Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg

Anf. 9 Acko Ankarberg Johansson (KD)

Fru talman! Beslut om budgeten, det vill säga budgetramarna, togs för ett par veckor sedan. Därefter beslutar riksdagen om budget inom varje utskottsområde, och nu är det dags för det sista utskottets - socialutskottets - budget att debatteras och senare i dag beslutas.

Kristdemokraterna har lämnat ett budgetförslag för samtliga delar i statens budget. Vårt förslag vann inte bifall när det prövades i kammaren för ett par veckor sedan, och därför kommer vi i dag att avstå från att delta i omröstningen om budget inom socialutskottets område. Vi har lämnat ett särskilt yttrande som berättar att vi står bakom våra budgetförslag.

I Kristdemokraternas budgetförslag för socialutskottets område framgår det att vi föreslår drygt 8 miljarder mer än regeringen till området. Vi föreslår mest pengar inom socialutskottets område av samtliga partier. Området avser hälso- och sjukvård, äldreomsorg, socialtjänst samt LSS och insatser till personer med funktionsnedsättning. Jag vill i dag lägga min tid på äldreomsorgen.

Coronakommissionen lämnade i tisdags svidande kritik. Den handlar dels om strukturella brister, där vi alla delar ansvaret. Det är brister som funnits länge och som inte åtgärdats på ett uthålligt sätt. Kommissionens delbetänkande innehåller också kritik mot regeringens agerande under våren; man skriver att strategin att skydda de äldre misslyckades. För de brister som inte rättades till i våras bär regeringen ansvaret, eftersom den styr riket.

Fru talman! Det råder en bred politisk enighet om att det måste bli förändringar. Kommuner och regioner måste ges bättre förutsättningar att bedriva en god äldreomsorg och därtill hörande hälso- och sjukvård.

Coronakommissionen har rätt i att vården och omsorgen till äldre inledningsvis fick stå tillbaka för behoven i slutenvården. Skyddsutrustning till personal i äldreomsorgen kom först flera veckor senare, efter att personalen i slutenvården hade fått del av sådan. Undersköterskor larmade länge, ohörda, innan reella förbättringar skedde. Läkarbesök i äldreomsorgen gjordes alltför ofta via telefon i stället för som ett fysiskt besök, trots att Socialstyrelsens riktlinjer anger att fysiska besök är grunden för att rätt medicinsk bedömning ska kunna göras.

Fru talman! Sverige har en väl utbyggd, gemensamt finansierad och väl fungerande äldreomsorg jämfört med många andra länder. När den så kallade ädelreformen genomfördes i början av 1990-talet gick vi från sjukhemsavdelningar med många patienter på samma sal till nya äldreboenden där varje person hade eget rum och ett eget kontrakt. Där betonades den sociala omsorgen och det friska. Det skiftet var nödvändigt och rätt, men det finns anledning att begrunda utvecklingen sedan dess.

I dag lever allt fler ett långt liv trots många sjukdomar. Fler är vad som ibland kallas multisjuka, men de klarar sig ofta med stödinsatser i hemmet. Andra behöver vård och omsorg dygnet runt, och särskilda boenden är då ett gott alternativ. Äldreomsorgen i dag ska inte återgå till dåtidens långvårdsavdelningar, men Kristdemokraterna anser att mer av hälso- och sjukvårdsinsatser behövs i kommunerna.

En utbyggd primärvård behövs också för att helheten ska bli en god och nära vård även för äldre personer. De brister som har synliggjorts under pandemin stärker Kristdemokraterna i synen att detta är nödvändigt. Omvänt gäller också att de platser där samverkan har hunnit utvecklas har klarat sig bättre under pandemin.

Fru talman! Hemtjänst och hemsjukvård utvecklas ständigt, liksom olika former av mobil vård. Att kunna vårdas hemma är en stor fördel för många människor under olika delar av livet då man drabbas av sjukdom och andra besvär. För äldre är hemtjänst en vanlig insats, och den kan utformas på väldigt många olika sätt.

Vård och omsorg i hemmet innebär att personalen behöver arbeta med ett stort mått av flexibilitet. Det ställer särskilda krav, vilket kräver stort engagemang av huvudmannen så att insatsen kan ges med de bästa förutsättningarna avseende exempelvis skyddsutrustning och medicintekniska hjälpmedel. Vidare är personalkontinuitet av avgörande betydelse för att man ska kunna ge vård och omsorg med god kvalitet.

