Utrikesutskottets betänkande2004/05:UU10

Verksamheten i Europeiska unionen 2004

Sammanfattning
Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens skrivelse 2004/05:60
Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen under 2004 samt ett
antal motioner från allmänna motionstiden 2003 respektive 2004 som
innehåller yrkanden med avseende på samarbetet inom Europeiska unionen.
EU-nämnden har beretts tillfälle att yttra sig över skrivelsen. Förutom
att detta yttrande citeras eller refereras i betänkandet är det i sin
helhet fogat till betänkandet.
Till betänkandet är också fogat uppteckningar från en utfrågning av
statssekreterare Lars Danielsson angående EU:s långtidsbudget. Utfrågningen
anordnades gemensamt av finansutskottet och utrikesutskottet. Vidare
har bifogats uppteckningar från ett seminarium om den europeiska
grannskapspolitiken samt demokratiutvecklingen och de mänskliga rättigheterna
i Moldavien, Vitryssland och Ukraina. Seminariet arrangerades i samarbete
med Svenska institutet och Utrikespolitiska Institutet.
Till betänkandet har fogats 7 reservationer och 4 särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1.      Europeiska unionens utvidgning
Riksdagen avslår motionerna 2004/05:U206 yrkande 1, 2004/05:U232 yrkande
3, 2004/05:U242 yrkande 11, 2004/05:U303 yrkande 1 och 2004/05:U337
yrkande 3.

2.      Europeiska unionens förbindelser med omvärlden
Riksdagen avslår motionerna 2004/05:U206 yrkande 4, 2004/05:U267 yrkande
4 och 2004/05:U314 yrkande 13.
Reservation 1 (c)

3.      Främjandet av de mänskliga rättigheterna
Riksdagen avslår motionerna 2004/05:U225 yrkandena 22-24 och 2004/05:Sf322
yrkande 4.

4.      Europeiska unionens utvecklingssamarbete
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:U348 yrkande 29, 2004/05:K431
yrkande 7, 2004/05:Fi230 yrkande 3, 2004/05:U226 yrkande 18, 2004/05:U251,
2004/05:U254 yrkande 6, 2004/05:U256 yrkandena 9 och 10, 2004/05:U261
yrkande 2, 2004/05:U302 yrkande 5, 2004/05:U311 yrkandena 13 och 17,
2004/05:U313 yrkande 1 och 2004/05:U331 yrkandena 8 och 12.
Reservation 2 (mp)

5.      Riktlinjer inom biståndet för markanvändnings- och jordreformspolitik
Riksdagen
avslår motion 2004/05:U342 yrkandena 1-5.
Reservation 3 (mp)

6.      EU:s politik för den nordliga dimensionen och regionalt samarbete i
norra Europa
Riksdagen avslår motionerna 2004/05:U211, 2004/05:U237, 2004/05:U309
yrkandena 1, 2, 5 och 6 samt 2004/05:U312 yrkandena 2-5 och 7.

7.      Den europeiska grannskapspolitiken
Riksdagen avslår motionerna 2004/05:K431 yrkande 5, 2004/05:U206
yrkandena 2 och 3, 2004/05:U217 yrkande 5, 2004/05:U242 yrkandena 1 och
12 samt 2004/05:U267 yrkandena 3 och 5.
Reservation 4 (fp)
Reservation 5 (c)

8.      Barcelonaprocessen
Riksdagen avslår motionerna 2004/05:U206 yrkande 5, 2004/05:U231 yrkande
1 och 2004/05:U240 yrkande 1.

9.      EU:s relationer till Iran
Riksdagen avslår motion 2004/05:U231 yrkande 15.

10.     Den transatlantiska relationen
Riksdagen avslår motion 2004/05:U305 yrkande 2.

11.     EU:s relationer till Afrika
Riksdagen avslår motionerna 2004/05:U282 yrkandena 1 och 3 samt
2004/05:U302 yrkande 2.

12.     Rättsliga och inrikes frågor
Riksdagen avslår motion 2004/05:U303 yrkandena 4-7.
Reservation 6 (kd)

13.     Miljö- och jordbrukspolitik
Riksdagen avslår motionerna 2004/05:U253 yrkande 3, 2004/05:U282 yrkande
2, 2004/05:U302 yrkande 4 och 2004/05:U311 yrkande 12.
Reservation 7 (mp)

14.     EU:s institutioner och personalpolitik
Riksdagen avslår motionerna 2004/05:L295 yrkandena 24 och 25 samt
2004/05:A351 yrkande 3.

15.     Regeringens skrivelse 2004/05:60 Berättelse om verksamheten i
Europeiska unionen under 2004
Riksdagen lägger skrivelse 2004/05:60 till handlingarna.

Stockholm den 26 april 2005
På utrikesutskottets vägnar

Urban Ahlin
Följande ledamöter har deltagit i beslutet:      Urban Ahlin (s), Gunilla
Carlsson i Tyresö (m), Berndt Ekholm (s), Cecilia Wigström (fp), Holger
Gustafsson (kd), Kaj Nordquist (s), Birgitta Ohlsson (fp), Agne Hansson
(c), Kenneth G Forslund (s), Ewa Björling (m), Veronica Palm (s), Lotta
Hedström (mp), Anita Johansson (s), Sermin Özürküt (v) och Tommy Waidelich
(s).

Redogörelse för ärendet
Ärendet och dess beredning
I detta betänkande behandlar utrikesutskottet regeringens skrivelse
2003/05:60 Berättelse om verksamheten inom Europeiska unionen under
2004 samt ett antal motioner från allmänna motionstiden 2003 respektive
2004 som innehåller yrkanden med avseende på samarbetet inom Europeiska
unionen. Inga motioner har väckts med anledning av skrivelse 2004/05:60.

I betänkandet behandlas även vissa faktapromemorior som regeringen har
tillställt riksdagen och som har remitterats till utrikesutskottet.
EU-nämnden har beretts tillfälle att yttra sig över skrivelsen. Yttrandet
återges i sin helhet i bilaga till betänkandet. Därutöver har
utrikesutskottet även i vissa fall refererat eller citerat egna betänkanden
i de delar som berör frågor som även behandlas i föreliggande betänkande.

Utskottet har i betänkandet valt att fästa särskild uppmärksamhet vid
EU:s politik gentemot staterna i dess östra närområde. De delar av
betänkandet som rör den europeiska grannskapspolitiken (ENP) samt EU:s
förbindelser med länderna Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldavien,
Ryssland, Ukraina och Vitryssland har varit föremål för särskild
behandling i utrikesutskottets arbetsgrupp Wider Europe. Denna arbetsgrupp,
som bildades i januari 2004, har under året gästats av professor
Kristian Gerner, historiska institutionen vid Lunds universitet, professor
Stefan Hedlund, institutionen för Östeuropastudier vid Uppsala universitet,
ambassadör Sven Hirdman, docent Lena Jonson, Utrikespolitiska Institutet
samt docent Bo Petersson, statsvetenskapliga institutionen vid Lunds
universitet.
Arbetsgruppen arrangerade den 26 maj 2004, i samarbete med Svenska
institutet och Utrikespolitiska Institutet, ett större seminarium, The
European Neighbourhood Policy and the State of Democracy and Human Rights
in Belarus, Moldova and Ukraine. I seminariet deltog Karsten Mecklenburg
(EU-kommissionen), Jaroslav Romantjuk (vice ordförande för Förenade
medborgarpartiet, Vitryssland), Boris Tarasjuk (ordförande för
Europaintegrationsutskottet i det ukrainska parlamentet), Stefan Uritu
(ordförande för Helsingforskommittén i Moldavien) samt doktor Kerstin
Zimmer (Johann Wolfgang Goethe-Universität, Tyskland). Till betänkandet
är fogat en uppteckning från detta seminarium.
Därutöver har flera av arbetsgruppens medlemmar under året, i annan
kapacitet, besökt länderna i regionen.
Utskottet har även tagit del av en studie, "EU:s kommittologi - arbete,
omfattning och framtid". Studien har utarbetats av riksdagens
utredningstjänst på uppdrag av utrikesutskottet.
En offentlig utfrågning om det finansiella perspektivet hölls gemensamt
av utrikesutskottet och finansutskottet i maj 2004. Vidare har utskottet
erhållit föredragningar av statssekreterare Lars Danielsson, dels om
det finansiella perspektivet, dels om utvidgningen.
Utskottet har i samband med beredningen av ärendet, och avsnittet om
EU:s bistånd, erhållit en föredragning den 5 april 2005 av statssekreterare
Annika Söder.
Bakgrund
Enligt 10 kap. 1 § riksdagsordningen skall regeringen fortlöpande
informera riksdagen om vad som sker inom ramen för samarbetet i Europeiska
unionen samt varje år till riksdagen lämna en skrivelse med berättelse
över verksamheten i Europeiska unionen. Med skrivelse 2004/05:60 har
regeringen lämnat den avsedda redogörelsen till riksdagen gällande år
2004.
Under året överlämnades 113 faktapromemorior. I dessa redovisade regeringen
sin syn på betydelsefulla förslag från kommissionen. Riksdagens EU-nämnd
hölls därutöver informerad om frågor som behandlats i rådet. Samråd med
riksdagen ägde rum om svenska ståndpunkter dels inför beslut som regeringen
bedömt som betydelsefulla, dels i andra frågor som EU-nämnden bestämt.
Sedvanlig information till fackutskotten om arbetet inom EU:s olika
politikområden lämnades också.
Skrivelsens huvudsakliga innehåll
Skrivelse 2004/05:60 Berättelse om verksamheten inom Europeiska unionen
under 2004 behandlar samtliga samarbetsområden inom EU, varav kan nämnas
EU:s övergripande utveckling, det ekonomiska och sociala samarbetet,
det rättsliga och inrikes samarbetet samt unionens institutioner.
På det utrikespolitiska området inleddes genomförandet av den
säkerhetsstrategi som antagits av Europeiska rådet i december 2003. Unionens
stöd för en effektiv multilateralism med FN i fokus bekräftades. Arbetet
för att öka EU:s möjligheter att genom ett gemensamt agerande spela en
roll för global utveckling, fred, fattigdomsbekämpning, fortsatt
demokratisering och mänskliga rättigheter fortsatte, och unionens
grannskapspolitik utvecklades vidare.
I ljuset av terroristattentaten i Madrid den 11 mars 2004 antog Europeiska
rådet i mars en deklaration om bekämpande av terrorism som gav uttryck
för förstärkt solidaritet medlemsstaterna emellan och en beslutsamhet
att intensifiera arbetet mot terrorism.
Efter flodvågskatastrofen i slutet av december inleddes arbetet med en
handlingsplan för hantering av konsekvenserna av naturkatastrofer av
detta och liknande slag.
Under året inleddes förberedelserna inför halvtidsöversynen av
Lissabonstrategin vilket är unionens viktigaste gemensamma verktyg för att
uppnå hållbar tillväxt och full sysselsättning.

Utskottet
1 Den övergripande utvecklingen i Europeiska unionen
Europeiska rådet under 2004
Ett nytt konstitutionellt fördrag
I en regeringskonferens enades stats- och regeringscheferna den 18 juni
2004 om innehållet i ett nytt, konstitutionellt EU-fördrag, som efter
teknisk granskning och översättning undertecknades den 29 oktober 2004.
Fördraget förutses godkännas av medlemsstaterna - i parlamentariska
beslut eller efter folkomröstning - till den 1 november 2006. Det är
oklart om alla 25 medlemsstater har möjlighet att lämna sina respektive
godkännanden före detta datum.
Genom det nya konstitutionella fördraget ersätts de hittillsvarande EU-
och EG-fördragen med ett enhetligt fördrag. Samarbetets natur och
omfattning förtydligas och beskrivs på ett översiktligt och lättillgängligt
sätt. Unionen ersätter Europeiska gemenskapen som juridisk person och
ges rätt att bl.a. ingå internationella överenskommelser inom ramen för
unionens befogenheter. Den hittillsvarande indelningen av samarbetet i
tre pelare upphör.
Skrivelsen
År 2004 var mycket betydelsefullt för Europeiska unionen. Tio nya stater
blev den 1 maj medlemmar i unionen. Förhandlingarna med Bulgarien och
Rumänien avslutades, och beslut togs om att inleda förhandlingar med
Turkiet och Kroatien. Ett nytt fördrag undertecknades. En ny kommission
utsågs och val ägde rum till Europaparlamentet.
En överenskommelse om det nya konstitutionella fördraget, som syftar
till effektivare beslutsprocesser och att göra unionen mer överskådlig
för medborgarna, uppnåddes i juni. Enighet uppnåddes kring principer
och riktlinjer för förhandlingarna om unionens långtidsbudget för
perioden 2007-2013, i enlighet med den tidtabell som slagits fast i rådets
treåriga strategiska program. Under året inleddes förberedelserna inför
halvtidsöversynen av Lissabonstrategin, unionens viktigaste gemensamma
verktyg för att uppnå hållbar tillväxt och full sysselsättning.
Vikten av ny, miljövänlig teknik som drivkraft för tillväxt och bättre
miljö lyftes fram i enlighet med svenska prioriteringar. Klimatfrågornas
prioritering bekräftades. Vikten av ökad energieffektivitet betonades,
och ett mål för detta som lagts fast på svenskt initiativ lyftes fram
av Europeiska rådet. Vikten av en uthållig tillväxttakt som förutsättning
för fortsatt välfärd lyftes också fram och arbetet med att modernisera
den inre marknaden för tjänster samt reglerna när det gäller arbetsmiljö,
arbetsrätt och jämställdhet fortsatte. Arbetet med den av Sverige
prioriterade moderniseringen av EU:s kemikaliepolitik bedrevs intensivt
genom beredningen av kommissionens förslag till ny lagstiftning på
området. Beslut om att det nya europeiska centret för förebyggande och
kontroll av sjukdomar skall lokaliseras till Sverige togs under våren
2004.
På gemensamt initiativ av Frankrike, Spanien, Sverige och Tyskland lyftes
ungdomars situation fram. Inom den sociala dimensionen inriktades arbetet
på att formulera den nya socialpolitiska dagordningen.
Framsteg gjordes i arbetet med dagordningen från Tammerfors avseende
rättsliga och inrikes frågor samt med en gemensam asyl- och migrationspolitik
för unionen. Europeiska rådet antog ett nytt femårigt program, kallat
Haagprogrammet. Inriktningen att ytterligare stärka det operativa
samarbetet mellan medlemsstaterna i unionen bekräftades. I ljuset av
terroristattentaten i Madrid den 11 mars 2004 antog Europeiska rådet den
25 mars en deklaration om bekämpande av terrorism som gav uttryck för
förstärkt solidaritet medlemsstaterna emellan och en beslutsamhet att
intensifiera arbetet mot terrorism.
På det utrikespolitiska området inleddes genomförandet av den
säkerhetsstrategi som antagits av Europeiska rådet i december 2003. Unionens
stöd för en effektiv multilateralism med FN i fokus bekräftades. Arbetet
för att öka EU:s möjligheter att genom ett gemensamt agerande spela en
roll för global utveckling, fred, fattigdomsbekämpning, fortsatt
demokratisering och mänskliga rättigheter drevs vidare. Unionens
grannskapspolitik fortsatte att utvecklas. Efter flodvågskatastrofen i slutet
av december inleddes arbetet med en handlingsplan för hantering av
konsekvenserna av naturkatastrofer av detta och liknande slag.
Utvidgningen
Förhandlingarna med Bulgarien och Rumänien avslutades i december 2004
inför de båda ländernas anslutning till unionen 2007. Jämfört med
föregående utvidgning finns en särskild skyddsklausul, som efter enhälligt
beslut i rådet kan senarelägga anslutningen med ett år för något av
länderna om det av kommissionen inte bedöms vara redo den 1 januari
2007. Beslut togs om att inleda anslutningsförhandlingar med Turkiet
och Kroatien.
För att förbereda kandidatländerna inför EU-medlemskap antog EU 1997 en
förstärkt förmedlemskapsstrategi. Den består av tre delar - Europaavtalen,
anslutningspartnerskapen samt förmedlemskapsstödet. Förmedlemskapsstödet
är uppdelat i tre program - Ispa, Sapard och Phare. Ispaprogrammet
omfattar stödinsatser för strukturomvandling på miljö- och transportområdet.
Sapardprogrammet ger stöd till jordbruks- och landsbygdsutveckling och
syftar till att främja införlivandet av EU:s regelverk på jordbruksområdet.
Phareprogrammet utgör EU:s finansiella instrument för stödet till
ekonomiska och institutionella reformer i kandidatländerna.
Inom ramen för en övergångsmekanism under åren 2004-2006 ges stöd till
de nya medlemsstaterna för att fortsatt stärka den administrativa
kapaciteten i dessa länder. Samtidigt kommer Pharesamarbetet med Bulgarien
och Rumänien under perioden 2004-2006 att utökas och förstärkas. Även
stöden till Kroatien och Turkiet i egenskap av kandidatländer kommer
att öka markant under de närmaste åren.
Motionerna
Kristdemokraterna anser i kommittémotion 2004/05:U303 yrkande 1 att den
svenska regeringen inom EU bör arbeta för nya medlemsstaters förmåga
att uppnå demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer
och att detta skall vara grunden för graden av samverkan och slutligt
medlemskap i unionen.
Motionären bakom den enskilda motionen 2004/05:U206 (m) yrkande 1 menar
att EU i grunden är en värdegemenskap för länder som delar syn på vikten
av frihet, demokrati, mänskliga rättigheter och marknadsekonomi. De
senaste tio årens arbete för att utvidga EU har i grunden handlat om
att utsträcka dessa värden till alltfler delar av Europa.
I motion 2004/05:U232 (fp) yrkande 3 framhålls att Turkiets strävan
efter EU-medlemskap öppnar stora möjligheter för att förbättra situationen
vad gäller mänskliga rättigheter och för det kurdiska folket och att EU
bör utnyttja möjligheten att en gång för alla få slut på Turkiets
förtryck av den kurdiska minoriteten.
I motion 2004/05:U242 (m) yrkande 11 framhålls att Turkiet skall bedömas
utifrån egen meriter och på samma villkor som andra kandidatländer.
Motionärerna bakom flerpartimotion 2004/05:U337 (mp, fp, v, c) yrkande
3 anser att Sverige i förhållande till EU:s ansökarländer måste bevaka
att bedömningen av människorättssituationen (i enlighet med
Köpenhamnskriterierna) också måste inkludera en bedömning av hur HBT-personers
mänskliga rättigheter respekteras.
EU-nämndens yttrande
EU-nämnden framhåller i sitt yttrande att nämnden under år 2004 har
ägnat stor uppmärksamhet åt den fortsatta utvidgningen av unionen.
Nämnden har kontinuerligt följt utvidgningsförhandlingarna avseende
Rumänien och Bulgarien och givit sitt fulla stöd för den fortsatta
processen. Även frågan om medlemskap för Turkiet och Kroatien har diskuterats
i nämnden vid ett flertal tillfällen. En enig nämnd underströk att
permanenta undantag från delar av EU-samarbetet inte kunde accepteras
för någon medlemsstat, inte heller Turkiet.
EU-nämnden konstaterar vidare att under året har regeringen vid ett
flertal tillfällen samrått med nämnden om de svenska positionerna i
regeringskonferensen om ett konstitutionellt fördrag för Europa.
Utgångspunkten för regeringens förhandlingar var det mandat som gavs genom
riksdagens beslut i anledning av det sammansatta konstitutions- och
utrikesutskottets betänkande om Europeiska konventet och EU:s framtidsfrågor
(bet. 2003/04:KUU1). Riksdagen beslutade samtidigt att kompromisser och
avsteg från dessa utgångspunkter kunde behöva göras under förhandlingarnas
gång och att detta skulle ske genom samrådet i EU-nämnden. En klar
majoritet i nämnden fanns för att acceptera framförhandlade kompromisser
för att få en enighet om en helhetslösning samtidigt som nämnden ansåg
det viktigt att få till stånd ett system som garanterar alla länder
insyn i kommissionens arbete. EU-nämnden välkomnade det ökande inflytande
som förslaget till det konstitutionella fördraget ger de nationella
parlamenten i fråga om tillämpningen av proportionalitets- och
subsidiaritetsprinciperna.
Utskottets överväganden
Utskottet har vid flera tillfällen betonat värdet av Europeiska unionens
utvidgning. I det av riksdagen den 17 december 2003 godkända betänkande
2003/04:UU4 Europeiska unionens utvidgning 2004 tillstyrkte utskottet
regeringens proposition 2003/04:25.
Utskottet framhöll i nämnda betänkande att "anslutningsfördraget utgör
en stor framgång efter ett mångårigt och omfattande arbete av förberedelser
och förhandlingar för medlemskap". Utskottet underströk vidare att
utvidgningen innebär att den konstlade delningen av Europa upphör och
att Europeiska unionen blir en bredare europeisk samarbetsorganisation.
Medlemsländernas samarbete ger möjlighet att skapa bättre villkor för
medborgarna. Utvidgningen innebär även att de nya medlemsländerna får
tillgång till EU:s inre marknad. Den inre marknaden växer kraftigt, och
en ny grund för ekonomisk tillväxt skapas. Utvidgningen innebär ökad
säkerhet för alla i Europa.
Utskottet menar vidare att utvidgningen har haft högsta prioritet för
Sverige alltsedan Sverige blev medlem i EU år 1995. Sverige har verkat
för att EU skall vara öppet för alla länder som uppfyller fördragskraven.
Sverige har fäst vikt vid att överenskommelser som nåtts med ett eller
flera kandidatländer även skulle tillämpas för övriga kandidatländer
med liknande förutsättningar.
Utskottet menar att Köpenhamnskriterierna måste uppfyllas av kandidatländerna
och konstaterar att det första politiska kriteriet bl.a. innebär att
ansökarlandet måste ansluta sig till Europarådets konvention om skydd
för de mänskliga rättigheterna, protokollet för medborgarnas möjligheter
att ta ett fall till Europadomstolen samt Europarådets ramkonvention
för skyddet av nationella minoriteter. Det första Köpenhamnskriteriet
ses numera som det grundläggande kriteriet för att få inleda förhandlingar
om medlemskap.
Utskottet anser det angeläget att Sverige fortsätter att arbeta för
goda relationer med de nya medlemmarna liksom med kandidatländerna.
Kommissionens arbete med frågan om den utvidgade unionen tar bl.a. sikte
på att öka och förbättra möjligheterna till gränsöverskridande samarbete
mellan det utvidgade EU och dess nya grannar.
Utskottet menar att Turkiet är på rätt väg när det gäller att uppfylla
de politiska Köpenhamnskriterierna. Det återstår mycket att göra, inte
minst vad gäller genomförande av beslutade reformer och nya lagar. Samma
krav skall ställas på Turkiet som på andra kandidatländer när det gäller
respekt för mänskliga rättigheter, rättsstatens principer och
marknadsekonomisk mognad. Utskottet menar att Sverige aktivt bör stödja
reformprocessen i Turkiet och välkomnar att medlemskapsförhandlingarna
med landet kommer att inledas under hösten 2005.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att motionerna 2004/05:U206
(m) yrkande 1, 2004/05:U232 (fp) yrkande 3, 2004/05:U242 (m) yrkande 11,
2004/05:U303 (kd) yrkande 1 samt 2004/05:U337 (mp, fp, v, c) yrkande
3 kan avstyrkas.
Unionens finansiella perspektiv - långtidsbudgeten
Skrivelsen
Vårens diskussioner om EU:s finansiella perspektiv (långtidsbudget) för
perioden 2007-2013 handlade huvudsakligen om budgetens struktur, nivå
och övergripande innehåll. I augusti 2004 inleddes förhandlingarna om
kommissionens förslag till lagtexter.
Resultatet av vårens förhandlingar summerades i en analytisk rapport
från det irländska ordförandeskapet, vilken presenterades i samband med
Europeiska rådet i juni. Det nederländska ordförandeskapet förde sedan
diskussionerna vidare på en mer detaljerad nivå med hjälp av sin s.k.
byggstensansats, som möjliggjorde alternativa förslag och kostnadsnivåer
vid sidan av kommissionens på budgetens olika områden.
Kommissionen presenterade under året två övergripande förslag om det
finansiella perspektivet för perioden 2007-2013 i en union med 27
medlemsländer. Kommissionen föreslår en nivå på de gemensamma åtagandena
på 1,26 % av EU:s BNI (att jämföras med dagens faktiska utgiftsnivå på
knappt 1,00 %).
Sverige anser, liksom Tyskland, Frankrike, UK, Nederländerna och Österrike,
att kommissionens förslag är alldeles för högt och förordar gemensamt
en nivå på åtagandeanslagen på högst 1,00 % av EU:s BNI, dvs. 815
miljarder euro för hela perioden. Sverige är berett att betala för
utvidgningen men är kritiskt till de generösa utfasningsmekanismer inom
strukturstöden som föreslås för framför allt de "gamla" medlemsländerna.
Sverige är öppet för ökade satsningar på bl.a. utrikesområdet och på
tillväxtfrämjande insatser som utbildning, forskning och utveckling.
Sverige anser att dagens ordning där vissa länder får rabatt på sin
avgift bör reformeras och ersättas med en generell korrigeringsmekanism,
som innebär en begränsning av nettobidraget när detta överskrider en
viss andel av BNI. Därmed kan orimligt höga nettobetalningar undvikas.

Rätt utformad skulle en sådan mekanism kunna erbjuda en långsiktigt
hållbar, rättvis, förutsägbar och transparent lösning på problemet med
den i dagsläget orättvisa bördefördelningen inom unionen.
Det finns stora meningsskiljaktigheter om både budgetens omfattning och
utformning mellan främst nettobetalare och nettomottagare inom unionen.
Kommissionen lägger de lagstiftningsförslag som behövs för att genomföra
förslaget i mitten av juli 2005. En politisk överenskommelse om
perspektivet bör nås i juni 2005.
Utskottets överväganden
Utskottet menar att kommissionens förslag till budget innebär en alldeles
för kraftig ökning. Det finansiella perspektivet måste ta sin utgångspunkt
i att värdera var och hur knappa resurser bäst kan göra nytta. För att
det skall vara motiverat att finansiera en åtgärd över EU:s budget måste
krävas att åtgärden har ett tydligt mervärde för hela Europa. Många
medlemsländer har en ansträngd budgetsituation, och det är särskilt
angeläget att vara återhållsam också inom unionen.
Utskottet noterar att ledamöter i EU-nämnden i februari 2004 framhållit
ståndpunkten att ett utgiftstak på 1,00 % av EU-ländernas samlade BNI
inte får leda till omprioriteringar i budgeten som drabbar utvidgningen.
Vidare har EU-nämnden uttalat stöd för regeringens ståndpunkt att
oförutsedda utgifter i EU-budgeten skall säkerställas genom tydliga
prioriteringar och tillräckliga marginaler till utgiftstaken.
Utskottet konstaterar att Sverige riskerar att få betala en kraftigt
ökad EU-avgift under kommande år samtidigt som återflödet från EU endast
kan förväntas öka marginellt. Utskottet stöder tanken på tydligare
kopplingar mellan unionens politiska prioriteringar och den gemensamma
budgeten. Kommissionens ambition att öka satsningarna inom området för
rättsliga och inre frågor, externa förbindelser och tillväxt, sysselsättning
och hållbar utveckling är positiv.
Utskottets uppfattning är att åtagandeanslag på högst 1,00 % av EU:s
BNI rymmer de utgifter som är prioriterade för EU under den kommande
perioden, t.ex. kostnader för utvidgningen och viktiga satsningar inom
områdena tillväxt, externa relationer samt rättsliga och inre frågor.
Däremot bör relativt välmående länder kunna finansiera t.ex. sin egen
regionalpolitik. Utskottet menar att det inte är rimligt, som kommissionen
föreslår, att satsa på generösa stöd till regioner som inte längre är
kvalificerade för stöd. Utskottet ser också gärna att jordbruksutgifterna
dras ned. De glesbefolkade områdena i norra Sverige och Finland skall
behandlas likvärdigt med andra särskilda områden.
2 De strategiska målen för 2005-2009, kommissionens arbetsprogram för
2005 och Lissabonstrategin
Enligt protokollet om nationella parlament i det nya konstitutionella
fördraget skall EU-kommissionen översända det årliga lagstiftningsprogrammet
samt alla andra instrument för lagstiftningsprogram eller politisk
strategi till de nationella parlamenten. De viktigare planeringsdokumenten
är
strategiska prioriteringar med politiska målsättningar för de närmaste
fem åren (när ny kommission tillträder),
årlig politisk strategi anger politiska prioriteringar och hur resurser
skall fördelas för kommande år,
lagstiftnings- och arbetsprogram som utarbetas årligen och presenterar
bakgrunden till de större initiativ som kommissionen planerar för det
kommande året och
löpande kvartalsplaneringar som uppdateras varje månad och främst
innehåller en lista över de lagförslag som kommissionen planerar att
offentliggöra.
I januari 2005 presenterade kommissionen sitt arbetsprogram för år 2005,
liksom ett dokument om de strategiska målen för perioden 2005-2009
(KOM(2005)15 respektive KOM(2005)12).
De strategiska målen
I kommissionens strategiska mål för 2005-2009 framhålls att de mest
överhängande problemen i dagens Europa är tillväxt och sysselsättning.
I dag är den högsta prioriteten att i överensstämmelse med Lissabonstrategin
återskapa en hållbar dynamisk tillväxt i Europa. Förnyad tillväxt är
avgörande för välståndet, kan på nytt leda till full sysselsättning och
utgör grunden för social rättvisa och möjligheter för alla. Åtgärder
som främjar konkurrenskraft, tillväxt, sysselsättning, ekonomisk och
social sammanhållning samt en sund miljö förstärker varandra ömsesidigt.
Dessa delmål är alla viktiga inslag i det övergripande målet hållbar
utveckling.
Vidare framhålls att EU:s insatser när det gäller solidaritet och social
rättvisa måste stödjas och förstärkas i syfte att stärka sammanhållningen
i den utvidgade unionen när en ny dynamisk ekonomisk utveckling tar
fart. De ekonomiska skillnaderna bör minskas, och de fattigaste regionerna
i unionen bör ges möjlighet att komma i kapp. De europeiska medborgarnas
livskvalitet måste konkret och praktiskt öka genom nya åtgärder för att
förbättra deras säkerhet. EU måste lyckas tillföra den hårda kampen mot
terrorism, narkotika, människohandel och organiserad brottslighet en ny
dimension.
I de strategiska målen framhålls vidare att EU måste göra sin röst hörd
i världen genom att den föreslagna nya utrikesministern, assisterad av
en europeisk avdelning för yttre åtgärder, representerar unionens
utrikespolitik på den internationella scenen och ökar samstämmigheten. EU
bör aktivt förbereda framtida utvidgningar och föra övriga länder på
västra Balkan närmare ett medlemskap. Ett utvidgat område med stabilitet
och demokratisk utveckling bör skapas på utsidan av EU:s gränser. EU
bör spela en central roll när det gäller att få till stånd och genomföra
ett fredsavtal i Mellanöstern, något som är av avgörande betydelse för
framsteg i hela regionen.
Globalisering och ökat ömsesidigt beroende har lett till att många av
de gamla skillnaderna mellan inre och yttre politiska utmaningar försvunnit.
Unionens politiska inflytande bör i större utsträckning motsvara dess
ekonomiska vikt. För att lyckas med detta måste unionen nå större
politisk samstämmighet i sina relationer med omvärlden, vilket innebär
samstämmighet i olika delar av utrikespolitiken, samstämmighet mellan
EU:s interna och externa politik och samstämmighet mellan EU:s och
medlemsstaternas bilaterala åtgärder.
Om Europeiska unionen i större utsträckning vill närvara och utöva
inflytande på den internationella arenan måste den tala med en röst och
verka för en gemensam ståndpunkt. Likaså är dess inflytande beroende av
dess förmåga att upprätta samstämmiga och effektiva förbindelser med
centrala partner; i synnerhet gäller detta de transatlantiska förbindelserna.
EU måste hålla fast vid att effektiv multilateralism är det bästa sättet
att samarbeta med globala partner. De internationella organisationernas
struktur måste stärkas genom fortsatta reform- och förnyelseprocesser.
Förenta nationerna är det enda alternativet för att ta itu med globala
problem som kräver globala lösningar.
Det är viktigt att EU:s institutioner samarbetar kring ett gemensamt
handlingsprogram för de kommande åren. I det konstitutionella fördraget
betonas värdet av att Europaparlamentet, rådet och kommissionen har ett
gemensamt program. Kommissionen föreslår att de andra institutionerna
låter sig inspireras av bestämmelserna i det konstitutionella fördraget
och att de strategiska målen får ligga till grund för en gemensam
handlingsplan för EU:s institutioner för de kommande fem åren.
Utvidgningen av medlemskretsen har förstärkt EU:s potential och bidragit
till unionens kulturella mångfald. De beslut som fattas på EU-nivå kommer
att få alltmer omfattande följder för medborgarna i alla medlemsstater,
även om få är medvetna om allt det som EU har uppnått och hur det
inverkar på deras vardag.
Kommissionens arbetsprogram 2005
I kommissionens arbetsprogram framhålls att år 2005 kommer att bli av
avgörande betydelse för Europeiska unionen. Europa måste skapa ökad
tillväxt och flera arbetstillfällen genom att gjuta nytt liv i
Lissabonstrategin. Unionen måste tillhandahålla medel för att främja välstånd,
solidaritet och trygghet genom att komma överens om budgetplanen, och
den måste skapa ökad frihet, säkerhet och rättvisa för medborgarna på
europeisk nivå genom att Haagprogrammet genomförs. Det konstitutionella
fördraget fungerar som en påminnelse för unionen om varför den finns
och vart den är på väg. Europeiska kommissionen har en central roll när
det gäller att sätta denna dagordning i verket och avser att med energi
och beslutsamhet sträva efter att dessa mål uppnås.
Följande inslag har särskild betydelse för politiken under 2005:
Den ekonomiska tillväxten i Europa ligger på lite drygt 2 %; detta räcker
inte för att komma till rätta med arbetslösheten och för att främja de
avgörande drivkrafterna för tillväxt.
Ratificeringen av det konstitutionella fördraget kommer att väcka
intensiv politisk debatt i medlemsstaterna runtom i unionen.
Förhandlingarna om budgetplanen ger unionen tillfälle att se till att
EU:s budget är inriktad på att maximera effektiviteten i unionens
arbetsprestation i enlighet med de fastställda målen.
År 2005 kommer att bli ett mycket viktigt år när det gäller att se till
att den nyligen utvidgade unionen fungerar på ett ändamålsenligt sätt.


Arbetsprogrammet följer förslaget till strategiska mål för perioden
2005-2009. Det är det första tillfället för den nya kommissionen att
bidra till att bestämma kursen för Europa under de närmaste fem åren.
I arbetsprogrammet anges hur och var kommissionen kommer att agera för
att uppfylla strategiska prioriteringar under de kommande åren när det
gäller såväl nya som pågående insatser. Kommissionen intar ett nytt
förhållningssätt till sitt arbetsprogram i år genom att det har en
starkare politisk fokusering.
Kommissionens prioriteringar för 2005
I den årliga politiska strategin för 2005 fastställdes i februari förra
året prioriteringarna för insatserna under det närmaste året och de
viktigaste initiativ som krävs för att uppnå dem. I samband med att det
varje år antas en årlig politisk strategi ges tillfälle till en
interinstitutionell dialog om prioriteringarna för det kommande året.
Europaparlamentet och rådet gör en ingående granskning av kommissionens
förslag och ger förslag till ändringar.
Med anledning av den institutionella förändringen 2004 antogs ett
smidigare förfarande än vanligt för dialogen med Europaparlamentet. I
april fick de prioriteringar som kommissionen hade fastställt allmänt
stöd, och i efterdyningarna av terroristattentaten i Madrid lades
ytterligare fokus på säkerheten.
Kommissionen noterade följande:
En stark betoning av att Lissabonstrategin verkligen genomförs. Särskild
fokusering på säkerhet, inbegripet behovet av att förvalta det utvidgade
EU:s yttre gränser, att ha ett gemensamt förhållningssätt till
migrationsflöden och öka ansträngningarna att bekämpa terrorism. Starkt stöd
ges till en ambitiös grannskapspolitik och för en kraftfull
utvecklingsdagordning.
Resultatet av denna dialog och utbytena med de övriga institutionerna
sedan den nya kommissionen tillträdde har tillsammans med utarbetandet
av de strategiska målen riktat strålkastaren på följande viktiga
prioriteringar för 2005:
Det centrala målet är att öka välståndet genom nya impulser för att
stimulera tillväxt och sysselsättning på grundval av ökad konkurrenskraft.

De särskilda målen solidaritet och trygghet kommer att eftersträvas
såsom väsentliga komplement till välstånd.
Stärkt av sin nya kontinentala legitimitet kommer unionen att framhäva
sina interna mål för omvärlden via ett utvidgat yttre ansvar.
En avgörande faktor för att denna plan skall kunna omsättas i verkligheten
är det övergripande målet hållbar utveckling. Den europeiska modellen
bygger på principen att insatser som främjar såväl konkurrenskraft,
tillväxt och arbetstillfällen som ekonomisk och social sammanhållning
och en hälsosam miljö förstärker varandra. En förutsättning för hållbar
tillväxt är t.ex. att man vidtar åtgärder mot klimatförändringarna. Det
som är mest angeläget för medborgarna är frihet, säkerhet och rättvisa.

Utskottets överväganden
Utrikesutskottet har sedan Sveriges medlemskap i Europeiska unionen
haft beredningsansvaret inom riksdagen för den årliga skrivelsen om
Sveriges agerande i EU. Utskottet har vid behandlingen av den årliga
skrivelsen berett andra utskott och EU-nämnden tillfälle att yttra sig
över skrivelsen och haft att samordna utskottens eventuellt olika
uppfattningar. En särskild debatt om Europeiska kommissionens arbetsprogram
för 2005 och dess strategiska prioriteringar för perioden 2005-2009
hölls i riksdagen den 18 mars 2005.
Enligt protokollet om nationella parlament i det nya konstitutionella
fördraget skall EU-kommissionen översända det årliga lagstiftningsprogrammet
samt alla andra instrument för lagstiftningsprogram eller politisk
strategi till de nationella parlamenten. Inom Riksdagskommittén sker för
närvarande ett beredningsarbete om den framtida hanteringen i riksdagen
av sådana EU-dokument. Förutom kommissionens program finns det inom
rådet flera arbetsprogram. Dokumenten delas i dag av kammarkansliet
till samtliga utskott. När det gäller kommissionens arbetsprogram, som
i ministerrådet hanteras av konstellationen Allmänna frågor och yttre
förbindelser och därmed normalt av utrikesministrarna, följer det av
riktlinjerna för behandling av kommissionsdokument att utrikesutskottet
antecknas som mottagare.
Utskottet konstaterar att den årliga skrivelsen har ett nära samband
med kommissionens årliga lagstiftningsprogram och att både regeringens
årliga skrivelse om EU-arbetet och de nu aktuella programmen handlar om
hela fältet av EU-frågor. I samband med beredningen av regeringens
skrivelse är det naturligt att följa upp hur programmen har förverkligats.

Utskottet menar vidare att Lissabonstrategin är unionens viktigaste
gemensamma verktyg för att uppnå hållbar tillväxt och full sysselsättning.
Strategin, som antogs år 2000, syftar till att lägga fast en vision om
hur Europas ekonomi och därmed välfärd skall utvecklas. Utskottet menar
att det handlar om välfärden för Europas befolkning och dess ekonomiska
och miljömässiga situation och konstaterar att de länder som hittills
varit mest framgångsrika i att genomföra Lissabonprocessen är de nordiska
länderna.
Utskottet konstaterar vidare att ett område som varit mycket uppmärksammat,
och som är ett bevis på att det behövs ett gemensamt europeiskt arbete,
är frågan om medborgarnas säkerhet - kampen mot terrorism, människohandel,
trafficking och gränsöverskridande brottslighet. Många av dem som är
tveksamma eller motståndare till EU medger att det på dessa områden är
nödvändigt med europeiskt samarbete. Utskottet menar att det är viktigt
att det läggs stor vikt vid att utvidga samarbetet just på dessa områden.

Utskottet menar att kommissionens arbetsprogram ligger i linje med en
strävan att förbättra välfärden och ekonomin i Europa och att detta
sker tillsammans med den sociala dimensionen och den miljömässiga
hållbarhetsutvecklingen, som Sverige arbetat hårt för.
3 Europeiska unionens förbindelser med omvärlden
Utrikes- och säkerhetspolitiken
Skrivelsen
Samarbetet inom EU:s andra pelare benämns den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken (Gusp). Målen med Gusp är bl.a. att skydda unionens
gemensamma värden och intressen, stärka unionens säkerhet och främja
internationellt samarbete. Medlemsstaterna skall stödja unionens utrikes-
och säkerhetspolitik i en anda av lojalitet och ömsesidig solidaritet.
Samarbetet är mellanstatligt till sin karaktär och beslut fattas i
huvudsak med enhällighet.
Arbetet under året präglades av viss återskapad EU-enighet efter den
splittring som följde i Irakkrisens spår. Den europeiska säkerhetsstrategin,
som antogs av Europeiska rådet i december 2003, utgör en viktig grund
för samsynen inom EU. Strategin återspeglar en gemensam analys av vilka
hoten är och hur EU bäst skall kunna möta dem. Det konstateras att
säkerheten hotas av regionala konflikter, av sönderfallande stater, av
terrorism, av spridning av massförstörelsevapen och av organiserad
brottslighet, som också är kopplad till illegal handel med vapen, narkotika
och med människor. Strategin följdes under året upp inom fyra områden:
terrorism, effektiv multilateralism, Mellanöstern samt Bosnien och
Hercegovina. Året präglades även av förberedelserna för EU:s hittills
största militära krishanteringsinsats, den i Bosnien och Hercegovina,
som den 2 december 2004 ersatte den Nato ledda insatsen Sfor.
Av de instrument som finns tillgängliga för att genomföra den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken är gemensamma strategier, gemensamma
ståndpunkter, gemensamma åtgärder och gemensamma uttalanden de viktigaste.
Det är Europeiska rådet som beslutar om gemensamma strategier som skall
genomföras av unionen på områden där medlemsstaterna har viktiga gemensamma
intressen. Ingen ny gemensam strategi har antagits under 2004. Sedan
tidigare finns gemensamma strategier för Medelhavet, Ukraina och Ryssland.

Gemensamma ståndpunkter anger unionens inställning till en särskild
fråga av geografisk eller tematisk karaktär. Varje medlemsstat förbinder
sig att tillse att dess nationella politik överensstämmer med innehållet
i ståndpunkten. Under 2004 antogs drygt 23 gemensamma ståndpunkter om
sanktioner samt om konflikthantering i Afrika.
Gemensamma åtgärder skall avse specifika situationer där operativa
insatser från unionens sida anses nödvändiga. Under året antog rådet 22
gemensamma åtgärder om exempelvis inledande av EU:s rättsstatsinsats i
Georgien, inledande av EU:s polisinsats i Demokratiska republiken Kongo,
förlängning av EU:s polisinsats i Makedonien, fortsättande av EU:s
samarbetsprogram för icke-spridning och nedrustning i Ryska federationen.
EU enades även om 144 gemensamma uttalanden om aktuella utrikespolitiska
frågor, som Sudan, Irak, Burma, Kongo m.m.
Den s.k. Guspbudgeten, som är en del av EU:s totala budget, omfattade
år 2004 till 62,6 miljoner euro. Under året belastades Guspbudgeten
framför allt av kostnader för EU:s polisinsats i Bosnien och Hercegovina,
EU:s polisinsats i Makedonien, EU:s särskilda representanter samt ett
flertal projekt om bl.a. kamp mot massförstörelsevapen och lätta vapen.

EU har avtal och överenskommelser med i stort sett alla världens länder
och ländergrupper om att föra en regelbunden dialog om frågor av gemensamt
intresse. En betydande del utgörs av frågor inom det utrikes- och
säkerhetspolitiska området, den s.k. politiska dialogen, vilken äger rum
på regerings- och statschefsnivå, utrikesministernivå och tjänstemannanivå.

Motionerna
Motionären bakom den enskilda motionen 2004/05:U206 (m) yrkande 4 anser
att EU är världens mest kompletta organisation för arbete för freden.
Unionen har till sitt förfogande hela skalan av verktyg från handels-
och biståndspolitik, via utrikespolitik till krishanteringsinsatser. Ju
tidigare EU agerar, anför motionären, desto mindre dramatiska åtgärder
krävs. Om EU underlåter att ta ansvar eller om samarbetet förlamas
riskerar Europa att ställas inför nya konflikter, liknande de på Balkan.

Kristdemokraterna menar i kommittémotion 2004/05:U314 yrkande 13 att
framtida hot mot säkerheten i Europa företrädesvis skall hanteras och
lösas gemensamt inom EU.
Motionärerna bakom kommittémotion 2004/05:U267 (c) yrkande 4 anser att
vetorätten inom EU:s utrikes- och säkerhetspolitik måste avskaffas.
Utskottets överväganden
Utskottet vill inledningsvis understryka att Sverige, genom medlemskapet
i Europeiska unionen, deltar i ett samarbete vars uttalade strävan är
att förhindra krig på den europeiska kontinenten. EU har starkt bidragit
till att bevara freden i Västeuropa under de senaste 50 åren. Utskottet
menar att unionens fortsatta fördjupning och utvidgning även i fortsättningen
är det bästa instrumentet för att varaktigt säkra ett förtroendefullt
och nära samarbete mellan Europas stater. Möjligheten till integration
i EU har stark dragningskraft, och integrationen är i sig själv
säkerhetsbefrämjande. Denna integration förutsätter demokrati och goda
grannrelationer. Deltagandet i unionen utvecklar ömsesidig solidaritet,
gemensamma värderingar och gemensamma politiska intressen.
Utskottet noterar vidare att EU:s konstitutionella fördrag i flera
avseenden innebär att unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik
stärks. Sverige och alla andra medlemsländer verkar för att ömsesidigt
utveckla den politiska solidariteten inom den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken och välkomnar att EU som en del av detta arbete bl.
a. bygger upp en sammanhållen civil och militär krishanteringsförmåga
som ett komplement till diplomatiska, ekonomiska och biståndspolitiska
verktyg. Det finns ingen motsättning, anser utskottet, mellan den
militära alliansfriheten och den starka solidariteten mellan EU-länderna.
Det är svårt att föreställa sig att Sverige skulle ställa sig neutralt
i händelse av ett väpnat angrepp mot ett annat EU-land. Det är lika
svårt att föreställa sig att övriga EU-länder inte skulle agera på samma
sätt.
Utskottet konstaterar att frågan rörande enhällighet inom unionens
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik har varit föremål för behandling
i det sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet (bet. 2003/04:KUU1).
Det sammansatta utskottet välkomnade att det europeiska konventet
föreslagit att enhälligheten skulle behållas som huvudregel. Det är en
styrka, konstaterade utskottet, "i den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken att den har alla medlemsstaters stöd". Utskottet konstaterade
vidare att "den betydelsefulla möjligheten för enskilda medlemsstater
att kunna motsätta sig antagandet av ett beslut som skall fattas med
kvalificerad majoritet om det går emot viktiga nationella intressen,
liksom det absoluta kravet på enhällighet i frågor med militära eller
försvarsmässiga konsekvenser, kvarstår".
Med vad som ovan anförts anser utskottet att motionerna 2004/05:U206
(m) yrkande 4, 2004/05:U267 (c) yrkande 4 samt 2004/05:U314 (kd) yrkande
13 kan avstyrkas.
EU:s arbete med att främja respekten för de mänskliga rättigheterna i
världen
Skrivelsen
I skrivelsen understryks att EU fortsätter sitt arbete och sina
ansträngningar för att öka skyddet för och främja de mänskliga rättigheterna
över hela världen. I arbetet förfogar EU över flera instrument, bl.a.
klausuler i avtal om handel och utvecklingssamarbete, démarcher (skriftligt
eller muntligt påpekande till en annan stats regering, ofta innehållande
en uppmaning att vidta en viss åtgärd), politiska påtryckningar, tekniskt
bistånd, landresolutioner och offentliga avsiktsförklaringar. Sedan
några år tillbaka har EU särskilda dialoger om mänskliga rättigheter
med Kina och Iran. I FN är EU en central aktör inom de olika organ som
behandlar mänskliga rättigheter och tar flera initiativ.
Europeiska rådet enades i december 2004 om att inrätta en representant
för mänskliga rättigheter, placerad hos Javier Solana, Europeiska rådets
generalsekreterare och höge representant för den gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitiken.
EU genomförde ett stort antal uppvaktningar för dödsstraffets avskaffande
eller dess begränsade tillämpning. Frågan om dödsstraffet togs också
upp i samband med MR-dialogmötena med Iran och Kina. Ett flertal
uppvaktningar gjordes i USA, bl.a. om rätten till konsulärt bistånd i
samband med åtal för brott där dödsstraff kan komma att utdömas. EU
arbetar också med att färdigställa en förordning som bl.a. förbjuder
handel med vissa produkter som används till att verkställa dödsstraff.

