Anf. 161 Kalle Larsson (V)
Fru talman! Riv upp, gör om, gör rätt. Det är slagord som kanske framför allt har kännetecknat den debatt vi har haft om FRA-lagstiftningen. Men den skulle lika gärna kunna gälla den här debatten, för när vi nu går in på en diskussion om det svenska pensionssystemet är det precis det som borde göras. Det finns så pass stora systemfel i det svenska pensionssystemet att det behöver göras om, och det behöver göras om ordentligt.
Vi vet, fru talman, att välfärden i Sverige har byggts upp av de kvinnor och män som i dag är pensionärer. Då borde det på något vis vara självklart att de har rätt till en ekonomiskt tryggad ålderdom. Men det pensionssystem vi har i dag berövar tyvärr många äldre möjligheten till ett värdigt liv, och det är därför systemet i grunden behöver förändras.
Vi minns, i vart fall vi som tillhör arbetarrörelsen, hur den gamla striden om ATP-systemet växte fram och hur parollen för detta var: Gärna medalj men först en rejäl pension.
Det är klart att man över tid måste förändra ett system. Det är naturligt och självklart, men frågan är med vilka utgångspunkter och mot vilken bakgrund man gör sådana förändringar. När det pensionssystem vi nu lever med infördes bröt det med de solidariska och kollektiva principer som ett pensionssystem behöver bygga på. Vi ser också hur många av dem som är unga i dag kommer att drabbas av pensionssystemet när de pensioneras själva.
Jag ska säga det tydligt: Vi är för en långsiktig pensionspolitik. Vi ser gärna breda överenskommelser. Det finns ibland en misstanke om att vi skulle vilja göra precis som vi själva vill i alla lägen. Det tror jag visserligen gäller för samtliga personer och partier i denna kammare - helst skulle man vilja ha sin egen vilja igenom. Men vi är väl medvetna om att vi också behöver kompromissa med andra för att i viktiga välfärdsstrukturer få hållbara lösningar över tid. Dessa lösningar måste dock vara hållbara för de människor som berörs av systemen. Det pensionssystem vi i dag har är icke ett sådant hållbart system.
Vi vet mycket väl att det är den politik som den nuvarande högerregeringen för som bär en stor del av ansvaret för att pensionärer behandlas så illa som de gör i dagens Sverige. Det finns ingen tvekan på den punkten. När man inte gör mer åt arbetslösheten skapar man problem för morgondagens pensionärer. När man gör nedskärningar i välfärden drabbar det pensionärer såväl som andra medborgare. Den orättvisa straffbeskattning av pensionärer som får fortsätta är enligt vår uppfattning skandalös.
På de här områdena, att vi vill bryta med högerpolitiken, göra helt andra insatser för att ge människor rätt till arbete och skapa ett rättvist skattesystem där man inte skiljer på löntagare och pensionärer, där är vi i oppositionen överens.
Fru talman! Man ska veta att pensionärerna sedan 90-talet har förlorat ungefär 40 procent i ekonomisk standard i jämförelse med löntagare. 40 procent! Det är ingen liten skillnad som man har åstadkommit, utan det är en väldigt betydande skillnad som märks för många pensionärer i deras vardag. Vi har i vår budgetmotion som vi kommer att återkomma till i en kommande debatt här i kammaren gjort en rad olika insatser för att försöka stärka pensionärernas ekonomiska situation.
Men den debatt vi i dag har handlar i första hand om att man nu gör små justeringar i pensionssystemet. Låt mig därför väldigt kort säga vad systembristerna handlar om. Vi menar att den livsinkomstprincip som i dag används för intjänande av pension är orimlig. Vi menar också att det är helt orimligt att spela på börsen med pensionärernas pengar. Vi måste ha andra intjänanderegler. Vi måste sluta spela på börsen med pensionärernas pengar. Det är två grundläggande förändringar vi skulle vilja se.
För det tredje, och det är det vi nu ska diskutera, är det dags att ta politiskt ansvar för hur systemet fungerar. Ni som följer debatten och har kunskap om pensionssystemets konstruktion vet att det finns en inbyggd mekanism som kallas balansering. Det är en broms i systemet som innebär att om man får in för lite pengar i systemet så sänks pensionen automatiskt - utan att det fattas några politiska beslut.
Precis så är det nu. Pensionerna kommer att sänkas utan att det har fattats några politiska beslut om detta, utan att det har funnits någon majoritet för att det är precis så det ska gå till. Systemet ska reglera sig självt. Tänk vilken dröm för icke ansvarstagande politiker, system som ordnar sig själva, som reglerar sig själva. Man behöver inte ens ta ansvar.
Det finns ändå ett problem för de partier som står bakom den här pensionsöverenskommelsen. Det är att nu när bromsen i systemet slår till är det snart val. Det är ju inte särskilt kul att gå till val och stå bakom en politik som sänker pensionen för pensionärerna med 400-500 kronor i månaden, vilket det handlar om.
