Anf. 69 Johan Linander (C)
Herr talman! I kriminalvårdsfrågor finns det ganska stor spännvidd mellan de politiska partierna i Sveriges riksdag. Det är allt från Sverigedemokraternas lås-in-och-släng-nyckeln till Vänsterpartiets släpp-fångarna-loss-det-är-vår. Men det är som vanligt någonstans mittemellan som den rimliga politiken ligger, vilken också får gehör.
En omänsklig kriminalvård leder till klart oönskade följder. Det är ingenting som fungerar. Alla som sitter i kriminalvården, åtminstone i stort sett alla, ska någon gång komma ut i samhället. Vi vet inte: I framtiden kanske det är min eller er granne som har suttit ett antal år på anstalt. Den personen ska också fungera i samhället, förhoppningsvis så bra som möjligt.
Vi kan inte ha en politik där de som är intagna kommer ut som argare, mer hämndlystna och ännu mer brottsbenägna medborgare. Tvärtom måste vi när vi har dem i fängelset se till att de när de kommer ut är så laglydiga som möjligt och inte är en fara för samhället längre. Det är ju detta kriminalvården går ut på.
Samtidigt är fängelsestraffet ett alldeles nödvändigt straff i vårt samhälle. Det finns inget annat straff som är tillräckligt ingripande för de allra grövsta brotten. Ibland är det till och med nödvändigt att döma människor till mycket långa fängelsestraff för att de begått väldigt grova brott. Men själva straffet är alltså att bli inlåst - man ska inte bestraffas i fängelset, utan där ska tiden användas så bra som möjligt och till att få ut en så frisk människa som möjligt.
Det har hänt mycket i kriminalvårdspolitiken de senaste åren. Det var så sent som förra året vi antog en ny kriminalvårdslag, och den trädde i kraft för fem dagar sedan, alltså den 1 april. Det är inget skämt. Vi har alltså en alldeles ny lagstiftning, och det kanske också är bakgrunden till att det här betänkandet är så magert. Det är mycket färre motioner om kriminalvårdspolitiken än vad vi är vana vid. Kanske är det för att oppositionen håller med Alliansen i sin politik, eller kanske är det på grund av brist på fantasi - vad vet jag?
År 2010 är ett år som i kriminalvården går till historien. Det var nämligen det första året, ett unikt år, då ingen intagen på sluten anstalt rymde. Det måste ses som väldigt bra. Tanken är ju att personerna ska sitta kvar. Är man dömd till fängelse och sitter på sluten anstalt ska man också sitta kvar där och inte ta sig därifrån. Det är viktigt.
Vi kommer ihåg hur det var 2004, då det var rymning efter rymning. Det var nog den dominerande politiska frågan den sommaren. Vi hade till och med ett extrainkallat sammanträde i justitieutskottet, och vi kallade dit justitieministern för att höra hur det fungerade.
Efter det har säkerheten höjts. Det ska man vara medveten om. Men det är inte bara högre säkerhet som gör att intagna inte rymmer. Det handlar också om att få bort viljan att rymma. En stor anledning är att man tittar på hur det fungerar inne på anstalterna. Att inte ha alltför hög beläggning, överbeläggning, är viktigt för att det ska fungera i kriminalvården. Enligt beläggningsstatistiken från i juli 2004, då rymningarna skedde, var beläggningsgraden på svenska anstalter 103 procent. Det var alltså 3 procent fler intagna än det fanns platser till. Det var i städskrubbar, i extrabaracker och på andra sätt man försökte få in fler intagna än det fanns platser till.
Nu i februari 2011 - sex och ett halvt år senare - är beläggningen 93 procent. Det är också ganska högt, ska jag säga, för det behövs lite ledig plats för att man ska kunna flytta runt intagna när det behövs. Rent geografiskt passar det inte alltid. Det är viktigt att de intagna kan sitta nära sin hemmiljö, inte minst om de har barn. Det är barnens rättighet att få besöka sina föräldrar även om föräldrarna sitter på anstalt.