EU:s riktlinjer för barn och väpnade konflikter antogs av rådet i
december 2003. Riktlinjerna understryker att frågor som rör barn i väpnade
konflikter är prioriterade. Arbetet för att skydda barn i väpnade
konflikter skall baseras på existerande normer för mänskliga rättigheter
och humanitär rätt. Övervakning, rapportering och utvärdering utgör
grunden för att identifiera situationer där EU:s handlande påkallas. I
sitt arbete skall EU använda sig av politiska dialoger, démarcher och
multilateralt arbete. I krishanteringsoperationer skall hänsyn tas till
barns situation. Relevant EU-personal, både centralt och i fält, skall
utbildas i barnets rättigheter. Under året har EU utarbetat en handlingsplan
för att omsätta riktlinjernas rekommendationer till konkreta handlingar
och för att söka samordna såväl EU:s som medlemsstaternas agerande till
förmån för barn som drabbats eller riskerar att drabbas av väpnad
konflikt i ett antal prioriterade länder.
Motionerna
I motion 2004/05:U225 (fp) yrkande 22 anför motionärerna att Sverige
bör verka för en tydligare och mer sammanhållen strategi för EU:s arbete
med mänskliga rättigheter i världen. I yrkande 23 menar motionärerna
att EU:s biståndspolitik bör vara ett viktigt instrument för att främja
respekten för mänskliga rättigheter i världen, och i yrkande 24 anför
motionärerna att Sverige inom EU bör verka för att fler dialoger med
fokus på mänskliga rättigheter kommer till stånd med enskilda länder.
I
kommittémotion 2004/05:Sf322 (v) yrkande 4 menar motionärerna att
romernas mänskliga rättigheter inom EU måste skyddas effektivt. I flera
av de nya medlemsländerna har romerna varit och är fortfarande föremål
för allvarlig och systematisk diskriminering. Sverige bör i EU ta
initiativ till att det genomförs en intensiv övervakning av att romers
mänskliga rättigheter respekteras i samtliga EU-länder.
Utskottets överväganden
Utskottet har i tidigare betänkande (2003/04:UU3 Sveriges politik för
global utveckling) uttryckt att demokrati, mänskliga rättigheter och
jämställdhet är grundläggande förutsättningar för en rättvis och hållbar
global utveckling. Utvecklingspolitiken skall präglas av ett
rättighetsperspektiv där människors rättigheter utgör grunden för de åtgärder
som skall vidtas för en rättvis och hållbar utveckling. I rättighetsperspektivet
ingår såväl mänskliga rättigheter som demokrati och jämställdhet. De
förstärker och kompletterar varandra men är samtidigt varandras
förutsättningar. Utskottet menar att det är viktigt att detta perspektiv på
utvecklings- och biståndspolitiken även integreras i EU:s samlade
utvecklingspolitik.
Demokratins form måste utgå från varje samhälles specifika förutsättningar
men grundas på gemensamma värderingar om alla människors lika rätt och
värde. Demokrati kräver fria val, fungerande politiska partier, oberoende
medier och aktiva enskilda organisationer som får verka fritt. En
demokratisk kultur, där medborgare har kunskap om sina rättigheter och
möjlighet att utnyttja dem, är en förutsättning för all utveckling, och
i den demokratiska kulturen ingår även jämställdhet, tolerans och respekt
för alla individer och grupper. Politiskt ansvar måste kunna utkrävas
av dem som har makt, och en fungerande demokrati kräver också maktfördelning
mellan demokratins institutioner. Därför är det viktigt att såväl
enskilda stater som internationella organisationer och sammanslutningar
av stater, såsom EU, ger stöd åt ambitioner att få till stånd politiska
reformer i auktoritära statssystem. Instabila icke-demokratiska stater
vars legitimitet är djupt ifrågasatt hos de egna befolkningarna är
farliga i sin oberäknelighet gentemot både omvärlden och den egna
befolkningen.
Utskottet kan konstatera att rasismen mot romerna i Europa är utbredd.
EU har bidragit med avsevärda belopp till de länder där romerna har
det svårast. EU har också ett egenintresse av att romernas situation
förbättras i hemländerna för att de inte skall hamna i en flyktingsituation.
I de flesta EU-länder och kandidatländer finns i dag strategier på
nationell nivå för hur förbättringar skall åstadkommas för romerna, men
satsningarna har svårt att nå ut lokalt. EU ställer även krav på romerna
själva genom att gruppen bl.a. måste överge vissa traditioner som kränker
de mänskliga rättigheterna.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att motionerna 2004/05:U225
(fp) yrkandena 22-24 samt 2004/05:Sf322 (v) yrkande 4 kan avstyrkas.
EU:s utvecklingssamarbete
Skrivelsen
EU:s utvecklingssamarbete är en viktig del av Sveriges utvecklingssamarbete.
Sammantaget står EU för mer än hälften av världens utvecklingssamarbete,
vilket motsvarar ca 30 miljarder euro per år till över 160 länder. Av
dessa medel hanterar kommissionen ca 6 miljarder euro per år. EU:s mål
och instrument för förbindelser med tredjeländer omfattar en mängd
politikområden. I skrivelsen understryks att Sverige aktivt bör arbeta
för att öka samstämmigheten i EU:s politik i relation till utvecklingsländer
och för att utvecklingsaspekter beaktas inom alla EU:s politikområden.
Sverige bör även verka för att kvaliteten och effektiviteten i unionens
utvecklingssamarbete stärks, att samordning och samverkan i fält förbättras
samt att EU-budgeten effektiviseras.
Bland de frågor som under året varit särskilt prioriterade märks
uppföljningen av Monterreykonferensen. Kommissionen presenterade i mars
ett meddelande om hur EU:s medlemsstater uppfyllt de åtaganden som antogs
av Europeiska rådet inför världskonferensen om utvecklingsfinansiering
i Monterrey. Sverige har varit drivande i den principiella frågan att
EU:s utvecklingssamarbete måste anpassas bättre till samarbetsländernas
egna strategier, prioriteringar och system. Sverige driver på för att
EU:s totala bistånd skall höjas så att FN:s mål om 0,7 % uppnås av fler
länder inom EU.
Under året behandlade Europeiska rådet vid ett flertal tillfällen frågan
om samstämmighet inom utvecklingssamarbetet och mellan olika politikområden.
En expertgrupp har tillsatts i syfte att presentera rekommendationer
för att uppnå ökad harmonisering och samordning av EU:s bistånd.
Rådet har betonat vikten av ett kraftfullt och väl samordnat EU-bidrag
i form av en gemensam rapport till FN:s toppmöte i september 2005 om
översynen av millennieutvecklingsmålen och Millenniedeklarationen. Vidare
understryks att EU måste visa politiskt ledarskap inför toppmötet och
att den gemensamma rapporten bör innehålla konkreta och ambitiösa förslag
till insatser för att uppnå millennieutvecklingsmålen till 2015. Rådet
har antagit slutsatser om en koherent politik för bekämpande av
fattigdomsrelaterade sjukdomar (hiv/aids, malaria och tbc) samt om uppföljning
av åtagandena från den internationella konferensen om befolkning och
utveckling i Kairo 1994, med fokus på sexuell och reproduktiv hälsa och
rättigheter (SRHR). Rådet har vidare betonat vikten av att ytterligare
medel tillförs dessa områden, deras centrala roll för att uppnå
millennieutvecklingsmålen samt kopplingen mellan SRHR och hiv/aids.
Under året har diskussioner förts om effektiviteten i EG-biståndet samt
läget i det pågående reformarbetet. I skrivelsen framhålls att framsteg
kan konstateras på flera områden, bl.a. har en allt större del av
ansvaret för förvaltningen av biståndet delegerats ut i fält, medlemsstaterna
har i allt högre grad involverats i kommissionens programläggning och
införandet av nya programmeringsinstrument som landstrategier och
årsrapporter har bidragit till ökad samordning och samstämmighet.
En annan viktig del av reformansträngningarna avser EU:s budgetprocess.
I kommissionens förslag till det nya finansiella perspektivet 2007-2013
betonas bl.a. behovet av ökad samstämmighet mellan geografiska, tematiska
och horisontella områden i EG-biståndet.
Cotonouavtalet är ett partnerskapsavtal mellan gemenskapen och dess
medlemsstater å ena sidan och 77 länder i Afrika, Västindien och Stilla
havet å den andra sidan (de s.k. AVS-länderna). Avtalet har varit föremål
för en översyn under 2004. Nya element i avtalet är bl.a referenser
till Internationella brottmålsdomstolen och kampen mot terrorism.
Utestående frågor är bl.a. införlivandet av en ny klausul om
massförstörelsevapen
i avtalet, AVS-ländernas önskan om större delaktighet vid beslut om
sanktioner samt AVS-ländernas önskan att få klarhet i biståndsvolymen
för kommande samarbetsperiod.
Motionerna
Folkpartiet menar i motion 2004/05:U226 yrkande 18 att demokrati skall
vara det övergripande målet för EU:s utvecklings- och biståndspolitik.
Som en naturlig följd av ett mer demokratiorienterat utvecklingssamarbete
bör EU också, menar motionärerna, aktivt stödja demokratirörelser i
diktaturregimer, i kampen för demokratisk utveckling och mänskliga
rättigheter. Motionärerna menar vidare att EU bör ställa tydliga krav på
demokrati i de länder som får bistånd från EU.
I den enskilda motionen 2004/05:U251 (mp) anför motionärerna att
liberaliseringen av EU:s handel med Medelhavsländerna måste ske långsamt
och i flera steg. Medelhavsländerna måste ges möjligheter att skydda
sina industrier under en övergångsperiod och ges ordentligt stöd för
omställning. Länderna måste också få skydda sina jordbrukssektorer under
en övergångsperiod efter att EU avvecklat sina subventioner av jordbruket.

I den enskilda motionen 2004/05:U254 (mp) yrkande 6 anser motionären
att Sverige genom EU bör driva att krav på tullsänkningar för u-länder
inte blir större än att de fortsatt kan skydda sina växande industrier.

I kommittémotion 2004/05:U256 (v) yrkande 9 menar motionärerna att
Sverige inom EU bör verka för att svenska och europeiska företag engagerar
sig i utvinnandet av Bolivias naturtillgångar på ett sådant sätt att
det kommer det bolivianska folket till del. I yrkande 10 framhålls att
Sverige skall verka för att svenska och europeiska företag stimuleras
att engagera sig i det bolivianska jordbrukets och infrastrukturens
utveckling.
I den enskilda motionen 2004/05:U261 (mp) yrkande 2 anser motionärerna
att Sverige genom ministerrådet bör initiera ett reformarbete för att
administrativt effektivisera EU-biståndet.
Kristdemokraterna menar i kommittémotion 2004/05:U302 yrkande 5 att
Sverige inom EU bör verka för att tullarna mot världens 49 fattigaste
länder tas bort snabbare.
I kommittémotion 2004/05:U311 (kd) yrkande 13 ansförs att Sverige bör
verka för att Sveriges goda erfarenheter av miljöhänsyn inom biståndspolitiken
inkluderas i EU-biståndet och att större hänsyn tas till miljöaspekter
i samtliga biståndsprojekt. I yrkande 17 framhålls att Sverige bör verka
för en global integrering av EU:s strategi för hållbar utveckling och
klimathandlingsprogrammet, med betoning på en förankring i den fattiga
världen.
I motion 2004/05:U313 (kd) yrkande 1 anför Kristdemokraterna att regeringen
inom EU skall arbeta för att eliminera handelshinder för u-ländernas
export.
I kommittémotion 2004/05:U331 (kd) yrkande 8 krävs att Sverige verkar
för införandet av ett system med konsekvensbeskrivningar inför alla
politiska beslut, och för ett regelverk som styr svenska myndigheter om
påverkan på utvecklingsländerna utifrån rättighets- och fattigdomsperspektivet
samt om att ett sådant system även bör inrättas på EU-nivå. I yrkande
12 framhålls att Sverige skall verka för en mer sammanhållen utvecklings-,
handels- och utrikespolitik inom EU och arbeta för att integrera
rättvisefrågorna inom alla EU:s politikområden.
I motion 2004/05:U342 (mp) yrkande 1 anför motionärerna att Sverige i
de pågående förhandlingarna om "EU Policy Guidelines land reform" skall
kräva en bättre analys av orsakerna till hunger på landsbygden. I yrkande
2 menar motionärerna att ursprungsbefolkningars och minoriteters mänskliga
rättigheter särskilt bör uppmärksammas och respekteras när det gäller
markpolitik och jordreformer inom EU:s utvecklingsbistånd. Vidare
framhålls i yrkande 3 att jordreformer som syftar till att bekämpa hunger
och fattigdom, förbättra jämställdhet mellan kvinnor och män och säkra
ekologisk uthållighet bör prioriteras i EU:s utvecklingsbistånd. I
yrkande 4 anförs att de nya riktlinjerna för markanvändning och jordreformer
inom u-landsbiståndet skall innehålla en oberoende kontrollinstans och
en klagomöjlighet för att utvecklingsländerna skall kunna ställa EU
till svars. I yrkande 5 krävs att riksdagens synpunkter inhämtas innan
förhandlingarna avslutas om de gemensamma riktlinjerna för EU-staternas
politik om arbetet med markanvändning och jordreformer inom biståndet.

I partimotion 2003/04:U348 (kd) yrkande 29 menar Kristdemokraterna att
samordningen och komplementariteten mellan EU-medlemsstaternas bistånd
bör stärkas.
I partimotion 2004/05:K431 (fp) yrkande 7 menar motionärerna att demokrati
skall vara det övergripande målet för EU:s utvecklings- och biståndspolitik.

Motionärerna bakom den enskilda motionen 2004/05:Fi230 (mp) yrkande 3
anser att EU:s globala politik bör påverkas i samma riktning som den
nya svenska sammanhållna politiken för global utveckling.
Utskottets överväganden
Utskottet menar att Europeiska unionen har möjlighet att vara en viktig
aktör för en rättvis och hållbar utveckling i världen. Sammantaget står
EU och dess medlemsstater för mer än hälften av världens utvecklingssamarbete,
vilket motsvarar ca 30 miljarder euro per år till över 160 länder. Av
dessa medel hanterar kommissionen ca 6 miljarder euro per år. Det är
enligt utskottets mening betydelsefullt att EU utnyttjar denna potential
och möjlighet. Reformeringen av EU:s bistånd pågår, och en fortsatt
effektivisering behövs samt en tydligare inriktning på fattigdomsbekämpning.
Utskottet menar även att en fortsatt decentralisering är nödvändig
liksom utvecklingen av gemensamma landstrategier, harmoniserade procedurer
och administrativa och budgetära reformer för att underlätta samarbetsländernas
möjligheter att på bästa sätt ta till vara biståndet.
Utskottet konstaterar att människohandel i dag förekommer över hela
världen och berör såväl fattiga länder som rika. Detta gäller inte bara
handel för sexuella ändamål utan även andra former av exploatering. Den
europeiska säkerhetsorganisationen OSSE har antagit en handlingsplan
mot människohandel, och Sverige har aktivt verkat för planens tillkomst
och beslutet om inrättandet av en särskild representant för att bekämpa
sådan handel. I Europarådet är Sverige engagerat i utarbetandet av en
europeisk konvention mot människohandel. Utskottet understryker vikten
av att de organisationer som har ansvar för frågor om trafficking och
prostitution skall arbeta för att utforma internationella uppförandekoder.
Utskottet menar att satsningar på flickors utbildning och hälsa är en
av de viktigaste investeringar ett samhälle kan göra. När kvinnor och
män har möjlighet att delta på lika villkor blir utvecklingen starkare,
och därför bör utvecklingssamarbetet inriktas på insatser som skapar
fler arbetstillfällen för kvinnor bl.a. i syfte att motverka människohandel.

Utskottet konstaterar att nationell politik i ökande utsträckning handlar
om gränsöverskridande frågor och att nationella beslut i växande omfattning
har internationella effekter. Utskottet menar att utvecklingen ställer
krav på ökad samstämmighet i den politik som förs på nationell, regional
och global nivå. Det EU säger och gör i ett sammanhang måste stämma med
europeiskt agerande i ett annat. Den internationella diskussionen om
samstämmighet måste drivas vidare, och syftet måste vara att föra en
effektiv och trovärdig samlad politik. Sverige bör därför inom EU aktivt
arbeta för att samstämmigheten också i EU:s politik i relation till
utvecklingsländerna förbättras och att utvecklingsaspekterna beaktas
inom EU:s samtliga politikområden.
Ett internationellt arbete pågår med att ta fram ett index för graden
av samstämmighet i den politik som förs av olika OECD-länder på
utvecklingsområdet (OECD - Organisationen för ekonomiskt samarbete och
utveckling). Det finns flera tekniska och metodologiska utmaningar. En
möjlighet finns att ett instrument så småningom kan tas fram, liknande
FN:s "Human Development Index" och det korruptionsindex (Corruption
Perception Index) som utvecklats av organisationen Transparency
International.
Utskottet kan konstatera att under 2004 bestämde sig ett antal länder
ur G 77 (gruppering av 133 utvecklingsländer) att inleda nya GSTP-förhandlingar
(Global system of trade preferences) inom vilka u-länder förhandlar om
tullsänkningar med varandra. Syftet med GSTP är att främja och upprätthålla
handeln mellan u-länderna och att bidra till ekonomisk utveckling.
Hittills har GSTP endast haft en begränsad betydelse, då endast ett mindre
antal länder deltagit och produkter som omfattats av tullsänkningar
varit blygsamt. I de nya förhandlingarna är ambitionen att täcka både
fler länder och fler produkter. Flera i-länder har länge inom WTO krävt
att även de mer utvecklade u-länderna skall ta ett ansvar för de allra
fattigaste genom att erbjuda dem reellt marknadstillträde. De nya
förhandlingarna inom GSTP kan därför ses som ett steg i rätt riktning för
att svara mot dessa krav.
I dag sker nära hälften av u-ländernas handel med andra u-länder. Handeln
mellan u-länder försvåras dock av relativt höga tullar. Utskottet anser
det angeläget att också handelshindren mellan utvecklingsländerna
uppmärksammas och att ansträngningar görs för att få utvecklingsländerna
att öka handelsutbytet sinsemellan. Att t.ex. sänka tullarna för den
viktiga syd-handeln kan avsevärt underlätta utbytet och generera vinster
för u-länderna.
Utskottet menar att utvecklingsländerna bör ges möjlighet att gradvis
öppna sina marknader samtidigt som handelshinder bör elimineras i
snabbare takt vad gäller u-ländernas export till i-landsmarknaderna. Det
finns utrymme att föra en generös politik om tidsgränser för u-ländernas
implementering av avtal och övergångsregler.
Utskottet menar vidare att en fri och öppen handel med överenskomna
spelregler är ett kraftfullt instrument för att åstadkomma utveckling
och sprida ekonomiska framsteg. Enligt utskottets mening medför
nedmontering av handelshinder möjligheter till ökad handel mellan i-länderna
och u-länderna, men även mellan u-länderna själva. Sverige driver en
långtgående frihandelsvänlig linje inom EU med syfte att eliminera
handelshinder för u-ländernas export till i-länder
I många utvecklingsländer har exportindustrin en konkurrensfördel på
grund av liten satsning på arbets- och produktionsmiljö, vilket leder
till att de kan hålla nere sina kostnader. Produktion av läder- och
textilvaror förorsakar exempelvis stora miljöproblem. Även den konventionella
odlingen av exportprodukter såsom kaffe, te och bananer är starkt
miljöpåverkande. Stora mängder bekämpningsmedel används, i många fall
sådana som är förbjudna i i-länderna. Denna typ av odling utarmar och
förgiftar jorden. På grund av ensidigheten hotas även den biologiska
mångfalden.
Enligt såväl klimatkonventionen som Kyotoprotokollet skall industriländerna
i sitt arbete för att uppnå sina utsläppsmål ta hänsyn till eventuella
skadeverkningar i utvecklingsländerna. Utskottet anser att det är
angeläget att industriländerna verkligen uppfyller sina skyldigheter
gentemot utvecklingsländerna, så som de kommer till uttryck i
klimatkonventionen,
bl.a. i fråga om stöd till kapacitetsuppbyggnad, tekniköverföring samt
anpassning till och minskad påverkan på klimatet. Speciell uppmärksamhet
bör riktas mot sådana länder som är särskilt sårbara. En uthållig och
förbättrad användning av naturresurser är både en miljöfråga och en
fattigdomsfråga. Uthållig markanvändning medför inte bara ökad produktion
och därmed ökad tillväxt utan också minskad erosion, minskade risker
för översvämningar och torkkatastrofer, förbättrad vattenkvalitet och
minskad avskogning, inklusive förbättringar för bevarande av viktiga
naturområden.
Konsumenter i industriländerna har blivit mer och mer medvetna om
miljöproblem. Medvetenheten om miljöproblemen är dock ofta dålig hos både
producenter och konsumenter i utvecklingsländerna. Svagt efterföljande
av miljölagstiftning eller svaga miljölagar, brist på kapital och
tekniskt kunnande är andra hinder för utvecklingsländernas övergång till
miljöanpassad produktion.
Utskottet kan konstatera att åtskilliga länder i Latinamerika brottas
med stora ekonomiska och sociala problem. I flera länder kvarstår
utmaningar för att uppnå en mer förankrad demokrati. Under 2003 drabbades
bl.a. Bolivia av omfattande oroligheter och våld. Sveriges bistånd till
Latinamerika ger fortsatt prioritet åt det reformarbete som påbörjats
för att minska fattigdomen i Bolivia. Sverige och EU stöder även insatser
som syftar till att förstärka, modernisera och utveckla näringslivet i
Bolivia.
Det finns enligt utskottets mening behov av en bättre samordning av
EU:s externa relationer, något som redan framförts från svensk sida i
olika sammanhang. Det gäller samordning såväl mellan olika områden, t.
ex. mellan biståndspolitiken och handelspolitiken, som mellan rådet och
kommissionen. Utskottet konstaterar att svenska företrädare har tagit
upp frågor om samordning.
Utskottet menar att den europeiska utvecklingsfonden bör inlemmas i
EU-budgeten och att arbetet med budgeten bör effektiviseras och öppenheten
värnas samt att samarbetet med enskilda länder och regioner bör präglas
av den syn på utveckling, mångfald och samstämmighet som kännetecknar
Cotonouavtalet.
Utskottet vill i sammanhanget framhålla att det är av vikt att unionen
ökar sitt engagemang i förhållande till de blivande grannländerna. När
det gäller Medelhavsområdet finns redan lämpliga instrument i form av
Medelhavssamarbete, Barcelonaprocessen och Medabiståndet. Det saknas
dock motsvarande instrument i förhållande till de nya grannländerna i
öster: Ukraina, Vitryssland och Moldavien. Utskottet anser att den
nordliga dimensionen inom EU bör vidareutvecklas för att ytterligare
främja bättre kontakter mellan Ryssland och EU.
Avslutningsvis vill utskottet understryka att EU:s insatser för områdena
demokrati och mänskliga rättigheter är mycket angelägna. Svenska
målsättningar inom ramen för den nya politiken för global utveckling måsta
avsätta resultat även i EU:s arbete om en samstämd politik i
utvecklingssamarbetet.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att motionerna 2003/04:U348
(kd) yrkande 29, 2004/05:U226 (fp) yrkande 18, 2004/05:U251 (mp),
2004/05:U254 (mp) yrkande 6, 2004/05:U256 (v) yrkandena 9-10, 2004/05:U261
(mp) yrkande 2, 2004/05:U302 (kd) yrkande 5, 2004/05:U311 (kd) yrkandena
13 och 17, 2004/05:U313 (kd) yrkande 1, 2004/05:U331 (kd) yrkandena 8
och 12, 2004/05:U342 (mp) yrkandena 1-5, 2004/05:K431 (fp) yrkande 7
samt 2004/05:Fi230 (mp) yrkande 3 kan avstyrkas.
EU:s bilaterala och regionala förbindelser
Skrivelsen
EU:s politik för den nordliga dimensionen samt EU:s deltagande i regionalt
samarbete i norra Europa
Den andra handlingsplanen för unionens politik för den nordliga dimensionen
(ND), antagen av Europeiska rådet den 16-17 oktober 2003, är giltig
2004-2006. Handlingsplanen, som har ett brett tvärpolitiskt anslag,
motsvarar, enligt skrivelsen, högt ställda svenska krav.
Flera av de regionala samarbetsorganisationerna i norra Europa -
Östersjöstaternas råd, Barentsrådet, Arktiska rådet samt Nordiska ministerrådet
- har givits ett utökat ansvar för genomförandet av handlingsplanen.
EU-kommissionens ledande roll bekräftas, och EU:s medlemsstaters och
partnerländernas (Ryssland, Norge och Island) gemensamma ansvar för
genomförandet klargörs.
Ryssland tog under året fram en strategisk plan för framtida
kärnsäkerhetsinsatser inom ramen för NDEP (Northern Dimension Environmental
Partnership, ND miljöpartnerskap). Den första fasen av denna plan
presenterades, och ett antal projekt på Kolahalvön identifierades för
framtida NDEP-finansiering. Inom NDEP:s miljöfönster har sammanlagt
åtta projekt finansierats. Genomförandet av flera av dessa fortsatte.
Behovet
av medelstilldelning till miljöåtgärder diskuteras för närvarande. Ett
intensivt arbete bedrevs under svenskt ordförandeskap för att inleda
arbetet inom det ND Partnerskap för hälsa och socialt välbefinnande som
tillskapades i oktober 2003. Arbetet kröntes med ett framgångsrikt
ministermöte i Tallinn den 14 december. Sverige kvarstår som ordförande
fram till hösten 2005.
Den 23 oktober hölls i enlighet med den andra handlingsplanen ett första
möte på högre tjänstemannanivå. Mötet, som hade att utvärdera genomförandet
av den andra handlingsplanen och identifiera områden aktuella för
ytterligare stödjande insatser, diskuterade framsteg och kommande utmaningar
för unionens ND-politik. Storbritannien meddelade att landet under sitt
kommande ordförandeskap preliminärt avser att inbjuda till ett fjärde
ND-utrikesministermöte.
EU:s engagemang för regionalt samarbete i Östersjöområdet kommer också
till uttryck genom kommissionens medlemskap och deltagande i Östersjöstaternas
råd (CBSS). Vid CBSS och Barentsrådets utrikesministermöten samt vid
Östersjötoppmöten på regeringschefsnivå deltar både EU-ordförandeskapet
och EU-kommissionen. Så var även fallet vid årets Östersjötoppmöte den
21 juni i estniska Laulasmaa.
Inför Östersjötoppmötet informerades utrikesutskottet vid en särskild
föredragning den 15 juni om CBSS, aktuella Östersjöfrågor samt nordliga
dimensionen. Regeringens syn på vikten och värdet av fortsatt samarbete
inom CBSS också efter den senaste EU-utvidgningen den 1 maj 2004
redovisades. Unionens utvidgning har resulterat i att ND-processen blivit
ett allt viktigare instrument i EU:s politik visavi Ryska federationen,
om än med ett regionalt perspektiv. Barentsrådet och Barents regionråd
har vid ett flertal tillfällen framfört önskemål om att samtliga ryska
Barentslän, inklusive Nenets och Komi, bör inkluderas i EU:s olika
instrument för gränsöverskridande samarbete i Europas nordområden.
EU:s myndighet för miljöfrågor, European Environmental Agency, sammanställde
en rapport om miljötillståndet i Arktis, inklusive klimatförändringarna.
I rapporten betonades medlemsstaternas ansvar för de ökade föroreningshalter
m.m. som uppmätts i Arktis. Rapporten noterades av Arktiska rådet, men
något agerande hade vid årets slut ännu inte initierats av EU-kommissionen.
Från Arktiska rådets sida har förslag lämnats till kommissionen om ett
antal samarbetsområden avseende forskning och miljöövervakning.
Motionerna
Kristdemokraterna anför i kommittémotion 2004/05:U312 yrkande 2 att det
är angeläget att hävda en "nordisk identitet" inom EU. Men "den nordliga
dimensionen" handlar också om att få med nordvästra Ryssland i det
europeiska samarbetet. Det samarbete som Nordiska rådet utvecklar med
nordvästra Ryssland kan bli en katalysator i utvecklingen av den nordliga
dimensionen.
I den enskilda motionen 2004/05:U237 (s) anför motionären att det i
längden kan bli svårt att upprätthålla intresset för den nordliga
dimensionen utan pådrivande med administrativa resurser och särskilt
öronmärkt finansiering. Sverige måste därför, anser motionären, driva
frågan om en egen budget för den nordliga dimensionen i EU:s budgetarbete.

I den enskilda motionen 2004/05:U309 (fp) yrkande 1 anför motionären
att det täta nordisk-baltiska samarbetet i alltfler avseenden kommer
att ske inom ramen för EU, även om Island och Norge fortsatt inte är
medlemmar. Tillsammans med arbetet inom ramen för EU:s nordliga dimension
visar det på vikten av att förutsättningslöst pröva hur det nordiska
samarbetet bäst främjas inom ramen för ett alltmer utvidgat europeiskt
samarbete. I det sammanhanget är det viktigt att se och utveckla
förutsättningarna för att Västnordens roll i det nordiska samarbetet kan
förstärkas inom ramen för samarbetet i Europa. I yrkande 2 anför motionären
att en stabilare politisk, social och ekonomisk utveckling i Kaliningrad
är både mål och förutsättning för en starkare integration i den utveckling
som sker i Östersjöområdet.
I kommittémotion 2004/05:U312 (kd) yrkande 5 anser Kristdemokraterna
likaledes att Kaliningrads politiska, sociala och ekonomiska utveckling
är viktig för att en starkare integration i Östersjöområdet skall kunna
komma till stånd. Vikten av nordiska insatser för att stödja civil
verksamhet i Kaliningrad kan inte nog kan understrykas, och de behövs
för att fylla utrymmet efter den tidigare massiva militära närvaron i
Kaliningrad. I yrkande 7 framhålls att stärkandet och medvetandegörandet
av en nordisk region har en stor betydelse för samhörigheten inom vår
del av EU. Kristdemokraterna menar vidare i yrkande 3 att det är angeläget
att öka våra möjligheter att hävda våra nordiska intressen i det utvidgade
EU. Motionärerna anser att snarare än att bilda ett "nordiskt block"
bör vi söka bundsförvanter bland andra EU-länder som har liknande
värderingar i olika konkreta frågor. I yrkande 4 framhålls att det är
angeläget för övriga nordiska länder att underlätta för Norge och Island
att bli intagna i EU-gemenskapen.
I den enskilda motionen 2004/05:U211 (kd) anförs att Sverige i det
nordiska samarbetet skall verka för att Åland tillförsäkras en egen
företrädare i EU-parlamentet.
I den enskilda motionen 2004/05:U309 (fp) yrkande 5 anser motionären
att Sverige snarast måste ta sitt ansvar för den ekonomiska delen av
det arktiska universitetet, på samma sätt som t.ex. Norge och Finland
- detta framför allt eftersom Sverige i det arktiska parlamentarikerrådet
har lanserat programmet IT in the Arctic. I yrkande 6 anför motionären
att det arktiska samarbetet har fått en naturlig plats inom ramen för
EU:s s.k. arktiska fönster. Det gör att även dessa frågor i ökad
utsträckning kan komma att få en större betydelse inom ett alltmer utvidgat
europeiskt samarbete. Det är viktigt, menar motionären, att EU:s arktiska
fönster står öppet också för de delar av det arktiska samarbetet som
inte ligger inom EU:s geografiska gränser.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar inledningsvis att EU:s politik för den nordliga
dimensionen omfattar det geografiska området från Island i väst t.o.m.
nordvästra Ryssland i öst, från Barents och Kara hav i norr till
Östersjöns södra kust i syd. Politiken omfattar EU:s medlemsstater samt
tre partnerländer, Island, Norge och Ryska federationen. Dess syfte är
att genom politisk dialog och konkret samarbete stärka stabiliteten och
välfärden inom EU och dess nordliga närområden.
Den första handlingsplanen för EU:s politik för den nordliga dimensionen
antogs i juni 2000 av Europeiska rådet. Hösten 2003 antog EU:s
utrikesministrar en andra handlingsplan (för perioden 2004-2006), vilken
omfattar områden som ekonomi, utbildning, miljö och kampen mot organiserad
brottslighet.
Den nordliga dimensionen har ingen egen organisation eller budget. För
genomförandet och finansieringen av konkreta projekt inom ramarna för
den nordliga dimensionen svarar i stället olika instanser såsom Europeiska
kommissionen, EU:s olika finansiella instrument (bl.a. Tacis, Interreg
och Phare), EU:s medlemsländer, ND-partnerländerna, de regionala råden
(Östersjöstaternas råd, Barents euroarktiska råd, Arktiska rådet,
Nordiska ministerrådet), internationella finansiella institut (EBRD, EIB,
NIB), de lokala myndigheterna, medborgarorganisationerna och företagen.

Utskottet noterar att de fyra regionala organisationer som har sitt
"verksamhetsområde" i Östersjöområdet, dvs. Östersjöstaternas råd,
Barentsrådet, Arktiska rådet och Nordiska ministerrådet, har givits ett
utökat ansvar för genomförandet av handlingsplanen. Ryssland är medlem
i de förstnämnda tre organisationerna och involveras härigenom aktivt
i arbetet.
Utskottet noterar att EU:s utvidgning 2004 har ökat den nordliga
dimensionens betydelse, också som ett av flera instrument i unionens
Rysslandspolitik.
Utskottet delar regeringens bedömning att merparten av det framtida
samarbetet inom ramen för ND kommer att inriktas på nordvästra Ryssland.
Dimensionens nuvarande andra handlingsplan bör således, anser utskottet,
följas av ett politisk-strategiskt ramdokument mellan EU och Ryssland
vari den fortsatta ND-politikens uppgifter, mål och prioriteringar
formuleras.
Utskottet anser, liksom regeringen, att den nordliga dimensionen skall
ses i samband med EU:s övriga mera omfattande försök att främja
relationerna med Ryssland. Samarbetet inom ND skulle således bl.a. tjäna
till att genomföra och kanalisera nödvändiga, mellan unionen och Ryssland
överenskomna, ansträngningar i detta lands nordvästra delar, inklusive
Kaliningrad.
Utskottet vill i detta sammanhang understryka vikten av nordliga
dimensionen-projekt, t.ex. avseende hantering av kärnavfall på Kolahalvön
och arbetet för att höja kärnsäkerheten i Ryssland. Det sammansatta
utrikes- och försvarsutskottet har konstaterat att spridningen av
massförstörelsevapen (kärnvapen, kemiska och biologiska vapen) utgör ett
av de största hoten mot internationell fred och säkerhet (bet. 2004/05:UFöU2
Sveriges säkerhetspolitik).
Utskottet anser att finansiering av samarbetsprojekt inom den nordliga
dimensionens ram också efter 2006 års utgång bör komma från unionens
olika instrument, dvs. i huvudsak från grannskapsinstrumentet ENPI
(European Neighbourhood and Partnership Instrument) med tillägg av
bilateral och multilateral finansiering.
Nordiskt samarbete och samsyn beträffande genomförandet av den nordliga
dimensionen är enligt utskottets mening viktigt. Det bidrar till att
stärka och medvetandegöra en nordisk region och identitet samt underlättar
för Norge och Island att vara delaktiga i EU-gemenskapens samarbetsmönster
och kontaktytor. Utskottet vill dock i sammanhanget understryka vikten
av att också de övriga medlemsländerna i EU fortsatt känner ansvar för
utvecklandet av de politiska, ekonomiska, sociala och kulturella
relationerna med partnerländerna inom EU:s nordliga dimension.
Utskottet konstaterar att det samarbete som utvecklats inom ramen för
University of the Arctic mellan universitet och högskolor runt polcirkeln
bl.a. omfattar Luleå tekniska universitet, Umeå universitet och
Mitthögskolan. Utskottet noterar att regeringen stöder samarbetet inom
University of the Arctic genom ett bidrag till delprogrammet North-2-North
för att främja studentmobilitet mellan de deltagande lärosätena. Svenska
institutet är nationell kontaktpunkt för programmet i Sverige.
Vidare noterar utskottet att Luleå tekniska universitet, i sitt
budgetunderlag för år 2005, har äskat medel för sitt deltagande i University
of the Arctic. Denna begäran är för närvarande under behandling inom
ramen för arbetet med nästa budgetproposition.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att motionerna 2004/05U:211
(kd), 2004/05:U237 (s), 2004/05:U309 (fp) yrkandena 1, 2, 5 och 6  samt
2004/05:U312 (kd) yrkandena 2-5 och 7 kan avstyrkas.
Skrivelsen
Europeiska grannskapspolitiken (European Neighbourhood Policy, ENP)
Kommissionen presenterade i maj 2004 ett meddelande med en övergripande
strategi för den europeiska grannskapspolitiken, och utifrån denna antog
rådet slutsatser i juni. De övergripande målen är att samverka med
partnerländerna i avsikt att stimulera politiska och ekonomiska
reformprocesser, främja ekonomisk integrering och hållbar utveckling samt
att ge politiskt stöd och bistånd.
Den europeiska grannskapspolitiken omfattar länderna inom Barcelonaprocessen,
och i december antog rådet handlingsplaner för Tunisien, Marocko,
Jordanien, Palestinska myndigheten samt Israel, utarbetade i partnerskap
och syftandes till att uppnå målen med ENP.
Motionerna
I partimotion 2004/05:K431 (fp) yrkande 5 anför Folkpartiet att EU skall
vara öppet för alla demokratiska länder som delar unionens mål, ligger
helt eller delvis i Europa och som uppfyller de grundläggande politiska
och ekonomiska kriterier för medlemskap som EU har slagit fast.
I partimotion 2004/05:U242 (m) yrkande 1 anförs att Sverige inom EU bör
bidra till ökat fokus på Ryssland, Ukraina och Vitryssland samt en
fortsatt hög närvaro på västra Balkan.
I kommittémotion 2004/05:U267 (c) yrkande 3 anför motionärerna att frågor
som demokratisk utveckling, mänskliga rättigheter, gränsöverskridande
brottslighet, jämställdhet och miljö bör prioriteras i EU:s samarbete
med Vitryssland, Ukraina och Moldavien.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar inledningsvis att den europeiska grannskapspolitiken
(ENP) ytterst syftar till att förebygga uppkomsten av nya barriärer och
skiljelinjer i Europa genom att göra unionens nya grannstater i såväl
öster som söder delaktiga i de säkerhetsmässiga och ekonomiska fördelar
som unionens utvidgning 2004 medför.
ENP befinner sig alltjämt i ett formativt skede. I enlighet med
kommissionens och Europeiska rådets önskan, uttryckt i kommissionens
meddelanden 104 (mars 2003), 393 (juli 2003) samt kommissionens strategidokument
("Den europeiska grannskapspolitiken", maj 2004), har EU i nära samråd
med de berörda staterna börjat utarbeta s.k. handlingsplaner, vilka
avser att reglera det framtida utbytet mellan dem och unionen i frågor
som rör bl.a. ländernas demokratiska utveckling, skyddet av mänskliga
rättigheter, jämställdhet och miljö samt arbetet mot den gränsöverskridande
brottsligheten. Förhoppningen är att dessa ansträngningar fr.o.m. 2007
skall mynna ut i ett nytt sammanhängande "instrument" för politiken -
"det europeiska grannskapsinstrumentet" (ENPI).
Hittills har handlingsplaner utarbetats för Israel, Jordanien, Marocko,
Moldavien, den Palestinska myndigheten, Tunisien och Ukraina (september
2004). Vidare har kommissionen sammanställt s.k. landrapporter (utifrån
vars rekommendationer handlingsplaner sedermera utarbetas) för länderna
Armenien, Azerbajdzjan, Egypten, Georgien och Libanon (mars 2005).
Samarbetet över EU:s yttre gränser, såväl österut som söderut mot
Nordafrika, har tidigare reglerats (och regleras alltjämt) dels genom
partnerskaps- och samarbetsavtalen (PSA) i östlig riktning och
Europa-Medelhavsavtalen (Barcelonaprocessen) i sydlig riktning, dels genom
ett antal olika instrument, t.ex. Interreg, Phare, Tacis, Cards och
Meda. Dessa instrument, vars syfte är att främja gränsöverskridande
projekt i olika former, har sina egna respektive förordningar som anger
vilka projekt som skall prioriteras och hur de skall genomföras. Med
ENP avser unionen att få till stånd en större enhetlighet av regelverken
för dessa olika former för samverkan.
Utskottet välkomnar EU:s strävan att genom ENP undvika alltför skarpa
politiska och ekonomiska skiljelinjer i Europa i kölvattnet av 2004 års
utvidgning. Att det tämligen brokiga regelverk som hittills har reglerat
det gränsöverskridande samarbetet nu möjligtvis kan komma att bli
enhetligare är också lovvärt.
Icke desto mindre anser utskottet att det finns ett antal frågetecken
och problem med den europeiska grannskapspolitiken som förtjänar att
diskuteras. Utskottet konstaterar att ENP föregicks av en politik - Det
nya grannlandsinitiativet och Det utökade Europa, (Wider Europe) - som
mer distinkt rörde unionens relationer med dess östliga grannstater,
Moldavien, Ukraina och Vitryssland. Till skillnad från ENP, som alltså
rör EU:s relationer till de nya grannarna i öster och staterna utmed
Medelhavets södra och östra stränder, hade således Wider Europe-politiken
ett betydligt mer avgränsat fokus.
Det är olyckligt, anser utskottet, att tyngdpunkten i unionens
grannskapspolitik, i dess nya tappning, tycks har förskjutits från grannstaterna
inom f.d. Sovjetunionen till att anta en geografiskt sett bredare och
mindre fokuserad inriktning. Det är av stor vikt, anser utskottet, att
EU inte tappar sitt engagemang för den demokratiska utvecklingen i dessa
länder.
Utskottet anser vidare att det kan ifrågasättas huruvida så vitt skilda
regioner, såväl i termer av socio-ekonomisk utveckling som historiskt
arv, som Nordafrika och Östeuropa verkligen bör inordnas i samma
utrikespolitiska ENP-mall. De målsättningar för politiken som anges i
strategidokumentet av maj 2004 torde bli svåra att applicera på ett
likvärdigt sätt i förhållande till så pass skilda samhällen. Att behandla
relationerna till Algeriet inom samma ramverk som relationerna till
exempelvis Ukraina eller Moldavien riskerar att uppfattas som att EU
nedprioriterar utvecklingen i unionens östra närområde.
Utskottet konstaterar att EU:s finansiella engagemang för staterna i
Medelhavsregionen respektive staterna i det östra närområdet präglas av
en obalans till Medelhavsregionens fördel. De biståndsmedel som hanteras
inom ramarna för Barcelonaprocessen (5,35 miljarder euro för perioden
2000-2006) är betydligt större än motsvarande medel för de östliga
grannstaterna. Det är angeläget att den nya grannskapspolitiken inte
leder till en liknande obalans på det politiska området.
Utskottet vill understryka vikten av att regeringen framgent inom EU
förmår garantera ett genuint politiskt ekonomiskt engagemang från
unionens sida för länderna i EU:s östra närområde.
Såväl politiken för det utökade Europa, Wider Europe, som den nya
grannskapspolitiken har haft som uttalat mål att erbjuda ett alternativ
till medlemskap i unionen snarare än att utgöra en väg till anslutning.
Utskottet anser, i kontrast till denna linje, att EU:s politik i
förhållande till grannländerna Moldavien, Ukraina och Vitryssland bör
innehålla ett medlemskapsperspektiv. Enligt unionsfördragets artikel 49
får varje europeisk stat som respekterar de grundläggande principer som
anges i fördragets artikel 6.1 ansöka om att bli medlem i unionen. Denna
princip bör gälla också för EU:s östliga grannstater.
Utskottet anser vidare att EU, i sitt fortsatta arbete med dessa länder,
bör arrangera regelbundna högnivåmöten på regional basis. Sådana möten
hålls mellan EU och staterna i Medelhavsregionen inom ramarna för
Barcelonaprocessen, och samma koncept bör vara tillämpbart också i östlig
riktning. Härigenom möjliggörs multilaterala kontakter kring frågor
vars lösning förutsätter internationellt samarbete på regional nivå,
exempelvis gränsöverskridande brottslighet, sexslavhandel, smittspridning
etc. Dessa möten bör omfatta Moldavien, Ryssland och Ukraina, och på
längre sikt även Vitryssland.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att motionerna 2004/05:K431
(fp) yrkande 5, 2004/05:U242 (m) yrkande 1 samt 2004/05:U267 (c) yrkande
3 kan avstyrkas.
Skrivelsen
Moldavien
Under året låg EU:s fokus på Moldavien främst på två områden: dels
arbetet med den europeiska grannskapspolitiken, dels konflikten i
Transnistrien, utbrytarrepubliken i östra Moldavien. I februari förnyade
rådet de viseringssanktioner mot 17 nyckelpersoner i Transnistrien som
infördes i februari 2003.
Vid rådet för allmänna frågor och yttre förbindelser i juni antogs
slutsatser om Moldavien, där EU framhåller Moldavien som en betydelsefull
partner och granne och betonar vikten av att Transnistrienkonflikten
löses. I juli blossade denna konflikt återigen upp efter uppmärksammade
stängningar av skolor i Transnistrien. EU reagerade på detta genom att
utöka viseringssanktionerna till att också omfatta dem som bar ansvaret
för att skolorna stängts.
Efter antagandet av rådsslutsatser om den europeiska grannskapspolitiken
i juni utarbetades en handlingsplan, vilken antogs av rådet i december.
Denna plan skall, på basis av det existerande partnerskaps- och
samarbetsavtalet, ligga till grund för samarbetet mellan EU och Moldavien
under de kommande tre åren.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att den demokratiska utvecklingen i Moldavien,
senast manifesterad i landets parlamentsval i mars 2005, uppvisar flera
positiva tecken. Det styrande kommunistpartiet, under president Vladimir
Voronins ledning, har blivit en uttalad anhängare av moldaviskt
EU-medlemskap. Det är angeläget att landets spirande demokratiska utveckling
och dess uttalade strävan efter närmare integration och samarbete med
Europeiska unionen inte lämnas därhän.
Landet har brottats med stora ekonomiska problem alltsedan Sovjetunionens
kollaps och det efterföljande inbördeskriget med de separatistiska
styrkorna i utbrytarrepubliken Transnistrien. Fattigdomen är utbredd.
Detta har bl.a. fått till följd att kvinnor utnyttjas i gränsöverskridande
brottslighet kopplad till sexslavhandel. Spridningen av smittsamma
sjukdomar såsom hiv/aids uppvisar oroande tendenser. Därtill skall
understrykas att respekten för de mänskliga rättigheterna, den enskildes
rättssäkerhet samt mediesituationen delvis alltjämt är otillfredsställande.

