Riktlinjer för den ekonomiska politiken

Herr talman! Låt mig börja med att yrka avslag på förslaget och bifall till reservation 1.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken

Då är den här, detta riksdagsårs sista debatt om ekonomisk politik. Man kan konstatera att vi befinner oss i ett på många sätt fantastiskt läge. Konjunkturen har gått starkt uppåt i Sverige men också runt om i stora delar av världen. Svenska exportföretag går på högvarv. Skatteintäkterna trillar in och det i hög takt, dels för att människor har ett arbete att gå till, dels för att företagen går så bra.

Den här utvecklingen är fantastisk och någonting vi alla här inne ska vara mycket glada åt. Men det finns en annan utveckling som inte pekar uppåt utan som pekar nedåt. Jag vill påminna om den, för ekonomisk politik handlar i grund och botten om att kunna göra det som är väsentligt för att kunna lösa de samhällsproblem som finns så att vi kan leva i ett tryggt samhälle som håller ihop och som kan fortsätta växa.

Herr talman! Bara häromdagen fick vi återigen rapporter om gängskjutningar, där flera människor föll offer för det meningslösa våldet. I dag gråter föräldrar över att deras barn har gått bort. Vi har nästan vant oss vid de här rapporterna, de här händelserna, men det får vi aldrig göra.

Vi ser att många tjejer i Sverige i dag känner sig utsatta, otrygga och oroliga för det grova sexuella våldet och trakasserierna på festivaler eller när de går hem en sen kväll. Otryggheten har ökat i Sverige under senare år.

Vi ser stora integrationsproblem. Det är mycket som fungerar; det är många som är födda i ett annat land som går till jobbet varje dag och bidrar till det gemensamma. Men mycket pekar i helt fel riktning. Hedersförtrycket ökar. Moralpoliserna är fler än de var för några år sedan. Språket är fortfarande ett stort problem för många kvinnor som har varit i Sverige i 10, 15 eller 20 år, då männen ofta dominerar deras vardagssituation. Dessa integrationsproblem har ökat och är någonting att ta på allvar.

Vi ser dessvärre också, herr talman, att resultaten för många barn och ungdomar i skolan går åt fel håll och att många inte är behöriga att börja på gymnasiet till hösten.

Jag vill varken svartmåla eller skönmåla, men jag konstaterar att vi har stora problem. Och vår motion, som vi lade på riksdagens bord för bara några veckor sedan, prioriterar att ta tag i de akuta problemen. Det handlar om resurser, men det handlar också om reformer. Låt mig berätta någonting om våra förslag.

Vi vill öka tryggheten i samhället. För det krävs det fler poliser, och ska vi få fler poliser måste man kunna finansiera den reformen. Det räcker inte att tala om det. Vi vill att poliserna ska ha mer i lön och att polisens viktiga arbete ska uppvärderas. Vi vill också göra om polisutbildningen. Vi vill att den ska vara betald men också att den ska delas upp i fler delar så att vi snabbare kan få fram poliser i yttre tjänst. Det kommer att öka tryggheten.

Vi vill få bort straffrabatter för våldtäkter. Jag vet inte om ni har läst de många domar som har kommit senaste tiden, där män som har begått många olika våldtäkter faktiskt får mängdrabatt. Orden straffrabatt och mängdrabatt borde vi stryka ur Svenska Akademiens ordlista, om de finns där. Dessvärre finns de i samhället.

Vi behöver ta tag i de problem som finns, och det gör vi i vår motion.

Vi lägger också stora resurser på skolan. Alla barn i alla Sveriges områden, vare sig de bor i Vivalla, Dorotea eller Bjuv, ska få den kunskap de behöver för att klara livet. Då behövs det fler timmar i matematik och fler timmar i engelska och svenska. Barn måste få med sig det som behövs. Vi ska också ha hög kvalitet i skolan. Därför har vi ett kunskapskontrakt som ger alla barn möjligheter - samma möjligheter. Lika för alla!

Vi är tydliga med att ta tag i integrationsproblemen. Låt mig stanna här någon extra minut. Det finns ingen quickfix för att lösa de stora integrationsproblem som Sverige nu möter, men det finns fyra viktiga saker som måste göras för att få integrationen att fungera.

Det första är att ha en stram migrationspolitik åren framöver. Vi klarar inte av att ta emot så många människor som vi just nu gör. Sverige tar i dag emot lika många asylsökande som vi i genomsnitt tog emot varje år från 2000 till 2012. Vi ligger strax under, men det är i princip samma nivå - plus en stor anhöriginvandring. Det kommer vi inte att klara åren framöver om vi ska klara integrationen. Det är det viktigaste för integrationen, enligt Moderaterna.

Det andra handlar om krav. Dels krav på att lära sig svenska språket. Det är nyckeln för att kvinnor ska kunna leva fria liv i Sverige, och det är nyckeln för att man ska kunna ta sig in på svensk arbetsmarknad. Dels krav på att man anpassar sig till det som gäller på svensk arbetsmarknad. Vi måste förvänta oss mer av alla som kommer hit.

Det tredje är fler vägar till arbete. Vi i Alliansen vill utvidga RUT. Det var och är en viktig reform, och den kan vi göra mer av. Vi i Alliansen vill också införa lärlingsanställning. Vi kallar det inträdesjobb. Man kan kalla det någonting annat. Poängen är att fler kan få det första jobbet genom en lärlingsanställning. De får något lägre lön under begränsad tid men också en chans att gå från bidrag till arbete.

Det fjärde, som är mycket väsentligt för att klara integrationen, är att det måste löna sig bättre att jobba. Från Regeringskansliet kom en rapport för bara några veckor sedan som visar att det fortfarande inte lönar sig för familjer där båda föräldrarna är arbetslösa och har försörjningsstöd att ta ett jobb. Man går helt enkelt back på att gå till jobbet. Så kan vi inte ha det i ett land som har byggts starkt av ansträngning. Därför vill vi moderater sänka skatten på låga inkomster men också införa ett bidragstak som gör att man inte kan stapla bidrag på varandra.

Detta, herr talman, är några av de reformer som vi prioriterar under nästkommande år. Vi visar i vårmotionen hur vi tänker finansiera detta och att vi har resurser för det. Det tycker jag att alla partier bör göra - redovisa hur man ska finansiera de satsningar som man utlovar nu inför valet.

Vi är övertygade om att den negativa utvecklingen går att vända. Vi behöver inte bara en stark ekonomisk utveckling. Vi behöver också en utveckling där integrationen går åt rätt håll, där skolresultaten går åt rätt håll och där tryggheten ökar. Men då krävs resurser och reformer, och det arbetet är vi beredda att göra.

Avslutningsvis något kort om regeringens politik. Nu har vi facit efter fyra år: 60 miljarder i ökade skatter, 100 miljarder i ökade utgifter, färre poliser än 2014 trots att otryggheten ökar dramatiskt, längre vårdköer och - extra oroväckande - längre köer till barn och ungdomspsykiatrin trots att vi vet att så många unga mår så dåligt. Färre poliser leder till att man inte känner trygghet i hela Sverige. Slutligen har integrationsproblemen blivit större under de här åren.

Det går att vända utvecklingen, men det kommer att krävas en ny regering och en ny statsminister.

(Applåder)

Herr talman! Sverigedemokraternas budgetalternativ adresserar tre för oss och för väljarna oerhört viktiga frågor: migrationen, tryggheten och sjukvården.

Vi har sett hur de migrationsrelaterade kostnaderna under såväl denna som den förra mandatperioden har ökat och ökat och ökat. Det är givetvis så att denna politik, som övriga sju partier medvetet har valt, har trängt undan och fortsätter att tränga undan andra angelägna satsningar. Allting har alltid en alternativkostnad. Vi har i de ordinarie budgetarna liksom i ändringsbudgetarna sett att det inte finns några heliga kor över huvud taget, med undantag för just Migrationsverket och deras verksamhet.

Asylrätten medför inte en rätt att själv välja asylland. Sverige ska stå upp för asylrätten i de fall då Sverige är det geografiskt närmaste säkra landet, inte annars. Vi ska över huvud taget inte dela ut permanenta uppehållstillstånd. Vi ska helt upphöra med de för skattebetalarna så oerhört kostsamma, och så ineffektiva, så kallade arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.

Vi ska ha en behovsprövad arbetskraftsinvandring av kvalificerad arbetskraft, eller till yrken där vi har brist på arbetskraft, av människor som vill komma till vårt land och arbeta och göra rätt för sig.

Det ska finnas tydliga vägar till svenskt medborgarskap för den som så vill och som anstränger sig, men det ska vara ett privilegium, inte en rättighet.

Är man inte svensk medborgare ska man heller inte ha tillgång till den svenska välfärden. Socialförsäkringssystem och statliga transfereringar ska inte utnyttjas av andra staters medborgare. Det är inte en rimlig ordning vi har i dag. Den svenska staten har i första hand ett ansvar för de svenska medborgarna. Under kommande mandatperioder - nota bene, perioder i plural - kommer Sverige att behöva föra en aktiv och ambitiös återvandringspolitik.

Herr talman! Polistätheten i Sverige har minskat successivt under den senaste tioårsperioden. Att då, som regeringen gör, enbart fokusera på fler utbildningsplatser, när vi alltså inte fyller upp de utbildningsplatser vi redan har i dag, är givetvis otillräckligt. Det borde egentligen vem som helst kunna förstå. Ska vi locka fler till polisyrket måste vi stärka polisyrkets arbetsvillkor och attraktion. Ja, det kostar en del pengar, men alternativet - att låta otryggheten och laglösheten breda ut sig - riskerar att bli ännu dyrare. Det kan bli dyrt att vara snål.

Vi, Sverigedemokraterna, budgeterar för påtagliga löneökningar. Detta är givetvis en fråga för arbetsmarknadens parter, men det kanske är det erfarna befälet i yttre tjänst, som under obekväm arbetstid tjänstgör i ett riskutsatt område, som ska ha lejonparten av det lönepåslaget.

Vi ska såklart avskaffa den så kallade ungdomsrabatten. Vi ska avskaffa den automatiska villkorliga frigivningen efter två tredjedelar av avtjänat straff. Vi ska överlag ha längre straff. Och vi behöver stärka hela rättskedjan: polis, åklagare, domstolsväsen och så vidare.

Herr talman! Sverige ligger i det nedre bottenskiktet vad gäller antal vårdplatser per capita, långt efter jämförbara länder. Resultatet av detta är växande vårdköer, där folk bokstavligt talat dör i väntan på behandling eller operation.

Vi behöver inrätta en patienträttsgaranti som stärker patientens rättsliga ställning visavi det landsting man tillhör och ökar landstingets skyldighet att erbjuda vård och behandling någon annanstans - helst inte men vid behov även utomlands - om egen kapacitet saknas. För att åstadkomma detta behöver den statliga styrningen över sjukvården öka.

Vi behöver stärka vård- och omsorgsyrkenas villkor, investera i personalen och låta de anställda vidareutbilda sig på betald arbetstid för att stärka sin egen position på den nuvarande arbetsplatsen liksom på arbetsmarknaden överlag och givetvis, i förlängningen, även sin lön. Vi behöver avskaffa ofrivillig deltid och ofrivilliga delade turer för den offentliganställda personalen.

Till skillnad från vissa andra partier, som påstår sig driva dessa frågor, är detta något vi också budgeterar för. Detta kostar pengar - så är det. Vi är beredda att göra den prioriteringen. Regeringen är det inte.

Herr talman! I eftermiddagens votering får de så kallade oppositionspartierna i Alliansen en allra sista möjlighet att sätta stopp för den här regeringens ekonomiska politik. Sedan börjar valrörelsen. Jag kommer för egen del att ägna en inte obetydlig del av denna valrörelse åt att förklara för väljarna exakt hur katastrofal denna regering faktiskt har varit.

Man har infört en straffbeskattning på vanligt folks redan skattade sparpengar. Man har stått och tittat på medan vårdköerna växer och växer och växer, för att sedan införa en skatt på sjukvård, vilket kommer att leda till att vårdköerna växer ännu lite mer. Man har skurit ned på assistansersättningen till handikappade barn för att finansiera ytterligare massinvandring till Sverige.

Man har övergett allt som ens kommer i närheten av ordning och reda i migrationspolitiken genom att bevilja uppehållstillstånd till 9 000 vuxna afghanska män, som saknar skyddsbehov och som dessutom ljugit om sin identitet.

Man har ägnat hela mandatperioden åt ett försök att avveckla stora delar av den svenska välfärden genom att lägga ned välfungerande och populära skolor, med förödande konsekvenser som följd om det hade blivit verklighet, vilket det lyckligtvis inte blev.

Detta kommer jag att berätta om, och samtidigt som jag gör det kommer jag att berätta om hur ni, som varken tillhör oppositionen eller regeringsunderlaget utan helt enkelt satt er själva på avbytarbänken, inte har lyft ett enda finger för att stoppa den här regeringen under hela den här mandatperioden. Jag kan för egen del inte göra någon annan bedömning än att inget av era gamla block är att betrakta som ett regeringsdugligt alternativ. Ni har helt enkelt inte agerat på ett sätt som ingjuter förtroende.

Den 9 september blir spännande. Dagarna därefter kommer att bli ännu mer spännande.

Med detta sagt vill jag passa på att önska en trevlig midsommar till talmannen, utskottets ledamöter och alla andra som eventuellt lyssnar och tittar på detta.

Jag vill givetvis också, innan jag glömmer bort det, yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation.

Herr talman! Regeringsduglighet, talar Oscar Sjöstedt om. Jag tänker så här: Ett parti som vill bli taget på allvar måste också ha en politik som går att ta på allvar.

De flesta kanske inte läser Sverigedemokraternas budget från i höstas, och kanske inte vårmotionen heller. Men det är en hokuspokusbudget på väldigt många sätt. Vad menar jag med det? Jo, den är orealistisk och innehåller besparingar som är orealistiska eftersom det skulle vara helt omöjligt att genomföra dem på kort sikt.

Om man kommer till Sveriges riksdag och dundrar på och bråkar med alla partier, utom sitt eget såklart, måste man åtminstone ha en politik som håller ihop. När jag läser er budget, Oscar Sjöstedt, ser jag några saker som ändå förbluffar mig. Jag tänkte att du skulle få förklara några enkla saker.

Jag har all förståelse för att man kritiserar den här regeringens arbetsmarknadspolitik. Men att skära bort all arbetsmarknadspolitik för att finansiera alla de löften som du och ditt parti ger svenska folket är på kort sikt helt orimligt. Det går inte att på ett eller två år ta bort all arbetsmarknadspolitik i Sverige. Jag vet att ni har kompetensförstärkning på några miljarder, men det kommer inte att möta det behov som finns.

Ni tar bort all arbetsmarknadspolitik och alla nystartsjobb. Arbetsförmedlingen skär ni ned med 70 procent år tre, enligt er budget. Jag håller med om att Arbetsförmedlingen är ineffektiv, men då måste någon annan göra ett visst jobb. Det kommer alltså att kosta pengar. Det här är en orimlig finansiering.

Detta är bara några exempel; jag kan ta ett till. Ni tar bort etableringsersättningen. Det kan man absolut göra, men vad händer då? De människor som har fått uppehållstillstånd måste ha något att leva av de första åren. De kommer alltså att få leva på försörjningsstöd, så kostnaden finns kvar.

Min fråga till Oscar Sjöstedt är därför: När är det dags för Sverigedemokraterna att lägga fram en budget som faktiskt håller ihop och kan vara genomförbar?

Herr talman! Jag delar inte, kanske inte helt förvånande, bedömningen att det skulle röra sig om orealistiska besparingar. Vi gör stora besparingar - det är helt riktigt - men jag är lite förvånad över att få en replik från just Moderaterna om vår kritik mot regeringens arbetsmarknadspolitik. Det är lite förvånande. Det är därför jag söker efter orden här. Jag var inte riktigt beredd på detta, för jag trodde att vi var lite mer på samma bana.

Arbetsmarknadspolitiken har varit enormt kostsam. Jag tror att vi delar den bedömningen i grunden. För mig hade den gärna fått kosta ganska mycket pengar om den hade levererat resultat i slutändan. Problemet är att den inte gör det. Om man tittar på alla program som vi har - etableringsuppdrag och så vidare - kan man se att det är en oerhört liten del av dem som deltar i dem som hamnar i ett riktigt jobb efteråt. Jag tror att siffran är någonstans kring 5 procent. Hade siffran varit 85 eller 90 procent hade det gärna fått kosta pengar, men nu är den alltså bara 4, 5 eller 6 procent - någonstans där, men jag ska inte svära på det.

Med detta som motiv gör vi stora besparingar. Jag tycker inte att det är orealistiskt. Jag tycker att vi ska lägga ned Arbetsförmedlingen sådan den ser ut i dag. Jag skulle gärna sätta mig ned med Elisabeth Svantesson och hennes kollegor och diskutera detta. Det finns ju en majoritet för den politiken i den här kammaren. Ska vi genomföra detta under nästa mandatperiod kommer vi att behöva samla en majoritet för det. Jag skulle gärna vilja diskutera detaljformerna för detta.

Jag tycker att vi ska lägga ned Arbetsförmedlingen. Jag tycker att vi ska lägga ned majoriteten av de program som bara kostar pengar och inte levererar i slutändan. Jag trodde att vi var eniga där, men det verkar som om vi kanske inte är det, tyvärr.

Herr talman! Oscar Sjöstedt vill inte bara göra små besparingar och skära ned en del, utan han vill lägga ned allt. Han vill lägga ned 100 procent av nystartsjobben, som ju har visat sig vara den effektivaste av alla insatser vi ägnar oss åt i arbetsmarknadspolitiken. Det handlar om människor som av olika anledningar kanske inte kommer tillbaka efter en sjukskrivning. De får då ett stöd att komma in igen. Det är det effektivaste. Att ta bort det som funkar är ju urbota korkat.

Att ta bort 100 procent av arbetsmarknadspolitiken är ungefär lika dumt. Det finns massor som man kan göra på nytt, men resurserna kommer att krävas. Man kan göra bättre saker, men resurserna kommer att krävas.

Men ni plockar bort resurserna. Vad lägger ni dem på i stället? Låt mig ge några exempel. Det låter ibland som om ni vill stärka arbetslinjen, men ni gör det mindre lönsamt att jobba. Ni höjer a-kassan, bostadsbidraget, sjukpenningen och underhållsstödet. Ni vill återinföra vårdnadsbidraget och införa ett kontantbidrag till alla som föder barn. De ska få 20 000 kronor var. Alla dessa delar tillsammans kommer att minska sysselsättningen.

Det här går inte ihop. Ni gör besparingar som är orealistiska. De skulle inte gå att genomföra den 1 januari 2019 om er budget skulle vinna. Dessutom har ni en budget som försvagar arbetslinjen. Det håller inte heller ihop i längden, för om man försvagar arbetslinjen finns det inga pengar till det som ni så gärna vill tala om: trygghet, välfärd och så vidare. Nej, det är en hokuspokusbudget.

Kom tillbaka till Sveriges riksdag med en seriös budget med seriösa reformer och seriös finansiering! Den budget som vi diskuterar nu är definitivt inte seriös.

Herr talman! Nu får vi lugna ned oss lite grann. Elisabeth Svantesson påstår att vi gör det mindre lönsamt att jobba. Vi gör ju en massiv skattesänkning med 20 miljarder kronor på just arbetsinkomster för att göra det mer lönsamt att jobba. Det är alltså 20 miljarder i skattesänkningar för främst låg- och medelinkomsttagarna. För dem som också betalar statlig skatt blir det en mindre summa. Detta ska göra det mer lönsamt att jobba. Jag förstår inte var Elisabeth Svantessons slutsatser kommer ifrån över huvud taget.

Jag köper inte påståendet att skattefinansierade anställningsformer - kalla dem instegsjobb, nystartsjobb eller något annat - är det mest effektiva. Jag tror att det effektivaste är att satsa på småföretagen, för det är de som anställer. Då gör vi det billigare att anställa genom att sänka arbetsgivaravgiften. Vi gör det, och då får vi fler jobb. Då får vi också riktiga jobb. Då slipper vi dessa skattesubventionerade låtsasjobb. Jag är helt övertygad om att det är mer effektivt än att lägga skattebetalarnas pengar på att subventionera låtsasjobb. Det är jag helt säker på.

Formerna för det som ni kallar för etableringsjobb eller inträdesjobb och som vi kallar för lärlingsjobb är vi inte helt överens om, men jag tror att det ändå skulle gå att få en majoritet här i kammaren för en sådan reform. Det tror jag också skulle spela en stor roll.

Sedan tycker jag på allvar att vi ska göra något åt Arbetsförmedlingen. Det är en dysfunktionell myndighet. Det är en koloss som kostar tiotals miljarder varje år och inte levererar i slutändan. Den ordningen kan vi inte ha. Vi måste ha mer respekt för skattebetalarnas pengar. I andra länder har man gjort olika typer av reformer av sina respektive arbetsförmedlingar, och vi vet att de har slagit ganska väl ut. Vi kan lära av andra, titta på deras exempel och öppna för flera aktörer.

Jag tror att sådana saker är betydligt effektivare än dessa skattesubventionerade låtsasjobb.

Herr talman! "Alla unga hjärtan slår för den framtid som är vår." När alltför många i det svenska samhället bidrar till att sprida pessimism, oro och svartmålning, också i denna kammare, får man vända sig till den mest populära av all populärkultur. De jag nu citerade är svenska förskolors ohotade kungar, Samir och Viktor, och deras VM-låt Put Your Hands Up för Sverige.

Det finns all anledning att känna optimism och framtidstro i Sverige - låt ingen slå i dig något annat! Sverige är på många sätt i ett fantastiskt intressant läge, för vi har under lång tid varit en kombination av ett välfärdsland och en ekonomisk framgångssaga. Vi är väl rustade för den framtid som är vår med tanke på vår teknikoptimism, vårt utbildningssystem och vår entreprenörsanda.

Det finns fog för optimism. Den senaste mandatperioden har vi gjort alltför lite för att ta till vara detta grundläggande positiva läge för Sverige. Vi har höjt skatten för de företag som skapar framtidens jobb. Vi har höjt skatten på snart sagt allt som rör sig. Vi har undvikit att ta de stora och breda strukturgrepp som vårt land behöver. Men detta förändrar inte det faktum att vi är i ett mycket spännande läge i en internationell jämförelse.

När jag ser tillbaka på mandatperioden påminns jag inte bara om Samir och Viktor utan också om en gammal socialdemokratisk valslogan, "Stolt men inte nöjd". Trots att detta har varit en mandatperiod då viktiga framsteg inte har skett och viktiga steg framåt inte har tagits har det också skett saker under de senaste fyra åren som det finns anledning att vara stolt över.

Det är bra att vi har fått en energiöverenskommelse på plats. Det hade varit ännu bättre om vi dessutom hade fått långsiktiga spelregler när det gäller biodrivmedel och liknande, men det är bra att Energikommissionen kom i mål.

Det är bra att vi nu har kommit överens om förstärkningar av försvarsanslagen. Fem partier har tillsammans inlett den resan. Men det skulle behövas betydligt mer.

Det är också bra att vi nu de facto är överens, från Sverigedemokraterna till Vänsterpartiet, om att vi behöver satsa mer på svensk polis som ett led i att göra landet tryggare. Också här behövs betydligt mer. Det har varit snack men inte lika mycket verkstad. Icke desto mindre pekar nu politiken i rätt riktning.

Icke desto mindre har vi behov av ett antal strukturreformer där vi inte har tagit steg framåt. Det enda ordentliga försök som har gjorts de senaste åren var de bostadsförhandlingar som i slutändan inte ledde fram till särskilt mycket alls. Det är dåligt. Efter valet vore det bra om man kunde sätta sig och komma överens om en långsiktig och moderniserad svensk bostadspolitik, för den illa fungerande svenska bostadsmarknaden är alltmer ett reellt problem som kostar i ekonomisk utveckling.

Samma sak kan sägas om skattesystemet, som är alltmer omodernt, och arbetsmarknaden, som trots att vi är på toppen av en högkonjunktur inte släpper in hundratusentals människor, inte minst nyanlända. Vi måste skapa nya vägar in i arbete.

I den motion som Centerpartiet har lagt fram - jag passar på att yrka bifall till Centerpartiets reservation 3 - finns ett antal förslag som vi har presenterat under våren, utöver de strukturgrepp som vi ser behövs.

Utöver breda överenskommelser när det gäller framtidens skatter, arbetsmarknad och bostadsmarknad tror vi att vi behöver genomföra ett antal reformer som går att rulla ut redan nu i höst.

Vi vill ha frihetsreformer för landsbygden som innebär att vi tar bort hinder för byggande och hinder för utveckling. Det handlar om att skogsägare ska kunna nyttja sina resurser för att skapa framtidens jobb. Det handlar om att vi helt och hållet tar bort strandskyddet som det ser ut i dag i stora delar av landet och på så sätt bidrar till lokal utvecklingskraft.

Vi vill se resultat för miljön och har lagt fram förslag under våren om ett grönt avdrag för hushåll så att det blir väldigt enkelt för villaägare och andra att bidra till grön omställning. Det handlar om att de på ett mycket enkelt sätt ska få tillgång till subventioner för vissa saker - solpaneler på taket, batterier i källaren, laddstolpar ute på uppfarten och liknande.

Vi har också offensiva förslag för grönt flygbränsle och grön omställning av svenskt flyg. Det absolut mest effektiva sättet att här och nu få till en förändring är nämligen att se till att det fossila bränsle som vi tankar nära nog 100 procent av svenska flygplan med steg för steg byts ut mot det gröna flygbränsle som med en klok industripolitik dessutom skulle kunna tillverkas här i Sverige.

Vi ser också stora behov när det gäller att göra vården mer tillgänglig. Vi vill ha en primärvårdsreform. Svenska sjuksköterskor förtjänar nya karriärvägar. Det ska vara möjligt att utvecklas såväl i fråga om ansvar som i fråga om lön för sjuksköterskor i Sverige.

När Centerpartiet talar om hopp och framtidstro gäller det alla delar av Sverige, också platser där många verkar ha gett upp. När det gäller det vi kallar för utsatta och särskilt utsatta områden kan vi konstatera att Sverigedemokraterna vill riva dessa områden. Statsministern klarade inte ens av att utesluta att man ska sätta in svensk militär för att få bukt med problemen.

Centerpartiet ser en annan väg. Vi har presenterat det vi kallar för Falkenbergsmodellen, där vi utgår från det enda område i Sverige som har varit med på listan över utsatta områden men som inte längre är där på grund av att vi har sett förbättringar. Det handlar om ett helhetsgrepp där man satsar på samhällsbyggnad, stadsbyggnad, utbildning, vägar till jobb och det civila samhället. Det låter enkelt, och det är det också om man tar helhetsgreppet och ser till att människor som bor i dessa områden upphör med att känna sig utanför.

