Ytterligare åtgärder mot barnpornografi m.m.
Betänkande 1993/94:KU28
Konstitutionsutskottets betänkande
1993/94:KU28
Ytterligare åtgärder mot barnpornografi m.m.
Innehåll
1993/94 KU28
Sammanfattning
I detta betänkande behandlas 25 motioner om ytterligare åtgärder mot barnpornografi m.m.
Konstitutionsutskottet föreslår med anledning av ett antal motioner grundlagsändringar som innebär att det skall bli straffbart att inneha barnpornografi fr.o.m. den 1 januari 1999. För tiden fram till den dagen föreslår konstitutionsutskottet vissa andra åtgärder som innebär ändring i grundlag. Sålunda föreslår konstitutionsutskottet att det fr.o.m. den 1 januari 1995 skall bli möjligt att konfiskera barnpornografiskt material som påträffas i samband med en förundersökning och att det skall bli möjligt att förverka den ekonomiska vinningen av barnpornografi. Beträffande dessa förslag har konstitutionsutskottet beslutat om undantag från niomånadersregeln i 8 kap. 15 § regeringsformen.
Vidare föreslår konstitutionsutskottet att riksdagen gör tillkännagivanden till regeringen om begreppet barn i bestämmelserna om barnpornografibrott, om skärpt straff för barnpornografibrott och om förbättringar inom polisorganisationen för att bekämpa barnpornografibrott.
Till betänkandet har fogats en reservation, fyra särskilda yttranden och en meningsyttring.
Motioner
1993/94:K401 av Margareta Viklund och Dan Ericsson i Kolmården (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kriminalisera innehav av barnpornografi.
1993/94:K402 av Margareta Viklund och Chatrine Pålsson (kds) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning för att få fram en strategi för att minska videovåldets negativa effekter.
1993/94:K403 av Sigrid Bolkéus och Birthe Sörestedt (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om kriminalisering av innehav av barnpornografi.
1993/94:K404 av Ingbritt Irhammar och Rosa Östh (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kriminalisering av innehav av barnpornografi.
1993/94:K405 av Carl-Johan Wilson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagstiftning om förbud att inneha barnpornografisk bild.
1993/94:K406 av Holger Gustafsson och Liisa Rulander (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet att kriminalisera innehav av barnpornografi.
1993/94:K407 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en höjning av straffpåföljden för brott mot förbudet mot spridning och tillverkning av barnpornografi,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en åldersgräns för personers medverkan i pornografiska sammanhang,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning av konsekvenserna av ett eventuellt förbud mot innehav av barnpornografi.
1993/94:K410 av Ulla Pettersson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen beslutar kriminalisera innehav av barnpornografi.
1993/94:K411 av Ingela Thalén m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud mot innehav av barnpornografi.
1993/94:K412 av Maj-Inger Klingvall m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen beslutar kriminalisera innehav av barnpornografi.
1993/94:K415 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kriminalisering av innehav av barnpornografiskt material,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av straffsatserna för barnpornografibrott.
1993/94:K417 av Inger Koch och Christel Anderberg (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att innehav av barnpornografi bör kriminaliseras.
1993/94:K424 av Birgit Henriksson (m) vari yrkas
1. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åldersgräns för medverkan i pornografiska sammanhang och kriminalisering av innehav av barnpornografiska alster,
2. att riksdagen ger regeringen till känna att åldersgränsen för barn bör vara densamma som myndighetsåldern.
1993/94:K426 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att förbjuda innehav av barnpornografi i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen beslutar utvidga förbudet mot olaga våldsskildring till att även avse innehav.
1993/94:K427 av Marianne Jönsson och Agne Hansson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kriminalisering av innehav av barnpornografi.
1993/94:K430 av Birthe Sörestedt m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utvärdering av de förändringar som tillkom genom 1990 års riksdagsbeslut om våldsskildringar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av forskning om det s.k. underhållningsvåldets effekter.
1993/94:K432 av Birgitta Dahl m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kriminalisering av innehav och all hantering av barnpornografi,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av skärpta straffsatser,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett samnordiskt uppträdande i barnpornografiska frågor, såväl inom Norden som på det internationella planet.
1993/94:K436 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om kriminalisering av innehav av barnpornografi,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sannolika skäl och domstolsbeslut som förutsättning för tvångsmedel,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åldersgränsen för barnpornografibrott.
1993/94:K439 av Berndt Ekholm och Lena Klevenås (s) vari yrkas att riksdagen beslutar om erforderliga grundlagsändringar för att förbjuda innehav av barnpornografi.
1993/94:K440 av Karl Gustaf Sjödin (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att förbjuda innehav av barnpornografi i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen beslutar utvidga förbudet mot olaga våldsskildring till att även avse innehav.
1993/94:K445 av Margareta Israelsson m.fl. (s, m, fp, c, kds, nyd, v, -) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar kriminalisera innehav av barnpornografi vars framställning förutsätter sexuella övergrepp på barn,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om datateknik och teleöverföring av barnpornografi,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av lagstiftningen om spridning av barnpornografi,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av straffsatserna för barnpornografiska brott.
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjlighet för domstol att förstöra beslagtagna barnpornografiska foton, filmer, videor eller disketter,
1993/94:Ju809 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
5. att riksdagen beslutar om sådan ändring i 7 kap. 4 § punkt 12 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen att innehav av barnpornografi förbjuds.
1993/94:Ju810 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om våldspornografi.
1993/94:U615 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
12. att riksdagen beslutar att innehav av barnpornografi skall kriminaliseras.
1993/94:A815 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas
48. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av 16 kap. 10 b § brottsbalken.
Utskottet
Inledning
Barnpornografibrottet infördes i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen år 1980. Under senare tid har barnpornografi aktualiserats alltmer i den allmänna debatten och i riksdagen. I en skrivelse till justitieministern hösten 1992 hemställde Rädda barnen att innehav av barnpornografi skulle bli straffbart. Genom två stora förundersökningar med åtföljande rättegångar har barnpornografibrottsligheten visat sig vara mer utbredd och avsevärt grövre än vad de flesta har kunnat föreställa sig.
I det ena fallet väckte Justitiekanslern våren 1993 åtal vid Stockholms tingsrätt mot två personer med påstående om yttrandefrihetsbrott innefattande barnpornografibrott och olaga våldsskildring (det s.k. Huddingefallet). Fler än 100 filmer som hade tagits i beslag lämnades över till tingsrätten i samband med att åtalet väcktes. De flesta begärdes konfiskerade, men ett antal hade tagits i beslag i utredningssyfte och gavs in till tingsrätten som bevisning. Filmerna kom efter prövning i Svea hovrätt att anses utgöra allmänna handlingar och någon sekretessbestämmelse var inte tillämplig på dem. Filmerna skulle därför visas för eller lämnas ut till dem som begärde att få ta del av dessa. Efter ett snabbt beredningsförfarande föreslog regeringen i en proposition till riksdagen en ändring i sekretesslagen (1980:100) av innebörd att sekretess skulle gälla i mål om ansvar för barnpornografibrott. Efter en hänvändelse till konstitutionsutskottet från Justitiekanslern kom på initiativ av konstitutionsutskottet de lagändringar som riksdagen antog även att innefatta skildringar avseende olaga våldsskildringar (prop. 1992/93:256, bet. 1992/93:KU40, rskr. 1992/93:364). Ändringarna gällde 5 kap. 6 §, 9 kap. 16 § och 12 kap. 3 § sekretesslagen och trädde i kraft den 3 juni 1993 (SFS 1993:437).
I det andra fallet inledde Justitiekanslern i december 1993 en ny förundersökning om barnpornografibrott, och därefter har över 2 000 filmer som misstänks innefatta barnpornografibrott tagits i beslag (det s.k. Norrköpingsfallet).
Justitiekanslern har i ett remissyttrande till Justitiedepartementet över den i det följande nämnda departementspromemorian Ökat skydd för barn anfört att det i de nämnda två fallen är fråga om inspelningar, vanligen oprofessionellt gjorda och av tekniskt sett mycket varierande, ofta mycket låg kvalitet, som syntes ha sitt ursprung i andra länder, företrädesvis ostasiatiska. Enligt Justitiekanslern förekommer dock även inspelningar med svenskt tal och med svensk musik i materialet. Han anser att det även på andra grunder klart kan konstateras att barnpornografi spelas in i Sverige. I den s.k. Huddingeutredningen är det enligt Justitiekanslern nämligen belagt fall med en direkt koppling mellan sexualbrott mot barn och produktion av barnpornografi med barn i Sverige. Justitiekanslern anför vidare att barn, allt från späd ålder och upp i tonåren, finns representerade i materialet och att detta innehåller barnpornografiskt material av ett slag som allmänheten kanske kan föreställa sig hur det ser ut. Men därutöver, och det är enligt Justitiekanslern mycket allvarligt, förekommer även skildringar där barn, också i späd ålder, utsätts för tortyr av direkt sexuell natur eller för extrema perversiteter.
I riksdagen aktualiserades frågan om kriminalisering av innehav av barnpornografi motionsvägen våren 1993 (mot. 1992/93:Ju15, Ju14, Ju16 och Ju648). Justitieutskottet konstaterade då i sitt av riksdagen godkända betänkande (1992/93:JuU16 s. 11) att frågan om kriminalisering av innehav är komplicerad och rymmer en rad principiella frågor. En kriminalisering skulle dock ytterligare understryka hur allvarligt samhället ser på hanteringen med barnpornografi. Något ställningstagande då ansåg justitieutskottet emellertid inte aktuellt. I stället borde ett pågående beredningsarbete i Justitiedepartementet avvaktas.
Hösten 1993 publicerades den nämnda departementspromemorian (Ds 1993:80) Ökat skydd för barn, vilken har remissbehandlats. Remisstiden gick ut i januari 1994. I promemorian föreslogs, främst med hänvisning till bärande tryckfrihetsrättsliga och yttrandefrihetsrättsliga principer, ingen kriminalisering av innehav av barnpornografi. Denna slutsats kritiserades av flertalet remissinstanser. Inom Justitiedepartementet upprättades därefter en promemoria om grundlagsändringar i fråga om barnpornografi.
Under den allmänna motionstiden i år har, som framgår av motionsredovisningen i det föregående, väckts ett stort antal motioner med krav på ytterligare åtgärder mot barnpornografi. I de flesta förespråkas att innehav av barnpornografi skall bli straffbelagt.
Konstitutionsutskottet beslutade vid sammanträde den 8 februari 1994 att motionerna skulle behandlas med sikte på ett riksdagsbeslut under våren 1994. Samtidigt bereddes justitieutskottet tillfälle att yttra sig över motionerna.
Justitiekanslerns remissyttrande över promemorian Ökat skydd för barn och Justitiedepartementets promemoria om grundlagsändringar lades till grund för en s.k. hearing i departementet den 8 februari 1994. Yttrandet liksom promemorian innehöll utkast till lagtext för att illustrera vilka ändringar i grundlagarna en kriminalisering av innehav av barnpornografi eller en utvidgad möjlighet till konfiskering av sådana alster i princip skulle kräva.
Konstitutionsutskottet och justitieutskottet anordnade gemensamt en utfrågning den 3 mars 1994 om barnpornografi, bilaga 11.
Den 17 mars 1994 överlämnade regeringen en remiss till Lagrådet som innehöll två alternativa förslag. Det anfördes att regeringen -- mot bakgrund av lagstiftningsärendets speciella art -- hade låtit utarbeta två olika alternativ till grundlagsändringar i syfte att inhämta Lagrådets synpunkter på dessa.
Enligt det ena alternativet kriminaliseras innehav av barnpornografiska bilder och innehav av tryckta skrifter som innehåller sådana bilder samt innehav av barnpornografiska filmer. För att innehavet skall vara straffbart krävs dock att bilden innefattar en skildring av verklighetstrogen karaktär. Att inneha sådana skildringar i form av endast text eller ljud blir inte straffbart.
Enligt det andra alternativet utvidgas möjligheten att konfiskera och förverka barnpornografiska bilder, tryckta skrifter och filmer som innefattar skildringar av verklighetstrogen karaktär och som påträffas i samband med en förundersökning.
De lagförslag som regeringen remitterade till Lagrådet har tagits in som bilaga 1 till betänkandet.
En proposition i ärendet, som alltså skulle förväntas innehålla förslag till grundlagsändringar, skulle komma att läggas fram för riksdagen senare än vid den senaste tidpunkt som normalt gäller för grundlagsändringar enligt 8 kap. 15 § första stycket regeringsformen. Enligt den bestämmelsen stiftas grundlag genom två likalydande beslut med val emellan. Riksdagen får dock inte fatta slutligt beslut i en grundlagsfråga med mindre ärendet anmälts i riksdagens kammare senast nio månader före valet. I lagrådsremissen antyddes emellertid att konstitutionsutskottet skulle kunna utnyttja en undantagsregel i samma grundlagsbestämmelse och ge dispens från niomånadersregeln. I så fall skulle en ny reglering kunna träda i kraft den 1 januari 1995.
Lagrådet anför i sitt yttrande över förslagen den 25 mars 1994 (bilaga 2) att det inte är tillfredsställande att frågor om ändring av grundlag drivs under sådan tidspress som i detta ärende, och Lagrådet anför att de motiv för att i förevarande fall tillämpa den nyssnämnda undantagsregeln inte är särskilt starka. Lagrådet understryker att remissbehandlingen av lagförslag inom det yttrandefrihetsrättsliga området brukar avkasta värdefulla synpunkter av både saklig och teknisk karaktär som kan tas till vara i den fortsatta beredningen av ärendet. Sammanfattningsvis ifrågasätter Lagrådet om ärendet fått den allsidiga belysning som bör föreligga innan en grundlagsändring genomförs. Lagrådet pekar vidare på brister i lagförslagen i remissen och anför härutöver att de lösningar som presenteras i remissen inte är de enda tänkbara. Avslutningsvis föreslår Lagrådet vissa ändringar i de remitterade lagförslagen.
Justitiedepartementet meddelade den 15 april 1994 att regeringen inte nu kommer att förelägga riksdagen något förslag om grundlagsändringar när det gäller barnpornografibrott.
Justitieutskottet avgav den 26 april 1994 sitt yttrande till konstitutionsutskottet, bilaga 3.
Inom konstitutionsutskottets kansli har den 19 maj 1994 upprättats en promemoria med lagförslag rörande vissa ytterligare åtgärder mot barnpornografi, bilaga 4.
Konstitutionsutskottet beslutade samma dag att inhämta Lagrådets yttrande över vissa av de i promemorian framlagda lagförslagen. Lagrådet avgav ett yttrande den 26 maj 1994, bilaga 5.
Den 26 maj 1994 beslutade konstitutionsutskottet att bereda justitieutskottet tillfälle att avge yttrande över en i en bilagd promemoria berörd fråga om inrättandet av en särskild enhet inom Rikspolisstyrelsen med uppgift att bekämpa barnpornografi. Justitieutskottet avgav den 31 maj 1994 ett yttrande över frågan, bilaga 6.
Grundläggande principer i den tryckfrihetsrättsliga regleringen
Regeringsformen och den särskilda grundlagsregleringen av tryckfriheten och yttrandefriheten
Enligt 2 kap. 1 § regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Varje medborgare är enligt paragrafen vidare tillförsäkrad informationsfrihet: frihet att inhämta och motta upplysningar och i övrigt ta del av andras yttranden.
Tryckfriheten och motsvarande frihet att yttra sig i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, filmer, videogram och andra upptagningar av rörliga bilder samt ljudupptagningar har emellertid undantagits från regeringsformens regelsystem. I stället gäller vad som är föreskrivet i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.
Viktiga principer i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen
Tryckfrihetens innebörd m.m.
Med tryckfrihet förstås enligt 1 kap. 1 § första stycket tryckfrihetsförordningen "varje svensk medborgares rätt att, utan några av myndighet eller annat allmänt organ i förväg lagda hinder, utgiva skrifter, att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall kunna straffas därför, än om detta innehåll strider mot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning".
I fråga om ljudradio, television och vissa liknande överföringar, filmer, videogram och andra upptagningar av rörliga bilder samt ljudupptagningar finns en regel av motsvarande innebörd i 1 kap. 1 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen.
Enligt tredje stycket i 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen skall det stå var och en fritt att i alla de fall då ej annat är föreskrivet i tryckfrihetsförordningen meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift till författare, tidningsredaktioner och liknande i bestämmelsen angivna mottagare. En motsvarande regel finns i 1 kap. 2 § första meningen yttrandefrihetsgrundlagen.
Enligt fjärde stycket i 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen skall var och en ha rätt att, om ej annat följer av tryckfrihetsförordningen, anskaffa uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för att offentliggöra dem i tryckt skrift eller för att lämna meddelande som avses i tredje stycket. En liknande regel finns i 1 kap. 2 § andra meningen yttrandefrihetsgrundlagen.
Förbudet mot censur och rätten att framställa, att ge ut och att sprida
Enligt 1 kap. 2 § första stycket tryckfrihetsförordningen får det inte ställas upp något krav på att myndigheter skall granska en skrift före det att den ges ut. Inte heller får det införas bestämmelser som innebär ett förbud mot att trycka en skrift. Detta förbud mot censur är utan undantag.
I tryckfrihetsförordningen finns även bestämmelser om skydd för tryckning, utgivning och spridning av tryckt skrift (1 kap. 2 § andra stycket, 4 kap. 1 § och 6 kap. 1 §). Bestämmelserna innebär att myndigheter inte på grund av innehållet i skriften får hindra tryckning eller utgivning av den eller att den sprids bland allmänheten, att det inte får ställas krav på tillstånd att driva tryckeri samt att alla har rätt att sprida redan tryckta skrifter. Rätten att trycka är också undantagslös. Som framgår av det följande finns däremot vissa inskränkningar i spridningsrätten.
De nu berörda tryckfrihetsrättsliga principerna har överförts till yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområde med undantag från möjligheten att i lag föreskriva om godkännande och granskning av filmer som skall visas offentligt. Det får således inte förekomma att något som är avsett att framföras i ett radio- eller TV-program, i en ljudupptagning eller i en film som inte skall visas offentligt först måste granskas av en myndighet eller annat allmänt organ. Inte heller är det tillåtet för myndigheter eller andra allmänna organ att på grund av det väntade innehållet i ett program, en ljudupptagning eller en film förbjuda eller hindra att framställningen offentliggörs eller att den sprids (1 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen). Enligt yttrandefrihetsgrundlagen har vidare alla rätt att framställa och sprida filmer m.m.
Bestämmelserna i de båda grundlagarna hindrar inte att det meddelas föreskrifter i lag om straff och särskild rättsverkan för vissa förfaranden med bilder, tryckta skrifter och filmer.
Enligt 6 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen hindrar nämligen bestämmelserna i förordningen inte vad i lag är föreskrivet för det fall att någon 1. förevisar pornografisk bild på eller vid allmän plats genom skyltning eller något liknande förfarande på ett sätt som är ägnat att väcka allmän anstöt eller utan föregående beställning med posten sänder eller på annat sätt tillställer någon sådan bild, 2. bland barn och ungdom sprider tryckt skrift, som genom sitt innehåll kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran.
En motsvarande undantagsbestämmelse finns i 3 kap. 12 § yttrandefrihetsgrundlagen i fråga om bilder och filmer.
Ensamansvar
I både tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen är huvudprincipen att endast en person skall vara ansvarig för innehållet i den tryckta skriften eller filmen. Detta ensamansvar innebär att andra som medverkar vid framställningens tillkomst i princip inte kan ställas till ansvar för innehållet. Ansvaret är formellt i den meningen att det anses att den som är ansvarig för framställningen känner till dess innehåll.
För periodiska skrifter, för radio- och TV-program, filmer och videogram skall det finnas en utgivare. Denne är i första hand ansvarig för innehållet. Utgivaren har bestämmanderätten över vad som skall tas in i framställningen. Om det inte finns någon utgivare för en periodisk skrift, är det ägaren som är ansvarig för innehållet. För skrifter som inte är periodiska är det i första hand författaren som är ansvarig för innehållet, om han finns angiven på skriften. I annat fall faller ansvaret på den som har haft hand om tryckningen eller givit ut annans skrift (förläggaren). Om man inte vet vem som är förläggare, är den som faktiskt har tryckt skriften ansvarig.
Om det inte finns någon utgivare för en film, är det den som låtit framställa filmen som är ansvarig för innehållet.
För såväl tryckta skrifter som filmer finns en gemensam i sista hand ansvarig person för innehållet, nämligen spridaren.
I tryckfrihets- och yttrandefrihetsprocessen finns vissa regler som syftar till att utröna vem som skall anses som ansvarig. En person som inte först är ansvarig i de nämnda ansvarskedjorna och som åtalas för tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott skall vid en förberedande förhandling i målet uppge de omständigheter som kan medföra att någon annan i ansvarighetskedjan är ansvarig för innehållet för att undvika att själv bli ansvarig. En spridare som åtalas för yttrandefrihetsbrott i en film kan gå fri från ansvar genom att uppge en tidigare inte känd person som låtit framställa filmen. Åtal skall då i stället väckas mot den personen (8 kap. 11 § tryckfrihetsförordningen och 6 kap. 6 § yttrandefrihetsgrundlagen). Om spridaren inte gör någon invändning, anses han som ansvarig för framställningen vid den fortsatta handläggningen av målet.
När det gäller skrifter som trycks utomlands och filmer som framställs utomlands vilar det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga ansvaret på den som lämnar ut dem här för spridning, dvs. den som ser till att skriften eller filmen "ges ut" här. Om den personen inte går att identifiera, eller om denne inte bodde här när skriften eller filmen gavs ut, är det utspridaren som är ansvarig.
De nu nämnda ansvarighetsreglerna innebär att den som enbart köper eller på annat sätt förvärvar tryckta skrifter eller filmer som innefattar tryck- eller yttrandefrihetsbrott inte kan fällas till ansvar för detta.
Principen om ensamansvaret är inte helt utan undantag. I vissa fall kan även den som skaffar fram eller lämnar en uppgift till en redaktion eller någon som är verksam i de former som skyddas av grundlagarna bli ansvarig. Och om någon av dessa personer har skaffat fram informationen genom brottsliga metoder kan de bli ansvariga för de brott som de då kan ha gjort sig skyldiga till (7 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen och 5 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen).
Betydelsen av utgivning
Utgivningen är av betydelse på flera sätt. Tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott föreligger först genom utgivningen och ingripande mot sådana brott får ske först efter utgivningen. Kontrollen över tryckta skrifter och filmer knyter också an till utgivningen. När skriften eller filmen ges ut inträder nämligen en skyldighet att lämna exemplar för arkiv och granskning (4 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen och 3 kap. 6 och 9 §§ yttrandefrihetsgrundlagen). Utgivningen har även betydelse för frågan om preskription.
En skrift som inte är utgiven är inte en tryckt skrift i tryckfrihetsförordningens mening (1 kap. 6 §). Tryckfrihetsförordningen tillåter inte att ingripande sker mot skrift som inte är tryckt (1 kap. 2 och 3 §§). För filmer m.m. finns motsvarande bestämmelser i 1 kap. 3, 4 och 10 § yttrandefrihetsgrundlagen. Denna princip är grundläggande för tryckfrihets- och yttrandefrihetsrätten.
En skrift eller en film anses vara utgiven då den blivit utlämnad till salu eller för spridning på annat sätt. Spridandet behöver i regel inte göras bland allmänheten, utan även utlämnande till spridning inom en begränsad krets av personer medför att skriften eller filmen anses utgiven. Kretsen får dock inte vara alltför begränsad. Det är tillräckligt att skriften eller filmen har lämnats ut för spridning, och det räcker alltså att den har blivit tillgänglig för allmänheten eller för den krets den var avsedd för (SOU 1947:60 s. 216 f.).
En skrift som tryckts utomlands anses utgiven här i Sverige, när den blivit utlämnad för försäljning här eller för spridning här på annat sätt (13 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen). Enstaka exemplar av en skrift som förs in i landet av en enskild föranleder inte att skriften anses vara utgiven. Detsamma gäller filmer som tillverkats utomlands (se 10 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen). Detta innebär att ingripande inte kan ske mot i utlandet tryckt skrift eller framställd film, förrän den i den angivna meningen är utgiven i Sverige. Den anses inte vara utgiven endast genom att t.ex. en person passerar gränsen med flera hundra exemplar av en skrift eller en film, även om det är uppenbart att exemplaren är avsedda att spridas i Sverige. Det är först när den som fört in skrifterna eller filmerna har lämnat ut några exemplar till annan eller har hållit dem tillgängliga för allmänheten som ingripande kan ske. Dessförinnan kan inte ett ingripande ske, även om innehållet är sådant att det innefattar tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott.
Utgivningen är som framgår av det följande också av betydelse för konfisering, beslag och preskription.
Konfiskering
När en tryckt skrift eller en film utgör missbruk av tryck- eller yttrandefriheten och innefattar brott enligt tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen medger de båda grundlagarna att det vidtas tvångsåtgärder mot framställningen. Enligt 7 kap. 7 § tryckfrihetsförordningen och 5 kap. 6 § yttrandefrihetsgrundlagen får framställningen konfiskeras. Konfiskering innebär att alla exemplar som var avsedda att spridas skall förstöras, och material som används uteslutande för tryckningen av just den skriften eller särskilt för framställande av filmen skall göras obrukbart för att hindra missbruk.
För konfiskering krävs alltså att framställningen innefattar tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott och alltså att skriften eller filmen är utgiven. Men det krävs inte att någon faktiskt kan dömas till ansvar för brottet.
Beslag
Om det finns anledning att tro att en skrift eller en film får konfiskeras på grund av tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott, får den tas i beslag. Det som tas i beslag är den upplaga som är avsedd för spridning, i syfte att hindra vidare spridning av skriften eller filmen. Eftersom konfiskering endast får ske på grund av att innehållet utgör brott mot grundlagarna, kan beslag omfatta endast skrifter och filmer som är att anse som utgivna. Redan spridda exemplar får dock inte tas i beslag i konfiskeringssyfte. Innehav hos andra än den tryckfrihetsrättsligt ansvarige kan därför inte föranleda sådant ingripande.
Om något exemplar som redan har spritts kan ha betydelse vid utredning om brott enligt tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen, får dock utredningsbeslag göras på ett sådant exemplar hos vilken innehavare som helst (10 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen). Ett utredningsbeslag skall hävas när t.ex. en rättegång mot en utgivare har avslutats. Det beslagtagna skall då återlämnas till den som innehade det.
Preskriptionstid
Allmänt åtal för tryckfrihetsbrott skall väckas inom en viss tid, ett år från det att en skrift utgavs, om det inte är fråga om periodisk skrift då tiden är sex månader (9 kap. 3 §). Därefter kan inte Justitiekanslern väcka allmänt åtal eller göra ansökan om konfiskering. För målsägandens talan gäller dock preskriptionsreglerna i vanlig lag.
Allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott som har begåtts i radio- eller TV-program skall väckas senast sex månader från det att programmet sändes. För filmer och ljudupptagningar är huvudregeln att preskriptionstiden är ett år efter det att upptagningen lämnades ut för spridning. När en viss tid förflutit efter utgivningen får således inga åtgärder vidtas mot den tryckta skriften eller filmen. Den är då fredad från ingripanden.
För brotten olaga våldsskildring och barnpornografibrott gäller dock brottsbalkens preskriptionsregler. Detta innebär att åtal kan väckas och konfiskeringsyrkande kan framställas på grund av dessa brott fem år från det att brottet begicks (35 kap. 1 § brottsbalken). Tiden räknas emellertid först från det att filmen lämnas till Arkivet för ljud och bild i enlighet med föreskrifterna i lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument.
Rätten att inneha informationsbärare
Yttrandefrihetsutredningen föreslog i betänkandet (SOU:1983:70) Värna yttrandefriheten! att skyddet för informationsfriheten skulle förstärkas genom en regel i grundlag om rätt att inneha föremål som bär eller förmedlar yttranden, avsedda för spridning bland allmänheten. Enligt den föreslagna bestämmelsen skulle varje svensk medborgare gentemot det allmänna ha rätt att för privat bruk inneha tryckta skrifter, mottagare för eter- eller trådsändning, ljudupptagningar, upptagningar av rörliga bilder och apparatur för inspelning eller återgivning av sådana upptagningar samt andra föremål avsedda att ta emot eller återge yttranden riktade till allmänheten. I fråga om den som är berövad friheten skulle gälla bestämmelser i vanlig lag.
Utredningen föreslog att bestämmelsen skulle föras in i regeringsformens fri- och rättighetskapitel. Den föreslagna informationsfriheten hörde inte till dem som kunde begränsas genom lag bortsett från det nämnda fallet då någon var berövad friheten.
I remissbehandlingen av utredningens betänkande framfördes kritik mot förslaget. Kritikerna menade att en generell författningsreglering av rätten att inneha informationsbärare var både onödig och vilseledande. Några hävdade att den föreslagna bestämmelsen skulle kunna läsas motsättningsvis så att det skulle vara tillåtet eller rent av godtagbart att t.ex. begränsa rätten att inneha dessa för annat än "privat bruk" eller rätten att ha utrustning som används för att ta emot och lagra yttranden som inte riktar sig till allmänheten. Frågan togs år 1986 upp i en lagrådsremiss som innehöll förslag som till större delen byggde på utredningens förslag i det nämnda betänkandet. Departementschefen slog i remissen fast att även om det inte uttryckligen är föreskrivet i tryckfrihetsförordningen fick det anses följa av grundlagsbestämmelserna om tryckfriheten att rätten att inneha tryckta skrifter inte får begränsas annat än av ordnings- och säkerhetsskäl på sådana institutioner som t.ex. sjukhus, militärförläggningar och kriminalvårdsanstalter. Om det särskilda grundlagsskyddet för tryckta skrifter skulle utsträckas till att omfatta också andra medier, skulle motsvarande princip komma att gälla för dem. Departementschefen delade den remisskritik som hade förts fram och avstyrkte förslaget (prop. 1986/87:151).
Lagrådsremissen i denna del ledde emellertid inte fram till lagstiftning, varför frågan då inte kom att behandlas av riksdagen. Saken togs emellertid upp i ärendet om den nya yttrandefrihetsgrundlagen under riksmötet 1990/91. I propositionen hänvisas till uttalandena i 1986 års lagrådsremiss om att det följer av grundlagsbestämmelserna om tryckfriheten att rätten att inneha tryckta skrifter inte får begränsas annat än av ordnings- och säkerhetsskäl e.d. på sådana institutioner som t.ex. sjukhus, militärförläggningar och kriminalvårdsanstalter. Enligt propositionen kan det också på goda grunder hävdas att detsamma skulle bli fallet med tekniska hjälpmedel som behövs för att ta del av framställningar i andra medier som förses med ett grundlagsstöd som bygger på yttrandefrihetsrättsliga principer (prop. 1990/91:64 s. 77). Vid riksdagsbehandlingen förekom inga invändningar häremot (bet. 1990/91:KU21, rskr. 1990/91:254).
Tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens bestämmelser om att konfiskering endast får omfatta de exemplar som innefattar tryckfrihets- resp. yttrandefrihetsbrott och som är avsedda för spridning utgör ett uttryck för rätten att inneha tryckta skrifter och filmer. Exemplar som redan är spridda och har hamnat i enskildas ägo för privat bruk eller som finns i bibliotek, arkiv etc. är med den nuvarande ordningen skyddade från ingripanden från det allmännas sida och får således inte konfiskeras eller slutligt tas ifrån den enskilde.
Varken tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen innehåller således någon bestämmelse som innebär att det kan vara straffbart att inneha en viss skrift eller en film. Av redogörelsen i det föregående framgår att det uppenbarligen inte är förenligt med grundlag att i vanlig lag föreskriva om en möjlighet att ingripa mot en enskild person endast under åberopande av att denne innehar en skrift eller en film som innehåller yttranden eller skildringar som vid utgivning eller spridning skulle kunna utgöra tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott. Inte heller är det möjligt att ingripa mot skriften eller filmen genom konfiskering.
Barnpornografibrott
Bestämmelser om barnpornografibrott
För barnpornografibrott döms enligt 16 kap. 10 a § brottsbalken den som skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig. Detsamma gäller den som sprider sådan bild av barn. För att det skall vara möjligt att ingripa om sådana skildringar sprids genom tryckt skrift eller i en film, finns en bestämmelse i 7 kap. 4 § 12 tryckfrihetsförordningen, till vilken 5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen hänvisar.
Bakgrunden till bestämmelserna
Bestämmelserna om barnpornografibrott tillkom efter förslag som Yttrandefrihetsutredningen lade fram i delbetänkandet Barnpornografi (Ds Ju 1978:8). Då omfattades inte filmer av något grundlagsskydd motsvarande det tryckfrihetsrättsliga. Ett sådant skydd infördes fullt ut först i och med att yttrandefrihetsgrundlagen trädde i kraft den 1 januari 1992.
Av Yttrandefrihetsutredningens delbetänkande framgår att barnpornografi vid tiden för betänkandet var en tämligen ny företeelse i Sverige. Produkterna bestod till övervägande del av tryckta skrifter, men det förekom även filmer. I betänkandet anförs att de dåvarande bestämmelserna i 6 kap. brottsbalken om otukt med barn och otuktigt beteende i viss omfattning satte en spärr för produktion av barnpornografi, men att det var möjligt att framställa barnpornografiska bilder utan att komma i konflikt med dessa bestämmelser. Vidare befanns Sverige vara ett av mycket få länder som tillät barnpornografi. Det framhålls i betänkandet att avbildande av barn i syfte att framställa barnpornografi utgör en allvarlig kränkning av barnets integritet. Även den kränkning av barn i allmänhet som förekomsten av barnpornografiska alster innebär anses i betänkandet vara ett motiv för kriminalisering.
Regeringen ansåg i likhet med Yttrandefrihetsutredningen att den integritetsskada som kan uppkomma när barn medverkar vid tillkomsten av pornografiska alster var en tillräcklig grund för ett förbud. De barn som medverkade kunde normalt inte bedöma innebörden och konsekvenserna av sin medverkan. Enligt regeringen kunde man inte heller bortse från de skadeverkningar som kan drabba dessa barns syn på sexualiteten. Som framhållits under remissbehandlingen kunde enligt regeringen som ytterligare motiv för en kriminalisering anföras att framställning och spridning av barnpornografiska alster är kränkande för barn över huvud taget.
Regeringen delade också utredningens uppfattning att det förelåg sådana skäl som i 2 kap. 13 § regeringsformen anges som en förutsättning för begränsning av den grundlagsfästa yttrandefriheten. Således ansåg regeringen i likhet med utredningen att en kriminalisering borde komma till stånd.
Vad gällde avgränsningen av det straffbara området hade Yttrandefrihetsutredningen stannat för att enbart bilder skulle omfattas av förbudet men att det å andra sidan skulle gälla alla slags bilder, dvs. även tecknade bilder. Som skäl för att kriminalisera också tecknade bilder hade utredningen anfört att det inte kunde uteslutas att levande modell hade begagnats vid framställningen. Vid remissbehandlingen kritiserades detta, men en del instanser hade å andra sidan ifrågasatt om inte även andra framställningar än bilder borde kriminaliseras.
Att utsträcka förbudet till annat än bilder och längre än vad utredningen hade föreslagit, kunde enligt regeringen inte komma i fråga. Regeringen delade utredningens uppfattning att även tecknade bilder med barnpornografiskt motiv borde omfattas av en förbudsregel. Som skäl för kriminalisering kunde här enligt regeringen i första hand åberopas att bilder av denna typ är kränkande för barn över huvud taget, inte bara för det barn som kan ha använts som modell. En straffbestämmelse om barnpornografi borde alltså enligt departementschefen i princip gälla bilder av alla slag. Av särskild praktisk betydelse var givetvis bilder i tryckta skrifter, fotografiska bilder, däri inbegripet film, samt bilder som förmedlas med TV-teknik eller videogram.
I frågan om vad en bild skall föreställa för att falla inom det straffbara området, delade regeringen utredningens uppfattning att straffbarheten inte borde begränsas till bilder där barn är inbegripna i handlingar som uppenbarligen har en sexuell innebörd. Med hänsyn till motivet för kriminaliseringen borde enligt regeringen bestämmelsen också kunna gälla t.ex. pornografiska bilder där barn förekommer tillsammans med en eller flera vuxna personer som utför sådana handlingar.
Yttrandefrihetsutredningen hade även framhållit att man kunde tänka sig fall där ett barn t.ex. genom speciella kameraarrangemang framställs på ett sätt som är ägnat att vädja till sexualdriften utan att det avbildade barnet kan sägas ha deltagit i ett sexuellt beteende vid avbildningen. Enligt regeringen var i sådana fall en viss försiktighet påkallad så att det straffbara området inte blev alltför vidsträckt eller svårbestämt. Det var t.ex. givet att det inte kunde komma i fråga att straffbelägga all avbildning av nakna barn eller alla bilder där ett barns könsorgan kan urskiljas även om sådana bilder skulle kunna stimulera en del människors sexualdrift. För att en bild av ett barn skall vara straffbar måste enligt regeringen fordras att den enligt vanligt språkbruk och allmänna värderingar är pornografisk.
Enligt regeringen var det uppenbarligen förenat med svårigheter att i lagtext åstadkomma en skarp avgränsning av det straffbara området. Det kunde därför inte undvikas att man måste beskriva detta område i tämligen allmänna ordalag och att den närmare avgränsningen i viss mån fick ske i rättstillämpningen.
Enligt regeringen var det lämpligt att i brottsbeskrivningen använda uttrycket pornografisk bild. Detta uttryck förekom redan i bestämmelserna om skyltningsförbud i 16 kap. 11 § brottsbalken och torde inte behöva föranleda några särskilda svårigheter vid tillämpningen.
I frågan om vad som enligt lagrummet skall förstås med att en bild sprids anslöt sig regeringen till den uppfattning som Lagrådet gav uttryck för i ärendet. Med begreppet sprida avsågs alla förfaranden som när det är fråga om tryckt skrift omfattas av den i tryckfrihetsförordningen reglerade spridningsrätten, dvs. åtgärder som innefattar att exemplar av bilden hålls till salu, försänds eller distribueras på annat sätt. Alla tänkbara förfaranden genom vilka ett bildinnehåll förmedlas eller görs tillgängligt för andra avsågs. Att bilden förmedlas till allmänheten uppställdes inte som ett krav. Om en bild inte förmedlas till allmänheten, fordras det dock för att bilden skall anses som spridd något mera än att bilden gjorts tillgänglig för endast ett fåtal personer.
I likhet med Yttrandefrihetsutredningen ansåg regeringen att straffbestämmelsen borde innehålla ett uttryckligt undantag för vissa fall. Detta undantag borde gälla gärningar som är försvarliga t.ex. av konstnärliga eller vetenskapliga hänsyn eller som led i en allvarligt syftande nyhetsförmedling.
Trots att frågor om pornografi i allmänhet, våldsskildringar och avskaffandet av filmcensuren var föremål för utredning förordade regeringen att utredningens förslag skulle genomföras. Med hänsyn till att det krävdes grundlagsändring och då det ansågs angeläget att undvika tidsspillan lades redan våren 1979 fram ett förslag till riksdagen (prop. 1978/79:179, bet. KU 1978/79:33).
Innebörden av bestämmelserna
Innebörden av straffbestämmelserna om barnpornografibrott enligt brottsbalken och de båda grundlagarna är i huvudsak följande. Brottet avser skildrande i bild. Motsvarande företeelser i text eller enbart ljud omfattas därför inte av straffbestämmelserna. Däremot omfattas även tecknade bilder och filmer och andra icke autentiska skildringar, bl.a. sådana som framställs genom bildmanipulation.
Under de båda grundlagarnas och brottsbalkens bestämmelser faller all barnpornografi i form av tryckta bilder och teckningar samt stillbilder eller rörliga bilder i filmer och på television. Bilder och teckningar som inte är tryckta samt stillbilder eller rörliga bilder i datornät faller i huvudsak utanför grundlagarnas bestämmelser men under brottsbalkens straffbestämmelse. I detta sammanhang bör erinras om den särskilda regleringen i 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen. Av den paragrafen framgår att grundlagens föreskrifter om radioprogram (vari inbegrips TV-program) är tillämpliga också när en redaktion för en tryckt periodisk skrift eller för ett radioprogram, ett företag för framställning av filmer eller ljudupptagningar eller en nyhetsbyrå med hjälp av elektromagnetiska vågor på begäran tillhandahåller allmänheten upplysningar direkt ur ett register med upptagningar för automatisk databehandling. Detta gäller dock inte om den mottagande kan ändra innehållet i registret. Av 5 kap. 1 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen och 7 kap. 4 § 12 tryckfrihetsförordningen framgår att barnpornografibrott är straffbart när det förekommer i sådana överföringar som omfattas av 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen och att det då är att anse som yttrandefrihetsbrott. Om spridningen sker i andra former, dvs. om den inte sker via massmedieföretag, omfattas den emellertid inte av yttrandefrihetsgrundlagens skydd. Spridningen blir då att bedöma som ett vanligt barnpornografibrott.
För att ett straffbart spridande skall föreligga skall bildinnehållet förmedlas till eller göras tillgängligt för andra. Det ställs inte upp något krav på att bilden skall förmedlas till allmänheten. Det fordras emellertid att bilden har gjorts tillgänglig för fler än endast ett fåtal personer för att bilden skall anses som spridd.
Bilden skall enligt vanligt språkbruk vara pornografisk för att den skall vara straffbar till sitt innehåll. Det krävs inte att bilden skildrar ett barn som deltar i en sexuell handling. Även en bild som på annat sätt skildrar barn på ett sätt som är ägnat att vädja till sexualdriften kan omfattas av det straffbara området.
Med barn avses en person vars könsmognadsprocess ännu inte är avslutad. Det finns således ingen fixerad åldersgräns när det gäller att bestämma vad som avses med barn.
Som framgått av det föregående är inte varje skildring av barn i pornografisk bild straffbar. Undantag görs för det fall att gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig. Av motiven framgår att avgörande vid denna bedömning bör vara det syfte som ligger bakom framställningen och det sammanhang som den förekommer i (prop. 1978/79:179). Som exempel på fall där ett spridande kan vara försvarligt kan nämnas publicering som låter sig försvaras av hänsyn till konstnärliga intressen. Också som ett led i en allvarligt syftande nyhetsförmedling eller i vetenskapliga arbeten kan spridande av barnpornografiska skildringar i bild framstå som försvarliga. För att en sådan bedömning skall komma i fråga skall bilden dock ingå som ett naturligt och befogat led i det sammanhang där den förekommer. Det kan här erinras om konstitutionsutskottets uttalanden om försvarlighetsrekvisitets betydelse för den vid föregående riksmöte införda bestämmelsen i 5 kap. 6 § sekretesslagen (1980:100) om sekretess i mål om ansvar för barnpornografibrott eller olaga våldsskildring. Försvarlighetsrekvisitet angavs innebära att det skulle vara möjligt för t.ex. en journalist, en forskare eller en ideell organisation med humanitär inriktning att efter särskild prövning få tillgång till materialet för att göra reportage eller undersökningar (bet. 1992/93:KU40).
Kriminalisering av innehav av barnpornografi
Motionerna
Att riksdagen skall besluta om kriminalisering av innehav av barnpornografi yrkas i motionerna 1993/94:K410 av Ulla Pettersson m.fl. (s), 1993/94:K412 av Maj-Inger Klingvall m.fl. (s), 1993/94:K426 yrkande 1 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd), 1993/94:U615 yrkande 12 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) samt 1993/94:K440 yrkande 1 av Karl Gustaf Sjödin (nyd).
I motionerna 1993/94:K439 av Berndt Ekholm och Lena Klevenås (s) och 1993/94:Ju809 yrkande 5 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) yrkas att riksdagen skall besluta om erforderliga grundlagsändringar för att förbjuda innehav av barnpornografi.
Yrkanden om tillkännagivande till regeringen om att innehav av barnpornografi bör kriminaliseras har framställts i motionerna 1993/94:K401 av Margareta Viklund och Dan Ericsson i Kolmården (kds), 1993/94:K403 av Sigrid Bolkéus och Birthe Sörestedt (s), 1993/94:K404 av Ingbritt Irhammar och Rosa Östh (c), 1993/94:K405 av Carl-Johan Wilson (fp), 1993/94:K406 av Holger Gustafsson och Liisa Rulander (kds), 1993/94:K411 av Ingela Thalén m.fl. (s), 1993/94:K415 yrkande 1 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp), 1993/94:K417 av Inger Koch och Christel Anderberg (m), 1993/94:K424 yrkande 1 delvis av Birgit Henriksson (m), 1993/94:K427 av Marianne Jönsson och Agne Hansson (c) samt 1993/94:K432 yrkande 1 av Birgitta Dahl m.fl. (s). I motion 1993/94:K415 yrkande 2 av Karl-Göran Biörsmark (fp) begärs en översyn av tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen och i motion 1993/94:K445 yrkande 2 av Margareta Israelsson m.fl. (s, m, fp, c, kds, nyd, v, -) berörs frågor om datateknik och teleöverföring av barnpornografi.
Sammanfattningsvis framhålls i motionerna följande.
Det främsta motivet för en kriminalisering av innehavet är enligt flertalet motioner att barnens förödmjukelse upprepas varje gång någon tittar på bilderna, filmerna eller videogrammen. Genom att tillåta innehav av barnpornografi upphör aldrig kränkningen av de barn och ungdomar som utsatts för sexualbrott. Det framhålls även att barnpornografi också används som redskap vid nya brott. Detta anses vara ett fall där lagstiftningen inte överensstämmer med det allmänna rättsmedvetandet.
Mot bakgrund av att flera länder har infört eller överväger att införa lagstiftning som innebär ett förbud mot innehav av barnpornografi, uttrycker motionärerna en oro för att Sverige skall bli ett transitland för barnpornografi, där man fritt kan inneha barnpornografi och byta sådana alster inom den närmare vänkretsen. En innehavskriminalisering krävs också enligt motionärerna för att vi skall leva upp till FN:s barnkonvention och våra egna nationella krav på en fullgod lagstiftning som skyddar barnen.
Tryck- och yttrandefriheten anges vara grundläggande och oförytterliga rättigheter i en demokratisk rättsstat. Inskränkningar i dessa rättigheter kan endast motiveras om ett motstående intresse har större skyddsbehov. Det framstår enligt flera motioner som helt uppenbart att barnens skyddsbehov måste gå före pedofilernas rätt att ta del av barnpornografiska alster. Några motionärer framhåller att undantag bör kunna göras om det kan försvaras av konstnärliga hänsyn, allvarligt syftande nyhetsförmedling eller som inslag i vetenskapliga arbeten under förutsättning att bilden ingår som ett naturligt och befogat element i det sammanhang den förekommer.
I motionerna framhålls även att effektiviteten i bekämpningen av barnpornografi kan höjas betydligt om innehav kriminaliseras. I de fall spridningsrekvisitet inte går att styrka kan åtal i stället väckas för innehav. Polisens möjligheter att utreda barnpornografibrott skulle enligt motionärerna kunna förbättras. Det blir även möjligt att förverka och förstöra de beslagtagna pornografiska framställningarna. I några av motionerna framhålls att det är viktigt att begränsa innehavskriminaliseringen till sådana barnpornografialster som visar barn som utsätts för övergrepp vilket enligt motionärerna bl.a. innebär att teckningar och skrifter inte skall omfattas av förbudet mot innehav.
Frågan om en begränsning av innehavskriminaliseringen till att gälla innehav av barnpornografi vars framställning förutsätter sexuella övergrepp på barn framförs också i motion 1993/94:K445 yrkande 1 av Margareta Israelsson m.fl. (s, m, fp, c, kds, nyd, v, -). Motionärerna yrkar att riksdagen skall besluta om en sådan kriminalisering. I denna motion begärs också i yrkande 3 ett tillkännagivande om en översyn av lagstiftningen om spridning av barnpornografi.
Ett yrkande om att riksdagen hos regeringen skall begära förslag om kriminalisering av innehav av barnpornografi framställs i motion 1993/94:K436 yrkande 1 av Gudrun Schyman m.fl. (v).
I motion 1993/94:K407 yrkande 3 av Charlotte Cederschiöld (m) yrkas ett tillkännagivande till regeringen om behovet av en utredning av konsekvenserna av ett eventuellt förbud mot innehav av barnpornografi. Enligt motionären måste alla grundlagsändringar föregås av en noggrann avvägning av dess konsekvenser. Motionären anser mot denna bakgrund att det är väsentligt att frågan om ett eventuellt förbud mot innehav av barnpornografi och därmed en förändring av gällande grundlag föregås av en utredning. Denna bör enligt motionen få till uppgift att t.ex. se hur andra länder löst de praktiska komplikationerna med ett förbud och vilka konsekvenser en förändring får i förhållande till tryckfrihet och till annan lagstiftning.
Justitieutskottets yttrande
Justitieutskottet uttrycker först sin förvåning över den behandling regeringen gett frågan om kriminalisering av innehav av barnpornografi trots att justitieutskottet förra året underströk såväl frågans angelägenhet som dess komplexitet. Detta är enligt justitieutskottet naturligtvis otillfredsställande.
Justitieutskottet går härefter in på de kriminalpolitiska överväganden som bör göras.
Förbud att inneha vissa föremål är inte okända i den svenska strafflagstiftningen. Justitieutskottet pekar på att detta t.ex. gäller vapen, om tillstånd saknas, och olovligt innehav av narkotika. Syftet med innehavsförbud är i allmänhet att förhindra brott.
Enligt justitieutskottet kan på kriminalpolitiska grunder såväl den ökade möjligheten att förebygga brott som den ökade möjligheten att beivra brott åberopas som skäl för kriminalisering av innehav allmänt sett.
Justitieutskottet ställer sedan frågan om dessa skäl gör sig gällande när det gäller innehav av barnpornografi.
Justitieutskottet konstaterar först att barnpornografi som företeelse är oacceptabel. Produktionen innebär som regel ett allvarligt sexuellt övergrepp på barnet. Härtill kommer den kränkning som barnet utsätts för genom att övergreppet finns dokumenterat och tillgängligt för andra. Förekomsten av barnpornografi måste enligt justitieutskottet dessutom anses kränkande för barn i allmänhet.
Det anförda leder justitieutskottet fram till slutsatsen att statsmakterna har en skyldighet att överväga alla till buds stående medel för att skydda barn från sådana övergrepp som här är aktuella. Det är således motiverat med en skyndsam behandling av frågan om kriminalisering av innehav av barnpornografi. Vad som enligt justitieutskottet i det sammanhanget måste övervägas är om innehavskriminalisering kan vara en verkningsfull åtgärd.
Justitieutskottet anför att ett innehavsförbud i brottsbalken, vid sidan av straffhotet, skulle innebära att det blev möjligt att ta i beslag och förstöra all barnpornografi som påträffas oavsett om den varit avsedd för spridning eller blivit spridd. När det gäller barnpornografi som påträffas under framställningen skulle det inte gå att freda sig med att barnpornografin inte var avsedd för spridning. Ett innehavsförbud skulle enligt justitieutskottet således träffa även sådan barnpornografi som är avsedd för endast personligt bruk. Justitieutskottet anför att åklagarens bevisbörda i mål om barnpornografibrott följaktligen skulle bli avsevärt mycket lättare och att straffvärda fall i större utsträckning än i dag skulle kunna beivras.
Samtidigt skulle ett innehavsförbud enligt justitieutskottets uppfattning bidra till en minskning av nya övergrepp på barn. En minskad produktion av barnpornografi bör enligt justitieutskottet nämligen bli en följd av den minskning av efterfrågan på barnpornografi som ett straffhot kan förväntas medföra. Härigenom slipper barn bli utsatta för sådana sexuella övergrepp som regelmässigt förekommer i samband med framställningen. Justitieutskottet anför att ett innehavsförbud också skulle kunna medföra en minskning av risken att barn med hjälp av barnpornografiska bilder bibringas uppfattningen att det är normalt för barn att ha sexuellt umgänge med vuxna. Detta skulle i sin tur kunna göra det lättare för barn att motsätta sig sexuella inviter från vuxna, och barnet skulle följaktligen slippa bli utsatt för övergrepp. I nu berörda hänseenden kan ett innehavsförbud enligt justitieutskottet förväntas få en brottsförebyggande effekt.
Genom ett innehavsförbud skulle samhällets inställning till barnpornografi också bli helt klar -- man kan, anser justitieutskottet, inte bortse från ett straffbuds moralbildande effekt. Det är rimligt att förvänta sig att ett förbud att inneha barnpornografi förenat med den debatt som förevarit kommer att leda till en synnerligen restriktiv syn i samhället på sådan pornografi. Detta är enligt justitieutskottets mening en utveckling som måste eftersträvas.
Sammanfattningsvis anser justitieutskottet att mycket starka skäl talar för en kriminalisering av innehav av barnpornografi. Justitieutskottet anser att kriminaliseringen bör ske genom ett tillägg till 16 kap. 10 a § brottsbalken och att det inte finns någon anledning att införa en särskild straffskala för innehavsbrott.
När det gäller straffbudets närmare utformning aktualiseras enligt justitieutskottet frågan om innehavsförbudet, som föreslogs i lagrådsremissen, skall begränsas till att avse barnpornografiska bilder av verklighetstrogen karaktär. Något motsvarande rekvisit gäller inte vid det nuvarande barnpornografibrottet. Justitieutskottet anser det för sin del lämpligt att det straffbara området avgränsas på det angivna sättet.
Konstitutionsutskottets bedömning
Konstitutionsutskottet vill liksom justitieutskottet först uttrycka sin förvåning över hur regeringen har behandlat frågan om kriminalisering av innehav av barnpornografi. Regeringens brist på handling är enligt konstitutionsutskottet särskilt anmärkningsvärd mot bakgrund av att justitieutskottet förra riksmötet underströk såväl frågans angelägenhet som dess komplexitet. Riksdagen har till följd av denna passivitet ställts inför en synnerligen besvärlig situation.
Konstitutionsutskottet övergår härefter till att behandla den aktuella frågan.
Sverige har sedan lång tid ett internationellt sett unikt skydd för tryckfriheten genom tryckfrihetsförordningen. Det speciella värde som vi tillmäter denna konstitutionella tradition har på senare tid betonats i diskussionen om en eventuell svensk anslutning till EU. Konstitutionsutskottet kan här hänvisa till sina nyligen gjorda uttalanden i ärendet om grundlagsändringar inför ett svenskt medlemskap i EU (bet. 1993/94:KU21). Ett annat uttryck för denna uppfattning är tillkomsten av yttrandefrihetsgrundlagen, som trädde i kraft den 1 januari 1992. För andra medier än det tryckta ordet ger yttrandefrihetsgrundlagen ett skydd som motsvarar det som finns i tryckfrihetsförordningen.
Det nu anförda betyder inte att viktiga intressen inte kan få föranleda undantag från den gällande huvudregeln om frihet att yttra sig i de särskilt grundlagsskyddade medierna. Ett sådant intresse är enskilda personers integritet, som inte får kränkas genom förtal eller förolämpning i något medium. Det är hela tiden fråga om en avvägning mellan motstående intressen där inget alltid tar över det andra men där utgångspunkten ändå är den principiella yttrandefriheten.
När det gäller skyddet för enskilda individer är det uppenbart att ett sådant skydd är särskilt angeläget för dem som är mest värnlösa, nämligen barnen. Detta skyddsvärde kommer till uttryck i FN:s barnkonvention. Det är ett sådant synsätt som ligger bakom att barnpornografibrottet ingår i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagens brottskatalog. Ett av de få undantagen från spridningsrätten enligt de båda grundlagarna avser också att skydda barn och ungdomar.
Barnpornografi förutsätter nästan alltid ett hänsynslöst utnyttjande av barn. Under senare tid har framkommit att barnpornografi av synnerligen grovt slag förekommer i betydande omfattning. De som efterfrågar barnpornografi torde i många fall vara i behov av någon form av psykiatrisk vård. Frågan om sådana behandlingsåtgärder ligger dock vid sidan av de kriminalpolitiska och tryckfrihetsrättsliga bedömningar som skall göras i detta ärende. Utvecklingen visar enligt konstitutionsutskottets mening att hittills vidtagna åtgärder mot barnpornografi inte är tillräckliga. Konstitutionsutskottet anser att det framstår som djupt kränkande att enskilda personer utan risk för sanktioner skall kunna förvärva och inneha material som skildrar mycket grova övergrepp mot barn. Enligt konstitutionsutskottet måste intresset av att hindra den fortlöpande integritetskränkning mot det skildrade barnet som varje befattning med barnpornografiskt material utgör väga utomordentligt tungt. Konstitutionsutskottet anser att dessa omständigheter mycket starkt talar för att också innehav av sådant material skall bedömas som en straffbar handling. Konstitutionsutskottet vill understryka att skyddet av barnen inte kan känna några territoriella gränser. Barn i andra länder har samma skyddsvärde som barn här hemma. En sådan grundsyn har speciell betydelse när det som i fråga om barnpornografi oftast gäller barn från andra länder.
I likhet med justitieutskottet finner således konstitutionsutskottet att starka kriminalpolitiska skäl talar för att innehav av barnpornografi blir straffbart.
Också det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga intresset väger mycket tungt. Det betyder dock inte att barnpornografi i sig är förtjänt av grundlagens skydd. Brottet ingår redan bland tryck- och yttrandefrihetsbrotten. Vad som i sammanhanget är problematiskt är i stället att ingripanden mot innehav av tryckta skrifter och annat särskilt grundlagsskyddat material är oförenligt med viktiga tryckfrihetsrättsliga principer, varav några är helt undantagslösa. Att göra det till ett brott att inneha sådana informationsbärare som omfattas av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen fordrar mycket starka skäl. Särskilt betänkligt ter det sig att bryta igenom det i dag -- med undantag för biografcensuren -- absoluta förbudet mot censur och liknande åtgärder som föregriper materialets utgivning. Censurförbudet är en av tryckfrihetens verkliga hörnpelare, kanske den viktigaste i hela regelsystemet.
I sammanhanget måste emellertid enligt konstitutionsutskottet också beaktas att vad som framför allt bär upp det konstitutionella skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna är ett levande engagemang hos medborgarna för de värden för vilka dessa fri- och rättigheter är ett uttryck. I detta ligger att de aktuella grundlagarnas regler måste förstås och vara förankrade hos människorna. Annars kan reglernas legitimitet sättas i fråga.
Ett argument som anförts mot en kriminalisering av innehav av barnpornografi är risken för "smittoeffekter". Man har menat att grundlagsprincipen om skydd för innehav av informationsbärare sedan länge utgör en rättsligt och psykologiskt verkande spärr mot inskränkningar i informationsfriheten. Om en sådan grundsats bryts igenom, skulle den för framtiden förlora en stor del av sin betydelse som en sådan spärr. Konstitutionsutskottet anser att det inte föreligger några sådana risker i detta fall. Utgångspunkten är att barnen skall skyddas. De är särskilt skyddsvärda eftersom de är beroende av vuxna och löper större risk än vuxna att utsättas för övergrepp. Barn måste skyddas från att utsättas för en sådan djup kränkning som kan medföra att hela deras uppväxt och därefter vuxna liv blir förstört. Konstitutionsutskottet vill här särskilt framhålla att Sverige genom konventionsåtaganden har förpliktat sig att skydda barn från att förekomma i pornografiska sammanhang. Barnpornografibrottet är dessutom unikt i det avseendet att det nästan alltid förutsätter ett föregående brott genom en mot barnet riktad brottslig gärning enligt 6 kap. brottsbalken. I och för sig kan även teckningar och tecknade filmer innefatta barnpornografibrott. Skälet härför är enligt motiven till bestämmelsen att förekomsten av barnpornografi är en kränkning mot barn över huvud taget. Detta uttalande kan enligt konstitutionsutskottets mening ses mot bakgrunden att varje sexuell handling med ett barn är straffbar enligt 6 kap. brottsbalken.
Det kan visserligen hävdas att också olaga våldsskildring kan vara ett bildmaterial som kommit till genom brott och att det därför i detta sammanhang bör kunna betraktas på samma sätt som barnpornografibrott. Flertalet fall av olaga våldsskildring har emellertid producerats med medverkande vuxna och med hjälp av olika former av tekniska effekter i syfte att ge sken av ett verkligt våld. Man kan därför enligt konstitutionsutskottets mening inte alls på samma sätt som i fråga om barnpornografi utgå från att det är en verklig brottslig handling som skildras. Brotten kan således inte jämställas i detta sammanhang. Konstitutionsutskottet återkommer i det följande till frågan om kriminalisering av innehav av olaga våldsskildring.
Brotten barnpornografi liksom olaga våldsskildring har emellertid det gemensamt att de inte har någon betydelse som begränsningar av rätten att yttra sig i allmänna angelägenheter och andra frågor som hör till tryckfriheten. Brotten hets mot folkgrupp och förtal är däremot exempel på fall som har mycket större aktualitet i samband med sådan yttrandefrihet. Det kan därför enligt konstitutionsutskottet inte komma i fråga att kriminalisera innehav av material som innefattar sådana tryck- eller yttrandefrihetsbrott eller några andra brott av denna karaktär.
Ett alternativ till kriminalisering av innehav av barnpornografi som har förts fram är en utvidgning av bestämmelserna om konfiskering i de båda grundlagarna. Justitiekanslern har i sitt remissyttrande över departementspromemorian Ökat skydd för barn pekat på möjligheten att införa bestämmelser om konfiskering även av sådana exemplar av ett barnpornografiskt alster som inte "är avsett för spridning" utan där det är utrett endast att ett spritt exemplar innehas av en person. Avsikten skulle vara att exemplar som påträffas under en förundersökning om barnpornografibrott och som blir föremål för utredningsbeslag inte som i dag skall behöva lämnas tillbaka till innehavaren om en spridare döms för brott beträffande innehållet i alstret. En sådan lösning kan i och för sig synas tilltalande. Man slipper att lämna tillbaka sådant material för eventuellt fortsatt utnyttjande, och ingreppet i det tryckfrihetsrättsliga systemet kan bli tämligen begränsat.
Konstitutionsutskottet anser dock att åtgärden är otillräcklig. Enligt konstitutionsutskottet innefattar ett innehav av barnpornografiskt material där barn utsätts för sexuella övergrepp en sådan kränkning av barnet att innehavet bör bedömas som en straffbar handling. Till skillnad från en bestämmelse om endast konfiskering skulle en kriminalisering innebära att den som får en barnpornografisk skildring i sin besittning får anledning att förstöra den eller på annat sätt undvika att bli ertappad med att ha den. En kriminalisering innebär en kraftfullare markering från samhällets sida att barnpornografi inte kan tolereras. Konstitutionsutskottet vill i sammanhanget peka på att Rikspolisstyrelsen i sitt remissvar över departementspromemorian Ökat skydd för barn har framhållit att om det sätts in rättsliga sanktioner mot dem som efterfrågar barnpornografi, torde utbudet av sådana alster komma att minska.
Konstitutionsutskottet förordar således en kriminalisering av innehav av barnpornografi.
Ett förslag till lösning som har diskuterats är att undanta barnpornografi från de båda grundlagarnas tillämpningsområde i likhet med vad som har skett i fråga om kommersiell reklam, kreditupplysning och i sig brottsliga tillvägagångssätt att anskaffa information (1 kap. 9 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 12 § yttrandefrihetsgrundlagen). En avgörande skillnad är att de nämnda fallen kan sägas ligga i utkanten av eller utanför den tryck- och yttrandefrihet som de båda grundlagarna garanterar. Tryckfrihetsförordningen skyddar inte varje användning av det tryckta ordet. T.ex. bedrägeri där vilseledandet sker genom att en tryckt skrift används utgör inte tryckfrihetsbrott utan beivras enligt vanlig lag. Tidigare har pornografi å andra sidan alltid ansetts falla under det som enligt tryckfrihetsförordningen kan anses utgöra missbruk av tryckfriheten och vars kriminalisering kräver en bestämmelse i brottskatalogen.