Hur äldreomsorgen utformas i praktiken menar Kristdemokraterna måste avgöras lokalt, och det måste vara personcentrerat. Vad behöver den som söker hjälp? Hur kan vi på bästa sätt forma insatser som ger den enskilda personen den bästa vården och omsorgen? Även om kommuner behöver samla sina insatser i olika verksamheter - benämnt exempelvis hemtjänst, trygghetsboende och särskilt boende - måste alltså insatserna fungera sömlöst ur den äldres perspektiv. Skarpa gränser kan tydliggöra ansvar men också skapa tomrum där den enskilde ställs helt utan stöd och hjälp. Samverkan och samarbete behöver fortsätta utvecklas. Pandemin har trots allt medverkat till en utvecklad samverkan på många håll i landet, och det måste fortsätta.

För att alla äldre ska kunna åtnjuta en värdig äldreomsorg oavsett var i landet de bor måste också lagar förändras och ekonomiska förutsättningar säkras. Därför föreslår Kristdemokraterna i sitt budgetalternativ följande åtgärder, som jag tror har stor betydelse för hur vi får en god äldreomsorg även under en pandemi.

För det första föreslår vi en förstärkt kommunal hälso- och sjukvård genom bland annat 2 000 fler sjuksköterskor. Det ska finnas en medicinskt ansvarig för rehabilitering i varje kommun, och vi behöver förstärka och utveckla läkarinsatserna.

För det andra behöver vi personalförbättrande åtgärder. Delade turer måste minska, och oönskade deltider måste försvinna. Fast anställning ska vara det normala, och vi behöver fler chefer så att uppdraget som ledare blir möjligt.

Därutöver föreslår vi bland annat en förbättrad demensvård, insatser mot ensamhet, stöd till anhörigvårdare, bättre kontinuitet i hemtjänsten och ett allmänt vaccinationsprogram för äldre, allt för att stärka den enskilde äldres trygghet och livskvalitet.

De strukturella åtgärder som krävs behöver vi snarast enas om och hålla i under många år framöver. De akuta åtgärder som Coronakommissionen pekar på måste snarast åtgärdas, och där har regeringen ytterst ansvar för att så sker i hela landet.

Eftersom det här är sista debatten för året vill jag också ta chansen att tacka samtliga ledamöter i socialutskottet för ett intensivt men också väldigt tacksamt år. Samtliga ledamöter har varit väldigt aktiva, trots alla svårigheter som har funnits med att delta per telefon eller via Skype. Engagemanget har funnits där hela tiden, och många möten har vi haft. Stort tack för det arbete som alla har gjort! Det har varit en fröjd varje gång att få möta socialutskottet och gemensamt forma de åtgärder som vi tror behövs inom socialutskottets hela område. Jag vill önska samtliga ledamöter en god jul och ett gott nytt år.

Anf. 10 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! Fortfarande smittas tyvärr äldre på äldreboenden i den här andra vågen. Fortfarande saknas också exempelvis skyddsutrustning, något man kan tycka att regionerna skulle ha stora lager av vid det här laget. Jag hoppas att de äldre som är sjuka i dag kan få en läkarbedömning på plats och inte via telefon, som exempelvis varit fallet i väldigt hög utsträckning i Stockholm.

Personalen är nyckeln inom äldreomsorgen, det är vi helt eniga om. Därför har Vänsterpartiet i dag lagt fram ett utskottsinitiativ i finansutskottet om att stärka kommunerna pronto för att kunna anställa personal på fasta tjänster, eftersom detta är ett gigantiskt problem över hela Sverige och speciellt i vissa kommuner.

Min fråga till Kristdemokraterna, fru talman, blir då förstås hur Kristdemokraterna ser på den typen av förslag.

Anf. 11 Acko Ankarberg Johansson (KD)

Fru talman! Vi fick del av detta i morse. Vi ser väldigt positivt på initiativet. Vi hade liknande diskussioner tidigare i våras. Vi lämnade förslag till regeringen från mitt parti. Sedan kom Äldrelyftet, och det är bra. Det är alldeles utmärkt. Jag tror dock att det krävs mer, för vi behöver säkra att merparten av de anställda har en fast anställning. Det handlar bland annat om att man inte ska behöva gå mellan olika boenden eftersom det innebär en risk för dem man möter, men det handlar också om den enskildes arbetsvillkor - att kunna delta i ett arbetslag, att vara en del av teamet, att kunna utveckla jobbet. Det kan man inte göra om man är timanställd och går in och ut. Sedan vet jag att det finns enskilda som kanske vill ha det på det sättet, men de är inte i närheten av den stora andel som vi har i dag.

Vi ser alltså positivt på förslaget till initiativ. Vi ska läsa det under julhelgen och återkommer i januari med besked i finansutskottet, där jag tror att det hanteras just nu.