Utskottet anser att EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP) bidrar till
att försvåra Moldaviens ekonomiska situation. Det är därför viktigt att
Sverige inom EU verkar för att unionens bistånd till landet intensifieras
och effektiviseras.
Utskottet anser vidare att det är mycket angeläget att snarast få till
stånd en lösning på konflikten kring den separatistiska Transnistrienrepubliken
- en konflikt som allvarligt har hämmat Moldaviens strävan till integration
med EU och som kan komma att verka destabiliserande på den säkerhetspolitiska
situationen i EU:s östra närområde. Utskottet välkomnar därför att EU
i mars 2005 lät utnämna en särskild representant till landet vars
uppgifter bl.a. omfattar att få till stånd en lösning på denna konflikt.
EU, liksom OSSE, måste därutöver oförtrutet fortsätta sitt arbete med
att förmå Ryssland att respektera de s.k. Istanbulåtagandena, som nåddes
vid OSSE-toppmötet i Istanbul 1999, om tillbakadragande av trupp från
Transnistrien.
Skrivelsen
Ryssland
EU:s och Rysslands strävan att utveckla ett strategiskt partnerskap
framskred under 2004 med fortsatt hög ambitionsnivå. Bland annat
genomfördes två toppmöten, i Moskva den 21 maj och i Haag den 25 november,
och samarbetsformerna sågs över. Båda parter har mycket att vinna,
både politiskt och ekonomiskt, på fortsatt integration och samarbete.
Grunden för samarbetet mellan EU och Ryssland utgörs av parnerskaps-
och samarbetsavtalet. Den 22 oktober ratificerade duman avtalet att
även gälla EU:s nya medlemsstater. Samma dag ratificerade duman även
Kyotoprotokollet, vilket varit en utestående fråga mellan EU och Ryssland
under lång tid.
Det största framsteget under toppmötet i Moskva var att de bilaterala
förhandlingarna mellan EU och Ryssland inför ett ryskt WTO-medlemskap
kunde avslutas. Toppmötet i Haag fokuserade till största del på
färdplanerna för de fyra samarbetsområdena (ett gemensamt ekonomiskt område,
extern säkerhet, rättsliga och inrikesfrågor samt utbildning, vetenskap
och kultur). Då det återstod ett antal frågor att lösa kunde de gemensamma
färdplanerna inte antas. Flera framsteg gjordes dock under året.
Under året har EU i dialogen med Ryssland strävat efter att nå ett slut
på Tjetjenienkonflikten och att motverka och lagföra brott mot de
mänskliga rättigheterna. Respekten för demokratiska fri- och rättigheter
är en grundförutsättning för att EU:s samarbete med Ryssland skall kunna
utvecklas.
Motionen
I den enskilda motionen 2004/05:U206 (m) yrkande 2 anför motionären att
Ryssland inte får isoleras och lämnas att ensamt möta framtiden. Handel
och nära politiskt samarbete måste prägla relationerna till
Ryssland.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar inledningsvis att grunden för samarbetet mellan
EU och Ryssland utgörs av partnerskaps- och samarbetsavtalet som trädde
i kraft år 1997. Ryssland tillhör således inte den grupp länder vars
relationer med unionen regleras inom ramarna för ENP. EU och Ryssland
har i stället, i samband med toppmötet i Sankt Petersburg våren 2003,
lagt fast fyra prioriterade samarbetsområden ("spaces") vilka omfattar
ekonomi, rätts- och inrikesfrågor, extern säkerhet samt kultur och
utbildning. Arbetet med att konkretisera hur samarbetet kan fördjupas
inom dessa områden fortgår.
Utskottet anser att ett genuint partnerskap mellan EU och Ryssland måste
baseras på gemensamma värderingar. Det måste finnas en grundläggande
samsyn som betonar det önskvärda i att uppnå, upprätthålla och försvara
ett demokratiskt styrelseskick, frihet för medierna och den enskildes
mänskliga rättigheter och rättssäkerhet. Detta är, menar utskottet, en
förutsättning för en rak och ärlig dialog i alla typer av frågor som är
gemensamma för EU och Ryssland. Utskottet noterar att förhandlingar med
EU ibland kan vara komplicerade mot bakgrund av att unionen består av
25 medlemsstater som ibland uppträder splittrat och inkonsekvent.
Utskottet anser vidare att Sverige inom EU bör verka för fortsatt goda
och förtroendefulla relationer mellan Ryssland och unionen. Ryssland
har nära historiska och kulturella band till unionens medlemsstater,
och landets betydelse för Europas säkerhet får inte underskattas.
Den senaste tidens politiska utveckling i Ryssland ger anledning till
oro. Övergången från totalitär diktatur till demokrati, rättsstat och
marknadsekonomi, som initierades i samband med Sovjetunionens sönderfall,
har under senare år kommit att ställas inför allvarliga hot och utmaningar.
Centraliseringen av makten kring president Putin, den alltmer kringskurna
press- och yttrandefriheten liksom övergrepp mot de mänskliga rättigheterna
utgör oroväckande tecken på att utvecklingen går åt fel håll. Det är
angeläget, menar utskottet, att omvärlden klart markerar sitt avståndstagande
från alla typer av inskränkningar i de demokratiska fri- och rättigheterna
i Ryssland.
Ryssland har alltsedan utbrottet av det andra kriget i Tjetjenien (i
augusti 1999) utsatts för en rad allvarliga terrorattentat, såsom
gisslandramat i oktober 2002 på en teater i Moskva, sprängningen av ett
tunnelbanetåg i Moskva den 6 februari 2004, sprängningarna av två ryska
trafikflygplan den 24 augusti 2004 samt kidnappningen och den efterföljande
massakern av skolbarn, föräldrar och lärare i Beslan i Nordossetien den
1-3 september 2004. Utskottet anser att världssamfundet fortsatt måste
ta avstånd från dessa illdåd och gemensamt arbeta för att oskyldiga
civila inte blir offer för terrorhandlingar. Utskottet anser vidare att
Rysslands territoriella integritet måste respekteras och att landet är
i sin fulla rätt att bekämpa terrorismen. Det är emellertid av största
vikt, menar utskottet, att terrorhandlingar inte tas till intäkt för
inskränkningar av de demokratiska fri- och rättigheterna i Ryssland.
Utskottet konstaterar att Rysslands hantering av konflikten i Tjetjenien,
särskilt överträdelserna av mänskliga rättigheter och situationen för
civilbefolkningen, har föranlett skarp kritik från EU och Sverige vid
upprepade tillfällen. Utskottet vill ta tillfället i akt att understryka
sitt avståndstagande från de övergrepp mot mänskliga rättigheter som
har skett såväl under det första kriget i Tjetjenien (1994-1996) som
under det andra (fr.o.m. september 1999). Den ryska arméns fortsatt
brutala agerande i utbrytarrepubliken är, menar utskottet, oacceptabelt.
Det förtjänar också att understrykas, anser utskottet, att nyckeln
till ett effektivt bekämpande av terrorismen i Ryssland består i att få
till stånd en långsiktig lösning på Tjetjenienkonflikten. Denna lösning
måste vara legitim för såväl det ryska som det tjetjenska folket. I
arbetet med att uppnå detta bör EU spela en mer framträdande roll.
Utskottet ser med oro på den ryska inställningen till den verksamhet
som bedrivs av Organisationen för samarbete och säkerhet i Europa (OSSE),
bl.a. dess valövervakning och dess övervakning av respekten för de
mänskliga rättigheterna. Den ryska vägran att förlänga mandatet för
OSSE:s närvaro i Tjetjenien efter den 1 januari 2003 var, anser utskottet,
olycklig. Det är angeläget att Ryssland åter förmås bli en aktiv och
konstruktiv partner inom OSSE.
När det gäller unionens långsiktiga förbindelser med Ryssland är det av
särskild betydelse att utveckla det kulturella och vetenskapliga samarbetet.
Utskottet noterar att vissa framsteg inom samarbetsområdet "kultur och
utbildning" har uppnåtts. Ryssland är sedan 2004 delaktigt i EU:s s.k.
Erasmus Mundus-programm för utbytesstudier. Vidare har en principöverenskommelse
nåtts om upprättandet av ett European Studies Institute i Moskva där ca
250 studenter skall beredas plats fr.o.m. 2007. En rad förslag för att
åstadkomma en ökning av samarbetet inom högre forskning har skisserats
i det utkast till handlingsplan för samarbetsområdet som upprättades
under 2004. Arbetet med att konkretisera dessa förslag uppges pågå.
Utskottet vill vidare understryka vikten av att handelsrelationerna
mellan unionen och Ryssland utvecklas och att Ryssland i högre grad får
tillgång till unionens marknad för sin export. Det är i ett längre
perspektiv ohållbart att unionen begränsar Rysslands export till unionen
genom antidumpningsåtgärder och andra restriktioner. En ökad rysk export
är ett effektivt bidrag till att skapa tillväxt i landet och därmed
förutsättningar för högre välstånd, och i förlängningen till att skapa
grunder för en stabil politisk utveckling i landet. Enligt utskottets
uppfattning bör motsvarande motiv vara för handen för att utveckla
handelsrelationerna med Ukraina, Moldavien och Vitryssland.
En övergripande målsättning för EU borde enligt utskottets mening vara
att det skapas ett frihandelsområde som - med en angiven tidshorisont
- omfattar Ryssland och de nya grannländerna Ukraina, Vitryssland och
Moldavien. För att uppnå denna bör EU i första hand stödja Rysslands
och Ukrainas ambitioner att bli medlemmar i WTO.1Moldavien är medlem av
WTO sedan 2001. Vitryssland uppbär observatörsstatus. En sådan anslutning
kommer att innebära flera viktiga steg mot anpassning till EU-ländernas
lagstiftning. Därefter kan regionala frihandelsavtal vara ett sätt att
ytterligare fördjupa samarbetet.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion 2004/05:U206 (m)
yrkande 2 kan avstyrkas.
Skrivelsen
Södra Kaukasien
EU:s samarbete med de tre länderna i södra Kaukasien (Armenien,
Azerbajdzjan och Georgien) utvecklas successivt. 1999 ingick EU partnerskaps-
och samarbetsavtal med dem, och samarbetsråd har under året ägt rum med
de tre länderna inom ramen för dessa avtal. De tre länderna har inkluderats
i den europeiska grannskapspolitiken, ENP. EU:s samarbete i regionen
med OSSE och Europarådet har också utökats, och EU:s särskilde representant
för södra Kaukasien har upprepade gånger besökt regionen.
Georgien ägnades särskilt stor uppmärksamhet. Den 26 januari 2004 antogs
rådsslutsatser om stöd till landet mot bakgrund av den inrikespolitiska
utvecklingen. EU påbörjade i juli en ESFP-insats till stöd för det
georgiska rättsväsendet. Frågorna om demokrati, pressfrihet och respekt
för de mänskliga rättigheterna ägnades fortsatt uppmärksamhet i regionen.

Motionen
Centerpartiet anför i kommittémotion 2004/05:U267 yrkande 5 att det är
viktigt att EU tydligt uppmanar Ryssland och övriga aktörer att samarbeta
inom ramen för OSSE för att verka för en fredlig utveckling i Kaukasus.

Utskottets överväganden
Utskottet vill inledningsvis understryka vikten av ett tydligt engagemang
och intresse från EU:s sida gentemot de stater som kommer att vara
unionens grannar på lång sikt. Detta gäller i synnerhet staterna i södra
Kaukasus. Utskottet välkomnar därför att kommissionen nyligen har
utfärdat rekommendationer inför upprättandet av handlingsplaner för de
tre staterna.
Kaukasus är den region inom f.d. Sovjetunionen som har drabbats hårdast
av väpnade konflikter och krig sedan 1989. Den blodiga konflikten som
inleddes 1988 mellan Armenien och Azerbajdzjan om Nagorno-Karabach, och
som alltjämt väntar på sin lösning, har krävt tusentals dödsoffer.
Konflikterna i utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien i Georgien,
som med varierande intensitet och blodspillan har präglat tiden efter
Sovjetunionens fall, liksom krigen i Tjetjenien har också bidragit till
att destabilisera regionen. Georgien och Azerbajdzjan har därtill
genomlevt perioder av interna stridigheter om den politiska makten.
Det är mot denna bakgrund tillfredsställande, anser utskottet, att
maktskiftet i Georgien 2003, den s.k. rosenrevolutionen, då Eduard
Sjevardnadzes regim ersattes av den demokratiskt valde Michail Saakasjvili,
kunde ske utan användande av våld och vapenmakt. Det är viktigt att EU
nu förmår bistå det nya demokratiska ledarskapet i Georgien med såväl
suveränitets- och demokratistöd som ekonomiskt stöd i dess kamp mot den
utbredda fattigdomen och korruptionen i landet. Georgien har en lång
historia av nära kulturella band till flera av de stater som i dag är
medlemmar av EU. Det är angeläget, anser utskottet, att landet på nytt
kan integreras i den europeiska gemenskapen.
Utskottet noterar att frågan rörande internationell övervakning av den
rysk-georgiska gränsen ger anledning till oro. Ryssland har vägrat
acceptera ett förlängt mandat för OSSE:s gränsövervakningsmission (BMO)
mellan Georgien och Ryssland. BMO är nu under avveckling och kommer att
upphöra i maj 2005. Utskottet konstaterar att Sverige aktivt verkar för
att en oberoende övervakning av gränsen mellan Georgien och Ryssland
skall kunna fortsätta att verka. Detta bör i första hand ske genom en
fortsatt OSSE-närvaro vid gränsen. Utskottet noterar också att såväl EU
som OSSE även ser på andra alternativ, t.ex. att EU etablerar någon
form av gränsövervakningsinsats i landet.
Frågan angående rysk truppnärvaro i Georgien är likaledes en osäkerhetsfaktor.
Utskottet anser att EU och OSSE måste fortsätta sitt arbete för att få
Ryssland att leva upp till de åtaganden angående trupptillbakadragande
som gjordes vid OSSE-toppmötet i Istanbul 1999.
Utskottet noterar vidare att den politiska och ekonomiska utvecklingen
i de två övriga kaukasiska staterna - Armenien och Azerbajdzjan - i
flera avseenden uppvisar oroande tendenser.
Situationen vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter är särskilt
i Azerbajdzjan fortsatt problematisk. Utskottet noterar att EU vid
återkommande tillfällen har framfört sin oro över problemen i landet vad
gäller mänskliga rättigheter och demokratisering. Unionen har också i
OSSE vid olika tillfällen anmodat Azerbajdzjans regering att vidta alla
erforderliga åtgärder i syfte att bringa landets vallagstiftning i linje
med internationell standard och OSSE-åtaganden. En ljuspunkt är dock
att de sju ledande oppositionspolitiker som tilldömts stränga fängelsestraff
efter oroligheterna i samband med presidentvalet 2003, nu tillsammans
med ytterligare ett antal politiska fångar har frigetts.
Utskottet noterar att Sverige fortsatt avser att följa utvecklingen i
Azerbajdzjan och inom ramen för såväl OSSE som Europarådet och EU
bilateralt verka för att Azerbajdzjan uppfyller sina åtaganden vad gäller
medlemskap i OSSE och Europarådet och att landets vallagstiftning
uppfyller OSSE:s standard. Sverige har tidigare ställt valobservatörer
till ODIHR:s (OSSE:s kontor för demokrati och mänskliga rättigheter)
förfogande och har för avsikt att göra det även vid parlamentsvalet i
Azerbajdzjan under hösten 2005.
Utskottet noterar att situationen vad gäller demokrati, yttrandefrihet
och mänskliga rättigheter uppvisar problem också i Armenien. Därtill
har Turkiet, i syfte att ge stöd åt Azerbajdzjan i konflikten om
Nagorno-Karabach, låtit stänga gränsen till landet, något som har bidragit
till en ekonomisk isolering och stagnation. Det är angeläget, menar
utskottet, att demokratibiståndet från EU till såväl Azerbajdzjan som
Armenien intensifieras och att en varaktig fredsuppgörelse i
Nagorno-Karabachkonflikten kan uppnås.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion 2004/05:U267 (c)
yrkande 5 kan avstyrkas.
Skrivelsen
Ukraina
Frågorna i förhållandet mellan EU och Ukraina rörde under året främst
den europeiska grannskapspolitiken och presidentvalet hösten 2004. Efter
rådets beslut i juni att utarbeta handlingsplaner inom ramen för den
europeiska grannskapspolitiken inleddes förhandlingar med Ukraina.
Rådet antog i december handlingsplanen, som kompletterar partnerskaps-
och samarbetsavtalet från 1998 och konkretiserar innehållet i samarbetet
mellan EU och Ukraina under de närmaste tre åren.
I maj möttes samarbetsrådet EU-Ukraina i Bryssel för första gången efter
EU:s utvidgning. I början av juli hölls det årliga toppmötet mellan EU
och Ukraina i Haag. Diskussionerna där rörde bl.a. den europeiska
grannskapspolitiken, Ukrainas ansökan om att tillerkännas status som
marknadsekonomi och samarbete inom vetenskap och teknik. Före presidentvalet,
vars första omgång hölls den 31 oktober, gjorde EU flera uttalanden
där unionen framhöll vikten av att valet blev fritt och rättvist och
att mediernas frihet respekterades.
Efter valets andra omgång den 21 november föranledde valobservatörsrapporter
om omfattande fusk ett skarpt uttalande från ordförandeskapet. EU:s
höge representant för utrikes- och säkerhetspolitiken deltog, tillsammans
med Polens och Litauens presidenter och en representant för ordförandeskapet,
som medlare i de politiska förhandlingarna i Kiev efter valet. Rådet
för allmänna frågor och yttre förbindelser antog i december slutsatser
om Ukraina. Dessa betonar vikten av att den upprepade andra valomgången
genomförs på ett korrekt sätt och framhåller Ukrainas betydelse som
strategisk partner till unionen.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar inledningsvis att EU har ett stort ansvar att
inte försumma de möjligheter som den dramatiska politiska utvecklingen
i Ukraina under hösten 2004 erbjuder. Det omfattande folkliga stöd som
visades den nu tillträdde och demokratiskt valde presidenten Viktor
Jusjtjenko under den s.k. orangea revolutionen är av samma historiska
dignitet som händelserna 1989 i bl.a. Polen, Tjeckien och Ungern - i
dag självklara medlemmar av EU.
Under den förre presidenten Leonid Kutjmas tioåriga regeringstid har
Ukraina tagit flera avgörande steg i rätt riktning mot demokrati och
marknadsekonomi. Själva formen för den orangea revolutionen - engagerade
medborgare som trotsar en politiskt korrumperad statsapparat i sin
strävan att skydda den framväxande demokratin - visar att ett civilt
samhälle med en hög politisk medvetenhet nu finns i Ukraina. Utskottet
vill också framhålla att Kutjma spelade en viktig roll för att förra
höstens dramatiska dödläge mellan presidentkandidaterna Viktor Janukovitj
och Viktor Jusjtjenko inte slutade i våldsamheter och blodspillan.
Kutjmas regeringstid har emellertid också präglats av en tilltagande
korruption, en ökad koncentration av makt kring presidenten samt det
ouppklarade mordet på den undersökande journalisten Georgij Gongadze år
2000. Det står därtill klart att den regeringstrogne kandidaten Viktor
Janukovitj seger i den andra omgången av presidentvalet hösten 2004 var
resultatet av ett omfattande valfusk som orkestrerats av den ukrainska
statsapparaten. Utskottet välkomnar därför att det nu finns nu en
politisk ledning som möjliggör en demokratisk pånyttfödelse för landet.
En
rad stora och komplexa utmaningar väntar den nye presidenten. Detta
gäller bl.a. det fortsatta reformarbetet för att garantera demokratins
och rättssäkerhetens fortsatta uppbyggnad i landet, kampen mot den
utbredda korruptionen och utarbetandet av en politik för att komma till
rätta med den sociala situationen (med bl.a. utbredd fattigdom, en
okontrollerad spridning av hiv/aids och problem kopplade till gränsöverskridande
kriminalitet t.ex. sexslavhandel).
Det är mycket angeläget, anser utskottet, att EU står beredd att bistå
när Ukraina, med sina 48 miljoner invånare - Europas femte största land
- nu med en ny politisk ledning återupptar sin vandring längs den långa
vägen mot demokrati, rättsstat och marknadsekonomi. Utskottet anser att
den handlingsplan som EU har upprättat inom ramarna för den europeiska
grannskapspolitiken måste revideras i ljuset av den senaste tidens
politiska utveckling i landet. Utskottet anser vidare att EU bör
intensifiera sitt stöd till reformer och uppbyggnad av Ukrainas statliga
administration samt utöka stödet till uppbyggnad av EU-kompetens bland
statliga tjänstemän.
Det vore att riskera säkerheten i EU:s östra närområde, anser utskottet,
att blunda för det ukrainska folkets uttalade önskan att bryta med det
sovjetiska förflutna och bli en del av ett enat Europa. EU får inte, i
enlighet med ett föråldrat maktbalans- och stabilitetstänkande, komma
att prioritera upprätthållandet av goda relationer till Ryssland på
bekostnad av respekt för det ukrainska folkets vilja. Utskottet vill
understryka att inte heller demokratin i Ryssland är behjälpt av ett EU
som respekterar ryska krav på intressesfärer och buffertzoner i östra
Europa.
Skrivelsen
Vitryssland
EU:s relationer med Vitryssland var under 2004 fortsatt ansträngda.
Inga bilaterala politiska kontakter EU-Vitryssland förekom. EU protesterade
regelbundet mot bristen på demokratisk utveckling och respekt för de
mänskliga rättigheterna i landet. EU riktade även kritik mot det val
och den folkomröstning som genomfördes i Vitryssland den 17 oktober och
som inte ansågs leva upp till de grundläggande internationella kraven
för demokratiska val. EU fördömde kraftigt de angrepp mot demonstranter
som ägde rum efter den 17 oktober.
Sverige betonade under året starkt vikten av ett långsiktigt perspektiv
och ett ökat engagemang från EU:s sida i Vitryssland. I rådets slutsatser
från den 22 november uppmanades kommissionen att utarbeta förslag för
att fortsätta och ytterligare intensifiera sina ansträngningar i fråga
om bistånd till Vitryssland. Vidare upprepade EU sin vilja att fördjupa
förbindelserna med Vitryssland, inklusive inom den europeiska
grannskapspolitiken, när de vitryska myndigheterna klart och tydligt visar
sin vilja att respektera demokratiska värderingar och rättsstatsprincipen.
EU kommer att vidta åtgärder för att föra fram och påvisa fördelarna
med den europeiska grannskapspolitiken för hela den vitryska allmänheten.
Under 2004 har EU två gånger (24 september och 13 december) enats om
att införa viseringsförbud mot delar av det vitryska ledarskapet.
Motionerna
Motionären bakom den enskilda motionen 2004/05:U206 (m) yrkande 3 anför
att endast EU är stort nog att göra en skillnad i kontakten med Vitryssland
och driva på en utveckling i riktning mot demokrati och respekt för
mänskliga fri- och rättigheter. I kommittémotion 2004/05:U217 (fp)
yrkande 5 anför motionärerna att Sverige måste vidta åtgärder för att
säkerställa att EU:s biståndsprogram för Vitryssland fungerar.
Utskottets överväganden
Utvecklingen i Vitryssland ger fortsatt anledning till oro. Under
president Lukasjenkos regim fortsätter kränkningarna mot de mänskliga
rättigheterna. Den politiska oppositionen förhindras att verka och de
parlamentsval som hölls hösten 2004 var långt ifrån fria och demokratiska.
Utskottet välkomnar att den svenska regeringen inom EU verkar för att
lyfta fram frågan angående Vitryssland på den utrikespolitiska dagordningen.
EU bör fortsatt vara mycket tydlig i sin kritik mot de övergrepp som
sker mot de mänskliga fri- och rättigheterna i landet.
Utskottet anser att EU redan nu, i väntan på Lukasjenkos efterträdare,
måste etablera kontakter och samarbetsmönster med reformvänliga krafter
i landet i syfte att underlätta övergången till demokrati, marknadsekonomi
och ett framtida samarbete mellan unionen och Vitryssland. Det är
väsentligt att kontakter utvecklas både bilateralt och multilateralt,
även med tjänstemän på lägre nivåer inom den vitryska administrationen.

Utskottet välkomnar att EU, i sitt strategidokument (Den europeiska
grannskapspolitiken, maj 2004), säger sig vilja ge stöd åt det civila
samhället i Vitryssland. Vad som emellertid framstår som oklart är hur
detta stöd skall se ut, liksom hur man avser att rent praktiskt ge det.
Vitryssland behandlas på mindre än en (1) sida i strategidokumentet
och där ges ingen konkret vägledning. Utskottet konstaterar vidare att
EU inte har något representationskontor i Minsk och att man inte har
upprättat någon handlingsplan för landet. Skall demokratistöd i form av
kontakt- och nätverksbyggande på olika nivåer i det vitryska samhället
kunna få den kontinuitet som krävs för att bli framgångsrikt måste EU,
anser utskottet, finnas närvarande i landet. Att upprätta ett
representationskontor är därför en nödvändighet.
Utskottet anser att EU:s nuvarande linje gentemot Vitryssland är olycklig
och riskabel. Avsaknad av EU-närvaro i landet, eller ens en plan för
hur demokratiska krafter i landet skulle kunna stödjas, är oroväckande.
Därtill bortser denna politik från möjligheten till samarbete mellan
unionen och Vitryssland kring vissa politiskt mindre kontroversiella
frågor som dock är av stor vikt i det framväxande vitryska civilsamhällets
ögon, t.ex. bekämpande av gränsöverskridande brottslighet, åtgärder för
att förhindra spridningen av hiv/aids samt stöd till offer för
Tjernobylkatastrofen.
EU:s bojkott mot Vitrysslands högsta politiska ledning får inte leda
till en allmän isolering av landet. Unionens betydelse som viktig aktör
i tillskapandet av en utveckling i demokratisk riktning i Vitryssland
får inte underskattas. Det är angeläget, anser utskottet, att EU:s arbete
i Vitryssland ses över. En handlingsplan för demokratiutveckling i landet
bör utarbetas.
Utskottet konstaterar att de krav som vitryska myndigheter ställer på
registrering hos myndigheter av biståndsprojekt - ett villkor för
momsbefrielse - ofta är ett större problem för projektens genomförande än
momspålagorna.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att motionerna 2004/05:U206
(m) yrkande 3 samt 2004/05:U217 (fp) yrkande 5 kan avstyrkas.
Skrivelsen
Västra Balkan
Västra Balkans framtid ligger i EU. Vid toppmötet i Thessaloniki i juni
2003 fastslogs att det inte är en fråga om huruvida utan när länderna
på västra Balkan kommer med. Takten bestäms av ländernas egen vilja och
förmåga att genomföra nödvändiga reformer i enlighet med den färdplan
som EU stakat ut och som bär stora likheter med motsvarande process som
EU:s nya medlemsstater har genomgått.
Integration med övriga Europa är den stora moroten för länderna i
regionen och en katalysator för att få till stånd förändringar i positiv
riktning. Fortsatt omfattande internationell närvaro, om än mer begränsad
än i dag, kommer dock att vara nödvändig under lång tid framöver.
Stabiliserande insatser sker bl.a. genom EU:s militära krishanteringsinsats
i Bosnien och Hercegovina, den Natoledda militära insatsen i Kosovo
samt EU:s polismissioner i Bosnien och Hercegovina och i Makedonien.
Sveriges starka engagemang på västra Balkan består och den svenska
politiken, som ligger i linje med EU:s, syftar till att främja regional
stabilitet och integrera länderna i EU. EU-närmandet löper parallellt
med ländernas närmande till Nato.
EU:s viktigaste instrument för att påverka utvecklingen på västra Balkan
är den s.k. stabiliserings- och associeringsprocessen (SAp), som stakar
ut vägen för länderna i regionen mot ett närmare samarbete med EU, i
perspektivet av ett framtida EU-medlemskap. SAp är ett ramverk för olika
instrument som innefattar bilaterala stabiliserings- och associeringsavtal
(SAA) mellan EU och länderna i regionen, fördelaktiga handelspreferenser,
ett omfattande ekonomiskt stöd i syfte att påskynda EU-integrering
(CARDS), ekonomiska och politiska villkorskrav inklusive en årlig
översynsmekanism som granskar hur villkoren efterlevs samt krav på regionalt
samarbete. Stabilitetspakten för sydöstra Europa stöder den regionala
dimensionen av SAp och utgör ett viktigt komplement till denna process.

För att stärka SAp har EU fattat beslut om att utarbeta ytterligare
instrument. Under året har s.k. Europeiska partnerskap upprättats med
vart och ett av länderna. Partnerskapen formulerar de viktigaste
prioriteringarna för respektive lands EU-integrering, bl.a. på grundval av
kommissionens årliga översynsrapport. Länderna själva svarar med att
utarbeta egna program för hur den nationella budgeten respektive
Cards-medlen skall fördelas för att stödja EU-närmandet. Härigenom kan ett
långsiktigt finansiellt stöd för reformarbetet planeras. Utvidgad
politisk dialog med EU och tillträde till vissa av gemenskapsprogrammen
samt TAIEX (Technical Assistance and Information Exchange Office) utgör
andra nya inslag i SAp.
Motionen
Moderaterna anför i partimotion 2004/05:U242 yrkande 12 att EU:s
partnerskap och engagemang på västra Balkan är av avgörande betydelse.
Dels genom medlemskapsperspektiv på sikt, dels genom ett fördjupat
partnerskap och engagemang under tiden. När EU nu tar över efter Nato/Sfor
i Bosnien är det ett konkret bevis på EU:s förmåga och vilja samt att
läget har stabiliserats. För EU blir detta ett svårt och komplext
åtagande, inte minst med tanke på tidigare EU-misslyckanden i Bosnien.
Såväl säkerhetsmässigt som ekonomiskt har EU i dag en omfattande närvaro
i regionen. Framför allt handlar det om att stabilisera Kosovo och
utmejsla en klar politik, inför beslut om statusprövning 2005.
Utskottets överväganden
Utskottet noterar inledningsvis att Sveriges starka engagemang på västra
Balkan består. Tyngdpunkten vad avser svenska fredsfrämjande insatser
med väpnad styrka ligger på västra Balkan, bl.a. genom deltagandet i
den Natoledda fredsfrämjande styrkan i Kosovo (Kosovo Force, Kfor), den
EU-ledda fredsstyrkan i Makedonien samt i den EU-ledda krishanteringsinsatsen
i Bosnien och Hercegovina (Althea) som inleddes i december 2004.
Utskottet noterar vidare att den svenska politiken, som ligger i linje
med EU:s, syftar till att främja regional stabilitet och integrera
länderna i EU. Utskottet anser, liksom regeringen, att västra Balkans
framtid ligger i EU. Det är ländernas egen förmåga och ambitionsnivå
vad gäller genomförandet av nödvändiga reformer i enlighet med EU:s
färdplan som kommer att bestämma takten i integrationsprocessen. Utskottet
anser att länderna på Balkan skall få påbörja medlemskapsförhandlingar
så snart de uppfyller de mål och kriterier som EU har satt upp för
medlemskap, med bl.a. krav på respekt för minoriteter, fungerande rättsstat,
demokrati och mänskliga rättigheter. Utskottet välkomnar Bulgariens,
Rumäniens och Turkiets inträde i unionen.
Fortsatt omfattande internationell närvaro i regionen, om än mer begränsad
än i dag, kommer dock att vara nödvändig under lång tid framöver.
Kosovos framtida status är alltjämt en öppen fråga. Den albanska
majoritetsbefolkningen vill att Kosovo skall bli en självständig stat,
medan regeringen i Belgrad och större delen av den serbiska minoriteten
i Kosovo vill att området förblir en del av Serbien. FN:s nuvarande
strategi, den s.k. standardsprocessen för Kosovo, innebär att Kosovos
lokala styre tillsammans med FN-administrationen (UNMIK) skall arbeta
för att uppnå vissa väl preciserade målsättningar vad avser demokrati,
rättssäkerhet, minoritetsskydd och mänskliga rättigheter före sommaren
2005. Om dessa mål uppnås kommer FN att kunna inleda diskussionerna om
hur frågan om Kosovos framtida status kan lösas. Utskottet konstaterar
att denna process i mitten av mars 2004 drabbades av ett allvarligt
bakslag då våldsamma upplopp kostade 19 människor livet och mer än 4
000 människor, av vilka de flesta var serber, drevs på flykt. Utskottet
välkomnar att FN framdeles kommer att lägga särskild tonvikt vid
målsättningar som syftar till att trygga den serbiska minoritetens ställning.
Utskottet välkomnar vidare att EU-kommissionen har öppnat ett kontor
i Pristina i Kosovo och att en personlig representant för EU:s
generalsekreterare har utsetts.
Vad avser Bosnien och Hercegovina noterar utskottet att de nationalistiska
partiernas dominans på den politiska kartan innebär ett hinder i närmandet
till de europeiska samarbetsstrukturerna. Någon försoningsprocess har
ännu inte inletts i landet och de etniska motsättningarna utgör en
fortsatt bromskloss i försöken att skapa en fungerande statsbildning.
Korruption och organiserad brottslighet är vanligt förekommande i stora
delar av landet. Det bristande samarbetet med Internationella
krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien i Haag (ICTY) utgör ett fortsatt
hinder för såväl försoning som närmande till EU och Nato.
Läget i landet kan i dag, på ett övergripande plan, betecknas som stabilt,
men situationen är alltjämt skör. Lokala sammandrabbningar och begränsade
våldshandlingar kan därför inte uteslutas. Bosnien och Hercegovina är,
liksom Balkan som helhet, av stor betydelse för stabiliteten och
säkerheten i Europa. Det är därför av stor vikt, anser utskottet, att det
internationella samfundet också framgent kan upprätthålla närvaro i
landet.
Utskottet konstaterar att Kroatien ansökte om EU-medlemskap i februari
2003. I april 2004 presenterade EU-kommissionen sitt yttrande om landets
förmåga att möta EU:s krav. Bedömningen var i huvudsak positiv även om
brister och tillkortakommanden på många områden lyftes fram. Rättsväsendet
behöver reformeras i grunden för att uppfylla kraven på rättssäkerhet.
Behoven av strukturreformer och marknadsekonomisk anpassning är stora.
Förutsättningar måste skapas för att alla flyktingar som så önskar
skall kunna återvända till Kroatien. Utskottet vill vidare understryka
vikten av att landet förmås samarbeta fullt ut med den internationella
tribunalen för f.d. Jugoslavien, ICTY. Relationerna till grannländerna
behöver därutöver på ett allmänt plan förbättras.
Utskottet delar regeringens linje att Kroatien så snart som möjligt bör
bli medlem i EU. I mars 2005 beslutade dock EU att skjuta upp starten
för Kroatiens medlemskapsförhandlingar till dess landet fullt ut samarbetar
med FN:s krigsförbrytartribunal i Haag. Utskottet anser att landet, för
att EU-medlemskap skall kunna komma i fråga, måste samarbeta med de
strukturer och organisationer som verkar för försoning och att de
ansvariga för krigsförbrytelser under Jugoslavienkriget ställs till ansvar.

Utskottet konstaterar att det instabila inrikespolitiska läget i Albanien,
med starka motsättningar mellan de största politiska partierna, har
verkat hämmande på landets arbete för ett närmande till EU. Landets
svaga statsapparat och illa fungerande rättsväsende har därtill utgjort
grogrund för organiserad brottslighet och korruption. EU har under 2004
bedrivit förhandlingar med Albanien om ett s.k. stabiliserings- och
associeringsavtal (SAA). Innan förhandlingarna kan avslutas krävs dock
ett omfattande reformarbete för att stärka landets möjligheter att
genomföra de åtaganden som avtalet innebär. EU har vidare tydligt uppmanat
till ökade ansträngningar, i synnerhet vad gäller stärkande av rättsväsendet
samt bekämpande av organiserad brottslighet och korruption. Utskottet
anser att Albaniens inrikespolitiska och ekonomiska reformarbete, liksom
dess strävan mot den europeiska gemenskapen bör stödjas och uppmärksammas.
Utskottet vill särskilt peka på den stabiliserande och modererande
roll som Albanien har haft i förhållande till sina grannländer, i
synnerhet gentemot mera radikala politiska krafter i Kosovo och Makedonien.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion 2004/05:U242 (m)
yrkande 12 kan avstyrkas.
Skrivelsen
Barcelonaprocessen
Partnerskapet Europa-Medelhavet, också kallat Barcelonaprocessen,
upprättades i Barcelona 1995 av utrikesministrarna från EU:s då femton
medlemsstater och tolv Medelhavspartner: Marocko, Algeriet, Tunisien,
Egypten, Israel, Jordanien, Syrien, Libanon, Turkiet, Cypern och Malta
samt Palestinska myndigheten. Barcelona-deklarationen är grunden för
partnerskapet som omfattar bl.a. politisk dialog, ekonomiskt samarbete
samt en dialog mellan kulturer och civilisationer.
Under 2004 hölls två utrikesministermöten, det första i Dublin den 5-6
maj och det andra i Haag den 29-30 november. Vid båda mötena var
Barcelonaprocessens dialogstiftelse en av huvudfrågorna. I Dublin beslöt
utrikesministrarna att stiftelsen skulle uppkallas efter Anna Lindh och
förläggas till Alexandria i Egypten, där Svenska institutet i Alexandria
och Alexandriabiblioteket gemensamt skall vara värdar för stiftelsen.
Vid mötet i Haag godkände ministrarna stiftelsens stadgar. Anna
Lindhstiftelsen väntas börja sin verksamhet under våren 2005.
Barcelonaprocessens parlamentariska församling (EMPA) höll sitt första
möte i Aten den 21-24 mars. Vid ett möte i Neapel den 2 december 2003
beslöt Barcelonaprocessens parlamentariska forum att omvandla sig till
en konsultativ parlamentarisk församling med 240 medlemmar, varav hälften
från EU:s medlemsstater och hälften från partnerländerna. Bland andra
viktigare evenemang under året kan nämnas handelsministermötet i Istanbul
den 21 juli och industriministermötet i Caserta i Italien den 4 oktober.
Handelsministermötet hölls för fjärde året i rad och antog ett ramavtal
om liberalisering av handeln med tjänster. Avtalet är avsett att ersätta
motsvarande regler i de enskilda partnerländernas associeringsavtal med
EU. Industriministrarna antog Casertadeklarationen, som bl.a. innehåller
en stadga för företagande (Euro-Mediterranean Charter for Enterprise).
Stadgan framhåller betydelsen av att stimulera småföretagande för att
främja utvecklingen i hela regionen samt vikten av samarbete mellan EU
och Medelhavsländerna för att skapa ett bättre företagsklimat.
EU:s bistånd till partnerländerna för perioden 2000-2006 uppgår till 5,
35 miljarder euro. Biståndet skall gå till ekonomisk omvandling, till
stärkande av den socioekonomiska jämvikten och stöd för utveckling av
det civila samhället samt till regionalt samarbete. Biståndet utgår
efter nationella och regionala strategier som baseras på partnerländernas
prioriteringar och i enlighet med målen och syftena i Barcelonadeklarationen
och EU:s särskilda förordning för Medelhavsbiståndet, Medaförordningen).
Vid sidan av Medabiståndet kan Europeiska investeringsbanken lämna lån
på upp till 6,4 miljarder euro till Medelhavsländerna t.o.m. januari
2007. Detta sker inom ramen för FEMIP, som är bankens facilitet för
utlåning till regionen. Ytterligare en miljard euro har avsatts som
reserv. Totalt beräknas biståndet från EU under sjuårsperioden uppgå
till 12,75 miljarder euro.
EU:s associeringsavtal och det strategiska partnerskapet med Mellanöstern
och Medelhavsländerna
EU:s associeringsavtal med partnerländerna är de grundläggande byggstenarna
för det frihandelsområde runt Medelhavet som planeras vara fullt utbyggt
till år 2010. Avtal med Tunisien, Marocko, Israel, Jordanien, Egypten
och Palestinska myndigheten har trätt i kraft. Sverige har ratificerat
avtalen med Egypten, Algeriet och Libanon, men dessa avtal har ännu
inte trätt i kraft, eftersom samtliga medlemsstater måste ratificera
dem. Avtalet med Libanon tillämpas interimistiskt genom en överenskommelse
mellan EU och Libanon. Avtalsförhandlingarna med Syrien avslutades under
hösten 2004.
Europeiska rådet godkände i juni 2004 EU:s strategiska partnerskap för
Medelhavet och Mellanöstern, som bl.a. skall främja politiska reformer,
demokrati och mänskliga rättigheter, stimulera handel och ekonomiskt
samarbete samt bekämpa terrorism. Strategin skall baseras på långsiktigt
partnerskap och omfattar länderna inom Barcelonaprocessen, de sex
staterna inom Gulf Cooperation Council (GCC) samt Libyen, Mauretanien,
Yemen, Iran och Irak. Differentiering skall göras mellan de olika
länderna, och EU kommer främst att utnyttja befintliga strukturer för sin
strategi.
Motionerna
I den enskilda motionen 2004/05:U206 (m) yrkande 5 anförs att ett
fördjupat samarbete men inte ett medlemskapsperspektiv måste vara linjen
gentemot EU:s södra grannar, längs Medelhavets södra strand. Genom
handelsavtal kan ekonomisk och demokratisk utveckling stimuleras och
social oro hindras. Stängs dörrarna, menar motionären, ökar risken för
problem, som tveklöst kommer att påverka Europa i form av t.ex.
flyktingströmmar.
Folkpartiet anser i kommittémotion 2004/05:U231 yrkande 1 att EU:s s.k.
Medelhavsdialog har en viktig roll att spela i Mellanöstern. Det är
för närvarande den enda politiska arena, undantaget FN, där Israel och
företrädare för arabstater möts på ministernivå. Inom dialogen ryms
flera parlamentariska forum. För att utveckla partnerskapet mellan EU
och EU:s Medelhavsländer skapade EU 1996 ett finansieringsprogram kallat
Meda (The Euro-Mediterranean Partnership). Detta program erbjuder
tekniskt och finansiellt stöd för att främja ekonomiska och sociala
reformer i Medelhavsländerna. Omvandling av ekonomin och ökad frihandel
är betydelsefulla delar av Medaprogrammet. Sammantaget är EU:s
Medelhavsdialog och Meda viktiga bidrag i kampen för fred och demokrati i
Mellanöstern. Samarbetet bör därför, menar motionärerna, intensifieras.

I den enskilda motionen 2004/05:U240 (m) yrkande 1 anför motionären att
Mellanöstern bör göras till ett frihandelsområde. Arabvärlden behöver
mer av marknadsekonomi och mer av globalisering, menar motionären. EU
måste arbeta för att göra Mellanöstern till ett frihandelsområde som
länkar regionen in i världsekonomin och öppnas för frihandel. Frihetens
idéer passerar gränserna tillsammans med varor och produkter och öppnar
för ett större kulturellt utbyte. De demokratiska idealen forslas med
företagare och affärsmän som kan agera både fredsmäklare och
människorättsaktivister.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar inledningsvis att Barcelonaprocessen syftar till
att skapa ett område runt Medelhavet med fred och stabilitet, delat
välstånd och förstärkt samarbete i sociala och kulturella frågor. Ett
annat namn på processen är Euro-Mediterranean Partnership, EMP. Sedan
1 maj 2004, då EU utvidgades med 10 nya medlemsstater, omfattar
Barcelonaprocessen 35 stater, dvs. 25 EU-länder och 10 partnerländer. Cypern
och Malta, som tidigare var partnerländer, blev då fullvärdiga EU-medlemmar.
Inom såväl EU:s nya grannskapspolitik, ENP, som EU:s strategiska
partnerskap för Medelhavet och Mellanöstern kommer Barcelonaprocessen att
vara EU:s viktigaste instrument för att fördjupa förbindelserna med
partnerländerna i Medelhavsregionen.
Utskottet anser att Barcelonaprocessen bidrar till att ge gynnsamma
förutsättningar för ekonomisk och demokratiskt utveckling bland staterna
längs Medelhavets södra och östra stränder. Utskottet vill även understryka
att Barcelonaprocessen är det enda forum förutom FN där israeler och
araber möts på ministernivå. Inom Barcelonaprocessen finns flera
parlamentariska forum och för närvarande pågår arbete för att upprätta en
parlamentarisk församling för Barcelonaprocessen. Genom EU:s Medabistånd
går stöd till ekonomisk omvandling, stärkande av den socio-ekonomiska
jämvikten och stöd för utveckling av det civila samhället samt av
regionalt samarbete. Även detta är ett viktigt bidrag till fredsprocessen
i Mellanöstern.
Utskottet anser att det undanröjande av handelshinder som genom upprättande
av EU:s associeringsavtal och som syftar till upprättande av ett
frihandelsområde runt Medelhavet till år 2010 är en nödvändig och önskvärd
väg mot ekonomisk och social utveckling. Det är utskottets mening att
en effektiv fattigdomsbekämpning i Mellanöstern i ett längre perspektiv
endast är möjlig om regionen kan bli en del av världsekonomin och öppnas
för frihandel. Icke desto mindre står det klart att övergången till
ökad frihandel på kortare sikt kan få smärtsamma följder för ekonomisk
verksamhet i regionen som inte är konkurrenskraftig. EU:s jordbrukssubventioner
kan t.ex. i detta sammanhang få ödesdigra konsekvenser för den lokala
jordbruksproduktionen. Det är därför angeläget, anser utskottet, att EU
förmår kombinera strävan efter frihandel med en genomtänkt biståndspolitik
och effektiva biståndsinsatser.
EU:s Medelhavsbistånd, det s.k. Medabiståndet, skall gå till ekonomisk
omvandling, stärkande av den socioekonomiska jämvikten och stöd för
utveckling av det civila samhället samt regionalt samarbete. För perioden
2000-2006 har till EU:s Medelhavsbistånd anslagits 5,35 miljarder euro.
Därtill har Europeiska investeringsbanken utlovat krediter på drygt 7
miljarder euro.
Utskottet noterar att Sverige är engagerat på flera håll i EU:s
multilaterala arbete, men även annat multilateralt arbete med länderna runt
Medelhavet. Sverige finns närvarande på västra Balkan bl.a. genom
deltagandet i den EU-ledda fredsstyrkan i Makedonien samt i den EU-ledda
krishanteringsinsatsen i Bosnien och Hercegovina (Althea) som inleddes
i december 2004. Den svenska riksdagen deltar vidare aktivt i
Barcelonaprocessens parlamentariska församling (EMPA), vilken i samband med
mötet i Neapel den 2 december 2003 lät omvandla sig till en konsultativ
parlamentarisk församling med 240 medlemmar, av vilka hälften kommer
från EU:s medlemsstater och hälften kommer från partnerländerna runt
Medelhavet.
Utskottet konstaterar vidare att Sverige har varit aktivt inom rad
områden som rör bl.a. demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet,
frihandel, miljö samt dialogen mellan kulturer. Ett exempel på Sveriges
engagemang är Anna Lindh-stiftelsen vilken syftar till att främja ökad
förståelse mellan EU:s medlemsstater och partnerländerna i regionen.
Stiftelsen, som är förlagd till Svenska institutet och Bibliotheca
Alexandria, skall fungera som centralpunkt för de nationella nätverk
varje deltagarland byggt upp. En viktig del av nätverkens verksamhet
kommer att vara att främja kontakter mellan representanter för det civila
samhället i de olika länderna och samarbete i frågor som bl.a. rör
utbildning, kultur, vetenskap och kommunikation. Särskilt, tonvikt kommer
att läggas vid mänskliga rättigheter, demokrati, hållbar utveckling,
jämställdhet och ungdomsfrågor.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att motionerna 2004/05:U206
(m) yrkande 5, 2004/05:U231 (fp) yrkande 1 samt 2004/05:U240 (m) yrkande
1 kan avstyrkas.
Skrivelsen
Iran
Förhandlingarna om ett avtal om handel och samarbete med Iran som
inleddes under 2002 avbröts 2003 med anledning av den kris som Irans
kärntekniska verksamhet bidrog till. Tyskland, Frankrike, Storbritannien
och EU:s höge representant uppnådde i november en uppgörelse med Iran
som innebär att all anrikning av uran och relaterad verksamhet suspenderas
tills ett långsiktigt arrangemang har framförhandlats med garantier för
att det kärntekniska programmet endast har civilt syfte. EU har åtagit
sig att återuppta förhandlingarna om ett avtal om handel och samarbete
med Iran när suspenderingen har bekräftats. Till förhandlingarna om ett
handels- och samarbetsavtal kopplas förväntade framsteg när det gäller
Irans respekt för mänskliga rättigheter, icke-spridning av massförstörelsevapen,
terrorism samt Mellanösternkonflikten.
En utvärdering av EU:s särskilda dialog om mänskliga rättigheter med
Iran visar att ingen utveckling eller t.o.m. en tillbakagång har skett
inom de flesta områden. EU har öppet kritiserat Iran för den bristande
respekten för de mänskliga rättigheterna och var medförslagsställare
till den resolution om situationen för mänskliga rättigheter i Iran som
antogs den 17 november i FN:s generalförsamling. Den s.k. allomfattande
politiska dialog som upprättades mellan EU och Iran 1998 har inte
aktiverats. Dialogen täcker frågor av gemensamt intresse för EU och Iran,
såsom ekonomiskt och kulturellt samarbete samt mänskliga rättigheter.

Motionen
Motionärerna bakom kommittémotion 2004/05:U231 (fp) yrkande 15 anser
att omvärlden, inklusive EU, måste öka pressen på Iran vad gäller landets
kärnenergiprogram samt att Iran måste tillmötesgå kraven från IAEA.
Utskottets överväganden
Spridningen av massförstörelsevapen (kärnvapen, kemiska och biologiska
vapen) utgör ett av de största hoten mot internationell fred och säkerhet.
En synnerligen oroande tendens i denna process är att de stater som
utvecklar dessa vapen, och därmed bryter mot internationella regimer
och överenskommelser, ofta är politiskt instabila och i flera fall står
på randen till att bli s.k. sönderfallande stater (failing states).
Utskottet anser att utvecklingen i detta hänseende i bl.a. Nordkorea
och andra stater är mycket allvarlig.
Det har tidigare konstaterats att Iran brutit mot sitt kontrollavtal
med IAEA genom att under en följd av år lämna ofullständiga deklarationer.
Detta är inte något bevis för att landet bedriver ett kärnvapenprogram,
men det är allvarligt nog. IAEA:s styrelse har slagit fast att Iran,
som hävdar att landets kärntekniska program endast syftar till civil
kärnenergi, måste förbättra sitt förtroende hos omvärlden. Detta kan
ske genom att Iran fullständigt och på ett kontrollerbart sätt suspenderar
alla aktiviteter som kan ge kärnvapenkapacitet. Sveriges och EU:s policy
är att förmå Iran att acceptera en sådan suspendering.
Om det skulle visa sig att Iran har uppnått kärnvapenkapacitet genom
ett förtäckt civilt kärnenergiprogram riskerar icke-spridningsfördraget
(Non-Proliferation Treaty, NPT) och hela icke-spridningsregimen att
allvarligt försvagas. Ett iranskt innehav av kärnvapen riskerar att
bidra till en allvarlig destabilisering av regionen med ökad risk för
att konflikter utvidgas och fördjupas. En sådan utveckling kan inte
accepteras.
Utskottet konstaterar att den svenska regeringen ser mycket allvarligt
på situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran. Regeringen har,
vid upprepade tillfällen, fördömt övergrepp. Sveriges och EU:s ståndpunkt
är att dialog är bättre än isolering för att kunna påverka situationen
i Iran. Utskottet delar denna bedömning, som också har framförts från
företrädare för människorättsorganisationer i Iran.
Utskottet noterar vidare att EU har kopplat ett antal politiska krav
till de förhandlingar om ett handels- och samarbetsavtal mellan EU och
Iran som nu återupptas. Ett av dem är respekt för de mänskliga rättigheterna.

Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion 2004/05:U231 (fp)
yrkande 15 kan avstyrkas.
Skrivelsen
USA och den transatlantiska relationen
Till följd av kriget i Irak har den transatlantiska relationen stått i
ökad fokus under de senaste åren. Relationen har dryftats i olika
EU-sammanhang och bilateralt mellan europeiska ledare och med amerikanska
kontakter. EU har fortsatt att värna om ett starkt och nära samarbete
över Atlanten. Samarbete mellan EU och USA behövs om vi skall kunna
möta de globala hot vi i dag står inför, såsom terrorism, nedrustning,
miljöförstöring, hiv/aids m.m. Ingen klarar dessa utmaningar ensam.
Genom samarbete nås resultat. Behovet att hantera gränsöverskridande
utmaningar bidrar till att det transatlantiska samarbetet i högre grad
än tidigare påverkas av utvecklingen bortom Europas gränser.
Motionen
Motionärerna bakom kommittémotion 2004/05:U305 (m) yrkande 2 anser att
en sammanhållen EU-politik är det bästa sättet att konstruktivt kunna
bidra till transatlantiska åtaganden för Mellanöstern.
Utskottets överväganden
Utskottet anser, liksom regeringen, att relationen till USA har en
central roll för utvecklingen av den europeiska säkerhetspolitiken. Nato
kommer under överskådlig tid att förbli en central organisation för
större militära krishanteringsinsatser i Europa och dess närområde. Det
är angeläget, anser utskottet, att EU:s krishanteringsförmåga byggs upp
i nära samverkan med Nato.
Utskottet anser, liksom regeringen, att USA:s närvaro och samarbete i
olika former med alla länder i norra Europa bidrar till att förankra
Nordeuropa Barentsregionen, Arktis och Östersjöregionen i det euroatlantiska
säkerhetssamarbetet. Säkerheten i det euroatlantiska området är odelbar.

Sverige och EU delar, menar utskottet, grundläggande demokratiska värden
med USA och ser därför positivt på ansträngningar till internationell
samverkan inom olika områden såsom kampen mot fattigdom, demokratifrämjande
och medling i regionala konflikter. Utskottet noterar den centrala roll
som den s.k. kvartetten (FN, EU, USA och Ryssland) spelar i fredsprocessen
i Mellanöstern.
En fortsatt stark transatlantisk länk är av grundläggande betydelse för
Sverige och hela Europas stabilitet och säkerhet. I det transatlantiska
perspektivet ligger ett gemensamt intresse att t.ex. verka för en
utveckling mot demokrati i Afghanistan och Irak. Utifrån sina förutsättningar
lämnar Sverige i dessa sammanhang bidrag, såväl civilt som, när det
gäller Afghanistan, militärt.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion 2004/05:U305 (m)
yrkande 2 kan avstyrkas.
Skrivelsen
Afrika
Cotonouavtalet, med dess starka fokus på Afrika söder om Sahara, fortsatte
att spela en viktig roll för EU:s relationer med Afrika. Inom ramen för
Cotonouavtalet har EU under året haft en nära politisk dialog med
flertalet länder i Afrika söder om Sahara. Den fredsfacilitet för Afrika
som inrättades 2003 har under året används för att stödja insatser i
Sudan (två insatser) och i Centralafrikanska republiken samt till stöd
för kapacitetsbyggande inom Afrikanska unionen, AU.
Rådsslutsatser har antagits bl.a. angående situationen i Sudan, Stora
Sjö-regionen och Somalia och beträffande fred och säkerhet i Afrika.
EU-Afrikadialogen inleddes formellt i samband med stats- och regeringschefernas
möte i Kairo i april 2000. Det andra toppmötet planerades äga rum i
Lissabon den 4-5 april 2003, men sköts upp på grund av svårigheter att
enas om formerna för ett toppmöte i ljuset av situationen i Zimbabwe.
Dialogen har fortsatt på tjänstemannanivå. EU- respektive AU-trojkorna
har också träffats på ministernivå på halvårsbasis, senast i december
i Addis Abeba. Vid det senaste mötet behandlades fred och säkerhet,
samhällsstyrning, regional integration och handel och utvecklingsfrågor
såsom skulder, livsmedelssäkerhet, migration och trafficking samt
hiv/aids.
Arbetet med att utforma en gemensam EU-politik för konflikthantering i
Afrika påbörjades under det svenska ordförandeskapet 2001 och har senast
reviderats i rådsbeslut i januari (rådets gemensamma ståndpunkt
2004/85/Gusp). Utifrån detta rådsbeslut har ett antal insatser och ambitioner
identifierats inom ramen för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken.
I fokus står stöd till afrikanska organisationers arbete med att
förebygga och hantera konflikter, liksom stöd efter den akuta
konfliktsituationen.
EU:s stöd skall bl.a. omfatta utbildning, rådgivning och planering.
Rådsslutsatserna och handlingsplanen framhåller att EU:s stöd till fred
och säkerhet i Afrika är del av en koherent politik gentemot Afrika och
betonar vikten av samordning i hela bredden av EU:s samlade insatser.
Man understryker särskilt respekt för afrikanskt ägarskap.
Motionerna
I den enskilda motionen 2004/05:U282 (s) yrkande 1 menar motionärerna
att EU-ländernas Afrikapolitik måste samordnas och effektiviseras. I
yrkande 3 efterlyser motionärerna en samlad och förnyad Afrikapolitik
med fokus på fattigdomsbekämpning, demokratiutveckling och
korruptionsbekämpning.

I kommittémotion 2004/05:U302 (kd) yrkande 2 anser motionärerna att
regeringen inom ramen för EU skall uppmuntra till en fördjupad dialog
med Afrikanska unionen (AU) vad gäller bl.a. kraven på en modell för
etiskt ledarskap i Afrika.
Utskottets överväganden
Utskottet delar regeringens bedömning att en sammanhållen och konsekvent
EU-politik gentemot Afrika är av avgörande betydelse för unionens förmåga
att arbeta för fattigdomsbekämpning, demokratiutveckling och
korruptionsbekämpning. Sverige verkar för ett koordinerat och konstruktivt
användande av de medel EU har tillgång till för sin politik.
Utskottet konstaterar att Sverige inom EU driver frågor om konfliktförebyggande,
respekt för mänskliga rättigheter och en demokratisk utveckling genom
kontinuerlig dialog med de afrikanska länderna. En viktig del av relationen
mellan EU och Afrika bygger på Cotonouavtalet som reglerar EU:s
utvecklingssamarbete med AVS-länderna (Afrika, Västindien och
Stillahavsområdet).
Det ingicks i juni 2000 och löper på 20 år. Avtalet lägger stor tonvikt
vid mänskliga rättigheter, demokrati, rättstatsprincipen och god
samhällsstyrning.
EU:s arbetsgrupp för Afrika ansvarar för att följa och analysera
utvecklingen i Afrika söder om Sahara. En viktig aspekt av arbetet är att
föreslå en gemensam EU-hållning visavi enskilda länder och regioner i
Afrika och att säkerställa koherensen i EU:s agerande. Arbetsgruppen
diskuterar även olika frågor, såsom konflikthantering, konfliktförebyggande
samt demokrati och mänskliga rättigheter.
EU-trojkan, som består av förutvarande, innevarande samt nästkommande
års EU-ordförandeländer, sammanträffar under varje ordförandeskap med
USA, Kanada och Japan, Afrikanska unionen och de subregionala
organisationerna Ecowas (Economic Community of West African States) och SADC
(Southern African Development Community). Det irländska ordförandeskapet
har valt att prioritera konfliktförebyggande, konflikthantering och
samarbete med FN. Utvecklingen i Storasjöregionen, Afrikas horn och
Manoriverområdet i Västafrika (Sierra Leone, Liberia och Guinea) är
fortsatt en prioritet. EU:s särskilda sändebud för Storasjöregionen
samt ordförandeskapets särskilda representant för Manoriverområdet
rapporterar regelbundet till arbetsgruppen för Afrika.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att motionerna 2004/05:U282
(s) yrkandena 1 och 3 samt 2004/05:U302 (kd) yrkande 2 kan avstyrkas.
4
Rättsliga och inrikes frågor
Skrivelsen
Europeiska rådet antog under 2004 slutsatser om samverkan mellan privata
och offentliga organ för att förebygga organiserad brottslighet, om
åtgärder för att bekämpa organiserad brottslighet på västra Balkan samt
om upprättande av ett strategiskt koncept för att bekämpa organiserad
brottslighet.
Arbete med den ömsesidiga utvärderingen av medlemsstaternas rättssystem
och genomförande av åtgärder på nationell nivå i kampen mot terrorism
har pågått under året. Ämne för den första utvärderingsrundan är samordning
och informationsutbyte mellan brottsbekämpande myndigheter och
underrättelseorgan, speciellt gällande extrema islamistiska grupper och deras
aktiviteter.
Det fortsatta arbetet inom unionen har präglats av de slutsatser som
Europeiska rådet antog vid toppmötet i Tammerfors 1999, att ömsesidigt
erkännande av rättsliga avgöranden bör bli en hörnsten i det straffrättsliga
samarbetet samt det åtgärdsprogram för att genomföra denna princip som
rådet antog i december 2000. I det under hösten antagna Haagprogrammet
bekräftades att principen om ömsesidigt erkännande skall utgöra grunden
för det fortsatta arbetet med att utveckla det straffrättsliga samarbetet.

Europeiska unionens polisbyrå, Europol, med högkvarter i Haag i
Nederländerna, startade sin verksamhet 1999. Målet för Europol är att bidra
till ett effektivare samarbete mellan de brottsbekämpande myndigheterna
i unionen i kampen mot den gränsöverskridande brottsligheten. Verksamheten
har under det gångna året fokuserat på inlemmandet av de nya medlemsländerna
i Europolsamarbetet, nödvändigheten av att informationsflödet till
Europol från de brottsbekämpande myndigheterna och stödet till medlemsstaterna
genom analysprojekt effektiviseras. Även slutförandet av arbetet med
att inrätta informationsregistret har prioriterats. De brottsbekämpande
aktiviteterna har koncentrerats till områdena narkotikabrott, illegal
invandring och människosmuggling, terrorism, organiserad brottslighet,
penningförfalskning samt ekonomisk brottslighet.
Motionen
Motionärerna bakom motion 2004/05:U303 (kd) yrkande 4 anser att EU i
sitt samarbete med de nya medlemsländerna skall prioritera ett fungerande
yttre gränsskydd och korruptionsbekämpning i samverkan med EU:s nya
grannar. I yrkande 5 efterlyses EU-satsningar för att stoppa människosmuggling
via de nya medlemsländerna. Vidare framhålls i yrkande 6 att Sverige
bör verka för att EU genom sitt utvecklingssamarbete på Balkan stöder
kompletteringsutbildning av poliser och andra myndigheter för utveckling
av fungerande rättssamhällen. I yrkande 7 framhålls att EU bör genomföra
en uppföljningskonferens om transnationell organiserad brottslighet i
EU:s närområde.
Utskottets överväganden
Utskottet anser att arbetet för rättvisa och hållbar global utveckling
förutsätter ett starkt engagemang och stöd för ett oberoende och effektivt
rättsväsende som kan upprätthålla de rättigheter och skyldigheter som
fastställts i såväl den egna rättsordningen som genom internationella
instrument. Den offentliga förvaltningen har en avgörande betydelse i
en rättsstat. God samhällsstyrning och ett fungerande rättsväsende är
nödvändiga för en effektivt fungerande ekonomi.
Det internationella rättssystemet har förstärkts under de senaste åren,
och med det kalla krigets slut har FN och FN:s säkerhetsråd fått fler
möjligheter att agera. En internationell brottmålsdomstol (ICC) har
upprättats. Utskottet välkomnar denna utveckling och menar att den skapar
gynnsamma förutsättningar för att målet om en rättvis och hållbar global
utveckling skall kunna uppnås. Korruption och ekonomisk brottslighet är
allvarliga hot mot rättvisa och utveckling och undergräver demokrati,
mänskliga rättigheter och ekonomisk utveckling. Samtidigt snedvrids
konkurrensen inom näringslivet. En effektiv korruptionsbekämpning är
avgörande i både utvecklingsländer och utvecklade stater. Utskottet ser
positivt på det breda engagemang som EU har i det internationella arbetet
mot bl.a. korruption och människosmuggling.
Utskottet konstaterar att EU:s bistånd till Balkan bl.a. har gått till
att stärka arbetet för de mänskliga rättigheterna och demokrati samt
offentlig förvaltning. Flera länder har fått stöd för insatser för att
motverka korruption, för att stärka det civila samhället och för insatser
för stöd till yttrandefrihet, minoritets- och rättsfrågor. EU har även
bidragit med stöd för utbildning av domare, åklagare, advokater och
domstolspersonal och fortbildat jurister i syfte att de kan genomföra
rättegångar enligt Haagdomstolens normer. Arbetslösheten framstår med
sina kopplingar till social oro, prostitution och människohandel som en
akut och politiskt central fråga. Som stöd för den ekonomiska tillväxten
och sysselsättningen i västra Balkan framstår två samarbetsområden som
särskilt viktiga - anpassningen till Köpenhamnskriterierna och utvecklingen
av näringslivet.
Utskottet menar att för att EU skall bli ett område för frihet, säkerhet
och rättvisa krävs bl.a. ett effektivt brottsförebyggande arbete. EU
har, tillsammans med en rad medlemsstater, bl.a. Sverige, verkat för
att brottsförebyggande frågor skall få ett eget avsnitt i Haagprogrammet.
Europeiska unionens nätverk för förebyggande av brottslighet EUCPN -
som bildades under Sveriges ordförandeskap år 2001 - är ett viktigt
verktyg i detta arbete.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att motion 2004/05:U303 (kd)
yrkandena 4 -7 kan avstyrkas.
5 Miljö- och jordbrukspolitik i ett internationellt perspektiv
Skrivelsen
Mot bakgrund av de diskussioner som fördes vid det informella rådsmötet
i juli 2004 i Maastricht om möjligheter till miljöeffektiva innovationer
antog rådet slutsatser som bl.a. tog upp betydelsen av att främja
innovationer och att utveckla energi och resurseffektiva lösningar för
att samtidigt skapa en bättre miljö och bidra till tillväxt, sysselsättning
och konkurrenskraft. Rådet framhöll att det i detta arbete är viktigt
att skapa rättvisa förutsättningar för tillgång till marknaden samt att
utnyttja ekonomiska styrmedel och offentlig upphandling. Europeiska
rådet bekräftade också unionens enighet om att uppfylla klimatprotokollet
från Kyoto och att gå vidare med nya långsiktiga mål efter 2012.
Europeiska rådet har slagit fast att man skall överväga strategier och
mål för att minska utsläppen av växthusgaser på medellång och lång sikt.
Miljöministrarna antog vid rådsmötet i december rådsslutsatser om
begränsning av utsläpp av växthusgaser.
I december 2004 slutförhandlades en mellanstatlig strategisk plan för
teknologistöd och kapacitetsbyggande på miljöområdet. Planen ger UNEP
(United Nations Environment Program) i uppdrag att fördjupa sitt deltagande
i det multilaterala samarbetet för miljödimensionen av hållbar utveckling
och i utvecklingsländernas regionala samarbete. EU ägnade mycket kraft
åt att söka bidra till en kvalitativ plan, och även om innehållet blev
mindre tydligt än önskvärt ses planen inom EU som ett väsentligt steg
framåt både för det praktiska arbetet och för att överbrygga förtroendeklyftan
mellan i-länder och u-länder.
Rådet hade i december en första diskussion om UNEP:s bidrag till 2005
års FN-toppmöte om genomförandet av Millenniedeklarationen och
millennieutvecklingsmålen (MDGs). Rådet underströk vikten av att integrera
ett miljöperspektiv i förhållande till genomförandet av
millennieutvecklingsmålen,
särskilt målen om fattigdomsbekämpning och om miljömässigt hållbar
utveckling, och har även lyft fram kopplingen mellan miljö och säkerhet.

Motionerna
Motionärerna bakom motion 2004/05:U253 (mp) yrkande 3 anför att
livsmedelssuveränitet är folks, länders och unioners rätt att definiera sin
egen jordbruks- och livsmedelspolitik, vilket sammantaget innebär en
radikal nyorientering av WTO:s förhandlingsagenda på jordbruksområdet.

I motion 2004/05:U282 (s) yrkande 2 framhålls att Europas jordbrukspolitik
har direkt negativa konsekvenser för Afrikas utveckling. Det är viktigt
att EU:s Afrikapolitik fokuseras än mer på fattigdomsbekämpning,
demokratiutveckling, stöd till afrikanska organisationer och stöd till ett
intensifierat arbete mot korruption.
Motionärerna bakom motion 2004/05:U302 (kd) yrkande 4 anser att nu
gällande protektionism bör avvecklas vad gäller restriktioner för införsel
av ekologisk jordbruksproduktion från u-länder till EU.
I motion 2004/05:U311 (kd) yrkande 12 anför motionärerna att Sverige
bör arbeta för en global samordning av genomförandet av de internationella
miljökonventionerna.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att miljöpolitiken inom unionen har stor betydelse
för det svenska agerandet internationellt. Tillsammans med övriga
EU-länder kan Sverige driva på det globala och regionala miljöarbetet och
inom internationella miljökonventioner är EU:s agerande av stor vikt.
Genom samordning kan EU bli en stark aktör i förhandlingarna. Ett tydligt
exempel är klimatkonventionen och Kyotoprotokollet där EU:s agerande
har varit avgörande.
Utskottet menar att det finns en stor potential för minskad fattigdom
genom ökad tillväxt, höjd sysselsättning, produktion och export på
jordbruksområdet. Samtidigt är det viktigt att understryka att
utvecklingsarbetet bör utgå från att förutsättningar och behov skiftar mellan
och även inom olika länder samt att utvecklingsländernas egna strategier
bör vara utgångspunkten för internationella insatser.
Utskottet konstaterar också att det parallellt med handelsliberaliseringar
och krav på reformer av EU:s jordbrukspolitik måste ske satsningar på
landsbygdsutveckling i u-länderna och på att skapa förutsättningar för
en tillräcklig livsmedelsproduktion genom en jordbrukspolitik som stärker
familjejordbrukets ställning och de lokala marknaderna.
Utvecklingsländerna måste ges förutsättningar att skapa en tryggad
livsmedelsförsörjning och en positiv utvecklingsprocess genom en uthållig
jordbruksproduktion. Utskottet menar att jordbruket i ett lokalt,
nationellt och globalt perspektiv kan ses som nyckeln till utveckling för
många länder. Ett jordbruk som dessutom är ekonomiskt, socialt som
miljömässigt hållbart har en viktig funktion i arbetet för en rättvis
och hållbar global utveckling. Jordbruket bidrar också till ökad
livsmedelssäkerhet, ökad delaktighet för kvinnor i beslut som rör
landsbygdsutveckling och livsmedelsproduktion. Många u-länder har en betydande
export av eller exportpotential för jordbruksprodukter och en liberalisering
av handeln med jordbruksprodukter kan därför gynna den ekonomiska
utvecklingen i dessa länder.
Utskottet ser positivt på att EU agerar pådrivande för en politik för
hållbar utveckling. Kraftfulla insatser behövs för att fattigdomen skall
utplånas, produktions- och konsumtionsmönstren bli hållbara och skyddet
gott för de naturresurser som skall ligga till grund för kommande
generationers ekonomi och sociala utveckling.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att motionerna 2004/05:U253
(mp) yrkande 3, 2004/05:U282 (s) yrkande 2, 2004/05:U302 (kd) yrkande
4 samt 2004/05:U311 (kd) yrkande 12 kan avstyrkas.
6 EU:s institutioner och personalpolitik
Skrivelsen
I skrivelsen framhålls att EU måste företrädas av moderna, öppna och
medborgarorienterade institutioner. Sverige har under året fortsatt att
verka för ökad öppenhet och insyn i EU:s institutioner.
Den 22 mars 2004 fattade EU:s utrikesministrar beslut om personalpolitiska
reformer som rör de ca 30 000 tjänstemännen vid EU:s institutioner.
Reformerna innebär bl.a. att yttrandefriheten skrivs in i EU:s
tjänsteföreskrifter.
Beslutet markerade slutfasen i det handlingsprogram om administrativa
reformer som antogs av kommissionen den 1 mars 2000. Reformerna skall
bidra till att skapa öppnare och mer effektiva institutioner och att
göra dem till bättre och modernare arbetsgivare. Ledarskapet skall
förbättras och de strikta hierarkierna luckras upp. Paketet innehåller
också förbättringar för personalen när det gäller t.ex. reglerna vid
föräldraledighet och de rättigheter som följer av registrerat partnerskap.
Det nya regelverket trädde i kraft den 1 maj 2004, samtidigt med EU:s
utvidgning.
Motionerna
Motionärerna bakom kommittémotion 2004/05:L295 (fp) yrkande 24 anför
att EU, i och med Amsterdamfördraget år 1997, har skaffat sig en legal
grund för att arbeta mot diskriminering på grund av sexuell läggning.
Ännu en byggsten, menar motionärerna, lades i och med EU-stadgan om de
grundläggande rättigheterna, som antogs vid toppmötet i Nice 2000. I
yrkande 25 framhålls att Europeiska unionens olika organ är en stor
arbetsgivare. Fortfarande förekommer regler, menar motionärerna, som
särbehandlar homo- och bisexuella negativt när det gäller anhörigförmåner
och andra familjerelaterade bestämmelser. Motionärerna menar att Sverige
har ett ansvar att agera för likabehandling oavsett sexuell läggning.
I
den enskilda motionen 2004/05:A351 (s) yrkande 3 anser motionärerna att
samkönade par som är anställda inom EU bör ha samma rättigheter och
samma skyldigheter inom EU som heterosexuella par.
Utskottets överväganden
Utskottet välkomnar den positiva utvecklingen som ägt rum för EU:s
institutioner i personalpolitiska frågor. Det är viktigt att förbättringar
för personalen genomförts när det gäller reglerna vid föräldraledighet
och de rättigheter som följer av registrerat partnerskap. Utskottet
välkomnar nu att pensionssystemet utformas på könsneutrala grunder.
Utskottet konstaterar att i fråga om könsneutral äktenskapslagstiftning
har EG-domstolen slagit fast att äktenskapet och partnerskapet är två
skilda samlevnadsinstitut.
Det nya regelverket trädde, som framgår av skrivelsen, i kraft den 1
maj, samtidigt med EU:s utvidgning.
Med vad som ovan anförts anser utskottet att motionerna 2004/05:L295
(fp) yrkandena 24 och 25 samt 2004/05:A351 (s) yrkande 3 kan avstyrkas.

7 Skrivelsens inriktning och omfattning
Skrivelsen
Enligt 10 kap. 1 § riksdagsordningen skall regeringen fortlöpande
informera riksdagen om vad som sker inom ramen för samarbetet i Europeiska
unionen samt varje år till riksdagen lämna en skrivelse med berättelse
över verksamheten i Europeiska unionen. Skrivelse 2004/05:60 Berättelse
om verksamheten inom Europeiska unionen under 2004 behandlar samtliga
samarbetsområden inom EU, varav kan nämnas EU:s övergripande utveckling,
det ekonomiska och sociala samarbetet, unionens förbindelser med
omvärlden, det rättsliga och inrikes samarbetet samt unionens institutioner.

EU-nämndens yttrande
EU-nämnden framhåller att även i år kan konstateras att skrivelsens
utformning och innehåll utgör en mycket värdefull översikt över EU:s
hela verksamhet. Som EU-nämnden tidigare påpekat utgör den också en
bekräftelse på att regeringen har fullgjort sin informations- och
samrådsskyldighet visavi riksdagen. Liksom föregående år har i stort sett
alla viktiga sakfrågor som tas upp i skrivelsen behandlats av EU-nämnden.
Flera frågor som behandlas i skrivelsen är aktuella under flera år
framöver, vilket medför att skrivelsen också är ett viktigt redskap i
riksdagens löpande arbete med EU-frågorna.
När det gäller bilagorna till skrivelsen har ingen ändring skett i
förhållande till 2002 och 2003 års skrivelser. Även i 2004 års skrivelse
finns en bilaga med en lista över Internetadresser. Nämnden har emellertid
tidigare efterlyst också en bilaga över viktigare förordningar, direktiv
och beslut (dvs. bindande rättsakter) antagna under verksamhetsåret,
liksom uppgift om grönböcker och vitböcker beslutade av kommissionen
under året. Nämnden har framhållit att ett alternativ till en sådan
bilaga kan vara att i stället hänvisa till Europeiska kommissionens
årliga allmänna rapport om EU:s verksamhet som kommissionen i enlighet
med artikel 212 i EG-fördraget offentliggör varje år senast en månad
före öppnandet av Europaparlamentets session. I denna allmänna rapport
- som finns tillgänglig på Internet - finns en teknisk bilaga med
uppgifter om beslut inom ramen för Gusp - samarbetet och tabeller med
uppgifter om rättsakter och internationella avtal. Likaså finns uppgifter
om grön- och vitböcker utgivna under verksamhetsåret.
EU-nämnden har också tidigare framhållit att det vore värdefullt om
uppgifter om hur Sverige röstat i rådet redovisades inte bara i den
löpande texten utan också samlat på ett ställe i skrivelsen så att
riksdagen kan få en komplett och översiktlig bild av hur regeringen har
agerat i EU i detta avseende. Någon sådan redovisning återfinns inte
heller i årets skrivelse. Det är angeläget att nästa års skrivelse
innehåller en samlad redovisning för de fall där Sverige i rådet röstat
nej eller avstått från att rösta.
I vissa fall kan det vara intressant att veta i vilken sammansättning
ministerrådet hanterar en viss fråga. Detta är i de flesta fall ganska
klart men i vissa fall inte. Läsningen av skrivelsen och ytterligare
inhämtning av fakta skulle underlättas om det i vissa fall angavs i
vilken sammansättning rådet har hanterat frågan och när det aktuella
rådsmötet ägt rum.
Det välkomnas att det i skrivelsen hänvisas till faktapromemorior, vilket
underlättar ytterligare inhämtning av fakta. I vissa frågor presenteras
en kort framåtsyftande information, t.ex. att ett meddelande skall
presenteras under kommande år. Sådan information är värdefull för riksdagens
planering.
Utskottets överväganden
Utskottet noterar de uttalanden som EU-nämnden gör angående skrivelsens
inriktning och omfattning. Utrikesutskottet kan, vilket också framförts
i bet. 2003/04:UU10, instämma i vissa av de påpekanden som görs, t.ex.
att regeringens agerande i vissa fall kunde beskrivas mer utförligt.
Samtidigt vill dock utskottet betona att skrivelsen har ett gediget
omfång, täcker många frågor och ger en god bild av EU-samarbetet. Utökade
krav på redovisning i skrivelsen måste enligt utrikesutskottets mening
vägas mot önskemålet att skrivelsen inte blir alltför omfattande och
att den måste kunna framställas med en rimlig arbetsinsats.
Skrivelsen innebär en värdefull återrapportering av verksamheten inom
EU under året som varit.
Utskottet konstaterar att EU-nämnden understryker att rådsreformen inte
medfört någon förändring i övrigt av beredningen av rådets möten med t.
ex. längre tidsfrister för beredningen av frågorna, vilket innebär
svårigheter för nationella parlamentariker att hinna sätta sig in i
frågorna. Någon förbättring härvidlag har inte skett under 2004.
Regeringen bör enligt nämndens uppfattning verka inom EU för att rådets
arbetsformer gör det möjligt för de nationella parlamenten att bereda
frågorna och överlägga med sina respektive regeringar före rådsmötena.
Det är viktigt att EU:s institutioner skapar utrymme för de nationella
parlamenten att vara aktiva. EU:s legitimitet ökar om det sker en
demokratisk förankring i medlemsstaterna av de frågor som hanteras gemensamt
på EU-nivå.
EU-nämnden har vidare understrukit vikten av rättssäkerhetsgarantier
och bl.a. givit stöd för att sträva efter tydligare skrivningar om
rättssäkerhetsgarantier inför antagandet av Haagprogrammet. Att
rättssäkerheten måste garanteras framfördes också vid behandlingen av
åtgärdspaketet mot terrorism.
Utskottet, som inte har någon annan uppfattning än EU-nämnden, fäster
vikt vid det pågående utvecklingsarbetet kring de av EU-nämnden väckta
frågeställningarna.
Utskottet har i sammanhanget tagit del av Regeringskansliets faktapromemorior
2004/05:FPM:31 Förslag till förordning om handel med varor som kan
användas för dödsstraff, tortyr m.m., 2004/05:FPM33 EU:s byrå för mänskliga
rättigheter, 2004/05:FPM42 Kommissionens meddelande till rådet och
Europaparlamentet om EU:s långtidsbudget för perioden 2007-2013,
2004/05:FPM46 Instrumentet för ekonomiskt samarbete och utvecklingssamarbete
inom ramen för EU:s långtidsbudget 2007-2013.
Med vad utskottet anfört i detta betänkande föreslår utskottet att
riksdagen lägger regeringens skrivelse 2004/05:60 Berättelse om verksamheten
i Europeiska unionen under 2004 till handlingarna.

Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har
föranlett följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets
förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.


1.      Europeiska unionens förbindelser med omvärlden, punkt 2 (c)
av Agne Hansson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:U267
yrkande 4 och avslår motionerna 2004/05:U206 yrkande 4 och 2004/05:U314
yrkande 13.
Ställningstagande
Samarbetet inom utrikes- och säkerhetspolitiken i EU syftar bl.a. till
att skydda unionens gemensamma värden och intressen, stärka unionens
säkerhet och främja internationellt samarbete. Beslut om EU:s agerande
i dessa frågor fattas i dag med enhällighet. I ett läge där enhällighet
inte råder blir EU handlingsförlamat. Det tydligaste exemplet på detta
är EU:s oförmåga att agera i Irakkonflikten. Arbetet inom utrikes- och
säkerhetspolitiken förlorar också kraft genom att unionen efter ett
sådant tillstånd måste ägna kraft åt att återskapa enighet, vilket
arbetet under det gångna året fått ägna stor kraft åt.
EU har även misslyckats i forna Jugoslavien, och framför allt agerandet
i Kosovo visade på stora bristfälligheter i EU:s förmåga att förhindra
våld, mord och förstörelse. Sådana misslyckanden bör inte upprepas i
framtiden. EU bör klara av att hantera kriser innan de eskalerar till
krig och katastrof. I Kosovo var det USA som fick träda in för att rädda
människoliv. I framtiden bör inte EU förlita sig på USA. EU måste själv
kunna ta ett större samlat ansvar. Det ställer krav på de enskilda
länderna, men också på samarbetsförmågan dem emellan. EU måste bli mer
samstämmigt inom utrikes- och säkerhetspolitiken och kunna tala med en
röst. Införandet av en s.k. utrikesminister är ett steg i rätt riktning.
Det betyder att EU nu kan bli tydligare på den internationella arenan.
För att EU ska kunna nå ännu bättre resultat inom utrikes- och
säkerhetspolitiken bör vetorätten avskaffas. Ett eller ett fåtal länder kan
inte tillåtas få blockera insatser för att rädda människoliv och förhindra
EU:s handlande för ökad säkerhet i regionen. Ett avskaffande av
enhälligheten inom utrikes- och säkerhetspolitiken innebär inte att en sådan
ordning strider mot alliansfriheten då enskilda länder har möjligheten
att kunna reservera sig om beslutet går emot väsentliga nationella
intressen. Vad som ovan anförts om avskaffande av vetorätten inom EU:s
utrikes- och säkerhetspolitik bör ges regeringen.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion
2004/05:U267 yrkande 4.


2.      Europeiska unionens utvecklingssamarbete, punkt 4 (mp)
av Lotta Hedström (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 4
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2004/05:U251
och 2004/05:U254 yrkande 6 och avslår motionerna 2003/04:U348 yrkande
29, 2004/05:K431 yrkande 7, 2004/05:Fi230 yrkande 3, 2004/05:U226 yrkande
18, 2004/05:U256 yrkandena 9 och 10, 2004/05:U261 yrkande 2, 2004/05:U302
yrkande 5, 2004/05:U311 yrkandena 13 och 17, 2004/05:U313 yrkande 1 och
2004/05:U331 yrkandena 8 och 12.
Ställningstagande
Industrialiserade länder har i princip alla nått sin nuvarande
utvecklingsnivå efter att ha skyddat sina industrier när de var under
uppbyggnad.
På samma sätt måste fattiga länder i dag kunna ge sina industrier goda
tillväxtmöjligheter på den inhemska marknaden innan de utsätts för hård
internationell konkurrens.
Liberaliseringen av EU:s handel med Medelhavsländerna måste ske långsamt
med hänsyn till att de måste ges möjligheter att skydda sina industrier
och sina jordbrukssektorer under en övergångsperiod samt ges ordentligt
stöd för omställning.
Med detta som utgångspunkt är delarna i WTO:s juliöverenskommelse kring
"marknadstillträde för icke-jordbruksvaror" ett bakslag för de fattiga
länderna. De beslutade tullsänkningarna i överenskommelsen innebär i
värsta fall att spirande industrier i fattiga länder, som på sikt skulle
kunna utgöra bas för stabila ekonomier i dessa länder, kommer att slås
ut. Dessa länder motsatte sig också logiskt nog, skrivningarna in i det
sista. Det var först efter stor press från de rika länderna att man
äventyrar hela det multilaterala handelssystemet, och efter att de
fattiga länderna ändå fått till stånd en tilläggsparagraf i det här
avsnittet, som de till sist kom att acceptera texten. Förhandlingstaktiken
från bland andra EU:s sida visar en skriande brist på förståelse för
dessa länders utvecklingsproblem. För att resultatet i juliöverenskommelsen
skall åsamka u-länder så lite skada som möjligt bör Sverige genom EU
driva att konkreta volymer av tullsänkningar i de kommande förhandlingarna
för u-länder inte blir större än att de fortsatt kan skydda sina växande
industrier, på sina egna villkor.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motionerna
2004/05:U251 samt 2004/05:U254 yrkande 6.

3.      Riktlinjer inom biståndet för markanvändnings- och jordreformspolitik,
punkt 5 (mp)
av Lotta Hedström (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 5
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:U342
yrkandena 1-5.
Ställningstagande
Inom EU pågår en process för att fastställa gemensamma riktlinjer för
medlemsländernas politik när det gäller markanvändning och jordreformer
inom u-landsbiståndet. Det är angeläget att EU har ett starkt fokus på
landreformer som gynnar de fattiga när man utarbetar dessa nya riktlinjer.
Den viktigaste faktorn att ta hänsyn till när det gäller jordreformer
är mänskliga rättigheter. Även kulturella och politiska aspekter som
hittills har blivit negligerade i internationellt utvecklingsbistånd
bör finnas med.
Organisationen FIAN, Food First Information and Action Network, som
arbetar med mänskliga rättighetsfrågor har i många år kritiserat
förekomsten av tvångsavhysning av fattiga jordbrukare från jordar de brukat
för att deras regeringar har rekommenderats att satsa på exportinriktat
jordbruk. FIAN har också kritiserat många regeringars försök att slingra
sig undan jordreformer. Deras erfarenheter har lett till slutsatsen att
om jordreformer skall leda till att småjordbrukare skall kunna försörja
sig och till minskad hunger, är jordreformer inte bara en teknisk fråga
utan också en fråga om mänskliga rättigheter och livsmedelssuveränitet
för landet.
En bit mark är inte bara något man kan äga utan själva källan till
överlevnad och försörjning i byar på landsbygden. Konflikter om mark och
ökad fattigdom på landsbygden är ett växande problem med såväl politisk,
kulturell som andlig innebörd. När EU:s medlemsländer nu skall enas om
en politik när det gäller fördelningen av makt mellan en stat, dess
medborgare och lokala myndigheterm, är det av oerhörd betydelse att den
nya politiken är klok och väl genomtänkt och sätter in aktuella markfrågor
och jordreformer i ett större politiskt, ekonomiskt och socialt sammanhang.
Det är bra att frågor om fattigdomsbekämpning, miljöförstöring och
jämställdhet som alla har en markaspekt nu diskuteras vid framtagandet
av de nya riktlinjerna för utvecklingssamarbetet inom EU.
Diskussionerna och textutkastet till dessa präglas dock än så länge av
flera allvarliga brister.
Det finns ingen analys av orsakerna till hunger och svält på landsbygden.
Utkastet ignorerar i stort sett samspelet mellan markpolitik, handelsregler,
socialpolitik, investeringar och makroekonomi. De gemensamma riktlinjerna
behöver grundas på en djupare förståelse av detta samspel. Jordreformer
måste kompletteras av en inhemsk politik som stödjer småjordbrukare och
en makroekonomi som tillåter producenter på landsbygden att tjäna sitt
uppehälle. Det behövs också fler arbetstillfällen utanför jordbrukssektorn
för människor på landsbygden. Annars kommer inte den ökade tillgången
på land för fattiga människor att bli långsiktigt hållbar.
Ursprungsbefolkningars och minoriteters rättigheter nämns nästan inte
alls trots att sambandet mellan kränkningar av mänskliga rättigheter
och konflikter om rätten till mark är särskilt påtaglig för dessa grupper.
Detta samband är avgörande som en grund för nya standarder och när man
ska bestämma vilken roll olika aktörer ska spela och det är nödvändigt
att prioritera vissa reformer och vissa förhållningssätt. EU:s nya
riktlinjer måste utgå från ett rättighetsperspektiv i markfrågor genom
att tillämpa de internationella konventionerna på de mänskliga rättigheternas
område.
Utkastet till riktlinjer är fortfarande oklart om vilken status
landreformer ska ha i det europeiska utvecklingsbiståndet. Utkastet till
riktlinjer saknar såväl klara regler för procedurer, som ett oberoende
kontrollinstrument och en klagomöjlighet. Det sistnämnda behövs för att
berörda grupper i utvecklingsländerna ska kunna ställa EU till svars
för eventuella negativa effekter av den förda politiken. Riktlinjerna
borde också innehålla tydliga regler för hur det civila samhället ska
kunna delta på ett demokratiskt sätt.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion
2004/05:U342 yrkandena 1-5.

4.      Den europeiska grannskapspolitiken, punkt 7 (fp)
av Cecilia Wigström (fp) och Birgitta Ohlsson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:U217
yrkande 5 och avslår motionerna 2004/05:K431 yrkande 5, 2004/05:U206
yrkandena 2 och 3, 2004/05:U242 yrkandena 1 och 12 samt 2004/05:U267
yrkandena 3 och 5.
Ställningstagande
Vitryssland är ett av EU:s nya grannländer efter det att de nya
medlemsländerna trätt in i unionen. EU är en viktig aktör i tillskapandet
av en utveckling i demokratisk riktning i Vitryssland.
Tacis är EU:s stödprogram till Ryssland och övriga länder i OSS, inklusive
Vitryssland samt Mongoliet. Syftet med programmet är bl.a. att stärka
den demokratiska utvecklingen, med stöd till det civila samhället som
ett medel för detta. Emellertid fungerar inte programmet på önskvärt
sätt. Detta på grund av att den vitryska regimen vägrar befria de
enskilda organisationerna i landet från moms samtidigt som EU generellt
inte tillåter att unionens finansiella satsningar försvinner i
momsbetalningar. Eftersom stödet till det civila samhället i Vitryssland är
en förutsättning för en lyckad demokratiseringsprocess, måste situationen
lösas. Medan EU och Vitryssland håller på sina ståndpunkter, förlorar
föreningslivet det stöd de så innerligt behöver. Sverige måste vidta
åtgärder för att säkerställa att EU:s stöd fungerar och kommer till
användning så som det är tänkt, inbegripet beredskap att göra undantag
för EU:s momsregler.
Situationen för mänskliga rättigheter i Vitryssland förvärras successivt
och i det här läget behövs ökade satsningar på demokratiutveckling både
av EU och Sverige. Det s.k. Vitrysslandsprogrammet innebar att svenska
organisationer fick möjlighet att tillsammans med vitryska samarbetspartner
genomföra samarbetsprojekt med full finansiering från Sida. Från 2004
försämrades villkoren för det svenska demokratibiståndet till Vitryssland.
Folkpartiet menar att regeringen bör se över beslutet och återinföra
full finansiering för svenska demokratiprojekt i Vitryssland.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion
2004/05:U217 yrkande 5.

5.      Den europeiska grannskapspolitiken, punkt 7 (c)
av Agne Hansson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 7
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:U267
yrkande 5 och avslår motionerna 2004/05:K431 yrkande 5, 2004/05:U206
yrkandena 2 och 3, 2004/05:U217 yrkande 5, 2004/05:U242 yrkandena 1 och
12 samt 2004/05:U267 yrkande 3.

Ställningstagande
Jag delar utskottets oro över utvecklingen i södra Kaukasien. OSSE:s
möjligheter att verka och agera inom sitt verksamhetsområde är begränsat
på flera ställen i främst Kaukasus. Ett exempel på detta är att
Djnestrregionen i Moldavien har stoppat en delegation från OSSE.
Organisationen har även haft problem att verka i Tjetjenien. Trots hinder
upprätthåller OSSE operativ närvaro i flertalet av Europas och Centralasiens
många oroshärdar. OSSE åtnjuter stor legitimitet. Dess säkerhetsfrämjande
verksamhet har på ett väsentligt sätt bidragit till demokratisering,
säkerhet och stabilitet.
Rysslands sätt att försöka hejda terrorismen med rötter i Tjetjenien,
med ett fullskaligt krig mot hela den tjetjenska befolkningen har lett
till katastrofala följder. När de medel som används bara driver fram
mer terror och sprider den över allt större områden har omvärlden all
anledning att reagera. Det behövs en demilitarisering med hjälp av
internationella styrkor i Tjetjenien. Med den erfarenhet och den kunskap
som OSSE har är det av största vikt att organisationen fortsätter sitt
arbete. Rysslands fortsatta kränkning av mänskliga rättigheter och
alltmer hårdnande attityd till en fredlig och demokratisk utveckling i
södra Kaukasien bör leda till att EU inte låter det ryska agerandet
fortgå opåtalat. EU och OSSE måste fortsätta sitt arbete för fred och
demokrati i området. Det måste följas av att den svenska regeringen
direkt och i EU uppmanar Ryssland och övriga aktörer att samarbeta inom
ramen för OSSE för att verka för en fredlig utveckling i Kaukasien.
Utskottet bör ge regeringen detta till känna.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion 2004/05:
U267 (c) yrkande 5.


6.      Rättsliga och inrikes frågor, punkt 12 (kd)
av Holger Gustafsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 12
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:U303
yrkandena 4-7.
Ställningstagande
Regeringen bör ge högsta prioritet åt vissa allvarliga brott mot de
mänskliga rättigheterna, inte minst människosmuggling och sexuell
exploatering. Människohandeln måste bekämpas på alla fronter. I en rapport
från FN och OSSE riktas skarp kritik mot hur kampen mot människohandel
bedrivs på Balkan. Kortsiktiga metoder prioriteras framför framtagandet
av en övergripande plan för att motarbeta de bakomliggande orsakerna
till människohandeln, som enligt rapporten är fattigdom, diskriminering,
brist på utbildning och arbetslöshet. Det förebyggande arbetet handlar
i dag mest om informationskampanjer, som enligt FN-rapporten dessutom
genomförs ineffektivt och utan samordning och utvärdering.
Kristdemokraterna framhåller i detta sammanhang behovet av en djupare
ekonomisk integration, i syfte att bekämpa fattigdomen. De nya grannländerna
måste därför ges möjlighet att delta i den europeiska inre marknaden
och i en ytterligare integration och liberalisering för att främja den
fria rörligheten för personer, varor, tjänster och kapital (de fyra
friheterna).
Kristdemokraterna vidhåller att den svenska regeringen bör fokusera
sina biståndsinsatser till institutioner för utveckling av demokrati,
mänskliga rättigheter, rättssamhällets principer och deras praktiska
genomförande. Även kravet på att använda biståndsresurser för att
överbrygga etniska och religiösa barriärer med målet att nå ökad förståelse
och tolerans, bör bifallas.
Kristdemokraterna anser vidare att EU i sitt samarbete med de nya
medlemsländerna skall prioritera ett fungerande yttre gränsskydd och
korruptionsbekämpning i samverkan med EU:s nya grannar, att EU-satsningar
behövs i syfte att stoppa människosmuggling via de nya medlemsländerna
och att Sverige bör verkar för att EU genom sitt utvecklingssamarbete
på Balkan stöder kompletteringsutbildning av poliser och andra myndigheter
för utveckling av fungerade rättsamhällen.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion
2004/05:U303 yrkandena 4-7.



7.      Miljö- och jordbrukspolitik, punkt 13 (mp)
av Lotta Hedström (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 13
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motion 2004/05:U253
yrkande 3 och avslår motionerna 2004/05:U282 yrkande 2, 2004/05:U302
yrkande 4 och 2004/05:U311 yrkande 12.
Ställningstagande
Livsmedelssuveränitet är folks, länders och unioners rätt att definiera
sin egen jordbruks- och livsmedelspolitik, utan dumpning till tredjeland.
I begreppet inkluderas en prioritering av lokalt jordbruk i första
hand avsett för att livnära den egna befolkningen, där man ger bönder
och jordlösa tillgång till jord, vatten, utsäde och krediter. Därför
behövs jordreformer, kamp mot GMO (Genetiskt modifierade organismer)
och tillgång till traditionellt utsäde utan hinder av patenträttigheter.
Vidare betonas småbönders, kvinnor som familjeförsörjares och lantarbetares
rätt att producera livsmedel samt konsumenternas rätt att bestämma vad
de äter och hur och av vem det skall produceras. Slutligen avser man de
fattiga ländernas rätt att skydda sig själva från för lågt prissatt
jordbruks- och livsmedelsimport och att befolkningen själv tillåts vara
delaktig i de jordbrukspolitiska besluten. Alltså sammantaget en radikal
nyorientering av WTO:s förhandlingsagenda på jordbruksområdet. Detta
krav på livsmedelssuveränitet i handelssammanhang borde även vara svensk
politik för EU i dessa förhandlingar.
De frivilliga riktlinjerna kommer att kunna bli en viktig källa till
kunskap och inspiration i det framtida arbetet. De beskriver tydligt
vad regeringar förväntas göra för att få slut på kränkningarna av den
mänskliga rätten till mat. De är ett bra hjälpmedel för det civila
samhället världen över när de skall hålla regeringar ansvariga de kommande
åren. På så vis kan de komma att på ett avgörande sätt bidra till att
åtminstone uppnå det första millenniemålet om att till år 2015 halvera
andelen svältande.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som ovan framförs. Förslaget lämnas med anledning av motion
2004/05:U253 yrkande 3.

