Familjerättsliga frågor

Betänkande 2010/11:CU18

Familjerättsliga frågor (pdf, 323 kB)

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet 70 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 2010 på det familjerättsliga området. Motionsyrkandena gäller bl.a. faderskap, föräldraskap vid assisterad befruktning, adoption, olika frågor om vårdnad, umgänge, god man för ensamkommande flyktingbarn, barns skuldsättning, former och åldersgräns för ingående av äktenskap, namnlagen, vissa arvsrättsliga frågor och frågor om testamente.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden och hänvisar främst till pågående arbete och tidigare ställningstaganden från riksdagens sida.

I betänkandet finns 14 reservationer och 3 särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1.

Utredningar om faderskap

Riksdagen avslår motionerna 2010/11:C211, 2010/11:C252,

Dokumentet är stort, klicka för att öppna på egen sida

Ärendet är avslutat

Händelser

Under beredning: 2011-03-03 Justering: 2011-03-29 Trycklov till Gotab och webb: 2011-04-05 Trycklov: 2011-04-05 Bordläggning 1: 2011-04-12 Bordläggning 2: 2011-04-13 Behandling: 2011-04-14 Avgörande: 2011-04-27 Beslut: 2011-04-27

Betänkanden och utlåtanden

Betänkanden innehåller riksdagsutskottens förslag till riksdagsbeslut i olika ärenden. Utskotten lämnar utlåtanden över olika EU-förslag.

Debatt (12 anföranden)

Familjerättsliga frågor

3 augusti 2022
Debatt om förslag 2010/11:18

Dokument från debatten

2011-04-27

Protokoll för debatten

Jonas Gunnarsson (S)

Anf. 133 Jonas Gunnarsson (S)

Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag självklart står bakom samtliga socialdemokratiska reservationer i betänkandet, men för tids vinnande yrkar jag enbart bifall till reservationerna 6, 8 och 11. Jag vill också peka på de särskilda yttrandena och de angelägna frågor som lyfts däri. Betänkandet hanterar motioner från den allmänna motionstiden som rör familjerättsliga frågor. Många och angelägna frågor lyfts fram. Det kanske är ett tecken på att vi har en familjerätt som vi skulle behöva ta ett större och mer samlat grepp om. Under de senaste årtiondena har stora vinningar gjorts för att likställa samkönade relationer med heterosexuella relationer. Sverige har gjort sig självt till ett internationellt föredöme vad gäller hbt-personers rättigheter. Som hbt-person är det självklart något jag är fantastiskt tacksam för men också stolt över. Som kronan på verket har vi den svenska könsneutrala äktenskapslagstiftningen, som om drygt två veckor firar sitt tvåårsjubileum. Tyvärr verkar det som att det här tar stopp i det som hittills i mångt och mycket på det här området har varit en näst intill enig riksdag. Det är inte så att vi i och med den förändrade äktenskapslagstiftningen uppnådde full likställighet mellan samkönade pars och heterosexuella pars ställning. Ett exempel är lagstiftningen om lesbiska pars möjligheter till assisterad befruktning. Andra regler gäller helt enkelt för vilka som ska ses som föräldrar till ett barn beroende på om föräldrarna lever i ett homo- eller heterosexuellt förhållande. Detta skapar problem för en del barn som blir till i lesbiska relationer. Kritiken mot den här lagstiftningen har funnits i princip från att den infördes, även om det självklart skett en förbättring mot hur läget såg ut tidigare. Sedan 2007 har det i någon skrivbordslåda på Justitiedepartementet legat en utredning som kallas Föräldraskap vid assisterad befruktning . Utredningen lägger fram flera förslag på hur vi skulle kunna komma till rätta med många av de orättvisor som drabbar en hel del barn till lesbiska. Fru talman! Vi har full förståelse för att det här är juridiskt svåra frågor, men utredningen har nu legat i fyra år utan att riksdagen har sett några initiativ från regeringen. Vårt tålamod börjar tryta, och jag hoppas verkligen att regeringen snart kommer med förslag som kan lösa de här problemen. I betänkandet finns ytterligare ett särskilt yttrande. Det rör frågor om retroaktiva namnbyten för personer som har fått ändrad könstillhörighet. Även här har ett utredningsarbete pågått och ett betänkande under namnet Ändrad könstillhörighet - förslag till ny lag har lämnats till regeringen. Sverige var bland de första länderna i världen att erkänna och ge transsexuella rätt till sin kropp. Tyvärr svarar inte lagstiftningen upp mot de rättmätiga krav personer med ändrad könstillhörighet har på att till exempel få sitt namn retroaktivt ändrat i officiella dokument. Transpersoner är en i samhället stigmatiserad grupp, och förändringar i lagstiftningen som verkar i riktning mot att i alla delar av en persons liv erkänna ändrad könstillhörighet skulle självklart minska detta stigma. Därför är det angeläget att regeringen snarast kommer med förslag som uppdaterar och moderniserar lagstiftningen på detta område. Fru talman! Precis som synen på samkönade pars rättigheter har förändrats över tid har också synen på äktenskapet i stort förändrats. Det är i dag inte längre så att personer som väljer att bilda familj också per automatik väljer att gifta sig. Sambor som väljer att utvidga sin familj med barn behandlas annorlunda av samhället än gifta som väljer att skaffa barn. I ett samboförhållande utsätts man för en process där man måste bevisa sitt föräldraskap - en process som av många upplevs som förnedrande. Likaså är det skillnad i vem och vilka som vid ett barns födelse betraktas som vårdnadshavare. Är föräldrarna gifta betraktas båda som vårdnadshavare medan så inte är fallet om föräldrarna är sambor. Med tanke på den allmänna synen på vad som är en familj borde de här reglerna uppdateras och moderniseras så att automatisk gemensam vårdnad om gemensamt barn ges oavsett om ett par är gifta eller sambor. För inte är det så att vi fortfarande betraktar pappor som mindre värda föräldrar än mammor? Fru talman! I betänkandet avhandlas också frågor som rör barns rätt. Det första jag tänker ta upp rör barns rätt till juridiskt biträde i frågor som rör vårdnad, boende och umgänge. Riksdagen har vid två tidigare tillfällen tillkännagett för regeringen att regeringen ska överväga respektive återkomma med nödvändiga förslag på området. Det har nu gått fem år sedan det senaste tillkännagivandet. Trots den långa väntan verkar inte dagens riksdagsmajoritet tycka att detta är särskilt allvarligt utan hänvisar i stället till den kommande propositionen om stärkt skydd för barn i internationella situationer - en proposition vi ännu inte har sett. Det tycker jag är tråkigt, särskilt som man när man själv inte satt i regering tyckte att denna fråga var angelägen och inte kunde tänka sig att blidkas av liknande förklaringar till avslag som vi får i detta betänkande. Fru talman! Den sista av våra reservationer jag vill ta upp här i kammaren i dag rör barns skuldsättning. Det har genomförts förändringar för att minska möjligheterna för föräldrar att skuldsätta sina barn. Det är bra, men vi frågar oss om det är tillräckligt. Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter är det föräldrarna som ska ha det fulla ansvaret för barnen. Vuxna ska se till att barnens bästa alltid ska vara vägledande. Barn har som regel inte beslutanderätt över sina egna tillgångar, och därför bör barn heller inte kunna drabbas av skulder som de inte kan betala. Konsekvenserna av en skuldsättning för barnen kan bli att de inte kan teckna hyresavtal, telefonabonnemang eller låna pengar när de väl blir vuxna. Vi anser att lagstiftningen måste ändras så att barns skuldsättning förhindras. Regeringen bör därför återkomma med en utvärdering av hur de genomförda lagändringarna har inverkat på barns skuldsättning och om det är nödvändigt att vidta ytterligare åtgärder för att förhindra barns skuldsättning. Fru talman! För att sammanfatta det hela: Det är tråkigt och skapar svårigheter för enskilda att regeringen låter viktiga frågor ligga i långbänk. Det är tydligt att det saknas viktiga komponenter för att vi ska ha en familjerätt som svarar upp mot de behov och krav dagens familjer har. Likaså är det ledsamt att vi har en regering som inte prioriterar barns rätt till skydd mot vuxna som inte placerar deras väl och ve i främsta rummet. Tidigare har riksdagen genom egna initiativ löst frågor som alliansregeringen inte har orkat lösa själv, till exempel frågan om könsneutrala äktenskap. Inte är det väl det vi ska förvänta oss på alla frågor som rör familjerätten? (Applåder) I detta anförande instämde Hannah Bergstedt, Adnan Dibrani och Gunilla Svantorp (alla S), Jan Lindholm (MP) och Marianne Berg (V).