I sammanhanget bör också framhållas att grundlagarna tillförsäkrar alla en rätt att i bl.a. tryckta skrifter och filmer yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser "i vad ämne som helst" (1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen, jfr 1 kap. 1 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen). Grundlagarna innehåller således inte någon definition om vad slags uppgifter, tankar m.m. som är "skyddsvärda" eller "inte skyddsvärda" och som därför bör omfattas av deras skyddsregler eller inte. Däremot medger grundlagarna att ingripanden sker mot sådana yttranden m.m. som innebär att någon missbrukar denna rätt att fritt yttra sig i alla möjliga lägen. För yttranden som anses utgöra missbruk av denna tryck- och yttrandefrihet finns i tryckfrihetsförordningen den brottskatalog (7 kap. 4 §) till vilken yttrandefrihetsgrundlagen hänvisar. I brottskatalogen finns sedan år 1980 barnpornografibrottet. Barnpornografi är skildringar som är att anse just som missbruk av yttrandefriheten på samma sätt som t.ex. olaga våldsskildring och hets mot folkgrupp. Det kan enligt konstitutionsutskottets mening inte anses godtagbart att urholka grundlagarna genom att utmönstra vissa företeelser på grund av att de inte anses skyddsvärda. Tvärtom medger tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen -- som redan framgått -- att det sker ingripanden mot icke skyddsvärda yttranden i dessa medier i de särskilda former som grundlagarna föreskriver. Konstitutionsutskottet anser således att barnpornografibrottet inte bör utmönstras ur grundlagarna. En kriminalisering av innehav av barnpornografi bör i stället ske inom ramen för grundlagsregleringen. Motivet för en kriminalisering är den fortgående kränkningen av det barn som avbildats i en barnpornografisk bild. Med en sådan utgångspunkt saknas det anledning att göra skillnad mellan rörliga bilder och andra. Både filmer och bilder bör därför enligt konstitutionsutskottet omfattas av en kriminalisering, vilket medför att såväl tryckfrihetsförordningen som yttrandefrihetsgrundlagen måste ändras.
Det är tydligt att det inte går att infoga ett innehavsbrott i tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens regelsystem utan att man gör avkall på någon grundprincip. En utgångspunkt bör enligt konstitutionsutskottets mening vara att ingreppen i tryckfrihetsrätten inte görs större än som oundgängligen krävs för att tillgodose syftet med åtgärderna. En lösning som Justitiekanslern har fört fram i sitt remissyttrande över departementspromemorian Ökat skydd för barn innebär att censurförbudet upprätthålls men innehav i allmänhet kriminaliseras. Konstitutionsutskottet anser att denna lösning utgör en rimlig avvägning av de starka intressen som här står mot varandra. Varken censurförbudet eller rätten att framställa, utge eller sprida tryckta skrifter m.m. behöver då inskränkas. Inte heller berörs meddelarfriheten. Att dessa principer upprätthålls anser konstitutionsutskottet vara av största värde.
I några motioner förs fram tanken att en kriminalisering av innehav av barnpornografi bör ta sikte på skildringar av brott enligt 6 kap. brottsbalken. Därmed skulle undantas barnpornografiska framställningar som har fiktiv grund. Konstitutionsutskottet finner att en sådan ordning skulle stå i god överensstämmelse med syftet med en kriminalisering av innehavet, eftersom ingen specifik individ kränks av en bild utan verklighetsanknytning. Den skulle också innebära att ingreppet i de tryckfrihetsrättsliga principerna blev mindre. Svagheten med en sådan lösning är dock att den skulle innebära ett krav på bevisning av den brottsliga gärning som bilden visar. Och även om detta skulle vara möjligt, skulle individen utsättas för nya lidanden genom rättegången. Konstitutionsutskottet vill därför inte förorda den lösningen. En annan lösning är att kriminalisera innehav av sådana bilder som innefattar en skildring av verklighetstrogen karaktär. I så fall skulle man kunna nöja sig med att se vad bilden i sig visar. Utanför det straffbara området skulle då falla sådana teckningar, animerade filmer och annat material som inte framträder som verklighetsbaserat. En sådan avgränsning är också motiverad från principiella tryckfrihetsrättsliga utgångspunkter. Konstitutionsutskottet anser därför att det är lämpligt att inskränka kriminaliseringen på detta sätt.
Med den nu angivna snäva avgränsningen av det kriminaliserade området blir konsekvenserna på det tryckfrihetsrättsliga systemet begränsade, och någon risk för oöverblickbara konsekvenser som man på sina håll har befarat föreligger enligt konstitutionsutskottet inte.
Ett i och för sig straffbart innehav bör inte föranleda ansvar om innehavet med hänsyn till omständigheterna är försvarligt. En fråga är om den gärning som begicks när en skrift eller film gavs ut var försvarlig skall få betydelse i detta sammanhang.
Varje skildring av barn i pornografisk bild är inte straffbar. Undantag görs nämligen för det fall att gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig. Av motiven framgår att avgörande vid denna bedömning bör vara det syfte som ligger bakom framställningen och det sammanhang som den förekommer i (prop. 1978/79:179). Som exempel på fall där ett spridande kan vara försvarligt kan nämnas publicering som låter sig försvaras av hänsyn till konstnärliga intressen. Också som ett led i en allvarligt syftande nyhetsförmedling eller i vetenskapliga arbeten kan spridande av barnpornografiska skildringar i bild framstå som försvarligt. För att en sådan bedömning skall komma i fråga skall bilden dock ingå som ett naturligt och befogat led i det sammanhang där den förekommer.
Vad frågan nu gäller är alltså om det skall kunna vara straffbart att inneha en barnpornografisk skildring som då den gjordes eller spreds bedömdes som försvarlig och därför var tillåten. Det bör först framhållas att frågeställningen saknar aktualitet i de fall där det tryck- eller yttrandefrihetsrättsliga ansvaret inte är preskriberat, vilket är vanligt när det gäller barnpornografiska filmer och videogram. I andra fall kan det hävdas att det från informationsfrihetssynpunkt aldrig bör vara straffbart att inneha sådant som inte var brottsligt när det gavs ut. Med en sådan utgångspunkt skulle bestämmelserna om innehavskriminalisering utformas så att de endast tar sikte på skildringar som innefattar barnpornografibrott. En sådan lösning skulle emellertid kunna leda till att det skulle krävas en bedömning av de förhållanden som förelåg vid utgivningstillfället. Främst av detta skäl bör frågan om skildringen var försvarlig inte få direkt betydelse för bedömningen om innehavet är försvarligt. Bestämmelserna om innehavskriminalisering bör därför utformas så att de tar sikte på barnpornografiska skildringar. Konstitutionsutskottet vill emellertid framhålla att ett innehav av en skildring som när den spreds utgjorde en försvarlig gärning, t.ex. med hänsyn till att den hade ett konstnärligt värde, i regel bör kunna bedömas som försvarligt. Vid rättstillämpningen får det bli en uppgift i första hand för Justitiekanslern att särskilt beakta det intresse av informationsfrihet som kan göra sig gällande i detta sammanhang (jfr den s.k. instruktionen i 1 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 5 § yttrandefrihetsgrundlagen).
I motion K436 yrkande 2 (v) tas upp frågan om de ingrepp i privatlivet som skulle kunna ske vid en kriminalisering av innehav av barnpornografi genom möjligheterna att göra husrannsakan hos enskilda personer i syfte att konstatera innehav. Konstitutionsutskottet vill peka på att redan gällande regler medger att husrannsakan i vissa fall kan företas hos en enskild -- som inte måste vara misstänkt för att ha spritt barnpornografi -- i syfte att hos denne finna och i beslag ta egendom som kan ha betydelse för en utredning som avser ett spridningsbrott. Enligt konstitutionsutskottets mening kan en kriminalisering av innehav inte innebära någon avgörande skillnad härvidlag. Garantier för att rättssäkerheten upprätthålls i detta avseende utgörs av att det i dessa fall i enlighet med vad som förordas i det följande är endast Justitiekanslern som kan besluta om husrannsakan och andra tvångsmedel. Några åtgärder med anledning av motionen är inte nödvändiga. Motionen avstyrks.
När det gäller frågan om när den innehavskriminalisering som konstitutionsutskottet nu har förordat skall träda i kraft måste bestämmelserna i regeringsformen om grundlagsstiftning beaktas.
Enligt 8 kap. 15 § regeringsformen stiftas grundlag genom två likalydande beslut. Det andra beslutet får inte fattas förrän det efter det första beslutet har hållits val till riksdagen och den nyvalda riksdagen har samlats. Vidare gäller att det mellan den tidpunkt då ärendet första gången anmäldes i kammaren och valet skall förflyta minst nio månader, såvida inte konstitutionsutskottet med fem sjättedels majoritet medger undantag härifrån. Bestämmelserna hindrar inte att ett förslag till grundlagsändring läggs fram senare och läggs till grund för ett vilande beslut. Om inte konstitutionsutskottet senast vid beredningen av ärendet medger undantag från tidsfristen, kan emellertid förslaget inte slutbehandlas under den närmaste valperioden. Det måste då i stället vila till den därpå följande, alltså över två riksdagsval.
Konstitutionsutskottet har tagit upp frågan om att medge undantag från bestämmelsen såvitt avser förslag till ändringar i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen med innebörden att innehav av barnpornografi skall vara straffbart fr.o.m. den 1 januari 1995. Tio av konstitutionsutskottets femton ledamöter (s, c, kds, nyd) har därvid velat medge ett sådant undantag medan återstående fem ledamöter (m, fp) har motsatt sig detta. Suppleanten från Vänsterpartiet ansåg att konstitutionsutskottet borde ha medgett undantaget.
Detta innebär att de förordade grundlagsändringarna inte kan föreslås träda i kraft den 1 januari 1995 utan först den 1 januari 1999. I den delen vill konstitutionsutskottet anföra följande.
En av riksdagens mest angelägna uppgifter är att vidta åtgärder för att barn skall skyddas mot övergrepp av olika slag. Ingen annan grupp är i samma behov av det allmännas stöd i olika former. Barnpornografi förutsätter regelmässigt att vuxna människor grovt och hänsynslöst utnyttjar barn sexuellt. Konstitutionsutskottet anser att det redan finns ett tillräckligt beslutsunderlag och att det mot den angivna bakgrunden därför är angeläget att riksdagen nu tar ställning i frågan om innehavskriminalisering av barnpornografi i stället för att avvakta en utredning i ämnet. Resultatet av en sådan utredning skulle enligt konstitutionsutskottets mening ändå inte kunna bli mycket annorlunda än vad som nu förordas. Ett riksdagsbeslut redan i vår blir enligt konstitutionsutskottets mening en kraftfull markering från riksdagen att barnpornografi inte kan tolereras. Ett beslut nu skulle också stärka Sveriges internationella anseende på det nu aktuella området. Ett beslut redan under innevarande riksmöte att som vilande anta förslag till grundlagsändringar med denna innebörd innebär att en kommande riksdag blir tvungen att ta slutlig ställning till frågan. Skulle det visa sig att grundlagsändringarna bör ges en annan utformning för att tjäna sitt syfte, är nästa riksdag oförhindrad att fatta erforderliga beslut härom utan att detta kommer att försena ett ikraftträdande den 1 januari 1999.
På grund av det anförda anser konstitutionsutskottet att riksdagen redan under innevarande riksmöte bör som vilande anta förslag till grundlagsändringar som möjliggör en kriminalisering av innehav av barnpornografi fr.o.m. den 1 januari 1999. Konstitutionsutskottets ställningstagande innebär att syftena med de motioner som förespråkar förbud mot innehav av barnpornografi blir tillgodosedda och att konstitutionsutskottet avstyrker yrkandet i motion K407 (m) om en utredning av frågan.
Riksdagen får enligt 8 kap. 15 § andra stycket regeringsformen inte som vilande anta ett förslag om stiftande av grundlag, som är oförenligt med annat vilande grundlagsförslag, utan att samtidigt förkasta det först antagna förslaget. Detta innebär att det inte samtidigt kan få föreligga två vilande grundlagsförslag där det ena innehåller bestämmelser om konfiskering och det andra bestämmelser om särskild rättsverkan, vilket innefattar förverkande, och där bestämmelserna i båda fallen riktar sig mot samma objekt. Eftersom konstitutionsutskottet i det följande lägger fram grundlagsförslag om vidgade möjligheter att konfiskera barnpornografi bör de nyss förordade grundlagsbestämmelserna om kriminalisering av innehav av barnpornografi utformas utan hänvisning till vad som i lag är föreskrivet om särskild rättsverkan.
Några rättegångsfrågor
Konstitutionsutskottet vill slutligen ta upp några rättegångsfrågor när det gäller det nya innehavsbrottet.
Mål som rör bestämmelser om ingripanden på grund av innehållet i tryckta skrifter och filmer handläggs i den för grundlagarna särskilda rättegångsordningen som syftar till vidast möjliga yttrande- och informationsfrihet. Eftersom barnpornografi innefattande spridande av tryckta skrifter och filmer handläggs i denna ordning bör enligt konstitutionsutskottet även mål som rör ansvar för innehav av sådana skildringar handläggas i samma ordning.
Om forum för brottmål som handläggs som tryck- eller yttrandefrihetsmål finns bestämmelser i 7 kap. lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden. Utgångspunkten för forumreglerna är att anknytningspunkten bör vara där den tilltalade har sitt hemvist. Avgörande för var tryckfrihets- eller yttrandefrihetsmål skall tas upp är dock i fråga om periodiska skrifter och om filmer den ort där skriften eller filmen utgavs. I sista hand skall den ort där skriften eller filmen anträffas vara avgörande för var målet skall tas upp. Mot bakgrund härav anser konstitutionsutskottet att ett mål om ansvar för innehav av en tryckt skrift eller en film bör tas upp vid den tryckfrihetsdomstol som är behörig att ta upp mål för den ort där den tilltalade eller svaranden har sitt hemvist.
För att undvika stora kostnader och andra olägenheter bör det emellertid föreskrivas om en möjlighet att väcka åtal vid en och samma tryckfrihetsdomstol om det är fråga om flera personer som åtalas och t.ex. den ene åtalas för yttrandefrihetsbrott på grund av innehållet i filmen och den andre på grund av innehavet. Av samma skäl bör det föreskrivas om en möjlighet att en domstol får ta upp flera mål rörande ansvar för innehav av samma upplaga av en film, även om enligt huvudregeln åtal skall väckas vid skilda tingsrätter.
Vad som nu har anförts bör föranleda ändringar i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden i likhet med vad konstitutionsutskottet förordar i det följande när det gäller utvidgade möjligheter till konfiskering. Ett beslut om ändringar i den lagen med anledning av grundlagsändringarna rörande innehavskriminalisering ligger långt fram i tiden, och konstitutionsutskottet lägger inte fram något förslag härom i detta sammanhang.
Upprättade lagförslag med ikraftträdande den 1 januari 1999
I enlighet med det anförda har, såvitt gäller åtgärder med verkan från den 1 januari 1999, upprättats förslag till 1. lag om ändring i tryckfrihetsförordningen, 2. lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen, 3. lag om ändring i brottsbalken.
Lagförslagen har tagits in i bilaga 8.
Författningskommentarer till lagförslagen med ikraftträdande den 1 januari 1999
Förslaget till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen
7 kap. 9 §
Paragrafen är ny.
Genom den nya bestämmelsen öppnas en möjlighet för att i lag (brottsbalken) kriminalisera innehav av tryckta skrifter som innefattar barnpornografi om skildringen är av verklighetstrogen karaktär. Det straffbara området för innehav stämmer således inte helt överens med det enligt 7 kap. 4 § 12 tryckfrihetsförordningen straffbara området för spridning. Det skall nämligen inte kunna vara straffbart att inneha tryckta skrifter med barnpornografiska bilder om bilderna inte är av verklighetstrogen karaktär.
För att innehavet skall kunna föranleda ingripanden krävs att den tryckta skrift i vilken bilden förekommer skall ha utgivits på sådant sätt som anges i 1 kap. 6 § tryckfrihetsförordningen eller, beträffande skrifter som har tryckts utomlands, 13 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen. Detta innebär att bestämmelsen i brottsbalken om straff för innehav inte kan omfatta bilder i sådana skrifter som skall utges, men som inte redan har utgivits. Den som innehar en skrift som inte tidigare utgivits och som avser att ge ut den, kan således inte fällas till ansvar för innehav. Meddelarfriheten berörs inte till den del den avser överlämnande av icke redan utgivna skrifter (jfr 1 kap. 1 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen). Däremot medger den nya bestämmelsen att den som innehar en utgiven, tryckt skrift kan dömas för detta innehav även om den tryckta skriften överlämnas till t.ex. en tidningsredaktion för att offentliggöras på nytt. Det försvarlighetsrekvisit som bestämmelsen ställer upp som krav för en kriminalisering i vanlig lag torde dock i många fall kunna föranleda bedömningen att ett sådant innehav inte medför ansvar.
För innehavsbrott skall den kunna dömas till ansvar som inte är ansvarig enligt ansvarighetsbestämmelserna i 8 kap. tryckfrihetsförordningen eller, såvitt gäller utländska skrifter, i 13 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen. Detta innebär att en känd utgivare, en författare, den som har haft hand om tryckningen eller tryckt skriften, eller slutligen utspridaren av den tryckta skriften skall fällas till ansvar för det brottet och inte för innehavet. Förutsättningarna för ansvar för ett innehavsbrott är inte desamma som för ansvar enligt de särskilda ansvarighetsreglerna i tryckfrihetsförordningen. För sistnämnda fall är ansvaret i princip strikt, och frågan om t.ex. utgivaren eller spridaren kände till att framställningen innefattade barnpornografi eller inte är därmed oftast inte relevant. Vid bedömande av fråga om ansvar för den som skall svara för tryckt skrift skall nämligen så anses som om vad skriften innehåller införts däri med hans vetskap och vilja (8 kap. 12 § tryckfrihetsförordningen). Är det fråga om ansvar för ett innehavsbrott måste emellertid det barnpornografiska innehållet vara täckt av innehavarens uppsåt (se nedan vid kommentaren till 16 kap. 10 a § brottsbalken).
Att den tryckta skriften skall innefatta skildring av barn i pornografisk bild innebär givetvis inte att ansvar för innehav inte skall kunna komma i fråga sedan ett eventuellt föregående tryckfrihetsbrott preskriberats. Även om den som enligt 8 kap. är ansvarig för tryckfrihetsbrottet inte längre kan åtalas för detta brott på grund av att preskription inträtt, skall ändå ansvar kunna komma i fråga för innehav om denne för innehållet annars ansvarige fortfarande innehar några exemplar av den tryckta skriften. I undantagsfall kan detta få till följd att den som bär huvudansvaret för att skrifterna spritts inte kan dömas för detta, medan den som förvärvat dem och som har dem kvar kan dömas för innehavet.
I bestämmelsen anges att den tryckta skriften skall innefatta skildring av barn i pornografisk bild, dvs. sådan skildring som avses i 7 kap. 4 § 12 tryckfrihetsförordningen. Att den gärning som begicks när den tryckta skriften gavs ut kan ha varit försvarlig får alltså inte den omedelbara konsekvensen att ett innehav av en sådan tryckt skrift är straffritt. Ett innehav av en skildring som när den spreds utgjorde en försvarlig gärning torde dock i regel bli att bedöma som försvarligt. Att informationsfrihetsintresset skall beaktas i detta sammanhang berörs i den allmänna motiveringen på s. 26.
I paragrafen finns ingen hänvisning till vad som i lag är föreskrivet om särskild rättsverkan. De föreslagna reglerna i 7 kap. 7 § tryckfrihetsförordningen om konfiskering av barnpornografiska tryckta skrifter som påträffas i samband med förundersökning gör nämligen en sådan hänvisning obehövlig. Förhållandet berörs i den allmänna motiveringen på s. 28.
9 kap. 2 §
I första stycket har förts in en hänvisning till den nya bestämmelsen i 7 kap. 9 § som medger föreskrifter i vanlig lag om straff för innehav av barnpornografiska tryckta skrifter.
Straffprocessuella tvångsmedel som husrannsakan, beslag m.m. kan komma att behöva användas i syfte att beivra innehavsbrott. I likhet med vad som gäller beträffande tryckfrihetsbrotten skall endast Justitiekanslern kunna besluta om tvångsmedel, och han skall vara ensam behörig åklagare i dessa mål. Att Justitiekanslern blir ensam behörig åklagare i mål om innehavsbrott framgår av 9 kap. 2 § tredje stycket jämförd med 12 kap. 1 §.
12 kap. 1 §
Genom ett tillägg i andra stycket hänvisas till den nya bestämmelsen i 7 kap. 9 §. Ändringen innebär att rättegångsförfarandet i tryckfrihetsmål blir tillämpligt i mål om ansvar för innehav. Därmed gäller även föreskriften i 14 kap. 3 § om skyndsam handläggning.
Förslaget till lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen
5 kap. 7 §
Paragrafen är ny.
Genom den nya bestämmelsen öppnas en möjlighet för att i lag (brottsbalken) kriminalisera innehav av filmer som innefattar barnpornografisk skildring. Det straffrättsliga området för innehav är dock inskränkt i förhållande till brott som innefattar spridande. Det skall inte vara straffbart att inneha filmer med barnpornografiska bilder om bilderna inte är av verklighetstrogen karaktär.
För att innehavet skall kunna föranleda ingripande enligt bestämmelse i vanlig lag förutsätts att filmen har givits ut. Bestämmelsen i vanlig lag om straff för innehav kan alltså inte omfatta filmer som inte har utgivits, men som skall utges. Meddelarfriheten berörs inte till den del den avser innehav av icke redan utgivna filmer. Däremot medger den nya bestämmelsen att den som innehar en redan utgiven film kan dömas för detta nya innehav även om filmen överlämnas till t.ex. en nyhetsredaktion för att offentliggöras på nytt. Det försvarlighetsrekvisit som bestämmelsen ställer upp som krav för en kriminalisering i vanlig lag torde dock i många fall kunna föranleda bedömningen att ett sådant innehav inte medför ansvar.
För innehavsbrott skall den kunna dömas som inte är ansvarig enligt de särskilda ansvarsbestämmelserna i 6 kap. yttrandefrihetsgrundlagen eller, såvitt gäller filmer som framställts utomlands, i 10 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen. Detta innebär att en känd utgivare eller den som skulle utse utgivare eller, slutligen, den som sprider filmen skall fällas till ansvar för det brottet och inte för innehavet. Förutsättningarna för ansvar för ett innehavsbrott är inte desamma som för ansvar enligt de särskilda ansvarighetsreglerna i yttrandefrihetsgrundlagen. I sistnämnda fall är ansvaret i princip strikt, och frågan om t.ex. utgivaren eller spridaren kände till att filmen innefattade barnpornografi eller inte är därmed oftast inte relevant. Enligt 6 kap. 7 § yttrandefrihetsgrundlagen skall nämligen den som ansvarar för ett yttrandefrihetsbrott i en framställning anses ha haft kännedom om innehållet i framställningen. Är det fråga om ansvar för ett innehavsbrott måste emellertid det barnpornografiska innehållet vara täckt av innehavarens uppsåt (se nedan vid kommentaren till 16 kap. 10 a § brottsbalken).
Att den utgivna filmen innefattar skildring av barn i pornografisk bild innebär givetvis inte att ansvar för innehav inte skall kunna komma i fråga sedan ett eventuellt föregående tryckfrihetsbrott preskriberats. Även om den som enligt 6 kap. är ansvarig för yttrandefrihetsbrott inte längre kan åtalas för detta brott på grund av att preskription inträtt, skall ändå ansvar kunna komma i fråga för innehav om den för innehållet annars ansvarige fortfarande innehar några exemplar av filmen. I undantagsfall kan detta få till följd att den som bär huvudansvaret för att filmerna spritts inte kan dömas för detta, medan den som förvärvat dem och som har dem kvar kan dömas för innehavet.
I bestämmelsen anges således att filmen skall innefatta skildring av barn i pornografisk bild, dvs. sådan skildring som avses i 7 kap. 4 § 12 tryckfrihetsförordningen. Att den gärning som begicks när den tryckta skriften gavs ut kan ha varit försvarlig får alltså inte den omedelbara konsekvensen att ett innehav av en sådan film är straffritt. Ett innehav av en skildring som när den spreds utgjorde en försvarlig gärning torde dock i regel bli att bedöma som försvarligt. Att informationsintresset skall beaktas i detta sammanhang berörs i den allmänna motiveringen på s. 27.
I paragrafen finns ingen hänvisning till vad som i lag är föreskrivet om särskild rättsverkan. De föreslagna reglerna i 5 kap. 6 § yttrandefrihetsgrundlagen om konfiskering av barnpornografiska filmer som påträffas i samband med förundersökning gör nämligen en sådan hänvisning obehövlig. Förhållandet berörs i den allmänna motiveringen på s. 28.
Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
16 kap. 10 a §
I andra stycket i paragrafen föreskrivs att den som innehar en pornografisk bild av barn kan dömas för barnpornografibrott. Det straffbara området för innehav utan spridningsuppsåt är emellertid inskränkt i förhållande till framställnings- och spridningsbrottet. Endast innehav av en bild som är av verklighetstrogen karaktär skall vara straffbart. Bilden skall givetvis innefatta barnpornografi, vilket bl.a. innebär att det endast är skildringar av barn vars könsmognadsprocess inte avslutats som det kan vara straffbart att inneha. Detta innebär att tecknade bilder i huvudsak faller utanför det straffbara området. Det är vidare inte straffbart att inneha bilder som utgör t.ex. ett för ögat synbart montage av andra bilder som uppenbart inte skildrar en verklig händelse. Förvanskade eller på annat sätt konstruerade bilder som kan uppfattas som en skildring av verkligheten skall dock kunna föranleda ansvar för innehavsbrott. Det skall här understrykas att bilden måste vara pornografisk i paragrafens mening.
Grundlagsstödet för bestämmelsen beträffande tryckta skrifter och filmer finns i de föreslagna 7 kap. 9 § tryckfrihetsförordningen resp. 5 kap. 7 § yttrandefrihetsgrundlagen. Av dessa bestämmelser framgår att endast innehav av enligt grundlagarna utgivna tryckta skrifter och filmer kan straffbeläggas genom bestämmelse i vanlig lag. Innebörden av grundlagarnas krav på utgivning överensstämmer i princip med innebörden av spridningsrekvisitet enligt denna paragraf. En bild som anses spridd enligt denna bestämmelse är således att anse som utgiven enligt grundlagarna.
För innehav som faller utanför tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområden tillämpas endast denna paragraf. Detta innebär att för innehav av bilder som inte är tryckta samt av bilder i datornät som inte faller under 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen skall endast brottsbalkens bestämmelser tillämpas, såsom gäller i dag beträffande spridning av sådana bilder. Det innebär att sådana bilder inte behöver ha spritts för att grunda straffbarhet vid innehav.
Innebörden av begreppet innehav skall vara likställd med vad som i andra straffrättsliga sammanhang menas med innehav. Med innehav avses då i huvudsak detsamma som att i civilrättslig mening ha besittning till egendomen (jfr Kommentaren till brottsbalken I 5:e uppl. s. 330 f.). Frågan om någon skall anses inneha barnpornografiska skildringar blir alltså att bedöma på samma sätt som vid innehav av t.ex. narkotika.
Är det fråga om spridning som avses i grundlagarna eller i brottsbalken, skall givetvis den som är ansvarig för detta dömas för spridningsbrottet och inte för innehavsbrottet. Däremot kan den som är tryckfrihetsrättsligt ansvarig för t.ex. innehållet i en tryckt skrift vara ansvarig för innehavsbrott beträffande en film som han innehar. Ur ren straffrättslig synvinkel torde ett spridningsbrott i de flesta fall vara att bedöma som mer allvarligt än ett innehavsbrott. Även för bilder som faller utanför grundlagarnas tillämpningsområde bör därför ansvar i första hand komma i fråga för spridningsbrottet.
Annan befattning med barnpornografi skall inte vara straffbar. Det skall således inte vara straffbart att t.ex. endast "titta".
Uppsåt måste finnas beträffande såväl innehavet som bildens innehåll, dvs. att den är pornografisk. Det skall dock inte krävas kännedom om att en bild faktiskt skildrar en faktisk brottslig gärning riktad mot ett barn, eftersom ett straffbart innehav endast förutsätter att bilden är av verklighetstrogen karaktär.
Ett i och för sig straffbart innehav skall inte föranleda ansvar om innehavet med hänsyn till omständigheterna är försvarligt. Försvarlighetsrekvisitet torde i detta sammanhang få samma innebörd som det nu har beträffande skildrings- och spridningsbrottet. Detta torde medföra att t.ex. en meddelares innehav av en tryckt skrift eller film (jfr 1 kap. 1 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen), som skall överlämnas till en nyhetsredaktion för ett offentliggörande på nytt, i många fall undgår straffansvar för innehavsbrott. Naturligtvis skall inte heller myndigheters innehav, t.ex. Justitiekanslerns eller Biografbyråns innehav, som är betingat av deras verksamhet kunna föranleda ansvar. Detsamma gäller arkivmyndigheters och biblioteks innehav. För t.ex. organisationers innehav som är ett led i seriös stöd- och informationsverksamhet torde också försvarlighetsrekvisitet oftast medföra att det inte anses föreligga brott.
Straffskalan för innehavsbrottet är densamma som för spridningsbrottet. För innehav av ett fåtal exemplar torde endast böter kunna komma i fråga. Att det finns fängelse i straffskalan även för innehavsbrott innebär att det på grund av misstanke om innehavsbrott kan beslutas om tvångsmedel såsom husrannsakan, men även anhållande och häktning, eftersom straffskalan sträcker sig utöver ett år. Beslut om frihetsberövande på grund av misstanke om endast ett innehav torde dock sällan kunna anses motiverat.
För innehav av tryckta skrifter som omfattas av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen är det Justitiekanslern som är ensam behörig att fatta beslut om tvångsåtgärder.
Ytterligare åtgärder mot barnpornografi fr.o.m. år 1995
Bakgrund
Genom att den av konstitutionsutskottet i det föregående förordade kriminaliseringen av innehav av barnpornografi inte kan träda i kraft förrän den 1 januari 1999 uppkommer frågan vilka åtgärder mot barnpornografi som kan vara möjliga att vidta för tiden fram till den dagen. Som nämndes i inledningen har inom konstitutionsutskottets kansli den 19 maj 1994 upprättats en promemoria (bilaga 4) med lagförslag rörande vissa ytterligare åtgärder mot barnpornografi, nämligen utvidgade konfiskeringsmöjligheter m.m., kriminalisering av sådant överlämnande av en barnpornografisk film till annan där ansvar för yttrandefrihetsbrott inte kan krävas ut samt särskild rättsverkan i fråga om ekonomisk vinning av barnpornografibrott. I de delar som rör konfiskering m.m. är lagförslagen utformade i överensstämmelse med vad Lagrådet föreslagit i sitt yttrande över de lagförslag i ämnet som regeringen remitterade till Lagrådet den 17 mars 1994. Konstitutionsutskottet beslutade den 19 maj 1994 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag i promemorian som gällde kriminalisering av överlämnande av en barnpornografisk film till annan i de angivna fallen och särskild rättsverkan i fråga om ekonomisk vinning av barnpornografibrott. Lagrådet avgav ett yttrande den 26 maj 1994, bilaga 5.
Konstitutionsutskottet har tagit upp frågan om att medge undantag från niomånadersregeln i 8 kap. 15 § regeringsformen såvitt avser lagförslag av den innebörd som föreslås i promemorian. Fyra av konstitutionsutskottets ledamöter (m) har därvid motsatt sig ett sådant undantag beträffande lagförslaget om kriminalisering av överlämnande av en barnpornografisk film till annan i de nyss angivna fallen. Detta innebär att konstitutionsutskottet har beslutat att inte medge undantag för det lagförslaget. Däremot har utskottet beslutat att medge undantag från niomånadersregeln såvitt gäller de förslag om utvidgade konfiskeringsmöjligheter och särskild rättsverkan i fråga om vinning av barnpornografibrott som redovisas i det följande.
Utvidgade konfiskeringsmöjligheter
När en tryckt skrift eller en film (med film inbegrips i det följande även videogram) utgör missbruk av tryck- eller yttrandefriheten och innefattar brott enligt tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen medger de båda grundlagarna att det vidtas tvångsåtgärder mot framställningen. Enligt 7 kap. 7 § tryckfrihetsförordningen och 5 kap. 6 § yttrandefrihetsgrundlagen får framställningen konfiskeras. Konfiskering innebär att alla exemplar som är avsedda att spridas skall förstöras och material som kan användas uteslutande för tryckningen av just den skriften eller särskilt för framställande av filmen skall göras obrukbart för att hindra missbruk.
För konfiskering krävs alltså att framställningen innefattar tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott och att skriften eller filmen är utgiven. Men det krävs inte att någon faktiskt kan dömas till ansvar för brottet (9 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen och 7 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen).
Om det finns anledning att tro att en skrift eller en film får konfiskeras på grund av tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott, får den tas i beslag. Det som tas i beslag är den upplaga som är avsedd för spridning, i syfte att hindra vidare spridning av skriften eller filmen. Eftersom konfiskering endast får ske på grund av att innehållet utgör brott mot grundlagarna, kan beslag omfatta endast skrifter och filmer som är att anse som utgivna. Redan spridda exemplar får dock inte tas i beslag i konfiskeringssyfte.
Om något exemplar som redan har spritts kan ha betydelse vid utredning om brott enligt tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen, får dock utredningsbeslag göras på ett sådant exemplar hos vilken innehavare som helst (10 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen). Ett utredningsbeslag av ett videogram skall hävas när t.ex. en rättegång mot en utgivare har avslutats, om inte videogrammet förklaras konfiskerat. Det beslagtagna skall då återlämnas till den som innehade det.
Motionen
I motion 1993/94:K445 yrkande 5 av Margareta Israelsson m.fl. (s, m, fp, c, kds, nyd, v, -) förespråkas regler som innebär att domstol kan förordna om konfiskering av i beslag tagna barnpornografiska foton, filmer, videogram eller disketter.
Konstitutionsutskottets bedömning
I mål om tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott förekommer det att tryckta skrifter eller filmer tas i beslag inte bara hos den som misstänks sprida barnpornografiskt material utan också hos den som innehar material som kan antas härröra från den misstänkte spridaren. Avsikten med beslaget hos innehavaren är att säkra bevisning om att spridning skett och har inte samband med några misstankar om brott hos denne. När rättegången mot den ifrågavarande spridaren har avslutats skall materialet återställas till ägaren. Som Justitiekanslern har anfört i sitt remissyttrande över departementspromemorian Ökat skydd för barn kan denna effekt av dagens regelsystem på goda grunder betraktas som stötande när det rör sig om barnpornografiskt material. En lösning som Justitiekanslern har fört fram i det nämnda remissyttrandet är att utvidga konfiskeringsbestämmelserna i de båda grundlagarna till att avse även sådana exemplar av ett barnpornografiskt alster som inte "är avsedda för spridning" utan där det är utrett endast att ett spritt exemplar innehas av en person. Avsikten är att exemplar som påträffas under en förundersökning om barnpornografibrott och som blir föremål för utredningsbeslag inte som i dag skall behöva lämnas tillbaka till innehavaren om en spridare döms för brott beträffande innehållet i alstret.
Det kan konstateras att ett förverkande, vilket konfiskering utgör, utan att någon görs straffrättsligt ansvarig, inte är främmande för det straffrättsliga sanktionssystemet. I brottsbalken finns sålunda bestämmelser som innebär att föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt kan komma till brottslig användning och föremål som frambragts genom brott får förverkas (36 kap. 2 och 3 §§). Det räcker att föremålet på grund av sin särskilda beskaffenhet kan komma till brottslig användning för att det skall kunna förverkas. I sammanhanget kan erinras om den ordning med s.k. objektiv konfiskationstalan som finns i 9 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen och 7 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen.
Enligt konstitutionsutskottet är det angeläget att principen om censurförbud och andra skyddsregler som gäller före spridningen upprätthålls. Bestämmelser om utvidgade konfiskeringsmöjligheter i de båda grundlagarna bör därför ta sikte på skrifter och filmer som har spritts och som innefattar skildring av barn i pornografisk bild.
Det förslag som regeringen remitterade till Lagrådet innebär att konfiskering kan ske av barnpornografiskt material under den enda förutsättningen att det påträffas i samband med en förundersökning. Lagrådet har invänt mot förslaget och anfört att om utgångspunkten tills vidare skall vara att envar har rätt att inneha barnpornografi för eget bruk, framstår det som motsägelsefullt att denna rätt skall kunna sättas åt sidan, om det slumpar sig så att innehavaren blir föremål för förundersökning. Lagrådet menar att det finns en logisk motsättning mellan å ena sidan rätten för envar att inneha barnpornografiskt material för eget bruk och å andra sidan möjligheten för de rättsvårdande myndigheterna att konfiskera sådant material i den mån innehavaren blir föremål för förundersökning. Denna motsättning blir enligt Lagrådet mindre uppenbar om det föreskrivs att förundersökningen, för att kunna läggas till grund för konfiskering skall avse misstanke om sexualbrott eller brott mot allmän ordning som avser skildringar i pornografisk bild eller av sexuella handlingar eller av våld eller tvång mot person (6 kap. och 16 kap. 10 a--12 §§ brottsbalken).
Konstitutionsutskottet kan konstatera att det även med Lagrådets förslag kan bli slumpen som avgör huruvida en barnpornografisk skildring blir föremål för konfiskering. Vidare innebär Lagrådets förslag att barnpornografi som påträffas i samband med förundersökningar med anledning av misstankar om mord eller andra grova våldsbrott inte kan konfiskeras. Eftersom det bakomliggande skälet till att utvidgade konfiskeringsmöjligheter bör införas är att barnpornografiska skildringar är förnedrande för barn och att fortsatt spridning av dem därför bör förhindras, anser konstitutionsutskottet att det inte bör föreskrivas någon sådan begränsning som Lagrådet har förordat.
Utanför tillämpningsområdet för bestämmelserna bör enligt konstitutionsutskottets mening däremot falla sådana teckningar, animerade filmer och annat material som inte framträder som verklighetsbaserat. Det material som skall kunna bli föremål för konfiskering bör således innefatta en skildring av verklighetstrogen karaktär.
Vidare bör konfiskering inte få ske om innehavet med hänsyn till omständigheterna är försvarligt. En fråga är om den gärning som begicks när en skrift eller en film gavs ut var försvarlig skall få betydelse i detta sammanhang.
Varje skildring av barn i pornografisk bild är inte straffbar. Undantag görs nämligen för det fall att gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig. Av motiven framgår att avgörande vid denna bedömning bör vara det syfte som ligger bakom framställningen och det sammanhang som den förekommer i (prop. 1978/79:179). Som exempel på fall där ett spridande kan vara försvarligt kan nämnas publicering som låter sig försvaras av hänsyn till konstnärliga intressen. Också som ett led i en allvarligt syftande nyhetsförmedling eller i vetenskapliga arbeten kan spridande av barnpornografiska skildringar i bild framstå som försvarligt. För att en sådan bedömning skall komma i fråga skall bilden dock ingå som ett naturligt och befogat led i det sammanhang där den förekommer.
Vad frågan nu gäller är alltså om konfiskering skall kunna ske av en barnpornografisk skildring som då den gjordes eller spreds bedömdes som försvarlig och därför var tillåten. Det bör först framhållas att frågeställningen saknar aktualitet i de fall där det tryck- eller yttrandefrihetsrättsliga ansvaret inte är preskriberat vilket är vanligt när det gäller barnpornografiska filmer och videogram. I andra fall kan det hävdas att det från informationsfrihetssynpunkt aldrig bör vara möjligt att konfiskera sådant som inte var brottsligt när det gavs ut. Med en sådan utgångspunkt skulle konfiskeringsbestämmelserna utformas så att de endast tar sikte på skildringar som innefattar barnpornografibrott. En sådan lösning skulle emellertid kunna leda till att det skulle krävas en bedömning av de förhållanden som förelåg vid utgivningstillfället. Främst av detta skäl bör frågan om skildringen var försvarlig inte få direkt betydelse för bedömningen om innehavet är försvarligt. Bestämmelserna om konfiskering bör därför utformas så att de tar sikte på barnpornografiska skildringar. Konstitutionsutskottet vill emellertid framhålla att ett innehav av en skildring som när den spreds utgjorde en försvarlig gärning, t.ex. med hänsyn till att den hade ett konstnärligt värde, i många fall bör kunna bedömas som försvarligt. Vid rättstillämpningen får det bli en uppgift i första hand för Justitiekanslern att särskilt beakta det intresse av informationsfrihet som kan göra sig gällande i detta sammanhang (jfr den s.k. instruktionen i 1 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 5 § yttrandefrihetsgrundlagen).
När det gäller barnpornografisk bild som inte faller under de båda grundlagarna kan som nyss framgått förverkande ske redan i dag. Detta gäller alltså trots att innehav av barnpornografi inte är kriminaliserat. En barnpornografisk bild som skildrar en verklig brottslig gärning av sexuell innebörd riktad mot ett barn har vidare frambragts genom brott och om den påträffas hos annan än den som har framställt bilden, finns ofta anledning misstänka att det tagits brottslig befattning med egendomen (spridningsbrottet). Med stöd av bestämmelser i 36 kap. brottsbalken och i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. finns det redan i dag en möjlighet att ta i beslag och i vanligt mål yrka förverkande av många sådana barnpornografiska bilder som inte faller under tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, även om talan inte förs om ansvar eller talan riktas mot en okänd. Regleringen är emellertid inte heltäckande. Det kan förekomma fall där förverkande inte kan ske med stöd av nu gällande regler. Av samma skäl som beträffande den ökade möjligheten till konfiskering anser konstitutionsutskottet därför att det bör införas en möjlighet att förverka de bilder som verklighetstroget återger ett sexuellt övergrepp på ett barn. Nya bestämmelser om detta måste då införas. Detta kan lämpligen ske genom en ny lag om förverkande av barnpornografi.
Genom vad konstitutionsutskottet nu har anfört får syftet med motion 1993/94:K445 yrkande 5 anses tillgodosett.
Vissa övergångsfrågor
De nu förordade reglerna om konfiskering är att betrakta som en övergångslösning inför en kriminalisering av innehav med verkan från den 1 januari 1999. Efter 1994 års val och senast våren 1998 bör riksdagen därför som vilande anta förslag om att upphäva de i båda grundlagarna den 1 januari 1995 införda reglerna om konfiskering. I samband därmed bör riksdagen som vilande anta förslag om ändringar i båda grundlagarna med ikraftträdande den 1 januari 1999 av innebörd att i fråga om innehav av barnpornografi också skall gälla vad som är föreskrivet i lag om särskild rättsverkan. Efter 1998 års val kan dessa vilande förslag antas slutligt. I samband därmed bör riksdagen besluta om de ändringar i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden som föranleds därav.
Särskild rättsverkan i fråga om ekonomisk vinning av barnpornografibrott
Bakgrund
I 5 kap. 6 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen finns regler om särskild rättsverkan såvitt gäller brottet olaga våldsskildring. Bestämmelsen hänvisar till allmän lag, dvs. 36 kap. brottsbalken. I det kapitlet finns regler om förverkande av egendom, företagsbot och annan särskild rättsverkan. Det är med stöd av sistnämnda bestämmelser som vinning från brottet olaga våldsskildring kan neutraliseras. I grundlagsbestämmelsen nämns inte barnpornografibrott. Yttrandefrihetsgrundlagens regler medger således inte förverkande av det som hänför sig till barnpornografibrott. Inkomster från försäljning av barnpornografi går således inte att komma åt på rättslig väg.
Justitiekanslern har uppgett att i ett ärende som gäller misstanke om yttrandefrihetsbrotten barnpornografi och olaga våldsskildring har hos de personer som är inblandade i brottsligheten påträffats stora penningbelopp. Enligt Justitiekanslern hade försäljningen av barnpornografi och olaga våldsskildring inbringat mycket stora inkomster under den tid verksamheten pågick. Ett visst belopp, 500 000 kr, hade tagits i beslag och sedermera belagts med kvarstad. Det synes enligt Justitiekanslern stå klart att betydande vinning gjorts på barnpornografibrottet.
Inom konstitutionsutskottet upprättad promemoria
I den inom utskottet den 19 maj 1994 upprättade promemorian anförs att man kan komma till rätta med det angivna problemet genom att bestämmelsen om särskild rättsverkan i 5 kap. 6 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen ändras så att den också omfattar barnpornografibrott. I promemorian läggs fram förslag till lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen i enlighet med detta.
Lagrådets yttrande
Lagrådets yttrande innehåller ingen erinran mot lagförslaget.
Konstitutionsutskottets bedömning
Konstitutionsutskottet förordar att 5 kap. 6 § yttrandefrihetsgrundlagen ändras i enlighet med vad som föreslås i promemorian.
Några rättegångsfrågor
Konstitutionsutskottet vill slutligen ta upp några rättegångsfrågor när det gäller konfiskering enligt de föreslagna nya bestämmelserna.
Mål som rör bestämmelser om ingripanden på grund av innehållet i tryckta skrifter och filmer handläggs i den för grundlagarna särskilda rättegångsordningen som syftar till vidast möjliga yttrande- och informationsfrihet. Eftersom barnpornografi innefattande spridande av tryckta skrifter och filmer handläggs i denna ordning bör enligt konstitutionsutskottet även mål som rör konfiskering av tryckta skrifter och filmer enligt de föreslagna nya reglerna handläggas i samma ordning.
Om forum för brottmål som handläggs som tryck- eller yttrandefrihetsmål finns bestämmelser i 7 kap. lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden. Utgångspunkten för forumreglerna är att anknytningspunkten bör vara där den tilltalade har sitt hemvist. Avgörande för var tryckfrihets- eller yttrandefrihetsmål skall tas upp är dock i fråga om periodiska skrifter och om filmer den ort där skriften eller filmen utgavs. I sista hand skall den ort där skriften eller filmen anträffas vara avgörande för var målet skall tas upp. Mot bakgrund härav anser konstitutionsutskottet att en ansökan om konfiskering enligt de föreslagna nya reglerna bör tas upp vid den tryckfrihetsdomstol som är behörig att ta upp mål för den ort där den tilltalade eller svaranden har sitt hemvist.
För att undvika stora kostnader och andra olägenheter bör det emellertid föreskrivas om en möjlighet att väcka talan vid en och samma tryckfrihetsdomstol om det är fråga om flera personer och t.ex. den ene åtalas för yttrandefrihetsbrott på grund av innehållet i filmen och den andre är svarande i mål om konfiskering. Av samma skäl bör det föreskrivas om en möjlighet att en domstol får ta upp flera mål även om enligt huvudregeln talan skall väckas vid skilda tingsrätter.
Upprättade lagförslag med ikraftträdande den 1 januari 1995
I enlighet med det anförda har, såvitt gäller åtgärder med verkan från den 1 januari 1995, upprättats förslag till 1. lag om ändring i tryckfrihetsförordningen, 2. lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen, 3. lag om förverkande av barnpornografi, 4. lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden.
Lagförslagen har tagits in i bilaga 7.
Författningskommentarer till lagförslagen med ikraftträdande den 1 januari 1995
Förslaget till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen
7 kap. 7 §
I första stycket i denna paragraf anges att tryckt skrift får konfiskeras om den innefattar tryckfrihetsbrott. En tryckt skrift kan innefatta tryckfrihetsbrott endast om den är utgiven på sätt som anges i 1 kap. 6 §. I andra stycket anges vad konfiskering innebär, nämligen att alla exemplar som är avsedda för spridning skall förstöras.
I ett nytt tredje stycke föreskrivs en utvidgning av konfiskeringsinstitutet till att gälla även redan spridda exemplar. Den nya bestämmelsen gäller tryckta skrifter som innefattar barnpornografi som är av verklighetstrogen karaktär. Sådana barnpornografiska bilder i tryckta skrifter som inte innefattar en verklighetstrogen skildring skall alltså inte kunna konfiskeras på den nya grunden. De flesta tecknade bilder kan därför antas komma att falla utanför den utvidgade möjligheten till konfiskering. Vidare skall det inte vara möjligt att på denna grund konfiskera bilder som utgör t.ex. ett för ögat synbart montage av andra bilder som uppenbart inte skildrar något verkligt. Förvanskade eller på annat sätt konstruerade bilder som kan uppfattas som en skildring ur verkligheten skall dock kunna konfiskeras enligt den nya bestämmelsen. Bilden måste dock vara pornografisk på sätt som avses i 7 kap. 4 § 12 tryckfrihetsförordningen.
Alla utgivna exemplar, dvs. även spridda exemplar som påträffas hos t.ex. en enskild person får konfiskeras. Möjligheten till konfiskering föreligger även efter det att det eventuella brottet som begicks när skriften gavs ut har preskriberats. Huruvida denna gärning var försvarlig eller inte får inte direkt betydelse för konfiskeringsfrågan. I bestämmelsen anges nämligen inte att skildringen skall innefatta barnpornografibrott. Det sägs i stället att den måste innefatta en skildring av barn i pornografisk bild. Att informationsfrihetsintresset skall beaktas i detta sammanhang berörs i den allmänna motiveringen på s. 38.
För att markera att tvångsmedel inte skall utnyttjas endast i syfte att utreda om en enskild innehar barnpornografiska tryckta skrifter har som ytterligare förutsättning föreskrivits att exemplaren skall ha påträffats i samband med en förundersökning.
9 kap. 5 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om konfiskering utan samband med att åtal väcks. I ett nytt andra stycke föreskrivs att Justitiekanslern får ansöka om en skrifts konfiskering med stöd av den nya lydelsen av 7 kap. 7 §. Till skillnad mot vad som gäller enligt första stycket i förevarande paragraf, förs talan här mot en annan person, nämligen den som ägde, hade skriften i sin besittning eller på annat sätt förfogade över den. Den parten blir således svarande i målet.
Genom hänvisningen i 12 kap. 1 § till 9 kap. 5 § skall mål som rör konfiskering enligt 7 kap. 7 § tredje stycket handläggas som tryckfrihetsmål. Jury skall alltså pröva om den tryckta skriften innefattar en barnpornografisk skildring och om den är av verklighetstrogen karaktär.
10 kap. 1 §
Genom en ny andra mening i första stycket medges att beslag läggs även på sådan barnpornografisk tryckt skrift som avses i den nya lydelsen av 7 kap. 7 § och som påträffas i samband med sådan förundersökning som anges där. För att inte de särskilda reglerna om tid för åtals väckande och om verkställighet av beslag i 10 kap. skall bli tillämpliga, hänvisas till vad som i 10 kap. 14 § (i dess lydelse enligt bet. 1993/94:KU25) föreskrivs om utredningsbeslag. Bestämmelsen om straff för spridande av tryckt skrift som tagits i beslag (6 kap. 3 § andra stycket) bör inte vara tillämplig på beslag av nu avsett slag.
12 kap. 14 §
Genom en ändring i första stycket får den som är svarande i ett mål om konfiskering som handläggs i samma mål där en person åtalats för att vara ansvarig för innehållet i skriften, stå tillbaka för den sistnämndes processhandlingar såsom hänskjutande av målet direkt till rättens avgörande och uteslutning av jurymän. En tilltalads rätt går alltså här före den mot vilken talan endast förs om konfiskering.
Genom en ändring i andra stycket görs klart att, om talan förs endast om konfiskering på grund av den nya bestämmelsen i 7 kap. 7 § tredje stycket, det inte är rätten som utesluter jurymännen, vilket är fallet vid ansökningsmål enligt 9 kap. 5 § första stycket. Enligt en ny andra mening i stycket skall bestämmelsen om att rätten utesluter jurymän dock gälla i de nya konfiskeringsfallen, om någon svarandepart inte finns eller stämning här i riket inte kan delges honom.
Förslaget till lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen
5 kap. 6 §
I första meningen i första stycket i paragrafen anges att en film eller en ljudupptagning som innefattar ett yttrandefrihetsbrott får konfiskeras. Hänvisningen i andra meningen i första stycket till vad som är föreskrivet i lag om särskild rättsverkan i övrigt utvidgas till att inte bara avse brottet olaga våldsskildring utan också barnpornografibrott. För olaga våldsskildring och barnpornografibrott kommer därmed att gälla samma regler om särskild rättsverkan. Det blir därigenom möjligt att t.ex. förverka vinningen från ett barnpornografibrott.
I ett nytt tredje stycke föreskrivs en utvidgning av konfiskeringsinstitutet såvitt gäller filmer som innefattar barnpornografi av verklighetstrogen karaktär. Den nya bestämmelsen innebär att även spridda exemplar kan konfiskeras. Att icke utgivna filmer inte kan konfiskeras framgår av 1 kap. 10 § samt av att ingen ändring görs i bl.a. 1 kap. 3 § och 3 kap. 8 §.
Mål som rör konfiskering av barnpornografiska filmer enligt den nya bestämmelsen skall handläggas som yttrandefrihetsmål. Det framgår av 9 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen med de där gjorda hänvisningarna till 12 kap. tryckfrihetsförordningen.
7 kap. 2 §
I ett nytt andra stycke har införts en bestämmelse som motsvaras av det föreslagna nya andra stycket i 9 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen.
Förslaget till lag om förverkande av barnpornografi
Enligt lagen skall barnpornografiska skildringar som avses i 16 kap. 10 a § brottsbalken som påträffas i samband med förundersökning förklaras förverkade, om skildringarna är av verklighetstrogen karaktär och det inte finns särskilda skäl mot att de förverkas.
I fråga om beslag av sådana skildringar tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken.
Alla barnpornografiska skildringar som påträffas skall dock inte förverkas. En sådan begränsning ligger redan i det förhållandet att förverkande enligt denna lag får ske endast av sådana skildringar som påträffas i samband med en förundersökning. Vidare skall förverkande inte ske om det finns särskilda skäl som talar mot det. Ledning kan här hämtas i vad som skall utgöra försvarlig gärning enligt 16 kap. 10 a § brottsbalken. Skildringar som innehas i t.ex. seriöst forskningssyfte torde man därför kunna underlåta att förverka.
Kan skildringen förverkas enligt bestämmelserna i brottsbalken skall förevarande lag inte tillämpas. För skildringar som omfattas av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen gäller dessa grundlagars bestämmelser om konfiskering.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden
7 kap. 1 §
I paragrafen har införts en hänvisning till den föreslagna nya 7 kap. 3 a §.
7 kap. 3 a §
Paragrafen är ny.
I den nya bestämmelsen föreskrivs att avgörande för var ansökan skall göras enligt de föreslagna nya bestämmelserna om konfiskering i 9 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen och 7 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen är den ort där svaranden har sitt hemvist. Om det inte är känt var han har sitt hemvist eller om han inte har hemvist här i landet skall bestämmelserna i kapitlets 2 och 3 §§ om forum i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål gälla.
7 kap. 7 a §
Paragrafen är ny.
Om det förekommer flera mål varav ett rör ansökan om konfiskering enligt de föreslagna nya bestämmelserna i 9 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen eller 7 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen, ges enligt förevarande paragraf en möjlighet att ta upp samtliga mål vid en och samma domstol som är behörig att ta upp tryckfrihetsmål. Har mål på detta sätt tagits upp vid samma tingsrätt, skall de enligt tredje stycket handläggas i en rättegång, om inte synnerliga skäl talar mot det.
Justitiekanslern är ensam behörig åklagare i mål om konfiskering och är således ensam behörig att hos rätten begära att ansökan om konfiskering skall tas upp vid annan domstol än den som anges enligt den föreslagna huvudregeln i 3 a §.
Rättens ställningstagande i saken kan inte överklagas särskilt.
Begreppet barn
Bakgrund
Som framgår av det föregående anges i den aktuella brottsbalksbestämmelsen inte någon bestämd åldersgräns när det gällde att avgöra vad som avses med barn. Yttrandefrihetsutredningen anförde i frågan om vad som skulle förstås med barn att bestämmelsen syftade till att skydda unga människor vilkas könsmognadsprocess inte är avslutad, att någon åldersgräns inte borde anges samt att den närmare gränsdragningen fick ankomma på rättstillämpningen. Några remissinstanser hade kritiserat utredningens ståndpunkt och förordat en åldersgräns.
Riksåklagaren påpekade i sitt remissyttrande över Yttrandefrihetsutredningens betänkande att det skulle medföra stora olägenheter att använda sig av en bestämd åldersgräns, bl.a. därför att det skulle leda till att barnets identitet skulle behöva fastställas. Detta skulle i sin tur kunna orsaka ytterligare kränkning av det avbildade barnets integritet. Bl.a. på de skäl som Riksåklagaren hade anfört anslöt sig regeringen till Yttrandefrihetsutredningens uppfattning på denna punkt (prop. 1978/79:179).
Justitieutskottet behandlade den här aktuella frågan tämligen utförligt år 1990 i sitt yttrande (1989/90:JuU3y) till socialutskottet över FN:s barnkonvention. Enligt artikel 1 i barnkonventionen avses med barn varje människa under 18 år, om inte barnet blir myndigt tidigare enligt lag som gäller för barnet. Justitieutskottet som fann att utformningen av den svenska lagstiftningen uppfyller kraven i barnkonventionen avstyrkte då bifall till motionsyrkanden om en åldersgräns. Justitieutskottet anförde bl.a. att en strikt åldersgräns -- i vart fall med den utformning som då var aktuell -- var behäftad med flera nackdelar. Den identifiering som skulle kunna bli nödvändig skulle innebära ytterligare integritetskränkningar av barnet. Vidare skulle en åldersgräns kunna medföra att åklagaren i många fall skulle vara tvungen att styrka att ett avbildat barn inte fyllt 18 år, något som med all sannolikhet kraftigt skulle kunna begränsa möjligheterna till åtal på grund av de bevissvårigheter som kunde förväntas uppstå. Justitieutskottets bedömning var att införandet av en åldersgräns -- i vart fall med den utformning som föreslogs -- snarast skulle motverka motionärernas syfte genom att i praktiken inskränka möjligheten att bestraffa utnyttjandet av barn i pornografiskt syfte. Samtidigt hänvisade justitieutskottet till Justitiekanslerns remissyttrande över barnkonventionen där han anförde att det skulle vara önskvärt att skyddet i vart fall kunde utvidgas till att omfatta även unga personer vars könsmognadsprocess var avslutad men som uppenbarligen i övrigt fortfarande befinner sig i den utvecklingsprocess i stort som utgör motiv för lagstiftningens skyddsbestämmelser. Justitieutskottet ansåg således att en utvidgning av det straffbara området i linje med Justitiekanslerns synpunkter kunde övervägas.
Sådana överväganden har skett inom ramen för arbetet med promemorian Ökat skydd för barn. I promemorian föreslås att bestämmelsen om sexuellt ofredande i 6 kap. 7 § brottsbalken utvidgas på så sätt att det blir straffbart att förmå även den som fyllt 15 men inte 18 år att medverka vid framställning av pornografisk bild eller vid sexuell posering. För närvarande träffar straffbudet endast förfaranden med barn under 15 år.
Promemorians förslag i denna del bereds för närvarande i Justitiedepartementet.
Med anledning av ett motionsyrkande om införande av en åldersgräns för barns medverkan i pornografiska sammanhang behandlades frågan av konstitutionsutskottet hösten 1993. Konstitutionsutskottet avstyrkte motionsyrkandet med hänvisning till det nämnda promemoriearbetet (bet. 1993/94:KU1).
Motionerna
Ett yrkande om tillkännagivande till regeringen om en åldersgräns för barnpornografibrott framställs i motionen 1993/94:K436 yrkande 3 av Gudrun Schyman m.fl. (v). Enligt motionärerna är det en stor brist med de nuvarande bestämmelserna om barnpornografi att barn definieras som en person vars könsmognad inte är avslutad. Enligt motionärerna saknar därför tidigt könsmogna barn skydd av lagen. I stället bör enligt motionen -- i överensstämmelse med barnkonventionen -- en 18-årsgräns införas som huvudregel. Om identifiering och därmed fastställande av ålder inte låter sig göras bör nuvarande definition av barn tillämpas.
I motionen 1993/94:K407 yrkande 2 av Charlotte Cederschiöld (m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om en åldersgräns för personers medverkan i pornografiska sammanhang. Motionären har enligt ovan ansett att en utredning bör ske av konsekvenserna av ett eventuellt förbud mot innehav av barnpornografi och att denna bör få till uppgift att t.ex. se hur andra länder löst de praktiska komplikationerna med ett förbud och vilka konsekvenser en förändring får i förhållande till tryckfrihet och till annan lagstiftning. I detta sammanhang menar motionären bl.a. bristen på en tydlig definition -- t.ex. när det gäller ålder -- av barnpornografi.
Enligt motionen 1993/94:K424 yrkande 1 delvis och yrkande 2 av Birgit Henriksson (m) bör en åldersgräns motsvarande myndighetsåldern, dvs. 18 år, dras för medverkan i pornografiska sammanhang.
Justitieutskottets yttrande
Justitieutskottet konstaterar att förslaget i den nämnda departementspromemorian i princip innebär att det skulle bli straffbart att utnyttja personer som inte fyllt 18 år i pornografiska syften och att detta gäller oavsett om det handlar om framställning av barnpornografiska bilder för eget bruk eller för spridning i tryckt skrift eller t.ex. sexuell posering. Med detta vore enligt justitieutskottets mening en hel del vunnet. I sammanhanget är att märka att en konsekvens av den föreslagna regleringen är att all framställning av pornografi där barn medverkar skulle komma att innefatta även ett brott mot 6 kap. brottsbalken för vilket får dömas i brottskonkurrens i tillämpliga fall.
Justitieutskottet ifrågasätter dock om detta är tillräckligt för att komma till rätta med barnpornografibrottet enligt 16 kap. brottsbalken. Justitieutskottet anför att här gäller till skillnad från regleringen i 6 kap. brottsbalken inte endast att bereda skydd för individen utan även att motverka den kränkning som barn i allmänhet utsätts för genom förekomsten av barnpornografi. Mot den bakgrunden pekar justitieutskottet på den norska lösningen på motsvarande problem. I Norge innefattar barnpornografibrottet förbud att inneha eller till Norge införa pornografiska bilder av någon som är, kan antas vara eller framställs som att vara under 16 år. Det bör enligt justitieutskottets mening övervägas om en liknande lösning men med en 18-årsgräns går att finna för svenskt vidkommande. Justitieutskottet noterar dock att också en lösning efter dessa linjer kan medföra vissa problem när det gäller avgränsningen av det straffbara området. De bevissvårigheter som eventuellt kan bli följden av ett åldersrekvisit måste enligt justitieutskottet också noga övervägas. Avslutningsvis vill justitieutskottet framhålla att några övertygande skäl för en strikt åldersgräns, där barn definieras som en person som inte fyllt 18 år, hittills inte presenterats.
Konstitutionsutskottets bedömning
Enligt konstitutionsutskottets mening föreligger skäl att utvidga lagstiftningens skydd till att omfatta även unga människor vars könsmognadsprocess är avslutad men som uppenbarligen fortfarande befinner sig i den utveckling som motiverar lagstiftningens skyddsbestämmelser. När det gäller frågan om hur en utvidgning av skyddet skall utformas vill konstitutionsutskottet liksom justitieutskottet först framhålla att det inte har presenterats några övertygande skäl för en strikt åldersgräns, där barn definieras som en person under 18 år. Konstitutionsutskottet avstyrker därför motion 1993/94:K424 yrkande 1 i denna del och yrkande 2.
Som justitieutskottet anför bör emellertid övervägas om en liknande lösning som den norska men med en 18-årsgräns går att finna för svenskt vidkommande. Konstitutionsutskottet delar justitieutskottets bedömning att en sådan lösning kan medföra vissa problem när det gäller avgränsningen av det straffbara området. Också de bevissvårigheter som eventuellt kan bli följden av ett åldersrekvisit måste beaktas. Enligt konstitutionsutskottet bör regeringen se till att frågan blir föremål för utredning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Därmed får syftena med motionerna 1993/94:K407 yrkande 2 och 1993/94:K436 yrkande 3 anses tillgodosedda.
Frågan om straffskärpning för barnpornografibrottet
Bakgrund
Straffskalan för barnpornografibrott omfattar, efter en ändring som trädde i kraft den 1 juli 1993, böter eller fängelse i högst två år (prop. 1992/93:141, bet. 1992/93:JuU16, rskr. 220).
Motionerna
Påföljden för barnpornografibrottet berörs i fyra motioner, nämligen 1993/94:K407 yrkande 1 av Charlotte Cederschiöld (m), 1993/94:K445 yrkande 4 av Margareta Israelsson m.fl. (s, m, fp, c, kds, nyd, v, -), 1993/94:K415 yrkande 4 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp) och 1993/94:K432 yrkande 2 av Birgitta Dahl m.fl. (s).
