Utgiftsområdena 10, 11 och 12 inom socialförsäkringsområdet

Socialförsäkringsutskottets betänkande 2006/07:SfU1

Var är ärendet nu?

Ärendet är avslutat

Beslutat: 20 december 2006

Beslut

Inkomsttak i sjukförsäkringen sänks (SfU1)

Riksdagen sade ja till regeringens förslag om att sänka inkomsttak i sjukförsäkringen den 1 januari 2007. I dag uppgår sjukpenningen och andra ersättningar som till exempel havandeskapspenning och tillfällig föräldrapenning till 80 procent av den sjukpenninggrundade inkomsten, SGI. Denna får dock inte överstiga ett inkomsttak motsvarande 10 prisbasbelopp. Nu sänks detta inkomsttak från 10 till 7,5 prisbasbelopp, vilket är en återgång till vad som gällde före den 1 juli 2006. Prisbasbeloppet för 2007 är 40 300 kronor. Beslutet innebär att inkomsttaget kommer att som högst vara cirka 25 000 kronor i stället för cirka 33 000 kronor per månad. Föräldrapenning som betalas ut med anledning av barns födelse ska dock fortsättningsvis beräknas efter ett inkomsttak på 10 prisbasbelopp. Följande ändringar börjar också gälla från den 1 januari 2007: Den högsta sjukpenningen för arbetslösa sänks från 521 kronor till 486 kronor per kalenderdag. Den sjukpenninggrundade inkomsten, SGI, ska multipliceras med 0.989 vid beräkningen av dagsersättning för sjukpenning. Av den inkomst som ligger till grund för beräkningen av sjuk- och aktivitetsersättning ska 80 procent vara pensionsgrundande i stället för som i dag 93 procent. Aktivitets-eller sjukersättning betalas ut till personer mellan 19 och 64 år som av medicinska skäl inte kan försörja sig. När det gäller bostadstillägg för pensionärer höjs gränsen för högsta bostadskostnad från 4 850 kronor till 5000 kronor per månad för den som fyllt 65 år och är ogift. För den som är gift höjs gränsen från 2 425 kronor till 2500 kronor per månad.

Utskottets förslag till beslut: Bifall till propositionen. Avslag på motionerna. Avslag på Riksrevisionens styrelses framställning.
Riksdagens beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Hela betänkandet

Betänkande 2006/07:SfU1 (pdf, 4 MB) Betänkande 2006/07:SfU1 (pdf, 4 MB)

Dokumentet är stort, klicka för att öppna på egen sida

Ärendets gång

Förslag

1 framställning / redogörelse, 85 motioner, 1 proposition

Beredning

Beredning i utskottet: 2006-11-21
Justering: 2006-12-05
Betänkande publicerat: 2006-12-12
Trycklov: 2006-12-12

Reservationer 43
Betänkande 2006/07:SfU1

Sänkning av inkomsttak i sjukförsäkringen (SfU1)

Socialförsäkringsutskottets föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag om att sänka inkomsttak i sjukförsäkringen den 1 januari 2007. I dag uppgår sjukpenningen och andra ersättningar som till exempel havandeskapspenning och tillfällig föräldrapenning till 80 procent av den sjukpenninggrundade inkomsten, SGI. Denna får dock inte överstiga ett inkomsttak motsvarande 10 prisbasbelopp. Nu föreslås en sänkning av detta inkomsttak från 10 till 7,5 prisbasbelopp, vilket är en återgång till vad som gällde före den 1 juli 2006. Prisbasbeloppet för 2007 är 40 300 kronor. Förslaget innebär att inkomsttaket kommer att som högst vara cirka 25 000 kronor i stället för cirka 33 000 kronor per månad. Föräldrapenning som betalas ut med anledning av barns födelse ska dock fortsättningsvis beräknas efter ett inkomsttak på 10 prisbasbelopp. Följande ändringar föreslås också från den 1 januari 2007:

Den högsta sjukpenningen för arbetslösa sänks från 521 kronor till 486 kronor per kalenderdag.

Den sjukpenninggrundade inkomsten, SGI, ska multipliceras med 0.989 vid beräkningen av dagsersättning för sjukpenning.

Av den inkomst som ligger till grund för beräkningen av sjuk- och aktivitetsersättning ska 80 procent vara pensionsgrundande i stället för som i dag 93 procent. Aktivitets-eller sjukersättning betalas ut till personer mellan 19 och 64 år som av medicinska skäl inte kan försörja sig.

När det gäller bostadstillägg för pensionärer höjs gränsen för högsta bostadskostnad från 4 850 kronor till 5000 kronor per månad för den som fyllt 65 år och är ogift. För den som är gift höjs gränsen från 2 425 kronor till 2500 kronor per månad.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt

Debatt i kammaren: 2006-12-19

Webb-tv Debatt om förslag: Utgiftsområdena 10, 11 och 12 inom socialförsäkringsområdet

19 december 2006
Debatt om förslag 2006/07:1

Dokument från debatten

2006-12-19

Protokoll för debatten

Helena Frisk (S)

Anf. 134 Helena Frisk (S)

Herr talman! Jag tror inte att Eva Sonidsson behöver vara så orolig. Det finns många människor vi kan vara oroliga för i det samhälle vi lever i, men att allting ska göras till en kommunal angelägenhet tror jag inte är framtiden. Vi måste lära människor kunskaps- och informationsutbyte på många områden. Jag tror att det när det gäller just konsumentpolitiken finns fullvärdiga alternativ att få. Man behöver inte alltid ha en kommunal rådgivare eller vägledning. För de allra svagaste grupperna har vi den nya lagen för skuldsanering och rådgivning kring den dåliga ekonomi som familjer kan drabbas av. När det gäller ren konsumentrådgivning finns det information att få på många sätt. Jag tycker inte att detta är en kommunal angelägenhet. Det har inte heller regeringen tyckt.

Kalle Larsson (V)

Anf. 135 Kalle Larsson (V)

Herr talman! Jag och Socialdemokraterna vill att Sverige ska vara världens bästa land att växa upp i. Det förpliktar och förutsätter en politik där barnen sätts i främsta rummet. För oss socialdemokrater är barn- och familjepolitiken ett av välfärdssamhällets kärnområden och en investering för framtiden. Utifrån våra principer om generell välfärd och solidarisk utjämning har vi utvecklat och förbättrat barns och familjers livsvillkor i Sverige. De senaste åren har den tidigare socialdemokratiska regeringen gjort stora satsningar på barnen och deras familjer. Föräldraförsäkringen har förlängts. Lägsta nivån har höjts, och taket har höjts så att nästan alla får ut 80 % av sin inkomst när de är föräldralediga. Sedan 1994 har föräldraförsäkringen och garantidagarna förlängts med sammanlagt tre månader till 16 månader totalt. Vi har förbättrat bostadsbidraget, höjt underhållsstödet och infört ett barntillägg i studiemedelssystemet. Ett umgängesbidrag har införts för att underlätta för de mest ekonomiskt utsatta föräldrarna att ha barnen tidvis boende hos sig. Dessutom har maxtaxan i barnomsorgen bidragit till att avsevärt förbättra barnfamiljernas ekonomi. Fri sjukvård för barn och ungdomar har införts i samtliga socialdemokratiskt styrda landsting. Barn från fyra år har fått rätt till allmän och avgiftsfri förskola. Även barn till arbetslösa och föräldralediga har den rätten. Vi sätter barnen främst. Socialdemokraternas alternativ innehåller en fortsatt utveckling av barn- och familjepolitiken som utgår från barnens behov. Trygga familjer ger tryggare barn. Barnens tillgång till båda sina föräldrar ökar också om det finns ekonomiska förutsättningar för såväl pappor som mammor att vara föräldralediga eller hemma för att vårda sitt sjuka barn. Ett jämställt föräldraskap blir på så vis något som både barnen och de vuxna vinner på. Herr talman! Mycket forskning styrker sambandet mellan trygghet och generell välfärd. En rapport med internationella jämförelser som EU-kommissionen har tagit fram visar att länder som har en välfärd som omfattar alla, inte bara några, har lägst andel barn som lever i ekonomisk utsatthet. När man känner att hjälpen finns när man behöver den är man också villig att bidra till de gemensamma försäkringarna. Enligt den globala organisationen Save the Children toppar Sverige listan på länder där det är bäst att vara mamma. I studien som omfattar 110 länder jämför man mammornas situation på ett antal punkter, allt från hälsa till utbildningsgrad. Mammornas möjligheter avgör i sin tur situationen för barnen. Men uppenbarligen har den borgerliga regeringen inte nåtts av de beskeden. Det första man gör när man tillträder är i stället att sänka ersättningsnivåer och minska legitimiteten i försäkringen genom att sänka taket för personer med tillfällig föräldrapenning och havandeskapspenning. Jag kan faktiskt inte hitta några förslag på barn- och familjepolitikens område som ökar jämställdheten eller som förbättrar förutsättningarna att kombinera föräldraskap med förvärvsarbete, snarare tvärtom. Regeringen planerar ju en familjepolitisk reform som bland annat ska innehålla ett vårdnadsbidrag och en jämställdhetsbonus. Den tänkta familjepolitiska reformen måste ses mot bakgrund av de försämringar som regeringen nu gör i föräldraförsäkringen. Den måste också ses mot bakgrund av de andra förslag som regeringen har på sin dagordning. Jag ska ge några exempel, så kan ni bedöma själva: subventionerade städtjänster, skattesänkningar för förmögna men inte för föräldralediga, sjuka eller arbetslösa. Jag kan inte tyda regeringens förslag på annat sätt än att det betyder en rejäl tillbakagång för den moderna familjepolitik som vi har utvecklat i Sverige. Om du har små barn eller om du har drabbats av olycka eller mist jobbet får du skylla dig själv. Avsaknad av åtgärder för omställning i arbetslivet, neddragningar i vuxenutbildningen och i arbetsmarknadspolitiska insatser - listan är evighetslång. Det sammantaget kommer kraftigt att försämra möjligheterna för många barnfamiljer. Förslagen slår kraftigast mot människor som redan i dag har det tufft och kämpar för att få vardagen att gå ihop. De som gynnas är förmögna och friska med välavlönade jobb, samma grupp som har råd med städtjänster i hemmet eller att en av makarna avstår från arbete för att få vårdnadsbidrag. I början av 1990-talet var jag ensamstående mamma och jobbade som vårdbiträde i hemtjänsten. Då var det också aktuellt med vårdnadsbidrag, men inte hade jag som ensamstående mamma råd att ta del av det. I dag är jag mormor, och min dotter är just nu hemma och är föräldraledig. Varken min dotter eller hennes sambo har speciellt välbetalda jobb, vilket innebär att det är omöjligt för någon av dem att stanna hemma med vårdnadsbidrag. Dessutom riskerar min dotter att hamna i arbetslöshet. På vilket sätt gynnas hon av alliansens politik? Nej, den som hoppas att vårdnadsbidraget ska rädda lågavlönade, deltidsarbetande kvinnor och ensamstående från att drabbas alltför hårt av den borgerliga nedmonteringen i våra trygghetsförsäkringar hoppas nog förgäves. Vi socialdemokrater står för en helt annan politik. Därför säger vi självklart nej till regeringens förslag om sänkt inkomsttak för tillfällig föräldrapenning och havandeskapspenning samt förslaget om ny beräkningsgrund för den sjukpenninggrundande inkomsten. Det ger vi också uttryck för i vårt särskilda yttrande, som jag givetvis står bakom. Vi värnar en familjepolitik som bygger på generell välfärd, barnets bästa och jämställdhet mellan kvinnor och män. Föräldraförsäkringen syftar just till att ge båda föräldrarna möjlighet att förena förvärvsarbete eller studier med föräldraskap. Vi vill fortsätta att utveckla och modernisera föräldraförsäkringen. På utgiftsområde 12 som vi nu debatterar har vi socialdemokrater tre reservationer, som jag yrkar bifall till. Reservation 35 har vi gemensamt med Miljöpartiet. Den handlar om delat barnbidrag. För separerade föräldrar med gemensam vårdnad om ett barn finns det i dag en möjlighet att dela barnbidraget. Detta förutsätter dock att modern godkänner delningen. Det här anser vi vara i högsta grad orättvist mot den andre föräldern. Har man delad vårdnad om ett barn har också båda föräldrarna kostnader för barnets boende, mat, kläder och andra behov. Då ska det också vara naturligt att barnbidraget delas lika mellan föräldrarna. Därför vill vi att man fastställer delning av barnbidraget när man fastställer delad vårdnad om ett barn. I reservation 37 vill vi i motsats till regeringen bygga vidare på de reformer som bidrar till mer jämställda förutsättningar för kvinnor och män. I reservation 39, som vi har tillsammans med Vänsterpartiet, vill vi slutligen att båda vårdnadshavarna ska få möjlighet att vårda barnet efter födseln. Mannens tid med sitt nyfödda barn skulle därmed öka, vilket skapar viktiga förutsättningar för en tidig och djup relation till barnet. Samtidigt tillgodoser det barnets stora omsorgsbehov i början. Dessa förslag säger majoriteten i kammaren på mer eller mindre oklara grunder tyvärr nej till - fast det är förstås aldrig för sent att ändra sig om viljan finns. Vi socialdemokrater värnar en familjepolitik som bygger på generell välfärd, barnets bästa och jämställdhet mellan kvinnor och män. Jag önskar, så här i juletid, att den nya majoriteten här i riksdagen kunde göra detsamma. I detta anförande instämde Ann Arleklo, Tomas Eneroth, Kurt Kvarnström, Jasenko Omanovic, Göte Wahlström och Siw Wittgren-Ahl (alla s).

Gunvor G Ericson (Mp)

Anf. 137 Gunvor G Ericson (Mp)

Herr talman! Miljöpartiets förslag till budgetramar för utgiftsområde 12 ligger ca 1,3 miljarder högre än regeringens förslag. Men eftersom riksdagens majoritet har fastställt ramarna på en lägre nivå kan jag inte yrka bifall till vårt förslag, så det presenteras i betänkandet i form av ett särskilt yttrande. I mitt anförande kommer jag ändå att redovisa några av de förslag i förhållande till regeringens budget som vi har lagt fram. Miljöpartiet står självklart bakom samtliga reservationer, men för att vinna tid yrkar jag bifall endast till reservation 35. Ekonomisk trygghet för familjer och barn påverkar flera av målområdena i den nationella folkhälsopolitik som denna riksdag i denna kammare har antagit. Målområde 2 gäller ekonomisk och social trygghet. Målområde 3 gäller trygga och goda uppväxtvillkor. Dessa mål tycks den nya regeringen ha förpassat till byrålådan eftersom man nu väljer att utöka otryggheten för många sjuka och förtidspensionerade. Den sänkta sjukpenninggrundande inkomsten påverkar även den ersättning man får genom föräldraförsäkringen - helt stick i stäv med folkhälsomålen om trygghet. Miljöpartiet anser att en satsning på eller helt enkelt en investering i trygga och goda uppväxtvillkor för barnen är en investering som ger mångfalt igen. Det är att främja livskvalitet. Barnens bästa ska hela tiden finnas med i det politiska beslutsfattandet. Miljöpartiet har länge drivit kravet att föräldraförsäkringen ska förlängas från dagens 16 månader till 18 månader. Vi anser också att det ska vara möjligt för föräldrarna att under en av dessa månader samtidigt ha föräldraledighet. Som ett första viktigt steg vill vi förlänga den här föräldraförsäkringen med en månad, att gälla från år 2007. Kalle Larsson behöver nog läsa på lite grann. Han valde att läsa upp bara en del av en motion som Miljöpartiet har väckt. Miljöpartiet vill ju bygga ut föräldraförsäkringen och tredela denna. Det är ett steg på vägen. Tid är den stora bristvaran i dagens samhälle. Är det något som föräldrar med små barn behöver så är det just tid. Vi har nu en högre materiell standard än någonsin. Men samtidigt blir stressen allt större. Många föräldrar har svårt att få tidspusslet att gå ihop. Vi vill förbättra möjligheten för flera föräldrar att utnyttja den lagstiftning som redan finns och minska sin arbetstid till 75 % men som används av alltför få. Miljöpartiet har därför utformat ett förslag om hur föräldrar med små barn ska kunna få ersättning om de arbetar deltid. Ersättningen ska utgöra en särskild föräldraförsäkring för föräldrar med barn under tre år och utgå med 1 500 kr i månaden. Dessa pengar ska beskattas, och de utgör pensionsgrundande inkomst. Den särskilda föräldraförsäkringen ska kunna utnyttjas från månaden efter det att barnet fyllt ett år och till och med den månad barnet fyllt tre år. Båda föräldrarna ska kunna utnyttja försäkringen samtidigt, vilket ökar möjligheterna för båda att gå ned i arbetstid. Försäkringen ska utgå till dem som sänker sin arbetstid så att de jobbar högst 75 % av normalarbetstid - för närvarande högst 30 timmar per arbetsvecka. Flera familjer har redan i dag valt att en av föräldrarna jobbar deltid när barnen är små. Oftast är det kvinnor. Det är ekonomiskt och jämställdhetsmässigt olönsamt både i det korta och i det långa perspektivet eftersom såväl inkomsten i dag som pensionen i framtiden blir lägre och inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor bibehålls. Därför är detta också en jämställdhetsfråga. Meningen med vårt förslag är givetvis att både kvinnor och män ska gå ned i arbetstid - tidvis samtidigt, tidvis var och en för sig. Det ska inte gå att "överföra" ersättningen från den ena föräldern till den andra så att kvinnan går ned i arbetstid och mannen stannar på jobbet, utan ersättningen är personlig. Var och en av föräldrarna får en individuell möjlighet till ersättningen. I dag är den tid föräldrar väljer att vara hemma med barnen alltför ojämnt fördelad mellan kvinnor och män. Vi vill därför att denna reform ska bli både en möjlighet för dem som väljer att gå ned i arbetstid när barnen är små och en morot för män att göra så. Ekonomisk trygghet för familjer och barn är en folkhälsopolitisk fråga. Sverige har ratificerat barnkonventionen vilket innebär förpliktelser. Det tycker inte jag att regeringen lever upp till i sina förslag som man nu lägger fram. Barn till ensamstående som lever på ersättning från arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring eller med socialbidrag kommer att få det ännu sämre 2007. Inte ens i år täcker deras inkomster de nödvändiga utgifterna enligt normen. Konsekvensen av regeringens politik blir att de barn som lever i så kallade fattiga familjer får det ännu sämre 2007. Det är uppenbart att regeringen vill försämra förutsättningarna för att nå det övergripande nationella målet för folkhälsa: "att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen".

Kalle Larsson (V)

Anf. 138 Kalle Larsson (V)

Herr talman! Jag får be kammaren och Gunvor G Ericson om ursäkt. Jag borde förstås ha sagt att av de skarpa förslag som vi i dag har att rösta om finns det inget från Miljöpartiet som handlar om att göra något annat än att utvärdera föräldraförsäkringen. Det är riktigt att man i sin budgetmotion har föreslagit att föräldraförsäkringen ska förlängas. Jag skulle vilja ställa frågan till Gunvor G Ericson: Vad är det som säger att det är en insats för jämställdheten? Vad är det som säger att det skulle innebära att man på något sätt skulle göra flera män benägna att vara hemma? Det står ju ingenting vare sig i det enskilda yttrandet som rör budgeten, såvitt jag kan se, eller i någon reservationstext om den tredelning som Gunvor G Ericson nu nämner. Den har ni inte, vad jag förstår, motionerat om. Eller har jag på den punkten missförstått Miljöpartiets politik? I så fall är det utmärkt om kammaren kan få ett klarläggande.

Gunvor G Ericson (Mp)

Anf. 139 Gunvor G Ericson (Mp)

Herr talman! När det gäller Miljöpartiets förslag har vi tidigare motionerat om precis det jag sade. I den här budgeten lägger vi fram förslag för att utöka föräldraförsäkringen med en månad eftersom vi kan finansiera förslaget, till skillnad från Vänsterpartiet och deras förslag. Det är ett skarpt förslag, men det har fallit på grund av att utgiftsramarna har antagits på en annan nivå. Vi skjuter till 1,3 miljarder till det här området. Det är skarpa förslag, Kalle Larsson. Angående frågan hur detta skulle främja männen är vår målsättning att knyta sex månader till pappan, enbart pappamånader. Så är det inte i dag. Man ska kunna fördela månaderna, sex plus sex och den ytterligare tredjedel som kan fördelas mellan båda föräldrarna. Det är ett steg åt rätt håll. Det går inte så långt som du vill göra det.

Kalle Larsson (V)

Anf. 140 Kalle Larsson (V)

Herr talman! Det går inte så långt som jag vill göra det. Men frågan blir: Varför inte, om vi nu är överens om att det är bra med en ökad uppdelning av föräldraförsäkringen, en individualisering? Miljöpartiet argumenterar trots allt för att man ska gå i den riktningen. Varför vill man inte ta hela steget? Den frågan kvarstår. Varför ska föräldraförsäkringen skilja sig från andra genom att den inte ska vara individuell utan ge möjlighet för föräldrar att alternera, i praktiken att kvinnan ska ta ut den största delen? Är det enda skälet att man inte får plats med detta i sin budget? Så omfattande kostnader handlar det inte om. Vänsterpartiet har utan problem fått plats med detta i sin budget. En förlängning kostar också pengar. Varför inte använda de pengar som ni nu lägger på en förlängning av föräldraförsäkringen på att i stället göra en delning? På det sättet åstadkommer vi någonting som gör jämställdheten, som i grund och botten också handlar om barnens situation och rätten till tillgång till sina båda föräldrar i det här fallet, starkare.

Gunvor G Ericson (Mp)

Anf. 141 Gunvor G Ericson (Mp)

Herr talman! Det låter som att man vill göra det goda till något slags fiende. Att vi inte har riktigt samma ambitioner när det gäller takten må vara hänt. Vi tycker att tredelningen är mycket bättre än som det är i dag. Att det fortfarande är få män som tar ut föräldraledighet är inget skäl till att vi nu måste klippa till och göra föräldraförsäkringen tvådelad på direkten. Vi tror att det är ett mycket mer realistiskt förslag som vi lägger fram. Det finns ett skarpt förslag här, men majoriteten i regeringen ställde sig inte bakom det. Vi får väl se vad som händer så småningom, om regeringen också kan tänka sig att gå åt det hållet.

Lars-Arne Staxäng (M)

Anf. 142 Lars-Arne Staxäng (M)

Herr talman! Familjepolitiken är en central och mycket viktig del av den svenska välfärdspolitiken. Den ska täcka in flera huvudområden. Den ska ge möjlighet för föräldrar, oavsett livssituation, att ge en materiell bas för alla barn. Den ska också främja ett jämställt förhållande mellan föräldrarna, inte minst för barnens bästa. Familjepolitiken ska också bidra till att minska antalet ekonomiskt utsatta föräldrar. Därför är det viktigt att poängtera att regeringens åtgärder för att skapa flera arbetstillfällen också berör barnfamiljernas ekonomiska standard på ett väsentligt sätt. Alla dessa områden täcks in i den nya alliansregeringens familjepolitik och regeringens proposition på området. Jag ska förklara mer. Socialdemokraterna pratar gärna, länge och väl om vilken framgångsrik barn- och familjepolitik vi har i Sverige internationellt sett. Det är riktigt att Sverige ligger före de flesta länder i social ingenjörskonst, inte minst på familjeområdet. Många av reformerna har varit bra och har förbättrat möjligheterna för många familjer att få ett bättre liv. Det finns också en bred förankring hos partierna för dessa välfärdsreformer. Herr talman! Det finns också saker som Socialdemokraterna inte pratat lika högt om. Det är om det som inte fungerat eller fungerar. Väldigt många barn och ungdomar mår inte bra. Den psykiska utsattheten har ökat väsentligt på senare år. Det är i dag inte ovanligt att svälta sig redan i unga år, att känna sig utanför, ensam och till och med mobbad. Det finns också alldeles för många som har destruktiva tankar om sig själva. Antalet människor, framför allt kvinnor, som är sjukskrivna för olika utmattningssymtom är högst i hela världen. Alla dessa saker indikerar var och en för sig att utsattheten och påfrestningen är mycket stor i många förhållanden och andra familjekonstellationer. Man kan då lägga till att många människor har svårt att få ekonomin att gå ihop och att detta kan räcka för att de inte ska orka. Det är allvarligt för samhället, och det är allvarligt för de vuxna föräldrarna. Men det är framför allt allvarligt för barnen och ungdomarna. Så länge man passar in i det sociala pusslet och väljer det förutbestämda dagiset, om man får plats, delar upp föräldraförsäkringen på rätt sätt enligt det politiska systemet och vad politikerna tycker och följer de riktlinjer som socialbyråkraterna har fastställt, så kan det bli riktigt bra och man får full utdelning i den familjepolitiska rouletten. Men om man inte skulle vilja ha det så utan på ett annat sätt, då är det stopp. Det är framför allt här som den ideologiska skiljelinjen går mellan den borgliga alliansen och de socialistiska partierna. Det är här som skillnaden är störst mellan regeringens kommande förslag och den socialistiska oppositionens förslag och reservationer. Alla förslag som alliansen lägger fram utgår från att det är den enskilda föräldern eller familjen som ska få välja vad som är bäst för de inblandade, inte minst för barnen. Detta är en stor skillnad. Alla som har eller har haft små barn vet vilka olika förutsättningar det kan finnas mellan barns behov av stöd och relation till sina föräldrar i både tid och rum. Ett barn är dagismoget efter ett år och behöver stimulans av andra barn och av pedagoger. Ett annat barn behöver kanske en tät relation med mor eller far i flera år för att bli en hel och trygg människa för framtiden. I en familj passar det bäst att pappa tar hand om barnet den övervägande delen av föräldraledigheten, i en annan är det tvärtom mamman. Just därför att alla familjer har olika situationer att ta hänsyn till är det speciellt viktigt att beslutet ska fattas just i familjen och inte över huvudet på den. Det är så det viktiga barnperspektivet måste få komma fram i verkligheten. Herr talman! Familjen är en grundläggande gemenskap i samhället. Vi moderater vill att familjepolitiken ska syfta till att stärka föräldrars makt över sin livssituation och öka familjens valfrihet. Familjepolitiken bör underlätta för föräldrar att kombinera yrkesliv med ett fungerande familjeliv genom förbättrade möjligheter för båda föräldrarna att ta hand om barnen när de är små. Förutsättningar för jämställdhet mellan kvinnor och män måste förbättras. Alliansen vill också minska den nationella politiska styrningen till förmån för familjens eget fria val. Inom vårt utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn, är de finansiella skillnaderna i budgeten för 2007 ganska små mellan partierna. Området innehåller allmänna barnbidrag, föräldraförsäkring, underhållsstöd, bidrag till internationella adoptioner, barnpensioner och efterlevandestöd för barn, vårdbidrag för funktionshindrade barn och pensionsrätt för barnår. Totalbudgeten är på drygt 62 miljarder kronor. De stora förändringarna i den borgerliga regeringens familjepolitik kommer att återkomma i en familjepolitisk reform inom de närmaste åren med förslag om införande av barnomsorgspeng, jämställdhetsbonus, frivilligt kommunalt vårdnadsbidrag och ökat pedagogiskt inslag i förskolan - allt i enlighet med det borgerliga familjepolitiska valprogrammet som redovisades av alliansen före valet. Det har skrivits en rad motioner av framför allt den socialistiska oppositionen inom hela området familjepolitik. En del förslag är gamla kända vänstermotioner om att föräldraförsäkringen ska göras om till individuella potter där familjen inte får fördela ledigheten fritt. Men det finns också flera andra motioner som har välgrundade förslag som är bra och kan förbättra läget för barnfamiljerna. Jag anser dock bestämt att vi måste invänta regeringens proposition om en familjepolitisk reform innan vi säger ja till dessa motioner för att få en helhet i familjepolitiken. Jag är övertygad om att flera av dessa motioner kommer att få sitt svar i denna reform. Herr talman! Jag yrkar därför att utskottets hemställan till riksdagen på utgiftsområde 12 ska bifallas. Det gäller punkterna 43 till och med 52. Jag yrkar även avslag på de reservationer som inkommit under dessa punkter. Det gäller reservationerna 34 till och med 43. Slutligen vill jag vara extra tydlig. Den nya alliansregeringen har lagt fast förutsättningar för en ny och bättre familjepolitik i och med att man tänker återkomma med en familjepolitisk reform inom kända områden som kommer att gynna barnfamiljerna. Det är viktigt för Sverige, det är viktigt för föräldrarna, men det är framför allt viktigt för barnen.

Helena Frisk (S)

Anf. 143 Helena Frisk (S)

Herr talman! Det är ju intressant att höra Lars-Arne Staxäng. Familjepolitiken är en viktig del av välfärden. Den ska främja jämställdheten och hjälpa ekonomiskt utsatta föräldrar. Det låter bra, tycker jag. Men varför har ni då en politik som går i direkt motsatt riktning? Det är min korta första fråga.

Lars-Arne Staxäng (M)

Anf. 144 Lars-Arne Staxäng (M)

Herr talman! Egentligen förstår jag kanske inte riktigt frågan, för i de stora delarna av familjepolitiken inför 2007 är det i princip samma politik som ni som regering har haft innan. Det är ingen skillnad när det gäller föräldraförsäkringens totalbelopp på tio basbelopp. Det är ingen skillnad på barnbidrag. Det är ingen skillnad i annat än den tillfälliga föräldrapenningen. Den framlagda familjepolitiken ligger fast när det gäller de delarna. Dessutom säger vi att vi ska återkomma med ett familjepolitiskt paket med de grejer som alliansen lovat barnfamiljerna, och det utgår från den enskilda familjens beslut och kommer inte uppifrån.

Helena Frisk (S)

Anf. 145 Helena Frisk (S)

Herr talman! Såvitt jag förstår, och som jag också tog upp i mitt anförande, förändrar man ju beräkningen av den sjukpenninggrundande inkomsten. Det innebär väl faktiskt försämringar för alla människor som finns i försäkringssystemet. Det handlar inte bara om det här två. Det är nog så illa, men de nedskärningar och försämringar i systemen som görs berör faktiskt en större grupp. Det Lars-Arne Staxäng nu säger stämmer alltså inte. Sedan sjunger förstås Lars-Arne Staxäng valfrihetens lovsång. Jag hade väl inte väntat mig så mycket annat i och för sig. Frågan är bara: För vem gäller valfriheten? Jag försökte i mitt anförande ge något exempel på en situation där man faktiskt inte har möjligheter att välja, till exempel i fråga om det kommande vårdnadsbidraget om man är ensamstående mamma eller lågavlönad deltidsarbetande kvinna. Då finns det inte en rimlig möjlighet. Vilka har möjlighet att välja? Jag skulle också vilja veta mer direkt om vilket tidsperspektiv vi pratar om när det rör sig om den kommande familjepolitiska reformen. Vad jag förstår spretar alliansens förslag en del. Det kommer kanske att ta lite tid innan man lyckas komma överens om en familjepolitik. Jag tror att det är viktigt för Sveriges barnfamiljer att så fort som möjligt få reda på vad det är för politik som kommer att gälla under de kommande åren.

Gunvor G Ericson (Mp)

Anf. 147 Gunvor G Ericson (Mp)

Herr talman! Lars-Arne Staxäng pratade i sitt anförande om att den psykiska utsattheten ökar. Vidare nämndes att många människor har svårt att få ekonomin att gå ihop. Men varför gör man då så att det blir ännu sämre och ännu svårare för många genom att man sänker ersättningarna? Och hur rimmar det med de nationella folkhälsopolitiska målen?

Lars-Arne Staxäng (M)

Anf. 148 Lars-Arne Staxäng (M)

Herr talman! Egentligen gav jag svaret i den förra repliken. Det måste bli så att flera människor kommer ur fattigdomen genom att komma in i ett riktigt arbete. Det finns mycket som vi kanske inte vill läsa om när det gäller vad FN står för. FN vill att fler ska komma in i den gamla klassiska kärnfamiljen och tvåsamheten. Det visar sig att fler ensamförhållanden och fler skilsmässor ofta ökar fattigdomen i ett land. Det är därför väldigt viktigt att vi får människor tillbaka till arbete så att man får en egen inkomst. Dessutom måste familjepolitiken hjälpa till att stödja den enskilda familjen och föräldern med bostadsbidrag och barnbidrag och framför allt med ett eget arbete.

Gunvor G Ericson (Mp)

Anf. 149 Gunvor G Ericson (Mp)

Herr talman! Till skillnad från den nya regeringen tror jag inte att det blir fler arbeten genom att man sänker ersättningarna. Däremot måste man se till att man har en politik som stimulerar miljöteknik, som stimulerar nya jobb i offentlig sektor och som får fart på Sverige genom att skapa jobb. Det händer just nu. Det är helt uppenbart att vi har lite olika syn på det. Tidigare sade Staxäng att staten inte ska lägga sig i hur man ordnar det i familjen. Nu lät det helt plötsligt som att det måste vara tvåsamhet och att man ska ordna familjen på det sättet eftersom man då kan styra till trygghet. Familjer lever inte bara så. Jag kan inte låta bli att ställa frågan: När du tidigare talade om de socialistiska partierna, var det en medveten felsägning eller uteslöts de gröna av misstag? Kommer ni i de utlovade förslagen inom familjepolitiken att ta hänsyn till barnkonventionen och barnets bästa? Hur ser ni på kopplingen i er politik till de främsta nationella folkhälsopolitiska målen att skapa samhälleliga förutsättningar på lika villkor?

Lars-Arne Staxäng (M)

Anf. 150 Lars-Arne Staxäng (M)

Herr talman! Jag ska säga till er som miljöparti att ni ju har ingått i den socialistiska alliansen. Däremot har jag noterat att det finns skillnader i er politik. Ni har ingen gemensam familjepolitik. Ni har ingen gemensam politik när det gäller om familjen själv ska få bestämma över sina föräldramånader eller om det ska vara en kvotering. Ni har olika syn på detta. Ni har anklagat den borgerliga alliansen för att vara oense, men ni är mer oense än ni någonsin har varit. Det som alliansen har lovat när det gäller jämställdhetsbonus, barnomsorgspengen och ökat pedagogiskt inslag i förskolan återkommer vi till inom ett par år. Det kommer att ge föräldrarna en betydligt bättre tillvaro och gynna dem på egna villkor. Någon annan ska inte bestämma uppifrån.

Kalle Larsson (V)

Anf. 151 Kalle Larsson (V)

Herr talman! Klarspråket började komma till slut, om inte annat så i replikskiftet. Beskedet till den misshandlade kvinna som lämnar sin man är alltså: Var lite försiktig. Du ökar fattigdomen. Till den ungdom eller studerande som vill flytta hemifrån och skapa sitt eget liv med vettiga förhållanden är beskedet: Håll ihop familjen annars ökar fattigdomen. Det är möjligt, till och med troligt, att det inte var det som Lars-Arne Staxäng medvetet menade. Men det är resultatet av det moderata resonemanget. Det var det jag antydde i mitt anförande om familjefundamentalismen. Vi behöver inte ens bifalla den motion där det står att vi ska stödja familjen som den samlevnadsform som är bäst. Det är ändå ungefär det som politiken går ut på. Nu säger Lars-Arne Staxäng att de flesta tycker ungefär som alliansen och att man i vilket fall som helst kommer att återkomma med förslag senare. Vi har alltså egentligen ganska lite att diskutera i dag. Problemet är att det är just att ni tänker återkomma senare som gör oss oroliga. Vilka förslag är det som kommer? Jag ska försöka formulera en fråga och inte bara invända. Det är kutym i kammaren. Det handlar i så fall om ett annat uttalande som jag hörde Lars-Arne Staxäng göra: I en familj passar det bäst att pappan tar hand om barnen. Eller var det i en familj det passar bäst? Det är ju inte i så väldigt många flera som man upplever det på det viset. Pappan har ju oftast en högre inkomst och kanske bättre karriärmöjligheter just därför att kvinnan förväntas vara hemma ett antal år. När man nu vill avpolitisera hela familjepolitiken enligt det resonemang som förs, kan Lars-Arne Staxäng då möjligen svara på frågan: Varför var det så naturligt i det individuella fria valet som man hade tidigare att det i stort sett alltid var kvinnan som var hemma?

Lars-Arne Staxäng (M)

Anf. 152 Lars-Arne Staxäng (M)

Herr talman! Jag trodde nästan att den frågan skulle komma. Fortfarande finns ca 70 % av Sveriges barn i den av Vänsterpartiet så illa omtyckta kärnfamiljen. Du har vittnat om det flera gånger nu, även din tidigare partiledare har på olika sätt vittnat om vad hon tycker om familjen. Som jag var inne på förut är familjen enligt FN upphöjd till att ha en viktig funktion i världen för att minska fattigdomen. Man tar upp det på många områden. Vi behöver inte gå så långt som till FN. På andra sidan Nordsjön, i England, där Tony Blair regerar har man i sin politik, labourpolitiken, tagit upp familjepolitiken som något mycket viktigt för att komma ur fattigdomen av precis samma skäl som de FN för fram. Jag förstår frågan om familjefundamentalism på sätt och vis. Om man tycker att kärnfamiljen som norm ska överges är man tillbaka i gammalkommunism och Marx och Engels och offentlig och kostnadsfri uppfostran av alla barn. Man är tillbaka av ideologiska skäl. Det är alltså en skarp skiljelinje mellan den vänsterallians som ni representerar och den borgerliga alliansen där den enskilda familjen ska få styra och ställa och där samhället ska gå in och stötta vid sidan om.