Särskilda yttranden

1.      Regeringens skrivelse 2004/05:60 Berättelse om verksamheten i Europeiska
unionen under 2004, punkt 15 (m, fp, kd, c)
Gunilla Carlsson i Tyresö (m), Cecilia Wigström (fp), Holger Gustafsson
(kd), Birgitta Ohlsson (fp), Agne Hansson (c) och Ewa Björling (m)
anför:
Förankring av Europafrågor
Sverige har varit medlem i EU i tio år. Under samtliga dessa år har en
socialdemokratisk minoritetsregering företrätt Sverige. De med regeringen
samarbetande partierna Vänsterpartiet och Miljöpartiet som båda anser
att Sverige bör lämna EU ingår i regeringsunderlaget, men är enligt
överenskommelse inte delaktiga i utformandet av Sveriges Europapolitik,
detta trots att mycket av det som beslutas i EU kan definieras som
inrikespolitik. Regeringen företräder Sverige i internationella sammanhang
och mycket av EU-politiken förknippas uteslutande med regeringspolitik,
även om formella samråd fortlöpande förs med riksdagen.
Den bristande Europakänslan i Sverige har många bottnar. Den klyfta som
uppenbarades vid folkomröstningen i september 2003 samt det låga
deltagandet i valet till Europaparlamentet i juni 2004 vittnar om ett
förankringsproblem som måste tas på allvar. Vår uppfattning är att en
framgångsrik och verkningsfull politik i EU bör bygga på skickligt
tillvaratagande av svenska intressen men också förmåga att kunna föra
hem gemensamt fattade beslut och förankra dem nationellt. I den delen
kan inte Socialdemokraterna anses ha lyckats.
Under den borgerliga regeringen förhandlades anslutningsfördraget med
EG fram i bred politisk enighet och medlemskapet blev verklighet 1995.
Vi vill gemensamt se till att bättre tillvarata Sveriges intressen i
EU och bidra till att Europasamarbetet kan blir mer effektivt.
Lissabonstrategin
Den viktigaste uppgiften för den ekonomiska politiken är att få fart på
svensk ekonomi och uppnå en högre långsiktig tillväxt. Det är också
nödvändigt att förstärka nyttan av att arbeta för att långsiktigt klara
den sociala tryggheten. Den svenska uthålliga tillväxtpotentialen måste
förbättras. Det svenska skattetrycket ligger betydligt över det europeiska
genomsnittet och försvagar incitamenten till företagande, arbete och
utbildning för svensk del. Ett ogynnsamt företagsklimat håller tillbaka
nyföretagande, arbete och utbildning och försvårar inte minst för små
och medelstora företag. Arbetskraftsbristen är stor på vissa områden
samtidigt som en alltför stor del av den arbetsföra befolkningen är
arbetslös, i åtgärder, förtidspensionerad eller sjukskriven. Diskrimineringen
och otillräcklig integration försvårar och hindrar många nya svenskars
inträde på arbetsmarknaden.
En hög sysselsättning uppnås bäst genom en politik som underlättar för
företagande över hela Europa. De mål som unionen sätter upp för
sysselsättning och ekonomisk utveckling bör därför komma till uttryck genom
rekommendationer till medlemsländerna om ökade insatser för i första
hand företagande och tillväxt.
Genom EU kan gemensamma åtaganden göras för att underlätta konkurrenskraften,
exempelvis ett väl fungerande tjänstedirektiv. Större delen av EU:s
medlemsländer lider av samma problem som Sverige: massarbetslöshet och
otillräcklig tillväxt. I brist på reformer stagnerar EU och den europeiska
ekonomin. Ökade insatser och reformer för företagande och tillväxt måste
främst genomföras nationellt, eftersom ekonomierna delvis skiljer sig
åt sinsemellan, och makten och ansvaret för den ekonomiska politiken
vilar i medlemsländerna.
Utrikes- och säkerhetspolitik i Afrika
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken ger EU en bättre möjlighet
att ta ett globalt ansvar. Vi anser att EU måste agera mer samfällt och
kraftfullt och framför allt förebyggande.
Det är viktigt att EU håller fast vid unionens allmänna värdegrund såsom
frihet och fred, demokrati, rättsstatsprincipen och respekt för de
mänskliga rättigheterna.
EU måste prioritera de högt skuldsatta och fattigaste länderna i Afrika
söder om Sahara. EU:s andel av världens samlade bistånd uppgår till
hela 55 %. Unionen har därmed både förmåga och ett ansvar att bekämpa
fattigdomen i denna del av världen.
I andra sammanhang har vi framfört kritik mot den socialdemokratiska
regeringens bristande agerande i EU för att försöka få ett stopp på den
humanitära katastrofen i västra Sudan. Trots att det är två år sedan
konflikten mellan Sudans regering, den regeringstrogna arabiska
janjawidmilisen och rebellgrupper bröt ut står det internationella
världssamfundet alltjämt handfallet inför uppgiften att få ett stopp på våldet
mot civilbefolkningen i det konfliktdrabbade Darfurområdet. Den humanitära
situationen är fortsatt mycket allvarlig. Ett ökat engagemang från EU
och det övriga internationella världssamfundet är avgörande.
Rättsliga frågor och inrikesfrågor
Efter 11 september-händelserna i USA 2001 och terrorattentaten i Madrid
mars 2003 har kampen mot gränsöverskridande kriminalitet och internationell
terrorism fått ökad aktualitet. I EU:s gemensamma arbete med att bekämpa
internationell terrorism måste varje enskilt land ha kapacitet och
förmåga att införskaffa, kunna värdera och samverka kring information
och underrättelse. Det måste finnas beredskap att kunna agera, för egen
säkerhet men också för att kunna ställa svenska resurser till utsatta
länders förfogande. Att Sverige saknar en nationell organisation för
krishantering minskar vår förmåga för egen del men också vår möjlighet
att effektivt och kompetent agera tillsammans med andra EU-länder. Att
det råder osäkerhet kring vilka resurser som skulle kunna ställas till
förfogande, såväl civilt som militärt, undergräver Sveriges trovärdighet
på området.


2.      Regeringens skrivelse 2004/05:60 Berättelse om verksamheten i Europeiska
unionen under 2004, punkt 15 (fp)
Cecilia Wigström (fp) och Birgitta Ohlsson (fp) anför:
1995 blev Sverige fullvärdig medlem i EU-samarbetet. Efter tio år med
socialdemokratiskt styre ser vi ett Sverige som i allt högre grad ställer
sig utanför det europeiska samarbetet. Sverige har åter blivit en
randstat som sagt nej till det gemensamma valutasamarbetet och som säger
nej till fler gemensamma lösningar på gemensamma problem. Trots en ökande
internationell brottslighet säger Socialdemokraterna nej till utökade
befogenheter för Europol. Trots att utvecklingen av tjänstehandelssektorn
har stor betydelse för Sveriges och Europas möjlighet till ökad tillväxt
och ekonomisk utveckling säger regeringen nej till
tjänstedirektivet.
Socialdemokraterna har dessutom misslyckats med att förankra det europeiska
projektet hos det svenska folket. Till följd av detta har EU-negativismen
växt sig allt starkare.
Europas länder - t.o.m. de största - är för små för att på egen hand
klara de utmaningar som Europas folk står inför. Dit hör den växande
brottsligheten. Dit hör klimatförändringarna. Dit hör behovet av att
ytterligare stärka vår konkurrenskraft i globaliseringens tid och inte
minst de allt större kraven på ett enat agerande utanför unionens eget
territorium för att motverka krigsrisker, förtryck och terrorism. För
att Sverige skall vara pådrivande i arbetet för att möta dessa utmaningar
behövs förändring. En liberal Europapolitik driver utvecklingen mot ett
Sverige som fullt ut samarbetar på samma sätt som andra länder i Europa,
som fullt ut är medlem i det gemensamma valutasamarbetet, som driver
på för ökat samarbete i stället för att fungera som en bromskloss och
som deltar i den europeiska debatten.
EU måste öka sin legitimitet och sin acceptans hos Europas medborgare.
Inte minst det låga deltagandet i Europaparlamentsvalen och nej-segern
i den svenska eurofolkomröstningen vittnar om detta. Det är en stor
utmaning att finna nya former för deltagande och demokratisk maktutövning
på global nivå. EU är ett unikt exempel på en delvis överstatlig demokrati,
en demokrati som inte på något sätt är färdig eller fullkomlig utan
hela tiden söker nya former. Kraven på en bättre fungerande demokrati
inom EU måste kunna förenas med en ökad effektivitet i EU:s arbete.
Fundamentalt för att öka EU:s legitimitet och demokratiska förankring
är information och debatt. Det finns i dag ett stort behov av arenor
för Europadebatt såväl i Sverige som i EU. Ett skäl till EU-skepsisen
i Sverige är att partier, i första hand de som är splittrade internt i
Europafrågan, brustit i att förklara varför EU alls finns, vad länderna
gör i EU-samarbetet och varför Sverige bör vara med. Det har saknats en
svensk debatt om varför EU är viktigt för Sverige. Myter om EU får stå
oemotsagda, vilket skapat misstro och avståndstagande mot det europeiska
samarbetet. Inte sällan diskuteras de europeiska frågorna enbart utifrån
en snäv nationell nyttosynpunkt i stället för att diskuteras utifrån
gemensamma europeiska intressen och värderingar. För att EU på detta
vis skall bli "inrikespolitik", krävs i denna fråga ett tydligt ledarskap
från regeringen, ett ledarskap som saknas alltsedan Sverige blev medlem
i den europeiska gemenskapen.

3.      Regeringens skrivelse 2004/05:60 Berättelse om verksamheten i Europeiska
unionen under 2004, punkt 15 (v)
Sermin Özürküt (v) anför:
Regeringens skrivelse 2004/05:60 Berättelse om verksamheten i Europeiska
unionen, är - som riksdagsordningen föreskriver - en återrapportering
till riksdagen av föregående års ställningstaganden i frågor rörande EU.

Skrivelsen bygger på regeringens och riksdagsmajoritetens ställningstaganden.
Då alla dessa frågor och ståndpunkter avgjordes under föregående år
hade Vänsterpartiet avvikande ståndpunkter i ett stort antal frågor.
Att återigen upprepa dessa ståndpunkter torde vara föga meningsfullt.
Vänsterpartiets ståndpunkter avseende frågor gällande Europeiska unionen
är väl kända, och partiet har i en mängd motioner framfört dem på de
områden där man har en avvikande mening. För en redovisning av sina
ståndpunkter hänvisar därför Vänsterpartiet till dessa motioner.
Den kanske största frågan under föregående riksmöte behandlade
säkerhetspolitiken. Denna fråga avgjordes i samband med behandlingen av
betänkande 2004/05:UFöU2 Sveriges säkerhetspolitik. Vänsterpartiet
hänvisar till de reservationer som partiet då gjorde i detta säkerhetspolitiska
betänkande.

4.      Regeringens skrivelse 2004/05:60 Berättelse om verksamheten i Europeiska
unionen under 2004, punkt 15 (mp)
Lotta Hedström (mp) anför:
Regeringsskrivelsen har retrospektiv karaktär men föranleder ändå
partierna att kommentera sin allmänna inställning till den europeiska
gemenskapens alla aspekter. Miljöpartiet ger därför här i denna form
kort sin allmänna hållning till den förda politiken.
Miljöpartiet delar i sak många av de bedömningar och åtgärder som
redovisas av regeringen i regeringens skrivelse 2004/05:60 om verksamheten
i Europeiska unionen. De reservationer vi lämnar in är på områden där
vår politik är väsentligt radikalare i sak än den av svenska regeringen
eller av EU förda. Dock bör påpekas att Miljöpartiets hållning till EU
är starkt kritisk av flera skäl och några av dem redovisas härmed kort.

Vi menar att Sverige skulle kunna föra en väsentligt friare och
kraftfullare utrikespolitik över huvud taget om vi inte var medlemmar i
unionen. Den pågående sammanlänkningen policymässigt och institutionsvis
av unionens utrikespolitik är en process som vi inte ser på med blida
ögon, eftersom den i de flesta stycken hittills inneburit en avradikalisering
av Sveriges progressiva hållning gentemot t.ex. tredje världen, dess
självständighetskrav, territoriella krav och krav på att kunna göra sig
gällande som jämbördiga parter i världssamfundets institutioner. Små
länder som t.ex. Västsahara beklagar och saknar uppriktigt de markeringar
som Sverige för ca tio år sedan var mäktigt att göra på den globala
arenan.
Men framför allt är det den förda politiken på det handelspolitiska
området som ger anledning till stora betänkligheter ur ett
solidaritetsperspektiv.
De positioner som EU driver i t.ex. WTO/GATS- och WTO/AoA-förhandlingarna
saknar i allt väsentligt ett u-landsperspektiv och ser mest till unionens
strikt självcentrerade behov av höga handelsmurar utåt och egna
subventioner av produktionen. Dessutom är vi djupt oroade av sättet att
förhandla fram EPA:er, Economic Partnership Agreement, dvs. EU:s bilaterala
handelsavtal med 77 AVS-länder. De medför ett sätt att åter hävda t.ex.
investeringsbehov på fattiga länders bekostnad och allmänt återgå till
den typ av krav som WTO-processen trots allt verkar vara på väg bort
ifrån.
Inom RIF-området, dvs. rättsliga och inrikes frågor, är det främst
utvecklingen av Europol och dess befogenheter som inger oro. Brottsbekämpningen
över gränserna har hittills skötts professionellt och betryggande av
Interpol, medan harmoniseringen på EU-nivå snarare innebär en försämrad
rättstillämpning utifrån svensk standard.
Inriktningen på att kartlägga just extrema islamistiska grupper är också
enligt vår mening tveksam i sin ensidighet. Även islamofober och
högerextrema, liksom alla andra rasistiska varianter av hatbrottsgrupperingar,
är sprungna ur samma beklagansvärda utanförskap och utgör alla ett
tecken på splittring i samhällen, oavsett vilken flagga man råkat hänga
på dem.
"Transatlantiska länken" är ett begrepp med vag innebörd, men som
omhuldas i all EU-retorik och i svensk politisk debatt. Miljöpartiets
ståndpunkt är att vi självklart bör odla formellt goda relationer med
all länder i världen men att vi dock bör vara vaksamma på hur en mycket
brett omfattad säkerhetsregim under Natos mantel och med EU:s fulla
medverkan växer fram under denna benämning. Till denna säkerhetsordning
är Miljöpartiet starkt kritiskt och vill fortsätta hävda en genuin
alliansfrihet för vårt land.
Arbete med grannskapspolitiken har i huvudsak haft positiva förtecken,
kanske med undantaget att vi i Miljöpartiet undrar hur länge löfte
eller förespeglingar om medlemskap i EU skall kunna vara tillräcklig
morot och motor för skärpningar i t.ex. rättsstatsprincipens hävdande
eller förbättringar av de mänskliga rättigheterna. Metoden har visserligen
haft en ganska positiv effekt hittills, t.ex. på Turkiet och vissa f.d.
Öststater, men att inte främst se att dessa demokratiseringsprocesser
bör drivas genuint inifrån ett lands egen opinion och demokratiska liv,
samt att "Europa" som geografiskt avgränsad del inte är utan gräns,
kommer att medföra problem, särskilt som det framväxande EU har en
centralistisk prägel att inlemma de nya medlemsstaterna i, snarare än en
strikt mellanstatligt platt och federativ struktur.
Den sorgligaste och skamligaste delen av EU:s gemensamma arbete, men
som inte berörs vare sig i skrivelsen eller betänkandet, är vad som
sker och inte sker för flyktingar, asylsökande och invandrare. De höga
murar och den avvisningsteknologi som blir allt skarpare är i sig
tillräckliga skäl för humanister att vara mer än kritiska till EU av i
dag.

Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Skrivelsen
Regeringens skrivelse 2004/05:60 Berättelse om verksamheten i Europeiska
unionen under 2004.
Motion från allmänna motionstiden hösten 2003
2003/04:U348 av Alf Svensson m.fl. (kd):

29.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att stärka samordningen och komplementpariteten mellan
EU-medlemsstaternas bistånd och öka effektiviteten i EU-biståndet.
Motioner från allmänna motionstiden hösten 2004
2004/05:K431 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

5.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att EU skall vara öppet för alla demokratiska länder
som delar unionens mål, ligger helt eller delvis i Europa och som
uppfyller de grundläggande politiska och ekonomiska kriterier för medlemskap
som EU slagit fast.
7.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om EU:s bistånd och demokrati.
2004/05:Fi230 av Lotta Hedström m.fl. (mp):

3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att påverka EU:s globala politik i samma riktning som
den nya svenska sammanhållna globalpolitiken.
2004/05:L295 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

24.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om EU:s insatser mot diskriminering.
25.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om diskriminerande bestämmelser för personal inom EU:s
olika organ samt andra organisationer på europeisk eller global
nivå.
2004/05:U206 av Sten Tolgfors (m):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om en fortsatt utvidgning av EU.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om EU:s relationer till Ryssland.
3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om situationen i Vitryssland.
4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om EU:s roll för arbete för freden.
5.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om EU:s relationer till länderna kring Medelhavets södra
strand.
2004/05:U211 av Torsten Lindström (kd):
Riksdagen beslutar att ge regeringen till känna som sin mening vad i
motionen anförs om att Sverige i det nordiska samarbetet verkar för att
Åland tillförsäkras en egen företrädare i EU-parlamentet.
2004/05:U217 av Cecilia Wigström m.fl. (fp):

5.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att Sverige måste vidta åtgärder för att säkerställa
att EU:s biståndsprogram till Vitryssland fungerar.
2004/05:U225 av Cecilia Wigström m.fl. (fp):

22.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att Sverige bör verka för en tydligare och mer
sammanhållen strategi för EU:s arbete med mänskliga rättigheter i världen.
23.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att EU:s biståndspolitik bör vara ett viktigt instrument
för att främja respekten för mänskliga rättigheter i världen.
24.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att Sverige inom EU bör verka för att fler dialoger
med enskilda länder med enbart inriktning på mänskliga rättigheter kommer
till stånd.
2004/05:U226 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

18.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om EU:s utvecklings- och biståndspolitik.
2004/05:U231 av Cecilia Wigström m.fl. (fp):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om betydelsen av EU:s Medelhavsdialog och Meda-programmet.
15.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att omvärlden, inklusive EU, måste öka pressen på
Iran vad gäller utvecklingen av kärnenergiprogrammen samt att Iran måste
tillmötesgå kraven från IAEA.
2004/05:U232 av Erik Ullenhag (fp):

3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om vilka krav EU skall ställa på Turkiet som ansökarland.

2004/05:U237 av Birgitta Ahlqvist m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen
anförs om den nordliga dimensionen.
2004/05:U240 av Henrik von Sydow (m):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att arbeta för Mellanöstern som ett frihandelsområde.

2004/05:U242 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att Sverige inom EU bör bidra till ökat fokus på
Ryssland, Ukraina och Vitryssland samt en fortsatt hög närvaro på västra
Balkan.
11.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att Turkiet skall bedömas utifrån egna meriter och
på samma villkor som andra kandidatländer.
12.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om EU:s politik för västra Balkan.
2004/05:U251 av Yvonne Ruwaida och Ulf Holm (båda mp):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen
anförs om EU:s handelsavtal med Medelhavsländerna.
2004/05:U253 av Lotta Hedström och Jan Lindholm (båda mp):

3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige
i förhandlingar inom WTO bör verka för rätten till livsmedelssuveränitet.

2004/05:U254 av Lotta Hedström m.fl. (mp):

6.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige
genom EU bör driva att krav på tullsänkningar för u-länder inte blir
större än att de fortsatt kan skydda sina växande industrier.
2004/05:U256 av Alice Åström m.fl. (v):

9.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att Sverige inom EU bör verka för att svenska och
europeiska företag engagerar sig i utvinnandet av Bolivias naturtillgångar,
såsom naturgas och olja, på ett sådant sätt att det kommer det bolivianska
folket till del.
10.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att Sverige när det folkliga engagemanget i Bolivia
växer skall verka för att svenska och europeiska företag stimuleras att
engagera sig i det bolivianska jordbrukets och infrastrukturens utveckling.

2004/05:U261 av Lotta Hedström m.fl. (mp):

2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om radikal reformering av EU:s biståndspolitik.
2004/05:U267 av Agne Hansson m.fl. (c):

3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att frågor som demokratisk utveckling, mänskliga
rättigheter, gränsöverskridande brottslighet, jämställdhet och miljö bör
prioriteras i EU:s samarbete med Vitryssland, Ukraina och Moldavien.
4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att avskaffa vetorätten inom EU:s utrikes- och
säkerhetspolitik.
5.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att det är viktigt att EU tydligt uppmanar Ryssland
och övriga aktörer att samarbeta inom ramen för OSSE för att verka för
en fredlig utveckling i Kaukasus.
2004/05:U282 av Joe Frans och Pär Axel Sahlberg (båda s):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om förbättrad samordning av EU-ländernas Afrikapolitik.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om reformering av EU:s jordbrukspolitik med negativa
konsekvenser för afrikanska länder.
3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om en samlad och förnyad Afrikapolitik med fokus på
fattigdomsbekämpning, demokratiutveckling och korruptionsbekämpning.
2004/05:U302 av Rosita Runegrund m.fl. (kd):

2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att regeringen inom ramen för EU skall uppmuntra till
en fördjupad dialog med Afrikanska unionen (AU) vad gäller bl.a. kraven
på en modell för etiskt ledarskap i Afrika.
4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att nu gällande protektionism bör avvecklas vad gäller
restriktioner för införsel av ekologisk jordbruksproduktion från u-länder
till EU.
5.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att inom EU verka för att tullarna mot världens 49
fattigaste länder tas bort snabbare - även för bananer, ris och socker.

2004/05:U303 av Holger Gustafsson m.fl. (kd):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att den svenska regeringen inom EU arbetar för nya
medlemsstaters förmåga att uppnå demokrati, mänskliga rättigheter och
rättsstatens principer och att detta skall vara grunden för graden av
samverkan och slutligt medlemskap i unionen.
4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att EU i sitt samarbete med de nya medlemsländerna
skall prioritera ett fungerande yttre gränsskydd och korruptionsbekämpning
i samverkan med EU:s nya grannar.
5.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om EU-satsningar för att stoppa människosmuggling via de
nya medlemsländerna.
6.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att verka för att EU genom sitt utvecklingssamarbete
på Balkan stöder en omfattande kompletteringsutbildning av poliser och
andra myndigheter för utveckling av fungerande rättssamhällen.
7.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att EU bör genomföra en uppföljningskonferens om
transnationell organiserad brottslighet i EU:s närområde.
2004/05:U305 av Gunilla Carlsson i Tyresö m.fl. (m):

2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att en sammanhållen EU-politik är det bästa sättet
att konstruktivt kunna bidra till transatlantiska åtaganden för
Mellanöstern.
2004/05:U309 av Runar Patriksson (fp):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om nordiskt samarbete i ett utvidgat europeiskt samarbete.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att verka för en ekonomisk och demokratisk utveckling
i enklaven Kaliningrad.
5.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om medverkan i uppbyggandet av det arktiska universitetet.
6.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om det arktiska samarbetet inom ramen för EU:s arktiska
fönster.
2004/05:U311 av Rosita Runegrund m.fl. (kd):

12.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att Sverige bör arbeta för en global samordning av
genomförandet av de internationella miljökonventionerna, såsom håller
på att ske inom EU (integreringen av hållbar utveckling i samtliga
politikområden, kemikaliestrategin, den integrerade produktpolitiken
[IPP], det sjätte miljöhandlingsprogrammet, klimatförändringsstrategin
m.m.).
13.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att Sverige bör verka för att våra goda erfarenheter
av miljöhänsyn inom biståndspolitiken inkluderas i EU-biståndet och att
större hänsyn tas till miljöaspekter i samtliga biståndsprojekt.
17.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att verka för en global integrering av EU:s strategi
för hållbar utveckling och klimathandlingsprogrammet, med betoning på
en förankring i den fattiga världen.
2004/05:U312 av Holger Gustafsson m.fl. (kd):

2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om EU:s nordliga dimension.
3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att hävda nordiska intressen i det utvidgade EU.
4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att underlätta för Norge och Island att bli intagna
i EU-gemenskapen.
5.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att verka för en ekonomisk och demokratisk utveckling
i enklaven Kaliningrad.
7.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om en nordisk region inom EU.
2004/05:U313 av Holger Gustafsson m.fl. (kd):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att regeringen inom EU skall arbeta för att eliminera
handelshinder för u-ländernas export.
2004/05:U314 av Holger Gustafsson m.fl. (kd):

13.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att framtida hot mot säkerheten i Europa företrädesvis
skall hanteras och lösas gemensamt inom EU.
2004/05:U331 av Rosita Runegrund m.fl. (kd):

8.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att på nationell nivå verka för införandet av ett
system med konsekvensbeskrivningar inom regeringens departement inför
politiska beslut, och för regelverk som styr svenska myndigheter, om
påverkan på utvecklingsländerna utifrån rättighets- och fattigdomsperspektivet
samt om att ett sådant system även bör inrättas på EU-nivå.
12.     Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att Sverige skall verka för en mer sammanhållen
utvecklings-, handels- och utrikespolitik inom EU och arbeta för att
integrera rättvisefrågorna inom alla EU:s politikområden.
2004/05:U337 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp, fp, v, c):

3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om EU:s ansökarländer.
2004/05:U342 av Jan Lindholm och Ulf Holm (båda mp):

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att Sverige i de pågående förhandlingarna om "EU
Policy Guidelines land reform" kräver en bättre analys av orsakerna
till hunger på landsbygden.
2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen sägs om att ursprungsbefolkningars och minoriteters mänskliga
rättigheter särskilt uppmärksammas och respekteras när det gäller
markpolitik och jordreformer inom EU:s utvecklingsbistånd.
3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen sägs om att jordreformer som syftar till att bekämpa hunger
och fattigdom, förbättra jämställdhet mellan kvinnor och män och säkra
ekologisk uthållighet prioriteras i EU:s utvecklingsbistånd.
4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen sägs om att de nya riktlinjerna skall innehålla en oberoende
kontrollinstans och en klagomöjlighet för att utvecklingsländerna skall
kunna ställa EU till svars.
5.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen sägs om att regeringen skall informera riksdagen om de pågående
förhandlingarna och inhämta riksdagens synpunkter innan förhandlingarna
avslutas.
2004/05:Sf322 av Kalle Larsson m.fl. (v):

4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om initiativ i EU angående romers mänskliga rättigheter.

2004/05:A351 av Börje Vestlund och Anders Bengtsson (båda s):

3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att samkönade par som är anställda inom EU bör ha
samma rättigheter och samma skyldigheter inom EU som heterosexuella par.

Bilaga 2
EU-nämndens yttrande 2004/05:EUN1y












Bilaga 3
Utrikes- och finansutskottens offentliga utfrågning den 4 maj 2004
Ordföranden Sven-Erik Österberg (s): Som ordförande i finansutskottet
ber jag att få hälsa er hjärtligt välkomna till denna gemensamma utfrågning
som är anordnad av finansutskottet och utrikesutskottet och som gäller
en utfrågning av statssekreterare Lars Danielsson angående EU:s
långtidsbudget. Jag ber speciellt att få vända mig till Lars Danielsson med
medarbetare och hälsa dem hjärtligt välkomna hit.
Vi tänkte lägga upp utfrågningen på så sätt att Lars Danielsson inleder.
Ungefär 20 minuter är aviserat. Därefter öppnas för frågor från
ledamöterna i finans- och utrikesutskotten. Därefter har också övriga
ledamöter möjlighet att ställa frågor.
Utfrågningen kommer att hålla på som längst till klockan 11.00. Klockan 11.
00 bryter vi, även om det skulle finnas någon fråga kvar.
Än en gång hjärtligt välkomna hit. Jag ber att få lämna över ordet till
statssekreterare Lars Danielsson.

Statssekreterare Lars Danielsson: Herr ordförande! Tack för tillfället
att få presentera kommissionens förslag till ny långtidsbudget för
Europeiska unionen.
Vi står i början av en process som inleddes i februari med att just
kommissionen presenterade en första skiss över hur man anser att unionens
utgifter ska fördelas för perioden 2007-2013. Det som nu inleds är en
förhandlingsprocess som enligt planerna ska vara i drygt ett år, men
som säkerligen kan komma att ta något längre tid, där medlemsländerna
ska försöka bli eniga om det här förslaget.
Jag tänkte börja med att kort redogöra för hur kommissionens skissförslag
ser ut och därefter tala något om de svenska prioriteringarna som
regeringen preliminärt ser dem i det här inledande skedet av den fas som
vi nu står i.
I det förslag som kommissionen presenterade den 10 februari väljer man
att på ett ganska översiktligt sätt beskriva hur man anser att unionens
utgifter mellan 2007 och 2013 ska fördelas. Man anger den utgiftsnivå
som man vill att EU:s kostnader ska ligga på under den här perioden. De
ska motsvara i genomsnitt 1,26 % av EU:s samlade bruttonationalinkomst.
Det är en siffra som ska jämföras med vad utgiftsnivån är i dag. I dag
ligger den på ungefär 0,95 %. Det är alltså en ganska avsevärd ökning
som kommissionen föreslår när det gäller utgifterna för den här perioden.

Om man försöker översätta den här utgiftsnivån i pengar blir det mycket
stora tal. Man föreslår alltså en total utgiftsram för den kommande
sjuårsperioden på 1 000 miljarder euro. Det är bara att multiplicera
det med 9,15 så får man vad det blir i svenska kronor. Det är alltså
mycket, mycket stora tal som vi talar om.
Det innebär en kraftig ökning av utgiftsnivån. Kommissionen säger själv
i sin motivering att det här i första hand beror på utvidgningen av
unionen. Vi vet ju alla att unionen sedan i lördags består av 10 nya
medlemmar utöver de 15 som redan finns.
Men när vi tittar på det här konstaterar vi att utvidgningen visserligen
är en del av kostnadsökningen, men samtidigt innehåller det här förslaget
en mycket generös utfasning framför allt av de så kallade strukturstöden,
alltså stöden till regionalpolitiken i de nuvarande medlemsländerna.
Jag ska strax återkomma till det.
Vad man gör i det här förslaget är egentligen att inte göra några som
helst omprioriteringar, utan man tar i princip alla de gamla utgifterna
och lägger ett antal nya utgifter på dem, dels för att täcka utvidgningen,
dels för att man sprider unionens utgifter på fler politikområden än
tidigare.
När det gäller spridningen på nya politikområden kan vi konstatera att
unionen traditionellt sett spenderar sina pengar på två områden,
jordbrukspolitik och regional- och strukturstöd. Där ligger i dag någonstans
mellan 80 och 85 % av unionens samlade utgifter. Men i det nya förslaget
föreslår man att man ska öka utgifterna på ett antal områden, den så
kallade Lissabonstrategin, alltså den strategi som finns för att stimulera
tillväxt, social sammanhållning och hållbar utveckling i unionen. En
hel del nya utgifter föreslås på rätts- och inrikesområdet och även på
utrikespolitikens område.
Den bild jag visar är säkerligen omöjlig för er längst bak att se, men
jag vill ändå på det här sättet illustrera hur man ser de planerade
utgifterna år för år under den kommande perioden. Procentsiffrorna visar
att det är en ganska expansiv budget som kommissionen presenterar. Vi
talar om mycket kraftiga ökningar.
Här finns en begreppsmässig definition som kanske är viktig att göra.
Man gör i kommissionens förslag skillnad mellan dels vilka åtaganden
unionen kan göra under ett visst år, dels vilka betalningar som unionen
gör under samma år. Många av de utgifter som unionen har, framför allt
på regionalpolitikens område, sträcker sig över flera år. Därför laborerar
man med två tak i budgeten. Man sätter ett tak för vilka åtaganden man
får göra. Det är 1,26 %. Sedan sätter man ett annat tak för vilka
faktiska utbetalningar som unionen ska få göra under varje givet år. Den
siffran ligger något lägre, 1,15 %. Bägge de här siffrorna syns i de
två kolumner som finns längst upp i det diagram jag visar. Som ni ser
är det stora ökningar under den här perioden.
Ett annat sätt att illustrera ökningarna är att titta på den procentuella
tillväxten på olika utgiftsområden. Här visar jag en bild över den
procentuella ökningen 2007 respektive 2013 i förhållande till vad som är
planerade utgifter för 2006. Som alla procentberäkningar luras den här
tabellen lite grann. Som jag sade inledningsvis är det viktigt att komma
ihåg att huvuddelen av EU:s utgifter ligger på två områden, strukturfonder
och jordbruk. Där ligger en väldigt stor majoritet, 80-85 %.
Man kan direkt av den här bilden konstatera att förslaget på jordbruksområdet
innebär en mycket modest ökning. Det är ett resultat av en överenskommelse
som träffades av Europeiska rådet i oktober 2002, då man bestämde sig
för att ha som riktlinje för det här budgetarbetet att utgifterna för
jordbrukspolitiken inte skulle öka med mer än 1 % per år. Den
överenskommelsen omfattar ungefär 75 % av anslaget för jordbruket.
Det som inte var med i den överenskommelsen var anslag för landsbygdsutveckling,
som är en post som kan förhandlas fritt i den kommande budgetförhandlingen.
Den överenskommelsen, som kommenterades i positiva ordalag av väldigt
många - även om många, inklusive regeringen, gärna hade sett att man
skulle kunna gå längre i omstrukturering - innebär ändå att man har
lagt ett ganska tydligt tak för jordbruksutgifterna.
Däremot ser vi när det gäller strukturfonderna att kommissionens förslag
innebär kraftiga ökningar. Enligt det förslag som kommissionen har lagt
fram ska merparten av unionens utgifter för regionalpolitiska åtgärder
till och med 2013 gå till de befintliga medlemsländerna, alltså till
EU-15. Bara 48 % ska gå till de nya medlemsländerna. Det här är ju en
punkt som har kritiserats mycket. Jag återkommer strax till den.
Sedan ser vi också det jag pekade på tidigare, nämligen att kommissionen
föreslår kraftiga utgiftsökningar på en rad nya politikområden. För
tillväxt, forskning och utveckling samt TEN, som står för transeuropeiska
nätverk, alltså ett antal infrastrukturprojekt som har funnits med i
diskussionen under många år, är det mycket, mycket kraftiga ökningar i
procentuella tal, även om de i reella tal inte är så stora. Det är en
kraftig ökning vad gäller rätts- och inrikesområdet, inte minst till
åtgärder för gränsskydd. På utrikespolitikens område är det ambitionsökningar,
och även administrationskostnaderna far i väg ganska rejält.
Det är viktigt att komma ihåg att de förslag som kommissionen lade fram
i februari är ett mycket preliminärt förslag. Det innehåller inte
särskilt många detaljer utan man kommer att återkomma med detaljer i början
av juni månad. Men vi har ändå valt att försöka vara tidiga när det
gäller att kommentera och diskutera de förslag som kommissionen har
lagt fram.
Regeringens utgångspunkter i det här läget är listade på den här bilden.
Först och främst kommer Sverige att vara fortsatt nettobetalare till
unionen. Vi tillhör den grupp av länder, och kommer att fortsätta att
tillhöra den grupp av länder, som kommer att betala mer till unionen än
vi får tillbaka. Det beror på att vi relativt sett har en hög BNP per
capita, men framför allt på att vi på de två utgiftsområden som är
unionens största, jordbrukspolitiken och regionalpolitiken, inte kan
räkna med särskilt mycket i återflöde. Vi har med europeiska mått mätt
en hyfsad regional utjämning i vårt land, som är ett resultat av den
regionalpolitik som har förts under många år, och vi har en struktur på
vårt jordbruk som inte heller ger oss särskilt mycket tillbaka i återflöden.

Det gör att när vi nu diskuterar budgeten konstaterar vi att om vi vill
komma till rätta med den situation som vi har i dag, nämligen att Sverige
betalar en mycket hög avgift, är inte ökat återflöde någon lösning på
vår situation. Vi har en sådan struktur att det bara kan ge oss marginella
tillskott. De tillskotten kan vara väsentliga, men de löser inte vårt
problem som stor nettobetalare. Vår främsta strategi bör därför vara
att försöka begränsa utgifterna för unionen. Det är enbart så vi i
slutändan kan hålla nere vår egen avgift.
En viktig utgångspunkt i vårt tänkande är att när vi granskar varje
föreslagen utgift på den europeiska nivån måste det, för att vi ska
kunna säga ja till den, finnas ett tydligt europeiskt mervärde, det
vill säga det måste kunna gå att mer eller mindre leda i bevis att det
här är någonting som faktiskt alla tjänar på att det sker på europeisk
nivå snarare än på nationell nivå. Om man lägger det rastret på menar
vi att man kan vara ganska hårdhänt i sin granskning av de utgiftsförslag
som kommissionen har lagt fram.
I sak tycker vi att det är rimligt att man försöker öka ambitionerna på
områden som rör Lissabonstrategin, som rör migration, som rör kampen
mot brottslighet och som rör utrikespolitikens område. Men det handlar
återigen om ganska modesta summor som man kan öka med på de här områdena.

Vår huvudmålsättning är alltså att försöka begränsa den svenska avgiften.
Det är det som är nummer ett i prioritet. Innebär det att vi inte vill
vara med och betala solidariskt för utgifter som är nödvändiga? Nej,
absolut inte. Vi kommer att solidariskt betala. Men vi menar att det
rent strategiskt, taktiskt i det här läget är en viktig utgångspunkt
att försöka begränsa den svenska avgiften så mycket som möjligt.
Vi har valt att tillsammans med ett antal andra likasinnade länder
lansera tanken på ett utgiftstak på europeisk nivå. Som säkert de flesta
av er känner till skrev sex stycken stats- och regeringschefer, inklusive
vår egen regeringschef, ett brev till kommissionens ordförande den 14
december i fjol där man lade fast den politiska målsättningen för de
här sex länderna, nämligen att vi vill att man lägger ett utgiftstak på
högst 1 % av EU:s BNI. Det bör vara målsättningen för den budget som
man nu diskuterar.
Det är ett projekt som vi kör tillsammans med Frankrike, med Tyskland,
med Storbritannien, med Nederländerna och med Österrike. Det är de sex
största nettobetalarna. Vi vet att det också finns andra länder som i
grund och botten sympatiserar med denna ganska hårda budgetrestriktiva
linje, som av olika skäl inte ville skriva under brevet när innehållet
lades fast i december men som vi ändå tror kan ligga ganska nära den
position som dessa sex länder har i de förhandlingar som snart på allvar
sätter i gång.
Hur uppnår vi då detta enprocentsmål? Jo, det viktigaste och det bästa
sättet att uppnå det på är att vi i den nya flerårsbudgeten koncentrerar
utgifterna för sammanhållningspolitiken till de nya medlemsländerna. Vi
menar att det är viktigt att de nya medlemsländerna oavkortat ska få
det som tillkommer dem på det här området. De rika länderna bör själva
svara för sin regionala utjämning. Som jag sade innehåller förslaget en
utfasning som är så modest att fortfarande år 2013 skulle 52 % av
regionalpolitiken riktas till de befintliga medlemsländerna. Här finns
alltså mycket att ta av.
Ett sätt att uppnå enprocentstaket menar vi är att grunden för hur man
bedömer om ett land ska få regionalstöd eller inte bör vara att man
tittar på landets samlade BNI. Man tittar alltså på vad som är den
samlade rikedomen för ett enskilt medlemsland. I dag fungerar systemet
så att man tittar på enskilda regioner och ser om de kommer över en
viss andel av genomsnittet vad gäller BNP per capita. Gör de inte det
kan de få regionalstöd. Vi menar att man bör gå över till att titta på
enskilda länder som helhet. Då faller ganska raskt ett antal länder
bort, framför allt i Sydeuropa, som i dag får regionalstöd i ganska
stor omfattning.
Samtidigt är det viktigt att vi är både hårda och realistiska på samma
gång. Den tuffa linje som vi nu slår an vet vi kan vara svår att få hem
fullt ut. Skulle vi hamna i en situation där det trots allt blir en
utfasning som är något långsammare än vi egentligen skulle velat ha
finns det ett egenintresse som vi bör bevaka. Det är det så kallade
gleshetskriteriet.
Som alla vet lever vi i ett land som är stort, mörkt, kallt och glest
befolkat. Det är klart att får vi så småningom en uppgörelse där också
befintliga medlemsländer ska få en del av regionalstödet är det viktigt
att även vi i ett sådant läge bevakar våra egna intressen. Då är det
viktigt att detta gleshetskriterium finns med som ett element i
fördelningen av regionalstöden.
Men det är en taktisk fråga som det är svårt att ta ställning till nu.
När slår man om på allvar från att vara hård och säga "inget regionalstöd
till de befintliga medlemsländerna", till att vända om och säga "okej,
nu ser vi att det blir en viss summa pengar för de befintliga
medlemsländerna, alltså bör vi bevaka våra egna intressen". Det där får vi
som sagt bevaka under förhandlingarnas gång.
Det andra sättet att uppnå enprocentstaket är att hålla hårt på taket
för det traditionella jordbruksstödet, det vill säga hålla fast vid den
överenskommelse som jag tidigare refererade till och som man träffade
i Bryssel i oktober 2002. Som ni såg på den procentfördelning som jag
visade tidigare innebär faktiskt den här överenskommelsen att man trots
allt lägger ett tak som är ganska så tydligt och definitivt. Det finns
väl en hel del som talar för att det kan vara möjligt att till och med
pressa de verkliga utgifterna på jordbruksområdet under det här taket.

Det pågår förhoppningsvis under den här perioden en frihandelsrunda, en
WTO-runda, där trycket på den europeiska unionen att liberalisera sin
jordbrukspolitik kommer att vara mycket starkt. Vi håller det inte för
uteslutet, kanske till och med för troligt, att utfallet av den här
frihandelsrundan kan tvinga unionen att ta ett nytt tag i diskussionerna
om utgifterna för jordbrukspolitiken, förhoppningsvis då i begränsande
riktning.
Men som jag sa omfattar den överenskommelse som träffades 2002 bara
ungefär 75 % av de totala utgifterna för jordbrukspolitiken. Den så
kallade landsbygdsutvecklingen finns inte med i den överenskommelsen.
Där finns alltså möjlighet till en hård och öppen förhandling som
förhoppningsvis kan leda till ytterligare begränsningar.
Ytterligare ett element som vi vill få in i den här diskussionen är att
hitta ett långsiktigt skydd mot orimliga nettobördor. Vi är den näst
största nettobetalaren per capita i dag. Nederländerna är större. Vi
menar att det är rimligt att man hittar någon form av mekanism som sätter
ett tak för hur mycket ett land betalar netto till unionen. Kommissionen
har också i sitt meddelande som kom i februari föreslagit att man bör
titta närmare på detta.
Det här är en väldigt känslig fråga, för det finns ett land, som ni
säkert vet, som redan har ett slags nettokorrigeringsmekanism. Det landet
heter Storbritannien. Som ett resultat av en hård förhandling förd av
dåvarande premiärminister Margaret Thatcher lyckades man få fram den
brittiska rabatten som ju innebär att Storbritannien i praktiken betalar
väldigt mycket mindre till unionens budget än vad dess ekonomiska styrka
egentligen skulle leda till.
Det här är i och för sig en orimlig ordning tycker väl i stort sett
alla länder utom Storbritannien. Men vi menar att det rimliga snarare
vore att försöka hitta en objektiv transparent mekanism som sätter ett
tak för hur mycket ett land netto ska betala till unionen. Men det måste
givetvis kopplas till att man försöker hantera den så kallade brittiska
rabatten på ett lämpligt sätt.
Vad finns det då för olika scenarier för hur den svenska avgiften till
unionen utvecklas med de olika antaganden som jag har beskrivit? Som
jag sa motsvarar EU-budgetens andel av BNI i dag ungefär 0,95 %. Det
innebär att vi i 2004 års priser i dag har en avgift på 24 miljarder
kronor, ungefär. Från det ska då räknas ett återflöde som ligger någonstans
mellan 10 och 12 miljarder. Det varierar lite år från år. Det brev som
de sex länderna skrev med förslag på ett utgiftstak på 1 % innebär ändå
att vår avgift år 2013 skulle gå upp till 30 miljarder kronor, framför
allt som ett resultat av utvidgningen.
Om man tittar på kommissionens förslag ser man att med de åtaganden som
unionen ska få göra 2013 skulle avgiften hamna på 38 miljarder kronor.
Går man i stället på betalningarna är det "bara" 35 miljarder kronor.

Som sagt, det är stora pengar det handlar om. Det är, som vi ser det,
viktigt att vi solidariskt är med och betalar unionens samlade utgifter.
På samma sätt som man i stort sett i varje medlemsland i dag har en
oerhört hård granskning av den nationella budgeten måste vi ha en hård
granskning av den europeiska budgeten. Det är orimligt att unionen i
ett läge där i stort sett varje medlemsland tvingas till hårda nedskärningar
sätter på sig spenderbyxorna och ökar utgifterna på det sätt som
kommissionen föreslår.
Det som nu sker är att kommissionen på basis av sitt eget förslag, som
man presenterade i februari, förhoppningsvis också på basis av de
reaktioner förslaget har fått, inklusive reaktionen från de sex stora
nettobetalarna, ska presentera mer detaljerade förslag under sommaren
där man mer i detalj försöker beskriva hur man tycker att pengarna ska
användas på olika utgiftsområden.
Sedan börjar förhandlingarna i höst. Den tidsplan som kommissionen
skisserar går ut på att man ska försöka förhandla den här budgeten under
hösten 2004 och våren 2005, så att förhandlingarna ska kunna avslutas
i samband med Europeiska rådets möte i juni nästa år.
Jag tror att de flesta är av den uppfattningen att det är en optimistisk,
kanske till och med orealistisk, tidtabell. Den här typen av mycket
komplicerade förhandlingar som handlar om pengar brukar ofta ta precis
den tid som det är möjligt för dem att ta, det vill säga att man kommer
att förhandla ända fram till sista minuten. Om man gör en jämförelse
med hur förhandlingarna gick till när den nu gällande flerårsbudgeten
förhandlades fram, den som gäller för perioden 2000-2006, avslutades de
förhandlingarna först på våren 1999, alltså mindre än åtta-nio månader
innan flerårsbudgeten trädde i kraft. Har vi samma scenario den här
gången skulle det innebära att vi har en förhandling som kan pågå ända
fram till våren 2006.
Det finns, som vi ser det, inget egenintresse i att dra ut på tiden.
Det viktigaste är att förhandlingarna når ett bra resultat. Och som jag
sa är ett bra resultat för oss liktydigt med att vi lyckas begränsa vår
avgift. Det är den högsta prioriteten i den övning vi står inför de
närmaste åren.
För att kunna vara framgångsrika i det här arbetet handlar det givetvis
väldigt mycket om att bygga allianser. Den allians som nu har byggts av
de sex stora nettobetalarna uppfattar jag som mycket stark för närvarande.
Samtidigt ska man inte ha några illusioner om att den alliansen kan
hålla ihop hela vägen ut. Det är ingen större hemlighet att exempelvis
när det gäller synen på utgifterna på jordbrukspolitikens område skiljer
sig uppfattningarna ganska avsevärt mellan de här sex länderna. Jämför
man vår syn på jordbrukspolitiken med exempelvis Frankrikes ser man att
de skiljer sig åt ganska avsevärt.
Men vi ser det som ett egenvärde att försöka hålla ihop den här kretsen
av länder så länge som möjligt och kanske till och med utöka den med
ytterligare några länder. Vi konstaterar också, som jag sade inledningsvis,
att det även bland några av de nya medlemsländerna finns ett intresse
för att ingå i den här enprocentsalliansen. Vi har ju en del länder som
mycket snabbt, nästan med en gång faktiskt, blir nettobetalare till
unionen. Ta ett land som Slovenien till exempel, som har en sådan
ekonomisk utvecklingsnivå att man mycket snabbt faktiskt hamnar i
nettobetalarklubben.
Då är det viktigt, inte minst politiskt, att visa att den budgetrestriktiva
linjen inte är riktad mot de nya medlemsländerna utan att den är riktad
mot kommissionens ovilja att faktiskt fasa ut utgifterna för de länder
som under en lång följd av år har haft stor nytta av sitt EU-medlemskap
också ekonomiskt men som nu måste vara beredda att låta andra ha samma
nytta för att nå den ekonomiska utvecklingsnivå som de behöver.
Detta var min inledande översiktliga presentation av förslaget som det
nu föreligger.

Agne Hansson (c): Herr ordförande! Först vill jag tacka för en mycket
klar, informativ och pedagogiskt upplagd föredragning. Det här är ju
ingen lätt materia, inte särskilt kortfattad heller.
Först och främst vill jag från Centerpartiets sida deklarera att vi
mycket klart ställer upp på regeringens linje att begränsa budgetomfattningen
i det här sammanhanget och att man hårt prioriterar i budgetarbetet på
samma sätt som man självklart måste göra i alla offentliga sammanhang.
Det är helt orimligt att budgeten ska växa och avgiften stiga på det
sätt som här presenterats enligt det förslag som föreligger.
Men det här kan man ju göra på olika sätt och min fråga rör egentligen
strategin för hur man håller tillbaka kostnaderna.

Min utgångspunkt är att man utgår från ett smalare och vassare EU, det
vill säga att man kraftigt prioriterar på de nya områden som plussas på
i budgeten och i stället blir effektiv på de områden som är viktiga -
i det här fallet jordbrukspolitiken och regionalpolitiken. Vad är
regeringens strategi i den delen?
När det gäller prioriteringar tror jag att vi är överens om att man
måste begränsa den administrativa tillväxten så kraftigt som här föreslås.
Man kan samarbeta utan att behöva lyfta över pengar och plocka tillbaka
pengar. Också det är en strategi som jag tycker är viktig.
Vidare går det att öka samarbetet, till exempel på utrikespolitikens
område, utan att det behöver kosta mycket pengar. Det går att samarbeta
och göra EU till en kraftigare global aktör och låta EU tala med en
röst. Är det en strategi som det tilltalar regeringen att driva? I alla
fall är det vår linje.