Anf. 12 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! Jag är jätteglad för det positiva beskedet.

Ni kristdemokrater har i ert budgetförslag ett förslag om vårdförmedling. Då är min fråga till Kristdemokraterna, fru talman, hur den här vårdförmedlingen ska kunna se till att det anställs fler inom hälso- och sjukvården. Vi har exempelvis extremt få vårdplatser, och det handlar om vi har för få anställda, specifikt sjuksköterskor. Hur har ni tänkt att den här vårdförmedlingen ska kunna stärka bemanningen? Det är ju det som är nyckeln.

Anf. 13 Acko Ankarberg Johansson (KD)

Fru talman! Tack för frågan, Karin Rågsjö!

Den nationella vårdförmedlingen tar inte sikte på den del som handlar om att förstärka sjukvården i sig. Det har vi andra förslag för att göra. Precis som ledamoten säger är det framför allt sjuksköterskor som är den stora bristen i dag. Det är därför man inte kan öppna fler avdelningar. Det är inte bristen på sängar eller rum, utan det är bristen på sjuksköterskor.

Den nationella vårdförmedlingen handlar om att vi trots den svåra situation vi har i dag - inte just nu men tidigare under hösten - hade ledig kapacitet lite här och där i landet. Eftersom patienterna inte vet var det finns ledig kapacitet - de kanske redan har väntat på sin höftledsoperation under lång tid och fått beslut om den, men i den egna regionen är det fullt - tycker vi att det ska finnas ett enkelt och tillgängligt sätt att få reda på att här finns en ledig operationsplats för mig, någon annanstans, och så väljer jag kanske att ta den eller att stå kvar i kön där hemma. Eftersom det inte finns någon information om var lediga platser finns är det omöjligt för patienter att göra det valet.

Vi vill ha en nationell vårdförmedling som siktar på patienterna.

Anf. 14 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Fru talman! Att ha en budgetdebatt denna december 2020 som till stora delar handlar om hälso- och sjukvård känns verkligen speciellt. Att socialutskottet därtill är det utskott som avslutar alla budgetdebatter kanske är en passande inramning av ett år som väldigt mycket har kommit att kretsa runt två utskott: socialutskottet och vårt ansvar för hälso- och sjukvårdsfrågor och finansutskottet med alla de stöd som snabbt har arbetats fram.

Fru talman! I detta nu är sjukvårdens resurser hårt ansträngda. Ord som att vårdens medarbetare är fantastiska hjältar riskerar att falla platt och kännas klichéartade, men jag vill verkligen understryka att jag ser det på det sättet. Jag är säkert inte heller ensam om att önska att jag kunde göra något mer handfast just nu i den akuta situationen för att hjälpa dem. Jag inser dock att det bästa jag kan göra är att hålla mig frisk och hörsamma alla restriktioner som finns om hur man bäst säkerställer att man inte drabbas av eller bidrar till smittspridningen. Det är i allra högsta grad på allvar. För sin egen, för våra äldstas - våra mest sköra - och för vårdpersonalens skull finns det inget annat att göra just nu än att göra allt för att inte få och sprida smitta.

Fru talman! Regeringen styr landet. Ja, orden från Coronakommissionen är klara och tydliga. Deras dom över hur Sverige svikit våra äldre och regeringens yttersta ansvar för detta är hård. Sverige klarade inte att hålla nere smittspridningen i inledningsskedet av covid-19-pandemin, och detta ledde till att fler äldre smittades och avled av pandemin.

Den övergripande strategin för att skydda de äldre misslyckades. Den svenska äldreomsorgen var oförberedd, och de anställda lämnades ensamma att hantera krisen. Att få en testningsstrategi på plats och få den utökade provtagningen att komma igång tog för lång tid. Besöksförbudet avseende äldreomsorgen borde ha beslutats tidigare. Regeringens åtgärder var sena och i flera avseenden otillräckliga. Jämförelser med våra grannländer visar att dessa agerade betydligt snabbare.

Fru talman! År 2021 måste nu präglas av att lagstiftning tas fram som säkerställer att omsorgstagarna i äldreomsorgen skyddas vid en pandemi och i andra extraordinära situationer. Regeringen måste ta de ansvar som Coronakommissionen anser att den brustit i på allvar.

Samtidigt som vår vårdpersonal kämpar för att upprätthålla den akuta vården av covid-19, men även annan intensivvård som för tillfället också är mycket hårt ansträngd, skjuts annan vård upp. Det kan vara onda höftleder och knäleder, men det kan också vara annat. Den så kallade vårdskulden växer. Så sker naturligtvis också i andra länder, men med en viktig skillnad: De har inte Sveriges urusla utgångspunkt.