Jan Lindholm (Mp)

Anf. 134 Jan Lindholm (Mp)

Fru talman! Civilutskottets betänkande 18 handlar om familjerättsliga frågor. Majoriteten avstyrker totalt 70 olika yrkanden från allmänna motionstiden. 54 procent av dessa avvisade förslag är förslag som lagts av ledamöter från de partier som utgör regeringsunderlaget. Kanske säger det något om toppstyrning och "lågt i taket" för ledamöter från de fyra högerpartierna. Familjebegreppet är, fru talman, inte längre så förutsägbart och enkelspårigt som det, åtminstone i våra traditionella barnböcker, brukar beskrivas. Det är inte längre självklart att en familj består av två vuxna av olika kön med två barn till vilka dessa vuxna båda är biologiska föräldrar. I dag kompletteras den klassiska kärnfamiljen av det som ofta brukar benämnas "stjärnfamiljen", en familj som alltså inte är en sluten kärna utan en familj med många bonusbarn, extrapappor och bonusmorsor, en familj som strålar. Vart femte barn som växer upp i dag växer upp i en familjekonstellation som avviker från den traditionella kärnfamiljebilden. Familjer ska bygga på kärlek och samhörighet och inte på en norm om hur en familj bör se ut. All politik måste därför genomsyras, menar vi i Miljöpartiet, av ett stjärnfamiljeperspektiv där man tar hänsyn till alla former av familjer. Alltför länge har politiken utgått från att alla familjer är klassiska kärnfamiljer. Det finns därför en lång rad regler som vi menar måste moderniseras. För barnens skull är det viktigt att alla familjeformer betraktas som riktiga familjer. Inget barn ska behöva växa upp med en känsla av att den egna familjen inte riktigt duger därför att den inte stämmer med normen om hur en familj ska se ut. Inget barn ska behöva fara illa för att samhället inte tar hänsyn till den form av familj som just det barnet växer upp i. Miljöpartiet de gröna förespråkar en familjesyn där varje människa har rätten och även möjligheten att definiera sin familj. En av de begränsningar och problem som vi ser med den rådande lagstiftningen är att ett barn i dag högst kan ha två vårdnadshavare. Många barn, det vet vi alla, har i dag i praktiken fler vårdnadshavare än dessa två. Bakgrunden kan exempelvis vara att separerade föräldrar fått nya partner som är lika viktiga vuxna för barnet som de biologiska föräldrarna. Ett barn kan alltså ha sociala föräldrar som inte anses vara föräldrar eller vårdnadshavare enligt den rådande lagstiftningen trots att de kanske i verkligheten är just dessa som tar det största praktiska ansvaret för barnet. Ett stort problem med dagens lagstiftning blir då att barnets rätt till umgänge med dessa extravuxna inte är skyddad. Ändå tydligare blir det kanske i familjer där två kvinnor blivit föräldrar tillsammans med en eller kanske två män. I dag kan hbt-personer oavsett kön bli föräldrar. Metoderna är många, även om inte alla är lagliga i vårt land. Det är helt orimligt att barnet ska straffas för att föräldrarna funnit sin kärlek på annat håll än i det heterosexuellt traditionella. Vi i Miljöpartiet menar att grundsynen måste utgå från att all kärlek är god kärlek. Att inte alla personer som i realiteten fungerar som barnets föräldrar också är det i lagens mening skapar flera praktiska problem. Exempelvis finns det förskolor och skolor som inte vill skicka information till andra än just de juridiska vårdnadshavarna. Men de största problemen uppstår vid en eventuell separation. Med dagens lagstiftning har de juridiska vårdnadshavarna alla möjligheter att frånta barnet dess rätt till umgänge och kontakt med personer som i praktiken har fungerat som barnets föräldrar sedan barnet föddes. Miljöpartiet anser att barnets intresse i den här typen av fall måste gå före de vuxnas intressen. Miljöpartiet de gröna förespråkar en politik där lagstiftningen anpassas till det faktum att många barn växer upp med fler än två vuxna som tar gemensamt ansvar för barnets vård och uppfostran. Vi menar att barn exempelvis ska kunna ha fler än två juridiska vårdnadshavare. Likaså ska barns rätt till umgänge med sina sociala föräldrar skyddas, alltså umgänge med de vuxna som i nuläget inte kan bli vårdnadshavare på grund av lagstiftningens begränsningar. Vi miljöpartister menar att det är rimligt att i dag ställa kravet att regeringen skyndsamt tillsätter en utredning som får överväga hur barnets rätt till sina vuxna i stjärnfamiljen kan tryggas. Fru talman! Två gånger har riksdagen tillkännagett för regeringen att regeringen ska återkomma till riksdagen med förslag om hur barnets rätt att föra sin egen talan vid en vårdnadstvist ska lösas. Miljöpartiet, liksom Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, anser att det nu har dragit ut på tiden oacceptabelt länge. Det är mer än tio år sedan det infördes en paragraf i föräldrabalken att den som utreder en vårdnadstvist ska ta reda på barnets inställning till tvisten och redovisa den för rätten. Lagstiftarens avsikt med det var att barnet skulle komma till tals i rätten. Barnombudsmannens undersökningar visar att lagstiftningen inte har fått önskad effekt. I nästan hälften av alla vårdnadstvister har barnets talan inte kommit rätten till del. Miljöpartiet anser därför att barn ska ha rätt till ett eget offentligt biträde i mål som rör vårdnad, boende och umgänge för att på det sättet säkerställa att barnet kommer till tals och att barnets intressen tas till vara. Miljöpartiet anser att det är av särskilt stor vikt att den som företräder barnet endast företräder barnet och inte någon annan av parterna. Vi menar att det är hög tid att regeringen tar tag i denna angelägna fråga och att riksdagen verkligen ger ett starkt stöd för det. En annan situation, fru talman, där barn behöver ett bättre fungerande juridiskt stöd är när de kommer till vårt land utan någon känd vårdnadshavare, så kallade ensamkommande barn. Det handlade 2009 om 2 250 ensamkommande barn och ungdomar som kom till Sverige. I Rädda Barnens rapport Oklart uppdrag visas att systemet med god man för ensamkommande flyktingbarn har stora brister. Inte nog med att barnen tvingas vänta upp till tre månader för att få en god man utsedd; rapporten pekar också på stora oklarheter i vad uppdraget som god man som sådant kräver. Rapporten från Rädda Barnen ger ett bra underlag för den som vill driva tesen att variationen på kvaliteten på dem som utses till gode män är för ojämn för att barnens rätt ska kunna garanteras. Den första uppgiften för regeringen borde därför vara att garantera att systemet fungerar så att rätt kompetens och kvalitet finns hos dem som utses. Vidare är det viktigt att ensamkommande barn får en god man så snart som möjligt efter det att de har kommit till Sverige. Vårt mål är att en god man ska utses inom 24 timmar för att på det sättet kunna ta till vara barnens intressen och vara det stöd som fordras. Som ensam minderårig i ett främmande land, kanske efter en väldigt lång och svår tid på flykt, behövs den trygghet och den ledsagning som en god man är tänkt att vara. Det finns många viktiga slutsatser att dra från Rädda Barnens rapport. En av de slutsatser som vi i Miljöpartiet drar är att det behövs en tydlig nationell uppdragsbeskrivning, nationella lämplighetskriterier och ett nationellt system för utbildning, fortbildning och handledning om vi ska få ordning på systemet med gode män för ensamkommande barn. Självklart, fru talman, står vi i Miljöpartiet bakom samtliga våra reservationer i betänkandet, men för tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservation 8 om biträde för barn. Slutligen vill jag påpeka för kammaren att dubbelspåret mellan Falun och Borlänge är ytterst angeläget.

Carina Herrstedt (Sd)

Anf. 135 Carina Herrstedt (Sd)