Statssekreterare Lars Danielsson: Det är lätt för mig att i princip
hålla med om allt det Agne Hansson säger. Jag tror att det är väldigt
viktigt att vi är inriktade på att verkligen försöka få in begränsningar
där det ger resultat i form av lägre utgifter. Det är en hård diskussion
om utgifterna på regionalpolitikens område. Det är där vi ska lägga in
vår största kraft, som jag ser det. Detta är kontroversiellt, framför
allt i de sydeuropeiska länderna; det kan väl klart sägas. Det här är
ju pengar som betytt väldigt mycket för länder som Grekland, Italien,
Spanien, Portugal och Irland. I den här kretsen har irländarna på ett
mycket fint sätt, tycker jag, sagt - också publikt: Vi har haft så mycket
nytta av EU. Nu är det dags för andra att få samma glädje av den möjlighet
till ekonomisk utveckling som regionalstöden innebär.
Samma generositet har vi ännu inte sett från de sydeuropeiska länderna,
men jag hoppas att det så småningom kommer. Jag tror att det är där vi
måste sätta in vårt stöd och våra främsta ansträngningar.
Precis som Agne Hansson säger behöver det faktum att man bejakar ökade
EU-aktiviteter på ett visst område inte till varje pris innebära att
man ökar utgifterna över EU-budgeten. Mycket av samarbetet inte minst
på utrikespolitikens område, som ju i huvudsak är mellanstatligt till
sin karaktär, bör rimligen kunna ske utan att det kostar mer pengar i
EU-budgeten. Vi har exempelvis förslagen om att öka EU:s krishanteringsförmåga,
något som jag tror att de flesta i denna sal, inklusive regeringens
företrädare, välkomnar både på det militära och på det civila området.
Som vi ser det är det rimligt att medlemsstaterna själva får bära
utgifterna för det området. Det finns ingen anledning att öka budgeten
väldigt mycket.
Men ett förslag som kostar pengar och som finns med i det nya fördragsförslag
som vi är inne i slutdiskussionen om är förslaget om att inrätta en
europeisk utrikestjänst. Det är klart att det kostar pengar. Över huvud
taget är det viktigt att säga att det budgetförslag som kommissionen
lägger fram baseras i princip på de förslag som ligger i det fördrag
som ännu inte är färdigdiskuterat. Skulle det bli förändringar i den
slutliga överenskommelsen om ett nytt fördrag kan det självklart också
få effekter på hur flerårsbudgeten ser ut. Men när det gäller mycket av
det som kostar pengar hänvisar man i kommissionen just till att det
finns det förslag om i det nya fördraget.

Mats Odell (kd): Tack för redogörelsen av den svenska regeringens
position inför den mycket svåra förhandling som förestår. Det är väl ganska
tydligt att Sveriges struktur - du var inne på det - är annorlunda än
de flesta andra länders när det gäller att fördela regionalt och så
vidare. Vi har ju ett skattesystem i Sverige som innebär att vi beskattar
exempelvis medborgare i tillväxtregioner, inklusive låginkomsttagarna,
väldigt mycket och skickar de pengarna till regioner i vårt land som
har en svagare utveckling. I Italien kommer de pengarna från EU.
Vilken prognos har du beträffande förutsättningarna för att övertyga de
här länderna om att verkligen övergå till vår modell och höja sin
skattenivå dithän att de sköter det här internt? Jag menar att det är en
mycket from förhoppning att tro att vi särskilt mycket ruckar på detta.

Jag tycker ändå att regeringens prioriteringar är riktiga och att man
ska hålla fast vid fokuseringen på de nya länderna och deras behov. Men
en sak som statssekreteraren inte nämnde är det som det står om i
underlagsmaterialet, nämligen att kommissionen i sommar ska komma med ett
förslag till i praktiken en EU-skatt som ska växla över från en
finansiering över medlemsländernas budgetar till att EU själv ska börja
beskatta sina medborgare. Jag är lite förvånad över att regeringen inte
alls nämner det, att det inte alls kommer fram här. Finns det inte med
bland regeringens prioriteringar att absolut motsätta sig denna
princip?

Statssekreterare Lars Danielsson: När det gäller vilka förhoppningar
man kan ha om att övertyga andra medlemsländer om att hantera exempelvis
den regionala utjämningen mer nationellt än europeiskt är det klart
rimligt att anta att det är en process som tar lite tid. I och för sig
är det, tycker jag, en ganska intressant debatt vi fått om skattenivåer
i olika länder - något som nu tas upp i den allmänna debatten. Det är
en spännande och intressant debatt med många aspekter, som jag dock
inte vill gå in på här. Det är ändå ett exempel på tätheten i EU-samarbetet
att vi nu så att säga utvidgar rummet för där vi för debatt om den här
typen av frågor. Det är alltså inte bara ett nationellt rum utan också
ett europeiskt rum.
Vad vi rent strategiskt försöker göra är att peka på att den enda rimliga
måttstocken när man ska mäta ett lands ekonomiska utveckling är att se
till hela landet. Man gör alltså inte som i dag och delar in Italien i,
tror jag, fyra olika regioner, utan Italien ses som en region. Om vi
lyckas få gehör för den principen kan vi nog komma en bit på väg. Då
tvingar EU ett land som Italien, för att ta det exemplet, att självt ta
ett större ansvar för sin regionalpolitik - om man nu vill lägga mer
pengar på det.
Jag vill alltså inte på något sätt underskatta svårigheterna i den här
argumentationen. Men jag konstaterar att än så länge blåser vinden,
tycker jag, åt vårt håll - signalen om att medlemsländerna måste ta ett
större ansvar för sin regionalpolitik börjar gå hem. Den är inte så
populär men börjar, som sagt, gå hem.
Jag noterar, mer som en anekdot men ändå som någonting rätt så intressant,
att när den som väldigt mycket var arkitekten bakom kommissionens
förslag om utformningen av regionalpolitiken i den här flerårsbudgeten
- den förre kommissionären Michel Barnier - var kommissionär argumenterade
han väldigt kraftfullt för att vi måste lägga mer pengar på regionalpolitiken
och för att det är viktigt att inte lämna befintliga medlemsländer i
sticket. Sedan blev han utrikesminister i Frankrike. Då visade det sig
hur flexibel politiken ibland kan vara. Det tog inte mer än två veckor
förrän samma utomordentliga person, Michel Barnier, kraftfullt argumenterade
för att det var viktigt att medlemsländerna själva tog ett ansvar för
sin egen regionalpolitik. Tydligen går det att övertyga folk. Man kan
till och med övertyga personer att själva ändra uppfattning. Det tycker
jag är ganska glädjande.
Mats Odell har rätt i att det var ett förbiseende från min sida att
inte kommentera frågan om hur man långsiktigt ska finansiera EU:s
utgifter i framtiden. Som ni alla vet innebär mekanismerna i dag att varje
medlemsland betalar en avgift som beräknas i förhållande till respektive
lands bruttonationalinkomst.
Det är ingen hemlighet att man från kommissionens sida under en lång
tid har velat komma ifrån detta system och mer skapa en egen finansiering.
Det där kan tekniskt göras på många olika sätt. Det har diskuterats
att man skulle ha möjlighet att ta ut avgifter på olika sätt, att man
skulle ålägga länderna att leverera en viss andel av sin mervärdesskatt
och så vidare. Det finns många olika tekniska lösningar där.
Främsta anledningen till att jag inte nämnde det är att jag bedömer att
det egentligen inte finns något som helst stöd för denna tanke. Stödet
finns, som jag sade, i kommissionen och hos något enstaka medlemsland.
Men våra diskussioner om den här delen av EU:s budget, inkomstsidan,
ger vid handen att det i princip inte finns något som helst signifikant
stöd för att ändra på principen om hur man får in inkomster till unionen.
Det är alltså den nuvarande ordningen som kommer att gälla även i
framtiden. Det tycker regeringen är en riktig princip; det bör vara genom
avgifter till unionen som man finansierar dess utgifter.
Om man går över till ett annat finansieringssätt, det vill säga ger
unionen egna finansieringskällor, ändrar man karaktär på unionen. En
del tycker kanske att man borde göra det. Men det är inte regeringens
uppfattning, utan man menar att det system som vi har i dag med alla
dess ofullkomligheter ändå är bästa sättet att finansiera unionen också
i framtiden.

Ordförande Sven-Erik Österberg (s): Jag medger inga följdfrågor eftersom
det är så många som har anmält sig. Annars hinner vi inte med talarlistan.


Sonia Karlsson (s): Tack, statssekreterare Lars Danielsson, för en bra
och tydlig information! Regeringen har både finansutskottet och riksdagen
bakom sig när det gäller detta med att ha en stram och återhållsam
budgetpolitik inom unionen.
Också jag hade egentligen en fråga om EU-skatten. Det är bra att
statssekreteraren så tydligt sade att det inte är något som vi förordar.
Vidare
har jag tre frågor när det gäller kommissionens meddelande. Man talar
bland annat om en årlig översyn av taken i det finansiella perspektivet,
med möjlighet att ändra taken. Jag tycker att det låter lite farligt,
att det skulle kunna vara kostnadsdrivande. I så fall borde vi hävda
att taken ska ligga fast över några år.
Min andra fråga gäller EU-skatten, men där har jag ju redan fått svar.

När det sedan gäller vad som står om europeiskt medborgarskap vill jag
gärna höra från statssekreteraren vad kommissionen kan mena. Det sägs
att enligt kommissionen förväntas EU-medborgarna ha tillgång till
grundläggande varor och tjänster, till exempel sjukvård, energiförsörjning,
telekommunikationer och postservice. Kommissionen menar att detta kan
kräva gemensamma ramar så att medlemsländerna kan göra de relevanta
politiska valen på dessa områden.
Jag är intresserad av att höra vad Lars Danielsson tror att kommissionen
menar med detta. Jag tycker att det låter lite vanskligt.

Statssekreterare Lars Danielsson (s): Jag tar det sista först. Också
jag tycker, försiktigt uttryckt, att det låter lite vanskligt. Det finns,
vilket vi kanske är lite ovana vid, ibland en retorik i den här typen
av meddelanden som kan vara lite främmande för oss. Jag tror att även
kommissionen har full insikt i att det även i framtiden, under den
budgetperiod som vi nu talar om, kommer att vara så att grundläggande
välfärdssystem och annat sådant är nationella angelägenheter. Det är
inte tal om att ändra på denna grundläggande fördelning mellan vad som
är europeisk kompetens och vad som är nationell kompetens. Det finns
inget som helst stöd för detta annat än kanske bland en del väldigt
ambitiösa utopister men de är inte så många. Det finns alltså en hel
del av samma typ av retorik också på andra ställen i meddelandet, men
vi väljer att läsa det, småle lite grann och gå vidare utan att fästa
så mycket avseende vid det - detta sagt med all respekt för kommissionen,
som givetvis gör ett gediget arbete när man försöker presentera den
här flerårsbudgeten.
Är det farligt att ha en mekanism för att ändra taket? Ja, det är klart
att det ligger en risk i att kunna göra det. Men samtidigt måste det
nog konstateras, vilket väl också är vår uppfattning, att det här med
att ha en sjuårig budget, flerårsbudget, egentligen kanske är lite dumt.
Det är en lite för lång period. Det händer väldigt mycket under sju år.
Vi talar ju nu om en union vars utgifter vi ska täcka in mellan år
2007 och år 2013. Men vi vet ju inte ens hur många medlemmar unionen
har år 2013. Det kan ju vara så att Turkiet är medlem då, och kanske
fler, så det är egentligen ganska klart att man kan behöva någon form
av flexibel mekanism när man talar om en budget som spänner över sju år.

Vårt förstahandsalternativ i den diskussionen är snarare att försöka
korta perioden för flerårsbudgeten och kanske göra den till fem år. Då
är det lättare att strikt hålla på taken. Men för en så lång period som
sju år kan det trots allt kanske vara nödvändigt att ha lite flexibilitet.

Det är samtidigt viktigt att komma ihåg att det jag nu har beskrivit
vad gäller utgifterna är taket för dessa. De faktiska utgifterna under
de gångna åren har alltid legat under taket, till och med ganska avsevärt
under taket, vilket i allmänhet innebär att vi så småningom får en
återbetalning på vår avgift - som ledamöterna säkert väl känner till.
Jag tror ändå att det kanske är viktigt att ha någon liten reservutgång
för att kunna hantera oförutsedda situationer. Det är klart att det då
är viktigt att reservutgången inte utformas på ett sådant sätt att den
kan missbrukas av dem som har de stora spenderbyxorna på sig.

Carl B Hamilton (fp): Herr ordförande! Jag blev lite förvånad över det
Lars Danielsson sa när han talade om ökade jordbruksutgifter från 2 %
till 3 % och att det var en positiv överenskommelse som var mycket modest.
Jag menar att det i själva verket är en pervers överenskommelse.
Naturligtvis ska det inte vara någon ökning. Från Folkpartiets synpunkt
skulle det inte vara +3 % utan -100 %. Jag säger detta med allvar. Den
perversa jordbrukspolitiken är ju Europas stora och ekonomiska
rättviseproblem.
Det är också så att den här överenskommelsen var en kidnappning av
Tyskland och Frankrike av de andra länderna. Från demokratisk synpunkt
var det också inom EU en mycket problematisk uppgörelse. Jag är därför
väldigt förvånad över att Lars Danielsson karakteriserade detta som en
positiv överenskommelse.
Det andra som jag skulle vilja säga är följande. Jag har också hoppats
på att resten av världen och WTO-förhandlingarna ska öka trycket på en
reformering av EU:s jordbrukspolitik. Dessvärre är kommissionen och
också, såvitt jag förstår, vår egen handelsminister nu involverade i
att köpa ut de bästa kritikerna, bland annat Brasilien, genom att ge
dem särskilda handelsförmåner. Det trycket kommer nu att minska. Jag
tror därför att regeringen, som jag ser det, har en ganska ny och
ambivalent hållning i jordbrukspolitiken. Man föreslår ökningar och en
metod för att minska stödet för kritikerna av jordbrukspolitiken. Men
samtidigt är man i den interna argumentationen mycket kritisk mot
jordbrukspolitiken.
En tredje punkt gäller glesbygdskriteriet, som bör värnas. Vi är i
regionalpolitiken helt överens om att länderna själva bör sköta det här.
Den positionen är väldigt central och viktig i det nya Europa. Men den
positionen undergrävs om man redan från början säger: Vi har själva i
bakfickan lite grann som vi vill hålla fram här, nämligen glesbygdskriteriet.
Man kan ju lika gärna säga att rika länder själva bör stå för sin
glesbygdspolitik precis som för sin regionalpolitik. Kriteriet med stor,
mörk och kall - jag förstår att det var lite skämtsamt - vittnar om
att man måste gå ganska långt ut på den tunna isen för att hitta positioner,
argument.
Jag tycker alltså att det är väldigt egendomligt och felaktigt att redan
från början ange en andrahandsposition som kommer att undergräva
förstahandspositionen. Välkommen tillbaka år 2008 i EU-nämnden!

Statssekreterare Lars Danielsson: Ska jag tolka det sistnämnda som en
förutsägelse om hur valet 2006 går?

Carl B Hamilton (fp): Jag insåg det efteråt.

Statssekreterare Lars Danielsson: Carl B Hamilton, som är en mycket
erfaren politiker, vet att man när det gäller förhandlingar av det här
mycket komplicerade slaget på något sätt måste försöka hantera en dualism.
Det handlar alltså om att försöka lägga fast sina huvudsakliga
prioriteringar. Där tolkar jag att det finns ett mycket stort stöd, i varje
fall utifrån det som hittills sagts, för det som jag angav som svenska
utgångspunkter i förhandlingarna. Det innefattar givetvis också att vi
måste fortsätta att vara mycket kritiska mot EU:s jordbrukspolitik med
den utformning som denna har och fortsätta att driva på i riktning mot
ökade möjligheter för marknadstillträde för andra länder utanför Europas
gränser till Europas marknad, att försöka få bukt med bidragsraseriet
i jordbrukspolitiken och, när det gäller regionalpolitiken, att hårt
försöka arbeta för att det är de nya medlemsländerna som ska ha
regionalstödet, inte de befintliga.
Samtidigt måste vi också vara realister. Det är väsentligt att vi, inte
minst i en sådan här viktig fråga med den anda av öppenhet som vi tycker
ska prägla den här typen av mycket komplicerade förhandlingar, redan i
det här skedet säger: Okej, vi driver vissa principer.
Men vi får heller inte vara naiva vad gäller utfallet av de här
förhandlingarna. Vi vet i dag att vi inte får igenom våra maximala positioner.
Det vore att lura oss själva och alla andra att hävda det. Alltså tycker
jag att det inte minst i öppenhetens intresse är viktigt att redan i
det här läget försöka markera vad våra andrahandspositioner blir. När
det gäller jordbrukspolitiken måste vi konstatera att givet de
styrkeförhållanden vi har i de här diskussionerna är kanske det bästa vi kan
uppnå i detta läge att försöka hålla fast vid det tak som man kom överens
om år 2002.
Det är klart att man kan ha olika uppfattningar om det sätt på vilket
beslutet tillkom och initiativet togs. Men det bekräftades i god
demokratisk ordning av Europeiska rådet i ett beslut i oktober 2002. Det
är trots allt enligt den ordning som fördraget beskriver, så i grunden
finns det väl inget att kritisera, tycker jag, vad gäller formerna för
beslutet. Sedan kan man alltid, som sagt, prata om hur initiativen togs;
det är fullt möjligt.
Men sedan har vi detta med att också ha viss tilltro till att de globala
frihandelsförhandlingarna faktiskt kan leda fram till en press också
mot EU att ytterligare "backa ned" på subventionsområdet, på jordbruket.
Jag vill inte riktigt ställa upp på den beskrivning som Carl B Hamilton
gör av hur EU nu agerar i WTO - att man försöker så att säga köpa ut
vissa länder. Det är riktigt att man har tagit vissa sonderande kontakter
och haft vissa sonderande diskussioner, bland annat med en del
latinamerikanska länder.
Jag hade själv för några veckor sedan tillfälle att ingående diskutera
de här frågorna exempelvis med kolleger i Australien och Nya Zeeland,
som ju är jordbruksproducerande länder. Där märkte jag inte på något
sätt någon minskande vilja att försöka skjuta på EU vad gäller
jordbrukspolitiken, utan jag tror att vi kan räkna med att det i de
WTO-förhandlingar som snart förhoppningsvis på allvar sätter i gång igen
kommer att vara en mycket hård press på EU att också iaktta en något
liberalare inställning - om jag får använda det uttrycket. Det är ingen
hemlighet att regeringen med, som jag uppfattar det, fullt stöd av
riksdagen internt i EU-diskussionen driver på i riktning mot en sådan
liberaliserande hållning. Men sedan måste vi konstatera att vi inte är
i majoritet inom unionen på det här området.
När det gäller regionalpolitiken är det på samma sätt. Jag tycker nog
alltså att det är rimligt att vi har en tydlig principiell utgångspunkt
men att vi ändå faktiskt redan nu ger en viss indikation om hur vi tycker
att man bör ställa sig för den händelse att det faktiskt blir så att en
viss summa pengar avsätts också för befintliga medlemsländer. Det tycker
jag är ganska rimligt att man gör.
Man kan alltid säga att man då löper risken att försvaga sin position.
Men det här är ju förhandlingar som sker i stor öppenhet, och som bör
ske i så stor öppenhet som möjligt. Då tycker jag att det egentligen är
ganska tilltalande att redan nu öppet ventilera såväl förstahands- som
andrahands- och tredjehandspositioner. Sedan är det upp till förhandlarna
att med all den skicklighet som kan uppbådas försöka knyta sådana
allianser att vi når så bra resultat som möjligt. Kanske är det jag försökt
att beskriva inte den mest principiella hållningen men förhoppningsvis
den mest pragmatiska och mest realistiska hållningen.

Jörgen Johansson (c): Herr ordförande! Också jag vill tacka för en bra
genomgång. Det är en expansiv budget som redovisas. Det känns därför
tryggt med den restriktiva inställning som man från regeringens sida
trots allt har. Det är också bra att Lars Danielsson klart tar avstånd
från införande av EU-skatter i sammanhanget.
I det här sammanhanget gäller det att både gasa och bromsa. På ett område
är det faktiskt befogat med en viss tillväxt, vilket också redovisas i
budgeten. Det gäller då forskning och utveckling. Där kan vi konstatera
att Europa inte har kunnat dra till sig de främsta forskarna, vilket är
grunden för att kunna få den tillväxt som vi talar om i Lissabonprocessen.

Här redovisar man tanken att öka anslagen till forskning och utveckling
till 3 % av bruttonationalprodukten. Diskussioner förs också om att 1 %
ska tas från den offentliga sidan och 2 % från den privata sektorn. Hur
har man från regeringens sida diskuterat i den frågan?

Statssekreterare Lars Danielsson: Treprocentsmålet är inte ett nytt
förslag i budgeten, utan det är ett överenskommet mål inom ramen för
den så kallade Lissabonstrategin där medlemsländerna gemensamt sagt att
detta bör vara vår målsättning när det gäller forskningsutgifterna i
unionen. Åtminstone de flesta av de år Lissabonstrategin varit i kraft
har vi lyckats lägga oss över den nivån. Det är väl en ganska rimlig
fördelning - det tycker jag - att ha 1 procentenhet offentligt och 2
procentenheter privat, om jag får uttrycka det så, när det gäller
satsningarna på forskningsområdet. Det tycker vi är en rimlig målsättning.

Sedan kan man diskutera hur stora de här så kallade ramprogrammen för
forskning bör vara på det europeiska området. De har vuxit ganska mycket.
Men som vi ser det har de i stort sett varit ett bra och effektivt
instrument för att stimulera forskningssatsningar i Europa. Det är, som
vi ser det, helt nödvändigt. Om vi ska kunna bevara Europas konkurrenskraft
på olika områden krävs det i många fall gemensamma satsningar på
forskningsområdet. Här kan det faktiskt finnas ett europeiskt mervärde i
att göra en hel del av detta gemensamt och delvis finansiera det över
den budget som finns för detta område. Det här är väl ett område där vi
i princip är beredda att instämma i kommissionens förslag till
prioriteringar; det ligger i linje med de målsättningar vi kommit överens om
i Lissabonstrategin och innebär - om alla medlemsländer lever upp till
dessa målsättningar - att vi också skapar de resurser vi behöver för
att öka Europas konkurrenskraft på det här området.

Siv Holma (v): Den inriktning som regeringen beskriver i de här
förhandlingarna är sympatisk. Men det skulle kanske behöva göras en hel del.
Det finns mycket att önska till exempel när det gäller jordbruksstöd.

En sak som jag har noterat är att miljöministern har sagt att det här
jordbruksstödet kan innebära att jordbruken exempelvis i Polen, som
såvitt jag förstår är relativt miljövänligt drivna, kan få en annan
utformning och bli mindre miljövänliga. Det finns säkert anledning att
se över innehållet i de här jordbruksstöden. Jag skulle vilja höra hur
det förhåller sig i det avseendet.
När det gäller gleshetskriterierna har jag en annan åsikt än Folkpartiet.
Det kan finnas en paradoxal utveckling sett till det regionalpolitiska
stödet - att det inte går till regional utjämning utan slätas ut så att
det blir varken hackat eller malet. Där finns gleshetskriteriet som
någon form av profil i det som eventuellt kommer efter förhandlingarna.

Den fråga som jag funderar över är följande. Vi har ju återkommande
fått information om fusk och bedrägerier. Det finns även en kritik mot
den ökande administrationen - byråkratin, om man vill uttrycka det så.
Vilka konkreta ståndpunkter har regeringen just när det gäller arbetet
mot fusk och bedrägerier och när det gäller den ökande byråkratin?
Jag har också tittat på det som Jörgen Johansson var inne på. Det gäller
då forskningen och det arbete som man där vill satsa på. När jag läser
kommissionens arbete uppfattar jag att det är mycket av att skapa
ytterligare en byråkratisk nivå i fråga om att satsa på just forskningsarbete.
Kanske behövs det mer arbetande pengar för att utveckla
forskningen.

Statssekreterare Lars Danielsson: Jag tar det sistnämnda först. Ja, det
är självklart - det behöver kanske inte sägas - att regeringen med all
kraft vill delta i arbetet med att begränsa bedrägerier och fusk, som
tyvärr förekommer i alltför stor utsträckning. Jag konstaterar att
anledningen till att kommissionen föreslår ökade administrativa utgifter
delvis är, säger man, att man vill stärka övervakningen. Det är alltså
en av många förklaringar till att de administrativa kostnaderna ökar.
Låt oss hoppas att det är riktigt.
Jag konstaterar också, vilket bland annat har bekräftats av den svenske
ledamoten i Revisionsrätten - Lars Tobisson, som följer dessa frågor
noga - att Revisionsrätten också får ökade resurser i det här budgetförslaget,
vilket förhoppningsvis också kan leda till att vi på olika sätt får en
effektivare användning av EU:s medel. Men självklart måste vi försöka
att på olika sätt hålla efter en omotiverad utökning av den EU-byråkrati
som trots allt finns.
Samtidigt konstaterar jag att vi ser att det har växt fram ett behov av
nya EU-myndigheter på en del områden. Själva har vi exempelvis alldeles
nyligen fått ett beslut om lokalisering av en europeisk smittskyddsmyndighet
till Sverige. Det finns motsvarande myndigheter i andra länder som jag
tror i de flesta fall kan anses vara mycket motiverade och faktiskt
fyller ett verkligt behov. Det är klart att det i viss mån kostar mer
pengar.
Självklart ska vi försöka hålla efter byråkratin så mycket som möjligt
och också, vilket inte är minst viktigt, se till att ersättningsnivåerna
för dem som arbetar i den här byråkratin kanske är något rimligare än
de i dag är. Det där är inte en helt enkel uppgift.
Det regionalpolitiska stödet och Siv Holmas värnande om gleshetskriteriet
har vi redan delvis diskuterat. Jag konstaterar bara följande. Det finns
en, tycker jag, viktig symbolisk betydelse när det gäller det glesbygdsstöd
som vi redan fått i unionen. Jag hoppas att Siv Holma också tillhör den
krets som tycker att unionen är en alldeles utmärkt samarbetsform. Det
här är ju ett sätt att också tydligt för enskilda medborgare illustrera
att det i kommuner ute i landet, inte minst i Norrland, också finns
möjligheter att på ett väldigt konkret sätt se vad Europeiska unionen
kan göra för en enskild kommun eller ett enskilt projekt.
Man ska inte driva det där för långt. Det största värdet med den europeiska
unionen ligger inte i att man kan bevilja stöd till olika projekt, utan
det ligger på ett annat plan. Men det finns ändå en symbolisk betydelse
i detta som jag inte tycker att man ska underskatta. Jag tycker det är
ganska trevligt när man reser omkring ute i landet och ibland ser en
skylt där det står att detta projekt har finansierats delvis av den
europeiska unionen, eller vad det nu kan stå.
När det gäller jordbruksstödet är det klart att det finns element i den
europeiska jordbrukspolitiken som gynnar vad jag skulle vilja kalla för
klassisk stordrift av jordbruk. Detta kan förstås i vissa fall innebära
att man stimulerar och ger stöd till brukningsmetoder som inte är de
mest miljövänliga. Jag tror att det är den diskussionen som bland andra
Lena Sommestad har hänvisat till när hon har diskuterat Polen.
Samtidigt konstaterar jag att vi inom ramen för de samlade utgifterna
på jordbrukspolitikens område ser en klar övergång från olika typer av
så kallat direktstöd till mer av så kallad landsbygdsutveckling. Vi ser
alltså en ganska tydlig tendens, menar jag ändå, från ett stöd till
metoder och annat som kan vara miljöovänligt till mer av vad vi lite
förenklat kan kalla miljövänliga åtgärder.
Den risk som vi kan se i vissa av de nya medlemsländerna, kanske framför
allt Polen, tror jag därför inte ska överdrivas alltför mycket. Den
finns där momentant, men förhoppningsvis ska vi efter hand kunna få ett
stödsystem också på jordbrukspolitikens område som premierar miljövänligt
jordbruk. Jag tycker som sagt att riktningen är den rätta, men det kunde
gärna gå lite fortare.

Carina Hägg (s): När jag tog del av underlaget inför den här utfrågningen
blev jag både upprörd och djupt besviken. Jag borde inte bli förvånad;
jag vet att EU skiljer på kvinnliga rättigheter och mänskliga rättigheter.
Det är också ett synsätt som reflekteras i det här underlaget, trots
att vi vet att detta strukturella problem har effekter på i stort sett
alla samhällsområden, även de ekonomiska. Så här långt har det heller
inte kommit fram någonting i utfrågningen som kompenserar de tillkortakommanden
jag kunnat hitta i dokumenten. Jag vill dock ge Lars Danielsson en
möjlighet att tydliggöra Sveriges linje.
Jag tror att det är än viktigare att Sverige är oerhört tydligt då vi
har den interna situation som vi har inom EU. Vi har gamla medlemsländer
som Irland och Portugal som inte driver de här frågorna. Vi har nya
medlemsländer som Polen och Malta som heller inte driver de här frågorna.
Vi har ett yttre tryck från omvärlden - från USA, Heliga stolen och en
del islamistiska stater - som gör att vi måste vara kristallklara när
det gäller utrikespolitiken. Så här långt kan jag inte se att man är
det, inte i de här dokumenten i alla fall.
Man talar i dokumenten om att uppnå millenniemålen. Man talar om rättvisa
och om säkerhet. Då, menar jag, kan man inte bortse från kvinnliga
rättigheter och SRHR-frågorna.
Skulle det kunna vara en framkomlig väg att tvärtom räkna på andra
sättet? Vad kostar det EU att kvinnors situation inte uppmärksammas, att
man inte arbetar med de här frågorna på ett sådant sätt att man vill
utjämna skillnaderna i förutsättningar för män och kvinnor? Hur många
år till kommer det att ta innan man uppnår millenniemålen i och med att
man inte beaktar de kvinnliga rättigheterna?
Att jag tar upp detta beror också på att när det gäller biståndet, som
är ett viktigt utrikespolitiskt område, kan jag i dag som riksdagsledamot
inte själv, inte via riksdagens utredningstjänst och inte via kontakter
med regeringen få en bild av hur EU prioriterar sina ekonomiska resurser.
Det är jättesvårt för mig som parlamentariker att arbeta aktivt på det
sätt jag skulle önska med de här frågorna. Därför har jag också stora
förväntningar på att regeringen ska hjälpa till att se till att vi får
bättre underlag, bättre analyser och bättre metoder så att vi inte
pressas tillbaka utan tvärtom kan ta de här viktiga stegen framåt.

Statssekreterare Lars Danielsson: Det är viktigt att komma ihåg att det
dokument som nu har presenterats är ett första, ganska preliminärt
dokument för den kommande flerårsbudgeten. Det är helt klart, som vi har
konstaterat i andra sammanhang tidigare, att det finns skrivningar och
en retorik här som vi i många fall tycker ganska illa om eller som
åtminstone är främmande för oss. Carina Hägg har pekat på att det, tyvärr
inte helt oväntat, är ganska klent med återspeglingar i dokumentet av
hur vi skulle vilja betrakta frågor som har med jämställdhet att göra.
Det är bara att konstatera att det är så.
Nu går vi dock in i nästa fas där vi mer i detalj börjar diskutera och
beskriva hur utgifterna ska användas på olika områden. Då blir det
naturligt för oss, förhoppningsvis tillsammans med andra, att också lyfta
fram den typ av frågor som Carina Hägg här reser. Det är fullständigt
naturligt och helt konsekvent - exempelvis har vi ju från svensk sida
varit framgångsrika med att i diskussionen om ett nytt fördrag slå fast
att jämställdhet mellan män och kvinnor ska vara ett övergripande mål
för unionen i det nya fördraget - att vi i alla sammanhang driver den
här linjen också på enskilda politikområden, inklusive när vi diskuterar
budgeten.
Carina Hägg kan alltså vara helt lugn. Det här kommer vi att bevaka på
ett mycket effektivt sätt.
När det gäller EU:s bistånd är det ju så att de svårigheter som Carina
Hägg beskriver med att få information om de aspekter hon vill ha belysta
tyvärr gäller flera andra områden också. EU:s biståndsverksamhet är
inte särskilt transparent, och det är beklagligt, tycker vi. Vår
grunduppfattning är därför att biståndsverksamheten i huvudsak bör vara en
nationell angelägenhet. Där har vi bäst kontroll över hur pengarna
används och störst möjlighet till dialog med de länder som tar emot vårt
bistånd.
Det finns också anledning att vara ganska restriktiv vad gäller EU:s
biståndsutgifter - inte därför att vi tycker att det inte behövs mer
bistånd utan därför att vi i en diskussion om huruvida detta är ett
europeiskt ansvar eller ett nationellt ansvar nog kommer till slutsatsen
att detta, givet de här frågornas i huvudsak mellanstatliga karaktär,
i första hand är ett nationellt ansvar. Den typ av bristande transparens
du beskriver stärker åtminstone mig i den uppfattningen.
Det är klart att det också är väldigt viktigt att unionen lever upp
till millenniemålen. Som jag ser det är det dock i huvudsak de enskilda
medlemsländernas ansvar att dels själva leva upp till detta, dels
givetvis driva på i EU-sammanhang så att också EU som kollektiv, om jag
får använda ett sådant uttryck, lever upp till målen.
Var alltså lugn! Den här diskussionen är bara i sin linda inom ramen
för flerårsbudgeten. Självklart ska vi bevaka den på bästa sätt.

Christer Nylander (fp): Det är väldigt viktigt att hålla nere utgifterna.
Det har vi diskuterat flera gånger här. Det hör också nära samman med
vilka avgifter vi sedan får betala. Jag skulle vilja gå över på den
biten och fundera över hur man får en rimlig fördelning mellan avgifterna,
framför allt när det gäller nettoavgifterna.
Den brittiska rabatten har tidigare kortfattat nämnts här. Den är ju
väldigt tveksam - det är vi säkert överens om - eftersom den betalas av
andra. Därför skulle jag vilja fråga lite grann om den så kallade
nettokorrigeringsmekanism som tas upp i kommissionens meddelande. Det
anges inte alls hur en sådan mekanism skulle se ut och utformas. Det
finns ingenting om vilka utgifter som ska ingå, vilka procentsatser som
ska gälla eller vilka tröskelvärden som ska finnas med. Det är ganska
viktigt att Sverige är väldigt aktivt i ett tidigt skede när man utformar
det här då vi ju är en av de största nettogivarna.
Därför skulle jag vilja fråga vilken linje regeringen har. Vad bör finnas
med i en sådan mekanism, och hur ska den se ut?

Statssekreterare Lars Danielsson: Det är väldigt lätt att hålla med
Christer Nylander om att detta är en av nyckelfrågorna i de kommande
förhandlingarna: Hur kan en sådan här nettokorrigeringsmekanism se
ut?
Vi tycker i och för sig att det är stort steg framåt att kommissionen
faktiskt lägger tanken om en nettokorrigeringsmekanism på bordet. Det
har varit anatema från kommissionen i tidigare diskussioner. Nu inser
man att det här är någonting man måste göra. Man har också sagt att man
i de mer detaljerade förslag som kommer i juni-juli ska återkomma med
tankar om hur man i detalj ska utforma den här mekanismen.
Hur skulle då en sådan mekanism se ut? Det viktigaste för oss är att
man tittar just på nettopositionen. I dag är det så att säga en
bruttodiskussion: man tittar på ett lands BNI, och så bestämmer man avgiften
i förhållande till den. Vi menar att det är rimligt att titta både på
hur mycket pengar man betalar ut till EU och på hur mycket man får
tillbaka och sedan försöka värdera och lägga något slags tak för hur
mycket denna nettobetalning kan vara. Den bör då mätas i förhållande
till varje lands bruttonationalprodukt.
Förmodligen bör man försöka hitta något slags tak för detta. Det är
egentligen också vad britterna gjorde. Jag tror inte att Margaret
Thatcher använde uttrycket nettokorrigeringsmekanism - hon hade ett
betydligt mer fyrkantigt sätt att beskriva det - men i princip var det en
nettokorrigeringsmekanism hon fick.
Vad vi vill ha är egentligen ett mått på hur hög andel av BNP per capita
ett land bör betala netto till unionen - en siffra, helt enkelt. Exakt
var den ska ligga återstår att diskutera. I princip bör alla utgifter
och inkomster vägas in i detta: Vad betalar vi till EU brutto? Hur mycket
får vi tillbaka i form av framför allt jordbruksstöd och regionalstöd?
Sedan lägger man ett slags tak på detta i förhållande till ett lands
BNI. Men exakt var detta ska ligga återstår att diskutera.
En annan sak är också viktig att konstatera när det gäller den brittiska
rabatten, något som man ibland glömmer bort: Vi har ju också den märkliga
situationen att som ett resultat av förhandlingarna om nu gällande
flerårsbudget betalar Sverige och tre andra länder bara 25 % av vår
normala andel, så att säga, av den brittiska rabatten. Det var en
förhandlingsframgång för oss i Berlin i april 1999. Vi har alltså egentligen
inte, om man ser det strikt nationellt, så stora problem med den brittiska
rabatten. Däremot har vi principiellt stora problem fortfarande.
Det land som nu bär en stor del av bördan av den brittiska rabatten är
dock Frankrike. Jag förutser därför att det i diskussionen om den
kommande flerårsbudgeten på det här området i väldigt stor utsträckning
kommer att bli en diskussion mellan just Frankrike och Storbritannien.
Det är en intressant parallell eftersom det i den fördragsdiskussion
som vi nu snart är inne i slutskedet av också i stor utsträckning handlar
om en diskussion mellan Frankrike och Storbritannien. Det har ju också
gällt andra frågor på utrikespolitikens område. Det är en intressant
frontlinje som dras upp.
Men som sagt: Vi hoppas nu och arbetar under hand med kommissionen på
att få ett förslag från dem i sommar som ger ett tak för hur mycket ett
land netto ska behöva betala till unionen. Det skulle vara principiellt
väldigt viktigt för oss att uppnå ett sådant. Hur mycket det sedan
betyder i reda pengar är lite svårt att säga, men det viktiga är att vi
får ett tak på nettoutgifterna. Det känns väldigt centralt.

Kenneth G Forslund (s): Jag vill ställa tre korta frågor.
I kommissionens meddelande om det finansiella perspektivet skriver man
i inledningen bland annat att det är viktigt att få ut ännu mer av varje
euro som används på EU-nivå. Det kan ju tyckas något ironiskt eftersom
man ber om betydligt fler euro i samma meddelande. Den bild som Lars
Danielsson inledningsvis gav var att kommissionen lite grann har genat
förbi de problem och utmaningar som finns och löst dem genom att föreslå
en höjd avgift. Är det så enkelt? Är det verkligen den enda förklaring
kommissionen har? Det är den första frågan.
Den andra frågan är: Om man nu i dag ska fasa ut stöden till Irland och
Sydeuropa och öka stöden till de nya medlemmarna, vilket är rimligt -
det står dessutom i meddelandet att man skisserar ett ännu större EU än
det vi har sedan några dagar, ett EU med 27 länder - kan man då tänka
sig en konstruktion av dessa stöd i framtiden där det redan från början
byggs in en mekanism för utfasning i takt med det att uppställda mål
faktiskt uppnås? De här diskussionerna är ju alltid knepiga när de så
att säga ska tas i efterhand.
Den tredje och sista frågan är: Om det skulle vara så - nu ska man
naturligtvis inte ge upp alldeles i början, men ändå - att det blir en
avsevärd höjning av avgiften, kommer det då att ske någon infasning av
den? För Sverige som nettobetalare är ju 6 miljarder i plötslig
utgiftsökning väldigt mycket pengar från ett år till ett annat.

Statssekreterare Lars Danielsson: För att fortsätta traditionen att ta
den sista frågan först tror jag inte att vi ska räkna med någon infasning
av avgiftshöjningen. Vi hade ju en infasning när vi blev medlemmar. Då
förhandlade vi fram - det har också de flesta nya länder gjort - en
infasningsmekanism som på något sätt skulle begränsa effekten av
avgiftshöjningen. Jag tror inte att vi ska räkna med att det blir resultatet
av en förhandling den här gången. Det som blir resultatet av den här
budgetförhandlingen får vi nog räkna med att vi får betala från dag ett.

Kan man ha en modell för utfasning av regionalstöd redan från början
med nya länder? Ja, delvis har man det faktiskt redan med de tio länder
som nu träder in i unionen. Där finns detta redan skisserat. Däremot
finns det inte någonting sådant för EU-15, och det är det som är
huvudproblemet i dag.
Jag tycker i och för sig att man mycket väl kan tänka sig att för
Bulgarien, Rumänien, Turkiet, Kroatien, Norge och vilka de nu är ha
modeller där man redan i anslutningsförhandlingarna försöker bygga in en
utfasningsmodell. Det är fullt möjligt. Det finns vad jag se inga
rättsliga eller andra hinder för det. Möjligen kan det finnas
förhandlingstekniska hinder, vad vet jag, men det är fullt möjligt. Som sagt
gör man det faktiskt också delvis med de tio nya medlemsländerna.
När det gäller svaret på din första fråga menar vi nog att kommissionen
är väldigt ihålig i sin argumentation för den här utgiftsökningen. Man
säger att man vill ha ut mer värde för varje euro - javisst, självklart!
Men det grundläggande principiella raster som vi tycker måste läggas på
budgeten är: Ger utgifterna ett europeiskt mervärde? Detta saknar vi
nästan helt och hållet i resonemangen i kommissionens meddelande. Det
är det som bör vara den måttstock vi använder. Man bör alltid fråga
sig: Går det inte att klara dessa utgifter lika bra på nationell nivå,
eller kanske inte ha dem alls? Den måttstocken borde kommissionen föra
in i diskussionen på ett helt annat sätt än vad man har gjort.
Här saknas det tyvärr en hel del logik i kommissionens resonemang. Man
hanterar de nya medlemsländerna på ett vettigt sätt, men man har inte
vågat, velat eller kunnat ta i den betydligt svårare diskussionen med
befintliga medlemsländer om en nödvändig utformning av stödet. Det är
här vi tycker att logiken i argumentationen är ihålig.

Cecilia Wigström (fp): För Folkpartiets del ser vi väldigt positivt på
den fokusering på utrikespolitik som kommissionen skisserar och som
också regeringen säger sig vara positiv till. Det är viktigt att vi
samarbetar mer inom det utrikespolitiska området så att vi kan få större
tyngd i världen när det gäller vårt arbete för demokrati och mänskliga
rättigheter.
Nu i helgen fick vi tio nya medlemsländer. Deras utveckling till demokrati
och marknadsekonomi har ju mycket stötts av EU genom kunskapsöverföring
och finansiell överföring i form av FAR-programmet. Nu när de inte längre
är våra grannländer utan medlemmar har vi fått nya grannländer i stället
- jag tänker på Vitryssland, Ukraina och Moldavien. Hittills har de
också fått visst bistånd av EU, men nu när de är våra grannländer har
vi all anledning att öka ansträngningarna att hjälpa också dem in som
säkra demokratier och marknadsekonomier.
Jag tänkte fråga Lars Danielsson hur regeringen ser på detta och hur du
bedömer möjligheterna att få igenom ett substantiellt ökat stöd till
Vitryssland, Ukraina och Moldavien i EU.

Statssekreterare Lars Danielsson: Det finns - visserligen ganska
översiktligt beskrivet, men vi tror att det kommer mer detaljer så småningom
- helt klart indikationer i kommissionens förslag som pekar i precis
den riktning som Cecilia Wigström efterlyser, nämligen att det krävs
ökat engagemang från EU:s sida i särskilt de länder som du nämner:
Ukraina, Vitryssland och Moldavien. Man kan till och med göra kretsen
ännu något större. Det finns alltså utrymme för ökade satsningar. Dessa
kommer att konkretiseras ytterligare när EU:s arbete med strategier för
de nya grannländerna blir helt klart. Det pågår i dag ett arbete mellan
utrikesministrarna för att utarbeta strategier för EU:s grannskapsrelationer,
som du säkert känner till. Jag föreställer mig alltså att det blir
ytterligare satsningar.
Samtidigt anser vi ändå, som jag sade tidigare, att det på utrikespolitikens
område i väldigt stor utsträckning är de enskilda medlemsländerna som
bör kunna göra egna, nationella satsningar. EU:s finansiella bidrag på
det här området kan som vi ser det endast vara av komplementär karaktär.
Där kan man dock göra ganska mycket. Just erfarenheterna från samarbetet
med de tio länder som nu är fullvärdiga medlemmar visar att man genom
relativt begränsade ekonomiska insatser, om de görs strategiskt och på
rätt ställe, kan göra väldigt mycket för att lyfta de här länderna.
Vi vet dock alla att det när det gäller framför allt Vitryssland men i
viss mån även Moldavien och kanske tyvärr också Ukraina återstår en hel
del att göra innan dessa länder så att säga kan ta emot ett stöd på ett
meningsfullt sätt. Vi har ganska långt kvar, framför allt i Vitryssland,
till demokrati och ett styrelseskick som gör att vi tycker att det är
meningsfullt att göra stora finansiella åtaganden mot de här länderna.
Det är viktigt att ha en parallellitet mellan vanliga utrikespolitiska
åtgärder, dialog och eventuella finansiella åtaganden.
Som vi ser det finns det alltså ett utrymme i den här budgeten, som vi
välkomnar, att göra vissa ökade satsningar. Man bör dock ha med de
reservationer som jag nyss nämnde.

Göran Lennmarker (m): Om man ser på detta budgetförslag från kommissionen
i förhållande till EU:s framtidskonvent kan man konstatera att de inte
stämmer särskilt väl överens. Framtidskonventets bild av EU var inte
ett EU som i högre grad blir en finansiell transfereringsmekanism.
Snarare skulle budgeten uttryckt som andel av det samlade BNP minska
långsiktigt.
Det finns två saker som höjer budgeten - dels naturligtvis de nya
medlemsländerna, och det kommer ju även nya i framtiden, dels kanske ökade
åtaganden på det utrikespolitiska området. Dessa lyfts ju å andra sidan
av, om man gör dem via EU, från utgifter som redan finns fast på nationella
budgetar. Men det långsiktigt minskande är framför allt rimligtvis
jordbrukspolitiken. Även om det tar tid - för lång tid, tycker många av
oss - kommer den likväl naturligtvis att minska. Det andra är regionalstöden
i den västliga delen, de regioner som växer ur EU. Därför är det mycket
anmärkningsvärt att kommissionen lägger fram ett sådant här budgetförslag
utan att ta konventets förslag om hur EU ska se ut i framtiden med i
beräkningen.
När det sedan gäller utrikespolitiken tror jag att EU har en viktig
roll när det gäller relationerna till våra närområden, både österut och
söderut. Där tror jag kanske inte att vi enskilda medlemsländer kommer
att vara den primära aktören utan just EU. Det gäller såväl Medelhavspolitiken
som Ukraina, Vitryssland och Moldavien och kanske även Ryssland. Där är
det å andra sidan mycket viktigare att vi har en öppen handel, att vi
inte är så protektionistiska. Det är framför allt på handelssidan som
de viktigaste åtgärderna ska göras. De finansiella transaktionerna finns
där redan, men det är framför allt handeln som är det centrala för att
de ska kunna utvecklas.
Jag tror att man ska se det här kommissionsdokumentet för vad det är:
Prodikommissionens sista förslag. Jag tror att det finns anledning att
komma tillbaka - med en ny kommission om ett halvår, ett år eller vad
det nu är - och få en mer genomarbetad budget där man förhoppningsvis
också tar hänsyn till konventets förslag, vilket då kanske åtminstone
är taget även om det ännu inte har folkomröstats i varje
medlemsland.