Vi har visat detta i ett område - kommunen råkar vara centerstyrd. Men detta måste spridas. Hopp och framtidstro ska vara vägen framåt för hela Sverige.

Herr talman! Det finns en rad risker i såväl den svenska som den internationella ekonomin. Vi ser de tidiga tecknen på att vi kanske är på toppen eller kanske till och med har toppen bakom oss när det gäller den svenska högkonjunkturen. Byggandet minskar förhållandevis substantiellt. Det har kommit småföretagar- och företagarbarometrar som säger att de som skapar de svenska jobben, de som har blivit belönade med högre skatter de senaste åren, börjar känna allt större oro. Kvinnors nyföretagande minskar substantiellt. Detta tillsammans med byggandet, förändringar som vi ser i arbetslöshetsprognoser och så vidare ger vid handen att vi sannolikt har konjunkturtoppen bakom oss.

Internationellt finns det ett flertal risker. Det kanske värsta globalt är vad som händer med handelskriget och hur det påverkar en liten och internationellt utsatt svensk exportindustri och Sverige som exportnation.

Lite närmare, på den europeiska nivån, är det uppenbart att brexit är det största orosmolnet. Vi vet inte vad det mynnar ut i. Deadline för förhandlingarna tickar allt närmare. Detta är någonting som mer eller mindre paralyserar det brittiska samhället. Man kan läsa brittiska tidningar. Detta är snart sagt det enda folk talar om. Hur ska man agera när det gäller brexits olika skeden och olika aspekter? Jag läste en lång artikel, herr talman, som bara handlade om hur man ska göra med husdjur som transporteras mellan Frankrike och Storbritannien. Bara det skulle antagligen kräva ett antal år av förhandlingar.

Detta är ett stort misstag. När man frågar britterna i opinionsundersökningar är det en majoritet som säger att de är för det man kallar för en mjuk brexit. Hade britterna fått chans att rösta igen hade de nog röstat för att man skulle stanna kvar i unionen.

Alla sansade bedömare säger att detta är någonting som är mycket farligt för ett land. Inte ens stora Storbritannien, med kanske världens mest kompetenta statstjänstemän, ser ut att klara av det. Det säger alla sansade bedömare. Sverigedemokraterna säger däremot: Det där verkar ju trevligt. Borde inte Sverige göra samma sak?

Ytterkantspartierna i svensk politik, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, vill gå ur EU, trots det man nu ser i Storbritannien. Vänsterpartiet och Ulla Andersson har åtminstone vett att vara tysta i frågan. Sverigedemokraterna spelade däremot så sent som denna vecka upp detta som ett av de viktigaste vallöftena. Man vill se en svexitomröstning under nästa mandatperiod med all den soppa som det skulle innebära. Sverige skulle bli en spelplan för ryska internettroll och andra utrikesintressen. Det skulle, oavsett hur det går, bli en mycket smärtsam process för Sverige med mycket oklarhet och mycket osäkerhet. Och vi skulle lamslås, oklart hur länge.

Hur, Oscar Sjöstedt, kan man vid sina sinnens fulla bruk föreslå detta som ett av sina starkaste vallöften? Hur kan det vara det bud man går till svenska folket med? Vi fick en lång rapsodi från Oscar Sjöstedt om vad han skulle tala om i valrörelsen. Svexit var inte en av punkterna. Men din partiledare har precis sagt att detta är ett av Sverigedemokraternas viktigaste vallöften. Detta vore totalt ansvarslöst för ett parti som aspirerar på att vara kvar i Sveriges riksdag. Ändå väljer Sverigedemokraterna den vägen - varför?

(Applåder)

Herr talman! Jag kan inte låta bli att begära replik. Det var länge sedan vi hade en EU-diskussion.

Du och jag satt faktiskt så sent som i går på samma sammanträde, Emil Källström. Vi hade överläggning med ett par statssekreterare från regeringen med anledning av att EU-kommissionen har presenterat sitt förslag till så kallad långtidsbudget. I det förslaget tycker de, från deras sida, att det är en jättebra idé att den svenska EU-avgiften ska öka med 15 miljarder kronor årligen. Jag tycker att det är en dålig idé.

Där har du en del av svaret på din fråga i ditt anförande. Det kostar pengar. Sverige är en av de enskilt största nettobidragsgivarna. Vi betalar alltså först en stor summa pengar, som ska växa ytterligare om EU-kommissionen får som den vill, och sedan får vi tillbaka en liten slant i andra änden. Det är en ganska dålig affär för det svenska folket. Det är ett delsvar på frågan. Det går djupare än så, för detta är såklart mer komplext.

Vi kan titta på ett land som Norge. Jag vet inte hur bilden av Norge är. Är det att folket står på ruinens brant, att det är svält, farsoter och total misär och att landet fullständigt håller på och kollapsar? De betalar ju en betydligt mindre avgift än vad vi gör för att vara anslutna till EES, inre marknaden. Men de har i övrigt obegränsad och lika fri handel med EU-länderna som Sverige har. Jag vet inte om Norge är mardrömslandet, som man tänker på i första hand. Det gör inte jag i alla fall.

Herr talman! Först ska vi konstatera att svenska folket är klokare än Sverigedemokraterna. Vi har alltså röstat om EU-medlemskapet en gång. En majoritet röstade för. Sedan dess har svenska folkets bild av EU bara förbättrats. Vi har ett mycket starkt stöd för det svenska EU-medlemskapet. Det har dessutom ökat de senaste åren då det har varit viss turbulens, minst sagt, i Europa. Detta är en återvändsgränd för Sverigedemokraterna.

Vi fick höra två argument. Det var dels kostnaden, dels Norge. Låt oss ta dem i tur och ordning.

Självklart kostar det pengar för ett rikt land, såsom Sverige, att vara med i en union. Någon måste betala notan. Det ser ut så att rika länder betalar mer än fattiga. Jag tycker att det är en ganska sund princip. Så var fallet när vi gick in i EU. Vi gick in i det med öppna ögon. Men självklart ska vi försöka minska den kostnaden så mycket som möjligt. Det är därför vi förhandlar. Det är därför vi är brett överens i svensk politik om att försöka bygga allianser inom EU för att få ned kostnadsökningen. Det är så man jobbar som medlem. Man påverkar inifrån.

Jag sa precis i mitt anförande att varje sunt tänkande människa inser att brexitsoppan inte är någonting för ett land som Sverige. Det är också självklart att varje sunt tänkande människa ska vara kritisk mot det som Bryssel hittar på, liksom varje sunt tänkande människa bör vara kritisk också mot vad Sveriges riksdag i Stockholm hittar på.

Det handlar om att försvara underifrånperspektiv, och vi behöver driva de frågorna starkare. Men att gå ur EU innebär inget annat än en plågsam skilsmässa med osäkerhet under mycket lång tid.

Det Norge får är att betala kostnaden samtidigt som man har noll procents inflytande. Jag tycker att det är betydligt bättre att Sverige fortsätter att vara med. Svexit vore extremt farligt för Sverige.

Herr talman! Det är helt riktigt: Vi har röstat om EU-medlemskapet en gång för 20-25 år sedan. Men det EU som vi ser i dag är inte riktigt samma sak som vi såg när Sverige gick till folkomröstning, vilket skulle motivera att man tittar på det en gång till.

EU inrättades i grund och botten som ett frihandelsområde. Det var väldigt bra. Hade man bara kunnat fortsätta med det, det vill säga att ha en handelsunion, ett frihandelsområde, utan att lägga på hela den här ambitionen att också bygga en politisk union och en överstatlig politisk federation, hade varken jag eller mitt parti haft några invändningar. Men det finns de som drar åt ett annat håll.

Hade man hållit kvar grundidén och behållit EU som ett frihandelsområde hade jag sett väldigt positivt på det. Det gäller även mitt parti. Vi är dock väldigt kritiska mot de tendenser och krafter som strävar mot en överstatlig politisk union som ska ha mer och mer att säga till om, medan vi folkvalda ledamöter av Sveriges riksdag ska ha mindre och mindre att säga till om. Det är en utveckling som jag är kritisk mot.

Ledamoten Källström säger att han tycker att det är en sund princip att vi har en omfördelning i EU. Jag tycker att det är en väldigt osund princip. Jag tycker att det är väldigt osunt att ta pengar från de svenska skattebetalarna och ge dem till andra stater. Det tycker jag inte är att respektera de svenska skattebetalarna.

EU-budgeten har svällt och svällt. Nu vill man att den ska svälla ännu mer, medan jag vill att den ska minska till det absolut minimalistiskt nödvändiga. Hela idén om omfördelning, det vill säga att vi tar pengar från svenska skattebetalare och ger dem till andra stater, ska bort. Jag tycker att det är osunt.

Herr talman! Fake news är någonting som diskuteras mycket, men det Oscar Sjöstedt försöker sig på får väl betraktas som fake history - eller historieförfalskning, säger man väl.

EU är ett fredsprojekt. Det började med en djup och mycket klok strävan att bygga fred på en kontinent som i århundraden och årtusenden slitits sönder av krig. Det kan verka fjärran nu när vi skriver 2018. Men det är bara att konstatera att när det gäller de problem och potentiella konflikter som vi ser mellan EU:s medlemsstater i dag - minoritetsfrågor i Ungern och Slovakien, det som nu sker på Balkan och så vidare - är det EU-medlemskapet eller hoppet om ett EU-medlemskap som håller våldet och meningsskiljaktigheterna nere.

EU är och har alltid varit ett fredsprojekt, och det är fortfarande basen. Frihandel är väldigt bra, och EU är också ett gigantiskt frihandelsprojekt. EU-medlemskapet ger oss tillgång till och inflytande över världens största marknad. Det är mycket bra för svenska företag och för övrigt hela det svenska samhället.

Skulle Sverigedemokraterna få igenom sitt krav på svexit skulle det innebära att Sverige i år och sannolikt decennier framöver lamslås precis på det sätt som vi nu ser i Storbritannien. Oscar Sjöstedt oroar sig över att den svenska medlemsavgiften till EU ökar. Det är en oro som jag delar, och vi är politiskt brett överens om att försöka minska den. Men ingen medlemsavgiftsökning skulle komma i närheten av de mångmiljardbelopp som det skulle kosta att försöka bena ut hur Sverige skulle gå ur EU.

Det är därför svenska folket med stor majoritet säger att vi ska vara kvar och fortsätta att utveckla vårt medlemskap, och det är därför Sverigedemokraterna har fel.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till reservation 4.

Sommaren har varit fantastisk, och när man en sådan här junidag blickar ut över Sverige ser man ett fantastiskt land. Det är ett land som är modernt, jämställt, rikt och välmående på alla sätt. Då gör åtminstone jag reflektionen: Vad är det som har byggt Sverige så starkt?

I den socialdemokratiska retoriken och i Magdalena Anderssons värld är det Socialdemokraterna och arbetarrörelsen som byggt Sverige starkt. I min värld är det enskilda företagare som har byggt upp företag, ofta under efterkrigstiden, som än i dag är internationella exportsuccéer. Det är det som har byggt Sverige starkt. Det är hårt arbetande människor som varje morgon har stigit upp tidigt och gått till jobbet som har bidragit till vår välfärd. Det är vad som har byggt Sverige starkt.

Det handlar om öppenheten mot omvärlden, om att Sverige efter andra världskriget på 50- och 60-talen hade arbetskraftsinvandring och människor kom från Italien och dåvarande Jugoslavien till Sverige för att arbeta. Det är en öppenhet som innebär att det lilla företaget i Småland eller det stora företaget i Bergslagen exporterar på en internationell marknad och är vinnare i den globala konkurrensen.

När vi nu i vår kammare ser partier som vill att Sverige ska lämna det europeiska samarbetet visar det att de krafter som byggt Sverige starkt är hotade.

Herr talman! Vi har just nu en högkonjunktur, och som politiker och beslutsfattare är det då lätt att bli lite lat och inte se vad som väntar bakom högkonjunkturen. Det som väntar bakom högkonjunkturen är mörka moln på himlen. Vi har stora samhällsproblem som klimatfrågan, som utifrån Liberalernas perspektiv kommer att kräva en grön skatteväxling och att vi vågar göra fler saker gemensamt på den europeiska nivån. Vi behöver införa en europeisk koldioxidskatt som på riktigt tar sig an klimatfrågan.

Vi har också likartade långsamma förändringar som gäller vår ekonomi. Sverige som kunskapsnation tappar faktiskt mark. Antalet patent i Sverige faller mycket kraftigare än i andra länder. Företagens investeringar i forskning och utveckling minskar mycket mer i Sverige än i andra länder.

Vi ser att ekonomin inte har den kraft som vi kan förvänta oss av en ekonomi i en högkonjunktur. Så sent som för två veckor sedan meddelade företaget Izettle, ni vet, de som har den fiffiga betallösningen som många svenska småföretagare använder, att de lämnar Sverige och inte längre kommer att vara ett svenskt företag.

Herr talman! Vad gör då regeringen i det här läget? Det första är en bred arsenal av skattehöjningar på företagande och arbete. Man inför regler som försvårar företagande och som gör att den enda gången en företagare i Sverige är nöjd är när regeringen drar tillbaka ett förslag. Det säger lite om samhällsdebatten och om Magdalena Anderssons vänsterpopulism att den enda gången svenska företagare är nöjda är när Magdalena Andersson har fel och inte när regeringen lägger fram tillväxtinriktad politik.

Låt mig ta några exempel. Regeringen inför personaloptioner, som innebär att medarbetare på företag ska kunna bli delägare i bolaget. Så inför man nya skatteregler som inte går att använda, vilket nu gör att en rad växande svenska företag inte använder de nya skattereglerna som var tänkta att underlätta för företagen.

Vi har kompetensutvisningar, där hårt arbetande människor, till exempel ingenjörer och programmerare som kommer till vårt land för att arbeta på stora eller små företag och bidra till vår välfärd, kastas ut ur vår samhällsgemenskap eftersom ett papper är felaktigt ifyllt. Arbetsgivaren har gjort ett bagatellartat misstag, och den som får skulden och får ta straffet för företagets misstag är arbetstagaren som behöver lämna vårt land.

Det är inte konstigt att människor frågar sig hur det kan komma sig att den ena handen röstar igenom en gymnasieamnesti för 9 000 personer som har fått avslag på sin asylansökan och den andra handen utvisar hårt arbetande människor där det enda felet som har begåtts är ett bagatellartat misstag gjort av arbetsgivaren. Det kan handla om att ha betalat in 12 kronor för lite i lön eller att ha missat att teckna en försäkring.

Vårt land har världens högsta marginalskatter på arbete. Man kan fundera över om det bygger Sverige starkt, om det gör att utbildning lönar sig och om det underlättar för globala företag som Astra att rekrytera arbetskraft på en global marknad.

Herr talman! Vi ser mitt i detta också ökade klyftor i vårt land. Vi ser en ökad tudelning mellan den som har arbete och den som inte har arbete. Som en följd av detta ser vi ett fördjupat bidragsberoende, att den som lever på bidrag inte gör det i en månad eller ett halvår utan år efter år och hamnar i en situation av sysslolöshet där värdigheten försvinner. Människors frihet och känsla av att vara en del av gemenskapen försvinner.

Liberalerna säger att det måste löna sig bättre att arbeta, inte minst för den som går från bidrag till arbete. Vi måste ha högre förväntningar på människor att bidra i samhällsgemenskapen. Får man bidrag från samhället ska man utföra en motprestation.

Men allra viktigast är naturligtvis utbildning. Skolan ska fungera, och klassresan ska verkligen börja i klassrummet. Den som behöver mest stöd ska få mest stöd. Men även den som har enkelt för att lära i skolan ska få leva ut sina drömmar och bli det han eller hon önskar.

Kunskapsskolan bygger Sverige starkt. Kunskapsskolan bygger ett kunskapssamhälle i Sverige.

Herr talman! Vad var det som byggde Sverige starkt? Jo, företagande, hårt arbete och öppenhet. Ska vi bygga Sverige starkt också på 2020-talet handlar det om att politiken måste sätta de tre delarna först. För det första måste företagandets villkor komma högre upp på den politiska agendan, och Sverige måste ha bättre ekonomiska villkor än alla andra länder. För det andra ska arbete alltid löna sig. Vi kan inte nog betona arbetets betydelse. För det tredje ska Sverige vara ett öppet land. Sverige ska fullt ut vara en del av det europeiska samarbetet. Det är det som bygger Sverige som land starkt, det är det som bygger svenska företag starka och det är det som bygger människor starka.

(Applåder)

Herr talman! Jag tänkte delvis fortsätta det replikskifte jag var involverad i med ledamoten Källström alldeles nyss, men inte främst med fokus på EU ja eller nej eftersom den frågan är lite mer komplex. Vid gårdagens sammanträde i finansutskottet överlade vi om förslaget till långtidsbudget som EU-kommissionen presenterade för någon månad sedan. Kommissionen vill höja Sveriges EU-avgift med motsvarande 15 miljarder kronor årligen.

Jag vill gärna få lite klarhet. Som svensk skattebetalare reagerar man instinktivt mot ett sådant genuint dåligt förslag. Men när jag har tagit del av nyheterna, som man ibland läser, framgår det att Liberalerna gör en helt annan analys. Jan Björklund säger att avgiften är motiverad, att Liberalerna är beredda att investera mer i EU.

Jag undrar ändå om det inte har gått en säkring i det liberala proppskåpet. Är det höjden av svensk liberalism år 2018 att öka beskattningen av de svenska medborgarna för att ge mer pengar till en icke folkvald överstatlig institution?

Har jag rätt eller fel? Har jag förstått fel? Vad är Liberalernas syn på EU-kommissionens förslag till långtidsbudget? Ställer man sig bakom avgiftshöjningen med 15 miljarder kronor per år, eller gör man det inte?

Om man är för mer överstatlighet, mer federalism och mindre demokrati, varför måste det i så fall nödvändigtvis vara så dyrt som möjligt? Jag kan komma på tusen saker som jag hellre skulle prioritera än en ökad EU-avgift.

Herr talman! Det är naturligtvis så, Oscar Sjöstedt, att precis som Liberalerna i kammaren tycker att vi ska hålla i pengarna till hundra procent, tycker vi också att man på europeisk nivå ska hålla i pengarna till hundra procent.

Men när man börjar en diskussion om vad EU ska syssla med i framtiden behöver man börja med att ställa sig frågan vad man vill att EU ska syssla med i framtiden. Det som EU historiskt har sysslat för mycket med är att man har lagt pengar på jordbrukspolitik i stället för tillväxtinriktad politik. I stället för investeringar i forskning och utveckling, i stället för investeringar i infrastruktur, har man lagt för mycket pengar i regionalstöd och jordbrukspolitik.

Det som kommissionen föreslår nu är en början till en rejäl reformering av EU:s budget. I det läget säger vi att vi inledningsvis ska ta diskussionen om vad EU ska göra och se till att vi med full kraft driver de frågorna så att EU gör rätt saker. Om det skulle innebära att EU lägger mer pengar på forskning och utveckling gagnar det också Sverige att så sker. Det kan då även för Sveriges del finnas anledning att betala för detta.

Här är det en helt annan utgångspunkt i förhållande till den Oscar Sjöstedt har. Jag är inte nationalist i dess negativa bemärkelse, utan jag tror på internationellt samarbete. Jag tror på det europeiska samarbetet. I en liten, öppen och exportberoende ekonomi som den svenska är alla företag beroende av att kunna verka på en internationell marknad. Då är det viktigt att den europeiska ekonomin går bra.

Jag är född och uppvuxen i Markaryd i södra Småland. Det stora företaget där, Nibe, som gör värmepumpar, exporterar i hela världen. Tyskland och Europa är företagets viktigaste marknad. Om Europas ekonomi utvecklas bra är det bra för jobben i Markaryd och i Sverige. Det är den kopplingen vi gör, men det är den kopplingen ni inte gör.

Herr talman! Självklart finns den kopplingen. Det är fullständigt uppenbart.

Vi ska till att börja med ha klart för oss att våra största handelspartner är Tyskland, Norge och USA. Två av dem är inte med i EU. Men det var en parentes.

Självklart finns en koppling. Men hur den kopplingen i sig finns till en ökad svensk EU-avgift med 15 miljarder kronor fattar jag ärligt talat inte. Den går mig helt förbi.

Ledamoten Källström var tidigare inne på den stora omfördelningen. En stor del av pengarna går inte till forskning och utveckling och sådant som eventuellt hade varit bra, utan det är fråga om omfördelning från de något rikare staterna till de något mindre rika staterna. Den stora delen av EU-budgeten är en stor omfördelning från stater till andra stater. Det är något vi är kritiska mot. Där skulle jag vilja höra vad Liberalernas syn är.

Om man minskar den stora omfördelningen, vilket vi vill, kan man även minska EU-budgeten. Om man minskar EU-budgeten minskar man också Sveriges EU-avgift. Måhända skulle jag bli lite mindre negativ och skeptiskt inställd till hela projektet om det blev lite billigare. Jag skulle vilja höra Liberalernas syn på den stora omfördelningen i majoriteten av EU-budgeten. Ska vi satsa pengar på forskning och utveckling inom EU? Det kan jag leva med.

Liberalerna har varit tydliga med att det är viktigt att Sverige går med i bankunionen. Det innebär i förlängningen att svenska skattebetalare kommer att behöva stå som garant för krisande banker i andra länder. Våra banker är stabila och klarar sig bra i stresstester. Grekiska och italienska banker - not so much. Varför ska svenska skattebetalare behöva täcka upp för dem?

Herr talman! Det är så här det är när man debatterar med Sverigedemokraterna. Oscar Sjöstedt lyssnar inte på vad jag säger. Jag har inte sagt att vi är för att Sveriges EU-avgift ska öka med 15 miljarder. Låt mig vara tydlig på den punkten.

Jag har sagt att vi först ska diskutera vad EU ska göra. Låt oss först hävda att EU ska driva en mer tillväxtorienterad politik. Om det blir så att EU gör så, låt oss då se om Sverige kan bidra mer - om det innebär att EU:s ekonomi blir starkare och därmed att Sveriges ekonomi blir starkare.

60 procent av Sveriges export går till EU-området. Vi är helt beroende av den europeiska marknaden. Ju bättre det går för Europa och EU, desto bättre går det för Sverige.

Vilken värld lever vi i? Vi lever i en extremt globaliserad värld. Konkurrenterna heter USA, Asien, Sydkorea och Japan. Det är växande ekonomier. Den europeiska ekonomin har allt svårare att stå emot detta. Är då svaret på det att pumpa in pengar i jordbrukspolitik? Svaret är nej. Låt oss ha en mer tillväxtorienterad politik.

När kontinenten Europas ekonomi, världens största ekonomi, blir mer konkurrenskraftig finns inget land som gynnas mer av det än Sverige eftersom 60 procent av vår export går till EU.

Då behöver man som politiker ställa sig frågan: Vad vill vi med detta Europa? Ska vi fortsätta, som nu, och stå lite utanför och titta på, eller vill vi vara med och bidra till ett nytt och mer konkurrenskraftigt Europa? Vill vi fullt ut vara en del av det europeiska samarbetet? Vi svarar väldigt tydligt ja på detta, därför att vi är ett liberalt parti som tror på öppenhet, modernitet och tillväxt, och vi tror att vi löser gemensamma problem genom att samarbeta. Vi är den direkta motsatsen till det som Sverigedemokraterna representerar.

(Applåder)

Herr talman! Vi möts när det är ljust ute, men ändå skymmer det. Vi har stora orosmoln i form av länder som går i auktoritär riktning, strömningar i land efter land som vill montera ned demokrati och mänskliga rättigheter för att ersätta det med någonting annat. Vi har demokratier där man separerar barn från deras föräldrar och låser in dem. Vi har andra länder där man håller barn åtskilda från sina föräldrar med lagar och regler. Vi har länder som lämnar samarbeten som EU, och vi har krafter som vill lämna samarbeten som EU. Det är som att man inte känner till vår historia. Det är som att man inte förstår varifrån Europa kommer och varför vi har EU-samarbetet. Hade vi inte haft EU-samarbetet skulle vi ha behövt uppfinna det, och vi ska inte förskingra arvet från Adenauer, Schuman och de Gasperi.

Det här kan framöver också få stora konsekvenser för Sverige och svensk ekonomi. Vi har hört flera talare tidigare här peka på vikten av svensk export till EU, vikten av att vi har ett samarbete och vikten av att det fungerar. Vi ser också ett begynnande handelskrig som kan få stora konsekvenser.

Detta kommer varje regering att behöva ha högt på sin agenda. Jag hoppas också att vi i denna kammare kan samarbeta brett för att se till att Sverige blir en stark röst för att behålla de samarbeten som vi finns i och utveckla dem, inte avveckla dem.

I dag är mandatperiodens och riksdagsårets sista dag. Det är examensdags. Det är betyg i årskurs 4, om man så vill. Det är dags att värdera oppositionens alternativ men framför allt att titta på facit av regeringspolitiken.

När det gäller ekonomin har det varit goda förutsättningar, en kraftig och långvarig högkonjunktur. Alliansens jobbreformer har till stora delar legat kvar och gett en god grund för en växande ekonomi.

Vi har ett bra land med hög utbildningsnivå, naturresurser, innovationer, driftiga entreprenörer, ett enormt engagemang i civilsamhället, många som går till jobbet i ur och skur, och vi har hög tillit mellan människor - samhällsekonomins dolda tillgång.

Regeringen har gjort ett och annat som har varit bra. Internationellt har man gjort bra insatser för att få till stånd Parisavtalet - där har Sverige spelat en viktig roll -, nationellt har man arbetat med den viktiga klimatlag som förbereddes och antogs i bred enighet. Mer resurser har lagts på skolan. Yrkesvux har byggts ut, som har varit bra. Det införs möjlighet till CSN-lån för körkort. Det har varit fortsatt arbete med standardiserade vårdförlopp och konstruktiva energisamtal. Men på det stora hela är facit ytterst magert.

Mycket av den goda ekonomiska utvecklingen har skett trots, inte tack vare, regeringen. Om regeringen försöker sig på skönsång så här på examensdagen om fröjd och lyckliga dagar klingar det falskt. Det är med regeringen som med ett resebolag som lovar och säljer en kryssning till kontinenten men aldrig riktigt lyckas lämna hamn. Det spelar ingen roll om man målar om hyttdörrarna, delar ut lite gratis matbiljetter och erbjuder frispel på shuffleboarden om fartyget är fast förtöjt med passivitetens tampar. Resan blir liksom inte av hur mycket regeringen än drar i ångbåtsvisslan.