Fru talman! Vi behandlar i dag en rad motioner från allmänna motionstiden. Många av dessa är jättebra och förtjänar egentligen att bifallas, men många har fått svaret att det pågår en utredning, att det pågår en utvärdering eller att det pågår en översyn av lagen. Naturligtvis ska vi inte föregripa resultaten av dessa utvärderingar och utredningar, så i dagsläget nöjer jag mig med att avvakta. Men jag tänker inte sitta still i båten länge, utan jag tänker agera om det inte kommer några resultat. Man kan inte år efter år bara hänvisa till utvärderingar och utredningar som görs utan att de tar slut, utan man måste också leverera resultat. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 2, därför att jag anser att det är en självklarhet att en man som tror sig vara far till ett barn ska kunna kräva en undersökning som fastställer att han är barnets biologiska pappa. I dag är det endast barnet eller barnets moder, om barnet är omyndigt, som kan begära ett faderskaptest. Att bli pappa är en av de största händelserna i en mans liv. Drömmen, hoppet och lyckan kan snabbt förändras till oro och förtvivlan om det finns en ovisshet om han är pappa eller inte. Här står mannen helt utan makt i dag. Ett barn har rätt till båda sina föräldrar. Det är därför viktigt att fastställa vilka dessa två föräldrar är. Barnperspektivet ska alltid gälla, och det är Sverigedemokraternas politiska utgångspunkt. Frågor kring faderskap är i lagen enkla och klara, men i verkligheten är allting så mycket mer komplicerat. Fastställande av faderskap, som motionerna tar upp, bör vara jämställt och även innefatta om en man tror sig vara far till ett barn. Frågan om ett jämställt samhälle är viktig. Jämställdhet och personlig frihet samt barns rätt i samhället kommer till utryck även i motionerna om att slopa dispensmöjligheten i äktenskapsbalken när det gäller äktenskap för barn under 18 år. Flera remissinstanser har uttalat att möjligheten för länsstyrelserna att bevilja dispens för barn under 18 år att gifta sig bör tas bort. Sverigedemokraterna ställer sig eniga med remissinstansernas yttrande, och vi har därför lämnat ett yttrande i frågan där vi anser att dispensmöjligheten bör tas bort. Men vi vill inte föregripa den pågående utredningen. Det är inte att tillvarata barnperspektivet att tillåta barnäktenskap, om än med dispens. Ytterst är det jämställdhet och rätten och friheten att leva sitt eget liv utifrån fria val som ska bejakas. Barnäktenskap och tvångsäktenskap ska inte under några omständigheter vara tillåtet i Sverige, oavsett vigselförrättare. Inte heller ska giftermål ske på grunder som inte har med kärlek att göra, utan det bör ske utifrån det egna valet och den personliga friheten. Naturligtvis är det inte den sprudlande kärleken mellan två människor som vi är emot utan att giftermål ibland används som en fasad för att tradition och religion kräver det och även av rädsla för att få problem med släkten om man inte går med på det arrangerade äktenskapet. Det öppna och fria samhället förutsätter att människors frihet inte begränsas av sedvänjor och religiösa eller kulturella vanföreställningar. Jag avser att nogsamt följa den utredning som följer frågan och lär återkomma med ett förslag om det finns skäl för detta. Avslutningsvis riskerar frågor liknande dessa att till sist bli en fråga om sanning eller sannolikhet. Om faderskapet eller viljan att ingå ett äktenskap är sannolikt ska det också anses vara sant. Men sant och sannolikt är inte riktigt samma sak, för sannolikt är inte pålitligt.

Marianne Berg (V)

Anf. 136 Marianne Berg (V)

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 5 och 13 och vill också tydliggöra att jag ställer mig bakom reservationerna 6, 8 och 14. Fru talman! Om ett barn blir sjukt och är i stort behov av vård måste barnet naturligtvis få tillgång till hälso- och sjukvård. Något annat duger inte. Det ska inte kunna stoppas av den ena vårdnadshavaren, oftast en man. Det är på tiden att vi här och nu från alla partier verkligen ser till att vi har barnets bästa för ögonen. Men när det verkligen gäller hänvisar Alliansen alltid till att det pågår en beredning inom Regeringskansliet och att arbetet inte bör föregripas genom någon åtgärd från riksdagen. Tänker Alliansen på barnets bästa eller är det vårdnadshavaren som ni stöttar? Regeringen måste nu på allvar ta initiativ till ett förslag till en lagstiftning som stärker barnets rätt till hälso- och sjukvård när vårdnadshavarna inte enas. Något annat är helt förödande för de