I motionerna 1993/94:K407 yrkande 1 av Charlotte Cederschiöld (m) och 1993/94:K432 yrkande 2 av Birgitta Dahl m.fl. (s) begärs tillkännagivande till regeringen om skärpta straffsatser. Enligt motionen K407 bör en höjning av straffpåföljden till sex år övervägas dels för att markera samhällets avståndstagande och allvarliga syn på brott mot förbudet, dels också i avskräckande syfte. Enligt motionärerna i motionen K432 bör straffen skärpas avsevärt.
Motionärerna i motionen 1993/94:K415 yrkande 4 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp) anser att man, i samband med en kriminalisering av innehav av barnpornografiskt material, bör göra en översyn av straffsatserna och här överväga en straffskärpning. I motionen 1993/94:K445 yrkande 4 av Margareta Israelsson m.fl. (s, m, fp, c, kds, v, -) finner motionärerna det märkligt att när det i Justitiedepartementets promemoria Ökat skydd för barn föreslås en straffskärpning för grovt sexuellt utnyttjande till högst sex år, skall skildrandet av övergreppet endast bestraffas med böter eller fängelse i högst två år. Motionärerna anser att en översyn av straffskalorna för barnpornografibrott bör göras i samband med en lagändring.
Justitieutskottets yttrande
Justitieutskottet anser för sin del att frågan om en ytterligare skärpning av straffskalan är för tidigt väckt. I sammanhanget erinrar justitieutskottet också om att för det fall ett barnpornografibrott innefattar framställning av pornografiska bilder där barn medverkar torde gärningsmannen som regel i brottskonkurrens kunna dömas även för ett sexuellt övergrepp på barnet enligt 6 kap. brottsbalken. Detta får enligt justitieutskottet i skärpande riktning betydelse för den påföljd som kan utmätas (se 26 kap. 2 § brottsbalken).
Konstitutionsutskottets bedömning
Som framgått av det föregående förutsätter barnpornografi nästan alltid ett hänsynslöst utnyttjande av barn. Konstitutionsutskottet har också kunnat konstatera att det under senare tid har framkommit att barnpornografi av synnerligen grovt slag förekommer i betydande omfattning och att utvecklingen har visat att hittills vidtagna åtgärder inte är tillräckliga. Mot denna bakgrund är det angeläget att ökade resurser sätts in för att bekämpa barnpornografibrottsligheten. Även ökad information om denna brottslighet kan leda till att fall där den förekommer uppmärksammas mera och därmed kommer till de rättsvårdande myndigheternas kännedom.
Nyligen höjdes straffmaximum från sex månaders fängelse till två års fängelse. Med hänsyn till den utveckling som nyss har berörts är det enligt konstitutionsutskottet angeläget att följa upp och utvärdera detta beslut. Skulle det vid en sådan utvärdering visa sig att en ytterligare skärpning av straffskalan kan få betydelse i kampen mot barnpornografibrottsligheten, bör regeringen återkomma till riksdagen med förslag härom. Vad konstitutionsutskottet nu har anfört bör riksdagen med anledning av motionerna i denna del som sin mening ge regeringen till känna.
Förbättringar inom polisorganisationen för att bekämpa barnpornografibrott
Bakgrund
Konstitutionsutskottet beslutade den 26 maj 1994 att bereda justitieutskottet tillfälle att avge yttrande över en i en bilagd promemoria berörd fråga om inrättandet av en särskild enhet inom Rikspolisstyrelsen med uppgift att bekämpa barnpornografi.
Ett motiv för inrättandet av en sådan enhet anges i promemorian vara barnpornografibrottslighetens särskilda karaktär med ibland förekommande förgreningar i olika nätverk såväl inom som utom landet. Detta föranleder enligt promemorian behov av en underrättelseinhämtning på central nivå rörande denna brottslighet. Den särskilda enheten skulle också, anförs det, kunna biträda vid större förundersökningar om barnpornografibrott. Om inrättandet av en särskild enhet inte bedöms vara en lämplig åtgärd, bör enligt promemorian övervägas att på annat sätt avdela resurser inom Rikspolisstyrelsen för de angivna uppgifterna.
Justitieutskottets yttrande
Justitieutskottet avgav den 31 maj 1994 ett yttrande över den fråga som berördes i promemorian, bilaga 6.
Enligt justitieutskottets uppfattning finns det behov av en förbättrad underrättelseinhämtning på central nivå när det gäller barnpornografibrott. Justitieutskottet efterlyser bl.a. bättre kunskap om de datanätverk i vilka barnpornografiskt material sprids och ökad spaningsverksamhet mot dessa och andra spridningskällor för barnpornografiskt material. Också de internationella aspekterna av den aktuella brottsligheten behöver enligt justitieutskottet beaktas i ökad utsträckning, inte minst mot bakgrund av att Interpol under det senaste halvåret har byggt upp en särskild analysgrupp för sådan brottslighet. Även metodutvecklingen på området framstår som angelägen.
Det har enligt justitieutskottet under senare tid visat sig att utredningar om barnpornografisk brottslighet kan bli både omfattande och på många sätt krävande för berörd personal. Justitieutskottet anser mot den bakgrunden att det behövs en utbyggd central beredskap också för för att kunna bistå polismyndigheterna med kunskap och resurser av olika slag vid större förundersökningar rörande barnpornografibrott.
Justitieutskottet anser att det bör överlämnas åt regeringen att ta ställning till hur de förbättringar i polisorganisationen som justitieutskottet här har föreslagit för att bekämpa barnpornografibrott skall komma till stånd. Regeringen bör senast i 1995 års budgetproposition återkomma till riksdagen med en redovisning av vilka åtgärder som har vidtagits. Vad som nu anförts bör konstitutionsutskottet enligt justitieutskottets uppfattning som sin mening ge regeringen till känna.
Konstitutionsutskottets bedömning
Konstitutionsutskottet ställer sig bakom de förslag till förbättringar i polisorganisationen som justitieutskottet har fört fram när det gäller att bekämpa barnpornografibrott. Konstitutionsutskottet delar justitieutskottets uppfattning att det bör överlämnas åt regeringen att avgöra hur förbättringarna bör komma till stånd och att regeringen senast i 1995 års budgetproposition bör återkomma till riksdagen med en redovisning av vilka åtgärder som har vidtagits. Vad konstitutionsutskottet nu har anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Samordnade nordiska insatser mot barnpornografi
Motionen
I motionen 1993/94:K432 yrkande 3 av Birgitta Dahl m.fl. (s) yrkas ett tillkännagivande om ett samnordiskt uppträdande i barnpornografiska frågor, såväl inom Norden som på det internationella planet.
En mellan de nordiska länderna gemensam hållning i barnpornografiska frågor faller sig naturlig enligt motionärerna. Enligt motionen kan en samnordisk linje tjäna som språngbräda för och ge kraft åt fortsatta gemensamma aktiviteter i internationella sammanhang mot barnpornografin.
Justitieutskottets yttrande
Justitieutskottet erinrar till en början om att det i sitt betänkande om anslag till polisväsendet (1993/94:JuU19) nyligen har behandlat några motionsyrkanden med liknande inriktning.
Justitieutskottet anför vidare att regeringen i planeringsdirektiv för polisväsendet avseende budgetåret 1994/95 under anslaget till Rikspolisstyrelsen har beräknat medel för ett ökat nordiskt samarbete med utländsk polis för att bekämpa brottslighet som består i att nordiska medborgare begår sexuella övergrepp mot barn utomlands. Av betydelse i det sammanhanget är att en polissambandsman sedan december 1993 är placerad i Thailand med den enda uppgiften att bevaka frågor rörande sexuella övergrepp på barn. Justitieutskottet nämner också att betydelsen av ett utvidgat internationellt polissamarbete understryks i årets budgetproposition (s. 93) och att regeringen anser att det är nödvändigt att utveckla starka och effektiva funktioner på central nivå inom polisen med uppgifter inom det internationella polissamarbetet. Justitieutskottet pekar också på att Sverige även är internationellt verksamt, t.ex. inom Europarådet, när det gäller att utarbeta rekommendationer för att med internationella insatser bekämpa barnprostitution och utnyttjande av barn för pornografi.
Justitieutskottet understryker det angelägna i att de nordiska insatserna till skydd för barn i görligaste mån samordnas för att få en bättre genomslagskraft internationellt. Justitieutskottet delar således motionärernas uppfattning i princip. När det gäller hur det praktiska arbetet skall utformas torde det enligt justitieutskottet närmast vara en fråga för regeringen och berörda myndigheter.
Konstitutionsutskottets bedömning
Konstitutionsutskottet delar justitieutskottets bedömning. Något uttalande från riksdagens sida är således inte påkallat med anledning av motionen. Motionen avstyrks.
Olaga våldsskildring
Bakgrund
Bestämmelser om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag infördes genom att riksdagen år 1981 antog lagen (1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag, den s.k. videovåldslagen (prop. 1980/81:176, bet. KU 1980/81:28 och bet. KU 1981/82:38). Bakgrunden till lagstiftningen var att den då förhållandevis nya videotekniken även kommit att utnyttjas till att sprida våldsskildringar bl.a. till barn och ungdomar på ett sätt som ingav starka betänkligheter. Lagen var ett provisorium i avvaktan på resultatet av den då arbetande Yttrandefrihetsutredningens överväganden.
Vissa ändringar gjordes i videovåldslagen år 1985 (prop. 1984/85:116, bet. KU 1985/86:11). Dessa innebar bl.a. att kriterierna i lagen för vad som skulle anses vara otillåtna våldsskildringar skärptes. Avsikten var att bestämmelserna skulle komma i närmare överensstämmelse med biografbyråns praxis i fråga om förbud mot offentlig visning. Det krav som tidigare funnits i 1 § videovåldslagen på att skildringarna skulle vara närgångna eller långvariga utgick nu när det var fråga om sexuellt våld. Bestämmelsen skulle också omfatta annat sexuellt tvång än sådant som är att hänföra till våld. En utvidgning av bestämmelsen skedde till att omfatta också skildringar av våld mot djur och våld som inte har någon människa som direkt eller indirekt upphov. Vidare formulerades bestämmelsen om, så att förbud mot extremvåld blev huvudregeln och undantag kom att gälla, om spridandet var försvarligt med hänsyn till framställningens syfte och sammanhang samt omständigheterna i övrigt.
År 1988 beslutade riksdagen (prop. 1986/87:151, bet. KU 1987/88:36) att bestämmelserna i videovåldslagen -- med vissa ändringar -- skulle överföras till 16 kap. brottsbalken och att videovåldslagen skulle upphävas. Reglerna om olaga våldsskildring avseende sexuellt våld eller tvång gjordes tillämpliga även på stillbilder och på bilder i tryckta skrifter och i televisionsprogram och andra rörliga bilder. Ändringarna trädde i kraft den 1 januari 1989.
Genom lagändringar, som beslutades våren 1990 (prop. 1989/90:70, bet. 1989/90:KrU30) och som trädde i kraft den 1 januari 1991, skärptes det i brottsbalken föreskrivna straffet för olaga våldsskildring från sex månader till fängelse i högst två år. Det straffbara området utvidgades till att avse även oaktsam spridning av våldsskildringar om spridningen sker i yrkesmässig verksamhet eller eljest i förvärvssyfte. Ändringarna ingick i ett åtgärdsprogram i syfte att komma till rätta med skadeverkningarna av våldsskildringar i filmer och videogram. Åtgärdsprogrammet innefattade även en ny lag (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram. Inrättandet av ett råd mot skadliga våldsskildringar (Våldsskildringsrådet) ingick också i programmet. Biografbyrån fick i uppdrag att ha tillsyn över videogrammarknaden. I propositionen anförde departementschefen att för att komma till rätta med de problem som hela utbudet av våldsskildringar på biograf, video och TV, däri inbegripet satellit- och kabel-TV, kunde medföra, behövdes andra insatser än censur av extrema våldsskildringar.
I proposition 1990/91:64 om yttrandefrihetsgrundlag m.m. anförde departementschefen beträffande våldsskildringar i rörliga bilder att det under behandlingen av det ärende som lett fram till programmet för åtgärder mot skador av våldsskildringar i filmer och videogram hade uttalats att det fanns anledning att räkna med att åtgärdsprogrammet skulle få en större effekt än vad en obligatorisk förhandsgranskning skulle kunna få. Departementschefen ansåg att det självfallet inte var möjligt att då förutsäga hur snart verkningarna av programmet skulle komma att visa sig. Sakligt sett fanns det enligt henne goda skäl att hoppas att det skulle komma att ske ganska snart. Enligt departementschefen var det å andra sidan inte orealistiskt att räkna med att den fulla effekten av de olika åtgärderna kommer att visa sig först när verksamheten hunnit pågå en tid och utvecklat sina former. Hon ansåg därför att det fanns anledning att avvakta den något mera långsiktiga utvecklingen på videogrammarknaden innan frågan om eventuella ytterligare åtgärder mot våldsvideogrammen togs upp till nya överväganden. I detta läge saknades det enligt departementschefen tillräckligt starka skäl för att en ny grundlag skulle medge censur i vidare omfattning än den existerande. Den nya grundlagen borde däremot lämna utrymme för sådana åtgärder som hade beslutats mot våldsskildringarna. Konstitutionsutskottet (1990/91:KU21) tillstyrkte propositionen i denna del.
De nu gällande bestämmelserna om olaga våldsskildring har följande innehåll.
Enligt 16 kap. 10 b § första stycket brottsbalken skall den som i stillbild eller i en film, ett videogram, ett televisionsprogram eller andra rörliga bilder skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden eller bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring dömas, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, för olaga våldsskildring till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som i rörliga bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring.
I paragrafens andra stycke straffbeläggs oaktsam spridning av nu nämnt material under förutsättning att spridningen sker i yrkesmässig verksamhet eller eljest i förvärvssyfte.
I paragrafens tredje och fjärde stycke görs bl.a. undantag för sådana bilder som godkänts för visning av Statens biografbyrå.
Såvitt avser skildrandet av sexuellt våld eller tvång finns i princip motsvarande reglering i 7 kap. 4 § 13 tryckfrihetsförordningen respektive 5 kap. 1 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen. Som yttrandefrihetsbrott skall också enligt 5 kap. 1 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen anses att t.ex. sprida sådana olaga våldsskildringar som i rörliga bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur.
Justitiekanslern har på regeringens uppdrag utrett behovet av åtgärder rörande bestämmelserna om olaga våldsskildring. Uppdraget redovisades i en promemoria den 23 december 1992. I promemorian ges en beskrivning av hur föreskrifterna för att motverka förekomsten av våldspornografi har tillämpats. Justitiekanslern redogör för vissa iakttagelser om våldspornografins omfattning och spridning. Slutligen redogörs för utredningens resultat vad gäller frågan om behovet av åtgärder rörande bestämmelserna om olaga våldsskildring.
Under avsnittet som gäller våldspornografi i filmer och videogram m.m. från den 1 januari 1986 till den 31 december 1991, redogör Justitiekanslern bl.a. för en frikännande dom från Hovrätten för Västra Sverige som gällde videogram i vilka det förekom att en hand eller handen och delar av armen fördes in vaginalt eller analt, s.k. fistfucking. Justitiekanslern anför att det, av en med Riksåklagarens hjälp inhämtad redovisning för rättstillämpningen, framgått att denna dom har föranlett att ett antal brottsanmälningar avseende videofilmer med skildringar av likartat handlande inte har lett till förundersökning eller åtal. Justitiekanslern anser emellertid inte att möjligheterna att med stöd av den nu gällande regleringen uppnå fällande domar i sådana fall måste bedömas som uttömda. I det avsnitt i promemorian som behandlar behovet av åtgärder rörande bestämmelserna om olaga våldsskildring anför Justitiekanslern att det inte är någon uppgift för honom att i förevarande sammanhang gå in på en närmare värdering av domen. Han vill för egen del endast framhålla att domen enligt hans mening knappast tvingar till den slutsatsen att varje framställning av likartat innehåll skall anses straffri.
Justitiekanslern överväger i promemorian om formuleringen i 16 kap. 10 b § BrB om pornografisk olaga våldsskildring borde jämkas något så att de fall den är avsedd att belägga med straff med större säkerhet kan beivras genom åtal. En sådan åtgärd synes enligt Justitiekanslerns uppfattning emellertid kräva grundlagsändring. Vidare kan det enligt Justitiekanslerns mening inte hävdas att det i rättspraxis ännu har blivit helt klart att den nu gällande lydelsen av den ifrågavarande bestämmelsen inte skulle vara tillräcklig för sitt ändamål. Justitiekanslern anser emellertid att frågan är värd att överväga närmare när erfarenheterna har blivit större.
Hösten 1993 behandlade konstitutionsutskottet några motionsyrkanden om översyn av bestämmelsen om olaga våldsskildring vilka var föranledda av den nämnda hovrättsdomen. Konstitutionsutskottet noterade att domen enligt Justitiekanslerns mening knappast tvingar till den slutsatsen att varje framställning av likartat innehåll skall anses straffri och att Justitiekanslern ansåg att möjligheterna att uppnå fällande domar i sådana fall således inte skulle vara uttömda. Konstitutionsutskottet hade inhämtat att Justitiekanslern hade väckt flera åtal för olaga våldsskildring omfattande videogram med skildringar av det slag som var föremål för prövning i hovrättsdomen. Enligt konstitutionsutskottets mening fanns anledning att avvakta ytterligare erfarenheter av tillämpningen av straffbestämmelsen om olaga våldsskildring och av den nya yttrandefrihetsgrundlagen innan ställning togs till behovet av ytterligare lagstiftningsåtgärder.
Stockholms tingsrätt meddelade den 11 april 1994 (DB 3) en dom i ett mål där Justitiekanslern fört talan om ansvar för bl.a. olaga våldsskildring avseende fistfucking. Tingsrätten uttalar i sina domskäl bl.a. att lagförarbetena med kommentar måste uppfattas så att det för straffbarhet i fråga om sexuellt videovåld krävs att skildringen är ägnad att hos åskådaren inge föreställningen att offret utsätts för våld, det vill säga upplever smärta. I fråga om sexuellt tvång krävs på motsvarande sätt att skildringen är ägnad att hos åskådaren inge föreställningen att offret mot sin vilja tvingas underkasta sig en kränkande eller nedvärderande behandling av sexuell natur. Tingsrätten dömde för olaga våldsskildring avseende ett stort antal videogram av här aktuell natur.
Utvidgning av det straffbara området
Motionerna
I motionerna 1993/94:Ju810 yrkande 17 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) och 1993/94:A815 yrkande 48 av Karin Starrin m.fl. (c) begärs en utvidgning av bestämmelsen om olaga våldsskildring så att s.k. fistfucking faller inom det straffbara området.
Justitieutskottets yttrande
Justitieutskottet konstaterar med hänvisning till Stockholms tingsrätts ovan berörda dom att rättspraxis förefaller utvecklas på det sätt som Justitiekanslern förutsåg i sin tidigare omnämnda promemoria. För närvarande kan det enligt justitieutskottet inte anses påkallat med någon utvidgning av rekvisiten för olaga våldsskildring.
Konstitutionsutskottets bedömning
Konstitutionsutskottet finner inte skäl att frångå sin bedömning från hösten 1993 och avstyrker följaktligen motionerna.
Kriminalisering av innehav av olaga våldsskildring
Motionerna
I motionerna 1993/94:K426 yrkande 2 av Karl-Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) och 1993/94:K440 yrkande 2 av Karl-Gustaf Sjödin (nyd) begärs att riksdagen skall besluta utvidga förbudet mot olaga våldsskildring till att även avse innehav. Enligt motionärerna är detta en viktig jämställdhetsfråga. Samhället bör enligt motionerna inte tolerera att kvinnor förnedras och utnyttjas i pornografiska våldsskildringar. Yrkandet omfattar även de situationer där män utnyttjas på samma sätt.
Justitieutskottets yttrande
Justitieutskottet erinrar till en början om att det har tagit ställning för ett förbud att inneha barnpornografi. Justitieutskottet anför att de skäl av kriminalpolitisk natur som justitieutskottet anfört i det sammanhanget inte gör sig gällande med samma styrka beträffande olika typer av olaga våldsskildringar. Justitieutskottet pekar särskilt på att det är vuxna människor som agerar vid framställningar av sådana skildringar. Det får enligt justitieutskottet förutsättas att medverkandet sker frivilligt och att det skildrade våldet framställts genom olika former av tekniska effekter för att ge sken av verkligt våld. När det gäller barnpornografi däremot får man enligt justitieutskottet utgå från att det som regel är ett verkligt övergrepp som skildras. Det går således inte att i detta sammanhang dra paralleller mellan barnpornografi och olaga våldsskildringar.
Konstitutionsutskottets bedömning
Grundlagsprincipen om skydd för informationsbärare utgör sedan länge en rättsligt och psykologiskt verkande spärr mot begränsningar i informationsfriheten. För att göra undantag från denna viktiga princip måste enligt konstitutionsutskottet synnerligen starka skäl tala därför. Sådana skäl kan enligt konstitutionsutskottets mening föreligga när det gäller innehav av barnpornografi men däremot inte i fråga om innehav av olaga våldsskildring i övrigt.
Som justitieutskottet anför torde flertalet fall av olaga våldsskildring produceras med frivilligt medverkande vuxna och med hjälp av olika tekniska effekter i syfte att ge sken av verkligt våld. Man kan därför enligt konstitutionsutskottets mening inte alls på samma sätt som i fråga om barnpornografi utgå från att det är en verklig brottslig handling som skildras. Barnpornografibrottet förutsätter nämligen nästan alltid ett föregående brott genom en mot barnet riktad brottslig gärning enligt 6 kap. brottsbalken. Utgångspunkten när det gäller barnpornografi är vidare att barn måste skyddas från att utsättas för en sådan djup kränkning som kan medföra att hela deras uppväxt och därefter vuxna liv blir förstört. Olaga våldsskildring och barnpornografi kan därför inte jämställas i detta sammanhang. Konstitutionsutskottet anser med hänsyn till det anförda att det inte kan komma i fråga att överväga en kriminalisering av innehav av olaga våldsskildringar och avstyrker således motionerna.
Utredningar om videovåldets negativa effekter
Bakgrund
Rådet mot skadliga våldsskildringar (Våldsskildringsrådet) tillkallades i juni 1990 och skall enligt sina direktiv (dir. 1990:40) ha i uppgift att samordna verksamhet mot skadliga våldsskildringar i rörliga bilder. Rådet skall bl.a. kontinuerligt följa de erfarenheter som massmedie- och påverkansforskare gör på området. Rådet skall också fortlöpande ge Utbildningsdepartementet information om sitt arbete och om de effekter som uppnås till följd av regeringens åtgärdsprogram. Rådet kan ta initiativ till projekt inom forskning, utbildningsväsende och föreningsliv. Det kan enligt direktiven t.ex. gälla studier av skilda samhällsgruppers videokonsumtion, lokala projekt med ambition att kartlägga utbudet, arbete med medieprogram eller kvalitetsinbrytningar på videomarknaden. Rådets uppgift skall vara att föreslå de projekt som här kan vara lämpliga.
I rådets uppdrag har bl.a. ingått att överväga om det är lämpligt att förändra de nu gällande åldersgränserna för offentlig visning av film eller att införa nya, t.ex. en 18-årsgräns. Rådet har i ett delbetänkande (SOU 1993:39) En gräns för filmcensuren i maj 1993 redovisat resultatet av sina överväganden. I betänkandet redogörs i två avsnitt, som utgör grunden för rådets överväganden och förslag, för vad forskningen för närvarande vet om barn och ungdomars mediebeteende och om effekterna av medievåldet. Det anges bl.a. att den senaste genomgången av forskningen på området gjorts i en antologi år 1993. I denna har ett antal forskare -- med ekonomiskt stöd från Våldsskildringsrådet -- gett del av sina erfarenheter i dessa frågor. Antologin innehåller ett mycket stort antal referenser till tidigare utförd forskning. Rådet anser att man sammanfattningsvis kan säga att kunskapen om bildvåldets effekter ökat under senare år.
I betänkandet 1993/94:KU1 tog konstitutionsutskottet ställning till motionsyrkanden om utredning av videovåldets negativa effekter. Konstitutionsutskottet konstaterade att det pågick forskning vad gäller effekterna av medievåld. Mot bakgrund härav, och med hänsyn till de uppgifter som Våldsskildringsrådet har bl.a. vad gäller frågan om forskning inom området, fanns det enligt konstitutionsutskottet inte anledning för riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av motionsyrkandet.
Motionerna
I två motioner, 1993/94:K402 av Margareta Viklund och Chatrine Pålsson (kds) och 1993/94:K430 av Birthe Sörestedt m.fl. (s) begärs att videovåldets negativa effekter skall utredas.
Justitieutskottets yttrande
Justitieutskottet uttalar förståelse för syftet med motionerna. Enligt justitieutskottets mening kan det inte uteslutas att t.ex. barn och ungdom på ett negativt sätt påverkas av det utbredda våldet i bl.a. filmer. Tvärtom framstår det enligt justitieutskottet som sannolikt att sådana effekter finns även om de är svåra att påvisa. Justitieutskottet är dock med hänvisning till det arbete som gjorts under senare år och det som nu pågår inte berett att förorda att ytterligare utredningsarbete inleds.
Enligt justitieutskottets mening finns det heller ingen anledning att, från straffrättsliga utgångspunkter, nu initiera en ny översyn av lagstiftningen.
Konstitutionsutskottets bedömning
Konstitutionsutskottet delar justitieutskottets bedömning och avstyrker därmed motionerna.
Övrigt
Under ärendets beredning har konstitutionsutskottet uppmärksammat ett behov av justering av lydelsen i 3 kap. 17 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden (tillämpningslagen). Med begagnande av sin initiativrätt föreslår konstitutionsutskottet att justeringen görs på sätt som framgår av konstitutionsutskottets hemställan (mom. 10 och 11).
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande kriminalisering av innehav av barnpornografi med ikraftträdande den 1 januari 1999 att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:K401, 1993/94:K403, 1993/94:K404, 1993/94:K405, 1993/94:K406, 1993/94:K410, 1993/94:K411, 1993/94:K412, 1993/94:K415 yrkandena 1 och 2, 1993/94:K417, 1993/94:K424 yrkande 1 i denna del, 1993/94:K426 yrkande 1, 1993/94:K427, 1993/94:K432 yrkande 1, 1993/94:K436 yrkande 1, 1993/94:K439, 1993/94:K440 yrkande 1, 1993/94:K445 yrkandena 1, 2 och 3, 1993/94:U615 yrkande 12 samt 1993/94:Ju809 yrkande 5 och med avslag på motionerna 1993/94:K407 yrkande 3 och 1993/94:K436 yrkande 2 som vilande antar av konstitutionsutskottet i bilaga 8 framlagda förslag till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen och lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen, res. (m), (fp)
2. beträffande andra åtgärder mot barnpornografi fr.o.m. den 1 januari 1995 att riksdagen med anledning av motion 1993/94:K445 yrkande 5 som vilande antar av konstitutionsutskottet i bilaga 7 framlagda förslag till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen och lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen,
3. beträffande begreppet barn att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:K407 yrkande 2 och 1993/94:K436 yrkande 3 samt med avslag på motion 1993/94:K424 yrkande 1 i denna del och yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad konstitutionsutskottet anfört,
4. beträffande straffskärpning för barnpornografibrott att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:K407 yrkande 1, 1993/94:K415 yrkande 4, 1993/94:K432 yrkande 2 och 1993/94:K445 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad konstitutionsutskottet anfört,
5. beträffande förbättringar inom polisorganisationen för att bekämpa barnpornografibrott att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad konstitutionsutskottet anfört,
6. beträffande samordnade nordiska insatser mot barnpornografi att riksdagen avslår motion 1993/94:K432 yrkande 3,
7. beträffande utvidgning av det straffbara området vid olaga våldsskildring att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Ju810 yrkande 17 och 1993/94:A815 yrkande 48,
8. beträffande kriminalisering av innehav av olaga våldsskildring att riksdagen avslår motionerna 1993/94:K426 yrkande 2 och 1993/94:K440 yrkande 2,
9. beträffande utredning om videovåldets negativa effekter att riksdagen avslår motionerna 1993/94:K402 och 1993/94:K430,
10. beträffande lagen (1994:132) om ändring i tillämpningslagen att riksdagen antar av konstitutionsutskottet i bilaga 9 framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1994:132) om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden,
11. beträffande lagen (1994:400) om ändring i tillämpningslagen att riksdagen antar av konstitutionsutskottet i bilaga 10 framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1994:400) om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden.
Konstitutionsutskottet föreslår att ärendet avgörs efter en bordläggning.
Stockholm den 3 juni 1994
På konstitutionsutskottets vägnar
Thage G Peterson
I beslutet har deltagit:
I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Birger Hagård (m), Stig Bertilsson (m), Catarina Rönnung (s), Kurt Ove Johansson (s), Ingvar Johnsson (s), Inger René (m), Hans Göran Franck (s), Ingvar Svensson (kds), Simon Liliedahl* (nyd), Henrik S Järrel (m), Lisbeth Staaf-Igelström (s), Ulla Pettersson (s), Ingela Mårtensson (fp) och Christina Linderholm (c).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
*Ej närvarande vid justeringen.
Reservation
Kriminalisering av innehav av barnpornografi med ikraftträdande den 1 januari 1999 (mom. 1)
Birger Hagård (m), Stig Bertilsson (m), Inger René (m), Henrik S Järrel (m) och Ingela Mårtensson (fp) anser
dels att den del av konstitutionsutskottets yttrande på s. 21 som börjar med "Konstitutionsutskottet vill" och på s. 34 slutar med "om tvångsåtgärder" bort ha följande lydelse:
Sverige har sedan lång tid ett internationellt sett unikt skydd för tryckfriheten genom tryckfrihetsförordningen. Det speciella värde som vi tillmäter denna konstitutionella tradition har på senare tid betonats i diskussionen om en eventuell svensk anslutning till EU. Konstitutionsutskottet kan här hänvisa till sina nyligen gjorda uttalanden i ärendet om grundlagsändringar inför ett svenskt medlemskap i EU (bet. 1993/94:50). Ett annat uttryck för denna uppfattning är tillkomsten av yttrandefrihetsgrundlagen, som trädde i kraft den 1 januari 1992. För andra medier än det tryckta ordet ger yttrandefrihetsgrundlagen ett skydd som motsvarar det som finns i tryckfrihetsförordningen.
Det nu anförda betyder inte att viktiga intressen inte kan få föranleda undantag från den gällande huvudregeln om frihet att yttra sig i de särskilt grundlagsskyddade medierna. Ett sådant intresse är enskilda personers integritet, som inte får kränkas genom förtal eller förolämpning i något medium. Det är hela tiden fråga om en avvägning mellan motstående intressen där inget alltid tar över det andra, men där utgångspunkten ändå är den principiella yttrandefriheten. Det är således inte möjligt att göra vare sig en ensidig kriminalpolitisk eller rent yttrandefrihetsrättslig bedömning. Det är också konstitutionsutskottets uppgift att svara för de -- många gånger -- svåra avvägningar som måste göras.
När det gäller skyddet för enskilda individer är det uppenbart att ett sådant skydd är särskilt angeläget för dem som är mest värnlösa, nämligen barnen. Detta skyddsvärde kommer till uttryck bl.a. i FN:s barnkonvention. Det är ett sådant synsätt som ligger bakom att barnpornografibrottet ingår i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagens brottskatalog. Ett av de få undantagen från spridningsrätten enligt de båda grundlagarna avser också att skydda barn och ungdomar.
Barnpornografi förutsätter nästan alltid ett hänsynslöst utnyttjande av barn. De som efterfrågar barnpornografi torde i många fall vara i behov av någon form av psykiatrisk vård. Frågan om sådana behandlingsåtgärder ligger dock vid sidan av de bedömningar som skall göras i detta ärende. Utvecklingen visar dock enligt konstitutionsutskottets mening att hittills vidtagna åtgärder mot barnpornografi inte är tillräckliga. Konstitutionsutskottet anser att det framstår som stötande att enskilda personer fritt skall kunna ta befattning med material som skildrar mycket grova övergrepp mot barn. Enligt konstitutionsutskottet måste intresset av att hindra den fortlöpande integritetskränkning mot det skildrade barnet som varje befattning med barnpornografiskt material utgör väga utomordentligt tungt. Konstitutionsutskottet anser därför att dessa omständigheter i sig starkt talar för att också innehav av sådant material bör bedömas som en straffbar handling. Konstitutionsutskottet vill understryka att skyddet av barnen inte kan känna några territoriella gränser. Barn i andra länder har samma skyddsvärde som barn här hemma. En sådan grundsyn har speciell betydelse när det, som i fråga om barnpornografi, oftast gäller barn från andra länder.
Justitieutskottet har för sin del också funnit att starka kriminalpolitiska skäl talar för att innehav av barnpornografi bör bli straffbart.
Som konstitutionsutskottet tidigare redovisat väger även de tryck- och yttrandefrihetsrättsliga intressena mycket tungt. Det betyder dock inte att barnpornografi i sig är förtjänt av grundlagens skydd. Brottet ingår redan bland tryck- och yttrandefrihetsbrotten. Vad som i sammanhanget är problematiskt är i stället att ingripanden mot innehav av tryckta skrifter och annat särskilt grundlagsskyddat material är oförenligt med viktiga tryckfrihetsrättsliga principer, varav några är helt undantagslösa. Att göra det till ett brott att inneha sådana informationsbärare som omfattas av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen fordrar mycket starka skäl. Särskilt betänkligt ter det sig att bryta igenom det i dag -- med undantag för biografcensuren -- absoluta förbudet mot censur och liknande åtgärder som föregriper materialets utgivning. Censurförbudet är en av tryckfrihetens verkliga hörnpelare, kanske den viktigaste i hela regelsystemet.
I sammanhanget måste givetvis enligt konstitutionsutskottet också beaktas att vad som framför allt bär upp det konstitutionella skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna är ett levande engagemang hos medborgarna för de värden för vilka dessa fri- och rättigheter är ett uttryck. I detta ligger att de aktuella grundlagarnas regler måste förstås och vara förankrade hos människorna. Annars kan reglernas legitimitet sättas i fråga.
Barnpornografi förutsätter nästan regelmässigt att vuxna människor grovt och hänsynslöst utnyttjar barn sexuellt. En av statsmakternas mest angelägna uppgifter är att vidta åtgärder för att barn skall skyddas mot övergrepp av olika slag. Ingen annan grupp är i samma behov av det allmännas stöd i olika former. Utgångspunkten är att barnen skall skyddas. De är särskilt skyddsvärda eftersom de är beroende av vuxna och löper större risk än vuxna att utsättas för övergrepp. Barn måste skyddas från att utsättas för en sådan djup kränkning som kan medföra att deras uppväxt skadas och därmed att deras vuxna liv kan bli förstört.
Barnpornografibrottet är unikt i det avseendet att det nästan alltid förutsätter ett föregående brott, nämligen en mot barnet riktad brottslig gärning enligt 6 kap. brottsbalken. I och för sig kan även teckningar och tecknade filmer innefatta barnpornografibrott. Skälet härför är enligt motiven till bestämmelsen att förekomsten av barnpornografi är en kränkning mot barn över huvud taget. Detta uttalande kan enligt konstitutionsutskottets mening ses mot bakgrunden av att varje sexuell handling med ett barn är straffbar enligt 6 kap. brottsbalken.
Sverige har genom konventionsåtaganden förpliktat sig att skydda barn från att förekomma i pornografiska sammanhang. Beträffande FN:s barnkonvention anförde Justitiekanslern i sitt yttrande den 31 januari 1994 över departementspromemorian (Ds 1993:80) Ökat skydd för barn att det, såvitt konventionens lydelse gav vid handen, saknades stöd för någon annan mening än att barnkonventionen inte kräver att innehav av barnpornografi skall kriminaliseras. Justitiekanslern utgick därför i sitt yttrande, liksom hans företrädare tidigare hade gjort, från att det inte kan anses föreligga någon folkrättsligt grundad förpliktelse för Sverige att införa straff för innehav av barnpornografiska alster. En annan sak var enligt Justitiekanslern att Sverige till följd av sin anslutning till konventionen givetvis har ett ansvar för att dess ändamål uppfylls. Detta ansvar bör enligt Justitiekanslern Sverige utöva med höga ambitioner. Såvitt gällde medlen härför lämnade emellertid, enligt Justitiekanslern, konventionen utrymme för att välja lösningar som står i samklang med svensk rätt. Konstitutionsutskottet delar de bedömningar som Justitiekanslern i detta avseende har gjort.
Som Lagrådet anför i sitt yttrande över de lagförslag regeringen remitterade dit den 17 mars 1994 är det inte tillfredsställande att frågor om ändring av grundlag drivs under tidspress. Enligt konstitutionsutskottets mening behövs ett brett beslutsunderlag innan ändringar vidtas som innebär ett genombrott i de tryck- och yttrandefrihetsrättsliga principerna. Vad gäller frågan om en innehavskriminalisering av barnpornografi anser konstitutionsutskottet att det föreliggande beslutsunderlaget inte är tillräckligt för att man nu skall kunna ta ställning.
Konstitutionsutskottet vill liksom Lagrådet framhålla att remissbehandling av lagförslag på detta område erfarenhetsmässigt brukar avkasta värdefulla synpunkter av både saklig och teknisk karaktär som kan tas till vara i beredningen av ärendet. Enligt konstitutionsutskottets mening bör redan av detta skäl frågan om en kriminalisering av innehav av barnpornografi bli föremål för en bred utredning där såväl de tryckfrihetsrättsliga som de straffrättsliga aspekterna noga penetreras. Konstitutionsutskottet vill här särskilt peka på en viktig sådan aspekt. Grundlagsprincipen om skydd för informationsbärare utgör sedan länge en rättsligt och psykologiskt verkande spärr mot begränsningar av informationsfriheten. Av största vikt är därför att utredningsarbetet leder till att grundlagsändringar får en sådan utformning att de inte medför några "smittoeffekter" i fråga om informationsbärare med annat innehåll än barnpornografi. Konstitutionsutskottet kan som exempel på "smittoeffekt" peka på det krav som förs fram motionsledes om kriminalisering av innehav av olaga våldsskildring och som utskottet behandlar i det följande. Utredningsarbetet bör bedrivas så att de förslag som utredningen lägger fram kan leda till lagstiftning som kan träda i kraft senast den 1 januari 1999. En sådan beslutsordning leder således inte till ett senare ikraftträdande än om riksdagen redan i vår fattar ett första beslut om ett grundlagsförslag som kan antas slutligt först efter 1998 års val. Vad som nu har anförts om utredning och om förslag till grundlagsändringar bör riksdagen med bifall till motion K407 yrkande 3 och med anledning av övriga motioner i denna del som sin mening ge regeringen till känna.
dels att konstitutionsutskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse.
1. beträffande kriminalisering av innehav av barnpornografi med ikraftträdande den 1 januari 1999 att riksdagen med bifall till motion 1993/94:K407 yrkande 3 och med anledning av motionerna 1993/94:K401, 1993/94:K403, 1993/94:K404, 1993/94:K405, 1993/94:K406, 1993/94:K410, 1993/94:K411, 1993/94:K412, 1993/94:K415 yrkandena 1 och 2, 1993/94:K417, 1993/94:K424 yrkande 1 i denna del, 1993/94:K426 yrkande 1, 1993/94:K427, 1993/94:K432 yrkande 1, 1993/94:K436 yrkandena 1 och 2, 1993/94:K439, 1993/94:K440 yrkande 1, 1993/94:K445 yrkandena 1, 2 och 3, 1993/94:U615 yrkande 12 samt 1993/94:Ju809 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad konstitutionsutskottet anfört om utredning och om förslag till grundlagsändringar,
Särskilda yttranden
1. Kriminalisering av innehav av barnpornografi med ikraftträdande den 1 januari 1999 (mom. 1)
Birger Hagård, Stig Bertilsson, Inger René och Henrik S Järrel (alla m) anför:
Procedurordningen för beredningen av ärendet som rör skärpt lagstiftning mot barnpornografi uppvisar, enligt vår mening, betänkliga brister.
Vår principiella inställning är att alla ändringar av grundlagarna, inte minst de erkänt komplicerade Tryckfrihetsförordningen (TF) och Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), bör föregås av ett omsorgsfullt utredningsarbete som även innefattar beredning av lagstiftningsförslagen genom en eller flera remissomgångar.
Kravet på ett skäligt rådrum och tillräcklig betänketid inför förslag om grundlagsändringar ligger bakom den s k niomånadersregeln, dvs. att regeringen senast nio månader före ett ordinarie val till riksdagen måste anmäla ärendet i riksdagens kammare. Likaså att det, för att frångå denna grundregel, krävs att 5/6 av Konstitutionsutskottets ledamöter medger undantag från den (8 kap. 15 § regeringsformen). Härigenom garanteras att en minoritet -- som anser att ärendet är ofullständigt berett -- kan hindra en forcerad grundlagsändring. Bakom denna ordning döljer sig också en strävan efter att uppnå så stor enighet som möjligt kring stiftande och/eller ändring av grundlag.
Som framgår av vår reservation anser vi, i likhet med bl.a. Lagrådet, att frågan om en eventuell kriminalisering av innehav av barnpornografi är ofullständigt beredd. Dessutom förutsätter en innehavskriminalisering genombrott av yttrandefrihetsrättsliga principer (censurförbudet). Detta får mera svåröverskådliga konsekvenser än vad som är fallet vid t.ex. grundlagsändring för att möjliggöra konfiskering av barnpornografiskt material som påträffats i samband med förundersökning i brottmål.
Att därför frångå de beredningsrutiner som normalt brukat tillämpas vid mera genomgripande grundlagsändringar och låta konstitutionsutskottet -- utan t.ex. ett sedvanligt remissförfarande -- lägga fram ett förslag om kriminalisering av innehav av barnpornografi, ter sig tveksamt från rättssäkerhetssynpunkt.
Vi finner det också anmärkningsvärt att vårt moderata för- slag om konfiskering av barnpornografi -- som vi lade fram inför konstitutionsutskottet den 3 maj i år -- inte bereddes så att det kunde tas upp till behandling i utskottet förrän den 26 maj. Härigenom försinkades betänketiden för det förslag som konstitutionsutskottet numera, på vårt initiativ, enat sig kring.
Den brådska och politiseringsiver som nu kännetecknat hela ärendets handläggning har inte varit ägnad att undanröja våra principiella betänkligheter mot snabba grundlagsändringar.
Vi konstaterar att det i och för sig funnits tid för socialdemokratiska regeringar att under 1980-talet bereda frågan och lägga fram förslag om innehavskriminalisering av barnpornografi. Men varken viljan, förmågan eller insikten tycks ha funnits då, lika litet som 1970 då (s) avskaffade tukt- och sedlighetsparagrafen i Brottsbalken. Därmed lämnades fältet fritt för bl.a. barnpornografi.
Det bör slutligen noteras att det är borgerliga regeringar som tagit initiativ till såväl lagstiftning mot barnpornografi (förbud mot produktion och handel, 1980) som straffskärpningar för barnpornografibrott (1993) och sexualbrott riktade mot barn och ungdom (1994).
2. Kriminalisering av innehav av barnpornografi med ikraftträdande den 1 januari 1999 (mom. 1)
Ingela Mårtensson (fp) anför:
Jag är mycket kritisk till vissa inslag i beredningen av ärendet om skärpt lagstiftning mot barnpornografi.
I grundlagsfrågor bör man eftersträva bred enighet. Detta har partierna vid flera tillfällen slagit fast, senast i samband med att de enades om ett antal författningsreformer i höstas. Den ambitionen har partierna också levt upp till i andra nu aktuella grundlagsfrågor. Strävan efter enighet är så viktig, att den ibland får tillåtas ta viss tid.
Barnpornografifrågans beredning har, till skillnad från andra grundlagsfrågor som behandlats under vårriksdagen, präglats av brådska och hård partipolitisk profilering. Regeringen saknar naturligtvis inte ansvar för detta. Det var olyckligt att departementspromemorian i ärendet inte kom i sådan tid och hade ett sådant innehåll, att den kunde utgöra grund för ett samlat agerande. Det var också olyckligt att regeringen inte under våren kunde ena sig om ett förslag om konfiskering av barnpornografi. Men ett tungt ansvar åvilar också de partier som format majoriteten i konstitutionsutskottet i detta ärende.
Rätten att inneha skrifter är ett fundament i det svenska rättssamhället. Inte i något enda fall har lagstiftaren hittills ansett att det faktum att skriften utgör ett tryckfrihetsbrott motiverar att den som innehar skriften straffas. Ansvaret för brottet ligger hos utgivaren och distributören.
Jag anser personligen att de speciella omständigheterna kring barnpornografibrotten sannolikt motiverar att den nämnda grundregeln ändras. Men för mig är det uppenbart att detta är ett mycket stort principiellt steg och att det kräver en eftertanke som det nu inte funnits tid för. Lagrådet har framfört samma synpunkt.
För mig, som under mina år i riksdagen starkt engagerat mig för medborgerliga fri- och rättigheter, har det varit påfrestande att ta del i en process där mycket viktiga lagregler ändrats under stor tidspress. Jag har ändå, med tanke på den vidriga brottslighet det här gäller att bekämpa, ansett mig böra biträda de lagändringar där Lagrådets invändningar förefallit mindre allvarliga.
De nu gällande reglerna för grundlagsändring infördes på 70-talet i samband med att skyddet för de medborgliga fri- och rättigheterna stärktes. Från Folkpartiets sida drevs kravet på att grundlagsändringar skulle läggas fram i god tid, för att en ordentlig debatt skulle bli möjlig. Resultatet blev bestämmelsen i 8 kap. 15 § regeringsformen om niomånadersregeln. Det som hänt de senaste månaderna visar att detta krav var riktigt.
Men för att en bred uppslutning skulle åstadkommas kring niomånadersregeln, fick Folkpartiet acceptera en kompromiss. Den innebar att niomånadersregeln skulle kunna upphävas om minst 5/6 av konstitutionsutskottet var eniga om det. Men ett starkt minoritetsskydd bibehölls alltså: om 1/6 av KU ansåg att ytterligare tid för beredning behövdes, skulle en första läsning inte kunna komma till stånd.
Det som utskottsmajoriteten föreslår i detta betänkande strider mot andan i denna kompromiss.
Det är en uppseendeväckande demonstrationspolitik att, trots att minoritetsskyddet utnyttjats, ändå gå vidare med första läsningen av ett grundlagsförslag.
Syftet med niomånadersregeln är att få tid för debatt och överväganden innan riksdagen fattar beslut om en första grundlagsändring. Innebörden av majoritetens beslut att gå vidare -- trots att Lagrådet avrått och minoritetsskyddet utlösts -- är att majoriteten anser att minoriteten missbrukat sin lagliga rätt, eftersom inget ytterligare finns att tillföra ärendet. Som tillhörig denna minoritet, 5 av 15 ledamöter, finner jag detta kränkande.
Jag finner det också betänkligt att som motiv för en grundlagstiftning, som saknar rättsverkan under fyra år framåt, anföra att beslutet är en "markering". Ett uttalande från riksdagen hade varit en betydligt naturligare form för en sådan markering. Ett sådant uttalande hade också, om det utformats på ett riktigt sätt, haft förutsättningar att få betydligt bredare uppslutning i riksdagen.
3. Andra åtgärder mot barnpornografi fr.o.m. den 1 januari 1995 (mom. 2)
Thage G Peterson (s), Catarina Rönnung (s), Kurt Ove Johansson (s), Ingvar Johnsson (s), Ingvar Svensson (kds), Simon Liliedahl (nyd), Lisbeth Staaf-Igelström (s), Ulla Pettersson (s), Ingela Mårtensson (fp) och Christina Linderholm (c) anför:
Vi anser att det är riksdagens skyldighet att överväga alla till buds stående medel för att skydda barn från de övergrepp som barnpornografin innebär. Som framgår av betänkandet kan en kriminalisering av innehav av barnpornografi tidigast träda i kraft den 1 januari 1999. I det läge som sålunda uppstått har övervägts vilka andra åtgärder mot barnpornografi som skulle kunna vidtas fr.o.m. den 1 januari 1995. Utvidgade konfiskeringsmöjligheter har därvid förts fram som en sådan åtgärd, vilket också här har föreslagits av konstitutionsutskottet. Vi har ansett att den åtgärden inte är tillräcklig. För att förbättra möjligheterna att komma åt barnpornografiska filmer och videogram har vi därför förespråkat en bestämmelse i yttrandefrihetsgrundlagen som möjliggör bestämmelser i lag om straff för den som till annan överlämnar en barnpornografisk film eller ett barnpornografiskt videogram och där ansvar för yttrandefrihetsbrott inte kan krävas ut. För närvarande är detta nämligen i inte straffbart. Vi har funnit att en sådan kriminalisering i realiteten innebär en viss utvidgning av det straffrättsliga ansvaret för utspridare av barnpornografi i filmer och videogram, samtidigt som det blir tydligare var gränsen går mellan vad som är tillåtet och otillåtet när det gäller att förse andra med sådana skildringar.
Justitiekanslern har i sitt yttrande över departementspromemorian Ökat skydd för barn anfört att det fordras ett betydande arbete för att styrka spridningsrekvisitet. Den straffbestämmelse om överlämnande av barnpornografisk film eller barnpornografiskt videogram som vi förordar skulle ändra på detta. Lagrådet har i sak inte anfört någon invändning mot de förslag till en sådan reglering som utskottskansliet arbetade fram i promemorian den 19 maj 1994. Det var med stor tillfredsställelse som vi vid konstitutionsutskottets sammanträde den 31 maj 1994 fann att det förelåg en tillräckligt stor majoritet för att medge undantag från bestämmelsen i 8 kap. 15 § regeringsformen så att en lagstiftning med denna innebörd skulle kunna träda i kraft den 1 januari 1995. Fjorton av konstitutionsutskottets femton ledamöter röstade nämligen för att konstitutionsutskottet skulle medge ett sådant undantag. Endast en ledamot (m) röstade emot. Vi kunde konstatera att konstitutionsutskottet därmed, i det läge som uppstått när en innehavskriminalisering inte blir möjlig förrän år 1999, kunde skilja sig från ärendet på ett nöjaktigt sätt.
Vid det till slutjustering utsatta sammanträdet den 1 juni 1994 förklarade emellertid de tre ledamöter från Moderata samlingspartiet som dagen före hade röstat för undantaget att de hade ändrat sig och inte längre ville medge undantag. Vid en härefter företagen ny omröstning i frågan röstade de fyra ledamöterna från Moderata samlingspartiet nu mot ett undantag. Härigenom blockerades möjligheten att år 1995 införa en kriminalisering av överlämnande av barnpornografisk film eller barnpornografiskt videogram. Den frågan har nu fallit. Vi finner detta agerande från ledamöterna från Moderata samlingspartiet synnerligen anmärkningsvärt och ägnat att sätta konstitutionsutskottets anseende i fråga hos allmänheten. Det är enligt vår mening djupt beklagligt att konstitutionsutskottets ansträngningar för att få till stånd verkningsfulla åtgärder mot barnpornografi redan från år 1995 inte har kunnat få leda till önskat resultat.
4. Andra åtgärder mot barnpornografi fr.o.m. den 1 januari 1995 (mom. 2)
Hans Göran Franck (s) anför:
Jag delar den kritik som förs fram i det särskilda yttrandet från övriga ledamöter från Socialdemokraterna och ledamöterna från Centern, Folkpartiet liberalerna, Kristdemokratiska samhällspartiet och Ny demokrati.
Enligt min uppfattning hade den reglering för tiden fr.o.m. år 1995 som konstitutionsutskottet stod bakom vid sammanträdet den 31 maj 1994 avsevärda fördelar jämfört med vad som blev resultatet vid sammanträdet dagen därpå. Vid det förstnämnda sammanträdet förelåg nämligen tillräcklig majoritet för att genom dispens från niomånadersregeln i 8 kap. 15 § regeringsformen genomföra förslaget till kriminalisering av överlämnande av en film eller ett videogram med barnpornografiskt innehåll men inte när det gällde utvidgade konfiskeringsmöjligheter beträffande barnpornografi som påträffas vid vilken förundersökning som helst. I den delen förelåg i stället en tillräcklig majoritet för dispens för ett förslag i enlighet med vad Lagrådet hade förordat med den ändringen att begränsningen i fråga om förundersökningar vidgades till att också avse förundersökningar med anledning av misstankar om brott mot liv och hälsa samt frihet och frid. En sådan reglering hade sammantaget enligt min mening förutsättningar att få effekt samtidigt som den uppfyllde de krav på förutsägbarhet som i ett rättssamhälle måste ställas på regler som ingriper mot den enskilde.
Den konfiskeringsreglering som blev resultatet av sammanträdet den 1 juni 1994 uppfyller enligt min mening inte dessa krav och kommer att vålla svårigheter vid rättstillämpningen. När konstitutionsutskottet åter hade att ta ställning till frågan om undantag från niomånadersregeln i 8 kap. 15 § regeringsformen för en konfiskeringsreglering utan de angivna begränsningarna motsatte jag mig därför att konstitutionsutskottet skulle medge ett sådant undantag.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Bengt Hurtig (v) anför:
1. Kriminalisering av innehav av barnpornografi med ikraftträdande den 1 januari 1999 (mom. 1)
Mot bakgrund av de förslag som väckts och diskuterats i riksdagen och den offentliga debatten delar Vänsterpartiet konstitutionsutskottets förvåning över hur regeringen behandlat frågan om kriminalisering av innehav av barnpornografi. Möjligheten att redan från den 1 januari 1995 genom grundlagsändring införa kriminalisering av innehav av barnpornografi och överlämnande av enskilda exemplar av redan spridda barnpornografiska filmer har prövats enligt 8 kap. 15 § regerinsformen. Dessa möjligheter har tyvärr blockerats av en minoritet i konstitutionsutskottet.
Vi kan nu finna lagförslagen som syftar till kriminalisering av innehav från den 1 januari 1999 godtagbara. Men många erfarenheter kommer sannolikt att göras under de närmaste åren. Senast våren 1998 skall de nu framlagda vilande lagförslagen omarbetas. Vänsterpartiet förbehåller sig rätten att under kommande valperiod lägga förslag till förbättringar av de nu föreslagna vilande lagförslagen om kriminalisering av innehav av barnpornografi.
2. Andra åtgärder mot barnpornografi fr.o.m. den 1 januari 1995 (mom. 2)
Jag delar de synpunkter som förs fram i det särskilda yttrande som har lagts fram av ledamöter från Socialdemokraterna, Centern, Folkpartiet liberalerna, Kristdemokratiska samhällspartiet och Ny demokrati.
De av regeringen den 17 mars 1994 till Lagrådet remitterade lagförslagen
Bilaga 1
Lagrådets yttrande den 25 mars 1994 Bilaga 2
Justitieutskottets yttrande
1993/94:JuU6y Bilaga 3 Barnpornografi
Till konstitutionsutskottet
Inledning
Konstitutionsutskottet har i ett beslut den 8 februari 1994 berett justitieutskottet tillfälle att avge yttrande över ett antal under den allmänna motionstiden i år väckta motioner om förbud mot innehav av barnpornografi m.m. Motionerna är K401 av Margareta Viklund och Dan Ericsson i Kolmården (kds), K402 av Margareta Viklund och Chatrine Pålsson (kds), K403 av Sigrid Bolkéus och Birthe Sörestedt (s), K404 av Ingbritt Irhammar och Rosa Östh (c), K405 av Carl-Johan Wilson (fp), K406 av Holger Gustafsson och Liisa Rulander (kds), K407 av Charlotte Cederschiöld (m), K410 av Ulla Pettersson m.fl. (s), K411 av Ingela Thalén m.fl. (s), K412 av Maj-Inger Klingvall m.fl. (s), K415 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp) (yrkandena 1, 2 och 4), K417 av Inger Koch och Christel Anderberg (m), K424 av Birgit Henriksson (m), K426 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd), K427 av Marianne Jönsson och Agne Hansson (c), K430 av Birthe Sörestedt m.fl. (s), K432 av Birgitta Dahl m.fl. (s), K436 av Gudrun Schyman m.fl. (v) (yrkandena 1--3), K439 av Berndt Ekholm och Lena Klevenås (s), K440 av Karl Gustaf Sjödin (nyd), K445 av Margareta Israelsson m.fl. (s, m, fp, c, kds, nyd, v, -) (yrkandena 1--5), Ju809 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) (yrkande 5), Ju810 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) (yrkande 17), U615 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) (yrkande 12) och A815 av Karin Starrin m.fl. (c) (yrkande 48).
Vidare överlämnar justitieutskottet, ävenledes med yttrande, de till utskottet remitterade yrkandena 1993/94:K436 yrkande 2, 1993/94:K445 yrkande 5 samt, av Karin Starrin m.fl. (c), 1993/94:A815 yrkande 48 till konstitutionsutskottet.
Konstitutionsutskottet och justitieutskottet anordnade den 3 mars i år en gemensam hearing om kriminalisering av innehav av barnpornografi.
Ärendet föranleder följande yttrande från justitieutskottet.
Utskottet
Justitieutskottets beredningsområde omfattar, såvitt här är av intresse, straff- och processrättsliga frågor. Regleringen sker i första hand i brottsbalken (BrB) och i rättegångsbalken (RB). I detta yttrande behandlar utskottet frågor som aktualiserats i motionerna och som tillhör utskottets beredningsområde.
Barnpornografi
Enligt bestämmelsen om barnpornografibrott i 16 kap. 10 a § brottsbalken (BrB) skall den dömas för barnpornografibrott som skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids eller som sprider sådan bild av barn om inte åtgärden med hänsyn till omständigheterna är försvarlig. Straffet är böter eller fängelse i högst två år.
Kriminaliseringen omfattar alla slags pornografiska bilder av barn, såväl fotografier som t.ex. teckningar.
Barnpornografibrottet infördes år 1980 (prop. 1978/79:179, KU 1978/79:33, rskr. 317). Som motiv för kriminaliseringen anfördes bl.a. den integritetsskada som kan uppkomma när barn medverkar vid tillkomsten av pornografiska alster. Departementschefen anförde (prop. s. 8) att de barn som medverkar normalt inte kan bedöma innebörden i och konsekvenserna av sin medverkan. Han ansåg vidare att man inte kan bortse från de skadeverkningar som kan drabba dessa barns syn på sexualiteten. Ett ytterligare motiv var att framställning och spridning av barnpornografiska alster är kränkande för barn över huvud taget.
I 7 kap. 4 § punkten 12 tryckfrihetsförordningen (TF) finns en reglering som kriminaliserar spridning av barnpornografi också om spridningen sker genom tryckt skrift. Motsvarande reglering gäller också enligt 5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) om gärningen begås i en film.
I det följande avses med barnpornografi sådana pornografiska bilder av barn som faller under bestämmelsen i BrB om barnpornografibrott.
Kriminalisering av innehav
Innehav av barnpornografi är inte kriminaliserat.
I ett stort antal yrkanden -- K401 (kds), K403 (s), K404 (c), K405 (fp), K406 (kds), K410 (s), K411 (s), K412 (s), K415 yrkande 1 (fp), K417 (m), K424 yrkande 1 (m), K426 yrkande 1 (nyd), K427 (c), K432 yrkande 1 (s), K436 yrkande 1 (v), K439 (s), K440 yrkande 1 (nyd), K445 yrkande 1 (s, m, fp, c, kds, nyd, v och -), Ju809 yrkande 5 (s) och U615 yrkande 12 (s) -- begärs antingen omedelbar kriminalisering av innehav av barnpornografi eller att regeringen skall få i uppdrag att lägga fram ett förslag om innehavskriminalisering för riksdagen. I motion K407 yrkande 3 (m) föreslås att frågan om innehavskriminalisering utreds.
Frågan om kriminalisering av innehav av barnpornografi aktualiserades i riksdagen motionsvägen år 1993. Utskottet konstaterade då i sitt av riksdagen godkända betänkande (1992/93:JuU16 s. 11) att frågan om kriminalisering av innehav är komplicerad och rymmer en rad principiella frågor. En kriminalisering skulle dock ytterligare understryka hur allvarligt samhället ser på hanteringen med barnpornografi. Något ställningstagande då ansåg utskottet emellertid inte aktuellt. I stället borde ett pågående beredningsarbete i Justitiedepartementet avvaktas.
Sedan dess har publicerats en departementspromemoria (Ds 1993:80) Ökat skydd för barn Ytterligare åtgärder mot sexuella övergrepp m.m., som har remissbehandlats. I promemorian föreslogs, främst med hänvisning till bärande tryckfrihetsrättsliga och yttrandefrihetsrättsliga principer, ingen kriminalisering av innehav av barnpornografi. Denna slutsats kritiserades av flertalet remissinstanser. I Justitiedepartementet upprättades därefter en promemoria om grundlagsändringar i fråga om barnpornografi.
Justitiekanslerns remissyttrande över promemorian Ökat skydd för barn och den nyssnämnda inom Justitiedepartementet upprättade promemorian lades till grund för en hearing den 8 februari 1994. Yttrandet liksom promemorian innehöll utkast till lagtext för att illustrera vilka ändringar i grundlagarna en kriminalisering av innehav av barnpornografi eller en utvidgad möjlighet till konfiskering av sådana alster i princip skulle kräva.
Därefter upprättades en lagrådsremiss som, på grund av ärendets speciella karaktär, innehöll två alternativa förslag. Enligt det ena alternativet kriminaliseras innehav av barnpornografiska bilder och innehav av tryckta skrifter som innehåller sådana bilder samt innehav av barnpornografiska filmer. För att innehavet skall vara straffbart krävs dock att bilden innefattar en skildring av verklighetstrogen karaktär. Att inneha sådana skildringar i form av endast text eller ljud blir inte straffbart.
Enligt det andra alternativet utvidgas möjligheten att konfiskera och förverka barnpornografiska bilder, tryckta skrifter och filmer som innefattar skildringar av verklighetstrogen karaktär och som påträffas i samband med en förundersökning.
Inget av det två alternativen innebär att censurförbudet i TF respektive YGL frångås.
En proposition i ärendet, som alltså skulle förväntas innehålla förslag till grundlagsändringar, skulle komma att läggas fram för riksdagen senare än vid den senaste tidpunkt som normalt gäller för grundlagsändringar enligt 8 kap. 15 § första stycket RF. Enligt nämnda lagrum stiftas grundlag genom två likalydande beslut med val emellan. Riksdagen får dock inte fatta slutligt beslut i en grundlagsfråga med mindre ärendet anmälts i riksdagens kammare senast nio månader före valet. I lagrådsremissen antyddes emellertid att konstitutionsutskottet skulle kunna utnyttja en undantagsregel i samma lagrum och ge dispens från niomånadersregeln. I sådana fall skulle en ny reglering kunna träda i kraft den 1 januari 1995.
Lagrådet har i sitt yttrande över förslagen funnit att det inte är tillfredsställande att frågor om ändring av grundlag drivs under sådan tidspress som i detta ärende, och Lagrådet anför att de motiv för att i förevarande fall tillämpa den nyssnämnda undantagsregeln inte är särskilt starka. Lagrådet understryker att remissbehandlingen av lagförslag inom det yttrandefrihetsrättsliga området brukar avkasta värdefulla synpunkter av både saklig och teknisk karaktär som kan tas till vara i den fortsatta beredningen av ärendet. Sammanfattningsvis ifrågasätter Lagrådet om ärendet fått den allsidiga belysning som bör föreligga innan en grundlagsändring genomförs. Lagrådet pekar vidare på brister i lagförslagen i remissen och anför härutöver att de lösningar som presenteras i remissen inte är de enda tänkbara. Avslutningsvis föreslog Lagrådet vissa ändringar i de remitterade lagförslagen.
Regeringen har nyligen meddelat att den inte nu kommer att förelägga riksdagen något förslag om grundlagsändringar när det gäller barnpornografibrott.
Överväganden
Utskottet vill först uttrycka sin förvåning över den behandling regeringen gett frågan om kriminalisering av innehav av barnpornografi trots att utskottet förra året underströk såväl frågans angelägenhet som dess komplexitet. Detta är naturligtvis otillfredsställande.
Utskottet går härefter in på de kriminalpolitiska överväganden som bör göras.
