Anf. 27 Johan Linander (C)
Fru talman! Det här är den årliga debatten om våldsbrott och brottsoffer. I dag behandlar vi ett sextiotal motionsyrkanden från den allmänna motionsperioden som har resulterat i 26 reservationer.
Först vill jag säga att väldigt mycket har gjorts under de senaste åren, men väldigt mycket ligger också framför oss. Det är många frågor som antingen behandlas i utredningar som är tillsatta av alliansregeringen eller i utredningar som har blivit färdiga under de senaste åren och nu bereds. Vi ser framför oss ytterligare betydande steg för att förbättra för brottsoffer som utsatts för våld och för att få ned våldsbrottsligheten. Trots allt är ju det allra bästa för ett brottsoffer att inte bli ett brottsoffer. Att minska brottsligheten är alldeles avgörande. Att förebygga brott måste ha högsta prioritet.
Därför är det speciellt glädjande att vi nu i Brås statistik för 2010 kan se att brottsligheten faktiskt minskade under 2010. 3 procent är inte jättemycket, men vi ska komma ihåg hur trenden har sett ut de senaste årtiondena då brottsligheten har ökat år för år. Nu är trenden bruten, och vi ska jobba hårt för att fortsätta att minska brottsligheten.
Det ser dock lite olika ut för olika brottskategorier. Skadegörelse minskar till exempel mest, medan vi än så länge inte kan se någon nedgång vad gäller våldsbrotten totalt sett även om misshandel utomhus har minskat, vilket är glädjande. Det beror inte minst på polisens satsningar på att finnas i de miljöer där många misshandelsbrott begås.
Under de senaste veckorna har vi också fått den nationella trygghetsundersökningen. Den visar återigen att tryggheten i samhället ökar. Det finns ingen anledning att vara nöjd, men det går i rätt riktning. Det skulle man inte kunna tro när man lyssnar på oppositionens debattörer, men det är alltså så att tryggheten ökar.
Det viktigaste är att det inte begås brott, men det vore naivt att tro att vi inte skulle ha någon brottslighet i det här landet. Vad är då viktigt om man har blivit utsatt för brott? Jo, det är viktigt att det är enkelt att anmäla och att man får hjälp och stöd. Det kan handla om målsägarbiträden, och som vittne kan man behöva ett vittnesstöd. Det ska också vara så enkelt som möjligt att gå igenom hela rättsprocessen. I slutändan är en av de allra viktigaste faktorerna för den som är utsatt för brott att någon döms för brottet. Även där kan vi i uppklarandeprocessen se att det faktiskt går åt rätt håll. Enligt Brå ökade andelen uppklarade brott. Det är bra, men det måste definitivt bli bättre.
Under de senaste tio åren - nu är det inte Alliansen som slår sig för bröstet, utan det var faktiskt en socialdemokratisk regering tidigare också - har de personuppklarade brotten ökat med 35 procent enligt Brå. Det är en positiv utveckling som jag tycker att vi också behöver berätta om. Det är inte nattsvart, vilket vänstersidan påstår.
Anna Wallén var tidigare inne på en viktig fråga som jag också vill betona. Vi fokuserar väldigt ofta på brottsoffer och att de behöver få hjälp, men i alltför stor utsträckning glömmer vi bort att det inte är brottsoffrets ansvar att se till att inte begås brott, utan det är faktiskt gärningsmannens ansvar. Vi måste fokusera mer på den som använder våldet. Det finns bra metoder med rehabilitering för att få framför allt män att sluta använda våld. Där måste vi klara av en större satsning.
När det gäller sexualbrotten har det de senaste tio åren varit en konstant ökning i antalet anmälda sexualbrott, till stor del beroende på ny lagstiftning som vi fick 2005 men också på en ökad anmälningsbenägenhet. Tittar man på den nationella trygghetsundersökningen - det står i vårt betänkande så jag utgår från att alla står bakom det - är det svårt att visa att antalet brott har ökat. Det kan mycket väl vara så att det har skett en ökning av antalet brott, men den största delen förklaras av en ökad anmälningsbenägenhet.