drabbade barnen. Hur många barn ska drabbas av att den ene vårdnadshavaren blockerar vård eller behandling, som han oftast gör för att eventuellt hämnas på sin tidigare partner? Detta är sanslöst och ska inte få förekomma. Att stå upp för barnen är vår skyldighet som vuxna personer. Fru talman! Alla ungdomar bestämmer inte själva om, när eller med vem de ska gifta sig. Arrangerade äktenskap mot en parts vilja kan ha såväl kulturella som sociala och ekonomiska orsaker. Kvinnans sexualitet, familjebindning, äktenskap och skilsmässa kan i sådana sammanhang vara en kollektiv angelägenhet där ett litet eller inget utrymme ges för individens egna val. Både flickor och pojkar och kvinnor och män berörs, men flickor och kvinnor drabbas särskilt hårt. Konsekvenserna av att gå emot familjens tradition och önskemål från föräldrar och andra släktingar till den enskilda kvinnan eller mannen kan vara så kännbara att det i praktiken inte är ett möjligt alternativ. Ungdomsstyrelsen kom 2009 med en kartläggning av ungdomars situation vid namn Gift mot sin vilja , där det konstateras att omkring 70 000 ungdomar 16-25 år inte har möjlighet att fritt få välja vem de vill gifta sig med. 70 000 ungdomar är en enormt stor grupp. Ska något barn i Sverige mot sina vilja ingå äktenskap? Nej, svarar naturligtvis de flesta. Men det förekommer, och det kan vi inte acceptera. Länsstyrelsen utfärdar förvisso ett fåtal dispenser per år för personer under 18 år, men Vänsterpartiet anser att hur få de än må vara ska det inte få förekomma. När vi, fru talman, tillåter giftermål mot någons vilja, arrangerade eller under tvång, bryter vi mot artikel 16 i FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter, där rätten att fritt ingå äktenskap och bilda familj slås fast. Fru talman! Jag vet att regeringen har tillsatt en utredning för att se över tvångsäktenskap och barnäktenskap. Jag anser dock inte att vi i denna kammare bara kan sitta still och vänta, utan jag menar att vi som ett första steg i dag tydligt ska peka ut att vi inte accepterar äktenskap mot någons vilja och att inga dispenser ska få förekomma för ungdomar under 18 år. Det är ett bra medskick. Fru talman! Det finns många fler familjekonstellationer än kärnfamiljen i dag, men lagstiftningen har tyvärr inte hängt med. För barnens bästa måste vi se till att få en lagstiftning som inte straffar barn som lever i andra familjebildningar än de traditionella. Ett viktigt steg är att införa en möjlighet för barn att ha fler än två vårdnadshavare. Dagens lagstiftning måste anpassas till dagens moderna familjebildningar. I dag finns det många familjer med mer än två föräldrar. Jag kan ta upp samma exempel som Jan Lindholm från Miljöpartiet tog upp, nämligen att ett par kvinnor har blivit föräldrar tillsammans med en eller två män - eller så har barnets ursprungliga två föräldrar separerat och fått nya partner som fungerar lika mycket som föräldrar som dem som var från början. Fru talman! Ett barn kan alltså ha sociala föräldrar som inte anses vara föräldrar eller vårdnadshavare enligt gällande lagstiftning. Att de personer som i verkligheten fungerar som barnets föräldrar inte är det i lagens mening skapar problem. Ett inte ovanligt exempel är att den skola barnet går i inte vill skicka ut information till någon annan än den juridiska vårdnadshavaren. Det kan tyckas vara ett litet problem, men det kan upplevas som kränkande och ledsamt både för barnet och för den sociala föräldern. Den största problematiken kan uppstå vid en separation. Med dagens lagstiftning kan den juridiska vårdnadshavaren frånta barnet rätten till umgänge och kontakt med den person som har fungerat som barnets förälder i praktiken sedan barnet föddes. Vänsterpartiet anser att barnet ska ha rätt till umgänge med sina sociala föräldrar som i dag inte kan bli vårdnadshavare. Det ska inte vara upp till vårdnadshavarens goda vilja. Det är förödande för många barn att mer eller mindre eller helt klippas bort från en eller flera personer de levt ihop med sedan födseln eller under många år under sin uppväxt. Ur ett barnperspektiv kan vi inte acceptera det. Vänsterpartiet anser vidare att det verkligen är på tiden att lagstiftningen anpassas till det faktum att många barn växer upp med fler än två vuxna som tar gemensamt ansvar för barnets uppväxt på alla områden. Därför, fru talman, anser Vänsterpartiet att barn ska kunna ha fler än två juridiska vårdnadshavare. Vårt budskap till regeringen är att på allvar ta tag i frågan och skyndsamt utreda den.