Det utgiftsregn man har ägnat sig åt, som betalas med höjda skatter på dygder som arbete, givmildhet, förkovran och sparande, kan inte dölja att regeringen misslyckats med sin huvuduppgift.

Man lovade lägst arbetslöshet i Europa. Nu är läget sämre - runt en femtondeplats. Fler arbetslösa står längre från arbetsmarknaden än tidigare. Man sa att vi skulle ha 10 000 fler polisanställda. Nu har vi färre poliser än när mandatperioden började - försämrad polistäthet. Man lovade alla med diagnosen cancer vård inom fyra veckor. Men inte ens hälften med den cancerform som skördar flest liv i Sverige, lungcancer, får vård inom sex veckor. Vårdköerna har mer än fördubblats. Och när välfärdens grunder svajar hjälper inga gratisentréer, fria busskort, elbåtmotorpremier, fackavgiftsavdrag eller byggsubventioner. Sverige betalar därför ett högt pris för regeringens passiva politik.

Priset betalas av dem som inte får chansen att visa vad de går för i en arbetsgemenskap, när trösklarna är för höga in till arbetsmarknaden. Det betalas av de äldre, som inte får bryta isolering och otrygghet med en plats på ett äldreboende. Det betalas av dem som är utsatta för brott, inte minst i förorterna, som inte vet om bilen som ska ta dem till jobbet står till förfogande eller i lågor. Och det betalas av alla de sköra och utsatta personer som är beroende av LSS, som är i behov av vård men som får vänta i allt längre vårdköer. De har inte och Sverige har inte råd med detta en mandatperiod till.

Vi kan inte fortsätta med en regering som har stora resurser till sitt förfogande men som gräver ned talenterna. En passiv politik behöver ersättas av en aktiv reformagenda för Sverige, för vi har förutsättningar. Vi har entreprenörer redo att släppa loss sin kraft. Vi har de som kommit till vårt land som inget hellre vill än att få bidra. Vi har föräldrar som vill det bästa för sina barn. Vi har vårdpersonal som gör enorma insatser. Och vi har en arsenal av kristdemokratiska reformer och alliansreformer redo att sjösättas.

Vi har reformer för jobb med yrkesutbildningar, skattelättnader på arbete så att fler jobb kan växa fram och etableringsjobb där man får chansen att lära sig jobbet på jobbet. Vi har reformer för trygghet - 10 000 fler poliser med högre löner och bättre villkor, hälften med tydlig lokal förankring. Vi har reformer för familjerna med flexibel föräldraförsäkring, med föräldrastöd så att man orkar finnas där för sina barn med bättre ekonomi.

Det fanns en lapp här utanför som man kunde skriva på med frågan: Vad är valets bortglömda fråga? Jag skulle säga att mandatperiodens bortglömda fråga är alla de äldre som inte får chansen att komma in på ett äldreboende, som inte får chansen att bryta den otrygghet och isolering som många faktiskt upplever.

Detta behöver vi ändra på. Vi behöver öka stödet till kommuner som bygger äldreboenden, bestraffa dem som inte klarar att göra det som de ska och rejält höja en äldreboendemiljard så att vi får på plats fler äldreboenden och också ger äldre själva makt och myndighet att fatta beslut om att bryta ensamhet. De ska inte vara beroende av myndigheters makt. Då krävs också förbättringar av äldres ekonomi, så att man kan efterfråga de anpassade boendena, genom höjt bostadstillägg och skattelättnader för pensionärer.

Vi har reformerna för vården. Vi rensade upp efter Göran Perssons vårdköer, och vi kan rensa upp efter Stefan Löfvens. Vi satsar mest resurser till vården och omsorgen, väsentligt mer än regeringen. Men det handlar inte bara om pengar utan också om reformer för kvalitet och kortare köer och för att vi ska få fram de tillgängliga vårdplatserna, som gör att vi kan minska vårdskador och se till att människor får vård i rätt tid. Vi bygger ut primärvården så att man inte ska behöva åka lika ofta till akuten utan får rätt vård, i rätt tid och vid rätt tillfälle.

Vi behöver också ha en kraftigt utbyggd hemsjukvård för att stoppa vårdkarusellen för äldre, så att vården kommer de sjuka och sköra till del.

När människor kan se att ett välfärdssvek vänds i ett välfärdslöfte kan tilliten öka, som betyder så mycket för ekonomin. Men det räcker inte. Det krävs också en politik som ser civilsamhällets betydelse och att vi också skapar välfärd för våra familjer, föreningar, församlingar och företag. Det är de goda gemenskaperna som bygger Sverige starkt, som inte föder hat utan framtidstro och som gör att vi genuint kan möta varandra. Där blir värderingar inte en uppsättning åsikter utan handlingar av förväntan, förlåtelse, förståelse och kärlek. Och politiken måste ge dessa gemenskaper syre, utrymme och stöttning. Det gäller kanske särskilt i en tid då nedmonteringen av det medmänskliga kan gå fort.

Herr talman! Det är dags för förändring. Vi kristdemokrater har klivit in förr när det har varit tomt och trött i Regeringskansliet, och vi har gjort det tillsammans med den reformkraft som stavas Alliansen. Det är dags att byta ut denna regering till en annan - med ett starkt kristdemokratiskt inslag - för att bygga ett samhälle med frihet utan egoism och med solidaritet utan socialism.

(Applåder)

Herr talman! Jag ska börja med att diskutera en fråga som det har pratats om de senaste dagarna men som Elisabeth Svantesson inte tog upp i sitt anförande.

Det var ju Moderaterna som införde pensionärsskatten i Sverige, och Moderaterna har gång på gång vidgat klyftan mellan pensionärer och löntagare. Hösten 2014 hindrade Moderaterna, med benäget bistånd från de andra borgerliga partierna och Sverigedemokraterna, den nya regeringen från att minska klyftan.

När Moderaterna nu säger sig vilja ta bort pensionärsskatten, för det var det Ulf Kristersson sa i sitt sommartal för någon vecka sedan och som kompletterar Moderaternas motion i riksdagen, är det inte tillräckligt för att sluta klyftan. Det saknas mer än 2 miljarder kronor. Min slutsats är att Moderaterna helt saknar trovärdighet i denna fråga.

Herr talman! Det är snart fyra år sedan Sverige fick en socialdemokratiskt ledd regering. Mycket har hänt sedan dess. Sverige behöver inte längre ta emot krisstöd för en hög ungdomsarbetslöshet, skattesänkningar regnar inte längre över höginkomsttagare och statsfinanserna uppvisar inte längre ett underskott på 60 miljarder kronor.

Efter fyra år med en socialdemokratiskt ledd regering har 300 000 fler ett arbete att gå till. Personalen i skola, äldreomsorg och sjukvård har fått 100 000 fler kollegor. Så många unga har ett jobb i dag att vi måste gå 16 år tillbaka i tiden för att se en lika låg ungdomsarbetslöshet. Med ett överskott på 50 miljarder i statsfinanserna och en historiskt låg statsskuld står Sverige redo att möta såväl ekonomiska skiftningar som växande behov i välfärden.

Detta är resultatet av det målmedvetna arbete regeringen har bedrivit i snart fyra år.

Den stora frågan nu handlar om vad vi ska göra med de ekonomiska muskler regeringen har byggt upp under denna mandatperiod. Hur ska vi använda dem de kommande åren?

Det råder ingen tvekan om att det i denna församling finns en insikt om att Sverige står inför stora utmaningar, problem som ska lösas och möjligheter som ska tas till vara.

De som har talat före mig har lyft fram att brottsligheten måste stävjas, att vården måste bli mer tillgänglig, att äldreomsorgen måste prioriteras och att skolresultaten måste förbättras. Allt detta kan sammanfattas med att välfärden måste stärkas för att Sverige ska bli tryggare. Jag håller med. Men ingen av dem har något trovärdigt alternativ för hur det ska gå till.

De borgerliga partierna och Sverigedemokraterna talar om att vi måste prioritera, och deras prioritering är tydlig och stavas sänkta skatter. Den sammanlagda skattesänkarplanen för de fem partier som har stått i talarstolen före mig är 100 miljarder kronor, och mest för den som tjänar bäst. Prioriterar man att sänka skatten för höginkomsttagare kan man inte samtidigt investera i välfärden.

Herr talman! När Moderaterna presenterade sin vårbudgetmotion deklarerade de att den stora frågan i höstens val inte är vem som satsar mest på välfärden, vilket är förståeligt eftersom det givetvis är Socialdemokraterna, utan hur satsningarna ska bli möjliga.

Som socialdemokrat och ordförande i riksdagens finansutskott kan jag inte nog understryka hur viktigt det är med finansiering, särskilt med tanke på att den statliga finansieringen av välfärden kommer att behöva öka rejält framöver.

När man summerar Moderaternas tabeller kan man snabbt konstatera att de inte lägger mer pengar på välfärden än regeringen. Tvärtom är deras största utgiftspost ett sjätte jobbskatteavdrag på över 20 miljarder kronor. Dessa 20 miljarder hade kunnat gå till att utbilda fler förskollärare, till att anställa fler undersköterskor i äldreomsorgen eller till att förbättra arbetsvillkoren för sjuksköterskorna i sjukvården. Men Moderaterna vill lägga över 20 miljarder på ännu ett jobbskatteavdrag och sätter sedan sitt hopp till att finansieringen av välfärden ska lösa sig. Det duger inte.

Sverigedemokraterna gör en stor poäng av att de bryr sig om arbetsvillkoren i vården. Men de stora resurserna, närmare bestämt 35 miljarder, går till sänkta skatter, och välfärden får ta smällen för deras skattesänkarambitioner. Trots sitt höga tonläge om vård och omsorg vill de genomföra besparingar i kommunerna som motsvarar 20 000 sjuksköterskor.

I samband med att Centerpartiet presenterade sin vårbudget kungjorde Annie Lööf att det krävs investeringar i vårdens medarbetare för att öka tryggheten och skapa en närmare vård, vilket är angeläget. Men hur ska människor kunna räkna med några centerpartistiska investeringar i vården när partiet står fast vid att skära ned anslagen till landstingen med 3 ½ miljard kronor? Det är ju just landstingen som betalar sjuksköterskornas löner och står för deras arbetsvillkor.

Inte heller Liberalernas prioriteringar stämmer överens med hur de bedriver sin ekonomiska politik. Skolan först är namnet på deras vårbudgetmotion, men i själva verket är deras stora förslag sänkt skatt för dem som betalar statlig inkomstskatt, alltså de som har goda inkomster. Slår man ihop alla deras skattesänkningar landar man på 30 miljarder kronor, och fördelningsprofilen kan jag som socialdemokrat bara häpnas över i en tid då vi vet att klyftorna måste minska, inte öka.

Herr talman! Det är inte skattesänkningar för landets höginkomsttagare Sverige behöver. Det är inte med skattesänkningar vi stoppar brottsligheten, löser personalbristen i vård och omsorg eller höjer skolresultaten. För att lyckas med det måste vi investera i ett starkare samhälle och en tryggare välfärd. Det enda trovärdiga svaret för att öka människors trygghet, lösa problem och ta vara på vårt samhälles stora potential och många möjligheter är att stärka vårt gemensamma samhällsbygge. Det är denna väg vi socialdemokrater väljer.

Herr talman! Det gör vi redan i eftermiddag när vi röstar igenom vårändringsbudgeten. Då skjuter vi till mer resurser till viktiga områden - inte om ett eller två år utan nu i sommar och höst. Regeringen fortsätter att stärka polisen med mer pengar till bättre utrustning och skydd. Regeringen prioriterar ökad trygghet för våra äldre genom att redan i sommar skjuta till mer resurser till äldreomsorgen. Regeringen investerar även över en halv miljard ytterligare i sjukvården för att öka tillgängligheten och förbättra bemanningen.

Det är tydligt att Socialdemokraternas ekonomiska politik och prioriteringar ger trygghet för vanligt folk. Det är denna prioritering vi har gjort under mandatperioden och som vi gör här i dag, och det är den som stakar ut vägen framåt: ett starkare samhälle och ett tryggare Sverige.

Herr talman! Sammanfattningsvis: Denna mandatperiod har regeringen stärkt välfärden avsevärt. Det arbetar 13 000 fler i sjukvården och 28 000 fler i den svenska skolan. Under 2018 handlar nivåhöjningen om 35 miljarder kronor. Samtidigt har regeringen städat upp i statsfinanserna, och det finansiella sparandet är nu i linje med överskottsmålet. Statsskulden har amorterats och är den lägsta på decennier.

Framgent finns alltså utrymme för viktiga prioriteringar och satsningar på det som är viktigast. Det finns utrymme att fullborda Kunskapslyftet så att alla som behöver kan utbilda sig för att ta ett av de 100 000 lediga jobben. Det finns utrymme att utbilda och anställa fler poliser som värnar vår trygghet på gator och torg. Det finns utrymme att bygga och bemanna de hundratals förskolor, skolor, vårdcentraler och äldreboenden som behövs, eftersom vi kommer att ha fler barn i Sverige kommande år samtidigt som allt fler blir äldre.

Vi har skapat de ekonomiska muskler som krävs för att bygga ett tryggare Sverige. Det gör vi genom att investera i våra gemensamma lösningar, i vår välfärd - inte genom att banta ned och försvaga samhället för att sänka skatten för dem med högst inkomster.

Herr talman! Därför yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Låt mig avslutningsvis tacka utskottets ledamöter och ersättare för debatt och samarbete under den gångna mandatperioden. Jag vill också rikta ett stort tack från hela utskottet till kansliet, som har hjälpt och stöttat oss under dessa fyra år.

(Applåder)

I detta anförande instämde Adnan Dibrani, Monica Green, Niklas Karlsson, Ingemar Nilsson, Ingela Nylund Watz och Björn Wiechel (alla S).

Herr talman! Det var nog ett av de mest oseriösa inlägg jag har hört av en ordförande i ett utskott på väldigt länge. Det tog sex och en halv minut innan ordföranden i finansutskottet, som är socialdemokrat, kom in på socialdemokratisk politik.

Jag märker att det är många som pratar om moderat politik just nu - det gjorde även jag i mitt inlägg. Om ordföranden hade lyssnat skulle han ha hört att jag pratade om just de problem jag ser och vad vi vill göra åt dem.

Vi lade fram en vårmotion där vi visar tydliga finansieringar. Fredrik Olovsson hävdar att vi inte gör detta, men jag vill vända på frågan. Du sitter i regeringsställning, Fredrik Olovsson, och representerar Socialdemokraterna. Du har haft ansvar i fyra år. Du använder den största delen av tiden till att klanka ned på alla partier på vår sida i stället för att berätta vad du vill göra för att ta tag i de problem som har vuxit sig starka i Sverige under de år som du har haft ansvar. Du vill ju inte ens erkänna dessa problem och allvaret i dem.

Jag pratar gärna om våra skattesänkningar, för jag är stolt över att en busschaufför kommer att få en femhundralapp mer med moderat politik. Jag är stolt över att vi fortsätter att sänka skatten för pensionärer. Vi kan göra detta just för att sysselsättningen under många år har ökat kraftfullt.

Det var ingen slump att jobben - i brinnande lågkonjunktur och den värsta finanskrisen sedan 30-talet - blev 300 000 fler, i lågkonjunktur! Detta beror bland annat på att vi gjorde det mer lönsamt att jobba, och det vill vi fortsätta att göra.

Och ja, herr talman, vi prioriterar. Vi prioriterar våra reformer, och vi kommer att fortsätta att prata om vår politik med väljarna. Oj, vad jag önskar att du kunde ta ansvar för den politik som Socialdemokraterna har bedrivit, Fredrik Olovsson, och berätta lite mer om den politik som ni vill bedriva, snarare än att på ett oseriöst sätt klumpa ihop fyra partiers olika utgifter och göra så som du precis gjorde.

Herr talman! Det är märkligt att Elisabeth Svantesson, som vill bilda regering med fyra partier, inte alls förstår att man i så fall behöver presentera en sammanhållen politik - om man inte vill att vi som vanligt ska räkna med att alla skattesänkningar i en borgerlig regering blir av. Det är ju detta vi har lärt oss av historien: Det finns ingen skattesänkning som prioriteras bort över tid, utan alla kommer till slut. För en borgerlig regering spelar det ingen roll om pengarna inte räcker till. När överskottet är spenderat börjar man i stället skära ned, och när nedskärningarna inte räcker börjar man låna. Så ser historien ut - gång på gång samma sak.

Jag vill därför ta upp frågan om pensionärsskatten, som regeringen har börjat sänka men som Moderaterna införde. Gång på gång vidgades klyftan mellan löntagare och pensionärer. Moderaterna röstade emot den sänkning vi ville göra hösten 2014 och stoppade den tillsammans med Sverigedemokraterna. Nu säger man sig vilja ta bort den, men i det förslag man har lagt fram saknas 2 miljarder kronor för att detta ska vara möjligt. Precis det som Elisabeth Svantesson anklagade Sverigedemokraterna för förut - att lämna hål i sin budget - gör Elisabeth Svantesson själv när det handlar om pensionärerna.

Det är rimligt att en finansministerkandidat får denna fråga, och det är rimligt att en finansministerkandidat svarar på den.

Herr talman! Absolut, det gör jag gärna. Men först vill jag bara påminna om en sak. Den vårmotion som du tänker rösta ja till i dag, Fredrik Olovsson, innehåller ingen finansiering. Alla vallöften som ni har gett under hela våren finns det inte en krona till i finansiering. Det finns det i vår vårmotion.

När det gäller pensionärsskatten kan det vara bra för Socialdemokraterna, som kanske hamnar i opposition i höst, att veta att riksdagens utredningstjänst räknade fel på 2 miljarder. Detta har vi varit ute och berättat om. Vårt löfte står fast. Vi kommer i vårt valmanifest och vår budget till hösten att visa hur vi ska ta steg mot att sluta klyftan.

Nu har Fredrik Olovsson använt sina två minuter till att prata om vår politik igen, inte till att svara på frågor, men låt mig påminna om att vi ser problem och utmaningar och tar tag i dessa. Det gör vi i vår vårmotion. Vi finansierar våra löften och kommer att återkomma både i vårt valmanifest och i den budget vi lägger fram i höst. Det kan man lita på, och man kan lita på att vi moderater tar ansvar för helheten, att vi kommer att lösa problem och att vi kommer att göra det mer lönsamt att jobba, för att stärka välfärden och pensionerna. Vi sätter alltid jobb och välfärd före bidrag.

Det är fortfarande väldigt märkligt, herr talman, att det är så svårt för vissa partier, särskilt det största, att tala om hur man själv ska göra och hur man vill förbättra de problem som finns.

Nu tänker jag använda 30 sekunder till att önska Fredrik Olovsson en trevlig sommar, trots att vi är oense. Du kan lita på, Fredrik Olovsson, att vi kommer att återkomma och att vi kommer att stå fast vid vårt ord. Vi kommer att fortsätta att sänka skatten; det tycker vi är en bra sak, både för den som jobbar och anstränger sig och för den som har ansträngt sig.

Glad sommar!

Herr talman! För Socialdemokraterna är det av största vikt att alla som kan jobba kommer att jobba. Den stora utmaningen för att få detta att hända är att se till att skaffa sig den kompetens som krävs. Vi vill fortsätta med ett kunskapslyft för Sverige.

Vi ser stora brister i svensk sjukvård. Sveriges sjukvård har sannolikt de bästa medicinska resultaten i världen, eller bland de bästa, men vi har för långa köer. Det tar för lång tid att komma i kontakt med sjukvården. Därför vill vi investera i sjukvården i stället för att sänka skatten. Det krävs fler som jobbar i sjukvården för att detta ska hända, och därför vill vi investera i sjukvården i stället för att sänka skatten.

Vi ser ett stort behov av fler bostäder i Sverige. Därför investerar vi i fler bostäder, framför allt hyresrätter med lägre hyror. Detta är sådan politik som Elisabeth Svantesson vill ta bort, för att hon prioriterar sänkta skatter i stället. Hon tror att bostadspolitiken löses av att man inför marknadshyror så att det blir dyrare att bo, men om människor inte ska behöva gå från hus och hem blir det faktiskt dyrare för staten med bidrag för att människor ska klara av den ökade kostnaden.

Det är klart att vi har stora skillnader i politiken. Jag tycker att Elisabeth Svantesson var ärlig som sa att hon har räknat fel på 2 miljarder. Det återstår att se hur hon ska täppa till också det hålet. Det är ytterligare en skattesänkning som rimligen kräver ytterligare nedskärningar och besparingar. Jag hoppas att Elisabeth Svantesson får en skön sommar med en del vila och att hon då funderar ut hur hon ska lösa detta problem.

(Applåder)

Herr talman! Skattesänkningar löser inte vårdens problem, sa Fredrik Olovsson i ett relativt infantilt påstående. Så är det förstås. Det gör resurser och riktiga reformer.

Om man talar olovssonska kan man ställa frågan: Hur tycker Olovsson att sambandet ser ut mellan skattehöjningar och vårdens tillgänglighet? 60 miljarder i skattehöjningar och mer än fördubblade vårdköer - med den olovssonska logiken skulle detta vara en ren omöjlighet.

Herr talman! Tack, Jakob Forssmed!

Det är naturligtvis på det sättet att svensk sjukvård behöver mer resurser för att lösa de problem som vi står inför. Vi har en växande och åldrande befolkning. Detta kommer bland annat att innebära, och innebär redan, att vi har allt fler som lever med exempelvis cancersjukdomar och cancerdiagnoser. Det är en växande grupp som vi behöver hjälpa, ta hand om, vårda och bota. Detta kommer att kräva mer resurser.

De pengar som vi har skjutit till för sjukvården de senaste åren är naturligtvis inte tillräckliga. Vi kommer att behöva fortsätta att göra detta under åren framöver, för annars kommer sjukvården att bli sämre.

Jag tycker att det är märkligt att de borgerliga partierna sätter så stort hopp till en kömiljard. Det känns som att det är själva ordet kömiljard som ska lösa problemen, fast det i själva verket inte är det. I år har vi skjutit till 4,7 miljarder till svensk sjukvård, och vi fortsätter i dag med ytterligare 600 miljoner. Det är väsentligt mycket större resurser än de pengar som bara en rubrik kan ge för att lösa svensk sjukvård.

I stället är den stora prioritering som görs av alla de borgerliga partierna sänkta skatter. Ni investerar inte tillräckligt i sjukvården. Ni tror uppenbarligen att om man bara sänker skatterna ska det på något magiskt sätt uppstå resurser och sjukvården ska bli bättre. Men det är inte så det fungerar.

Vi prioriterar därför att det ska utbildas fler som ska jobba i sjukvården och att det ska anställas fler som ska jobba i sjukvården. Det är bara så vi kan lösa tillgänglighetsproblemen i svensk sjukvård, eller för den delen förbättra äldreomsorgen och skolan. Vi prioriterar välfärden före sänkta skatter eftersom det naturligtvis märks i välfärden om man väljer sänkta skatter.

Herr talman! Låt oss gärna diskutera sjukvården. Låt oss diskutera att ni har svikit ert löfte till cancerpatienterna om att alla skulle få vård inom fyra veckor. Så har det inte blivit. Låt oss diskutera vem som har bäst reformer.

Fredrik Olovsson, du säger att vi ska ha en rubrik. Vi säger kömiljard. Vi säger fast läkarkontakt. Vi säger stora resurstillskott till sjukvården från Kristdemokraternas sida, långt större än vad Socialdemokraterna föreslår - 27 miljarder mer i höstas över tre år. Även om man räknar med era generella satsningar på kommuner och landsting klarar vi ändå mer resurser till vården och omsorgen. Vi säger vårdplatsgaranti. Premiera dem som klarar luft i systemet för att driva fram innovativa arbetssätt så att vi inte har fullbelagda sjukhussalar i Sverige. Se till att vi satsar på primärvården så att vi inte har en alltför stor belastning på våra akutmottagningar, där de äldre får vänta. Det är de äldre som sitter längst på akutmottagningarna. Var tionde äldre sitter mer än åtta timmar på akutmottagningarna.

Under your watch! Det är ni som har haft ansvaret för denna utveckling. Låt oss tala om den, Fredrik Olovsson. Men det var inte det som min fråga gällde. Min fråga gällde att du, Fredrik Olovsson, gjorde ett samband mellan skattesänkningar och vårdens kvalitet. Då frågar jag: Finns det motsvarande samband mellan skattehöjningar och vårdens kvalitet, alltså att vårdens kvalitet ökar med varje skattehöjning? I så fall har ni falsifierat detta samband hur många gånger som helst under denna mandatperiod när det gäller vårdens tillgänglighet med fördubblade vårdköer.

Vi behöver mer resurser till vården. Det kräver hårda prioriteringar. Men det kräver också fler i arbete. Fler i arbete kan komma till stånd bland annat med smarta skattesänkningar. Men man kan också behöva skatteväxla och höja en del skatter på det som inte bidrar till arbete.

Under alliansregeringens tid tillfördes resurser till vården samtidigt som skattelättnader gjordes till exempel i form av jobbskatteavdragen. Det blev mer resurser i fasta priser per capita per slutenvårdspatient.

Herr talman! Under de borgerliga åren ökade statens underskott. Man lånade pengar för sina skattesänkningar och andra investeringar som man ville göra. Det var en ohållbar utveckling. Den har vi rättat till.

Jag tycker att man ska vara mycket tydlig med att svensk sjukvård när det kommer till de medicinska resultaten - en del av vårdens kvalitet är rimligen de resultat som man får - ligger i den absoluta världstoppen. Man kan också se tydliga förbättringar under senare år när det handlar om de stora folksjukdomarna som cancer, hjärtsjukdomar och stroke. Det visade en rapport senast i går från SKL. Men vi har fortsatta besvär med tillgängligheten. Då krävs det ökade resurser. Vi väljer dessa ökade resurser i stället för att sänka skatterna.

Kristdemokraterna vill flytta pengar från landsting till kommun. Ni gör regeringens gamla satsningar till egna och nya. Det gör inte sjukvården bättre. Det innebär inte att man får ökade resurser. Ni saknar faktiskt också våra stora generella statsbidragsökningar till dem som betalar för sjukvård och skola i Sverige, nämligen kommuner och landsting. Ni väljer i stället uppenbarligen ett regeringsunderlag bestående av fyra borgerliga partier som tillsammans med Sverigedemokraterna - det lär väl krävas för att det ska fungera i slutänden - har skattesänkningar på uppemot 100 miljarder kronor på programmet.

Det kommer inte att hålla. Det gör inte sjukvården bättre. Det gör inte skolan bättre. Det kommer att innebära att man sviker de äldre i äldreomsorgen.

Herr talman! Även jag skulle vilja tacka för mandatperioden och Fredrik Olovssons insats under densamma. Det har varit ett gott samarbete i utskottet. Det beror självklart till mycket stor del på den ordförande som vi har haft.