Tittar vi specifikt på våldtäkter kan vi försiktigt glädja oss åt att 2010 bröts den hemska trenden med ett ökat antal våldtäkter. Det sker fortfarande förskräckligt många våldtäkter, men ökningen har stoppats, vilket är ett steg i rätt riktning.
När det gäller antalet uppklarade våldtäktsärenden skulle man kunna tro att inte en enda våldtäkt klaras upp när man lyssnar på oppositionens debattörer. Jag vill definitivt hävda att det är alldeles för få våldtäkter som klaras upp, men det är inte så illa som oppositionen påstår.
År 2010 låg uppklaringsprocenten för sexualbrott något högre än för brottsligheten i stort. Det är inte så att det är sämre för sexualbrott. Man kan tycka att det är för dåligt totalt sett, men det är inte sämre för sexualbrott än för annan brottslighet. Enligt Brås officiella statistik var lite över hälften av de anmälda våldtäkterna uppklarade och ca 20 procent personuppklarade. Det är skillnad i statistiken där.
Jag är inte nöjd med utfallet, och jag är speciellt inte nöjd med att det skiljer så mycket från län till län. Det är väldigt stor skillnad på hur man lyckas inom olika polismyndigheter. Där är svaret den polisorganisationsutredning som alla partier deltar i för att få ihop polisorganisationen så att man jobbar på samma framgångsrika sätt. Är vi framgångsrika i en del av landet är det klart att man ska jobba på samma sätt i andra delar av landet så att man göra lika mycket bra där. Men så fungerar det tyvärr inte i dag, och därför är det viktigt att få ihop det till en enhetlig polisorganisation. Jag tror också att vi kan få upp siffrorna i de län där det nu ser väldigt dåligt ut.
Det finns flera motioner och reservationer. När det gäller handlingsplanen mot mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck och våld i samkönade relationer var det regeringens handlingsplan som gällde fram till 2010. Det är viktigt att vi kan fortsätta satsningen på en förnyad handlingsplan, för det är inget arbete som är klart, definitivt inte.
Där skulle vi från Centerpartiet vilja ha in en fjärde del, och det är våld mot funktionshindrade, som vi debatterar väldigt lite och vet väldigt lite om. Brå har gjort en rapport om våld mot funktionshindrade, och slutsatsen var att det är den grupp av brottsoffer som vi vet allra minst om. Där skulle vi behöva göra betydligt mer.
Till sist skulle jag, fru talman, vilja säga något om barn som bevittnar våld i hemmet. Det diskuteras mycket om barnet ska få målsägarbiträde eller ska ses som ett brottsoffer. Jag skulle vilja säga att det barn som upplever våld i hemmet är ett brottsoffer. Jag menar att man redan i dag, som lagstiftningen ser ut, skulle kunna döma någon för att ha psykiskt misshandlat ett barn, till exempel genom att låta barnet uppleva hur pappa slår mamma eller tvärtom. Den psykiska påfrestning och det psykiska lidande barnet upplever i hemmet är en misshandel.
Eftersom det inte fungerar så i dag vill vi från Centerpartiets sida ha en egen brottsrubricering, misshandel av barn, där det tydligt finns med att även psykisk misshandel är misshandel, vilket skulle vara straffbart. Sedan behöver man inte diskutera om barnet ska ses som ett brottsoffer eller ha rätt till målsägarbiträde. Då är man ett brottsoffer och ska så klart få den hjälp som andra brottsoffer får i samhället.
Nu sker det en översyn av brottsskadelagen, en utvärdering av 2006 års reform, som handlar om just brottsskadeersättningen när barn upplever våld mot en närstående. Den utvärderingen avvaktar vi nu, och sedan är det dags att ändra lagstiftningen så att skyddet för barn förstärks.
Med det, fru talman, vill jag beklaga att jag har dragit över tiden lite, men det är så viktiga frågor. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)
I anförandet instämde Helena Bouveng, Pia Hallström och Patrick Reslow (alla M), Roger Haddad (FP) och Caroline Szyber (KD).