Anf. 8 Ulla Andersson (V)
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation.
Alla regeringar har goda skäl att etablera finanspolitiska ramverk som styrmedel i budgetprocessen, men alla delar i ett finanspolitiskt ramverk behöver och bör dock inte lagregleras.
Budgetlagen kan ge intrycket av att mest handla om budgettekniska frågor utan väsentligt politiskt håll. Sanningen är snarare den motsatta. Budgetlagen måste ses i ett politiskt sammanhang för att bli begriplig.
Det finans- och penningpolitiska ramverket avser att begränsa regeringens och riksdagens handlingsfrihet i ekonomiska frågor. Normpolitikens inträde i de västerländska ekonomierna tog fart under 1980-talet. Denna politik kan i mångt och mycket ses som en reaktion på den keynesianska ekonomiska politiken som alltsedan 30-talet djupa ekonomiska kris har präglat politiken i de flesta utvecklade ekonomier.
Det finns framför allt två officiella och ett outtalat motiv till normpolitiken. Det mer outtalade motivet är att genom olika budgetrestriktioner minska storleken på den offentliga sektorn och i förlängningen öka den privata konsumtionen. Denna ambition förefaller ha haft avsedd effekt.
I Sverige, vars politik sedan början av 90-talet hör till de mest normstyrda, har den offentliga konsumtionen, det vill säga din och min välfärd, i fasta priser ökat med 21 procent mellan 1990 och 2010, medan den privata konsumtionen har ökat med 42 procent under samma tidsperiod. Offentliga välfärdsambitioner har hållits tillbaka. Det är därför vi ser större förskolegrupper, större klasstorlekar, mindre personal i äldreomsorgen och färre anställda i sjukvården. Samtidigt har stora skattesänkningar genomförts. Den offentliga sektorn som andel av bnp har trendmässigt minskat och inkomstskillnaderna kraftigt ökat. Klassamhället biter sig allt djupare fast i det svenska samhället. Eller som Tapio Salonen sade häromdagen: Sverige är tyvärr inte annorlunda än de andra västerländska länderna längre. Vi kan också se att inkomstskillnaderna och klassklyftorna är lika djupa i Sverige i dag som de var efter andra världskriget.
Ett av de klart uttalade argumenten för övergången till en mer normbaserad ekonomisk politik baseras på uppfattningen att finans- och penningpolitiken på lång sikt inte kan påverka vare sig den långsiktiga sysselsättningen eller arbetslöshetsnivån. Den förfäktas numera främst av svenska borgerliga ekonomer och debattörer. Det är lätt att konstatera att teorin är felaktig. Ekonomier drabbas regelbundet av mindre eller större störningar och konjunkturvariationer. En expansiv finans- och penningpolitik som stimulerar ekonomin kan i ett sådant skede leda till att färre personer slås ut från arbetsmarknaden. Därmed kommer fler personer att ha arbete på längre sikt och kan alltså bidra till en varaktigt högre sysselsättning och bnp och följaktligen också till starkare offentliga finanser på sikt.
Det vanligaste argumentet för strikta finanspolitiska ramverk är att politiker i dagens moderna politiska system i allmänhet tenderar att värdera kortsiktiga intressen tyngre än långsiktiga hänsynstaganden, vilket antas leda till en sämre budgetdisciplin och därmed för stora offentliga underskott. Själklart kan det ligga en hel del i det. Men den senaste tidens ekonomiska kriser har inte haft svaga offentliga finanser som huvudsaklig orsak till de uppkomna kriserna. Samtliga kriser har resulterat i problem med de offentliga finanserna, men dessa problem är en följd av de ekonomiska kriserna och inte dess orsak.
Samtidigt är det så att länder med starka offentliga finanser, i synnerhet små exportberoende länder som Sverige, står sig starkare när en ekonomisk kris inträffar. Det finns således goda skäl för finanspolitiska ramverk som främjar budgetdisciplin och starka offentliga finanser. De relevanta frågorna är snarare hur dessa ska utformas och huruvida de, och i så fall vilka, ska lagstiftas i en särskild budgetlag samt om de står i proportion till de inskränkningar av de folkvaldas handlingsfrihet som dessa de facto utgör.