Förbud att inneha vissa föremål är inte okända i den svenska strafflagstiftningen. Detta gäller t.ex. vapen om tillstånd saknas och olovligt innehav av narkotika. Syftet med innehavsförbud är i allmänhet att förhindra brott.
Beträffande vapen anförde utskottet t.ex. i sitt betänkande över förslaget till vapenlag (prop. 1973:166, JuU 38 s. 17 f) att det inte torde råda något tvivel om att det allmännas möjlighet att i erforderlig utsträckning kontrollera innehav och bruk av skjutvapen utgör ett viktigt medel i kampen mot våldsbrottsligheten. Ett annat skäl som utskottet anförde för förbud mot innehav av vissa mindre farliga vapen (luft- och fjädervapen) var inte främst att förebygga brott utan att förhindra att barn och ungdom av okynne eller omdömeslöshet orsakade person- och egendomsskador.
I fråga om förbud mot innehav av narkotika anfördes liknande skäl. Här tillkom emellertid även att det kan vara lättare att upprätthålla ett innehavsförbud än t.ex. ett överlåtelseförbud. I den delen hänvisade departementschefen till Rikspolisstyrelsen och anförde att polisen för att kunna komma åt den grövsta narkotikabrottsligheten, det vill säga de olaga överlåtelserna, måste kunna göra ingripanden mot allt olovligt innehav. Andra lagutskottet framförde liknande synpunkter (prop. 1968:7 s. 112, 2LU 1968:1 s. 45 och där gjord hänvisning till 2LU 1966:61).
Som framgått kan på kriminalpolitiska grunder således såväl den ökade möjligheten att förebygga brott som den ökade möjligheten att beivra brott åberopas som skäl för kriminalisering av innehav allmänt sett.
Frågan är då om dessa skäl gör sig gällande när det gäller innehav av barnpornografi.
Utskottet konstaterar först att barnpornografi som företeelse är oacceptabel. Produktionen innebär som regel ett allvarligt sexuellt övergrepp på barnet (till den frågan återkommer utskottet nedan). Härtill kommer den kränkning som barnet utsätts för genom att övergreppet finns dokumenterat och tillgängligt för andra. Förekomsten av barnpornografi måste dessutom anses kränkande för barn i allmänhet.
Det anförda leder utskottet fram till slutsatsen att statsmakterna har en skyldighet att överväga alla till buds stående medel för att skydda barn från sådana övergrepp som här är aktuella. Det är således motiverat med en skyndsam behandling av frågan om kriminalisering av innehav av barnpornografi. Vad som i det sammanhanget emellertid måste övervägas är om innehavskriminalisering kan vara en verkningsfull åtgärd.
Ett innehavsförbud i BrB skulle, vid sidan av straffhotet, innebära att det blev möjligt att ta i beslag och förstöra all barnpornografi som påträffas oavsett om den varit avsedd för spridning eller blivit spridd. När det gäller barnpornografi som påträffas under framställningen skulle det inte gå att freda sig med att barnpornografin inte var avsedd för spridning. Ett innehavsförbud skulle således träffa även sådan barnpornografi som är avsedd för endast personligt bruk. Åklagarens bevisbörda i mål om barnpornografibrott skulle följaktligen bli avsevärt mycket lättare, och straffvärda fall skulle i större utsträckning än i dag kunna beivras.
Samtidigt skulle ett innehavsförbud enligt utskottets uppfattning bidra till en minskning av nya övergrepp på barn. En minskad produktion av barnpornografi bör nämligen bli en följd av den minskning av efterfrågan på barnpornografi som ett straffhot kan förväntas medföra. Härigenom slipper barn bli utsatta för sådana sexuella övergrepp som regelmässigt förekommer i samband med framställningen. Ett innehavsförbud skulle också kunna medföra en minskning av risken att barn med hjälp av barnpornografiska bilder bibringas uppfattningen att det är normalt för barn att ha sexuellt umgänge med vuxna. Detta skulle i sin tur kunna göra det lättare för barn att motsätta sig sexuella inviter från vuxna, och barnet skulle följaktligen slippa bli utsatt för övergrepp. I nu berörda hänseenden kan ett innehavsförbud förväntas få en brottsförebyggande effekt.
Genom ett innehavsförbud skulle samhällets inställning till barnpornografi också bli helt klar -- man kan, anser utskottet, inte bortse från ett straffbuds moralbildande effekt. Det är rimligt att förvänta sig att ett förbud att inneha barnpornografi förenat med den debatt som förevarit kommer att leda till en synnerligen restriktiv syn i samhället på sådan pornografi. Detta är enligt utskottets mening en utveckling som måste eftersträvas.
Sammanfattningsvis anser utskottet att mycket starka skäl talar för en kriminalisering av innehav av barnpornografi. Kriminaliseringen bör ske genom ett tillägg till 16 kap. 10 a § BrB. Någon anledning att införa en särskild straffskala för innehavsbrott finns inte. En annan sak är att innehavets storlek och avsikten med det bör få betydelse när det gäller att bedöma brottets svårhet. För innehav av ett fåtal bilder torde endast böter kunna komma i fråga. Att det finns fängelse i straffskalan även för innehavsbrott innebär vidare att det på grund av misstanke om sådant brott kan beslutas om tvångsmedel som husrannsakan, anhållande och häkting. Beslut om frihetsberövande på grund av misstanke om endast innehav torde dock sällan kunna anses motiverat.
När det gäller straffbudets närmare utformning aktualiseras frågan om innehavsförbudet, som föreslogs i lagrådsremissen, skall begränsas till att avse barnpornografiska bilder av verklighetstrogen karaktär. Något motsvarande rekvisit gäller inte vid det nuvarande barnpornografibrottet.
I denna del övervägde regeringen i lagrådsremissen om en innehavskriminalisering borde ta sikte på skildringar av brott enligt 6 kap. BrB och inte på sådana skildringar som vilar på fiktiv grund. En sådan ordning skulle, anförde regeringen, stå i god överensstämmelse med syftet med en ökad möjlighet till att ingripa mot innehavet, eftersom ingen specifik individ kränks av en bild utan verklighetsanknytning, och den skulle innebära att ingreppet i tryckfrihetsrättsliga grundprinciper blev mindre. En svaghet är dock att den ordningen skulle innebära ett krav på bevisning om den brottsliga gärning som bilden visar. Och även om sådan bevisning skulle kunna förebringas, skulle den som avbildats utsättas för nya lidanden genom rättegången. En möjlighet, ansåg regeringen, är att i stället kriminalisera innehav av sådana bilder som innefattar en skildring av verklighetstrogen karaktär. Det skulle i så fall vara tillräckligt att konstatera vad bilden i sig visar, och t.ex. teckningar, animerade filmer och annat material som inte framstår som verklighetsbaserat skulle därmed i princip falla utanför det straffbara området vid en innehavskriminalisering. En sådan avgränsning är också angelägen från principiella tryckfrihetsrättsliga synpunkter, slutade regeringen.
Lagrådet ifrågasätter om det är lämpligt att göra en åtskillnad i fråga om brottsrekvisiten mellan det nuvarande barnpornografibrottet och det nya innehavsbrottet. Motiven för en sådan åtskillnad finner Lagrådet inte övertygande.
Utskottet, som delar regeringens i lagrådsremissen framförda uppfattning, anser det för sin del lämpligt att avgränsa det straffbara området vid innehav av barnpornografi till att avse bilder av verklighetstrogen karaktär. Paragrafen bör få den av Lagrådet föreslagna lydelsen.
Ett effektivt innehavsförbud som träffar all barnpornografi förutsätter motsvarande tillägg till TF och YGL. Det får ankomma på konstitutionsutskottet att ta ställning till hur de konstitutionella problem som i det sammanhanget uppstår skall lösas.
Begreppet barn
I motionerna K407 (m), K424 (m), K424 (m) och K436 (v) begärs att begreppet barn i barnpornografibrottet skall ges en entydig definition genom att som barn definieras en person som inte fyllt 18 år.
I förarbetena till 16 kap. 10 a § BrB uttalas (prop. 1978/79:179 s. 9) att bestämmelsen syftar till att skydda unga människor vilkas könsmognadsprocess ännu inte är avslutad.
Utskottet behandlade den här aktuella frågan tämligen utförligt år 1990 i sitt yttrande (1989/90:JuU3y) till socialutskottet över FN:s barnkonvention. Enligt barnkonventionen skall den som inte fyllt 18 år som regel anses vara ett barn. Utskottet som fann att utformningen av den svenska lagstiftningen uppfyller kraven i barnkonventionen avstyrkte då bifall till liknande motionsyrkanden. Utskottet anförde bl.a. att en strikt åldersgräns -- i vart fall med den utformning som då var aktuell -- var behäftad med flera nackdelar. Den identifiering som skulle kunna bli nödvändig skulle innebära ytterligare integritetskränkningar av barnet. Vidare skulle en åldersgräns kunna medföra att åklagaren i många fall skulle vara tvungen att styrka att ett avbildat barn inte fyllt 18 år, något som med all sannolikhet kraftigt skulle kunna begränsa möjligheterna till åtal på grund av de bevissvårigheter som kunde förväntas uppstå. Utskottets bedömning var att införandet av en åldersgräns -- i vart fall med den utformning som föreslogs -- snarast skulle motverka motionärernas syfte genom att i praktiken inskränka möjligheten att bestraffa utnyttjandet av barn i pornografiskt syfte. Samtidigt hänvisade utskottet till justitiekanslerns remissyttrande över barnkonventionen där han anförde att det skulle vara önskvärt att skyddet i vart fall kunde utvidgas till att omfatta även unga personer vars könsmognadsprocess var avslutad men som uppenbarligen i övrigt fortfarande befinner sig i den utvecklingsprocess i stort som utgör motiv för lagstiftningens skyddsbestämmelser. Utskottet ansåg således att en utvidgning av det straffbara området i linje med justitiekanslerns synpunkter kunde övervägas.
Sådana överväganden har skett inom ramen för arbetet med promemorian Ökat skydd för barn. I promemorian föreslås att bestämmelsen om sexuellt ofredande i 6 kap. 7 § BrB utvidgas på så sätt att det blir straffbart att förmå även den som fyllt 15 men inte 18 år att medverka vid framställning av pornografisk bild eller vid sexuell posering. För närvarande träffar straffbudet endast förfaranden med barn under 15 år.
Promemorians förslag i denna del bereds för närvarande i Justitiedepartementet.
Utskottet konstaterar att förslaget i promemorian i princip innebär att det skulle bli straffbart att utnyttja personer som inte fyllt 18 år i pornografiska syften och att detta gäller oavsett om det handlar om framställning av barnpornografiska bilder för eget bruk eller för spridning i tryckt skrift eller t.ex. sexuell posering. Med detta vore enligt utskottets mening en hel del vunnet. I sammanhanget är att märka att en konsekvens av den föreslagna regleringen är att all framställning av pornografi där barn medverkar skulle komma att innefatta även ett brott mot 6 kap. BrB för vilket får dömas i brottskonkurrens i tillämpliga fall.
Utskottet ifrågasätter dock om detta är tillräckligt för att komma till rätta med barnpornografibrottet enligt 16 kap. BrB. Här gäller ju till skillnad från vad som gäller regleringen i 6 kap. BrB inte endast att bereda skydd för individen utan även att motverka den kränkning som barn i allmänhet, som utskottet ovan anfört, utsätts för genom förekomsten av barnpornografi (se även prop. 1978/79:179 s. 8). Mot den bakgrunden vill utskottet uppmärksamma den norska lösningen på motsvarande problem. I Norge innefattar barnpornografibrottet förbud att inneha eller till Norge införa pornografiska bilder av någon som är, kan antas vara eller framställs som att vara under 16 år. Det bör enligt utskottets mening övervägas om en liknande lösning men med en 18-årsgräns går att finna för svenskt vidkommande; utskottet noterar dock att också en lösning efter dessa linjer kan medföra vissa problem när det gäller avgränsningen av det straffbara området. De bevissvårigheter som eventuellt kan bli följden av ett åldersrekvisit måste också noga övervägas. Avslutningsvis vill utskottet framhålla att några övertygande skäl för en strikt åldersgräns, där barn definieras som en person som inte fyllt 18 år, hittills inte presenterats.
Utskottet noterar att en ändring i barnpornografibrottet enligt BrB i linje med vad utskottet nu anfört bör medföra motsvarande ändring i TF och YGL. En annan ordning skulle innebära att det straffbara området enligt BrB inte längre skulle sammanfalla med det straffbara området enligt yttrandefrihetslagstiftningen.
Påföljden
I motionerna K407 (m), K415 (fp), K432 (s) och K445 (s, m, fp, c, kds, nyd, v och -) begärs skärpning av straffskalan för barnpornografibrott.
Straffskalan omfattar, efter en ändring som trädde i kraft den 1 juli 1993, böter eller fängelse i högst två år (prop. 1992/93:141, JuU16, rskr. 220).
Utskottet anser för sin del att frågan om en ytterligare skärpning av straffskalan är för tidigt väckt. I sammanhanget vill utskottet också erinra om vad utskottet nyss anförde; om ett barnpornografibrott innefattar framställning av pornografiska bilder där barn medverkar torde gärningsmannen som regel i brottskonkurrens kunna dömas även för ett sexuellt övergrepp på barnet enligt 6 kap. BrB. Detta får i skärpande riktning betydelse för den påföljd som kan utmätas (se 26 kap. 2 § BrB).
Övriga frågor
I motion K432 (s) begärs ett uttalande till förmån för samordnade nordiska insatser mot barnpornografi.
Utskottet har i sitt betänkande om anslag till polisväsendet (1993/94:JuJ19) nyligen behandlat några motionsönskemål med liknande inriktning.
Här kan nämnas att regeringen i planeringsdirektiv för polisväsendet avseende budgetåret 1994/95 under anslaget till Rikspolisstyrelsen har beräknat medel för ett ökat nordiskt samarbete med utländsk polis för att bekämpa brottslighet som består i att nordiska medborgare begår sexuella övergrepp mot barn utomlands. Av betydelse i det sammanhanget är att en polissambandsman sedan december 1993 är placerad i Thailand med den enda uppgiften att bevaka frågor rörande sexuella övergrepp på barn. Utskottet vill också nämna att betydelsen av ett utvidgat internationellt polissamarbete understryks i årets budgetproposition (s. 93) och att regeringen anser att det är nödvändigt att utveckla starka och effektiva funktioner på central nivå inom polisen med uppgifter inom det internationella polissamarbetet. Avslutningsvis vill utskottet nämna att Sverige också är internationellt verksamt, t.ex. inom Europarådet, när det gäller att utarbeta rekommendationer för att med internationella insatser bekämpa barnprostitution och utnyttjande av barn för pornografi.
Utskottet vill nu ytterligare stryka under det angelägna i att de nordiska insatserna till skydd för barn i görligaste mån samordnas för att få en bättre genomslagskraft internationellt. Utskottet delar således motionärernas uppfattning i princip. När det gäller hur det praktiska arbetet skall utformas -- utskottet har här nämnt ett par exempel från sitt beredningsområde -- torde det närmast vara en fråga för regeringen och berörda myndigheter.
I motion K436 (v) tas upp frågan om förutsättningarna för tvångsmedel, i första hand husrannsakan, om innehav av barnpornografi kriminaliseras. Motionärerna vill att ett sådant beslut alltid skall fattas av rätten.
Frågor om husrannsakan m.m. regleras i 28 kap. RB. Utskottet, som konstaterar att tvångsmedelsanvändningen vid tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott regleras i TF respektive YGL, begränsar sitt yttrande till att avse reglerna i RB.
Regleringen i RB innebär sammanfattningsvis följande. En första förutsättning för husrannsakan är att det finns anledning att anta att ett brott förövats för vilket fängelse kan följa. Husrannsakan får då ske för att t.ex. söka efter föremål som kan vara underkastat beslag. Beslut om husrannsakan skall som regel fattas av förundersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Om husrannsakan kan förväntas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den hos vilken åtgärden företas skall beslutet normalt fattas av rätten. Det krävs alltid att skälet för åtgärden uppväger det intrång som en husrannsakan innebär; proportionalitetsprincipen är alltså tillämplig (se prop. 1988/89:124, JuU25, rskr. 313).
Utskottet konstaterar att det redan i gällande rätt finns tillräckliga garantier mot en omotiverad husrannsakan, och utskottet utgår för sin del från att införandet av ett innehavsbrott inte kräver någon specialreglering av hithörande frågor.
Olaga våldsskildring
Enligt 16 kap. 10 b § första stycket BrB skall den som i stillbild eller i en film, ett videogram, ett televisionsprogram eller andra rörliga bilder skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden eller bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring dömas, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, för olaga våldsskildring till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som i rörliga bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring.
I paragrafens andra stycke straffbeläggs oaktsam spridning av nu nämnt material under förutsättning att spridningen sker i yrkesmässig verksamhet eller eljest i förvärvssyfte.
I paragrafens tredje och fjärde stycke görs bl.a. undantag för sådana bilder som godkänts för visning av statens biografbyrå.
Såvitt avser skildrandet av sexuellt våld eller tvång finns i princip motsvarande reglering i 7 kap. 4 § 13 punkten respektive 5 kap. 1 § första stycket YGL. Som yttrandefrihetsbrott skall också enligt 5 kap. 1 § andra stycket YGL anses att t.ex. sprida sådana olaga våldsskildringar som i rörliga bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur.
Kriminalisering av innehav
I motionerna K426 och K440 (båda nyd) begärs att innehav av våldspornografi skall kriminaliseras.
Utskottet har ovan tagit ställning för ett förbud att inneha barnpornografi. De skäl av kriminalpolitisk natur som utskottet där anfört gör sig inte med samma styrka gällande beträffande olika typer av olaga våldsskildringar. Utskottet vill i sammanhanget särskilt peka på att det är vuxna människor som agerar vid framställningar av sådana skildringar. Det får, som anförs i den tidigare omnämnda lagrådsremissen, förutsättas att medverkandet sker frivilligt och att det skildrade våldet framställts genom olika former av tekniska effekter för att ge sken av verkligt våld. När det gäller barnpornografi däremot får man utgå från att det som regel är ett verkligt övergrepp som skildras. Det går således inte att i detta sammanhang dra paralleller mellan barnpornografi och olaga våldsskildringar.
I den nyssnämnda lagrådsremissen uttalar regeringen att det inte finns anledning att ingripa mot endast innehav av material som innefattar andra tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott än barnpornografi. Utskottet delar denna bedömning. Det finns under sådana förhållanden inte heller anledning att utvidga regleringen i BrB; praktiskt taget alla här aktuella gärningar torde falla inom TF eller YGL.
Utvidgning av det straffbara området
I motionerna Ju810 (nyd) och A815 (c) begärs en utvidgning av bestämmelsen om olaga våldsskildring så att s.k. fistfucking faller inom det straffbara området.
Utskottet har behandlat liknande motionsönskemål tidigare (se 1992/93:JuU16) och därvid hänvisat till bl.a. en av Justitiekanslern upprättad promemoria (dnr 2903-91-90). Justitiekanslern övervägde bl.a. om det fanns anledning att något jämka bestämmelsen om olaga våldsskildring så att de fall som avses bli straffbelagda med större säkerhet kan beivras genom åtal. -- Bakgrunden var en dom från Hovrätten för Västra Sverige den 13 maj 1991 där en person frikänts från ett åtal för olaga våldsskildring som avsåg fistfucking. -- JK som anförde att en sådan åtgärd synes kräva grundlagsändring ansåg emellertid att det kunde hävdas att det i rättspraxis inte blivit helt klart att bestämmelsen i sin gällande lydelse inte skulle vara tillräcklig för sitt ändamål. JK ansåg att frågan var värd att överväga närmare när större erfarenhet vunnits.
Stockholms tingsrätt har nyligen meddelat en dom (DB 3 i mål nr B 8-1263-93) i ett mål där JK fört talan om ansvar för bl.a. olaga våldsskildring avseende fistfucking. Tingsrätten uttalar i sina domskäl bl.a. att lagförarbetena med kommentar måste uppfattas så att det för straffbarhet i fråga om sexuellt videovåld krävs att skildringen är ägnad att hos åskådaren inge föreställningen att offret utsätts för våld, det vill säga upplever smärta. I fråga om sexuellt tvång krävs på motsvarande sätt att skildringen är ägnad att hos åskådaren inge föreställningen att offret mot sin vilja tvingas underkasta sig en kränkande eller nedvärderande behandling av sexuell natur. -- Tingsrätten dömde för olaga våldsskildring avseende ett stort antal videogram av här aktuell natur. Domen har ännu inte vunnit laga kraft.
Utskottet konstaterar med hänvisning till den nu berörda domen att rättspraxis förefaller utvecklas på det sätt som JK förutsåg i sin tidigare omnämnda promemoria. För närvarande kan det inte anses påkallat med någon utvidgning av rekvisiten för olaga våldsskildring.
Utredningar
I två motioner K402 (kds) och K430 (s) begärs att videovåldets negativa effekter skall utredas.
I propositionen om olika åtgärder mot våldsskildringar i filmer och videogram (prop. 1989/90:70 s. 29 f) finns en sammanfattande redogörelse för kunskapsläget när det gäller våldsskildringars inverkan på enskilda och på samhället. Där (s. 31) uttalas bl.a. att forskningsresultaten om påverkan av våldsskildringar inte har givit något entydigt resultat till stöd för en direkt koppling mellan utvecklingen av våldsbrottsligheten och medieutvecklingen. Vissa uppgifter tyder dock på ett samband mellan en del ungdomars höga konsumtion av videovåldsskildringar och våldstendenser.
I lagstiftningsärendet tillstyrkte riksdagen att ett råd mot skadliga våldsskildringar inrättades. Våldsskildringsrådet har till uppgift att följa och ha kontakt med videomarknaden, ta initiativ och fördela medel till utbildning och information samt stödja frivilliga krafter i kampen mot skadliga våldsskildringar.
En redogörelse för forskningens nuvarande ståndpunkt när det gäller effekterna av videovåldet på barn och ungdom görs av Våldsskildringsrådet i delbetänkandet (SOU 1993:39) En gräns för filmcensuren. I sammanhanget är värt att nämna att det i en bilaga till betänkandet konstateras (s. 106) att forskningen inte kunnat fastställa något mätbart samband mellan underhållningsvåldet och våldsbrott.
I Kvinnovåldskommissionens direktiv ingår att undersöka om det går att få fram ytterligare kunskapsunderlag som belyser eventuella samband mellan våldspornografi och våld mot kvinnor (Dir. 1993:88 s. 16).
Utskottet som tidigare behandlat liknande yrkanden (se t.ex. 1992/93:JuU7) vill understryka att utskottet har förståelse för syftet med motionerna. Enligt utskottets mening kan det inte uteslutas att t.ex. barn- och ungdom på ett negativt sätt påverkas av det utbredda våldet i t.ex. filmer; tvärtom framstår det som sannolikt att sådana effekter finns även om de är svåra att påvisa. Utskottet är dock med hänvisning till det arbete som gjorts under senare år och det som nu pågår inte berett att förorda att ytterligare utredningsarbete inleds.
I motion K430 begärs också en utvärdering av 1990 års lagändringar beträffande olaga våldsskildring. Då infördes den inledningsvis nämnda bestämmelsen om yrkesmässig oaktsam spridning av olaga våldsskildring samtidigt som maximistraffet för olaga våldsskildring, och för det oaktsamma brottet, bestämdes till fängelse två år.
En granskning av tillämpningen av bestämmelsen om olaga våldsskildring finns i JK:s tidigare nämnda promemoria (2903-91-90). Granskningen avsåg åren 1986--1991. Av granskningen framgår bl.a. att åtal väckts beträffande 176 videogramtitlar och att mer än 130 av dessa ansetts innehålla olaga våldsskildringar. Dessutom tillkommer några fall av strafförelägganden. I fråga om mer än 40 videogramtitlar har väckta åtal ogillats. Fler än hälften av frikännandena berodde på att yrkesmässig spridning som skett endast av oaktsamhet inte var straffbar under åren 1989--1990. På den punkten är lagen som framgått numera ändrad.
JK anför avslutningsvis i promemorian att han räknar med att under åtskillig tid framåt få ta ställning till olika praxisfrågor som uppkommer inom ramen för det nu gällande regelsystemet på området. Han anför vidare att han är medveten om att det kan vara en skyldighet för honom att underrätta regeringen om behov av regelförändringar som kan komma att visa sig under det fortsatta arbetet med hithörande frågor.
Enligt utskottets mening finns det mot den här angivna bakgrunden ingen anledning att, från straffrättsliga utgångspunkter, nu initiera en ny översyn av lagstiftningen.
Stockholm den 26 april 1994 På justitieutskottets vägnar Britta Bjelle
I beslutet har deltagit: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Göthe Knutson (m), Bengt-Ola Ryttar (s), Birthe Sörestedt (s), Nils Nordh (s), Birgit Henriksson (m), Göran Magnusson (s), Siw Persson (fp), Alf Eriksson (s), Christel Anderberg (m), Lena Boström (s), Anders Svärd (c), Kjell Eldensjö (kds) och Ulf Eriksson (nyd).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Avvikande meningar
1. Barnpornografi
Britta Bjelle och Siw Persson (båda fp) anser att den del av utskottets yttrande i avsnittet Överväganden som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "naturligtvis otillfredsställande" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill inledningsvis beklaga den situation som riksdagen nu ställs inför vad gäller ytterligare åtgärder mot barnpornografi. Utskottet framhöll redan för ett år sedan att frågan om kriminalisering av innehav av barnpornografi är komplicerad och rymmer en rad principiella frågor. Utskottet betonade också att en kriminalisering skulle ytterligare understryka hur allvarligt samhället ser på hanteringen med barnpornografi.
Likafullt dröjde det ända till oktober 1993 innan Justitiedepartementet skickade ut promemorian Ökat skydd för barn på remiss. I sammanhanget kan också noteras att frågan om barnpornografi inte aktualiserades i höstens överläggningar mellan partierna om ändringar i olika grundlagar. Det är olyckligt att regeringen inte heller nu har lämnat något förslag till riksdagen som gör det möjligt att effektivare ingripa mot barnpornografi.
2. Barnpornografi
Göthe Knutson, Birgit Henriksson och Christel Anderberg (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande i avsnittet Överväganden som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "naturligtvis otillfredsställande" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar först att frågan om åtgärder mot innehav av barnpornografi är komplicerad så till vida att de kriminalpolitiska övervägandena inte kan ses isolerade från viktiga tryck- och yttrandefrihetsrättsliga principer. Det gäller då inte så mycket avvägningen mellan skyddet för de enskilda individerna och de personer som vill utnyttja tryck- och yttrandefriheten som frågan om, och i så fall hur omfattande, ändringar i grundlagarna som är nödvändiga för att åtgärder mot innehav av barnpornografi skall få tillräcklig effekt. Utskottet ser därvid som sin uppgift att yttra sig över de kriminalpolitiska aspekterna medan konstitutionsutskottet enligt riksdagsordningen har att göra den bedömning som gäller de konstitutionella frågorna.
dels att den del av utskottets yttrande i samma avsnitt som börjar med "Ett effektivt" och slutar med "skall lösas" bort ha följande lydelse:
Som utskottet tidigare berört förutsätter en kriminalisering av innehav av barnpornografi ändringar i centrala delar av den tryck- och yttrandefrihetsrättsliga lagstiftningen. De svåra avvägningar som måste göras i ett så speciellt lagstiftningsärende som detta har bl.a. tagit sig uttryck i att det i remissen till Lagrådet föreslogs två alternativ -- det s.k. kriminaliseringsalternativet och det s.k. konfiskeringsalternativet. Enligt riksdagsordningen ankommer det på konstitutionsutskottet att göra de fortsatta bedömningar och överväganden som måste göras.
Konstitutionsutskottet 55>PM 00>kansliet 55>1994-05-19 Bilaga 4
Ytterligare åtgärder mot barnpornografi
Inledning
Vid utskottets behandling av ärendet om ytterligare åtgärder mot barnpornografi har framkommit att det föreligger en majoritet inom utskottet för grundlagsändringar som innebär att innehav av barnpornografi skall kunna göras straffbart. För att ändringarna skall kunna föreslås träda i kraft den 1 januari 1995 fordras dock att fem sjättedelar av utskottets ledamöter förenar sig om att medge undantag från niomånadersregeln i 8 kap. 15 § regeringsformen. Det har visat sig att det inte finns förutsättningar för ett sådant undantag. Grundlagsändringar med den angivna innebörden kan däremot föreslås träda i kraft den 1 januari 1999, och det föreligger en majoritet inom utskottet för ett sådant förslag. För tiden från och med den 1 januari 1995 övervägs inom utskottet andra grundlagsändringar med åtgärder mot barnpornografi som skulle kunna samla den majoritet som fordras för ett medgivande om undantag från niomånadersregeln och som alltså skulle kunna träda i kraft den 1 januari 1995. I denna promemoria presenteras förslag till olika åtgärder som kan ligga till grund för sådana överväganden.
Utvidgade konfiskationsmöjligheter
Bakgrund
När en tryckt skrift eller en film (med filmer inbegrips i det följande även videogram) utgör missbruk av tryck- eller yttrandefriheten och innefattar brott enligt tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen medger de båda grundlagarna att det vidtas tvångsåtgärder mot framställningen. Enligt 7 kap. 7 § tryckfrihetsförordningen och 5 kap. 6 § yttrandefrihetsgrundlagen får framställningen konfiskeras. Konfiskering innebär att alla exemplar som är avsedda att spridas skall förstöras, och material som kan användas uteslutande för tryckningen av just den skriften eller särskilt för framställande av filmen skall göras obrukbart för att hindra missbruk.
För konfiskering krävs alltså att framställningen innefattar tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott och att skriften eller filmen är utgiven. Men det krävs inte att någon faktiskt kan dömas till ansvar för brottet.
Om det finns anledning att tro att en skrift eller en film får konfiskeras på grund av tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott, får den tas i beslag. Det som tas i beslag är den upplaga som är avsedd för spridning, i syfte att hindra vidare spridning av skriften eller filmen. Eftersom konfiskering endast får ske på grund av att innehållet utgör brott mot grundlagarna, kan beslag omfatta endast skrifter och filmer som är att anse som utgivna. Redan spridda exemplar får dock inte tas i beslag i konfiskeringssyfte.
Om något exemplar som redan har spritts kan ha betydelse vid utredning om brott enligt tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen, får dock utredningsbeslag göras på ett sådant exemplar hos vilken innehavare som helst (10 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen). Ett utredningsbeslag av ett videogram skall hävas när t.ex. en rättegång mot en utgivare har avslutats, om inte videogrammet förklaras konfiskerat. Det beslagtagna skall då återlämnas till den som innehade det.
Överväganden
I mål om tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott förekommer det att tryckta skrifter eller filmer tas i beslag inte bara hos den som misstänks sprida barnpornografiskt material utan också hos den som innehar material som kan antas härröra från den misstänkte spridaren. Avsikten med beslaget hos innehavaren är att säkra bevisning om att spridning skett och har inte samband med några misstankar om brott hos denne. När rättegången mot den ifrågavarande spridaren har avslutats skall materialet återställas till ägaren. Som Justitiekanslern har anfört i sitt remissyttrande över departementspromemorian Ökat skydd för barn (Ds 1993:80) kan denna effekt av dagens regelsystem på goda grunder betraktas som stötande när det rör sig om barnpornografiskt material. En lösning som Justitiekanslern har fört fram i det nämnda remissyttrandet är att utvidga konfiskationsbestämmelserna i de båda grundlagarna till att avse även sådana exemplar av ett barnpornografiskt alster som inte "är avsedda för spridning" utan där det är utrett endast att ett spritt exemplar innehas av en person. Avsikten är att exemplar som påträffas under en förundersökning om barnpornografibrott och som blir föremål för utredningsbeslag inte som i dag skall behöva lämnas tillbaka till innehavaren om en spridare döms för brott beträffande innehållet i alstret.
Det kan konstateras att ett förverkande, vilket konfiskering utgör, utan att någon görs straffrättsligt ansvarig, inte är främmande för det straffrättsliga sanktionssystemet. I brottsbalken finns sålunda bestämmelser som innebär att föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt kan komma till brottslig användning och föremål som frambragts genom brott får förverkas (36 kap. 2 och 3 §§). Det räcker att föremålet på grund av sin särskilda beskaffenhet kan komma till brottslig användning för att det skall kunna förverkas. I sammanhanget kan erinras om den ordning med s.k. objektiv konfiskationstalan som finns i 9 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen och 7 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen.
Det är angeläget att principen om censurförbud och andra skyddsregler som gäller före spridningen upprätthålls. Bestämmelser om utvidgade konfiskationsmöjligheter i de båda grundlagarna bör därför ta sikte på skrifter och filmer som har spritts och som innefattar skildring av barn i pornografisk bild. De situationer då åtgärderna skall få vidtas bör begränsas till att gälla förundersökningar med anledning av misstanke om sexualbrott eller brott mot allmän ordning som avser skildringar i pornografisk bild eller av sexuella handlingar eller våld eller tvång mot person (6 kap. och 16 kap. 10 a--12 §§ brottsbalken). Utanför tillämpningsområdet för bestämmelserna bör falla sådana teckningar, animerade filmer och annat material som inte framträder som verklighetsbaserat. Det material som skall kunna bli föremål för konfiskation bör således innefatta en skildring av verklighetstrogen karaktär.
När det gäller barnpornografisk bild som inte faller under de båda grundlagarna kan som nyss framgått förverkande ske redan i dag. Detta gäller alltså trots att innehav av barnpornografi inte är kriminaliserat. En barnpornografisk bild som skildrar en verklig brottslig gärning av sexuell innebörd riktad mot ett barn, har vidare frambragts genom brott (36 kap. 2 § brottsbalken) och om den påträffas hos annan än den som har framställt bilden, finns ofta anledning mistänka att det tagits brottslig befattning med egendomen (spridningsbrottet). Med stöd av dessa bestämmelser och bestämmelserna i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. finns det redan i dag en möjlighet att ta i beslag och i vanligt mål yrka förverkande av många sådana barnpornografiska bilder som inte faller under tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, även om talan inte förs om ansvar eller talan riktas mot en okänd. Regleringen är emellertid inte heltäckande. Det kan förekomma fall där förverkande inte kan ske med stöd av nu gällande regler. Av samma skäl som beträffande den ökade möjligheten till konfiskering bör därför införas en möjlighet att förverka alla bilder som verklighetstroget återger ett sexuellt övergrepp på ett barn. Nya bestämmelser om detta måste då införas. Detta kan lämpligen ske genom en ny lag om förverkande av barnpornografi.
Kriminalisering av överlämnande av en barnpornografisk film
Bestämmelser i brottsbalken om barnpornografibrott
Enligt 16 kap. 10 a § brottsbalken döms den som skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids eller som sprider sådan bild av barn, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, för barnpornografibrott.
Med begreppet sprida avses alla förfaranden som, när det är fråga om tryckt skrift, omfattas av den i tryckfrihetsförordningen stadgade spridningsrätten, dvs. åtgärder som innefattar att exemplar av bilden hålls till salu, försänds eller distribueras på annat sätt. Även andra åtgärder för att hålla bilden tillgänglig för allmänheten omfattas av spridningsbegreppet, såsom visning genom optiska anordningar, genom film eller genom TV-teknik. När det gäller visning i TV omfattas såväl fall då en bild eller sekvens av bilder, dvs. en film, visas som då ett program sänds direkt. Alla tänkbara förfaranden genom vilka ett bildinnehåll förmedlas eller görs tillgängligt för andra avses. Att bilden förmedlas till allmänheten uppställs inte som något krav. Om en bild ej förmedlas till allmänheten, fordras dock för att bilden skall anses spridd något mera än att den har gjorts tillgänglig för endast ett fåtal personer (se vidare Kommentaren till brottsbalken II, sjätte upplagan 1990, s. 274).
För att genom åtal kunna beivra barnpornografibrott krävs alltså att det kan visas att någon har spritt barnpornografisk skildring till i varje fall fler än "endast ett fåtal personer".
Barnpornografibrott som yttrandefrihetsbrott
I 7 kap. 4 § 12 tryckfrihetsförordningen har såsom tryckfrihetsbrott upptagits barnpornografibrott, varigenom någon skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig.
Enligt 5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen skall de gärningar som anges som tryckfrihetsbrott i 7 kap. 4 och 5 §§ tryckfrihetsförordningen anses som yttrandefrihetsbrott, om de begås i ett radioprogram, en film eller en ljudupptagning och är straffbara enligt lag.
Bestämmelserna om barnpornografibrott i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen är i allt väsentligt identiska. Beskrivningen av barnpornografibrottet i tryckfrihetsförordningen innehåller dock inget rekvisit som uttryckligen straffbelägger spridandet av en barnpornografisk bild. Detta hänger samman med utformningen av de tryckfrihetsrättsliga ansvarighetsreglerna. Ansvaret utkrävs enligt en ansvarskedja, i varje särskilt fall endast av en person.
Ansvarighetsreglerna i yttrandefrihetsgrundlagen
Ansvarighetsreglerna i yttrandefrihetsgrundlagen har utformats efter mönster av tryckfrihetsförordningen. Sålunda utkrävs och åvilar ansvaret en person som utpekas som ansvarig enligt en särskild ansvarighetskedja. Ansvaret åvilar i första hand utgivaren. Enligt 4 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen skall en film ha en utgivare, och enligt 4 § i samma kapitel skall av filmen framgå vem som är utgivare. Utgivaren skall se till att varje exemplar av filmen har en sådan uppgift. En förutsättning för utgivarens ansvar är således att hans identitet anges antingen i själva filmen eller -- i fråga om exemplar som sprids till allmänheten -- på en etikett eller jämförbart sätt på exemplaren av upptagningen (prop. 1986/87:151 s. 78 vartill hänvisas i prop. 1990/91:64 s. 94).
I andra hand ansvarar den som är skyldig att utse utgivare. I tredje och sista hand svarar den som sprider en film för yttrandefrihetsbrott i denna, om filmen saknar föreskrivna uppgifter om vem som har låtit framställa den eller denne saknar känd hemortsadress i Sverige och inte heller kan påträffas här under rättegången.
En särskild fråga i detta sammanhang är om fler än en spridare kan ställas till ansvar med beaktande av att det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga ansvaret i princip är ett ensamansvar.
Ansvarighetsreglerna i 6 kap. yttrandefrihetsgrundlagen motsvarar 8 kap. tryckfrihetsförordningen (prop. 1990/91:64 s. 126). Frågan om ett ansvar för mer än en spridare är inte närmare berörd i förarbetena till yttrandefrihetsgrundlagen. Ledning får därför sökas i förarbetena till motsvarande bestämmelser i tryckfrihetsförordningen.
Vem som är ansvarig utspridare för en tryckt skrift skall enligt förarbetena till tryckfrihetsförordningen bedömas med utgångspunkt i 6 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen. Spridningsrätten anges som en rätt att själv eller med biträde av andra sprida tryckta skrifter. I motiveringen till denna bestämmelse sägs att som utspridare "får anses den som driver rörelsen eller eljest föranstaltar om spridningen; det osjälvständiga biträde han därvid anlitar är icke utspridare". I begreppet spridande anges även ingå saluhållande och försändande (SOU 1947:60 s. 241 och 256). Enligt Hans-Gunnar Axberger i Tryckfrihetens gränser (Stockholm 1984) följer av dessa förarbetsuttalanden att utspridaransvaret kan aktualiseras för samtliga som befattar sig med distributionen av en skrift från det att den lämnar tryckeriet till dess att den hamnar hos läsaren. Utspridaransvaret är i den meningen inte exklusivt; det synes kunna drabba flera utspridare. De som enligt förarbetena kan komma i fråga är "bokhandlare, innehavare av distributionsföretag eller annan huvudsaklig spridare". Även enskilda personer kan vara ansvariga spridare enligt tryckfrihetsförordningen. Spridaransvaret kan här ha relativt stor betydelse, t.ex. när det gäller utdelande av flygblad, frambärande av tryckta plakat, affischering och liknande. Såväl de som faktiskt sprider skrifterna som de ansvariga för en bakomliggande organisation torde enligt Axberger kunna komma i fråga för ansvar (s. 133--134).
De åberopade uttalandena tar sikte på vad som gäller vid spridning av tryckta skrifter. Samma synsätt bör kunna anläggas vid bedömningen av huruvida fler än en person kan ställas till ansvar som spridare enligt yttrandefrihetsgrundlagens regler.
Yttrandefrihetsgrundlagen innehåller som nämnts ingen beskrivning av barnpornografibrottet. Vad som utgör yttrandefrihetsbrottet framgår i stället genom en hänvisning till vad som gäller enligt tryckfrihetsförordningen och vanlig lag. Detta innebär att möjligheterna att ingripa med åtal mot barnpornografibrott är desamma som beträffande tryckt skrift. Ingripande kan således ske mot den som skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids. Ingripande kan också ske mot den som sprider en film med barnpornografiskt innehåll, om inte någon annan skall hållas ansvarig för filmens innehåll enligt den särskilda ansvarskedjan.
Spridningsrekvisitet i yttrandefrihetsgrundlagen
När det gäller kravet på spridning som förutsättning för ett straffrättsligt ingripande bör bestämmelsen i 1 kap. 10 § yttrandefrihetsgrundlagen uppmärksammas. Enligt den paragrafen är yttrandefrihetsgrundlagen tillämplig på sådana filmer som sprids till allmänheten genom att spelas upp, säljas eller tillhandahållas på annat sätt.
En fråga i sammanhanget är om denna bestämmelse innebär att möjligheterna att ingripa mot yttrandefrihetsbrott i en film är mer begränsade än motsvarande möjligheter att ingripa enligt brottsbalken mot exempelvis en stillbild med barnpornografiskt innehåll som inte är intagen i en tryckt skrift, eller mot en sådan bild som är intagen i en tryckt skrift. För ingripande enligt brottsbalken krävs ju inte att en bild har spritts till allmänheten. Det räcker att den har spritts till mer än ett "fåtal personer".
Denna fråga fick inte någon närmare belysning under förarbetena till yttrandefrihetsgrundlagen. Ledning får därför sökas i det tryckfrihetsrättsliga systemet, som i största utsträckning har avsetts utgöra förebild för regleringen i yttrandefrihetsgrundlagen (prop. 1990/91:64 s. 214--215).
I förarbetena till tryckfrihetsförordningen uttalade de tryckfrihetssakkunniga i specialmotiveringen till 1 kap. 6 § tryckfrihetsförordningen att ett tryckalster för att anses som tryckt skrift i tryckfrihetsförordningens mening skall vara utgivet. Skriften anses vara utgiven då den utlämnats till salu eller för spridning på annat sätt. Spridningen behöver i regel inte ske bland allmänheten. Även utlämnande till spridning inom en begränsad krets av personer medför att skriften blir att anse som utgiven (SOU 1947:60 s. 60--61 och 216).
De tryckfrihetssakkunniga uttalade vidare att skriftens utgivning får betydelse bl.a. såsom den avgörande tidpunkten för tillkomsten av ett tryckfrihetsbrott. Åtgärder för beivran av sådant brott får vidtas allenast mot tryckt skrift, således endast efter det att utgivning skett (s. 217). I Tryckfrihetens gränser uttalar Axberger i anslutning till dessa motivuttalanden att kravet på utgivning inte är ett krav för att en skrift skall åtnjuta tryckfrihetsrättsligt skydd, utan snarare en förutsättning för att de ingripanden mot skrift som tryckfrihetsförordningen tillåter skall kunna ske. Axberger redogör för reglerna i 1 kap. 1 och 2 §§ tryckfrihetsförordningen och den betydelse de har för s.k. potentiella tryckta skrifter och menar att betydelsen av 1 kap. 6 § tryckfrihetsförordningen är att det tryckfrihetsrättsliga skyddet efter utgivningen delvis försvinner och inte tvärtom, vilket man lätt kan förledas att tro (s. 32).
Det är tillräckligt enligt Axberger att en skrift har lämnats ut till spridning. Den behöver därvid faktiskt inte ha någon läsare, utan det räcker att den har blivit tillgänglig för allmänheten eller den krets den eljest är avsedd för. En skrift som har nått en bokhandel eller annat försäljningsställe är därmed att anse som utgiven även om inget exemplar har sålts. Resonemanget mynnar ut i att det inte är nödvändigt att utlämnande har skett till allmänheten. Även om det således räcker med att spridning skett inför en begränsad krets torde det böra krävas att kretsen inte är alltför privat eller avskild (s. 33).
I propositionen med förslag till yttrandefrihetsgrundlag uttalade föredraganden inledningsvis i specialmotiveringen att avsikten med den nya grundlagen är att uppnå ett yttrandefrihetsrättsligt skydd som i princip stämmer överens med det som redan gäller för tryckta skrifter. Föredraganden framhöll vidare att grundlagen inte innehåller någon bestämmelse som särskilt syftar till att göra klart när en framställning skall anses offentliggjord och alltså det allmännas möjligheter att ingripa mot framställningen inträder. Det framgår enligt föredraganden likväl av avfattningen av bestämmelserna i 1 kap. 6, 8, och 10 §§ samt 7 kap. 1 § andra stycket hur grundlagen skall förstås i detta hänseende (prop. 1990/91:64 s. 106--107).
I specialmotiveringen till 1 kap. 10 § yttrandefrihetsgrundlagen anges att begränsningen av grundlagens tillämplighet till upptagningar som sprids till allmänheten följer av grundlagsskyddets ändamål att säkerställa friheten att yttra sig i massmedier som ett medel att för den fria åsiktsbildningen (s. 112).
Uttalandena om betydelsen av begreppet utgivning som förutsättning för ingripande mot tryckt skrift enligt tryckfrihetsförordningen och hänvisningen i förarbetena till yttrandefrihetsgrundlagen till syftet med regleringen där synes kunna leda till slutsatsen att någon skillnad gentemot tryckfrihetsförordningen inte har varit avsedd. Bestämmelsen i 1 kap. 10 § yttrandefrihetsgrundlagen bör mot den bakgrunden kunna uppfattas så att den avsetts bilda utgångspunkten för de fall då ingripande mot ifrågasatt brottsliga yttranden i skyddade medier får ske enligt yttrandefrihetsgrundlagen, snarare än att i förhållande till regleringen i brottsbalken eller i tryckfrihetsförordningen ställa upp särskilda begränsningar med avseende på det i dessa författningar intagna spridnings- resp. utgivningsrekvisitet.
I enlighet med vad som anses gälla enligt tryckfrihetsförordningen bör således ett utlämnande till spridning inom en begränsad krets av personer medföra att en film blir åtkomlig för ingripande. En förutsättning torde dock vara att denna krets inte är alltför privat eller avskild.
Det betyder att en film som bara kopieras i ett exemplar för eget bruk inte faller under grundlagsskyddet. Å andra sidan är det -- med bibehållet censurförbud -- inte möjligt att ingripa före en avsedd spridning till allmänheten. Spridningsrekvisitet begränsar således både grundlagsskyddet och ingripandemöjligheterna.
I ett nyligen avgjort fall (Stockholms tingsrätts dom den 28 oktober 1993, DB 6, i det s.k. Huddingeärendet) hade spridningen utgått från ett centralt lager av förlagor av videofilmer som kopierades. En fråga i målet var om den använda redigeringstekniken medförde att spridningen inte skulle ha ansetts ha skett till allmänheten eller till en så stor krets av personer som är erforderligt för att gärningen skall vara brottslig. Bedömningen skulle enligt tingsrätten göras mot bakgrund av att det enligt svensk rätt inte är straffbart att inneha videogram med pornografiska skildringar eller skildringar av sexuelt våld eller tvång. Av det följde enligt tingsrätten att innehav av sådana framställningar som spritts av någon annan inte är straffbart för innehavaren utan bara för spridaren. Tingsrätten anförde att en klar gräns måste dras mellan det tillåtna och det otillåtna. Enligt tingsrättens bedömning är den tillåtna gränsen passerad, när framställningar sker till andra än utanför den rent privata kretsen. Tingsrätten konstaterade vidare att den tekniska utvecklingen har inneburit att det snabbt går att framställa kopior av önskat material och sammanställa det på olika sätt och att framställningssättet inte liknar det som gäller för tryckt skrift. På tryckfrihetsrättens område rör det sig vanligen om spridning av en identisk upplaga av en skrift som distribueras från ett tryckeri till en bokhandel. Den tekniska utvecklingen gör emellertid enligt tingsrätten att det beträffande videogram får tänkas att tryckeri, anläggning för produktion och distribution ligger på samma ställe. Enligt tingsrättens bedömning var det ställt utom allt tvivel att den verksamhet som de tilltalade hade ägnat sig åt klart hade överskridit gränsen för det rena innehavet av pornografiska skildringar. Tingsrätten fann att de hade ägnat sig åt kommersiell verksamhet bestående i försäljning av barnpornografi och våldspornografi och att det var styrkt att ett stort antal videogram kopierats från det befintliga lagret och nått en betydande krets av mottagare. På grund därav ansåg tingsrätten att spridningsrekvisitet enligt yttrandefrihetsgrundlagen var uppfyllt.
Justitiekanslern har i sitt remissyttrande över departementspromemorian Ökat skydd för barn kommenterat avgörandet och anfört att det inte är möjligt att dra några slutsatser om den nedre gränsen för den nödvändiga bevisningen i andra fall. I samma yttrande anför Justitiekanslern att det fordras ett betydande arbete för att styrka spridningsrekvisitet.
Överväganden
Vid utredningar om spridning av barnpornografiska filmer förekommer ibland fall där det är svårt att bevisa att en barnpornografisk film har överlämnats till fler än ett fåtal, även om misstankar finns att den har spritts till en vidare krets. I sådana fall föreligger således svårigheter att utkräva straffrättsligt ansvar. Detta är otillfredsställande och eftersom även ett sådant enstaka överlämnande framstår som straffvärt finns det skäl att överväga att låta brottsbalksbestämmelsen om barnpornografibrott omfatta fall då någon överlämnar en spridd barnpornografisk film till ett begränsat antal personer, kanske bara någon enstaka person. Tryckta skrifter torde i detta sammanhang inte utgöra samma problem. Åtgärderna bör därför inriktas på filmer. Vad som kommer i blickfånget är därvid spridningsrekvisitet i yttrandefrihetsgrundlagen och i brottsbalksbestämmelsen.
En ändring av spridningsrekvisitet i 1 kap. 10 § yttrandefrihetsgrundlagen skulle ändra grundlagens tillämpningsområde. Det skulle få till följd att det grundlagsskyddade området ökar. Konsekvenserna av detta är svåra att överblicka och det kan därför inte komma i fråga att vidta någon sådan ändring i detta sammanhang.
Detta hindrar inte att man kan överväga huruvida en ändring i bestämmelsen i brottsbalken om barnpornografibrott skulle kunna vara en framkomlig väg. En ändring av brottsbalksbestämmelsen så att redan något enstaka överlämnande av en barnpornografisk film blir straffbart skulle kunna leda till att man kan komma åt den som lämnar barnpornografi vidare i enstaka exemplar utan att det ingår i en spridning som han kan göras ansvarig för enligt ansvarighetsreglerna i yttrandefrihetsgrundlagen.
En komplikation med en sådan kriminalisering är att den som överlämnat filmen kan invända att den som har tagit emot filmen hade tänkt att kopiera filmen och sprida den vidare. En kriminalisering av överlämnandet till honom skulle då komma i konflikt med 1 kap. 2 och 3 §§ yttrandefrihetsgrundlagen.
Bestämmelserna i 2 § tillförsäkrar nämligen varje medborgare rätt att till författare och andra upphovsmän samt till utgivare, redaktioner, nyhetsbyråer och företag för framställning av filmer lämna uppgifter i vilket ämne som helst för offentliggörande i TV-program och filmer. Han har också rätt att anskaffa uppgifter i vilket ämne som helst för sådant uppgiftslämnande eller offentliggörande. I dessa rättigheter får enligt paragrafen inga andra begränsningar göras än de som följer av yttrandefrihetsgrundlagen.
Och vidare får det enligt 3 § inte förekomma att något som är avsett att framföras i en film först måste granskas av en myndighet eller något annat allmänt organ. Inte heller är det tillåtet för myndigheter eller andra allmänna organ att utan stöd i denna grundlag, på grund av det kända eller väntade innehållet i en film förbjuda eller hindra filmens offentliggörande eller spridning bland allmänheten.
Till detta kan läggas den tryckfrihetsrättsliga exklusivitetsgrundsatsen som i yttrandefrihetsgrundlagen kommer till uttryck i 1 kap. 4 §. Myndigheter och andra allmänna organ får enligt den paragrafen inte utan stöd i grundlagen ingripa mot någon på grund av att han i ett radioprogram, en film eller en ljudupptagning har missbrukat yttrandefriheten eller medverkat till ett sådant missbruk. Inte heller får de utan stöd av grundlagen av sådan anledning göra några ingripanden mot programmet, filmen eller ljudupptagningen.
De nu nämnda bestämmelserna utgör ett hinder för en kriminalisering enbart i lag av ett enstaka överlämnande av en barnpornografisk film. De öppnar emellertid också för undantag i grundlagen för att göra en sådan kriminalisering möjlig.
En lösning skulle således kunna vara att i yttrandefrihetsgrundlagen föra in en bestämmelse av innebörd att bestämmelserna i grundlagen inte hindrar att det meddelas föreskrifter i lag om straff för den som till annan överlämnar en film som innefattar en skildring av barn i pornografisk bild där den som överlämnar filmen inte är ansvarig för barnpornografibrott som utspridare.
I frågan om var i yttrandefrihetsgrundlagen ett sådant undantag bör placeras kan först erinras om bestämmelserna i 3 kap. 12 § om undantag från spridningsrätten. Enligt den paragrafen hindrar bestämmelserna i grundlagen nämligen inte att det meddelas föreskrifter i lag om straff och särskild rättsverkan för den som 1. förevisar pornografiska bilder på eller vid allmän plats genom skyltning eller något liknande förfarande på ett sätt som kan väcka anstöt, 2. utan föregående beställning med post eller på annat sätt tillställer någon pornografiska bilder, eller 3. bland barn och ungdom sprider filmer som genom sitt innehåll kan verka förråande eller medföra annan allvarlig fara för de unga.
De uppräknade undantagen har det gemensamt att de inte tar sikte på material med ett innehåll som innefattar yttrandefrihetsbrott. När det gäller tvångsmedel och rättegångsförfarande gäller också vanliga regler. Det nu aktuella undantaget gäller emellertid material där innehållet innefattar yttrandefrihetsbrott. Mål som rör bestämmelser om ingripanden på grund av innehållet i filmer handläggs i den särskilda rättegångsordning som föreskrivs i yttrandefrihetsgrundlagen. Eftersom barnpornografibrott innefattande spridande av filmer handläggs i denna ordning bör även mål som rör ansvar för överlämnande av en barnpornografisk film handläggas i samma ordning.
Det nu anförda talar för att undantaget inte bör föras in bland undantagen från spridningsrätten i 3 kap. 12 §. En lösning kan vara att i stället låta undantaget ta plats i 5 kap. som handlar om yttrandefrihetsbrott. Det skulle där kunna föras in i form av en ny paragraf, 7 §, av innebörd att grundlagen inte hindrar vad som är föreskrivet i lag om straff för den som till annan överlämnar en film som innefattar en skildring av barn i pornografisk bild. Som förutsättning skall dock gälla att den som överlämnar filmen inte på grund därav är ansvarig enligt ansvarighetsreglerna i 6 och 10 kap. yttrandefrihetsgrundlagen. Vidare bör föreskrifterna göra undantag för det fall överlämnandet är försvarligt med hänsyn till omständigheterna.
De nuvarande bestämmelserna om barnpornografibrott gör inte undantag för teckningar, animerade filmer och annat material som inte framträder som verklighetsbaserat. Eftersom den nu förordade utvidgningen av det straffbara området nära knyter an till gällande straffbestämmelser bör något undantag ej göras för skildringar som ej är av verklighetstrogen karaktär.
Det är angeläget att principen om censurförbud och andra skyddsregler som gäller före en avsedd spridning till allmänheten upprätthålls. Att i straffbestämmelsen inbegripa överlämnande av filmer som inte är spridda i yttrandefrihetsgrundlagens mening skulle också gå utöver det i det föregående angivna motivet för en kriminalisering. Med filmer bör därför i detta sammanhang avses sådana filmer på vilka yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig enligt 1 kap. 10 §, dvs. filmer som sprids till allmänheten genom att spelas upp, säljas eller tillhandahållas på annat sätt.
Med en sådan ändring av yttrandefrihetsgrundlagen skulle det således bli möjligt att i bestämmelsen om barnpornografibrott i 16 kap. 10 a § brottsbalken föra in en föreskrift om straff för den som till annan överlämnar en film med barnpornografiskt innehåll. Om den som tar emot filmen hade avsett att kopiera den och sprida kopiorna vidare, kan den som överlämnar filmen därigenom ändå straffas. Man kan emellertid tänka sig fallet där den som överlämnar filmen påstår sig vara utgivare. Han skulle då kunna hävda att straffbestämmelsen om otillåtet överlämnande egentligen riktar sig mot innehållet i filmen för vilket han som utgivare endast kan göras ansvarig enligt bestämmelserna om yttrandefrihetsbrottet barnpornografi. I många fall torde en sådan invändning med hänsyn till omständigheterna kunna lämnas utan avseende. Men där så inte kan ske skulle den nu föreslagna regleringen inte få någon verkan. Emellertid kan en invändning från den som överlämnat filmen att han är utgivare av den resa frågan om han inte i stället kan göras ansvarig just för yttrandefrihetsbrottet. Den som anger sig som utgivare på en film kan med visst fog uppfattas ha för avsikt att hålla den tillgänglig för en vidare krets och ett överlämnande av filmen skulle kunna betraktas som ett första steg i förverkligandet av denna avsikt.
En kriminalisering av överlämnande av en barnpornografisk film i enlighet med vad som nu har anförts innebär i realiteten en viss utvidgning av det straffrättsliga ansvaret för utspridare av barnpornografi samtidigt som det blir tydligare var gränsen går mellan vad som är tillåtet och otillåtet.
I fråga om den närmare utformningen av brottsbalksbestämmelsen hänvisas till författningskommentaren.
Särskild rättsverkan i fråga om ekonomisk vinning av barnpornografibrott
Bakgrund
I 5 kap. 6 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen finns regler om särskild rättsverkan såvitt gäller brottet olaga våldsskildring. Bestämmelsen hänvisar till allmän lag, dvs. 36 kap. brottsbalken. I det kapitlet finns regler om förverkande av egendom, företagsbot och annan särskild rättsverkan. Det är med stöd av sistnämnda bestämmelser som vinning från brottet olaga våldsskildring kan neutraliseras. I grundlagsbestämmelsen nämns inte barnpornografibrott. Yttrandefrihetsgrundlagens regler medger således inte förverkande av det som hänför sig till barnpornografibrott. Inkomster från försäljning av barnpornografi går således inte att komma åt på rättslig väg.
Justitiekanslern har uppgett att i ett ärende som gäller misstanke om yttrandefrihetsbrotten barnpornografi och olaga våldsskildring har hos de personer som är inblandade i brottsligheten påträffats stora penningbelopp. Enligt Justitiekanslern hade försäljningen av barnpornografi och olaga våldsskildring inbringat mycket stora inkomster under den tid verksamheten pågick. Ett visst belopp, 500 000 kr, hade tagits i beslag och sedermera belagts med kvarstad. Det synes enligt Justitiekanslern stå klart att betydande vinning gjorts på barnpornografibrottet.
Överväganden
Det nu angivna problemet kan man komma till rätta med genom att bestämmelsen om särskild rättsverkan i 5 kap. 6 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen ändras så att den också omfattar barnpornografibrott.
Några rättegångsfrågor
Mål som rör bestämmelser om ingripanden på grund av innehållet i tryckta skrifter och filmer handläggs i den för grundlagarna särskilda rättegångsordningen som syftar till vidast möjliga yttrande- och informationsfrihet. Eftersom barnpornografi innefattande spridande av tryckta skrifter och filmer handläggs i denna ordning bör även mål som rör ansvar för överlämnande av barnpornografisk film och om konfiskering av tryckta skrifter och filmer enligt de föreslagna nya reglerna handläggas i samma ordning.
Om forum för brottmål som handläggs som tryck- eller yttrandefrihetsmål finns bestämmelser i 7 kap. lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden. Utgångspunkten för forumreglerna är att anknytningspunkten bör vara där den tilltalade har sitt hemvist. Avgörande för var tryckfrihets- eller yttrandefrihetsmål skall tas upp är dock i fråga om periodiska skrifter och om filmer den ort där skriften eller filmen utgavs. I sista hand skall den ort där skriften eller filmen anträffas vara avgörande för var målet skall tas upp. Mot bakgrund härav bör ett mål om ansvar för överlämnande av en film eller en ansökan om konfiskering enligt de föreslagna nya reglerna tas upp vid den tryckfrihetsdomstol som är behörig att ta upp mål för den ort där den tilltalade eller svaranden har sitt hemvist.
För att undvika stora kostnader och andra olägenheter bör det emellertid föreskrivas om en möjlighet att väcka åtal vid en och samma tryckfrihetsdomstol om det är fråga om flera personer som åtalas och t.ex. den ene åtalas för yttrandefrihetsbrott på grund av innehållet i filmen och den andre på grund av överlämnandet. Av samma skäl bör det föreskrivas om en möjlighet att en domstol får ta upp flera mål rörande ansvar för överlämnande av samma upplaga av en film, även om enligt huvudregeln åtal skall väckas vid skilda tingsrätter. Detsamma bör gälla vid ansökan om konfiskering enligt någon av de föreslagna nya bestämmelserna.
Upprättade lagförslag
I enlighet med det anförda har upprättats förslag till 1. lag om ändring i tryckfrihetsförordningen, 2. lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen, 3. lag om ändring i brottsbalken, 4. lag om förverkande av barnpornografi, 5. lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden.
Lagförslagen har tagits in i en underbilaga till denna promemoria.
I de delar som rör konfiskering och förverkande av barnpornografi har lagförslagen utformats i överensstämmelse med vad Lagrådet föreslagit i sitt yttrande över de lagförslag i ämnet som regeringen remitterade till Lagrådet den 17 mars 1994.
Författningskommentarer
Förslaget till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen
7 kap. 7 §
I första stycket i denna paragraf anges att tryckt skrift får konfiskeras om den innefattar tryckfrihetsbrott. En tryckt skrift kan innefatta tryckfrihetsbrott endast om den är utgiven på sätt som anges i 1 kap. 6 §. I andra stycket anges vad konfiskering innebär, nämligen att alla exemplar som är avsedda för spridning skall förstöras.
I ett nytt tredje stycke föreskrivs en utvidgning av konfiskeringsinstitutet till att gälla även redan spridda exemplar. Den nya bestämmelsen gäller tryckta skrifter som innefattar barnpornografi som är av verklighetstrogen karaktär. Sådana barnpornografiska bilder i tryckta skrifter som inte innefattar en verklighetstrogen skildring skall alltså inte kunna konfiskeras på den nya grunden. De flesta tecknade bilder kan därför antas komma att falla utanför den utvidgade möjligheten till konfiskering. Vidare skall det inte vara möjligt att på denna grund konfiskera bilder som utgör t.ex. ett för ögat synbart montage av andra bilder som uppenbart inte skildrar något verkligt. Förvanskade eller på annat sätt konstruerade bilder som kan uppfattas som en skildring ur verkligheten skall dock kunna konfiskeras enligt den nya bestämmelsen. Bilden måste dock vara pornografisk på sätt som avses i 7 kap. 4 § 12 tryckfrihetsförordningen.
Alla utgivna exemplar, dvs. även spridda exemplar som påträffas hos t.ex. en enskild person, får konfiskeras. Möjligheten till konfiskering föreligger även efter det att det eventuella brottet som begicks när skriften gavs ut har preskriberats. Huruvida denna gärning var försvarlig eller inte får inte direkt betydelse för konfiskeringsfrågan. I bestämmelsen anges nämligen inte att skildringen skall innefatta barnpornografibrott. Det sägs i stället att den måste innefatta en skildring av barn i pornografisk bild.