Efter fyra år av ekonomisk-politiska debatter under denna mandatperiod tänkte jag bjuda åhörarna på en greatest hit. Ett av de områden som jag och Fredrik Olovsson har diskuterat några gånger är nämligen planerna på en kilometerskatt, skatt på avstånd, lastbilsskatt, skatt på tung trafik - kärt barn har många namn. Detta är en fråga som Socialdemokraterna tillsammans med andra gick till val på under den förra valrörelsen. De sa att det inte var någon rocket science att införa en sådan skatt. Sedan visade det sig vara mycket svårare, och framför allt visade det sig att det politiska priset för en skatt på avstånd var rätt högt. Notan för inte minst skogsindustrin och andra landsbygdsbaserade näringar skulle vara mycket tuff. Man drog i nödbromsen.

Men nu har denna skatt, likt Fågel Fenix, materialiserats igen, åtminstone planerna på den. Flera regeringsföreträdare har de senaste veckorna gett besked i frågan, dock lite olika besked. Ardalan Shekarabi sa att det inte fanns några planer på att lägga fram ett sådant förslag. Per Bolund, finansmarknadsministern, sa att dessa planer faktiskt fanns och att Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle lägga fram detta förslag.

Jag har två frågor till Fredrik Olovsson angående detta. Den första frågan gäller sakfrågan: Är det verkligen rätt att börja beskatta avstånd? Är inte det en rent landsbygdsfientlig politik? Den andra frågan är: Kan finansutskottets ordförande bringa klarhet i vad det är som egentligen gäller? Planerar man att föreslå en skatt på avstånd, eller planerar man inte att föreslå en skatt på avstånd?

Herr talman! Emil Källström och jag har haft många diskussioner, och vi ska tydligen fortsätta in i det sista med ungefär samma frågeställningar. Det är fullt rimligt.

Som Emil Källström själv sa har Ardalan Shekarabi och jag sagt att vi inte har några sådana planer. Det finns inte heller något sådant förslag i den budget som vi nu diskuterar.

Ska man ha en skatt på avstånd? Det är klart att det finns en kostnad för avstånd redan i dag. Jag är rätt förtjust i idén om att växla kostnader - det är min egen idé - så att de också träffar de utländska åkare som befinner sig i Sverige och inte betalar exempelvis drivmedelsskatter.

För oss har en viktig fråga varit att få ordning och reda på vägen. Där har denna fråga varit en del som vi har resonerat kring och att detta skulle kunna bidra till just det. Men, som jag har sagt, vi har alltså inte ett sådant förslag på riksdagens bord nu. Inte heller Socialdemokraterna har ett sådant förslag för den kommande tiden.

Däremot är det otroligt viktigt att svensk landsbygd och svensk glesbygd tas på stort allvar. Vi skjuter nu till stora resurser till kommunerna runt om i landet, och vi ser till så att staten kommer tillbaka till många platser runt om i landet. Det är många kommuner som inte har haft exempelvis statliga servicekontor. Vi skjuter också till nya resurser för kommersiell service på landsbygden. Det är sådana satsningar och många andra som vi kommer att behöva fortsätta med under den kommande mandatperioden.

Under den tid som Centerpartiet satt i regeringen med de andra borgerliga partierna såg vi hur Stockholmscentreringen ökade. Den har vi brutit. Och vi kommer att fortsätta behöva se till att vi har en politik som håller ihop landet.

Herr talman! Det lät som om Fredrik Olovsson inledningsvis beklagade sig över att denna diskussion återkommer. Men en förklaring till det kan vara att det inte är riktigt solklara besked, och det har inte varit i någon av dessa debatter.

Om vi tar Fredrik Olovsson på orden finns det alltså inte några sådana planer. Det är möjligen en nyhet för Miljöpartiet, som säger att regeringen faktiskt planerar detta. Men det får ni väl lösa internt i ert mycket välfungerande samarbete.

Fredrik Olovsson lämnar ändå några öppningar här. Låt mig då komma med några tips på vägen. Uppenbart är det ett problem med oseriösa utländska aktörer som rullar runt på svenska vägar. Men lösningen på detta problem ska inte vara att straffa all tung trafik, inklusive hårt arbetande svenska aktörer, och göra det på ett sådant sätt att notan i klartext kommer att få betalas av skogsindustri, lanthandlare och människor och företag på landsbygden. I stället ska man skruva upp kraven när det gäller miljö, säkerhet, arbetstider och så vidare och framför allt se till att de som rullar runt på svenska vägar verkligen lever upp till detta. Det är alldeles för få kontroller. Detta är en av anledningarna till att det behövs mer resurser till polisen. Det är vägen framåt: att skapa rimliga konkurrensvillkor utan att straffa ut hela sektorer i det svenska näringslivet, framför allt landsbygdens del av detsamma.

Jag tror att det är få utanför Fredrik Olovssons kamratskapskrets som håller med om att Stockholmsfixeringen är bruten. Där behöver det tas betydligt större grepp för att släppa loss utvecklingskraft i hela landet, och det är det vi går till val på.

Herr talman! Det är klart att den här regeringen bryter Stockholmsfixeringen. Det är väldigt bra och tydligt: I stället för en moderatmiljard, som framför allt gick till de rikaste kommunerna i Stockholm, har vi sett till att höja stödet från staten till alla kommuner i hela landet. Det har naturligtvis framför allt varit viktigt för små kommuner på landsbygden.

Vi ser också hur vi nu styr om den statliga förvaltningen så att man inte förlägger all sin verksamhet till Stockholm eller andra stora städer utan finns i hela landet. Det är otroligt viktigt för arbetsmarknaden på många orter, naturligtvis, men också för förtroendet för att staten finns i hela landet och för tilliten mellan landsdelar. Som jag har sagt har vi även genomfört en lång rad förslag som handlar om hur vi ska stärka den kommersiella och offentliga servicen på landsbygd och i glesbygd.

Detta kommer vi att behöva fortsätta med; det är jag helt övertygad om. Men i det perspektivet har Emil Källström, återigen, dessvärre satt sig i ett dåligt sällskap - och det gäller på ganska många områden. Våra partier har som två folkrörelsepartier en hel del gemensamt, men till sist har det ju fått bli så att Centern viker sig för moderata centralister i stället för att samarbeta med oss socialdemokrater om en politik som kan hålla ihop hela landet.

Jag vill önska Emil Källström en trevlig sommar. Han får gärna begrunda i vilket sällskap han ska vara framöver - inte minst med tanke på att en del av det sällskapet funderar på att skaffa sig ett riktigt besvärligt läge genom att sätta sig i knäet på ett parti som varken Emil Källström eller jag vill samarbeta med.

(Applåder)

Herr talman! Sverige är ett fantastiskt land som det går riktigt, riktigt bra för. I internationella jämförelser hamnar Sverige i stort sett alltid högt - i topp fem - inom de allra flesta områden, såsom ekonomi, sysselsättning, rättssäkerhet, utbildningsnivå, jämställdhet, demokrati och effektiva insatser för klimat och miljö.

Förra året toppade vi klimatindex och utsågs till världens bästa land att driva företag i av tidningen Forbes. Bara häromdagen kom en ny europeisk mätning som visar att vi är det land i EU som har mest effektiv klimatpolitik. Sverige har en urstark ekonomi. Arbetslösheten minskar, färre är beroende av bidrag för sin försörjning och sysselsättningsgraden är högst i EU. Allt fler nyanlända kommer i arbete snabbare. Öppenhet och utveckling går hand i hand.

I den debatt som förs i dag, kanske inte huvudsakligen i denna kammare men utanför den, är det dock många som tycks tro motsatsen. Det är många som tävlar om att måla Sverige i mörka färger i så hög grad att fakta helt enkelt suddas bort. De som har att vinna på den debatten är de krafter som vill styra med rädslan som vapen - rädsla för det nya, rädsla för det man inte känner till och rädsla för varandra.

Visst har vi utmaningar framåt, med klyftor som ökar, en välfärd med stora behov och klimatförändringar som behöver mötas med ännu mer politik. För att arbetslösheten ska fortsätta att minska och bli lägst i EU behöver vi fortsätta satsa på dem som står längst från arbetsmarknaden. Vi behöver fler och enklare vägar till jobb, i hela Sverige. Genom fler och växande företag skapas också nya jobb i hela landet. Vi måste fortsätta värna småföretagarna, och för att landsbygden ska leva behöver vi fortsätta bygga vägar, järnvägar och bostäder samt digitalisera och säkra bredband i hela Sverige. Det är så vi skapar hopp och framtidstro.

Herr talman! Nu är vi i slutet av mandatperioden och kan konstatera att vi med Miljöpartiet i regering har vänt stora underskott i staten till stora överskott. Vi har än en gång beslutat om den största miljöbudgeten någonsin i Sverige, och med Miljöpartiet i regering är Sverige en föregångare i det globala klimatarbetet. Under de senaste fyra åren har vi, bland mycket annat, gjort följande:

Vi har infört en svensk klimatlag som gör det svårare för kommande regeringar att strunta i klimatmålen.

Vi har infört ett klimatpolitiskt råd.

Vi har undertecknat Parisavtalet och gett 4 miljarder kronor till Gröna klimatfonden.

Vi har kommit överens över partigränserna om 100 procent förnybar el till 2040.

Vi har tagit initiativ med målet att Sverige ska bli ett av världens första fossilfria välfärdsländer.

Vi har satsat stort på Klimatklivet, med lokala och regionala klimatinvesteringar och stadsmiljöavtal som ger stöd till kommuner för bland annat kollektivtrafik och cykelbanor.

Vi har infört en flygskatt, eftersom flyget självklart ska betala för sin klimatpåverkan.

Vi har ökat järnvägsunderhållet för att tågen ska gå i tid.

Vi har stärkt klimatforskning och ökat stöd för att anpassa samhället till ett förändrat klimat.

Vi har minskat överskott av utsläppsrätter inom EU:s system för utsläppshandel.

Vi har gett uppdrag och startat samarbeten för att minska utsläppen inom svensk industri.

Vi har fått mer kollektivtrafik på landsbygden.

Vi har infört ökat stöd till solel och gjort det enklare att sätta solceller på taken.

Vi ger stöd till energilagring för att öka möjligheterna till egenproducerad el.

Vi har räddat nattågen.

Vi har beslutat om att alla budgetförslag ska miljö- och klimatsäkras.

Vi har sett till att klimat- och miljöfrågorna genomsyrar utvecklingssamarbetet.

Vi har infört ett nytt mål för att finansmarknadsområdet ska bidra till hållbar utveckling.

Vi har börjat utreda gröna obligationer för att mer effektivt kunna finansiera klimatomställningen.

Vi har sänkt momsen på mindre reparationer och infört avdrag på reparationer av vitvaror i hemmet.

Vi har tagit fram en ny strategi för hållbar konsumtion.

Detta är sådant vi har gjort bara på klimatområdet. Vi har dessutom satsat dubbelt så mycket på skolan som den förra regeringen gjorde, på hälften av tiden. Vi ser nu också att skolresultaten höjs. Vi har jämställdhetsbudgeterat och minskat den ekonomiska ojämlikheten mellan kvinnor och män. Listan kan göras mycket längre.

Herr talman! Snart träder ytterligare två viktiga klimatpolitiska förändringar i kraft: regeringens bränslebyte och bonus-malus-systemet, bilbytet, vilket kommer att bidra till minskade utsläpp. Jag hoppas också att vi i denna kammare så småningom kan prata över partigränserna om en överenskommelse om höghastighetsjärnväg i Sverige.

Men ännu har vi inte gjort klart vårt jobb - än finns det mycket kvar att göra. Än smälter isarna på Antarktis, nu med allt snabbare fart. Än slår temperaturerna nya rekord. Än flyr människor från krig, svält och naturkatastrofer. Än dör havsbottnar och korallrev. Än är det inget som tyder på att mängden koldioxid i atmosfären minskar. Än kvarstår klimathoten, och än kan vi inte slappna av.

Vi behöver nu fortsätta att fylla på den lista jag läste upp med radikal klimatpolitik, och vi har inte råd att tappa fart. Nästa steg är att bygga ut järnvägen i hela landet, höja priset för att släppa ut koldioxid, fortsätta rädda våra hav från plast, gifter och skadliga ämnen och införa en antibiotikaskatt i köttproduktionen. Det är vi som delar den här planeten nu som avgör framtiden. Det är vi som aldrig får sluta kämpa. Klimathotet finns nämligen här och nu, och klimatet kan inte vänta.

Med det yrkar jag bifall till propositionen och förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill börja denna replik med att önska alla glad sommar. Det missade jag att göra tidigare, och det kändes inte så bra.

Jag skulle också vilja yrka bifall till den kristdemokratiska reservationen, nr 5, som kommer att innebära stora förtjänster för vårt land om den vinner bifall.

Janine Alm Ericson talade i sitt anförande om växande klyftor. Det finns många sådana som det finns skäl att bekymra sig över. En klyfta som jag tycker är bekymmersam är den som riskerar att uppkomma när personer med lite lägre men ändå väldigt stabila inkomster inte får chansen att komma in på den ägda bostadsmarknaden.

Miljöpartiet har haft bostadsministerposten under denna mandatperiod. Vi har under året fått ett skärpt amorteringskrav, som kanske bidrar till den osäkra situation som vi har på bostadsmarknaden. Antalet byggstarter minskar kraftigt; i Stockholm förväntas byggstarterna minska med 30 procent. Försäljningen av nya bostadsrätter har för en del bolag minskat med 80 procent. Samtidigt skrev Boverkets generaldirektör så sent som i förrgår att det för många grupper - till exempel för äldre och unga som efterfrågar bostäder till skäliga priser - fortfarande finns ett stort behov av bostäder.

Finanspolitiska rådet skrev i sin rapport för 2018 att ett skärpt amorteringskrav sannolikt bidrar till utestängningseffekter på bostadsmarknaden genom att hushåll som annars skulle ha haft råd med boendeutgifterna inte kan bära den tillkommande amorteringen. Man skrev också att "dessa konsekvenser försämrar möjligheterna för många unga att komma in på bostadsmarknaden".

För ett par dagar sedan såg jag att statsrådet Bolund avvisade möjligheten till ett skattegynnat bosparande för att kunna få den kapitalinsats som krävs. Vad vill ni göra för att fler ska kunna komma in på den ägda bostadsmarknaden?

Herr talman! Jag tackar Jakob Forssmed för frågan. Bostadspolitiken är oerhört viktig, och att en människa har någonstans att bo är ju en grundläggande förutsättning för att man ska kunna bygga sitt liv. Att man dessutom kan bo nära där det finns ett jobb och där man vill utveckla sitt liv är väldigt viktigt.

Vi ser att bostadsbyggandet har varit historiskt högt i början av mandatperioden. Regeringen har satsat mycket pengar just på att utveckla fler bostäder. Att det går ned nu är naturligtvis oroväckande. Analytikerna säger dock att det byggande som främst har premierats hittills är dyrare bostadsrätter, och den marknaden ses nu som mättad.

Regeringens investeringsstöd för hyresrätter - små, billigare bostäder som dessutom är mer klimatsmarta och därför hållbara inför framtiden - är någonting som vi behöver satsa väldigt mycket mer på.

Bostadspolitiken behöver utvecklas. Jag hoppas att vi kan hitta nya former för överenskommelser på detta område, vilket jag tror är en grundläggande förutsättning för att kunna fortsätta bygga Sverige starkt, och att Alliansen inte lämnar dessa samtal.

När det gäller amorteringskravet tror vi att vi behöver ta ett av de allra största hoten mot svensk ekonomi, som internationella bedömare hela tiden har gjort Sverige uppmärksamt på, på allvar. Vi har en stor skuldsättning i de svenska hushållen, vilket också utgör en stor risk för den finansiella stabiliteten. Att kastas in i en ny kris på grund av att vi har haft en bostadsbubbla skulle vara mycket dåligt för alla, både för dem som nu finns på bostadsmarknaden och för dem som vill komma in.

Därför anser vi att ett amorteringskrav även fortsättningsvis är bra för att stärka Sveriges ekonomi. Vi måste dock se till att människor har råd samt fortsätta det byggande av lägenheter som behöver ske.

Herr talman! Jag blir lite bekymrad när Miljöpartiet nu säger att man vill fortsätta med en politik som innebär ett slöseri med byggsubventioner och att man vill bygga ut denna politik, som faktiskt inte fungerar.

Människor vill för det första gärna bo i ägda bostäder. Man vill bo i ett småhus eller köpa sig en lägenhet, för man vill disponera sin tillvaro lite mer själv och till exempel bestämma själv när man ska renovera. Det har också över tid visat sig vara ett billigare boende.

Men i stället ska människor drivas in i fattigdomsfällor och in i dyra hyresrätter där fastighetsägaren - snarare än den enskilde som äger sitt boende - ska ha vinsten.

Jag tycker att detta är en bekymmersam politik. Det finns ju ett småskalighetsdrag i Miljöpartiet, tycker jag, som ofta är bra. Här verkar detta dock helt ha kommit bort till förmån för någonting annat.

Jag tycker också att det är märkligt att ni låter Per Bolund diktera bostadspolitiken. Vi har ju hört bostadsministern vara mycket skeptisk till det förstärkta amorteringskravet. Mycket talar nu för att han har rätt och för att detta har blivit ett hinder för byggande, för försäljning av bostadsrätter och, inte minst, för unga hushåll i växande tillväxtregioner att komma in på bostadsmarknaden och därmed också kunna flytta till en arbetsmarknadsregion med jobb. Detta hotar ju också kompetensförsörjningen.

Du säger att man ska ha råd, Janine Alm Ericson, men samtidigt höjer ni skatten för människor som arbetar. Ni höjer skatten på sparande, och ni har höjt skatten på det investeringssparkonto som en del använder för att spara ihop till en kontantinsats. Nu säger ni också nej till varje form av bosparande för att människor ska kunna ta eget ansvar och spara ihop till insatsen.

Detta bådar inte gott för framtiden. Jag talar gärna om dessa frågor, men det krävs att vi ser att det faktiskt är en stor grupp som i dag ställs utanför bostadsmarknaden och som inte får chansen att komma in och att äga sitt boende.

Herr talman! Jag märkte att Jakob Forssmed inte berörde frågan om de svenska hushållens skuldsättning och den fara som denna medför för hela ekonomin utan riktade in sig på en liten del av en väldigt stor ekonomisk fråga.

Vad gäller sänkta skatter är det inte bara bostäder som gör att människor kan ta de jobb som finns. Det handlar bland annat om utbildning och om att man kan vidareutbilda sig - livslångt lärande - vilket kräver samhälleliga resurser. Vi behöver ha en skattepolitik som ser till att dessa resurser finns; jag måste säga att Fredrik Olovsson utvecklade detta väldigt bra i det förra inlägget.

Jag skulle vilja ställa en retorisk fråga till Jakob Forssmed - han har ju inga repliker kvar - som vi kan ha sommaren på oss att diskutera: Hur vill Kristdemokraterna komma till rätta med de svenska hushållens jättehöga skuldsättning och den fara som denna medför för svensk ekonomi?

I övrigt vill även jag önska alla en väldigt trevlig sommar.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Den ekonomiska politiken handlar om vilket samhälle vi vill leva i. Den handlar om hur vi organiserar detta samhälle, hur vi ser på varandra som människor och vad vi anser vara värdefullt och viktigt i ett samhällsbygge.

Genom politik kan vi självklart påverka vår gemensamma framtid; den är ju inte förutbestämd utan kan göras väldigt förhoppningsfull.

Det är självklart att det går att känna hopp och framtidstro och att tro att de rikedomar som detta samhälle har ska kunna göra det bättre för oss alla.

Människor kommer i arbete, bostäder byggs och statsfinanserna är oerhört goda. Statskulden har minskat både som andel och nominellt, och underskott efter borgarnas år vid makten har vänts till stora överskott.

Budgetarna som har lagts har både stärkt välfärden och utjämnat inkomstskillnader. Med små steg i rätt riktning har det gått framåt.

Det går att bygga ett samhälle där välfärden byggs ut; vi har visat det. Avgiftsfria mediciner för barn, glasögonbidrag till barn och unga, avgiftsfri mammografi och cellprovsscreening - i vårt Sverige ska ingen någonsin behöva missa en tumör för att man inte hade råd att gå till en undersökning.

Vi har visat att det går att bygga ut välfärden genom att införa avgiftsfria läkarbesök för 85-plussare i öppenvården, avgiftsfri kollektivtrafik i sommar för 700 000 unga och därtill avgiftsfria lovaktiviteter så att inga barn eller unga ska behöva avstå från att delta för att föräldrarna måste jobba eller inte har råd.

Vi har visat det genom att höja studiemedlet så att fler unga ska våga ta steget till högre studier. Klass ska inte få avgöra om du tar det steget eller inte.

Nu kan fler dessutom gå till tandläkaren. Alla unga upp till 22 år kan gå avgiftsfritt, och alla andra har fått fördubblade tandvårdsbidrag. Tänder och hälsa hör nämligen samman.

Vi har gjort satsningar på förlossningsvård, på kvinnors hälsa och på bättre arbetsvillkor i vården. Och snart kan alla arbetslösa få tillgång till körkortslån, så att fler kan få körkort och jobb i hela landet.

Till och med lanthandeln kan få stöd så att den blir kvar i byn. Sådant kan man göra med oss i Vänsterpartiet, liksom att bygga hyresrätter med målet att bygga bort bostadsbristen.

Vår strävan är att bygga ett jämlikare samhälle - ett starkare samhällsbygge som omfamnar fler och som gör livet såväl friare som tryggare för oss alla och inte bara för några få där uppe i toppen. En del politiska partier försöker i stället skrämmas och beskriver samhällsutvecklingen som otrygg och ohållbar. Det gör de i syfte att försöka vinna röster och plocka poäng.

När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 var det i sig oroväckande. Ett rasistiskt parti hade röstats in, och vi var många som oroades över om deras politik skulle följas efter av de andra, etablerade politiska partierna. Vi undrade hur fort det skulle gå. Vi tänkte på utvecklingen i Danmark, men vi var få som trodde att Sverigedemokraternas retorik och stigmatiserande politik skulle få ett sådant genomslag som det har fått och så fort. Människor pekas ut. Rädsla trycks ut, och var du har dina rötter verkar vara det som ska styra politikens utformning. Mörkerkrafter stärks, och rasismen sprids.

Vi väljer en annan väg. Vi väljer solidariteten och jämlikheten. Vi väljer att kämpa för att den här generationen ska bli den sista ojämställda generationen och för att de barn som föds i dag ska slippa uppleva att de får lön och makt efter kön.

Vi kan jobba för omfördelning av resurser så att inte 245 000 barn behöver leva i familjer som inte ens har råd med de mest nödvändiga utgifterna utan kan se fram mot såväl nya kläder som att vara med i idrottsklubben, åka på en cup eller på ett läger, att kunna gå på bio eller ta en fika - ja, kanske till och med att kunna åka på semester. Det tycker jag är rimligt.

Samtidigt som en del familjer knappt har frukost på bordet varje dag månaden ut går en del till Grand Hotel och äter frukost för 2 300 kronor. En del kan göra sådant utan att ens blinka. Medan de sitter där och sörplar på sin champagne till gröten kanske de tänker på den där intervjun i Dagens industri med Carl Bennet - miljardären, ni vet, som är den 15:e rikaste i Sverige. Han säger: Ja, vi har det faktiskt jäkligt bra nu när förmögenhetsskatten är borta och när arvs- och gåvoskatten är borta.

Jag förstår att han är nöjd, för under lång tid har politiken gynnat honom och de andra miljardärerna. Sverige har blivit lite av ett skatteparadis för de allra rikaste. Medan en del vill få oss att tro att det är migrationen som är problemet kan många andra se att det har skett en enorm omfördelning i det här landet under decennier. Från att ha varit världens mest jämlika land har Sverige blivit det land där klyftorna ökar snabbast. Jag tycker att det hade varit klädsamt om Elisabeth Svantesson åtminstone med ett ord hade nämnt att just Moderaternas ekonomiska politik har ökat klyftorna väldigt kraftigt.

I dag har vi det minst omfördelande skattesystemet från hög- till låginkomsttagare bland EU:s 15 kärnländer. Sverige är det land bland OECD-länderna som ligger näst sämst till när det gäller beskattning av arv, gåvor, förmögenheter och fastigheter. Med andra ord: Vi är näst bäst på att gynna dem som har det bäst ställt. Men se det räcker inte, verkar borgerligheten och Sverigedemokraterna tycka. De vill öka inkomstskillnaderna ännu mer till fördel för dem med högst inkomster och med stora rikedomar. Och Socialdemokraterna säger: Lagt kort ligger.

Ekonomisk politik handlar som sagt om vad vi vill med samhället. De flesta reformer som vi har fått igenom är till för att förbättra livet för det stora folkflertalet, för alla, så att inte plånbokens tjocklek ska avgöra. Förslagen avvisas såklart i stor utsträckning eller i sin helhet av partierna till höger.

För dem finns en fråga som är överordnad allt annat, oavsett konsekvenser och oavsett ekonomiskt läge och statsfinansernas skick. Det är skattesänkningar - och alltid sådana som gör att de som redan har mest får mest. Men det finns en sak till som också verkar vara prioriterad, och det är att de sjuka och arbetslösa ska betala. Där sparas det hej vilt. Jag vet inte om det beror på att man verkligen tror att fattiga och otrygga människor blir friska fortare eller om det enbart är cynisk högerpolitik - eller om det är både och.

De som redan är rika verka alltid behöva mer. De behöver mer för att de ska göra sitt bästa - ett bidrag till, eller jag menar ett avdrag till, och en skattesänkning till, och en till och en till. Detta får de, medan de sjuka ska bli fattigare och fattigare.

Det är skillnad mellan höger och vänster i politiken. Det är skillnad på hur vi använder de gemensamma resurserna. Offentliga investeringar är dubbelt så effektivt som skattesänkningar när det gäller att skapa jobb.

Om vi tittar på de ekonomiska politiska förslagen kan vi se att Centerpartiet är stolta och nöjda över att ha de största skattesänkningarna av de borgerliga partierna. I Dagens industri kan vi läsa om hur Emil Källström drömmer om skattesänkningar med ytterligare ca 400 miljarder.

Centerpartiet har störst besparingar i välfärden av de borgerliga partierna men kommer inte upp i Sverigedemokraternas enorma besparingar. De är så stora att de är svåra att föreställa sig. Men det blir så när människor med Jimmie Åkessons inkomst ska ha stora skattesänkningar, för man behöver finansiera det.