Det är de senaste årens tappade kontroll över kösituationen som gör att konsekvenserna blir ännu värre.

Sverige har haft ett annat namn på vårdskuld tidigare, och det är vårdköer. Det är i grund och botten samma sak. Vårdköerna har vuxit under den rödgröna regeringen så illa att vi är sämst i Europa. För svenskar har det blivit något självklart att man står i vårdkö. Det vill vi moderater ändra på. Vi vill att det ska vara som i många andra länder där människor söker vård och får den utan att behöva vänta och inte som här där man per definition förbereder sig för väntan för att man bor just i Sverige.

Fru talman! Det kommer en tid efter coronan. Då måste fokus vara på att strukturerat arbeta för att komma i kapp de köer som må kallas vårdskuld eller vårdköer men som i grunden innebär samma sak: Människor får inte vård i tid, och deras symtom eller sjukdom riskerar att förvärras med både större individuellt lidande och större vårdinsatser. För detta måste också regeringen ta ett nationellt ansvar.

Om man vill bildsätta vårdskulden eller vårdköernas omfattning kan man säga att om alla människor som har fått sin operation inställd skulle ställa sig i ett led skulle det sträcka sig längre än från Stockholm till Sundsvall. Det ger en ganska stark bild av hur många människor det handlar om.

Regeringen måste ta sitt ansvar. Fyra av tio patienter väntar på sin operation och får den inte genomförd. Hittills i år har mer än 185 000 operationer ställts in.

Vi moderater föreslår att det tas fram ett nationellt gemensamt mål för när vårdskulden i form av de växande vårdköerna ska vara borta. Det behövs en nationell samling kring målet att ta bort vårdskulden. Patienten ska få vård inom lagstadgad tid.

Då måste man använda alla goda krafter som finns, och vi vill därför också att alla privata vårdföretag som har möjlighet och som uppfyller uppställda krav ska delta i arbetet med att beta av vårdskulden.

Fru talman! Vi moderater har under lång tid haft ett särskilt fokus på den svenska cancervården. Vi konstaterar att den fortsätter att vara präglad av socioekonomiska och regionala skillnader. Det vill vi göra någonting åt. Det här måste förändras. Det kan inte vara så att sex av tio kvinnor med bröstcancer inte får sin operation inom utlovad maximal väntetid och att fem av sex män med prostatacancer inte får sin strålbehandling inom maximal väntetid.

Jag skulle kunna dra en hel del statistik över hur våra cancerköer ser ut, men jag nöjer mig med att säga att de är långa, alldeles för långa, och att det är stor skillnad mellan våra regioner.

Jag vill också snabbt nämna att fokus under 2021 därtill måste vara på att säkra att alla får en jämlik tillgång till de nya, kraftfulla läkemedelsbehandlingarna.

Fru talman! Vi lägger in en krisbuffert i budgeten. Den kan användas för att stärka hälso- och sjukvården och för att stötta ekonomin för på så sätt att pressa tillbaka arbetslösheten när smittspridningen nu återigen tar fart och är mycket oroande.

Vi har i det budgetområde vi diskuterar lagt mer pengar än regeringen på ett antal områden, och jag vill kort nämna några.

Vi lägger drygt 1 miljard mer än regeringen på hälso- och sjukvård. Vi satsar 80 miljoner kronor mer än regeringen på barncancervården och omkring 600 miljoner mer än regeringen på cancervården. Därtill lägger vi stora resurser på ett annat område som vårt utskott har ägnat mycket tid åt under det här året, och det är socialtjänsten och utsatta barn.

Jag vill avsluta med att nämna några ord om detta. Det har funnits ett starkt, gemensamt arbete över alla de åtta partierna under detta år. Det har lett fram till att vi gemensamt har kunnat fatta beslut om de första lagarna som förändrar situationen för de utsatta barnen. Jag ser fram emot att vi under det kommande året kommer att arbeta än mer intensivt med dessa frågor.

Jag vill rikta ett varmt tack till alla mina kollegor i utskottet för ett mycket bra samarbete, inte minst beroende på att vi har en fantastisk ordförande som jag vill rikta ett särskilt tack till och önska god jul.

God jul också till alla våra medarbetare och till talmannen!

Anf. 15 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! "Regeringen har alltid det övergripande nationella politiska ansvaret även när det gäller frågor om tillgången till skyddsutrustning i vården och äldreomsorgen." Så står det i Moderaternas budget.