För att markera att tvångsmedel inte skall utnyttjas endast i syfte att utreda om en enskild innehar barnpornografiska tryckta skrifter har som ytterligare förutsättning föreskrivits att exemplaren skall ha påträffats i samband med en förundersökning. Det är inte nödvändigt att förundersökningen skall avse just barnpornografibrott. Den kan också gälla andra brott mot allmän ordning som avser skildringar i pornografisk bild eller av sexuella handlingar eller av våld eller tvång mot person. Också exemplar som påträffas i samband med förundersökning med anledning av misstanke om sexualbrott får konfiskeras.
9 kap. 5 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om konfiskering utan samband med att åtal väcks. I ett nytt andra stycke föreskrivs att Justitiekanslern får ansöka om en skrifts konfiskering med stöd av den nya lydelsen av 7 kap. 7 §. Till skillnad mot vad som gäller enligt första stycket i förevarande paragraf, förs talan här mot en annan person, nämligen den som ägde, hade skriften i sin besittning eller på annat sätt förfogade över den. Den parten blir således svarande i målet.
Genom hänvisningen i 12 kap. 1 § till 9 kap. 5 § skall mål som rör konfiskering enligt 7 kap. 7 § tredje stycket handläggas som tryckfrihetsmål. Jury skall alltså pröva om den tryckta skriften innefattar en barnpornografisk skildring och om den är av verklighetstrogen karaktär.
10 kap. 1 §
Genom en ny andra mening i första stycket medges att beslag läggs även på sådan barnpornografisk tryckt skrift som avses i den nya lydelsen av 7 kap. 7 § tredje stycket och som påträffas i samband med sådan förundersökning som anges där. För att inte de särskilda reglerna om tid för åtals väckande och om verkställighet av beslag i 10 kap. skall bli tillämpliga, hänvisas till vad som i 10 kap. 14 § (i dess lydelse enligt bet. 1993/94:KU25) föreskrivs om utredningsbeslag. Bestämmelsen om straff för spridande av tryckt skrift som tagits i beslag (6 kap. 3 § andra stycket) bör inte vara tillämplig på beslag av nu avsett slag.
12 kap. 14 §
Genom en ändring i första stycket får den som är svarande i ett mål om konfiskering som handläggs i samma mål där en person åtalats för att vara ansvarig för innehållet i skriften stå tillbaka för den sistnämndes processhandlingar såsom hänskjutande av målet direkt till rättens avgörande och uteslutning av jurymän. En tilltalads rätt går alltså här före den mot vilken talan endast förs om konfiskering.
Genom en ändring i andra stycket görs klart att, om talan förs endast om konfiskering på grund av den nya bestämmelsen i 7 kap. 7 § tredje stycket, det inte är rätten som utesluter jurymännen, vilket är fallet vid ansökningsmål enligt 9 kap. 5 § första stycket. Enligt en ny andra mening i stycket skall bestämmelsen om att rätten utesluter jurymän dock gälla i de nya konfiskationsfallen, om någon svarandepart inte finns eller stämning här i riket inte kan delges honom.
Förslaget till lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen
5 kap. 6 §
I första meningen i första stycket i paragrafen anges att en film eller en ljudupptagning som innefattar ett yttrandefrihetsbrott får konfiskeras. Hänvisningen i andra meningen i första stycket till vad som är föreskrivet i lag om särskild rättsverkan i övrigt utvidgas till att inte bara avse brottet olaga våldsskildring utan också barnpornografibrott. För olaga våldsskildring och barnpornografibrott kommer därmed att gälla samma regler om särskild rättsverkan. Det blir därigenom möjligt att t.ex. förverka vinningen från ett barnpornografibrott.
I ett nytt tredje stycke föreskrivs en utvidgning av konfiskeringsinstitutet såvitt gäller filmer som innefattar barnpornografi av verklighetstrogen karaktär. Den nya bestämmelsen innebär att även spridda exemplar kan konfiskeras. Att icke utgivna filmer inte kan konfiskeras framgår av 1 kap. 10 § samt av att ingen ändring görs i bl.a. 1 kap. 3 § och 3 kap. 8 §.
5 kap. 7 §
Paragrafen är ny.
Genom den nya bestämmelsen öppnas en möjlighet för att i lag kriminalisera överlämnandet av en film som innefattar en barnpornografisk skildring där den som överlämnar filmen inte kan göras ansvarig för yttrandefrihetsbrott.
För att överlämnandet skall kunna föranleda ingripande enligt bestämmelse i vanlig lag förutsätts att filmen har givits ut. Bestämmelsen i vanlig lag om straff för överlämnande av film till annan kan således inte omfatta filmer som inte har utgivits, men som skall utges. Meddelarfriheten berörs sålunda inte till den del den avser överlämnande av en sådan inte redan utgiven film. Däremot medger den nya bestämmelsen att den som överlämnar en redan utgiven film kan dömas för överlämnandet, även om det sker t.ex. till en nyhetsredaktion för att den skall göra en ny film för ny utgivning. Det försvarlighetsrekvisit som bestämmelsen ställer upp som krav för en kriminalisering i vanlig lag torde dock i många fall kunna föranleda bedömningen att ett sådant överlämnande inte medför ansvar.
I paragrafen finns ingen hänvisning till vad som i lag är föreskrivet om särskild rättsverkan. De föreslagna reglerna i 5 kap. 6 § om konfiskering av barnpornografiska filmer som påträffas i samband med förundersökning gör nämligen en sådan hänvisning obehövlig.
7 kap. 1 §
Genom en ny andra mening i första stycket blir vad som sägs i bestämmelserna i 9 kap. 2 § första stycket tryckfrihetsförordningen om tryckfrihetsbrott tillämpliga på överlämnande av barnpornografisk film enligt den nya bestämmelsen i 5 kap. 7 §. Enligt de angivna bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen är Justitiekanslern ensam åklagare i mål om tryckfrihetsbrott. Ingen annan än Justitiekanslern får inleda förundersökning rörande tryckfrihetsbrott. Vidare gäller att endast Justitiekanslern och rätten får besluta om tvångsmedel med anledning av misstanke om sådant brott, om ej annat är föreskrivet i tryckfrihetsförordningen.
7 kap. 2 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om konfiskering utan samband med att åtal har väckts. I ett nytt andra stycke föreskrivs att Justitiekanslern får ansöka om en films konfiskering med stöd av den nya lydelsen av 5 kap. 6 §. Till skillnad mot vad som gäller enligt förevarande paragrafs första stycke, förs talan här mot en annan person, nämligen den som ägde, hade skriften i sin besittning eller på annat sätt förfogade över den. Den parten blir alltså svarande i målet.
Enligt 9 kap. 1 § skall vad som sägs i 12 kap. tryckfrihetsförordningen om rättegången i tryckfrihetsmål gälla också i fråga om motsvarande mål som avser filmer. Jury skall alltså pröva om filmen innefattar en barnpornografisk skildring och om den är av verklighetstrogen karaktär.
7 kap. 3 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om beslag. Hänvisningen i första stycket första meningen till 10 kap. tryckfrihetsförordningen ändras så att den gäller bestämmelser om beslag i allmänhet av tryckta skrifter, filmer och ljudupptagningar och inte bara beslag på grund av tryckfrihetsbrott och yttrandefrihetsbrott.
9 kap. 1 §
Paragrafen innehåller föreskrifter som innebär att bestämmelserna om rättegången i tryckfrihetsmål skall gälla också i fråga om motsvarande mål som avser radioprogram, filmer och ljudupptagningar vilka benämns yttrandefrihetsmål. I en ny tredje mening i första stycket föreskrivs att också mål om ansvar för överlämnande av barnpornografisk film som avses i 5 kap. 7 § skall handläggas som yttrandefrihetsmål.
Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
16 kap. 10 a §
I paragrafen görs ett tillägg av innebörd att även den som inte framställer eller sprider utan endast till annan överlämnar en film, ett videogram eller en annan upptagning med en skildring av barn i pornografisk bild gör sig skyldig till barnpornografibrott. Som förutsättning skall dock gälla att filmen, videogrammet eller upptagningen är spridd i den mening som avses i 1 kap. 10 § yttrandefrihetsgrundlagen. På sätt som anges i grundlagsbestämmelsen skall det vara fråga om filmer, videogram eller andra upptagningar som har spritts till allmänheten genom att spelas upp, säljas eller tillhandahållas på annat sätt. Ett videogram som i den angivna meningen inte är spritt och som överlämnas till annan faller alltså utanför bestämmelsens tillämpningsområde. Är det fråga om överlämnande som kan bedömas som spridning skall givetvis dömas för spridningsbrottet och inte för överlämnandet. I detta sammanhang kan erinras om bestämmelserna om preskription i 7 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen. Enligt andra stycket i den paragrafen är den tid inom vilken allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott skall väckas beträffande filmer ett år från det att filmen lämnades ut för spridning. I fråga om barnpornografibrott gäller dock vad som är föreskrivet i lag om tid för väckande av talan.
Ett i och för sig straffbart överlämnande skall inte föranleda ansvar om överlämnandet med hänsyn till omständigheterna är försvarligt. Försvarlighetsrekvisitet torde i detta sammanhang få samma innebörd som det nu har beträffande skildrings- och spridningsbrottet. Detta torde medföra att t.ex. en meddelare (jfr 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen) som till en nyhetsredaktion överlämnar en film för ett offentliggörande på nytt, i många fall undgår straffansvar. Detsamma bör gälla överlämnande till myndigheter, t.ex. Justitiekanslern och Biografbyrån, och till organisationer som bedriver en seriös stöd- och informationsverksamhet.
Förslaget till lag om förverkande av barnpornografi
Enligt lagen skall barnpornografiska skildringar som avses i 16 kap. 10 a § brottsbalken som påträffas i samband med förundersökning förklaras förverkade, om skildringarna är av verklighetstrogen karaktär och det inte finns särskilda skäl mot att de förverkas.
I fråga om beslag av sådana skildringar tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken.
Alla barnpornografiska skildringar som påträffas skall dock inte förverkas. En sådan begränsning ligger redan i det förhållandet att förverkande får ske endast av sådana skildringar som påträffas i samband med förundersökning med anledning av misstanke om sexualbrott eller brott mot allmän ordning som avser skildringar i pornografisk bild eller av sexuella handlingar eller av våld eller tvång mot person. Vidare skall förverkande inte ske om det finns särskilda skäl som talar mot det. Ledning kan här hämtas i vad som skall utgöra försvarlig gärning enligt 16 kap. 10 a § brottsbalken. Skildringar som innehas i t.ex. seriöst forskningssyfte torde man därför kunna underlåta att förverka.
Kan skildringen förverkas enligt bestämmelserna i brottsbalken skall förevarande lag inte tillämpas. För skildringar som omfattas av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen gäller dessa grundlagars bestämmelser om konfiskering.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden
7 kap. 1 §
I paragrafen har införts en hänvisning till den föreslagna nya 7 kap. 3 a §.
7 kap. 3 a §
Paragrafen är ny.
I den nya bestämmelsen föreskrivs att avgörande för var ansökan skall göras enligt de föreslagna nya bestämmelserna om konfiskering i 9 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen och 7 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen är den ort där svaranden har sitt hemvist. Om det inte är känt var han har sitt hemvist eller om han inte har hemvist här i landet skall bestämmelserna i kapitlets 2 och 3 §§ om forum i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål gälla.
Vidare föreskrivs att avgörande för var åtal skall väckas om ansvar för sådant överlämnande av film som avses i den föreslagna nya 5 kap. 7 § är den ort där den tilltalade har sitt hemvist. Om det inte är känt var han har sitt hemvist eller om han saknar hemvist här i landet, skall bestämmelserna i kapitlets 3 § om forum i yttrandefrihetsmål gälla.
7 kap. 7 a §
Paragrafen är ny.
Om det förekommer flera mål varav ett rör ansvar för sådant överlämnande av film som avses i den föreslagna nya bestämmelsen i 5 kap. 7 § eller ansökan om konfiskering enligt de föreslagna nya bestämmelserna i 9 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen eller 7 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen, ges enligt förevarande paragraf en möjlighet att ta upp samtliga mål vid en och samma domstol som är behörig att ta upp tryckfrihetsmål. Har mål på detta sätt tagits upp vid samma tingsrätt, skall de enligt tredje stycket handläggas i en rättegång, om inte synnerliga skäl talar mot det.
Justitiekanslern är ensam behörig åklagare i mål om ansvar för överlämnande av film och om konfiskering och är således ensam behörig att hos rätten begära att åtal för sådant brott och ansökan om konfiskering skall tas upp vid annan domstol än den som anges enligt den föreslagna huvudregeln i 3 a §.
Rättens ställningstagande i saken kan inte överklagas särskilt.
1. Förslag till Lag om ändring i tryckfrihetsförordningen Underbilaga
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 7 §, 9 kap. 5 §, 10 kap. 1 § och 12 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 kap. 7 §
Tryckt skrift, som innefattar tryckfrihetsbrott, må konfiskeras.
Konfiskering av tryckt skrift innebär att alla för spridning avsedda exemplar av skriften skola förstöras samt att med formar, stenar, stereotyper, plåtar och andra dylika, uteslutande för tryckningen av skriften användbara materialier skall så förfaras att missbruk därmed ej kan ske. Konfiskering får också ske i annat fall av en tryckt skrift som innefattar en skildring av barn i pornografisk bild av verklighetstrogen karaktär, om skriften påträffas i samband med en förundersökning med anledning av misstanke om sexualbrott eller brott mot allmän ordning som avser skildringar i pornografisk bild eller av sexuella handlingar eller av våld eller tvång mot person. Om det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt att den hos vilken skriften påträffas innehar denna, får dock konfiskering inte ske. Konfiskering enligt detta stycke innebär att samtliga exemplar av skriften som påträffas i samband med förundersökningen skall förstöras.
9 kap. 5 §
Finnes ej någon, som enligt 8 kap. är för brottet ansvarig, eller kan ej stämning här i riket delgivas honom, må åklagaren ellermålsäganden i stället för att väcka åtal göra ansökan om skriftens konfiskering.
Justitiekanslern får även ansöka om konfiskering enligt 7 kap. 7 §.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 kap. 1 §
Förekommer anledning att Förekommer anledning att tryckt skrift på grund av tryckt skrift på grund av tryckfrihetsbrott kan tryckfrihetsbrott kan konfiskeras, må i avbidan konfiskeras, må i avbidan på beslut därom skriften på beslut därom skriften läggas under beslag. läggas under beslag. Beslag får även läggas på en tryckt skrift som kan konfiskeras enligt 7 kap. 7 § tredje stycket. För beslag i sistnämnda fall gäller i övrigt de bestämmelser till vilka hänvisas i 14 §.
I avbidan på rättens beslut må ock, i fall som avses i 7 kap. 8 §, meddelas utgivningsförbud för periodisk skrift.
12 kap. 14 §
Föres i mål om ansvar Föres i mål om ansvar jämväl talan om enskilt jämväl talan om enskilt anspråk mot annan än den anspråk eller konfiskering tilltalade, skola de mot annan än den åtgärder av tilltalade, skola de svarandepart, som avses i 2 åtgärder av § första stycket, 10 svarandepart, som avses i 2 § andra stycket och 12 § § första stycket, 10 andra stycket, ankomma på § andra stycket och 12 § den tilltalade. andra stycket, ankomma på den tilltalade.
Då talan utan samband med Då talan utan samband med åtal föres om tryckt åtal föres om tryckt skrifts konfiskering eller om skrifts konfiskering eller om enskilt anspråk gälle om enskilt anspråk gälle om rättegången i sådant rättegången i sådant mål vad i 2 och 10--13 mål vad i 2 och 10--13 §§ är föreskrivet; §§ är föreskrivet; har frågan huruvida brott har frågan huruvida brott föreligger tidigare föreligger tidigare prövats i prövats i tryckfrihetsmål avseende tryckfrihetsmål avseende ansvar för brott, skall ansvar för brott, skall dock prövning av samma dock prövning av samma fråga ej ånyo äga fråga ej ånyo äga rum. I ansökningsmål rum. I ansökningsmål skall den uteslutning av enligt 9 kap. 5 § första jurymän, som eljest stycket skall den uteslutning ankommer på parterna, av jurymän, som eljest företagas av rätten ankommer på parterna, genom lottning. företagas av rätten genom lottning. Detsamma skall gälla ansökningsmål enligt 9 kap. 5 § andra stycket när någon svarandepart inte finns eller stämning här i riket inte kan delges honom.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Förslag till Lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen
Härigenom föreskrivs i fråga om yttrandefrihetsgrundlagen dels att 5 kap. 6 §, 7 kap. 1, 2 och 3 §§ och 9 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen skall ha följande lydelse, dels att det i yttrandefrihetsgrundlagen skall införas en ny paragraf, 5 kap. 7 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 kap. 6 §
En film eller ljudupptagning En film eller ljudupptagning som innefattar ett som innefattar ett yttrandefrihetsbrott får yttrandefrihetsbrott får konfiskeras. Är brottet konfiskeras. Är brottet olaga våldsskildring olaga våldsskildring eller gäller om särskild barnpornografibrott gäller rättsverkan i övrigt vad om särskild rättsverkan som föreskrivs i lag. i övrigt vad som föreskrivs i lag.
Vid konfiskering skall alla exemplar som är avsedda för spridning förstöras. Dessutom skall tillses att föremål som kan användas särskilt för att mångfaldiga filmen eller ljudupptagningen inte skall kunna användas för att framställa ytterligare exemplar.
Konfiskering får också ske i annat fall av en film som innefattar en skildring av barn i pornografisk bild av verklighetstrogen karaktär, om filmen påträffas i samband med en förundersökning med anledning av misstanke om sexualbrott eller brott mot allmän ordning som avser skildringar i pornografisk bild eller av sexuella handlingar eller av våld eller tvång mot person. Om det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt att den hos vilken filmen påträffas innehar denna, får dock konfiskering inte ske. Konfiskering enligt detta stycke innebär att samtliga exemplar av filmen som påträffas i samband med förundersökningen skall förstöras.
7 §
Om någon utan att svara enligt 6 eller 10 kap. till annan överlämnar en film som innefattar en skildring av barn i pornografisk bild och överlämnandet inte med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, gäller utan hinder av denna grundlag vad som är föreskrivet i lag om straff för sådant brott.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap. 1 §
Bestämmelserna i 9 kap. Bestämmelserna i 9 kap. 1--4 §§ 1--4 §§ tryckfrihetsförordningen om tryckfrihetsförordningen om tillsyn och åtal skall tillsyn och åtal skall gälla också i fråga gälla också i fråga om radioprogram, filmer och om radioprogram, filmer och ljudupptagningar och i ljudupptagningar och i fråga om fråga om yttrandefrihetsmål. yttrandefrihetsmål. Vad som sägs i 9 kap. 2 § första stycket tryckfrihetsförordningen om tryckfrihetsbrott skall gälla brott som avses i 5 kap. 7 §.
Den tid inom vilken allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott skall väckas är i fråga om radioprogram sex månader från det att programmet sändes. Beträffande filmer och ljudupptagningar är tiden ett år från det att upptagningen lämnades ut för spridning. Dock får i lag föreskrivas att filmer inte skall anses ha lämnats ut för spridning förrän de har lämnats för registrering hos en myndighet. I fråga om olaga våldsskildring och barnpornografibrott gäller vad som är föreskrivet i lag om tid för väckande av talan.
2 §
Om ett yttrandefrihetsbrott har förövats i en film eller en ljudupptagning utan att det finns någon som enligt 6 kap. är ansvarig för brottet, får åklagaren eller målsäganden i stället för att väcka åtal ansöka om konfiskering av filmen eller ljudupptagningen. Detsamma gäller, om stämning i Sverige inte kan delges den som är ansvarig för brottet.
Justitiekanslern får även ansöka om konfiskering enligt 5 kap. 6 §.
3 §
Vad som sägs i 10 kap. Vad som sägs i 10 kap. tryckfrihetsförordningen om tryckfrihetsförordningen om beslag av tryckta skrifter beslag av tryckta skrifter på grund av skall gälla också i tryckfrihetsbrott skall fråga om beslag av filmer gälla också i fråga och ljudupptagningar. I om beslag av filmer och stället för 10 kap. 6 ljudupptagningar på grund § och 8 § andra stycket av yttrandefrihetsbrott. I gäller dock vad som stället för 10 kap. 6 föreskrivs i andra och § och 8 § andra stycket tredje styckena i denna gäller dock vad som paragraf. föreskrivs i andra och tredje styckena i denna paragraf.
Varje beslut om beslag skall ange det eller de avsnitt av framställningen som har föranlett beslaget. Beslaget gäller endast de särskilda skivor, rullar eller andra delar av upptagningen där dessa avsnitt förekommer.
Bevis om att beslag har beslutats skall utan kostnad tillställas den som beslaget verkställs hos samt den som har låtit framställa filmen eller ljudupptagningen. Beviset skall innehålla uppgift om det eller de avsnitt i framställningen som har föranlett beslaget.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 kap. 1 § Vad som sägs i 12 kap. tryckfrihetsförordningen om rättegången i tryckfrihetsmål skall gälla också i fråga om motsvarande mål som avser radioprogram, filmer och ljudupptagningar (yttrandefrihetsmål). Hänvisningen i 12 kap. 2 § till 8 kap. tryckfrihetsförordningen skall därvid avse 6 kap. denna grundlag. Som yttrandefrihetsmål handläggs också mål om ansvar för brott som avses i 5 kap. 7 §.
Vad som sägs i 12 kap. tryckfrihetsförordningen om rättegången i tryckfrihetsmål skall gälla också i fråga om motsvarande mål som avser radioprogram, filmer och ljudupptagningar (yttrandfrihetsmål). Hänvisningen i 12 kap. 2 § till 8 kap. tryckfrihetsförordningen skall därvid avse 6 kap. denna grundlag.
De som utsetts till jurymän för tryckfrihetsmål skall också vara jurymän i yttrandefrihetsmål.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
3. Förslag till Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 16 kap. 10 a § brottsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
16 kap. 10 a §
Den som skildrar barn i Den som skildrar barn i pornografisk bild med pornografisk bild med uppsåt att bilden sprides uppsåt att bilden sprides eller som sprider sådan eller som sprider sådan bild av barn, dömes, om bild av barn eller som till inte gärningen med annan överlämnar en hänsyn till film, ett videogram eller en omständigheterna är annan upptagning som försvarlig, för innehåller en sådan bild barnpornografibrott till och som har spritts till böter eller fängelse i allmänheten genom att högst två år. spelas upp, säljas eller tillhandahållas på annat sätt, dömes, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, för barnpornografibrott till böter eller fängelse i högst två år.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
4. Förslag till Lag om förverkande av barnpornografi
Härigenom föreskrivs följande.
En skildring av barn i pornografisk bild som påträffas i samband med en förundersökning med anledning av misstanke om sexualbrott eller brott mot allmän ordning som avser skildringar i pornografisk bild eller av sexuella handlingar eller av våld eller tvång mot person skall förklaras förverkad, om skildringen är av verklighetstrogen karaktär och det inte finns särskilda skäl mot att den förverkas.
Utöver bestämmelserna i denna lag gäller vad som i allmänhet är föreskrivet om beslag och om förverkande.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
5. Förslag till Lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden dels att 7 kap. 1 § skall ha följande lydelse, dels att det skall införas två nya paragrafer, 7 kap. 3 a § och 7 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap. 1 §
De tingsrätter som med De tingsrätter som med stöd av 12 kap. 1 § stöd av 12 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen tryckfrihetsförordningen är behöriga att ta upp är behöriga att ta upp tryckfrihetsmål skall tryckfrihetsmål skall pröva tryckfrihetsmål pröva tryckfrihetsmål och yttrandefrihetsmål i de och yttrandefrihetsmål i de fall där den ort som avses fall där den ort som avses i 2 eller 3 § ligger inom i 2, 3 eller 3 a § ligger tingsrättens domkrets. Om inom tingsrättens domkrets. den orten inte ligger inom Om den orten inte ligger inom domkretsen för en domkretsen för en tingsrätt som är tingsrätt som är behörig att ta upp behörig att ta upp tryckfrihetsmål, skall tryckfrihetsmål, skall målet prövas av den målet prövas av den tingsrätt inom vars tingsrätt inom vars domkrets länsstyrelsen i domkrets länsstyrelsen i det län där orten ligger det län där orten ligger har sitt säte. har sitt säte.
3 a §
I stället för vad som anges i 2 och 3 §§ är den ort där den tilltalade eller svaranden har sitt hemvist avgörande för var ett mål skall tas upp om målet gäller 1. ansvar för brott som avses i 5 kap. 7 § yttrandefrihetsgrundlagen, eller 2. konfiskering enligt 9 kap. 5 § andra stycket tryckfrihetsförordningen eller 7 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen.
Är det inte känt var den tilltalade i mål som avses i första stycket 1 har sitt hemvist eller saknar han hemvist i landet, skall 3 § gälla. Är det inte känt var svaranden i mål som avses i första stycket 2 har sitt hemvist eller saknar han hemvist i landet, skall den ort där skriften eller filmen anträffas vara avgörande.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 a §
Ett åtal för brott som avses i 5 kap. 7 § yttrandefrihetsgrundlagen eller en ansökan om konfiskering enligt 9 kap. 5 § andra stycket tryckfrihetsförordningen eller 7 kap. 2 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen får, om det är lämpligt, tas upp av den tingsrätt där åtal väcks för ansvar för det tryckfrihetsbrott eller yttrandefrihetsbrott som den tryckta skriften eller filmen kan innefatta.
Åtal eller ansökningar som avses i första stycket och som riktar sig mot flera får tas upp av samma domstol om det är lämpligt och målen har samband med varandra.
Om mål som har samband med varandra på sätt som avses i första eller andra stycket förekommer samtidigt vid en tingsrätt, skall målen handläggas i en rättegång om inte synnerliga skäl talar mot det.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
Lagrådets yttrande den 25 maj 1994 Bilaga 5
Justitieutskottets yttrande
1993/94:JuU7y Bilaga 6
Polisorganisationen för bekämpande av barnpornografibrott
Till konstitutionsutskottet
Inledning
Konstitutionsutskottet har i beslut den 26 maj 1994 berett justitieutskottet tillfälle att avge yttrande över en i en bilagd promemoria berörd fråga om inrättandet av en särskild enhet inom Rikspolisstyrelsen med uppgift att bekämpa barnpornografi.
Ett motiv för inrättandet av en sådan enhet anges i promemorian vara barnpornografibrottslighetens särskilda karaktär med ibland förekommande förgreningar i olika nätverk såväl inom som utom landet. Detta föranleder enligt promemorian behov av en underrättelseinhämtning på central nivå rörande denna brottslighet. Den särskilda enheten skulle också, anförs det, kunna biträda vid större förundersökningar om barnpornografibrott. Om inrättandet av en särskild enhet inte bedöms vara en lämplig åtgärd, bör enligt promemorian övervägas att på annat sätt avdela resurser inom Rikspolisstyrelsen för de angivna uppgifterna.
Ärendet föranleder följande yttrande från justitieutskottet.
Utskottet
Justitieutskottet har tidigare under denna vår avgett ett yttrande till konstitutionsutskottet över ett stort antal motioner om förbud mot innehav av barnpornografi m.m. som väcktes under den allmänna motionstiden i år (se 1993/94:JuU6y).
Som justitieutskottet anförde i detta yttrande har statsmakterna en skyldighet att överväga alla till buds stående medel för att skydda barn från barnpornografiska övergrepp. Det är således enligt utskottets uppfattning naturligt att även överväga vilka åtgärder som kan vidtas för att förbättra polisens möjligheter att bekämpa barnpornografisk brottslighet.
Utskottet vill inledningsvis erinra om att det i ett nyligen avlämnat betänkande om en brottsofferfond, m.m. (1993/94:JuU25) bl.a. behandlat motionsyrkanden rörande sexualbrott mot barn utomlands. Utskottet noterade i betänkandet att regeringen i planeringsdirektiv för polisväsendet avseende budgetåret 1994/95 under anslaget till Rikspolisstyrelsen har beräknat medel för ett ökat nordiskt samarbete med utländsk polis för att bekämpa brottslighet som består i att nordiska medborgare begår sexuella övergrepp mot barn utomlands. Utskottet anförde vidare att en polissambandsman sedan december 1993 är placerad i Thailand med den enda uppgiften att bevaka frågor rörande sexuella övergrepp på barn. Utskottet pekade också på att betydelsen av ett utvidgat internationellt polissamarbete understryks i årets budgetproposition och att regeringen anser att det är nödvändigt att utveckla starka och effektiva funktioner på central nivå inom polisen med uppgifter inom det internationella polissamarbetet. Utskottet nämnde avslutningsvis att Sverige också är internationellt verksamt, t.ex. inom Europarådet, när det gäller att utarbeta rekommendationer för att med internationella insatser bekämpa barnprostitution och utnyttjande av barn för pornografi.
Utskottet konstaterar nu till att börja med att polisverksamheten i landet sedan gammalt är starkt decentraliserad. Det är i länen och vid de lokala polismyndigheterna som de dagliga prioriteringarna i det brottsbekämpande arbetet görs och merparten av det brottsutredande arbetet bedrivs.
Utskottet har den principiella uppfattningen att den brottsutredande verksamheten inom polisen även i framtiden i största möjliga utsträckning bör bedrivas på regional och lokal nivå. Det är på dessa nivåer som kunskap finns om de närmare förhållandena på orten och om hur de polisiära resurserna bäst kan utnyttjas.
Utöver den lokala och regionala polisiära verksamheten finns behov av övergripande nationella polisinsatser. Därför utövar Rikspolisstyrelsen på central nivå viss operativ verksamhet och ledning av polisverksamheten. Detta sker i första hand vid en särskild enhet; den s.k. Rikskriminalpolisen.
Enligt förordningen (1989:773) med instruktion för Rikspolisstyrelsen får styrelsen bl.a. leda polisverksamhet i fråga om spaning mot och, om det finns särskilda skäl för det, utredning av narkotikabrottslighet, ekonomisk brottslighet och annan brottslighet, om brottsligheten är av särskilt grov beskaffenhet och har riksomfattande karaktär eller internationell anknytning. Rikspolisstyrelsen får också leda polisverksamhet som gäller bearbetning i spanings- eller utredningssyfte av sådan information om brottslighet som finns tillgänglig hos styrelsen. Rikspolisstyrelsen upprätthåller vidare förbindelser med utländska polismyndigheter m.m. Av intresse i sammanhanget är också att Rikspolisstyrelsen i mån av tillgång till resurser på begäran av en länsstyrelse får lämna förstärkning vid spaning och utredning som leds av en lokal eller regional myndighet.
Här bör också framhållas att Rikspolisstyrelsen -- vid sidan av sina operativa insatser -- har att bedriva utveckling av polisiära arbetsmetoder och att barnpornografibrottslighet, som till sin natur skiljer sig från flertalet andra brottstyper, är föremål för uppmärksamhet i detta metodarbete.
Enligt utskottets uppfattning finns det behov av en förbättrad underrättelseinhämtning på central nivå när det gäller barnpornografibrott. Utskottet efterlyser bl.a. bättre kunskap om de datanätverk i vilka barnpornografiskt material sprids och ökad spaningsverksamhet mot dessa och andra spridningskällor för barnpornografiskt material. Också de internationella aspekterna av den aktuella brottsligheten behöver beaktas i ökad utsträckning, inte minst mot bakgrund av att Interpol under det senaste halvåret har byggt upp en särskild analysgrupp för sådan brottslighet. Även metodutvecklingen på området framstår som angelägen.
Det har under senare tid visat sig att utredningar om barnpornografisk brottslighet kan bli både omfattande och på många sätt krävande för berörd personal. Utskottet anser mot den bakgrunden att det behövs en utbyggd central beredskap också för att kunna bistå polismyndigheterna med kunskap och resurser av olika slag vid större förundersökningar rörande barnpornografibrott.
Utskottet anser att det bör överlämnas åt regeringen att ta ställning till hur de förbättringar i polisorganisationen som utskottet här har föreslagit för att bekämpa barnpornografibrott skall komma till stånd. Regeringen bör senast i 1995 års budgetproposition återkomma till riksdagen med en redovisning av vilka åtgärder som har vidtagits. Vad som nu anförts bör konstitutionsutskottet enligt justitieutskottets uppfattning som sin mening ge regeringen till känna.
Stockholm den 31 maj 1994
På justitieutskottets vägnar
Lars-Erik Lövdén
I beslutet har deltagit: Lars-Erik Lövdén (s), Göthe Knutson (m), Bengt-Ola Ryttar (s), Birthe Sörestedt (s), Birgit Henriksson (m), Göran Magnusson (s), Liisa Rulander (kds), Karl Gustaf Sjödin (nyd), Siw Persson (fp), Alf Eriksson (s), Christel Anderberg (m), Eva Johansson (s) och Sven-Olof Petersson (c).
Av konstitutionsutskottet framlagda lagförslag 1. Förslag till Lag om ändring i tryckfrihetsförordningen Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 7 §, 9 kap. 5 §, 10 kap. 1 § och 12 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap. 7 §
Tryckt skrift, som innefattar tryckfrihetsbrott, må konfiskeras.
Konfiskering av tryckt skrift innebär att alla för spridning avsedda exemplar av skriften skola förstöras samt att med formar, stenar, stereotyper, plåtar och andra dylika, uteslutande för tryckningen av skriften användbara materialier skall så förfaras att missbruk därmed ej kan ske.
Konfiskering får också ske i annat fall av en tryckt skrift som innefattar en skildring av barn i pornografisk bild av verklighetstrogen karaktär, om inte innehavet med hänsyn till omständigheterna är försvarligt. Konfiskering innebär då att samtliga exemplar av skriften som påträffas i samband med en förundersökning skall förstöras.
9 kap. 5 §
Finnes ej någon, som enligt 8 kap. är för brottet ansvarig, eller kan ej stämning här i riket delgivas honom, må åklagaren eller målsäganden i stället för att väcka åtal göra ansökan om skriftens konfiskering.
Justitiekanslern får även ansöka om konfiskering av exemplar av en tryckt skrift som avses i 7 kap. 7 § tredje stycket.
1 Tryckfrihetsförordningen omtryckt 1991:1500.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 10 kap. 1 §
Förekommer anledning att Förekommer anledning att tryckt skrift på grund av tryckt skrift på grund av tryckfrihetsbrott kan tryckfrihetsbrott kan konfiskeras, må i avbidan konfiskeras, må i avbidan på beslut därom skriften på beslut därom skriften läggas under beslag. läggas under beslag. Beslag får även läggas på en tryckt skrift som kan konfiskeras enligt 7 kap. 7 § tredje stycket. För beslag i sistnämnda fall gäller i övrigt de bestämmelser till vilka hänvisas i 14 §.
I avbidan på rättens beslut må ock, i fall som avses i 7 kap. 8 §, meddelas utgivningsförbud för periodisk skrift.
12 kap. 14 §
Föres i mål om ansvar Föres i mål om ansvar jämväl talan om enskilt jämväl talan om enskilt anspråk mot annan än den anspråk eller konfiskering tilltalade, skola de mot annan än den åtgärder av tilltalade, skola de svarandepart, som avses i 2 åtgärder av § första stycket, 10 svarandepart, som avses i 2 § andra stycket och 12 § § första stycket, 10 andra stycket, ankomma på § andra stycket och 12 § den tilltalade. andra stycket, ankomma på den tilltalade.
Då talan utan samband med Då talan utan samband med åtal föres om tryckt åtal föres om tryckt skrifts konfiskering eller om skrifts konfiskering eller om enskilt anspråk gälle om enskilt anspråk gälle om rättegången i sådant rättegången i sådant mål vad i 2 och 10--13 mål vad i 2 och 10--13 §§ är föreskrivet; §§ är föreskrivet; har frågan huruvida brott har frågan huruvida brott föreligger tidigare föreligger tidigare prövats i prövats i tryckfrihetsmål avseende tryckfrihetsmål avseende ansvar för brott, skall ansvar för brott, skall dock prövning av samma dock prövning av samma fråga ej ånyo äga fråga ej ånyo äga rum. I ansökningsmål rum. I ansökningsmål skall den uteslutning av enligt 9 kap. 5 § första jurymän, som eljest stycket skall den uteslutning ankommer på parterna, av jurymän, som eljest företagas av rätten ankommer på parterna, genom lottning. företagas av rätten genom lottning. Detsamma skall gälla ansökningsmål som avses i 9 kap. 5 § andra stycket när någon svarandepart inte finns eller stämning här i riket inte kan delges honom.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Förslag till Lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 6 §, 7 kap. 2 och 3 §§ yttrandefrihetsgrundlagen skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 kap. 6 §
En film eller ljudupptagning En film eller ljudupptagning som innefattar ett som innefattar ett yttrandefrihetsbrott får yttrandefrihetsbrott får konfiskeras. Är brottet konfiskeras. Är brottet olaga våldsskildring olaga våldsskildring eller gäller om särskild barnpornografibrott gäller rättsverkan i övrigt vad om särskild rättsverkan som föreskrivs i lag. i övrigt vad som föreskrivs i lag.
Vid konfiskering skall alla exemplar som är avsedda för spridning förstöras. Dessutom skall tillses att föremål som kan användas särskilt för att mångfaldiga filmen eller ljudupptagningen inte skall kunna användas för att framställa ytterligare exemplar.
Konfiskering får också ske i annat fall av en film som innefattar en skildring av barn i pornografisk bild av verklighetstrogen karaktär, om inte innehavet med hänsyn till omständigheterna är försvarligt. Konfiskering innebär då att samtliga exemplar av filmen som påträffas i samband med en förundersökning skall förstöras.
7 kap. 2 §
Om ett yttrandefrihetsbrott har förövats i en film eller en ljudupptagning utan att det finns någon som enligt 6 kap. är ansvarig för brottet, får åklagaren eller målsäganden i stället för att väcka åtal ansöka om konfiskering av filmen eller ljudupptagningen. Detsamma gäller, om stämning i Sverige inte kan delges den som är ansvarig för brottet.
Justitiekanslern får även ansöka om konfiskering av exemplar av en film som avses i 5 kap. 6 § tredje stycket.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §
Vad som sägs i 10 kap. Vad som sägs i 10 kap. tryckfrihetsförordningen om tryckfrihetsförordningen om beslag av tryckta skrifter beslag av tryckta skrifter på grund av skall gälla också i tryckfrihetsbrott skall fråga om beslag av filmer gälla också i fråga och ljudupptagningar. I om beslag av filmer och stället för 10 kap. 6 ljudupptagningar på grund § och 8 § andra stycket av yttrandefrihetsbrott. I gäller dock vad som stället för 10 kap. 6 föreskrivs i andra och § och 8 § andra stycket tredje styckena i denna gäller dock vad som paragraf. föreskrivs i andra och tredje styckena i denna paragraf.
Varje beslut om beslag skall ange det eller de avsnitt av framställningen som har föranlett beslaget. Beslaget gäller endast de särskilda skivor, rullar eller andra delar av upptagningen där dessa avsnitt förekommer.
Bevis om att beslag har beslutats skall utan kostnad tillställas den som beslaget verkställs hos samt den som har låtit framställa filmen eller ljudupptagningen. Beviset skall innehålla uppgift om det eller de avsnitt i framställningen som har föranlett beslaget.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
3. Förslag till Lag om förverkande av barnpornografi
Härigenom föreskrivs följande.
En skildring av barn i pornografisk bild som påträffas i samband med en förundersökning skall förklaras förverkad, om skildringen är av verklighetstrogen karaktär och det inte finns särskilda skäl mot att den förverkas.
Utöver bestämmelserna i denna lag gäller vad som i allmänhet är föreskrivet om beslag och om förverkande.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
4. Förslag till Lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden dels att 7 kap. 1 § skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 7 kap. 3 a § och 7 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap. 1 §
De tingsrätter som med De tingsrätter som med stöd av 12 kap. 1 § stöd av 12 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen tryckfrihetsförordningen är behöriga att ta upp är behöriga att ta upp tryckfrihetsmål skall tryckfrihetsmål skall pröva tryckfrihetsmål pröva tryckfrihetsmål och yttrandefrihetsmål i de och yttrandefrihetsmål i de fall där den ort som avses fall där den ort som avses i 2 eller 3 § ligger inom i 2, 3 eller 3 a § ligger tingsrättens domkrets. Om inom tingsrättens domkrets. den orten inte ligger inom Om den orten inte ligger inom domkretsen för en domkretsen för en tingsrätt som är tingsrätt som är behörig att ta upp behörig att ta upp tryckfrihetsmål, skall tryckfrihetsmål, skall målet prövas av den målet prövas av den tingsrätt inom vars tingsrätt inom vars domkrets länsstyrelsen i domkrets länsstyrelsen i det län där orten ligger det län där orten ligger har sitt säte. har sitt säte.
3 a §
I stället för vad som anges i 2 och 3 §§ är den ort där svaranden har sitt hemvist avgörande för var ett mål där talan förs om konfiskering enligt 9 kap. 5 § andra stycket tryckfrihetsförordningen eller 7 kap. 2 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen skall tas upp.
Är det inte känt var svaranden har sitt hemvist eller saknar han hemvist i landet, skall den ort där skriften eller filmen anträffas vara avgörande. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 a §
En ansökan om konfiskering enligt 9 kap. 5 § andra stycket tryckfrihetsförordningen eller 7 kap. 2 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen får, om det är lämpligt, tas upp av den tingsrätt där åtal väcks för ansvar för det tryckfrihetsbrott eller yttrandefrihetsbrott som den tryckta skriften eller filmen kan innefatta.
Ansökningar mot flera svarande får tas upp av samma domstol om det är lämpligt och målen har samband med varandra.
Om mål som har samband med varandra på sådant sätt som avses i första eller andra stycket förekommer samtidigt vid en tingsrätt, skall målen handläggas i en rättegång om inte synnerliga skäl talar mot det.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
Av konstitutionsutskottet framlagda lagförslag
1. Förslag till Lag om ändring i tryckfrihetsförordningen Bilaga 8
Härigenom föreskrivs i fråga om tryckfrihetsförordningen1 dels att 9 kap. 2 § och 12 kap. 1 § skall ha följande lydelse, dels att det i tryckfrihetsförordningen skall införas en ny paragraf, 7 kap. 9 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap. 9 §
Om någon utan att svara enligt 8 eller 13 kap. innehar en tryckt skrift, som innefattar en skildring av barn i pornografisk bild av verklighetstrogen karaktär, och innehavet inte med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, gäller utan hinder av denna förordning vad som är föreskrivet i lag om straff för sådant brott.
9 kap. 2 §
Justitiekanslern är ensam Justitiekanslern är ensam åklagare i mål om åklagare i mål om tryckfrihetsbrott. Ej må tryckfrihetsbrott. Ej må annan än Justitiekanslern annan än Justitiekanslern inleda förundersökning inleda förundersökning rörande tryckfrihetsbrott. rörande tryckfrihetsbrott. Endast Justitiekanslern och Endast Justitiekanslern och rätten äga besluta om rätten äga besluta om tvångsmedel med anledning tvångsmedel med anledning av misstanke om sådant av misstanke om sådant brott, om ej annat är brott eller om brott som avses föreskrivet i denna i 7 kap. 9 §, om ej annat förordning. är föreskrivet i denna förordning.
Regeringen äger hos Justitiekanslern anmäla skrift till åtal för tryckfrihetsbrott. I lag må föreskrivas att allmänt åtal för tryckfrihetsbrott må väckas endast efter regeringens medgivande.
Justitiekanslern är tillika ensam åklagare i annat tryckfrihetsmål än mål om tryckfrihetsbrott samt i mål som eljest avser brott mot bestämmelse i denna förordning; om befogenhet för riksdagens ombudsman att vara åklagare i mål som nu angivits gäller dock vad i lag är stadgat.
1 Tryckfrihetsförordningen omtryckt 1991:1500.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 kap. 1 §
Tryckfrihetsmål upptagas av tingsrätt inom vars domkrets länsstyrelse har sitt säte. Förekommer anledning att även annan tingsrätt inom länet skall äga upptaga tryckfrihetsmål, äger regeringen förordna därom.
Till tryckfrihetsmål Till tryckfrihetsmål hänföras mål hänföras mål angående ansvar eller angående ansvar eller enskilt anspråk på grund enskilt anspråk på grund av tryckfrihetsbrott så ock av tryckfrihetsbrott så ock ansökningsmål, som avses ansökningsmål, som avses i 9 kap. 5 §. Till i 9 kap. 5 §. Till tryckfrihetsmål tryckfrihetsmål hänföras även mål hänföras även mål angående ansvar eller angående ansvar eller enskilt anspråk på grund enskilt anspråk på grund av brott enligt 7 kap. 3 §. av brott enligt 7 kap. 3 eller Är fråga om brott enligt 9 §. Är fråga om sistnämnda paragrafs andra brott enligt 7 kap. 3 § stycke och har den som andra stycket och har den som anskaffat uppgiften eller anskaffat uppgiften eller underrättelsen ej underrättelsen ej offentliggjort denna i tryckt offentliggjort denna i tryckt skrift eller meddelat den till skrift eller meddelat den till annan för sådant annan för sådant offentliggörande, skall offentliggörande, skall dock målet handläggas dock målet handläggas som tryckfrihetsmål endast som tryckfrihetsmål endast om det är uppenbart att om det är uppenbart att anskaffandet skett för anskaffandet skett för offentliggörande i tryckt offentliggörande i tryckt skrift. skrift.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Förslag till Lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen
Härigenom föreskrivs att det i yttrandefrihetsgrundlagen skall införas en ny paragraf, 5 kap. 7 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 kap. 7 §
Om någon utan att svara enligt 6 eller 10 kap. innehar en film, som innefattar en skildring av barn i pornografisk bild av verklighetstrogen karaktär, och innehavet inte med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, gäller utan hinder av denna grundlag vad som är föreskrivet i lag om straff för sådant brott.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
3. Förslag till ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 16 kap. 10 a §1 brottsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
16 kap. 10 a §
Den som skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden sprides eller som sprider sådan bild av barn, dömes, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, för barnpornografibrott till böter eller fängelse i högst två år.
För barnpornografibrott döms även den som innehar en pornografisk bild av barn av verklighetstrogen karaktär. Om innehavet med hänsyn till omständigheterna är försvarligt skall inte dömas till ansvar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
1 Senaste lydelse 1993:207
Av konstitutionsutskottet framlagt Förslag till
Lag om ändring i lagen (1994:132) om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden Bilaga 9
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 17 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden i paragrafens lydelse enligt lagen (1994:132) om ändring i sistnämnda lag skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap. 17 §
Beträffande program som direktsänds får den som skall utse utgivare besluta att, i stället för utgivaren, var och en som framträder i programmet själv skall svara för yttrandefrihetsbrott som han begår. Ett sådant beslut skall före sändningen meddelas de berörda och antecknas i ett särskilt register hos den som bedriver sändningsverksamheten. Anteckningen skall innehålla uppgifter om namn, födelsetid och bostadsadress för var och en som avses med beslutet. Om inte detta sker, är beslutet utan verkan.
Ett utdrag ur registret skall Ett utdrag ur registret skall genast sändas till Patent- genast sändas till Radio- och registreringsverket varje och TV- verket varje gång gång ett beslut har ett beslut har antecknats i antecknats i det. det.
Av konstitutionsutskottet framlagt
Förslag till Bilaga 10
Lag om ändring i lagen (1994:400) om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:400) om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden att 3 kap. 17 § skall utgå.
Konstitutionsutskottet
1994-03-03
Kl. 09.03--11.06, 11.21--12.11, 13.00--15.38 Bilaga 11
Gemensam utfrågning med konstitutionsutskottet och justitieutskottet om barnpornografi
Britta Bjelle: Jag vill börja med att hälsa er alla välkomna till denna utfrågning om barnpornografi, som arrangeras av konstitutionsutskottet och justitieutskottet tillsammans.
Bakgrunden till utfrågningen är att det under den allmänna motionstiden har väckts ett 20-tal motioner som berör barnpornografi. Som ett led i beredningen av de motionerna har vi velat inhämta mer kunnande och synpunkter innan vi tar slutgiltig ställning i de frågor som motionerna berör.
Senast som justitieutskottet behandlade frågor om barnpornografi var i mars förra året. Då beslutade riksdagen att straffmaximum för barnpornografibrottet skulle höjas från sex månaders till två års fängelse. Vid det tillfället behandlade vi också ett antal motioner som föreslog att innehav av barnpornografiska alster skulle kriminaliseras. Eftersom justitiekanslern då hade fått regeringens uppdrag att utreda behovet av åtgärder rörande bestämmelser om olaga våldsskildringar och förhållandevis nyligen hade avgivit sin promemoria till regeringen, avstyrkte utskottet motionerna och hänvisade till att justitiekanslerns promemoria var föremål för beredning i Justitiedepartementet. I vårt betänkande skrev vi emellertid att en kriminalisering av innehav ytterligare skulle understryka hur allvarligt samhället såg på hanteringen av barnpornografi men att vi avvaktade med ett ställningstagande tills Justitiedepartementet haft möjlighet att bereda justitiekanslerns promemoria.
Sedan till hanteringen i dag.
Justitie- och konstitutionsutskotten har kommit överens om att justitieutskottet skall disponera förmiddagen för att få synpunkter på de kriminalpolitiska aspekterna av problemet, och konstitutionsutskottet disponerar eftermiddagen för de tryckfrihetsrättsliga aspekterna.
Justitieutskottet har inbjudit justitiekanslern Johan Hirschfeldt, som har med sig byråchefen Håkan Rustand. Vi har vidare bjudit in riksåklagaren Torsten Jonsson. Rikspolisstyrelsen representeras av byråchefen Mats Vangstad och polisintendent Ann-Marie Orler. Sveriges Advokatsamfund representeras av generalsekreteraren Lars Bentelius och advokat Sven Unger. Barnombudsmannen representeras av Tora Holst och Anders Danielsson, Rädda Barnen av Karin Söder och Helena Karlén, Svenska UNICEF-kommittén av Eva Lannerö, Margareta Israelsson och Ingvar Hiertsiö samt Riksförbundet BRIS av Bodil Långberg och Iba Swahn. Vi har också inbjudit professor Eva Lundgren, professor Lars Lidberg och statssekreterare Krister Thelin.
Vi har tänkt oss den ordningen att justitiekanslern, riksåklagaren och representanter för Rikspolisstyrelsen och Sveriges Advokatsamfund får hålla korta inledningsanföranden, och sedan kommer de båda utskottens ledamöter att få möjlighet att ställa frågor. Därefter hade vi tänkt att låta Eva Lundgren tala om sambandet mellan barnpornografi och sexuella övergrepp mot barn, och utskottens ledamöter får tillfälle att ställa frågor i anslutning till det anförandet. Under det sista passet på förmiddagen skulle representanter för barnombudsmannen och de inbjudna organisationerna få ange vilka brister de menar finns i de nuvarande reglerna.
Thage G Peterson: Jag vill helt kort ange bakgrunden till dagens utfrågning.
Under den allmänna motionstiden i år har det väckts ett 20-tal motioner här i riksdagen med krav på åtgärder mot barnpornografi. I de flesta krävs att innehav av barnpornografi skall vara straffbart. Jag vill se alla dessa motioner som ett uttryck för den avsky vi alla känner över hur barn behandlas och utnyttjas i barnpornografiska bilder, särskilt film och videogram.
Till konstitutionsutskottet har det till i går inkommit drygt 2 000 brev med tillsammans 150 000 namnunderskrifter. De är offentliga handlingar och finns tillgängliga i konstitutionsutskottet.
Till konstitutionsutskottets uppgifter hör att behandla motionerna. Konstitutionutskottet har den 8 februari i år enhälligt beslutat att behandla frågan om kriminalisering av innehav av barnpornografi med sikte på ett riksdagsbeslut våren 1994. Samtidigt beslutade konstitutionsutskottet att ge justitieutskottet tillfälle att avge yttrande över motionerna och att anordna denna utfrågning tillsammans.
Utfrågningen anordnas som ett led i de båda utskottens behandling av frågan. Det som kommer fram vid utfrågningen kommer att bilda underlag för den fortsatta behandlingen.
Konstitutionsutskottet kommer sålunda att lägga fram ett betänkande så att riksdagen kan ta ställning till barnpornografifrågan i vår. Om regeringen lägger fram en proposition, kommer den att behandlas i samma betänkande. Att ett betänkande arbetas fram i vår blir dock inte beroende av att regeringen lägger fram en proposition, men jag skulle välkomna en proposition.
Åtgärder som riktar sig mot innehav av barnpornografi rör bestämmelser i två grundlagar, nämligen tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.
Grundlag stiftas genom två likalydande beslut. Det andra beslutet får inte fattas förrän val till riksdagen hållits efter det första beslutet. För att det andra beslutet skall kunna fatts redan efter valet fordras som regel dessutom att ett förslag har legat på riksdagens bord nio månader före valet. Den tidpunkten var den 17 december 1993, och den dagen fanns inget förslag på riksdagens bord i den frågan.
Från niomånadersregeln kan konstitutionsutskottet emellertid medge undantag. För det krävs dock att minst fem sjättedelar av utskottets ledamöter förenar sig om ett sådant undantag. Jag vill understryka att något beslut om undantag inte har fattats. Den frågan bör tas upp först längre fram när det står klart vilket förslag som konstitutionsutskottet överväger att lägga fram i sitt betänkande.
Det ligger i sakens natur att möjligheten att göra undantag från niomånadersregeln måste användas med största varsamhet.
Jag skulle vilja avsluta med att säga att vad som kommer fram vid utfrågningen i dag också kommer att bilda underlag för konstitutionsutskottets bedömning i den frågan.
Johan Hirschfeldt: Min uppgift här är att inledningsvis ge en översikt över hur den nuvarande lagstiftningen ser ut och tala litet om erfarenheterna av dess tillämpning. Jag börjar med de straffrättsliga bestämmelserna.
Barnpornografibrottet tillkom år 1980. De erfarenheter man hade då gällde mest bilder som hade förekommit i tryckta skrifter -- videofrågan och filmaspekten på ärendet var då inte aktualiserade. Det finns i dag bestämmelser i 16 kap. 10 a i brottsbalken och vidare i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Nyss nämndes den straffskärpning som har ägt rum när det gäller barnpornografi från sex månader till två år. Det finns en praktisk processuell effekt av den straffskärpningen, nämligen att preskriptionstiden för brottet förlängs från två år till fem år. Det gäller brottsbalksbestämmelsen och det gäller filmer och videogram med barnpornografi enligt yttrandefrihetsgrundlagen.
Grunderna för kriminalisering angav man i förarbetena till två. Den ena är att ett barnpornografibrott inrymmer en integritetsskada för barn som medverkat i en sådan skildring. Den andra grunden är att barnpornografibrottet är kränkande för barn över huvud taget, oavsett om de har medverkat i skildringen eller inte.
Jag skall sedan uppehålla mig litet vid rekvisiten för att vi skall ha situationen klar för oss.
Det skall alltså vara fråga om en bild. Under tryckfrihetsförordningen faller bilder i tryckta skrifter. Det kan vara avtryckta fotografier, det kan vara teckningar, det kan vara bilder av ett verkligt skeende eller ett montage eller en bild som är sammansatt av olika beståndsdelar. Bilden kan ha verklighetsbakgrund eller mera inrymma fantasimoment.
Yttrandefrihetsgrundlagen gäller bilder i film, videogram och television. Det kan vara rörliga bilder eller stillbilder i de medierna, och det kan vara bilder av ett verkligt skeende eller en animering.
Enbart under brottsbalkens bestämmelse om barnpornografibrott faller dels bilder och teckningar som inte är tryckta -- ett vanligt fotografi eller en ritad bild -- dels bilder i datanät. Det är viktigt att beakta att den spridning av barnpornografiska bilder som kan förekomma i datanät via uppkoppling med modem faller utanför yttrandefrihetsgrundlagen och alltså enbart under brottsbalken.
Vad som är straffbart är att skildra barn i pornografiska bilder. Den skildringen kan vara av olika karaktär. Det kan vara en verklig händelse som skildras i bild -- då inrymmer skildringen vanligen också ett sexualbrott i sig -- alltså en skildring av en våldtäkt eller ett sexuellt utnyttjande, men det kan också vara skildringar som innefattar misshandel eller annan brottslighet. Man kan naturligtvis tänka sig undantag från den huvudregeln. Det kan vara fråga om ett barn som smygfotograferas. Det kan också vara teckningar eller animationer.
Sedan skall det vara fråga om en pornografisk bild. Vad ligger i det begreppet? Förarbetena säger att det skall vara fråga om handlingar av uppenbart sexuell innebörd där barn är inbegripna. Man säger också att det kan vara en skildring av ett barn som görs på ett sådant sätt att det vädjar till sexualdriften. Vad detta närmare är skall bedömas enligt vanligt språkbruk och allmänna värderingar, dvs. det finns inte någon en gång för alla given uppfattning om var gränsen går.
Jag kommer senare tillbaka till gränsdragningsfrågan och skall nu bara nämna att i förarbetena till brottsbestämmelsen uppmärksammas gränsdragningsproblemet i två fall. Det ena gäller s.k. naturistskildringar eller nudistskildringar, och det andra gäller gränsdragningen, när ett barn upphör att vara barn och blir vuxet. Det beskrivs i förarbetena så, att ett barn upphört att vara barn när könsmognadsprocessen är fullbordad. Det finns alltså i den svenska regleringen inte någon bestämd åldersgräns.
Nästa rekvisit i brottsbegreppet är att det skall vara fråga om att sprida barnpornografi. Det rekvisitet har blivit mycket omdiskuterat nu i samband med Huddingemålet. Jag kommer tillbaka till erfarenheterna av hur spridningsbegreppet skall förstås.
I brottsbalkskommentaren skrivs om detta begrepp följande:
Med begreppet sprida avses förfaranden som, när det är fråga om tryckt skrift, omfattas av den i tryckfrihetsförordningen stadgade spridningsrätten, dvs. åtgärder som innefattar att exemplar av bilden hålls till salu, försänds eller distribueras på annat sätt. Hit hör också fall där bilderna ställs ut eller förevisas på annat sätt. Vidare omfattas även andra åtgärder som gör bilden tillgänglig för allmänheten genom visning, genom film eller TV-teknik. Alla tänkbara förfaranden genom vilka ett bildinnehåll förmedlas eller görs tillgängligt för andra avses. Att bilden förmedlas till allmänheten uppställs ej som något krav. Om en bild ej förmedlas till allmänheten, fordras det dock för att bilden skall anses som spridd något mer än att bilden gjorts tillgänglig för endast ett fåtal personer.
Den sista meningen är särskilt viktig, och den funderade vi åtskilligt över i Huddingeärendet. Man kan fråga, vad "ett fåtal personer" är -- är det två, tre, fyra eller flera? Det är nog i varje fall mer än två.
Begreppet spridning är det viktigt att tänka på när det gäller import och export. Handlar det om barnpornografi i grundlagsskyddade medier, kan samhället inte vidta åtgärder förrän spridning har ägt rum -- vi har inget censurförbud enligt de här grundlagarna. När det gäller export får man inte någon ledning av förarbetena -- det är mera en praktisk handläggningsfråga. I vissa fall är det justitiekanslern, i andra fall det allmänna åklagarväsendet som har till uppgift att ingripa.
Det finns slutligen i brottsbalksbestämmelsen ett försvarlighetsrekvisit. Det är en viktig punkt. Ett barnpornografibrott föreligger bara om gärningen inte med hänsyn till omständigheterna är försvarlig. Det innebär att man skall ta hänsyn till syftet bakom framställningen. Det gäller kanske en målad tavla med ett naket barn på, en framställning som kanske av någon uppfattas som barnpornografisk, medan den av andra bedöms som försvarlig. Man skall också ta hänsyn till det sammanhang i vilket materialet förekommer -- det kan vara en nyhetssändning där samhällsproblemet barnpornografi behandlas, det kan vara fråga om en vetenskaplig eller konstnärlig framställning, nyhetsförmedling eller annat.
Försvarlighetskriteriet kompletteras i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen med ytterligare en bestämmelse, den s.k. instruktionen, som särskilt understryker vikten av att man ser till syftet bakom en framställning och inte bara till det uttryck den har fått.
Sammanfattningsvis kan man säga att bakomliggande brott är straffbara i sig. Spridande av sådana här skildringar är straffbart, och enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen gäller ett ensamansvar. Det innebär att en person skall straffas för brottet, i första hand utgivaren. När det gäller barnpornografiska videogram framträder normalt inte någon utgivare, och i regel är inte heller nästa person i kedjan, framställaren, så lätt att nå. Den tredje personen i kedjan är utspridaren, som får svara för utspridningsbrottet. Det kan dock vara flera personer som får bära utspridaransvaret.
I gällande lagstiftning finns den principen, att innehav av sådana här skildringar inte är straffbart. Sedan kan man tänka sig att en person som är innehavare börjar att själv framställa eller utsprida skildringarna på nytt i någon ny form och i ny version, och då är det naturligtvis straffbart som ett spridningsbrott.
Till straffet för alla de här brotten knyts en rättspåföljd, nämligen att materialet kan förstöras. På tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens område gäller att alla för spridning avsedda exemplar som påträffas skall kunna förstöras. Det betyder att de exemplar som påträffas hos en innehavare inte kan omfattas av gällande konfiskationsregler. I tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen har man gjort en begränsning till de för spridning avsedda exemplaren. Bakgrunden är att man inte har velat att statsmakten skall leta i människors bostäder efter litteratur och annat grundlagsskyddat material. Då har man naturligtvis inte tänkt på barnpornografi, utan man har tänkt på andra skildringar som tryckfrihetsförordningen skall skydda, men detta är skälet till att man har begränsat konfiskationsregeln till exemplar som är avsedda för spridning.
Jag skall sedan ta upp de processrättsliga reglerna.
När det gäller brottsbalksbrott, som kan avse ett vanligt fotografi, har det vanliga åklagarväsendet ansvaret för att föra ärendet till domstol, och i det fallet har jag inte några egna erfarenheter.
När det däremot gäller tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens område är JK exklusiv åklagare. Det betyder att vanliga åklagare och det vanliga polisväsendet inte självständigt får initiera tvångsåtgärder enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Husrannsakan och beslag är åtgärder som JK fattar beslut om. I praktiken går det till på det sättet, att ärendet föredras för JK av en åklagare eller en polisman på orten. En åklagare ges JK:s uppdrag att genomföra förundersökning och redovisa den för JK, och sedan är det JK som tar ställning till om åtal skall väckas eller inte. Det här är en viktig avgränsning, som naturligtvis behöver beaktas också ur resurssynpunkt.
Jag skall nu säga ett par ord om husrannsakan.
Husrannsakan äger rum med stöd av bestämmelser i rättegångsbalken. Enligt den gäller vissa förutsättningar för när en åklagare får besluta om husrannsakan. Grundfallet är att det finns anledning att anta att ett brott har förövats -- då har polisen rätt att eftersöka föremål som kan tas i beslag eller som kan ge utredning om brottet. Sedan finns det en begränsande regel, att hos annan än den som skäligen kan misstänkas för brott får man genomföra husrannsakan, endast om det finns synnerlig anledning att anta att man påträffar föremål som kan bli föremål för beslag eller att man eljest kan vinna utredning om brott. Det betyder att det skall mycket till för att man skall kunna besluta om husrannsakan hos en medborgare i vederbörandes bostad.
När ett sådant här brott skall åtalas åligger det åklagaren att ange vilka skildringar och vilka moment i skildringarna som är staffbara. Om en person innehar 100 videogram och 95 av dem innehåller barnpornografi, kan man inte påstå att de övriga 5 också gör det, utan de måste granskas, och om det inte förekommer barnpornografi i dem, skall de givetvis föras undan.
Åklagaren kan också föra en objektiv konfiskationstalan i sådana fall där man inte påträffar någon ansvarig. Det kan tänkas att det i ett skogsparti påträffas en samling barnpornografiska videogram som verkar vara avsedda för att spridas på marknaden -- då kan en domstol förklara att detta är barnpornografi som skall förstöras.
Som ni säkert känner till förekommer det juryprövning i mål enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, om inte parterna avstår från en sådan prövning, vilket förekommer emellanåt.
Jag går över till de praktiska erfarenheterna.