Thomas Finnborg (M)

Anf. 137 Thomas Finnborg (M)

Fru talman! De familjerättsliga frågorna handlar om det juridiska området där den uråldriga relationen mellan föräldrar och barn möter den moderna lagens värld och där relationer som kan verka oerhört enkla men ändå är komplexa ska rutas in, beskrivas och regleras. I detta betänkande har utskottet behandlat 70 motionsyrkanden. De rör vitt skilda områden som faderskap, bestämningen av föräldraskap vid assisterad befruktning, adoption, umgängesrätt och andra frågor som på olika sätt rör vårdnad. Det handlar också om god man för ensamkommande flyktingbarn, åldersgräns och andra regler för ingående av äktenskap, namnlagen och vissa frågor kring arvsrätt och testamente. Det är naturligt att frågor som framför allt rör olika nära relationer väcker starka känslor. Det blir också tydligt när man läser de många motioner på familjerättsområdet som skrivits under den gångna motionsperioden. Bland riksdagens ledamöter finns helt klart ett starkt engagemang för att stärka framför allt barns rättigheter. Relationen mellan förälder och barn är lika gammal som människan själv. Samtidigt lever vi i dag i ett samhälle med en stor mångfald i hur människor väljer att leva tillsammans. Vi vet att man kan vara lika mycket förälder till ett barn som man saknar en biologisk koppling till som till ett barn där den länken finns. Barn i dag kan leva ensamma med mamma eller pappa, tillsammans med två föräldrar av samma kön eller under mer traditionella förhållanden med en biologisk förälder av vartdera könet. Föräldrarna kan vara gifta eller sambor eller omgifta med någon annan. I en föränderlig tid måste även lagstiftningen hänga med när livsvillkoren förändras och sätten att bilda familj, med eller utan barn, blir allt fler. Samtidigt gäller det att lagstiftningen inte blir godtycklig utan klarar av att svara mot de krav på rättsäkerhet som måste kunna ställas. I frågor som rör faderskap i familjekonstellationer där föräldrarna inte är gifta är det flera motionärer som på olika sätt yrkat på ett enklare förfarande. Med respekt för att allt fler barn föds in i en situation där föräldrarna sammanbor utan att vara gifta finns det ändå goda skäl för gällande lagstiftning. Processen med att fastställa faderskapet i fall med en stabil samborelation, utan misstanke om att någon annan man skulle kunna vara fadern, är i dag en mycket enkel process och någon mer djupgående faderskapsutredning genomförs inte i dessa fall. När det gäller en motsvarande moderskapspresumtion i de fall då ett barn föds in i en relation mellan två kvinnor som antingen är gifta eller registrerade partner pågår ett arbete med anledning av utredningsbetänkandet Föräldraskap vid assisterad befruktning . Det är självklart att avvakta resultatet av detta arbete. Under beredning står även en annan fråga som lyfts fram, nämligen den om barns rätt till hälso- och sjukvård och andra sociala insatser även i de fall då vårdnadshavarna inte är överens. Här är en proposition på gång från Justitiedepartementet. Innehållet i denna trycker på att barn ska kunna få det stöd och vård som behövs då vårdnadshavarna inte är överens. Barns rätt till trygghet och rättssäkerhet förs även fram av de motionärer som yrkar på barns rätt till juridiskt biträde. I denna fråga finns en stor samstämmighet från olika instanser, och regeringen har för avsikt att behandla frågan i en kommande proposition som ska överlämnas till riksdagen under våren. Ytterligare andra frågor är under utredning på olika sätt. Till dessa hör bland annat frågorna om äktenskap för unga under 18 år, en fråga som är mycket viktig att se över för att se till att unga människor skyddas från att ingå äktenskap under hot och tvång. Det är helt oacceptabelt att barn tvingas till äktenskap. Även arbetet med frågan om ett nationellt register för testamenten pågår såväl på EU-nivå som inom Regeringskansliet. Familjerättsfrågorna har stor dignitet. Lagstiftningen har också långtgående inverkan på våra liv. Därför är det för oss moderater viktigt att dels slå vakt om de lagar och regler som bidrar till kontinuitet och rättssäkerhet på området, dels vara öppna för de förändringar vi ser överallt omkring oss. Fru talman! Med dessa ord yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner.