Regionerna skulle ha haft pandemilager. Det finns också nedskrivet. Men det fanns inga pandemilager i Stockholm, Skåne och Västra Götaland, och det är regioner där ni styr.

Är det inte regionernas skyldighet att ha pandemilager och inte bara fyra dagars lager? Det undrar jag, för det här blev det en katastrof. Exempelvis fick personalen i den här stora och väldigt drabbade regionen, Stockholmsregionen, göra egna små skydd av overheadpapper under de första veckorna. Det var en katastrof.

Hur ser moderaterna på detta med fördelningen av ansvaret för att de här lagren inte fanns?

Anf. 16 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Fru talman! Tack för frågan, Karin Rågsjö!

Jag tror att vi kan vara väldigt överens om att det är mycket som inte har fungerat under den här pandemin. Det var mycket som man var oförberedd på, och särskilt initialt drabbades en region väldigt hårt av smittspridningen, och det var Stockholmsregionen.

Jag måste säga att jag personligen på många sätt är imponerad över hur personalen och regionen tog sig an detta. De visade hela landet hur man kan jobba riktigt hårt och beslutsamt för att möta detta. Men allt gjordes inte rätt.

Jag vet att det från Karin Rågsjös sida alltid finns en intention att peka ut just de moderatledda regionerna och inte minst Stockholm. Jag tror faktiskt inte att det är speciellt fruktbart att göra så nu i den här situationen.

Vi kommer alla att få möjlighet att under de kommande ledigheterna läsa innantill och studera varje stavelse i Coronakommissionens utlåtande. Det var väldigt tydligt, tycker jag, i tisdags när det kom att man menar att regeringen styr och leder riket och att det var mycket som lämnades därhän. Fokus låg på regionerna i början, och man lät kommunerna falla undan och inte få det stöd och den hjälp som de behövde.

I detta är det viktigt att alla goda krafter hjälps åt. Därför skulle jag vilja fråga Karin Rågsjö hur hon ser att vi kan involvera fler vårdgivare i det här. Ser Karin Rågsjö, precis som vi moderater, att de privata vårdgivarna är viktiga att komplettera med för att vi ska klara av detta och rädda människor från att dö, vilket det ytterst faktiskt handlar om?

Anf. 17 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! Jag trodde att det var jag som skulle ställa frågorna här, men jag kan svara ändå.

Stockholmsregionen, som har en extremt nedbantad offentlig sjukvård sedan länge, har bett de privata vårdgivarna om hjälp. Hur många har rusat till? Not many, måste jag säga. Vi behöver en lag som de privata vårdgivarna är underställda. Det tycker jag.

Fru talman! Provtagningen i Stockholm i mars skulle riktas till personer på sjukhus och till äldre i särskilda boenden. Det var väldigt tydliga direktiv från Folkhälsomyndigheten om hur detta skulle gå till. Men här i Stockholm var det var inte självklart att boende med symtom skulle testas, utan här skulle avgörandet om vem som skulle testas göras av ansvarig läkare. Riktlinjerna avvek därmed helt från Folkhälsomyndighetens rekommendationer.

Ska inte regionerna i Sverige hörsamma rekommendationerna från myndigheterna? Ska myndigheterna behöva betala för regionernas tydliga misstag?

Anf. 18 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Fru talman! Det är tråkigt att Karin Rågsjö höjer tonen på det här viset. Jag tror att vi alla är väldigt bekymrade över de misstag som har skett och att alla är angelägna om att det här inte ska få ske igen.

Det var också en av anledningarna till att Moderaterna var angelägna om att få en neutral coronakommission på plats så fort som möjligt, för att vi ska kunna lära av de misstag som skett. Det har vi förhoppningsvis också gjort. Ett problem är att vi nu närmar oss en höst utan att ha på plats bland annat den pandemilag som vi precis har diskuterat. Det tror jag att vi är överens om.

Fru talman! Det oroar mig också att ledamoten Karin Rågsjö inte verkar känna till på vilket sätt de privata vårdgivarna faktiskt har varit behjälpliga i väldigt stor utsträckning. För det förtjänar de också ett varmt tack.

Anf. 19 Socialminister Lena Hallengren (S)

Fru talman! Tack, Camilla Waltersson Grönvall, för anförandet!

Villkoren i äldreomsorgen har diskuterats de senaste dagarna och har verkligen präglat debatten. Det har också, tycker jag, nästan låtit som en självklarhet att villkoren i äldreomsorgen nu måste förbättras. Det ställer alla mangrant upp på.

Det är en kvinnodominerad sektor. Jag vet inte vad Camilla Waltersson Grönvall tror; själv är jag ganska säker på att det spelar roll för vilka satsningar som har gjorts och inte har gjorts. Vi kan bara titta på vilka som deltar i den här debatten och diskuterar äldreomsorg.