Kalle Larsson (V)

Anf. 153 Kalle Larsson (V)

Herr talman! Jag får ge Lars-Arne Staxäng en eloge för att han har förberett sig så väl. Han har till och med letat reda på citat av gamla lärofäder till måhända någon här i kammaren. Men han gav inte svar på frågan. Han förväntade sig att få frågan, sade han, men han svarade aldrig på den. Vad var det som gjorde att det tidigare var så naturligt att det just var kvinnan som alltid var hemma? Det har faktiskt fortsatt i dag. Det är vår kritik mot att man inte individualiserar föräldraförsäkringen. Man hade ju ett naturligt fritt val, eller hur? Det fria valet innebar att kvinnor förväntades ta hand om barnen. Om du och jag är eller någon gång skulle bli fäder är det en fritidssysselsättning att ha barn. Vi har ju våra karriärer. Vi har ju våra höga inkomster. Vi har ju så mycket annat att tänka på. Vad var det egentligen det berodde på att det var så naturligt? Finns det ändå inte en risk - eller en möjlighet, om det är så man ser det - att vi håller på att återgå till den typen av system igen, om man höjer familjen så mycket som Lars-Arne Staxäng gör? Jag ska reda ut ett missförstånd också. Jag har inget emot familjer. Jag tror inte ens att någon av mina tidigare partiledare kan anses ha något emot familjer. Som norm för ekonomisk politik är det däremot ett klumpigt verktyg att låtsas eller tro att det bara finns barnfamiljer eller parfamiljer. Man kan ju välja en annan väg än att låta familjen vara den enhet som ska bygga rikedom och välfärd. Man kan nämligen se till att också satsa på dem som inte ingår i familjer. Man kan skapa en ekonomisk politik som satsar på att barn till ensamstående får förutsättningar att vara barn precis som alla andra med samma ekonomiska förutsättningar. Det är den politiken vi presenterar, ett handlingsprogram för att se till att stärka rikedomen eller åtminstone värdigheten hos de barn som lever med ensamstående föräldrar. Varför tar ni inte de förslagen på större allvar om ni nu är intresserade av att göra något?

Lars-Arne Staxäng (M)

Anf. 154 Lars-Arne Staxäng (M)

Herr talman! För ett år sedan - eller om det till och med var två år sedan - när det gällde familjepolitik, som Kalle Larsson hade en diskussion om här, förde han fram: "Att bryta den strukturella diskriminering som ensamstående mödrar utsätts för - - - Detta är viktigt inte minst för att förhindra att välfärdssystemets uppbyggnad reproducerar begränsande normer och värderingar." Det är alltså farligt med familjen, för den behåller gamla värderingar. "En generell välfärdspolitik som står fri från kärnfamiljsnormen", talar han om. Vad han egentligen säger är att familjen är en farlig sak och att vi ska försöka förändra den på sikt. Det här är jag helt motståndare till. Det är precis tvärtom. Kan vi stötta familjen har vi lagt en grund i samhället för att barnen och ungdomarna kommer in i en helt annan situation i framtiden. Vi både motverkar kriminalitet och ser till att vi får vällevnad i samhället.

Solveig Zander (C)

Anf. 155 Solveig Zander (C)

Fru talman! Ledamöter och ni som eventuellt lyssnar! För mig utgår familjepolitiken från två viktiga förutsättningar. Den första är att man alltid ska sätta barnen i centrum. Det är barnens bästa som ska gälla. För att tillgodose barnens bästa har naturligtvis föräldrarna det största ansvaret - föräldrarna eller motsvarande, skulle jag vilja säga, för det behöver ju inte vara de biologiska föräldrarna utan det kan vara några i familjen. För mig är det centerpolitik när det är de som står närmast behovet som ska tillgodose det. Riktat till Vänsterpartiet vill jag säga att familjer faktiskt kan se olika ut. Det är viktigt. Familj betyder inte mamma, pappa och barn. Men vi vet att det är 73 % av alla barn som faktiskt lever tillsammans med sina båda föräldrar, och det är bara 18 ½ % som lever med en ensamstående mamma. Ännu färre, det vill säga 3 ½ %, lever med en ensamstående pappa. Det är viktigt att tänka på detta i den fortsatta debatten. Den andra förutsättningen är att trygghetssystemet ska vara könsneutralt. När man talar om barnens bästa ska man utgå från föräldrarna. Det viktigaste i det sammanhanget är att föräldrarna kan prata med varandra, så att de kan ta ett gemensamt ansvar. Lagstiftningen ska vara formulerad på ett sådant sätt att den också ser till att föräldrarna tvingas ta det gemensamma ansvaret. Därför har vi i utskottets majoritet sagt nej till att barnbidraget automatiskt ska delas mellan föräldrarna när de separerar. Man ska faktiskt prata om vem som ska ta det ekonomiska ansvaret för barnen. Det är också viktigt att man ska kunna kombinera föräldraskap och yrkesliv. Den möjligheten måste stärkas ännu mer. Därför ser jag fram emot att regeringen kommer med ett förslag om en annan utformning av föräldraförsäkringen i familjepolitiken. Det handlar om barnomsorgspeng, jämställdhetsbonus och ett frivilligt kommunalt vårdnadsbidrag. Jag betonar att detta sista ska vara frivilligt för kommunerna. När man införde maxtaxan var det inte frivilligt för kommunerna. Vi i Centerpartiet värnar det kommunala självstyret väldigt mycket. Jag talade om att systemet ska vara könsneutralt. Jag erkänner att det fortfarande finns mycket att önska och jobba med där. Så länge kvinnorna tjänar mindre än männen är det oerhört svårt att få könsneutralitet i försäkringen. Jag vill betona att det inte är via föräldraförsäkringen eller socialförsäkringen som vi löser problemen när det gäller jämställdheten mellan kvinnor och män. Nej, jag menar att arbetsmarknadens parter har ett oerhört stort ansvar för att se till att kvinnor har samma förutsättningar som männen på arbetsmarknaden och att de får lika löner. Utskottsmajoriteten tar också upp detta med att bibehålla nivån i föräldraförsäkringen när det gäller föräldrapenningen vid barns födelse. Det är en viktig angelägenhet för att möjliggöra att barnen tidigt får en relation med båda sina föräldrar. Det betyder att även den som tjänar mycket ska kunna vara hemma och ta hand om sitt barn. Det är de tidiga kontakterna som gör att barnen får en anknytning till sina föräldrar. Det har de möjlighet att få när man bibehåller nivån i föräldrapenningen. Det är fortfarande långt kvar tills man delar lika. Här vänder jag mig naturligtvis till Socialdemokraterna. Vi hörde tidigare Helena Frisk berätta om hur det var när hon var ensamstående mamma på 1990-talet. Jämställdheten är inte större nu, för det är inte många pappor som tar ut det fulla antal dagar som de har rätt till. I genomsnitt tar papporna ut 9,6 dagar av sina speciella pappadagar, och det är för lite. Där har vi mycket att jobba med. Förlorare är de ensamstående mammorna. Därför vill jag och majoriteten i utskottet medverka till den samlade utredningen om hur bidragsreglerna påverkar barn som lever med ensamstående föräldrar. Jag väntar mig mycket av den utredningen, för den kommer att ge oss en vägledning när det gäller hur vi fortsättningsvis ska förhålla oss i de här frågorna. I mitt län, Uppsala län, har man hittills i år varit borta 20 000 flera dagar än förra året för vård av sjukt barn. Försäkringskassan säger att det i hela riket är 216 miljoner kronor som har betalats ut på felaktiga grunder under förra året. Jag är tveksam till om detta är rätt och riktigt. Jag vill beteckna det som fusk, och jag tycker inte att det är rätt att fuska. Det är inte rätt mot de föräldrar som tar ut ersättningen på ärligt sätt. Detta fusk vill jag komma till rätta med. Det är viktigt att vi gör det. Fru talman! Med hänvisning till det jag nu har sagt vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.

Kalle Larsson (V)

Anf. 156 Kalle Larsson (V)

Fru talman! Jag hörde Solveig Zander säga att det inte är föräldraförsäkringen som ska lösa problemen när det gäller jämställdheten och att arbetsmarknadens parter har ett stort ansvar för det. Det behöver vi reda ut. Jag är helt överens med dig om att arbetsmarknadens parter har ett oerhört ansvar. Därför behövs det lönehandlingsplaner, som den tidigare majoriteten tog fram. Därför behövs det satsningar på de lägst avlönade kvinnorna, vilket Vänsterpartiet föreslår i sin budgetmotion. Vi avsätter åtskilliga miljarder kronor för att vi som arbetsgivare - Solveig Zander, jag och andra som är offentliga arbetsgivare - ska kunna ta ansvaret att öka kvinnors löner. Vi är överens på den punkten även om ni från alliansens sida, såvitt jag förstår, inte presenterar ett enda förslag för att göra någonting för att pressa, tvinga, hjälpa och underlätta för arbetsmarknadens parter att ta det ansvaret. Det kan väl ändå inte vara så att det bara är arbetsmarknadens parter som ska göra någonting. Låt mig citera en mening som Solveig Zander själv har undertecknat som del av majoriteten på s. 75 i dagens betänkande: "Utskottet anser således att familjepolitiken ska bidra till ökad jämställdhet." Är det då felaktigt? Finns det ingen uppgift för politiken alls? Är det så man ska uppfatta det uttalande som Solveig Zander nyss fällde? Eller är det kanske möjligen så här: Jo, familjepolitiken ska ha ett sådant ansvar, men vi är inte beredda att göra någon individualisering eller förändring av föräldraförsäkringen. Så långt är vi inte beredda att gå för att skapa jämställdhet, så mycket är den inte värd.

Solveig Zander (C)

Anf. 157 Solveig Zander (C)

Fru talman! Jag är ledsen att du inte lyssnar på vad jag säger, för det är så jag tolkar dig. Jag sade att jag lägger en stor vikt vid arbetsmarknadens parter. För den sakens skull har jag inte på något sätt frånsagt mig det som står i utskottets betänkande. Du sade att vi inte har gjort någonting. Då kan jag bara hänvisa till att det kommer ett förslag som ska utredas som heter Jämställdhetsbonus. Jag förstår att du inte tolkar det heller som att det är någonting som har att göra med att man ska dela lika. Men för mig är jämställdhetsbonus någonting som betyder att man ska uppmuntra till att komma till rätta med det. Vi vet både du och jag att de som är sämst med detta med att ha jämlika löner är de inom det offentliga. Våra kamrater sitter i kommuner och landsting. Där har man oerhört svårt att hitta ett sätt att komma till rätta med det. Det gäller inte minst i de socialistiskt styrda kommunerna och landstingen. Så, min vän, vad gör ni själva, menar du, som vi inte gör?

Kalle Larsson (V)

Anf. 158 Kalle Larsson (V)

Fru talman! Vän eller inte, det var precis det jag presenterade alldeles nyss. Vi har i vår budgetmotion föreslagit en satsning på kvinnors löner. Det är pengar som är öronmärkta för det ändamålet och ska gå till de kommuner och landsting som är beredda att faktiskt satsa på att höja kvinnors löner. Det motsvaras på alliansens sida av, nu ska vi se, ingenting, verkligen ingenting. Det finns inte en siffra, inte en bokstav, ingenting, i ert svar på en sådan satsning. Solveig Zander säger att jag inte lyssnar därför att jag inte håller med. Jag lyssnade mycket noggrant. Den som följer debatten i efterhand eller kan läsa protokollet kommer att kunna se att Solveig Zander säger att föräldraförsäkringen inte ska lösa jämställdheten mellan könen, utan det ska arbetsmarknadens parter göra. Sedan presenteras det ändå som ett jämställdhetsförslag att man ska komma med en jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen. Då kan i så fall politiken göra någonting för att minska ojämlikheten och för att öka jämställdheten. Du har nu en sista chans, Solveig Zander. Klargör nu om det är så att du och Centerpartiet anser att det är möjligt att med politiska medel öka jämställdheten genom föräldraförsäkringen eller inte. Om du menar att det är möjligt måste du också kunna svara på frågan varför du inte vill öka jämställdheten så mycket som det går genom en individualisering. Om du menar att det inte är möjligt att öka jämställdheten genom att man satsar på föräldraförsäkringen, varför diskuterar du då här från riksdagens talarstol över huvud taget frågan om jämställdhetsbonus?

Solveig Zander (C)

Anf. 159 Solveig Zander (C)

Fru talman! Du är unik, min vän. Det måste jag säga. När du citerar mig får vi väl läsa protokollet sedan. Jag sade inte att allt låg på föräldraförsäkringen. Jag sade att en stor del läggs på arbetsmarknadens parter. Det är för mig viktigt. De socialförsäkringar vi har kan inte lösa jämställdheten. Det är så. Men de kan bidra. När du efterlyser bidraget från oss säger jag att det nu kommer ännu ett som är jämställdhetsbonus. Men det tycker inte du räcker. Ni har tillsammans med Socialdemokraterna utgjort en majoritet i tolv år. Varför har ni inte då drivit de frågorna med en sådan emfas som du nu förefaller att göra? Det förvånar mig.

Kalle Larsson (V)

Anf. 160 Kalle Larsson (V)

Fru talman! Först och främst vill jag göra en faktaupplysning. Det handlar om ett samarbete under åtta år mellan Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Tidigare var det faktiskt Solveig Zanders eget parti som samarbetade med den socialdemokratiska regeringen. Det borde ändå Solveig Zander ha lite koll på. Varför har vi inte gjort mer? Vi har trots allt gjort en hel del. Det har skett förändringar. Det har skett förbättringar för de fattigaste barnen. Det har skett förändringar när det gäller underhållsstöd, barnbidrag och på en mängd olika områden. Vi hade en alldeles utmärkt uppräkning tidigare i ett anförande av Helena Frisk där dessa frågor faktiskt tas fram. Vi kan börja med att konstatera att vi båda behöver läsa protokollet i morgon för att se vad som egentligen sades. Jag kanske märker ord. Men det är en ganska stor skillnad på att tycka att man inte kan göra någonting med föräldraförsäkringen och att säga att det faktiskt går att göra något, även om man inte är beredd att gå särskilt långt.

Helena Frisk (S)

Anf. 161 Helena Frisk (S)

Fru talman! Jag vill börja med att säga att det gläder mig att Solveig Zander inser att familjer kan se olika ut. Det är ett faktum att familjerna inte bara består av en mamma och en pappa. Det är tyvärr inte alla inom alliansens partier som är så klarsynta, dessvärre. Men det gläder mig att i varje fall Solveig Zander är det. Solveig Zander nämnde i sitt anförande att det är viktigt att bibehålla taket i föräldraförsäkringen för att kunna anknyta till barnen. Jag delar den uppfattningen. Men hur är det med den tillfälliga föräldrapenningen och möjligheten att kunna vara hemma och till exempel vårda svårt sjuka barn? Där är det de facto en sänkning. Det vill jag gärna att Solveig kommenterar. Jag är lite nyfiken. Vi har talat en del om den förhoppningsvis kommande familjepolitiska reformen. Jag tycker att det är viktigt att Sveriges barnfamiljer får del av den så snart som det bara är möjligt så att de får veta under vilka förutsättningar de kommer att leva den kommande mandatperioden. Då blir min fråga: Finns riksdagspartierna och ni i till exempel Centerpartiet med i de diskussionerna och vet ungefär vilka tidsplaner som gäller? Eller förs diskussioner om den familjepolitiska reformen främst på regeringsnivå? Min sista fråga är: Tycker Centerpartiet och Solveig, som nu talade väl om jämställdhet, att ett eventuellt vårdnadsbidrag ökar jämställdheten?

Solveig Zander (C)

Anf. 162 Solveig Zander (C)

Fru talman! Jag börjar med den första frågan. Det gällde den tillfälliga föräldrapenningen som har sänkts. För oss i alliansen och för Centerpartiet är det oerhört viktigt att slå vakt om vår sociala trygghet och våra socialförsäkringar. Utgifterna har nu blivit höga. Då måste vi på något sätt se till att vi får kontroll på de utgifterna. Ett av de sätten är att sänka, som vi nu har föreslagit. Det är oerhört viktigt. Vi vill inte äventyra vår sociala trygghet med att utgifterna skenar i väg för högt. Den andra frågan gällde familjepolitiken och reformen. Frågan om tidsperspektivet kommer Göran Hägglund att svara på. Självklart finns Centerpartiet med i diskussionerna, även om vi nu har funnits med i regeringssammanhang i bara tre månader. Jag tror inte ens att jag för tre månader sedan visste att jag skulle stå här just nu, för jag tror inte att man hade räknat färdigt då. Vi kan inte ha hunnit med allting på tre månader även om man skulle önska att så vore fallet, och jag beklagar det. Helena Frisk fick besked tidigare här om att tidsplanen kunde se ut så att det inte är någon reform att vänta under 2007. Det kan jag säkert intyga. Den tredje frågan handlade om vårdnadsbidraget. Ja, jag tror att det bidrar till jämställdheten i allra högsta grad.

Helena Frisk (S)

Anf. 163 Helena Frisk (S)

Fru talman! Jag skulle vilja att Solveig Zander utvecklade det sista något mer. På vilket sätt ökar jämställdheten i Sverige om man inför ett vårdnadsbidrag? Jag sade att Solveigs syn på familjen och hur den kan komma att se ut gladde mig. Jag blev inte lika glad när Solveig sade att ersättningarna är för höga i föräldraförsäkringen i dag - om jag nu hörde rätt, och det tror jag att jag gjorde - och att det är därför man gör sänkningen av taket i den tillfälliga föräldrapenningen. Då blev jag lite orolig. Du får gärna tydliggöra det du sade beträffande den frågan, för den är viktig för mig att få tydligare berörd.

Solveig Zander (C)

Anf. 164 Solveig Zander (C)

Fru talman! Jag tror att ett vårdnadsbidrag skulle bidra till jämställdheten. Det är inte så konstigt. Då har man ju möjligheter att förkorta sin arbetstid och mer eller mindre dela på den tid som man är hemma med barnen. Det kan gälla under dagen, veckan eller månaden. Det är jämställdhet för mig. Kombinerat med en jämställdhetsbonus tror jag att detta kommer att gynna dem som har de lägsta inkomsterna i familjen; det är någonting som för mig är säkert. Jag menade inte att ersättningsnivån är för hög. Jag menade att vi måste sänka den därför att våra utgifter skenar i väg. Det får mig att inse att om kostnaden blir för hög måste vi vidta andra åtgärder om något år, och det vill inte jag. Jag tycker att det är konstigt att man som ni värnar så otroligt mycket om att behålla taket i försäkringen. Det om något gynnar ju höginkomsttagarna, och det tycker jag som sagt inte är så viktigt. Jag tycker att det är viktigare att gynna dem som har lägre inkomster.

Gunvor G Ericson (Mp)

Anf. 165 Gunvor G Ericson (Mp)

Fru talman! Det har varit intressant att lyssna på diskussionen och debatten om hur man ser på föräldraförsäkringens roll i ett mer jämställt samhälle, Solveig Zander. Jag tycker ändå inte att svaret har varit så där jättetydligt. Du försökte säga att detta kan ses som en del i jämställdhetsdiskussionen, men man kan väl ändå se det som att arbetsmarknadens parter ska lösa jämställdhetsproblematiken. Det hörde jag dig säga. Men det finns också en strukturell lönediskriminering på arbetsmarknaden. Då är frågan: Håller Centerpartiet med om att den strukturella diskrimineringen kan åtgärdas och att föräldraförsäkringen är en del i att åtgärda en strukturell diskriminering? Arbetsgivarna räknar faktiskt med att det är mamman som är hemma. De frågar tjejen som söker jobb om hon kommer att få barn inom de närmaste åren. De frågorna ställer man sällan till männen. Min första fråga till dig och Centerpartiet är: Anser ni att föräldraförsäkringen skulle kunna vara en pusselbit när det gäller att komma till rätta med den strukturella diskriminering som finns i vårt samhälle? Den andra frågan är: Hur vill alliansen stimulera pappor att vara hemma i väntan på att ni ska prata ihop er och lägga fram förslaget - om det var 2008 eller när det nu var?

Solveig Zander (C)

Anf. 166 Solveig Zander (C)

Fru talman! Man frågar en tjej i fertil ålder ifall hon ska vara hemma och föda barn. Man frågar inte en man. Det kan man beklaga; det håller jag med dig om. Det är därför vi tycker att det är viktigt att man bland annat har föräldrapenningen med bibehållet inkomsttak, när du nu pratar om det strukturella. Om man som den som har den högsta inkomsten, vilket oftast är pappan, får den första kontakten med sitt barn och kan vara hemma då så fortsätter man säkert att vara det. Det är den första kontakten som är så viktig. Det är ett sätt att bidra till att man ser till att ha ett jämställdhetsperspektiv även i föräldraförsäkringen.

Gunvor G Ericson (Mp)

Anf. 167 Gunvor G Ericson (Mp)

Fru talman! Det må nog vara så att taket i föräldrapenningen kan ha viss betydelse. Vi har till skillnad från de andra sagt att det är okej att det ligger kvar på den högre nivån medan man sänker den andra delen - just av skälet att detta kan vara en pusselbit. Men jag tror att detta är en väldigt liten del. Det skulle vara mycket viktigare att knyta vissa månader fastare till pappan - till den enskilde individen - så att han faktiskt skulle ta ut dem. Båda föräldrarna, oavsett om det är två pappor eller två mammor, har rätt till sin del av föräldraförsäkringen för att kunna få anknytningskontakten. Hur ser ni på förslaget? Jag hörde inte riktigt vad som blev sagt om hur alliansen vill stimulera papporna att vara hemma i väntan på att det ska komma konkreta förslag 2008. I fredags debatterade Centerpartiet i kammaren och sade att vi måste jobba mer hälsofrämjande. Hur kan sänkt ersättning vid vård av sjukt barn främja folkhälsomålet om trygga och goda uppväxtvillkor?

Solveig Zander (C)

Anf. 168 Solveig Zander (C)

Fru talman! Först och främst finns det flera olika lösningar på hur familjen ska ordna sin barnomsorg och sitt omhändertagande av barnen. Det medverkar till att man kan välja om mamman eller pappan kan vara hemma. Man måste inte ha en tvingande kvotering, som ni säger. Frivillighet är mycket bättre. Därför är det inte bara ekonomin som styr när det gäller om båda föräldrarna är hemma eller inte, utan det är i allra högsta grad attityder. De attityderna bidrar vi alla till att skapa, och det är dem vi måste se till att ändra. Det är otroligt viktigt.

Emma Löfdahl Landberg (Fp)

Anf. 169 Emma Löfdahl Landberg (Fp)

Fru talman! Som vi har sagt här förut i dag ser familjerna väldigt olika ut. Normen med mamma, pappa, barn är fortfarande den mest förekommande. Men vi vet att det också finns många andra konstellationer. Varje familj har sin egen historia som gör att den ser ut på det sätt som den gör. Därför anser jag att det är viktigt att vi har en familjepolitik som är anpassad för alla dessa konstellationer och inte enbart för mamma-pappa-barn-familjen. Det finns ju andra. Familjerna måste själva få välja hur de vill ha det utifrån hur deras situation och möjligheter ser ut. Men vad som oroar mig är att det går sakta på jämställdhetsområdet. Jag tittade på hur det ser ut när det gäller fädernas uttag av föräldraledigheten. Den har ökat, glädjande nog, med 2,3 % på två år. Men det går för sakta! Pappans uttag av föräldraförsäkringen var förra året 19,5 %. Den ökningen är för liten. I dag är det endast 2,6 % av föräldrarna som delar helt lika rakt av. Men jag tror inte på lösningen att lagstadga om delad föräldraförsäkring och öronmärka flera dagar till respektive förälder. Jag är rädd för att föräldrarna aldrig kommer att ta ut sina dagar och att barnen då får börja tidigare i barnomsorgen. Jag säger inte att det är något fel på barnomsorgen och att barnen inte kan vara där, men jag tror att det är viktigt att de små barnen i första hand får vara hemma hos sina föräldrar. I slutändan är det faktiskt barnens dagar vi pratar om, inte föräldrarnas. En anledning till att papporna tar ut få föräldradagar är fortfarande 2006 att de oftast har högre inkomst än mammorna. För att underlätta för de här familjerna tycker jag att det är viktigt att föräldraförsäkringen ligger kvar på 10 % av basbeloppet. Vi har också pratat om tillfällig föräldrapenning och havandeskapspenning. Där vet ni att vi föreslår en sänkning. Denna försäkring utfaller en kortare tid, vilket inte påverkar inkomsten lika mycket som föräldraförsäkringen. Vi kommer att arbeta vidare med föräldraförsäkringen och framöver lägga fram ett förslag om en jämställdhetsbonus som ska uppmuntra föräldrarna att dela mer jämlikt på föräldraledigheten. Detta är en åtgärd som jag tror kommer att leda till en bättre delning. Jag yrkar härmed bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på reservationerna.

Helena Frisk (S)

Anf. 170 Helena Frisk (S)

Fru talman! Jag har några korta frågor. Även här ska jag börja med att säga att jag delar Emma Löfdahl Landbergs uppfattning att jämställdhetsarbetet går för sakta. Där behöver fortsatt mycket göras. Även om vi tidigare har gjort en del, finns det fortfarande mycket kvar att göra. Jag återkommer till den fråga som jag nog kommer att ställa till alla partier. Jämställdhetsarbetet behöver förbättras. Då blir den självklara frågan igen alltså: På vilket sätt ökar ett frivilligt kommunalt vårdnadsbidrag jämställdheten i Sverige? Jag skulle gärna vilja ha konkreta svar på den frågan.

Emma Löfdahl Landberg (Fp)

Anf. 171 Emma Löfdahl Landberg (Fp)

Fru talman! Det finns många olika förslag när det gäller föräldraförsäkringen. Det är inte säkert att alla förslag har som grund att man ska öka jämställdheten. Det finns kanske också förslag som har som grund att man ska få valfrihet inom familjerna. Jag tror inte att det kommer att bli mindre jämställt av detta, men jag inte heller säker på att det kommer att bli mer jämställt.

Helena Frisk (S)

Anf. 172 Helena Frisk (S)

Fru talman! Det var delvis ett klargörande. Det kan innebära ökad jämställdhet, men det kan också innebära minskad jämställdhet. Vi får se hur jag tolkar detta sedan. Hur som helst så talas det om valfrihet. Ja, men valfrihet för vem? Det är inte så att alla grupper i samhället kommer att ha möjlighet att ta del av det här vårdnadsbidraget. Jag tog mig själv i början på 90-talet som exempel förut. Då var jag ensamstående mamma och jobbade som vårdbiträde i hemtjänsten. Det hade inte funnits en möjlighet för mig att stanna hemma med vårdnadsbidrag. Och det är likadant för min dotter som är i den situationen i dag och är hemma och föräldraledig. På vilket sätt blir det större valfrihet för större grupper och inte bara för ett litet fåtal som egentligen redan i dag har det relativt välbeställt? Jag vill se en familjepolitik som träffar rätt för så många människor som möjligt i samhället och inte bara för några få. Jag tycker att regeringens politik går i direkt motsatt riktning mot det.

Emma Löfdahl Landberg (Fp)

Anf. 173 Emma Löfdahl Landberg (Fp)

Fru talman! Det gäller de olika försäkringar som vi har, och vi har valfrihet i dag. Det finns olika saker som man kan välja. Vissa saker passar vissa familjer bättre, och andra saker passar andra familjer. Det kanske inte är så att alla förslag passar alla familjer.

Gunvor G Ericson (Mp)

Anf. 174 Gunvor G Ericson (Mp)

Fru talman! Emma Löfdahl! Jag tycker också att det är glädjande att Emma och Folkpartiet tycker att det går för sakta med jämställdhetsarbetet. Men när det gäller beskrivningen av det utökade antalet dagar för papporna, om än en väldigt liten ökning, tror jag knappast att det beror på den höjning av taket som infördes den 1 juli. Den har nog inte hunnit slå igenom. Det är nog snarare så att det är den särskilda pappamånaden som är knuten till pappan själv att disponera, som inte kan överlåtas, som faktiskt har slagit igenom i statistiken. Min fråga är: Är Emma och Folkpartiet beredda att driva på för att få flera pappamånader? Sedan vill jag också ställa samma fråga till Folkpartiet som jag ställde till Centern men som jag inte fick något svar på. Hur kan de förslag som ni lägger fram gå i samklang med folkhälsomålet om trygga och goda uppväxtvillkor? Hur anser ni att de främjar det?

Emma Löfdahl Landberg (Fp)

Anf. 175 Emma Löfdahl Landberg (Fp)

Fru talman! I den här diskussionen pratar vi så mycket om att pappa har två månader, och sedan har mamma resten. Men så är det inte. Vi har faktiskt hälften var i dag. Sedan väljer vissa familjer att lägga över de här dagarna på den andra föräldern. Jag tror inte att vi kommer längre genom att tvinga någon av föräldrarna att vara hemma. Jag tror att det kan bli så, som jag sade tidigare, att pappan inte tar ut sina dagar. Förlåt att jag säger pappan, men jag tror att det är detta det handlar om i det här fallet. Jag tror snarare att det är barnen som far illa av det i förlängningen. Vi måste ha en attitydförändring i samhället över huvud taget för att nå fram till detta.

Gunvor G Ericson (Mp)

Anf. 176 Gunvor G Ericson (Mp)

Fru talman! Jag håller med om att det krävs en attitydförändring. Men för att få i gång ett arbete för att förändra de här attityderna behövs det också en förändrad förväntning på arbetsplatserna. Förväntningen i dag är att det är kvinnorna som tar ut dessa dagar. Inom vården, där jag själv har jobbat i många år, har man satt i system att spara ett par dagar för att vara säker på att kunna vara ledig på julafton till exempel. Det är inget bra system att det är så. Emma säger att hon inte tror på tvång. Men uppenbarligen har vi prövat det här systemet där man har kunnat välja i väldigt många år, och det har lett till att väldigt få pappor tar ut dagarna. Då måste vi kanske gå en annan väg för att främja allas barn, allas lika villkor till goda och trygga uppväxtmiljöer. Hur vill Folkpartiet göra det?

Emma Löfdahl Landberg (Fp)

Anf. 177 Emma Löfdahl Landberg (Fp)

Fru talman! Vi pratar om vilka morötter vi har här i livet och vilka piskor vi har. Vi är lite inne på behaviorismen. Ska vi straffa eller ska vi se till att man i stället vill göra det? Ska det finnas något som gör att jag gör detta för att det känns bra och inte för att jag är tvingad? När vi framöver går igenom detta och gör förändringar tror jag att jämställdhetsbonusen kommer att vara mycket bättre än att vi tvingar papporna till detta.

Eva Johnsson (Kd)

Anf. 178 Eva Johnsson (Kd)

Fru talman! Det har varit en spännande debatt som vi har fått ta del av. Vi fick en liten paus och kunde hämta nya krafter, och så får vi komma tillbaka och fortsätta debatten. Det är härligt. Jag tycker att den här debatten har varit bra. Den har på ett tydligt sätt fram till nu verkligen klargjort skillnaden mellan olika politiska infallsvinklar. Det är bra. Vi har å ena sidan alliansen som har ungefär samma infallsvinkel fast vi pratar om det på lite olika sätt. Å andra sidan har vi tre olika alternativ som till dels också debatterar mot varandra. Det är bra att vi vet vad det är som gäller. Å ena sidan har vi ett alternativ som gång på gång lyfter fram valfriheten och respekten för de enskilda människornas olika val. Å andra sidan har vi alternativ som gång på gång pratar om hela handen. Så här ska alla göra. Det är bra och tydligt att de här olikheterna kommer fram. Fru talman! Den nya regeringens utgångspunkt är att familjen är den grundläggande gemenskapen i samhället. Vi har till och med fått statistik på att det faktiskt är så, oavsett vad man tycker om det. En modern familjepolitik måste självklart utgå från familjens betydelse för att därmed skapa trygghet och sammanhang i livet. En central utgångspunkt i politiken är att familjer är olika, och familjers olika önskemål och behov ska värderas olika - alltså ett knippe av möjligheter. Den nya regeringens politik har en helt ny inriktning. I regeringsförklaringen blev det mycket tydligt, både i formulering och i texter. Jag har tidigare roat mig med att räkna hur många gånger ordet "familj" har förekommit i de åtta regeringsförklaringar som jag har hört läsas upp av Göran Persson i Stjärnhov. De flesta åren har jag räknat till noll gånger. Nu, i och med den nya regeringen, har familjen fått ordentlig plats i regeringsförklaringen. Detta har indikerat något viktigt. Alla familjer måste få vardagspusslet att fungera utifrån sina egna förutsättningar, som kan variera. Mina kolleger i alliansen har tidigare pratat om möjligheten att kombinera yrkesliv och förbättrade möjligheter för båda föräldrarna att ta hand om barnen. Det är bra och viktigt. Jämställdheten mellan män och kvinnor har också tidigare diskuterats, och den har naturligtvis en central betydelse. Regeringen vill minska den nationella styrningen till förmån och med stor respekt för familjernas egna fria val. Att myndiga människor, kvinnor likaväl som män, kan fatta kloka beslut utan statliga ideologiska pekpinnar är en tydlig utgångspunkt i den nya regeringens familjepolitik. Politik kan lätt bli en jakt efter misslyckanden i stället för att få oss att övervinna det onda. I den politiska retorikens hetsiga debatter känns det ibland som om vi tappar bort den verklighet som skapas genom konsekvenserna av våra beslut i riksdagen. Politik måste naturligtvis i första hand utgå från önskemålen hos våra medborgare. Det är medborgarna som i första hand är våra uppdragsgivare. Vi vet att om ett barn inte blir sett, inte får någon att identifiera sig med och inte får känna sig observerad, älskad eller omtyckt, kan man prata om att barnet på sätt och vis vissnar. Ja, jag tycker faktiskt att man kan uttrycka sig på det sättet. Det vissnar i stället för att blomma. Det finns basala behov som barnet behöver få uppfyllda av medkännande vuxna. Det finns något som jag skulle vilja kalla den humana infrastrukturen, den struktur som håller ihop samhällen och som skapar förutsättningar för att främja ett mjukare och tryggare samhällsklimat, en struktur som också de allra flesta vuxna människor väljer som samlevnadsform. Trots att man faktiskt ibland misslyckas återgår man till den samlevnadsformen, som vi har hört är så destruktiv, som man skulle kunna tolka det ibland. Det är därför vi kristdemokrater faktiskt talar om familjen, om föräldraansvar, om förutsättningar för att vårt samhälle ska fungera och om att få familjer och samhället att vara inte ett hinder och en börda utan ett stöd och en hjälp för varandra och en tillgång i samhället. Jag har hört företagare tala om sin verksamhet och arbetstagare om sina uppgifter. Jag har i min egen by i Småland, Vederslöv, och i mitt län, Kronoberg, hört bönder berätta om sina grödor, djurbesättningar med mera. Fastighetsägare har pratat om sina byggnader och trädgårdar och bilägare om sina bilar. Och vi har beundrat hur duktiga de är, vilken omsorg de känner och vilken kunskap de har om sin verksamhet, men vi vet att egentligen, när det gäller, är ingenting viktigare än familjen. Och ingenting, vad vi än äger - värdepapper, fastigheter eller vad det än är - finns närmare hjärtat än familjen och barnen. Det är därför så helt obegripligt att talet om familjen ska skapa en så indignerad upprördhet hos många politiker. Så här i juletid kan det faktiskt vara på sin plats att påminna varandra om att den absolut mest effektiva institutionen mot ensamhet och ekonomisk utsatthet är familjen. Det bästa vi kan ge våra barn är mer tid. Något av det viktigaste som vi kristdemokrater kan bidra med till vår nya alliansregering är att skapa förutsättningar för föräldrarna att få mer tid till sina barn. Låt oss vara aktsamma om samhällets grundstruktur. Det är i dag en realitet att ensamstående, och då speciellt ensamstående kvinnor, är en ekonomiskt utsatt grupp. Det är vi helt överens om. Det är naturligtvis viktigt att denna ekonomiskt mycket utsatta grupp prioriteras på ett särskilt sätt. Stöd till barnfamiljer med svag ekonomi, särskilt ensamstående, kommer fortsättningsvis att vara tydligt och starkt i den nya regeringens politik. Fru talman! Svensk föräldraförsäkring, som vi på många sätt är stolta över, är en av världens bästa och mest generösa föräldraförsäkringar. Föräldraförsäkringen syftar till att ge föräldrar och barn ett ekonomiskt skydd i händelse av tillfällig sjukdom eller ge föräldrarna lite mer tid i samband med de första småbarnsåren. Förutom inom den ekonomiska familjepolitiken planerar vi också, som vi tidigare hört, en rad åtgärder inom regeringen av betydelse för barnfamiljerna. Mångfalden inom barnomsorgen, förskoleverksamheten och skolbarnomsorgen bör öka genom större variation av utövare. Personalens kompetens uppvärderas. Det pedagogiska uppdraget i förskolan ska stärkas i takt med barnens utveckling för att kunna ta vara på all kapacitet hos varje individ. Vi är glada över att regeringen inom kort kommer att utreda de närmare förutsättningarna för att genomföra den här reformen. Politik är ett instrument för att förändra och förbättra. Drivkraften ligger naturligtvis i vår vilja att göra livet så bra som möjligt för alla här i Sverige. Det är så lätt att man drunknar i floden av negativa nyheter. Vi behöver faktiskt då och då påminna varandra om att vi var och en kan göra skillnad. Valet är vårt eget och vägen vår egen. Jag vill avslutningsvis, fru talman, låna ord från en klok och vis 15-årig flicka som gömde sig undan sina mördare i Amsterdam under andra världskriget. Hur underbart är det inte, skrev Anne Frank i sin dagbok, att ingen behöver vänta ett enda ögonblick innan vi börjar förändra världen!