Jan Ertsborn (Fp)

Anf. 138 Jan Ertsborn (Fp)

Fru talman! När vi debatterar familjerättsliga frågor skulle jag önska att vi hade en full åhörarläktare och en direktsänd tv-utsändning. Jag har under alla år i riksdagen varit ganska bekymrad över att dessa frågor, som berör alla medborgare, inte har den dignitet i den politiska debatten som de borde. Det vilar givetvis ett stort ansvar på oss i civilutskottet att försöka lyfta fram dessa frågor i olika sammanhang, och jag hoppas att vi kan förbättra det. Dessa frågor förtjänar verkligen en debatt, inte minst ute hos allmänheten. Jag ser dock svårigheter, även hos journalister, trots att dessa frågor är så viktiga. Varenda människa kommer ju i kontakt med de här reglerna vid olika tillfällen i livet. Jag ska passa på att beröra några frågor som vi i Folkpartiet särskilt har lyft fram och som vi vill verka speciellt för, även om det finns många frågor i betänkandet som man skulle kunna tala om i en debatt som i dag. När det gäller att fastställa faderskapet i samboförhållanden tycker vi inte att det finns någon som helst anledning att arbeta med frågan. Vi tycker att vi har en tillfredsställande reglering. Vi ser fram emot att få en reglering också beträffande fastställande av föräldraskap vid assisterad befruktning. Jag har full förståelse för att man vill ha en likabehandling av homosexuella par som får barn när vi nu har infört en könsneutral äktenskapslagstiftning, och jag hoppas verkligen att vi kan få det ganska så fort. Men då tänker jag på de barn som har tillkommit genom assisterad befruktning enligt den svenska lagstiftningen. För barn som har tillkommit under andra förhållanden måste vi mycket noggrant gå igenom detta och tänka oss för när det gäller hur man ska fastställa faderskapet. Jag tror att de flesta av oss i civilutskottet och de som har varit med tidigare har blivit uppringda av en dam från Västsverige som har talat om vilka besvärligheter hon fick för ungefär tolv år sedan när hennes man avled och särkullbarn dök upp. Hon fick ingen möjlighet att ifrågasätta faderskapet. Fallet är speciellt genom att hon har uppvaktat oss varje år och påpekat att vi borde se över talerätten när det gäller fastställande av faderskap. Det tycker jag också att vi har all anledning att göra, för där finns något av ett virrvarr av regler som man nog ganska enkelt skulle kunna rätta till. Jag går vidare till att tala om juridiskt biträde för barn. Vi är många som är angelägna om detta. Vi ser att barnet skulle sättas mycket mer i centrum om vi fick ett juridiskt biträde även i de speciella, mycket allvarliga, tvisterna om vårdnad, boende och umgänge. Jag förstår att man från oppositionen tycker att det har gått lång tid. Men vi måste väl ändå vara lite sanningsenliga och konstatera att tillkännagivandet våren 1999 låg hos den socialdemokratiska regeringen tills den regeringen föll 2006. Efter det att alliansregeringen trädde till har vi försökt få i gång detta. Det har förekommit diskussioner, och nu äntligen kan vi konstatera att det under våren ska komma mer besked i frågan. Det tycker jag är oerhört värdefullt. Mot bakgrund av det arbete med skuldsättning som jag själv har sysslat mycket med förstår jag inte riktigt den motion som finns. Jag förstår inte heller varför man reserverar sig. Som jag kan finna det har vi i den här kammaren klarat upp alla problem med skuldsättning av barn. Det finns egentligen bara en enda möjlighet kvar för barn att bli skuldsatta. Det är tonåringar som begår brott och får skadestånd. Den frågan har vi kanske inte sagt att vi skulle avskaffa, utan det är fortfarande så att man ska vara skadeståndsskyldig för de brott som man begår - med de speciella regler som finns för domstolarna att jämka skadestånden. En fråga som inte någon har tagit upp särskilt mycket, vad jag har förstått, är frågan om särkullbarnens arvsrätt och den efterlevande maken. Det är en besvärlig problematik. Det finns förslag om att särkullbarn inte skulle få ut sitt arv förrän även makan eller maken har avlidit, vilket definitivt inte är någon lösning enligt mitt sätt att se. Det gäller att hitta en lösning som gör att man inte hamnar i situationen att den efterlevande maken eller makan behöver sälja sin permanentbostad för att lösa ut särkullbarnen. Här har Finland hittat ett system. Man betraktar där permanentbostaden - en villa eller en bostadsrätt - som ett oskiftat dödsbo. Dödsbodelägarna är då efterlevande make eller maka, särkullbarnen och eventuella övriga barn. Den efterlevande maken eller makan kan då inte sälja lägenheten, utan om man vill bo kvar gör man det så länge man vill. Den dag permanentbostaden säljs delar man värdet av den. All övrig egendom efter den avlidne tillfaller särkullbarnen i vanlig ordning. Detta är en lösning som jag hoppas att vi ska kunna gå vidare med och lägga fram förslag om. Jag hoppas också att vi ska få till stånd en lösning för registrering av testamenten. Den bistra verkligheten är att vissa testamenten försvinner. Det är klart att vi alla önskar att det skulle gå fortare. Men vi får också ha respekt för att vi har ett lagstiftningssystem i det här landet som gör att vi vill ha ett rättssäkert regelverk när vi väl sätter det på plats. Om vi inte skaffar det kommer naturligtvis oppositionen och säger att vi har gjort något som är slarvigt och vårdslöst, som inte blev bra och som måste göras om. Låt oss hellre ta lite tid på oss. Men samtidigt kan åtminstone jag från min sida lova att jag ska driva på för att det inte ska gå alltför lång tid i dessa mycket viktiga frågor. Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på samtliga reservationer.

