Anf. 143 Sven-Olof Sällström (Sd)
Herr talman! Jag vill börja med att ställa mig bakom utskottets förslag och yrka avslag på samtliga reservationer.
Jag kan konstatera att i den här jämställdhetsdebatten har det hittills varit sex kvinnor och en man som har hållit anföranden. Jag är ytterligare en man och sedan stod på talarlistan, i alla fall när jag gick upp i talarstolen, ytterligare en kvinna. Men jämställdhet är inte en kvinnofråga. Det är lika mycket en mansfråga, inte minst mäns våld mot kvinnor.
Jag tycker att det är sorgligt att det ser ut så. Vi har andra män i kammaren som mycket väl kan delta i jämställdhetsdebatten och jämna ut det procentuella förhållandet. Det är också synd att Miljöpartiets representant som var en man nu har lämnat debatten. Just nu är jag ensam aktiv kvar i jämställdhetsdebatten.
Vi sverigedemokrater anser att i Sverige ska var och en ha rätt till sitt eget liv, rätt att göra sina egna val och ha den absoluta rätten att forma sin egen framtid. Vi anser att varje enskild individ själv ska råda över sin utbildning, sina karriärval, sin fritid, vem man väljer att leva tillsammans med och under vilka former. Den enda begränsningen i detta är naturligtvis föräldrars ansvar för egna barn, att de val man gör inte i orimlig omfattning lägger över försörjningsbördan på samhället, inte kränker någon annans mänskliga rättigheter och att man inte bryter mot svensk lag.
Vi anser att var och en har ett personligt val, men också ett personligt ansvar. Det är en självklarhet för oss att män och kvinnor ska ha samma lön för samma arbete, samma karriärmöjligheter med likvärdiga meriter, samma rätt att välja att göra karriär, om man nu har den ambitionen.
Herr talman! I jämställdhetsdebatten talar man ofta om rättigheter, om lagstiftning, om kvotering och andra konstlade sätt att öka den upplevda rättvisan. Men, man talar nästan aldrig om det personliga valet och det personliga ansvaret.
Det är ingen hemlighet att en utbildning på något av våra stora tekniska universitet eller på handelshögskolan väsentligt ökar möjligheterna att i framtiden ta plats i en bolagsstyrelse. Samtliga utbildningar har en kraftig överrepresentation av män.
Det är heller ingen hemlighet att det största hindret för en utjämning av lönerna mellan mansdominerade yrken och kvinnodominerade yrken är den svenska fackföreningsrörelsens oförmåga att internt komma överens om att prioritera kvinnors löner.
Det är enkelt att ropa på kvotering, men kvinnor som verkligen vill göra karriär kanske i större utsträckning bör fundera på vilken utbildning de väljer. Det är enkelt att beskylla företagen för att behandla kvinnor sämre än män, att ge kvinnor sämre löner och sämre karriärmöjligheter, när det i verkligheten kanske behövs lite navelskådning.
På Manhattan i New York har det nyligen visat sig att unga kvinnor nu har gått om de unga männen när det gäller löner och förmodligen också karriärmöjligheter. Det är ett resultat av unga kvinnors vilja att utbilda sig och ta plats, deras studieresultat och ambitioner. Det är en utveckling vi troligtvis kommer att få se på fler platser - så också i Sverige. Det är en utveckling vi välkomnar. Ambitioner, flit och utbildning ska löna sig. Visst måste det kännas bättre att få ett arbete, ett uppdrag, för sina personliga meriters skull och inte för att man har kvoterats in?
Herr talman! I jämställdhetsdebatten fokuseras ofta på millimeterrättvisa. Man talar om så kallad könsmaktsordning, och man sätter genusperspektiv på matbestick såväl som på leksaker och barnkläder. Skolböcker skrivs om. Pojkar på förskolan får inte som sina tjejkompisar en semla därför att fettisdagen råkar infalla på internationella kvinnodagen. Den svenska jämställdhetsdebatten har fastnat i pseudofrågor och ibland gått fruktansvärt fel.
Samtidigt finns det tiotusentals kvinnor, och unga män, i Sverige som inte förfogar över sina egna liv. De får inte göra sina egna val eller välja sin egen framtid. De får inte själva välja den de vill leva tillsammans med, inte utbilda sig, inte göra karriär hur gärna de än vill. De förfogar inte över sin egen fritid, sin nutid eller sin framtid.
Tiotusentals unga män, men framför allt kvinnor, nekas i Sverige 2011 grundläggande mänskliga rättigheter, men i Sverige handlar jämställdhetsdebatten om andra små symbolfrågor.
För nästan tio år sedan stod en modig ung invandrad kurdisk kvinna här i riksdagens lokaler och berättade om sin utsatta situation. För lite mer än nio år sedan dödades hon av sin egen far för att hon hade kränkt familjens heder. Allt hon ville var att som andra unga kvinnor i Sverige ha rätt till sitt eget liv, sin nutid och sin framtid. Hon ville ha rätt till grundläggande mänskliga rättigheter.
Den dåvarande ansvariga ministern, sedermera Socialdemokraternas partiledare, Mona Sahlin sade på en minnesstund för den mördade Fadime Sahindal att vi måste visa att mänskliga rättigheter också är flickors rättigheter. Inga kulturella, religiösa eller traditionella argument kan beröva någon rätten att leva ett eget liv.
Dagen efter mordet sade Mona Sahlin till Aftonbladet att som uppvuxen i Sverige med föräldrar som stöttat henne hade hon svårt att förstå hur en pappa kan tvinga sina döttrar - allt för att familjens ära ska hållas uppe. Hon, och många andra, hade i stället talat om generella maktstrukturer. Hon var helt enkelt rädd för att låta som Sverigedemokraterna.
Det har gått mer än nio år sedan mordet på Fadime. Problemen är desamma i dag som när Fadime stod här i riksdagen och krävde sin rätt. Det är dags nu att börja ta tag i de problem som vi sverigedemokrater vågade prata om för nio år sedan. Det är dags för er att sluta vara rädda för att låta som Sverigedemokraterna.