Kalle Larsson (V)

Anf. 179 Kalle Larsson (V)

Fru talman! Jag tror på många sätt att det hade varit i längden mer gynnsamt för det som kallas alliansen om man också stod för lite olika åsikter - inte bara beskrev saker på lite olika sätt. Man använder som ett argument mot dem som här har drivit valrörelse och gått till val på sin egen politik att man sedan också försöker förverkliga den och debatterar med varandra, som uttrycket visst var. Jag ser det som ett tecken på styrka att kunna göra det. Men jag tror att man också ska vara medveten om att de som nu anklagas för att debattera med varandra under många tidigare år har lyckats komma fram med många av de förbättringar av svensk politik som Eva Johnsson och många andra i alliansen i alla fall påstår sig välkomna. Jag tror att Eva Johnsson är helt ärlig när hon säger att hon tycker att det är viktigt att man ska satsa på barn till ensamstående föräldrar och att det finns fattiga barn som hon och andra i alliansen vill göra någonting för. Det som gör det lite obegripligt är väl att man inte gör något. Det kan hända att det återkommer. Det är det svar man ofta får. Det kommer sedan. Det kommer en reform. Det kommer senare. Men det ligger på riksdagens bord att i morgon dag fatta beslut om att ta fram just en sådan handlingsplan för barn till ensamstående föräldrar. Man kan diskutera hur den ekonomiska politiken ska bidra till detta, hur vi ska samordna regelsystemen så att träffsäkerheten är god gentemot de barn som lever med ensamstående och med fattiga föräldrar. Vad är det för fel på det förslaget, annat än att det kommer från Vänsterpartiet? Men det kanske man kan ha överseende med i all välmening nu inför julen, som det så väl beskrevs här. Sedan tror jag inte att någon föreslagit att familjen ska beskrivas som destruktiv, inte i allmänhet. Det finns destruktiva familjer. De är ganska många. Det finns fantastiska familjer. De är också många. Min avslutande fråga till Eva Johnsson är: Kan du definiera vad en familj är?

Eva Johnsson (Kd)

Anf. 180 Eva Johnsson (Kd)

Fru talman! Det var många frågor. Jag ska se om jag kan hinna med dem alla. Vi börjar med fråga ett om styrka att debattera och tydliggöra skillnaderna. Ja, det är väl bra att klargöra för våra väljare vilka de olika alternativen är. Problemet kommer när man går till val. Nu var det ett tydligt alternativ som vann och ett otydligt alternativ som förlorade. Möjligen skulle det kunna vara något för den nuvarande oppositionen att ta med sig vid utvärderingen. Det är nog svårt för väljarna att veta vad som kommer ut av den politik man eventuellt röstar på. Är det Vänsterpartiets i vissa avseenden ganska kategoriska politik? Eller är det möjligen Socialdemokraternas, som en del upplever, lite mjukare politik? Eller är det Miljöpartiet de grönas, de som varken är socialister eller vänsterpartister utan någonting mittemellan? Det är svårt att veta vad som kommer ut, vilket kan vara ett dilemma för väljarna. För oss är det inga problem. Vi kan gärna debattera detta. Fortsätt gärna med det! Sedan talar Kalle Larsson om de enorma förbättringarna inom familjepolitiken. Jag har lite svårt att se dem så tydligt. Det jag kan se är att det blivit större skillnader mellan fattiga och rika. Antalet fattiga barn har blivit betydligt fler under de senaste tio åren när Socialdemokraterna styrt, de sista åren tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Klasskillnaderna har ökat. Det kallar jag inte precis förbättringar för alla barn. Jag skulle vilja säga att det blivit försämringar.

Kalle Larsson (V)

Anf. 181 Kalle Larsson (V)

Fru talman! Det är ett känt debattknep att påstå att man är ställd inför många frågor och sedan inte svara på någon av dem. Det var ungefär vad som just skedde. Eva Johnsson ska få en chans till. Jag ställde nämligen två frågor. Den första frågan löd: Om ni vill förbättra situationen för barn till ensamstående föräldrar och till fattiga föräldrar varför är ni inte beredda att göra något nu? Det ligger ett förslag om en handlingsplan på riksdagens bord, men den avvisar ni med en för övrigt mycket kategorisk argumentation. Det var den ena frågan. Den andra frågan löd: Vad är en familj? Svaret berördes inte ens i den förra repliken. Skälet till att jag ställer frågan är förstås det vurmande som man ibland hör från familjefundamentalister. Jag undrar om detta även finns hos Eva Johnsson eller om hon är lite mer nyanserad än en del andra personer i hennes parti och hennes allians vad gäller just dessa frågor. Det lät som att folk visste vilken politik de skulle få när alliansen vann valet eftersom alliansen gått till val på en gemensam politik. Det är möjligt att en och annan i alliansen visste vad som skulle hända. Det är till och med möjligt att en och annan väljare - säkert de som gynnas av den - visste vad som skulle komma att ske. Vi har fått den sämsta av alla världar. Vi har fått en integrationspolitik som leds av dem som går längst i fel riktning vad gäller den politiken, och vi har fått en familjepolitik som allt tydligare tycks styras av de mest hängivna familjefundamentalisterna inom Kristdemokraterna. Att man visste vad man fick låter jag vara osagt så länge.

Eva Johnsson (Kd)

Anf. 182 Eva Johnsson (Kd)

Fru talman! Man kan kalla det debattknep eller vad man vill. Jag tycker att man också kan lyssna på det som sägs. Kalle Larsson har en annan typ av debattknep, nämligen: Svara precis som jag vill att du ska svara, annars godkänner jag inte svaret. Det är också en typ av debattknep. Riktigt så enkelt ska vi nog inte göra det för oss. Sedan hade vi fobier. Nej, vi var extrema. Så var det. Vi var familjefundamentalister. Vad det innebär vet jag inte riktigt. Möjligen skulle jag kunna påstå att Kalle Larsson, tillsammans med många av sina kolleger, lider av familjefobiska drag, där familjen är något som man har svårt att acceptera som något gott, grundläggande, stabilt och bra i samhället. Vi har lite olika utgångspunkter. Det får vi kanske acceptera. Längre än så tror jag inte att vi kommer.

Helena Frisk (S)

Anf. 183 Helena Frisk (S)

Fru talman! Eva Johnsson säger att de värnar föräldraförsäkringen och tycker att den är viktig. Varför, Eva Johnsson, sänker ni då taket i den tillfälliga föräldrapenningen och försämrar möjligheterna för människor med till exempel svårt sjuka barn att kunna vara hemma? De kommer att förlora jättemycket pengar. Det handlar om 5 000-6 000 kr i månaden med det förslag som finns. Jag tycker inte att det är att värna föräldraförsäkringen och de människor som så väl behöver den takhöjning som vi föreslagit. Vi har också den kära frågan om vårdnadsbidraget. Det innebär att man betalar ett bidrag för att föräldrar inte ska arbeta. Bidraget är så lågt att det förutsätter att ytterligare någon är med och försörjer familjen. Varför ska vi öka antalet bidragsberoende? På vilket sätt stärker detta kvinnors deltagande på arbetsmarknaden?

Eva Johnsson (Kd)

Anf. 184 Eva Johnsson (Kd)

Fru talman! Jag fick två frågor. Vad gäller föräldraförsäkringen är väl ett kort och ärligt svar att vi faktiskt anser att vi bör beräkna den på den historiska inkomsten, och inte på den framtida, presumtiva, antagna inkomsten. Det gör att vi ändrar beräkningsgrunden något. Det blir inte stor skillnad, men det blir en viss skillnad. Visst anser jag att vårdnadsbidraget är en jämställdhetsreform - i allra högsta grad. Det anser jag verkligen. Med tanke på de 40 000 namn som för något år sedan samlades in från människor i Sverige undrar jag om Helena Frisk verkligen tror att det bara var män som skrev på listorna, män som ville ha hem sina kvinnor till spisen. Eller kan det möjligen vara så att några av namnunderskrifterna var skrivna av både män och kvinnor, av småbarnsföräldrar som ansåg att de var orättvist behandlade av det nuvarande systemet, som ansåg att det inte var jämlikt när en viss typ av barnomsorg subventionerades men inte en annan? Dessutom ska vi komma ihåg att vårdnadsbidraget inte är obligatoriskt. Det är en frivillig reform. Ingen måste ta ut vårdnadsbidraget, men man får göra det. Då får man lite mer än man får i dag. Många, både män och kvinnor, är i dag hemma med sina små barn gratis. Är det jämlikt?

Helena Frisk (S)

Anf. 185 Helena Frisk (S)

Fru talman! Jag vet inte hur listorna såg ut eller hur frågan var formulerad. Jag tror faktiskt inte att många av dem som skrev på listorna var medvetna om vilka summor det egentligen handlade om. De summor som föreslås utesluter en stor del av dem som borde kunna ta del av vårdnadsbidraget. Därför förstår jag inte hur det skulle öka jämställdheten. Det skulle ju bara gälla en liten grupp i samhället, och det tycker jag inte är rätt. Jag kan inte se hur det på något sätt skulle öka jämställdheten. En ensamstående mamma har inte en chans att vara hemma med vårdnadsbidrag utan måste i så fall bli försörjd av någon annan. Det är min fasta övertygelse att de flesta människor faktiskt vill försörja sig själva. Jag fick i alla fall inte svar på det jag frågade om så jag upprepar: Varför ska vi öka antalet bidragsberoende, och stärker vårdnadsbidraget kvinnors deltagande på arbetsmarknaden?

Eva Johnsson (Kd)

Anf. 186 Eva Johnsson (Kd)

Fru talman! Frågan om vårdnadsbidraget stärker kvinnors deltagande på arbetsmarknaden är helt enkelt, tycker jag, felaktigt ställd. Ja, det kan det väl göra. Det är mycket möjligt att mannen - ofta är det väl i sammanhanget fråga om en man och en kvinna - eller i alla fall den andra föräldern då stannar hemma. I så fall stärker det kvinnors deltagande i arbetslivet. Om du precis som jag har mött småbarnsföräldrar - tyvärr speciellt kvinnor - vet du vilken frustration de ofta känner under småbarnsåren. De känner att de är otillräckliga. Det är den vardag som väldigt många svenska - tyvärr, säger jag - kvinnor upplever. Det borde vara både kvinnor och män som känner så under småbarnsåren. Vårdnadsbidraget är en möjlighet att ge föräldrarna, om de vill ha det erbjudandet, mer tid för sina barn. Men observera att det är frivilligt. Vill man inte kan båda föräldrarna jobba 100 %. Det här är alltså inte tvingande på något sätt. Valet ligger hos föräldrarna, inte hos oss politiker som med pekpinnar ska stå där och bestämma. Varje familj får själv avgöra detta. Jag tycker att vårdnadsbidraget är en fantastisk möjlighet. Jag vet att förra gången vårdnadsbidraget fanns var det drygt 60 % av småbarnsföräldrarna som tackade ja till det och som utnyttjade det. De visste vilken summa det då rörde sig om men valde att utnyttja vårdnadsbidraget - det är väl märkligt - trots att det också då var lågt. Småbarnsföräldrar längtar efter mer tid. Det ska vi också ge dem.

Göran Hägglund (Kd)

Anf. 187 Göran Hägglund (Kd)

Fru talman! Äntligen! Vi debatter i dag utgiftsområde 12 om ekonomisk trygghet för familjer och barn. Detta är ett ämne som ligger mig väldigt varmt om hjärtat av den enkla anledningen att det är väldigt viktigt. Det är viktigt eftersom dagens barn är morgondagens vuxna. Det är de som kommer att avgöra hur vår framtid kommer att se ut. En trygg barndom lägger en bra grund för ett väl fungerande vuxenliv. Vi har nog alla kunnat se exempel på vilka konsekvenser en besvärlig barndom kan få senare i livet. Missbruksproblem, kriminalitet och psykisk ohälsa bottnar ofta i en komplicerad uppväxtmiljö. Men barn- och familjepolitiken är inte viktig bara i ett framtidsperspektiv. Den är viktig för alla barn och föräldrar här och nu. Barndomen är inte bara en fas som man ska igenom för att slutligen bli vuxen. Barndomen har ett egenvärde som en viktig del i en människas liv. Många barn i Sverige växer upp under mycket goda villkor. De flesta har det bra både materiellt och socialt. Men det finns orosmoln som vi måste ta på största allvar. Alltfler barn lider av oro, ont i magen, nedstämdhet och sömnproblem. Flickorna tenderar att ha det värre än pojkarna. Försäljningen av sömnmedel och lugnande mediciner till barn och ungdomar har tredubblats på fem år enligt Apoteket. Enligt Barnombudsmannen har antalet sökande till barn- och ungdomspsykiatrin nästan fördubblats på tio års tid. Även statistik från Folkhälsoinstitutet bekräftar en ganska dyster bild. Situationen i skolan har på många håll blivit väldigt problematisk. Oroliga och stökiga barn tar alltmer resurser i anspråk. Det är relationen till föräldrarna som har största betydelsen för ett barns hälsa och välfärd. Det vet vi genom omfattande forskning på området. Ska vi satsa på att förbättra barns hälsa och situation måste vi tänka in även föräldrarnas situation. Vi måste se till helheten - även familjesituationen. Familjepolitiken bör få en mer uttalat stödjande roll. Den ska stödja, inte styra, föräldrarna. Den ska stärka föräldrarnas makt över deras livssituation, och den ska öka valfriheten. Föräldrarna bör ges bästa tänkbara förutsättningar för att ta sitt föräldraansvar så att barnen får den tid och den uppmärksamhet som de behöver och har rätt till. Fru talman! Regeringen har för avsikt att genomföra en familjepolitisk reform där de bärande delarna är barnomsorgspeng, pedagogisk förskola, jämställdhetsbonus och ett frivilligt kommunalt vårdnadsbidrag. Det är härligt att debatten redan har kommit i gång trots att vi ännu inte sett förslaget i verkligheten. Det är en spännande debatt jag här ser framför mig, med ganska tydliga rågångar i politiken och med goda möjligheter att engagera ganska många i den debatten. Av de här förslagen syftar barnomsorgspengen, som jag nämnt, till att öka möjligheterna för föräldrar att välja barnomsorg bland en mångfald av utövare. Satsningen på förskolan syftar bland annat till att hjälpa barn som saknar nödvändigt stöd hemifrån - barn som av olika skäl ofta behöver någonting extra i förskolan och i skolan. Jämställdhetsbonusen ger kvinnor och män mer likvärdiga villkor för att ta föräldraansvar också under barnens första år. Det finns en stor efterfrågan på reformer som ger föräldrar möjlighet till mer tid för sina barn. Det kommunala vårdnadsbidraget ger ökade möjligheter för föräldrar som önskar mer tid med sina små barn. Det ger en reell valmöjlighet för de föräldrar som så önskar att vara hemma något längre än vad föräldraförsäkringen medger eller att något minska sin arbetstid. Föräldraskapet innebär en viktig och ansvarsfull uppgift. Man ska få så goda förutsättningar som möjligt för att klara den. Vi har lyssnat till de många föräldrar som säger att de har svårt att få tiden att räcka till - föräldrar vilkas vardag har blivit ett race mellan förskola, arbete, fritidsaktiviteter och hushållsarbete. Våra förslag ökar flexibiliteten och valfriheten. De ökar möjligheterna till balans mellan arbete och familjeliv. Att ha föräldrar som mår bra är avgörande för det lilla barnets utveckling. Därför är det viktigt att bryta människors utanförskap. Att flera föräldrar får vara med i arbetsgemenskapen är viktigt för att våra barn ska må bra. En modern familjepolitik ska utgå från att familjer är olika. De har olika önskemål och olika behov, men de är lika mycket värda. Eftersom familjer ser olika ut och barnen är olika ska familjepolitiken vara så flexibel att alla kan finna den form som bäst passar just den egna familjen. Vi behöver flexibla lösningar - någonting som är annorlunda än vad vi som småbarnsföräldrar tidigare har erbjudits. Det är i allmänhet så att föräldrarna känner sina barn bäst. Det är de som vet vad deras barn behöver. Här finns det lite olika nyanser mellan oppositionens partier med olika inslag av ytterligare styrningar och regleringar. Vänsterpartiet går längst och vill tvångsdela föräldraförsäkringen rakt av. För dem spelar det mindre roll vilka konsekvenserna blir för föräldrarna eller möjligen vad föräldrarna tycker om detta - "vi vet bäst", Kalle Larsson! Eller, som ni själva uttrycker det i er reservation: "Individens valfrihet blir i detta sammanhang enbart en illusion." Jag tror inte att det är så, utan att det finns möjligheter att bedriva en politik som skapar en valfrihet för småbarnsföräldrarna. Och valfriheten innebär att det finns mer än ett alternativ, annars blir valfriheten en illusion, och i ert Sverige har det varit så. Socialdemokraterna är möjligen något mer kryptiska i sitt uttryckssätt. De vill utveckla flera förslag baserade på Föräldraförsäkringsutredningen, oklart vilka, i alla fall i presentationen som den får som mödosamt tar sig igenom utskottets betänkande. Vad innebär det då att man vill utveckla flera förslag baserade på Föräldraförsäkringsutredningen? Innebär det mer kvotering? Ja, säg det då! Det är ju ett av utredaren Thorwaldssons förslag. Eller är det någonting annat man syftar på? Miljöpartiet verkar ligga lite närmare alliansens partier i de här frågorna. Men det gör det också tydligt att det inte finns någon riktigt enad opposition. Det är naturligtvis helt all right, man får ha olika uppfattningar. Men det finns inte något samlat vänsteralternativ här. Fru talman! Vi betror föräldrarna att fatta egna beslut. Vi tror att de grejar det, att de har förmågan att ta den uppgiften. Eftersom de har ansvar bör de också ha befogenheter. Därför ger vi ökade möjligheter att välja den typ av barnomsorg som är lämpligast för just deras barn. Och föräldrarna har barnet i sin hand. Det yttersta syftet är naturligtvis att ge alla barn en trygg uppväxt, att ge varje enskilt barn förutsättningar att utvecklas som den unika människa det faktiskt är.

Kalle Larsson (V)

Anf. 188 Kalle Larsson (V)

Fru talman! Låt mig börja med individens val som bara en illusion. Poängen är följande: När man har en situation som vi har i Sverige i dag, där män generellt tjänar mer än kvinnor, där kvinnor har sämre karriärmöjligheter, är det ett väldigt enkelt val att låta kvinnan vara hemma mer. Det är ett mycket svårare val att låta mannen vara hemma med barnen. Det gör att valet för många upplevs som en illusion. Det är inte lätt för oss att välja något annat. Vi skulle kanske till och med vilja välja på ett annat sätt, men det är problematiskt. Hur ska man då lösa det här? Ja, inte bara genom en individualiserad föräldraförsäkring - det är ett viktigt förslag - utan genom att satsa på att stärka kvinnors position på arbetsmarknaden. Med högre löner för kvinnor, vilket vi har en handlingsplan för, och ökade satsningar på offentlig sektor, så att vi får en generell välfärd som gör att de sysslor som kvinnor, historiskt och i dag, ofta tar hand om i hemmet kan skötas gemensamt, kan vi bryta känslan av att det är en illusion. Men det är klart att vi också måste se till att mäns föräldraansvar blir lika obligatoriskt som kvinnors. En del av det viktiga föräldraansvaret - det tror jag ändå att Göran Hägglund och jag är överens om - är att vara hemma med sina barn. Min första fråga: Vad är egentligen förklaringen, enligt Göran Hägglund, till att så många använder det fria valet till att låta kvinnan vara hemma och att låta mannen vara ute på arbetsmarknaden? Den andra frågan: Kan du inte försöka förklara för oss hur ett vårdnadsbidrag ökar jämställdheten? Det kanske finns andra saker som ett vårdnadsbidrag innebär och som Göran Hägglund och andra tycker är positivt. Men bidrar det verkligen till att öka just jämställdheten eller är det ett mål som är underordnat andra viktigare politiska mål? Den tredje frågan: Varför sänker ni ersättningen genom att beräkna den sjukpenninggrundande inkomsten på ett nytt sätt? Varför genomför ni detta om ni tror att det är viktigt att stärka fattiga föräldrars ekonomiska möjligheter?

Göran Hägglund (Kd)

Anf. 189 Göran Hägglund (Kd)

Fru talman! I Kalle Larsson värld är väl valfrihet inte bara en illusion, utan det är också önskvärt att det ska vara en illusion. Kalle Larsson och hans parti verkar ju knappast för att människor ska kunna få utrymme att fatta beslut om sin egen situation utifrån sin övertygelse om vad som är rätt och fel för dem själva, utan de älskar att reglera människors tillvaro. Vi kommer att föreslå något som vi kallar för jämställdhetsbonus som innebär att det ges en morot om den som tjänar mer stannar hemma längre tid hos barnen. Det är så i vårt land, där vi har brister när det gäller jämställdhet, att det ofta är mannen som tjänar mer än kvinnan. Det här blir ett verksamt medel för att flera män ska ta en större del av sitt ansvar. Vi är överens om att barn är ett gemensamt ansvar. Ökar vårdnadsbidraget valfriheten? Kalle ställer inte frågan riktigt på det viset, men det är klart att vårdnadsbidraget ökar valfriheten. Det finns en lång rad mål som jag som privatperson eller jag som politiker vill styra mot. Då kan man landa på att jag som politiker vet bättre än föräldrarna, och då gör jag valet åt föräldrarna så att de slipper välja fel, för jag vet ju ändå bäst. Det andra perspektivet är att människor själva får välja mellan dessa målkonflikter, i den mån det är målkonflikter, och får fatta de beslut som de anser vara de bästa för dem själva. Kalle Larsson har en annan politik där han vet bäst och levererar den politik som alla människor ska ha, vare sig de vill eller inte.

Kalle Larsson (V)

Anf. 190 Kalle Larsson (V)

Fru talman! Det kanske var en felsägning, för jag har inte frågat hur ett vårdnadsbidrag stärker valfriheten utan hur det stärker jämställdheten. Det har jag inte fått något svar på. Det har inte ens nämnts. Statsrådet väljer i stället att tolka min fråga som att den handlar om valfriheten. Det säger väl en hel del, tror jag. Jag kanske bara hörde fel. Men frågan kvarstår: På vilket sätt stärker ett vårdnadsbidrag jämställdheten? Som jag sade kan det finnas andra, överordnade mål som är viktigare, måhända valfriheten. Men på vilket sätt kan det bidra till att stärka jämställdheten? Det var min fråga. Jag har inte heller fått svar på varför ni sänker ersättningen genom de nya beräkningarna av sjukpenninggrundande inkomst i samma andetag som ni påstår er vilja satsa på att förbättra den ekonomiska situationen för barn till fattiga och ensamstående föräldrar. Sedan handlar det om synen på det som kallas individens val. Det är fördomsfullt och retoriskt ganska klumpigt att påstå att jag vill föra en politik där man styr och ställer med allting. Så är det inte. Däremot tycker jag att det är viktigt att jämställdheten är ett mål också för barn- och familjepolitiken. Det tycker utskottet också, även om vi inte vill skriva in det som ett mål. Därför är det viktigt att den fråga som vi här diskuterar, föräldraförsäkringen, får en någorlunda rimlig behandling av ministern. Jag hör resonemanget om en jämställdhetsbonus. Det är bara det att jag uppfattar det som ett slags fjäskande för män för att de ska vara hemma mer. Ska det verkligen vara nödvändigt? Kan inte män som Göran Hägglund och jag ta det ansvaret och se till att vara hemma i större utsträckning ändå? Det enklaste är förstås att göra denna försäkring, precis som alla andra försäkringar, individuell. Man kan ju till exempel inte överlåta sjukpenningen till någon annan. Varför ska man kunna göra det med föräldraförsäkringen?

Göran Hägglund (Kd)

Anf. 191 Göran Hägglund (Kd)

Fru talman! Kanske därför att sjukdomen är individuell medan barnen är gemensamma. När det gäller frågan om vårdnadsbidraget ökar jämställdheten vill vi presentera en politik som ger möjligheter för människor själva att fatta de beslut som de anser vara bäst. Jag försökte beskriva hur vi alla som människor styr efter olika mål. Vi har en massa olika saker som vi vill försöka uppnå. Jämställdhet är ett viktigt mål. Ett annat mål för många föräldrar, vare sig de är kvinnor eller män, är att kunna tillbringa mer tid tillsammans med sina barn. Då kan man som politiker styra och ställa på ett sådant sätt, vilket jag är rädd för att Kalle Larsson gör, att det ena målet hålls tillbaka för det andra. Jag tycker att människor själva ska kunna orientera sig i tillvaron och fatta sina beslut. Vi underlättar i det sammanhanget genom jämställdhetsbonusen, inte genom en lagstiftning som reglerar i detalj hur föräldraförsäkringen ska fördelas mellan föräldrarna men genom en bonus som underlättar. När det gäller den förändrade SGI-beräkningen har Allians för Sverige gått till val på frågan om jobben, och vi har fått väljarnas förtroende att försöka vända en situation där väldigt många människor står utanför arbetsmarknaden. Vi har sparat på många områden. Ett av dem är förändrade grunder för beräkning av SGI. Jag tog mig för att räkna lite grann för ett hushåll. Om vi tänker oss en person som tjänar 16 000 kr. Per dag innebär då den här försämringen 5 kr. Det här kan ju beskrivas som dråpslag, raserande av välfärden eller annat. Vi har prioriterat insatser för att flera människor ska komma i arbete. Det är viktigt för att människor ska bli deltagande i arbetsgemenskapen men också långsiktigt för att vi ska kunna finansiera de långsiktigt hållbara system som tillsammans utgör det som vi kallar välfärd.

Gunvor G Ericson (Mp)

Anf. 192 Gunvor G Ericson (Mp)

Fru talman! Ministern! Först vill jag notera att vi inte har ett tvåpartisystem i Sverige, utan vi har faktiskt sju partier i denna kammare. Att det sedan är fyra partier som har valt att arbeta tillsammans efter detta val, och gjorde det väldigt tydligt innan, är en sak. Men vi har inte ett tvåpartisystem, och det är jag väldigt glad för: att väljarna faktiskt i sitt val kan avgöra vilken inriktning man vill ha på politiken utifrån de olika partier som finns. Jag begärde ordet när ministern tog upp synpunkterna kring hälsa och välfärd. Det är väl att socialministern ser kopplingen mellan trygga och goda uppväxtvillkor och framtida problem. Men hur går det ihop med den här sänkningen av SGI? Den slår hårdast för de föräldrar och familjer som har det sämst ställt. Min andra fråga är: Att minska arbetstiden är också en del av det här pusslet för att få det att gå ihop. Miljöpartiet har ett förslag kring barntid. Där vill vi att flera ska kunna få möjlighet att sänka sin arbetstid till 75 %. Vi vill ge ett stöd på 1 500 kr i månaden för dem med barn mellan ett och tre år. Varför säger ni nej till detta skarpa förslag? Möjligheten att gå ned i arbetstid gäller alltså båda föräldrarna och kan inte överlåtas. Det är en jämställdhetsdel i det hela.

Göran Hägglund (Kd)

Anf. 193 Göran Hägglund (Kd)

Fru talman! Jag uppskattar det miljöpartistiska bidraget till diskussionen om hur kanske framför allt småbarnsföräldrar ska kunna få mer tid tillsammans med sina barn. Här kan det finnas möjligheter framöver. Alliansens partier har ju ett paket, som jag redogjorde för, när det gäller åtgärder som vi tror stärker jämställdheten, förbättrar valfriheten för småbarnföräldrar och ger småbarnsföräldrar möjlighet att tillbringa mer tid med sina barn. Det kan vara av intresse för Miljöpartiet att titta på de förslag som vi återkommer till. Kanske finns det möjligheter till ytterligare samarbete där. När det gäller SGI vill jag säga att den allra viktigaste fördelningspolitiska fråga vi som politiker har att ägna oss åt faktiskt är att lösa frågan med den stora arbetslösheten. Det måste vi prioritera. Det måste vara fråga nr 1. En av de saker vi har gjort är att spara inom systemen, inte i föräldraförsäkringen i stort men just när det gäller SGI. Konsekvenserna av denna besparing för den som tjänar 20 000 kr är alltså 6 kr före skatt. Jag tror att det här går att hantera. Vi behöver hjälpas åt med alla krafter för att flera människor ska komma i arbete. Det är nödvändigt för att människor ska få känna arbetsgemenskap, känna den stolthet som det innebär att försörja sig själv, och naturligtvis också för att vi ska kunna bära upp de trygghetssystem som är alldeles nödvändiga.

Gunvor G Ericson (Mp)

Anf. 194 Gunvor G Ericson (Mp)

Fru talman! Nu är det ju inte så enkelt att det bara handlar om SGI, alltså den sjukpenninggrundande inkomsten, här och nu. Det handlar också om inkomsten och vilken pension man genererar med den. Det ger konsekvenser på både kort och lång sikt för den enskilde individen när man sänker SGI. Det är det möjligt att man klarar när man har en relativt hög inkomst. Men har man en låg inkomst betyder det faktiskt en del i verkligheten. Barn som lever i familjer som har en ekonomisk stress har lättare att hamna i psykisk ohälsa. Hur föräldrarna har det smittar av sig på barnen. Jag delar uppfattningen att vi måste se till att få flera att komma ut i jobb, men jag tror inte att det löses genom en piska. Frågan är om ministern håller med om att det behövs ett långsiktigt hållbart samhälle såväl ekologiskt och socialt som ekonomiskt. Sedan gläder det mig att man är positiv till att diskutera det här förslaget om barntid. Men då är också frågan: Är man i så fall beredd att se till att det kopplas till varje individ, alltså att man i familjen delar den här barntiden och att den kopplas till respektive individ?

Göran Hägglund (Kd)

Anf. 195 Göran Hägglund (Kd)

Fru talman! Det förslag som vi kommer att lägga fram kommer vi ju att låta utreda. Där kan det finnas möjligheter att vi hittar beröringspunkter som kan utveckla förslagen. När det gäller arbetslösheten är det ju så att det arv som vi har haft leder till att vi måste försöka vända en utveckling som är väldigt besvärande framför allt för många människor som saknar jobb men också för den gemensamma ekonomin. Det går inte att liksom bara knäppa med fingrarna och tro att resurserna kommer av sig självt. Det handlar om att det politiska systemet förmår att prioritera, och till det hör att spara på olika områden för att kunna satsa på andra områden. De förändringar som jag beskrev här är utomordentligt små när det gäller det som vi har att hantera inom det här utgiftsområdet. Det som är den allra viktigaste uppgiften ur fördelningssynpunkt är att människor har ett arbete att gå till. I övrigt ser man, när det gäller förslagen på familjepolitikens område, att det går ett slags skiljelinje också mellan Miljöpartiet och de övriga partierna. Ni har ganska stora skillnader i synen på hur det här ska hanteras. Ni är naturligtvis välkomna att vara med och bidra i ett samtal med andra som är beredda att bidra till ett system som ger människor större möjligheter att bestämma över sina liv och större möjligheter att tillbringa mer tid med sina barn, för det tror jag är vad Sverige behöver.

Helena Frisk (S)

Anf. 196 Helena Frisk (S)

Fru talman! Jag håller med om att det är viktigt att våga ta ansvar för, och också göra, politiska prioriteringar. Jag har suttit i riksdagen i tolv år, och det är klart att man alltid på något sätt måste prioritera. Det finns en viss given summa pengar som man kan använda sig av. Men frågan är ju på vilket sätt man prioriterar. Jag tycker inte riktigt att regeringens prioritering är den bästa, om jag uttrycker mig försiktigt. När det gäller det här med den sjukpenninggrundande inkomsten är det klart att det kan låta lite och att det är på marginalen. Jag vet inte om det var runt 5 kr eller så. Men lever man under väldigt utsatta förhållanden spelar faktiskt 5 kr roll. Det gör faktiskt det - inte för oss här inne förstås. Men det finns en väldig massa människor som drabbas oerhört hårt. I valrörelsen pratade Kristdemokraterna väldigt mycket om att värna familjen och barnen. Vi har under många timmar nu diskuterat sänkningen av ersättningsnivåer i socialförsäkringarna och vad den kommer att innebära. Den kommer naturligtvis att minska kommunernas skatteunderlag. Kommunernas ekonomi försämras med 1,9 miljarder som en följd av det. Det har riksdagens utredningstjänst räknat ut. Risken är ju också att införandet av vårdnadsbidrag kommer att ta medel från förskolan. Det betyder att det blir minskade resurser till välbehövliga verksamheter. Vad kommer regeringen att göra så att försämringarna i trygghetssystem inte ska gå ut över kommunernas verksamhet och inte drabba barnen?

Göran Hägglund (Kd)

Anf. 197 Göran Hägglund (Kd)

Fru talman! Att Helena Frisk inte tyckte att våra prioriteringar var de allra bästa kommer inte som någon stor överraskning. Hela diskussionen går ju ut på att vi har lite olika ingångsvärden i debatten. Det är det som berikar och leder fram till något som är bra. Vi får se vem som vinner vid voteringen. Helena Frisk säger att 5 kr spelar roll. Det gör det förstås. 5 kr spelar roll. Vi vill också se till det som spelar en ännu större roll, nämligen att människor har arbete. Vi vill vidta de åtgärder som gör att så många människor som möjligt får möjlighet att försörja sig själva. Det är den viktigaste fördelningspolitiska uppgift vi har. Kommunernas ekonomi påverkas ju av väldigt mycket som vi gör på nationell nivå, till exempel av hur många människor som har ett arbete och därför betalar mer skatt än man gör om man inte har ett arbete. För närvarande ser det ut som om kommunerna har ett par bra år framför sig. Det är något som vi ständigt måste följa och se till att det fungerar på bästa möjliga sätt. Kommunernas ekonomi berör ju människor väldigt nära. Därför har vi anledning att följa det år från år och ständigt vara beredda att vidta rätt åtgärder så att kommunerna kan fullgöra sina viktiga uppgifter.

Helena Frisk (S)

Anf. 198 Helena Frisk (S)

Fru talman! Det är bra att man har kommunernas väl och ve för ögonen. Det tror jag är oerhört viktigt. Det är naturligtvis oerhört viktigt för människor att komma i arbete. Vi har aldrig sagt något annat och vi kommer aldrig att säga något annat. Jag förstår inte riktigt alliansens politik. Jag har varit inne på det tidigare i dag. Jag hade tänkt fråga lite mer om den familjepolitiska reformen som ska komma. Men man hinner inte med allt. Man får så många frågor i huvudet. Frågan om vårdnadsbidraget blir ju naturlig igen. Det kommer ju att öka antalet bidragsberoende. På vilket sätt stärker det kvinnors deltagande på arbetsmarknaden? Jag vill ändå höra lite om tidsaspekten när det gäller den familjepolitiska reformen. När kommer den om den kommer? Inom alliansen finns det uppenbarligen många olika åsikter om barn- och familjepolitikens utveckling. Det har vi märkt i dag. Det spretar en hel del. Jag har en bestämd känsla av att det kan dröja innan reformen presenteras. Jag tror att det är oerhört viktigt för landets barnfamiljer att så snart som möjligt få reda på under vilka förutsättningar man ska leva de kommande åren. Om vi kan få någon information vore jag glad. Jag vill åtminstone höra att den kommer före 2008.

Göran Hägglund (Kd)

Anf. 199 Göran Hägglund (Kd)

Fru talman! Jag börjar med vårdnadsbidraget. Jag har ju beskrivit att vi tänker oss större förändringar av familjepolitiken som innehåller fyra olika moment. Vi har i dag inte tidsatt dem. Det pågår ett arbete. Den dag som vi tycker att det är lämpligt att presentera tidpunkter kommer vi att meddela det. Vi gör det när vi vet exakt tidpunkt och när vi tycker att det är lämpligt. Vårdnadsbidraget är ett bidrag, säger Helena Frisk, och det kommer att öka antalet bidragstagare. Så kan man förstås se det. Man kan också se det som att vi får en mer rättvis användning av de resurser som går till barnomsorg. I dag är ju situationen den att den barnfamilj som använder den kommunala barnomsorgen får en subvention på kanske 100 000 kr om man har ett litet barn, medan den barnfamilj som inte använder den kommunala barnomsorgen får 0 kr. Det finns en rättviseaspekt på detta som naturligtvis också måste vägas in i det här sammanhanget. Jag tycker att den här debatten - jag har följt den via tv - har varit bra och belysande, och det har varit en väldigt viktig debatt. Jag hoppas att vi får tillfälle att senare debattera några mer handfasta reformer som kan leda till spännande diskussioner framöver.