Man har då från de fem partier som står bakom pensionsöverenskommelsen försökt att göra något åt detta. I en mening ska jag ge er ett erkännande, det är ju att ta ett visst politiskt ansvar för systemet. På det viset är det bra. Man går in och försöker göra någonting för att rätta till problemet.
Då kan vi ju diskutera vad det är som görs. Det som görs är att man helt enkelt skjuter delar av sänkningen av pensionerna på framtiden. Man försöker egentligen bara rädda ansiktet. Det handlar lite grann om det. Inför den stundande valrörelsen vill man inte att det ska vara fullt så stor effekt första året, så man gör en annan beräkningsgrund och skjuter därför balanseringen av pensionssystemet framför sig. Det blir lite bättre första året, men det blir sämre de kommande åren.
Förre generaldirektören för Riksförsäkringsverket, KG Scherman, har visat att en normalpensionär på grund av den här bromsfunktionen förlorar mellan 40 000 och 50 000 kronor på en femårsperiod. Det gäller faktiskt också med det förslag som vi diskuterar nu, som pensionspartierna står bakom. 40 000-50 000 kronor över fem år är 10 000 kronor om året som man ytterligare ska förlora, förutom att man är straffbeskattad, förutom att man redan innan, sedan 90-talet, har fått 40 procent sämre ekonomisk standard än löntagare.
Det är inte lite dagens äldre ska behöva stå ut med. Det är inte en gång, det är inte två gånger, det är flera gånger än så som de betalar sin del och tar sin del av ansvaret för det som sägs vara en ekonomisk kris.
Det är lite av ett, kan man kalla det illusionstrick som nu diskuteras. Man säger: Vi tar ansvar, vi gör en ny beräkningsgrund, vi hanterar bristerna i systemet. Men egentligen knuffar man dem bara framför sig. Det får till och med en del sämre konsekvenser än om man tar hela smällen och sänkningen av pensionerna på en gång.
Låt oss anta att vi så småningom, och det tror vi väl alla ändå, kommer att få en högkonjunktur, kommer att få reallöneökningar. Vad händer då? Jo, man gör fortfarande beräkningen för pensionerna på en ekonomisk utveckling som gällde flera år tidigare. Det betyder att när reallöneökningarna tar fart för löntagare kommer pensionerna fortfarande att sänkas för pensionärer. I det läget ökar klyftan ytterligare. Det är som det indiska reptricket. Man låtsas och fejkar men lyckas egentligen inte åstadkomma någonting annat än en bluff. Och man gör det, fru talman, på ett sätt som inte riktigt är rimligt enligt demokratiska spelregler.
Vår huvudsakliga kritik av detta är att det är politiskt felaktigt. Systemet behöver inte lappas och lagas utan i stället byggas om. Men man gör också detta i former som inte är särskilt självklara demokratiskt.
I de direktiv som Arbetsgruppen med uppgift att vårda pensionsöverenskommelsen, som den heter, har fått läser jag innantill: Ansvaret för att förvalta pensionsreformen ligger ytterst på regeringen, men eftersom reformen vilar på en bred överenskommelse med stöd utanför regeringen finns även ett förvaltaransvar utanför regeringen.
Det där är ett synnerligen tvivelaktigt sätt att uttrycka sig på - ett förvaltaransvar som placeras utanför de demokratiska institutionerna, som inte placeras på en myndighet eller någon annan som kan utöva myndighetsansvar utan på en grupp sammansatt av fem partier. Vi kommer i särskild ordning att se till att detta prövas. Jag återkommer vid ett annat tillfälle till formerna för den prövningen. Det är uppenbart att det inte är en normal demokratisk process att man överlämnar viktigt beredande av samhällsstrukturer till organ som sammansätts mer eller mindre tillfälligt på grund av att partierna har kommit överens om det.
Fru talman! Jag tänker för en gångs skull kanske inte utnyttja hela min talartid, men jag vill ändå passa på att säga att vi står bakom våra reservationer och yrkar bifall till reservation nr 1.
Jag tror att det är dags att inse en sak. Ska vi få ett pensionssystem som inte är perfekt för någon, som inte alla här inne kommer att tycka är precis så som de själva skulle vilja ha det, men som i vart fall är demokratiskt processat på ett rimligt sätt och som dessutom är ett system som ger människor på deras äldre dar en rimlig möjlighet till ekonomisk värdighet måste förändringar göras. Det är dags att öppet tala om att de förändringarna behöver komma till, inte bara sätta sig i slutna rum och vara trogna gamla förhandlingsuppgörelser mellan högeralliansens partier och Socialdemokraterna utan föra en öppen demokratisk debatt, utreda, diskutera och komma fram till hur ett nytt pensionssystem ska byggas och hur det ska kunna garantera en värdighet för äldre.