bekymrade blickar, och man undrade om det där var någonting att åka på. Det kom fram en del oförståelse när det gäller vad som faktiskt stod på agendan. Jag fick också kommentaren att det där är ju bara ett gäng män i kostym som sitter och förhandlar och inte kommer fram till någonting.
Jag försökte då hävda, och gör så fortfarande, att mitt och vårt engagemang inom socialdemokratin för ett offensivt klimatarbete bygger på så enkla saker som att det faktiskt handlar om din och min framtid. Jag är själv småbarnsförälder, så jag brukar dra parallellen att jag tror att föräldrar och småbarn i Sverige i dag tycker att det är fullt tillräckligt att dra på ungarna galonisar i oktober och mars. Jag tror att man vill slippa galonisarna i december, januari och februari.
Det är det vi står inför. Om jordens uppvärmning fortsätter som den gör nu betyder det att där det är torrt kommer det att bli ännu torrare och där det faller nederbörd kommer det att falla ännu mer nederbörd. Och det kommer inte att komma som snö, som vi har sett nu här i Sverige, utan det kommer att komma som regn. Jag är som sagt fullständigt övertygad om att föräldrar och småbarn vill slippa de där galonbyxorna.
Jag är också fullständigt övertygad om att vi skulle klara av galonbyxorna, men faktum är att redan i dag lever över två miljoner människor i direkta konsekvenser av klimatförändringarna. Enligt Världshälsoorganisationen har vi fem miljoner sjukdomar runt om i vår värld på grund av klimatförändringarna. Vi har 150 000 dödsfall. Det finns barn runt om i världen som kämpar varje dag för sin överlevnad av orsaker som vi har varit med och skapat. Därför bär vi ett extra ansvar för att minska utsläppen. Vi bär också ett ansvar för klimatförändringarna.
För ett par dagar satt jag i kongressalen i Cancún i Mexiko. Jag lyssnade till hur världens ledare applåderade den nya uppgörelsen om klimatet. Sveriges miljöminister var naturligtvis också på plats. Den som lyssnar på miljöministern här i kväll i den här debatten kommer nog att märka att vi drar ganska skilda slutsatser av det här mötet.
Miljöministern kommer att säga att klimatförhandlingarna är på rätt köl igen och att mötet i Cancún är ett steg på vägen mot en bindande överenskommelse. Jag förstår om miljöministern väljer att beskriva den här överenskommelsen på det sättet eftersom den svenska regeringen är i stort behov av att rehabilitera sig efter det katastrofala klimatmötet i Köpenhamn förra året.
Men så positiv är inte min bild. Det var med dubbla känslor som jag hörde jublet och applåderna. Det är naturligtvis bra att vi fortsätter att diskutera Kyotoprotokollet inom FN:s ram. Det är bra att inte också Cancúnmötet kollapsade som mötet i Köpenhamn gjorde. Jag vet att många har slitit hårt för att göra gott, och man lyckades till slut. Det är viktigt för alla oss som tror på internationella överenskommelser. Det är bra att tilltron hos världens länder verkar öka.
Men ribban ligger alldeles för lågt. Vi kan inte fortsätta att diskutera minskade utsläpp på så låga nivåer att de i praktiken innebär en global temperaturhöjning på 3-4 grader. Vår planet tål inte en högre ökning än kanske 2 grader, om ens det. Vi får inte nöja oss med det enkla faktumet att förhandlingarna genomfördes och, för att citera miljöministern, FN-skutan kom på rätt köl igen. Cancún agreement riskerar att bli ett papper som räddar ansiktet på de statschefer och miljöministrar som fanns på plats, men för vår gemensamma framtid är papperet helt otillräckligt. Jag har sagt, och fortsätter att säga, att ingen av oss kunde resa hem ifrån det här mötet och se våra barn i ögonen, för vi hade inte räddat deras framtid.
Fru talman! Det var helt enkelt ett stort steg i Cancún men ett pyttesteg för klimatet. Jag har faktiskt väldigt liten förståelse för att det ska vara så svårt att fixa nya gröna jobb och göra befintliga jobb grönare och att det ska vara så svårt att rädda vår framtid. Det borde vara någonting som kunde engagera mer. Det borde vara betydligt mer spännande än att lägga miljarder på miljarder på kraschade banker och finanskriser. Det vore kanske ett vettigt sätt att hantera just detta.