Per Lodenius (C)

Anf. 139 Per Lodenius (C)

Fru talman! Betänkandet vi debatterar i dag innehåller ett brett spektrum av frågor - från adoption till ersättning till vigselförrättare. Jag tänker i mitt anförande koncentrera mig på några av de frågor som rör barn och barnens situation. Att adoptera är en fantastisk möjlighet som jag värnar starkt om. Adoption ska uppmuntras så länge adoptionen alltid utgår från barnets bästa, vilket dagens regler också gör. En allmän domstol ger tillstånd till adoption endast om adoptionen är till fördel för barnet. Detta hindrar dock inte att vi ser över vilka hinder för adoption som finns. Den adoptionsutredning som kom för snart två år sedan tar upp många angelägna frågor för att kunna förenkla adoptioner, inte minst för alla de barn som tillbringar stora delar av sin uppväxt i olika familjehem. Utgångspunkten att adoptionen sker för barnets bästa är självklart alltid angelägen. Men den kan vara än mer angelägen när det handlar om barn som har flyttat runt mellan eller befinner sig långvarigt i olika familjehem. Varje år placeras ca 20 000 barn i familjehem eller någon annan typ av institution för en kortare eller längre tid när föräldrarna av någon anledning inte kan ta hand om dem. Det kan självfallet finnas många olika orsaker till en placering. Det kan vara så att en ensamstående förälder har skadat sig och det saknas släktingar som kan ta hand om barnet, eller det kan handla om föräldrar med allvarliga missbruksproblem. För de flesta blir familjehemmet något kortvarigt som inte behöver ha några dramatiska konsekvenser. Men för dem som år ut och år in är placerade i familjehem kan det bli något negativt som kommer att prägla hela livet. Att gång på gång behöva flytta från ett familjehem till ett annat och inte veta var man kommer att befinna sig nästa vecka eller om ett halvår är påfrestande för både barn och vuxna. Sådana förhållanden gör det svårt för barnet att känna trygghet. Ökade möjligheter till adoption skulle för många kunna vara en väg till en tryggare uppväxt. I fall som dessa är adoption sällan ett alternativ i dag. Delvis handlar det om regelverket, men det beror också på traditioner inom socialtjänsten. Förutom förändrad lagstiftning handlar ett av utredningens förslag därför om att handläggarna på kommunernas socialtjänster bör få bättre utbildning i hur man ska arbeta när adoption kan vara aktuellt. Naturligtvis måste ökade adoptionsmöjligheter beakta de biologiska föräldrarnas rättigheter, men vi får inte blunda för att det finns fall där det är uppenbart att föräldrarna aldrig kommer att kunna ta hand om sina barn. För dessa barn, de kanske allra mest utsatta i samhället, är adoption en möjlighet till en tryggare uppväxt och framtid. Jag kommer att följa regeringens pågående beredningsarbete och hoppas att inriktningen blir att se till de positiva möjligheterna med adoptioner. Fru talman! När det handlar om familjefrågor i allmänhet och familjerättsliga frågor i synnerhet är det viktigt att alltid se till barnets bästa, och då också till utfallet och inte bara till de välmenande intentioner som vi alla kan ställa oss bakom. Det är hur utfallet blir för barnet som ska vara skäl till översyn och reformeringar av den familjerättsliga lagstiftningen. Frågan om vem som bör eller inte bör vara vårdnadshavare har under de senaste decennierna genomgått stora förändringar. Så sent som 1976 infördes en möjlighet för skilda par att ha gemensam vårdnad, och då var båda parter tvungna att vara överens om det. Och det var först i början av 1990-talet som det blev möjligt med gemensam vårdnad även om parterna inte var överens. Dilemman uppstår när föräldrar som separerar inte kan komma överens. Den senaste förändringen på området, 2006, syftade framför allt till att förstärka barnperspektivet. Betydelsen av barnets bästa samt att barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge kom då till klarare uttryck i lagen. Regeringen gav i mars 2010 Socialstyrelsen i uppdrag att följa upp hur 2006 års vårdnadsreform slagit igenom i socialtjänstens arbete. Det här uppdraget ska redovisas i höst. Det kommer att bli viktigt att följa upp denna redovisning, då vi i dag kan se tecken på flera långdragna rättsprocesser där smutskastning mellan föräldrarna sker mitt framför barnen. En del undersökningar tyder på att lagändringen 2006 kan ha fått motsatt effekt mot vad som önskades. I stället för att minska, har antalet vårdnadstvister i domstolarna ökat de senaste åren. Detta är naturligtvis inte någon bra utveckling. Ett av problemen när familjer hamnar i rätten är att fokus ofta försvinner från barnens bästa och i stället hamnar på föräldrarna som försöker överbevisa varandra. En domstolstvist handlar om vem av parterna som har rätt, men i en vårdnadstvist finns det ofta ingen som har absolut rätt. I samband med lagändringarna 2006 blev det också enklare att söka ensam vårdnad. Bland annat kan föräldrar nu åberopa samarbetssvårigheter som ett skäl till att inte dela på vårdnaden. Vad som är samarbetsproblem är dock ganska vagt formulerat. Hur barn påverkas av en vårdnadstvist beror givetvis på hur föräldrarna hanterar det och om de lyckas skydda barnen från sin egen konflikt eller inte. Om vårdnadstvisten slutar i gemensam vårdnad gäller det att beslutanderätten fungerar. Den som har vårdnaden om ett barn har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Normalt krävs då gemensamma beslut av föräldrarna i frågor som rör vården av barnet. Det kan innebära problem om någon av föräldrarna av någon anledning vill försvåra. Rädda Barnen möter till exempel många barn som nekas psykiatrisk vård eller stöd eftersom en förälder motsätter sig detta. Dagens lagstiftning, som kräver att båda vårdnadshavarna är överens för att vård ska kunna ges, har till viss del skapat den här situationen. Man kan ju tycka att utgångspunkten rimligtvis måste vara att barnets rätt till vård och stöd ska väga tyngre än vårdnadshavarens rätt att besluta. Därför tycker jag att det är bra att regeringen tittar på de här frågorna och jobbar för att hitta lösningar. Fru talman! Med det vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på motionerna.