Siw Wittgren-Ahl (S)

Anf. 200 Siw Wittgren-Ahl (S)

Fru talman! Alltfler blir äldre och lever ett längre och friskare liv. Det är en av välfärdssamhällets viktigaste framgångar. Att vi har haft en generell välfärd som omfattar alla har bidragit till en ökning av medellivslängden med drygt 20 friska år jämfört med tidigare generationer. Tiden som pensionär är för alltfler en bra tid med stor frihet och alltfler ser fram emot ett pensionärsliv då man kan vara frisk och aktiv. Samtidigt drabbas ju många av ensamhet och sjukdomar. Som socialdemokrat vill jag att alla ska kunna se fram emot sin ålderdom. Äldres vård och omsorg ska hålla hög kvalitet. Ny forskning väcker också hopp om lösningar och lindring för svåra sjukdomar som kommer med åldrandet. Vi blir allt äldre. Om 25 år kommer antalet 80-åringar att ha ökat från dagens 480 000 till 750 000. Då växer också behovet av vård och omsorg. Det kommer att ställa krav på samhället redan i dag. För att klara framtidens krav med såväl flera äldre som en hög kvalitet på omsorgen måste det finnas goda marginaler. Det går inte att kombinera med stora skattesänkningar. Under Socialdemokraternas ledning har en rad större satsningar gjorts för att förbättra de äldres situation. Pensionerna har värdesäkrats. Sedan 1995 har ålderspensionärernas ekonomiska standard ökat med 80 % och bostadstilläggen har förbättrats i flera omgångar. Äldreförsörjningsstödet har höjts. Ett högkostnadsskydd för tandvård har införts för alla över 65 år. Maxtaxa i äldreomsorgen har införts. Äldre har fått ett skydd mot höga avgifter. Det är bara några exempel. Fru talman! Vi vill gå vidare. Vi socialdemokrater hade som en viktig valfråga att göra Sverige till världens bästa land att åldras i. Vi vill satsa på de äldre, inte som regeringen sänka skatterna för de förmögna och friska med välavlönade jobb på bekostnad av pensionärerna. Det går inte att lova en satsning på de äldre samtidigt som man sänker skatterna. En sådan politik är inte hållbar. De äldre har byggt Sverige. De har arbetat och betalat skatt. Många har ändå svårt att få ekonomin att gå ihop. Varför ska de dessutom på ålderns höst straffas genom att betala högre skatt än personer som är friska och förvärvsarbetande? Det går inte ihop. För att stärka ekonomin för de sämst ställda pensionärerna vill vi i stället ytterligare förbättra bostadstillägget till pensionärerna. Vårt budgetalternativ innebär att ersättningsnivån ska höjas från 93 % till 95 %. Taket ska höjas från 4 850 kr till 5 000 kr. Höjningen ska ske redan från den 1 januari 2007. Samtidigt ska inkomstprövningsnivån sänkas från 62 % till 60 %. Det innebär att flera får rätt till bostadstillägg med Socialdemokraternas förslag än med den borgerliga regeringens förslag. Fru talman! Vi lovade en politik för att göra Sverige till världens bästa land att åldras i. I den ingår inte borgerlighetens förslag att straffa pensionärerna med särskild pensionärsskatt och inte heller förslag som gör det dyrare för de äldre att hämta ut medicin eller söka vård. Genomgående för den borgerliga regeringens förslag är att skillnaderna vidgas mellan dem som har jobb och dem som inte har, mellan dem som tjänar mycket och dem som tjänar lite, mellan dem som är friska och dem som är sjuka, mellan dem som är förmögna och dem som är utan, mellan yngre och äldre. Och det vill jag säga, fru talman, att när jag och ministern satt i samma utredning, Senior 2005, var en av de viktiga frågor vi kom fram till att man behövde stärka generationskontraktet mellan de yngre och de äldre. Man skulle inte försämra generationskontraktet utan öka förståelsen för att betala pensionerna över skatter. I och med att man försämrar det är det mycket allvarligt. Det är beklagligt för generationskontraktet, som är så viktigt för svensk politik. Fru talman! Det var inte så länge sedan vi gick till val, och mycket av valrörelsen bedrevs i sommarvärmen. Det kanske ni kommer ihåg. Några kanske minns den varma sommardagen när partiordföranden, numera statsministern, Fredrik Reinfeldt höll sitt tal i Vaxholm. Han hade flera löften med sig dit. Ett var att det skulle bli bättre för de äldre. Han sade också så här: Allt som Socialdemokraterna tillför vården och skolan ställer vi upp på. Där vill vi ge mer resurser än de. Striden i det här valet står inte om välfärdens kärnverksamheter utan om vi ska bygga ut bidragssystemen som gör det olönsamt att arbeta. Det sade moderatledaren. Jag återger det för att påminna om vad regeringens främste företrädare sade före valet. Nu är det snart jul, och min favorit på julafton är Karl-Bertil Jonssons julsaga. Hans stora idol är ju Robin Hood, han som tar från de rika och ger till de fattiga. Men i borgerlighetens Sverige har Robin Hood ingen plats, inte heller hans principer om att fördela efter behov. Särskilt så här i juletid hade man önskat att såväl förtidspensionärer som ålderspensionärer fått ett välbehövligt tillskott att se fram emot den 1 januari. Men det är uppenbarligen inget att förvänta sig av den moderatledda regeringen. Med detta, fru talman, hänvisar jag till Socialdemokraternas särskilda yttrande i betänkandet. I detta anförande instämde Tomas Eneroth, Helena Frisk och Jasenko Omanovic (alla s).

Kalle Larsson (V)

Anf. 201 Kalle Larsson (V)

Fru talman! Så är det dags att diskutera inte barn i politiken, som vi nyss gjorde, utan ekonomisk politik för äldre. Det är ett lika angeläget område. Det här rör sig om människor som har spenderat många långa år för att bygga upp den välfärd som alla vi andra när vi har gått i skolan, när vi har varit sjuka och när vi har behövt stöd och hjälp av andra har kunnat ta del av. Man ska komma ihåg det, inte därför att man ska belöna någon på äldre dagar, utan därför att människor har gjort insatser som de har rätt att få tillbaka. Det handlar inte om några gåvor - det är inte fattigvård vi ska hålla på med. Äldre människor i det här landet, precis som andra, har vissa rättigheter. En rättighet man har är rätten att åldras med värdighet. Det betyder mängder av saker. Några av dem ingår inte alls i dagens betänkande och dagens diskussion. Det handlar förstås om en äldreomsorg värd namnet, om att man inte ska behandlas ovärdigt och ibland till och med människoförnedrande när personalen inom äldreomsorgen inte har tid med de personer som de ska finnas till för. Jag tror att man ska vara medveten om att pensionärer var den grupp under 90-talet som, möjligen tillsammans med dem som då var unga, betalade allra mest för nedskärningarna och försämringarna. Under ett antal år skrevs inte pensionerna upp i takt med prisutvecklingen. Därför urgröptes hela pensionssystemet och hela pensionernas värde. Det var ett stort bekymmer, och jag ska återkomma till vad vi vill göra åt den saken. En sak som man inte kan gå förbi när man diskuterar situationen för äldre är det nya pensionssystemet. Vi är från Vänsterpartiets sida, som är väl bekant för denna kammare, motståndare till det systemet. Om man någon gång ska tala om Robin Hood på ett passande sätt så inte är det nya pensionssystemet ett exempel på hur Robin Hood har agerat. Tvärtom - det är ju ett system som har införts och som innebär att många får lägre pension än tidigare, att kvinnor får generellt lägre pension än vad de hade med det gamla ATP-systemet. Att man spelar bort pensionärernas pengar på börsen har väl föga med rättvisepolitik eller med Robin Hood att göra. Det kommer repliker, och det ska bli intressant att diskutera inte bara själva innehållet utan också den process som föregick beslutet om pensionssystemet. Socialdemokraterna genomförde en enkätundersökning bland sina partiföreningar vars resultat man gömde i en byrålåda. Man offentliggjorde den inte ens för sina egna medlemmar, för då hade det varit väldigt svårt att genomföra ett sådant system. Pensionsarbetsgruppen åtog sig i slutna församlingar, hemligt, att värna pensionsöverenskommelsen, i ett system där vi ändå har traditionen att det är öppenhet runt de former som föregår beslut i riksdagen som ska vara gällande. Det är ett citat fritt ur minnet - det ska erkännas - men vår förre statsminister sade vid ett tillfälle något i stil med att "folk kommer inte att gilla det här när de förstår vad vi har gjort", syftande på pensionssystemet. Jag tror att han hade rätt. Jag tror till och med att han börjar få rätt, för det går upp för alltfler att de där orange kuverten man får inte bara är någonting man kan slänga undan och inte bry sig om, utan faktiskt är en förespegling om hur pensionen för en själv så småningom kommer att se ut och att det inte ser särskilt bra ut. I anslutning ännu tydligare till det som är dagens betänkande föreslår vi att man ska kompensera ATP-pensionärerna för den urgröpning som tidigare har skett av pensionerna. Jag har många gånger ställt frågan i kammaren och inte någon gång fått ett riktigt bra svar. Det är klart att man kan svara med att pensionärer som grupp har fått en bättre ekonomisk situation. Men det som har hänt under 1990-talet och början av 2000-talet har varit nödvändiga förbättringar för pensionärer och är inte att anse som en ersättning för den urgröpning av värdet på pensionerna som tidigare gjordes. Många andra grupper har också fått ekonomiska förbättringar, och det är med dem man ska jämföra de förbättringar som pensionärer har fått, inte se dem som en kompensation för den urgröpning som skedde. Vi föreslår därför i betänkandet att man ska göra denna engångsuppräkning av pensionerna. ATP-pensionärerna har fått vänta länge. Det var någon som sade till mig i en korridor: Jag undrar vad de tycker att de ska vänta på. Är det att de ska dö bort allihop så att det inte blir så dyrt att återställa pensionerna? Jag tror inte det själv, men jag undrar vad svaret på frågan egentligen är. Hur länge ska de behöva vänta? Fru talman! Vi välkomnar förstås de förbättringar av bostadstillägget som nu görs. Vi har själva drivit sådana förbättringar under många år, och det är bra att se att också den borgerliga alliansen genomför dem, eller framför allt inte vågar backa från de löften som man tidigare har givit under hård press från andra politiska parter. Men vi vill gå längre. Vi föreslår att man höjer taket, att man höjer nivån de kommande åren och att man ser till att de sämst ställda pensionärerna får en bättre ekonomisk situation. På de här punkterna, där vi är överens med Socialdemokraterna och där det också finns andra som är intresserade av att göra förbättringar, vad blir svaret från alliansen? Jo: Det kanske vi vill, sedan eventuellt, när det ekonomiska utrymmet så medger. Det kan man ju skriva, men om det ekonomiska utrymmet inte finns nu undrar jag när det kommer att finnas. Vad har vi för ekonomisk situation i det här landet i dag? Ekonomistyrningsverket beräknar att vi ska ha ett budgetöverskott på 14 miljarder kronor. Det finansiella sparandet för nästa år är 16 miljarder kronor. Menar alliansens företrädare verkligen att det då inte finns utrymme för de 120 miljoner kronor som det skulle kosta att ta ett steg på 1 % när det gäller höjningen av bostadstillägget? Kan det verkligen vara den seriösa argumentationen? Eller försöker man föra kammarens ledamöter bakom ljuset genom att låtsas vilja genomföra en förbättring senare men sedan kunna backa från den för att det ekonomiska utrymmet aldrig infann sig? Fru talman! Jag yrkar därför bifall till reservationen 33 under punkten 41. Det finns ett utrymme att göra någonting redan nu för att förbättra bostadstillägget för pensionärerna ytterligare. Det vore en välgärning att göra det, därför att det här är människor som inte förtjänar vår välgörenhet utan som förtjänar den rätt som de själva har tillkämpat sig genom att vara med om att bygga upp det här samhället. Detta om något borde innebära att man har rätt till en värdig ålderdom. Det är dags att göra någonting. Det går att återställa pensionernas värde, men också att öka bostadstillägget. Jag har svårt att se vid vilket tillfälle det ekonomiska utrymmet skulle bli bättre än precis nu.

Siw Wittgren-Ahl (S)

Anf. 202 Siw Wittgren-Ahl (S)

Fru talman! Kalle Larsson, jag begärde ordet när du som representerar Vänstern sade att det nya pensionssystemet missgynnar kvinnor. Jag har retat mig på detta ganska länge. Jag är övertygad om att Kalle Larsson inte alls vet hur man räknade ut pensionspoängen i det gamla ATP-systemet. Annars skulle inte han och andra i Vänstern säga som de gör och har gjort i många år. Det var nämligen kvinnorna som förlorade på ATP-systemet. Det var de lågavlönade kvinnorna - dem som jag representerade när jag var lågavlönad. För att få räkna poäng i det gamla ATP-systemet var man tvungen att komma över ett basbelopp. Vi var många kvinnor som på den tiden inte kom upp i ett basbelopp. Vi jobbade inte så mycket, och kommunalt anställda kvinnor har haft dåliga löner i många år. Det är inget nytt. Det var också därför som vi i det socialdemokratiska kvinnoförbundet gick med på att ändra pensionssystemet. Det nya pensionssystemet missgynnar inte kvinnor. Om man jämför det ur jämlikhetsaspekt kan man se att det inte gör det. Om man påstår att det missgynnar kvinnor vet man inte hur det gamla pensionssystemet var uppbyggt. Jag vill också säga att det för mig som socialdemokrat var ganska självklart att vi skulle göra om pensionssystemet. För oss socialdemokrater är det nämligen mycket viktigt att man vet vad man får i pension och att man har ett pensionssystem som håller över tid. Det är viktigt att vi vet vad vi betalar in och vad vi får ut. Därför är det också viktigt att den nuvarande regeringen står fast vid den pensionsöverenskommelse som vi tillsammans i de fem partierna uppnådde. Vi ska ha långsiktiga system. Jag värnar om att vi ska kunna ha det över de politiska blockgränserna, så att vi inte lämnar människor otrygga, så att de blir beroende av anhöriga när de blir äldre.

Kalle Larsson (V)

Anf. 203 Kalle Larsson (V)

Fru talman! Det här är ju ingen ny debatt för kammarens ledamöter. Om Siw Wittgren-Ahl har varit irriterad tidigare har hon också tidigare kunnat lyssna på de anföranden som jag och andra företrädare för Vänsterpartiet har hållit. Vi förespråkar ett reformerat ATP-system där en av punkterna är det som Siw Wittgren-Ahl nu nämner. Där behövs definitivt förbättringar. Men detta är inte detsamma som att säga att det nya pensionssystemet gynnar kvinnor. Vi har ju en annan inkomstprincip nu. Ett mycket större antal år ska ligga till grund för den pension man får. Vad innebär det då om man är borta från arbetsmarknaden, vilket kvinnor i större utsträckning är? Vad innebär det om kvinnor har en annan inkomstkurva än män generellt sett har? Jo, det innebär att kvinnor i relation till män missgynnas av det nya pensionssystemet. Man måste vara medveten om att det ser ut så. Socialdemokrater skakar ofta på huvudet när man ställer dessa frågor, men jag är inte ensam om att säga att det är på det här sättet. Jag har ännu inte fått något tillförlitligt svar på varför det skulle vara så bra för kvinnor att man räknar hela livsinkomsten. Siw Wittgren-Ahl säger något intressant. Hon säger att man vill ha långsiktiga system och att man vill veta vad man får. Jag menar inte att vara polemisk, men det finns väl ändå en del i det pensionssystem som vi har i dag som handlar just om att man inte vet vad man får? Jag tänker på den del som det spelas på börsen med. Det står väl klart för de flesta att en del av våra pensioner i dag kan spelas bort eller öka i värde på börsen. Eftersom Siw Wittgren-Ahl talar om att man ska veta vad man får skulle det vara intressant att få höra hur inställningen från socialdemokratisk sida i dagsläget är när det gäller just den delen av pensionen. Ska man spela bort en del av pensionärernas pengar på börsen?

Siw Wittgren-Ahl (S)

Anf. 204 Siw Wittgren-Ahl (S)

Fru talman! För mig är det viktigt att vi har en fempartiuppgörelse om pensionssystemet. När man gör uppgörelser får man ta och ge. Det är också viktigt att man lyssnar på varandra och att pensionsuppgörelsen ligger fast. Det är två partier som står utanför pensionsuppgörelsen. Jag vet inte om två partier skulle kunna bli en egen majoritet. Nu är vi fem, och jag hoppas verkligen att regeringen lever upp till pensionsuppgörelsen. Kalle Larsson talade om hur bra det går för Sverige och att vi har 14 miljarder över i budgeten. Vi har då valt att satsa dem på bostadstillägg redan i år. Det har man inte gjort i Vänsterpartiet. Om man nu har så mycket pengar över, varför gick man då inte med på att höja bostadstilläggen redan i år? Det kommer ju de sämst ställda pensionärerna till del.

Kalle Larsson (V)

Anf. 205 Kalle Larsson (V)

Fru talman! Vi är som bekant motståndare till den nya budgetlagen. Med de stora positiva förändringar som ekonomin nu genomlever hade vi mycket väl med en annan ekonomisk politik kunnat göra ytterligare tillskott och göra förändringar under innevarande budgetår. Om Siw Wittgren-Ahl är intresserad kan hon följa våra förändringar av budgetlagen, så att vi när vi ser att överskottet blev större än vi trodde - 14 miljarder i budgetöverskott - också kan använda pengarna till angelägna satsningar. Det här är ju en sådan. Det råder det ingen tvekan om. Vi är överens. Vi har förlagt reformen till 2008. Ni har förlagt den till 2007 och i stället avvisat ett stort antal andra förslag som vi vill genomföra då. Men vi borde kunna vara överens om att när vi har ett överskott så borde vi kunna få använda pengarna till det vi tycker passar. Hade vi haft en budgetlag som såg annorlunda ut hade det också varit möjligt. Detta har Socialdemokraterna under lång tid varit emot och röstat emot i denna kammare. Att man tar på sig tvångströjan för en viss ekonomisk politik är inget som jag gör mig skyldig till. Det är Siw Wittgren-Ahl och hennes parti. Jag måste ändå kommentera det som rör fempartiöverenskommelsen. Detta är ett exempel på den kritik som jag tidigare riktade. Jag frågade efter Socialdemokraternas åsikt om den del av pensionen som spelas bort eller växer i värde på börsen. Det enda svar jag får är att det finns en överenskommelse. Det blir en andefattig och torftig politisk debatt om det enda svar man ska få när man ställer en fråga om vad någon tycker - är det rimligt eller orimligt, vill ni göra så, vill ni förändra? - är att det finns en överenskommelse och att det är viktigt att överenskommelsen står fast. Man kan argumentera så. Det är inte olagligt på något sätt. Det är inte ens mot reglerna för riksdagens kammardebatter. Men det blir ingen rolig politisk debatt. Jag får väl ställa min fråga i något annat sammanhang, utanför det som borde vara Sveriges högsta beslutande organ även i pensionsfrågor, för att få svar på vad Socialdemokraterna egentligen anser om PPM-systemet.

Gunvor G Ericson (Mp)

Anf. 206 Gunvor G Ericson (Mp)

Fru talman! Miljöpartiets förslag till budgetramar för utgiftsområde 11 ligger drygt 500 miljoner högre än regeringens förslag. Men eftersom majoriteten i riksdagen har fastställt ramarna för ekonomisk trygghet vid ålderdom på en lägre nivå kan jag tyvärr inte yrka bifall till vårt förslag om höjd garantipension. Det presenteras i betänkandet i form av ett särskilt yttrande. Ekonomisk och social trygghet är det andra målområdet i den nationella folkhälsopolitiken, som riksdagen har fattat beslut om. Behovet av ekonomisk och social trygghet gäller även vid ålderdom, och kanske särskilt då. Regeringens förslag slår särskilt hårt mot dem som har det sämst, till exempel mot dem som är förtidspensionärer med så kallad aktivitets- och sjukersättning. Deras pensionsgrundande inkomst sänks nu. Att man kan känna ekonomisk och social trygghet är en folkhälsofråga. Därför vill Miljöpartiet höja garantipensionerna med 1 000 kr per år och behålla beräkningsgrunden för förtidspensionärers ålderspension. Garantipensionen är ett grundskydd för dem som har haft låg eller ingen inkomst under livet. Garantipensionen fyller upp pensionen upp till 7 047 kr i månaden för den som är ogift och 6 286 kr i månaden för den som är gift. Siffrorna är enligt 2006 års beräkning. Den kan i vissa fall kompletteras med bostadstillägg för pensionärer. Att öka garantipensionen är en prioritering som Miljöpartiet gör för att värna dem med lägst pensioner. Det har en tydlig könsaspekt. En kvinna i ett låglöneyrke kan på grund av sjukskrivning och deltidsarbete ha en framtid där hon blir beroende av garantipensionen. Denna kvinna kan heller inte gå i pension tidigare än vid 65 års ålder, trots att hon kanske känner sig utsliten. En person med ett välbetalt jobb får bättre pension genom det allmänna pensionssystemet, högre avtalspension och har större möjlighet till individuellt pensionssparande och kan kosta på sig att gå i pension före 65 års ålder. För oss i Miljöpartiet är det obegripligt att ett pensionssystem bygger in könsskillnader och ojämlikhet. Det är en ojämlikhet som börjar i arbetslivet genom att det alltjämt innehåller stora löneskillnader mellan könen. Det är en skapad orättvisa som de flesta tycks ha accepterat, eller kanske det är så att de inte har kunskap om det. De som är förlorare kan inte göra annat än att dra slutsatsen att de personerna inte är lika mycket värda, eller att deras arbete inte är lika mycket värt. Ekonomisk tillväxt och jobb står inte i motsats till en politik för hållbar utveckling, snarare är det tvärtom. Alla tre perspektiven i begreppet långsiktigt hållbar utveckling är en förutsättning för att det just ska bli långsiktigt hållbart både ekologisk, socialt och ekonomiskt. Den kortsiktiga och ohållbara politik som dominerar världen i dag är ett direkt hot mot både välfärd och ekonomi. En grön omställning är nödvändig också för att klara den ekonomiska utvecklingen. Läget kunde inte ha varit bättre för en offensiv och framtidsinriktad politik när den borgerliga regeringen tog över. Sverige går bra men är fortsatt i behov av stora satsningar på nya jobb inom framtidsbranscher för att stärka näringslivets konkurrenskraft. Vi är också i behov av en modern och kunskapsinriktad näringslivspolitik kombinerad med en ännu tuffare klimatpolitik för att möta de förändringar som vi nu börjar se. Men vi är också beroende av att fortsätta satsningarna på dem som har det sämst ställt. Det tycker inte jag regeringen gör. I dag lever många människor i Sverige som borde tillerkännas garantipension i egenskap av kvotflyktingar men som ändå nekas detta på grund av bristande information. Vissa får den, vissa får den inte. Omständigheterna i det enskilda fallet verkar vara mest beroende av vem som är deras handläggare på Försäkringskassan, eller vem på Migrationsverket som svarar på Försäkringskassans fråga om flyktingskap. För dem som har arbetat och betalt skatt här i landet i 15-16 år kommer beskedet om allmän ålderspension oftast som en kalldusch. Ett exempel från verkligheten är en man som hit som kvotflykting år 1989. Han får år 2006 beskedet: Inkomstpension 646 kr Tilläggspension 2 621 kr Garantipension 0 kr Premiepension 63 kr Bostadstillägg 2 131 kr Äldreförsörjningsstöd 28 kr Skatteavdrag -651 kr Efter skatt ger detta en disponibel inkomst på 4 838 kr per månad. Att efter många år i Sverige få besked att man inte längre räknas som kvotflykting när man smugglats ut ur hemlandet med hjälp av svenska myndigheter med färdiga uppehållstillstånd för hela familjen känns kränkande. Det är dessutom inte ett värdigt bemötande i ett land som säger sig värna asylrätten och vad som följer med denna. Frågan bör därför skyndsamt utredas i syfte att rätta till denna för många individer problematiska situation. Jag yrkar bifall till reservation 32.

Mats G Nilsson (M)

Anf. 207 Mats G Nilsson (M)

Fru talman! Utgiftsområde 11, som vi nu diskuterar, innefattar garantipension, efterlevandepension, bostadstillägg och äldreförsörjningsstöd, även om jag precis nu hörde att man kan diskutera klimatfrågor och mycket annat. Målet med detta politikområde är att ge ett grundskydd för pensionärer med låga inkomster och därmed vara ett komplement till ålderspensionssystemet. Utgifterna inom det område vi nu diskuterar minskar i takt med att andelen pensionärer med inkomstrelaterad pension ökar. Flera pensionärer har erfarenhet från yrkeslivet och har därmed arbetat in rätten till inkomstpension. Vi vet att det inom den grupp som nu erhåller stöd av de 45 miljarder vi nu ska fatta beslut om finns personer med små marginaler. Trots att de disponibla inkomsterna, som har sagts här tidigare, har ökat finns det nödvändiga insatser att göra. Vi vet att många av dem som har små marginaler ofta är äldre, ofta är ensamma och ofta är kvinnor. Därför känns det bra att regeringen i kombination med ett ambitiöst program för att öka sysselsättningen också föreslår konkreta förbättringar på detta område. För bostadstillägget, som senaste halvårsskiftet höjdes till 93 % av boendekostnaden, höjs den högsta godkända bostadskostnaden till 5 000 kr. Skälig bostadskostnad vid beräkning av det särskilda bostadstillägget och äldreförsörjningsstödet höjs samtidigt till 6 200 kr. Det höjda bostadstillägget liksom det höjda äldreförsörjningsstödet kommer att förbättra för dem som verkligen behöver det mest. Det är också glädjande att ha i åtanke att regeringen aviserar ytterligare förbättringar inom området när ekonomin tillåter. Jag tycker att det känns ärligt och korrekt att säga: När ekonomin tillåter kommer de ytterligare insatserna. Det gör jag i stället för att i likhet med Kalle Larsson stå har och raljera: Varför gör regeringen så, och kan man inte ha råd med 120 miljoner? Det säger han när man inte själv har dem. När han sedan blir tillfrågad - för Siw Wittgren-Ahl tog min fråga - var det intressant att höra Kalle Larsson säga: Men vi har ju en budgetlag. Jag vill uppmärksamma såväl Vänsterpartiet som övriga i församlingen på att den budgetlagen finns kvar nu också. Parallellt med utgiftsområdet finns vid sidan av statsbudgeten ålderpensionssystemet som vilar på en stark konstruktion och en bred politisk förankring. Den starka konstruktionen består bland annat i att livslängden tillåts påverka ersättningsnivåerna. Det gör systemet avsevärt starkare men samtidigt att den personliga pensionsprognosen blir aningen svårare att göra. Kopplingen till den samhällsekonomiska utvecklingen genom den så kallade följsamhetsindexeringen innebär möjlighet till realt höjda pensioner. Men den ställer också krav på att den svenska ekonomin utvecklas väl. Regeringens politik vad gäller jobbskapande blir därmed en politik även för pensionärer i dag och pensionärer i framtiden. Fru talman! I dag är antalet pensionärer i Sverige förhållandevis lågt på grund av att det på 20- och 30-talet föddes ett relativt litet antal barn. Under 90-talet fyllde ca 80 000 personer per år 65 år. Snart kommer årskullar med 130 000 per år på grund av de ökade födelsetalen på 40-talet. Samtidigt kommer antalet personer i åldern 16-64 år att vara lägre de närmaste 20 åren än vad det är nu. Det kan verka bekymmersamt. Men jag vill ändå se till möjligheterna. Det borde nämligen innebära en bred samsyn kring att människor i arbetsför ålder ska ha ett arbete att gå till. Det borde faktiskt också vara så att vi borde ha en bred samsyn för att kraftigt medverka till åtgärder för att därmed minska arbetslösheten. Det borde också innebära att vi i Sverige som helhet inser att människor som kommer hit från andra länder verkligen bidrar till vårt gemensamma bästa och att vi ska medverka till att snabbt genomföra åtgärder så att de snabbt kommer ut på arbetsmarknaden när de kommer hit. Det borde också leda till att vi ser Sveriges äldre som den resurs de verkligen är. Nyblivna pensionärer är ofta engagerade i politiken och i våra olika partier och samhällsliv. Men de är framför allt yrkesverksamma. Det är en positiv utveckling. Vi behöver ta till vara de erfarenheter och den kompetens den lite äldre befolkningen besitter. Siw Wittgren-Ahl har inte uppmärksammat några förbättringar eller några konkreta förslag från alliansen, vilket är på något sätt fascinerande. Jag tänker ta upp ett par stycken. Det dubbla jobbavdraget, som innebär att skatten reduceras med upp till 18 000 kr per år och att den särskilda löneskatten tas bort är viktiga och riktiga åtgärder för dem som har möjlighet och vill arbeta lite längre. Fritt val-reformerna, den nationella vårdgarantin, billigare hushållstjänster och på sikt lägre boendekostnader genom utfasningen av fastighetsskatter är andra positiva förslag för Sveriges äldre. Siw Wittgren-Ahl från Socialdemokraterna påstod att nödvändiga satsningar till denna åldersgrupp inte går att kombinera med stora skattesänkningar. Jag skulle vilja säga ungefär så här: De nödvändiga satsningarna går inte att kombinera med ett alltför stort utanförskap och en alltför hög arbetslöshet. Detta måste därför vara inriktningen på politiken. Efter tolv års socialdemokratiskt regeringsinnehav - det ska man komma ihåg - sade Siw Wittgren-Ahl att Socialdemokraterna nu, alltså efter tolv år, gick till val på att göra Sverige till det bästa landet att åldras i. Därför känns det skönt att som alliansföreträdare konstatera att vi efter tre månader nu tar steget att göra Sverige till världens bästa land att åldras i. Siw Wittgren-Ahl tycker om Karl-Bertil Jonsson. Hon tycker att den nuvarande regeringen inte gör någonting för dem som har små marginaler och dem som är äldre. Förutom de reformer och förslag som jag tidigare räknade upp hoppas jag att Siw Wittgren-Ahl kan förklara en sak för mig: Skulle Karl-Bertil Jonsson ha röstat på ett parti som sänker skatten för miljardärer men som röstar emot en av världens största skattesänkningar för låginkomsttagare? Det är ju det som vi fattar beslut om här. Fru talman! Sverige står mycket väl rustat med ett pensionssystem som har väckt omvärldens intresse. Vi ska vårda den pensionsuppgörelsen och vi ska ta ansvar för de frågor som kvarstår och som tas upp i Genomförandegruppens så kallade testamenten. Utmaningen för oss i denna församling är att bedriva en tillväxtorienterad politik som minskar arbetslösheten och skapar en god ekonomisk utveckling. Då blir utfallet positivt för landets nuvarande och framtida pensionärer. Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.

Siw Wittgren-Ahl (S)

Anf. 208 Siw Wittgren-Ahl (S)

Fru talman! Hade Karl-Bertil Jonsson kunnat säga nej till det massiva skatteförslag med lägre skatter som ni lägger fram? Hans pappa, Tyko Jonsson, hade nog i alla fall varit väldigt glad att få de här skattesänkningarna. Det handlar nu om pensionerna och de sämst ställda pensionärerna. Jag vet inte om ni på den moderata sidan inte har förstått att jobbavdraget inte gäller pensionärer. Det är det vår kritik består av; pensionärer får ingen skattesänkning på 12 000 om året. När det gäller skattesänkningarna säger ni bland annat att ni inte har råd att höja bostadstillägget för de sämst ställda pensionärerna och förtidspensionärerna i dag, men att ni kommer att göra det under perioden. Det lovade ni när PRO var här, och det är bra om den uppgörelsen ligger fast och att ni kommer att göra det. Men ni ger inte pensionärerna något jobbavdrag. Man får inte något jobbavdrag på 12 000 för att man är pensionär. Pensionen är ju en uppskjuten lön. Därför undrar jag varför avdraget inte kommer pensionärerna till del. I det ena sammanhanget, när det gäller de sämst ställdas boendesituation, har ni inte råd att ge dem bostadsbidrag. Men ni har gott och väl råd att sänka fastighetsskatten för de mest välbeställda i Stockholms ytterområden, där jag tror att Tyko Jonsson kanske skulle ha bott. Jag undrar varför man tar från de fattiga och ger till de rika. Det undrar jag fortfarande, för jag tycker inte att jag har fått något bra svar på det.

Mats G Nilsson (M)

Anf. 209 Mats G Nilsson (M)

Fru talman! Tack, Siw Wittgren-Ahl, för att du tog upp fastighetsskatten. Siw har en trevlig accent. Hon kommer från Göteborg, och det hörs. Hon kanske inte har rest runt så mycket här i Stockholmsregionen och träffat på de pensionärer som har drabbats av fastighetsskatten och drivits från hus och hem efter att ha arbetat ett helt liv och byggt sin egen bostad. Sedan har skatterna gjort att de har behövt flytta därifrån. Det har inte varit miljonärerna, miljardärerna och höginkomsttagarna som har fått flytta därifrån utan det har varit de med lite mindre inkomster. Siw Wittgren-Ahl frågar om vi inte förstår att jobbavdraget är ett jobbavdrag. Du uttryckte dig ungefär på det sättet. Det var lite fascinerande. Det är det vi har gått till val på och det är det vi genomför - så jo, vi vet det. Utan att vara oförskämd undrar jag vad det är som du inte förstår. Jobbavdraget är ett avdrag för dem som jobbar. Du säger att andra ska ha ett avdrag. Jag vill då ställa en fråga. Vi har ju lite olika uppfattningar om det här med avdrag för fackavgift. Förstår du att den är kopplad till att man ska betala en fackavgift, eller är det ett allmänt avdrag som gäller alla? Någonstans kan det inte vara så svårt att förstå att ett jobbavdrag är ett avdrag för dem som jobbar.

Siw Wittgren-Ahl (S)

Anf. 210 Siw Wittgren-Ahl (S)

Fru talman! Nej, jag förstår inte att man gör ett sådant jobbavdrag för alla som jobbar och inte ger något till pensionärerna. Man har ju lovat att se till att sänka skatterna för hela svenska folket. Jag förstår inte heller att man sade så här till mina arbetskamrater och till Kommunals lågavlönade kvinnor: Ni ska få 1 000 kr i skattesänkning. Samtidigt ska ni få betala en obligatorisk a-kassa, även om ni inte får ut något. Jag förstår inte att detta inte skulle gälla till exempel kvinnor som jobbar halvtid inom Kommunal, till exempel 18 timmar i veckan. Jag förstår det inte alls! Jag förstår inte den skattepolitik ni för. Den är det som gör att vi hamnar på olika sidor i denna debatt. För mig är det viktigt att pensionärerna kan klara sig på sin pension och att de sämst ställda pensionärerna har en frihet så att de kan leva på den pension de får. Om de inte kan det ska de få ett förstärkt bostadsbidrag. För mig är det en viktig bit av livet att man är fri som pensionär och kan leva ett drägligt liv. Sedan finns det mycket som man kan göra bättre för pensionärer, som vi lovade att göra. Men jag förstår inte hur man kan dra undan bostadsbidraget för till exempel förtidspensionärer när man har råd att sänka fastighetsskatten för de mest välbeställda. Jag har rest i Stockholms skärgård. Jag vet att fastighetsskatten har drabbat några grupper av pensionärer. Men vi hade en begränsningsregel. Det var inte alla dem som ni kommer att ge fastighetsskattesänkningar som drabbades så här. Jag diskuterade detta mycket under den förra mandatperioden i bostadsutskottet. Då kunde företrädarna för Moderaterna inte visa upp en enda pensionär som hade fått gå från hus och hem. Det fanns inga sådana pensionärer. Jag har inte sett någon i Fastighetstidningen eller så. Men nu kommer många av de sämst ställda pensionärerna att få leva på socialbidrag i framtiden.

Mats G Nilsson (M)

Anf. 211 Mats G Nilsson (M)

Fru talman! Det här replikskiftet uppskattar jag verkligen. Jag tror att också Kalle Larsson hade ganska kul här. Jag tror faktiskt inte att Siw Wittgren-Ahl riktigt har förstått kopplingen ens i det pensionssystem som du vurmar för. Det bygger på en god samhällsutveckling. En god samhällsutveckling bygger på att man pressar ned arbetslösheten. Det här var en gång i tiden socialdemokratisk politik. Vi ska få så många som möjligt att gå ut och arbeta. Låt vara att du kanske tycker att det är en felaktig åtgärd. Men du sov väl inte under hela valrörelsen utan du kanske var med och lyssnade på företrädare för de borgerliga partierna som sade att detta är en viktig åtgärd? Låt vara att du inte tycker att den är korrekt, men du vet väl att vi gick till val med detta som en av de främsta åtgärderna för att minska arbetslösheten i Sverige? Det kan väl inte föranleda någon förvåning. Vi gör detta just därför att vi vill ha i gång tillväxten och pressa ned arbetslösheten. Där är kopplingen. Den effekten får man inte genom ett pensionärsavdrag. Jag delar absolut Siw Wittgren-Ahls uppfattning om att det är prioriterat att gå vidare med att höja bostadstillägget framöver, som aviserat. Det är också prioriterat med en mängd satsningar som är riktade till den äldre befolkningen i likhet med dem som jag punktvis tog upp tidigare.

Kalle Larsson (V)

Anf. 212 Kalle Larsson (V)

Fru talman! Jag uppskattar att få tillfälle att resonera lite ytterligare om ekonomisk politik. För den som lyssnade någorlunda till Mats G Nilssons anförande framgick det väl att det fanns ett antal missförstånd runt den ekonomiska politik som Vänsterpartiet presenterar. Vi har inte pengar som inte andra har. Vi har självfallet också en fullt ut finansierad reformbudget. Skälen till att jag funderar lite över det svar som utskottets majoritet här ger på frågan om bostadstilläggen är att i den budget som majoriteten lägger fram finns det ett finansiellt sparande på 16 miljarder. I den budget som Vänsterpartiet lägger fram är det finansiella sparandet mycket mindre. Varför då? Jo, därför att vi gör enorma satsningar som Moderaterna och andra alliansparter inte alls bryr sig om. Vi höjer studiemedlet med 1 200 kr nästa år. Vi satsar på 50 000 nya offentligt anställda. Se där, en jobbsatsning som vi faktiskt vet blir av dessutom. Vi genomför en klimatförändringspolitik som är oerhört mycket mer kraftfull än den som alliansen föreslår. Min poäng var att visa att det finns åtminstone två sätt att resonera om att det finns pengar, om att det finns ett ekonomiskt utrymme som majoriteten påstår inte finns. Det ena är att det finns pengar i den egna budgeten såsom den är formulerad. Där finns det 16 miljarder kronor i finansiellt sparande. Varför använder inte alliansen 120 miljoner av dem för att göra den här förändringen? Det andra är att om vi förändrade budgetlagen, och det kan man ju göra genom riksdagsbeslut, så att vi fick möjlighet att använda de pengar som staten har till det vi tycker att staten borde använda dem till skulle det finnas ytterligare 14 miljarder i budgetöverskott just nu. Svaret är att Vänsterpartiets politik innebär att man kan höja redan 2007 om man ändrar budgetlagen, och vilket fall som helst kan man definitivt höja 2008 därför att det ligger i vår budgetmotion.