Liberalerna säger: Skolan först! Men i deras budget får skattesänkningarna ta tre gånger mer utrymme, och framför allt gynnas män, det vill säga höginkomsttagare. Jag skulle vilja säga att Liberalerna är partiet där klyftorna kommer först.

Moderaterna försöker blanda bort korten och vill gärna triangulera med Socialdemokraterna. Men om man kollar ser man att deras så kallade satsningar på välfärden finansieras med besparingar på välfärden. Det är väl känt att för Moderaterna är skattesänkningar alltid prioriterat, förutom för de sjuka - för de ska ha en skattehöjning.

Jag undrar så vad det är som gör att det är just sjuka som aldrig någonsin ska få en skattesänkning utan en skattehöjning av Moderaterna. Och varför just sjukas ersättning dessutom alltid ska sänkas. Kanske någon moderat kan förklara det. Eller kanske någon sverigedemokrat kan förklara varför sjuka och arbetslösa ska betala mest i skatt vid lika inkomst, vilket är precis vad Sverigedemokraterna och borgarna vill.

Herr talman! I vårändringsbudgeten läggs nya reformer fram. I spåren av metoo kommer nu satsningar för att förbättra sex- och samlevnadsundervisningen i skolan, för att utbilda domstolsväsendet och för att sprida information om den nya samtyckeslagstiftningen. Pengar går till att stärka de regionala skyddsombudens ställning och utbildning kring sexuella trakasserier och till Arbetsmiljöverkets arbete i frågan. Sammanlagt finns sju olika metoo-reformer i budgeten.

Sjukvården tillförs resurser för att utöka tillgängligheten, satsa på mobila team eller för förstärkningar på andra sätt. Det behövs.

Även pengar till 10 000 fler sommarjobb finns med. 10 000 fler unga kan nu få vara med och bidra, få erfarenhet, få egna pengar och få känna att man spelar en viktig roll.

Dessutom tillförs pengar till fritidsgårdar för utökade öppettider och för fler aktiviteter. Även idrottsrörelsen och kulturföreningar får pengar till barns och ungas idrott och kulturutövande. I vårt Sverige ska barn och unga kunna känna hopp och framtidstro.

Vi vill använda den ekonomiska politiken för ett Sverige för alla, inte bara för de få i toppen. Därför kommer vi inför valet att arbeta för ett högkostnadsskydd i tandvården, för trygghet i arbetslivet, för fler hyresrätter till rimliga hyror och för utökad välfärd med fler anställda i äldreomsorg, i vård och i förskola och skola. Och självklart ska det vara bättre arbetsvillkor och löner. Vi vill införa en avdragsrätt för a-kassan.

Det är sådant vi prioriterar. Och vet ni - vi tycker faktiskt att de med högst inkomster, mest kapital och stora förmögenheter kan finansiera det. På så sätt utjämnar vi samtidigt inkomstskillnader. Det är bra, inte minst för den ekonomiska utvecklingen och tillväxten.

Med vår politik blir inte allt skimrande, och vi löser inte alla problem, men mycket blir så himla mycket bättre. Det blir ett Sverige för alla och inte bara dem i toppen. Det är liksom skillnad på höger och vänster i politiken.

Till sist vill jag också säga trevlig sommar till alla i finansutskottet. Jag vill rikta ett särskilt tack till Monica Green och Jörgen Andersson som efter många år lämnar finansutskottet - hur det blir med oss andra får vi se efter valet. Tack till ordföranden, och ett särskilt tack till finansutskottets kansli som är så proffsigt och underlättar vårt arbete på ett väldigt professionellt sätt. Tack ska ni ha!

(Applåder)

Herr talman! När det gäller Ulla Anderssons passning till mig under anförandet skulle jag vilja konstatera en gång för alla att fram till precis nu har jag aldrig yttrat siffran 400 miljarder i någon som helst skattedebatt över huvud taget. Ulla Andersson vet att när artikeln hon refererade till publicerades var det första jag gjorde att beskriva att den inte var rättvisande för Centerpartiets skattepolitik. Vill man ta del av den ska man läsa vår budget. Varför Ulla Andersson fortsätter att hänvisa till den artikeln efter att vi både har twittrat och talat om det vet bara Ulla Andersson.

Jag däremot kom i min generositet så nära jag någonsin har varit att ge Ulla Andersson en komplimang i talarstolen när jag i mitt anförande sa att Vänsterpartiet åtminstone har vett att inte tala högt om det faktum att man vill lämna EU. Men nu när Oscar Sjöstedt fick chansen att förklara och försvara sitt EU-motstånd borde Ulla Andersson i rättvisans namn få samma möjlighet.

Är det inte så att ytterkantspartierna i svensk politik borde dra slutsatser av den brexitsoppa vi nu ser? När ett av de största och tyngsta EU-länderna försöker gå ur EU lamslår det ekonomin, den offentliga sektorn och samhället. Det är ingen rimlig väg framåt. Det finns inget rimligt alternativ, och det är helt enkelt en oklok politik. Ibland måste man göra omprövningar när verkligheten förändras. Är det inte dags att Vänsterpartiet skippar drömmarna om ett isolationistiskt Sverige som inte samarbetar med sina grannländer, Ulla Andersson? Är det inte dags för Vänsterpartiet att göra samma resa som Miljöpartiet har gjort och verklighetsanpassa politiken och acceptera EU-medlemskapet?

Herr talman! År 1994 röstade jag mot ett EU-medlemskap. Jag har inte ångrat mig en enda dag sedan dess. Jag röstade även mot ett EMU-medlemskap, och jag tror att det är många som kan tacka dem som stod på nejsidan i den valrörelsen för det. Tänk om vi hade varit med där och vilket elände vi då hade fått ta del av!

För Vänsterpartiet är solidaritet och samarbete en kärna i allt vi gör. Vi vill samarbeta med andra länder. Vi vill ha en politik som bygger på demokratiskt och gemensamt fattade beslut. Men vi tycker också att det finns en väldigt viktig poäng med att de besluten fattas av de folkvalda i ländernas parlament. Vi tycker alltså att det är folket i Sverige som ska fatta beslut om politiken här, precis som vi tycker att folket i Norge, England och andra länder ska fatta besluten där.

Vi har sett vad finanskrisen har betytt i EU. Vi har sett hur banker har gynnats och hur folk har fått betala ett väldigt högt pris. Vi har sett det i Grekland, Spanien och Italien. Det EU har koncentrerat sig på är att rädda bankerna och inte att se till att människor har mat för dagen, en bostad att bo i och ett jobb att gå till.

Vi respekterar däremot folkomröstningens resultat. I dag finns det majoritet för att Sverige ska vara medlem i EU, och i EU jobbar vi för att göra utvecklingen så bra som möjlig och står upp för kvinnors rätt till abort, homosexuellas rättigheter och en social sammanhållningspolitik, det vill säga att vi ska hjälpa varandra i nöd och stötta varandra till utveckling så att människor inte ska lämnas i fattigdom utan få möjlighet att ta sig ur den genom jobb, investeringar och ett starkt socialt skyddsnät.

Herr talman! Det där var ju glasklart - eller kanske ändå inte. Å ena sidan säger man att man inte vill vara med i EU, och rimligen skulle det innebära att man fortsätter att driva den frågan när så är lämpligt. Å andra sidan berättar man om alla saker som Vänsterpartiet vill utveckla inom EU och alla frågor som man vill driva inom ramen för EU-medlemskapet. Det håller inte riktigt ihop.

Det rimliga, Ulla Andersson, vore att erkänna att verkligheten har sprungit ifrån politiken på det här området. Också Vänsterpartiet borde rätta politiken efter den verklighet vi ser och inse att det rimliga är att driva sina frågor inom ramen för det europeiska samarbetet. Det var ett misstag, Ulla Andersson, att rösta nej 1994. Jag tror också att Ulla Andersson kommer att komma till den insikten vad det lider. Det låter som att Ulla Andersson redan är halvvägs in i den tankeprocessen.

Man måste utgå från verkligheten som den ser ut. Politiska skygglappar är inget framgångsrecept om man gör anspråk på att på allvar bära människors förtroende. Ytterkantspartierna i svensk politik, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, säger samma sak. Man är emot EU-medlemskapet trots de överväldigande bevis för att det inte är vägen framåt som vi ser nu i Storbritannien efter brexitomröstningen.

Jag ska som sagt ge Ulla Andersson det att det ändå låter som omVänsterpartiet är halvvägs in i någon form av tillnyktring. Jag tycker att det är bra, för det är bra om vi lämnar den tröttsamma frågan om ja eller nej bakom oss och i stället funderar på hur vi ska utveckla såväl den svenska som den europeiska politiken. Så pass viktigt är det europeiska samarbetet att vi, precis som Mats Persson i ett tidigare replikskifte sa, måste fundera på hur vi gör EU ännu bättre och hur vi bygger Europa som plats i världen betydligt starkare än i dag. Sveriges röst behövs där, men då måste vi lägga frågan om ja eller nej bakom oss.

Herr talman! Nationalism, brott mot mänskliga rättigheter och demokrati, public service som ifrågasätts, domstolar som avsätts - det finns avskräckande exempel runt om i Europa.

Vi är medlemmar i EU, och därför jobbar vi i EU för att förbättra och utveckla arbetet i EU. Det är precis på samma sätt som Moderaterna, som inte vill ha landsting, gör. De är med och styr här i Stockholm i just landstinget i Stockholm. Jag skulle kanske önska att de inte vore det - vi kan ju titta på Nya Karolinska som ett exempel - men de är med där och jobbar där, på samma sätt som vi är med i EU och jobbar för att utveckla EU.

Till exempel skulle vi vilja se en helt annan migrationspolitik. Vi tycker att Europa, världens rikaste kontinent, borde kunna ta emot flyktingar och inte sätta upp murar. Det försöker vi jobba för, precis som vi försöker jobba för att kvinnor ska ha rätt till abort, att mänskliga rättigheter ska respekteras och att homosexuellas rättigheter ska respekteras. Det är sådant vi jobbar för i EU-parlamentet, och det tänker vi fortsätta att göra.

Den dag det finns en majoritet i Sverige för att gå ut ur EU, ja, då kan vi fundera på om vi ska ställa krav på en folkomröstning. Men i dag finns det ingen sådan majoritet. Vi kommer att jobba för att utveckla EU, och det kommer vi att göra på det sätt som vi tycker är bäst, det vill säga att vi ska värna människor och inte banker, vi ska se till att människor har en fristad att fly till och vi ska stå upp för mänskliga och demokratiska rättigheter. De ska aldrig, aldrig kunna rubbas på något sätt. Därför tycker vi att det är väldigt intressant med utvecklingen i Storbritannien i och med brexit, men vi följer också utvecklingen i Polen och Ungern och andra sådana länder. Det som händer där är något som vi aldrig någonsin vill vara en del av.

Herr talman! Vänsterpartiet har under den här mandatperioden varit besjälat av idén att stänga ned välfärdsverksamheter som fungerar bra och som brukar ha valt om de drivs privat och gör en vinst. Det har ni varit trots att ni har vetat att förslaget inte haft majoritet i riksdagen och inte skulle gå igenom. Ni har ändå fortsatt driva processen med utredningar, lagförslag och så vidare.

Nu ser vi vad det leder till. Årets upplaga av rapporten Global Entrepreneurship Monitor, världens största undersökning av entreprenörskap, har just kommit. Där ser man att entreprenörskapet i Sverige har minskat under 2017 medan det har ökat i andra innovationsdrivna länder. I rapporten konstateras att nedgången i entreprenöriell aktivitet uteslutande beror på en minskning i kvinnors entreprenörskap. Man kopplar detta till diskussionen och de förslag som regeringen har drivit om företagande i välfärdssektorn.

Är detta något som bekymrar Ulla Andersson?

Herr talman! När beslutet om att inleda vinstexperimentet i välfärden togs i början på 90-talet låg en 15 sidor lång proposition till grund för det. De som hade skrivit propositionen var två moderater, som sedan själva har tjänat enormt stora pengar på hela utvecklingen.

Vi vet att det finns väldigt många som är med i välfärden just för att tjäna stora pengar. Häromdagen kunde vi läsa om en skola här i Stockholm som fick stänga igen på grund av att ägarna inte tyckte att vinsterna var tillräckligt stora.

Det finns ett stort folkligt stöd för att få slut på vinstjakten i skolan. Svenska folket tycker helt enkelt att det är rimligt att de skattepengar de betalar ska gå till just eleverna i skolan, till lärarna, till lärarnas fortbildning, till skolböcker och inte till att berika ägarna.

Det förslag som låg på riksdagens bord möjliggjorde en avkastning på det operativa kapitalet. Om ägarna hade investerat kunde de få avkastning. Om de inte hade investerat egna pengar fick de ta ut lön, som andra som jobbar i skolan eller på vårdcentralen.

Jag tycker att det är en rimlig och logisk hantering av välfärden. Välfärden är nämligen inte som vilken marknad som helst. Att lägga ned en skola är inte samma sak som att gå till affären och byta en vara som är ett felköp. Vi kan aldrig någonsin hantera välfärden på det sättet.

Jag tycker att Jakob Forssmed och de borgerliga partierna borde fundera över vad välfärdsexperimentet har lett till. Är det rimligt att avkastningen för att driva en skola är högre än för att driva en bank i dagens Sverige?

Herr talman! Snacka om experiment som ni vill genomföra, Ulla Andersson! Ni vill stänga ned välfungerande och högkvalitativa små och medelstora verksamheter som elever, föräldrar och äldre själva har valt. Vilken osäkerhet ni slänger in dem i!

Jag håller med om att det finns problem som behöver rättas till. Men det har vi försökt göra genom det som du också kommer med: tillståndskrav och ökade kvalitetskrav. Det ska inte gå att göra vinster och samtidigt ha dålig kvalitet. Men din politik innebär att man stänger ned alla. De som håller bra kvalitet och de som inte klarar kvalitetskraven ska behandlas lika. Det är nämligen driftsformen som är i fokus för din politik.

När det gäller avkastningen har många, inte minst mindre företag, visat gång på gång att det i praktiken är noll i vinstmöjligheter som kommer att erbjudas.

Min fråga gällde inte alls detta. Vi ser nu ett minskat entreprenörskap i Sverige, och det handlar uteslutande om att kvinnors entreprenörskap och företagande minskar. Jag undrar om Ulla Andersson är bekymrad över detta. Det kan alltså härledas direkt till den politik och den retorik som ni har ägnat er åt under mandatperioden.

Är Ulla Andersson bekymrad över detta? Hur tror Ulla Andersson att det här påverkar möjligheterna att rekrytera personal i framtiden och att göra detta till ett attraktivt område att söka sig till om man är intresserad av välfärdsutveckling? Man kan också vara intresserad av att äga inflytande över sin verksamhet och över sin tid, av att få bättre arbetsmetoder och av att se till att det finns fler arbetsgivare att välja mellan. Hur ska det gå till? Är Ulla Andersson över huvud taget bekymrad när det gäller den dimensionen av frågan?

Herr talman! De företag som är i välfärden för välfärdens egen skull kan självklart fortsätta. Jag förstår att Jakob Forssmed har slut på argument; då försöker man gärna skrämmas i stället. Alla som är i välfärden i dag och som vill vara där för verksamhetens egen skull kan fortsätta. Men de som var och är där för att tjäna stora pengar kommer kanske inte att fortsätta vara särskilt intresserade av det. Men meningen med välfärden har heller aldrig varit att man ska vara där för att tjäna stora pengar.

Jag anser att förtroendevalda ska se till att skattemedel går till det som de är avsedda för och inte till annat. Det är även Jakob Forssmeds uppgift.

Om man ska kunna anställa folk i välfärden i framtiden måste vi se till att det finns bra arbetsvillkor och löner och att välfärdens resurser går till just välfärden. Det är inte för inte som det i just privatiserad välfärd är sämre arbetsvillkor och lägre löner. I den här staden där vi står nu skiljer det flera tusen i lön mellan en anställd i en friskola och en anställd i den kommunala skolan. Det är på det sättet de privata bolagen gör vinster. Inom välfärden är personalen den stora kostnaden, och om man vill göra vinst är det där man drar ned.

Jag tycker inte att det är rimligt att man kan driva ett privat bolag som är helt finansierat av skatter. Är det synen på entreprenörskap, att det är skatter som ska finansiera investeringarna, vinsterna, reklamen, lokalen och personalkostnaderna - hela rubbet? De gör faktiskt det.

När det är på det sättet tycker jag att vi ska ha ett regelverk på plats som tillförsäkrar att åtminstone huvuddelen av pengarna går till det de är avsedda för och att de inte hamnar i privata fickor. Det känner jag ett stort folkligt stöd för.

Herr ålderspresident! Jag vill börja med att tacka för en intressant och klargörande debatt, så här långt.

Precis som många talare före mig kan jag konstatera att ekonomin nu går starkt i stora delar av världen. Vad som kanske inte har framgått lika tydligt när vi har lyssnat på oppositionen är att i en stark världsekonomi går Sverige ännu starkare. Sveriges tillväxt sedan 2014 har varit högre än i de flesta jämförbara länder. Det beror inte minst på den starka svenska arbetsmarknaden. Sedan regeringen tillträdde har politiken lagts om, från stora skattesänkningar till investeringar för fler jobb. Och vi ser resultat.

Sysselsättningsgraden hos den vuxna befolkningen är den högsta som EU:s statistikbyrå Eurostat har uppmätt i något EU-land någonsin. Andelen försörjda inom de offentliga försäkrings- och ersättningssystemen befinner sig på den lägsta nivån sedan 1981. Och sedan regeringen tillträdde har det skapats 300 000 fler jobb i Sverige, varav över 100 000 i våra välfärdsverksamheter - skolan, vården och omsorgen.

Ungdomsarbetslösheten, som var så hög under alliansregeringens tid att Sverige fick krisstöd från EU, är nu på den lägsta nivån på 16 år. Den som är ung och saknar arbete erbjuds jobb, utbildning eller andra insatser inom 90 dagar. Ingen ung människa ska behöva börja sitt vuxna liv i långtidsarbetslöshet.

Långtidsarbetslösheten har minskat och ligger bara lägre i två andra EU-länder. Tiden för att etableras på arbetsmarknaden har nästan halverats. Och efter drygt fem år har hälften av de nyanlända jobb.

I stället för ineffektiva skatterabatter för den som redan arbetar har regeringen gjort det möjligt för fler att skaffa sig den kompetens som arbetsgivarna efterfrågar. Fullt utbyggt kommer det nya kunskapslyftet att omfatta 100 000 fler möjligheter att utbilda sig eller lära sig ett yrke som leder till jobb.

Herr ålderspresident! När fler arbetar ökar skatteintäkterna. Det ger politiken muskler att möta de investeringsbehov som Sverige kommer att stå inför de kommande åren - det ska jag återkomma till. Men det ger oss också möjlighet att spara inför sämre tider.

Den förra regeringen hade ett växande underskott, och 2014 uppgick det till 60 miljarder kronor. Det har nu vänts till överskott, som vi har haft samtliga år den här mandatperioden. Det gör att vi har kunnat betala av på statsskulden som nu är den lägsta sedan 1977.

Sida vid sida med en stram och ansvarsfull finanspolitik har regeringen under mandatperioden också kunnat genomföra stora investeringar i vår gemensamma välfärd, 35 miljarder kronor till vård, skola och omsorg.

Tack vare ett resurstillskott motsvarande 2 600 utbildningsplatser utbildas nu fler sjuksköterskor, specialistsjuksköterskor och inte minst barnmorskor. Lärarutbildningen har byggts ut med 10 000 platser samtidigt som yrket har blivit mer attraktivt tack vare höjda löner för 65 000 lärare. Samtidigt stärks likvärdigheten i skolan med ökat statligt stöd till de skolor som har de tuffaste förutsättningarna, och stödet till förskolan gör att barngrupperna nu är de minsta på 25 år.

Även kampen mot brottsligheten har intensifierats med det största resurstillskottet till polisen under 2000-talet samtidigt som övriga delar av rättskedjan stärks. Dubbelt så många studerar nu till polis jämfört med när regeringen tillträdde. År 2024 ska Polismyndigheten ha 10 000 fler anställda.

För att stävja smuggling och handel med vapen och narkotika har Tullverket fått sin största anslagsökning på över tio år. För att bekämpa brottets orsaker genomför regeringen också ett långsiktigt reformprogram för att minska segregationen och öka stödet till kommuner och områden med socioekonomiska utmaningar.

Vi har också stärkt barnfamiljers ekonomiska villkor genom höjda barnbidrag samtidigt som ensamstående föräldrars situation har underlättats genom att underhållsstödet har höjts.

Pensionärer som har det knapert har fått det lite lättare att få ekonomin att gå ihop tack vare höjda bostadstillägg och avgiftsfri öppenvård för den som är över 85 år, och inte minst har vi avskaffat skatteklyftan för alla pensionsinkomster upp till 17 000 kronor i månaden.

För den här regeringen är det självklart att den som har jobbat ett helt långt yrkesliv inte ska betala högre skatt än den som fortfarande jobbar. Det handlar om principen att lön och pension ska beskattas lika.

Ulf Kristersson säger en sak till Sveriges pensionärer, men sedan gör han något helt annat. Alldeles nyligen presenterade han ett förslag som han påstod skulle avskaffa den orättfärdiga pensionärsskatten som han själv var med om att införa. Men om man granskar Moderaternas förslag står det svart på vitt att de inte alls vill ta bort pensionärsskatten. Tjänstepension ska fortsätta att straffbeskattas med drygt 2 miljarder kronor om året. Det är principlöst.

För mig saknar Moderaterna totalt trovärdighet när det gäller pensionärsskatten. Jag är lite gammaldags, och jag anser att vi ska hedra våra äldre som har byggt upp det Sverige som vi är så stolta över, inte straffbeskatta dem.

Herr ålderspresident! Kammaren beslutar i dag om riktlinjer för den ekonomiska politiken under de kommande åren. Många av regeringens reformer och prognoser sträcker sig långt in i den kommande mandatperioden. Får vi en annan regering efter höstens riksdagsval, ja, då är risken också stor att Sverige väljer en annan inriktning. Det gäller inte minst arbetsmarknadspolitiken.

Även om vi redan har uppfyllt den förra regeringens mål om 5 miljoner sysselsatta måste ambitionerna i jobbpolitiken fortsätta att höjas. Målet om EU:s lägsta arbetslöshet vägleder alltjämt den ekonomiska politiken. Hälften av den nedgång i arbetslöshet som vi har sett under mandatperioden är resultatet av regeringens politik.

Samtidigt har vi en utmaning framför oss när det gäller att nyanlända som nu får stanna i Sverige också ska komma i arbete. Den utmaningen blir inte mindre på en av världens mest avancerade arbetsmarknader med höga kunskapskrav. Där har dagens debatt i kammaren visat tydliga alternativ.

Ska den som kommer till Sverige mötas av tydlig förväntan och skaffa sig de kunskaper som efterfrågas av svenska arbetsgivare? Eller ska vi anpassa arbetsmarknaden till nyanlända och driva fram en låglönesektor med jobb som man inte kan försörja sig på? Ska människor ha råd att flytta dit jobben finns, eller ska vi införa marknadshyror? För mig är valet självklart.

När 120 000 jobb är lediga för att arbetsgivare inte hittar personal med rätt kompetens ska den som saknar arbete självklart skaffa sig de kunskaper som krävs för att komma i arbete. Är du ung ska du skaffa dig gymnasieexamen och gå vidare till jobb eller högre utbildning. Har du redan yrkeskunskaper som efterfrågas ska du lära dig svenska så fort det går, komplettera dina kunskaper och ta ett av lediga jobb som finns. Är du lite äldre och saknar rätt kunskaper kan du börja med en subventionerad anställning, röja sly längs vägarna eller gå bredvid i hemtjänsten eller i omsorgen.

Sverige blev ju inte ett av världens rikaste länder med låga löner. Vi blev ett starkt samhälle genom att säkra arbete åt alla med löner som det går att leva på och bostäder som vanligt folk har råd att bo i.

Herr ålderspresident! Kanske det främsta vägvalet för väljarna inför höstens val handlar om välfärden. Det är därför som statsminister Stefan Löfven har sagt att det här valet blir en folkomröstning om välfärden. Under de kommande åren kommer Sverige att växa med 200 000 fler barn och 300 000 fler äldre. Det är ett glädjebesked att vi skaffar fler barn och lever allt längre. Men det också en utveckling som förpliktar.

Vi ska bygga förskolor, skolor, äldreboenden och vårdcentraler. Vi ska utbilda och anställa undersköterskor, sjuksköterskor, lärare och förskollärare. Det här är kommande mandatperiods riktigt stora arbetsuppgift. Ska Sverige klara den uppgiften måste vi prioritera. Det räcker inte med att luta sig tillbaka mot de resursökningar som den här regeringen har genomfört hittills. Sverige har inte råd med stora skattesänkningar nästa mandatperiod.

I en tid då behoven i välfärden växer måste vi investera mer. Alternativen är i praktiken samma sak som nedskärningar. Frågan inför höstens val är: Ska vi ha mer personal i sjukvården eller mindre, mer stress i hemtjänsten eller mer tid för våra äldre, fler anställda i skolan eller mindre tid för lärarna med barnen?

För mig är svaret tydligt. Välfärden går före stora skattesänkningar för dem som tjänar mest.

Herr ålderspresident! Regeringen har under mandatperioden bytt riktning på politiken. Reformer har genomförts för att öka trygghet och jämlikhet. Sverige står rustat för sämre tider. Med principen att gemensamma investeringar går före stora skattesänkninga kan Sveriges samlade styrka öka. Med rätt prioriteringar inför den kommande mandatperioden går samhällsproblemen att lösa, om vi prioriterar rätt.

(Applåder)

I detta anförande instämde Adnan Dibrani, Monica Green, Niklas Karlsson, Ingemar Nilsson, Ingela Nylund Watz, Fredrik Olovsson och Björn Wiechel (alla S).

Herr ålderspresident! Jag hade nöjet att under min frukost läsa Magdalena Anderssons dagsfärska debattartikel i Dagens Nyheter. Som så ofta när finansministern uttalar sig väcks det en rad följdfrågor som jag tänkte passa på att ställa.

För det första: Som så ofta var det den vanliga visan om att det var så stora underskott under finanskrisen och åren därefter. Det som inte står i artikeln är ju att Socialdemokraterna föreslog ännu större underskott när de hade chansen.

För det andra: Finansministern säger att bostadsbyggandet är rekordhögt. Men hon nämner inte det faktum att byggandet nu minskar. Det är ett av de oroväckande tecken som vi ser i svensk ekonomi.

Hon skriver också en hel del om arbetsmarknaden men nämner inte över huvud taget, klokt nog, regeringens mål som nu är längre bort än när man tillträdde - målet om EU:s lägsta arbetslöshet.