Som jag nämnde ankommer det inte på JK att bedöma datorbilder i den mån det är fråga om brottsbalksbrott. Jag har sett någon enstaka datorgrafisk bild i någon utredning, och jag kan bekräfta att den tekniska kvaliteten på en sådan bild kan vara förvånansvärt hög, mycket bättre än hos vanliga tidningsbilder. Ni känner till att det finns en fällande dom för spridning i datanät, och det pågår tydligen ytterligare en förundersökning. Jag har anfört en del synpunkter på den nya tekniken i mitt remissvar till regeringen. Det är saker som kommer att belysas senare i dag. Det finns anledning att se med stort bekymmer på möjligheterna för samhället att på ett effektivt sätt förhindra spridning av barnpornografi i dator via datanät, men det är inte en fråga för tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.
Jag går förbi problemen om import och export, men jag kan svara på frågor om dem. Jag skall i stället säga några ord om JK:s erfarenheter.
Under 1980-talet förekom det mycket sällan sådana här utredningar. Det finns egentligen bara två större ärenden som JK gick fram med, och de gällde tryckfrihetsförordningens bestämmelser. Det ena var ett beslag som man gjorde hos ett förlag som spred stora mängder barnpornografiska tidskrifter, vanligen producerade på kontinenten. Det ledde till fällande dom. Det material som påträffades där dyker nu upp i nya utredningar. Det är alltså gamla tidskrifter som är i omlopp. De spreds för länge sedan och byts nu eller köps och säljs i de här kretsarna.
Det andra ärendet blev mycket omskrivet i medierna och debatterades livligt. Det ledde till friande dom. Det var den s.k. ETC-bilden -- ett fotografi av en liten pojke och en kvinna. Den bilden åtalade JK, men den friades. Den ansågs väl vara konstnärligt försvarbar.
Vi kommer så över till yttrandefrihetsgrundlagen.
Vad gäller den öppna handeln -- kiosker och videoaffärer -- utövar biografbyråns kontrollanter tillsyn. De påträffar i varje fall numera inte någon barnpornografi i de sammanhangen. Enligt vad erfarenheten visar är detta inte något problem i den öppna handeln, utan man får gå ett steg vidare, till postorderbranschen.
Där har JK gjort i varje fall tre större tillslag och har fått informationer genom anmälningar från biografbyrån i åtskilliga andra fall. De ärendena har nästan uteslutande rört olaga våldsskildringar. Det finns två stora mål i Stockholms tingsrätt om detta.
I de här sammanhangen har man påträffat enstaka barnpornografiska videogram, avsedda för spridning. I det ena stora målet i Stockholms tingsrätt om olaga våldsskildringar finns det med två videogram, som JK ansåg gällde barnpornografi. De båda ärendena avser kommersiella produkter på den internationella marknaden. Det gäller barn som är förhållandevis högt uppe i åldrarna, så att gränsdragningen mellan barn och vuxna aktualiseras.
I samband med ett tillslag nyligen såg vi en ny företeelse i den här branschen. Det är någonting som också utgör ett gränsdragningsproblem. Man kan beskriva det som filmer där flickor i tio--elva-årsåldern bytte kläder, sminkade sig och dansade på ett utmanande sätt. Det var en ny företeelse, som kan vara svårbedömd.
Jag måste här säga litet mer om Huddinge- och Norrköpingsutredningarna, eftersom vi där stötte på det allvarliga samhällsproblem som dagens utfrågning handlar om.
Huddingeutredningen var egentligen det första stora målet som rörde yttrandefrihetsgrundlagen som sådan. I det målet tvingades JK gå igenom ett stort antal problem om yttrandefrihetsgrundlagens tillämpning. Vi stötte på tekniken med masterband, ett helt bibliotek av videogram hos personer som hade mycket avancerad videoutrustning i bostaden. Det fanns ett 100-tal masterband, och från det biblioteket spreds skildringarna efter beställning. Enligt kundens önskemål plockade man ut olika sekvenser ur biblioteket och sammanställde ett nytt band, som skickades ut.
En viktig fråga i det här målet blev vad åklagaren måste bevisa. För säkerhets skull genomförde vi en mycket noggrann utredning, där vi sökte föra i bevis hur olika sekvenser spreds. Ett antal sekvenser hade spritts till tre, fyra eller fem personer, och vi kunde visa vilka personer som hade fått de olika sekvenserna. Vi lade fram vittnesbevisning på den punkten under rättegången. Den åtgärden vidtog vi därför att vi menade att vi måste gardera oss mot risken att domstolen kunde mena att det här biblioteket inte var spritt utan var ett privatinnehav.
Nu hade vi full framgång i det målet. Domstolen ansåg att hela biblioteket av masterband stod till salu. Biblioteket i bostaden var ungefär som en bokhandel eller ett postorderföretag. Följden blev att man sedan kunde konfiskera hela biblioteket. Det är en viktig erfarenhet inför kommande rättegångar, och det underlättar för åklagarna att styrka spridningsrekvisitet.
I Huddingeärendet gjordes det en viss avgränsning. Vi koncentrerade oss på två huvudmän och ett par utlöpare i landet, så att det blev några domar.
Norrköpingsärendet är av litet annan karaktär. Där framträder nätverksmodellen mycket tydligt -- det är fråga om spridning i form av köp, byten eller lån mellan personer som brevväxlar, kanske med utgångspunkt från en kontaktannons i någon tidskrift som intresserar de här grupperna. Man har beslagtagit många videogram. Man har också beslagtagit korrespondens och kartotek och utlåningsjournaler och annat sådant material.
Husrannsakning har gjorts hos personer som har förekommit i korrespondensen. Man har då påträffat videogram hemma hos dem och kanske ytterligare korrespondens med andra medlemmar i nätverken -- man kan säga att det har varit fråga om ett antal nätverk som haft kontakt med varandra.
Materialets karaktär i Huddinge- och Norrköpingsutredningarna är mycket varierande, men där finns mycket grova skildringar av även mycket små barn i sexuella situationer, där det alltså är fråga om skildringar av sexualbrott.
De omfattande beslagen kommer att leda till konfiskation i den mån det kan visas att materialet varit avsett för spridning, men om det tagits i beslag hos en innehavare, måste sedan beslaget hävas och filmen återlämnas.
Slutligen några ord om tillämpningsfrågor och effektivitet i största allmänhet.
Hos JK, som är en liten myndighet, där detta är en av många andra ansvarsuppgifter, vet vi inte mycket om den här företeelsen allmänt sett -- vi har bara de kunskaper som de pågående utredningarna ger oss. Därför kan jag inte komma med några närmare uppgifter på den punkten. Jag vet heller inte så mycket om de kriminalpolitiska aspekterna på ämnet: vilka åtgärder som är verkningsfulla och hur man avhåller pedofiler från sådan här brottslighet.
Jag har skrivit i yttrandet till regeringen att vi har sett att det finns även yngre män med i de här kretsarna, och där finns människor som ägnar sig åt verksamheter bland barn och ungdom. Det finns i materialet -- den saken har bekräftats under senare tid -- inspelningar som gjorts i Sverige, även om de enligt vad vi har sett hittills inte utgör någon majoritet i materialet.
Torsten Jonsson: Jag har blivit ombedd att svara på två frågor: finns det brister i nuvarande reglering och i så fall vilka? Finns det några förslag till åtgärder?
Ja, det finns brister i nuvarande lagstiftning. Jag skall beröra bara en enda punkt, och jag tycker det är viktigt att jag klargör vad jag talar om. Jag talar om avbildningar av ett faktiskt sexuellt övergrepp mot barn. Det gäller fotografier, inkl. datoriserade bilder, filmer och videogram, eller andra motsvarande direkta avbildningar av övergrepp. Jag undantar alltså skriftliga skildringar och vad som är resultatet av någons tänkande eller önsketänkande eller fantasier eller vad som är frukten av ett konstnärligt skapande. Jag talar bara om bilder av faktiskt utförda övergrepp mot barn.
I det avseende som jag tar upp är det inte fråga om några etiska eller moraliska värderingar. Inte heller är det fråga om god smak. Det är uteslutande fråga om ett enda skyddsvärt intresse, nämligen barnets rätt att inte få sin integritet kränkt genom att bilder som skildrar övergrepp mot barnet används i icke försvarliga syften.
Låt oss säga att en man -- för det är oftast en man -- begår ett övergrepp mot ett barn och blir dömd för det. Barnet vet att mannen har filmat händelsen, men den nuvarande lagstiftningen är sådan att barnet inte kan göra någonting åt att den här mannen förmodligen har kvar filmen och ser på den varenda kväll. Han kanske t.o.m. efter det att straffet är avtjänat talar om för flickan att han har en film av vad som hände mellan dem men att han är noga med att inte sprida den utan bara låta ett fåtal av sina pedofilvänner komma hem och se på filmen.
Detta kan ske i dag -- är det rimligt? Hur skall vi komma till rätta med det? Fråga är om det behövs ett straffbud -- man kan ju tänka sig en regel om att konfiskation skall kunna äga rum.
Först och främst markerar vi genom ett straffbud vårt avståndstagande från en företeelse som vi absolut vill skall upphöra. Vi visar genom straffbeläggningen att vi verkligen menar allvar och är beredda att sätta kraft bakom orden.
Vilken effekt skulle det få? Faktiskt är ju de flesta människor laglydiga. Pedofilerna har redan genom övergreppet visat att de inte är laglydiga i allt. Tanken på att det finns ett straffbud avhåller dock i de flesta fall oss människor från att begå de gärningar som det är fråga om. Finns det ett straffbelagt förbud mot att gå mot röd gubbe, går folk inte mot röd gubbe -- åtminstone föll det aldrig mig in att gå mot röd gubbe på den tiden då det var straffbelagt. I och med att en handling är straffbelagd tar man en medveten risk om man överträder straffbudet. Förbudet mot professionell boxning kan tas som exempel på en strafflagstiftning som hade starkt genomslag. Jag tror att det bara har varit ett enda fall där man kunnat konstatera en överträdelse. Normalt följs alltså straffbud i Sverige.
En praktisk synpunkt, som inte har särkilt stort värde teoretiskt i sammanhanget, är att ett straffbud skulle vara en förutsättning för att en åklagare i ett normalt ärende skulle kunna göra husrannsakan. Husrannsakan får äga rum bara om det finns misstanke om brott, där fängelsestraff ingår i straffskalan.
De straffprocessuella tvångsmedlen skulle vi vid en straffbeläggning få helt och hållet på köpet. De straffprocessuella tvångsmedlen är vi åklagare vana att hantera. En förutsättning är dock att det är straffbelagt.
Vad är det då som skall straffbeläggas? Innehav, har det sagts. Jag menar att man måste tänka litet längre -- man måste se till de strafformer som ligger nära omkring. Det som ligger närmast till hands är att göra en jämförelse med narkotika. Vi hade tidigare bekymmer i tillämpningen därför att innehav var straffbelagt, men vissa andra former av narkotikahantering kom vi inte åt. Jag tänker på införsel, utförsel, överlåtelse och kanske t.o.m. upplåtande av bilder och filmer av det här slaget. Självfallet måste man vara mycket noga med att inte träda andra intressen för när -- jag tänker på de synpunkter som justitiekanslern anförde på försvarlighetsrekvisitet vad gäller de nuvarande reglerna i tryckfrihets- och yttrandefrihetslagstiftningen. Men här ser jag inga större svårigheter. En regel om att man skall straffas för innehav av barnpornografiska filmer och bilder kan mycket lätt förses med ett tillägg, att regeln inte skall gälla om innehavet är försvarligt. På det viset har vi möjlighet att rädda intresset av fritt konstnärligt skapande och vetenskaplig forskning och även det fria samhällsintresset. En journalist som i samband med ett utredningsuppdrag för en artikel innehar en sådan bild har samma rätt att åberopa detta som de ansvariga för det TV-program som justitiekanslern friade för inte länge sedan. JK:s beslut är återgivet i det grundmaterial som finns hos justitieutskottet.
Det har talats om bevissvårigheter vid en straffbeläggning. På ett sätt blir jag rörd, eftersom det inte är många som tänker på åklagarnas bevissvårigheter i vanliga mål, men om det är fråga om att tumma på bevisningen för att göra uppgiften lättare för oss åklagare betackar vi oss för hjälpen. Med all respekt för den välvilja som ligger bakom vill vi ha ett besvärligt bevisläge. Det kräver rättssäkerheten, och det kräver vårt eget intresse av att driva en verksamhet som vi verkligen tror på.
Det är klart att det uppstår bevissvårigheter. Med datorns hjälp kan man förändra, klippa och sätta ihop bilder, men det ankommer på åklagaren att bevisa att det är ett verkligt övergrepp som har ägt rum och att det inte är fråga om någon fejkad komposition med datorns hjälp.
Att det är svårt att bevisa är inte ett skäl mot att kriminalisera. Tvärtom är det ofta så, att vi känner särskilt stort ansvar inför de brott vi har svårt att bevisa, eftersom vi måste reagera med kraft och avståndstagande i de få fall som uppdagas.
De synpunkter jag här har framfört anförde jag vid en hearing tidigare inför Justitiedepartementet. Efter det att jag hade fört fram dem lade Madeleine Leijonhufvud fram ett förslag, som jag tycker var oerhört enkelt och skär rakt igenom alla svårigheter. Jag tycker att det var alldeles utmärkt. Jag vill avslutningsvis ansluta mig helhjärtat till Madeleine Leijonhufvuds förslag. Det enda jag har emot förslaget är att jag inte själv kom på det.
Mats Vangstad: Jag kan begränsa mitt anförande eftersom Johan Hirschfeldt sade 75 procent av det jag tänkte säga och Torsten Jonsson sade de återstående 25 procenten. Jag instämmer helt och hållet i deras anföranden.
Polisens erfarenheter inom området är, tack och lov, begränsade. Det talades om Huddingehärvan. Den rörde två distributörer och ca 110 filmer. Det gjordes sex s.k. utredningsbeslag. Det rörde sig nästan enbart om försäljning.
Norrköping: 15 misstänkta, 2000 filmer, som polisen skall gå igenom. Det rörde sig nästan enbart om byten.
Stockholm har under de senaste fyra åren haft cirka 20 anmälningar. I ett av de fallen förekom det en resväska full med barnpornografiska videofilmer, men där kunde man inte styrka något spridningsrekvisit, utan det gällde enbart innehav.
Utredningsproblem finns. Det handlar om att styrka uppsåt. Justitiekanslern talade om kopior och masterband som klipps och sätts samman. Jag påminner om vad Rikspolisstyrelsen skrev i sitt yttrande i den här frågan, att det kan komma en teknik med interaktiva videofilmer och CD. Det är inte fråga om att beställa vad som skall hända, utan tittaren själv styr vad som skall hända.
Jag kan gå förbi problemen i samband med Huddingefallet och går in på Norrköpingsproblemen, som huvudsakligen är utredningsproblem för polisen. Det är 2 000 filmer man skall titta på, så man måste lägga ner åtskillig tid på uppgiften.
Jag skall vidare beröra ett särskilt problem i Norrköpingsfallet. Vid en husrannsakan hos köpare och distributör hittade polisen 100 filmer innehållande barnpornografi. Den misstänkte vitsordade att han bytt till sig 25 filmer från A, 25 från B och 50 från C. Problemet för utredarna är att den misstänkte inte hade någon aning om vilka filmer som kom från A, B och C. Någon märkning av filmerna förekom inte. I detta fall kan det enligt utredarna i Norrköping bli problem att styrka att A, B och C spritt filmerna, om polisen inte kan identifiera vilka filmer som kommer från A resp. B och C.
Huruvida detta är ett exempel på verkliga problem vid en eventuell huvudförhandling är oklart, eftersom huvudförhandling ännu inte har hållits.
Vad är då lösningen? Vi har ombetts att tala om brister och föra fram förslag till åtgärder. Rikspolisstyrelsens förslag till åtgärd är att kriminalisera innehav av barnpornografi. Självfallet måste man vara mycket restriktiv med att kriminalisera företeelser.
Åklagarutredningen har på ett utmärkt sätt tagit upp fem punkter, som man skall gå igenom noga innan man tillgriper kriminalisering:
Är det en påtaglig skada? Ja, utan tvekan, menar vi.
Finns det alternativa sanktioner? Här kan man fundera över om sanktionerna skulle vara verkningsfulla. Vi har svårt att hitta några alternativa sanktioner. Vi skulle gärna se att man kom på brottsförebyggande åtgärder -- jag återkommer senare till den frågan.
Gärningens allvar -- ja, vi tycker att den är utomordentligt allvarlig.
Är det ett effektivt medel? Här vill jag återknyta till vad Riksåklagaren sade om narkotikaproblematiken. Jag vill visa på hur polisen har svängt i sin syn på hur narkotikaproblemen skall angripas. Tidigare inriktade man merparten av de polisiära resurserna mot importledet och langarledet, men nu inriktas merparten av resurserna på konsumtionsledet. Vi resonerar så, att efterfrågan styr utbudet och att det i mycket liten utsträckning är utbudet som styr efterfrågan. Samma resonemang tillämpat på barnpornografi innebär att om det inte finns några köpare, är det inte intressant att vara säljare och använda Sverige som marknad. Vi tror att det samband mellan utbud och efterfrågan som finns på så många andra områden gäller även här. Att hålla nere efterfrågan skulle vara ett förebyggande moment, och därmed skulle vi komma åt den ökade spridningen.
Har rättsväsendet resurser? Det handlar snarare om våra möjligheter att ta hand om material som vi stöter på. Det är inte så att vi kan hitta mängder av filmer bakom disken i affärer, och därför har vi inte heller gjort stora beslag, men när vi av någon anledning ramlar över barnpornografiska alster skall vi kunna hantera dem enligt den sedvanliga rättsprocessen.
Även vi instämmer helt i Madeleine Leijonhufvuds förslag.
Sven Unger: Det är de kriminalpolitiska synpunkterna som vi skall diskutera nu under förmiddagen, och i det avseendet tycker Advokatsamfundet att vi inte har några problem att brottas med. Det är mycket lätt för mig att hålla med om vad Riksåklagaren här sade om kriminalisering av innehav, och jag koncentrerar mig på den frågan nu, eftersom den är en av de viktigaste.
Det är värt att kriminalisera innehav. Att det kan vara svårt att bevisa spelar ingen roll -- det är inte värre än i fråga om andra brott, och bevissvårigheter utgör inget skäl att inte kriminalisera. Jag är övertygad om att man kan skapa de undantag som de flesta tycker behövs, alldeles som man kan skapa undantag i andra situationer.
Från kriminalpolitisk synpunkt -- bortsett från tryckfrihetsrättsliga och yttrandefrihetsrättsliga aspekter -- är det alltså inget problem. Som en sammanfattning kan jag säga att vi inte har någonting emot en kriminalisering. Det betyder praktiskt att de fall där det inte är fråga om en informationsbärare i tryckfrihetsrättslig eller i övrigt yttrandefrihetsrättslig mening -- det finns också sådana fall -- är det inget problem. De tryckfrihetsrättsliga synpunkterna skall vi tala om senare i dag.
Jag vill bara antyda att vi anser att Justitiekanslerns förslag om att man inte skall behöva lämna tillbaka alster som är tagna under utredning är väl avvägt, men vi är ännu så länge mer tveksamma när det gäller att gå vidare. Jag säger det inte därför att vi skulle ha intresse för den som innehar barnpornografi, utan av intresse för dem som har informationsbärare vars innehåll bör skyddas. Men det skall vi tala om i eftermiddag. Från kriminalpolitisk synpunkt håller vi gärna med Riksåklagaren i allt vad han har sagt.
Britta Bjelle: Då har vi lyssnat till inledningsanförandena, och det är meningen att vi skall gå över till en frågestund.
Ingbritt Irhammar: Med anledning av påannonseringen av dagens program vill jag ställa en fråga till Krister Thelin. Det kan verka underligt att konstitutionsutskottets ordförande säger "om regeringen tänker lägga fram en proposition". Flera här i salen känner till att en lagrådsremiss är på gång. Det verkar underligt att man inte har sådana kontakter att det står klart för konstitutionsutskottets ordförande vad som är på gång. Jag tycker därför att det kan vara lämpligt att Krister Thelin förklarar hur långt ärendet har kommit.
Krister Thelin: Låt mig först få uttrycka min tillfredsställelse över att representanter för andra statsmakten också får vara närvarande när första statsmakten diskuterar så här allvarliga frågor.
Med anledning av den redovisning som konstitutionsutskottets ordförande gjorde för riksdagens behandling och i anslutning till Ingbritt Irhammars fråga kan det vara på sin plats att redovisa vad regeringen hittills har gjort. Frågan lämpar sig inte för partipolitiska meningsskiljaktigheter, eftersom den är alltför allvarlig för det. Det är också med allvar som regeringen har behandlat frågan.
Bakgrunden är att frågan har varit anhängiggjord i regeringskansliet en längre tid. En promemoria där frågan om att förstärka skyddet för barn mot sexuella övergrepp behandlas, remitterades i oktober med remisstiden utsatt till den sista januari i år. Den var föregången av de lagändringar som regeringen hade föreslagit och som riksdagen hade bifallit, såsom Justitiekanslern har redovisat här, varigenom barnpornografibrottet har fått sin straffskala ändrad från sex månader till två år. Därigenom har statsmakterna markerat med vilket allvar man ser på barnpornografibrottet.
I nämnda promemoria diskuterades utförligt om man skulle gå vidare. Bl.a. mot bakgrund av framställningar från Rädda Barnen och annat håll diskuterades, om man skulle ta steget att också ändra rekvisiten för barnpornografibrottet. Ett problem är att det inte enbart är fråga om brottsbalksbrott, utan också om brott som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen. Därför är det kanske inte så enkelt att man såsom Advokatsamfundets ordförande gjorde kan diskutera detta enbart utifrån kriminalpolitiska aspekter. Vore det så enkelt att det bara var en ändring i brottsbalken som föreslogs, vore ändringen redan föreslagen och genomförd. Frågan måste ses i hela dess vidd, och jag utgår från att dagens hearing är ett sambruk mellan konstitutionsutskottet och justitieutskottet.
I den diskussion som fördes i promemorian var Justitiedepartementet inte berett att förorda en ändring av barnpornografibrottets utformning. Under remissbehandlingen kom massmediernas och allmänhetens intresse att inriktas på det s.k. Norrköpingsfallet. Jag kanske får tillåta mig den reflektionen, att om detta mycket allvarliga fall, där Justitiekanslern är förundersökningsledare, inte hade inträffat, kan man undra i vad mån dagens hearing över huvud taget hade ägt rum. Det fallet kom att ge en uppmärksamhet åt frågan som också skapat en emotionell atmosfär som har lett till att i vart fall i ett initialskede dessa viktiga frågor kanske inte på alla håll har behandlats i den atmosfär av saklighet och lugn som bör prägla överväganden som gäller våra grundlagar -- detta sagt som en allmän bakgrund.
För att tillmötesgå intresset av att låta frågan få en grundlig genomlysning höll Justitiedepartementet för nästan på dagen en månad sedan en egen hearing, där deltagarna utgjordes av dem som är kallade också till dagens hearing. Jag föreställer mig att de synpunkter som framfördes då kommer att anföras också vid dagens hearing -- det som hittills har sagts tyder på det.
Som underlag för den departementshearing som var ett resultat av promemorian och dess förslag hade vi ett utomordentligt värdefullt remissyttrande från Justitiekanslern, som från regeringens synvinkel är den befattningshavare som bäst kan spänna över båda sidorna av detta problem, såväl den kriminalpolitiska som den grundlagsmässiga.
Vid hearingen hade mot bakgrund av Justitiekanslerns remissyttrande tagits fram ett antal alternativ som skulle ange möjliga vägar att gå vidare. Låt mig kort erinra om dessa alternativ.
Ett var att man med frångående av de nuvarande begränsningarna i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen skulle bryta mot censurförbudet, dvs. utvidga den ansvarskedja som Justitiekanslern redovisade och kriminalisera innehav utan hänsyn till utgivar-, spridar- och distributörsansvaret. Det var det mest ingripande alternativet. Det andra var att man med bibehållande av censurförbudet skulle kriminalisera innehav, och det tredje var det som advokat Sven Unger berörde avslutningsvis, nämligen att man skulle nöja sig med att täppa till den lucka som nu kan anses finnas genom att man, när man har gjort ett beslag, enligt nuvarande ordning måste lämna tillbaka materialet. Man skulle därigenom kunna konfiskera utan att kriminalisera.
De här tre alternativen finns i departementets och regeringens överväganden, som är långt framskridna. Det mest ingripande alternativet står icke längre på listan, och vad regeringen för närvarande överväger är om man skall ta det principiellt viktiga steget att genombryta tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen och med bibehållande av censurförbudet kriminalisera innehav, eller om man skall nöja sig med den likaledes principiellt ingripande åtgärden att lägga fram ett förslag som enbart innebär konfiskation.
Frågan kompliceras naturligtvis av att grundlag är involverad. Synen på grundlagsändringar bygger på att det skall finnas en tröghet i systemet, som har tagit sig uttryck i niomånadersregeln. Regeringen har efter samråd och överläggningar med oppositionspartierna lagt fram omfattande förslag till ändringar i grundlagen bl.a. som en följd av vår ansökan om medlemskap i Europeiska unionen. Det har föregåtts av partiledaröverläggningar så sent som i december. Hade då oppositionspartierna varit intresserade av att ta upp frågan om att ändra tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen i detta avseende, hade det funnits tillfälle till det, men så har icke skett. Det belyser det som jag sade inledningsvis, att det fall som ännu inte är avgjort och som vilar i Justitiekanslerns och de rättsvårdande myndigheternas händer har fått diskussionen att ta den vändning den nu har tagit.
Regeringen har nu kommit så långt i sin beredning att regeringens förslag -- förmodligen ett av de två alternativ jag berörde -- kommer att framläggas vid regeringens sammanträde kommande vecka. Det är viktigt att de två alternativ som nu diskuteras finns då. Det är naturligtvis för tidigt att säga, vilket av de två alternativen som regeringen kommer att fastna för, men så här ser alltså beredningsläget ut, och det är mitt svar på frågan.
Thage G Peterson: Jag är överraskad över inlägget. Jag tycker att den här frågan om barnens bästa och barnens rätt är illa lämpad för en interndiskussion. Det är också en litet ovänlig behandling av de gäster som konstitutionsutskottet och justitieutskottet har inbjudit till en utfrågning om barnpornografi. Detta är riksdagens hearing och inte regeringens hearing.
Eftersom Ingbritt Irhammar gjorde en kommentar till mitt anförande vill jag säga att jag vid flera tillfällen direkt till statsministern och justitieministern har uttalat att denna fråga icke är lämpad för partipolitik. Jag har också vid flera tillfällen i telefonsamtal med statsministern och justitieministern inbjudit regeringen till samarbete i denna fråga, eftersom jag och det parti jag företräder har barnens bästa för ögonen.
I mitt inledningsanförande konstaterade jag två saker. Jag konstaterade att något lagförslag icke fanns på riksdagens bord den 17 december 1993. Jag konstaterade vidare att konstitutionsutskottet vid sitt sammanträde den 8 februari enhälligt hade beslutat att frågan om kriminalisering av barnpornografi skulle behandlas med sikte på ett riksdagsbeslut våren 1994.
Jag har icke fått någon information från regeringen om att en lagrådsremiss skulle vara på väg. Däremot vill jag gärna informera er om att statsråden Hellsvik och Laurén under gårdagen begärde att få träffa mig för att ge vissa informationer den 7 mars klockan 11 -- jag har ändrat en resa för att möjliggöra för de båda statsråden att informera konstitutionsutskottet.
Jag har ännu inte fått någon information från regeringen. Jag välkomnar en proposition, men jag förstår inte den diskussion som har förevarit här. Jag utgår ifrån att konstitutionsutskottets och justitieutskottets ledamöter skulle få möjlighet att ställa frågor till de gäster som har använt sin dyrbara tid för att ge oss information, så att vi bättre kan behandla denna fråga. Jag vägrar att se partipolitiskt på frågan, där det gäller att se till barnens bästa och ingenting annat.
Ingbritt Irhammar: Jag förstår att det var en viktig fråga jag ställde, eftersom vi på det sättet alla fick en upplysning.
Lars-Erik Lövdén: Jag skall gå tillbaka till vad utfrågningen gäller, nämligen hur vi skall få ett brett underlag för konstitutionsutskottets och justitieutskottets beredning av frågan.
Det har förekommit bara ett fåtal fall där frågan om barnpornografi har ställts på sin spets. De mest kända är Huddinge- och Norrköpingsfallen. Av dem kan man knappast få någon uppfattning om omfattningen av verksamheten, även om Norrköpingsfallet rör ett stort antal filmer. Jag vill fråga Rikspolisstyrelsen, och då närmast Mats Vangstad, om det går att säga någonting mer om omfattningen av denna verksamhet i Sverige.
Jag vill också i anslutning till det ställa en fråga till Lars Lidberg, om han från sina vetenskapliga erfarenheter kan säga någonting om hur omfattande pedofilernas verksamhet är i Sverige.
Birthe Sörestedt: Med dagens regler är det tillåtet att själv framställa filmer eller importera för eget bruk eller om man bara visar dem för de närmaste vännerna, eftersom innehavet inte är kriminaliserat. Kommer man till rätta med den saken med hjälp av den lagstiftning som nu föreslås?
Dessutom vill jag fråga hur det förhåller sig med import och export. Andra länder har kriminaliserat innehavet -- kommer Sverige då att bli ett transitland som utnyttjas för import och export av sådant här material?
Sigrid Bolkéus: Många länder har redan kriminaliserat innehav av barnpornografi, bl.a. Norge 1992. Det vore intressant att höra om någon av er känner till erfarenheterna från Norge -- har de besvärligheter uppstått där som har skildrats i dag?
I straffeloven i Norge står det att förbudet gäller inte bara sexuella skildringar där barnet faktiskt är under 16 år, utan också när barnet framställs som om det vore under 16 år. Jag tänker på det gränsdragningsproblem som Johan Hirschfeldt tog upp: När upphör man att vara barn?
Mats Vangstad: Beträffande frågan om omfattningen så vet vi mycket litet om den. Varför det är utomordentligt svårt att svara på.
Lars Lidberg: (Ohörbart, mikrofonen inte inkopplad) När man ser till gärningsmännen finns det olika kategorier, de som inte faller under kategorin tvångsstyrda och aggressiva (mikrofonen inkopplas) och gärningsmän för vilka gärningen mera har karaktären av lek eller närmande, alltså avtrubbade åldrade gärningsmän i fall där barnet tar skada men där tortyrinslaget inte är så påfallande. I det fall som jag har sett är det mycket svåra och allvarliga filmer, och de som ser på dem är mycket störda personer.
Därför tror jag inte man kan säga att det skulle vara så svårt att övervaka den här verksamheten med hänvisning till att det finns möjligheter att framställa filmer med datorer. Jag tror inte att de här gärningsmännen är intresserade av datakonstruerade filmer. Man kan inte använda det som en bas för att inte ingripa. I det här fallet tar barnen svår skada. Det är fråga om djupt störda gärningsmän, som man bör kontrollera och som man naturligtvis kan hjälpa.
Britta Bjelle: Birthe Sörestedt ställde en fråga om export av barnpornografi.
Johan Hirschfeldt: När det gäller export är det enligt gällande lagstiftning så att vissa fall där distributionsåtgärderna inleds i Sverige är straffbara enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. I andra fall där distributionsaktiviteterna huvudsakligen ligger utomlands kan straffbarhet i Sverige tänkas föreligga och då med stöd av brottsbalksregeln. I dessa senare fall måste dock prövningen om dubbel straffbarhet beaktas, dvs. handlingen vara straffbar också i det mottagande landet.
Det är ett kort svar på frågan.
Britta Bjelle: Det ställdes en fråga angående omfattningen av denna företeelse och om hur det ser ut i andra länder, exempelvis Norge. Är det någon som känner sig manad att svara?
Helena Karlén: Jag kan säga något om situationen i Norge. Vi har på ett tidigt stadium skickat över en kopia av den norska lagstiftningen till riksdagens utredningstjänst.
I Norge är åldersgränsen 16 år, och som det har beskrivits här har man på ett klokt och utförligt sätt angivit att det gäller barn som kan antas vara under 16 år.
Jag tror inte att det finns någon levande människa i världen som kan ange den exakta omfattningen, men en siffra som har angivits och som inte anses vara överdriven är att det skulle finnas 250 miljoner videogram och filmer i omlopp i världen. Siffran är några år gammal, men den ger någon indikation angående omfattningen.
Vi fick i förra veckan uppgifter från holländska myndigheter som säger att man i Holland den 25 oktober i höstas tillsatte en speciell grupp med fyra--fem poliser som arbetar på heltid med att bekämpa barnpornografi, eftersom man har kommit till insikt om att det är en omfattande företeelse, som måste bekämpas. Under dessa fyra månader har man beslagtagit 4 000 filmer, där det figurerar 1 862 barn. Man bedömer att det bara är toppen av ett isberg. Man har där ägnat kraft och resurser åt att försöka komma åt företeelsen i stället för att sitta och vänta tills någonting uppdagas av en slump såsom det skedde i både Huddinge- och Norrköpingsfallet.
Det frågades hur det fungerar i Norge. Vi fick en föredragning av polischefen i Halden Ann-Kristin Olsen, tillika ordförande i Interpols arbetsutskott för bekämpande av brottslighet mot barn, den 17 januari vid ett informationsmöte. Riksåklagaren och flera andra här närvarande var med den dagen och kan kanske komplettera mina uppgifter.
Ann-Kristin Olsen redogjorde där för att man under de knappa två år som förbudet har gällt har märkt en klar avtrappning i förekomsten av barnpornografi. Hon menar att man inte kan hävda att man har sanerat marknaden, men det var anmärkningsvärt hur sällan man numera stöter på barnpornografi.
Det här torde ändå vara en indikation på att man, såsom Riksåklagaren sade, anpassar sig när det finns ett förbud. Det är inte osannolikt att de i Norge som tidigare sysslade med den här hanteringen har flyttat verksamheten till länder med liberalare lagstiftning.
Överlag hade hon positiva omdömen om resultatet av verksamheten under de knappa två år som förflutit.
Ylva Annerstedt: Jag skulle vilja tacka Justitiekanslern för den övergripande föredragning som han gjorde och vill ställa ett par frågor till honom, till en början om husrannsakan.
Det talas upprört om att en kriminalisering av innehav skulle innebära att man kunde rota i folks hem för att leta efter barnpornografi. Mot den bakgrunden skulle jag vilja att Justitiekanslern redovisade exakt vid vilka brott som husrannsakan kan företas, vilka rekvisit som skall gälla och om man har någon uppfattning om hur många husrannsakningar per år som genomförs i Sverige.
En annan sak som diskuterats är risken för spridning om man kriminaliserar innehav av barnpornografi. Om man ser till spridningseffekterna, vad skulle kunna jämföras med sexuella övergrepp mot barn? Vilka andra ingrepp mot tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen skulle kunna jämföras med sexuella övergrepp mot barn?
JK nämnde att databilder inte faller under vare sig TF eller YGL. Har jag uppfattat det rätt, att en kriminalisering av innehav i sådana här fall kan göras utan problem med våra grundlagar?
Vidare vill jag ställa en fråga om de skräddarsydda banden, som tydligen kunde beställas från Huddinge, och de nätverk som finns i Norrköping. Kommer man i alla dessa fall in på gränsdragningsproblemen om vad som menas med spridning till fler än ett fåtal? Är det så att man, om man inte kan avgöra om det avser mer än exempelvis tre, fyra eller sex personer, måste hellre fria än fälla vid bedömningen av om det är fråga om spridning eller inte?
Jag vill slutligen ställa frågan, om en kriminalisering av innehav skulle ge möjlighet till ingripande mot import och export på ett annat sätt än som är möjligt i dag.
Henrik S Järrel: Jag skall tillåta mig att citera ur JK:s yttrande, dagtecknat den 31 januari 1994, där det på s. 21 står bl.a. följande:
Möjligheterna att i praktiken med kriminalpolitiska medel komma tillrätta med barnpornografi framstår i detta perspektiv i mycket som en fråga om resursåtgången inom de olika grenarna av rättsväsendet. Det är angeläget för mig att betona att det enligt min erfarenhet hittills inte brustit i resurstilldelning till de båda nämnda utredningarna, som varit och är mycket resurskrävande i olika avseenden.
Sammanfattningsvis gör jag den bedömningen, att det går att bekämpa barnpornografibrottsligheten inom ramen för det gällande regelsystemet, men för att styrka spridningsrekvisitet fordras ett betydande arbete. Det vore emellertid inte riktigt att söka göra gällande att det med nuvarande reglering skulle vara möjligt att helt få bort all barnpornografi.
Menar JK möjligen att ett innehavsförbud skulle kunna vara ett medel att helt eller i högre grad få bort barnpornografin?
Databilder omfattas egentligen inte av vare sig yttrandefrihetsgrundlagen eller tryckfrihetsförordningen. Man har väl anledning att överväga hur man skall hantera den frågan i framtiden. Det blir mycket svårt att komma till rätta med dem, för även här kan man få verkliga spridningseffekter genom datanätverk osv. Att kontrollera efterlevnaden kommer att innebära en betydande svårighet. Jag fruktar att man skulle, om man vill komma till rätta med t.ex. barnpornografi spridd genom datanätverk, tvingas till ganska betydande ingrepp. Frågan är hur det i så fall skulle kunna gå till och om det är försvarligt att göra det.
Bengt Hurtig: Också jag skall beröra frågan om datanät.
Vi kan tänka oss att en människa loggar in sig i en amerikansk eller kinesisk databas där sådana här bilder finns och tittar på dem under den tid då han är inloggad. Han kan då snabbt logga ut och därmed bryta förbindelsen. Är det fråga om innehav av barnpornografi när man tittar på bilder som finns lagrade i en databas någonstans på jorden? Kan man komma åt detta genom ett förbud mot innehav?
Johan Hirschfeldt: Jag skall försöka besvara frågorna relativt kort.
Ylva Annerstedt frågade om husrannsakan. Det är svårt att kortfattat säga någonting om detta. Husrannsakan används i dag på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens område när det gäller bekämpande av sådana brott som olaga våldsskildring genom husrannsakan hos postorderföretag och kanske hemma hos innehavaren av ett sådant företag. Det kan vidare förekomma vid brottet hets mot folkgrupp och barnpornografibrottet.
Vad gäller barnpornografibrottet har det i Norrköpingsfallet ägt rum ett tjugotal husrannsakningar, de flesta i bostäder. Dessa har gjorts med stöd av rättegångsbalkens regler. Det fordras då att det anses föreligga synnerliga skäl. De synnerliga skäl som JK ansett tillämpliga är två. Det ena är att man inte kan styrka vad som förekommit i en nätverksmodell om man inte använder det här medlet. Det andra skälet är att man vill styrka och följa upp spridning, innehav och vidarespridning. Det visar sig också vid åtskilliga av husrannsakningarna att innehavet varit förenat med vidarespridning.
Jag fick en fråga om risken för en annan typ av spridningseffekt. Det gällde, om jag förstod frågan rätt, med vilka brott på tryckfrihetens och yttrandefrihetens område man kan jämföra sexuella övergrepp vad gäller lagföring.
Man kan då i första hand tänka på olaga våldsskildringar, där det kan förekomma skildringar av sexuella övergrepp mot vuxna. Det kan också vara annan brottslighet. Det talas om "snuff movies" med kanske skildringar av allvarlig misshandel eller mord. Man kan tänka sig uppvigling till andra att begå brott. En uppvigling kan naturligtvis ta formen av en skildring av ett faktiskt genomfört allvarligt brott. Det finns alltså ett antal sådana situationer.
Spridning av databilder över datanät regleras i dag i brottsbalken. Där kan det alltså ske en förändring i brottsbalken utan att det fordras några ingrepp på tryck- och yttrandefrihetens område. En annan sak är att ett ärende med innehav av en datadiskett på en tidningsredaktion kan innebära tryckfrihetsrättsliga tillämpningsproblem av känslig natur.
Spridning till flera eller ett fåtal? Förundersökningen i Norrköpingsfallet är ännu inte klar, och där är det svårt att ha någon bestämd uppfattning. I Huddingeutredningen blev detta inte något större problem, eftersom hela materialet var utbjudet till andra personer. Men att spridningsrekvisitet innehåller problem för åklagare är helt klart.
Huruvida en innehavskriminalisering skulle ge större möjligheter till ingripande mot import och export beror på om regleringen görs inom eller utanför grundlagarna. Vad gäller export skulle det underlättas -- när man ingriper mot brottet begås det i samma ögonblick, så det uppstår inga preskriptionsproblem. Hur det blir med import beror på vilken lösning man väljer, men ett innehav för privat bruk ger ju möjlighet att komma åt även importfallet. Däremot kan det vara en annan situation om syftet med importen är att sprida materialet i kommersiella former.
Henrik Järrel frågade, om ett innehavsförbud skulle vara ett effektivt medel i rättstillämpningen. Den frågan vill jag besvara med att jag tror det. Jag har pekat på preskriptionsfrågan. Ett innehav skulle vara ett s.k. perdurerande brott -- det pågår ända tills myndigheten ingriper, och därmed är det lättare att lagföra än om man skall styrka att det har ägt rum vid en viss tidigare tidpunkt. Problemet att styrka spridningsrekvisitet kommer inte heller att bli aktuellt.
Vad gäller databilder är det mycket svårt att kontrollera efterlevnaden av lagarna. Jag har skrivit en del om detta i remissyttrandet. Jag kan inte hela tekniken, men med anledning av Bengt Hurtigs fråga vill jag säga att man nog måste ladda ner datafilen på sin egen dator under den tid man tittar på bilden. Det gäller så ohyggligt stora informationsmängder att man inte kan ta dem till sig utan måste ha dem i sin egen dator, och då blir det fråga om innehav. Det innehavet är troligen lättare att ingripa mot än mot transfereringar mellan databas och dator.
Hans Göran Franck: Jag uppskattar mycket Torsten Jonssons rättssäkerhetssyn på de här frågorna, men jag skulle vilja höra hur han ser ur effektivitetssynpunkt på alternativen enbart konfiskering resp. kriminalisering. Jag vill att han gör ett uttalande mot bakgrund av vad åklagarutredningen sade om avkriminalisering resp. nykriminalisering.
Nästa fråga riktar jag till Sven Unger. Du talade om ett antal undantag som du skulle vilja ha. Kan du precisera vilka undantag du syftar på?
Slutligen: Jag förstår att det är svårt att ange omfattningen, vilket Lars-Erik Lövdén har varit inne på. Vissa tidigare utredningar har givit vid handen att omfattningen är ganska konstant. Det skulle kanske ändå gå att säga någonting om huruvida omfattningen ökar eller minskar eller är konstant. Det är väl närmast Helena Karlén som kan svara på det.
Catarina Rönnung: Jag har en fråga till Riksåklagaren. Han var inne på att flera --- faktiskt övergrepp. Sedan var han också inne på att undanta --- tidningsredaktioners rätt att inneha bilder och att man skulle undanta konstnärliga bilder. Jag ser här en svår gränsdragning när det gäller konstnärliga bilder. Man kan anställa en konstnär för att få --- en fråga sedan när det gäller spridningsrekvisitet, som är litet luddigt. Det är svårt att definiera vad som menas med ett fåtal. Den här utfrågningen har givit vid handen att spridning och innehav liksom har gått ihop. I de nya datorbaserade systemen kan man inte riktigt skilja på spridning och innehav. Det gör att vi får ytterligare anledning att mycket noga se på hur man skall göra med innehav av bilder.
Det är naturligtvis svårt att bedöma omfattningen av den här brottsligheten. Även om jag naturligtvis tycker att alla barn skall skyddas, är det intressant att svenska barn har kommit med i filmerna. Jag skulle vilja veta om de svenska barnen har varit utsatta för grövre sexuella övergrepp som antar tortyrliknande former eller om de bara är med på mer "oskyldiga" bilder.
Inger René: Jag har nu bara en liten fråga kvar i mitt batteri av frågor.
Det sägs att vi i Sverige har en liberal lagstiftning på detta område. Om det verkligen är så, märks det då också i antalet brott och i brottens svårighetsgrad?
Elvy Söderström: Jag har tre korta frågor närmast till Riksåklagaren. Vi har talat mycket om omfattningen av innehav och spridning av barnpornografi. Jag skulle vilja veta i vilken utsträckning innehav och spridning är kopplade till andra former av brottslighet.
Fråga nr 2: Det har talats om svårigheter med gränsdragningen för barnpornografibrott. Jag riktar mig närmast till Justitiekanslern med frågan, på vilket sätt det skulle vara svårare att göra gränsdragningen när det gäller innehav jämfört med gränsdragningen när det gäller spridning.
Till sist skulle jag med anledning av Birthe Sörestedts fråga vilja höra hur JK bedömer risken för att Sverige i framtiden blir ett transitland om inte lagstiftningen ändras. Jag fick inte riktigt klart för mig hur stor risken är.
Henrik S Järrel: Jag vill erinra om att vi till 1970 hade en allmän moralparagraf i brottsbalken, som gick ut på att man kunde inskrida mot sådant som sårade tukt och sedlighet. Det finns de som hävdar att barnpornografi och annan pornografi sprang fram när denna allmänna moralparagraf utrangerades ur brottsbalken. Jag vet inte om någon av våra gäster, t.ex. Justitiekanslern, skulle vilja belysa om det möjligen skulle finnas skäl att återinföra en sådan lagstiftning för att lättare hålla rent på den här kanten.
Sedan har jag en fråga till Lars Lidberg eller någon annan som känner sig manad att svara. Incestbrott begås ju i strängt familjära och intima kretsar. Jag undrar om man kan säga att antalet incestbrott har sjunkit allteftersom de här sakerna blivit mer allmänt kända. Kan man spåra något samband mellan uppmärksamheten kring dessa brott och förekomsten av dem? Vi vet att antalet anmälningar har ökat och att det har blivit lättare att tala om dessa typer av brott. Kan man spåra något samband mellan å ena sidan förekomsten av barnpornografi och å den andra sidan incestproblematiken? Jag menar inte att det måste finnas något samband mellan förövarna, men mellan företeelserna som sådana.
Med tanke på det som här har sagts om de nya datamedierna och den interaktiva televisionen fruktar jag att man, om det införs ett innehavsförbud, söker sig till andra medier som gör att man kan ta del av barnpornografi i skydd av en betydligt minskad upptäcktsrisk.
Torsten Jonsson: Hur effektivt ett straffsanktionerat förbud skulle vara är svårt att säga. Vi vet att man i samband med polisiära ingripanden ofta stöter på sådana här företeelser, och det vore en befrielse att kunna göra någonting åt dem. I den polisiära verksamheten snubblar vi ibland över att någon innehar pornografiskt material, men eftersom det inte är brottsligt i dag, kan vi bara notera det.
Åklagarutredningen varnade för nykriminalisering. Ni må tro mig eller ej med tanke på mitt yrkesval, men jag är stark motståndare mot kriminalisering. I varenda remiss vi får av förslag till kriminalisering frågar vi: är detta absolut nödvändigt, finns det inte något annat sätt att komma till rätta med företeelsen än nykriminalisering?
När det gäller kriminalisering på detta område tänker jag inte alls på allmänna kriminalpolitiska mål eller på hur man skall återanpassa dessa människor -- jag tänker bara på det elände som det ställer till för barnen. Barnens integritet är det avgörande för mig i detta sammanhang.
Alla konstnärliga bilder faller utanför det förslag som jag har talat om här. Inga teckningar, inga muntliga eller skriftliga skildringar, är aktuella i det sammanhanget. Om en konstnär med stöd av sin skaparkraft framställer bilder, de må vara hur ruskiga som helst, förutsätter det inte någon brottslig handling, och det är det avgörande i det förslag som Madeleine Leijonhufvud har lagt fram. Jag har uttryckt det så, att det skall vara fråga om en direkt avbildning av ett sexuellt övergrepp, och då avser jag fotografier eller bilder framställda genom motsvarande teknik, och filmer.
Frågan om omfattningen är rysligt svår att svara på.
Om det finns någon koppling till annan brottslighet kan jag inte svara på annat än med att vi i samband med utredningar, t.ex. vid husrannsakningar, ibland upptäcker annan brottslighet, men jag vet inte om man kan dra slutsatsen att det finns någon koppling till annan brottslighet.
Sven Unger: Hans Göran Franck frågade vilka undantag jag syftade på. Jag syftade på sådana fall när skildringen kan anses försvarlig på samma sätt som det finns undantag vad gäller förtal eller ärekränkning. Det kan t.ex. gälla en nyhetsförmedling eller vetenskapliga undersökningar. Eftersom det finns fall där det kan vara legitimt att inneha barnpornografi, skulle det vara svårt att kriminalisera, men vad jag menar är att man säkert kan klara ut de undantagen på samma sätt som man har gjort i andra sammanhang.
Eftersom jag förstår att mitt tidigare inlägg på förmiddagen möjligen missuppfattats när jag sade att Advokatsamfundet inte ser några problem, vill jag framhålla att det hänförde sig till dispositionen med uppdelning mellan kriminalpolitiska och tryckfrihetsrättsliga aspekter. Vi ser betydande problem i samband med yttrandefriheten och tryckfriheten. Det var bara med hänsyn till dispositionen som jag inte ville framföra fler synpunkter under förmiddagen.
Johan Hirschfeldt: Får jag först kommentera Catarina Rönnungs fråga om konstnärliga fotografier.
Det ärende jag nämnde gällde en bild i tidningen ETC, som en del människor nog uppfattade såsom en bild av ett incestförhållande mellan mor och son. Bilden friades efter en mycket omfattande diskussion. Det fallet illustrerar att gränsdragningen inte alltid är så lätt och illustrerar också att den typen av gränsdragningar är besläktad med andra besvärliga gränsdragningsproblem, som en yttrandefrihetsjury kan ställas inför.
Sedan fick jag en fråga, om det blir svårare att klara gränsdragningen när det gäller innehav än när det gäller spridning.
I princip är det väl inte så, utan det är samma gränsdragning. Men problemet är ett annat. Det har att göra med att statsmakterna ställs inför svårare avgöranden beträffande husrannsakan. Förutsättningarna för det kanske blir utsatta för större påfrestningar. Man kan tänka sig att det kommer igång en ryktesspridning om att ett incestuöst förhållande skulle vara avbildat i fotografier som förvaras hos den ena föräldern. Var går då gränsen för de polisiära myndigheternas möjligheter att ingripa? Kanske tycker en och annan medborgare att det känns olustigt att ha sina semesterbilder från soliga badstränder hemma i byrålådan -- kanske inte i dag, men i framtiden, då synen på moralförhållanden kanske är strängare. Att problemen i fråga om ingripande kan bli besvärligare måste man nog göra gällande.
Det frågades om risken för att Sverige blir ett transitland. Erfarenheterna från utredningarna är att det inte går att belägga någon omfattande produktion av barnpornografi i Sverige. Det material man ser i utredningarna härrör från kommersiell produktion i Europa och Östasien, och det förekommer holländskt och tyskt tal i en del av produkterna.
Däremot hänger en stor del av problemet säkert ihop med sexturismen från Sverige. När man ser kvaliteten kan man förmoda att materialet är producerat i hotellrum i Sydostasien.
Frågan om import och export är svår att besvara. Man kan inte negligera den risken i dag, och man får heller inte underskatta risken inför framtiden. Däremot förekommer det säkert liknande verksamheter i åtskilliga andra länder.
Det gamla sedlighetsbrottet riktade sig ju främst mot andra företeelser än den vi talar om i dag. Problemet är nu inte den öppna handeln, utan problemet är spridning i nätverksform. Därför är jag tveksam om det skulle vara verkningsfullt att återuppliva den tidigare regleringen.
Lars Lidberg: Man måste skilja mellan otukt med minderårig och incest, som är otukt med avkomling. Vanlig mjukporr har i flera undersökningar, bl.a. i Köpenhamn och i USA, visat sig minska övergreppen mot barn.
Den allvarliga våldsporren har en inlärningseffekt. Det finns experimentella studier som visar att de som ser på våldspornografi lär sig att förknippa våld med sexuellt umgänge. Det är därför viktigt att markera ett avståndstagande. Många som är så störda att de ägnar sig åt detta anser att det är ett normalt beteende och att de som tycker annorlunda inte är normala. Det är viktigt att markera att detta inte är ett normalt beteende. Att spara kopior hemma hur länge som helst är, även det, onormalt.
När man undervisar kandidater måste man visa patienter. Jag har dragit mig för att använda videofilm i sådan undervisning. Jag vill inte att patienter skall finnas med på videofilmer. Barn skall inte finnas med på filmer som sedan kan utnyttjas hur länge som helst.
Det finns experimentellt klarlagt att våld som förenas med sexuellt umgänge har en inlärningseffekt och leder till att det bara blir mera sådant.
Britta Bjelle: Är det någon som har synpunkter på frågan, om vi får in den här typen av brott till landet därför att vi har en liberalare lagstiftning i Sverige än man har på andra ställen i Europa?
Johan Hirschfeldt: Jag kan inte svara på det, men jag har noterat att det finns material som är producerat även i andra europeiska länder än i Sverige. Så sent som i går tog jag på biografbyrån del av vad som kommit fram under den pågående granskningen. Där påträffades flera fall med holländskt och tyskt tal. Man får anta att materialet används även i de länderna, men det är svårt att bilda sig någon bestämd uppfattning om det.
Inger René: Är det så att vi verkligen har en liberalare lagstiftning i Sverige än man har i andra länder vad gäller produktion och distribution -- alltså bortsett från innehav?
Karin Söder: Det blir allt fler länder i vår omgivning som kriminaliserar innehav. Det är ingen tvekan om att lagstiftningen betyder mycket för dem som vill göra pengar på barnpornografi. Det har också att göra med import- och exportregler.
Det har sagts från olika håll -- men det finns ingen vetenskaplig grund för påståendet -- att det föreligger risk att det blir lättare att distribuera barnpornografi från Sverige, om vi inte i lagstiftningen följer med de andra länderna.
Eva Lundgren: Jag är professor i sociologi. Man kan fråga, vilken kompetens jag har att tala om det här ämnet. Jag har en särskild plikt som professor i sociologi att arbeta med frågor om sexualiserat våld. Som forskare har jag studerat misshandlade och våldtagna kvinnor, män som misshandlat och våldtagit eller begått sexuella övergrepp mot barn. De senaste tre åren har jag arbetat med barn och ungdomar som har erfarenheter från sexuella och rituella övergrepp. Jag skall inte blanda in mina egna undersökningar förrän mot slutet. Jag har ingen juridisk kompetens.
Låt oss inledningsvis konstatera att forskningen kring sexuella övergrepp på barn och kring barnpornografi samt icke minst kopplingen mellan dem har kommit igång mycket sent. Det finns mycket litet vetenskaplig litteratur i ämnet. En förklaring kan vara att det har rått ett slags konsensus om att övergrepp mot barn är skadliga, så man har inte brytt sig om att forska vidare om det. Den magra litteratur som finns från 60-talet tar sin utgångspunkt i förövarens erfarenheter.
En annan förklaring till att forskningen kommit igång så sent hänger antagligen samman med att sexuella övergrepp mot barn blev synliga för offentligheten först på 80-talet som en följd av en vilja hos vuxna att tro på barnens erfarenheter. Den nyaste forskningen, från 80-talet och senare, har i mycket större utsträckning byggt på barnens egna erfarenheter som grund. Det är alltså någonting nytt i forskningen.
Vi har nu sökt i internationella databaser och vetenskapliga tidskrifter inom medicin, psykologi och sociologi med sådana sökord som Child Sexual Abuse, Child pornography och Pornography. Vi fick fram gott och väl 30 vetenskapliga artiklar, varav bara cirka en tredjedel faktiskt berör förhållandet mellan sexuella övergrepp mot barn och barnpornografi.
Man kan då finna positiva eller negativa samband eller inga samband.
När man förutsätter eller konkluderar att det inte finns något samband mellan barnpornografi och sexuella övergrepp resonerar man så här: "Alla som använder barnpornografi begår inte sexuella övergrepp mot barn" eller "Alla som missbrukar barn sexuellt är inte barnpornografianvändare".
Det är riktigt, men att det inte alltid finns någon korrelation betyder inte att det aldrig finns ett positivt samband. Om vi talar om positivt samband, menar vi att det finns användning av barnpornografi som uppträder tillsammans med sexuella övergrepp på barn på ett eller annat sätt.
Man kan också tänka sig ett negativt samband: "Det ena förhindrar det andra, där det finns barnpornografi finns inga sexuella övergrepp mot barn. Där det finns sexuella övergrepp mot barn finns ingen barnpornografi."
Samband kan betyda korrelation, alltså att barnpornografi och sexuella övergrepp mot barn förekommer tillsammans, men det säger ingenting om ett orsakssamband, säger ingenting om att det ena leder till det andra.
Samband kan också betyda orsakssamband, ett kausalsamband, att det ena leder till det andra.
Samband kan för det tredje betyda funktionssamband: barnpornografi har en funktion som har någonting med sexuella övergrepp att göra, eller omvänt, alltså en ömsesidigt förstärkande process. Jag skall tala om alla tre sätten att uppfatta samband, relaterat till undersökningar.
Jag måste hela tiden göra den reservationen att vi har haft kort tid på oss, men såvitt vi har funnit har ingen hävdat att det inte finns något samband. Det finns undersökningar som konstaterar att data är motstridiga och som på den grundvalen drar slutsatsen att man inte kan säga någonting om ett samband, eller att det närmaste man kan komma sanningen är påståendet att det inte finns något samband. Det är ingen som hävdar att det finns ett negativt samband, så att barnpornografi förhindrar sexuella övergrepp. Detta är märkligt, eftersom det är en populär uppfattning, som jag skall komma tillbaka till.
I de flesta undersökningarna hävdas däremot att det finns ett positivt samband i betydelsen korrelation, orsakssammanhang och/eller funktionssammanhang. Därför koncentrerar jag mig nu på det. Jag hänvisar till en litteraturlista som har lagts fram här och som jag skall gå igenom kort.
I studier av samband mellan barnpornografi och sexuella övergrepp förekommer i huvudsak två förklaringsmodeller, såsom här har nämnts av Lars Lidberg. Den ena är katharsismodellen, utvecklad som en förlängning av psykoanalysen. Den säger att man rensar ut slaggen genom att titta på pornografi: ju mer man tittar, desto mindre gör man; det kan vara bra med barnpornografi, eftersom det förhindrar lusten att själv utföra sexuella övergrepp mot barn. Det resonemanget förutsätter ett negativt samband: pornografi förhindrar sexuella övergrepp.
Om man drar ut det resonemanget kan man säga att vi skall låta skolbarn se på grov barnpornografi, så försäkrar vi oss om att de aldrig blir förövare själva. Jag säger detta för att antyda att det är svårt att se saken på det sättet. Det är svårt att tänka sig att s.k. fiktivt våld förhindrar reellt våld. I vår databas finns icke någon företrädare för det synsättet.
Den andra modellen är den imitationsmodell eller inlärningsmodell som nämndes här. Den innebär att ju mer man ser barnpornografi, desto större är faran att man sedan utför övergrepp: det är inte bra att se pornografi på TV, för det ökar lusten att själv utföra övergrepp. Då förutsätter man ett positivt samband mellan barnpornografi och sexuella övergrepp, t.o.m. ett orsakssammanhang.
Jag skall så gå över till undersökningarna.
I en norsk undersökning från 1988 svarade ungefär 60 % av 200 tillfrågade som varit incestutsatta, att pornografi fanns i hemmet, och omkring 50 % tvingades se på pornografi, också barnpornografi. Av de tillfrågade svarade 15 % att de tvingats utföra det som de såg på den pornografiska filmen. Det måste anses vara en hög siffra, eftersom det kom fram spontant utan att man hade frågat om det.
En undersökning vid Queen's University i Kanada, i litteraturlistan kallad Marshall, hade ett underlag av ett hundratal manliga sexualförövare och en kontrollgrupp bestående av icke förövare. Undersökningen gav ett signifikant utslag av större användning av pornografi bland sexualförövare.
Av en tredje undersökning, av Carter m.fl. i USA, jämfördes våldtäktsmän med förövare av sexuella övergrepp mot barn. Det visade sig till yttermera visso att den sistnämnda gruppen var signifikant mer benägen att använda pornografi både före och under övergreppet.
Den fjärde undersökning som jag vill nämna kort är den som i listan kallas Goldstein. Den är också nämnd i Monica Dahlström-Lannes bok. Slutsatsen i Goldsteins undersökning är att producenter av barnpornografi utan undantag också har förövat sexualövergrepp mot barn.
Dessa undersökningar, av vilka jag har exemplifierat några, diskuterar bara ett korrelationssamband. De säger bara att både sexuella övergrepp och barnpornografi förekommer tillsammans och att det finns större tillgång till barnpornografi bland förövare jämfört med icke förövare, men det säger ingenting om direkta orsakssammanhang, att det ena leder till det andra.
Man har naturligtvis också undersökt om det finns ett kausalsamband, så att konsumtion av barnpornografi leder till sexuella övergrepp. Då vill jag åberopa en amerikansk sociologiprofessor Diana Russell, som tillsammmans med en annan sociolog, professor David Finkelhor, har gjort viktiga undersökningar. Båda är välkända forskare, vill jag påstå.
Diana Russell undersöker om det finns enkla respektive multipla orsakssammanhang. Hon vill inte gå med på att det skulle finnas enkla orsakssammanhang, utan hon ser sambanden mellan t.ex. barnpornografi och övergrepp som multipla orsakssamband, vilket innebär att flera möjliga orsaker kan föreligga till en händelse. Var och en av dessa kan vara tillräcklig men behöver inte vara nödvändig. Alternativt kan en orsak vara nödvändig men inte tillräcklig som förklaring. Hon ser utifrån detta multipla orsakssammanhang på undersökningar som kan tolkas så att pornografi kan vara en nödvändig men inte tillräcklig orsak till att det begås sexuella övergrepp mot barn. Hon utgår från en modell som David Finkelhor har utvecklat och som är resultatet av en rad undersökningar. Han har kommit till att det finns fyra villkor för att ett sexualövergrepp mot ett barn skall ske:
Någon måste ha lust att utföra ett sexuellt övergrepp.
Denna persons inre hämningar mot att agera ut lusten och begå ett sexuellt övergrepp måste undermineras.
Personens sociala hämningar -- rädslan för att bli avslöjad och straffad -- måste undermineras.
Den presumtive förövaren måste underminera offrets kapacitet att undvika övergreppet och att göra motstånd.
Jag skall nu visa en bild som skall klargöra resonemanget.
Den översta rutan illustrerar tankegången hos Diana Russell och David Finkelhor. Rutan tar sin utgångspunkt i multipla orsaker till att begå sexuella övergrepp mot barn. En del av de multipla orsakerna är i stort sett desamma vid alla typer av övergrepp.
Hon ser i mittersta rutan på den faktiska benägenheten hos män att utföra sexuella övergrepp, icke bara mot barn, utan också andra övergrepp. Hon skildrar amerikanska förhållanden, som vi inte utan vidare kan överföra till Sverige. Vi har heller inte några tal vad gäller svenska förhållanden att placera i den mittersta rutan för den faktiska benägenheten att använda pornografi -- i detta fall är vi intresserade av barnpornografi.
Hennes teori som stödjer ett orsakssamband mellan (barn)pornografi och sexuella övergrepp i ett nötskal går ut på att det finns fyra faktorer. Den första faktorn är att (barn)pornografi gör vissa män mottagliga för en önskan att begå sexuella övergrepp och intensifierar mottagligheten hos dem som redan är mottagliga: a) genom att para ihop sexuellt upphetsande stimuli mot barn, b) genom att skapa upphetsande och självgenererande fantasier om sexuella övergrepp, c) genom att skapa sexuell över- och underordning, och d) genom att utgöra en aptitretare för starkare material.
Då hon har gått igenom faktor 1 om (barn)pornografi illustrerar hon den genom att hänvisa till undersökningar. Jag har i litteraturlistan en referens av henne. I den referensen går hon igenom undersökningarna, så att man ser hennes sätt att tänka.
Faktor 2 är att (barn)pornografi underminerar vissa mäns inre hämningar mot att agera ut sin vilja att begå sexuella övergrepp. Här finns en mängd underpunkter belagda med undersökningar.