Mats G Nilsson (M)

Anf. 213 Mats G Nilsson (M)

Fru talman! Jag hörde ingen fråga, men tack för svaret.

Kalle Larsson (V)

Anf. 214 Kalle Larsson (V)

Fru talman! Man hör det man vill höra. (MATS G NILSSON (m): Förlåt, jag uppfattade ingen fråga.) Man kan göra på följande sätt. Jag ska formulera det så tydligt jag någonsin kan. Varför använder inte alliansen det utrymme som faktiskt finns till att göra de nödvändiga satsningar man påstår behövs men bara kan göras när det ekonomiska utrymmet så medger? Nu tappade vi bort ett replikskifte därför att min frågeställning var så otydlig. Jag ber om ursäkt för det. Kan du då passa på att kommentera både dessa saker? Eller gör det väldigt enkelt för dig. Du vill förmodligen inte ändra budgetlagen, för hur skulle det se ut om man använde pengar vi har till det vi tycker behöver göras. Det är ju sex partier här i riksdagen som inte tycker att man ska göra på det viset. Jag har all respekt för att svaret där kommer att bli: Så kan vi inte ha det. Det är att slösa med pengar, fast det är pengar vi har. Koncentrera dig då så att du bara har en enda fråga i huvudet. Varför använder ni inte 120 miljoner av det finansiella sparande som finns i er egen budget till att nu inleda ytterligare förstärkningar i pensionärernas bostadstillägg?

Mats G Nilsson (M)

Anf. 215 Mats G Nilsson (M)

Fru talman! Jag ber om ursäkt att jag inte uppfattade din konkreta fråga i första replikskiftet, Kalle. Ärligt talat är jag tveksam till om jag gör det nu heller. Det är klart att man alltid kan hänvisa till ett prognostiserat överskott och säga: Varför använder ni inte pengarna? Men någonstans handlar det om just budgetberedning. Det finns massvis med prioriterade saker som ligger både dig och mig varmt om hjärtat. Det finns massvis saker som vi vill göra inom ett antal sektorer. Det är inte så att ett enskilt utskott kan säga att nu kommer vi centralt att ha ett prognostiserat överskott och nu tar vi och använder de pengarna. Jag har för lite erfarenhet från riksdagsarbetet för att veta om det någonsin har fungerat så här. Jag har erfarenheter från kommuner och landsting, och där har det inte fungerat så. Jag ber om ursäkt, men jag kan inte ge så mycket bättre svar än så.

Gunvor G Ericson (Mp)

Anf. 216 Gunvor G Ericson (Mp)

Fru talman! Debatten handlar om grundskydd och inte klimatpolitik, sade Mats G Nilsson. Jag kan förstå att Mats G Nilsson inte ser en uppenbar koppling mellan klimatpolitik och ekonomisk politik, men det hänger ihop. Samhällskostnaderna blir stora på grund av översvämningar och andra klimatkostnader. Anser inte Moderaterna och Mats G Nilsson att klimatpolitiken har någon betydelse för ekonomisk politik och möjligheten att betala framtidens pensioner? Det var min första fråga. Den andra frågan handlar om dessa förtidspensionärer. Varför slår man just på dem? Hur hänger deras möjligheter till hälsa - önskemålet är ju faktiskt att de ska kunna få rehabilitering och komma tillbaka till arbete - ihop med att man sänker möjligheten till pension? Jag kan inte se den kopplingen. Förklara gärna hur det hänger ihop! Till sist vill jag fråga om utredningen om pensioner för kvotflyktingar. Varför kan ni inte tänka er att stödja det förslaget?

Mats G Nilsson (M)

Anf. 217 Mats G Nilsson (M)

Fru talman! Det var konkreta frågor som jag förstod. Inledningsvis talade jag om vad som ingick i utgiftsområdet. Det var det jag sade. Visst kan man hitta en koppling till klimatpolitiken, men jag vill nog säga att den trots allt är aning perifer i sammanhanget. Man kan koppla i stort sett allting till ekonomisk utveckling och därmed till våra framtida pensioner. Jag tänkte fokusera på förtidspensionerna och den andra frågan om kvotflyktingar. När det gäller frågan om förtidspensioner skulle jag vilja säga att jag tror att vi tyvärr har motsatta uppfattningar när det gäller den grundläggande inställningen. Någonstans accepterar vi inte den enorma ökningen av antalet förtidspensionärer som har varit under en lång rad år. Det som är värst är att människor placeras utanför och får en stämpel i pannan att de inte längre kommer in i arbetslivet. Under tio år har antalet ungdomar i den i den yngsta åldersgruppen 20-29 år fördubblats. De får en stämpel att de inte kommer in på arbetsmarknaden igen. Jag vet att man officiellt säger att nu med aktivitetsstödet ska de som inte tidigare var förtidspensionerade kunna komma tillbaka igen. Men sanningen är också den att inte ens hälften av dem någonsin går någon form av utbildning eller liknande som syftar till att få ett jobb eller är yrkesförberedande på något sätt. Nu ser jag att min talartid håller på att rinna ut. Nu måste man göra ett antal mycket konkreta saker. Där finns psykiatrisatsningar och mycket annat för att motverka just den typen av problem.

Gunvor G Ericson (Mp)

Anf. 218 Gunvor G Ericson (Mp)

Fru talman! Vi vet att klimatpolitiken är perifer för Moderaterna. Det har vi fått bevis på alltför många gånger. Men den har en mycket stor betydelse för den ekonomiska politiken. Det är en global fråga som också påverkar den ekonomiska politiken i Sverige. Låt mig sedan gå över till de andra delarna. Ja, Miljöpartiet skiljer sig från Moderaterna. För oss handlar det om att inte slå på individen utan att förändra attityderna i arbetslivet. Vi kommer att diskutera det senare när vi kommer in på utgiftsområde 10. Vi vill se till att de enskilda individer som är förtidspensionärer också kan få en möjlighet att komma ur den situationen. Det gör man inte bara för att sänka ersättningen eller sänka pensionerna för dem i framtiden, utan det gör man för att de, som inte har samma möjligheter i dag, till exempel ska kunna studera på deltid. Jag hoppas också att jag kan få svar på frågan om utredningen om pension för kvotflyktingar.

Mats G Nilsson (M)

Anf. 219 Mats G Nilsson (M)

Fru talman! Jag vågar påstå att klimatfrågan är perifer för utgiftsområde 11 i dagens budgetdebatt. För vårt parti är den det sannerligen inte. Jag rekommenderar Gunvor G Ericson att läsa Dagens Nyheter. Där får du en bild av vad vi anser i den frågan. Det krävs absolut åtgärder när det gäller förtidspensionärerna. Låt mig snabbt dra några korta exempel. Vi har till exempel medfinansiering av sjukpenning som gör arbetsgivare mer benägna att våga anställa någon med sjukdomshistoria. Det är en konkret åtgärd. Vi satsar mer på lönebidragsanställningar. Det är en konkret åtgärd. Slopade arbetsgivaravgifter som kan kombineras med nystartsjobb och totalt sänka arbetskostnaderna för arbetsgivare med 43 % är en konkret åtgärd. Införandet av rehabiliteringskoordinatörer vid Försäkringskassan, det är en konkret åtgärd. Snabbare vårdgaranti för barn och unga jämfört med i dag, det är en konkret åtgärd. Det finns flera punkter. Nu har jag en minut kvar av min repliktid och tänkte gå över till din kvotflyktingsfråga. Jag läste den, och jag delar rätt mycket av den frustration som jag förmodar att ni kände när ni skrev motionen, men lösningen på huvudproblemet, som jag ser det när jag läser motionen, är inte att man ska gå in och ändra grunderna för hur man får pensioner i Sverige. Problemet som ni upplever det är ju att det finns exempel på att man fått felaktig information. Då är det ju där som skadan i så fall sker, och det får vi ju inte acceptera. Givet att det stämmer så är det ju totalt oacceptabelt, men då är det ju det vi ska fokusera på. Sedan står det i utskottet - det har jag inte ifrågasatt - att enbart det faktum att man kommit till Sverige som kvotflykting inte gör att man kan tillgodogöra sig tid från hemlandet och räkna in den i garantipensionen. Jag har tagit det som ett faktum. Jag inte fått det ifrågasatt. Avslutningsvis vill jag bara lägga till att det också finns ett äldreförsörjningsstöd som kan användas.

Solveig Zander (C)

Anf. 220 Solveig Zander (C)

Fru talman! Att vara pensionär i dagens Sverige - det är bra. Ja, det är bra om man har god ekonomi och är befriad från sjukdomar och krämpor, om man har ett rikt socialt liv och är engagerad i samhället eller är aktiv för övrigt - kort och gott när man kan göra som man vill och det man har lust till. Men det kan också vara tvärtom: när man har en knaper ekonomi, när man är sjuk och när man vill mer och vill umgås med flera. När man är ensam, då är det inte bra. Men det finns också pensionärer som har pengar men inte orkar ta del av samhällslivet beroende på olika omständigheter - och det kan vara tvärtom också. Med det, fru talman, vill jag belysa att pensionärer inte är en homogen grupp. Det beror inte bara på en enda sak hur pensionärslivet ter sig. Det vi här och nu i dag debatterar är den ekonomiska delen av pensionärslivet. Vi vet att socialutskottet tidigare har diskuterat andra saker som berör hur pensionärernas liv ska te sig om de har behov av andra saker, men just nu handlar det alltså om samhällets ansvar när det gäller ekonomin. Då tycker jag att det är bra att vi från alliansen har påbörjat att se till dem som har det sämst ställt. Det handlar alltså om att ge de pensionärer som har det sämst ställt lite bättre och också ge dem möjlighet att få en bättre ekonomi. Som aktiv centerkvinna kan jag säga apropå kvinnor och dem som har det sämst ställt att det självklart är den grupp kvinnor som är över 85 år. De har det jobbigt, för de tillhör den grupp som har de lägsta pensionerna. I det betänkande som vi nu står bakom från alliansen hörde vi hur Mats G Nilsson förtjänstfullt berättade om att vi höjer bostadstillägget och det särskilda bostadstillägget för ålderspensionärer och att vi höjer äldreförsörjningsstödet. Det kommer ju framför allt dem som har de sämsta inkomsterna till del. Men det står också i utskottets text, och det sade också Mats G Nilsson, att vi tänker återkomma när det gäller att höja bostadstillägget ytterligare. Det är viktigt. Det är väldigt viktigt att vi ska göra det. Jag måste säga att jag är glad, Kalle Larsson, att vi har kunnat tillfredsställa dina behov med att just höja bostadstillägget, som ni ju hade önskat, vilket du påtalade. Det är ett steg på vägen, och vi har mer att vänta på det här området. Det är fullt klart. Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag och yrka avslag på reservationerna.

Siw Wittgren-Ahl (S)

Anf. 221 Siw Wittgren-Ahl (S)

Fru talman! Jag tycker att det är bra att vi är överens om att pensionärerna ska ha ett bra liv. Det tycker jag är viktigt. Men jag kan ändå inte låta bli att fråga: På vilket sätt stärker ni bostadsbidraget? Ni höjer taket, men på vilket sätt stärker ni bostadsbidraget? Och på vilket sätt kommer det i så fall de pensionärer som har det sämst ställt till del? Det är riktigt att de som är 85 år har sämre pensioner, och de behöver ett förstärkt bostadsbidrag. Men man ger ju inte jobbavdraget till dem. Jag vet inte om Solveig Zander kanske var mer vaken än jag under valrörelsen, men man talade då om för alla förtidspensionärer att man inte tänkte höja deras bostadsbidrag i första hand, utan man tänkte i första hand sänka boendekostnaderna för de mer välbeställda. Jag vet inte om jag var den enda som sov under valrörelsen, men jag uppfattade faktiskt inte det. Jag tycker också att det är bra att man härifrån talarstolen lovar att man ska justera det här i framtiden. Jag vill bara höra om Centerns representant var mer vaken än jag när det fördes fram, för jag visste inte det. Jag tänkte också höra om en annan sak. Vi är alla överens om att tjänstepensionen är viktig och att det är flera i dag som har tjänstepension än garantipension. Men med det förslag som ni har om att sänka nivån på inbetalningarna från 93 till 80 % gör ju att många av de som är förtidspensionärer i dag också kommer att få en dålig pension när de har fyllt 65 år. På vilket sätt garanterar man att de som i dag har en dålig situation inte får en ännu sämre när de blir 65 år?

Solveig Zander (C)

Anf. 222 Solveig Zander (C)

Fru talman! Till att börja med gällde det jobbavdraget. Det är ju ett jobb-avdrag, och det förklarade ju Mats G Nilsson med all önskvärd tydlighet, så jag tror inte att det finns någon anledning att gå in djupare på det. När man höjer bostadstillägget så höjer man ju faktiskt för dem som har det sämst ställt. De får ju del av att man höjer bostadstillägget. Det måste väl även du hålla med om, Siw Wittgren-Ahl, eller hur? Det är väl sant? Jag förstod också när jag lyssnade på er och på Vänsterpartiet att ni inte är överens om hur man ska hjälpa pensionärerna på bästa sätt, för ni hade olika åsikter om den punkten. Det är ju intressant att höra att ni är oense. Ändå har ni ju samarbetat i några år nu. Jag fick ju en rättelse förut om att det var åtta år som ni hade samarbetat med Vänstern. Då undrar jag över att ni inte har blivit mer överens än vad ni är. Det förefaller oerhört konstigt.

Siw Wittgren-Ahl (S)

Anf. 223 Siw Wittgren-Ahl (S)

Fru talman! Nej, det är inte ett dugg konstigt. Eftersom jag kommer från bostadsutskottet vet jag inte hur många reservationer ni hade på varje budgetavsnitt som inte var gemensamma under förra mandatperioden. Det var fyra olika partier, och det var fyra diskussioner - fyra olika diskussioner - och ni hade fyra olika reservationer. Nu är det ju inte så att jag och Vänstern sitter i någon regering. Vi samarbetar inte just nu, utan Socialdemokraterna är ett parti i opposition precis som Vänstern är ett parti i opposition och Miljöpartiet är ett parti i opposition. Tidigare samarbetade vi ju också med Centern, men det gör vi inte nu. Vi höjer taket, och det gör ni också, men ni sänker inte inkomstprövningsnivån, vilket gör att man stärker själva bostadsbidraget, vad jag förstår. Man höjer taket, men man ser inte till att flera får bostadsbidrag. Det är det som är skillnaden. Och i och med att ni sänker ersättningsnivåerna för dem som i dag har förtidspension går de från 93 % ned till 80 %, vilket gör att de i framtiden får sämre pensioner. Då sov jag väl den gången också, för det var inget som vi hade uppfattat i valdebatten att ni skulle göra - åtminstone inte jag. Jag hoppas att Solveig Zander var mer pigg och vaken så att vi kan ha en diskussion med förtidspensionärerna om hur man gör med de kvinnor och män som förlorar på att de blivit sjuka i jobbet.

Solveig Zander (C)

Anf. 224 Solveig Zander (C)

Fru talman! Egentligen skulle jag också kunna försvara mig med att säga att jag inte varit med i kammaren tidigare. Vilka reservationer och påståenden som funnits känner jag inte till. Det är dock för enkelt att göra så och därför väljer jag att svara på det som Siw Wittgren-Ahl sade om sänkt ersättningsnivå när man blir ålderspensionär. Jag förstod att den här diskussionen skulle komma upp, och därför tog jag med mig en uträkning. Den är gjord av riksdagens utredningstjänst, och därför litar jag verkligen på den. Den visar att om man får sjukersättning eller förtidspension vid 55 år får man när man blir ålderspensionär 2 % lägre pension. 2 % lägre pension innebär med en inkomst på 18 050 kr, räknat i dagens penningvärde, att man när man blir ålderspensionär med regeringens förslag skulle få 17 590 kr. Den summan känns för mig inte oöverstiglig. Vi har från majoritetens sida valt att satsa pengar på andra saker, nämligen på att få alla människor i jobb. Det har vi ansett vara det allra mest viktiga. Om man får möjlighet att arbeta höjer man sin inkomst, och då blir ju summan av de pengar man får när man blir ålderspensionär en annan - också, Siw.

Barbro Westerholm (Fp)

Anf. 225 Barbro Westerholm (Fp)

Fru talman! När vi fick folkpension 1913 och lade fast pensionsåldern till 67 år var det väl ingen som anade att vi skulle lägga ett kvartssekel till vår medellivslängd. Det har vi gjort, men vi har inte ändrat pensionsåldern mer än att vi sänkt den till 65 år. Det som sedan hände var att en rad pigga 65-åringar uteslöts från arbetsmarknaden. Det skedde av lite olika skäl. Det fanns myter om hur den äldre arbetskraften är, men också skatter och avtal lade hinder i vägen. Med alliansregeringen öppnas dörren för äldre att arbeta genom avskaffandet av löneskatten och naturligtvis också genom arbete med attitydförändringar gentemot den äldre arbetskraften. Det finns en konstighet i detta med löneskatten, vilket Kjell-Olof Feldt och andra påtalat, nämligen att den inte kommer dem till del som är födda 1937 och tidigare. Det är något som jag tror att Regeringskansliet tittar på, för just gränsen mellan 37:or och 38:or ställer till en del problem; 38:orna får ju del av det nya pensionssystemet. Det är oerhört viktigt att vi tar vara på den resurs som äldre utgör när vi nu gör den kraftfulla satsningen på flera i arbete. Låt mig sedan gå över till pensionssystemet. Det finns två saker som pensionärsorganisationerna brukar ta upp. Det ena gäller bromsen, rädslan för att bromsen ska slå till. Pensionssystemet är finansiellt stabilt, vilket vi som politiker är stolta och glada över. Vi behöver inte ta oss an problemet när avgifterna in till systemet inte räcker för utgående pensioner eftersom vi då med automatik kan sänka pensionerna. Jag måste dock säga att jag inte skulle vilja sitta i den regering som då har makten, för det blir nog en våldsam opinionsstorm, och frågan är om man verkligen kan stå emot den stormen och inte göra någonting åt sänkningen. Jag tror att ett mycket bättre sätt är att i stället stimulera arbete, arbete, arbete så att vi får in så mycket pengar som någonsin är möjligt till pensionssystemet. På så sätt kanske vi, som det sägs i betänkandet, också får gas i stället för att enbart ha en broms. Jag tror att det är oerhört viktigt att hålla den möjligheten öppen. Det andra problemet gäller den så kallade 1,6-procentaren, den som gör att pensionärer inte får fullt ut av löneökningen. Där har pensionärsförbunden vid alla sina kongresser fattat beslut om att man ska verka för att den kommer bort. Men det kostar pengar. Jag tror därför att det är oerhört viktigt att Regeringskansliet räknar fram vad varje 0,1 % skulle kosta, för vi får inte riskera att vi med en förändring tömmer AP-fonderna så att våra barn och barnbarn står där med den broms som kan slå till. Över huvud taget tror jag att det är viktigt att tydliggöra vad olika förändringar i systemet skulle kosta. På så sätt kan man öka förståelsen för varför man håller tillbaka vissa initiativ. Vi måste naturligtvis se över garantipensionens nivå, det är givet, men det kostar en hel del att förändra i den. Det är också väsentligt att se vad pensionerna räcker till. När pensionssystemet antogs 1994 förutsatte vi att det var de yngsta, nyblivna pensionärerna som hade de största utgifterna. De ville resa, de hade kanske lite större boende och så vidare. Med ökad ålder skulle de sedan få sänkta utgifter. Men det kanske inte är så. I stället kanske det ser ut som en U-kurva, nämligen att först har man höga utgifter, därefter sjunker de och när man sedan får tandproblem ökar de. Javisst, vi har fått en viss subvention av tandvården för äldre, men den räcker inte fullt ut för att betala för de dyra implantaten. Hörapparater kostar mycket i vissa landsting, inte så mycket i andra. Det finns en rad utgifter som man får när man börjar bli riktigt gammal, och då kan man med 1,6-procentaren och det minskade värdet av pensionerna få bekymmer. Jag är mycket stolt över den pensionsöverenskommelse som vi gjorde. Jag är aktiv i en EU-organisation för äldreorganisationer som heter Age, och pensionerna är en av de huvudfrågor vi diskuterar. Som första land vågade vi ändra pensionssystemet eftersom vi insåg att vi inte hade en chans att ha råd med det gamla ATP-systemet. I stället skulle vi ha lastat på våra barn och barnbarn mycket höga kostnader för det väldigt dyra systemet. Fem partier lyckades förändra pensionssystemet så att vi nu har ett som är hållbart. Låt vara att man får lov att arbeta högre upp i åldrarna för att få den pension man önskar, men de allra flesta av oss är också friskare och därför torde det inte vara omöjligt. Jag är stolt över pensionssystemet, men vi måste hela tiden följa vad som händer med olika grupper. Då tänker jag framför allt på dem som har de lägsta pensionerna. Det handlar om ca 200 000 personer. Som flera har nämnt är de i 80-årsåldern och äldre. Nu har Pensionsarbetsgruppen upphört. Vi behöver emellertid ha en gruppering som också i fortsättningen vårdar det pensionssystem som vi sjösatt eftersom det hela tiden händer saker ute i samhället och med olika grupper. På så sätt kan vi göra justeringar när det uppstår problem. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.

Siw Wittgren-Ahl (S)

Anf. 226 Siw Wittgren-Ahl (S)

Fru talman! Ja, vi har ett bra pensionssystem. Vi vill gärna vårda det. Det är viktigt att man gör det. När det gäller historiebeskrivningen och år 1915 när pensionen genomfördes tror jag att pensionsåldern var 65. Men man levde bara tills man var 57 år. Nu är det tvärtom. Nu går man i pension tidigt och lever tills man är 80. Det är alltså viktigt att man följer pensionssystemet. Det är också viktigt att man reflekterar över det. Dessutom är det viktigt att vi samtliga fem partier lever upp till de uppgörelser som träffats. Vi hade en uppvaktning från PRO. PRO tycker uppenbarligen att regeringen bryter pensionsuppgörelsen när det gäller löftet om inbetalningarna och förtidspensionärerna - att ersättningsnivåerna sänks. Det gör att flera i framtiden kommer att leva på garantipensionen, inte på sin tjänstepension. Det i sin tur gör att gruppen av de runt 200 000 - jag vet inte exakt hur många det är - som i dag bara har garantipension i framtiden kanske inte minskar i den utsträckning som den skulle ha gjort om vi hade fullföljt pensionsuppgörelsen. Hur ser Barbro Westerholm på det? Sedan undrar jag hur Barbro Westerholm som företrädare för pensionärerna och en bra sådan företrädare kan tycka att det är bra att ha olika skattesystem. Pensionärerna får ju inget jobbavdrag samtidigt som de sedermera själva till exempel kommer att få betala trafikförsäkringen. Det är många pensionärer som har bil men som alltså får högre skatt än vad andra människor får. Hur ser Barbro Westerholm på detta?

Barbro Westerholm (Fp)

Anf. 227 Barbro Westerholm (Fp)

Fru talman! Jag förklarade för Sveriges pensionärsförbunds medlemmar att jobbavdraget var ett avdrag som man fick göra på förvärvsarbete. Pensionen är inte förvärvsarbete ovanpå pensionen så att säga. Då förstod man och tyckte att det här var väl inget konstigt. Jag har min pension, menar man, och om jag fortsätter att arbeta får jag göra jobbavdraget för arbete precis som alla andra. När det gäller sänkningen från 93 till 80 % kan jag säga att det är för att likställa dem som är sjukskrivna och dem som har sjukersättning. Men vi vill minska den gruppen av dem som står utanför arbetsmarknaden. När det gäller allt det vi gör hoppas jag att vi sedan när vi fortsätter med diskussionen om socialförsäkringarna kan få en sådan ändring i socialförsäkringssystemen att det blir lättare för människor att komma tillbaka i arbete. Hela den här gruppen bör alltså minska. Blir sedan någon kvar blir det väl inte jag som är med och tittar på hur man ska justera där. Men som jag bedömer det minskar den gruppen. Jag kan därför inte se att det här är ett brott mot pensionsöverenskommelsen. Det skulle vara jättetrist om detta försvårade samarbetet kring renoveringen av socialförsäkringarna.

Siw Wittgren-Ahl (S)

Anf. 228 Siw Wittgren-Ahl (S)

Fru talman! Det är uppenbart att den andra pensionärsorganisationen, PRO, tycker att det är fråga om ett brott mot pensionsuppgörelsen. Folkpartiet och den borgerliga alliansen får kanske ta en diskussion med dem. Det är viktigt att pensionsuppgörelsen ligger fast. I det nya pensionssystemet ligger att man faktiskt kan fortsätta att arbeta. Grejen med det var liksom att man kan fortsätta att arbeta och lösa ut sin pension senare, så den möjligheten finns redan i det pensionssystem som finns. Sedan finns det en sak som jag kan tycka är lite underlig. Det är viktigt att diskutera hur det i framtiden ser ut när det gäller befolkningen - vem som jobbar, hur mycket man måste jobba och hur systemen ska se ut. Det är viktigt att vi håller de frågorna levande. Men det är också viktigt att man, om man ramlar på jobbet och inte kan komma tillbaka till arbetet, inte straffas för det resten av livet. Det är bra och tryggt att Barbro Westerholm säger att hon hoppas att andra som är kvar i riksdagen justerar systemet för förtidspensionären eller för kvinnan som har ont i ryggen och som har förslitningsskador och därför kanske inte blir anställd av en arbetsgivare trots jobbavdrag eller vad man nu ska få när den sjuke går till en privat arbetsgivare och börjar arbeta. Jag tycker alltså att det är viktigt att folk garanteras en riktig pension och att pengar kommer in i pensionssystemet. Blir det en stor grupp som inte kommer ut i arbete, då kommer det in mindre pengar i pensionssystemet - redan i dag i och med det förslag som ni lägger fram. Det är klart att bromsen då utlöses. Det är inte bra.

Barbro Westerholm (Fp)

Anf. 229 Barbro Westerholm (Fp)

Fru talman! Jag har en annan konsekvensanalys än Siw Wittgren-Ahl här har. Hela vår politik går ut på att ta vara på människors arbetsförmåga efter benbrott eller vad det vara månde så att de kan komma tillbaka i arbete därför att arbete är en mycket viktig sak för människors självkänsla och hälsa. Världshälsoorganisationen har som ett av de stora hoten lyft fram detta med att inte känna sig behövd och att arbete är viktigt för känslan av att vara behövd. Det handlar här inte bara om ekonomi, utan det handlar också om livskvalitet. I nästa debatt kommer vi in på socialförsäkringssystemen och på hur de har motverkat det goda som vi ville göra för människor just för att se till att de har en bra ekonomi när de råkar illa ut. Men samtidigt har vi gjort illa genom det utanförskap som vi har skapat. Vi i alliansen tror på vår politik. Det här är bara början på ett systemskifte. Men när det gäller just socialförsäkringarna hoppas jag att detta kan göras i bred politisk enighet.

Lars Gustafsson (Kd)

Anf. 230 Lars Gustafsson (Kd)

Fru talman! I denna sena aftonstund och efter Barbro Westerholms förträffliga redogörelse kan vi i alla fall konstatera att den politiska debatten skulle vinna på att man beskrev, åtminstone försökte beskriva, verkligheten på ett nyanserat sätt. Vi har fått höra om en omvänd Robin Hood i Sherwoodskogen. Någon framställde sig mer eller mindre som Braveheart. Det är klart att det i debatten om ålderspensionen finns en tendens till att framställa äldre personer som uppbär pension som en homogen grupp där alla har det svårt. Om det verkligen var så skulle detta vara en förödande kritik mot den egna politiken. Sanningen är att det är precis som bland övriga socioekonomiska grupper, nämligen att det är en stor spridning när det gäller individernas ekonomiska förutsättningar. Om det nu är så att man verkligen vill värna dem som de facto lever under små omständigheter borde de som hävdar detta och som suttit vid makten långa tider för länge sedan ha åtgärdat det. Men så är inte fallet. Den grundläggande basen för alla offentliga åtaganden är ett samhälle där arbete och företagande är högprioriterat som ekonomisk grund för välfärden och därmed också pensionerna. Om man tittar på detta sammantaget måste det ju vara ett underbetyg för Sverige att det räknat på totalen är över 800 000 personer i Sverige som uppbär garantipension vilken dessutom oftast måste kompletteras med olika former av bidrag för att de här människorna ska klara sig. Fru talman! Emellertid kan man inte förenkla resonemangen kring pensionen till att omfatta enbart inkomstsidan. Den kostnadsbild som möter oss som individer påverkar självfallet också våra möjligheter att klara oss. Den nya regeringen har klart uttalat att man vill förbättra, och man kan förbättra för äldre på olika områden så att de som vill kan arbeta längre. Man har gett människor en morot där genom förvärvsavdraget. Det handlar om att kunna få vård i tid, att kunna få en värdighetsgaranti som gör att man garanteras vård efter vissa premisser, att förbättra tandhälsan, att skapa valfrihet i boendet, att öka tillgången till geriatrisk kompetens - ja, listan kan göras mycket lång. Fru talman! Jag avgränsar mig dock till att rent generellt säga att det man bör ha som mål är att förbättra för personer som har den lägsta pensionen, alltså garantipensionerade, så att dessa personer kan komma upp på en rimlig inkomstnivå. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Cristina Husmark Pehrsso (M)

Anf. 231 Cristina Husmark Pehrsso (M)

Fru talman! Den 13 december 1991 samlades Pensionsarbetsgruppen för första gången. Gruppen skulle komma att utarbeta den ålderspensionsreform som nu är genomförd. På dagen 15 år senare - det vill säga häromveckan - avslutade gruppen, sedermera kallad Genomförandegruppen, sitt arbete. Pensionsgruppen arbetade målmedvetet och effektivt. I dag, 15 år senare, ser vi resultatet. Vi har ett pensionssystem som vi kan vara stolta över. Det är ett system som i en internationell jämförelse är unikt stabilt. Pensionssystemet håller över val, över generationer och in i framtiden, och det är ett system som stärker arbetslinjen. Fru talman! Det är glädjande att pensionärerna har fått en förbättrad levnadsstandard, särskilt också att andelen fattigpensionärer minskar. Jag är väl medveten om att särskilt gruppen kvinnor över 80 år fortfarande har en kärv ekonomisk situation. Vi vill att pensionärer liksom andra grupper får en standardhöjning även framöver, och det genom att ekonomin växer. Nyckeln till detta är att flera människor i alla åldrar kommer i arbete. Vi har därför i alliansen ett politiskt program som möjliggör för såväl yngre som äldre att i högre grad och under längre tid finnas med i arbetslivet och där bidra till samhällets utveckling. De satsningar som just nu genomförs av regeringen är inriktade på att återupprätta och stärka arbetslinjen. Detta är något som berör hela befolkningen, inte bara de i arbetsför ålder, eftersom flera i arbete leder till att det finns mer resurser till våra trygghetssystem. För att garantera stabilitet och trygghet är det viktigt med ett robust pensionssystem som håller in i framtiden. Ett sådant system bidrar varje dag till att ekonomin utvecklas, och det stärker förtroendet mellan generationer. Fru talman! Inkomstskillnader och orättvisor mellan olika grupper utjämnas när flera människor kommer in på arbetsmarknaden. Det gäller såväl mellan män och kvinnor som mellan grupper med olika bakgrund och förhållanden i övrigt. Regeringens arbete har som mål att bevara tryggheten samtidigt som allas vilja och förmåga till arbete ska tas till vara och utanförskapet därmed brytas. Ibland hävdas det i den allmänna debatten att det gamla pensionssystemet var bättre. Men det är inte relevant att jämföra ett system som var ohållbart och instabilt med ett nytt pensionssystem som är både hållbart och stabilt. Nyckeln till bra pensioner i framtiden är att flera människor i alla åldrar kommer i arbete. Genom alliansregeringens politik tar Sverige ett steg i den riktningen. Fru talman! Sedan 2002 har pensionerna ökat reellt, det vill säga att det går att köpa mer för pensionspengarna. Det hade pensionerna inte gjort om de hade fortsatt att beräknas som de beräknades tidigare. För vissa år under 90-talet räknades däremot inte pensionerna upp med hela förändringen av konsumentprisindex. Det handlade om skattereformen och det handlade om skuldsaneringen. Det innebar att pensionerna inte höjdes i vanlig takt dessa år. För att kompensera detta har en rad åtgärder vidtagits sedan dess. De senaste två procenten har bakats in i det allmänna grundavdraget 2003. För att inte lämna någon efter har vi ett system med garantipensioner för dem som inte själva har kunnat spara ihop till sin pension. Garantipensionen är ändå svår att leva på för många som har denna som enda inkomst. Regeringen är angelägen om att även de sämst ställda pensionärernas situation ska förbättras. Vi höjer därför bostadstillägget för ålderspensionärer ytterligare från och med den 1 januari 2007. Så snart det finns ekonomiskt utrymme kommer regeringen att ytterligare förbättra bostadstilläggen för såväl ålderspensionärer som förtidspensionärer. Fru talman! Människor har i dag ett ansvar men också en möjlighet att påverka sin framtida pension. Det är särskilt viktigt när vi lever allt längre men arbetar allt färre år. Det håller naturligtvis inte i tider då allt färre ser ut att få försörja alltfler. Regeringen förmenar ingen att vara ledig på äldre dagar eller att ta hand om sin trötta kropp. Men för dem som trivs bättre med att ha någon form av sysselsättning och vara kvar i arbetslivet, där lön bara är en del av utbytet, är det hög tid att förbättra möjligheterna och villkoren. Det är vad regeringen vill göra som en viktig del i sin politik för äldre - en politik som också omfattar bättre vård och omsorg för alla gamla som behöver det. Det får aldrig betraktas som ett problem att vi svenskar blir allt friskare och allt äldre. De äldre är en i många stycken underskattad och förbisedd kraft i arbetslivet. Även för människor som inte arbetar görs avsättningar till pensioner. Det är viktigt att pensionen inte uteblir om man till exempel stannar hemma med barn eller blir sjuk medan man fortfarande sparar ihop till sin pension. Vad gäller ålderspensionen till personer som får förtidspension föreslår regeringen en ändring. Förslaget innebär att 80 % av den beräknade antagandeinkomsten ska grunda rätt till ålderspension i stället för 93 %. Den förtidspension som utbetalas påverkas däremot inte nu utan ökar automatiskt i år, precis som den brukar göra. Det nya sättet att beräkna pensionsrätten innebär att reglerna blir mer lika för personer med förtidspension som de som gäller inom andra socialförsäkringsförmåner, till exempel för dem som har sjukpenning. Redan intjänad pensionsgrundande inkomst för de år personen tidigare arbetat eller uppburit sjuk- eller aktivitetsersättning påverkas naturligtvis inte av de föreslagna förändringarna. Åtgärden medför att personer med inkomstrelaterad aktivitets- eller sjukersättning kommer att få mindre pengar avsatta till sin ålderspension. Det kommer för dem som har de lägsta inkomsterna att kompenseras genom garantipensionen eller genom att bostadstillägget till ålderspensionärer blir högre. Fru talman! Den viktigaste åtgärden för att förbättra situationen för personer med aktivitets- eller sjukersättning är att undanröja hinder och stimulera till återgång i arbete. För att garantera stabilitet och trygghet är det viktigt med ett robust pensionssystem som håller in i framtiden. De satsningar som nu genomförs är inriktade på att återupprätta och stärka arbetslinjen. Detta är något som berör hela befolkningen, inte bara de i arbetsför ålder, eftersom flera i arbete leder till att det blir mer resurser till trygghetssystemen. Av regeringens regeringsförklaring framgår att pensionsreformen mellan allianspartierna och Socialdemokraterna är viktig för Sverige och för regeringen samt att denna överenskommelse ligger fast. Regeringen är angelägen om att alla förändringar som görs av socialförsäkringssystemen har en bred parlamentarisk förankring. Den långsiktiga utmaningen är att göra systemen så robusta att de håller in i framtiden. Bara om systemen är stabila kommer människor att lita på dem och känna trygghet.

Siw Wittgren-Ahl (S)

Anf. 232 Siw Wittgren-Ahl (S)

Fru talman! Jag vill bara slå fast att det är viktigt att alla som vill och kan arbeta får göra det och att man känner delaktighet i samhället, och det är inget som vi har sagt att man inte ska göra. Jag tycker att det är roligt att Cristina Husmark Pehrsson citerar pensionsuppgörelsen, för redan 1993 sade man att man skulle stärka arbetslinjen. Det var därför man gjorde om pensionssystemet. Och det är viktigt att det ligger fast. Men det görs ingen tolkning av vad som är ett brott mot pensionsuppgörelsen och inte. Till exempel tycker PRO, och vi är säkert många som tycker det, att det är ett brott mot pensionsuppgörelsen att sänka ersättningsnivåerna från 93 % till 80 %. Jag har inte hört att man har sagt det i valrörelsen. Och jag har inte hört att man har sagt till någon som har blivit arbetsskadad att det i framtiden kan vara omöjligt att komma tillbaka till arbetet. Då kan man inte säga till folk: Du gick in i ett system, men nu skär vi i det. Det gör vi för att vi ska främja arbetslinjen, för det ska löna sig för dig att arbeta. Det finns faktiskt folk som är sjuka och som inte kan gå tillbaka till arbetet. Det är viktigt att man håller trygghetssystemen fria från spekulationer. Det är bra om man kan ordna så att flera kommer tillbaka till arbetsmarknaden. Det tjänar vi alla på. Vi har hela tiden, tillsammans i Senior 2005, pratat om arbetet med att känna sig delaktig, att även de som fyller 65 år kan vara kvar på arbetsplatserna. Vi har aldrig sagt att pensionärer är lika. Vi slog till och med fast att man aldrig ska bedöma folk efter ålder. Därför bedömer vi när det gäller pensionssystemet de pensionärer som har det sämst ställt efter vilken pension de har och förstärker på så sätt bostadsbidraget. Det är inte avhängigt om man är 85 eller 67 år. Det är avhängigt vilken pension man har. Det är viktigt att systemen lever efter det, och det är viktigt att det finns folk som arbetar. Men det är också viktigt att man, när man arbetar, vet att om det händer något ligger systemet fast.

