Anf. 34 Jan Lindholm (Mp)
Fru talman! Civilutskottets betänkande 16 om ersättnings- och insolvensrättsliga frågor tar upp många olika frågor som är intressanta. Hannah Bergstedt har argumenterat väl för två av reservationerna, så jag tänker i mitt anförande hålla mig till att argumentera för reservation 1, som handlar om kärntekniska olyckor. Jag yrkar också bifall till reservation 1.
Skadeståndsansvarets omfattning är av mycket stor betydelse för den som överväger att investera i ny kärnteknisk verksamhet av något slag. Men skadeståndsansvarets omfattning är även av stor betydelse för den som drabbas om en olycka skulle vara framme.
Det är inte ovanligt att de som drabbas av olyckor känner sig lurade när den trygghet de trodde sig ha genom till exempel en försäkring innebär att inte mer än bråkdelar av de kostnader som uppstår täcks.
Oftast är orsaken till överraskningen att de som drabbas inte har haft möjlighet eller kunskap att inse hur omfattande kostnaderna blir när det man inte vill ska ske ändå ibland inträffar. Det är en erfarenhet som många har gjort exempelvis vid arbetslöshet, vid långvarig eller kronisk sjukdom, efter en trafikolycka eller efter en brand i bostaden eller sommarstugan.
Men väldigt få svenska medborgare har erfarenhet av hur obefintligt ersättningsskyddet är vid en olycka i en anläggning där radioaktivt material är inblandat - kanske ingen. Bristen på erfarenhet beror i stor utsträckning på att väldigt få olyckor av det slaget har inträffat och att många av de olyckor som har inträffat faktiskt har hemlighållits.
År 1952 skedde en explosion i en reaktor i Chalk River i Kanada, med en partiell härdsmälta som resultat.
År 1957 exploderade en tank med radioaktivt avfall i upparbetningsanläggningen i Kysjtym i Uralområdet i Ryssland.
År 1973 skedde en stor explosion i Windscales upparbetningsanläggning, som i dag kallas Sellafield. Den innebar att mycket stora områden skadades allvarligt.
År 1977 inträffade en kortslutning i två högspänningsledningar i kärnkraftverket i Gundremmingen i Tyskland, med konsekvensen att en hel reaktor står fylld med kraftigt radioaktivt vatten.
År 1979 skedde olyckan i Three Mile Island utanför Harrisburg i USA. Resultatet även där var en partiell härdsmälta. Utsläppen uppges ha blivit små men inte obetydliga.
År 1986 skedde så olyckan i Tjernobyl, den kanske hittills allvarligaste olyckan i en kärnreaktor. Olyckan pågår fortfarande - det glömmer många - och torde pågå under överskådlig framtid. Här handlar det om en fullständig härdsmälta med omfattande läckage till omgivningen. Över 600 000 personer kommenderades ut till räddningsarbete på grund av att strålningsnivåerna gjorde att många arbetsuppgifter kunde utföras endast under någon eller några få minuter innan arbetaren hade fått sin livsdos av strålning.
År 1999 startade en okontrollerad kedjereaktion i bränslefabriken i Tokaimura som ledde till mycket stora radioaktiva utsläpp.
År 2006 var en av reaktorerna i Forsmark strömlös i 23 minuter. Temperaturen hann inte nå upp till farliga nivåer för härden innan kylningen lyckligtvis kom i gång igen. Hur nära en friläggning av härden man var har inte redovisats.
Den 12 mars i år skedde så en stor explosion i en reaktor i Fukushima i Japan. Totalt har fyra reaktorer skadats. Två ytterligare reaktorer ingår i anläggningen. Konsekvenserna är det ännu för tidigt att uttala sig om, men ingen tidigare olycka har förmodligen varit så omfattande som denna. Om det visar sig att en total härdsmälta inte går att undvika kommer konsekvenserna kanske att bli till och med större än vid olyckan i Tjernobyl.
Av de olyckor jag har räknat upp känner de flesta till tre eller möjligen fyra. Ändå är dessa olyckor långt ifrån alla de olyckor som har inträffat i kärntekniska anläggningar runt om i världen. Förutom de uppräknade har kärnkraftsindustrin drabbats av ytterligare ett par hundra större olyckor. Alla olyckor är unika, och varje reaktor är unik till konstruktionen, så erfarenheter är svåra att ta med sig från en olycka till en annan olycka.
Eftersom det ständigt sker utsläpp från alla kärntekniska anläggningar under normal drift och det till detta kommer ett antal hemliga olyckor med utsläpp som sprids över hela jordklotet är det i det närmaste omöjligt att på ett rättvisande sätt jämföra skadade områden och skadade personer med helt opåverkade områden och opåverkade personer, eftersom sådana referenser knappast existerar längre.
Hur ser då ersättningsansvaret eller skadeståndsansvaret ut i Sverige? Om en så kallad radiologisk olycka skulle inträffa i en kärnkraftsanläggning i Sverige är det lagen om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor - som vi debatterade för något mindre än ett år sedan och som antogs av riksdagen förra våren - som gäller.