Statssekreterare Lars Danielsson: Det sista som Göran Lennmarker tog
upp tycker jag är ganska intressant och värt att beröra: Vad betyder
det att det är en avgående kommission som har lagt fram det här
budgetförslaget? Jag kan i många stycken dela den analys som Göran Lennmarker
gör, kanske med ett undantag. Jag menar nog ändå - det sade jag kanske
innan Göran Lennmarker hade haft möjlighet att komma - att de här
utgiftsförändringarna relativt väl speglar det konventsförslag som nu
ligger på bordet.
Vad innebär det nya fördragsförslaget? Jo, det är ökade europeiska
satsningar på rätts- och inrikesområdet. Där har vi plus 162 %. Det är
mer gemensam utrikespolitik, plus 60 %. Sedan är det en hel del mer
tillväxt och annat, plus 194 %. Det stora problemet - som jag sade
tidigare luras de här procentsiffrorna lite - med den här budgeten är ju
de plus 18 respektive plus 27 procenten på strukturfonderna. Det är där
pengarna, de överdrivna utgifterna, ligger. Det är där det stora bekymret
ligger.
Det intressanta är dock: Kommer en ny kommission att på något sätt komma
med ett nytt förslag? Ja, det är det ju ingen som vet. Vi vet inte ens
hur den nya kommissionen kommer att se ut, vare sig vem som blir ordförande
eller vilka kommissionärer som kommer att ingå. Men det är klart att vi
inte skulle ha någonting emot att vi fick ett något mer realistiskt
budgetförslag från en ny kommission.
Vi har i det här läget avstått från att begära, som en del länder har
gjort, att man ska skrota det förslag som kommissionen har lagt fram
och börja om från början. Vi menar att även om vi tycker ganska illa om
det så kanske man kan arbeta med det som utgångspunkt men försöka
förändra det radikalt.
Jag vill dock inte på något sätt utesluta att vi får en utveckling där
den nya kommissionen väljer - kanske på eget initiativ och efter att ha
lyssnat på ett antal länder, bland annat Sverige - att komma med något
mer realistiska siffror. Det skulle i så fall innebära att det jag angav
tidigare, nämligen att vi förmodligen inte kan slutförhandla detta förrän
våren 2006, säkert blir en realitet, men det tycker jag nog att vi kan
leva med. Det viktiga är som sagt att slutresultatet blir det rätta.
Som vi ser det måste vi nu ändå utgå från att vi ska hugga tänderna i
kommissionens detaljerade förslag som kommer i sommar och börja förhandla
stenhårt redan i höst, innan den nya kommissionen träder i kraft. Skulle
det komma nya och bättre underlag från kommissionen - utmärkt, då klarar
vi väl det. Då har vi något nytt att jobba med.
Jag har tidigare också fått frågan: Vad händer om man inte kommer överens
om en sådan här förhandling? Det är en ganska intressant fråga. Det är
ju faktiskt så att en flerårsbudget i princip bygger på enhällighet,
åtminstone enligt det nuvarande fördraget. Alla medlemsländer måste
säga ja för att vi ska få en ny flerårsbudget. Skulle vi teoretiskt
säga att det inte blir någon överenskommelse blir det ingen flerårsbudget.
Då kommer man i stället att jobba med årsbudgetar som är utformade på
ett sådant sätt att man tar, i det aktuella fallet, 2006 års budget,
gör vissa uppräkningar och så blir det 2007 års budget. Det blir resultatet
om man inte kommer överens.
Nu tror jag att de flesta, kanske till och med alla, vill att man når
en överenskommelse om en sådan viktig fråga som flerårsbudgeten. Men
det kan vara bra att veta inför den fortsatta diskussionen att skulle
man inte komma överens blir det inte så att unionen stannar, utan då
tillämpar man ett system som i viss mån påminner om det som exempelvis
den amerikanska administrationen har när man inte kommer överens om
budget mellan administration och kongress. Där kallar man det för
continuing resolution, tror jag. Det är alltså ungefär samma mekanism som
skulle användas i EU om man skulle hamna i en sådan situation.

Berndt Ekholm (s): Jag kan passa på att be om ett klarläggande. Tyvärr
var jag också lite sen. Vad betyder de här påslagen ihop med de andra
kostnader som naturligtvis finns för 2013 i det här procenttalet av
BNI? Vad skulle det betyda om det var samma utgifter i absoluta tal som
det var 2007? Var skulle man då hamna procentuellt i den här diskussionen
om 1 %?

Statssekreterare Lars Danielsson: Det jag har är en illustration av vad
det betyder för den svenska avgiften. Lägger man sig på 1 % skulle alltså
vår avgift ändå öka från nuvarande 24 till 30 miljarder, alltså fortfarande
en ganska rejäl ökning. Men den är då ungefär 25 %, att jämföra med de
nästan 50 % i ökning som vi har över tiden om man går på kommissionens
mera ambitiösa förslag. Det är fortfarande en ökning.
Det är också viktigt att komma ihåg att enprocentsförslaget, om det går
igenom, inte innebär några negativa konsekvenser för de nya medlemsländerna.
Vi kan också med enprocentsmålet se till att de nya medlemsländerna
fullt ut får det regionalstöd och strukturfondsstöd som de räknar med.
Lyckas vi i våra ansträngningar om 1 % kommer det helt och hållet att
gå ut över de befintliga medlemsländerna och deras regionalstöd.

Ordföranden Sven-Erik Österberg (s): Tack, Lars Danielsson! Därmed är
klockan i princip elva, och då ber jag att få rikta dels ett tack till
Lars Danielsson som har redogjort för EU:s långtidsbudget och även svarat
på frågor, dels ett tack till utskottens ledamöter som har ställt i
högsta grad relevanta frågor kring det som har sagts här i dag.
Därmed förklarar jag denna utfrågning från finansutskottets och
utrikesutskottets sida för avslutad.

Bilaga 4
Utrikesutskottets seminarium den 26 maj 2004
The European Neighbourhood Policy and the State of Democracy and Human
Rights in Belarus, Moldova and Ukraine

Urban Ahlin (s): Warmly welcome to this discussion on the European
Neighbourhood Policy and the relations in Ukraine, Belarus and Moldova.
I am Chairman of the Foreign Relations Committee. In the Foreign Affairs
Committee in the Swedish Parliament we have actually spoken a lot about
the situation in these three countries when it comes to democracy, human
rights, minorities and their prospects of future membership of the
European Union. We have spoken a lot about the Russian influence over
those countries. We have spoken at lot about the necessity for the
European Union to open the door and show interest in those countries.
And we have closely followed the ideas in the European Union to develop
the New Neighbourhood Policy.
Let me be honest and frank, as always. I must say that we are a little
bit disappointed about this new neighbourhood policy, because from the
beginning the idea was that we should have an instrument for the new
neighbouring countries. It was called Wider Europe, New Neighbours
Initiative and so on. But in the end it came to a policy for all
neighbouring countries. From the beginning it was actually meant to be for
the new neighbours, and the new neighbours are Ukraine, Belarus and
Moldova.
That is the reason why we have this meeting today. We are very happy to
see so many participants in the audience. But we are even more happy to
see so many distinguished participants in our panel. I have met several
of them before, and I can assure everyone in the audience that we will
have a very fruitful morning and a very good, frank and open discussion
about the possibilities and opportunities in those countries.
On behalf of the Foreign Affairs Committee, I would like to warmly
welcome all of you participants and all of you in the panel. Thank you
very much for coming.
The meeting will be led by Cecilia Wigström, who is Chair of our Working
Group on Wider Europe.

Cecilia Wigström (fp): I would also like to welcome all of you to this
seminar and especially welcome our international guests, who have
travelled very far to be here with us today.
We have a very distinguished panel of guests, representing politicians,
academia and NGO's. I think the discussion will be very interesting.
This
seminar is arranged by the Foreign Relations Committee together with
the Swedish Institute and the Foreign Policy Institute. We are very
happy to arrange this seminar together with these two institutes.
With the enlargement of the European Union - which is a great success
for the European continent for peace, stability, democracy and welfare
spread out to ten more countries - we now have three new neighbours,
Belarus, Ukraine and Moldova. Moldova is of course not a neighbour yet,
but with the next enlargement in 2007, when Romania becomes a member
of the European Union, Moldova is also a next-door neighbour.
This seminar will focus on these three countries. There are so many
aspects to highlight in these three countries, and we have chosen to
highlight the situation concerning democracy and human rights. We have
four speakers on this topic. Then we would also like to bring into the
discussion the policy of the European Union towards these three countries
and the form this policy should take.
We hope to have a very fruitful discussion with you on the floor after
the interventions by the different speakers. We have asked each speaker
not to speak more than 15 minutes, so that we will have time for
discussions afterwards. I ask all of you to please write down your questions,
because we will save all questions for the discussion time at the end.

Now I would like to introduce the first speaker, Mr. Boris Tarasyuk
from Ukraine. He has been an MP since 2002, and he entered parliament
on the list of the opposition of Our Ukraine. He is Chairman of the
Parliamentary Committee on European Integration. He is also Head of the
People's Movement of Ukraine. Previously he has spent 25 years in the
Foreign Service, and in 1998-2000 he was Minister of Foreign Affairs of
Ukraine.
Please, Mr. Tarasyuk, we are very eager to hear what you have to
say.

Boris Tarasyuk: Tack så mycket. First of all, I would like to express
my gratitude to the organizers of this seminar. For me it is a great
pleasure and an honour to be among the speakers of this seminar. I am
very grateful to meet my good friend Urban Ahlin, whom I met not long
ago. During our meetings I came to the conclusion that Urban has a very
profound knowledge of what is going on in our region. It is a great
encouragement for us that in the Swedish Parliament there are people
who are deeply involved and know quite well what is going on in our
countries.
I am very happy to be here in the Swedish Parliament, the Riksdag.
Historically the relationships between my country, Ukraine, and Sweden
were quite active, from the time of the Vikings to the time of the union
between Ukraine and Sweden, when Hetman Masepa and King Karl XII were
the allies in the fight against tsarist Moscovia. You know that in the
beginning of the 18th century they were together and they lost together.
But this defeat has resulted in different consequences for both countries.
For Sweden it did not lead to the loss of independence. For Ukraine it
led to the loss of independence for centuries.
Currently our relationships are quite active, and I am very happy to be
one of those who have contributed to the development of these relationships
during numerous meetings here in Stockholm and in Kiev. I remember quite
well that my last visit in my capacity as foreign minister was exactly
to Stockholm. I enjoyed very much the company of my good friend Anna
Lindh, who was the host during this visit.
I will say something on the relationship between the enlargement of the
European Union, the new policy of the European Union, the New Neighbourhood
Policy and the state of democracy in three countries, the new neighbours,
Ukraine, Belarus and Moldova.
First of all, the enlargement of the European Union led to a new political
reality. In Ukraine we received new neighbours, members of the European
Union, who were traditionally our neighbours and with whom we enjoyed
quite extensive bilateral relationships. It was quite natural for the
European Union to try to elaborate a new policy towards the new neighbours
of the enlarged European Union. This approach has received different
names and titles: Wider Europe and the New Neighbourhood Policy. I must
say that in principle we could not but welcome these efforts from parts
of the enlarged European Union to define its policy towards its new
neighbours and first of all to its eastern neighbours.
At the same time we have several concerns. For example, being a person
who was involved in the development of the relationship between the
European Union and Ukraine since the very beginning, the beginning of
the 90's, I cannot but be worried about some tendencies which appeared
in Brussels defining the policy towards new neighbours.
First of all, Ukraine in the centre of Europe, being clearly a European
country, is a country which is number one in terms of territory and
number five in terms of population. Traditionally having historic ties
with all European nations and having close connections historically and
culturally, Ukraine was referred to by the European Commission as a new
neighbour of the European Union together with all north African countries.
For us the reference to Ukraine together with countries who by the
fundamental documents of the European Union by definition cannot be
entitled, anytime in the future, to be members of the European Union,
unlike Ukraine, is not a very comfortable position.
In addition I would like to say that we in Ukraine do not feel comfortable
after some comments made by high-ranking officials of the European
Commission, including its President, Mr. Romano Prodi, who said recently
that Ukraine by no chance ever in the future can be a member of the
European Union. I wonder whether Mr. Prodi has read the fundamental
documents of the European Union, like the Amsterdam Treaty, Article 49.
To my mind this is a very wanton interpretation of fundamental documents
of the European Union. Certainly one cannot imagine that Ukraine under
the current situation, which will be discussed later, can be a member
of the European Union, but at least the prospective membership of Ukraine
in the European Union should be recognized by the European Union.
The three new neighbouring countries, Ukraine, Belarus and Moldova, are
all of them derived from the same entity, the former Soviet Union. But
each of those countries is different, with different starting-positions,
starting-points. If Ukraine and Moldova have declared their intention
to join the European Union, and the European Union is not responding
with reciprocity, then Belarus never has expressed its interest in
joining the European Union and is tending to join other unions, like a
union with Russia.
The democracy situation in all three countries is absolutely different,
with some very common features. As to Ukraine, I would say that at the
end of the 80's and the beginning of the 90's, the democracy, the respect
for human rights and freedom were on the rise in Ukraine. Here I must
refer to the very fact that it was at the end of the 80's and the
beginning of the 90's when the patriotic democratic forces gained the
victory and re-established the independence of Ukraine, in the middle
of 1991. This independence proclaimed by the Ukrainian Parliament was
confirmed by the all-Ukrainian referendum on the 1st December 1991.
More than 90 per cent of the Ukrainians expressed support for the
independence of Ukraine. It was not just the proclamation of independence;
this was the proclamation which was supported by the whole population.

When Ukraine still was a part of the former Soviet Union we had the
first democratic elections, as a result of which Ukraine, being a part
of the Soviet Union, received a real democratically elected parliament.
In 1991 we had a real democratic presidential election, as a result of
which Leonid Kravchuk was elected the first President of Ukraine. Until
1994, when there was a second presidential election as a result of which
Leonid Kuchma, the current President, gained the victory, we had a real
democratic environment in Ukraine which was developing. We had freedom
of press. For the first time in the former Soviet Union space there was
a peaceful and democratic transfer of power from President Kravchuk to
President Kuchma, so it seemed to be the victory of democracy in Ukraine.

But the situation started to change by the end of the 90's, and there
is a tendency to authoritarian rule in Ukraine under President Kuchma,
who's second term is about to expire by the end of this year. This
tendency started immediately after Leonid Kuchma was re-elected, for
the second time, President of Ukraine. Since that time he started the
attack against the constitution, initiating the so called all-national
referendum on the changes in the constitution. These manipulations and
the attempts to tailor the constitution under the current regime are
continuing.
You remember that it was exactly in the year 2000 that the well known
opposition journalist Georgy Gongadze disappeared and proved to be killed
by the regime. The Cassette scandal, which testified to the involvement
of high-ranking officials in Ukraine who were involved in undemocratic
activity, was revealed. We started to have the internal crisis, and it
coincided with the second term of current President Kuchma. In 2001 we
had the resignation of the most successful government in the history of
renewed independence of Ukraine, the government of Viktor Yushchenko.
This was a proof of the attack against democracy.
What do we have currently? We have a disbalance of powers, major branches
of powers in Ukraine, in which the one branch led by the President and
his administration is over exceeding the other branches of powers, which
is unnormal in any democratic country, Sweden included. We have the
legislative power and the judicial power being ruled by another branch.
The freedom of press is under threat currently in Ukraine. The right
to elect and the right to be elected has been threatened during recent
elections in 1998, 1999 and 2002, in different by-elections, and recently
in the mayoral elections in the city of Mukachevo in western Ukraine
last month. This was a complete failure of democracy in Ukraine.
We are witnessing the lack of rule of law in the country, in which the
judicial branch is dependent on the administration, the enforcement of
law, the instrument of oppression of the opposition and attacks against
opposition, against the businesses loyal to the opposition, against any
mass media which is trying to be objective. Certainly the forthcoming
presidential election on the 31st October is going to be the test of
the democracy in Ukraine.
Obviously democracy in Ukraine is under threat. The future of Ukraine
depends on the results of this forthcoming presidential election, but
the picture is not as bad as you may imagine. The democratic forces in
Ukraine are rather strong. We have the largest faction in parliament,
Our Ukraine, 100 deputies out of 450. We have received the largest
support during the parliamentary elections. We have the most popular
politician as the leader of the Coalition, Viktor Yushchenko, having
the best chances to win the election.
What do we need? We need that the forthcoming presidential election is
free, transparent and democratic. In this regard we rely on the support
of all democratic countries, Sweden included, with your observers sent
to this election in Ukraine the 31st October. I think that democracy in
Ukraine will prevail. Ukraine will come back to the road of democracy
and will join other European nations as a democratic, prosperous country.


Cecilia Wigström (fp): Thank you very much, Mr. Tarasyuk. I am sure
that there will be at least some Members of our Parliament who will
gladly come to Ukraine to monitor the election.

Boris Tarasyuk: Not enough.

Cecilia Wigström (fp): While you are being here soliciting us maybe
there will be even more MP's coming.

Boris Tarasyuk: I have already put it in my calendar.

Cecilia Wigström (fp): Now I will give the floor to Ms. Kerstin Zimmer.
She is a Ph.D. and a political scientist from the University of Frankfurt
am Main. Between 1999 and 2001 she participated in a research project
entitled Regional Development Policy in Eastern and Central Europe,
Actors and Institutions in Hungary, Poland, Romania and Ukraine. She is
focusing mainly on Ukraine. She teaches on transformation in central
and eastern Europe and industrial relations at the University.

Kerstin Zimmer: First of all I want to thank you for inviting me and
giving me the opportunity to present my view on Ukraine as a political
scientist. I agree with many of the things Mr. Tarasyuk said, but I
want to present them in a different way, from an academic point of view.

As was already mentioned, I did some research in Ukraine focusing on
the regional élite. I focused on the Donetsk regional élite. Mr. Tarasyuk
has already rightly corrected me saying that I should properly use the
word that is used in Ukraine, which is the Donetsk Clan. It is really
hard to distinguish between a regional élite and a clan in that case.
As this regional group is becoming more and more important in the
Ukrainian political process, especially since 2002 when the former governor
of that region became prime minister, I had to deal of course with
Ukraine in general. I will present to you some results of my research
and a more general view on Ukraine.
First of all I want you to have a look at Ukraine and Europe. This is
a picture maybe all of you know. It is Ruslana Lyzhichko, who won the
European Song Contest this year. This was celebrated very much in Ukraine,
but the question is: Is that really the kind of integration Ukraine
wants into Europe, or is there more to that? The person in charge of
European integration in the Foreign Ministry was dismissed, while at
the same time this singer became an advisor to the Prime Minister of
Ukraine. It is a paradox for me. I think the relationships to the
European Union of course will be defined in political terms.
If we have a look at what the relationships with the EU and the
possibilities for further integration will depend on, I would say it is
first of all the political development and the state of democracy within
Ukraine. As Mr. Tarasyuk has already mentioned, the political and
constitutional reforms that are under way in Ukraine will be very important.
It is also the presidential election, that will take place at the end
of October this year, that will probably decide on what kind of
relationship Ukraine will have with the European Union.
First of all, one has to ask the question: What kind of a state is
Ukraine? I want to give you some theoretical reflections and approaches
which I will then fill with empirical examples in order to make it more
understandable. Here are some theoretical approaches.
As you probably know, political scientists always have a kind of obsession
to classify political regimes. What type of regime do several political
scientists see in the former Soviet bloc, and especially in Ukraine?
Several people have come up with the title - these are hybrid regimes.
That means they are neither democratic, nor authoritarian. Others have
applied semi-authoritarian, semi-democratic - semi-whatever. The problem
with these categories is that they tell us very little about what these
regimes really are. They only tell us what they are not. But they can't
explain the logic of action within these regimes.
I want to present two other theoretical approaches that are more able
to explain what is really happening. There is one approach put forward
by two American political scientists, who have called the political
regime in Ukraine and also in Moldova as competitive authoritarian
regimes. What does that mean? First of all, democratic rules matter.
This is the first reason to say that one cannot really call these regimes
authoritarian, because both the opposition and the ruling élite refer
to democratic rules. They are maybe not applied constantly on a permanent
basis, but they are applied.
Why is that? The two authors say that it is pluralism by default. It is
not really pluralism that is based on a strong civil society. But there
are two other reasons for pluralism to sustain in these countries. First
of all, we have a divided élite. There is of course an opposition and
a ruling group, but both groups are divided in themselves. That means
that the opposition is divided and cannot really push through real
democratic reforms, because they have clashes of interest within the
group. The same is true for the ruling élite. Because of these different
interest constellations neither an authoritarian, nor a democratic regime
can be established. Of course these countries are exposed to international
influence. For Ukraine this is probably first of all the United States
and the Council of Europe.
The second approach is something that goes back to one of the great
sociologists, Max Weber, and it is an approach that says that we are
dealing with a neo-patrimonial regime. This is a big word - what does
it mean? First of all, it refers to a lack of a functional separation
between the economic and political spheres within the country. The
political reforms after 1991 were supposed to bring about a separation
of the political and economic spheres. But this has obviously not
happened in many of the countries of the former Soviet Union.
This leads to a fusion of two different logics of action. It also leads
to the fact that private relationships permeate administrative relations.
There is no really administrative logic behind many of the things that
happen, but private relationships or private interests use administrative
means in order to further their own interests. Several people have also
spoken about the privatization of the state in that case.
Finally this approach has also been used to describe many regimes,
especially in African countries, and what the authors there refer to is
a strong élite competition that is fuelled by the neo-patrimonial leader.
This is how he stays in power. He will always try to enhance the
competition both within the ruling group, in the opposition and between
the two groups in order to make himself kind of invulnerable to any
opposition coming from different groups and also coming from opponents
within his own camp who might become more popular and more influential
than himself.
Now coming to Ukraine and the Kuchma Regime, what does that mean for
Ukraine? Mr. Tarasyuk has already mentioned that Kuchma was first elected
in 1994, and he was re-elected in 1999. Here you can see one of the
campaign posters 1999 that says that everything will be fine and good.
As we all know, things have not really improved since then.
Mr. Tarasyuk has already referred to the authoritarian tendencies, the
referendum in 2000, the strengthening of the presidential administration
and so forth.
Then we also have this élite competition. It is some kind of a balancing
policy, in my view, which Mr. Kuchma is doing, trying to play off several
different groups within the so called party of power against each other.
It is the different oligarchs, who all have their political organizations
behind them.
It is also something that Keith Darden - I think he is American - has
called the "blackmail state". It is not ruled by law, which many people
would like to see in Ukraine. It is rather ruled through law. This means
that law is used in order to subdue opponents. Law is used selectively.
It is not as the words "rule off-law" say, but it is applied in certain
cases when it seems appropriate to the people in power.
Of course in 2000 - Mr. Tarasyuk has already mentioned it - the Gongadze
affair seems to be a turning point in the Kuchma Regime. First of all
there was a declining public support, and it has declined ever since
for Kuchma personally. It led to international isolation. What did this
international isolation mean? First of all it meant that Kuchma was
leaning more towards Russia. This is one thing I am not going to talk
about. But he also relied on strong domestic actors, who were able to
support him and his allied parties, especially in the 2002 election.
One of them is the so called Donetsk Clan.
I have already mentioned the Donetsk Group. The Donetsk Group has become
more and more influential at a national level. In November 2002 former
Governor Yanukovitch was elected prime minister. In April 2004 he was
proclaimed presidential candidate by the so called majority in the
Ukrainian Parliament.
Now I come to the so-called political reforms. These are attempts to
change the constitution in Ukraine at the moment. The first proposal is
to switch from a rather presidential system to a parliamentary system
and then also in the future have the President elected by the Parliament
and the population, to strengthen the role of the Prime Minister and
also have a proportional election of parliament. At a first look this
seems very nice; we are going to have a parliamentary system, a more
democratic system in Ukraine. But if we have a look at it and look behind
it and at the logic of the whole thing, it is a strategy first of all
to weaken. Mr. Yushchenko will probably win the presidential election.
It will also then give him two years as president and then have the
next president elected by the Parliament in 2006.
We can have a short look at the presidential election and some of the
people involved in the whole game at the moment. We first of all have
a divided ruling group. There are three groups that are most important.
It is the Donetsk Clan, which is Mr. Yanukovitch in general and the
new governor of the region, and it is also Mr. Akhmetov, the richest
man in Ukraine, one of the so-called oligarchs. Then we have the group
from Dnipropetrovsk which is Mr. Pinchuk and Mr. Tyhypko. We also have
another group, the so called the Kyiv Clan, or the Kyiv Group, which is
Mr. Medvedchuk, who is head of the presidential administration, and Mr.
Surkis, who is first of all President of Dynamo Kyiv and also is a
rather rich businessman. Then we have an ascending person coming now
from Kharkiv, who is not that visible at the moment, but he will be, I
am quite sure.
Then we have a divided opposition. We have Ms. Tymoshenko, Mr. Moroz,
Mr. Symonenko and Mr. Yushchenko. They are all considered to be part of
the opposition, but if one has a look at their strategies in the way
they co-operate one cannot really say that they are heading into the
same direction. Some parts of the so-called opposition on certain
occasions vote with the majority in the Parliament for strategic reasons.

Public support at the moment for the two major candidates in the
presidential race: Which candidate will they vote for? We can have a look
at two persons. Most people would probably vote for Mr. Yushchenko and
fewer for Mr. Yanukovitch. But one can see that a lot of people have
not decided or would vote for several other candidates. So it is not
that clear what will happen.
Something that is still more interesting is who people think will win
the election. It is interesting to see that more people think that Mr.
Yanukovitch will win the election than Mr. Yushchenko. Also they are
more inclined themselves to vote for him. They expect several things to
happen that will make his victory impossible.
It is still the role of the media, which Mr. Tarasyuk has already
referred to. During the last election they were used by public authorities
in order to subdue the opposition.
This presidential election, or the campaign especially, I think will be
decisive for the development of democracy in Ukraine.

Cecilia Wigström (fp): Thank you very much, Ms. Zimmer.
Now I will ask Mr. Jaroslav Romanchuk to take the floor. Mr. Romanchuk
is President of the Scientific Research Mises Center in Minsk. He is an
economic analyst at the Analytical Center "Strategy" in Minsk. He is
also Vice Chairman of the United Civil Party, which is an opposition
party in Belarus.

Jaroslav Romanchuk: Thank you so much. It is an honour for me to be
here and to share my views and ideas about the situation in my country,
which is distinctly different from the situation in Ukraine and Moldova,
the other two countries which are neighbours of Wider Europe, of the
enlarged EU. It is easy on the one hand, because you don't have to look
at so many pictures to understand what is going on in our country. You
just have to have one big picture of the guy who has been running the
country for ten years. There is no need to explain in detail all the
sad records of the authorities that we have been experiencing for this
period.
Essentially I just would like to mention the kind of repression that we
faced against key individuals and structures. First Mr. Marinich,
ex-ambassador to Latvia and leader of one of the NGO's, now is in prison.
He was arrested allegedly for gun possession that was found in his
place when he was not there. That is very sad. Another thing is that
Anatoly Lebedko, Chairman of the United Civil Party, has two criminal
cases pending for slander and defamation of the President. Recently he
was fined 900 dollars for taking part in something that even policemen
did not recognize, but the judge had a different opinion. It is also
speaking fact. The third thing is that we have the Helsinki Committee
in Belarus chaired by Ms. Tatiana Protsko, and she also has a criminal
case against her for implementing a Tacis programme that was confirmed
and approved by the authorities.
Authorities are taking care of political parties, civil society and
human rights organizations.
Another thing is the civil society per se. We have a growing list of
organizations, especially grass root organizations, that were closed
down by the authorities. Most of them are located in regions, so the
authorities don't want the opposition to deal with regions and to
essentially develop ties with common people.
Political parties: At present the authorities are considering amendment
to the legislation of political parties under which political units
cannot be registered on private apartments and flats. If this is done,
95 per cent of all opposition political parties structures will be
liquidated, and they will not have the right to nominate their candidates
for the coming parliamentary elections in October 2004.
Independent media: Independent media now work closer to the conditions
of their counterparts in central and eastern Europe than in the late
80's. There are newspapers like BDG, Vremya and Dzen. They use a network
of NGO's and political parties to reach the audience. They are denied
contracts to distribute by the state monopoly Belsoyuzpechat, and raids
in their offices and harassment of the people who are responsible for
the papers are habitual.
Finally educational institutions: Educational institutions like the
European Humanities University, the only European like university in
the country, was under harassment, and its president was threatened to
resign. It was given the license two weeks ago, but at the same time
there are many procedures that can be initiated and can lead to closing
down this particular institution. The only Belarusian language college
in the country was closed down, and in spite of numerous strikes and
activities of both parents and kids the institution still goes down,
and they are considering moving to Vilnius. That is also a very good
example of how the authorities treat their own culture and traditions.

What does the international community do to help us out? Essentially we
have a lot of resolutions passed by the European Union, the European
Parliament, OSCE, the Parliamentary Assembly of the Council of Europe
and the United Nations, statements that are very good, statements that
are directed to change the situation in the country. But in order for
these statements to reach people we need not just European media - we
need Belarusian media, we need people, hands and brains to talk to common
people and express the position of the international society that is
feebly heard in my country. We have the OSCE office in Minsk, and we
have very heated discussions about it. Its weakened mandate is obvious
now, and many people in Belarus consider it confusing that an organization
like OSCE is taking such weak a stand towards Belarus.
Probably one of the biggest problems I have with the international
community is that it has been applying the policy towards Belarus as if
it was a democracy. If the international community had applied this
kind of approach to central and eastern European countries in the 80's,
I don't think that there would have been any meaningful changes, and
the socialist bloc would never have collapsed.
We have very good statements, and we know what is going on. But at the
same time mechanisms and tools of policy are not there. It is clear
that there is no clear vision of development of the situation in my
country. Different international organizations, including the EU, hold
different opinions, and it is difficult to find even a person to address
who can co-ordinate activities of the Parliamentary Assembly of the
Council of Europe, OSCE, the European Parliament and the European
Commission. That is probably one of the biggest problems, because even
inside the EU there are conflicting ideas of how to deal with Belarus.
One group of countries believes that it is important just to leave
Belarus as it is, because it does not want to join the European Union.
The other group of countries believes that it is their moral obligation
and duty to help the Belarusian people, who overwhelmingly express their
support of joining the European Union. Recent opinion polls show that
up to 65 per cent of the population favour this development of foreign
policy of our country.
What are the meaningful factors that will bring changes to Belarus?
First of all it is the consolidation of the opposition. Countries,
political parties and NGO's have worked hard to form a coalition. Now we
have the People's Coalition Five Plus, which unites six political parties
and 200 NGO's, that cover probably about 90 per cent of the territory
of the country. That is very important, because one could say: How could
the Belarusian People's Front, Nationalists, Liberals, Social Democrats
and Communists be in the same boat? The coalition of what? The response
is very clear, when the fate of the country is at stake. When we talk
about just one visible danger, then we should get together, forget about
our troubles and quarrels about programme issues, and we should deal
with pure and very clear things; independence or sovereignty, democracy
and human rights. That is what the Coalition stands up for.
The only party that did not join the Coalition was the Social Democratic
Party. We have a co-operation and agreement with the Respublika group,
which consists of a few members of the current Belarusian Parliament.
Other groups are marginal. They rather exist on the Internet than in
reality.
It is obvious that the authorities are very nervous about the activities
of the Coalition, because we campaign in the regions and we produce
information materials. We came up with 220 candidates for the coming
parliamentary elections. We have a clear strategy and a programme, which
is called "Five steps to a better life". It is everywhere. As you know,
the authorities use different tricks to dismember the Coalition or to
break it apart.
Another fact that would definitively bring changes to Belarus is
deterioration of the relations with Russia. It is common knowledge that
the leadership of Russia does have a different vision of the relations
with Belarus. At the same time, the Russian authorities failed to meet
its obligations on a monetary union and on a customs union. It is a
fact that the Minister of Economic Development in Russia stated that
Belarus is number two in terms of protectionist measures used against
Russian goods. A customs union does not exist. There are a lot of
conversation and talks about it, but de facto it never existed. Now the
union of four that is being discussed - Ukraine, Belarus, Kazakhstan
and Russia - is another alternative that the Kremlin is trying to pursue,
but its prospects are rather vague too.
The last factor that I would like to mention here is the growing
discrepancy between the paper economy and the real economy. When you look
at papers, numbers and statistics, you see that Belarusian economy grows
about 10 per cent of GDP a year, so it puts the European Union to shame.
But at the same time, when you talk to directors and talk to people,
there are growing concerns about growing unemployment. Recently there
was a very good report, presented by the ex-minister of economy, that
30 per cent of the jobs in the Belarusian economy are threatened if the
country does not start economic reforms.
What can Wider Europe or the European Union do to help Belarus and to
pursue its own policy and stand up for its values? First we need a clear
message from the European Union, if possible from European parliamentarians,
European national delegations and national parliaments that Belarus
belongs to Europe: We want Belarus to be a part of the European Union
- provided it means standard criteria.
I fully agree with my Ukrainian colleague that it is sad that some
European politicians took this position. It hurts more for us in
authoritarian countries than it probably does in Ukraine, that is much closer
to democratic standards.
We also need a body to co-ordinate activities. Either it is an ad
hoc-committee or it is a working group or a bureau - the name of it does
not matter. We need a person, and we need a policy. Only if this is the
case it can lead to changes. It is surprising that the EU has an embassy
in Barbados but does not have any institution in Belarus, which obviously
is closer to Europe.
Then we need a more active involvement of Belarusian civil society to
European processes. Here I talk about a wide range of activities:
inviting Belarusian experts, working out programmes, seminars, training.
We need more Europeans to come to Belarus and raise awareness among
common people in Europe and your countries that Belarus is a country
that belongs to Europe. It is not outside of trade and cultural roots
of our continent.
Information is a critical issue. If we take the position that we will
only support officially registered papers within the framework of
existing legislation and distributed through the national monopoly, that
will lead nowhere. There are many ways to distribute materials and reach
the audience. Timing is now crucial. We are on the eve of parliamentary
elections. We know how to reach people, but we need some assistance.
We shouldn't abandon co-operation with authorities altogether, though
we should be very firm on some fundamental value issues, like missing
people. A resolution has been passed in the Parliamentary Assembly of
the Council of Europe. It states that some representatives of the
Belarusian authorities are maybe involved in criminal activities of
kidnapping politicians. In this case we expect the European Union and
national parliaments and governments to take some action. If there is
no action after this very good resolution, that can be interpreted as
a sign of weakness of the European Union and lack of interest of policy
per se.
It is in the common interest of both the Belarusian civil society, the
country as such and the European Union to deal with authorities on such
issues as cross-border co-operation, drugs, money laundering, women
trafficking, some fundamental key ecological issues. While dealing not
directly with administration we can deal with people who live in regions
and districts who face these problems in their daily lives.
By having this kind of co-operation nobody would tell the European Union
that it alienates Belarus altogether. It just has its own policy. Within
Wider Europe and the New Neighbourhood Strategy, or without it as a
separate document, we really need a strategy for Belarus. If we have
motivated, highly knowledgeable and energetic politicians and civil
society activists, we need all 25 countries of the European Union to
bring meaningful changes to Belarus. I am sure that within a very short
range of time we will change our country, and it will be full speed
towards a European Union membership.

Cecilia Wigström (fp): Thank you, Mr. Romanchuk, for your intervention.
I am sure you probably know, but let me otherwise tell you: All Swedish
parties have a very strong programme to co-operate with democratic forces
within Belarus. Sida, our development agency, has put a lot of money
into supporting Swedish NGO co-operation with your country as well as
with Moldova and Ukraine, of course.
Since we don't have time for questions, please save your questions for
Mr. Romanchuk for later, and we will go on to the next and last country,
Moldova. I would like to give the floor to Mr. Stefan Uritu. Mr. Uritu
is a Ph.D. and is associate professor of the Physics Department of the
Tiraspol State Pedagogical Institute, now evacuated to Chisinau. He is
also Chairman of the Helsinki Committee for Human Rights.

Stefan Uritu: Thank you for the opportunity to be here to present my
opinion.
I would like to present our report, handed out to you, on human rights
and the Communist regime in Moldova, the Communist rule.
Speaking about the evolution in Moldova I would like to draw your
attention to that after the 25th February 2001, when the Communists came
into power, we have been concerned about the brutal violations of the
principle of separation of power. We don't have an independent judiciary
system in comparison with the situation before the 25th February 2001.
As a result of this the government party violates the principle of
independence of the mass media and freedom of expression. We can present
a lot of information here, but now we have free files. A free deputy in
parliament produced an investigation. He participated in a meeting in
which a flag of the Russian Federation was set on fire in connection
with military presence of the Russian Federation in Moldova. We protested
against the presence of troops from the Russian Federation in Moldova.
We consider the setting on fire of a flag in public as a kind of freedom
of expression. Since 1990, or 1992, until now different kinds of protests
against the presence of Russian troops have not had any good results.
In Transnistria there are 42 000 tons of military mines which can explode,
and they are dangerous for us and are used to influence democratic
changes in Moldova.
We are concerned about violations against freedom of election. Last
year there were local elections i Moldova. The Communist Party started
an investigation against all serious opposition, such as a person
participating in the election in opposition of the Communist Party. E.g.
Mr. Urecheanu, Mayor of the capital city Kishinev, participated in the
opposition against the Communist Party. He was arrested one day before
the election. Only the influence of our committee and the OSCE mission
in Moldova made it possible for Mr. Urecheanu to be released and to
participate in the election. After the election until now Mr. Urecheanu
has been free.
The problem of democratic development in Moldova is the Transnistrian
conflict. I am not a diplomat, and therefore I will speak frankly. The
Transnistrian conflict has been created by the Russian Federation and
is used by the Russian Federation to manipulate the situation in Moldova.
One famous leader from Transnistria, the Minister for Security, Mr.
Antiufeev-Shevtsov, said in an interview in a Moscow newspaper that
before Moldova he was in the Baltic countries, in Lithuania. Whilst
being in Lithuania he created a network which was able to manipulate
the political, social and economical situation in all Baltic countries.
After the putsch in Moscow in 1991 he came to Moldova. In a short time
he created the same kind of network using the same way to manipulate
the political, economical and social situation not only in Moldova but
in the whole region around Moldova. This is true.
6 000 persons in Transnistria are hostages of the separatist Smirnov
Regime. You can read in a different section of the report about
Transnistria that grade schools using the Latin alphabet have been evacuated
from the cities and villages. 10 000 children have to walk about 30
kilometres to school every day.
Since February 2002 Smirnov has blocked the penitentiary in Bender.
About 450 detainees are in this penitentiary without heating, electricity
and water.
I consider the key problems in Moldova can be solved if the Transnistrian
conflict is solved. In my opinion the European Union made a good statement
when it declared an interdiction for travelling in the EU and the USA
for 70 leaders of the separatist regime in Transnistria. I know that
Germany wanted to arrest all separatist leaders in Germany. I invite
Sweden and the whole European Union to make the same statement, to arrest
separatist leaders in their countries.
I would like to invite the European Union and Sweden to put pressure on
Ukraine to improve the border between Moldova and Transnistria. Over
this border travel military mines, persons and other criminal aspects.
I also think the European Union later should work with civil society
in Moldova to diversify political parties and to improve the opposition
parties. We can now not speak about an opposition in Moldova. All the
parties are small, the Communist Party excluded.
I would also like to say thank you to Sida, the Swedish International
Development Cooperation Agency, and the Swedish Helsinki Committee.
They have done a good job in Moldova. They have diversified civil society
acitivites and made it possible to develop democracy in Moldova.

Cecilia Wigström (fp): Thank you, Mr. Urito. I wish to thank you for
your contribution to this seminar.
It is now time for a coffee break.

COFFEE BREAK

Cecilia Wigström (fp): Welcome back. Let us continue our seminar. After
the coffee break we will listen to our last speaker. I would like to
give the floor to Mr. Karsten Mecklenburg, working within the European
Commission, Directorate General External Relations. Mr. Mecklenburg has
worked within different European institutions since 1997, all the time
working with the countries Russia, Ukraine, Belarus and Moldova. At the
moment he is Desk Officer for Ukraine, Belarus and Moldova and a member
of the Wider Europe Task Force.

Karsten Mecklenburg: I will try to keep to the time limits to shortly
present the European Neighbourhood Policy, but also say a few words on
the question of the state of democracy and human rights in the three
countries - as this is the title of the seminar. I will also take the
opportunity to react to some of the remarks made in interventions by
previous speakers.
Let me start by recalling what the European Neighbourhood Policy is. I
am sure most of you as you have arrived to this seminar, certainly well
prepared, will have a knowledge about the developments. Let me recall
the discussion about how to develop, to address, the EU's relations
with neighbours after enlargement. It started more intensively during
the course of the summer of 2002. The issue was raised inside the EU
with the approaching conclusion of accession negotiations with the
current new member states and with the target date fixed for the EU
enlargement. As Mr. Ahlin put it correctly, at the starting point the
focus was clearly on the new neighbours, on the countries in the east.
There we have the majority of new member states and there we have the
new borders with Belarus, Ukraine and in a couple of years also likely
with Moldova.
The question was what the EU approach should be. How should we address
the opportunities but also the challenges posed by EU enlargement by
expanding the EU's external borders towards the east? During the course
of the year of 2002 the discussion went on. There was a joint letter of
Commissioner Patton and the High Representative Mr. Solana to EU member
states. And the discussion in the EU Council and among the member states
went into the direction saying that we shouldn't forget about the similar
challenges but also opportunities existing around the EU also in our
southeastern and southern neighbourhood. The countries in the Balkans
do already have a kind of accession prospective in their respective
agreements. A distinct procedure was made clear, because it is a distinct
process. We have the stability and association process, while also
keeping in mind, obviously, they are also neighbours of the enlarged EU.
The result of this discussion and process inside the EU towards the
end of 2002 and in the beginning of 2003 was that the Commission was
invited to present ideas for a new policy approach with the neighbours
of the enlarged European Union in the east and in the south. That
resulted in a Commission paper, a so-called communication, published in
March 2003, that developed these requested ideas.
The Commission precisely took up the point of opportunities and challenges.
That is also something which was mentioned by some of the previous
speakers, including e.g. Mr. Romanchuk from Belarus.
What is our interest? Our interest is, of course, to strengthen and
develop wealth, stability and security inside the European Union. But
that cannot be done without a similar development in neighbouring regions,
whether it is in the east or in the south. Obviously there is a certain
interest in countries like Poland, a new member state, but also Germany
and the Scandinavian countries to have a closer look at our eastern
neighbours. Ukraine and also Russia is a distinct issue. Countries like
Spain, Portugal and France also insist on close relationships and the
challenges and opportunities we as the EU and they as member states
have with countries like Morocco in the south, with intensive economic
and interpersonal relationship. Therefore we should try to find a
flexible concept of principals that can apply as a basis for relations
with all these countries, while clearly highlighting and insisting on
the need to differentiate based on the state of development of the
countries' relations with the European Union and its member states, based
on the state of economic, political and democratic developments, but
also, important for Ukraine and Moldova, based on the countries'
furthergoing objectives and aims, the desire to become a member of the
European Union at a later stage.
The Commission outlines these ideas. If you wish to summarize this, one
of the major offers, ways to intensify our relationship and to address
the question of development of stability, wealth and security in the
neighbourhood countries, was to increase co-operation, but to turn away
from co-operation to a level of integration, to a level of integration
in terms of economic integration, cultural integration etc., to develop
a long-term perspective of giving these countries a stake in the EU's
internal market. It is quite a lot, and it poses a lot of challenges.
The
Commission had also put on the table the question linked to joining the
internal market benefiting gradually from the freedoms that are a part
of the internal market. It is obviously a very delicate question. What
does it mean, medium term, long-term, to benefit and participate in the
four freedoms?
To prevent any kind of new dividing lines, to offer intensified
participation, under the existing co-operation, we do already have a high
level of co-operation. Ukraine is a good example, i.e. to intensify the
co-operation and to open further participation in EU programmes, EU
actions, to develop exchange, twinning and increased assistance, targeted
at these overall objectives.
What I want to make clear, and that is by way of reacting to all of the
previous speakers, is to say that this European Neighbourhood Policy is
maybe a reaction and a response to the EU enlargement that took place
three weeks ago, but it is not meant to give an answer to the question
of EU membership of the countries included in this policy approach. Mr.
Ahlin said he was disappointed about putting eastern neighbours together
with southern neighbours. Our position is known, in particular to Mr.
Romanchuk and to Mr. Tarasyuk. If that impression does come out anywhere,
is reflected like that in the press, it is wrong. Mr. Prodi has insisted
on that. Commissioner Patton and Commissioner Verheugen have insisted
that by no means the elements put on the table for the European
Neighbourhood Policy are meant to answer the question whether Ukraine or
Moldova could become members of the Europan Union one day. We say that
that is not the issue for the European Neighbourhood Policy. In brackets,
Mr. Verheugen has said that obviously, in substance, implementing a
European Neighbourhood Policy will mean a great deal of preparation for
something that might come up on the table some day. If you wish, it is
the substance. President Prodi has called it an early stage; to share
with the countries everything but institutions. This means offering the
countries regular participation in the EU's internal markets, possibly
benefiting from the four freedoms, whithout necessarily joining the
Council of member states or the European Parliament. You might call it
a mere formality, but it is obviously a lot.
I believe it was Mr. Tarasyuk, and Mr. Romanchuk referred to it, who
mentioned an article in the Financial Times that created some waves in
the Ukrainian press about President Prodi saying that never ever would
a successor state of the former Soviet Union join the European Union.
As far as I know Mr. Prodi has never said that. I would be surprised if
he had said it. There was an interview recently in a Ukranian newspaper
where this was rectified. President Prodi made it clear that this is
not the position of the Commission and the European Union. It should be
clear enough that Article 49 of the current Treaty of the European Union
remains valid, including the potential prospective for any European
country that fulfills the necessary criteria to join the EU. We would
insist that this is from our perspective not on the table, and this is
not a question to be addressed by the European Neighbourhood Policy.
Mr. Romanchuk said that Belarus, the Belarusian society, would need a
message that Belarus belongs to Europe. Mr. Tarasyuk has not said that,
but I am sure he would agree that Ukraine needs a message that the
country belongs to Europe.

Boris Tarasyuk: We are sure!

Karsten Mecklenburg: Exactly! You are convinced that Ukraine belongs to
Europe, in the heart of Europe.
One should be ready to make a distinction between Europe and the European
Union. A membership in the European Union is a very diverse challenge.
It is not only about the state of democracy and human rights, which is
the title of the seminar. I recall slightly what Ms. Zimmer said.
EU-Ukraine relations will depend on political reform, political development,
democratization and the conduct of the October 2004 elections. I would
say there are a number of points missing in that list. It's not only
about the state of democracy, political development and human rights.
Membership in the European Union is much more complex. That's why I am
saying one should be ready. I understand how difficult it is sometimes
to defend it in the domestic political debate, to make a clear distinction
between Europe, Union and the Council of Europe. It is difficult enough
sometimes even for the political élite in these countries. Those who
are not involved directly with the context have problems to make these
distinctions. That is why I am insisting that obviously Belarus is a
European country. Mr. Romanchuk says that some EU member states say:
"Leave Belarus as it is as it does not have the intention to join the
European Union." Then I would go as far as to say that I don't believe
that. I have never noticed that in any discussion in Council meetings
or Council bodies.
There might be different ideas about how to develop European strategy,
EU strategy and policy approach towards Belarus. Definitely yes. It is
difficult enough to find the right approach and strategy with Mr.
Lukashenko. In any case, I think we all agree that Belarus is a European
country.
Moving on to the topic of the seminar, the state of democracy and human
rights. I made a reference to Ms. Zimmer's presentation, the question
of political reform, democratic reform, as a basis for EU-Ukraine
relations that applies to all the countries that are the target for the
European Neighbourhood Policy. We call it shared values, common values.
It is a basis for going forward in this European Neighbourhood Policy
approach. For Belarus it would be a starting point. There we are, sadly
enough, not much further than zero on our level of current relationship.

The presentations of the previous speakers were elaborate enough to
present their views and assessments. I shouldn't say much more.
For Ukraine I would definitely agree on the points made by Mr. Tarasyuk
and Ms. Zimmer as to the low level of distinction between political and
economic leads. I would even go further to say that there is a general
problem of lack of transparency between links, between political and
economic élites, but also between political groups and administration
and economic groups, i.e. the power of decision-making of administrative
authorities and economic entities. The issue has also been raised about
the transparency between administrative authorities, political clans,
economic clans and media. It is a crucial issue in Ukraine also in the
run-up to the presidential elections.
Mr. Romanchuk called for the EU being much more active in Belarus in
terms of civil society development. Obviously our hands are to a certain
extent tied. You know very well how difficult it has been made by the
Belarusian authorities - Sweden knows it also - to be active in assisting
civil society. We try to do our utmost. The EU has a limited framework
of assistance with Belarus. There is a clear focus on civil society,
education and alleviation of Chernobyl consequences. These are three
main blocks of our assistance with Belarus. If you read the European
Neighbourhood Strategy Paper, which the Commission adopted on the 12th
May - you will find it on the website of the European Commission - there
is a chapter on Belarus. You will precisely in this area find the
proposal to increase our activity and assistance.
On Belarus, just to recall because you did not mention it and Ms.
Wigström did not mention it: There was a group of Belarusian opposition
politicians invited to visit Brussels yesterday. They had meetings with
high-level representatives of European institutions, including Mr. Solana,
I understand. Mr. Lebedko was there also, as was mentioned by Mr.
Romanchuk. I understand that Sweden supported that visit financially, if
I am not mistaken. It was organized by the EU Presidency and the Commission.

