Anf. 87 Johan Linander (C)
Fru talman! I dag debatterar vi viktiga lagändringar för att fler unga som har dömts till sluten ungdomsvård ska kunna komma ut som laglydiga medborgare efter avtjänad påföljd.
Varje år är det - tyvärr, kan man säga - ungefär 100 unga som döms till sluten ungdomsvård. Det är en påföljd som innebär att de är frihetsberövade mellan 14 dagar och fyra år. Det är väldigt grova brott som de ungdomarna har begått. Det är grovt rån, grov misshandel, mord, dråp, våldtäkt och den typen av brott som föranleder att man döms till sluten ungdomsvård.
De som döms var under 18 år när brottet begicks, men de kan avtjäna påföljden även efter det att de har fyllt 18 år.
Detta är inte en del av kriminalvården utan en särskild påföljd som avtjänas på Statens Institutionsstyrelses särskilda ungdomshem.
Den genomsnittliga tiden för dem som döms till sluten ungdomsvård är nio månader. Det är ganska lång tid för en ung människa. Man ska också komma ihåg att det inte finns någon villkorlig frigivning från sluten ungdomsvård på samma sätt som äldre kan få som har dömts att avtjäna sin påföljd i en kriminalvårdsanstalt.
Statens Institutionsstyrelse har gjort en utvärdering. Den visar att cirka en tredjedel av de dömda inte hade någon planerad utslussning inför frigivningen. Samtidigt vet vi att det är just övergången från tiden inne på institutionen till att leva i frihet som är den kritiska i fråga om den unge ska återfalla i brott eller inte.
Vi från Alliansen tycker att det är oerhört viktigt att alla unga på sluten ungdomsvård ska förberedas för ett liv i frihet. Därför har regeringen lagt ett förslag - som justitieutskottet har ställt sig bakom - om att ändra lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård så att en individuellt utformad verkställighetsplan ska upprättas för den dömde. Det ska alltså alla ha.
Vi föreslår också en ny lagparagraf om att den dömde under den senare delen av verkställigheten ska förberedas för ett liv i frihet genom konkreta åtgärder. Sådana åtgärder kan till exempel vara utbildning, praktik och att hitta en bostad.
Fru talman! Vi vet enligt en äldre undersökning att ungefär tre av fyra - 75 procent - av dem som har lämnat sluten ungdomsvård återfaller i brott inom tre år. Det är en förskräcklig statistik. Det är långt mycket sämre än hur det ser ut i kriminalvården när vuxna har dömts och avtjänat sitt straff i fängelse.
Sis undersökte återfallen lite noggrannare år 2009 och kom fram till tre faktorer som signifikant ökar risken för återfall i brott.
Den första är den unges tidigare brottsbelastning. Har de unga ett långt register av brott bakom sig innan de dömdes till sluten ungdomsvård återföll de också i brott oftare än om det var efter första brottet som de hamnade i sluten ungdomsvård. Även om det är sällsynt kan det ju efter ett mycket grovt brott hända att man faktiskt hamnar i den påföljden.
Den andra återfallsfaktor som Sis kom fram till är avvikelse från vården. Det visade sig att de som hade avvikit från sluten ungdomsvård återföll i brott efter avtjänat straff oftare än de som inte hade avvikit. Det visar att säkerheten inom sluten ungdomsvård är viktig också för att minska återfall i brott.
Den tredje återfallsfaktorn var att få vistelser utanför ungdomsvården under avtjänad tid gjorde att man återföll i brott. Det var alltså viktigt att de unga kunde få vistas utanför sluten ungdomsvård under tiden de avtjänade sin påföljd. Fick de det minskade återfallen i brott.
Därför lägger vi nu fram ett förslag om att elektronisk övervakning ska kunna användas inom sluten ungdomsvård. Det gör att fler unga som är dömda kan slussas ut i samhället under kontrollerade former, så att fler får möjlighet att befinna sig utanför sluten ungdomsvård under den tid som de avtjänar sitt straff.
Inom kriminalvården vet vi att elektronisk övervakning har gett positiva resultat. Brå har visat det i sin utvärdering. Nu vill vi alltså ge de unga som har dömts till sluten ungdomsvård samma möjlighet.