Otto von Arnold (Kd)

Anf. 140 Otto von Arnold (Kd)

Fru talman! Den svenska familjerätten bygger på ett antal viktiga principer. Jag vill från början framhålla att den bärande i föräldrabalken är att se till barnets bästa. Det har vi hört mycket om i dag. Det är logiskt då lagstiftaren vill skydda den svagare parten. Lagstiftningen har också ändrats under åren och anpassats till andra former av familjebildningar än den traditionella kärnfamiljen utan att släppa kravet på barnets bästa. Denna inställning kan ibland uppfattas som lite stelbent och kanske lite förnedrande, men i princip är man ganska överens om att det är en viktig och bärande princip. Samtidigt har lagstiftaren också ett intresse av att väga olika delar av den här ganska komplicerade materian mot varandra. Dessa frågor är komplicerade och ger upphov till moraliska och emotionella debatter som verkligen berör oss. Det är därför som jag tycker att det behövs en ordentlig debatt om de här frågorna. Det är någonting som vi har med oss från vaggan till graven. Dock saknar man ofta själva orsaken till debatten, själva barnet. Det är sällan med. Vi vuxna ser gärna till våra egna själviska intressen, och inte sällan använder vi då barnet för att visa att vi har en bättre rätt. Lagstiftningen ska ha barnets bästa som en ledande princip. Den ska ta hänsyn till de sociala förändringarna i samhället och givetvis se människan som en biologisk varelse med halva genuppsättningen från en kvinna och halva från en man. Det är ett faktum som vi än så länge inte kan bortse ifrån. Vilka som är barnets föräldrar i betydelsen vårdnadshavare är egentligen en annan fråga som är väl så viktig. Där måste man också ha barnets bästa som rättesnöre. Föräldraskap kan uppnås på lite olika sätt, och där är adoptionsinstitutet, som nyligen påpekats, viktigt. Det är väldigt viktigt att få reda på vem som är ens far. Därför åligger det de sociala myndigheterna att göra ett betryggande och grundligt arbete för att finna ut vem som är den biologiska fadern och se till att det verkligen fastställs. Oppositionen påpekar gärna att faderskapspresumtion är ett ganska enkelt förfarande, men det är en annan procedur när det inte är inom ett äktenskap. Men det här är ändå till för barnets bästa. På samma sätt ger det möjlighet för en man att få en utredning om sitt genetiska faderskap. Eftersom min tid är ganska kort vill jag beröra en sak när det gäller barns skuldsättning. Barn är ett rättssubjekt som kan ha tillgångar och skulder. Det står under överförmyndarens eller en särskild förvaltares tillsyn. Jag tycker att det är lite märkligt att säga att man inte ska låta barn bli skuldsatta. Då tar man ju bort möjligheten för ett barn och ekonomin att fungera. Fru talman! Med dessa ord yrkar jag bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på reservationerna.

Marianne Berg (V)

Anf. 141 Marianne Berg (V)

Fru talman! Otto von Arnold tog upp barnets bästa vid ett flertal tillfällen. Det gör vi alla, men vi menar nog lite olika när vi säger de orden. När vi pratar om barnets bästa när det gäller vårdnadshavare undrar jag om det inte vore tryggare och bättre för barnet att ha fler vårdnadshavare än två.

Otto von Arnold (Kd)

Anf. 142 Otto von Arnold (Kd)

Fru talman! Tack för en intressant fråga! Då kan man fråga sig: Hur många då? Hur många ska man kunna ha? Vi måste ändå se att det är fråga om ansvar för barnets bästa. Där har lagstiftningen krav på vårdnadshavaren. Om man har två vårdnadshavare och den ena inte fungerar kan den förlora sin vårdnad. Fungerar inte den andra kan den också förlora sin vårdnad. Då kan man tillsätta någon annan. Sedan finns det umgängesregler också. Man kan tillåta andra att ha umgänge med barnet. Egentligen vill jag nog säga att det är utifrån ansvaret för barnet. Vi vet ju hur det är när man lägger ut ansvaret på många. Det är ingen som tar det. Därför är det viktigt att specificera vilka som har ansvaret.

Marianne Berg (V)

Anf. 143 Marianne Berg (V)

Fru talman! Ansvaret ska naturligtvis ligga på alla vårdnadshavare, oavsett om de är två eller fyra. Låt oss ta det exempel som jag hade i mitt anförande. Om två lesbiska kvinnor skaffar barn med en homosexuell man, är det då inte en självklarhet att dessa tre eller fyra personer ska vara juridiska vårdnadshavare alla fyra? För mig är det i alla fall en självklarhet. Jag kan inte se något hinder eller något negativt med att vara två eller fyra, för jag tror att ansvarsbördan kommer att upprätthållas likartat ändå. Då anser alltså Kristdemokraterna att man inte ska kunna arbeta vidare i denna riksdag med frågan om fler än två vårdnadshavare, att det inte kommer upp under denna mandatperiod?

Otto von Arnold (Kd)

Anf. 144 Otto von Arnold (Kd)

Fru talman! Det där är Marianne Bergs helt egen tolkning och också lite provocerande, om jag får säga det. Det finns väl anledning till det. Låt mig säga att detta är under utredning hos regeringen. Man tittar över situationen. Kan man hitta en form för det - à la bonne heure! Man får dock inte, som jag sade i mitt anförande, bortse från att det är barnets bästa som gäller. Det är, återigen, ansvarsfördelningen mellan de olika vårdnadshavarna som är viktig.

Familjerättsliga frågor

Betänkande 2010/11:CU18

Händelser

Betänkanden och utlåtanden

Familjerättsliga frågor

Dokument från debatten

Protokoll för debatten

Anf. 133 Jonas Gunnarsson (S)

Anf. 134 Jan Lindholm (Mp)

Anf. 135 Carina Herrstedt (Sd)

Anf. 136 Marianne Berg (V)

Anf. 137 Thomas Finnborg (M)

Anf. 138 Jan Ertsborn (Fp)

Anf. 139 Per Lodenius (C)

Anf. 140 Otto von Arnold (Kd)

Anf. 141 Marianne Berg (V)

Anf. 142 Otto von Arnold (Kd)

Anf. 143 Marianne Berg (V)

Anf. 144 Otto von Arnold (Kd)

Våra andra webbplatser

Följ Sveriges riksdag

Följ talman Andreas Norlén

Prenumerera