Faktor 3 är att (barn)pornografi underminerar vissa mäns sociala hämningar mot att agera ut sin vilja att begå sexuella övergrepp. Återigen anger hon underaspekter som stöds av undersökningar.
Faktor 4 är att (barn)pornografi underminerar offrets förmåga att undvika eller att göra motstånd mot sexuella övergrepp. Också här finns underaspekter, belagda med undersökningar.
Jag tycker att resonemanget är övertygande och dokumentationen är god, men tiden är knapp, så jag hinner inte gå närmare in på detta.
Jane Caputi, som är en annan forskare, för ett resonemang kring likheter mellan sambanden mellan å ena sidan (barn)pornografi och övergrepp och å andra sidan reklam och konsumtion. Hon hänvisar till en av de tidigare kritiska granskarna av reklam, John Kenneth Galbraith, som hävdar att den centrala funktionen för modern reklam är att skapa behov, att skapa en vilja som tidigare inte funnits. Detta, visar Jane Caputi i sin undersökning, är även (barn)pornografins funktion. Hon återknyter här till Russells budskap.
Nu har jag talat om ett sätt att föreställa sig kausalsammanhang mellan pornografi och övergrepp. Men det finns ett ytterligare perspektiv, som jag vill skildra helt kort, eftersom det kanske är det mest intressanta för er. Det gäller fokuseringen på de processuella sambanden, att se på barnpornografins funktion mer än orsakerna.
Man kan då försöka tolka erfarenheterna hos dem som är utsatta för övergrepp eller hos förövarna själva. Här hänvisar jag till undersökningen av Silbert m.fl., som baserar sig på barnens egna erfarenheter. Den undersökningen visar att det finns tre sätt på vilka män använder barnpornografi i samband med sexuella övergrepp:
Man visar barnpornografi för barnen för att framhålla att de kommer att tycka om övergreppen.
Man visar barnpornografi för att övertyga barnen om att det de skall göra är allright, alltså legitimera och normalisera handlingen.
Förövaren ser på barnpornografi för att hetsa upp sig själv före övergreppet.
En forskare, Burgess, har gjort en undersökning om användningen av pornografi runt sexringar, vad jag kallar rituella övergrepp, och har funnit att pornografin har samma funktion här.
Ray Wyre har visat att förövarnas initiala användning av barnpornografi enligt vad de själva berättar är grundad i ett behov av att inför sig själva legitimera sitt handlande. De vet att vad de gör är fel, och de behöver barnpornografin för att rationalisera sitt beteende: "Barnen tycker om det". Förövaren konstruerar en helt annan version av verkligheten, där det är det förföriska barnet som är skuld till handlingen. I det fallet tjänar barnpornografin syftet att legitimera och på sikt normalisera övergrepp mot barn.
En engelsk sociologisk forskare som heter Liz Kelly har sett på produktion och användande av barnpornografi och menar att de utgör ett mönster för ömsesidigt förstärkande samband. Barnpornografin är i sig själv ett dokument om sexuella övergrepp mot barn. Den används sedan som legitimation för sexuella övergrepp. Förövaren kan visa barnpornografiska filmer för barn, som han önskar begå ett sexuellt övergrepp mot, för att försäkra sig om att barnet kommer att samarbeta. Vissa av dessa barn fotograferas eller filmas när de blir utsatta för övergrepp, och därmed är processen i gång. Liz Kelly ser inte sexuella övergrepp som orsak till barnpornografi, utan snarare är barnpornografin resultat av övergrepp som redan har begåtts. Detta kan så legitimera vidare övergrepp, som filmas, och nya barnpornografiska filmer blir till. Det är enligt hennes tolkning en process av ömsesidigt förstärkande -- barnpornografin och de sexuella övergreppen förstärker varandra ömsesidigt.
Med detta perspektiv blir det omöjligt att skilja mellan de barn som far illa i produktionen av barnpornografi och de barn som far illa såsom ett led i att förövaren har konsumerat barnpornografi. Enligt Tim Tate produceras barnpornografi inte endast i kommersiellt syfte, utan huvuddelen produceras i vissa, ofta slutna kretsar av förövarna själva. Man spelar, kort sagt, in sina egna övergrepp. Dessa filmer kan användas antingen enbart för eget bruk till inspiration för nya övergrepp eller delas ut till nya förövare eller reproduceras och säljas.
Jag hoppas att jag i frågestunden får någon fråga om skandinaviska förhållanden. Jag har arbetat med dem och har dokumenterat att det ser någorlunda lika ut i Norge och Sverige.
Avslutningsvis vill jag säga att vi kan förhålla oss till det eventuella sambandet mellan sexuella övergrepp och barnpornografi på tre sätt:
Vi kan säga att det icke föreligger något samband, att det inte finns någon koppling mellan barnpornografi och sexuella övergrepp mot barn. Detta skulle grunda sig på att övergrepp mot barn kan ske utan att förövaren någonsin har kommit i kontakt med barnpornografi, eller att man kan titta på barnpornografi utan att för den skull bli förövare. Naturligtvis finns det många exempel på detta icke-samband. Men att detta icke-samband skulle vara den enda bilden motsägs av de andra redovisade undersökningarna.
För det andra skulle man kunna säga att det föreligger ett negativt samband, den s.k. katharsismodellen: det man ser slipper man göra, och barnpornografi är någonting positivt eftersom den förhindrar sexuella övergrepp mot barn. Om ett sådant negativt samband förelåg, skulle innehavarna av barnpornografi vara de minst troliga förövarna, och förövarna skulle inte ha tillgång till barnpornografi. Detta motsägs grundligt av de undersökningar som är redovisade.
För det tredje kan det finnas ett positivt samband -- det vi tidigare har kallat för inlärningsmodellen. De undersökningar som här är redovisade stöder detta på så sätt, att det finns ett förhållande mellan sexuella övergrepp och barnpornografi, men på olika sätt. Jag har kort behandlat korrelationssamband, direkta multipla orsakssammanhang och ett mera funktionsmässigt tänkande. Frågan, om det föreligger ett samband, hoppas jag att jag har illustrerat. Tyvärr hann jag inte illustrera våra erfarenheter om de skandinaviska förhållandena.
Britta Bjelle: Tack. Nu går tiden oss ur händerna och jag tänker fråga representanterna för Barnombudsmannen och organisationerna om vi kan avstå från att lyssna på anförandena från er och i stället övergå till att låta ledamöterna ställa frågor till er.
Karin Söder: Organisationerna har skrivit ett gemensamt anförande, som vi kan överlämna. Det är t.o.m. underskrivet av de tre organisationerna.
Britta Bjelle: Dessutom finns det en del material som ni har skrivit i andra sammanhang och som vi har fått.
Tora Holst: Barnombudsmannens remissyttrande har tillställts konstitutionsutskottets medlemmar men inte justitieutskottets.
Britta Bjelle: Också vi har tagit del av det materialet via konstitutionsutskottet.
Ylva Annerstedt: Med anledning av det som professor Lundgren slutade med vill jag säga att det vore intressant att få ta del av skandinaviska erfarenheter på detta område.
Inger René: Jag fortsätter på den tråden. Säkerligen har alla i utskotten fått brev från pedofiler -- jag har fått tre anonyma brev och ett som varit försett med namn och adress. Alla uttrycker samma sak: den oro man känner för att man, om man inte får se på de här filmerna, kommer att hantera svenska barn.
Jag skulle vilja höra dina skandinaviska synpunkter på om de här personernas rädsla är grundad.
Liisa Rulander: Jag tycker att det har kommit fram en del mycket intressanta synpunkter här. Jag vill bara göra en reflektion först innan jag ställer min fråga. Antalet som tittar på bilderna tycker jag är egalt, eftersom barnen blir lidande oavsett hur många som tittar. Riksåklagaren har framfört den åsikten på ett utmärkt sätt.
Jag vet att det finns barnläkare här i dag, och jag vill ställa en fråga till någon av dem. Finns det någonting som kan jämföras med det som drabbar barn som utsätts för sexuella övergrepp? Det är så abstrakt, men man kanske kan göra det begripligt. Kan man t.ex. jämföra det med benbrott?
Eva Lundgren: Först skall jag säga litet om skandinaviska förhållanden, och nu är jag så fräck att jag refererar till egna undersökningar.
Jag har arbetat med fyra grupper av män som begår sexuella övergrepp mot barn. Ungefär 50 % är aktiva användare av pornografi, även barnpornografi. Övergreppen mot barn startar icke med barnpornografi. Efter hand blir de sexuella övergreppen mot barn systematiska. Man kan säga att pornografin inledningsvis blivit använd som en idébank.
Det jag kan säga med utgångspunkt i det som förövarna själva har berättat för mig är att det så småningom förekommer en ömsesidig förstärkning av barnpornografi och sexuella övergrepp mot barn.
Jag har under de tre senaste åren arbetat med både norska och svenska barn och ungdomar. Det har varit så att säga barn från vanliga familjer men också barn som hör till de rituella sammanhangen. I de ordinära familjer där sexuella missbruk sker och där barnpornografi används tvingas barnen se på barnpornografi, och därefter sker de grova missbruken.
I det rituella sammanhanget är det samma mönster, men där blir de sexuella övergreppen genomgående filmade, och där kan man också tala om tortyr. Dessa barn och ungdomar är livrädda för att de förekommer på bild på t.ex. den svenska marknaden, och samtidigt är de skrämda till tystnad. De vet mycket mer om produktion och försäljning av barnpornografi än de vågar berätta. En del vågar kanske berätta för mig, och efter hand har jag fått veta ganska mycket.
Om man ser på funktionen av barnpornografi i förhållande till sexuella övergrepp mot dessa barn, tycker jag att det är överensstämmelse mellan min undersökning och de undersökningar som jag har hänvisat till. Såsom barnen har berättat skall barnpornografin inledningsvis legitimera de sexuella övergreppen. Den skall berätta att det är OK och skall på sikt normalisera övergreppen.
Barnpornografin skall för det andra berätta att detta är någonting barnen kommer att gilla, för så ser barnen ut på filmerna. De något äldre barnen skall också upphetsas sexuellt genom att deltaga i tittandet. För det tredje menar de att förövarna själva hetsas upp och får idéer om hur de skall göra.
Men jag har också frågat om någonting mer, som barn är upptagna av och som jag inte kan se att andra har arbetat särskilt mycket med. Barnen är upptagna av att både genom övergreppsverkligheten, som är det som räknas i deras värld, och barnpornografin lära sig vad det är att vara kvinna eller man resp. pojke eller flicka, och de lär sig vad kärlek är. Man kan tänka sig vilka föreställningar de får om vad ett normalt liv är!
Detta kommer till uttryck i att många barn inte vill bli vuxna -- det är farligt nog att vara barn men ännu farligare att vara vuxen. Flickorna vill gärna bli pojkar, för då tror de att de slipper lättare undan. Hos några går det så långt att de insisterar på att de faktiskt är pojkar -- de kallar sig med pojknamn, de klär sig i pojkkläder och förnekar de kvinnliga formerna.
De flesta av dessa barn har enorma matproblem. De flesta är eller har varit starkt anorektiska -- de vill inte bli kvinnor. De vill inte bilda familj och vill knappast leva -- de har erfarit allt vad mänskligt liv kan innebära av smärta, och de tror att detta är en normal verklighet -- det har de blivit indoktrinerade till genom tankar och gärningar.
Jag var inledningsvis rätt ointresserad av verkningarna av pornografi när jag började med detta arbete, men jag har fullständigt bytt åsikt. Jag har heller inte tidigare varit för förbud som medel att ändra normer, och jag har varit skeptisk mot användandet av lagstiftning som medel, men denna undersökning bland svenska och norska barn har gjort att jag fullständigt bytt ståndpunkt.
Christina Linderholm: Min fråga riktar sig kanske främst till Rädda Barnen och Barnombudsmannen.
Det finns ett möjligt avgränsningsproblem som inte har med grundlagarna att göra, utan med åldern. I konventionen om barns rättigheter anses det att man är barn om man är under 18 år. I de fall vi talar om i dag torde det gälla en 15-årsgräns eller en något luddig gräns när man anses könsmogen.
Jag skulle vilja höra Barnombudsmannens och Rädda Barnens syn på gränsdragningsproblemet. Kan det finnas sådana filmer av verklighetstrogen karaktär att åldersgruppen mellan 15 och 18 år borde omfattas av en lagstiftning?
Catarina Rönnung: Vi har tidigare varit inne på frågan om omfattningen av barnpornografi. Det är en intressant fråga för oss som lagstiftare. Vi har fått litet olika bud om huruvida barnpornografi kan appellera till människor över huvud taget eller om barnpornografin bara kan intressera sådana som har haft en störd uppväxt eller har avvikande sexuell läggning.
Ylva Annerstedt: Jag har en följdfråga till professor Lundgren. Det hävdas ibland att det inom vissa kulturer eller nationaliteter anses normalt och är accepterat att ha sexuellt umgänge med barn. Speciellt mot bakgrund av den import som kommer från vissa håll vill jag fråga, om det faktiskt är på det sättet.
Britta Bjelle: Liisa Rulander ställde en fråga som hon inte har fått svar på. Den handlade om vilka störningar som barnpornografin kan förorsaka hos barn.
Liisa Rulander: Jag tycker att det vore intressant att höra om man kan överföra dessa företeelser till något annat område inom hälso- och sjukvården. Vi har här med oss barnläkaren Eva Lannerö, som alltså arbetar också med andra sjukdomar hos barn.
Karin Söder: Först skulle jag vilja säga att det mot bakgrund av det som professor Lundgren sade är viktigt att poängtera att offer ofta själva blir förövare. Vår strävan måste vara att bryta denna onda cirkel, och det är ett skäl för att man måste gå fram ännu hårdare med lagstiftning.
Det är konventionen om barnens rättigheter som ligger till grund för arbetet i tregruppen Rädda Barnen, UNICEF-kommittén och BRIS. Vad gäller barnpornografi är det fråga om artikel 34 i barnkonventionen, men vi refererar även till artikel 3.
Vad gäller åldersgränsen har vi förespråkat att man skall ha en fixerad åldersgräns och gå upp till barnkonventionens gräns 18 år där det är möjligt att identifiera den som blivit utsatt för brott. Det finns fall där man inte kan identifiera offret, men finns det en åldersgräns, har man lättare att komma till rätta med problematiken.
Mot bakgrund av FN-konventionen har det lämnats ut uppdrag att se till att kriterierna följs i de ratificerande länderna.
Det är alltså en styrka när man skall handha de här ärendena att det tillämpas en 18-årsgräns för identifierade fall och att man i andra fall ingriper om det är sannolikt att barnet är under 18 år.
Eva Lannerö: Inom UNICEF-kommittén har vi tyvärr ingen juridisk expertis, men vi har utgått från barnperspektivet när vi har svarat på promemorian. Vi kanske kan kort beskriva ur barnets synpunkt vad som händer med ett barn vid ett övergrepp, även om jag tror att alla har samma åsikt, att övergreppen är otroligt skadliga. Vad innebär det egentligen för barnet?
Det går nästan inflation i de ord vi använder. Vi talar om kränkning och integritetsbrott, men vad blir det av barnet som utsätts för detta? Jag vill säga att vi berövar barnet en normal barndom. Eva Lundgren var inne på att det utsätts för saker som det inte är moget för. Barndomen försvinner, och barnet vill inte bli vuxet och utvecklar psykiska symptom. Det berövas också sin tillit till vuxenvärlden. Den tilliten utvecklas under de första åren när barnet växer upp i en familj som fungerar. Den tilliten störs, barnet kan inte lita på vuxna, det blir osäkert och får dåligt självförtroende och därmed ett sämre utgångsläge än andra barn.
Eva Lundgren var också inne på att barnet har svårt att sedan bilda familj. Vi har sett att det har svårt att knyta an till andra. Barnen är så skadade i sitt själsliv att de drar sig undan inte bara från den egna familjen, utan också från kamrater. Deras identitet är störd.
Efter övergreppen lämnar vi kvar skamkänslor. Det är barnet som skäms över vad det har varit med om, inte den vuxne förövaren. Barnet lämnas kvar med en skuld: "Det är fel på mig, och det är därför jag utsätts för övergreppet". På lång sikt blir flickorna anorektiska, såsom Eva Lundgren sade. Det är dem jag möter på min mottagning. De utvecklar depressioner med suicidförsök såsom en följd av övergreppen.
Att offret blir förövare beror på att personen i fråga får ett hämndbegär. Det är inte medvetet, men de vill hämnas och gör det på sitt eget barn eller tillåter att det sker mot eget barn -- helt oförståeligt för oss andra.
Det här är starka känsloladdade ord, men det är en verklighet som barnen utsätts för. Behandlingen av dem är otroligt svår. Jag skall ta ett exempel som visar hur svåra skadorna är. Vi vet att tortyroffer har svårt att komma fram med sina upplevelser under 30--40-årsåldern, så att upplevelserna kommer fram när personerna är i medelåldern. Detta kan man jämföra med de barn som har utsatts för övergrepp.
Det här är så svårt att även de terapeuter som sysslar med barnen måste ha stöd och hjälp. Men alla drabbas inte lika hårt. En del klarar att leva ett hyggligt liv ändå. Men även om det bara är ett eller två barn som drabbas, tycker jag att det är tillräckligt för att vi skall göra vad vi kan för att ändra vår lagstiftning och se till att minska pornografiutbudet.
Vi har i UNICEF-kommittén diskuterat mycket att vi måste betänka vårt internationella ansvar -- det har vi lovat genom att ansluta oss till barnkonventionen. Vi kan vara föregångare för andra länder. Det är 154 länder som skrivit på barnkonventionen, och går de samman, kan de göra någonting positivt.
Tora Holst: Barnombudsmannen vill införa en definition av vad som skall anses som barn i barnpornografilagen. Barnombudsmannen vill ha en 18-årsgräns för att få överensstämmelse med konventionen, enligt vilken man räknas som barn under 18 år.
Jag har tidigare varit anställd hos justitiekanslern och sett på en del barnpornografiska filmer. (Talet nästan ohörbart, högtalarljudets nivå starkt nedskruvad) -- enligt min uppfattning är könsmognaden avslutad när personen är betydligt under 18 år. Även i fortsättningen kommer det naturligtvis att vara så, att man i många fall inte vet hur gammalt barnet är, så att man måste gissa sig till åldern, men då kan man använda som tolkningsinstrument att med en 18-åring avses en person vars könsmognad är avslutad. Den tidiga kroppsliga mognaden hos dagens ungdomar motsvaras ju inte av psykisk mognad.
Karin Söder: Jag vill göra ett tillägg, som kan vara av intresse för denna parlamentariska församling. Så sent som igår fick vi besked från Folketinget att man i Danmark föreslår en lagändring om att kriminalisera innehav av barnpornografi. I Nordiska rådet, som sammanträder här i nästa vecka, finns sådana förslag från de svenska, finska och danska delegationerna, och därutöver är lagstiftning på gång i ett antal länder i Europa. FN:s organ har framfört en stark vädjan att vi skall gå fram den vägen.
Sverige tycks vara det enda land i världen där barnpornografilagstiftningen regleras i grundlag. Vi vädjar om att man inte låter det utgöra ett hinder för ett ökat skydd för barnen. Det är fråga om barnens bästa, ingenting annat.
Britta Bjelle: Ingen mer har nu begärt ordet för att ställa frågor.
För oss i utskotten har detta varit en intressant genomgång. Möjligen borde vi ha haft litet mer tid med tanke på vilka vi har inbjudit.
Vi är tacksamma om vi kan få det anförande som organisationerna har förberett och som Karin Söder nämnde. Även om de flesta känner till deras inställning, skall vi skicka ut anförandet.
Ett varmt tack till er alla!
Thage G Peterson: Vi hälsar deltagarna och åhörarna välkomna till andra delen av utfrågningen om barnpornografi.
Vi kommer att inleda denna del av utfrågningen med att experter från Telia redogör för kommande möjligheter att distribuera teleprogram och videofilmer över det befintliga telenätet, något som har fått allt större betydelse i både debatten och verkligheten. För det avsnittet har vi avsatt 20 minuter.
Efter denna redogörelse kommer utskottens ledamöter att ges tillfälle att ställa frågor till Telias representanter.
Därefter kommer vi att ta upp de tryckfrihetsrättsliga aspekterna. Vi kommer främst att ta upp de olika förslag till åtgärder mot barnpornografi som har lagts fram. Vi har bett justitiekanslern att först redogöra för de fyra olika lösningar som diskuterats. Vi har vidare bett professor Madeleine Leijonhufvud att därefter redogöra för ett femte förslag, som hon själv har lagt fram. Innan utskottens ledamöter ställer sina frågor i anslutning härtill har vi bett justitiekanslern att göra en kort kommentar till Madeleine Leijonhufvuds förslag.
Efter detta kommer utskottens ledamöter att få tillfälle att ställa frågor till justitiekanslern och Madeleine Leijonhufvud.
Därefter kommer vi att be de närvarande representanterna för de publicistiska intressena, inklusive pressombudsmannen, att svara på frågor från utskottens ledamöter.
Thage G Peterson: Jag hälsar nu Östen Mäkitalo, Anders Kagevall och Anders Lundström välkomna.
Östen Mäkitalo: Jag skulle först vilja säga att Telia Research AB är Telias forsknings- och utvecklingsbolag.
Det finns i dag ett flertal möjligheter att överföra TV till hemmen. Det finns satellit, och det finns fiber, som framför allt kommer i större utsträckning i framtiden. Man kan använda koppartrådar som i dagens telefoni. Det finns kabel-TV, rundradio och mikrovågssystem.
De system vi skall tala om i dag är det som har med telenätet, dvs. användningen av koppar och datanät, att göra. Jag kommer att säga några ord generellt om telenätets möjligheter, och därefter kommer mina kolleger att beskriva dessa möjligheter mer i detalj.
Telenätet används inte enbart som telenät utan också som förbindelse mellan olika typer av datanät. Det finns där också vissa möjligheter att överföra den här typen av information.
I princip består telenätet av ett transportnät och ett accessnät, dvs. ett anslutningsnät till transportnätet.
Med en vanlig telefon kan man via modem sända och ta emot en viss mängd data. I dag finns det också i begränsad utsträckning möjligheter till utökade tjänster i form av ISDN, som ger högre kapacitet för data och bilder.
Dessa system och telenätet kommer att fungera på ungefär samma sätt som dagens telefoni -- man ringer upp den som man vill lämna information till eller inhämta information från. Det betyder att kopplingen är identifierad och loggad i båda ändarna, varför man har en viss kontroll över det hela.
Anders Lundström: Jag har fått tio minuter på mig för att redogöra för hur man kan överföra stillbilder och rörliga bilder över vårt telefonnät. Det hade givetvis varit trevligare att få vissa detta i något annat sammanhang. Det är nämligen min fasta övertygelse att den här tekniken, rätt utnyttjad, kan bli till stor nytta både för den enskilda människan och för samhället.
Jag tänkte ta er med på en resa och då börja med att visa vad man kan använda vårt vanliga telefonnät till. Vi kan vidare titta på en annan teknik som finns i dag och som heter ISDN. Slutligen skall vi ha ett framtidsscenario med en ny teknik som heter ADSL och som lovar mycket.
Jag börjar med ett helt vanligt analogt telefonabonnemang. Vad ni ser på den bild jag visar på overheaden är en liten bildtelefon för hemmet. Den kostar 4 000 kronor, och den finns i dag i USA. Man stoppar helt enkelt in den i telefonjacket och kan sedan ringa till den man vill tala med. På det lilla fönstret som har i stort sett ett vykorts storlek kan man se motparten. Den här bildtelefonen fungerar på vårt vanliga telefonabonnemang.
Det har i USA dykt upp en del suspekta TV-shower av typ Bingolotto. Om man sitter hemma i soffan och kan gissa priset på en vara eller får bingo, ringer man upp TV som i sändningen visar bilden av den som ringer. Jag vet inte om detta är någonting för det svenska kynnet, men tekniken finns. Hade den kostat litet mindre hade jag köpt en sådan här åt mina föräldrar i Norrland och en åt mig själv. Bildtelefonen ger en stark närhetskänsla.
Vi håller oss kvar vid det vanliga telefonnätet. För 4 000 kronor får man en rätt bra persondator med ett modem. Med denna utrustning kan man ringa precis vart man vill. Jag ser ju helst att man ringer till KTH och plockar hem en distansutbildningssektion och förkovrar sig på kvällen. Den som är mammaledig kan ringa till företaget och fortsätta att delta i arbetet. Jag själv som har rätt långt till jobbet kan sitta hemma en dag i veckan och jobba med den här utrustningen. Men självfallet kan den också missbrukas. Med den här utrustningen kan man ringa vart som helst i världen.
Kan man då göra någonting för att hålla koll på detta? I takt med att Telia bygger bort sina gamla mekaniska växlar och vi får AXE-teknik kommer man att logga alla samtal. Detta har vi gjort för att kunna erbjuda kunderna mer specificerade telefonräkningar. Men det skulle även kunna användas för att kontrollera om någon har ringt till ett "skumt" telefonnummer.
Så till en nyhet som kom för ungefär ett år sedan. Fler och fler människor tecknar ett abonnemang, som innebär att de begagnar sig av en ISDN-tjänst. Man kan härigenom överföra otroligt mycket mer information över den gamla telefontråden än om man bara har ett vanligt abonnemang. På det här sättet kan man överföra rörliga bilder i mycket större format än med den billigare analoga telefonen.
Denna teknik har funnits tidigare, men kostnaden har varit mycket hög, dvs. omkring 0,5 miljoner kronor. Men vad som nu händer är att det om ett par tre månader till Sverige kommer billiga kortsatser, som man stoppar in i en vanlig PC eller Mac och som gör om dessa till en bildtelefon. Jag har själv haft detta i ungefär ett år. I en vanlig Mac har jag stoppat in två kort. Detta tillägg kostar ungefär 40 000 kronor, och man får på det sättet en bildtelefon. Man får på skärmen en liggande A4-sida, och man kan skicka dokument mellan datorer. Jag ringer en gång i månaden till en kollega i USA med det här systemet för att diskutera tekniska problem. Kostnaden blir densamma som för ett vanligt telefonsamtal.
Detta är vad som finns i dag.
Till slut helt kort något om ett framtidsscenario. För bara några år sedan lärde man sig i olika laboratorier att skicka vanlig video, dvs. egentligen en vanlig TV-signal över en ordinär telefontråd. En telefontråd är ju egentligen avsedd bara för att överföra tal. Det är därför otroligt knepigt att knyckla in en TV-bild på en telefontråd, men i dag har vi lärt oss att göra det. Framför allt i USA har teleoperatörer och stora underhållningsfirmor i t.ex. Hollywood gått samman för att se vad man skulle kunna använda den här nya tekniken till. Att skicka en video över en koppartråd är bara halva problemet. Det måste ju också finnas en tjänst som gör att systemet går att använda på ett enkelt sätt.
Det här systemet kan t.ex. användas i skolan. När jag för några år sedan gick i skolan, anpassade man schemat efter Utbildningsradions sändningar i TV. Nu kommer man i stället under t.ex. en geografilektion att kunna koppla på TV-n, ringa upp Utbildningsradion och få önskat program.
Så ett framtidsscenario. Detta är mycket nytt, och jag har här bara skissat ett arbete med teknikutveckling som vi deltar i. Det hela är ännu mycket löst.
Man kommer hem på kvällen och slår sig ned framför TV-n. Man trycker på fjärrkontrollen till någonting som kanske liknar en CD-spelare. På TV-rutan dyker det upp en bild som visar vilka tjänsteleverantörer som man kan få kontakt med. Det kan vara videouthyraren på hörnet. Det är nu kväll och han har stängt, men du kan ändå få se någon av hans videofilmer. Andra tjänsteleverantörer kan vara KTH, Chalmers, en postorderfirma eller vad som helst. I kväll väljer du Bosses Video, och du får då på din TV-skärm en ny meny med en förteckning över alla videofilmer som Bosses Video kan erbjuda just nu. Du klickar med fjärrkontrollen fram en video som du tycker verkar intressant och trycker på "Play". Sedan kan du se filmen precis på samma sätt som om du hade haft videobandet hemma oss dig.
Om du varit på IKEA och köpt en hylla som du inte kan skruva ihop, ringer du till IKEA och får en instruktion som visar hur du skall göra.
Detta var ett alltså ett framtidsscenario.
Vi har förberett en liten demonstration som visar hur det kan se ut om man använder ett sådant här system på rätt sätt, t.ex. av en tidning som hämtar hem bilder från OS i Lillehammer.
Anders Kagervall: Jag tänkte helt kort demonstrera en teknik som finns redan i dag. Det är bilder som jag hämtat hem över datanätet Internet.
Ett bildarkiv som har varit mycket populärt under den senaste tiden har varit OS i Lillehammer. Jag skulle ha kunnat vara uppkopplad live, men detta är en demonstration där allt ligger lagrat på min dator. Jag hade alltså kunnat koppla upp mig mot en dator i Norge och få en meny över vad man där har att erbjuda. Bl.a. har man haft ett stort arkiv av TV-bilder som man har datoriserat och därmed gjort tillgängliga.
Jag väljer här matchen Sverige-Kanada, klickar med musen och efter en liten stund kommer det upp en bild på min skärm. Den enda skillnaden jämfört med om vi hade kört live är att det hade tagit litet längre tid.
Det är även möjligt att överföra rörliga bilder med den här tekniken. Det blir då fråga om större datamängder, och det tar litet längre tid innan vi får fram programmet -- med dagens teknik måste hela videosnutten överföras innan vi kan börja titta på den.
Den lilla filmsnutt som jag nu skall visa är hämtad från ett företag i Kalifornien, som säljer multimediaprodukter. De utnyttjar den här tjänsten för att göra reklam. Man får ett litet prov på företagets produkter för att kunna bestämma sig om man vill köpa något.
Vi kan även titta på en stillbild av litet högre kvalitet. Det syns kanske inte så bra här på overheaden, men har man en hyfsad hemdator blir kvaliteten mycket bra med dagens teknik. Just dessa bilder kommer från ett museum i San Fransisco.
Jag har här, som sagt, använt ett datanät som heter Internet. I princip samma sak går att göra med de BBS-system, som man bl.a. i DN har haft en artikelserie om. Detta system är inte riktigt lika lätt att använda -- man får skriva en del kommandon på tangentbordet och kan inte bara klicka med sin mus. Men principen är alltså densamma.
Östen Mäkitalo: Det finns alltså stora möjligheter att i dag överföra bilder och video. Det tar emellertid en viss tid att överföra informationen, men allteftersom kapaciteten i näten ökar blir överföringstiden kortare och kvaliteten högre.
Thage G Peterson: Tack skall ni ha! Då ger jag möjligheten till utskottens ledamöter att ställa frågor.
Inger René: Det sägs ibland i de här sammanhangen att de som använder barnpornografifilmer är tekniskt så ointresserade att det skulle vara ett bekymmer för dem att använda den här nya tekniken. Vid den här demonstrationen såg det inte särskilt besvärligt ut, men vilken är er åsikt om den saken?
Östen Mäkitalo: Jag tror inte att de tekniska svårigheterna att utnyttja de här systemen utgör något hinder. Däremot är det så att när det gäller tjänster inom telenätet har man nu genom avtal kontroll över vilka som är anslutna och vilka tjänster de tillhandahåller. Det som kan vara problem är datanäten och de internationella anslutningarna, som vi inte på samma sätt har kontroll över.
Inger René: Är det tekniskt mer komplicerat att använda de systemen?
Östen Mäkitalo: I princip inte -- det är fråga om att slå ett telefonnummer. Men genom de avtal som Telia har med sina kolleger i andra länder har man även här en viss kontroll. Det är emellertid inte tekniskt svårt att använda systemen.
Catarina Rönnung: Vi hörde på förmiddagen om interaktiv dataöverföring, dvs. att man kan designa sin egen barnpornografifilm. Är det i dag möjligt att i Sverige tillämpa den tekniken? Hur långt har man kommit på det området?
Sedan tycker jag att det verkar som om den här tekniken över huvud taget öppnar möjligheter till ett storebrorssamhälle, dvs. att det är litet grand integritetskänsligt och kan kränka privatlivets helgd, om det finns möjlighet att man blir uppringd utan att man har möjlighet att förhindra det.
Östen Mäkitalo: Man kan inte bli uppringd och bli "betraktad" -- det finns möjligheter att förhindra det.
I teorin är det möjligt att man själv kan påverka det man vill se, genom val mellan ett antal i förväg inspelade sekvenser och på det sättet få viss interaktivitet, men för att det i praktiken skall vara allmänt möjligt krävs det att det finns en operatör som tillhandahåller den tjänsten och att Telia i avtalet med sina abonnenter har tagit hänsyn till detta. Teoretiskt sett är det alltså möjligt att åstadkomma sådana system, men i praktiken är förhållandena detsamma som med vilken verksamhet som helst -- det regleras genom avtal.
Henrik S Järrel: Jag skulle gärna vilja att ni belyste frågan hur man granskar och kan kontrollera den här trafiken. Vad finns det för avlyssnings-, koderings- och sekretessmöjligheter, om man skulle vilja granska den här trafiken för att se om det pågår någon form av olaglig informations- eller bildöverföring. Vilka resurser måste man i sådant fall använda sig av?
Det är väl alltid så att det måste finnas en källa, men den källan kan i och för sig finnas på andra sidan jordklotet. Det pågår kontinuerlig sändning, och det är individuell uppkoppling. Det är emellertid en total spridning till alla som har möjlighet att koppla upp sig på nätet. Många kan alltså nås av den här informationen, och det kan ge spridningseffekter. Kan du belysa den frågan litet närmare?
Östen Mäkitalo: Det är redan i dag möjligt att via en telefon ringa vem som helst och överföra information. Sådan överföring från en abonnent till en annan kommer det även framgent att finnas möjlighet till. Data kan i dag koderas på olika sätt. En överföring från en abonnent till en annan någonstans i världen är mer svårkontrollerad just på grund av koderingsmöjligheterna.
Alla de öppna tjänster som var och en kan abonnera på kan man däremot hantera på ett helt annat sätt.
Bengt Hurtig: Om man vill koppla upp sig på det datorsystem som vi här fick demonstrerat, måste man alltså först i sin egen dator lagra den stillbild eller de rörliga bilder som man vill titta på. De finns alltså lagrade på den egna hårddisken.
Finns det några möjligheter att titta på bilder så att säga on line, där man får signalen direkt in på sin bildskärm? Jag tycker att det borde vara möjligt. Vi har i EG-delegationen haft kommunikationer med Bryssel, där det sitter en TV-kamera i den ena änden och en bildskärm i den andra. Man skulle väl på samma sätt kunna ha en video som man själv kan styra. Då finns det, såvitt jag förstår, ingen bild lagrad i den egna datorn.
Östen Mäkitalo: Den här förbindelsen med Bryssel har haft tillräcklig kapacitet för att man skulle kunna överföra bilder momentant, låt vara i digitalform. Man kan inte titta på detta om man gör ett snitt på vägen, men man kan naturligtvis avkoda den informationen och då se bilden.
Henrik S Järrel: Jag tror inte att jag fick något svar på min fråga om tredje part kan gå in och avlyssna en koderad eller krypterad informationsöverföring. Låt oss ta exemplet med barnpornografi och en fotografisk bild, stillbild eller rörlig bild. Är det möjligt att gå in och kontrolla förekomsten av sådan överföring om den genomförs av ett koderings- eller krypteringssystem?
Östen Mäkitalo: Om det är fråga om en överföring mellan två ägare av utrustningen, har de möjligheter att genom kryptering göra det omöjligt för någon annan att komma åt överföringen. Det är samma princip som när man i dag överför data mellan t.ex. banker.
Om det däremot är fråga om en publik tjänst, är ju algoritmerna kända, vilket innebär att förbindelsen kan övervakas och avkodas.
Liisa Rulander: Att det så att säga över vattnet förekommer kommunikation som vi här inte riktigt önskar är en sak. Men vad jag har funderat litet över är kostnadsaspekterna. Det måste väl ändå bli ganska dyrt för de här konsumenterna att beställa hem sina produkter. Jag brukar gräla på mina pojkar där hemma när de leker med modemet litet för mycket. Jag kan tänka mig att om man måste ta till internationella baser för att komma åt den information man vill ha, så blir det väl ganska dyrbart.
Den utrustning som ni här demonstrerade kostar ju en hel del, även om den numera blivit billigare än tidigare. Men vilka är kostnaderna för själva kommunikationen?
Östen Mäkitalo: Kostnaderna för användningen av dessa system är ungefär desamma som för telefonsamtal med utlandet, dvs. 10, 20, 30 eller 40 kronor i minuten beroende på vart man ringer.
Liisa Rulander: Jag tyckte bara att det, med tanke på all den teknik som krävs, lät väldigt litet när det sades att det skulle vara samma taxa som för vanliga samtal. Men utnyttjandet av denna teknik kostar tydligen inte mer.
Östen Mäkitalo: Nej, själva transporten kostar inte mycket mer än ett vanligt telefonsamtal, eftersom den egentligen inte kräver så mycket mer. Däremot är det mer kostsamt i ändarna än så länge. Även om det blir billigare, så är det fråga om ett antal tusenlappar som skall till.
Thage G Peterson: Eftersom inga av utskottens ledamöter tycks ha några ytterligare frågor i detta avsnitt, vill jag tacka Östen Mäkitalo och hans medarbetare för att de hade vänligheten att komma till vår hearing. Tack skall ni ha!
Thage G Peterson: Vi går nu över till de tryckfrihetsrättsliga aspekterna.
Vi skall nu främst behandla de förslag till olika åtgärder mot barnpornografi som har lagts fram. Vi har bett justitiekanslern Johan Hirschfeldt att redogöra för de fyra lösningar som har föreslagits i debatten. Ledamöterna i de båda utskotten har fått material som belyser dessa fyra förslag, och med den kännedom jag har om både justitieutskottet och konstitutionsutskottet är jag övertygad om att ledamöterna har satt sig in i de olika förslagen.
Två av dessa åtgärder lade JK fram förslag om i sitt remissyttrande över justitiedepartementets promemoria. Det tredje förslaget till lösning presenterades av Justitiedepartementet vid dess hearing för en månad sedan. Det fjärde förslaget är det som har lagts fram av Brottsförebyggande rådet.
Sedan justitiekanslern har kommenterat dessa förslag, kommer professor Madeleine Leijonhufvud att redogöra för sitt förslag, alltså det femte förslaget. Därefter ger vi JK möjlighet att kommentera det förslaget.
Johan Hirschfeldt: Får jag först i anslutning till denna tekniska genomgång bara nämna en fråga som jag tycker är mycket känslig och viktig. Man kan naturligtvis tekniskt sett övervaka trafiken mellan bas och mottagare. Men om statsmakterna skulle använda sig av en sådan övervakning skulle det, såvitt jag förstår, vara en form av telefonavlyssning. Detta är en möjlighet som vår lagstiftning ger men som är kringgärdad med utomordentligt stränga restriktioner.
Jag skulle alltså tala om de olika alternativen och tar då som utgångspunkt gällande förhållanden i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Den fråga vi i dag ställer oss är om nuvarande regler är uttryck för en riktigt gjord avvägning mellan de aktuella intressena. En annan fråga är om reglerna i dagens system är effektiva när det gäller att bekämpa barnpornografibrott. Vidare inställer sig frågan om en ändring skulle medföra farliga skadeverkningar på de konstitutionella värden som informationsfriheten utgör. Vi ser också en teknisk framtid målas upp. Detta illustrerar behovet av att man på ett brett och långsiktigt sätt följer dessa frågor i ett utredningsarbete.
Detta är den långsiktiga aspekten, och jag går nu över till den mer akuta frågan.
Jag börjar med att säga några ord om det som har kallats för konfiskationsalternativet, vilket man skulle kunna säga är det minst ingripande. Enligt dagens regler kan det vara nödvändigt att efter lagföringen återlämna videogram som beslagtagits i samband med en utredning, såsom t.ex. i fallet i Norrköping. Här kan det i en del fall visa sig vara fråga om videogram som inte är avsedda för spridning utan som redan har spritts. Förslaget om ett renodlat konfiskationsalternativ innebär att man inte skall behöva lämna tillbaka filmerna utan att dessa i stället skall förstöras.
Juridiskt sett innebär det ett ingrepp i egendomsrätten. Ett sådant ingrepp skulle säkerligen vara rätt verkningsfullt när det gäller att rensa förekomsten av sådant material exempelvis i dessa nätverk. Men den kriminalpolitiska signalen i en sådan lösning är mycket svag, om ens någon -- ett innehav är ju inte kriminaliserat.
I anslutning härtill vill jag också säga att man inte helt bör glömma bort att om en gärningsman fotograferar sin egen gärning och döms för sexualbrott, så kan filmen eller bilden enligt brottsbalkens regler förverkas.
Detta var det renodlade konfiskationsalternativet, och jag kommer då över till alternativet innehavskriminalisering. Den första fråga jag då vill beröra är huruvida innehavskriminalisering måste göras i både tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Man bör då komma ihåg att vi har valt lösningen med två parallella grundlagar just därför att de skall kunna innehålla olika regler på någon punkt. Det bästa exemplet på detta är biografcensuren, men det finns även andra exempel.
Att i tryckfrihetsförordningen inte kriminalisera innehav skulle ha ett symbolvärde i det att man bibehåller tryckfrihetsförordningen oförändrad på den punkten. Å andra sidan kan det vara svårt att förklara varför bilderna inte skall behandlas på samma sätt i de båda lagarna. Det praktiska behovet av en kriminalisering av innehav är dock säkerligen större när det gäller videogram än i fråga om tryckta stillbilder. Straffvärdet är kanske detsamma, och det kan därför av kriminalpolitiska skäl vara svårt att inse varför man skulle göra en sådan här skillnad.
Nästa distinktion blir huruvida en innehavskriminalisering skall ske utan genombrott av censurförbudet eller med genombrott av censurförbudet. Båda dessa alternativ har förekommit i diskussionen.
Det minst ingripande skulle naturligtvis vara en innehavskriminalisering utan genombrott av censurförbudet. Utgångspunkten för den skissen är att det är ett viktigt intresse att skydda informationsfriheten -- det skall inte förekomma ingrepp före spridningen, dvs. husrannsakan och beslag t.ex. på nyhetsredaktioner skall inte vara tillåtna. Om man kriminaliserar innehav med genombrott av censurförbudet, skulle Rapport ha kunnat förhindras att sända det reportage om barnpornografi som blev föremål för straffrättslig åklagarprövning. Jag fann i detta fall att inslaget på grund av försvarlighetsreglerna inte var straffbart som spridning av barnpornografi.
Att man upprätthåller censurförbudet innebär också att man ger ett skydd åt meddelare. Man kan tänka sig att någon innehar ett videogram med barnpornografi som har ett mycket stort nyhetsvärde. Det skulle kunna vara ett material om marknaden för eller produktionen av barnpornografi. Det skulle kunna av materialet framgå att det är mycket mäktiga intressen i samhället som står bakom den produktionen. En medborgare -- det må vara en frilansjournalist eller någon annan -- som har ett sådant arbetsmaterial i sitt hem skall kunna åtnjuta grundlagens skydd.
Det finns ett problem med alternativet att man inte bryter igenom censurförbudet, och det har med importverksamhet att göra. Vi var under förmiddagen inne på att import för eget bruk blir straffbar genom en innehavskriminalisering. Om importen däremot sker i syfte att ge ut materialet på den inhemska marknaden, blir denna regel inte verkningsfull.
Det andra alternativet är att bryta igenom censurförbudet och genomföra en kriminalisering i de båda grundlagarna. Det kräver att man går in i tryckfrihetsförordningens första kapitel, som innehåller kärnpunkterna i informationsfriheten. I dag är dessa regler så starka, att man inte gör något undantag från censurförbudet ens för krigstidsförhållanden. Det skulle alltså här bli fråga om ett mycket långtgående genombrott av friheten att trycka och ge ut skrifter och andra skyddade framställningar. Däremot blir naturligtvis problemet med import mindre vid en sådan lösning.
Faran med denna lösning har angetts vara smittoeffekten, dvs. att gör man ett genombrott en gång, så kan det vara lättare att göra det en gång till. Det kan också förekomma andra situationer som det i en framtid kan framstå som välmotiverat att ingripa mot.
Madeleine Leijonhufvud: Jag vill börja med att kort erinra om hur det nuvarande straffansvaret i samband med barnpornografi ser ut. Några av de nu närvarande var inte här på förmiddagen, och vad jag nu skall säga kompletterar i någon mån JK:s framställning i morse. Detta är ju en viktig utgångspunkt för en eventuell lagstiftning, hur denna än anses böra utformas. Den är också nödvändig som bakgrund till det förslag som jag nu skall redogöra för.
Jag använder några konkreta exempel från de beslag som gjorts under senare tid för att visa hur det i dag ser ut.
Först den videofilm, i vilken en man hade fört in sin penis i munnen på ett spädbarn. Mannens handlande utgör våldtäkt. Vad han gör sig skyldig till är vad lagen kallar "med samlag jämförligt sexuellt umgänge". En erigerad penis kan inte utan våld trängas in i ett litet barns mun och hals. Högst sannolikt skulle den här våldtäkten bli bedömd som grov. Handlandet innebär särskild råhet och möjligen livsfara, särskilt om mannen ejakulerar i barnets hals med kvävningsrisk som följd.
I den film, i vilken en man och en liten pojke låg på en säng och höll i varandras könsorgan, begick mannen åtminstone det brott som har den missvisande beteckningen "sexuellt umgänge med barn". Troligen skulle brottet bli bedömt som sexuellt tvång eller sexuellt utnyttjande på grund av barnets beroendeförhållande till den vuxne.
Flickan som piskades naken utsattes naturligtvis för ett misshandelsbrott. Men att hon användes för en pornografisk film innebär också att hon utsattes för ett sexualbrott, nämligen sexuellt ofredande. Det brottet föreligger alltid när barn används i pornografiska filmer eller bilder. Men ofta är det alltså fråga om betydligt allvarligare sexualbrott.
Den som filmade det hela -- vare sig det var förövaren själv eller någon annan person -- gjorde sig skyldig till barnpornografibrott enligt brottsbalken 16:10 a. Själva framställandet av en barnporrfilm innebär alltså oftast flera brott. Sexualhandlingen mot barnet utgör ett brott. Att använda barnet i en porrfilm utgör ett annat sexualbrott, och att framställa filmen i uppsåt att sprida den utgör ett brott mot allmän ordning -- barnpornografibrott.
När en sådan bild trycks i en tidning eller en sådan film visas i TV, blir det fråga om ansvar för brott enligt tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen för utgivaren av tidningen respektive TV-programmet. Det straffbud som då används i tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen lyder likadant som brottet enligt brottsbalken 16:10 a: att skildra barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids. Utgivaren undgår ansvar bara om det var försvarligt att visa bilden eller filmen, vilket i praktiken betyder att det skall ha varit fråga om en befogad och seriös nyhetsförmedling.
Innehav är inte förbjudet. Man kan se filmen själv och visa den för sina vänner utan att det kan förhindras. Man kan också behålla barnporrtidningen med bilden av barnet.
Bakgrunden till att jag är här i dag är att juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet fick departementspromemorian Ökat skydd för barn på remiss. I promemorian avvisades tanken på ett förbud mot innehav av barnpornografi. Den motivering som gavs var att detta skulle utgöra ett alltför långtgående ingrepp i själva grundtanken i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.
Fakultetsnämnden delade inte denna utgångspunkt utan framhöll att grundtanken bakom grundlagsskyddet är att tanke- och åsiktsfriheten skall skyddas. Den friheten berörs inte, skriver fakultetsnämnden i sitt remissvar, när ett sexuellt övergrepp begås mot ett barn för att skildra detta i bilder att användas av vuxna personer som verktyg för sexuell tillfredsställelse. Att köpa eller att på annat sätt anskaffa och använda sådana bilder är inte att informera sig utan att utnyttja ett barn på ett sätt som skadar dess integritet.
Nämnden ifrågasatte om tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen verkligen kunde anses bevara ett grundslagsskydd för innehavet av sådana alster vars framställande och spridande har gjorts till brott enligt dessa lagar som missbruk av tryckfriheten.
I den rättspolitiska frågan intog fakultetsnämnden den ståndpunkten att innehav bör förbjudas, eftersom själva förekomsten av bilderna ute bland människor utgör en fortsatt kränkning av det utnyttjade barnet.
Här vill jag, med anledning av förmiddagens diskussion om spridning kontra innehav, tillfoga att om innehav är en kränkning utgör det grund för att kriminalisera själva innehavet och inte begränsa kriminaliseringen till spridandet. Jag vill också hänvisa till de andra skadliga effekter som professor Eva Lundgren berättade om och där kontentan var att detta är förödande effekter för barnet.
Hur ett förbud lagtekniskt skulle utformas gick fakultetsnämnden inte närmare in på -- det fanns ju i promemorian inget underlag att utgå från.
Vid hearingen i justitiedepartementet representerade jag -- som professor i straffrätt och ledamot av nämnden -- den juridiska fakultetsnämnden. Underlag för hearingen var JK:s yttrande med två alternativa konstruktioner för ett förbud mot innehav och ytterligare ett alternativ utformat av departementet. Alla tre förslagen förutsatte att förbudet skulle gälla all barnpornografi -- inte bara sådana där "verkliga" barn använts. Alla tre alternativen förutsatte omfattande ändringar i grundlag. Detta gällde även det förslag från JK som bara möjliggjorde konfiskation.
Rättschefen Göran Regner framhöll i sin inledning till hearingen att vi skulle diskutera de tre konstruktionerna men att även alternativa konstruktioner skulle prövas.
De framlagda förslagen överensstämde visserligen till sina effekter med fakultetsnämndens rättspolitiska ståndpunkt, men med vår utgångspunkt låg en annan och enklare konstruktion närmare till hands.
Den logiska konsekvensen av vår ståndpunkt är att barnpornografibrott som avser bilder och filmer, framställda genom övergrepp på barn, skall beivras genom vanlig lag -- på samma sätt som sedan länge sker när det gäller exempelvis förmögenhets- och koppleribrott. Att lura till sig pengar genom vilseledande uppgifter i tryckt skrift och att främja prostitution genom annonser i tidningar faller inte under tryckfrihetsförordningen. Motiveringen härför är att det inte är fråga om bruk av yttrandefriheten. Tryckfrihetsförordningens exklusivitet som straff- och processlag sträcker sig inte så långt att den omfattar all användning av massmedial teknik.
Detta är inte någonting som fakultetsnämnden har gripit ur luften, utan det är ett väletablerat faktum. Håkan Strömberg, förutvarande professor i offentlig rätt, skriver i standardverket på området -- boken Tryckfrihetsrätt, som nu har kommit ut i tio upplagor:
"Ordalagen i TF 1:1 kan ge det intrycket, att brottsligheten av en skrifts 'innehåll' alltid skulle vara att bedöma enligt TF. Detta gäller emellertid ej undantagslöst. Formuleringen i TF 1:3, som talar om 'missbruk av tryckfriheten', ger ett riktigare uttryck för rättsläget. Endast om skriftens innehåll är resultatet av ett bruk av den yttrandefrihet, som TF avser att i princip garantera, är dess brottslighet att bedöma enligt TF. Tryckfrihetens syfte sägs i TF 1:1 vara 'säkerställande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning'. Som tidigare framhållits avser TF främst att skydda den politiska och kulturella yttrandefriheten. En tryckt framställning, som är brottslig i annat avseende än som ett överskridande av yttrandefrihetens gränser, blir att bedöma enligt allmän lag. Den i praktiken viktigaste konsekvensen härav är, att om en tryckt skrift utgör medel för en handling, som företages i rent ekonomiskt syfte, är handlingens brottslighet att bedöma enligt allmänna regler, även om själva innehållet i skriften skulle utgöra ett väsentligt led i handlingen. Man kan också uttrycka saken så, att ekonomiska brott begångna genom tryckt skrift är att betrakta som vanliga brott och skall behandlas i vanlig straffprocess. I rättspraxis har denna princip vunnit tillämpning beträffande bedrägeri, illojal reklam och brott mot lotteriförordningen. -- -- -- Som allmänna brott bör säkerligen också bedömas t.ex. svindleri genom tidningsuppgifter och sedelförfalskning genom tryckpress."
Strömberg fortsätter:
"I princip är det säkerligen tänkbart att även andra genom tryckt skrift begångna brott än ekonomiska brott kan komma att bedömas enligt allmän lag på grund av att de saknar samband med yttrandefriheten. Koppleri och främjande av otukt bör kunna bestraffas enligt brottsbalken, även om verksamheten bedrivits genom annonser i tidningar."
Så långt professor Strömberg.
När det gäller koppleri genom tryckt skrift har det blivit just så här genom en prejudicerande HD-dom från 1979. Den verkställande direktören i ett tidningsföretag dömdes enligt brottsbalkens koppleribestämmelser för att han hade tillåtit införandet i tidningen av annonser om prostitution.
Med hänsyn till att barnpornografibrott genom lagstiftning år 1979 har gjorts till ett tryckfrihetsbrott, respektive nu ett yttrandefrihetsbrott, och alltså reglerats som ett missbruk av yttrandefriheten är möjligheten att genom prejudikat slå fast en annan ståndpunkt nu överspelad. Det krävs en lagstiftningsåtgärd, och det är fråga om en grundlagsändring. Men denna är okomplicerad jämfört med de andra föreslagna konstruktionerna. Ett tillägg görs i tryckfrihetsförordningens 1 kap. 9 § genom en fjärde punkt -- efter den punkt som gäller alkohol- och tobaksreklam -- med lydelsen:
Utan hinder av denna förordning gäller vad i lag är stadgat.
-- -- --
"4. om ansvar för sådant barnpornografibrott som avser skildring, vars framställande innefattat brott enligt brottsbalken 6 kap."
Yttrandefrihetsgrundlagen 1:12 hänvisar till denna bestämmelse och måste därför kompletteras på motsvarande sätt.
Detta är allt som krävs i form av grundlagsändring.
Vad man därmed gör är att man slår fast att de barnpornografiska bilder och filmer som det nu handlar om, som har framställts genom övergrepp mot verkliga barn och vars förekomst ute i samhället kränker dessa barn inte omfattas av grundlagsskyddet. Man utgår från det skyddsintresse som kränks av befattningen med sådana här alster, dvs. barnets integritet, och slår fast att befattningen inte utgör bruk av yttrandefriheten i tryck och på film utan att syftet är ett annat, nämligen att utnyttja barnet av ekonomiska och/eller sexuella motiv.
I motsats till de tre konstruktioner som presenterades vid hearingen i departementet ändras ingenting när det gäller annan barnporr, dvs. sådan som inte kränker verkliga levande eller döda barn. Frågan om vi alla -- vuxna och barn -- i samhället vill och bör få slippa att se sådant och även annan pornografi med eller utan våldsinslag, därför att vi känner oss illa berörda är en annan fråga, som jag menar inte behöver eller bör tas upp i det här sammanhanget. Vad det nu handlar om är ju vår efterlevnad av FN:s barnkonvention.
Med det här påpekandet i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen blir brottsbalkens bestämmelser om barnpornografi tillämpliga -- och ensam tillämpliga -- på sådan befattning som redan är kriminaliserad, nämligen framställning och spridande av sådan barnporr som det varit fråga om i Norrköpings- och Huddingefallen. Vad det innebär skall jag strax återkomma till.
Men man kan därmed också, utan att gå in och ändra i grundlagens regelsystem, göra de utvidgningar av förbudet som man anser vara befogade. Man kan tillfoga innehav och kanske även in- och utförsel samt överlåtelse till de förfaranden som straffbeläggs som barnpornografibrott i brottsbalkens 16:10 a. Om man anser att straffansvar inte är motiverat, kan man utveckla bestämmelserna om förverkande i brottsbalken, så att de exemplar som påträffas kan omhändertas och förstöras. Mycket har emellertid i dag sagts som talar för att en sådan reglering inte skulle vara tillräcklig.
Vad betyder det då att all befattning med barnpornografi som har framställts genom övergrepp faller under vanlig lag? Det betyder att det blir en vanlig domstol som prövar skuldfrågan enligt vanliga regler om bevisning i brottmål. Det betyder att ingen kan dömas utan att det har styrkts att han har tagit uppsåtlig befattning med bilden eller filmen. Om bilden har tryckts i en tidning eller visats i TV, blir det förmodligen, precis som nu och som i HD-fallet med koppleri, utgivaren som blir åtalad. Men han kan inte fällas med stöd av reglerna om fingerat uppsåt, som kan användas mot honom i tryckfrihetsmål. Åklagaren måste kunna styrka att han faktiskt har känt till det hela.
Det blir inte JK som fungerar som åklagare, utan det blir en vanlig åklagare som också hanterar andra mål om sexuella övergrepp. Eftersom det är kränkningen av barnet som skall bedömas -- inte ett missbruk av yttrandefriheten -- är detta logiskt. JK slipper de här målen och får ägna sig åt sådant som rör yttrandefriheten. Det blir inte någon jury som prövar skuldfrågan. En tryckfrihetsjury är till för att bevaka yttrandefriheten. Den s.k. instruktionen i TF -- att juryn skall uppmärksamma syftet mer än framställningssättet -- blir inte tillämplig. Men eftersom syftet inte är att utnyttja rätten att yttra sig utan att utnyttja ett barn för sexuella eller ekonomiska motiv, skulle den regeln inte främja den tilltalades situation. Jag talar här om fall där bilden verkligen utgör resultatet av ett övergrepp och där publiceringen inte är försvarlig. Det s.k. försvarlighetsundantaget blir kvar, precis som nu. Det finns också i brottsbalkens bestämmelser om barnpornografibrott. Vad detta innebär har JK mycket tydligt utvecklat i sitt beslut med anledning av anmälan mot TV 2:s Rapport.
Något ingrepp i censurförbudet blir det inte fråga om, lika litet som när förbudet mot alkohol- och tobaksreklam år 1974 infördes i tryckfrihetsförordningen 1:9. Departementschefen sade då i propositionen:
"Den föreslagna bestämmelsen i TF om alkohol- och tobaksreklam medger inga andra avsteg från den tryckfrihetsrättsliga regleringen. -- -- -- Särskilt vill jag understryka att stadgandet inte lämnar stöd för någon form av förhandsgranskning av en skrift."
Eftersom det förslag jag nu redogör för har beskrivits som ett jämställande av barnpornografi med alkohol- och tobaksreklam, vill jag citera ytterligare något av det som sades i propositionen med förslaget till denna lagändring:
"Enligt min mening behöver det grundlagsskydd för den fria nyhetsförmedlingen och den fria åsiktsbildning som TF avser att skapa inte ha en sådan omfattning att den utgör ett hinder mot strävanden från samhällets sida att söka begränsa förbrukningen av skadliga eller olämpliga varor. I den mån ett starkt samhällsintresse kräver det bör det finnas möjligheter att ingripa mot rent kommersiell reklam också av det skälet att främja avsättningen av sådana varor."
Samma synsätt bör kunna anläggas beträffande barnpornografi av det slag som vi nu talar om. Anser man som den juridiska fakultetsnämnden och i likhet med majoriteten av övriga remissinstanser att ett starkt samhällsintresse kräver att man kan ingripa mot förekomsten av sådana bilder och filmer även hos enskilda porrkonsumenter, kan man göra det utan att påverka den fria nyhetsförmedlingen och åsiktsbildningen. Med den här konstruktionen slipper man göra stora ingrepp i grundlagsskyddet. Det minsta man annars måste göra är att i alla fall ändra konfiskationsbegreppet i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Som det nu är kan konfiskation bara ske av sådant som skall spridas -- inte av redan spridda exemplar.
Det har sagts att man är inne på en farlig väg om man "definierar bort" företeelser i tryckfrihetsförordningen. Det är dock alldeles klart att samma synsätt, dvs. att det handlar om grundlagsskyddets omfattning och inte om en bortdefiniering, gäller också i dag. I den proposition om grundlagsändringar inför ett svenskt medlemskap i EU som regeringen har lagt på riksdagens bord nio månader och några dagar före riksdagsvalet föreslås att det efter punkten om alkohol- och tobaksreklam i TF 1:9 skall införas en ny punkt om förbud mot kommersiell annons som meddelats till skydd för hälsa eller miljö enligt förpliktelse som följer av anslutning till EU. Den anpassningen till EU-direktiven anser regeringen att vi kan göra, t.o.m. utan att behöva höra lagrådet "eftersom de föreslagna ändringarna är av sådan beskaffenhet att dess hörande saknar betydelse".
Många EU-länder har förbud mot innehav av barnpornografi. Även om det inte finns direktiv inom EU på det området kan vi alltså harmonisera vårt rättssystem med EU i ännu ett avseende genom att göra en likartad lagändring på det här området. Därmed kan vi leva upp till ett annat internationellt åtagande, nämligen att uppfylla FN:s barnkonvention.
Jag menar alltså att det inte finns några principiella hinder mot att välja den här lagtekniska lösningen. Den låter sig väl passas in i vårt system, och den anknyter till både tidigare och annan nu aktuell lagstiftning. Vårt värdefulla grundlagsskydd hindrar inte att vi lever upp till detta.
Till de riksdagsledamöter som genom massmedia försökt bilda sig en uppfattning om denna lösning vill jag säga att en hel del osakligheter har förekommit. Jag vill särskilt peka på en presentation av de olika förslagen -- däribland det här förslaget -- i Svenska Dagbladet i lördags. Av den presentationen framgick det inte att det som skulle regleras utanför grundlag enbart är filmer och bilder, vilkas framställande har innefattat ett sexualbrott mot ett verkligt barn. Det gäller alltså inte tecknade serier och liknande och inte heller ett foto som någon får tillfälle att ta när han råkar bli vittne till ett sexualbrott mot ett barn och som han kanske vill visa för polisen.
Det mest beklagliga var dock att som exempel på vad förslaget skulle leda till anfördes: "Om en tidning publicerar tveksamma nakenbilder av barn på en badstrand så är det inte längre en fråga för en tryckfrihetsjury utan för ett vanligt brottmål." I Svenska Dagbladet i måndags publicerades -- om än på en mindre framskjuten plats -- vad man kallar ett förtydligande. Familjers vanliga badbilder på nakna barn, tillstår man där, berörs varken av det här förslaget eller av något av de andra.
Ett argument som framförts mot vidare lagstiftning mot barnpornografi -- senast i en debattartikel i Svenska Dagbladet i tisdags av Journalistförbundets ordförande -- är att barnpornografin därmed inte helt skulle försvinna. Naturligtvis tror inte någon som arbetar med straffsystemet att dess regler kan få en sådan effekt. Man får nöja sig med någonting betydligt mindre -- annars vore det hög tid att avkriminalisera både inbrott och rattfylleri. Det räcker faktiskt att -- som artikelförfattaren själv skriver -- en kriminalisering något skulle minska den barnpornografi som finns i omlopp.
Jag har full respekt för att representanter för tidningar och TV vill värna om yttrandefriheten i media. Men just ur den aspekten är det viktigt att den här lagstiftningsfrågan får en allsidig och objektiv belysning. Det är också viktigt att en lagstiftningsåtgärd är väl beredd. Om jag har varit påfallande utförlig, så är det i förhoppning om att ha kunnat bidra till just detta.
Thage G Peterson: Vi ber då JK att så kortfattat som möjligt kommentera Madeleine Leijonhufvuds förslag.
Johan Hirschfeldt: Jag skall inskränka mig i hög grad och vara återhållsam i mina kommentarer.
Den här lösningen kan framstå som det första man kommer att tänka på när man i tryckfrihetsförordningens 1 kap. försöker hitta utgångspunkten för att definiera ut delar av barnpornografibrottet såsom detta i dag är beskaffat. Madeleine Leijonhufvud har gett en beskrivning av hur detta tekniskt kan gå till.
Jag ser en del bekymmer ur gränsdragningssynpunkt, och jag skall illustrera detta med den s.k. ETC-bilden som vi här har talat om, dvs. bilden av en naken kvinna, vid vars sida en kanske nioårig naken pojke ligger. Kvinnan håller en hand på pojkens lår, och pojken visar tecken på sexuell upphetsning. För vissa människor -- kanske var det så för juryn -- är detta en ömsint bild av en mor som ser sin sons vaknande sexualitet. Det var kanske därför bilden friades. För andra framstår detta som en bild av ett incestförhållande, kanske tagen av modern själv med en kamera som har en teknik som gör det möjligt för henne att fotografera sig och pojken.
