Anf. 12 Johan Linander (C)
Herr talman! Nu, efter mer än sju års diskussion, är vi framme vid debatt och beslut i riksdagen. För mig är det ingen trevlig dag. För mig är det en sorglig dag nu när Sverige måste implementera datalagringsdirektivet i svensk lagstiftning.
Dåvarande justitieminister Thomas Bodström var drivande i EU för att direktivet om lagring av trafikdatauppgifter skulle antas. Han lyckades, och i mars 2006 fattades beslut i EU. De första delarna skulle ha varit implementerade i svensk lagstiftning den 15 september 2007.
Från första början har vi i Centerpartiet motarbetat direktivet. Vi var ett av fyra partier i Sveriges riksdag som röstade mot det. Vi gjorde det inte för att vi inte tycker att de brottsbekämpande myndigheterna i sin verksamhet behöver få tillgång till trafikdatauppgifter, sådana som operatörerna lagrar redan i dag, för det är utan tvekan ett viktigt verktyg i brottsbekämpningen. Vi röstade mot förslaget för att vi inte vill att staten ska tvinga fram stora integritetskränkande databaser över hur vi kommunicerar med varandra.
Detta är en djupt ideologisk fråga för Centerpartiet. Som liberaler vill vi inte se ett övervakningssamhälle växa fram där medborgarna skulle kunna kontrolleras i minsta detalj. Det finns en lång rad integritetsinskränkande åtgärder som är proportionella, det vill säga att det brottsbekämpande behovet är starkare än den kränkning som åtgärden innebär. Vi kan som exempel nämna hemlig telefonavlyssning och husrannsakan, men vi menar att datalagringen inte är proportionell.
Vi förlorade frågan 2006, och direktivet antogs. Vi har dock i Centerpartiet fortsatt att kämpa för att datalagringsdirektivet ska rivas upp eller åtminstone göras frivilligt för medlemsländerna att genomföra. Till exempel fick vi under 2010 med oss hela den europeiska liberala partigruppen, som Centerpartiet tillhör, på att datalagringsdirektivet borde göras frivilligt för EU-länderna.
Herr talman! Nu står vi med ett direktiv som jag och Centerpartiet skarpt ogillar, men ändå är vi tvungna att implementera det i svensk lag. Det är en otrevlig situation när det reella handlingsutrymmet har reducerats till ett enda möjligt alternativ.
Det finns de som påstår att Sverige inte skulle behöva implementera direktivet. Det stämmer inte. EU-rätten är mycket tydlig på vad som gäller. Det finns inget utrymme att säga nej, vi vill inte ha det och därför implementerar vi det inte. Det finns även de som försöker argumentera för att Sverige kan strunta i att följa de EU-regler som vi själva varit med om att besluta och i stället betala oss fria. Men det är inte möjligt. Det finns inte någon paragraf i Lissabonfördraget som ger möjlighet att i stället för att implementera direktivet betala sig ur det.
Vad händer då om Sverige inte antar lagen i dag och det i stället blir en bordläggning av frågan i ett år? Kommissionen har varit mycket tydlig i sin kommunikation. Kommissionen avvaktar nu riksdagens beslut, men om det blir en minoritetsbordläggning kommer kommissionen på sitt möte den 6 april att stämma Sverige inför EU-domstolen.
Då handlar det inte, vilket framförts i den mediala debatten inför denna kammardebatt, om att EU-domstolen ska säga om Sverige har gjort rätt eller fel, utan då handlar det om att fastställa vilket bötesbelopp, vitesbelopp, Sverige ska bli skyldigt att betala.
Hur dyrt det skulle bli för Sverige vet vi inte exakt i dag. Men om vi tittar på praxis - det har ju vid ett antal tillfällen hänt att den typen av böter dömts ut - kan vi konstatera att det handlar om ungefär 5 miljoner euro som en engångsbot, det vill säga ungefär 45 miljoner svenska kronor, och ungefär 45 000 euro per dag i vite, det vill säga ungefär 400 000 svenska kronor. Det gör ungefär 150 miljoner kronor på ett år. De är troliga belopp om man tittar på hur praxis varit tidigare. Domstolen kan också komma fram till att den överträdelse Sverige gjort är en grövre överträdelse, och i så fall är det fråga om helt andra belopp. Då kan det handla om mer än en halv miljard kronor på ett år.