Cristina Husmark Pehrsso (M)

Anf. 233 Cristina Husmark Pehrsso (M)

Fru talman! Jag vill ta upp ett par saker. Jag vill börja med att påminna Siw Wittgren-Ahl om Senior 2005. Den utredningen var faktiskt färdig för fem år sedan. Det har inte hänt något i den socialdemokratiska regeringen. Det beklagar jag. Jag hoppas att denna regering kan göra något bra av Senior 2005. Ni utredde i fyra fem år. Ingenting hände. Jag beklagar detta djupt. Samtidigt säger Siw Wittgren-Ahl i sin inledning att ni gick till val på att Sverige skulle bli världens bästa land att åldras i. Då undrar jag: Hur kunde ni då röstas bort? Man trodde inte på er, på att vi skulle få världens bästa land att åldras i. Sedan har jag faktiskt i denna kammare också motionerat om att vi inte ska ha några åldersgränser för tandläkare och läkare på 70 år. Men det röstade bland annat Siw Wittgren-Ahl och hennes parti bort. Jag trodde faktiskt att det fanns kompetens också efter 70 år, men det fick jag inte gehör för. Men nu kommer jag till frågan om förtidspensionerna. Om man säger att det är ett brott mot pensionsuppgörelsen måste Siw Wittgren-Ahl tala om: Var står det någonstans?

Siw Wittgren-Ahl (S)

Anf. 234 Siw Wittgren-Ahl (S)

Fru talman! Varför röstades vi bort? Jag vet inte om Cristina Husmark Pehrsson var här när jag började prata, men jag tror att mycket beror på den där varma sommardagen då statsministern, då partiordföranden, Fredrik Reinfeldt sade att allting som vi skulle föreslå inom vården och omsorgen skulle ni ställa upp på - och mycket mer. Bland annat det tror jag att ni vann valet på. Man trodde faktiskt på att ni också skulle förstärka den offentliga vården och skolan. Jag tror inte alls att väljarna till exempel trodde att man skulle sälja ut sjukhus och ha vinstalternativ. Det tror jag inte. Det fanns mycket i Senior 2005 som både jag och Cristina Husmark Pehrsson tycker var bra. Jag hoppas att vi får se mer av det som var bra i den utredningen. Det finns ju väldigt mycket att bita i, som vi var överens om, mycket för ministern att ta tag i och genomföra. Det önskar jag Cristina Husmark Pehrsson lycka till med.

Cristina Husmark Pehrsso (M)

Anf. 235 Cristina Husmark Pehrsso (M)

Fru talman! Jag fick fortfarande inget svar på detta om att det är ett brott mot pensionsuppgörelsen som vi anklagas för. Var står det att vi inte skulle röra det här? Var finns den uppgörelsen? Jag har inte kunnat hitta den.

Siw Wittgren-Ahl (S)

Anf. 236 Siw Wittgren-Ahl (S)

Fru talman! Bland annat har vi sagt att vi tycker att det är ett brott mot pensionsuppgörelsen. Jag tror till och med att det står i vårt betänkande, i vår reservation. Då har till exempel, om jag inte minns fel, den borgerliga alliansen även svarat på det, jag tror faktiskt det, på något sammanträde.

Tomas Eneroth (S)

Anf. 237 Tomas Eneroth (S)

Fru talman! Tack för att vi får en trevlig pratstund i kammaren, kära utskottskamrater och statsrådet. Jag ser fram emot en trevlig debatt även om det är en sen timme. Vi kunde i morse faktiskt - det känns som väldigt länge sedan - möta demonstrationer utanför Riksdagshuset. Det var företrädare för PRO, Synskadades Riksförbund, De Handikappades Riksförbund och andra som in i det sista försökte protestera mot den borgerliga regeringens försämringar för förtidspensionärer. De protesterade mot att människor som blivit så pass sjuka eller skadade att de inte längre hade någon möjlighet att återkomma i arbete nu skulle drabbas av ekonomiska försämringar - trots att det går så bra för Sverige och för svensk ekonomi. De protesterade mot att de nu drabbas dubbelt. Det är inte nog med att sjukdom eller utslitning innebär att de hänvisas till en sjukersättning, eller förtidspension som vi brukar kalla det, på 64 % av den tidigare lönen. Dessutom ska deras ålderspension framöver bli kraftigt försämrad genom att enbart 80 % av ersättningen ska kunna räknas som grund för pensionen. De blir dubbelt drabbade på grund av att de haft oturen att drabbas av sjukdom eller haft ett arbete med en arbetsmiljö som slitit på deras kroppar. Det är de här medmänniskorna som debatten här i dag handlar om. I det betänkande som socialförsäkringsutskottet i dag debatterar stöder den borgerliga majoriteten regeringens förslag om försämringar för sjuka och funktionshindrade. De stöder regeringsförslag om sänkt ersättning för föräldrar som vårdar svårt sjuka barn. Vi socialdemokrater motsätter oss en sådan politik. Den är orättvis och leder till ökade klyftor. Den försämrar människors trygghet, och den ger samtidigt inte heller något stöd till den som vill komma tillbaka till arbetet om så är möjligt. Vi har ett flertal reservationer. Naturligtvis står vi bakom allihop, men för tids vinnande här i kammaren, fru talman, yrkar jag bifall bara till tre av dem. Det är reservationerna 4, 8 och 22. Vi har ju också ett särskilt yttrande där vi redovisar hela vårt socialdemokratiska budgetalternativ, ett förslag som till skillnad från regeringens överensstämmer med vad vi sade före valet. Det är ett budgetalternativ där vi fullt ut finansierar förslag som stärker rättvisan och som stärker socialförsäkringarna men som också stärker människors möjlighet till rehabilitering. Med vårt budgetalternativ fortsätter vi det framgångsrika arbetet med att minska ohälsan i samhället. Sedan 2002 har sjukskrivningarna minskat ordentligt. Jag tror också att det är 10 miljarder i lägre kostnader för statsbudgeten. Det halveringsmål som den förra socialdemokratiska regeringen formulerade är ju också på god väg att fullföljas, och detta utan karensdagar, kraftigt sänkta ersättningar eller allt det där som borgerliga ekonomer och företrädare ofta brukar säga är den enda vägen för att nå framgång. I stället har vi, med hjälp av medfinansiering, det där som innebär att det blir dyrt för arbetsgivare att slita ut människor i förtid - man måste också se till att lösa anpassningar och ge människor en chans att komma tillbaka i arbete - med finansiell samordning, lönebidragssystemet och andra förebyggande insatser, gett människor en möjlighet att återkomma i arbete även efter en längre tids sjukdom. I vårt budgetalternativ är det dessutom så att vi håller fast vid att ersättningsnivån i sjukpenningen ska gå upp till tio basbelopp. Vi sänker inte taken, för vi tycker att det är en viktig åtgärd för att säkerställa legitimiteten i socialförsäkringarna. 80 % ska vara 80 % även för banktjänstemannen, adjunkten, metallarbetaren eller byggnadsarbetaren. Den borgerliga regeringens sänkning av inkomsttaken innebär ju att 1,6 miljoner löntagare får en sänkt ersättning. Man kan förlora upp till 5 000-6 000 kr i månaden på detta, och jag vet att utskottets ledamöter i dagarna ska ha fått mejl från människor som har upptäckt detta. Det är klart att de blir upprörda eftersom de är med och finansierar sjukförsäkringen men inte får ta del av 80 %. De får kanske 70 % eller 60 % i ersättning beroende på vilken inkomst de har. Därmed finns också den uppenbara risken att alltfler hänvisas till att själva eller genom avtal ta kompletterande privata försäkringar, sjukförsäkringar, om de får. Det är också så att det inte är alla som får ta privata sjukförsäkringar. En del har kanske diabetes i släkten eller är lite kraftiga till växten eller har sjukdomar i historien eller en dålig arbetsmiljö. Då får man inte ta en privat sjukförsäkring. Det är bara vissa som får den möjligheten. Ibland kommer man förbi detta genom att teckna kollektiva avtal, men då vet vi att premierna blir väldigt olika beroende på var man jobbar på arbetsmarknaden. Det är klart att det är lätt för läkare eller advokater att genom sina fackliga organisationer teckna den här typen av privata försäkringar. Det är inte lika lätt för hotell- och restauranganställda eller för Fastighetsanställdas förbund att kunna få den typen av försäkringar. Det kallas riskdifferentiering. Det är när marknaden letar risker och så ska man få betala för dem. Motsatsen är det vi känner till i vårt socialförsäkringssystem, nämligen riskutjämning. Vi säger att vi gemensamt kollektivt försäkrar oss. Det omfördelar 29 miljarder kronor i samhället från män till kvinnor, från friska till sjuka, från dem med god arbetsmiljö till dem med dålig arbetsmiljö. Det är det fina i vårt socialförsäkringssystem. Där har vi alla ett gemensamt intresse av att försäkra oss. Riskutjämningen - Anna Hedborgs häfte nr 5 för den som är intresserad. Man riskerar att gå en annan väg här. Genom att man sänker taken måste grupper söka sig till egna försäkringslösningar. Vissa kommer att kunna göra det, andra inte. Det innebär att metallarbetaren, adjunkten eller banktjänstemannen får kraftigt sänkt ersättning, men det innebär också att vi riskerar att gå mot en ökad privatisering av sjukförsäkringen. På samma sätt sänker regeringen taket för dem som uppbär tillfällig föräldrapenning. Det är en allvarlig försämring för dem som har svårt sjuka barn. Vi har i utskottet under den förra mandatperioden enigt tagit ställning för förslag som innebär att föräldrar som har cancersjuka eller hjärtsjuka barn ska ha möjlighet att vara hemma med tillfällig föräldrapenning under lång tid. Man vet att det är barn som inte kan vistas i skolan på grund av infektionskänslighet. Där sänker ni taket till sju och ett halvt basbelopp. Det betyder att föräldrar som är hemma och vårdar sina barn kan bli av med 5 000 kr i månaden. Jag har svårt att förstå varför. Vilket incitament vill ni driva fram? Det är föräldrar som har arbete. Det är föräldrar som inget hellre vill än att kunna gå tillbaka till sitt arbete eftersom deras barn helst skulle vara friska. Nu är barnen sjuka. Då vill de vara med dem. Deras ersättning sänker ni med 5 000 kr i månaden. Den borgerliga regeringen sänker också sjukpenningen för alla, tvärtemot de löften som gavs i valrörelsen. Jag tror att Leijonborg har lovat hålla fast vid 80 %. Nu gör man inte det. Det är 78,2 % eller något sådant. Man kan ju raljera över att det är 5 kr om dagen. Det är 200 kr i månaden. För några är det ganska mycket pengar. Men det handlar också om att man inte fullföljer det man gick till val på. Vi vet att sjukdomar kan drabba alla. Det är det som är idén med att vi gemensamt försäkrar oss. Vi vet också att det drabbar vissa mer än andra. Om man ska hitta några samband kan man förenklat förklara det med klass och kön. Det syns tydligt att det är kvinnor i tuff arbetsmiljö som oftast drabbas av ohälsa. Det är sjukvårdsbiträden, restaurangpersonal, lärare och snabbköpskassörskor. Det syns tydligt om man granskar gruppen förtidspensionärer. Det är kvinnor i 60-årsåldern som har värk i leder, armar och axlar. I 55-årsåldern blir de allt oftare sjukskrivna i perioder. Vid 59-60-årsåldern får de förtidspension. Man har prövat möjligheter att komma tillbaka i arbete. Man har haft anpassningsgrupper och rehabiliteringsgrupper och på alla sätt prövat om det finns en chans att ändå stanna kvar. För många är det så att man inte klarar av det. Kroppen klarar inte mer om man har städat fastigheter ett helt liv eller slitit i en stressig skolmiljö. Även om vi kan önska att vi ska ha en bättre arbetsmiljö är detta människor som finns här och nu. För de grupperna vill nu den borgerliga regeringen sänka ålderspensionen. Det är en sänkning på 1,7 miljarder kronor. Jag tror att det var Solveig Zander från Centerpartiet som räknade ut enligt deras siffror från RUT att en 55-åring då förlorar ungefär 600 kr i månaden. Det är över 100 000 kr under den pensionstid man har som ni stjäl från människor som drabbas för att de har haft en tuff arbetsmiljö. PRO hade siffror som var väsentligt högre, men låt oss inte bråka om det. Vi ska självklart testa alla möjligheter för att människor ska kunna återkomma i arbete. Det Pilaprojekt som regeringen fullföljer var vi med och skapade i Västra Götaland och Västmanland. Det är viktigt att man ger människor med lång sjukskrivning chansen att ompröva och komma tillbaka. Men då måste ju redskapen finnas. Lönebidragen måste finnas. Aktivitetsåtgärderna måste finnas. Regeringen tar bort många av dem. Jag ska ge två tydliga exempel. Jag och utskottets ordförande hade en trevlig debatt i radio. Vi träffade en ung tjej på väg tillbaka efter en lång tids sjukfrånvaro på grund av psykisk ohälsa. Hon var precis på väg upp. Man kände nästan att nu kommer hon tillbaka in i arbete. Hennes chans var att börja plugga. Hon hade äntligen bestämt sig för det. Så stark var hon. Men det blir nog ingenting av med det eftersom den borgerliga regeringen tar bort det rekryteringsbidrag som var en förutsättning för att hon skulle kunna studera. På motsvarande sätt kunde vi samma dag i Aftonbladet läsa om den cp-skadade Fredrik som hade kommit in på arbetsmarknaden men som nu inte fick en chans att vara kvar. Det aktivitetsstöd som man hade anvisat tas bort eftersom regeringen gör besparingar i arbetsmarknadspolitiken. Det ansvariga statsrådet Cristina Husmark Pehrsson, som jag hälsar välkommen till den här debatten, har i en debattartikel i Enköpings-Posten skrivit: Vi har lovat att inte försämra de ekonomiska villkoren för personer som har sjuk- och aktivitetsersättning. Min fråga är enkel: Är inte besparingen på 1,7 miljarder, den sänkta ålderspensionen för förtidspensionärerna, en försämring? Oavsett om det är 1 000 kr i månaden, som PRO redovisar, eller 600 kr i månaden, som Centerpartiet redovisar, är det väl en försämring av de ekonomiska villkoren - svara ja eller nej. Vår uppfattning är att det är en orättfärdig besparing på den enskilde. Det är också ett brott mot pensionsöverenskommelsen. Det har inte diskuterats eller hanterats inom ramen för Genomförandegruppen på det sätt som man brukar göra. Under tolv års regeringsperiod har den socialdemokratiska regeringen lagt fram och presenterat alla förslag för de partier som står bakom pensionsuppgörelsen och inte lagt något på riksdagens bord som inte har haft stöd. Regeringen lade här fram en budgetproposition utan någon intern process, utan att diskutera. Det andra gäller livsinkomstprincipen. Jag noterade att statsrådet i den förra debatten frågade var det står. Jag läser ur princippropositionen om pensionssystemet: Enligt de antagna riktlinjerna för pensionsreformen ska den särskilda pensionsrätten för personer som uppbär hel förtidspension beräknas på hela antagandeinkomsten - detta för att slå fast att livsinkomstprincipen gäller. Min andra fråga är: Varför ska förtidspensionärernas inkomster inte räknas fullt ut? Alla andras inkomster räknas ju, hela sjukpenningen, hela a-kassan, hela lönen - vilket kanske är det viktigaste. Varför ska man bara räkna in 80 % för förtidspensionärerna? Är inte det en grupp som har det tillräckligt svårt? Jag har i huvudsak uppehållit mig vid de två tydliga exemplen på stora skillnader i synen på vad som händer inom socialförsäkringen. Jag ska ägna sista delen av tiden till att säga någonting om det som handlar om de aktiva åtgärderna. Jag har kort berört det tidigare. Vi startade, som jag nämnde tidigare, Pilaprojektet, omprövningen av lång sjukskrivning för att ge människor en chans att komma tillbaka i arbete. Vi har byggt en modell här i landet som man kan förbättra - det är jag den förste att erkänna. Den bygger på att vi ändå har ett gemensamt ansvar när människor drabbas av ohälsa. Vi har Arbetslivsinstitutet och Arbetsmiljöverket som forskar och ser till att vi har en bra arbetsmiljö. Vi har ett gemensamt ansvar genom att arbetsgivarna har ett rehabiliteringsansvar. Vi har en medfinansiering som tydligt talar om att det blir ett ekonomiskt incitament för arbetsgivaren att se till att ha en bra personalpolitik. Slit inte ut folk. Småföretagen är de som har vunnit mycket på medfinansieringssystemet. Nu tar regeringen bort hela Arbetslivsinstitutet. Man tar bort stora delar av Arbetsmiljöverket, och man tar bort medfinansieringen och rehabiliteringsansvaret. Budskapet till arbetsgivarna i landet kunde inte vara tydligare: Det är inte ert ansvar. Känn inte att ni har ansvar om en människa blir sjuk i arbetet. Det är någon annans ansvar. Det är den enskildes. Man har hört bland annat Moderaterna i valrörelsen prata om att Försäkringskassan ska få en ny roll. Ska nu Försäkringskassan ha det ansvaret? Vi kan konstatera att de sannolikt inte heller ska ha det. Man skär ned över 300 miljoner kronor. Bara i Stockholms län är det 240 personer som får sluta på Försäkringskassan. Generaldirektören var chockad, stod det i den tidning de själva ger ut, eftersom man inte hade någon föraning om dessa stora besparingar på Försäkringskassan. I stället lägger regeringen mycket kraft på det som är huvudförslaget, nämligen att man ska visa sjukintyg från första dagen. I dessa tider när vinterkräksjukan härjar i landet kan vi föreställa oss bilden av hur människor med vinterkräksjuka ska ta sig in på våra vårdcentraler och sitta i väntrummet för att få ett intyg så att man har rätt till sjukpenningen. Vi vet att det är en helt felaktig åtgärd. Läkare, läkarorganisationer, landsting, alla protesterar mot detta. Det är väl inte vettigt att människor som har gravt smittsamma sjukdomar ska ta sig in på vårdcentraler och smitta alla andra. Det är väl inte vettigt att läkare ska använda sin dyra arbetstid till att bemöta människor som man vet blir friska inom två-fyra dagar. Det är ju så det är med vinterkräksjuka. Jag vill också säga att det här är ett förslag som man redan i dag praktiskt kan hantera genom kollektivavtal. I stället går regeringen fram med ett förslag som många tycker är underligt och som får en signalverkan, att återigen är det du själv, den enskilde, som ska ta det här ansvaret. Min fråga med anledning av förslaget är: Kommer en hel kommun eller en hel koncern att kunna kräva det här? Kan man säga till alla kommunanställda i Danderyds kommun att man vill att alla anställda ska uppvisa sjukintyg från och med första dagen, eller kommer regeringsförslaget att ha någon begränsning där? Jag är orolig för den utveckling där man tar bort de aktiva insatserna, där man säger att arbetsgivarna inte har ett ansvar, där Försäkringskassan inte heller har det utan det är den enskilde som ska ta det. Vill vi verkligen ha det så? Det är min mer allvarligt grundade fråga till oppositionen. Är det inte så att vi vill ha ett läge där man ska känna att man får stöd och hjälp att komma tillbaka, från våra arbetskamrater, från fackliga organisationer, arbetsgivare och myndigheter? Avslutningsvis: Vi socialdemokrater hade sett fram emot att reformera socialförsäkringssystemen denna mandatperiod. Det finns goda skäl att försöka finna ökad flexibilitet i sjukpenningen - här har vi en bra reservation som man kan stödja - eller för den delen stärka rehabiliterings- och omställningsinsatser, bygga ut företagshälsovården eller annat. Det finns ett reformbehov även i socialförsäkringssystemen. Anna Hedborg fick uppdraget att utreda detta och har lagt fram ett fantastiskt bra underlag. En del är konkreta förslag som man kan tycka till om, men en del är bra underlag för bra diskussioner. Vi tycker från Socialdemokraternas sida att det vore väldigt önskvärt att hitta breda överenskommelser såväl för samhällsekonomin som för att kunna ge tydliga signaler till arbetsmarknaden att vi inte accepterar ett arbetsliv som självt frånhänder sig ansvaret för hälsan i arbetslivet, utan det ska självt ta ett ansvar. Men - och nu kommer vi till bekymret - trovärdigheten hos den nya borgerliga regeringen är ifrågasatt. Att inleda mandatperioden med att sänka taken och därmed urholka legitimiteten i försäkringarna är inte precis den allra bästa början på att kunna bjuda in till breda överenskommelser om socialförsäkringarna. Att dessutom redan första veckan göra någonting som vi - och inte bara vi utan också flera andra - uppfattar som ett tydligt brott mot pensionsöverenskommelsen är inte heller den allra bästa starten för att inleda diskussionen om socialförsäkringar. Att därtill inom loppet av några veckor, med stark kritik från hela den samlade svenska fackföreningsrörelsen, driva igenom kraftiga försämringar och ett systemskifte i arbetslöshetsförsäkringen, i a-kassan, väcker inte heller respekt för den nya regeringens ambitioner att skapa breda överenskommelser. Förutsättningarna för breda överenskommelser har väl sällan sett så dåliga ut. Icke desto mindre vill vi från socialdemokratisk sida att det ska finnas ett sådant utrymme. Men vi vill också vara tydliga med att det svenska valresultatet inte gav något mandat för systemskifte. Då hade vi inte sett de protester vi sett i dag. Tvärtom finns det en stark uppslutning i det svenska samhället bakom en samhällsmodell som ger trygghet åt alla. Min uppmaning till er är att lyssna till PRO, SRF och DHR, att lyssna till LO, TCO och Saco, att lyssna till alla de organisationsföreträdare som säger att man inte ska göra stora besparingar och ett systemskifte i trygghetssystemen. Våga vara en regering för hela svenska folket, inte bara en regering för de friska och de välbeställda! I detta anförande instämde Ann Arleklo, Helena Frisk, Kurt Kvarnström, Jasenko Omanovic, Catherine Persson, Göte Wahlström och Siw Wittgren-Ahl (alla s).

LiseLotte Olsson (V)

Anf. 238 LiseLotte Olsson (V)

Fru talman! Vi är här i dag för att debattera och fatta beslut om socialförsäkringen. I just den här debatten diskuterar vi det som för många människor är just socialförsäkring, det vill säga sådant som väldigt många, kanske alla, kommer i beröring med under sin livstid. Det betyder att vår debatt här i dag är väldigt viktig för oss alla. Det handlar om rätten att känna trygghet om jag har oturen att bli sjuk, rätten att vara trygg i att veta att jag kan betala hyran, köpa kläder till mina barn och så vidare. För att människor ska känna och kunna lita på att tryggheten finns behövs rimliga ekonomiska villkor, både för den som arbetar och för den som inte orkar arbeta. Den som blir sjuk får inte automatiskt ett billigare boende och behov av mindre mat. Nej, den som är sjuk har lika hög hyra, behöver äta tre mål mat per dag, och deras barn behöver lika mycket kläder och fickpengar som innan hon eller han blev sjuk. Den här tryggheten att veta att mitt liv och min vardag fungerar har byggts upp i Sverige under lång tid. Nu håller högerregeringen på att slå sönder vår välfärds grundvalar. Och det går fort. A-kassan var det första man började med, och nu är nästa steg att försämra socialförsäkringen. Förutom att kunna lita på den direkta ekonomiska ersättningen behöver man ha någorlunda stabila och säkra villkor för att kunna känna trygghet och leva ett bra liv. I somras höjdes taken i sjukförsäkringen till tio basbelopp, vilket betydde att flera fick en rimlig ersättning - vilket också i sin tur är ett sätt att värna försäkringen. Nu föreslår högeralliansen att taken ska sänkas till sju och ett halvt basbelopp, och det betyder att villkoren i försäkringen ändras drastiskt. En försämring, en mindre ersättning, på 6 000 kr i månaden är inte ovanlig. Vad händer när villkoren ändras så drastiskt, när människor inte längre kan lita på socialförsäkringen, vår gemensamma välfärd, på att den garanterar mig en trygghet i att "våga" bli sjuk eller för den delen arbetslös? Jo, det kan jag tala om: Det skapas ett behov av att skaffa eller ordna trygghet på annat sätt. Den nu pågående och föreslagna nedmonteringen öppnar för privata försäkringslösningar. När människor inte längre litar på socialförsäkringen känner man sig tvungen att köpa en privat trygghet. Jag är ganska övertygad om att det är den egentliga agendan bakom borgerlighetens politik - det och att öka på klyftorna. Man vill slå sönder vårt gemensamma, den välfärd vi tillsammans byggt upp, och öppna för privata lösningar som gynnar mig som individ. Sköt dig själv och bry dig inte om andra. Jag nämnde för en liten stund sedan att det finns sjukskrivna som förlorar 6 000 i månaden, men det räcker inte med det. Regeringen aviserar dessutom att den sjukpenninggrundande inkomsten ska beräknas på den historiska inkomsten, det vill säga bakåt i stället för som i dag framåt på den beräknade inkomsten. Det är ett förslag som drabbar deltidsarbetande som går upp i arbetstid, studerande som börjar jobba med flera. Fram till dess att man gjort om systemet och hittat en konstruktion som klarar det krångel som det innebär att beräkna SGI:n på historisk inkomst sänker man ersättningen till 98,9 %. Det låter kanske inte mycket, men det gör en ytterligare sänkning av sjukpenningen med några hundralappar per månad. Vänsterpartiet vill i stället ha en förstärkning och ett värnande av socialförsäkringen. Taket ska även fortsättningsvis vara tio basbelopp, just med argumentet att det är viktigt att det stora flertalet omfattas av försäkringen och att inkomstbortfallsprincipen ska gälla. Det skapar i sin tur legitimitet för vårt socialförsäkringssystem. Fru talman! Vi vet att många människor far illa och sliter ont i dag. Många har inte råd att vara hemma när de är sjuka, och vi vet att den så kallade sjuknärvaron ökar, det vill säga att människor går till jobbet och håller sig på benen med hjälp av alvedon eller liknande. Sjuknärvaro är olyckligt av två orsaker. Arbetskamrater riskerar att bli smittade, men framför allt är risken stor att den som inte har råd att vara hemma och kurera sig blir sjukskriven på längre tid i ett kommande skede. Ett av de bästa sätten att minska sjukskrivningarna är att ta bort karensdagen. Det skulle ge även den ensamstående mamman möjlighet att orka med sin tillvaro och slippa en kommande längre sjukskrivningsperiod. Regeringen föreslår även ändrade villkor för personer med sjuk- och aktivitetsersättning. Det har vi hört talas om flera gånger i dag, och vi tycker förstås att det är lika fel i den här debatten som vi tyckte i de föregående debatterna. Vänsterpartiet vill i stället för att försämra för de här personerna stärka ersättningen för förtidspensionärer, och vi anvisar i vårt budgetalternativ medel för att höja ersättningsnivån till 67 % som ett första steg. Det är inte alls tillräckligt, men det visar vad vi vill och åt vilket håll vi vill gå. Det som jag har räknat upp är några av de förslag på försämringar och ändrade villkor som högern vill att vi ska rösta igenom i morgon. Argumenten för att göra de här försämringarna är ungefär desamma som när det gäller arbetslöshetsförsäkringen. Jag citerar ur utskottets ställningstagande: "Att stärka den enskildes ekonomiska drivkrafter till att arbeta kan vara ett verksamt medel." Det är alltså därför man sänker taket från tio till sju och ett halvt basbelopp! Jag undrar hur den kvinna som får 6 000 kr mindre i månaden blir friskare av det. Kommer inte i stället hennes familj att må sämre av den stress det innebär att hela tiden vara orolig för sin ekonomi? Detsamma gäller för den som är sjuk och arbetslös och får drygt 1 000 kr mindre i månaden. Nej, ni börjar i fel ända. I stället för att värna om vår modell med trygghet skapar ni ett samhälle som kommer att göra människor sjukare. Sammanfattningsvis tycker jag att hela betänkandet är en sorglig läsning. När man börjat med försämringarna och neddragningarna i arbetslöshetsförsäkringen fortsätter man nu med socialförsäkringarna. Jag tror och hoppas att protesterna blir minst lika stora när svenska folket förstår vad era förslag går ut på. Men tyvärr kommer kanske protesterna inte att synas lika tydligt, då många sjuka, förtidspensionärer och gamla som grupp har mindre ork att protestera. Därför vill jag uppmana alla att sätta sig in i vad borgerlighetens förslag betyder. Vi kan alla ha oturen att bli sjuka. Jag ställer mig bakom mitt partis reservationer och yrkar bifall till reservationerna 1 och 6. I detta anförande instämde Marianne Berg (v).

Gunvor G Ericson (Mp)

Anf. 239 Gunvor G Ericson (Mp)

Fru talman! Det börjar snart kännas som att man jobbar natt här i riksdagen. Jag har haft ett yrkesliv där jag har jobbat natt. Egentligen tycker jag att det är ganska sent att debattera, så jag är glad över att det är streck kl. 23. Jag står självklart bakom samtliga Miljöpartiets reservationer i ärendet, men för att vinna tid yrkar jag bifall endast till reservation 8. Ekonomisk och social trygghet är - vilket jag har sagt många gånger tidigare här i dag - det andra målområdet i den nationella folkhälsopolitiken. Det är särskilt uppenbart inom det här området att regeringen har förpassat det målet till byrålådan eftersom man nu väljer att öka otryggheten för många sjuka och förtidspensionerade. Det är lovvärt att man säger att man har ambitionen att få flera människor i arbete, men är det målet? Är det inte snarare medlet, så att människor kan försörja sig och göra livsval? Så ser i alla fall Miljöpartiet på det. Vi ser socialförsäkringssystemet som en viktig del i folkhälsopolitikens målområde 2. Människor ska ha en ekonomisk och social trygghet vid sjukdom och när vi blir gamla, och det ska finnas en trygghet för familjer och barn. Det gäller alla tre utgiftsområden som vi har debatterat i dag. Det finns två klimathot i vårt samhälle: det varmare, den globala uppvärmningen, och det kallare, det kallare klimatet i arbetslivet, där man måste vara en hundraprocentare för att duga och attityden är att människor inte vill och kan ta ansvar. Alla människor är heller inte så starka att de kan slå sig fram. Alla har inte den autonomi som de borgerliga tycks tro. Till skillnad från de borgerliga partierna tror jag och Miljöpartiet på människan. Därför ska vi skapa samhälleliga förutsättningar för en bättre miljö både fysiskt och psykiskt. Att värna dem i samhället som har lägst inkomst är ett sätt för samhället att skapa dessa förutsättningar. Det handlar om att skapa en människovänlig miljö i stället för att diskutera ersättningsnivåerna. Det handlar om att förebygga så att människor inte blir sjuka, och om de blir det ska de få en snabb rehabilitering. Läkarintyg från första sjukdagen är exempel på denna attityd. Det är dessutom ett sätt att bortse från prioriteringsprinciperna inom vården, som riksdagen har beslutat om, alltså att de med störst behov ska få vård först. Nu ska den principen tydligen sättas ur spel. Att bli ifrågasatt, först för att vården inte kan hjälpa och sedan för att försäkringsläkaren anser att du har arbetsförmåga trots att du inte kan utföra de arbetsuppgifter du har på jobbet, kan leda till känsla av kränkning och till psykisk ohälsa. Låt mig ta ett exempel från Östergötland. En kvinna blev sjukskriven på grund av foglossning under graviditeten. Det är sant att graviditet inte är en sjukdom, men foglossning är det. Om arbetsgivaren inte kan ordna andra arbetsuppgifter finns det ingen arbetsförmåga. Detta godkändes på en ort men underkändes av försäkringsläkaren på en annan. Det här är inte acceptabelt! Det har uppstått stora problem för sjukskrivna som av Försäkringskassan bedöms ha arbetsförmåga medan arbetsförmedlingen har ansett att de inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande. Dessutom har det blivit problem för sjukskrivna när Försäkringskassan har ansett att de kan arbeta medan arbetsgivaren anser att personen inte kan utföra det arbete han eller hon tidigare har haft. Den sjukskrivne har då till sist kastats ut från sjukförsäkringen, och arbetsgivaren har i sin tur sagt upp personen. Det finns problem. Är du sjuk en vecka eller två har du troligtvis marginaler så att du klarar en sänkt sjukersättning. Men det regeringen nu gör är att man slår på dem med de minsta ekonomiska marginalerna genom den sänkta ersättningen - de långtidssjuka. Man sänker ersättningen och tror att det ska hjälpa människor att snabbare komma tillbaka till jobb. Vore det inte bättre att satsa på rehabilitering och en arbetsmarknad som kan se människors olika förutsättningar som en tillgång? Ta det danska företaget Specialisterna. Där har alla IT-konsulterna någon form av autism. Företaget har 47 anställda, varav 31 har diagnoser inom autismspektrumet. Företaget tar till vara systematik, som ofta är en stark sida hos dessa personer, men förstår att hjälpa till i situationer som är svåra, till exempel det sociala samspelet och sådant som rör abstrakt tänkande. Fru talman! Miljöpartiet anser att man ska satsa på nya livschanser. En ny livschans kan vara att gå vidare efter en lång tids sjukskrivning. Miljöpartiet anser att det behövs en vidgad arbetsmarknad. Det handlar om att skapa möjligheter, bland annat för dem som har varit långtidssjukskrivna men som egentligen behöver byta jobb. Många människor har nedsatt arbetsförmåga och får oftast inget arbete. Vi anser att varje person bör ges hjälp utifrån sin personliga vilja och sina egna förutsättningar. Den som är studerande måste också kunna bli sjuk utan att hamna helt utanför ersättningssystemet. Så är det inte i dag. Går du på gymnasiet förlorar du ditt studiemedel om du blir sjuk, och du blir helt hänvisad till föräldrarna. Du kan heller inte studera på deltid. Studenter som har förvärvsarbetat innan de började studera kan ha kvalificerat sig för sjukpenninggrundande inkomst, SGI. Den kan vara vilande under studietiden under förutsättning att du finansierar dina studier med lån genom CSN. Blir du sjuk riskerar du att tappa ersättningen och rätten till sjukpenning. En enda vecka utan studiemedel innebär att du förlorar din sjukpenninggrundande inkomst. Det finns ingen anledning till att tryggheten vid sjukdom ska vara beroende av om man tar ut studiemedel eller inte. Miljöpartiet anser att en utredning bör tillsättas för att utveckla ett nytt system för att trygga studenters försörjning vid sjukdom. Miljöpartiet de gröna var förra mandatperioden med och röstade fram att en parlamentarisk utredning ska tillsättas för en reformerad sjukförsäkring. Vi ser fram emot att den nya regeringen ser till att den utredningen snarast får börja jobba. Det finns så mycket som behöver rättas till i systemet. Systemet behöver bli enklare så att människor kan sätta sig in i rättigheter och skyldigheter. Till sist vill jag också förtydliga: Att värna att inkomsttaket ska ligga kvar på den höjda nivån är att värna dem som har inkomster långt över många låginkomsttagare och fattigpensionärer. Vi i Miljöpartiet prioriterar dem med lägst inkomster.