Detta illustrerar ett gränsdragningsproblem som hör hemma på tryck- och yttrandefrihetens område även om det skulle kunna vara skildringen av ett inslag i ett sexualbrott, och det är det första bekymret jag kommer att tänka på i sammanhanget. Jag vet inte om det kommer att uppstå många eller få sådana gränsdragningsproblem.
För mig är det nog så att pornografi historiskt har varit ett kärnproblem inom yttrande- och tryckfriheten. Diskussionen har från tid till annan alltid kommit att handla om detta. Tekniken har gjort att man nu kan presentera skildringar av begångna brott på ett grymt sätt. Det gör naturligtvis denna diskussion väldigt mycket svårare och känsligare än tidigare.
Det finns här ett problem i form av smittoeffekter. Börjar man definiera ut ett yttrandefrihetsbrott ur tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, kan man fortsätta med nästa. Hets mot folkgrupp låter sig säkerligen mycket väl avfotograferas på gator och torg, om man har ett sådant önskemål. En sådan skildring kan man också sprida. Uppviglande skildringar som i sig beskriver ett begånget brott är det också möjligt för upphovsmannen att sprida. Man kan fortsätta diskussionen genom att ge flera sådana exempel.
Det är möjligt att man kan leva med den här skillnaden. I praktiken kan det ha den betydelsen att man ställs inför valet om det är en vanlig åklagare som skall ingripa eller om JK skall göra det, dvs. beroende på om det är en skildring av ett brott eller inte. Man kan se en del processuella problem med hur man skall hantera ett sådant fall, om det visar sig att den som har fört talan inte når framgång och att man i stället borde ha valt den andra processformen. Men detta är kanske mer detaljer som går att klara ut under resans gång.
Jag anser nog för min del att det förslag som här har framlagts fordrar en omfattande beredning om det skall vara möjligt att ta närmare ställning till det. Vad jag nu har sagt utgör egentligen bara några randanmärkningar.
Bertil Fiskesjö: Kan det inte tänkas, Madeleine Leijonhufvud, att risken för intrång i yttrandefriheten blir mindre om man klart i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen anger just barnpornografin direkt som ett undantag än om man bortdefinierar barnpornografin som ett tryckfrihetsbrott?
Henrik S Järrel: Flera av de remissinstanser som yttrat sig över Ds 1993:80, dvs. den departementspromemoria som avgavs i höstas, har föreslagit att man skall ytterligare bereda frågan om en eventuell kriminalisering. Advokatsamfundet, Tidningsutgivarna, Brottsförebyggande rådet, Journalistförbundet och några andra instanser hävdar att vi här bör gå väldigt försiktigt fram om vi skall göra sådana här inskränkningar. Jag undrar om Madeleine Leijonhufvud, som i och för sig gav en mycket fyllig redogörelse för frågan ur straffrättslig synpunkt, anser att det möjligen kan ligga någonting i åsikten att man bör skynda litet långsamt.
Karl-Gustaf Sjödin: Med anledning av vad JK sade vill jag ställa en fråga till Madeleine Leijonhufvud. Går det inte att komma åt avarterna, dvs. denna typ av film och video, utan att träda tryckfriheten för när? Som många här har sagt gäller det ju att skydda barnen mot avarterna.
Madeleine Leijonhufvud: Får jag göra den korta repliken till JK att de exempel han anförde, bl.a. ett foto som beskriver hets mot folkgrupp, är mycket lätta att skilja från de fall som vi nu diskuterar. Det skall gälla bilder vilkas framställande utgör ett brott. Om man fotograferar en pågående hets mot folkgrupp, utgör inte framställningen av den bilden något brott.
Bertil Fiskesjö frågade om det skulle bli mindre risk för intrång i yttrandefriheten. Fakultetsnämndens ståndpunkt, som utgör utgångspunkt för mitt förslag, leder till denna syn. Jag tycker att förmiddagens diskussioner väl illustrerade att det i det här fallet inte är fråga om brott mot yttrandefrihetsgrundlagen, utan publiceringen av bilden utgör ett brott mot barnet. Den sakligt riktiga behandlingen är då, liksom när det gäller andra övergrepp mot barn, att brottet inte beivras inom grundlagssystemet. Jag menar att detta får vägas mot de justeringar av grundlagens regelsystem som blir nödvändiga om detta skall regleras inom grundlagarna.
Jag kan i det sammanhanget säga någonting om smittorisken. Om vi i dag anser att det finns befogad anledning att utsträcka förbudet till att också gälla innehav av barnpornografi, därför att vi ser att den ger tydliga skadeeffekter och anser att denna hantering är straffvärd, vore det väl märkligt om vi sade att vi inte vågar göra detta, eftersom vi misstror morgondagens lagstiftare och fruktar att vi öppnar en port för dem. Jag tycker att det är ett lustigt argument. Om man klart anger vad det är man avser och har en klar och hållbar motivering för ett sådant förbud, behöver man inte avstå från att införa det därför att man misstror morgondagens lagstiftare.
Så till frågan huruvida man bör skynda långsamt. Varken fakultetsnämnden eller jag har haft någon annan ståndpunkt än att man skall bereda det här lagstiftningsärendet med samma noggrannhet som man alltid tillämpar. Vi har varit remissinstans. Olyckligtvis var remisstiden så kort, att det inte blev möjligt att hinna lägga fram ett förslag i vanlig ordning. Därför har denna situation uppkommit. Jag har ingen annan synpunkt på detta annat än att jag tycker att det av många skäl är angeläget att ta detta steg. Inte minst med hänsyn till våra internationella åtaganden är det viktigt att man prövar om det är möjligt att göra denna lagändring trots den fördröjning som har skett.
På frågan om man kan undgå avarterna genom att ändra bara i yttrandefrihetsgrundlagen vill jag svara att de tveksamma fallen i fråga om tryckta skrifter är ganska få. Det råder inget tvivel om att man bör förbjuda barnpornografitidningar -- om dessa kan användas på ett skadligt sätt, så skall de bort. Det är emellertid svårt att göra en åtskillnad mellan dessa båda grundlagar. Har man utgångspunkten att det här inte är fråga om att använda yttrandefriheten, så kan man inte gärna göra en sådan åtskillnad. Den principiella åsikten är i så fall att varken tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen är tillämpliga, t.ex. som vid koppleribrott.
Thage G Peterson: Vi skulle då övergå till att ställa frågor till företrädarna för de publicistiska intressena. Alla av er hade ännu inte kommit hit när vi efter lunchen hälsade deltagarna välkomna, och jag vill nu därför hälsa er välkomna och tacka för att ni tagit er tid att ställa upp här.
Jag vill börja med att ställa en fråga till pressombudsmannen Pär-Arne Jigenius om risken för s.k. spridnings- och smittoeffekter.
Bakgrunden till min fråga är följande. De som är tveksamma eller negativa till att innehav av barnpornografi blir straffbart har menat att det finns en risk för att en sådan kriminalisering sprider sig eller smittar av sig. Man säger att steget sedan inte skulle vara långt till ett motsvarande förbud mot innehav av material som innehåller andra tryckfrihetsbrott än barnpornografi.
Jag anser att barnpornografi på några väsentliga punkter skiljer sig från de andra fall som har åberopats i debatten. Barnpornografi är ju någonting unikt, eftersom den förutsätter ett brottsligt övergrepp mot ett barn. Man kan alltså utgå från att en pornografisk skildring av ett barn också är en skildring av ett utomordentligt allvarligt brott mot barnet -- det har i sammanhanget jämförts med våld och tortyr.
Till detta kommer att man knappast kan anse att det nu gällande förbudet mot att sprida barnpornografi har någon egentlig betydelse när det gäller "säkerställande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning", som det uttrycks i tryckfrihetsförordningen. Personligen anser jag att här skiljer sig barnpornografibrottet från t.ex. förtalsbrottet. Av den anledningen skulle man kunna säga att det också blir en avgörande skillnad mellan att kriminalisera innehav av barnpornografisk videofilm och att kriminalisera innehav av en bok som innehåller t.ex. förtal.
Mot bakgrund av dessa personliga reflexioner skulle jag vilja fråga pressombudsmannen om man så kategoriskt som det har gjorts i debatten kan tala om en risk för spridning eller smitta i det här sammanhanget.
Bertil Fiskesjö: Jag vill anknyta till den fråga som jag tidigare ställde till Madeleine Leijonhufvud. Om riksdagen bestämmer sig för att lagstifta, vilken modell föredrar ni på mediasidan i så fall? Föredrar ni en modell som innebär att man klart anger barnpornografin som ett undantag i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen eller ett system som innebär att man bortdefinierar barnpornografin som en yttrande- och tryckfrihetsfråga?
Pär-Arne Jigenius: Professor Leijonhufvud sade att man inte behövde ha någon anledning att misstänka morgondagens lagstiftare. Även om det kan verka oartigt att inleda med detta, måste jag säga att man kanske ändå bör hysa en viss skepsis mot morgondagens lagstiftare när det gäller hanteringen av dessa frågor. Det gäller att utveckla systemet så att det kan klara stora påfrestningar.
Vad gäller risken för smittoeffekt i den meningen som frågan ställdes bedömer jag att det finns en klar sådan risk. I debatten har en del personer redan framfört att förbudet inte borde begränsas till barnpornografi utan gälla all pornografi. En rättsvetenskaplig forskare i Göteborg framförde den uppfattningen i en tidningsartikel för någon tid sedan. Förmodligen är detta en överdriven uppgift, men det har talats om att en alkoholpolitisk kommission vill förbjuda utgivningen av böcker som beskriver hur man går till väga vid hembränning. Jag vet inte om innehavet av sådana böcker skall komma att kriminaliseras, men detta är ett exempel på en aktuell fråga som tangerar detta spörsmål.
Vi har den ordningen i Sverige att för det som är brottsligt i en bok eller i en tidning straffas författaren, utgivaren eller möjligen förläggaren, medan däremot det enskilda innehavet av boken eller tidningen med det brottsliga innehållet inte är kriminaliserat.
Det är en mycket viktig förändring man nu vill göra -- en bräsch i denna mur.
Jag vill här göra en reflektion genom att fråga vad det egentliga syftet med en lagändring är. Det kan enligt min mening inte bara vara att markera samhällets ogillande av denna vidriga och klandervärda verksamhet. Jag är övertygad om att 99,9 % av befolkningen är upprörd och starkt emot denna verksamhet. Det kan alltså inte vara fråga om en symbolisk markering, utan syftet måste vara att en ändring av lagstiftningen skall få omfattande praktiska konsekvenser.
När jag talat med poliser och åklagare på fältet har jag fått intrycket att de undrar om en kriminalisering av innehavet kommer att leda till att man kommer att jaga enskilda innehavare av sådant material. Jag vill gärna vidarebefordra den frågan hit. Kommer man verkligen att försöka leta upp varje enskilt innehav? Eller är det möjligen på det sättet att kriminaliseringen av innehavet i första hand i praktiken syftar till att man skall kunna komma åt dem som ägnar sig åt att sprida dessa alster? Jag inser att detta är ett polisiärt problem. Innehavarna har nu möjlighet att hävda att deras varulager icke är avsett för spridning utan att det är fråga om ett personligt innehav. På det sättet försöker man komma undan straff för sin brottslighet.
Det ligger nästan en tragik i detta om syftet är att komma åt det som redan i dag är brottsligt, nämligen spridningen av barnpornografi, genom att man gör en bräsch i muren och kriminaliserar en enskild informationsbärare. Då har man kanske använt sig av överdrivna medel.
På frågan om vilken modell jag föredrar måste jag svara att jag faktiskt inte kan säga att jag föredrar någon av dessa två modeller. Jag kan inte förorda någon av dem. Det enda jag på den punkten kan säga är, att om man likväl bestämmer sig för att gå vidare på lagstiftningsvägen, är frågan så komplicerad och omfattar så många aspekter, att jag förordar en grundlig utredning, som får arbeta utan alltför stor tidspress för att göra dessa avvägningar. Nu och i dag kan jag alltså inte förorda något av de båda alternativ som har framlagts.
Lennart Ohlsson-Leijon: Jag är ordförande i den nya organisation som heter Tidningsutgivarna.
För oss är detta naturligtvis en oerhört viktig fråga totalt sett. Det är i själva verket en existentiell fråga för hela massmediaområdet, en fråga om hur vi skall jobba. JK har pekat på en del av de konsekvenser det skulle få om man skulle göra en ändring utan att grundligt ha utrett frågan.
Svaret på Bertil Fiskesjös fråga blir även från vårt håll att vi inte anser oss kunna gradera de här förslagen. För oss är det oerhört fundamentalt att man utreder förslag om grundlagsändringar på ett allsidigt sätt och tar ordentligt med tid på sig för att se vilka konsekvenser eventuella ändringar skulle komma att få. På det sättet skulle det så småningom kunna läggas fram ett förslag som man kan ta ställning till.
Det är möjligen förmätet att säga det med tanke på konstitutionsutskottets värdskap för denna hearing, men det är naturligtvis per definition på det sättet att poängen med grundlagen är att man inte forcerar fram ändringar -- det må vara om man byter ut någonting eller lägger till någonting. I båda fallen framtvingar man en ändring av lagstiftningen som man inte kan överblicka konsekvenserna av.
Anna Hammarén: Jag kommer från Sveriges Television. Jag är inte journalist utan jurist, men jag har naturligtvis försökt ta till mig företagets intressen på det journalistiska området.
Jag vill börja med att erinra om vad Thage G Peterson i början sade om att vi med största varsamhet bör ändra i grundlagen. Madeleine Leijonhufvud sade sedan att vi skall bereda detta lagstiftningsärende med samma noggrannhet som andra. Detta är naturliga utgångspunkter. Man borde t.o.m. kunna hoppas att vi skall bereda detta lagstiftningsärende med mycket större noggrannhet än andra.
Den promemoria som har varit ute på remiss och där man avvisar tanken på en kriminalisering har vi på Sveriges Television inte fått. Det ansågs väl inte att vi berördes, eftersom det inte var aktuellt med en kriminalisering av innehavet. Jag vet inte om några andra "yttrandefrihetsintressen" har fått denna promemoria på remiss.
Vi kom i kontakt med detta ärende först i samband med hearingen på Justitiedepartementet för en månad sedan. Vi hade då två arbetsdagar på oss för att sätta oss in i frågan. Jag vill därför påstå att detta ärende har förberetts med mycket mindre noggrannhet än annan lagstiftning som jag har kommit i kontakt med -- kanske med ett undantag.
Frågan är dessutom mycket viktig, eftersom en lagändring skulle bryta igenom grundlagens regel om att innehav av tryckt material samt av filmer och videogram har varit fritt. Denna regel har alltid gällt.
Om man känner sig tvingad att göra en sådan genombrytning -- det kan man kanske någon gång tvingas göra -- bör man noga tänka över om detta är det enda innehav som skall kriminaliseras. Andra undantag som har gjorts gäller inte innehav utan spridning av vissa produkter som inte skall grundlagsskyddas. Detta är första gången som ett innehav skulle kriminaliseras.
Ett annat område skulle kunna vara olaga våldsskildring, där ett innehavsförbud skulle kunna ha samma angelägenhetsgrad som barnpornografi. Det kan gälla t.ex. sexuellt tvång eller någon som har försatts i vanmakt. Det är väl en rätt otrevlig tanke att sådana bilder även i fortsättningen skall kunna innehas. Jag kan alltså i varje fall inte omedelbart se att innehav av barnpornografi så helt klart skiljer sig från innehav av allt annat material. Jag vill då särskilt peka på olaga våldsskildringar.
Jag har inte fått helt klart för mig vad det är för typ av bilder och filmer ett innehavsförbud skulle gälla. Man kan göra montage och sudda ut identiteten. Det är någonting som numera är mycket vanligt -- man kan avidentifiera en person på en bild genom att ta bort ansiktet, medan kroppen fortfarande är densamma. Hur skall man vidare hantera böcker, som har ett seriöst innehåll, med barnpornografiska bilder?
Vi på TV har på denna korta tid och utan underlagsmaterial inte haft möjlighet att tränga in i frågan.
Med Madeleine Leijonhufvuds förslag försämras, såvitt jag förstår, mediernas möjligheter att bevaka den här verksamheten. Hela detta system som skall värna mediernas möjligheter att bevaka störs. Meddelarfriheten bryts igenom, och det gäller också anonymitetsskyddet. Jag föreställer mig att det kommer att innebära en större risk för en meddelare att lämna material till oss. Kanske våra journalister t.o.m. måste vittna mot en som lämnat oss material. Jag kan inte överblicka detta, men jag befarar att det kommer att bli sådana konsekvenser om dessa brott skall behandlas i vanlig straffrättslig ordning. Mediernas möjligheter till bevakning kommer att avsevärt försvåras.
När barnpornografiförbudet infördes bestämde man tydligen att detta skulle omfattas av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Jag förmodar att man då hade argument för detta, och jag undrar hur man väger detta mot den ändring som man nu tydligen har lust att göra.
Avslutningsvis vill jag säga att av de alternativ som föreligger är JK:s förslag om konfiskation det som, såvitt vi kan se, inte skulle medföra några som helst hinder för vår verksamhet. Även JK:s förslag om kriminalisering av innehav verkar i varje fall i huvudsak tillgodose våra intressen. Det finns där några hinder. Vi måste t.ex. kunna visa att vårt innehav är försvarligt, medan det hittills har räckt att vi visat att vår sändning är försvarlig.
De andra förslagen strider, såvitt jag kan se, mot våra intressen. Vi är starkt emot att med så kort varsel acceptera en grundlagsändring som vi egentligen inte kan överblicka konsekvenserna av.
Summa summarum måste jag nog säga att konfiskationsalternativet är det enda som vi för närvarande, om vi skulle behöva uttala oss formellt, kan acceptera.
Elvy Söderström: Jag har delvis redan fått svar på de frågor jag hade tänkt ställa. Men jag skulle ändå vilja ställe en fråga till pressombudsmannen. Vilken är pressombudsmannens syn när det gäller en jämförelse mellan exempelvis förtal och den kränkning som barn utsätts för i samband med barnpornografiska brott? Vilket av dessa båda brott anser pressombudsmannen vara det allvarligaste? Kan de brotten jämställas?
Pär-Arne Jigenius: Nej, det är svårt att jämställa dem. I och för sig har man nog anledning att säga att brott mot barn i allmänhet är att betrakta som allvarligare än förtalsbrott. Jag skulle tro att de flesta gör den bedömningen att övergrepp mot barn måste anses vara ett allvarligare brott.
Vi som manar till eftertanke i den här lagstiftningsfrågan är lika upprörda som andra människor över dessa övergrepp mot barn. Dessa handlingar, som redan i dag betecknas som brott i lagstiftningen, kan samhället enligt JK:s promemoria bekämpa på ett relativt effektiv sätt. Det är alltså inte fråga om vår grundinställning till dessa avskyvärda och vidriga brott. Den fråga som man i praktiken skall ta ställning till är om man måste offra väsentliga tryckfrihetsintressen samt medborgerliga fri- och rättigheter för att eventuellt nå en ökad effekt i denna brottsbekämpning. Detta är, såvitt jag kan förstå, den valsituation som man befinner sig i.
Britta Bjelle: Jag vet inte riktigt hur jag skall tolka Pär-Arne Jigenius sista inlägg. Hans första inlägg tolkade jag som en svag misstro mot normgivningsmaktens betydelse och genomslagskraft. Riksåklagaren hade i dag på förmiddagen ett mycket intressant inlägg i den frågan.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Advokatsamfundets representant. Vi har nu fått en redogörelse för fem förslag om hur man skulle kunna tänka sig en lagstiftning om kriminalisering av innehav. Det finns flera stora skillnader mellan förslagen. Om man ser till själva hanteringen av målen är en skillnad att det i ena fallet är en jury som i slutändan skall avgöra målet, medan det i det andra fallet är domstolen. Det är alltså fråga om vilken domstol som kan anses lämpligast att avgöra den här typen av mål.
Har ni i Advokatsamfundet någon synpunkt på den frågan, eftersom jag kan tänka mig att ni alltid kommer att vara inblandade i en sådan process?
Sven Unger: Den skillnaden aktualiseras genom Madeleine Leijonhufvuds förslag, och jag vill gärna kommentera det förslaget. Den synpunkt jag nu framför gäller oavsett om man tycker att det är riktigt att kriminalisera innehav eller inte. Även om man tycker det, anser jag att det inte är riktigt att gå den väg som Madeleine Leijonhufvud och fakultetsnämnden föreslår, nämligen att man ur TF lyfter ut vissa saker och bygger på den katalog som inleddes med cigarrer och konjak. Den katalogen skulle man kunna bygga ut och göra ganska lång. Bakgrunden till detta, nämligen att man inte anser dessa saker är värda det tryckfrihetsrättsliga skyddet, anser jag bygga på en missuppfattning. Att någonting regleras i tryckfrihetsförordningen betyder inte alls att man anser att det skall ha samhällets skydd.
Det finns en massa förfaranden som regleras i tryckfrihetsförordningen men som vi inte anser skall ha samhällets skydd, t.ex. spioneri, förtal, barnpornografibrott osv. Vad som har stöd i tryckfrihetsförordningen är vissa yttre tekniska former, nämligen exempelvis tidningen. Det som framförs där har ett visst stöd, oavsett hur vidrigt vi anser att det som framförs är. De undantag man gör för reklam för exempelvis cigarrer och konjak borde aldrig ha gjorts. Om man vill komma åt reklam för cigarrer och konjak eller om man vill förhindra innehav av barnpornografi, skall det uttryckligen lagregleras. Däremot skall man inte bryta upp hela systemet.
Det har sagts att det finns fara för smittoeffekter och avsteg. Jag anser inte att det är ohövligt mot våra värdar i dag att säga att man bör hysa ett visst misstroende mot våra lagstiftare. Det är ju just därför som vi har grundlagar. Dessa är ett uttryck för att vi hyser ett visst misstroende mot lagstiftarna. Värre än så är det inte -- det måste vi kunna säga utan att rodna.
Påståendet att man i TF bör kunna göra undantag för barnpornografi, eftersom den inte är värd tryckfrihetsrättsligt skydd, kan göras även beträffande en hel del andra brott som finns i tryckfrihetskatalogen, t.ex. spioneri. Detta håller alltså inte. Även om innehavet kriminaliseras, bör någon ändring i tryckfrihetsförordningen inte göras. Framställningar i skrift bör ha det skydd som tryckfrihetsförordningen ger.
När det gäller frågan om vilket alternativ vi kan godta anser jag att frågan om censurförbudet inte behöver utredas ytterligare -- den frågan kan vi avskriva direkt; en ändring i den delen skulle vara ytterligt stötande. Däremot tycker jag att vi kan acceptera JK:s förslag om konfiskation, så att man inte till innehavaren behöver återlämna material som under en utredning har tagits i beslag.
Vidare tycker jag att det är värt att utreda frågan om kriminalisering av innehav. Jag vill emellertid peka på att det här finns en del risker som inte är tillräckligt belysta. Det känns litet nervöst att man går fram i den här takten när det gäller så viktiga frågor. Om innehav av barnpornografi kriminaliseras, kan man med en viss logik säga att även innehav av andra skrifter som innehåller tryckfrihetsbrott kan kriminaliseras -- inte på grund av att dessa brott kan jämställas med barnpornografibrott utan helt enkelt därför att det är tryckfrihetsbrott. Man skulle t.ex. kunna säga att ingen får inneha en bok som innehåller förtal, eftersom en sådan bok utsätter den förtalade för integritetskränkning -- även om denna inte är lika allvarlig. Detsamma kan sägas även om t.ex. hets mot folkgrupp.
Jag vill alltså påstå att det hela inte är alldeles problemfritt, och vi är därför inte på detta stadium beredda att säga ja till förslaget om kriminalisering av innehav.
Ylva Annerstedt: Jag skulle vilja ställa en fråga till JK och PO och även till andra som yttrat sig beträffande spridningsrisken. Vad har ni för bärande argument som gör att ni anser att man kan jämställa material som bevisar sexuella övergrepp mot barn, förtal, spioneri, uppvigling och hets mot folkgrupp? Vad är det som gör att dessa brott måste jämställas? Vad har ni för argument för det med tanke på de vuxnas ansvar för att skydda minderåriga i samhället mot övergrepp? Ni tycker uppenbarligen inte att det bör finnas några skillnader i påföljderna för dessa brott.
Bengt Hurtig: Det är ju bra att så många anser att man skall vara försiktig med ändringar i grundlagen. När vi så småningom har haft en folkomröstning om EU, kommer riksdagen med ett enda klubbslag att konstatera att våra grundlagar är en fjärde rangens lagar och våra vanliga lagar en femte rangens lagar i det juridiska system vi då kommer att träda in i.
Är det någon här som känner till om det inom EU finns några lagar som i framtiden kan påverka den fråga som vi nu diskuterar?
Christel Anderberg: Hela debatten i dag tycks ha utgått från att Sverige fortfarande har en valsituation: Skall vi kriminalisera innehav eller skall vi inte göra det? Är det inte så att den här debatten borde ha förts för många år sedan? Om jag inte helt missförstått det hela är det en folkrättsligt bindande förpliktelse att kriminalisera innehav av barnpornografi. Vi har skrivit under FN:s barnkonvention, och vi har anslutit oss till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, som snart kommer att införlivas i vår grundlag.
Nu har Europakommissionen antagit en resolution, där man uppmanar de medlemsländer som ännu inte har kriminaliserat bl.a. innehav av barnpornografi att snarast vidta åtgärder för att göra det. Detta gör att hela frågan om innehav av barnpornografi kommit i en något annan dager än innehav av allehanda andra saker som vi kanske också tycker är avskyvärda.
Hur kan vi folkrättsligt försvara att vi tvekar att uppfylla detta konventionsåtagande när vi annars är så nästan lutherskt ängsliga när det gäller att följa tesen "Pacta sunt servanda".
Inger René: Jag skulle vilja vända mig till PO, Tidningsutgivarna, Journalistförbundet och i någon mån till Advokatsamfundet, från vilket jag dock redan delvis fått svar på den fråga jag tänker ställa.
Låt oss anta att vi går på ert förslag att undersöka detta under en kommande period och att vi sedan sitter här igen hösten 1998. På vilka områden har ni då förhoppningen att vi alla har blivit klokare, mer insiktsfulla och kanske också förståndigare?
Bertil Fiskesjö: De frågor jag hade tänkt ställa har delvis föregripits. Vi kan räkna upp en lång rad internationella konventioner, enligt vilka vi har åtagit oss eller blivit uppmanade att kriminalisera innehav av barnpornografi. Jag skulle kunna nämna en del konventioner utöver dem som Christel Anderberg talade om. Min fråga är om vi bara lugnt skall lägga dessa konventioner åt sidan? Gjorde vi ett misstag när vi skrev under dessa konventioner?
Jag vill även anknyta till Inger Renés fråga om ytterligare utredning. Vad är det som skall utredas ytterligare? Vad är det som är okänt för oss?
Johan Hirschfeldt: Jag skall börja med Ylva Annerstedts fråga om hur barnpornografibrottet kan jämställas med andra brott i tryck- och yttrandefrihetsbrottskatalogen. När jag har fört de här resonemangen har det inte byggt på några värdemässiga ståndpunkter i sak -- att jag skulle tycka att det ena är mer allvarligt än det andra. Mitt resonemang har varit principiellt, och jag tror att det är viktigt att föra principiella resonemang när det gäller tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, eftersom detta är en central lagstiftning, som innehåller så många svåra moment att förklara och som det är svårt att ge ett levande innehåll i en diskussion, samtidigt som dessa lagar är grundläggande för informationsfriheten i vårt samhälle.
Tryckfriheten och yttrandefriheten är ju historiskt sett rättigheter som medborgarna i vårt demokratiska samhälle har förvärvat. Inskränkningar i yttrandefriheten innebär förluster som det kan vara svårt att reparera. Det är därför som man måste föra dessa principiella resonemang. Vi vet av historiska erfarenheter att varje åtgärd på detta område kan få sina konsekvenser. Men min fantasi räcker inte till för att jag skall kunna finna exempel på andra yttrande- och tryckfrihetsbrott som skulle ha samma dignitet som barnpornografibrottet. Det är mycket möjligt att man skulle kunna sätta sig ned och ta fram sådana exempel, men just nu är jag inte förmögen att göra det.
I barnkonventionsfrågan vill jag bara säga att det är en sak som jag inte ägnade så stor uppmärksamhet åt i mitt yttrande. Det berodde på att min företrädare som justitiekansler givit uttryck för samma uppfattning som framfördes i departementspromemorian och som jag kunde ansluta mig till. Jag anslöt mig till dessa bedömningar av vad konventionen kräver och inte kräver. Jag framhöll emellertid att jag anser att det är viktigt att Sverige i det här sammanhanget har en mycket hög internationell ambition.
Pär-Arne Jigenius: Jag har tidigare berört frågan om "rangordningen" mellan de här brotten. Det är uppenbart att det våld som ligger bakom dessa framställningar -- övergreppen mot barnen -- tillhör den vidrigast tänkbara brottskategorin. Om man samtidigt skall se det praktiskt är många av de här fruktansvärda övergreppen mot barnen, såvitt jag förstår, begångna i främmande länder, oftast asiatiska, vilket innebär att de faktiska övergreppen mot barnen skall beivras i ursprungslandet och inte i Sverige.
De övriga brott som anges i TF är mycket viktiga att bekämpa, även om man anser att barnpornografin är den mest avskyvärda och allvarligaste brottsformen.
Herr Fiskesjö frågade vad det är vi skall utreda. Jag anser att det finns två huvudmoment som bör utredas. Det ena är att få underlag för att man skall kunna bestämma sig för en lagstiftning om en kriminalisering av innehavet av barnpornografi. Jag vet inte om herr Fiskesjö anser att man har ett tillräckligt sakunderlag för ett sådant principbeslut. Även om man skulle komma fram till att det finns ett tillräckligt underlag för att fatta ett principbeslut om kriminalisering av innehavet, är detta ändå enligt min enkla uppfattning en så komplicerad sak att kalibrera och avstämma de lagtexter som berörs att det tarvas en utredning om hur man i praktiken skall kunna åstadkomma ett fullgott resultat.
Här råder det delade meningar. Några anser att det föreligger fullgoda förslag och att man kan välja något av dessa. Andra är mindre övertygade, och då talar jag inte bara å egna vägnar utan kan hänvisa till BRÅ och andra institutioner, som hyser samma skepsis till de modeller som har tagits fram.
Även om den politiska beslutssituation är klar, så tror jag att det behövs en utredning för att den lagtekniska produkten skall bli fullgod.
Jag instämmer i vad som sades om att frågan om kriminalisering av innehav borde ha väckts mycket tidigare. Det är naturligtvis en något yrvaken reaktion. Det hade funnits anledning att för många år sedan ha tagit upp denna fråga i lugn och ro.
Huruvida konventionen otvetydigt förpliktigar oss att kriminalisera innehav är väl också en fråga som borde kunna bli föremål för utredning. På den punkten råder det delade meningar -- i varje fall hävdar en del personer att det inte är självklart att konventionen förpliktigar oss till en sådan lagstiftning. Andemeningen är naturligtvis att vi har åtagit oss att på ett effektivt och kraftfullt sätt bekämpa spridningen av barnpornografi. I EU-förhandlingarna har vi ju krävt särbehandling med hänsyn till vår speciella tradition på lagstiftningsområdet, t.ex. när det gäller vår offentlighetsprincip och utformningen av vår tryckfrihetsförordning. Vi har i dessa fall i umgänget med EU begärt specialbehandling. I och för sig skulle man väl kunna tänka sig något liknande även på den här punkten med hänsyn till vår speciella lagstiftning. En kriminalisering av innehav får i Sverige helt andra konsekvenser än i länder som inte har vår sinnrika modell med en tryckfrihetsförordning. I andra länder påverkas inte lagstiftningen på samma sätt. I Norge visade det sig vara ganska enkelt att införa en lagstiftning mot innehav av barnpornografi.
Mats Svegfors: Jag vill först kommentera Ylva Annerstedts fråga. Skyddet för tryckfriheten i Sverige finns ju i tryckfrihetsförordningen men också i form av en allmän uppslutning kring de principer som uttrycks i denna förordning. Vi har alla den grundsynen på grundlagarna att vi bör resonera oss fram till en principiell enighet.
En kriminalisering av innehav skulle innebära ett principgenombrott i tryckfriheten och yttrandefriheten. På den punkten råder det ingen tvekan. Vi har från Tidningsutgivarna inte a priori sagt nej till en grundlagsändring. Däremot har vi sagt att om det skall göras, så skall vi nogsamt ha övervägt vad denna nya princip i så fall innebär. I bästa fall skall vi kunna resonera oss fram till en principiell samstämmighet och därmed få ett skydd mot den spridningsrisk som Ylva Annerstedt ställde en fråga om. Naturligtvis finns det hos publicister varierande uppfattningar om vad en utredning kan komma att leda till.
När det gäller konventionen vill jag berätta att vi i många sammanhang möter kolleger från andra länder i Europa. Vi är stolta över vår tryckfrihetstradition och det konstitutionella skydd som vi har för yttrande- och tryckfrihet med allt vad det innebär. En mycket viktig del av detta är naturligtvis grundlagsskyddet som sådant. Jag vill inte ge mig in i någon polemik, men jag anser att det inte förstärker vår position om riksdagen, med det utomordentligt prestigefyllda ordförandeskap som konstitutionsutskottet har, snabbt skulle göra en mycket viktig grundlagsändring. Det skulle vi tycka vore utomordentligt tragiskt. Vi skulle, för att tala i klartext, få svårare att driva den opinionsbildning som vi och många andra sysslar med i internationella sammanhang för att stärka det principiellt viktiga skyddet för yttrande- och tryckfrihet, om riksdagen lättvindigt -- som det skulle uppfattas -- skulle bryta igenom en viktig princip.
Sven Unger: Bertil Fiskesjös fråga vad det är som ytterligare skall utredas är mycket berättigad. Jag har själv tidigare ställt mig frågan varför jag inte kan säga ja eller nej till förslaget om en kriminalisering av innehav. Jag sade tidigare att vi anser det borde göras mer utredningar. Det var kanske en aning slarvigt uttryckt. Vad jag åsyftade var kanske snarare en beredning. Att jag i dag inte kan svara ja eller nej beror inte i första hand på att jag anser att frågan bör utredas ytterligare.
Vad jag i första hand tänker på är en rent praktisk fråga. Det kan låta enkelt och oglamoröst, men det är faktiskt så att vi i min organisation inte har gått igenom denna fråga på det sätt som vi brukar göra med lagstiftningsärenden. Frågan har visserligen debatterats, men när vi fick den på remiss kunde vi inte svara annat än att vi ansåg att frågan borde utredas. Därefter har vi haft hearingen på Justitiedepartementet. Jag tycker att det är bra att man, såsom skett i dag, snabbt kallar till utfrågningar för att få in synpunkter.
I vår organisation handlägger vi remisser på det sättet att någon får i uppdrag att utarbeta ett förslag till svar. Detta gås sedan igenom på några styrelsesammanträden. För oss tar det åtminstone två månader att behandla sådana ärenden. Det har vi i det här fallet inte haft möjlighet till. Nu ligger frågan litet mer konkret på bordet, och vi kan säkerligen organisera ett remissarbete. Vad jag skulle behöva för det här ändamålet är tillräckligt med tid och gärna även synpunkter från dem som berörs av detta i det praktiska livet, t.ex. Tidningsutgivarna, på samma sätt som i mer utförliga betänkanden, där företrädare för olika intressen anger vad ett förslag kan få för praktisk betydelse -- ofta i form av reservationer eller särskilda yttranden. Vi anser att ett sådant underlag skulle vara värdefullt. Dessutom skulle vi behöva ytterligare några veckor eller månader på oss att fundera.
Vad som behövs är alltså inte fler utredningar utan ytterligare någon tid för att vi skall kunna samla ihop tankarna.
Christer Arvsten: Vi i Journalistförbundet har samma uppfattning som man har i Advokatsamfundet i fråga om den tid som har stått till förfogande. Det är en sak att göra en ändring i vanlig lag och en annan sak att göra ändringar i våra grundlagar, i synnerhet med den unika konstruktion som den svenska tryckfrihetsförordningen har. Innan man gör en ändring i den förordningen måste man ha ordentligt på fötterna.
Det kom i höstas en rapport som handlade om konfiskering med anledning av tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott. Den föreslagna lagändringen bedömdes av Svea hovrätts representant på Justitiedepartementets hearing som något av svenskt rekord i svensk lagstiftning.
Journalistförbundet påtalade i sitt remissvar den mycket korta tid som stått till förfogande. Vi ansåg att det var mycket otillfredsställande att vi tvingades avge ett remissvar på den mycket korta tid som vi hade till förfogande. Vi skulle till nöds ha kunnat acceptera detta om det hade gällt en ändring i en vanlig lag, men i det här fallet handlade det om en mycket viktig del av offentlighetsprincipen, nämligen frågan om rätten att utan omgång få tillgång till en allmän handling.
I vårt demokratiska system är det viktigt att organisationerna har rimlig tid att i sina organ -- i vårt fall arbetsutskottet och förbundsstyrelsen -- kunna diskutera och förankra sådana här frågor. Här går man fram med en förfärande fart, och det gör oss litet oroliga.
Olle Stenholm: Jag ansluter mig till vad Mats Svegfors, Sven Unger och Christer Arvsten har sagt. Dessutom vill jag apropå vad som har sagts om misstro mot framtida generationer av lagstiftare understryka att de här närvarande ombuden för Sveriges folk är en framtida generation av lagstiftare, om man ser er i förhållande till dem som skrev vår nuvarande regeringsform. De var utomordentligt starkt på det klara med varför de ville att det skulle behöva ta tid att ändra grundlagen. Det skulle inte kunna gå fort att ändra grundlagen -- det är en så grannlaga uppgift att den måste utredas och övervägas med stor samvetsgrannhet och stor noggrannhet.
För att man inte skulle vara totalt utan gardering i absoluta nödsituationer införde man en undantagsklausul. Nu vill ni i ett helt normalt lagstiftningsärende göra bruk av en undantagsmöjlighet, som våra grundlagsfäder införde i regeringsformen för ett helt annat slag av lagstiftningssituationer än den som ni nu befinner er i. Jag anser att det är av yttersta vikt att konstitutionsutskottet beaktar den aspekten i sina fortsatta överväganden.
Per Hultengård: Som svar på Bertil Fiskesjös fråga vad vi skall göra fram till år 1998 vill jag säga att jag definitivt tror att vi bör utreda denna fråga mycket mer grundligt. Det finns massor av frågor som vi inte har fått svar på.
Bertil Fiskesjö: Vilka då? Nämn någon!
Per Hultengård: Konsekvenserna av detta system! Det räcker att man läser Justitiedepartementets promemoria. Man säger i förbifarten med tre ord apropå denna inskränkning i censurparagrafen att "också meddelarfriheten berörs". Därefter skuttar man glatt vidare. Därmed går man in och rubbar inte bara en utan flera av de mycket grundläggande principer som vår tryckfrihetsförordning och yttrandefrihetsgrundlag är uppbyggda kring. Det är här fråga om en mycket väl sammanhängande och genomtänkt systematik. Rubbar man denna systematik på ett ställe, får det återverkningar i hela systemet.
Allt detta måste man begrunda mycket noggrant. Detta kan man inte i en handvändning förutse konsekvenserna av. Skälet till att vi har dessa regler i grundlagarna är just att vi skall få tid till eftertanke och analys.
Därmed kommer jag in på frågan om man skall misstro morgondagens lagstiftare. Ja, det tror jag definitivt att man skall göra.
Madeleine Leijonhufvud gjorde selektiva citat ur olika förarbeten. Jag skall också göra ett citat, som också skulle kunna sägas vara selektivt. Yttrandefrihetsutredningen sade just beträffande denna fråga: "Det öppna samhällets mest lyckade paradox är lagstiftarens ambition att sätta genomtänkta spärrar för sina möjligheter att ge sig på medborgarnas fri- och rättigheter."
Det ligger oerhört mycket i detta, och det är just därför som vi har den här beslutsproceduren. Man skall inte med ett snabbt beslut på grund av en plötsligt uppdykande opinion kunna vända upp och ner på gällande ordning.
Jag vill verkligen understryka vikten av att man tar sig tid för den analys som är förutsatt i grundlagen.
Ingvar Svensson: Man blir litet fundersam över resonemanget här. Det har ägnats ganska mycket tid att tala om "tid". Jag bara undrar om långsamhet alltid är positivt korrelerad till eftertanke. I så fall skulle man kunna fråga sig om vi borde ha några dagstidningar!
Gårdagens lagstiftare var naturligtvis ofullkomliga människor. De kunde inte förutse allt. Det finns ett slags fundamentalism hos massmediaföreträdarna här. Så fort man nämner TF och YGL, så går de i taket -- där skall ingenting röras. Det kan emellertid tänkas vara så att gårdagens lagstiftare på detta område begick ett eller annat misstag, eftersom man inte kunde förutse vad som skulle komma att hända i framtiden.
Skall man då alltid sitta still och inte göra någonting, därför att detta är något slags heliga skrifter?
Här kritiseras vi för att lägga fram ogenomtänkta förslag efter hastigt uppblossande opinioner. Får jag fråga: Vilka är det som har skapat dessa opinioner? Blir inte detta ert resonemang litet patetiskt?
Christina Linderholm: Herrarna på mediasidan betonar mycket värdet av principiella resonemang för att, som det tycks, inte behöva engagera sig känslomässigt. Ni har dock alla framhållit avskyvärdheten i de brott som barnpornografin innebär. Men det principiella resonemanget om rätten till integritet för ett barn som har blivit utsatt för brott anser jag bör ställas mot det principiella resonemang som ni för om att skydda yttrandefriheten. Jag anser i och för sig att dessa båda saker inte kan jämföras. Men ni gör det, och jag skulle vilja höra vad ni anser om barnens integritet.
Vidare har man i grundlagen faktiskt givit en öppning för att man skall kunna göra ändringar i denna. Grundlagsfäderna tänkte alltså på att det i framtiden faktiskt skulle kunna hända saker som skulle kräva att man vidtog åtgärder för att ställa till rätta uppenbara felaktigheter.
Madeleine Leijonhufvud: Detta föreslag bygger inte på cigarrer och konjak. Jag hoppas att det framgick av vad jag sade att det bygger på en jämförelse med koppleri, svindleri och bedrägeri. Man har sedan länge ansett att koppleribrott begånget i tryckt skrift inte innebär ett bruk av yttrandefriheten, utan det innebär att man främjar otukt. Att lämna felaktiga uppgifter i en tidning för att förmå folk att köpa aktier och därmed förlora pengar innebär inte ett bruk av yttrandefriheten, utan det är ett förmögenhetsbrott av svindlerityp.
Detta är inte något nytänkande. Jag citerade inte heller selektivt när jag läste ur Håkan Strömbergs standardbok, som har stått oemotsagd i decennier. Det förhåller sig på det här sättet.
Sven Unger säger att det är lätt att påstå att detta inte rör yttrandefriheten. Men det säger man redan i dag om ett antal fall. Verkligheten är komplicerad, och man kan inte bara säga att så snart masssmedial teknik används, så omfattas det av skyddet. Det förhåller sig inte så, och det vore fatalt om vi i dag på det sättet skulle uppfatta oss som teknikens offer. Vi måste inse att tekniken används och kommer att användas i alla möjliga olika sammanhang. Vi skall hålla fast vid den grundlagsskyddade yttrande- och tryckfriheten, men i detta fall handlar det inte om yttrandefrihet.
Jag vill här göra en jämförelse med förtal, som det förekommit mycken diskussion kring. Att förtala någon i tryckt skrift innebär att man uttalar sig om en person -- det är ett bruk av yttrandefriheten. Att jämställa det med bilder av verkliga sexualövergrepp mot barn är därför oriktigt. En sådan bild utgör ett sexuellt hjälpmedel, och det handlar inte om att informera sig. Den distinktionen måste vi kunna göra, och den är på intet sätt ny.
Jag vill till sist beklaga att publicisterna inte var här på förmiddagen. Det framkom nämligen då att det finns ett gott underlag för de åtgärder som föreslås och att många av de frågor som mediafolket ställer sig är uppklarade.
Karin Söder: Det har här talats om snabbt uppkommande opinionsstormar, och detta har tagits till intäkt för att man måste ta mycket mer tid på sig innan man företar en ändring.
Jag skulle vilja säga att det här inte är fråga om någon snabb opinionsstorm. Visst finns det känslor i det hela. Känslorna finns hos alla dem som har insett att de barn som utsätts för dessa brott är rättslösa och skyddslösa.
Jag har tidigare tillhört den lagstiftande församlingen, och jag vet att vi inte alltid mal så snabbt. Men när det gäller barn och barns villkor är vi kanske extra långsamma. Det tar tid, eftersom barnen inte kan göra sin röst hörd. Vi har emellertid barnkonventionen.
Vi har i Rädda Barnen sedan länge engagerat oss i denna fråga, men det dröjde länge innan det blev en bred uppslutning kring dessa frågor. Inte minst har vi fått god hjälp av många riksdagsledamöter.
Mediafolket har självfallet sin roll i de sammanhang som gäller yttrande- och tryckfriheten. Det är viktigt att vi i ett demokratiskt samhälle har olika roller. Men de barn som utsätts för övergrepp har inte tid att vänta. De är barn i dag, och det kommer att begås nya sådana brott mot barn. Om man anser att man behöver mer tid på sig för att förbereda grundlagsändringar, så betyder det att dessa brott kan begås under fyra eller fem år utan att man kan ingripa på ett effektivt sätt, dvs. genom en kriminalisering av innehav av barnpornografi.
Medias roll är mycket viktig också i fortsättningen när det gäller att bekämpa dessa avskyvärda handlingar. Därför måste en lagstiftning, såsom har föreslagits av bl.a. Madeleine Leijonhufvud, inbegripa att det finns utrymme för ett innehav som är försvarligt ur informationssynpunkt och andra synpunkter. Annars kan vi inte heller framgent bekämpa barnpornografin.
Det finns även en annan sida av saken, och det är att om man inte går vidare och ger den opinion som nu har väckts ett positivt svar, har riksdagen givit en signal som sanktionerar att denna hantering får fortsätta. Människor ser inte en utredning som en lösning på detta problem. Riksdagen måste här arbeta hårt och grundligt och under våren försöka åstadkomma en ändring.
Tora Holst: En fråga har inte alls blivit belyst. Vad man tappat i diskussionen är historien bakom denna lagstiftning.
När man fått en ny lagstiftning är det vanligt att man efter en inkörningsperiod börjar inse vad den har för konsekvenser.
Det stora problemet med barnpornografin är de rörliga bilderna, dvs. videofilmer. De har omfattats av grundlagsskydd först från det att yttrandefrihetsgrundlagen trädde i kraft, nämligen den 1 januari 1992. Det innebar att vi då i dessa fall fick juryrättegångar. Man fick vidare genom centraliseringen av åklagarfunktionen en bättre överblick och en helt ny insikt i vad dessa brott egentligen innebar.
Nu håller vi på att dra konsekvenserna av detta och vill korrigera de brister som finns i lagstiftningen. Jag kan inte riktigt förstå den här historielösheten och att man inte beaktar att detta grundlagsskydd har existerat under en mycket kort tid.
Thage G Peterson: Innan jag lämnar ordet till Mats Svegfors vill jag säga att jag på min "prestigefyllda" KU-ordförandepost inte kommer att vika från min uppfattning att det här finns ett intresse som måste sättas i förgrunden, nämligen intresset att skydda värnlösa barn från att bli sexuellt utnyttjade av vuxna. Det rör sig här om grova övergrepp mot barn.
En av samhällets viktigaste uppgifter är -- som jag ser det -- att skydda barnen, den framtida generationen.
Mats Svegfors: Det har frågats varför vi på publicisthåll inte är beredda att medverka till att skydda barnen. Jag vill då understryka att vad vi har sagt är att denna fråga måste utredas ordentligt. Detta har vi underbyggt med ett enligt vår uppfattning mycket viktigt yttrande från Brottsförebyggande rådet till Justitiedepartementet. Hans-Gunnar Axberger, som enligt min uppfattning är landets ledande auktoritet när det gäller tryckfrihetsfrågor, skrev i yttrandet: "BRÅ vill allmänt peka på risken för att en alltför hastig lagstiftning på området kan komma att bli bristfällig. Detta gäller oavsett hur kompetent juridisk expertis som anlitas. Erfarenheten visar att även i de grundligast bearbetade lagförslagen på detta område har remiss och lagrådsgranskning i ett senare skede påvisat uppenbara juridiska förbiseenden."
Vi bygger vår ståndpunkt på denna kompetens, på JK och på vad som redovisades från Svea hovrätt vid Justitiedepartementets hearing. Detta väger för oss mycket tungt.
Bertil Fiskesjö: Bara en liten upplysning som kanske är onödig. Det verkar här föreligga ett missförstånd. Lagrådsgranskning görs alltid av propositionsförslag innan dessa lämnas till riksdagen. Det förekommer inte någon tanke på att man i det här ärendet skulle förbigå Lagrådet.
Thage G Peterson: Vi har också i KU i åtskilliga sammanhang utnyttjat rätten att gå till Lagrådet.
Henrik S Järrel: Jag vet inte om jag har rätt när jag säger att vi bara har snuddat vid kärnfrågan. Vi har en befintlig lagstiftning som förbjuder produktion och distribution av barnpornografi. Straffskärpningar har också ägt rum. Vad vi nu måste undersöka är om en kriminalisering av innehavet är det effektivaste och bästa vapnet för att vi skall komma till rätta med detta problem.
När jag lyssnade till Karin Söder fick jag intrycket att om vi bara får denna kriminalisering så kommer vi simsalabim att lösa alla dessa problem. Så enkelt är det nog inte, och det tror jag inte heller att Karin Söder menade -- så naiv är hon inte.
Vad jag undrar är om vi inventerat alla möjligheter som står oss till buds för att komma till rätta med detta problem med utgångspunkt i redan befintlig lagstiftning. Eller skall vi mer se detta som en samhällets objektiva markering av att det här gillar vi inte? Det har vi visat genom att vi har förbjudit produktion och distribution. Nu vill vi ta steget fullt ut och säga att vi förbjuder även innehavet.
Jag har tidigare antytt att jag är rädd för att detta kommer att ta sig andra, mer svårkontrollerade vägar. Vi har fått en beskrivning av de nya elektroniska hjälpmedel som kan vara goda men som också kan missbrukas. Jag tror att dessa hjälpmedel kan missbrukas också i detta fall, och då blir varken tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen tillämplig, utan då gäller vanlig lagstiftning. Men den tekniska svårigheten blir ju att kontrollera i vilken omfattning detta förekommer i de nya elektroniska medlen. Jag är litet rädd för att en kriminalisering kan bli ett slag i luften.
Liisa Rulander: Jag skulle vilja vända mig till barnombudsmannen. Vi hörde barnombudsmannen säga att man har glömt motiven bakom den lagstiftning som vi har i dag.
Jag vill vara något ohövlig mot en del av gästerna. Det finns en del nyvakna publicister som inte fanns med här på förmiddagen och som inte riktigt har förstått vad vi har pratat om. Jag blir litet skrämd när man säger att en kriminalisering av innehav skulle strida mot TV:s eller andra medias intressen. Jag vill påstå att barnpornografi mycket grovt strider mot barnens intressen. Vi måste därför mycket noggrant överväga om den tryckfrihet som vi har i dag inte strider mot barnens intressen. Jag vet i och för sig var barnombudsmannen står, men jag skulle ändå vilja att ha detta stadfäst och litet kraftigare uttalat av henne. Förbudet mot att aga barn kan inte heller kontrolleras. Om det inte finns blåmärken på barnets kropp kan man inte bevisa någonting, men ändå har vi en lagstiftning mot barnaga. Hur ser barnombudsmannen på vad professor Lidberg på förmiddagen sade om att det är djupt störda personer som tittar på de produkter som vi här i dag vänder oss emot. Riksåklagaren sade att han ville jämställa detta med knarket, som man också kan förbjuda innehav av.
Margareta Israelsson: Jag skulle bara i korthet vilja kommentera vad som har sagts om hastigheten. Precis som Karin Söder sade har vi från våra organisationers sida agerat länge i dessa frågor just med utgångspunkt i barnkonventionen.
Det har även förekommit faktiska händelser. Jag tänker på hela debatten kring internationell barnsexhandel men också på de händelser på barnpornografiområdet som förekommit i Sverige.
Jag är förvånad över att diskussionen har centrerats så mycket kring det som har hänt i Norrköping. Om jag inte minns fel var det i juni 1992 som beslaget i Huddinge gjordes. Då beslagtogs filmer av i stort sett samma typ som beslagtogs i Norrköping. Det hastiga känslosvallet borde väl ha uppkommit redan då.
Vi har också följt debatten om motioner i riksdagen och den debatt som förekom i samband med rättegången i Stockholms tingsrätt om utlämnandet av kopior av barnpornografiska filmer. Detta föranledde mycket kraftiga debatter inom våra organisationer och i riksdagen.
Jag tycker att det är beklagligt att dessa frågor så sent har hamnat på ledarplats.
Anna Hammarén: Jag tycker att det är beklagligt att diskussionen kan ha gett intrycket att vi på mediahåll skulle försvara den här verksamheten. Så ligger det naturligtvis inte alls till. Liksom alla andra i den här salen har vi reagerat mot vad som hänt och vill medverka till alla tänkbara förbud.
I motsats till barnens företrädare sitter vi på två stolar och måste tänka oss för och bevaka även vissa andra intressen. Även om barnens intressen är det primära, finns det även andra intressen som måste viktas mot barnens intressen. Vi sitter i den positionen att vi måste försöka göra det allvarligt och seriöst.
Det sades att vi borde ha varit här på förmiddagen. Jag hör till dem som var det. Det som sades här i förmiddags har man i allt väsentligt kunnat läsa i pressen. Jag tror att alla är upprörda över det som sker. Frågan är hur vi skall komma åt detta problem och ändå bevara skyddet för våra grundlagar.
Jag har talat för TV:s och andra medias möjligheter att bevaka denna fråga. Det är inte fråga om att vi vill kunna visa något slags underhållningsvåld eller sända barnpornografi på natten, utan vi vill ha möjligheter att bevaka den här företeelsen.
Jag tror att barnens företrädare -- om jag får kalla er så -- är glada över att media har kunnat bevaka detta. Det är viktigt att vi kan göra det även i fortsättningen. Om människor riskerar straffansvar om de tar kontakt med oss, är det möjligt att den här företeelsen inte kommer att kunna bevakas i framtiden.
En anledning till att ta det litet lugnt, bortsett från att det är en grundlag som skall ändras, är att det nu finns fyra eller fem olika förslag som får helt olika effekter. Det verkar som om ingen har någon riktig överblick över dessa effekter. Det kan vara ett skäl till att ytterligare tänka över saken och jämföra de olika alternativen med varandra. Någon sådan möjlighet har vi hittills inte haft, och jag tror att vi fäktar något i luften, trots att alla naturligtvis vill att vi skall kunna komma åt den här företeelsen.
En annan sak är att jag tror att man förenklar problemet. Förekomsten av barnpornografi står väl inte eller faller med kriminalisering av innehavet. Situationen kommer väl inte att förvärras katastrofalt under de månader som ärendet kan behöva beredas litet bättre. Det kan också ligga en fara i att riksdagens ledamöter blir väldigt uppbundna inför valet. Att man normalt inte får initiera grundlagsändring senare än nio månader före valet beror på att det inte skall kunna göras valtaktiska utspel med denna fråga. Så har det i varje fall sagts mig. Den riksdagsledamot finns inte som vågar inta någon annan ståndpunkt än den som det är lättast att finna gehör för hos allmänheten.
Thage G Peterson: Jag vill gärna säga till Anna Hammarén att det inte finns någon i denna sal som inte tar avstånd från våld och tortyr mot barn och som inte känner avsky inför det som har förekommit. Vilka intressen vi än företräder har vi alla samma uppfattning därvidlag.
Ni är hitbjudna för att ni skall framföra era uppfattningar, inte våra. Vi i utskotten vill naturligtvis höra vad ni tycker och tänker. Vi tål obekväma uppfattningar. På den punkten skall det inte råda någon ovisshet. Vi har anordnat den här utfrågningen för att vi skulle få fram olika uppfattningar, och det har vi verkligen också fått.
Anna Hammarén: Jag hoppas bara att vad vi sagt i fråga om en grundlagsändring inte skall uppfattas så, att vi inte skulle anse att det är viktigt att tillvarata barnens intressen.
Tora Holst: Jag ser den utveckling som förekommit på lagstiftningsområdet som en viktig markering av att barnet har fått en ny betydelse i lagstiftningssammanhang. Barnpornografibrottet var över huvud taget inte ens kriminaliserat under en periopd på 1970-talet. Vi fick sedan tillbaka kriminaliseringen, och den lagen trädde i kraft den 1 januari 1980. Typiskt nog placerades brottet då under rubriken Brott mot allmän ordning, dvs. det fördes ihop med sådana brott som upplopp, störande av förrättning eller allmän sammankomst. Detta var en markering av att allmänheten skulle förskonas från att behöva se barnpornografi. Det fanns alltså inte någon förståelse för det barn som fanns på bilden.
Det har under 80-talet skett en viktig förändring. Man har fått en inblick i hur barn som utsätts för sexuella kränkningar upplever sin situation, och man har kommit till insikt om vilka djupgående skador detta leder till. Detta har resulterat i stora förändringar i brottsbalkens 6 kap. när det gäller sexualbrott. Man har nu också börjat se på barnpornografibrottet på ett helt annat sätt, dvs. från det avbildade barnets synvinkel.
Även tillsättandet av en barnombudsman den 1 juli 1993 visar att man lägger tyngdpunkten vid att barnet skall ha en röst.
Jag anser att regeln i föräldrabalken 6:1 att det är förbjudet att aga barn är mycket viktig. I denna paragraf i föräldrabalken har det från början funnits även ett uttalande om att det är förbjudet att kränka barn -- och det är ju i högsta grad vad barnpornografin gör.
Karin Söder: Jag tror inte att en kriminalisering av innehav innebär någon slutgiltig lösning. Media måste ges möjlighet att bevaka att dessa kränkningar fortsättningsvis inte sker. Därför måste lagstiftningen innehålla sådana stadganden att detta blir möjligt att bevaka. Detta är en mycket viktig utgångspunkt för arbetet.
Självfallet är det så att en kriminalisering av innehav kan stävja efterfrågan. I alla de kontakter som vi haft med vår omvärld har det visat sig att detta är en samstämmig uppfattning.
Det är naturligtvis helt riktigt att den tekniska utvecklingen går mycket snabbt. Den utvecklingen ger möjligheter som det är svårt att överblicka. Men detta problem kommer vi att få ta itu med senare.
Thage G Peterson: Jag vill nu på justitieutskottets och konstitutionsutskottets vägnar tacka våra gäster för att ni har velat komma hit, förbereda er och svara på våra frågor. Vi värdesätter mycket att ni har velat delta i den här hearingen.
Tack skall ni ha allesammans!
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Motioner 1 Utskottet 4 Inledning 4 Grundläggande principer i den tryckfrihetsrättsliga regleringen 7 Regeringsformen och den särskilda grundlagsregleringen av tryckfriheten och yttrandefriheten 7 Viktiga principer i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen 8 Tryckfrihetens innebörd m.m. 8 Förbudet mot censur och rätten att framställa, att ge ut och att sprida 8 Ensamansvar 9 Betydelsen av utgivning 10 Konfiskering 11 Beslag 11 Preskriptionstid 12 Rätten att inneha informationsbärare 12 Barnpornografibrott 14 Bestämmelser om barnpornografibrott 14 Bakgrunden till bestämmelserna 14 Innebörden av bestämmelserna 16 Kriminalisering av innehav av barnpornografi 18 Motionerna 18 Justitieutskottets yttrande 19 Konstitutionsutskottets bedömning 21 Några rättegångsfrågor 28 Upprättade lagförslag med ikraftträdande den 1 januari 1999 29 Författningskommentarer till lagförslagen med ikraftträdande den 1 januari 1999 30 Förslaget till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen 30 Förslaget till lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen 32 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 33 Ytterligare åtgärder mot barnpornografi fr.o.m. år 1995 35 Bakgrund 35 Utvidgade konfiskeringsmöjligheter 35 Motionen 36 Konstitutionsutskottets bedömning 36 Vissa övergångsfrågor 39 Särskild rättsverkan i fråga om ekonomisk vinning av barnpornografibrott 39 Bakgrund 39 Inom konstitutionsutskottet upprättad promemoria 40 Lagrådets yttrande 40 Konstitutionsutskottets bedömning 40 Några rättegångsfrågor 40 Upprättade lagförslag med ikraftträdande den 1 januari 1995 41 Författningskommentarer till lagförslagen med ikraftträdande den 1 januari 1995 41 Förslaget till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen 41 Förslaget till lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen 43 Förslaget till lag om förverkande av barnpornografi 43 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden 44 Begreppet barn 45 Bakgrund 45 Motionerna 46 Justitieutskottets yttrande 46 Konstitutionsutskottets bedömning 47 Frågan om straffskärpning för barnpornografibrottet 48 Bakgrund 48 Motionerna 48 Justitieutskottets yttrande 48 Konstitutionsutskottets bedömning 48 Förbättringar inom polisorganisationen för att bekämpa barnpornografibrott 49 Bakgrund 49 Justitieutskottets yttrande 49 Konstitutionsutskottets bedömning 50 Samordnade nordiska insatser mot barnpornografi 50 Motionen 50 Justitieutskottets yttrande 50 Konstitutionsutskottets bedömning 51 Olaga våldsskildring 51 Bakgrund 51 Utvidgning av det straffbara området 54 Motionerna 54 Justitieutskottets yttrande 54 Konstitutionsutskottets bedömning 55 Kriminalisering av innehav av olaga våldsskildring 55 Motionerna 55 Justitieutskottets yttrande 55 Konstitutionsutskottets bedömning 55 Utredningar om videovåldets negativa effekter 56 Bakgrund 56 Motionerna 57 Justitieutskottets yttrande 57 Konstitutionsutskottets bedömning 57 Övrigt 57 Hemställan 57 Reservation 59 Kriminalisering av innehav av barnpornografi med ikraftträdande den 1 januari 1999 (mom. 1) 59 Särskilda yttranden 63 1. Kriminalisering av innehav av barnpornografi med ikraftträdande den 1 januari 1999 (mom. 1) 63 2. Kriminalisering av innehav av barnpornografi med ikraftträdande den 1 januari 1999 (mom. 1) 64 3. Andra åtgärder mot barnpornografi fr.o.m. den 1 januari 1995 (mom. 2) 65 4. Andra åtgärder mot barnpornografi fr.o.m. den 1 januari 1995 (mom. 2) 66 Meningsyttring av suppleant 67 1. Kriminalisering av innehav av barnpornografi med ikraftträdande den 1 januari 1999 (mom. 1) 67 2. Andra åtgärder mot barnpornografi fr.o.m. den 1 januari 1995 (mom. 2) 67 De av regeringen den 17 mars 1994 till Lagrådet remitterade lagförslagen, bilaga 1 69 Lagrådets yttrande den 25 mars 1994, bilaga 2 83 Justitieutskottets yttrande den 26 april 1994, bilaga 3 96 Inom konstitutionsutskottets kansli den 19 maj 1994 upprättad promemoria, bilaga 4 109 Lagrådets yttrande den 25 maj 1994, bilaga 5 137 Justitieutskottets yttrande den 31 maj 1994, bilaga 6 141 Av konstitutionsutskottet framlagda förslag till lagändringar med ikraftträdande den 1 januari 1995, bilaga 7 144 Av konstitutionsutskottet framlagda förslag till lagändringar med ikraftträdande den 1 januari 1999, bilaga 8 151 Av konstitutionsutskottet framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1994:132) om ändring i tillämpningslagen, bilaga 9 155 Av konstitutionsutskottet framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1994:400) om ändring i tillämpningslagen, bilaga 10 156 Gemensam utfrågning den 3 mars 1994 med konstitutionsutskottet och justitieutskottet om barnpornografi, bilaga 11 157