I definitely agree with what Mr. Uritu said on Moldova and the importance
of the Transnistrian conflict. Everything in Moldova is linked to a
solution of the Transnistrian conflict. It is very complex. Yes - Russia
has an important role, but neighbouring countries and the European Union
together with the OSCE obviously also have an important role to play.
The EU has expressed its clear commitment to be more active in close
co-operation with the OSCE and supporting the mediators and the process
to find a solution. The US is for instance assisting the joint constitutional
commission that was set up last year on the initiative of the mediators.
The commission is definitely ready to release and to mobilize all
resources or any kind of post-conflict settlements. That is also part of
the European Neighbourhood Policy in all terms and in terms of supporting
democracy and rule of law but also economic development.
I guess there will be a number of questions where I might be required
to response, so I conclude here.

Cecilia Wigström (fp): Thank you, Mr. Mecklenburg, for your informative
intervention. Yes, I am sure we have a lot of questions. I also know
that our panel will probably like to respond a little bit. We have now
finished the first part of our seminar where the speakers have made
interventions. Now we will continue with a panel discussion and a
discussion which will involve also you and the audience.
I would like to start with the panel. I know that many of you already
have expressed some critical views on the European policy. But if any
of you would like to come in at this point and make some short other
comments on Mr. Mecklenburg s intervention it will be welcomed before
we open the floor to other questions.

Jaroslav Romanchuk: This is about the comment on the difficult job coming
out with a strategy for Belarus. The speaker said that we mentioned
strategy with Mr. Lukashenka. Who cares about Mr. Lukashenka? The thing
is that we have to deal with the civil society, with people who are
active and who are democratically oriented. If you want to deal with
Belarus only through the authorities you end up nowhere. This is a fact.
In central eastern Europe we have very good experience. If Germany,
America and Sweden dealt with Poland or Czechoslovakia at that time
only through Communist governments I believe we would have had a Soviet
Union social system by now. That is why when we talk about a distinctively
different strategy for Belarus we mean democratization as the ultimate
goal of both the European Union and civil society in our country before
we start any kind of formal integration process.
About Mr. Prodi and high commissioners from the European Union: The
message that we need is, and it would be most welcome if Romano Prodi
or any high commissioner from the European Union stated that openly to
Belarusian independent media, that Belarus is welcome in the European
Union provided it means criteria. Probably this sounds obvious for
European commissioners and for European parliamentarians, but believe
me: This is the message Belarusian people need!
Then we have the comment about different approaches to the three countries
that are represented here: Moldova, Ukraine and Belarus. I talk to
diplomats and meet politicians, and obviously there are two distinctively
different approaches. The first one is: "Let Russia decide what should
be done with the three countries under question. Let's keep some remnants
of cold war division lines and we will probably deal with them. We don't
want to alienate Mr. Putin - he's a great guy. We get a lot of gas and
stuff from Russia, so why should we care as this country is not ready
for any accession?" That is one approach. The other approach is: "Let's
forget about cold war times altogether. These countries belong to Europe
- that's obvious." I agree with Mr. Tarasyuk and I agree with all the
people who think that geographically we are there. But we are not talking
about institutions at the moment. We are talking about programmes and
openness of the European Union and other European institutions to deal
with the existing problems on the ground. The reality is that Belarus
is having problems dealing both with its authorities and with international
contacts.
As I mentioned there are a lot of formal statements and resolutions
from the European Union, but we need further measures. I believe that
there are too few measures in new neighbour and Wider Europe concepts.


Urban Ahlin (s): As having the privilege of being the Chairman of the
Foreign Affairs Committee I specially asked Cecilia to have the first
question. I really want to question a lot about what Mr. Karsten
Mecklenburg said from the European Union side.
Let's start with the new neighbourhood initiative and neighbourhood
policy. You say that this is not intended to answer the question about
if they can be members or not. No, of course not! The Neighbourhood
Policy is made to prevent them from being members of the European Union.
The idea from the beginning was a Wider Europe initiative and a new
neighbour initiative to bring them closer, to integrate them and in the
end have them as members of the European Union. I don't know how to say
this in English, but it was in a way cheated inside the European Union
to be a neighbourhood policy where we deal with all the neighbouring
countries around. That way one could move away from the issue of telling
those countries that they are ready to be or able to be members in the
future.
I can give you lots of examples of this. What Mr. Tarasyuk said about
Romano Prodi is correct. He has many times stated that there is no chance
for those countries to be members of the European Union. When he was
asked after the enlargement, at the day of the enlargement "What about
Ukraine?" he answered: "What about New Zealand?" What kind of message
is that? New Zealand is not a European country, but Ukraine is in the
centre of the European Union.
I can tell you that we had a meeting here in Stockholm a few days ago.
I really shouldn't tell you who it was, but it was Verheugen. We had
a coffee break in the seminar, and we spoke to Russian representatives
there. He said: "Belarus actually has no right to exist. It is an
artificial state, and integration with Russia has gone so far that it has
no meaningful existense in the future." I was so upset, to be honest!
In my view the European Union has an historical opportunity at this
time to close a dividing line that has been there for many decades and
has been a torture to all European citizens.
I would like you, Karsten, to answer my question. In the Swedish Parliament
we have been very much engaged in bringing Poland and the Baltic countries
into the European Union. How was it possible for them to make all the
reforms and the transformation of their societies and all the tough job
the political élite has done in these countries to tell the people: We
need to do this privatization, we need to do these cuttings in the social
welfare - we need to do these changes? Why? Because they could tell the
people that this is needed for us to be members of NATO and members of
the European Union. That is the way it has been sold to the population.

I can tell you that we will see an EU-fatigue, and we are actually seeing
it already, in those countries when they are members of the European
Union. The negative opinion on the European Union is on the rise in
Poland, in Latvia, in Estonia, and in Lithuania because they are members
now and they feel safe. The driving force, the "carrot", is no longer
there.
My point is that there is no chance whatsoever that Belarus, Ukraine
and Moldova will have a chance to join the European Union if we don't
give them the carrot and the driving force. Then they can tell the
population of their countries that if we build this and if we do these
reforms, if we democratize, if we have these human rights things, and
if we have a free market economy we will in the end be members of the
European Union. As long as the leaders of the European Union don't say
that, the population doesn't believe in it and the leadership cannot
sell the necessary reforms in those countries.
For me, we are in Catch-22. If the European Union is not willing to
tell the population that they can be members of the European Union we
will never have the reforms in those countries so that they in the end
can be members of the European Union. We are at the starting point of
an historical disaster. In 20 years time this will end up with a new
dividing line in Europe. I am frustrated. I am a young politician, and
I don't want to talk to my kids in 20 years time and say: "We lost the
historical opportunity. That's the reason, my daughter Karin, that we
need to spend more money on defence. We haven't got rid of this dividing
line in the middle of Europe." It is really time for the EU Commission
and its civil officers to think this through. Which are the main
perspectives for the future?
I would like to say one thing about Barbados, as Mr. Romanchuk said. A
few months ago the European Union opened up an office of representation
in Nepal. We have one already in Barbados, but we don t have any in
Minsk - in a neighbouring country of the European Union. There is no
representation office. What is the reason for that? Is it lack of money?
Obviously not, because we had money for Nepal and Barbados. That cannot
be the reason. Is it because of Lukashenka? I don t think so, because
it would be one of the most serious threats against Lukashenka if the
EU could be more visible and show what it is about. So why is it? My
question is to you, Karsten! Why don t we have a representation office
in Minsk?

Cecilia Wigström (fp): Mr. Mecklenburg - I will give you the chance to
respond to these two questions.

Karsten Mecklenburg: On the first question, or series of questions,
about future membership perspective, I would say that you obviously
know that I am not the right person to address this question to. I am
a civil servant - a humble bureaucrat, if you want to put it like that.
But even if I say that I represent the European Commission I may not
be the right person to address this question to. I don t know enough
about the political debate in Sweden and the run-up to the European
elections, but you follow the debate in all the European member states.
You follow the debate about further EU-enlargements in the light of
economic and social developments in EU-member states themselves. You
follow the debate about accession of Turkey, in Germany for instance
and in other European member states. You follow the debate about the
European Constitution and about the state of integration inside the
European Union after the current enlargement. You mention yourself the
difficulties that already exist in some of the new member states in
terms of satisfaction with what new membership has brought them and
what people perceive as consequences of accession to the European Union.
The European Commission can obviously only take up and react to the
mandate it has and then develop the suggestions.
Still I would dare to make a comment - a kind of personal remark. You
say you are sceptical about and horrified by the future and you say
that the people in these countries are looking for the carrot, for the
perspective of EU-membership - let's say the Ukrainian, Belarusian or
Moldovan citizen. I would dare to disagree, again making the point of
what the ordinary Ukrainian and Belarusian citizen really knows about
the European Union. Can they tell the difference between the European
Union and the Council of Europe for instance? What they want is a better
life. They want to be part of Europe in terms of an economic and political
space without divisions and dividing lines. They want close economic
co-operation that brings boost to their economy and social situation,
improved infrastructure, better chances in education, exchange programmes,
to be able to meet people in France and Germany, to be able to travel
without obstacles, without visa, without border controls - yes, I admit
that. But does that necessarily require membership in the European Union?
That's the question I ask. I would say no. Because if we are able to
offer all this to the citizen, to the people, in a medium long-term
perspective it will meet a lot of the challenges and fears you mention
and - and again in brackets - it will obviously prepare the ground for
a possible future membership in the European Union if that question is
on the table.
On the other question of offices - fortunately you asked me the question
about an EU-delegation in Minsk and not in Moldova, because in Moldova
we don't have a delegation of the European Commission either. I would
personally feel it would be a much more difficult situation to defend
that. Belarus is also covered from Ukraine. That is clear. We have a
delegation of the European Commission in Kiev. It also figures under
the title of the EU delegation, but in the current state of CFSP you
will know that the competences of the Commission obviously are limited.
We do have a number of bilateral embassies in Minsk, also in Kiev and
a very limited number, three or four, diplomatic representations, in
Moldova. What we do have both in Minsk and in Chisinau is what we call
a Tacis branch office. It is an entity that is run by an EU official as
a technical assistance office. The major bulk of activities of Commission
delegations in third countries are related to assistance. That applies
to Kiev. In Belarus, as I mentioned earlier, we have unfortunately a
very limited scope of assistance. The question of whether we want to
open a delegation is obviously one of the questions that will appear in
the future for Moldova. It is definitely on the table, and I understand
there is a firm intention of opening a delegation very soon. There again,
yes - it is a budgetary question also.

Urban Ahlin (s): Why do we have one in Nepal if it is a budgetary
question? I am interested to know.

Karsten Mecklenburg: I cannot answer that question. I am sure there is
a representative of the Swedish Foreign Ministry who will be aware of
similar issues, or let's take Denmark for instance. There was a difficult
situation before taking up the Presidency of the EU having to close its
representation in Kiev completely unrelated of its relation with Ukraine,
which was entirely related to internal foreign ministry organization
and budgetary questions of representations. I cannot assess that. I am
sure Nepal is an important country also, but I can only speak for Moldova
here.

Lotta N Hedström (mp): I would like to ask two short questions - one to
Mr. Tarasyuk and one to Mr. Uritu.
Concerning Ukraine, I would like to know whether it is a shared vision
between both democratic forces and other forces to join NATO.
Mr. Uritu, if possible I would like you to expand the problem of
trafficking a bit. I know that you have a national action plan since a
number of years, and I would like to know whether you think the situation
has improved and what that action plan actually includes. Which measures
are there in that plan?

Boris Tarasyuk: About NATO and the attitudes of different political
forces in Ukraine towards membership I can say that there are political
forces in Ukraine who are strongly opposing NATO membership. These are
the Communists, for obvious reasons, and the Socialists. The coalition
of Yuliya Tymoshenko is not very clear about this issue. At the same
time the largest political coalition Our Ukraine is in favour of NATO
membership. The majority of the political parties belonging to the
pro-ruling majority are in favour of NATO membership.
If one judge and look at this issue through the voting by different
political parties in the Parliament I must say that in November 2002
for the first time in Ukraine's modern history the Parliament has voted
in favour of NATO membership. 263 votes out of 450 were in favour.
If you look at the public opinion polls you will find that there is
much more support for EU membership, around 60 %. Those in favour of
NATO membership are half of that, around 30 %.

Stefan Uritu: About trafficking in Moldova we can discuss two aspects.
In Moldova it is controlled by Moldovan authorities and through the
regions controlled by separatists. If we analyze the trafficking at the
start of the action plan we can say that in Moldova controlled territory
some action is improved. But we have a monopoly of these questions. We
have a specialized bureau in the Ministry of Interior, and in my opinion
this can stimulate corruption. When these questions are under control
of different structures corruption may be made more impossible.
Speaking about Transnistria it is still not controlled. A lot of agencies
give documents for trafficking under Russian passports. This territory
is still not controlled. That is the present situation.
In my opinion I fully agree with Urban Ahlin. The population should
have a future and a promise. If the European Union will give a clear
message about integration in the future of Moldova maybe the Transnistria
region will be integrated to Moldova with less force.

Rosita Runegrund (kd): I have a question to Ukraine, to Belarus and
maybe also to Moldova. As far as I can see for exemple in Ukraine there
are no women at all in the Government, and in parliament there are only
23 women of totally 449 members.
My question is: What is the situation for the women regarding working
in parliament, in the NGO's and in the party system in your countries?
Here in Sweden we have seen that when the figures raise and when there
are more women in parliament the issues change.

Cecilia Wigström (fp): Would you like to have that question answered by
all three countries?

Rosita Runegrund (kd): Yes, please.

Boris Tarasyuk: Thank you for your question. It is a very adequate one.
In the case of the Ukrainan Parliament I think that the representation
of women is inadequate. We have to look for the root causes of this
phenomenon, but certainly this does not reflect the role of women in
Ukrainian society. Usually they are highly respected. I think that we
have to prepare a different programme to increase the opportunities for
women to enter political life.
As to political parties and different NGO's we have numerous NGO's in
Ukraine. One of those was lead by a first lady, and it was running for
the election of parliament as a women's organization, but it failed. We
have dozens of different women's NGO's caring about equal rights.
As to work opportunities, I think that more and more women are being
involved in non-traditional sectors of Ukrainian economy like managers,
bankers and so on and so forth. With the time coming the opportunities
and the representation of women are being changed.

Kerstin Zimmer: First of all I would say that this low representation
of women in parliament also has to do with the character of the parliament.
Half of the people are elected in single-mandate districts, and if you
have a look at who these people are you will find that they are mainly
business people. In the business sector, especially in high positions,
you find very few women. There is also really more or less a power
struggle in parliament, in my opinion. Somehow women are simply kind of
left out of that power struggle. It is not, or very little, about issues
on what is dealt with in parliament - it is about power. This is maybe
some kind of an answer.
But I have the impression that in the NGO sector it is really different.
You will find a lot more women there, especially in organizations that
are financed from abroad, and basically women's organizations.
For my research I have made a lot of interviews in Donetsk, and in the
administration I only had two women out of altogether 60 interviews,
whereas in the NGO sector it is very different. There you have 10-20 %
women.

Stefan Uritu: At a first look you could say that this problem in Moldova
is solved, if you compare with the previous period. Now, in a different
state structure, we have more women than before. The chief of Parliament,
the chief of the Ministry of Finance and different vice ministers are
women. That can be looked upon as good. It is usual for a Communist
party - also in the Soviet time we had a lot of situations like this -
that a certain place should be only for women or for a special age. But
they don't have any possibility to influence politically and to promote
self confidence. In this sense maybe you should analyze women in economy.
In the committee we have a lot of complaints about arrests of women
who are heads in the economic agencies and who refuse to collaborate or
to support the Communist party in the elections. This is a problem,
because the Communist party support only the women who work to gain it.


Jaroslav Romanchuk: I have two interesting observations. We have quite
a wide representation of women in Belarusian opposition politics. Both
women and men politicians were ousted from the parliament in the same
way. They are treated without any sex discrimination.
At the same time I have an interesting observation about women in power.
We have just one man, and they can be delusioned that this just is a
male dominated society. At the same time the chair of the leading savings
bank is a woman and we have a chairwoman of the Central Election Committee.
We also have a chairwoman of the commercial branch of presidential
administration. We have a woman as Minister of Health and Care who is
very close to President Lukashenka. We have an interesting circle of
women who were promoted to very high positions in the state management.
There is an opinion in the Belarusian society that if you promote
somebody from let's say the level of small business to the level of
running the Ministry of Finance you tend to be very loyal to the guy who
promotes you.
These are two tendencies that I would like to mention. At the same time
we have the list of 220 candidates for parliament, and there are probably
more than about 30 women there.

Cecilia Wigström (fp): 30 out of 220 - that is not so many!

Jaroslav Romanchuk: Take into account the state of democracy in our
society. We wish we had your level.

Boris Tarasyuk: This is about the presentation made by Mr. Mecklenburg
and the comments made by Urban Ahlin.
What about the definition? What is the European Neighbourhood Policy
about? Who is subject and who is object? That is my question. Perhaps
it means that this is the policy which Europe as its geographical entity
is having towards its neighbours. Then neither Ukraine nor Belarus nor
Moldova is the subject of this policy because they have to be inside
this regional entity. In such a case this should be the policy towards
the neighbours beyond the Mediterranean, in the Middle East. These are
the neighbours and the object of the European Neighbourhood Policy.
This is about the definition. I am glad, Mr. Mecklenburg, that you said
that Europe does not equal to the European Union. But what about the
definition then? Why the European Neighbourhood Policy and not the EU
Neighbourhood Policy? This is my first comment.
My second comment is about that you in a way were trying to defend your
bosses - Mr. Prodi and Mr. Verheugen. But I may continue this row of
statements which is appalling to us in Ukraine. To say about the membership
of Ukraine in the European Union that it equals to the membership of
Mexico in the United States is appalling. It was said by Mr. Verheugen
some two years ago! There is another expression saying: "Ukrainians
feel like Europeans themselves - so what, the New Zealanders do as well!"
Mr. Bolkestein - we may continue this row of inadequate and insultive
statements on the part of the European Commission officials.
About Belarus, let me remind you that in the beginning of the year 2000
I myself as foreign minister at that time had travelled to Minsk and
then from Minsk to Lisbon to offer the good services on the part of
Ukraine between Belarus and the European Union. This offer has not been
received or accepted by the European Council.
I have one more point. I wouldn't say that I evaluate positively nor
rather negatively the influence or the relationship of the European
Union with Ukraine in this case. I think that the European Union is
doing a great job in sending the right messages to Ukrainan authorities
about undemocratic deeds in Ukraine. The examples of these messages
were numerous immediately after the appalling events by the regional
clan which is now being headed by the Prime Minister of Ukraine, who is
by the way one of the candidates for the presidential elections. The
European Union issued a very strong message and statement. The European
Union made a very strong message to the Ukrainian authorities when there
was a complete violation of the Ukrainian constitution, Ukrainian laws
and Ukrainian commitments before the European Union trying to change
the constitution in January this year. I may name quite a number of
good, positive influences that the European Union is making upon Ukrainian
internal development trying to convince Ukrainian authorities to come
back to the road of democracy. So, Mr. Mecklenburg, please do not take
it as though I am that negative about the role of the European Union in
Ukraine.

Carina Hägg (s): I have a question that maybe is more general. I sit
here and listen to your speeches. We talk about democracy and human
rights. But nobody brings up gender equality. How is it possible still
today to talk about democracy and human rights and exclude women s
rights?

Jaroslav Romanchuk: I don't think that we make any exclusions in the
Belarusian opposition. When demonstrators are arrested and put behind
bars they are treated the same way. There is no discrimination. We have
essentially to take into account the starting conditions of our society
- a male Communist party and politburo dominated.
Of course, unemployment is a huge and growing problem in Belarus, and
women are most affected. We proposed a programme to deal with this
burning problem in our country, but the government doesn't want to listen
to us. Members of the women's party that was disassembled in Belarus
joined our party. I don't think there is any discrimination, but I think
it wouldn't be interpreted well by the society if we try to artificially
increase the number of women just to put people there who don't belong
to politics and are not interested. I think it takes time, and we need
a lot of involvement of women's organizations from the West and from
Sweden to erase women problems in Belarus. We are on the running curve
to reach your level of awareness of the role and the importance of women
in the society.

Paul Silfverarm: I am partly active in Centerpartiet in Sundsvall. My
question goes to Mr. Karsten Mecklenburg. It has come to my knowledge
that the conditions in Belarus are below the level of human rights that
has been taken by the United Nations. Doesn't the UN act in these
countries to help people from being offended? Is there any policy or
intention or anything like that?

Karsten Mecklenburg: I am not quite sure that I understood the question.
Was it about human rights and not about social rights?

Paul Silfverarm: I will explain what is behind the question. I listened
to a man who is active in Belarus through a non-governmental organization.
He said that people in this country are abused and that the women are
trying to help and to let the world know what is happening. I don't
know what is happening in the other countries, but it is serious. This
non-government organization is working with money coming from Sida. I
am also Vice Chairman of Studieförbundet Vuxenskolan in Sundsvall, that
has a project in Belarus.
Is it true as I have been told, that the UN is not acting in this country
trying to see to it that these people are not offended? My question is:
Does the .

Cecilia Wigström (fp): Do you mean the European Union?

Paul Silfverarm: Yes. Does the EU have any intention of acting in these
countries?

Cecilia Wigström (fp): To stop the human rights violations?

Karsten Mecklenburg: OK - I get it. I was asking because you referred
to the United Nations. My understanding is that for the UN it is not
the priority to follow the human rights situation in European countries.
UNDP is active in all these countries, I understand. That s why I was
asking whether we were talking about social rights. Obviously we are
talking about Belarus, which is a member of the OSCE and, if you want,
in the area of the Council of Europe. The Council of Europe is having
a very close look at the human rights situation and development in
Belarus. Mr. Romanchuk made a presentation where this came out very clear,
so I wouldn t feel the need to add up much more on that.
Mr. Romanchuk also referred to reports by Mr. Pourgourides. I think he
is a Cypriot, and an MP of the Council of Europe Parliamentary Assembly.
He just made a report on the situation of disappeared persons in Belarus
including some suggestions on how to follow that up, how the Council of
Europe should react and how other European countries should react. There
is a very intense discussion ongoing on Belarus and on the situation of
human rights and democracy in Belarus inside the European Union. In the
Council and in the Council working groups a number of member states of
the European Union are very active. They are having a very close look
and insist on defining EU reactions on all these appaling cases. I
understand you have a specific example of a Swedish NGO being active
there. There is indeed a number of activities from official donors but
also from NGO's funded by the European Union in Belarus. That is also
increasing the level of transparency which I understand you are calling
for.
I think it is quite clear that the European Union as well as other
European bodies - and I mentioned the Council of Europe - are following
the situation in Belarus very attentively and with the desire for utmost
transparency making public the violations of the human rights and basic
democratic principles in Belarus.

Daniel Ionita: I am Secretary in charge of political affairs at the
Embassy of Romania here in Stockholm. I do have a question targeted
especially to Mr. Stefan Uritu but also to the other distinguished
members of the panel who may like to join.
I would like to hear your views on the different proposals to federalization
of the republic of Moldova.

Stefan Uritu: We have different proposals for the intention Moldova to
solve the Transnistrian conflict. We have the federalization of the
Republic of Moldova and then a memorandum of Mr. Kosek from Russia. I
can say that for me and for the majority of the population in Moldova
this proposal is not acceptable. It looks as a proposal to combat
international terrorism via federalization of the USA with a Bin Laden
network and a Hussein Regime. I would like to say that we never will
accept any recognition of the Smirnov Regime. We are not against
federalization, but we are against it if a regime of criminals and the
regim of Smirnov will be the actual regime. They violate international
humanitarian law and produce a lot of violation of human rights. Now an
international community is looking for a solution.

Boris Tarasyuk: As a person who was involved since the very beginning
in the settlement of the Transnistrian conflict in Moldova I may say
that Ukraine clearly defined its position back in 1992. The opposition
meant that if you are interested in saving the territorial integrity of
your country you have to admit the diversity of views in parts of this
country. The opposition meant that autonomy for Transnistria was the
solution. But unfortunately our views were not heard in Chisinau at
that time.
This is one of the results of what we have in Moldova - the continuation
of this separatism. As long as federalization is not leading to separatism
and as long as it is supporting the territorial integrity of the country
it might be acceptable.

Kenneth G Forslund (s): I would like to direct my question to Ms. Zimmer
and to have your view on the possibilities for these countries to become
stable democracies as we define them in western Europe. Most of all I
am concerned about Belarus and the situation there. The past elections
don't seem to give much hope. What has to be done specifically and
concrete to make solid democracy possible? What has to be done in the
countries by themselves and what can we help with or promote from Sweden
and other countries in the world who believe in democracy?

Kerstin Zimmer: I can only speak about Ukraine. I am very unfamiliar
with the two other cases. But if one has a look at that country I think
it is first of all necessary for the so called opposition to find a
common reform plan, because I think the main problem at the moment is
that the opposition is not really united. I don t know if we can do
anything from the outside to support that.
But what can certainly be done especially from the European Union - and
this is where I would agree with the other panelists - is to give a
clear message to Ukraine that if the country meets the standards it
will have the chance to become a member. If one has a look at the
population in Ukraine and the opinion polls about integration with the
European Union and with Russia for example it is interesting to see
that both integration points have very high rating. It is also clear
that you cannot have both. That should be made clear from the side of
the European Union. It is either or - you cannot integrate into the
western European economic space and have unified economic space with
Russia at the same time because it requires different setting of rules
that might contradict each other. I think this is something where the
European Union could be more blunt.

Jaroslav Romanchuk: We have a blueprint for democratizing Belarus.
Essentially it has a lot to do both with the activities of the opposition
and the activities of the international society. We mostly did our part
of the job. There is a kind of myth of unificiation of opposition in
Belarus, my country, and I think it probably sometimes refers to other
countries too. We united major political parties and major forces that
wanted to carry out the parliamentary campaign. Now let's say that the
authorities are very apt to destroying every idea and proding it into
the mind of the people. Recently there was the appearance of the so
called sports party that claimed to be in the opposition. Authorities
keep on producing different structures. People legitely belong to the
opposition but aren't members of the Coalition. It goes on end, because
let's say that we have been active in the opposition politics for about
eight years right now, after the parliament was dissolved, and we know
who is who. Now the West is also somehow doped by the idea that not
everybody is there.
Besides, some people who are politicians in Belarus have different
agendas. For example, the Social Democratic party leader wants to run
for president. His priority at present is to run for president and not
to take part in the parliamentary campaign. That is his right, but it
is the problem of the opposition that not everybody, 100 % of the
anti-democratic, regime are with us. But at the same time, when you look
at the essence, these people who are in opposition also are supported
by some Western institutions and structures. So I believe that if we
unite 90 % of the people who have the same vision of democratization it
is good.
There is also another thing that our Western colleagues and partners
should take into account and keep in mind. If you look at this bottle
you see that it is mineral water. The lable states that. In Belarus
labels are very misleading.
It's easier to take the name of the party, the name of the structure,
for granted, saying: "This is the Social Democratic Party, these are
Liberals, these are Nationals. Let's treat them as we treat our colleagues
in our own country."
I would suggest changing that, because labels sometimes produce wrong
results. Instead of supporting people who act in the same kind of
strategy on a tactics scenario, they are supported by the West just for
their labels, not for their deeds. We have seen recent cases of this in
the past.
What can the West do? By the West I do not mean only the European Union
but broadly civil society and foundations. We have 110 campaigns running.
We have people running for parliament. I myself have started my campaign
already. We, of course, need support. We need information support, we
need technical support, we need training, observers for each constituency.
Parliamentary elections in Belarus start almost a week before election
day. It takes four or five days when any number of ballot papers can be
put in the ballot boxes. That is another problem.
There are media groups in Sweden who are very active and authoritative.
We have five registered Russian media groups. They have their media
outlets. Not a single Western European Union paper or magazine has
expressed the desire to work or promote European values and promote the
position of Europeans. My suggestion is to talk to media groups here to
make a joint venture or buy an existing Belarusian paper and produce a
good magazine that will address people in order to promote a year of
activity supported by a Western institution. If these foundations are
hesitant to support Belarusian papers they might support this kind of
activity of well established brands from the West. There are many ways
of supporting educational institutions, training centres. My colleagues
proposed to the government an alternative budget law, privatization law,
pension reform systems. Creating common groups, teams, to make out the
blueprint for Belarusian reforms, with the participation of Europeans,
will be welcome. Right now we are working on the project of making a
book for the next parliament, 500 pages, to cover all major policy areas
for future parliamentarians. Even if Lukashenka appoints them they will
still have our vision and our concrete proposals for the country, if it
is internal policy, human rights, death penalty, budget, social security,
pensions. These are concrete things, and they are highly welcome by
society in Belarus. It is not like talking about human rights, democracy
in general. These are challenging the existing opinions and existing
practices of government.

Boris Tarasyuk: I would like to agree with Ms. Zimmer, but I cannot,
about the reason why there is no prospective democracy in Ukraine. The
opposition is disunited. Let me say a few words, since you referred to
this issue for the second time.
What is opposition in Ukraine? Our Ukraine, the Coalition, of which I
am one of the leaders, is the most successful project of unification of
oppositional forces. We have combined ten different political parties
from the far right to a centre left. We created the Coalition, which is
the most successful political project in Ukraine. We have the largest
faction in the Ukrainian parliament, 100 deputies.
What are the other oppositional forces? The other oppositional force in
my understanding is the Coalition led by Yuliya Tymoshenko, a lady, a
smaller coalition. They have 19 deputies in parliament. The second
potential opposition force is the faction of the Socialists in the
Ukrainian Parliament. Again 20 deputies. The question is whether those
two political forces are ready to be together with Our Ukraine. We are
not going to unite with them. They may express their interest in getting
together with Our Ukraine, our major political force.
This is the question mark. We are trying to work with the Socialists in
order to be together, but we cannot prejudge what the result will be.
Recently the leader of the Socialists, Alexander Moroz, closely co-operated
with authorities, and thus betraying the agreements the three political
forces reached together. I still believe that by the end of the elections
we will be together, the Socialists, the Coalition of Yuliya Tymoshenko
and Our Ukraine.
As to the Communists, I do not refer them to the opposition. This is
not the opposition. They are just speculating. They are working with
the authorities. We cannot say if the Communists one day will become an
inseparable part of the united opposition. They can only tactically be
together with us.
Can Ukraine be a state of democracy? Despite of my criticism about
undemocratic and authoritarian trends in Ukraine demonstrated by the
current authorities, I do claim that out of all countries of the former
Soviet Union Ukraine has the best chances to become a democracy and the
success story from the Soviet Union. Certainly, Ukraine does not fit in
with the criteria and standards set forth by the Copenhagen criteria
for membership in the European Union. But this is for the time being.
Ukraine, unlike our friends from Moldova and Belarus, has the largest
potential in returning back to democracy. There is a strong opposition
and strong support from society. Only mass scale fraud on the part of
the authorites can prevent from changing the political system in Ukraine
this coming fall.

Trygve Kalland: I am at the Stockholm International Peace Research
Institute. I have two questions for Mr. Mecklenburg.
My first question: As regards inter-pillar coherence within the European
Union, how does the Commission envision that the European Neighbourhood
Policy will fit in with the Union's broader external policy objectives
towards these three countries in terms of the CSFP and so forth, the
more overtly political part? How will you achieve inter-pillar
coherence?
My second question regards conditionality. Since we are talking about
democratization, which inevitably will mean threatening dangers of
current élites and current interests, how do you propose that the European
Union or the Neighbourhood Policy will create incentives in the actual
plans that are being drawn up in order to make these élites, and society
as well, make necessary profound political changes?
Since membership is not in the cards at the moment, you lack an overarching
political framework which can drive this. What will actually be part of
these action plans?
I am also thinking about the fact that the Commission tends to take a
very low level technical approach, which is often insufficient to bring
about such changes.
If I may also sneak in a third question to the panel. You put forward
quite a few good points about why these three countries should be given
a membership prospect. Isn't there a bit of disregard for the fact that
the European Union might not be able to give a membership, even though
it wanted to, because it has already absorbed one wave of enlargement
and will absorbe another? The cost may be too high, and the institutions
may not be able to handle it.

Lotta N Hedström (mp): My question might be a bit provocative, but I
think that Mr. Ahlin and Mr. Tarasyuk invited us to be a bit more
political.
Talking about "carrots" and talking about subjects and objects, or being
a subject, I would like to know why the strategy couldn't be more
independent of the EU as well as being independent of the former Soviet
Union? Why wait for approval or wait for access instead of setting your
own goals and carrots? I am saying this a bit in the perspective of
Moldova. In the Swedish newspaper Dagens Nyheter Moldova is rated as
the most democratic country today among your three countries as well as
among the Central Asian and Caucasian countries. In spite of this you
have voted for the return of the Communists. Isn't that an act of
independent thinking? Could you please try to comment on the question of
why waiting for the EU and not starting out on your own with your own
carrots hanging in front of your eyes and co-operate freely towards the
East and the West?

Cecilia Wigström (fp): I would also like to add a third question. There
will be many questions to answer at one time.
I am thinking about the European Union policy towards Belarus, which
has been a policy of isolation, of not having contacts with the high
leadership. Mr. Romanchuk said it is good if the European Union has a
lot of projects on environmental matters and criminal networks with
lower authority levels, local authorities and regional authorities. Is
it possible for local and regional authorities to engage actively in
European projects without the central level in the country authorizing
this? Regarding the fact that the isolation of Belarus has not led to
any results, the repression is worsening every month, is it not time to
reevaluate that the European Union establishes contacts with Mr. Lukashenko,
not to give him lots of money but at least to talk to him and discuss?
That is another provocative question.

Boris Tarasyuk: That was a good question. If I were in the shoes of the
European Commission I would take the following position: You would like
to join the European Union. At least you are declaring that you would
like to join the European Union. Go ahead! We accept your intention to
join the European Union, but don't forget about your commitments and
your qualifications according to the Copenhagen criteria. Do you meet
the Copenhagen criteria? You do not. Go home and do your homework.
This is the kind of pragmatic approach we may expect from the European
Union, both Ukraine, Belarus and Moldova. At least this is my vision.
I
fully agree with you that we shouldn't wait for the European Union to
say: "Okay guys, we are generous. We are going to provide you with a
prospective membership."
Certainly, this should be our whole agenda, i.e. to make profound
economic, political and democratic reforms. This is our own agenda. For
us, or the political force I represent, this is quite clear and
understandable. We say what we mean. We did what we said while being in
government. That is why we think that our fundamental objectives in
reforming our society is coinciding with the major requirements for
membership in the European Union. We are moving in the right direction.
This is our understanding. We have to do this job, not to please the
European Union - forgive me Mr. Mecklenburg - and the bureaucrats in
Brussels, but to please our own people. This is our major objective. It
is to make Ukraine into a real democracy, to make Ukraine a state under
the rule of law and to make Ukraine a prosperous country. This is our
major agenda. We have to pursue this agenda consistently and not deviate
from this agenda. This is demonstrated by the current regime. They say
that they are for a membership in the European Union and NATO. On the
other side they are actually pushing Ukraine in the opposite direction,
into the Euroasian community, together with Russia, Kazakhstan and
Belarus.
This is not a consistent policy. We have to do what we have declared.
I am referring to our current authorities. On the part of the European
Union we have to have a clear perspective, a logical perspective, and
a logical answer. We don't hear logical answers from the European Union.
This is our internal agenda. Our internal agenda coincides with our
foreign policy objective, i.e. to be together with other democratic and
prosperous countries of the European Union.
Mr. Mecklenburg referred to the low knowledge of Ukrainians about what
the European Union is, what the Council of Europe is. Forgive me, but
the average Ukrainian knows as little about the EU and the Council of
Europe as the average citizen of any European Union member state. By
using this argument you are leading to the perception of crossing out
the prospective of Ukraine to join the European Union: "Your people
know a little about the European Union." Following this logic we may
come to the conclusion that those EU countries where the citizens know
a little about the European Union should be excluded from the European
Union. This is not a correct logic. The correct logic is that in any
country, in any society, this is the responsibility of the political
élite, i.e. to lead the nation. The political élite is finding its way,
it has found its way, and one part of this political élite is just
speculating on this subject in order to remain in power. Another part
of this political leadership is sincerely hoping and wanting Ukraine to
join other democratic and prosperous European countries. This is our
responsibility, i.e. the responsibility of the political élite in Ukraine.
And we are going to meet this responsibility, but we are waiting for
the clear, logical and pragmatic signal from the European Union.

Stefan Urito: I agree with the position of Mr. Tarasyuk. The European
Union, in my opinion, shows a level of standard for democracy, human
rights, transparency etc. In my opinion, also, the biggest changes can
be effectuated in advance at the reins of the country to the European
Union. This means that in the prospective membership of the European
Union, Moldova should make changes in politics and democracy. In this
sense I think a mistake was made. The Russian Federation was accepted
as member of the Council of Europe when it bombed Chechnya. In this
sense Moldova was the standard of human rights. Before Russia was that.
After this it was different. In this sense, in my opinion, the European
Union should give a message for the population that Moldova can be a
member of the European Union, but Moldova should do this and this and
then become a member.
Now, I think civil society in Moldova is too strong, and there is a
barrier to come back, a tendency of the Communist Party to come back.
We have a lot of examples of this. We should have support from the
European Union.
Mr. Forslund asked about promoting democracy in Belarus. I think there
can be opportunities for better collaboration between Belarus and Moldova,
maybe Ukraine, civil society and state structures. We had in the
International Helsinki Federation some years ago a common project. State
representative officials wanted to come to Moldova to discuss opposition
in Belarus and civil society in Moldova. They discussed better than at
home. This can be an opportunity to improve and influence changes in
civil society in Belarus.

Karsten Mecklenburg: I understand that time's up. I don't know how to
give further comments on the number of issues raised.
Mr. Tarasyuk commented on the level of knowledge about the European
Union. I didn't, by no means, intend to insult the average level of
knowledge about the European Union in Ukraine or neighbouring countries
as compared to the EU. I completely admit that inside the European Union
and its member states you have not so much a different situation, but
that would even support my argumentation. I agree with what you say. It
is the responsibility of the political élite to translate the expectations
of the population and what the people expect into political messages
and political strategies. It is probably also legitimate sometimes to
abuse this. The member states also take Brussels hostage for painful
decisions and developments that are actually taken at a national level
or for developments in terms of economy and social situation that are
by no means objectively to be blamed on Brussels. You want to turn around
to the opposite. You cannot expect all the positive developments to
come from Brussels, whether you talk about EU citizens in member states
or you talk about your countries.
If you want to talk about Ukraine, Moldova and Belarus, it remains the
task of the countries themselves and their élites and politicians, and
the efforts of the citizen, to get on on the path of reform and to get
to the objective which are defined earlier of well-being, of improved
economic and social development. What we can offer, and that is what
the intention of the Commission was, and is, is a very logic approach,
is a real incentive - also to respond to the question from the gentleman
from the research institute. We meant to offer a high profile incentive
for the countries that are involved in the neighbourhood policy to offer
a structured co-operation, offer a joint definition of priorities for
action over a medium-term perspective, which means the next three and
five years. With Ukraine we agreed on a perspective for the next three
years for those things that should be done as a priority in terms of
economic reform, structural reform, legislative reform, also including
legislative alignment with the EU, that are necessary to improve the
economic and social integration. In return, what we are offering is a
gradual opening up of our markets, a gradual opening up of further EU
actions and programmes, including a perspective for free trade.
Let me take the example of Ukraine. Again, we have already concluded
bilateral negotiations on WTO accession with Ukraine a year ago, with
Russia it happened only last week. Once we support Ukraine's accession
to the WTO and the lateral framework, once that is completed, we will
talk about a free trade agreement, certainly, with Ukraine and with the
other countries. There is quite a substantial high profile offer.
I don't agree talking about low level Commission technical approach. I
fail to understand that remark. If you say that we talk about the
European Neighbourhood Policy as a distinct offer to EU enlargement you
may say that is defining the priorities, but that doesn't mean that we
turn down to a low level technical co-operation.
On the question on inter-pillar coherence of the European Neighbourhood
Policy. If you take the strategy paper which I referred to earlier,
which is published on the Commission web site, the European Neighbourhood
Strategy Paper, adopted on the 12th May, you will find the European
Neighbourhood Policy is exactly about inter-pillar coherence, it covers
all pillars. It is not only about opening up markets and economic
co-operation, it is about co-operation in the area of foreign security
policy, crisis management, fighting terrorism. It covers justice and
home affairs, co-operation on migration issues etc. I wouldn't dwell on
details. But to me it is so obvious. The strategy paper also mentions
the new European Security Strategy as one of the targets to be supported
by the European Neighbourhood Policy. The European Security Strategy in
a global sense has been developed in the EU to be supported by this
European Neighbourhood Policy. I responded on your question about the
incentives as an alternative to EU membership.
I shall quickly come back to what you said on Belarus and your question
about EU policy of isolation. I would define it in a different way. I
would say self-isolation of Belarus. The EU has over the past two years
made some attempts to offer to Mr. Lukashenka, to the current authorities,
a way to get back on a normal way of relationship, including a
step-by-step approach to get back on the path of democracy for Belarus and
in parallell to get back on the path of meaningful co-operation between
the EU and Belarus. But that has been turned down.
On the other side there is actually a quite great potential for civil
society co-operation, co-operation of NGO's, but also the participation
of regional and local authorities of Belarus in cross-border co-operation.
There has already been an admittedly low level over the past years.
But in the framework of the European Neighbourhood Policy Belarus is
actually benefiting from the new neighbourhood programmes. We launched
last year as part of the overall European Neighbourhood Policy approach
neighbourhood programmes in terms of assistance that run under the
existing Tacis and other assistant instruments. It is basically Tacis.
We don't have much national budgets to be allocated to assist Belarus.
But in terms of regional programmes and cross-border programmes we
have quite considerable amounts that can also be allocated to Belarus.
There are three of these neighbourhood programmes where Belarus is a
part. That applies to one neighbourhood programme with Ukraine and
Moldova and another one with - my geography and programme knowledge are
lost! - I think Lithuania and Latvia. There were three programmes.
Belarus is the beneficiary. There is quite a potential. Our intention is
for the near future to increase that level of assistance and co-operation.


Jaroslav Romanchuk: We welcome technical co-operation on security issues,
because they are beneficial both for the European Union and particularly
for Poland and Lithuania, which border Belarus. This has been going on,
and that is why I also call it the policy of isolation from the European
Union. It has been active on these issues. What I am anxious about is
not to have it as a substitution for civil society development, which
is the case with Tacis, because Tacis is very remote and distant to
everything that deals with civil society and democratization. It is
like the dilemma that OSCE faced. By the way, I believe the OSCE is
more well known in Belarus than in the European Union countries. It was
very active and everybody knew the name of the person who chaired the
organization. An awareness of European structures.
If we deal with civil society issues as part of European Tacis programmes
and any other programmes to add to the co-operation on cross-border
issues and other stuff that would be a very important development. But
I don't want it to be kind of the only. If you don't move forward in
this area we don't want to move in any other sphere. There shouldn't be
this kind of binding liaison.
The last remark is that I think there is a kind of shadow country that
is part of our discusson, i.e. Russia. We should also be very anxious
of what the European Union is willing to trade-off with relations with
Russia; as a person comments on one Russian politician who believed
Belarus should not exist as a state. It is common in Russia. Also, we
should have a very clear message for the whole European Union that such
policy towards Belarus from Russia should not, and will not, be tolerated.


Boris Tarasyuk: To your question, deputy Wigström, about EU and Belarus
policy. The first point is that one cannot but reject the policy which
has been conducted by the current Belarusian regime under Lukashenka.
The second point is that if you are interested in influencing the
development of events in a country, it is better to have this country
inside of the international institution rather than outside. The policy
of the European Union, despite of the assertion by Mr. Mecklenburg, of
external isolation of Belarus, I am not talking about the internal
isolation, has proven to be wrong. No result is the result of this
external isolation of Belarus. To my mind the European international
institutions, which do care about Belarus to come back to the family of
independent democratic European nations, have to work closely with
Belarus, certainly not compromising with fundamental values with the
current regime, but helping first of all civil society. This should be
the target of the activity on the international level and the European
Union level. I am not that great a specialist on the possibility of
local authorities to co-operate in the framework of trans-border
co-operation in Belarus. To my mind there are no limits for this kind of
co-operation. This is the matter of Mr. Romanchuk.
My second comment, again, is connected with the comments made by Mr.
Mecklenburg: "The European Union is not responsible for the internal
problems you have." Exactly! I agree with you. The European Union is
not responsible. But why then is the European Union not clearly declaring:
"Unless you cope with and decide your internal problems, your undemocratic
behaviour will not stop your undemocratic behaviour. There will be no
progress, and there will be no prospective EU membership. At least it
will be clear for the authorities and it will be clear for society. It
is in order that society knows the full truth about co-operation." But
we don't hear such a message. Instead we are witnessing different
diplomatic tangles. If the message is if you cope with those internal
problems, if you stop undemocratic activity, if you come back to the
democratic road, you will clearly perceive the prospect of membership,
this, at least, could be understandable. In my mind this is logical.
But I fully agree with Urban Ahlin saying that the policy of the so
called European Neighbourhood Policy is the attempt to close the
perspective of membership for the neighbouring countries rather than to
open this perspective.

Cecilia Wigström (fp): We have now come to the closing part of the
seminar. I know we are behind the time schedule. My closing comments
will be brief.
For this seminar we chose the title The European Neighbourhood Policy
and the State of Democracy and Human Rights in Belarus, Moldova and
Ukraine. We chose this title because we know that the objectives of the
European Union in this policy to achieve stability and prosperity at
our borders can only be reached if democracy and human rights in our
neighbouring countries are reached. Reading through the Strategy Paper
of the European Commission that was put forward just a few weeks ago,
it is clearly stated that adherence to shared values of democracy, human
rights, human dignity, rule of law, liberty and equality must be one of
the core components of the partnership between the European Union and
its neighbouring countries. It is very good that in the strategy and
the action plans it says that the policy will take into account the
extent to which each country shares these values. Of course, the situation
in each country differ. I think it is very important that we do favourize
those that clearly try hard to work towards more democracy and human
rights.
I must agree with Ms. Zimmer when she said that this is how easy it
should be. Those countries that adhere to the Copenhagen criteria, those
countries that fulfill the criteria of democracy, human rights, rule of
law and market economy should be welcome into the European Union.
The three countries we have focused on today, Belarus, Moldova and
Ukraine, are European countries, which should be welcomed the day they
do fulfill these criteria.
The strategy paper does clearly line out how important democracy and
human rights are. But, when you look into the strategy paper, and looking
at the European neighbourhood instrument, which is a programme to be
put in place in 2007 with economic budgets behind it, there are only
four objectives laid down for this European neighbourhood instrument.
The first objective is sustainable development. The second objective is
to work with environment, health and organized crime. The third objective
for this new instrument is to secure borders between our countries. And
forthly, to support local people-to-people projects. Here suddenly the
words democracy and human rights have disappeared. There is no objective
to support the democratization of these countries outlined in the paper
by the European Commission. This is a great default that needs to be
rectified. We must not forget the fundamental values which we agree
upon. They must also be implemented in the instruments we put in place
after 2007.
I must also agree with Mr. Romanchuk about the importance of information.
Such a programme as the European Union now is putting in place should
not only help central institutions of these countries with democratic
practices, it is also very fundamental that we increase our support to
NGO's and also media-information. People in the three countries today
live in a situation where media freedom is restricted. We need to support
media channels, i.e. information dissemination to citizens.
My last point I would like to make is also something that the speakers
have brought up, i.e. the fact that the three countries are grouped
together with the southern Mediterranean neighbouring countries. I think
it is important that we should have good and friendly relations with
all our neighbouring countries, but we must also acknowledge that the
three new neighbouring states, Belarus, Moldova and Ukraine, are on the
same continent as we are. They are European countries, and we share
land borders with them. I think they should therefore be prioritized.
If we look today at the money the European Union has been spending within
Tacis between 2000 and 2003, 3.7 billion euros are spent in the Meda
programme where there are 180 million inhabitants. In Russia, Moldova,
Ukraine and Belarus we have 210 million inhabitants and only 1.3 billion
euros are spent in the Tacis programme. That is one third of what is
spent in the Mediterranean region. Clearly the European Union needs to
give higher priority to the new neighbouring states not only politically
but also financially.
I would like to thank our distinguished guests who have travelled far
from Brussels, Kiev, Minsk, Frankfurt am Main and Chisinau. We are very
grateful, the Parliament and the Committe on Foreign Affairs, that you
have taken the time to come here with us. We have had a very fruitful
discussion today. I am very positive of the outcome of this seminar. We
have a small gift that we would like to present to you as a memory of
this day and to thank you for your participation.
(Applause)

Boris Tarasyuk: We thank the core organizers and our Chairperson. Tack
så mycket!