Hon nämner att det är dubbelt så många som studerar till polis, men hon nämner inte att det är färre som arbetar som polis.

Min främsta kritik är mot artikeln och finansministerns arbete är de tre slutpunkterna. Nu fick hon chansen att beskriva visionerna framåt, för det är väl det som valrörelsen ska handla om.

De tre punkterna är följande: Alla som kan jobba ska jobba, välfärdens finansiering ska säkras och Sverige ska vara ett bra land att åldras i. Det är tre plattityder som jag tror att alla partier kan instämma i.

Men det som behövs på riktigt under de kommande åren är ett antal grundläggande reformer. Samma internationella bedömare som finansministern själv hänvisar till säger att arbetsmarknaden måste släppa in dem som i dag inte kommer in. Bostadsmarknaden måste vara mer rörlig, och skattesystemet blir alltmer omodernt. Det här måste lösas, men finansministern är svarslös.

Herr ålderspresident! Nej, jag är inte svarslös. Däremot har jag andra svar än Emil Källström.

Emil Källström säger ofta att vi ska genomföra stora strukturreformer. Men vad betyder det? Vilken är den praktiska politiken bakom Emil Källströms stora strukturreformer? Jo, det innebär att vi får en arbetsmarknad där vi ska lagstifta om lägre löner. Det är en arbetsmarknad med osäkrare arbetsrätt där det är lättare att sparka folk. Det innebär också en bostadsmarknad där man kan höja hyrorna, det vill säga införa marknadshyror.

Jag ser inte att vägen för Sverige framöver är höjda hyror, sänkta löner och osäkrare arbetsförhållanden. Det är inte min väg framåt. Jag ser en annan väg framåt.

Jag ser ett Sverige som blir rikare av att vi håller samman. Jag ser ett Sverige där fler människor kommer i arbete genom att få den kunskap och kunna skaffa sig den kunskap som svenska arbetsgivare efterfrågar. Jag ser ett Sverige som blir bättre av att vi bygger fler bostäder som människor har råd att bo i. Det är därför vill vi ha investeringsstöd - något som Emil Källström vill avskaffa - för dem som bygger hyresrätter med låga hyror. Vi vill därför fortsätta bygga ut utbildningssystemet och arbetsmarknadspolitiken, vilket är något som allianspartierna vill avskaffa.

Jag vill också därför se till att Sverige är ett land där vi satsar tillräckligt mycket på skolan och förskolan för att alla barn ska få med sig de kunskaper de behöver ute i arbetslivet. De ska få de kunskaper som gör att de får ett jobb med en lön som man kan leva på.

Jag är alltså inte svarslös, men mina svar skiljer sig från Emil Källströms.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Jag tycker att finansministerns inlägg visar problemet. Vi kommer att behöva släppa flosklerna och i stället komma överens om ett antal grundläggande reformer. Jag tror mig veta att finansministern håller med om det.

Det grundläggande handlar om att världen förändras, men de svenska systemen har gjort det i alltför låg grad. Sverige har en arbetsmarknad och en bostadsmarknad som i grunden handlar om att trygghet innebär att man ska bli vid sin läst. Man ska vara kvar och helst inte flytta eller byta jobb, för tryggheten handlar om att skydda mig där jag är just nu.

Världen och samhället utvecklas dock, och vi behöver hitta sätt som garanterar människor trygghet i förändringen, trygghet fast man flyttar och trygghet fast man byter jobb, företag eller anställning. Vi måste komma överens om helt nya svar på människors grundläggande behov av samhällelig trygghet.

Det är just det här vi menar när vi talar om behovet av strukturreformer. Man ska inte putsa på ytan, som bostadssubventioner och annat innebär, utan på riktigt ändra spelreglerna för den svenska ekonomin. Finansministern svarar med en axelryckning och säger att det handlar om högre hyror och att människor ska få kicken. Det är ingen bra utgångspunkt för att komma överens.

Det är inte bara Centerpartiet som säger detta. Snart sagt alla såväl inhemska som internationella bedömare säger samma sak: Svensk ekonomi går bra. Vi är på toppen av en global högkonjunktur. Företagen gör fantastiska insatser. Men det finns några grundläggande saker som Sverige måste förändra och förbättra för att fortsätta vara ett land i ekonomisk världsklass och ha en välfärd på samma nivå.

Finansministern avfärdar bara detta. Hon nämner det över huvud taget inte i sitt linjetal under dagens debatt. Det är problematiskt med floskler och axelryckningar när det gäller områden som på sikt verkligen avgör Sveriges konkurrenskraft.

Herr ålderspresident! Jag rycker inte på axlarna åt den politik som Emil Källström föreslår.

Trygghet på bostadsmarknaden talar Emil Källström om. Vilken politik föreslår han? Jo, han vill avreglera hyresmarknaden och införa marknadshyror. Människor kan alltså få hyreshöjningar på 30, 40, 50 eller kanske 60 procent om de bor i attraktiva lägen. Det är inte trygghet för mig. För mig är trygghet att se till att det byggs bostäder som människor med normala inkomster har råd att hyra. Det är därför regeringen har ett bostadsinvesteringsstöd som syftar till exakt detta.

Trygghet på arbetsmarknaden talar Emil Källström om. För mig är trygghet inte att minska på utbildningssatsningarna, lagstifta om lägre löner och göra det lättare att säga upp folk. Det är inte floskler eller att rycka på axlarna. Det här är ju den politik som ni i Alliansen föreslår. Jag tar mycket seriöst på detta, men jag ser en helt annan inriktning för Sverige.

Jag vill ha en tryggare arbetsmarknad. Jag vill inte att det ska bli lättare att säga upp folk, tvärtom. Jag vill inte att ungdomar ska behöva sitta månad ut och månad in år ut och år in och vänta på ett sms för att se om de får ett jobb i dag eller inte. Jag vill inte att man ska kunna stapla visstidsanställningar på varandra. Jag vill inte att man ska vara så osäker på sin heltidsanställning att en arbetsgivare vilken dag som helst kan säga: "Du har inte 40 timmar i veckan längre. Du har bara 30." Det är inte trygghet för mig.

Något som inte är trygghet för unga kvinnor på arbetsmarknaden är om det blir lättare att säga upp fler människor. Vilken kvinna eller ung tjej vågar protestera om chefen uppträder olämpligt på en fest om hon vet att hon blir av med jobbet nästa dag? Detta är inte trygghet för unga tjejer på svensk arbetsmarknad. Jag tar inte detta med en axelryckning, och det är heller inget problem man kan peka på och säga att det är en floskel.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Det är lite modigt av finansministern att gå till attack mot lite allt möjligt. Jag vill bara först ge ett litet tips när det gäller visstidsanställningarna. Finansministern kan börja i Regeringskansliet, så kan vi sedan ta en diskussion utifrån det. Det är ju en av de värsta arbetsplatserna som finns när det gäller visstidsanställningar.

Det är också lite modigt när finansministern bestämmer sig för att gå till val på välfärden. Vi har ju fyra års facit av hur Socialdemokraterna har skött välfärden. Mitt i brinnande högkonjunktur väntar föräldrar på att barnen ska kunna komma till psykiatrin. Nu har köerna tredubblats. Mitt i brinnande högkonjunktur försämras skolresultat och färre blir behöriga till gymnasiet. Det här är alltså modigt.

Jag vill påminna om vad som skapar välfärd. Välfärd skapas av ansträngning och flit. Människor som går till jobbet varje dag och som är med och bidrar och människor som startar företag, tar risker och är beredda att satsa någonting är grunden för det välstånd Sverige har liksom att vi tillsammans är med och bidrar till det som är det gemensamma, det vill säga att vi kan ta in skatter. Men det är ansträngningen, inte skatterna, som skapar välstånd.

Finansministern vill naturligtvis ha en valrörelse om välfärd kontra skattesänkning. Det har jag förstått under de åtta månader som vi har mötts i olika debatter. När man lyssnar på finansministern kan det låta som om Moderaternas politik i princip kommer att ödelägga hela välfärden. Jag vill för bara någon sekund dock sätta fokus på finansministerns skattesänkningar.

Jag tycker att det är bra att finansministern har lagt fram förslag om sänkt bolagsskatt. Det står vi bakom. Det är bra att finansministern har lagt fram förslag om att sänka skatten på pension. Det står vi också bakom. Men hur kommer det sig att just Socialdemokraternas skattesänkningar stärker välfärden medan Moderaternas inte gör det? En annan fråga jag vill ha svar på är hur det kommer sig att finansministern aldrig kan tänka sig att sänka skatten för den som arbetar.

Herr ålderspresident! Det är helt korrekt att vi sänker bolagsskatten. Samtidigt breddar vi basen. Vi gör alltså en kostnadsneutral omläggning. Det är bra att kunna göra en sådan viktig strukturförändring i bred samsyn över blockgränserna.

Pensionärsskatten är en principfråga för oss. Vi tycker att tanken och idén är fel att pensionärer snarare straffbeskattas än hedras. När jag lyssnade på Ulf Kristerssons sommartal fick jag intrycket att han nu verkar ha kommit till insikt om att det kanske inte var någon bra idé. Det gör det inte mindre förvånande när man sedan granskar förslaget och ser att det inte innebär att ni tar bort skatteklyftan.

Jag hörde nyss att Elisabeth Svantesson skyllde ifrån sig på RUT. Även jag har suttit i opposition och jobbat med underlag från RUT. Man måste ju granska dem innan man går ut med dem. Om jag förstår saken rätt stod det ganska tydligt i RUT-underlaget att tjänstepension inte ingick. Elisabeth Svantesson vill kanske kliva fram och visa lite ledarskap här och förklara hur ni i Moderaterna egentligen har gjort.

Vi har principiellt ingenting emot att sänka skatten för löntagare. Det har vi också gjort i regeringsställning. Men vid varje enskild tidpunkt måste man göra en avvägning av var pengarna används allra bäst. Är det i ett visst läge rätt och riktigt att sänka skatterna för löntagarna? Eller det i det läget bäst att se till att man kan investera i välfärden?

Givet att vi nu går in i ett demografiskt skifte med fler barn och fler äldre har vi gjort bedömningen att om vi inte ser till att lägga resurserna på skolor, förskolor, äldreomsorg och sjukvård kommer kvaliteten att sänkas under de kommande åren.

Det tycker jag inte är rätt prioritering. Därför går välfärden före stora skattesänkningar. Moderaterna vill dessutom sänka skatten allra mest för mig och dem som har de högsta inkomsterna.

Herr ålderspresident! En barnfamilj har under de här fyra åren faktiskt fått mindre i plånboken med din politik, Magdalena Andersson. Att ni gärna sänker skatten för dem som jobbar och anstränger sig varje dag är inte fallet. Jag tycker att det är lite sorgligt att det som har byggt Sverige starkt - ansträngning och flit - inte kan belönas.

Ett tips: Det går att satsa på välfärd och samtidigt sänka skatten för dem som jobbar. Vi gjorde det under åtta år. Det är bara att läsa underlagen och se att det också stärkte välfärden. Mer pengar gick till välfärden under Alliansens år. Och det går att upprepa.

Ska vi satsa på välfärd - vilket vi ska göra - måste vi också hålla nere bidragskostnader och migrationskostnader. Det har vi sagt väldigt tydligt. Det kommer att vara en tydlig prioritering för oss moderater under nästa mandatperiod, och det kommer att behövas.

Nu har jag en minut på mig, herr ålderspresident. Det här är mitt sista inlägg i den här kammaren den här mandatperioden. Jag vill passa på att tacka alla som jobbar här inne. Jag tackar kansliet och hela finansutskottet. Och självklart tackar jag finansministern för det jobb som hon har gjort under de här fyra åren. Trevlig sommar!

Herr ålderspresident! Elisabeth Svantesson försöker ge sken av att det är gratis att sänka skatten. Men det är inte gratis att sänka skatten. Man kan inte äta kakan och ha den kvar. Det fungerar inte så.

Det som hände under alliansåren var att man inte satsade tillräckligt mycket på välfärden från statens sida. I stället höjdes skatten i över 200 kommuner. Man lämnade efter sig statsfinanser med skenande underskott. Det är det som är resultatet av en moderat finansministers politik och en borgerlig regerings finanspolitik. Det är också det som vi har sett varje gång de borgerliga partierna har haft möjlighet att ha inflytande över finanspolitiken. Man lämnar efter sig mycket stora budgetunderskott som vi socialdemokrater sedan får komma och städa upp, den här gången i en regering tillsammans med Miljöpartiet. Det är så svensk modern ekonomisk-politisk historia ser ut. Låt oss se till att det inte blir så ytterligare en gång! Det är därför det är precis det här som valet kommer att handla om. Ska vi se till att satsa de resurser som krävs för att upprätthålla och stärka kvaliteten för våra barn och våra äldre, eller ska vi se till att sänka skatten mest för dem som tjänar mest?

Jag vill tacka Elisabeth Svantesson för spännande debatter här i riksdagen och ser fram emot ytterligare spännande debatter under valrörelsen tills vi ses här efter valet igen. Skön sommar!

(Applåder)

Herr ålderspresident! Kollegor i finansutskottet! Finansutskottets kansli! Stort tack för ert arbete, och tack för gott samarbete under de här åren! Tack, Magdalena Andersson, för ditt inlägg!

Många människor som jag träffar känner en frustration. I Sverige betalar man väldigt mycket i skatt. Sverige har världens högsta marginalskatt på arbete. Men man känner att man inte får tillbaka tillräckligt mycket i välfärd, trots de höga skatter man betalar.

Den här regeringen, med Magdalena Andersson i spetsen, skär ned på LSS-stödet till dem med funktionshinder, de sköraste i samhället. Människor som behöver hjälp med att äta får nu inte den hjälp de kräver och behöver.

Grunden för ett välfärdssamhälle är ju att människor arbetar. Nyligen kunde vi läsa om Ali Omumi, som är ingenjör och arbetar på ABB. Han utvisas nu från Sverige. De senaste åren har flera människor med hög kompetens utvisats. I hans fall sker det därför att han saknade personnummer de första tre veckorna i Sverige, vilket gjorde att hans arbetsgivare ABB, ett anrikt svenskt företag, inte kunde teckna den försäkring som krävdes. Som en konsekvens av det ska Ali Omumi, som är ingenjör, utvisas från Sverige. Det finns gott om exempel. Vd:n på ett läkemedelsbolag hemma i Lund där jag bor drabbades av samma sak.

I ett läge där vi har brist på kompetent arbetskraft och där företagen skriker efter ingenjörer och programmerare utvisar vi den typen av personer från vårt land. Varför, Magdalena Andersson, ska hårt arbetande ingenjörer och programmerare kastas ut ur Sverige?

Herr ålderspresident! Nej, självklart är det orimligt när människor som har kommit till Sverige för att arbeta inte får möjlighet att vara kvar i landet på grund av en mindre administrativ miss hos arbetsgivaren. Det där behöver vi städa upp i. Vi behöver se till att mindre administrativa förseelser inte ska leda till orimliga konsekvenser för enskilda och för deras arbetsgivare.

Men det är också viktigt att vi har ordning och reda i lagstiftningen, så att missbruk kan beivras. Människor som har kommit hit på felaktiga grunder ska naturligtvis inte kunna vara kvar som arbetskraftsinvandrare. Här behöver det självklart vara ordning och reda i systemet. Men mindre administrativa förseelser ska inte få de konsekvenser som det finns exempel på att de får. Där behöver vi naturligtvis se över hur systemet fungerar.

Det är självklart att människor som har kompetens som efterfrågas i det här landet ska ha möjlighet att komma hit och arbeta. Det är någonting som gagnar både dem och Sverige. Jag delar däremot inte uppfattningen att vi ska ha fri arbetskraftsinvandring till de yrken där det inte råder brist i Sverige och där människor som bor i Sverige nu och kanske är arbetslösa eller lever på försörjningsstöd skulle kunna ta arbetena. Där ser jag ingen anledning till att vi ska ha de mest liberala arbetskraftsinvandringsregler som finns i hela OECD. Där anser jag i stället att vi behöver en skärpning av reglerna.

Herr ålderspresident! Med ena handen beslutar regeringen att 9 000 personer som har fått avslag på sin asylansökan får stanna. Med andra handen utvisas människor som inte har gjort något ont i vårt land utan bara bidragit genom att arbeta i vårt land. Den logiken är hårresande och omöjlig att förklara eller förstå.

Du säger att ni tycker att det är fel, Magdalena Andersson, att det här sker och att människor utvisas. Men det sker ju. Det sker varje vecka. Liberalerna föreslår en lagändring gällande fall där man upptäcker fel. Om Migrationsverket påtalar ett bagatellartat misstag för en arbetsgivare ska arbetsgivaren ha möjlighet att rätta till det misstaget i efterhand, enligt vårt förslag. Det råkar också vara Migrationsverkets uppfattning. Det var nämligen detta Migrationsverket sa när man yttrade sig över den nya lag regeringen klubbade i december förra året.

Men ni säger nej till detta. Ni säger nej till att göra den här lagändringen, som hade inneburit att människor hade kunnat få stanna i vårt land. Den hade inneburit att vi inte hade kastat ut människor från Sverige. Ni säger nej till det. Jag tror att förklaringen finns i att ni i grund och botten inte tycker om arbetskraftsinvandring. Vi är skeptiska till arbetskraftsinvandring, sa ju Magdalena Andersson själv. Konsekvensen av er ideologiska hållning blir att hårt arbetande människor kastas ut från vårt land.

Jag vill se ett samhälle där det är möjligt att komma till Sverige, bygga sin framtid här, bidra till vår välfärd och bidra till en bättre framtid för egen del. Samtidigt behöver vårt land programmerare, ingenjörer och andra viktiga kompetenser. Varför, Magdalena Andersson, ska hårt arbetande ingenjörer och programmerare kastas ut ur Sverige? Varför säger ni nej till den här lagändringen? Varför ser ni inte problemen? Varför kastar ni ut människor?

Herr ålderspresident! Jag tycker att Mats Persson fultolkar lite vad jag säger. Jag säger inte ja till all arbetskraftsinvandring. Men det hindrar inte att det finns ett stort behov av arbetskraftsinvandring inom områden där det råder brist i Sverige. Det kan gälla ingenjörer, dataingenjörer, kockar och läkare. Det finns en rad områden där det råder brist och där människor från andra länder och andra delar av världen kan komma till Sverige och bidra. Vi ska naturligtvis välkomna dem och göra det snabbt och bra för dem att komma in på den svenska arbetsmarknaden. Självklart ska inte mindre administrativa förseelser från arbetsgivaren leda till orimliga konsekvenser vare sig för samhället eller för den enskilde.

Däremot går det en skiljelinje mellan mig och Mats Persson vad gäller möjligheten att fortsätta ta hit människor inom områden där det inte råder någon som helst brist i Sverige. Det finns rimligen redan människor i Sverige som skulle kunna utföra de här arbetsuppgifterna. Det kan vara fråga om nyanlända som har fått asyl och möjlighet att stanna i Sverige men som nu lever på försörjningsstöd.

Jag ser ingen anledning att vi skulle ta hit människor från andra länder eller andra kontinenter för att utföra de arbetsuppgifterna när det redan bor människor i Sverige som kan göra det och som vi försörjer med allmänna medel. Då är det naturligtvis bättre att de får utföra de arbetsuppgifterna.

Jag ser ingen anledning att vi ska ha OECD:s generösaste regler vad gäller lågkvalificerad arbetskraftsinvandring. Det ska självklart vara möjligt för människor att komma och leva och arbeta i Sverige inom de områden där det gagnar Sverige och den enskilde. Men vi ska aldrig använda arbetskraftsinvandring för att dumpa villkor och löner i Sverige.

(Applåder)

Herr ålderspresident! För bara någon vecka sedan röstade Socialdemokraterna igenom en amnesti, det som lite allmänt kallas för flyktingamnesti.

Det är givetvis helt missvisande, eftersom flyktingstatusen för den grupp människor som berörs av amnestin har prövats i vedertagen ordning av ansvarig myndighet. Man har där gjort bedömningen att skyddsbehov saknas. Det rör sig därför i tangentens riktning rent definitionsmässigt inte om flyktingar.

Det är 9 000 vuxna män utan skyddsbehov. Eller fel av mig: 6 promille är faktiskt kvinnor. Det är bara 99,4 procent män. Nästan 9 000 vuxna män utan skyddsbehov har alltså beretts uppehållstillstånd i landet. Eftersom det är en så pass kostsam affär för de svenska skattebetalarna var ärendet tvunget att beredas i form av en ny budget.

Jag kan konstatera att i Socialdemokraternas Sverige är ett nej liktydigt med ett ja, vilket är olyckligt på väldigt många plan. Jag kan också konstatera att pratet om ordning och reda i migrationspolitiken är just prat.

Det jag undrar är hur i hela friden man prioriterar. Det är 3 miljarder kronor av skattebetalarnas pengar som nu går till spillo. Det är dessutom förmodligen en siffra i underkant. Låt mig slippa det infantila argumentet att vi har råd med både och. Allting har alltid en alternativkostnad. Det är någonting som vi vet med total säkerhet.

I min värld finns det säkert tusen saker som är högre prioriterade än detta: garantipension, bostadstillägg, polisen, offentliganställdas villkor, a-kassan, you name it. Hur prioriterar man egentligen?

Herr ålderspresident! Det handlar om ett antal personer som har hamnat i en orimlig situation på grund av de ytterst långa handläggningstider som det blev efter hösten 2015. Nu har vi lagt om migrationspolitiken så att vi aldrig återigen ska hamna i den situationen vi hade 2015. Men de som hamnat i den orimliga situationen vill vi ge en ny chans att få en ny prövning.

Oscar Sjöstedt säger att det blir dyrt för statsfinanserna. Det återstår att se. Det är personer som kommer att få en utbildning i Sverige, och de är unga. Om det är så att de sedan får rätt att stanna i Sverige har de ett långt yrkesliv på sig där de kan arbeta och betala skatt. När det gäller frågan om det blir en plus- eller minusaffär för staten är det absolut inte självklart att blir det blir en minusaffär. Det återstår att se. Nu är det inte argumentet för varför vi har fattat beslutet, utan det har blivit en orimlig situation för individerna.

Visst handlar politik om prioriteringar. Hur Oscar Sjöstedt och Sverigedemokraterna prioriterar är väldigt tydligt. De tycker att klyftorna i Sverige är för små. Sverigedemokraterna vill att vi ska ha större klyftor i Sverige.

När vi granskar Sverigedemokraternas ekonomiska politik ser vi att man vill sänka skatten mest för dem som tjänar mest medan man däremot för barnfamiljer vill ta bort den barnbidragshöjning som regeringen har genomfört. Oscar Sjöstedt! Varför är klyftorna i Sverige för små? Varför föreslår Sverigedemokraterna en ekonomisk politik som leder till ökade klyftor mellan dem som har lite och dem som har mycket?

Herr ålderspresident! Socialdemokraterna är duktiga på att ge med ena handen och ta med den andra. Jag får höjt barnbidrag, och jag har inget behov av det. Det är helt onödigt. Det är bättre att stärka de grupper som har en svagare ekonomi och rikta in sig på sådant som träffar dem som har en svag ekonomi. Det gäller inte minst bostadsbidraget. Det är mycket effektivare ur fördelningssynpunkt. Jag har inget som helst behov av 200 kronor mer i månaden. Det är helt bortkastade pengar för skattebetalarna. Rikta in er på dem som har en svagare sits i stället!

Jag tror att vi kan vara ganska beredda på att det kommer att bli en minusaffär. Empirin och forskningen talar sitt tydliga språk, dessvärre. Men för all del, vi kan väl hålla tummarna. Det kanske funkar bättre den här gången. Ingen skulle bli lyckligare än jag om det blev så.

Det talas om ordning och reda i migrationspolitiken. Förra året, 2017, gavs det 135 000 uppehållstillstånd i Sverige. Är det hållbara volymer? Jag är rätt säker på att det inte är det. Jag har tidigare frågat finansministern om utvisningen av de människor som vistas i landet illegalt. Det är något som den tidigare inrikesministern sa att vi behöver komma till rätta med. Det är ungefär i storleksordningen 80 000 människor. Jag har inte fått något bra svar. Vi kanske har en uppdatering på den siffran nu med hur långt man har kommit i det arbetet.

Är det korrekt att jag ska tolka finansministern som att det är en lagstiftning som ska ligga kvar? Det är ingenting som Socialdemokraterna har för avsikt att riva upp även i en situation som vi får den 9 september, när Miljöpartiet ramlar ur den lagstiftande församlingen, utan det är en lagstiftning som ska ligga kvar. Är det korrekt uppfattat?

Herr ålderspresident! Regeringen lade om migrationslagstiftningen hösten 2015. Det är en lagstiftning som vi har hållit fast vid. Det är en tillfällig lag som kommer att gå ut. Där går vi socialdemokrater till val på att vår bedömning är att den lagstiftningen kommer att behöva ligga kvar. Vi jobbar i EU för att hitta en långsiktig lösning där vi i EU solidariskt delar på ansvaret.

Oscar Sjöstedt säger att han inte har något behov av höjt barnbidrag. Nej, det är klart att Oscar Sjöstedt inte har det. Framför allt inte med de mycket stora skattesänkningar som Sverigedemokraterna föreslår att Oscar Sjöstedt, Jimmie Åkesson och andra ledande företrädare för Sverigedemokraterna ska få.

Det är Sverigedemokraternas politik. Skattesänkningar för dem som tjänar mest. Sänkta barnbidrag för vanliga barnfamiljer. Det är för små klyftor i Sverige. Det är för lite i plånboken för Sverigedemokraternas riksdagsledamöter. Det är för mycket i plånboken för ensamstående undersköterskor. Det är Sverigedemokraternas ekonomiska politik.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Det finns mycket man skulle kunna tala om. Regeringens misslyckande när det gäller tillgängligheten i vården, tryggheten och en lång rad områden. Det gäller inte minst tudelningen på arbetsmarknaden, som har vuxit under mandatperioden.

Jag tänkte ta upp en fråga som jag har tagit upp många gånger. I dag kanske är sista chansen att få ett svar på den frågan. Det handlar om den särskilda löneskatten som regeringen tidigt aviserade och sedan genomförde för äldre som arbetar. Personer över 65 år fick en särskild löneskatt om de valde att stanna kvar på arbetsmarknaden.

Vi ser nu resultatet av detta. De landsting som så väl skulle kunna behöva erfarna läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, vårdpersonal och barnmorskor har fått dramatiskt ökade kostnader för att ha de personerna anställda. De har inte i den utsträckning som de hade behövt kunnat erbjuda de personerna bra villkor för att de ska kunna stanna kvar och bidra med sina erfarenheter några år extra om de så önskar.