De framsteg som gjordes i Mexiko handlar om att skapa en global klimatfond som bidrar till att stärka utvecklingsländerna i deras klimatanpassning, att skydda regnskogen och att införa ett hållbart skogsbruk. Kvar finns fortfarande den avgörande frågan om Kyotoprotokollets fortsättning efter 2012 och avsaknaden av ett globalt rättsligt bindande avtal för utsläppsminskningar.
I brist på konkreta åtgärder vänder man nu sina blickar mot Durban i Sydafrika. Där hålls nästa klimatmöte i december 2011. Förhoppningen växer att mötet i Cancún, tillsammans med tidigare möten i Köpenhamn, Poznan, Bali och Montreal, trots allt bidragit till ytterligare några byggstenar i den globala miljöplattformen som är så nödvändig. Men mycket återstår att göra.
EU måste ta ett större ansvar och bygga bättre relationer med ett antal länder. EU har också ett stort ansvar att minska sina utsläpp med 30 procent till år 2020 oavsett vad andra länder gör. Klimatfinansieringen behöver lösas bättre. EU lägger drygt 7 miljarder euro på att hantera effekterna av klimatförändringarna. Samtidigt läggs 85 miljarder euro på att rädda bankerna på Irland. Det tål att tänka på.
Ansvaret för penga- och tekniköverföringen vilar tungt på de rika länderna som länge har släppt ut växthusgaser. Det här är en viktig punkt för alla de länder som nu utan egen förskyllan drabbas hårt av klimatförändringarna.
Fru talman! Nu måste vi tänka globalt men agera lokalt. Vi måste jobba vidare på den internationella arenan men också visa och ta ansvar på hemmaplan. Här har den svenska regeringen och miljöminister Andreas Carlgren en hel del kvar att göra.
I den här debatten kommer miljöministern säkert att nämna att Sverige nu rekordminskar sina utsläpp. Det tål också att tänka på. Under andra halvan av 2008 och under hela 2009 gick svensk ekonomi igenom en historisk nedgång. Bnp föll med 4,9 procent 2009. Nedgången var extremt stor inom skogsindustrin och bilindustrin. Det är två av de tyngsta utsläppssektorerna. Att totalutsläppen minskar är därför helt logiskt. Allt annat hade varit sensationellt. Dessutom var ju manegen krattad när Andreas Carlgren kom till makten. Redan 2006 kunde Sverige visa att tillväxt och ökade utsläpp inte nödvändigtvis går hand i hand. Då hade utsläppen minskat med 8 procent samtidigt som bnp hade ökat med 30 procent. Sverige är ett av få länder som har lyckats med detta. Det här handlade om ett långsiktigt miljöarbete som drevs av de socialdemokratiska ministrarna Anna Lindh, Kjell Larsson och Lena Sommestad.
Den nuvarande regeringen beskriver gärna olika politikområden, till exempel skolpolitiken, som en trög Atlantångare som är svår att ställa om till rätt kurs. I fråga om klimatet är liknelsen faktiskt relevant. Trots att den borgerliga regeringen har vidtagit ett flertal negativa åtgärder, som till exempel att ta bort stödet till klimatinvesteringsprogrammen, tuffar vår Atlantångare vidare på den kurs som vi socialdemokrater en gång satte mot lägre utsläpp.
I en kommentar till de minskade utsläppen säger miljöministern att världen behöver förebilder och att Sverige ska ta den rollen. Det är en intressant formulering av en miljöminister som nu är inne på sitt femte år - "ska ta". Vi har haft den rollen, Andreas Carlgren. Vi var en gång en förebild. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen hade inte draghjälp av finanskris och allvarlig lågkonjunktur. Världens utvecklingsländer pratade då väl om oss, och världens miljöorganisationer såg oss som en ljuspunkt i arbetet.
