Anf. 3 Jan Lindholm (Mp)
Herr talman! Miljöpartiet har tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet presenterat förslag till ekonomisk politik och budgetpolitik i budgetmotionen Fi230. 1 vår gemensamma kommittémotion C329 har vi sedan vidareutvecklat våra förslag mer detaljerat inom civilutskottets ansvarsområden.
Den här regeringen har gjort ett antal val, och jag menar, herr talman, att regeringen i huvudsak har gjort dåliga val, för samhället skadliga val, val som gör att klyftorna ökar på alla plan i vårt samhälle.
Regeringen har valt att göra de redan relativt välbärgade ännu mer välbärgade. Man har samtidigt valt bort stora delar av de resurser som samhället tidigare har styrt till områden som gett människor en andra chans. Den som under livets resa av någon anledning hamnat utanför har i dag färre möjligheter att åter hitta en väg tillbaka till ett liv som medborgare, en som kan bidra och bygga. Vi har enkelt uttryckt fått ett samhälle med mer utslagning, ett hårdare samhälle.
Regeringen har valt att lämna över till marknaden att lösa många av de problem som kräver mer än en marknad för att alla människor ska få en möjlighet. Det innebär även att regeringen har valt att premiera egoism och att bestraffa solidaritet. Sköt dig själv och skit i andra - så skulle man kortfattat kunna sammanfatta regeringens rekommendation till medborgarna. För den som håller sig till den regeln går det bra i Reinfeldtland.
Jag påstår inte, herr talman, att det kallare samhälle med mer utslagning där mänskliga värden offras för marknadens friare spelrum är orsaken till att det som hände här i Stockholm förra lördagen hände. Medan, herr talman, jag är övertygad om att i ett samhälle där människan är viktigare än marknaden minskar risken för att individer drabbas av ett utanförskap av det slag som till exempel skulle kunna vara orsaken till de våldshandlingar vi har sett de senaste åren.
Vare sig det handlar om ensamma galningar som har skjutit med handeldvapen in i lägenheter eller skolor, enskilda eller grupper som har sprängt bilar eller avrättat personer som försökt spåra högerextrema gruppers aktiviteter, hot mot domare och sprängningar av deras bostäder, polisers outredda övervåld eller självmordsagerande personer, kan man förmodligen utgå från att det allt kallare samhällsklimatet har bidragit till det ökande inslaget av våld.
På civilutskottets område är det, herr talman, tydligare än på kanske något annat politikområde hur den ekonomiska omfördelningen har ökat klyftorna, omfördelat makten och gjort många människor rädda, ja, herr talman, rädda för sin egen framtid. Bostaden är nämligen grunden för tryggheten, och när allt fler känner allt tydligare att den förda politiken hotar det egna boendet, då blir människor faktiskt rädda.
Den förda politiken, där allt fler hyresrätter ombildas till bostadsrätter och där byggandet av nya hyresrätter går på sparlåga, en politik som styr mot den nya upplåtelseformen ägarlägenheter, och en total ovilja att använda politiken för att sänka boendekostnaderna gör att allt fler känner ett hot och känner att de tvingas bli bolåneslavar.
Föräldrar som under ett långt och slitsamt arbetsliv har klarat av att amortera bort lånet på sin bostad eller villa tvingas nu ofta pantsätta sitt boende en gång till, för att på så vis hjälpa sina barn att köpa en lägenhet där jobben finns.
För att få tag på en bostad i närheten av jobben tvingas många i dag köpa ett boende, fast det kanske inte alls är säkert att jobbet där blir långvarigt. Möjligheten att bo i hyresrätt under den del av livet när man börjar sin yrkesbana och förmodligen måste flytta ett antal gånger har nämligen blivit väldigt liten.
Det är säljarnas marknad, och bostadsbubblan växer snabbt i vårt land, som vi hörde tidigare. Man kan verkligen undra varför regeringen inte ser den risken.
Vi får, menar jag, i snabb takt ett tudelat samhälle, ett samhälle med bolåneslavar i den ena ändan tillsammans med dem som har det ännu svårare, som jag tänkte säga några ord om senare. I den andra ändan har vi de som regeringen bygger sin ställning på, de redan välbärgade.