Regeringen ansåg i höstas att den hade lite drygt 40 miljarder i reformutrymme. Den valde ändå inte att ta bort löneskatten. Nu, den 18 april, efter nästan fyra år, lägger regeringen fram förslag om 200 miljoner kronor som särskilt ska gå till att förbättra villkoren så att fler 65-plus ska få möjligheten att arbeta längre upp i åren i landstingen.

Om man slog upp "för lite och för sent" i en nyutkommen uppslagsbok skulle man se att det var det som hände den 18 april 2018, när regeringen lade fram 200 miljoner till det här ändamålet efter att ha dragit in miljarder från samma område.

Herr ålderspresident! När man lyssnar på Jakob Forssmed får man lätt intrycket att det är dyrare för landstingen att ha läkare, undersköterskor och sjuksköterskor över 65 år anställda än människor som är under 65. Så är det inte, utan det finns en skatterabatt för arbetsgivaren för att ha äldre personal anställd. Det är en skatterabatt som även fortsättningsvis är betydande trots den korrigering som vi gjorde.

Vi gjorde denna korrigering i ett läge när Sverige hade ett underskott på 60 miljarder kronor som Jakob Forssmed och Alliansen lämnade efter sig. Vi har satsat pengarna som vi fått in på kommuner och landsting för att de ska kunna upprätthålla bra service, och det är mer pengar som har gått till kommuner och landsting än vad den höjda kostnaden för den särskilda löneskatten - en något lägre skatterabatt än tidigare - har varit, så det som regeringen har gjort har varit en mycket stor plusaffär för kommuner och landsting under den här mandatperioden. Vi ser också resultatet: 100 000 fler människor som är anställda i våra välfärdsverksamheter. Vi ser också att sjukvården utför fler behandlingar än tidigare. Såklart - vi är ju också fler i svenska folket.

Herr ålderspresident! Det är inte förbjudet eller farligt att någon gång i tillvaron säga: "Det där kanske var fel. Vi kanske borde ha ändrat det tidigare. Vi kanske inte borde ha infört en särskild löneskatt på äldre som jobbar. Eller vi kanske bara skulle ha haft den i ett år." När tillväxten sedan kommer kan man berömma sin egen politik och ta bort skatten. Men det har regeringen inte gjort.

Ni hade 40 miljarder i reformutrymme i höstas men valde att lägga det på gratis busskort till alla skolelever, på elcykelpremier, på elbåtmotorspremier och vad det nu var. Men det här skulle man ha kvar, den särskilda löneskatten på äldre som jobbar. Och nu, den 18 april, upptäcker man att det här drabbar de landsting - Jämtland, Gävleborg och vad det nu kan handla om för landsting - som har många äldre anställda och behöver den kompetensen. SKL pekar på ett enormt rekryteringsbehov och på att vi utan denna erfarna grupp sannolikt inte kommer att klara kompetensförsörjningen i vården. Ändå ska skatten vara kvar. Och så lade ni 200 miljoner den 18 april, i slutet av mandatperioden, för att . jag vet inte, visa att ni möjligen har noterat problemet.

Man kan säga: "Det var fel. Det var dumt. Vi ska inte lägga särskilda löneskatter på äldre personer som vill vara kvar och bidra med sitt kunnande och sin kompetens."

Vi vet dessutom att ju fler äldre som stannar kvar och bidrar med sina erfarenheter, ju fler äldre som väljer att stanna ett par år till, desto bättre välfärd får vi - och desto fler jobb för unga får vi, för det har visat sig att det finns ett samband: Fler unga kan komma i arbete när äldre stannar kvar och bidrar lite längre.

Herr ålderspresident! Om det var så att det enda regeringen hade gjort för landstingen och sjukvården under den här mandatperioden var att lägga de 200 extra miljonerna i vårändringsbudgeten hade Jakob Forssmeds resonemang hängt samman. Lyckligtvis är det inte så.

Vi har sett till att beta av det underskott i de offentliga finanserna som Kristdemokraterna och de andra allianspartierna lämnade efter sig. Vi har vänt det till ett överskott samtidigt som vi har kunnat satsa 35 miljarder kronor på välfärdsverksamheterna. I höstbudgeten gjorde vi en särskild satsning på sjukvården på över 5 miljarder kronor, just för att man ska kunna fortsätta anställa fler och behålla mer personal. Vi har alltså gjort mycket omfattande satsningar på sjukvården och de här verksamheterna under mandatperioden. Vi ser också resultat: 100 000 fler anställda.

Vi hoppas naturligtvis att många av de offentliga arbetsgivarna ser den potential som finns i de äldre och erfarna offentliganställda och med alla olika medel försöker locka tillbaka dem. Vi har gett dem resurser för att de ska kunna göra detta, och det inte bara i form av ett riktat statsbidrag. Det är de stora, generella satsningarna som är det viktiga.

Däremot tycker jag att det är olyckligt att man ironiserar över gratis busskort. Det är någonting som betyder otroligt mycket i sommar för våra barn och ungdomar runt om i Sverige. Det är en möjlighet att inte bli fast i förorten utan kunna ta bussen eller tunnelbanan in till stan, till badet eller till klasskamraterna. Det ökar friheten, och det ökar lekfullheten bland våra barn och unga. Det är en riktigt bra reform.

Med det vill jag önska mina meddebattörer en riktigt skön sommar!

(Applåder)

Herr ålderspresident! Det var ett tag sedan man stod här.

Debatten om riktlinjerna för den ekonomiska politiken kan lätt bli kortsiktig, och fokus kan lätt hamna på de största konfliktfrågorna i den stundande valrörelsen. Men det här är också ett bra tillfälle att lyfta blicken lite, lite bakåt men framför allt framåt, för att se hur Sverige kan fortsätta vara ett av världens allra bästa länder att leva i - att födas och växa upp i eller komma till - även när världen förändras och ställer nya krav på oss, precis som den alltid har gjort.

Den 11 maj 2000 tog jag till orda här inne för allra första gången. Jag var ersättare i några veckor för Carl Bildt, som var iväg på något av sina många utlandsuppdrag. Jag var jättenervös, och det kändes stort att få en minuts talartid mot dåvarande finansministern Bosse Ringholm. Min fråga handlade om varför det var så svårt och dyrt att bygga bostäder. Finansministern svarade inte på frågan med något förslag eller något politiskt innehåll eller så utan mest genom att i högt tonläge kritisera Moderaterna. Vissa saker är oförändrade sedan den gången för 18 år sedan.

Men på många andra sätt har det hänt en del sedan år 2000. Studenterna som sprang ut häromveckan var bebisar då. År 2000 pratade vi som var vuxna då om hur modernt allting skulle bli. Ni som var barn då, fråga era föräldrar vad millenniebuggen var för något! Vi var besatta av den. Itföretagen blomstrade då, mycket på grund av vår rädsla för denna bugg. Vi använde fortfarande fasta telefoner. Vi tog fram kontanter när vi fysiskt gick till affären. Vi läste tidningen på papper på morgonen i början av mediedagar som var ungefär 24 timmar långa. Få hade då kunnat föreställa sig att vi en dag skulle följa fotbolls-VM på sommaren på var sin liten skärm utan mer sladd än den lilla vita som man har i örat.

Vladimir Putin hade år 2000 just vunnit det ryska presidentvalet för första gången. Få hade då kunnat ana hur han skulle använda den makten 18 år senare. Donald Trump drev faktiskt en presidentvalskampanj också år 2000, om än utan att få den uppmärksamhet han fick senare. Så var det också sex år kvar tills Twitter skulle grundas. Viktor Orbán, som en gång fått stipendium av George Soros för att studera i Storbritannien, var vice ordförande i liberalernas internationella samarbetsorganisation och opponerade sig mot både kommunister och konservativa hemma i Ungern.

EU hade fortfarande 15 medlemmar - mer än på länge, tyckte vi som just hade fått komma med.

Få hade trott på den tiden att fyra borgerliga partier skulle kunna gå samman inte bara om ekonomin utan även om mycket annat och vinna valet 2006 - och bli omvalda 2010 med förstärkt väljarstöd.

Åtta borgerliga budgetpropositioner producerade vi. Det kan låta tekniskt, men de lade grunden för den starka ekonomi som vi känner av än i dag.

Det var en ära att få sitta här inne och rösta för dessa första fyra budgetpropositioner. Det var en ära att rösta för nästa fyra också, även om det var en lite större utmaning i finansutskottet och kammaren på vägen dit.

Men det gick. Det höll ihop, och vi tog här i Sveriges riksdag emot besökare från andra länder som kom för att studera vår starka budgetprocess, som inte tillät regeringens samlade förslag att slitas i stycken eller explodera under parlamentsbehandlingen - vilket kan ske i andra länder - trots att vi så sällan haft majoritetsregeringar. Detta är en ordning som har möjliggjort för den samlade budget som har störst stöd hos svenska folket att också gå igenom i riksdagen och genomföras.

Det var först när socialdemokrater och sverigedemokrater tillsammans försvagade praxis hösten 2013 som detta kom att ifrågasättas i grunden. Och när Alliansens budgetmotion hösten 2014 oväntat vann och regeringskris utlöstes började ett nytt kapitel i svensk politisk historia, som är långt ifrån färdigskrivet.

Men detta får nu andra fortsätta med, när den nyvalda riksdagen samlas i höst. Det har varit roligt, lärorikt och händelserikt att vara med på resan ända hit - från ersättare och ut igen och fram och tillbaka som ledamot, till mötesordförande, sittande där ålderspresidenten sitter nu, med salen full av hundratals parlamentariker från hela Europa när Sverige var ordförandeland 2009, och ända till att själv delta i partiledardebatterna, som första moderata kvinna. Det hade jag inte trott de där vårveckorna för 18 år sedan!

Jag har många att tacka för gott samarbete och väldigt mycket roligt under dessa år: alla vänner i Moderaterna och Alliansen förstås, politiska motståndare, för era bidrag till det demokratiska samtalet, och även alla duktiga tjänstemän här i riksdagen.

Politik är nämligen inte bara att tycka, säga eller skriva. Det är också att göra, genomföra och lagstifta. Tack till alla er som gör politiska idéer till verklighet, eller som, vänligt men ändå bestämt, påpekar för oss när de inte kan bli verklighet!

Det är här, i denna riksdag och kammare, som det avgörs hur stark svensk ekonomi är om 18 år, men också hur stark svensk demokrati är då. Nu, när vår demokrati är i hundraårsåldern, är den faktiskt ifrågasatt. Detta är något oerhört. Här, i ett av världens stabilaste samhällen, där vi har haft fred i över 200 år, har vi på allvar en debatt om hur vi ska klara vår demokrati framöver.

För detta har vi alla ansvar. Auktoritära krafter och röster vinner nu mark. Den politiska debatten förs fortfarande här inne, men också på många andra arenor utanför, även av dem som har helt andra intressen än att bygga Sverige starkt. Vi har alla, särskilt ni som fortsätter till valrörelsen, ansvar för vart den utvecklingen ska leda oss och vad den ska få göra med vår demokrati. Historien har nämligen visat att värden som frihet, öppenhet och demokrati aldrig kan tas för givna utan alltid måste försvaras.

Vi är inte så många här på jorden, alla vi som är svenskar. Vi kan inte konkurrera med storleken, närheten till de största marknaderna, språket eller vädret - utom möjligen den här våren. Men vi har varandra, och vi har alla förutsättningar att fortsätta vara ett av världens allra starkaste samhällen, även 18 år och mer framåt i tiden.

Detta ställer nya krav på oss. Gamla jobb försvinner; det har de alltid gjort. Men nu utmanas vi desto mer av globalisering, digitalisering och robotisering, av Kina, Indien och andra regioner som växer och av en orolig omvärld, där snart 70 miljoner människor är på flykt.

Det finns människor i Sverige som kanske kom den där våren för 18 år sedan men som fortfarande inte har kommit in i vårt samhälle - som fortfarande inte jobbar, inte kan språket och inte står på egna ben. Men det måste alla kunna göra. Det målet får vi aldrig överge. I Sverige måste vem som helst kunna bli vad som helst. Det är så vi bygger ett samhälle som både är starkt och håller ihop.

Vad kommer maskiner att kunna göra om 18 år som människor gör i dag? Vad blir det för arbetsmarknad av det? Vad finns det för jobb då, som inte finns i dag? Har de nya storföretagen sina huvudkontor i Sverige, eller har det blivit för dyrt och krångligt och för svårt att få tag på kompetens? Lär sig alla barn tillräckligt i skolan för att vara med i konkurrensen om de nya jobben? Kan vi kanske bota cancer, och kan i så fall alla som behöver behandlingen få tillgång till den i tid? Är vi med i Nato? Hur fungerar EU? Och hur stark är Sveriges röst i de sammanhang som påverkar oss? Och har vi äntligen kanske börjat bedöma varandra efter vad man gör, inte vem man är, oavsett kön, ursprung eller var man på annat sätt kommer från?

Dessa frågor får inte alltid plats i valrörelsen eller i tv-debatterna, där man bara har några sekunder på sig att försöka göra sin poäng, och det ska skruvas till. Men de kommer att behöva besvaras, och det kan Sverige göra bra.

Valdebatten handlar ofta om problem och konflikter. Men lyfter vi blicken bara lite vet vi att Sverige har bättre förutsättningar än de allra flesta. Sverige kan mer. Vi kan nå längre än vi själva ibland tror är möjligt. Vi kan nå världstoppen, i fotboll men också i ekonomi och som land att leva i för alla. Ta den chansen!

(Applåder)

I detta anförande instämde Michael Svensson (M).

Herr ålderspresident! Nu fortsätter vi! Jag vill också tacka Anna Kinberg Batra. Jag hade också tänkt göra en tillbakablick eftersom jag har varit med länge, jag med. Jag vill också passa på att tacka dig, Anna, som får så mycket kramar just nu, för samarbetet. Vi har inte precis haft samma politiska livsåskådning, men jag tackar dig för ditt engagemang. Du fick ju ta smällen av det patriarkat som styr normen i samhället, men jag hoppas att du hittar en ny plats i livet och får spännande utmaningar. Tack så mycket!

Visst har det hänt mycket under denna tid. Jag kan ju kosta på mig att, precis som ålderspresidenten nog kan göra, titta tillbaka lite grann på vad som har hänt sedan jag kom in 1994.

Just nu har vi högkonjunktur, och vi har tagit ansvar för politiken tack vare den socialdemokratiskt ledda regeringen. Vi har en smart finansminister och en politik för ett starkt samhälle, välfärd och investeringar för jobb.

De borgerliga företrädarna, som lämnade oss nu, brukar påstå att det går bra för Sverige bara för att det är högkonjunktur. Men vi vet ju att det är strukturella förändringar, tillsammans med högkonjunkturen, som gör att det går bättre för Sverige än för andra länder som också befinner sig i samma högkonjunktur.

Vi har en arbetsmarknadspolitik som fungerar nu, till skillnad från till exempel de sänkta arbetsgivaravgifterna för ungdomar från förra mandatperioden, då ungdomsarbetslösheten sköt i höjden. Nu är den lägre än på 16 år. Vi har 300 000 fler i arbete, 13 000 fler som jobbar inom vården och 28 000 fler i skolan. Barnbidraget har höjts, och satsningar på jämställdheten har gjorts.

Som jag sa kan jag kosta på mig att bidra med en liten historisk tillbakablick. Det har hänt väldigt mycket. Bland annat har vi blivit betydligt fler. När jag kom in 1994 var vi 8-8,5 miljoner invånare. Nu är vi mer än 10 miljoner, bland annat tack vare att vi har en stark välfärd. Människor lever längre och längre, och det föds fler barn.

Under denna tid har ekonomin gått upp och ned. När jag kom in 1994 tog vi över en ekonomisk kris efter Carl Bildt-regeringen. Ni kommer ihåg: 500 procents ränta.

Det gigantiska budgetunderskott som den nytillträdda socialdemokratiska regeringen då fick ta över ökade varje dag eftersom långivarna satte press på Sverige. Vi satt i en rävsax. Den var mycket svår att ta sig ur. Det blev väldigt tufft för väldigt många med det besparingsprogram som togs fram, men vi lyckades ändå ta Sverige ur en jobbig tid tack vare ansvarsfulla beslut. Till slut fick vi också stöd av Centerpartiet. Det vill jag tacka eventuella centerföreträdare som lyssnar för. Centerpartiet gjorde det möjligt för oss att ta oss ur krisen.

Då satte vi också upp budgetramar, som den dåvarande finansministern knåpade ihop tillsammans med den nuvarande finansministern. Jag noterar att Anna Kinberg Batra berättade att den borgerliga regeringen fick ta emot utländska besökare som ville titta på principen för de svenska budgetramarna. Men det var alltså den socialdemokratiska regeringen som hade tagit fram budgetramarna. Budgetramarna hjälpte också till i nästa kris som kom. Jag återkommer strax till den krisen.

Jag vill också nämna den höga arbetslöshet som var. När vi tog över 1994 hade vi massarbetslöshet. Jag tror att några av er minns att vi då satte upp ett mål om att halvera arbetslösheten. De borgerliga företrädarna hånade oss och sa att om vi klarade det skulle böckling bli den populäraste maträtten i Sverige.

Jag gör dessa historiska tillbakablickar, för jag tror att det är många som ibland glömmer vad som har hänt under denna korta tid. Det är väldigt viktigt för oss att minnas det som har hänt för att kunna ta bra beslut för framtiden, så att vi inte hamnar i samma svårigheter igen.

Visst lyckade vi pressa ned arbetslösheten! Vi lyckades mycket bra. Jobben strömmade till, tack vare en medveten politik. Svenska folket fick dock inte böckling som favoriträtt, och det är jag mycket glad för. De borgerliga politikerna hade alltså fel även där.

Det gick alltså bra för Sverige. Men detta är ju en historisk tillbakablick. Tyvärr var det så att år 2004 vann de borgerliga partierna valet och bildade regering. Då hade vi fortfarande jobbtillväxt. Jobben strömmade till. Anders Borg sa att det skulle ta två år innan den borgerliga politiken skulle börja bita och synas på riktigt. Och vad hände? Jo, efter två år började den borgerliga politiken att bita samtidigt som den internationella ekonomiska krisen slog till med full kraft. Det ledde till massarbetslöshet, ekonomisk kris och ökade klyftor.

Den borgerliga politiken spädde på krisen eftersom arbetsmarknadspolitiken hade försämrats. Det blev sämre för dem som hade det sämst ställt. Arbetslösa fick ingen hjälp till omställning. De låstes in i fas 3 och blev fattigare och så vidare. Dessutom var ungdomsarbetslösheten så hög att vi fick stöd av EU.

De borgerliga hade som vanligt en enda lösning, nämligen skattesänkningar. De trodde att de skulle kunna sänka skatten och på så sätt komma ur även den här krisen och lösa problemen, men det hjälpte inte. Det blev precis tvärtom.

Den gigantiska ungdomsarbetslösheten sänktes inte genom sänkta arbetsgivaravgifter. Men de borgerliga partierna pläderade ändå för det och påstod att arbetslösheten skulle rusa i höjden om vi vann valet. Men de fick fel där också. Nu är alltså ungdomsarbetslösheten lägre än på 16 år.

Herr ålderspresident! Med detta vill jag säga att det spelar mycket stor roll vem som styr landet. När vi har en socialdemokratiskt ledd regering lyckas vi ha både högkonjunktur i världen och en smart politik som är klok, med investeringar i infrastruktur, bostäder och utbildning. Det är detta som är en klok politik för framtiden.

Avslutningsvis vill jag peka på några highlights. Ett av dem är den offentliga upphandlingen. Jag tycker att vi har tagit ett bra beslut, men det tog lite tid att få igenom förändringar av den offentliga upphandlingen eftersom de borgerliga partierna, inklusive främlingsfientliga Sverigedemokraterna, röstade ned våra förslag. De ville inte att stat och kommun skulle kunna ställa krav på sjysta villkor.

Vi såg exempel med löner på 27 kronor i timmen, som oseriösa företag kunde anställa människor för och på det sättet också konkurrera ut seriösa företagare. Det var inte bra. Jag tror att de borgerliga partierna insåg att det inte var så bra att vi inte fick igenom våra förslag. Efter en del förändringar och förhandling fick vi till slut igenom ett modifierat förslag. Det var ju tur det, för nu kan kommuner, landsting, regioner och statliga verk och myndigheter ställa krav.

Svenska löner ska gälla i Sverige för chaufförer, lokalvårdare och kockar. Så ville inte SD ha det, utan de ville att företag som exploaterar utländsk arbetskraft skulle få fortsätta driva ned lönerna i Sverige. Jag är glad över att Sverigedemokraterna inte styr det här landet, och jag hoppas verkligen att de inte ska få chansen att göra det någon gång. Jag hoppas att väljarna ser igenom deras floskler.

En annan sak som har hänt under den här mandatperioden och som jag också vill highlighta handlar om mer pengar till cancervården. För mig är detta viktigt att nämna eftersom jag har en mycket nära anhörig som var nära att dö i cancer som 16-åring. De som står här i talarstolen och säger att vi inte får något för skattepengarna vet inte vad de talar om. De har ingen nära anhörig som varit nära att dö i cancer.

Har man varit svårt sjuk vet man vad man får för skattepengarna. Det vet vi. Jag tror att det är väldigt många som varit med om liknande saker och kan instämma.

Däremot ska vi inte sticka under stol med att det finns stora utmaningar, inte minst eftersom vi har blivit betydligt fler i Sverige. Då behövs det fler investeringar i välfärden. Det behövs mer pengar och bättre kvalitet. Det är betydligt viktigare än skattesänkningar.

Visst har det hänt oerhört mycket, herr ålderspresident, och nu när jag slutar som riksdagsledamot vill jag berätta att jag är väldigt stolt över det vi har uträttat. Jag är extra nöjd med bredbandsutbyggnaden, eftersom den startades när jag var it-politiker. Jag är glad över att ha varit med och beslutat om den svenska sexköpslagen. Jag är stolt över satsningarna på jämställdheten, föräldraförsäkringen och det höjda barnbidraget. Tack, alla, för gott samarbete, och lycka till fortsättningsvis!

(Applåder)

Herr ålderspresident! Talare efter talare beskriver ekonomin som god när vi har stark tillväxt. Sedan har de idéer om hur den kan växa lite till: Mer resurser till allt! Det är lätt att peka ut de goda exemplen. Finansministern, som jag tycker är en erkänt kompetent person, har ju gått igenom vad man kan göra när man har ökade resurser.

Men även om arbetslösheten minskar och de rapporterade utsläppen minskar glömmer vi en viktig sak: Det blir mindre naturresurser till våra barn och barnbarn. Lika sant är att inkomstklyftorna bland dem som har jobb ökar, liksom att utsläppen ökar. Bara om man räknar in ökad skogstillväxt och struntar i flygets ökade utsläpp går siffrorna ned.

Frågan är också hur hållbar skogstillväxten är när den består av enorma plantager med bristande biologisk mångfald. De är känsligare för klimatförändringar än naturskog med olika arter av blandad ålder.

Men Moder Jord struntar i vad vi rapporterar in. Det är de verkliga utsläppen som räknas, och de ökar. I en framtida balansekonomi som inte bygger på ständig expansion blir rättvis fördelning av resurser av stor vikt. En kraftfull fördelningspolitik blir bara möjlig om den politiska sfären lyckas bryta sin underordning under den ekonomiska sfären.

Ekonomisk demokrati fanns inte heller i de statssocialistiska länderna i östblocket. Den officiella propagandan hävdade förvisso att alla produktionsmedel ägdes gemensamt av folket, men i praktiken innehades all politisk makt i enpartistater av korrumperade partieliter med starkt repressiva metoder som slog vakt om sin maktställning. Gapet mellan makteliten och resten av befolkningen var avgrundsdjupt. Och frånvaron av oberoende medier gjorde att problem, som allvarlig miljöförstöring, sällan blev föremål för debatt, än mindre åtgärdades.

I dag växer klyftorna så mycket att den ekonomiska eliten rusar ifrån resten samtidigt som 50 procent av den globala handeln är intern handel inom jättekoncerner, där priser sätts på administrativ väg snarare än genom en fri marknad. Vi riskerar att gå mot det sämsta ur två världar - en blå planekonomi med kapitalismens klyftor och rovjakt på resurser från kapitalismen samt planekonomins centralstyrning och försvagning av individens möjligheter att skapa bra livsförutsättningar, kanske till och med till priset av en global klimatkatastrof.

Låt oss titta på utvecklingen, herr ålderspresident. Jag tog med mig bilder för att kunna illustrera detta bättre. En bild säger mer än 1 000 ord. Jag tror att alla här uppskattar att jag inte använder 6 000 extra ord.

Den streckade linjen är bnp-utvecklingen globalt de senaste 50 åren. Den blå är användningen av biomassa, som ökar. Fossila bränslen ökar. Metaller ökar. Icke-metalliska mineraler ökar. Allt ökar. Ni ser att det finns en tydlig koppling mellan tillväxt och naturresursanvändning, och jorden är en begränsad planet med begränsade resurser. Det är en ohållbar utveckling.

Man brukar säga: Men vi har ju en enorm resurseffektivisering. Vi kommer att lösa allting med det. Men det stämmer inte heller. Det stämmer bara om man har ett begränsat perspektiv. Man kan titta på de rikaste länderna. Ja, här får vi mer produktion med mindre resursanvändning, men det sker till priset av motsatsen i de fattiga länderna. Rent globalt har vi till och med de senaste åtta åren haft en negativ utveckling av resurseffektiviteten när vi ska skapa våra pengar.

Man säger: Ja, men biobränslen löser väl allting. Bioekonomin löser väl alla problem. Men den är ju också beroende av fossila råvaror i slutändan.

Här är kurvan över världens fosfatanvändning - det är en i högsta grad begränsad resurs som ett fåtal länder kan sälja till oss. Även här rusar det rakt i höjden.

Alla dessa kurvor pekar på att vi har ett fullkomligt ohållbart ekonomiskt system. Och det är inte nog med det. Jag har siffror som kommer från en RUT-utredning som jag begärde, och här är siffrorna från vår egen budget.

Här är bruttoinkomstens sammansättning - det är en jämförelse mellan 1995 och 2015. För de 90 procent som har lägst inkomster ser man att det är en liten ökning - den är inte särskilt stor. För de 9 procent som har högre inkomster börjar det ta lite fart. Men det är för den procent som är allra rikast som siffrorna rusar iväg. Det är snart 3 ½ miljon om året i inkomst för dem.

Vad får det för effekter på samhället? Jo, här är Gini-koefficienten - det är ett sätt att mäta de lägsta inkomsterna jämfört med de högsta. Ju högre koefficient, desto mer klyftor har vi i samhället. Här ser vi att det tyvärr inte spelar någon roll vilken regering vi har haft. Den ökar gradvis hela tiden, särskilt om man tar med kapitalinkomsterna.