Jag vill ställa en fråga till Camilla Waltersson Grönvall med anledning av hennes anförande. Om riksdagen i dag fattar beslut enligt det förslag som regeringen och samarbetspartierna lägger fram kommer kommunerna under nästa år att ha 4 miljarder till äldreomsorgen. Det är riktade medel men med mycket stor frihet.

Jag kommer att se fram emot uppföljningen av vad de 4 miljarderna används till. Och jag kan lova att jag kommer att hålla ett extra öga på mina partivänner, så att de verkligen använder de här resurserna där de styr till att ge fasta anställningar, till att ta bort delade turer och till att se till att kvaliteten verkligen förbättras.

Kan Camilla Waltersson Grönvall ge samma löfte för de kommuner där hennes partivänner i Moderaterna styr?

Anf. 20 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Fru talman! En av de positiva delarna i fråga om delbetänkandet som kom i tisdags är att jag är ganska övertygad om att vi med större intensitet kommer att diskutera just äldreomsorgen. Det är nödvändigt.

I Coronakommissionens rapport är det tydligt att nuvarande regering men också föregående regeringar inte har gjort det man har behövt göra. Jag vill dock påminna om att den föregående regeringen också var rödgrön. Vi har alltså haft sex år med socialdemokratiskt styre. Det är väldigt lätt att använda storvulna ord, men jag konstaterar att det har hänt väldigt lite.

Med anledning av det vill jag ställa en fråga tillbaka till socialministern. Det tillsattes en äldreutredning, som skulle titta på just äldres hälsa. Den lade den socialdemokratiska regeringen, under statsrådet Åsa Regnér, ned. Varför gjorde man det? Varför sa man att man från socialdemokratiskt håll skulle återkomma med förslag? Stefan Löfven gav också ganska starka löften om äldreomsorgen. Men av detta har det blivit intet. Det tycker jag är intressant.

Jag kan lova socialministern i fråga om att hålla koll på våra partikamrater kommer det nog att gälla oss allihop. Jag väljer nämligen att tro att det finns ett gemensamt intresse och engagemang hos alla när det gäller att förbättra vår gemensamma äldreomsorg.

Anf. 21 Socialminister Lena Hallengren (S)

Fru talman! Att diskutera äldreomsorgen kommer inte att räcka. Det har gjorts under lång tid. Jag ska naturligtvis tala om äldreomsorgen i mitt anförande. Det finns många åtgärder som har vidtagits och som kommer att vidtas.

Camilla Waltersson Grönvall! När kommissionen säger den här regeringen och tidigare regeringar är jag ganska säker på att man inte syftar på sex år tillbaka. Man talar i samma betänkande om decennier av underlåtenhet.

Jag hade en enda fråga, som jag tyckte var rak och tydlig, med anledning av Camilla Waltersson Grönvalls anförande. Det är ju det replikskiftet är till för. Jag ställer frågan igen, och det gör jag på förekommen anledning. Det finns moderatledda kommuner som i pandemins skugga passar på att lägga ned den kommunala hemtjänsten. De utökar inte alls resurserna utan drar tillbaka dem. De sänker skatten och tycker uppenbarligen att det är rätt sätt att stödja personalen som behöver bättre förutsättningar för att ge en god äldreomsorg.

Kan Camilla Waltersson Grönvall garantera att de moderatledda kommunerna nu kommer att använda sin del av alla tillskotten i budgeten till att just förbättra villkoren för dem som arbetar inom äldreomsorgen, det som kommissionen och alla andra är överens om?

Anf. 22 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Fru talman! Även om inte socialministern uppfattade mitt svar hoppas jag att alla andra gjorde det. Jag tyckte att jag var ganska tydlig. Men jag kan upprepa det om socialministern inte riktigt uppfattade det. Det är klart att vi alla har ett ansvar för att se till att satsa den kommande tiden. Vi ska inte bara prata utan också satsa för att det ska hända saker inom vår äldreomsorg.

Det är precis som vanligt. Att det alltid är någon annans fel har blivit lite av ett signum för vår socialminister. Att vara socialminister innebär också att ta ett stort ansvar för just äldreomsorgen. Man har ansvar för att se att det som behöver ske inte har skett under de sex år som regeringen har haft ansvaret.

Vid de medieframträdanden som vi har sett har det alltid varit någon annans fel. Det är regionernas fel, det är kommunernas fel och det kan vara andras fel. Men det är inte regeringens och inte socialministerns fel. Jag tror att det är läge att ta ansvar.