Regeringen har valt att göra om fastighetskatten så att de som bor i små, lågt värderade villor i områden som är mindre attraktiva har fått höjd fastighetsskatt, medan de som har råd med de attraktiva villorna i de attraktiva områdena har fått kraftigt sänkt skatt. Enbart den förändringen innebar att man tog hundralappar från dem med låga inkomster och gav tusenlappar till dem med höga inkomster - varje månad.
Vi ska heller inte glömma att när fastighetsskatten minskade uppstod det ett betalningsutrymme som relativt snabbt togs i anspråk av högre försäljningspriser. I stället för att styra den betalningsförmågan till gemensamma behov som skola, vård och omsorg har regeringen gjort valet att - i takt med att bostäderna byter ägare - styra det betalningsflödet, den betalningsförmågan till bankerna. Det är klart att vissa applåderar.
Ovanpå det kom rikemansavdraget, som gör att den familj som har råd att anlita arbetskraft för 200 000 kronor per år för att höja värdet på den egna fastigheten får hälften av det beloppet, 100 000 kronor per år, i ökad förmögenhet som gåva från skattekollektivet. Med största sannolikhet är förmögenhetsökningen för den familj som kan använda bidraget större än bidragsbeloppet, eftersom bidraget kan användas för att tillföra fastigheten just sådana detaljer som har högt värde på marknaden.
Tillsammans med fastighetsskattereformen kan därför många av regeringens kärnväljare varje år kamma hem över 150 000 kronor i ren förmögenhetsöverföring på grund av regeringens politik. Det är klart att vissa applåderar.
Det finns de som tror att samhället blir bättre när de rika blir rikare. Men så är det ju inte, om klyftorna samtidigt växer, vilket man har glömt. Det är därför, herr talman, som vi i den rödgröna oppositionen påstår att regeringen inte tar ansvar för hela Sverige. Ja, egentligen skulle man faktiskt kunna hävda att regeringen inte tar ansvar för Sverige över huvud taget, eftersom vi vet att alla i slutändan egentligen är förlorare när klyftor växer.
Det grundläggande problemet är att vi har en regering som helt saknar bostadspolitiska ambitioner. Man har ingen annan vision än att marknaden ska lösa de bostadspolitiska frågorna. Liksom i alla andra länder som tillämpar den modellen ser vi att det resulterar i uppblåsta fastighetsvärden och ett växande antal bolåneslavar, som med tiden får det allt svårare att klara sin ekonomi. När vi framöver får räntehöjningar, vilket är sannolikt, kommer tyvärr många att drabbas av samma problem som bolåneslavar i andra länder drabbas av.
Sedan har vi alla de som inte har möjlighet att köpa en bostad ens med lånade pengar från föräldrar och vänner utan tvingas bo kvar i hyresrätter, många gånger på orter där det är svårt att hitta arbete. Ofta handlar det också om fastigheter som är eftersatta och många gånger hälsovådliga, fastigheter som skulle behöva ROT-avdrag inte för att lyxrenoveras utan för att få nödvändiga, basala funktioner säkerställda, som ventilation, värme, isolering, täta tak, säkra elsystem, hissar och mycket mer. Men för de fastigheterna och för de behoven finns inga allmosor i Reinfeldtland.
Sedan har vi de som inte har några bostäder alls. För oss miljöpartister är det en självklarhet att alla har rätt till en bostad, och vi har en politik för dem. Den gruppen medborgare har förmodligen Borg och Reinfeldt aldrig hört talas om.
Med de reformer som högerregeringen genomfört av sjukkassan och arbetslöshetsförsäkringen, i kombination med de beslut man tagit som nu faller ut i en snabbare ökning av hyrorna och naturligtvis också i kombination med, som jag nämnde tidigare, det faktum att man stängt många möjligheter till en andra chans att komma tillbaka till arbetslivet, är det väldigt många, herr talman, som upplever att risken att bli bostadslös ökat. Och det är faktiskt redan så. Det ser vi på Stockholms gator, och det rapporterar många organisationer som arbetar med de utsatta. Jag kan bara konstatera att bostadslösa, denna kyliga tid på året, även har hittat in i den fastighet där jag har mitt övernattningsrum. Det är första gången det har hänt under de sex år som jag har bott där. Även det är ett tecken på att problemet växer.