Vi kan återigen titta på hur mycket vi har förändrat vår ekonomiska standard mellan 1995 och 2016. Varje liten stapel här är 1 procent av befolkningen. Till vänster finns de med lägst inkomster, och till höger finns de med högst inkomster. Ni ser att den stora massan har höjt sina inkomster med 50 procent. Det är kanske inte så illa. Men man kan titta på den lilla, lilla stapeln längst till höger. Då ser man att det inte är någon liten förändring, utan det är en jätteförändring på nästan 350 procent. Den lilla procenten roffar åt sig en allt större andel av jordens resurser, som är begränsade.

Nästan alla som har vanliga vita jobb har råd med livets basbehov. Men livsglädjen försvinner när pressen på jobbet blir enorm och när man, trots ansträngningar, ser hur andra ständigt får det bättre än en själv. I ett väl utvecklat samhälle blir folk lyckligare av en mer jämlik fördelning än av att ständigt öka produktionen av prylar som symboler för välstånd och av att positionera sig bland de rika.

Herr ålderspresident! Min kavaj fick jag för 30 år sedan av min pappa. Innan dess hade han använt den själv i nästan 20 år. Men den klarar fortfarande riksdagens klädkod - eller hur? Jag får ett nickande från ålderspresidenten.

De allra flesta köper inte längre saker för att täcka absoluta behov, utan de köper symboler för välstånd. Det handlar om en vilja att smälta in i reklammakarnas senaste trend. Det kallas för positionell konsumtion. Det handlar om att positionera sig i den ekonomiska hierarkin. Ju större klyftor, desto viktigare blir det att lyckas ekonomiskt. Den som inte kan bo på rätt ställe riskerar en sämre skola och sämre förutsättningar för barnens framtid. När 60 procent av amerikanerna trodde att deras barn skulle få en sämre framtid valde de Trump. Nu är det 59 procent som tror att deras barn kommer att få det sämre än de själva. Det är dags att fokusera om ekonomin på social och ekologisk hållbarhet och inte göra den beroende av ständig tillväxt för att fungera.

Samhällen med klyftor är också sämre för miljön. Minskade klyftor är en miljöfråga såväl som en social fråga. Vi måste lösa båda samtidigt. Det var grunden för hela mitt politiska engagemang. I betänkandet talas det också om vikten av sammanhållning och miljö, men vi har ju sett kurvorna här i dag. Vi lyckas inte. Vad ska vi då göra? Hur kan vi förändra detta?

Sverige är ett skatteparadis för förmögna. Det är en objektiv sanning. Man behöver inte vara vänsterpartist för att säga det. Vi har noll i arvsskatt, noll i gåvoskatt, noll i förmögenhetsskatt och en minimal fastighetsavgift för ett 40-miljonersslott. Försök hitta ett annat OECD-land med så låga skatter för miljardärer!

Tyvärr har det inte hjälpt vilken regering vi än har haft hittills. Finanspolitiska rådet konstaterar att transfereringar ej stiger i takt med inkomsterna samt att kapitalinkomsterna för de rikaste skenar. Ändå diskuterar vi inte det. Det är inte centrum för debatten.

Dagens nyliberala kapitalism med en svällande banksektor kommer naturligt att ständigt öka klyftorna och förbrukningen av jordens naturresurser om inte en kraftfull politik pressar in den inom jordens systemgränser och anständighetens gränser vad gäller klyftor i samhället. Men här har traditionell socialdemokrati varit på defensiven i 30 år. Nu är det dags för åtgärder och att ta tillbaka initiativet.

Det kostar politiskt kapital att utjämna klyftor. Man måste våga ta strid mot egoismen, men jag tror gott om folk. Det naturliga är att vilja bidra. Den gnagande känslan hos många av att man inte längre får lika mycket tillbaka från staten är sann, men det hjälper inte att rösta på populister som fångar in din känsla men inte har en politik som förändrar verkligheten.

Jag förstår inte allianspartierna - de har nu gått härifrån - som hela tiden tjatar om att denna regering höjer alla skatter. Vi har gjort en liten marginaljustering. Jämför med 1990 och den skattekvot som var då! Det är 327 miljarder om året mindre i skattepengar än det var då, om vi hade behållit samma skattekvot. Och jämfört med år 2000 är det 262 miljarder mindre för det gemensamma. Att påstå att någon liten skattehöjning har förändrat detta är löjligt. Det är så långt ifrån sanningen man kan komma.

Vad kan vi då göra? Jag inser, herr ålderspresident, att jag nog kommer att dra över min talartid en aning. Det är så många positiva exempel jag vill nämna. Som tur är kan vi reformera banksystemet till att bli mer stabilt och rättvist. Schweiz folkomröstade nyligen om att införa full reservkapitaltäckning. Det skulle i ett slag eliminera risken för bankrusningar, och vi skulle stoppa jordens största piratkopiering. Bankerna skapar nämligen själva sina pengar i stället för att köpa loss varenda krona från Riksbanken. Det är ju vi som har skapat kronan. Låt bankerna betala för att använda den, precis som vi gör när vi betalar för att se en film. Upphovsrätt ska gälla även pengar. Det skulle också ge miljardinkomster i seignorage.

Vi kan också ta det faktum att vi blir effektivare med kortare arbetstid i stället för ökad konsumtion. Artificiell intelligens kommer att göra många jobb onödiga, men vi kan bejaka en hållbar och demokratisk utveckling av den tekniken om välståndet från den utvecklingen fördelas rättvist. Då måste förmögenheter och kapitalinkomster beskattas. Efter tusentals år av slit för brödfödan kan vi nu äntligen befria människan från att arbeta långa dagar bara för att överleva. Vi kan äntligen arbeta kortare dagar och få mer fri tid att utveckla våra färdigheter. En större del av dagen kan ägnas åt social samvaro och ideellt och frivilligt arbete.

Vi har inte blivit lyckligare sedan min pappa köpte den här kavajen för snart 50 år sedan, men vi är flera gånger rikare och ständigt på jakt efter mer rikedom på bekostnad av våra sista urskogar, fiskar och mineraler. Det är en föråldrad politik.

Basinkomst - förlåt att jag nämner det ordet i kammaren; jag vet att det är kontroversiellt - är en perfekt grön vänster- och högerreform. Basinkomst är grön, för den ger människor möjlighet att förverkliga drömmar och att bidra till samhället utan att det nödvändigtvis finns någon som betalar för det. Många betalar för att hugga ned trädet där den vitryggiga hackspetten bor, men ingen betalar för arbetet att hitta det och bevara det.

Basinkomst är vänster, för den ger möjlighet att tacka nej till arbeten med oskäliga villkor.

Basinkomst är liberalt, för den ger förtroendet till den enskilda människan att utveckla sin framtid.

Det finns många fler reformer. Miljontals amerikaner jobbar i arbetarstyrda företag - en perfekt modell för att till exempel ta över ärtfabriken i Bjuv eller kexfabriken i Kungälv. Låt oss inspireras av USA!

I stället för avkastningskrav på miljöns bekostnad kan offentligt ägda företag drivas som Network Rail i Storbritannien, där allmännyttan sätts i centrum med målstyrning och medinflytande för alla - personal, resenärer, finansiärer. Låt oss inspireras av Storbritannien!

Låt oss använda pensionsfonder för att investera i hållbar omställning som Calpers, världens största pensionsfond, gjorde i Kalifornien. De hade energibrist, hög arbetslöshet och för mycket spekulation. Då byggde de med direktinvesteringar förnybar energi. Det skapade jobb, det skapade avkastning och det löste energiproblem. Där kan vi snacka om aktiv förvaltning för snabb och hållbar omställning i samhället - bättre än att peta in alla pengar på börsen och spekulera.

Låt oss återinföra kronoandelsinstitutet och därmed dela vinsterna från gruvor och se till att om vi tömmer jordskorpan ska det komma framtida och nuvarande generationer till del i stället för kanadensiska gruvbolag. Låt oss inspireras av 70-talets socialdemokrater!

Låt oss införa en kapitaltransaktionsskatt som ger nya, omfördelande intäkter. Låt oss inspireras av tiotalet EU-länder!

Låt oss inspireras av den kooperativa ekonomin i Mondragon i Spanien, som klarar kriser och bygger vinn-vinn-lösningar i lokalt företagande. Låt oss underlätta för de nya bolagsformer som skapar samarbetsekonomi och som flyttar makten till dig i stället för de globala koncernerna: bolagsbolag, gemenskapsbolag, bygdebolag. Jag har själv varit med och invigt några av de här. Låt oss återta makten från de globala jättekoncernerna och stärka en lokal och resilient ekonomi som tål störningar, något som jag antar att Centern hade gillat om de var här.

Min tid är slut, och jag hänvisar därför till Valter Mutts och Annika Lillemets kommande inlägg som lyfter fram ännu fler positiva exempel från vår motion om solidarisk ekonomi.

Aldrig har vi stått inför en så akut kris för biologisk mångfald och klimat, men det fantastiska är att lösningarna ger bättre liv: mer tid till personlig utveckling, minskade klyftor, mer egen makt på arbetsplatsen och nya jobb där makten förflyttas från en pensionsförvaltare i Chicago till den som gör jobbet. Det handlar om en reglering av banksystemet som gör det stabilt och delar med sig av övervinsterna. Det är en politik för ökad lycka som råkar rädda klimatet och stabilisera ekonomin på köpet.

Detta är vad man får om man röstar ja till att-sats 19 i vår motion 2017/18:2962. Jag yrkar bifall till den att-satsen.

Även om hela motionen skulle bifallas förstår jag att alla dessa radikala tankar kan vara mycket att svälja i ett inlägg i kammaren. Men att inrätta ett centrum som undersöker möjligheten och hämtar inspiration från hela världen till en mer solidarisk ekonomi kanske faktiskt kammaren kan acceptera.

Strax kommer dagens klimatdebatt, men det är egentligen den här debatten som är den äkta klimatdebatten. Om vi inte anpassar vårt ekonomiska system efter jordens förutsättningar kommer vi att tvingas anpassa oss till översvämningar, torka, stormar, massutrotning av arter och massflykt av människor.

Vi kan lösa detta. Varken 40-timmarsveckan eller bankreglerna är skrivna i sten på budordstavlor. De är lagar som kan ändras av helt vanliga parlamentariker i helt vanliga parlament. Men kanske krävs åtminstone modiga politiker och ovanligt kloka beslut för att ha modet att göra detta.

(Applåder)

Herr ålderspresident! De socialdemokratiska riksdagsledamöterna från Jönköpings län har motionerat om behovet av att göra en översyn av inkomst- och förmögenhetsfördelningen i vårt land och att framlägga konkreta förslag för att öka jämlikheten.

Bakgrunden är att ojämlikheten, klyftorna, har ökat kraftigt i vårt land. Sedan 90-talet har de 10 procenten med lägst inkomster fått en inkomstökning på 14 procent, medan de 10 procent som har de högsta inkomsterna har fått en inkomstökning med 90 procent. Den relativa fattigdomen, de som har en lägre inkomst än 50 procent av medianinkomsten, har ökat från 4 till 12 procent av befolkningen. De rikaste 10 procenten har i genomsnitt ökat sina förmögenheter med 50 procent.

Jämlikhetens utgångspunkt är alla människors lika värde. Det är små klyftor och ett samhälle som håller ihop och präglas av solidaritet. Några viktiga politiska nycklar är full sysselsättning, en gemensam ekonomi som tryggar välfärd och demokrati som bäddar in och kontrollerar marknadskrafter.

En sådan socialdemokratisk reformpolitik har historiskt gett en enorm ökning av frihet för många människor i vårt land. Med Ernst Wigforss ord: Jämlikhet i frihet, att den enes frihet är lika viktig som den andres.

Herr ålderspresident! Under några decennier, med acceleration under de moderatledda åtta åren, har politiken förändrats från jämlikhet till nyliberalism. Nyliberalism är jämlikhetens motsats. Nyliberalism är avreglering, privatisering av den ekonomiska makten till marknaden samt reglering och begränsning av politik och demokrati.

I praktisk politik handlar det om ökad vinst, större löneskillnader och utbudspolitik, där den enskilde ska ha ett eget ansvar för arbetslöshet och sjukdom. Det är skapande av marknad för vård, omsorg och utbildning, och det är skattesänkningar.

Detta har förändrat vårt land, gjort det ensligare och gjort oss svagare. Ett samhälle som präglas av ökade klyftor och oro kan aldrig skapa allas frihet.

Därför måste jämlikheten åter bli helt central för politiken. En rad ansedda internationella ekonomer varnar för de ökade klyftorna i vår värld. Det hämmar tillväxten och leder till ökad polarisering och sociala konflikter.

Den socialdemokratiskt ledda regeringen har börjat vända utvecklingen. Satsningen på det gemensamma, inkomstförstärkningar till barnfamiljer, pensionärer och studerande och förbättrade sociala försäkringar har lett oss åt rätt håll.

Frågan om jämlikhet måste bli helt central i valrörelsen. Demokratin måste vidgas och solidaritet återskapas som det naturliga tillståndet för oss människor. Ett samhälle vars mål är alla människors frihet är ett friskare samhälle.

(Applåder)

Herr talman! En ekonomi som bygger på solidaritet över tid och rum med människor i vårt land och i resten av världen, med kommande generationer, med djur och natur, hur skulle den se ut i praktiken? Den skulle förstås vara mycket annorlunda än dagens system, vars allvarliga brister Carl Schlyter just har beskrivit så väl.

Enligt det betänkande som riksdagen debatterar och ska besluta om i dag ska inriktningen på den ekonomiska politiken vara att öka tryggheten, hållbarheten och jämlikheten i hela landet. Regeringen och utskottet vill också investera i infrastruktur, till exempel järnvägar, liksom i bostäder och bredband. Utmärkt! Menar man allvar med det borde man vara intresserad av motionen om solidarisk ekonomi som Valter Mutt, Carl Schlyter och jag har skrivit.

De fyra förslag ur motionen som behandlas i dag är följande: Ta fram en handlingsplan för ekonomisk jämlikhet, upprätta ett nationellt centrum för solidarisk ekonomi, utreda hur staten i högre grad ska kunna låna av sig själv via Riksbanken för att skynda på de stora infrastrukturinvesteringar som klimatomställningen kräver samt införa en statlig investeringsbudget.

Jag ska kort gå igenom varför alla dessa förslag är angelägna och även ge ytterligare några exempel på vad de skulle kunna ge konkret utöver det Carl Schlyter redan har sagt. Genomgående är att det behövs nytänkande men också bättre användning av de verktyg som redan finns. Det finns mycket att lära och inspireras av, över tid och rum, och många goda exempel att återanvända. Enkelt uttryckt behöver vi oftast inte uppfinna hjulet på nytt för att ta viktiga steg mot att demokratisera ekonomin och göra den mer rättvis och solidarisk så att den tjänar alla, inte bara den rikaste procenten eller mäktiga särintressen.

Låt oss börja med en sak som borde vara enkel, nämligen investeringar. I kommuner och företag bokförs kostnader för investeringar genom avskrivningar. Att ta lån för att jämna ut mellan inkomster och utgifter under en längre tid borde vara lika rimligt för en privatperson som installerar solceller som för en stat som bygger järnväg. Båda är stora investeringar i något man har nytta av under lång tid framöver. Men enligt budgetlagen ska investeringar finansieras via anslag i statsbudgeten. Det innebär att investeringar i infrastruktur konkurrerar med löpande utgifter som barnbidrag och sjukpenning under utgiftstak som ofta är snålt tilltagna.

Men så behöver det inte vara. Före 1976 var Sveriges statsbudget uppdelad i en driftsbudget och en kapitalbudget för investeringar. Så vad hindrar oss från att ändra budgetlagen så att det blir så igen, för att minska risken att samhällsviktiga framtidsinvesteringar försenas eller inte blir av?

Herr talman! Så går jag till nästa förslag, nämligen finansiering. Varifrån ska pengarna komma för nya stambanor och andra investeringar? Svaret skulle kunna vara att staten helt enkelt lånar av sig själv. Det har gjorts, och görs, genom historien i många länder, till exempel Australien, Nya Zeeland, Indien, Brasilien, Kina och USA. Statliga banker har spelat och spelar en viktig roll.

Ett intressant exempel på hur framgångsrikt ett sådant upplägg kan vara är Reconstruction Finance Corporation, RFC. Under 1930- och 1940talen var det USA:s största företag och världens största bankorganisation. RFC finansierade president Roosevelts New Deal-program för att mildra effekterna av den djupa ekonomiska kris som följde på börskraschen 1929. Till skillnad från hur den amerikanska centralbanken, Federal Reserve, agerade under finanskrisen 2008 såg inte RFC som sin främsta uppgift att rädda och kreditförsörja privatbankerna utan gav lån direkt till småföretagare och andra av den reala ekonomins aktörer runt om i USA. RFC gav även lån till stora infrastrukturprojekt, som återbetalades genom de intäkter som de färdiga projekten gav upphov till och sålunda inte belastade statskassan.

Om staten lånar av sig själv läcker inga kostnader ut till privata mellanhänder, och staten kan också skapa de finansiella resurser som faktiskt krävs när de behövs.

Jag hinner inte fördjupa mig i ämnet här, men jag vill rekommendera alla riksdagsledamöter och andra intresserade lite sommarläsning på detta tema: The Public Bank Solution av Ellen Brown. Boken beskriver ett stort antal exempel på hur offentliga banker varit till nytta genom historien i olika länder.

Herr talman! Ojämlikhet orsakar många problem både för enskilda och för samhällen. De brittiska epidemiologerna Wilkinson och Pickett beskriver några av följderna i sin bok Jämlikhetsanden, nämligen att mer jämlika samhällen nästan alltid är bättre för alla, både rikare och fattigare. Det gäller både hälsa och sociala förhållanden. Det kan faktiskt vara befogat att ha en varningsskylt: "Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet du bor i."

Inkomstklyftorna har sedan 1980-talet vuxit snabbare i Sverige än i något annat OECD-land. Statistik och forskning visar att den ökade ekonomiska ojämlikheten beror dels på att kapitalinkomsterna vuxit snabbare än löneinkomsterna, dels på att den svenska fördelningspolitiken monterats ned, eller snarare reverserats för att omfördelas från fattiga till rika. När Sverige gick med i EU hade vi ett av de mest progressiva skattesystemen bland medlemsländerna. Men nu är det tvärtom.

Det är alltså ett allvarligt missförstånd att tro att, som det ibland framställs, den ekonomiska ojämlikheten framför allt skulle vara ett arbetsmarknadsproblem. Medan arbetslösheten sjunkit har klyftorna ökat. Inkomstskillnaderna var betydligt mindre när massarbetslösheten var som värst på 1990-talet.

Mot bakgrund av detta är reformer som syftar till ökad progressivitet i skatteskalan väl motiverade. Skatt efter bärkraft är en viktig princip. Det är väl rimligt att den som har det bättre ställt ekonomiskt bidrar mer till det gemensamma än den som har det sämre. Vidare är det orimligt att inkomster av förvärvsarbete beskattas hårdare än andra inkomster och tillgångar. Exempelvis har den som ärver per definition inte själv arbetat ihop det hen får men slipper nu helt skatt på arvet. Och allvarligt talat; om ett land som Schweiz beskattar arv och förmögenhet, varför skulle inte Sverige kunna göra det?

Det är värt att notera att OECD i en rapport från i år förespråkar att länder, för att minska ojämlikheten, bör överväga att införa eller öka skatt på tillgångar och överföringar av dem, framför allt lyfter man upp arvsskatt. Den är värd att titta på.

Ska mål bli verklighet behövs en gedigen handlingsplan med konkreta åtgärder för hur man kommer dit, precis som vi föreslår i vår motion om att minska ojämlikheten.

Vad bör ingå i en sådan plan? Det är allt möjligt, förstås, och det får man jobba med. Men progressiva arvs- och förmögenhetsskatter borde väl vara en av åtgärderna. Att avskaffa RUT- och ROT-bidrag likaså, som ju främst gynnar dem som har det gott ställt. Ja, det finns mycket mer.

Det är också ett faktum att problemet för den som är ekonomiskt fattig är att hen har brist på pengar och att det enklaste sättet att råda bot på den bristen är att se till att hen får pengar. Alltså borde alla de försök med villkorslös basinkomst - alltså pengar i handen till människor bara för att de är människor och inte beroende på vad de har presterat, med jämna mellanrum så att de klarar sig - som planeras, pågår och gjorts runt om i världen, till exempel i Finland, Nederländerna, Indien, Skottland och Kanada, vara intressanta för oss i Sverige att följa och inspireras av.

I Alaska måste sedan början av 1980-talet företag som utvinner råvaror betala en skatt som går in i en fond, Alaska Permanent Fund. En del av medlen går till välfärden, men varje invånare i Alaska får också en årlig utdelning. Detta har bidragit till att ojämlikheten är låg i Alaska jämfört med andra amerikanska delstater.

Herr talman! Jag har gett några exempel på konkreta åtgärder som skulle kunna bidra till en mer solidarisk ekonomi. Det kan vara fråga om statlig investeringsbudget, att staten lånar av sig själv för att investera i till exempel infrastruktur, en handlingsplan för ökad ekonomisk jämlikhet som skulle kunna innehålla någon form av basinkomst och beskattning av arv och förmögenhet och så vidare. Inget av detta är utopier utan hämtat från verkligheten. Och det finns förstås mycket mer.

Därför skulle vi behöva ett nationellt centrum för solidarisk ekonomi inom naturens ramar. Det skulle kunna göra stor nytta genom att leta upp och sprida information om efterföljansvärda exempel i omvärlden. Ett sådant centrum skulle också kunna utveckla egna konkreta modeller och stödja pilotprojekt. Många gånger räcker det med information; det behövs inga lagändringar eller offentliga pengar.

Låt mig slutligen bara ge ett exempel för att fresta er. Regionalwert AG, ordagrant översatt från tyska Regionalvärde AB, är ett riskkapitalbolag i Freiburg i Tyskland som grundades av grönsaksodlaren Christian Hiss 2006. Han blev sedan årets sociala företagare i Tyskland 2009. Medborgarna får köpa aktier i bolaget, som sedan investerar i företag i regionen som producerar, förädlar eller säljer livsmedel - hela värdekedjan. Konceptet sprider sig, företaget växer och tio Regionalwert AG i Tyskland och ett i Katalonien är i gång eller planeras. Det här är väl en idé väl värd att sprida till entreprenörer och vanliga medborgare som vill äta god, lokalproducerad mat också i Sverige?

Jag skulle kunna ge många fler exempel. Men jag har redan överskridit min talartid, så jag avslutar nu, herr talman, med att säga att vi riksdagsledamöter måste komma ihåg vilka vi representerar, nämligen medborgarna - alla medborgare - inte bara den rikaste procenten eller mäktiga särintressen. Och vi har ett ansvar även för kommande generationer, så vi behöver alla kunskap och inspiration för att styra om ekonomin så att den blir hållbar på riktigt.

Därför yrkar även jag bifall till hemställanspunkt 19 i motion 2017/18:2962 om att inrätta ett nationellt centrum för solidarisk ekonomi.

Jag tackar för mig.

Herr talman! Heder åt finanspolitiska rådet, som citeras i det här betänkandet och som slår fast att vi rör oss mot ett alltmer ojämlikt samhälle och att "den viktigaste förklaringen är att kapitalinkomsterna har ökat och blivit mer koncentrerade till höga inkomstskikt". Det här är svårligen en utveckling som kan pågå hur länge som helst, utan till slut riskerar samhället att sprängas i bitar och bli till ett antal särhällen med vitt skilda livsvillkor. Nu är ju den här olycksbådande utvecklingen inte resultatet av någon naturkatastrof utan i högsta grad människoskapad och därmed möjlig att påverka.

Sverige behöver faktiskt inte vara det enda land i hela den industrialiserade världen som saknar såväl arvsskatt som gåvoskatt och förmögenhetsskatt. Hur kan någon egentligen vara förvånad över att ojämlikheten stiger dramatiskt - ja, periodvis snabbast i hela OECD-området - när såväl socialdemokratiska som borgerliga finansministrar agerar efter principen åt den som har skall varda givet? Redan ett försiktigt återinförande av tillgångsskatterna skulle kunna öka transfereringarna till de mest behövande, och vi skulle kunna börja röra oss mot en samhällsordning präglad av åt var och en efter behov och från var och en efter förmåga.

Tillgångsskatter skulle även kunna bidra till finansieringen av de mycket stora infrastrukturinvesteringar vi har framför oss, om vi ska ha en chans att bromsa in den globala uppvärmningen till max 1,5 grader. Men till detta krävs även andra instrument, och vi som skrivit motion 2962 om solidarisk ekonomi föreslår en utredning om huruvida det vore möjligt att staten i avsevärt högre grad än i dag via Riksbanken lånade av sig själv till sådana investeringar som över tid betalar av sig själva.

Herr talman! Det är alltså den ordning som rådde i USA under New Deal-epoken på 1930-talet, då det offentliga kreditinstitutet Reconstruction Finance Corporation upprättades. Det är också, såvitt jag förstår, denna ordning som råder i dagens Kina och som möjliggör enorma investeringar i förnybar energi och järnvägar. Den uppåtstigande supermakten är i dag världsetta när det gäller utbyggnad av solenergi, och Kina har byggt lika mycket höghastighetsjärnväg som alla andra länder tillsammans. Det är en imponerande men också skrämmande utveckling att en kommunistisk enpartistat - i skarp kontrast till Sovjetunionens ineffektiva ekonomiska system - på det här sättet håller på att skaffa sig ekonomisk förstaslagsförmåga i en rad framtidsbranscher.

Herr talman! Om 1800-talet var geopolitikens tidevarv ser vårt århundrade ut att bli geoekonomins. Då är det förödande om demokratierna binder sig vid ett alltmer dysfunktionellt ekonomiskt system dominerat av resursstarka särintressen och felaktigt benämnt marknadsekonomi, när det i själva verket handlar om en sorts blå planekonomi kontrollerad av ett fåtal megakoncerner. Men, än en gång, ekonomiska system konstrueras av oss människor och inget är ödesbundet, utan vi kan välja en annan väg mot framtiden än den förment marknadsliberala eller, för den delen, den för stunden så framgångsrika men djupt auktoritära kinesiska statskapitalismen.

Herr talman! I omvärlden pågår såväl teoriutveckling som praktiska försök att bygga alternativa ekonomier. I vår motion om solidarisk ekonomi har vi inspirerats av bland annat det brett upplagda Next System Project, som sedan ett antal år skördar framgångar i USA och har slagit upp ett fönster mot en helt annan framtid än den som mr Trump förbereder.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 20.)