Det ska, fru talman, betonas att ingen dömd ungdom ska tvingas till elektronisk övervakning.
På debattörerna från Miljöpartiet och Vänsterpartiet tidigare har det låtit som att vi skulle tvinga unga att ha elektronisk övervakning. Så är det inte. Elektronisk övervakning ska inte ersätta de personliga kontakterna mellan den dömde och vårdpersonalen. Det är mycket tydligt.
Därför är det förvånande att Vänsterpartiet och Miljöpartiet säger nej till att ge de unga, som ändå har haft och har det svårt i livet, den här möjligheten att slussas ut i samhället för att kunna leva ett laglydigt liv i frihet. Vi vet att genom att ge fler möjlighet att vistas utanför sluten ungdomsvård kan vi minska återfall i brott. Det säger ni alltså nej till.
Socialdemokraterna säger ja till den här möjligheten, och det är bra. Dock vill man ha det som en tvåårig försökslagstiftning. Som svar på det kan jag säga att samtidigt som det här införs får Brå i uppdrag att utvärdera lagstiftningen. Skulle det visa sig att det inte alls ger några positiva effekter är det klart att man får tänka om. Men det finns ingen anledning att göra det till en tillfällig lag som sedan måste göras om redan om två år.
Den tredje lagändring som jag skulle vilja ta upp här, fru talman, är att införa nya provtagningsmetoder för drogkontroll. Inom sluten ungdomsvård i dag får man använda urin-, blod- och utandningsprov för att kontrollera om den dömde är påverkad av alkohol, narkotika, dopning eller någonting annat.
Ofta upplevs det som integritetskränkande, alldeles särskilt urinprovet. För att kunna minska antalet urinprov och därmed också minska integritetskränkningen har kriminalvården i dag möjlighet att använda svett- och salivprov som ett sållningsinstrument för att se om man behöver ta ytterligare prov.
Vi föreslår att de betydligt enklare och mindre integritetskränkande proven med svett och saliv även får användas inom sluten ungdomsvård och dessutom när det gäller vård enligt LVM och LVU, alltså lagen om vård av missbrukare och av unga.
Mot detta reserverar sig Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, vilket förvånar mig. Ett förslag som minskar integritetskränkningen, att man kan ta en enklare form av prov i stället för att tvinga de unga till exempelvis urinprov, säger ni nej till.
Jag skulle även vilja lyfta upp ytterligare två reservationer som finns i betänkandet och som kommer från Sverigedemokraterna. Då använder jag ordet svårbegripliga reservationer.
Den första: Sverigedemokraterna reserverar sig dels för obligatoriska konfrontationer, dels mot att den dömdes verkställighetsplan ska tas fram i dialog med den dömde.
Man kan fundera på vad en obligatorisk konfrontation är. Det låter inte speciellt trevligt, men jag utgår från att Sverigedemokraterna menar någonting i stil med den medling som redan finns men att de tycker att den ska vara obligatorisk för gärningsmannen. Så är det inte i dag, utan medling är frivilligt för både brottsoffer och gärningsman, och det finns verkligen goda grunder för det. Hela medlingsinstitutet bygger på att båda parterna, både gärningsman och brottsoffer, vill träffas för att under ledning av en erfaren medlare prata om vad som egentligen hände. Jag skulle inte uppmuntra ett brottsoffer att gå till ett medlingstillfälle dit gärningsmannen var tvingad att gå. Man kan själv fundera över vilken upplevelse det skulle kunna bli för brottsoffret.
Den andra något märkliga reservationen från Sverigedemokraterna handlar om att den individuellt utformade verkställighetsplanen, som vi säger ska finnas för alla unga som dömts till sluten ungdomsvård, för den dömde inte ska tas fram i dialog med den dömde. Vi menar precis tvärtom att det i största möjliga utsträckning är viktigt att komma överens om vad den dömde behöver göra under verkställighetstiden för att livet efter avtjänat straff ska bli så bra som möjligt.
Det är väl ingen som tror att det går att få en lika bra behandling eller en lika bra skolgång genom tvång som då den unge själv är motiverad att genomgå behandlingen och få en bra skolgång.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)