Anf. 23 Clara Aranda (SD)

Fru talman! Det är en konstig tid vi befinner oss i. Coronapandemin håller oss i ett järngrepp, och vi vet inte hur framtiden kommer att utformas. Vi kan bara ta en dag i taget.

I politiken fortsätter covid-19-pandemin att dominera. Andra sakfrågor får av självklara skäl inte samma prioritet. I dag väljer jag dock att styra om prioriteringsordningen en liten stund och riktar inledningsvis fokus åt ett annat håll. Jag vill lyfta upp några valda satsningar i vårt budgetalternativ.

Jag tänkte inleda med att prata om kvinnors hälsa och det faktum att den svenska hälso- och sjukvården inte kan betraktas som jämställd. Kvinnor och män ska erbjudas en likvärdig och kvalitativ vård, oberoende av huruvida mottagaren av vården är man eller kvinna. Så är det inte i dag. Därför måste vi våga fråga oss varför de medicinska åtgärderna skiljer sig åt.

Vi behöver också ifrågasätta varför exempelvis enbart en minoritet av alla läkemedelsstudier har inkluderat kvinnor. Det är något som i sin tur har lett till att kunskaperna om kvinnors biologi är avsevärt lägre än kunskaperna om mäns biologi.

Det finns många exempel som påvisar ojämlika förhållanden mellan män och kvinnor, både inom vården och inom forskningen. Forskning om kvinnosjukdomar är i dag inte ett prioriterat område. Det är också svårt för forskare att få anslag. Därför menar Sverigedemokraterna att forskning om kvinnosjukdomar tydligt ska lyftas fram som en prioriterad fråga. Av den anledningen vill vi också se ett nationellt forskningsprogram om kvinnors hälsa.

Arbetet med kvinnors hälsa måste få högre prioritet. Den ojämlika vården mellan kvinnor och män måste granskas och analyseras noga för att vi ska kunna få till en förändring.

Fru talman! Jag vill också lyfta upp frågan om livmoderhalscancer. Trots att Sverige har ett omfattande screeningprogram drabbas 550 kvinnor av livmoderhalscancer varje år, och drygt 150 kvinnor avlider årligen av den cancerformen. Det innebär att en kvinna dör av livmoderhalscancer varannan till var tredje dag.

Livmoderhalscancer är den första cancerform som Världshälsoorganisationen har en målsättning om att utrota. Det är ett globalt mål om total eliminering av livmoderhalscancer. Det har också lett till att flera länder runt om i världen har startat ambitiösa utrotningsprogram. Eftersom det är ett virus som ligger bakom i stort sett all livmoderhalscancer kan vaccination och screening med gynekologisk cellprovskontroll användas.

Kvinnor som får vaccin mot humant papillomvirus, HPV-vaccin, skyddas mot livmoderhalscancer i upp till 90 procent. Vi menar därför att kvinnor som genomför sin första screening vid 23 eller 26 års ålder ska erbjudas HPV-vaccination och screening, oavsett var i landet man bor. Därför behöver vi ett nationellt initiativ för att utrota livmoderhalscancer, och staten måste säkerställa att detta kan genomföras genom att täcka regionernas kostnader för detta.

Om vi får upp deltagandet i cellprovskontroller nationellt och samtidigt vaccinerar fler unga mot HPV-viruset kan livmoderhalscancer elimineras på sikt, och liv kommer att kunna räddas. Med ett nationellt program kan det ske inom en period på fem år.

Fru talman! Den psykiska ohälsan är en av vår tids största folkhälsoutmaningar och var det också långt innan covid-19-pandemin drabbade oss. Isolering, ofrivillig ensamhet och ekonomisk sårbarhet är exempel på tillstånd som förstärks under pandemin.

Behovet av en rikstäckande funktion i form av en stödlinje för personer med psykiska besvär och självmordstankar fanns innan pandemin, och efterfrågan har ökat betydligt under pandemin och kan förväntas öka än mer efter den här krisen. Sverigedemokraterna har aldrig ifrågasatt behovet av en rikstäckande stödfunktion. För oss är det självklart att den funktionen ska finnas, och vi har tydligt stått upp för och har belyst vikten av att ta ett nationellt ansvar i frågan.

Visst hade det varit bra om vi hade haft en nationell stödtelefon nu i ett läge där många sitter isolerade och ensamma, där oron växer och där risken för försämrad psykisk ohälsa ökar. I stället väntar vi nu på att Folkhälsomyndigheten ska utreda ett uppenbart behov.