Helena Rivière (M)

Anf. 240 Helena Rivière (M)

Fru talman! Utgiftsområde 10 omfattar ersättning vid arbetsoförmåga, sjukpenning, rehabpenning, närståendepenning, aktivitetsersättning, sjukersättning, handikappersättning och ersättning vid arbetsskador och kroppsskador. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna. Fru talman! Det finns en del mysterier i sjukförsäkringen. Ett mysterium är att vi har världens längsta sjukskrivningar. Alla sjukskrivningar har blivit längre sedan 70-talet, vrickade fötter, allt. Vi har till och med fått ett särskilt ord för att vara sjukskriven länge som inte har någon motsvarighet på något annat språk. Hur ska man förklara att sjukskrivningarna varierar geografiskt i mängd och i längd? En rättssäker sjukförsäkring ska inte variera så mycket som den här gör. Lika ska bedömas lika oavsett var, vem och varför. Så är det inte i dag. Det är skäl nog att reformera socialförsäkringarna så att drivkrafterna att arbeta stärks. Spelreglerna måste bli tydligare. Försäkringskassan bör ha en enhetlig och korrekt rättstillämpning. Sjukförsäkringssystemet bör bli mer försäkringsmässigt. I vanliga försäkringar gäller ju att avgifter och förmåner balanserar varandra. Vanliga försäkringar gör en avvägning mellan självrisker och förmåner, och mellan förmåner och kontroll. Ju generösare villkor, desto viktigare blir kontrollen. Det är ett faktum att olika socialförsäkringar överutnyttjas. Det är ett faktum att rena bedrägerier förekommer. Vi har fått både en normförskjutning och en attitydförändring till socialförsäkringarna. Vi har fått en utveckling som tyder på att medborgarna med tiden har kommit att se socialförsäkringar och allmänna bidragssystem som ungefär samma sak. När sjukförsäkringspengar betalas ut på lösa grunder handlar det om bidrag. Bidrag uppfattas som en rättighet. Folk förväntar sig att få sina rättigheter. Folk förväntar sig att bli sjukskrivna när de går till läkare. Folk förväntar sig försörjning och blir kränkta om den uteblir. Ett nej uppfattas som en personlig förolämpning. Men medborgarna bör veta att de som begår brott som gäller ersättning från de skattefinansierade obligatoriska trygghetssystemen kommer att bli upptäckta, anmälda och lagförda. Fusket, missbruket och överutnyttjandet ska minskas. Diffusa diagnoser ska granskas mer noggrant. Just diffusa diagnoser har haft en mysteriös ökning. Läkarna ska få försäkringsmedicinska riktlinjer för att bättre kunna stå emot patienter som vill bli sjukskrivna, så som de har i Finland och i Tyskland. Det är värt att notera att till och med läkarna tycker sig behöva stöd för att stå emot trycket. Det hör väl till vårt svenska kynne att inte säga ifrån när vi möter människor som utmanar vår känsla för vad som är rätt och riktigt. Om det är svårt för läkarna att säga nej kan det inte vara lättare för Försäkringskassans handläggare. Det måste vara ganska obehagligt för en handläggare att neka en försäkrad ersättning, särskilt om både läkaren och patienten själv och också alla andra tycker att patienten ska få bli sjukskriven. Inte blir det mindre obehagligt om man bor på en liten ort och när som helst kan stöta ihop med den person som man har nekat ersättning när man går ut. Den konflikten mellan att hjälpa och att kontrollera, att rapportera och att straffa, är inbyggd i Försäkringskassans roll. Mysteriet med de höga sjuktalen beror på att tillgången på arbete har tillåtits spela en roll för sjukfrånvaron i Sverige. Så ska det inte vara. De försäkrade bör befinna sig i rätt försäkring: a-kassa för arbetslösa och sjukförsäkring för sjuka. Anna Hedborg, som lett Socialförsäkringsutredningen, sade att hon ångrade en sak från sin tid som Riksförsäkringsverkets generaldirektör. Det var att hon hade sett genom fingrarna med att sjukförsäkringen användes för annat än ersättning vid sjukdom. Men om det nu är svårt för vanliga hyggliga handläggare på Försäkringskassan, eller arbetsförmedlingen för den delen, att tillämpa de regler som finns kan man fråga sig hur människor ska kunna uppfatta att de har några förpliktelser alls i socialförsäkringarna. Det budskap som trumpetas ut av facket och oppositionen är entydigt. De predikar en sorts oavvislig rätt att leva på det som då inte kan kallas försäkring med försäkringsmässiga regler, utan de inger förhoppningar om rättigheter utan villkor, det vill säga bidrag. Inte undra på att förväntningarna och kraven på villkorslös trygghet finns där. Människor har blivit inskolade i en kultur som har lärt dem att problem som gäller plånboken tar staten över. Det har hört till god ton i det sociala Sverige att titta på saldot för vad människor har att leva på och öka på det om det blir differenser jämfört med dem som arbetar. Nu kommer det alltmer att höra till god ton att uppmuntra dem som arbetar. Arbetslinjen måste vinna för att vi ska bevara välfärden i det långa loppet. Det inser nog de flesta. De flesta vet att det inte finns några andra pengar än de vi arbetar ihop. Syftet med socialförsäkringarna är att erbjuda ett rimligt ekonomiskt skydd vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga av medicinsk art. Men det är absolut nödvändigt att skyddet förbehålls dem som har rätt till det, inga andra. Lars Ohly sade det så bra: "Oegentligheter i våra gemensamma trygghetssystem är en kränkning mot hela det generella välfärdssystemet." Vi tillåter inte längre fusk, felaktigheter och överutnyttjande. Klara, tydliga och enkla regler i socialförsäkringarna som människor känner till, som de förstår och kan överblicka, kommer att förändra attityden med tiden. Ord spelar roll. Vad regeringen säger spelar roll. Regeringen säger nu att själva rätten till sjukskrivning och sjuk- och aktivitetsersättning är att arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom eller att den psykiska prestationsförmågan är nedsatt. Rätten till ersättning vilar på sjukdom, fru talman.

Tomas Eneroth (S)

Anf. 241 Tomas Eneroth (S)

Fru talman! Tack för anförandet, Helena! Jag måste säga att det var förvånansvärt att höra detta. Jag måste nog gå till protokollet och läsa det ordentligt, för det där var en bild av det svenska socialförsäkringssystemet som jag inte alls känner igen. Det var en mörk och svart bild som nästan förmedlade att samtliga som uppbär ersättningar egentligen gör det i något skumt syfte. Jag vill påtala att det snarare är så att vi under flera års tid har fått värna en diskussion där vi talar om att det här är försäkringar och inte bidrag. Inte minst företrädare från alliansen har i stället evigt påstått att detta är bidragsförsörjning. Det är försäkringsersättningar. Från en försäkring ska man kunna få ut 80 %, vilket jag har argumenterat för här. Om man fuskar ska man ha noll. Man kan aldrig använda det som ett argument för att sänka ersättningarna. Jag tycker att det är viktigt att man gör insatser mot olika typer av brott. Vare sig det är någon som skulle råka fuska med sjukförsäkringen, inte betala tv-licens eller ha svart städhjälp hemma så är det klart att vi ska angripa det. Men det är viktigt att komma ihåg att detta är försäkringsersättningar. Jag har en fråga delvis med anledning av anförandet, delvis och framför allt med anledning av det betänkande vi debatterar här i dag. Helena Rivière och hennes parti står bakom en sänkning av taket för tillfällig föräldrapenning. Det innebär att föräldrar till svårt sjuka barn får en sänkning på uppemot 5 000-6 000 kr i månaden. Det handlar om 100-200 föräldrar som är hemma för att barnen är hjärtsjuka eller svårt cancersjuka. På dessa gör ni nu en mycket kraftig besparing därför att ni tycker att pengarna kan användas bättre, till sänkning av förmögenhetsskatten eller någonting annat. Min fråga är: Varför? Vilka drivkrafter är det Helena Rivière tycker är så viktiga att få fram genom att ta bort så pass mycket pengar för de föräldrar som har en plats på arbetsmarknaden men som väljer att stödja och hjälpa sina barn när de är mycket svårt sjuka under något år?

Helena Rivière (M)

Anf. 242 Helena Rivière (M)

Fru talman! Tomas Eneroths fråga om försäkringsmässigheten gäller just detta. Jag avser inte alls att angripa hela sjukförsäkringen som någonting som bara är utsatt för fusk. Men den försäkringsmässiga tillämpningen av sjukförsäkringen är det som är det viktiga att betona. Det gör också Anna Hedborg, som du citerade. Hon anser att det är oerhört viktigt att försäkringen bara tillfaller den som har rätt till den och att det bara är sjukdom som ska vara försäkringsgrundande. Din andra fråga handlar om tillfällig föräldrapenning för sjuka barn. De som har svårt sjuka barn får extra dagar och extra tilldelning just för att de ska kunna ta hand om sina svårt sjuka barn. Den stora krasch som man skulle kunna tro har inträffat i socialförsäkringssystemet har knappt hunnit verka. Den började gälla först i somras. Så sent som i våras var villkoren sådana som de kommer att bli igen. Nöden var inte så exceptionellt stor i våras, och den kommer inte att bli det nu i januari heller.

Tomas Eneroth (S)

Anf. 243 Tomas Eneroth (S)

Fru talman! Det hör till saken att vi i utskottet mellan alla partier var eniga och överens om att detta är en angelägen reform. Vi har till och med gjort ett särskilt påpekande för Försäkringskassan för att vi tyckte att tillämpningen hade varit alldeles för snäv. Jag vill minnas att det var framför allt moderata företrädare som tyckte att detta var angeläget. Desto mer uppmärksam blir man då när moderaterna nu i talarstolen försvarar att denna grupp med svårt sjuka barn mycket väl ska kunna få vidkännas för deras del kraftiga besparingar för att man ska kunna finansiera andra delar. Det handlade också om försäkringsmässighet. Jag känner Anna Hedborg väl. Jag har pratat med henne hur många gånger som helst. Vi har inga bekymmer med att diskutera försäkringsmässighet. Jag tycker att det är viktigt. Jag har snarare varit bekymrad över att företrädare för alliansen, framför allt Moderaterna, alltför ofta har talat om bidrag i stället för ersättningar. Det handlar om försäkringsersättningar. Desto viktigare är det då att det man betalar in också ska omfattas av systemet. Vi kan ändra takdebatten till att inte bara handla om tillfällig föräldrapenning utan om sjukpenning generellt. Om vi nu vill ha en ökad försäkringsmässighet - är det då inte rimligt att banktjänstemannen, adjunkten, läraren eller byggnadsarbetaren som är med och betalar in i systemet också får ut en 80-procentig ersättning? Jag har svårt att tänka mig att Helena Rivière skulle acceptera detta: Både du och jag betalar in vår bilförsäkring, men om din bil krockar så får du bara halva ersättningen medan jag får hela. Det känns inte riktigt sjyst, eller hur? Själva tanken är väl att man betalar in till försäkringen och då ska det också finnas ett försäkringsskydd. Det är vad jag kallar försäkringsmässighet. Man ska inte antyda att människor utnyttjar eller överutnyttjar systemet, vilket jag tyckte var ett genomgående och tydligt tema i det anförande jag nyss hörde. Det gäller återigen takhöjningen. Varför vill ni sänka taken och minska försäkringsmässigheten? Anna Hedborg pläderar ju för höjda tak i sitt betänkande.

Helena Rivière (M)

Anf. 244 Helena Rivière (M)

Fru talman! Jag börjar med försäkringsmässigheten, som ju handlar om att inbetalningar och utbetalningar ska balansera varandra. Så småningom kommer detta förmodligen att sluta i ett system efter mönster från pensionsförsäkringen - en fristående socialförsäkring utanför budgeten. Det talas om bidragsidén. När jag säger att man betalar ut pengar ur sjukförsäkringen på lösa grunder betyder det att man tillämpar den försäkringen på problem som gäller en annan försäkring. Om man är i fel försäkring och tillämpar sjukförsäkringen har man åsidosatt reglerna. Då beter man sig som om det handlade om bidrag. Jag säger "som om", och det sade jag också i mitt anförande. Jag kommer inte ihåg din tredje fråga.

Solveig Zander (C)

Anf. 245 Solveig Zander (C)

Fru talman! Det gäller att mobilisera lite kraft och energi och lite positiva tankar i den sena timmen. Vi i Sverige är bland de friskaste i världen. Vi har en mycket hög överlevnad när det gäller cancer - bröstcancer och prostatacancer till exempel. Vi har en mycket låg spädbarnsdödlighet. Vi har en arbetsmiljö som är bland världens mest hälsosamma. Listan kan göras lång - väldigt lång. Men, fru talman, när man kommer till sjukskrivningarna blir det annorlunda. Då ligger vi bland de sämsta i världen. Få länder har lika många sjukdagar per person i arbetsför ålder som vi har här i Sverige. Då kan man undra om vi är så mycket sjukare trots att vi är så friska. Antalet unga som är förtidspensionerade - jag tänker kalla sjuk- och aktivitetsersättning för förtidspension fortsättningsvis - har ökat dramatiskt, har vi hört från generaldirektören på Försäkringskassan den senaste veckan. Det är ju inte klokt att ungdomar ska tillhöra de som är bland de sjukaste! Det finns inget entydigt svar på varför förhållandet är så här - att vi har så många flera sjukdagar. Man kan säga att en anledning till detta är läkarna. Det är ju de som sjukskriver. Sjukskrivningsblanketten som de skriver på är en form av behandling. Den kan vara hälsobringande om man är hemma och blir frisk. Men den har också en form av negativ biverkning, för den ser till att många sjukskrivningar leder till utanförskap. Blanketten är vägen till utanförskap. Det vill vi i alliansen ändra på. Så enkelt kan det faktiskt uttryckas. Jag tycker att detta med ungdomar är förskräckligt. Därför kollade jag hemma i Enköping om det var sant att även ungdomar där har fått förtidspension. Döm om min förvåning och min sorg när jag konstaterade att under den senaste treårsperioden hade 163 ungdomar mellan 20 och 24 år fått förtidspension. Det har alltså ökat år för år. Sedan kollade jag i Uppsala län om det var likadant där, och det var det. Det var 1 202 ungdomar i åldern 20-24 år som hade blivit förtidspensionerade under den här perioden. Jag tillåter inte att ungdomar ska hamna i ett utanförskap på det sättet. Det vill jag, Centern och alliansen ändra på. Vi kommer med förslag på hur det ska förbättras. Ett av de sätt som vi vill förbättra på är att vi vill se till det friska. Vi vill möjliggöra att man ska kunna komma tillbaka till arbetet och få tillbaka sin arbetsförmåga. Det måste finnas en drivkraft att vilja komma tillbaka till jobbet. Det ska vi medverka till. Vi vill också, som jag sade, uppmärksamma detta med riktlinjer för läkarna. De ska tillsammans med Socialstyrelsen ta fram dessa 70 diagnoser som Helena Rivière också pekade på. Om jag inte är felunderrättad ska man om ett par dagar presentera dessa gränser för sjukskrivningarna. Man kan tycka att detta med att kräva sjukintyg från första dagen är någonting negativt, men så är inte fallet. Man har prövat detta på olika ställen i landet, bland annat på Sahlgrenska. Där har man tittat på de korta sjukfallen. Det visar sig att de korta sjukfallen har minskat med två tredjedelar. Det är väl inte ett försumbart antal? Det har man gjort bara genom att kräva sjukintyg från första dagen. Det finns flera saker som vi i alliansen vill jobba med. Vi vill hitta ett nytt system för rehabilitering och se över arbetsgivarnas medfinansiering, som ju ska upphöra. Vi behöver nya system för rehabilitering. Hur vi än gör är det alltid den enskilda personen som kommer i kläm. Det är den vi vill värna. Vi vet att människor vill göra rätt för sig. Det är viktigt. Vi vill medverka till att samspelet mellan arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, arbetsgivarna och hälso- och sjukvården ska fungera bättre än vad den gör i dag. Det framgår också av utskottsmajoritetens text. För ganska precis ett år sedan, i december 2005, tillsattes en utredning där Försäkringskassan och Socialstyrelsen skulle utforma ett förslag om hur man skulle kvalitetssäkra och komma med enhetliga och rättssäkra sjukskrivningsprocesser. Det var alltså den tidigare regeringen som medverkade till det. Det måste betyda att det var något fel, och så har ni förnekat det nu och sagt att det inte skulle vara det. Nu har jag försökt förklara för er att det inte är möjligt att vara världens friskaste befolkning och samtidigt säga att vi har fler och fler som blir förtidspensionerade. Vi vill ändra på det. Låt oss hoppas att det räcker med alliansens och utskottets förslag. Fru talman! Jag vill med detta yrka bifall till utskottets förslag och avslag på de reservationer som finns.

Tomas Eneroth (S)

Anf. 246 Tomas Eneroth (S)

Fru talman! Tack, Solveig, för anförandet! Jag vill först reda ut ett missförstånd. Vi har verkligen ingenting emot detta. Det var ju vi själva som gav uppdraget till Försäkringskassan och Socialstyrelsen. Vi tycker att det är viktigt. Däremot ska man vara medveten om, och jag tror att alla i utskottet delar den uppfattningen, att man inte kan utforma riktlinjer så enhetligt att man inte ser att varje patient också är unik. Jag tror att det är någonting som vi får anledning att återkomma till i utskottet. Jag har två frågor, inte minst med anledning av ditt tidigare inlägg. Jag uppmärksammade tidigare att alliansen sänker taket för tillfällig föräldrapenning för föräldrar till svårt sjuka barn. När Solveig svarade på detta i den familjepolitiska debatten blev försvaret att det gäller att få kontroll över statsutgifterna. Eftersom det handlar om ungefär 200 barn - jag tror att det stod i en kartläggning - är det inte precis någon jättesumma i statsfinanserna, men för den enskilda föräldern handlar det om en försämrad ersättning på kanske 5 000 kr i månaden. Då har man kanske inte längre råd att stödja sitt barn i en mycket svår situation. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att man gör en sådan försämring. Jag undrar varför. Min andra fråga gäller brottet mot pensionsöverenskommelsen. Jag skulle egentligen vilja säga så här: Varför är det så angeläget att nu sänka förtidspensionärernas ålderspension? Solveig Zander har själv redovisat för utskottet att det är åtminstone 100 000 kr under de i snitt 15 år man är ålderspensionär som ni tänker ta från människor som har en dålig arbetsmiljö. Det handlar om 600 kr i månaden. När PRO uppvaktade utskottet redovisade man något högre siffror. Varför är det så angeläget att sänka ersättningen för människor som har haft en dålig arbetsmiljö, slitit ut sig i förtid, drabbats av ms eller cancer eller på annat sätt inte längre kan vara kvar i arbetet? Självfallet ska vi pröva alla möjligheter att återkomma till arbetet, men det finns ju de som inte kan det. Det finns ju faktiskt ganska många sådana. Varför är det så angeläget att ta deras ålderspension?

Solveig Zander (C)

Anf. 247 Solveig Zander (C)

Fru talman! Hur många är det egentligen av de personer som har mycket svårt sjuka barn som förlorar flera tusen kronor i månaden? Hur många av de föräldrarna är höginkomsttagare? Jag kan inte förstå er retorik. Ni säger att Robin Hood tar från de rika och ger till de fattiga. Vi sänker taket för dem som har de högsta inkomsterna. Vi värnar om dem som har de låga inkomsterna. Ni tycks i oändlighet försvara dem som har de höga inkomsterna. Sedan gäller det pensionerna och varför vi sänker dem. Vi har tidigare förklarat att det är för att kunna rehabilitera och få personer tillbaka till arbetslivet igen.

Solveig Zander (C)

Anf. 249 Solveig Zander (C)

Fru talman! Jag tycker att vi har diskuterat frågan om pensionärerna i oändlighet här. När det gäller dem som inte över huvud taget kan komma tillbaka till yrkeslivet för att de är handikappade på något sätt är jag säker på att Cristina Husmark Pehrsson kommer att komma tillbaka till det och komma med något förslag när det gäller den gruppen. När det gäller dem som vårdar svårt sjuka barn är det ju under en kort period som man är hemma och vårdar barn utan att kunna få vårdbidrag. Det är ju det man får när man har svårt sjuka barn. Där säger vi från alliansen att vi vill se över detta med vårdbidrag och hur det betalas ut. Det ser oerhört olika ut på olika platser i landet, och vi vill att en utredning ska se till att det blir mer rättvist. Det är viktigt för dem som har svårt sjuka barn.

Gunvor G Ericson (Mp)

Anf. 250 Gunvor G Ericson (Mp)

Fru talman! Jag hade först inte tänkt begära replik, men när Solveig Zander tar upp det här att se till det friska kunde jag faktiskt inte låta bli, trots att timmen är sen. Att se till det friska, och att människor ska ha en drivkraft att komma tillbaka: ja, det är bra. Men ni riktar den drivkraften främst till den enskilda individen genom att sänka ersättningen. Kom ihåg att Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet och Vänstern under förra mandatperioden införde 1 miljard för att få hälso- och sjukvården att se till att få ned sjukskrivningarna och stimulera till åtgärder för att få människor friska igen. Det är att se till det friska. Det går inte ihop när Solveig Zander talar om att värna den enskilde men tar bort arbetsgivarnas drivkrafter. Vad ska ni göra för att ändra arbetsgivarnas attityd till arbete och att jobba, om det så bara är 25 %? Vad tänker ni göra?

Solveig Zander (C)

Anf. 251 Solveig Zander (C)

Fru talman! När det gäller att se till det friska, Gunvor G Ericson, kan säkerligen både du och jag räkna upp många personer som hamnar mellan stolarna därför att ingen vill ta ansvar för dem. Man ser inte till det friska, utan man ser till regler och sådant, som inte passar ihop. Jag kom i somras i kontakt med en person som hade varit sjukskriven i fyra år eller någonting i den stilen. Hon anmälde sig till ett bemanningsföretag, för hon var intresserad av att börja jobba, någonting som arbetsförmedlingen inte hade medverkat till. Hon har i dag fått ett jobb. Hon är inte sjukskriven längre. Där såg man till det friska - det hon kunde göra.

Gunvor G Ericson (Mp)

Anf. 252 Gunvor G Ericson (Mp)

Fru talman! Jag tog också upp den miljard som infördes förra mandatperioden för att stimulera till ökade insatser för att få ned sjukskrivningarna. Min erfarenhet är att många landsting nu har fått i gång ett bra arbete med sjukskrivningskommittéer med samma modell som läkemedelskommittéerna kring praxis för hur man ska sjukskriva och praxis för hur man ska få bra rehabilitering. Det har vi ändå sett som en bra del, och jag hoppas att ni värnar om att man fortsätter det arbetet. Jag har också fått kontakt med många människor. En person ringde mig i dag, en kvinna som är 51 år och som har varit sjukskriven länge. Hon har nu kommit i ett sådant läge att hon kan börja jobba 25 %, men hon är oerhört osäker på om hon ska våga göra det eller inte. Hon vill, men hennes läkare säger att hon kanske inte borde det. Men hon vill alltså. Att söka arbete på bara 25 % berättigar inte till a-kassa enligt ert system. Hon är oerhört rädd för hur det kommer att bli för henne i framtiden. Hon är 51 år och skulle vilja jobba 25 %. Och vad gör ni då för att ändra arbetsgivarnas attityd till att våga anställa även på 25 %?

Solveig Zander (C)

Anf. 253 Solveig Zander (C)

Fru talman! Om jag förstod dig, Gunvor G Ericson, rätt så var det inte arbetsgivaren som inte ville anställa. Vi har ju föreslagit från alliansen att man ska få sänkt arbetsgivaravgift om man anställer personer som har varit långtidssjukskrivna bara för att stimulera till att man ska återgå till jobb. För att svara på frågan om varför det inte har fungerat med att man har gjort olika försök inom hälso- och sjukvården för att få folk att återgå till jobb kan jag säga att jag inte vet det, men din beskrivning av den här damen säger: Ge makten till personen och inte till läkaren som säger emot henne om att hon ska börja jobba! Det är för mig oerhört främmande. Om hon vill ska hon naturligtvis göra det. Då ska inte någon annan säga ifrån till henne.

Barbro Westerholm (Fp)

Anf. 254 Barbro Westerholm (Fp)

Fru talman! För tids vinnande koncentrerar jag mig på nödvändigheten att reformera socialförsäkringssystemet. Riksrevisionen har ju varit inne på att lagstiftningen inom socialförsäkringsområdet är komplex, och det har blivit ännu mer bekymmersamt med alla de lagändringar som har gjorts undervägs. Nu har vi Anna Hedborgs utredning och hennes bilagor, och jag tänker citera fyra ställen som visar hur allvarlig situationen faktiskt är. Ur samtal nr 1 läser jag: "Försäkring är en genial idé. Genom att poola våra riskbuffertar kan vi med en begränsad ekonomisk insats skydda oss också mot stora ekonomiska risker. Tyvärr är det en underutnyttjad idé när vi ser på hur dagens socialförsäkringar är konstruerade. Bristande försäkringsmässighet sänker värdet av försäkringarna för de försäkrade och leder dessutom till en ineffektiv hantering." Ur nr 4 om arbetslinjen läser jag: "Skyldigheten att arbeta, flytta och byta arbete är inte tillräckligt självklar. Samhällsstödet vid arbetsbyte är tämligen tafatt och mera avpassat för ett samhälle som inte längre finns. Tilltron till människors egen kraft och förmåga att hitta sin egen väg är måttlig. Och självförtroendet i sysselsättningspolitiken har knappast varit lägre sedan före 30-talskrisen." Ur nr 7 läser jag: "Sjukförsäkringen är för mjuk. Men den är också för hård. Sedd något från ovan är det lätt att få intrycket av alltför många alltför snälla aktörer som inte tillämpar den lagstiftning och det regelverk som faktiskt finns." Texten fortsätter: "Sällan är den som varit sjukskriven i två år nöjd med den behandling och det bemötande man fått. Och det är svårt att hitta den portvakt som är nöjd med villkoren och omständigheterna kring sitt arbete. Kanske är detta det tydligaste tecknet på en dysfunktionell försäkring. Resultatet blir inte vad det borde och alla inblandade är lika missnöjda." Det sista citatet lyder: "Det svenska systemet för rehabilitering och arbetsanpassning kan inte effektivt återskapa de sjukskrivnas arbetsförmåga och försörjningsförmåga och därmed stödja arbetslinjen som en bärande princip i välfärdssamhället. Såsom det fungerar i dag förpassar välfärdsstaten många sjukskrivna till utanförskap. Ofta sker det trots att den sjukskrivne inget annat vill än att göra en insats i arbetslivet, försörja sig själv och bidra till utvecklingen av den gemensamma välfärden. Ingen lider ekonomisk nöd men utanförskap gynnar varken individen eller samhället." Jag tycker att alla vi som sitter i den här kammaren har ett stort ansvar att ta vara på den utredning som Anna Hedborg har lett och som har givit oss ett väldigt bra underlag för en reformering av våra socialförsäkringar. Med det yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

Tomas Eneroth (S)

Anf. 255 Tomas Eneroth (S)

Fru talman! Jag vill tacka Barbro Westerholm. Det är alltid trevligt att höra citat av Anna Hedborg som gör skarpa analyser av socialförsäkringssystemen. Jag hade å andra sidan uppskattat att få höra Barbro Westerholms synpunkter om socialförsäkringssystemen eftersom Folkpartiet, såväl Barbro som Bo Könberg, varit starka företrädare för sociala försäkringar med en tydlig försäkringsmässighet och värnat inkomstbortfallsprincipen. Det har under många år varit viktigt för Folkpartiet att höja taken i socialförsäkringarna. Jag vill minnas att man på en folkpartistämma eller kongress eller vad det heter någon gång sade att nästan en miljon nu har inkomster över taken och därför hotas legitimiteten i trygghetssystemen. Nu är det 1,6 miljoner. En given fråga till Folkpartiet blir därför: Hur många måste det bli som inte kompenseras försäkringsmässigt för att vi inte i stället ska hamna i ett grundtrygghetssystem, vilket både Folkpartiet och Socialdemokraterna alltid förkastat? I valrörelsen kunde vi höra folkpartiledaren Lars Leijonborg vid ett flertal tillfällen säga: Vi vill höja taken till tio basbelopp, men först ska vi sänka dem för att sedan höja dem igen. Det säger väl kanske en del om både Leijonborg och om hur Folkpartiet numera allt oftare släpper folkpartistiska grunduppfattningar. De har ändrats en hel del under senare år, vilket också konstateras i valanalyserna. Mina grundfrågor är alltså: Är det fortfarande ett aktuellt krav från Folkpartiet att höja taken upp till tio basbelopp? Var går smärtgränsen om det nu är 1,6 miljoner som inte har försäkringsmässighet, vilket Anna Hedborg så tydligt pläderar för och som jag tycker är angeläget? Är det vid två miljoner? Hur länge tänker Folkpartiet acceptera att vi sakta men säkert går mot ett grundtrygghetssystem?

Barbro Westerholm (Fp)

Anf. 256 Barbro Westerholm (Fp)

Fru talman! Att jag inte gått in på Folkpartiets alla krav beror på att jag vill vinna tid så att statsrådet får en chans att vara med i debatten i kväll. När det gäller höjningen av taken säger vi ja till försäkringsmässighet, men nu står vi inför den breda parlamentariska utredningen, och jag hoppas verkligen att vi får den. När vi är klara med den kan systemen komma att se annorlunda ut. Nu sänker vi för att stimulera arbetslinjen. Sedan får vi se hur försäkringsmässigheten faller ut när vi tillsammans, hoppas jag, gjort utredningen och ser vad vi har råd med. Som jag ser det i dag får vi förhoppningsvis ett försäkringssystem som liknar pensionssystemet, alltså att de pengar som kommer in ska klara utgifterna. Vi får räkna på det då.

Tomas Eneroth (S)

Anf. 257 Tomas Eneroth (S)

Fru talman! Jag vill tacka Barbro för svaret även om jag blir lite konfunderad av det. Jag tolkar det nästan så att det är på väg en folkpartistisk reträtt vad gäller det tidigare kravet på ökad försäkringsmässighet och på att vi ska komma tillbaka till tio basbelopp. Det var ju faktiskt bara några månader sedan Lars Leijonborg, som vad jag vet fortfarande är partiledare, pläderade för det som ett folkpartistiskt krav. Det som regeringen nu genomför, med Folkpartiets stöd och gillande, är en minskad försäkringsmässighet, vilket innebär att man närmar sig ett grundtrygghetssystem. Jag blir snarast mer oroad över att förutsättningarna för breda överenskommelser, såsom socialförsäkringarna, nu försämras ännu mer eftersom Folkpartiet verkar överge den tidigare inställningen att det är angeläget att höja taken så att vi får en försäkringsmässighet där 80 % blir 80 %, vilket jag tror är ett citat av Leijonborg.

Barbro Westerholm (Fp)

Anf. 258 Barbro Westerholm (Fp)

Fru talman! I våra landsmötesprotokoll ligger försäkringsmässigheten fast. Nu står vi inför utredningen. Vi får se hur det hela utformas, var taken kommer att ligga och hur de konstrueras i framtiden. Jag stannar där så att även statsrådet hinner säga någonting i kväll.

Lars Gustafsson (Kd)

Anf. 259 Lars Gustafsson (Kd)

Fru talman! Jag uppmanade i mitt tidigare anförande till lite sans och nyans i debatten. Tyvärr verkar det ha varit förgäves. Här pratas det om att det som för ett halvår sedan var alldeles förträffligt om några veckor är helt värdelöst. Det talas om försäkringsmässigheten. Vi har 200 000 privat sjukförsäkrade eftersom sjukvården inte fungerar. I dag kunde jag läsa i ett TT-telegram att det förra året betalades ut socialbidrag till 406 743 personer. Från Försäkringskassan får vi uppgifter om att 189 970 personer hade sjukpenning i augusti i år. 81 606 av dessa hade haft det mellan ett och sju år. Och så sitter vi och pratar om varför vi vill göra förändringar! Det är en gigantisk utmaning som regeringen har framför sig, och därför måste vi börja beta av i rätt ände. I det läget kan man inte bara börja tänka på dem som tjänar så att de klarar sig. Vi måste börja nedifrån och framför allt göra det genom att få folk att komma i arbete så fort som möjligt. Därför, fru talman, är behovet av en översyn av socialförsäkringarna mycket stort. Det har för de flesta varit uppenbart att nuvarande system har brister och oförklarliga skillnader beroende på vad man arbetar med, vilken form av inkomst man har, om man exempelvis är arbetstagare eller småföretagare, och var man bor. Det är därför välkommet att socialförsäkringarna är under utredning och att en del i detta arbete nu resulterat i en redovisning av utredaren Anna Hedborg. Titeln Mera försäkring och mera arbete anser vi kristdemokrater är välfunnen då den visar på möjligheter till en renodling av syfte och avgränsning av försäkringen. Det är nödvändigt att strukturera upp socialförsäkringarna och rensa dessa från det nuvarande lapptäcket av olika ersättningsnivåer, beräkningsgrunder, ansvarsfördelningar och geografiska trender. Syftet med förändringarna måste vara att förbättra rättssäkerheten och möjligheterna att återgå till egenförsörjning samt att skapa trygghet för dem som försäkringssystemen avser att värna. Som en del i detta välkomnas Försäkringskassans arbete med upprensningen i blankettdjungeln - 600 olika fick vi höra - tillgängligheten och en korrekt bedömning av ärendena. Fru talman! Det känns angeläget att som en fortsättning av det jag tidigare anfört lyfta fram behovet av en fungerande rehabilitering för människor som av ett eller annat skäl inte kan arbeta eller återgå till arbete. Här finns stor anledning till nytänkande och till att ta till vara det nytänkande som tyvärr hålls tillbaka av befintligt regelverk. Som exempel vill jag lyfta fram möjligheten till finansiell samordning. Under 1990-talets inledning uppmärksammades att alltfler människor, som av olika skäl hamnat utanför arbetsmarknaden, inte återgick till arbete. En viktig orsak var bristen på samordning av rehabiliteringen. Genom att enskilda personer fastnade i en rundgång i systemen hos olika huvudmän - Försäkringskassan, socialtjänsten, arbetsförmedlingen och primärvården - förlängdes, och ibland till och med uteblev, återgången till ett reguljärt arbete. En viktig orsak var att det saknades samordning och individrelaterade åtgärdsprogram. Resultatet innebar i sämsta fall att personer i stället för återgång till arbete fastnade i missbruk och blev praktiskt taget utslagna och oanställbara, utan att någon tog ett samlat grepp om individens situation. I ett försök att komma till rätta med dessa uppenbara brister startades i mitten av 1990-talet ett antal olika samordningsprojekt runtom i Sverige. Projekten gick under skilda beteckningar, såsom Finsam och Socsam, och innebar finansiell samordning mellan berörda huvudmän. Antalet huvudmän som ingick i projekten varierade från två till fyra. Resultaten från flera av försöksprojekten påvisade en verklig kvalitetshöjning för de individer som fick hjälp och en vilja hos huvudmännen att få projekten permanentade. Efter en utvärdering av projekten beslöt en riksdagsmajoritet att fastställa en ordning som innebar att flera av försöksprojekten avvecklades. Beslutet innebar att flexibiliteten och möjligheterna till lokal anpassning omöjliggjordes. Ovanpå detta begränsades möjligheten för huvudmännen att använda mer än 5 % av sin budget. Det i sin tur medförde att effektivitetsvinsterna minskade i sådan omfattning att man på flera försöksorter beslöt att upphöra med projekten. Ett sådant beklagligt exempel var det så kallade Fyrverkeriet i Laholm. Fru talman! Det är glädjande att regeringen och utskottsmajoriteten inser att det behövs ökad flexibilitet med möjligheter till lokal anpassning på de orter som önskar utveckla och starta finansiell samordning. Det är olyckligt att det offentliga samhällets gemensamma resurser inte använts optimalt för medborgarnas bästa. Det gäller även på detta område. Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Tomas Eneroth (S)

Anf. 260 Tomas Eneroth (S)

Fru talman! Tack, Lars Gustafsson, för anförandet! Jag är övertygad om att en del av den argumentationen och diskussionen kommer upp i diskussionen om försäkringsdelegationernas avskaffande. Jag tänkte nyttja tillfället och ställa en enkel fråga till Lars Gustafsson. Eftersom Kristdemokraterna, inte minst Lars Gustafsson, ofta säger att man vill värna de mest utsatta vill jag plädera för en grupp som är väldigt utsatt. Det gäller då de förtidspensionärer som inte kan rehabiliteras tillbaka och som kanske är svårt sjuka. Det kan vara kroniker för vilka man prövat alla rehabiliteringsmöjligheter som finns. Lars Gustafsson och Kristdemokraterna står bakom ett förslag som innebär att de här människorna får sänkt ålderspension. Antagandeinkomsten blir bara 80 % av deras ersättningar. En grundfråga är därför: Varför är det så viktigt att sänka ålderspensionen för människor som slitit ut sig i arbetet eller som blivit svårt sjuka - varför ska just de få sänkt ålderspension? Du och jag får inte det, och människor som uppbär lön, sjukpenning eller a-kassa får inte det. Men just gruppen förtidspensionärer får det. Då menar jag uteslutande dem för vilka man prövat alla möjligheter, så svaret ska inte, precis som i några andra fall, bli att vi ska sätta i gång med rehabilitering och liknande. Personligen är jag övertygad om att Lars Gustafsson med den erfarenhet han har också har träffat människor som till exempel är gravt funktionshindrade. Varför är det så viktigt att sänka ålderspensionen med, som vi kunnat höra här, uppemot 100 000 kr - 600 kr i månaden? Det är ganska mycket pengar som det handlar om.

Lars Gustafsson (Kd)

Anf. 261 Lars Gustafsson (Kd)

Fru talman! Tomas Eneroth, det är inte alls viktigt att sänka ålderspensionen, utan det är viktigt att höja den. Ni har haft alla chanser att göra det, men det har ni inte gjort. Som jag nyss nämnt är det 800 000 personer som lever på garantipension. Det är inte alls viktigt. Men i det här läget har vi kommit överens om att ha ett system där vi i detta fall för det fåtal det kan gälla sänker till 80 % just för att i systemet få likställighet med andra som har bidragsinkomst. Det är orsaken till sänkningen. Men, Tomas Eneroth, skillnaden är att vi gör en motsvarande satsning för unga människor. Problemet är inte de som de sista åren får detta, för där blir det ett ganska litet utfall. I stället gäller det dem som tidigt hamnar i ett förtidspensionerande. För tio år sedan var de tre gånger färre än i dag med det system som nu är. Jag har uppmanat bland annat Tomas Eneroth att nyansera debatten. Se hur människor i kanske 20-30 år innan de får ålderspension ska gå i ert system! Det vill vi ändra på. Ni har haft chansen i tolv år. Nu sade väljarna nej.

Tomas Eneroth (S)

Anf. 262 Tomas Eneroth (S)

Fru talman! Nej, vi gör väldigt många insatser och har gjort det under tiden för att folk ska kunna komma tillbaka i arbete. Jag har till och med själv med lyckade resultat arbetat i rehabiliteringsprojekt för långtidssjuka. Det är alltid en definitionsfråga vad som menas med "unga människor". Om vi konstaterar att de som tidigare nämndes här - uppgifter från riksdagens utredningstjänst - var 55 år får man väl själv avgöra om det är ungt eller gammalt. Men där gör man en inkomstförlust på 100 000 kr i sänkt pension bara därför att man har drabbats av en allvarlig sjukdom och bara därför att man har haft ett hårt arbetsliv. Återigen: Jag är inte riktigt nöjd med svaret. Jag tycker inte att jag fick något besked. Varför är det så angeläget för Kristdemokraterna och Lars Gustafsson att säga till de, tyvärr, inte så få människor - på grund av att vi haft ett tufft arbetsliv i Sverige - att man nu ska sänka också deras ålderspension? Förutsättningarna för de här människorna när det gäller att kunna förändra situationen är begränsade. Unga människor kan återkomma i arbete eller hitta andra sätt att förbättra sin pension. Men här gäller det människor som är 55 eller 60 år eller mer och som på det här sättet får sänkt ålderspension. Grundfrågan är alltså: Varför spara på just denna grupp? Alla andra inkomster räknas ju fullt ut.