Men det är också många andra delar av kriminalvården som uppvisar positiva tecken. Det är mindre narkotika. Vi har fler narkotikahundar. Med all sannolikhet - det är lite svårt att veta exakt - smugglas det in mindre narkotika i fängelserna nu än för ett par år sedan. Det finns också en klart positiv utveckling när det gäller att ha fler i arbete, alltså inom anstalten. Det är fler som får utbildning och fler som får yrkesutbildning. Det ges också betydligt mer behandling och evidensbaserad behandling.
Detta gör att det finns mindre tid som inte ägnas åt verksamhet, alltså tid som bara sitts av. Det tror jag också är en viktig faktor som bidrar till att färre rymmer från våra anstalter.
Den nya kriminalvårdslagen gör också att de intagna får en bättre planering för hur utslussningen ska ske och hur frigivningen ska se ut. Där har vi viktiga instrument sedan ett antal år tillbaka, till exempel halvvägshusen, som ökar i antal. Allt fler får möjligheten att ta det första steget till ett liv i frihet genom de så kallade halvvägshusen. Det är också fler vårdvistelser.
I stort kan man alltså säga att verksamheten i kriminalvården utvecklas åt rätt håll. Det är tydligt. Det är viktigt för att de intagna ska kunna komma ut som så laglydiga medborgare som möjligt.
Ibland får vi ju höra att det sitter allt fler i svenska fängelser, så jag gjorde en liten jämförelse där när jag ändå var inne i Kriminalvårdens statistikdatabas. Den senaste statistiken är från februari 2011. Marsstatistiken är inte klar än. I februari 2011 var medelbeläggningen 4 593 personer. Om vi ser tillbaka i tiden till den förra regeringens tid - de partier som ofta anklagar oss i Alliansen för att vilja låsa in så många som möjligt - kan vi se att det i februari 2005 fanns 4 962 intagna. Populationen i våra fängelser har alltså minskat under de här åren. Det beror på flera olika saker, bland annat intensivövervakning. Fler kan få elektronisk övervakning i stället för att sitta av sin tid, vilket är jättebra. Men det är alltså färre som sitter i fängelse nu än tidigare.
Herr talman! Jag skulle också vilja nämna en av reservationerna. Jag tänkte inte gå igenom alla andra reservationer här i dag, utan jag tar upp just den som handlar om möjligheten att avtjäna sitt straff i hemlandet, vilket är en viktig fråga. 29 procent av de intagna i svenska fängelser nu är utländska medborgare. I många av de fallen skulle det vara mycket bättre om de kunde avtjäna sitt straff i sitt hemland.
Det är inte svårt att förstå att om man ska genomgå en behandling mot sitt missbruk, sin aggression eller annat är det viktigt att kunna svenska språket. Det är mycket lättare att få nödvändig behandling i sitt hemland. Vi jobbar också hårt med att fler ska kunna avtjäna sitt straff i ett fängelse i sitt hemland efter att de blivit dömda i Sverige. Det viktigaste verktyg vi har för detta är Europeiska unionen. Det är inom EU vi jobbar med detta. Vi gör överenskommelser internt inom EU, och EU kan också skriva avtal med tredjeländer så att vi kan överlämna intagna dit.
Det är ett parti som har reserverat sig. Jag vet inte riktigt för eller emot vad, för vi jobbar redan aktivt med de här frågorna, men det är alltså Sverigedemokraterna som har reserverat sig för att fler ska kunna avtjäna straffet i sitt hemland. Men samtidigt är Sverigedemokraterna motståndare mot EU, och EU är det viktigaste verktyget för att vi ska kunna genomföra detta. Det är oerhört motsägelsefullt. Nu tar de inte upp EU i den här reservationen, men man ska veta att om Sverigedemokraterna skulle få som de ville, alltså att Sverige ska lämna EU, hade betydligt färre av dem som i dag överlämnas från svensk kriminalvård och ska avtjäna sitt straff i sitt hemland kunnat överlämnas. Det hade blivit resultatet av deras politik.