Trots detta finns det de som säger att de vill minoritetsbordlägga frågan, och till och med yrkat på det i kammaren, och på så sätt medvetet skapa en situation där Sverige tvingas betala dessa böter och viten till EU. Jag har svårt att förstå det resonemanget av flera skäl.
För det första tycker jag att vi som riksdagsledamöter, som fått makten att fatta beslut som direkt kan påverka skattebetalarna, ska vara rädda om medborgarnas pengar. Vi ska vara väldigt försiktiga med hur vi beslutar att använda medborgarnas pengar. Ska vi skicka i väg 150 miljoner kronor, eller kanske till och med 500-600 miljoner, till EU? Det är oerhört mycket pengar. Det är det som Miljöpartiet och Vänsterpartiet förordar. Det gör mig sorgsen, för jag tycker att vi ska ha större respekt för medborgarnas pengar.
För det andra är det, även principiellt, en orimlig hållning att säga att Sverige ska strunta i att följa gemensamma EU-regler och i stället betala böter och vite. Skulle det vara okej om en ekonomiskt oberoende person i vårt land sade att han eller hon struntar i att följa de lagar som enbart ger bötesstraff eftersom han eller hon har råd att betala böterna? Är det lämpligt att medborgare, eller för den delen länder, medvetet inte följer demokratiskt fattade regler och i stället försöker köpa sig fria?
För det tredje finns det ingen möjlighet att i längden köpa sig fri. Skyldigheten att följa EU-reglerna om att implementera direktiv i nationell lagstiftning finns kvar oavsett hur mycket böter och vite vi betalar. Dessutom kan vi räkna med att vitesbeloppet ökar med tiden.
Kostnaden som Maria Ferm hänvisar till och som är mycket osäker kommer att finnas kvar. Den skjuts bara på framtiden, och under tiden får vi betala vite i mångmiljonklassen.
Herr talman! Det är väldigt enkelt att sitta i opposition och tycka det ena eller det andra utan konsekvensbeskrivningar. Miljöpartiet och Vänsterpartiet är vana vid att lägga fram förslag utan att det egentligen får någon större betydelse för vilka beslut vi fattar här i riksdagen. Sverigedemokraterna är av ganska naturliga skäl inte vana vid att ta ansvar över huvud taget.
I dag är det inte så enkelt. I dag är det allvar. I dag är det Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet som bestämmer hur vi ska använda hundratals miljoner kronor. Ska pengarna användas till att bekämpa brott, att vidta klimatåtgärder, att utföra underhåll på våra järnvägar eller något annat, eller ska vi betala pengarna direkt till EU som böter eller vite?
I det här fallet är det ni som bestämmer. Det är ni som tar ansvaret. Det är ni som ska stå framför svenska folket och säga att ni föredrog att skicka pengarna till EU. Det gäller inte minst er i Sverigedemokraterna, som efter valet sade att ni skulle vara ett ansvarsfullt parti i Sveriges riksdag. Nu har ni faktiskt ansvaret. Var beredda att ta det, och var beredda att stå för ert beslut!
Det finns mycket mer att säga, till exempel om oppositionens ändring av lagförslaget, så att föreskrifter som regeringen meddelar ska underställas riksdagen snarast. Vi skulle också kunna diskutera lagring i eller utanför Sverige. Men jag ser, herr talman, att tiden går, och därför får jag återkomma till detta i mina repliker.
Jag vill därför avsluta med att säga att detta är en jobbig dag. Vi står här med ett lagförslag som jag inte alls skulle vilja rösta för. Ändå finns det inget annat rimligt och möjligt alternativ.
För snart 500 år sedan, år 1517, satte biskop Hans Brask sitt sigill på ett beslut om att avsätta ärkebiskop Gustav Trolle. Han ville inte göra det, men han var skyldig att göra det. Därför smög han in en liten lapp i sitt sigill. Jag kan tänka mig hur biskop Brask kände sig den dagen: Härtill är jag nödd och tvungen.