Vi rödgröna erbjuder en politik för hela samhället. Vi har förslag som innebär att även de som inte tillhör de mest framgångsrika har en möjlighet att bygga sin framtid och därmed bidra till samhällets utveckling.
Kärnan i en sådan bostadspolitik uttrycks i det bostadspolitiska mål som vi rödgröna partier enades om för rätt många år sedan, faktiskt, men som fortfarande i allra högsta grad är mycket aktuellt. Det lyfter vi fram i reservation 1. Vi menar att ett civiliserat samhälle måste ha en bostadspolitik med mål som tydligt uttrycker sociala ambitioner.
Det är omöjligt, menar jag, att påstå att man kan leva upp till FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna när man lägger bostadsfrågan helt i marknadens händer. Det är därför som vi ser avskaffandet av det bostadspolitiska målet som det grövsta övergreppet på välfärdssamhället, som högerregeringen har genomfört under sina år vid makten.
I dagarna har vi kunnat läsa att näringslivet till viss del är på väg att lämna Sverige. Det är resultatet av en företagarfientlig politik på många områden men även på det bostadspolitiska området.
Företagen har svårt att rekrytera utbildad arbetskraft bland annat därför att byggandet av hyresrätter och studentbostäder i princip dog när högerkartellen tog över 2006. Ungdomar har sedan dess haft mycket svårt att flytta till utbildningsorter, och de som har lyckats skaffa sig lämplig utbildning har svårt att flytta dit där jobben finns. Och stöden för att få hjälp att flytta till jobben har nästan helt försvunnit.
Regeringen tycks alltså inte inse att det finns ett samband mellan tillgång på hyresrätter och den rörlighet som en modern arbetsmarknad i synnerhet kräver. Bland annat det behandlar vi i reservationerna 2 och 3.
Vi rödgröna föreslår en viss justering av det orättvisa rikemansavdraget, som jag tidigare har berört, på så vis att vi föreslår att ROT-avdraget utvidgas till att gälla även hyresrätter i privat och allmännyttig form. Vi föreslår även en utvidgning av ROT-avdraget för att göra det möjligt med främst underhåll av skolor och andra lokaler för barn och ungdomar.
Vårt sätt att utforma stödsystem bygger nämligen på idén att vi vill lösa problem som vi ser. Det är inte som högerkartellens idé, att i första hand stödja dem som redan har det bra och underblåsa en växande egoism. Vi strävar efter att alla ska få lika möjligheter från början och att alla som behöver det ska få en andra chans. Och vi vill motverka den segregation som ökade klyftor innebär när allt lämnas över till marknaden.
Frågan om ROT-avdrag behandlar vi i reservation 5.
Till skillnad från regeringen, som har fullständig tillit till marknaden, anser vi att det finns behov av en demokratiskt förankrad styrning. Vi menar att det finns frågor som behöver hanteras i former som bidrar till att man ger alla likvärdiga möjligheter. I reservationerna 6 och 7 tar vi upp kommunernas bostadsförsörjningsansvar och bostadsförmedlingsfrågor. Vi menar att regeringen blundar för problem och avstår från att agera till förmån för de väljargrupper som man uppenbarligen struntar i. Det är tydligt att regeringen inte vill ta ansvar för hela Sverige.
Nu, herr talman, har min talartid gått. Därför hoppar jag över den konsumentpolitiska delen i mitt anförande. Jag säger bara att jag instämmer i föregående talares argumentation till förmån för de reservationerna. Som talmannen säkert har förstått står vi i Miljöpartiet bakom samtliga de reservationer vi har i betänkandet, men för tids vinnande väljer jag att enbart yrka bifall till reservationerna 1, 3 och 9.