Lars Gustafsson (Kd)

Anf. 263 Lars Gustafsson (Kd)

Fru talman! Vi gör så därför att vi inte vill spara på 406 000 personer som ska gå på socialbidrag, därför att de ska kunna få ett jobb. Tomas Eneroth försöker här med politisk taktik - jag känner igen det systemet - att ena minuten prata om 60- eller 62-åringar för att sedan prata om 55-åringar. Vi har satsat 2 miljarder kronor just på dem som har svårt att komma i arbete - det gäller då på lönebidragsnivå. Vi har fullföljt den stora satsning som jag faktiskt drev här mot Hans Karlsson och som kanske är bekant. När det gäller den höjda garantipensionen sade jag tidigare att vi vill verka för höjd garantipension. Vi vill nämligen inte börja i taket, utan vi vill börja med golvet. Vi tror att det är viktigare med ett något högre golv än med ett höjt tak. Tomas Eneroth har tidigare i en replik här sagt att risken finns att försäkringsmässigheten urholkas. Men den är i så fall redan i dag urholkad - där var det ni för fyra månader sedan. Men ni säger att den här regeringen har satt sig i sinnet att försöka få så många människor att ha möjlighet till egen försörjning så att de kan få så bra pension som möjligt - detta för att kunna värna dem som har det sämst ställt i samhället. Det gäller tyvärr inte enbart förtidspensionerade - jag beklagar dem som är utslitna på grund av dåliga arbetsmiljöer - utan det kan också vara fråga om annat. Men jag vill också påtala att vi gör stora satsningar för att komma till rätta med det problem som det här samhället lider av: att alltför få varje morgon går till sitt jobb. Det vill vi ändra på just för att hjälpa dessa svaga.

Cristina Husmark Pehrsso (M)

Anf. 264 Cristina Husmark Pehrsso (M)

Fru talman! Jag gör som de flesta andra här, även om det lite grann går mig emot att korta det anförande jag hade tänkt hålla här men inte så mycket för vår skull - vi politiker får skylla oss själva när vi pratar så här mycket - utan för personalens skull. Kvällen är dessutom sen. I hopp om att kunna få fortsätta diskutera också vid andra tillfällen har jag tagit mig friheten att göra så här. Fru talman! Det är nu hög tid att vi sätter arbetsförmågan framför arbetsoförmågan. Det klarar vi bara genom att ge rätt ersättning till rätt person. Annars klarar vi inte att vidmakthålla robusta socialförsäkringar som håller i framtiden. Jag vill också gärna ta tillfället i akt här och citera en tidigare socialdemokratisk socialförsäkringsminister, Anna Hedborg. Hon konstaterar följande i den nya utredning som hon lagt fram: "Att studera hur sjukskrivningar i praktiken har hanterats i Sverige blir i stor utsträckning en studie i misslyckanden." Anna Hedborg har också gjort iakttagelser när det gäller Sveriges sjuktal, som ligger i topp. Hon skriver att det "följer arbetsmarknadsläget snarare än sjukligheten" och att "i över trettio år har vi haft en stadigt stigande permanent utslagning". Sedan skriver hon - och detta är mycket skrämmande - att "en storskalig utslagning av unga via sjukförsäkringen är ett skrämmande och nytt fenomen". Tomas Eneroth frågade när Barbro Westerholm citerade här om hennes egen uppfattning. Jag kan bara instämma. Jag hoppas att mycket av det som nu framkommit i Anna Hedborgs utredning kan få tas med i den utredning som jag hoppas kommer till stånd och som också Socialdemokraterna genom sin partiledare var initiativtagare till. Det har vi fullföljt. Trots att vi hoppade över det som riksdagen beslutat om, nämligen en parlamentarisk utredning, är vi där vi är i dag. Det har aldrig varit meningen att sjukförsäkringen ska fungera som en arbetslöshetsförsäkring i reserv. Samtidigt är det svårt att förneka just att utvecklingen under väldigt många år har gått i den riktningen. Under Socialdemokraternas regeringsinnehav åren 1995-2005 har mer än 560 000 förtidspensioner beviljats. 140 personer pensionerades varje dag under Göran Perssons tid som statsminister. Försäkringskassans socialförsäkringsbok som kom häromdagen visar också på ett svek mot unga som förtidspensioneras trots att de har varit inne i arbetslivet och alltså inte har något funktionshinder. Det är skrämmande att börja sitt vuxna liv på det viset. Därför föreslår nu alliansen en rad reformer på många fronter. Vi har här i dag redan fått höra om olika möjligheter att få tillbaka personer i arbetslivet från ett utanförskap. Portvakterna har varit för givmilda. Efter ett års sjukskrivning blir man föremål för sjuk- och aktivitetsersättning trots att man inte har ansökt om det. Porten in har det varit väldigt lätt att öppna. Däremot har den gått i baklås när man har velat komma ut. Riksrevisionen har sagt att mina 1 % kommer tillbaka. Därför handlar det inte bara om att öppna dörren utan också om att erbjuda en mångfald av reformer för att ta till vara dem som länge har stått utanför arbetsmarknaden. Det handlar bland annat om att avskaffa arbetsgivarnas sjuklöneansvar, om den så kallade medfinansieringen. Jag ber att få återge ett pressmeddelande som kom den 6 oktober, alltså samtidigt som regeringen tillträdde. Det är från Sveriges Kommuner och Landsting. Det står så här: Sveriges Kommuner och Landsting välkomnar att den nya regeringen vill stärka den lokala och regionala konkurrenskraften och förbättra förutsättningarna att stärka tillväxten i hela landet. Detta skriver Ilmar Reepalu, som är Kommunförbundets ordförande och socialdemokrat. Tillika socialdemokratiska Lars Isaksson, ordförande i Landstingsförbundet, tycker att det är mycket tillfredsställande att arbetsgivarnas sjuklöneansvar efter andra sjukveckan avskaffas. Han säger: Vi anser att det drabbar kommuner och landsting omotiverat hårt och att det också är negativt för de grupper som redan har en svag förankring på arbetsmarknaden. Detta har vi hävdat hela tiden, och nu kommer vi också att ta bort det. Fru talman! Ett meningsfullt arbete är viktigt för individens självbestämmande. Vår egen upplevelse av livskvalitet och delaktighet är också viktig. Att ha ett arbete att gå till handlar inte bara om den egna försörjningen. Det handlar lika mycket om att känna trygghet och att vara en del av gemenskapen. För att åstadkomma detta behöver ett ekonomiskt utrymme skapas för att bland annat kunna sänka skatterna för människor med låga och genomsnittliga inkomster. Här skulle jag kunna prata mycket om taken och nivåerna som hjälper dem som har höga inkomster, att man värnar dem i stället för att stödja dem som har låga inkomster. Det är en uppochnedvänd socialdemokratisk skattepolitik i allra högsta grad. Det nyligen höjda inkomsttaket i sjukförsäkringen föreslås därför återgå från 10 till 7,5 basbelopp. Vi vill värna skattesänkningar för låginkomsttagare före högre tak till höginkomsttagare. Fru talman! Trots att antalet långtidssjukskrivningar har ökat dramatiskt de senaste fem åren är antalet rehabiliteringsinsatser i princip oförändrade. Bara 9 % av dem som varit sjuskrivna mer än 60 dagar har genomgått en samordnad rehabilitering, och 0,5 procentenheter får inte avstämningsmöte på Försäkringskassan i tid. Det är en rehabilitering som fullständigt har havererat. Möjligheten att komma tillbaka till arbetslivet måste öka genom sammansatta och aktiva rehabiliteringsinsatser. Fru talman! Jag ber att få återkomma till de förslag som regeringen har på detta område. Bland annat handlar det om det som Lars Gustafsson sade, om Finsam som vi måste göra flexiblare och att vi måste kunna använda våra skattepengar på ett mer samordnat och smart sätt så att människor inte ramlar mellan stolarna på det sätt som de gör i dag. Slutligen, fru talman, är det en rättvisefråga att bekämpa fusk och bedrägeri. Om överutnyttjandet inte stoppas undermineras förtroendet för socialförsäkringarna och äventyrar deras långsiktiga existens. Problemet med fusk är inte bara de pengar det kostar, utan det är också att undergräva solidaritet och tilltro. Jag är ledsen och beklagar om det är många som är sjuka eller skadade som känner en misstro mot dem i denna debatt. Det är inte meningen. Men varje skattekrona som används på ett felaktigt sätt, i form av felaktiga utbetalningar eller fusk, är en skattekrona mindre för att kunna stödja och hjälpa de människor som behöver det.

Tomas Eneroth (S)

Anf. 265 Tomas Eneroth (S)

Fru talman! Jag får genast nominera socialförsäkringsministern till nytt ankare på tv-sporten. Jag var imponerad. Jag tror att du har slagit mitt rekord här. Men jag hoppas att det blir flera tillfällen att ta ordentliga debatter. Det sista i anförandet handlade just om Försäkringskassans brister och ibland oförmåga att engagera till avstämningssamtal och att kunna ge ett korrekt bemötande. Jag är den förste att skriva under på det. Jag tycker att det finns brister i Försäkringskassans handläggning. Desto oroligare blir jag då när jag ser att regeringen föreslår ganska stora besparingar, 300 miljoner kronor, på Försäkringskassan. Det är därför naturligt att en grundfråga till socialförsäkringsministern är om hon tror att det kommer att förbättra förutsättningarna för en bra och korrekt handläggning inom Försäkringskassan att man sparar 300 miljoner och att 240 personer, tror jag att det är, sägs upp bara här i Stockholm. När det sedan gäller Kommun- och Landstingsförbunden är det klart att det alltid är trevligt att höra folk citera socialdemokratiska företrädare. I det här fallet delar jag inte deras uppfattning. De företräder Kommun- och Landstingsförbunden. Och det är klart att många kommun- och landstingsföreträdare var sura över medfinansieringen - det är ingen tvekan om det - för att kommuner, landsting och många andra stora arbetsgivare hade helt oacceptabelt höga sjuknivåer. Vi ville göra någonting åt det och skapade incitament genom att införa medfinansieringssystemet. Den debatten hade jag med många företrädare, både moderata och socialdemokratiska, som hellre såg till kommunens väl än till att faktiskt ta hand om sin personal. Den sista frågan som jag vill skicka med handlar självklart om förtidspensionerna. Jag undrar, och jag tror att Cristina Husmark Pehrsson har hört frågan tidigare: Varför är det så angeläget att sänka ålderspensionen för förtidspensionärerna?

Cristina Husmark Pehrsso (M)

Anf. 266 Cristina Husmark Pehrsso (M)

Fru talman! Jag har noga studerat betänkandet som föreligger, och jag kan inte notera att Socialdemokraterna har något ramanslag till Försäkringskassan. Här finns inga motioner, och det finns inga pengar avsatta till det, så antagligen följer ni regeringen när det gäller detta. Det finns i alla fall inga pengar avsatta. De 300 miljoner kronorna handlar om att vi i denna riksdag har fattat ett beslut om en omorganisation av Försäkringskassan. Försäkringskassan har uppgett att man genom denna organisationsförändring troligtvis kommer att göra en besparing på 1 miljard kronor. De pengar som vi har dragit in, som ligger utanför ramen, är projektpengar. Detta har vi redan diskuterat vid många tillfällen med generaldirektören och Försäkringskassan och vi ska göra det i morgon. Det finns möjligheter att använda sig av en kredit i väntan på att den miljard som de tänker tjäna in under kommande år kommer dem till godo. Detta behöver alltså inte alls innebära något hot om uppsägningar, som vi bedömer det. Dessutom vet jag att Försäkringskassan genomför omorganisationer och säkert kommer att behöva anställa flera. När det gäller Sveriges Kommuner och Landsting och medfinansieringen kan det väl hända att Sveriges Kommuner och Landsting ser att det här underlättar. Men vad de säger, som jag instämmer till fullo i, är att medfinansieringen har inneburit att man inte har anställt de personer som man tror kan riskera att bli sjuka. Det är ganska naturligt att en företagare som ska anställa en person och knappt har råd med det kanske inte anställer någon som har någon form av problem. Detta säger Lars Isaksson och Ilmar Reepalu uttryckligen, och jag tror att de vet vad de talar om.

Tomas Eneroth (S)

Anf. 267 Tomas Eneroth (S)

Fru talman! Det är fascinerande att det just nu ändå anställs flera än någonsin. Det är inte så att det är få människor som anställs, det anställs på löpande band, så jag tror att man bara är sur över att man fått ökade kostnader. Jag har träffat många småföretagare som har tyckt att detta varit utmärkt, eftersom de har tjänat på reformen och belönats för att de inte har haft en organisation som inte sett eller bekräftat människor utan haft en god arbetsgivarpolitik. Det är ju den stora effekten. Den första utvärderingen av medfinansieringsreformen visade på nästan 1 miljard i plus för det privata näringslivet och för småföretagen. Sedan är det klart att alla generaldirektörer med självbevarelsedrift alltid säger till den regering som utser dem: Vi ska nog klara även den här besparingen. Vi fick en föredragning om besparingen i utskottet och konstaterade att den enda möjligheten att klara av de ganska stora besparingarna i Försäkringskassan är en långtgående centralisering och datorisering, vilket innebär att man nu kommer att hänvisa många till att lösa sina bekymmer på hemsidor. Det fungerar säkert för statsrådet, mig och många andra, men kanske inte för människor som är svårt sjuka, pensionärer som inte har lång IT-vana eller människor med annan etnisk bakgrund. Jag tror att Försäkringskassan, med den viktiga uppgift de har, snarare skulle behöva ett tillskott. I vårt budgetförslag har vi självklart finansierat detta. Men vi deltar inte i beslutet här eftersom vi har en helt annan budgetram. Jag vill minnas att vi lägger 2,5-3 miljarder mer än vad regeringen lägger inom detta utgiftsområde, men där får jag eventuellt korrigera mig i efterhand. Pengarna finns alltså. Vi ser det som angeläget att Försäkringskassan ger ett korrekt bemötande, för det är en viktig uppgift de kan fylla, och de behöver mer resurser för att kunna göra det på ett gott sätt.

Cristina Husmark Pehrsso (M)

Anf. 268 Cristina Husmark Pehrsso (M)

Fru talman! Jag kan bara konstatera att det inte fanns någon motion under detta med Försäkringskassans administration från Socialdemokraterna i detta läge. Då framgår det heller inte på det sättet vad ramen är. Då tycker jag kanske det är lite konstigt att Socialdemokraterna här har gått fram med ett förslag om att göra en omorganisation av Försäkringskassan - och samtidigt ska den kosta 3 miljarder kronor mer. Jag får inte ställa frågor nu men jag tycker att det är lite märkligt att man gör på detta vis. Sedan gäller det detta att centralisera. Låt mig säga så här: Vi vet i dag att det finns många som faller mellan stolarna, som är för friska för att var sjukskrivna och för sjuka för att arbeta. Däremellan har vi ett dike i dag - som på många andra ställen. I min kommun, som är en liten kommun, har arbetsförmedlingen öppet två dagar i veckan och försäkringskassan två dagar i veckan i ett annat hus. Det vore kanonbra, tycker jag, om de här två flyttade in i samma hus. Då kan de fylla upp hela veckan. Man kan jobba, man kan knacka dörr. Man träffas över en fika och man löser situationen för de personer som är utsatta. Centraliseringen för mig är alltså ett steg i rätt riktning samtidigt som jag har fått garantier från Försäkringskassan om att det kommer att finnas bemannade kontor i varje kommun med en utbildad, kompetent handläggare för personliga möten. Däremot finns det väldigt mycket vi måste ta tag i nu, som inte Socialdemokraterna lyckades med. Det handlar bland annat om företagshälsovården, avstämningsmöten och sjukskrivningar från första dagen. Detta behövs för att hjälpa människor att göra något i tid. Vi har mycket att ta tag i, och jag lovar Thomas Eneroth att förutom socialförsäkringsutredningen, som vi ska få plats med, finns det väldigt mycket som jag tänker arbeta för.

Gunvor G Ericson (Mp)

Anf. 269 Gunvor G Ericson (Mp)

Fru talman! Jag tror att de flesta i den här kammaren delar synen att det är alldeles för många unga människor som blir förtidspensionerade, som inte får den hjälp som de faktiskt har rätt till. Det gäller att inte lägga ett alltför stort ansvar på de här individerna i stället för att se samhällsstrukturen som gör att de hamnar där de hamnar. Det försökte jag lyfta fram i mitt anförande, och jag berättade förut om kvinnan som ville jobba 25 %. Hennes arbetsgivare hade sagt upp henne. Läkaren och Försäkringskassan var tveksamma. Hur ska hon kunna få ett jobb på 25 %? Hur ska vi kunna förändra attityden hos arbetsgivarna så att de faktiskt också vågar anställa på 25 %. Det är den ena frågan. Den andra frågan är om statsrådet kan säga något om när den parlamentariska utredningen kommer i gång. Vi behöver verkligen se över sjukförsäkringssystemet.

Cristina Husmark Pehrsso (M)

Anf. 270 Cristina Husmark Pehrsso (M)

Fru talman! Som jag sade kan vi konstatera att väldigt många unga har blivit förtidspensionerade trots att de har en arbetsförmåga. Det är mycket det som gör mig väldigt upprörd. Vi har många som i dag är gravt funktionshindrade, som inte har någon arbetsförmåga. Men de här ungdomarna har det. Vi kan fråga: Varför får de inte fotfäste på arbetsmarknaden? Vi har en skola i dag som låter ungdomar gå ut gymnasiet utan fullständiga betyg och som ger dem en väldigt dålig start. Vi förtidspensionerar ungdomarna för lättvindigt, tror jag, och efter för kort tid. Psykisk ohälsa anges vara orsaken. Vi måste se till att ge dem möjlighet att träffa psykolog, skolkurator och mycket annat för att hjälpa dem till ett vuxet liv. Men när de väl har varit långtidssjukskrivna eller i förtidspension gäller det också att se till att vi kan erbjuda dem en mångfald av olika insatser. Det handlar till exempel om nystartsjobb, lärlingsplatser, lönebidrag och sänkta arbetsgivaravgifter för att man ska kunna anställa dem igen. Vi måste inte bara öppna dörren, som jag sade, utan också erbjuda dem en mångfald av olika insatser. När det gäller sjukskrivningsprocessen, som vi också pratade om, tror jag att den här utredningen är väldigt viktig. Den kommer att lämnas över till mig på torsdag morgon. Det är alltså rekommendationer. Där hoppas och tror jag att det finns redskap som ska kunna användas för att kunna hjälpa inte minst ungdomar. När kommer utredningen? Jag kan bara instämma. Jag tycker också att den är nödvändig. Jag tror att vi alla inget hellre vill än att komma i gång med den nu. Vi har pratat och utrett i så många år. Direktiven är under bearbetning.

Gunvor G Ericson (Mp)

Anf. 271 Gunvor G Ericson (Mp)

Fru talman! Miljöpartiet har lagt en hel del förslag om att underlätta för unga människor att till exempel kunna studera på deltid. Jag hoppas att regeringen vill ta till sig en del av de förslagen. Som gymnasieungdom kan man i dag inte studera på deltid. Det är inte möjligt. Jag har egen erfarenhet från Katrineholm där en individ hade försökt att gå på gymnasiet två dagar i veckan, men inte är välkommen. Antingen heltid eller inte alls, är svaret. Det handlar också om insatser långt innan man når sjukdom. Det handlar om attityder och förhållningssätt. Då är det inte mer krav i skolan man behöver utan man behöver anpassa undervisningen till respektive individ. Att utredningens direktiv är under bearbetning är jättebra. Kan man tolka det som att utredningen kommer att tillsättas under våren?

Cristina Husmark Pehrsso (M)

Anf. 272 Cristina Husmark Pehrsso (M)

Fru talman! Det är min absoluta förhoppning. När det gäller att underlätta för unga att hitta sin plats genom studier kan jag dela uppfattningen att det finns ungdomar som behöver komma tillbaka och studera i sin takt för att få fotfäste igen. Jag har läst betänkandet och ser att Miljöpartiet har många reservationer på detta område och många andra. Många av dessa frågor kommer att platsa i utredningen. Det handlar om SGI, studerandes situation och föräldraförsäkring och mycket annat. Jag hoppas att det kommer att ingå i detta. Nu kan man med aktivitetsersättning ha den vilande för studier från och med januari. Det är ändå en bit på väg.

Beslut

Beslut: 2006-12-20

52 förslagspunkter, 44 acklamationer, 8 voteringar

Webb-tv: Beslut

20 december 2006

Protokoll med beslut

2006-12-20

Riksdagsskrivelse

Riksdagsskrivelse 2006/07:7576

Förslagspunkter och beslut i kammaren

1. Principer för socialförsäkringarna

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2006/07:Sf265 av Lars Ohly m.fl. (v) yrkandena 3-6 och 9.

Reservation 1 (v)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 1 (v)
s	111	0	0	19
m	87	0	1	9
c	23	0	0	6
fp	21	0	0	7
kd	20	0	0	4
v	0	17	0	5
mp	15	0	0	4
Totalt	277	17	1	54
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

2. Företagares socialförsäkringsskydd

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2006/07:Sf211 av Sofia Larsen och Claes Västerteg (båda c),
2006/07:Sf217 av Annie Johansson (c),
2006/07:Sf230 av Gunnar Sandberg (s),
2006/07:Sf233 av Karin Pilsäter (fp),
2006/07:Sf234 av Karin Pilsäter (fp),
2006/07:Sf239 av Lennart Axelsson (s) och
2006/07:Sf246 av Magdalena Andersson (m).

3. EU:s kompetens på socialförsäkringsområdet

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2006/07:Sf265 av Lars Ohly m.fl. (v) yrkande 10.

Reservation 2 (v)

4. Gränshinder i Norden

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2006/07:Sf225 av Anne-Marie Pålsson (m),
2006/07:Sf231 av Krister Hammarbergh (m),
2006/07:Sf254 av Marie Granlund m.fl. (s),
2006/07:Sf291 av Sinikka Bohlin m.fl. (s),
2006/07:Sf292 av Sinikka Bohlin m.fl. (s),
2006/07:Sf293 av Sinikka Bohlin m.fl. (s) och
2006/07:N294 av Anita Brodén och Nina Larsson (båda fp) yrkande 9.

Reservation 3 (s)

5. Mål för ökad hälsa i arbetslivet

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen godkänner att målet för ökad hälsa i arbetslivet upphävs.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2006/07:1 utgiftsområde 10 punkt 7 och avslår motionerna
2006/07:Fi244 av Göran Persson i Stjärnhov m.fl. (s) yrkande 18 och
2006/07:Sf286 av Lars Ohly m.fl. (v) yrkande 5.

Reservation 4 (s, v)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 4 (s, v)
s	0	111	0	19
m	90	0	0	7
c	23	0	0	6
fp	21	0	0	7
kd	20	0	0	4
v	0	17	0	5
mp	15	0	0	4
Totalt	169	128	0	52
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

6. Anslag under utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: a) Lagförslag
Riksdagen antar regeringens förslag i proposition 2006/07:1 under utgiftsområde 10 till
1) lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
2) lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
3) lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön,
4) lag om ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension,
b) Bemyndigande
Riksdagen bemyndigar regeringen att under 2007 för ramanslaget 19:6 Försäkringskassan besluta om bidrag som, inklusive tidigare gjorda åtaganden, medför behov av framtida anslag på högst 12 000 000 kr efter 2007,
c) Anslag
Riksdagen anvisar för 2007 anslagen under utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp enligt utskottets förslag i bilaga 3.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2006/07:1 utgiftsområde 10 punkterna 2-5, 8 och 9 samt avslår motionerna
2006/07:Fi244 av Göran Persson i Stjärnhov m.fl. (s) yrkandena 12 i denna del, 13, 14 i denna del, 15, 19, 32 och 59,
2006/07:Sf265 av Lars Ohly m.fl. (v) yrkandena 7 i denna del och 8,
2006/07:Sf286 av Lars Ohly m.fl. (v) yrkandena 1-4 och 6 samt
2006/07:Sf296 av Gunvor G Ericson m.fl. (mp) yrkande 7.

7. Sjukpenninggrundande inkomst

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2006/07:Sf215 av Britta Rådström (s),
2006/07:Sf259 av Emma Henriksson (kd) och
2006/07:Ub255 av Maria Wetterstrand m.fl. (mp) yrkande 5.

Reservation 5 (mp)

8. Karensdag

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2006/07:A269 av Lars Ohly m.fl. (v) yrkande 22.

Reservation 6 (v)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 6 (v)
s	111	0	0	19
m	90	0	0	7
c	23	0	0	6
fp	21	0	0	7
kd	20	0	0	4
v	0	17	0	5
mp	14	0	0	5
Totalt	279	17	0	53
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

9. Sjuknärvaro

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2006/07:So309 av Lars Ohly m.fl. (v) yrkande 1.

Reservation 7 (v)

10. Beslut om sjukpenning m.m.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2006/07:Sf290 av Raimo Pärssinen m.fl. (s) och
2006/07:Sf294 av Anneli Särnblad och Peter Hultqvist (båda s).

11. Flexibla ersättningsnivåer

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2006/07:Sf210 av Hans Hoff (s),
2006/07:Sf249 av Ulf Nilsson och Torkild Strandberg (båda fp),
2006/07:Sf278 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och
2006/07:A269 av Lars Ohly m.fl. (v) yrkande 21.

Reservation 8 (s, v, mp)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 8 (s, v, mp)
s	0	111	0	19
m	90	0	0	7
c	23	0	0	6
fp	21	0	0	7
kd	20	0	0	4
v	0	17	0	5
mp	0	15	0	4
Totalt	154	143	0	52
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

12. Politiska m.fl. uppdrag

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2006/07:Sf213 av Krister Örnfjäder (s),
2006/07:Sf218 av Stefan Tornberg (c) yrkande 2,
2006/07:Sf263 av Åsa Lindestam (s) och
2006/07:Sf306 av Britta Rådström och Helén Pettersson (båda s).

13. Hamna mellan stolarna

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2006/07:Sf242 av LiseLotte Olsson m.fl. (v) yrkandena 2 och 3,
2006/07:Sf273 av Krister Örnfjäder (s),
2006/07:Sf276 av Ingemar Vänerlöv (kd) och
2006/07:Sf288 av Eva-Lena Jansson m.fl. (s).

Reservation 9 (s, v)

14. Sjukpenning vid deltidsstudier m.m.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2006/07:Sf236 av Billy Gustafsson (s),
2006/07:Sf240 av Louise Malmström och Johan Löfstrand (båda s) och
2006/07:Ub255 av Maria Wetterstrand m.fl. (mp) yrkande 26.

Reservation 10 (mp)

15. Ersättning vid vuxenutbildning

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2006/07:Sf289 av Per Svedberg (s).

16. Sjukskrivningsrätt för sjukgymnaster

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2006/07:Sf277 av Elina Linna m.fl. (v).

Reservation 11 (v)

17. Sjukpenning vid elöverkänslighet

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2006/07:Fö219 av Elina Linna m.fl. (v) yrkande 5.

Reservation 12 (v)

18. Sjukpenningfrågor i övrigt

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2006/07:Sf203 av Luciano Astudillo och Veronica Palm (båda s),
2006/07:Sf237 av Billy Gustafsson (s) och
2006/07:Sf296 av Gunvor G Ericson m.fl. (mp) yrkande 11.

Reservation 13 (mp)

19. Sjukförsäkringen m.m.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2006/07:Sf275 av Christina Oskarsson m.fl. (s).

20. Rehabiliteringsfrågor

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2006/07:Sf218 av Stefan Tornberg (c) yrkande 1,
2006/07:Sf242 av LiseLotte Olsson m.fl. (v) yrkande 5,
2006/07:Ub259 av Christer Nylander och Anita Brodén (båda fp) yrkande 2,
2006/07:A235 av Josefin Brink m.fl. (v) yrkande 3 och
2006/07:A269 av Lars Ohly m.fl. (v) yrkandena 11, 12 och 18.

Reservation 14 (v)

21. Rehabiliteringsansvar m.m.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2006/07:Fi244 av Göran Persson i Stjärnhov m.fl. (s) yrkande 31,
2006/07:Sf235 av Billy Gustafsson (s) och
2006/07:A269 av Lars Ohly m.fl. (v) yrkande 17.

Reservation 15 (s)
Reservation 16 (v)

22. Fontänhus

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2006/07:Sf244 av Jan Ertsborn (fp).

23. Arbetshjälpmedel

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2006/07:A273 av Elina Linna m.fl. (v) yrkandena 1 och 2.

Reservation 17 (v, mp)

24. Finansiell samordning

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2006/07:Fi244 av Göran Persson i Stjärnhov m.fl. (s) yrkande 62,
2006/07:Sf242 av LiseLotte Olsson m.fl. (v) yrkande 1,
2006/07:Sf258 av Anne Marie Brodén (m),
2006/07:Sf281 av Emma Henriksson (kd) och
2006/07:Sf295 av Berit Högman och Ann-Kristine Johansson (båda s) i denna del.

Reservation 18 (s)
Reservation 19 (v)

25. Övrig samverkan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2006/07:Fi244 av Göran Persson i Stjärnhov m.fl. (s) yrkande 16,
2006/07:Sf242 av LiseLotte Olsson m.fl. (v) yrkande 4 och
2006/07:A269 av Lars Ohly m.fl. (v) yrkande 13.

Reservation 20 (s)
Reservation 21 (v)

26. Läkarintyg från första dagen

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2006/07:Fi244 av Göran Persson i Stjärnhov m.fl. (s) yrkande 17 och
2006/07:Sf296 av Gunvor G Ericson m.fl. (mp) yrkande 9.

Reservation 22 (s, v, mp)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 22 (s, v, mp)
s	0	111	0	19
m	90	0	0	7
c	23	0	0	6
fp	21	0	0	7
kd	20	0	0	4
v	0	17	0	5
mp	1	14	0	4
Totalt	155	142	0	52
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

27. Sjuklöneansvar för mindre företag

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2006/07:Sf229 av Marie Engström m.fl. (v) yrkandena 1 och 2 samt
2006/07:Sf272 av Anne-Marie Pålsson och Ewa Thalén Finné (båda m).

Reservation 23 (v)

28. Framställning av Riksrevisionens styrelse

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår framställning 2006/07:RRS8.

29. Rätt till aktivitets- och sjukersättning på garantinivå

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2006/07:Sf241 av Kalle Larsson m.fl. (v).

Reservation 24 (v)

30. Aktivitets- och sjukersättning vid institutionsvistelse

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2006/07:Sf206 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) yrkandena 1 och 2.

31. Övriga frågor om aktivitets- och sjukersättning

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2006/07:Sf209 av Ann-Christin Ahlberg (s),
2006/07:Sf298 av Marina Pettersson (s) och
2006/07:Kr244 av Anita Brodén (fp) yrkande 3.

32. Handikappersättning

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2006/07:Sf207 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och
2006/07:Sf280 av Sven Gunnar Persson (kd).

33. Arbetsskadeförsäkring

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2006/07:Fö219 av Elina Linna m.fl. (v) yrkande 6 och
2006/07:Sf279 av Margareta Persson (s).

Reservation 25 (v)

34. Ränta

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2006/07:Fi244 av Göran Persson i Stjärnhov m.fl. (s) yrkande 20.

Reservation 26 (s)

35. Genusfrågor

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2006/07:Sf221 av LiseLotte Olsson m.fl. (v) yrkandena 1 och 2,
2006/07:So382 av Lars Ohly m.fl. (v) yrkande 2 och
2006/07:A269 av Lars Ohly m.fl. (v) yrkandena 15 och 16.

Reservation 27 (v)

36. Tillsyn av försäkringsläkare

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2006/07:A269 av Lars Ohly m.fl. (v) yrkande 20.

Reservation 28 (s, v)

37. Missbruk och oegentligheter

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2006/07:Sf265 av Lars Ohly m.fl. (v) yrkandena 1 och 2.

Reservation 29 (v)

38. Frågor om socialförsäkringsadministrationen i övrigt

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2006/07:Sf212 av Tomas Tobé och Anna König Jerlmyr (båda m),
2006/07:Sf302 av Peter Hultqvist och Marita Ulvskog (båda s) och
2006/07:A269 av Lars Ohly m.fl. (v) yrkandena 19 och 25.

Reservation 30 (v)

39. Anslag under utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: a) Lagförslag
Riksdagen antar regeringens förslag i proposition 2006/07:1 under utgiftsområde 11 till
1) lag om ändring i lagen (2001:761) om bostadstillägg till pensionärer m.fl.,
2) lag om ändring i lagen (2001:853) om äldreförsörjningsstöd.
b) Anslag
Riksdagen anvisar för 2007 anslagen under utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom enligt utskottets förslag i bilaga 3.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2006/07:1 utgiftsområde 11 punkterna 1-3 och avslår motion
2006/07:Sf296 av Gunvor G Ericson m.fl. (mp) yrkande 12.

40. Förbättrade pensioner

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2006/07:Sf219 av Bodil Ceballos m.fl. (mp),
2006/07:Sf220 av Lars Ohly m.fl. (v) yrkande 10 och
2006/07:Sf268 av Yilmaz Kerimo (s).

Reservation 31 (v)
Reservation 32 (mp)

41. Bostadstillägg till pensionärer

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2006/07:Sf238 av Mats Berglind (s) och
2006/07:Sf265 av Lars Ohly m.fl. (v) yrkande 7 i denna del.

Reservation 33 (v)

42. Pensionsgrundande belopp för barnår för adoptivföräldrar

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen antar regeringens förslag i proposition 2006/07:1 under Ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten till lag om ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2006/07:1 Ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten punkt 1.

43. Familjepolitikens inriktning

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2006/07:Sf256 av Kalle Larsson m.fl. (v) yrkandena 1 och 2,
2006/07:Sf264 av Lars Ohly m.fl. (v) yrkandena 5 och 6,
2006/07:Sf303 av Birgitta Ohlsson och Barbro Westerholm (båda fp) och
2006/07:So265 av Mikael Oscarsson och Alf Svensson (båda kd) yrkande 2.

Reservation 34 (v)

44. Anslag under utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen anvisar för 2007 anslagen under utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn enligt utskottets förslag i bilaga 3.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2006/07:1 utgiftsområde 12 punkt 1 och avslår motionerna
2006/07:Fi244 av Göran Persson i Stjärnhov m.fl. (s) yrkandena 12 och 14, båda i denna del,
2006/07:Sf256 av Kalle Larsson m.fl. (v) yrkande 4,
2006/07:Sf284 av Lars U Granberg och Fredrik Lundh (båda s) yrkande 1,
2006/07:Sf287 av Lars Ohly m.fl. (v) och
2006/07:Sf296 av Gunvor G Ericson m.fl. (mp) yrkandena 13 och 14.

45. Barnbidrag

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2006/07:Sf256 av Kalle Larsson m.fl. (v) yrkande 3 och
2006/07:Sf297 av Britta Rådström och Ibrahim Baylan (båda s).

Reservation 35 (s, mp)
Reservation 36 (v)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 35 (s, mp)
s	0	111	0	19
m	90	0	0	7
c	23	0	0	6
fp	21	0	0	7
kd	20	0	0	4
v	0	1	16	5
mp	0	15	0	4
Totalt	154	127	16	52
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

46. Delad föräldraförsäkring

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2006/07:Sf264 av Lars Ohly m.fl. (v) yrkande 1,
2006/07:Sf284 av Lars U Granberg och Fredrik Lundh (båda s) yrkande 2,
2006/07:Sf300 av Anneli Särnblad (s) och
2006/07:Sf301 av Birgitta Ohlsson (fp) yrkande 1.

Reservation 37 (s)
Reservation 38 (v)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 37 (s)
s	0	111	0	19
m	89	0	0	8
c	23	0	0	6
fp	21	0	0	7
kd	20	0	0	4
v	0	0	17	5
mp	1	0	14	4
Totalt	154	111	31	53
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

47. Samtidigt uttag av föräldrapenning

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2006/07:Sf264 av Lars Ohly m.fl. (v) yrkande 2,
2006/07:Sf301 av Birgitta Ohlsson (fp) yrkande 2 och
2006/07:Sf307 av Anders Ygeman (s).

Reservation 39 (s, v)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 39 (s, v)
s	0	110	0	20
m	90	0	0	7
c	23	0	0	6
fp	21	0	0	7
kd	20	0	0	4
v	0	17	0	5
mp	2	1	12	4
Totalt	156	128	12	53
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

48. Överlåtelse av föräldrapenningförmåner

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2006/07:Sf271 av Cecilia Magnusson (m),
2006/07:Sf274 av Carina Adolfsson Elgestam och Lars Wegendal (båda s) och
2006/07:Sf299 av Marina Pettersson (s).

49. Övriga föräldraförsäkringsfrågor

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna
2006/07:Sf264 av Lars Ohly m.fl. (v) yrkandena 3 och 4,
2006/07:Sf301 av Birgitta Ohlsson (fp) yrkande 3 och
2006/07:A221 av Ulf Holm m.fl. (mp) yrkande 9.

Reservation 40 (v)
Reservation 41 (mp)

50. Underhållsstöd

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2006/07:Sf256 av Kalle Larsson m.fl. (v) yrkandena 5 och 6.

Reservation 42 (v)

51. Adoptionsbidrag

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2006/07:Sf226 av Hillevi Larsson och Kerstin Engle (båda s).

52. Vårdbidrag

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion
2006/07:So382 av Lars Ohly m.fl. (v) yrkande 11.

Reservation 43 (v)

Var är ärendet nu?

Beslut

Inkomsttak i sjukförsäkringen sänks (SfU1)

Hela betänkandet

Ärendets gång

Från regeringen

Från riksdagens organ

Motioner från ledamöterna

Sänkning av inkomsttak i sjukförsäkringen (SfU1)