Fru talman! Det duger inte att räkna hem utsläppsminskningar som frukten av finanskrisens effekter. Det duger inte att ta bort skatten på handelsgödsel och därmed också ta bort ett effektivt styrinstrument för minskad övergödning. Det duger inte att ta bort de klimatinvesteringsprogram som effektivt bidragit till kommuners och företags lokala miljöomställningsarbete och minskat koldioxidutsläppen med 2 miljoner ton årligen. Det duger inte att blunda för transportsektorns utsläpp. Det går inte att glädjas åt överenskommelser om biologiskt mångfald på internationell nivå, som den i Nagoya, och samtidigt på hemmaplan minska pengarna till biologisk mångfald. Det duger inte att på hemmaplan plocka bort förbudet mot deka-BDE, ett bromerat flamskyddsmedel, och detta trots att Kemikalieinspektionen utifrån försiktighetsprincipen och baserat på de osäkerheter som rör riskerna vid användning av det här medlet, kommit fram till att man skulle förhindra ytterligare tillförsel av deka-BDE till miljön. Det duger inte att dra ett förbud mot bisfenol A, till exempel i nappflaskor, i långbänk. Det har EU-parlamentet förbjudit nu.
Vi socialdemokrater menar tillsammans med De rödgröna att det är viktigt att gå före. Vi menar att vi har visat att det går att kombinera god tillväxt med ett offensivt klimatarbete. Därför har vi mer ambitiösa åtaganden när det gäller Sveriges utsläppsminskningar och EU:s utsläppsminskningar. Vi prioriterar biologisk mångfald, inte bara i ord utan också i kronor och ören. Vi lägger mer pengar till Kemikalieinspektionen. Vi menar att förbudet mot deka-BDE borde ha varit kvar. Vi har länge påtalat att det behövs ett förbud mot bisfenol A i nappflaskor och andra livsmedelsförpackningar som har direktkontakt med mat. Vi driver försiktighetsprincipen.
Vi hade gärna sett vårt Sverige formas. Där hade vi haft en högre ambition när det gäller satsningar på nya gröna jobb och på att göra befintliga jobb grönare. Det hade varit en historisk satsning på infrastruktur, kollektivtrafik och klimatavdrag vid renovering, om- och tillbyggnad. Vi hade gärna sett en nystart av de effektiva klimatinvesteringsprogrammen, och vi lägger nya pengar till detta. Vi hade tagit ansvar för att minska övergödningen genom att återinföra skatten på handelsgödsel. Vi hade gärna velat minska utsläppen från biltrafiken genom ett tillfälligt stöd till förnyelse av tunga fordon för att påskynda omställningen. Och vi hade också gärna velat föreslå stöd till efterkonvertering av bilar och en satsning på utbyggnad av biogasmackar.
Vi socialdemokrater, tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, har en större budget än regeringen på det här utgiftsområdet, men våra ramar röstas ned av en borgerlig minoritet i kammaren. Vi beskriver därför i ett särskilt yttrande hur vi skulle ha velat forma framtidens Sverige, men tyvärr kommer det att stanna vid det.
Som jag sade deltog jag för några dagar sedan, i ljuvlig högsommarvärme, i klimatmötet i Mexiko. Hemma i Sverige är novembertemperaturen enligt SMHI den lägsta på 15 år. Då kanske det är förståeligt att många inte känner att 2010 kommer att vara det varmaste året någonsin globalt sett. Isarna smälter, Pakistan har drabbats av en katastrofal översvämning och Ryssland av torka. Det har varit ett år som tagit Sverige lite närmare en blötare framtid och våra barn lite längre från att återigen få uppleva en vit jul. Den har tagit föräldrar och barn lite närmare galonisar, inte bara i oktober och mars och utan också i december, januari och februari. Jag tror att de vill slippa det. Det har varit ett år som dömt hundratusentals barn i världen till ytterligare ett år med kamp för överlevnad, ett år som skulle ha behövt ett jättekliv i Cancún och en regering som vågat omfamna äventyret att offensivt ställa om Sverige, helt enkelt för att det är något som vi alla skulle tjäna på.
Jag vill avsluta med att säga att jag vet att jag överskridigt min anmälda talartid, men det här är ett oerhört engagerande ämne.
(Applåder)