Enligt den lagen har en reaktorägare ett så kallat obegränsat ansvar. Det låter bra, men i praktiken är det obegränsade ansvaret inte mycket värt eftersom reaktorägaren i Sverige är ett litet separat bolag för varje kärnkraftsanläggning. Det bolaget har i princip inga andra tillgångar än sina reaktorer, som ju efter en olycka inte torde ha något större värde.
Att det är på det viset är nog alla överens om. Därför innehåller lagen också en paragraf, närmare bestämt § 30, som reglerar den ekonomiska säkerhet som de här bolagen måste se till att de har. För kärnreaktorer är den satt till 1 200 miljoner euro och för andra kärntekniska anläggningar till 700 miljoner euro.
Omräknat i svenska pengar innebär det ca 12 miljarder kronor för en kärnkraftsreaktor och 7 miljarder för andra kärntekniska anläggningar. Det kan för den normala samhällsmedborgaren tyckas som ett väl tilltaget belopp som säkerhet, men i förhållande till de kostnader som olyckor skapar är det ändå väldigt lite.
Tidigare erfarenheter av olyckor vid kärntekniska anläggningar visar att enbart kostnaderna för att stabilisera den skadade anläggningen och säkerställa att utsläpp som kan förorena omgivningen inte fortsätter att spridas från olycksplatsen kan hamna på över 100 miljarder svenska kronor.
Kostnader för personskador, vård, produktionsbortfall, skador på kommande generationer och allt annat är naturligtvis oerhört svåra att beräkna. Men försök till uppskattningar har redan gjorts när det gäller den nu aktuella olyckan i Fukushima. Där har den typen av kostnader för alla typer av skador utanför själva reaktoranläggningen, på människor och allt material som drabbas, försiktigt uppskattats till över 800 miljarder.
Man inser lätt att så som lagen, som vi antog för mindre än ett år sedan, är utformad utgör den en omfattande subvention av kärnkraften. Det blir samhället som får ta den överväldigande delen av kostnaderna för det ekonomiska ansvaret vid en olycka.
Att lagen dessutom är utformad så att individen måste ställa sina krav på ersättning inom tio år för annan skada än personskada och inom 30 år efter det att olyckan inträffat när det gäller personskador innebär även det en form av kraftig subvention för den här tekniken. Både på grund av det kaos som kan uppstå, som vi också har sett, vid den här typen av olyckor och på grund av själva skadornas karaktär kan det ta betydligt längre tid än tio år att fastställa omfattningen av sakskador, och personskador kan ju påverka i generationer.
I vår reservation i det här betänkandet kräver vi ett ansvarsgenombrott, fru talman, så som lagen är konstruerad i exempelvis Tyskland och Japan. Det betyder att ägarna bakom kärnkraftsbolaget tvingas stå till ansvar med alla sina tillgångar.
Som lagstiftningen ser ut i dag tvingas Vattenfall stå till ansvar med alla sina tillgångar om en olycka inträffar i någon av Vattenfalls kärnreaktorer i Tyskland. Om en likadan, identisk, olycka inträffar i Sverige går Eon, Vattenfall och Fortum, som ju är de stora ägarna, helt skadeslösa ur den händelsen. Tycker ni att det är rimligt att det är på det sättet?
Argumentet mot vårt förslag är att det skulle innebära att alla aktiebolag i Sverige skulle få orimliga villkor med ansvarsgenombrott. Men vi har inte föreslagit att lagen om ansvarsgenombrott ska utformas så att den omfattar andra bolag än dem som bedriver kärnteknisk verksamhet.
Den här frågan är faktiskt utredd, och det är fullt möjligt att införa ansvarsgenombrott för företag med specifik verksamhet utan att aktiebolagslagen för den skull måste omformas på ett sådant sätt att den regeln, om ansvarsgenombrott, spiller över på all annan företagsamhet.
Företrädare för regeringen har de senaste veckorna talat vitt och brett om att vi lär oss mycket av olyckan i Japan och att vi ska ta vara på de lärdomarna. Man kan då på goda grunder fråga sig varför inte den här inställningen, om att ta vara på lärdomar, också skulle kunna gälla i fråga om ersättningsansvaret vid olyckor.
I den verklighet som vi kan ta lärdom av gäller kostnadsnivåer på hundratals miljarder för drabbade, skador och produktionsbortfall. Att då bara garantera 12 miljarder som täckning innebär att man medvetet väljer att leva med ett enormt hål av underskott.
Vi miljöpartister anser att det är viktigt med en rättvisande bokföring. Vi anser att det är falsk marknadsföring att tala om obegränsat ansvar när det i själva verket är kraftigt begränsat.
Mot den bakgrunden yrkar vi, fru talman, bifall till reservation 1 i betänkandet. Självklart står vi även bakom de övriga två reservationerna i betänkandet, men för tids vinnande avstår jag från att argumentera för dem, och det tror jag att många ledamöter är glada för, och jag avhåller mig även från att yrka bifall till dem.
Slutligen vill jag bara påminna kammaren om att det är väldigt bråttom att starta bygget av dubbelspåret mellan Falun och Borlänge.