Alla regeringar har, som jag sade, goda skäl att etablera finanspolitiska ramverk som styrmedel i budgetprocessen, men de bör inte lagregleras. Budgetlagen bör utgöra en avvägning mellan å ena sidan tydlighet och fastighet och å andra sidan flexibilitet och handlingsfrihet. Den sistnämnda aspekten är viktig, inte minst utifrån demokratiska överväganden, eftersom det inte är rimligt att varje ny regering med skiftande politisk färg ska tvingas att revidera budgetlagen för att kunna få riksdagens godkännande för sin politik och sina riktlinjer för den ekonomiska politiken.
Vänsterpartiets principiella syn är därför att man bör visa stor försiktighet med vad som ska regleras i budgetlagen. Huvudprincipen bör vara att regeringen i samband med budgetpropositionen och den ekonomiska vårpropositionen lägger fram sitt förslag till finanspolitiska ramverk och riktlinjerna för den ekonomiska politiken och begär stöd för dessa genom riksdagsbeslut snarare än att de ska regleras i en budgetlag.
Fru talman! Utgiftstaken sätter en övre gräns för de statliga utgifterna tre år framåt. Jag tror att det är få i hela världen som kan bestämma vilka utgifter vi ska ha om tre år, vare sig vi som individer, hushåll, företag eller samhällen i stort. Det är extra problematiskt med utgiftstaken eftersom det inte finns något golv för statens inkomster. Systemet har därmed en tydlig ideologisk slagsida. För att det ska bli begripligt för andra än nördar som jag kan man säga att hur mycket mer inkomster vi än får i Sverige som inte är planerade får vi inte använda dem till en bättre välfärd - fler anställda i förskolan, fler lärare i skolan eller fler anställda i äldreomsorgen - utan de får enbart användas till skattesänkningar eller avbetalningar på statsskulden.
En annan svaghet med de treåriga utgiftstaken är just, som jag tidigare tog upp, svårigheterna att prognostisera statens utgifter, för en stor del av utgifterna är ju konjunkturkänsliga. När ekonomin går in i en kraftig lågkonjunktur ökar utgifterna för bland annat arbetslöshetsersättningen. Det kan då hända att utgiftstaken blir hotade och att man saknar förmågan att motverka lågkonjunkturen med en aktiv arbetsmarknadspolitik. Därför menar vi att det är oklokt att sätta ett tak för statsbudgetens utgifter tre år i förväg och synnerligen olämpligt att det ska bli ett tvång i budgetlagen.
Vi i Vänsterpartiet stödde initialt överskottsmålet, eftersom vi menade att det var angeläget att få ned de offentliga skuldkvoterna till rimliga nivåer efter den skulduppbyggnad som skedde i samband med 90-talskrisen. Detta mål är sedan länge uppnått. SEB har nyligen konstaterat att regeringen inte har stöd i vare sig empiri eller forskning för att minska statsskulden ytterligare utan snarare bör göra tvärtom.
Finansdepartementets långsiktskalkyler visar att den offentliga sektorns finansiella sparande går med löpande överskott fram till år 2099 och då uppgår till hela 5 procent av bnp. Därmed faller också hela motivet för att vi måste ha överskott nu för att kunna ha underskott sedan. Med andra ord har vi råd att ta hand om den åldrande befolkningen framöver redan med de intäkter som vi prognostiserar i dag.
Vi anser att ett mål för den offentliga sektorns finansiella sparande bör ingå i ett finanspolitiskt ramverk. Ett saldomål för de offentliga finanserna beaktar, till skillnad från systemet med utgiftstaken, dels hela den offentliga sektorn, dels både inkomster och utgifter. Ett mål för det finansiella sparandet fungerar därmed som ett centralt styrinstrument i budgetpolitiken och utgör ett ankare för finanspolitiken i ett medelfristigt perspektiv och bidrar därmed till att stärka förtroendet för de offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet.
Att göra som i dag och låta en stor andel människor gå ut i arbetslöshet trots att vi har stora överskott i de offentliga finanserna är ekonomiskt oförsvarbart. Varför ska vi spara på de unga i dag som inte ens går igenom skolan med fullständiga betyg? Varför ska vi låta äldre ligga i korridorerna? Varför ska vi hoppa över operationer som behöver utföras? Vi har ju råd att ta itu med dessa problem.
I framtiden räknar man med att var och en av oss ska vara mycket rikare. Man räknar med en stor privat konsumtionsökning men en väldigt låg offentlig konsumtion. Det är detta överskottsmålet handlar om.
Fru talman! Ett annat problem är att i nuvarande budgetlag ska finansiering av investeringar i väg och järnväg ske genom att staten tar upp kostnaden för investeringen som en direktavskrivning, vilket är ett ovanligt förfaringssätt jämfört med vad som är brukligt i kommuner, landsting, organisationer och företag. Det är få som kan köpa ett hus och betala kontant. Det är få företag som investerar i en stor maskin och betalar den kontant. Nej, vi gör avbetalningar efter hur lång livslängd den investering vi gjort har. Så gör dock inte staten.
Det är beklagligt att regeringen inte tar tillfället i akt och ändrar på detta omoderna och lite förvrängda sätt att se på en investering.
Det finns en rad problem i synsättet att investeringar ska anslagsfinansieras. Det finns en risk för att projekt dras ut tidsmässigt och ökar totalkostnaden. Hus, vägar, spår och fabriker är tydliga investeringar. Investeringar skiljer sig från konsumtionsvaror eftersom de sistnämnda inte kan konsumeras under en längre tid. Vi är få som tar ett banklån för att köpa mat, men vi är ganska många som tar ett banklån för att köpa hus.
Anslagsfinansiering av vägar och järnvägar innebär att man påför alla kostnader på dagens generation fast det är uppenbart att ett hus eller en järnvägssträcka kan användas av många generationer framöver.
Vill man ha en rättvis fördelning av kostnader, och det brukar många säga att de står bakom, ska dagens generation betala för allt som konsumeras i dag, medan det som konsumeras under en längre tid, det vill säga en investering, ska delas upp under en längre amorteringstid. Vi betalar den sträcka av järnvägen vi använder i dag och låter kommande generation betala den sträcka de använder av järnvägen. Då får vi kanske en järnväg som både kan gå i tid och vara ett effektivt medel i klimatarbetet. De senaste vintrarnas alla problem borde visa att det behövs en förändring i synen på investeringar i järnväg och underhåll.
Dagens budgetlag blir en hämsko i miljö- och klimatarbetet. I en tid när vi har behov av att genomföra stora satsningar på nya spår och hållbara transporter hindras staten från att agera miljöinriktat på grund av budgetlagens skrivningar. Det krävs ett ändrat tankesätt när det gäller vad som är en investering för framtiden.
Vi anser att man som regel lånar till en investering. Det är ett system som används av företag, kommuner, landsting, bostadsrättsföreningar med flera. Så gott som alla utom staten delar upp sin budget i en driftsdel och en investeringsdel. Även hushåll och företag agerar så i praktiken.
Vi ser i det statliga ägandet en möjlighet till en strategisk näringspolitik som i dag lyser totalt med sin frånvaro. Vi ser det statliga ägandet som viktiga och långsiktiga samhällsinvesteringar. Vänsterpartiet menar därför att det statliga ägandet i likhet med investeringar i infrastruktur ska ingå i en särskild investeringsbudget. Vid förvärv av aktier eller andelar i ett företag och annat tillskott av kapital ska därför finansiering genom lån utgöra huvudprincip.