Fru talman! Coronapandemin är även i fortsättningen en prioriterad fråga och kommer säkert också att vara det en lång tid framöver. De senaste dagarna har vi än en gång påmints om och blivit skakade av de fruktansvärda brister som framkommit inom äldreomsorgen under pandemin. De kan i huvudsak hänvisas till sedan tidigare kända strukturella problem inom äldreomsorgen. Det är återkommande, och pandemin har verkligen belyst brister som vi måste ta med oss i arbetet med att bygga framtidens hälso- och sjukvård och morgondagens äldreomsorg.

Smittspridningen i samhället och aktuella frågor om pandemin kommer att fortsätta vara en del av det dagliga arbetet, inte minst i socialutskottet. Det gläder mig att vi under denna mycket speciella tid har kunnat samarbeta väl och enas om viktiga förslag.

Jag vill avslutningsvis tacka utskottet för ett gott samarbete och önska samtliga en god jul och ett gott nytt år.

Anf. 24 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! Det har fortsatt att applåderas från balkongerna. Den personal som har gjort en extrem insats under hela 2020 har blivit synliggjord för det de gör: räddar liv och tar hand om de äldre. Vänsterpartiet instämmer i hyllningarna, men vi menar att vårdanställda och de inom omsorgen ska få bättre arbetsvillkor, löner och arbetsmiljö i stället för ett tomt tack. Vi ska vara stolta över den vård och omsorg som vi har i Sverige. Vi ska värna den, inte privatisera och låta marknaden ta över den.

Återigen vill jag påminna om att det inte är staten och Stefan Löfven som ansvarar för själva vården ute i regionerna. Det gör exempelvis Moderaterna och Kristdemokraterna som styr 13 regioner och Centern som är med och styr 19 av 21 regioner. Jag tycker att vi ibland ägnar oss för mycket åt ett "blame game". Väljarna där ute förtjänar inte det. Man måste se sin egen del i det som sker. Detta är allas ansvar. Ansvaret finns hos alla partier, nuvarande och tidigare regeringar, regioner och kommuner.

Fru talman! Nedskärningar och privatiseringar har lett till en underdimensionerad sjukvård och äldreomsorg med brist på personal, utrustning och skyddskläder. Det har vi fått betala dyrt för under covid-19. Sjukvården har behövt ställa om och fokusera helt på de patienter som har drabbats hårdast av covid-19.

Det har inneburit svåra prioriteringar där operationer och behandlingar som inte har varit livsavgörande har ställts in. Nu ställs de in igen. Om vi hade haft en sjukvård med mer luft i systemen, fler anställda och fler vårdplatser skulle utgångsläget ha varit bättre läge. Just nu har vi lägst antal vårdplatser per capita inom EU. Detta har pågått sedan början av 2000-talet. Det är inget nytt. Det kom inte i år.

Nu borde, fru talman, långsiktiga satsningar på personal, löner, villkor och kompetensutveckling vara självklara även efter covid-19. Vänstern vill se långsiktiga satsningar på vården och omsorgen. Det är ett måste. I vårt budgetförslag har vi ökade satsningar på sjukvården och i synnerhet i regioner med stor glesbygd. Det behövs en nationell strategi för att skapa tillräckligt många vårdplatser utifrån demografiska behov och krisberedskap.

Regionerna ser olika ut och har olika ekonomiska förutsättningar. Regioner med stor avfolkning och med många fattigpensionärer har svårt att satsa mer pengar. Andra regioner spenderar mycket pengar på konsulter eller på extremt bra villkor för nätläkarbolagen, dessa golddiggers.

Fru talman! Fram till 2026 beräknar man att det behöver nyrekryteras cirka 118 000 personer bara för att behålla samma nivå på vårdens tjänster som i dag. Man behöver en långsiktig utbildningsplan för att utbilda alla dem som kommer att behövas inom vården och omsorgen.

Pandemin slår hårt mot det psykiska måendet. Redan innan pandemin såg vi en ökad psykisk ohälsa. För alla dem som behöver en stärkt psykiatri under pandemin gör vi förstärkningar.

Tänderna är verkligen en klassmarkör, fru talman. Vänsterpartiet vill införa ett kraftigare högkostnadsskydd i tandvården. Förslaget innebär att alla kostnader över 2 000 kronor subventioneras fullt ut under en tolvmånadersperiod. Detta är en klassfråga och en fråga om anständighet.

Reformen kostar i runda slängar lika mycket som rutbidragen. Antingen satsar staten på att de som har det allra bäst får hjälp med att hänga upp kristallkronan, skruva ihop möblerna eller vakta huset, eller så satsar man på jämlikhetsreformer som denna.

Man kan skapa ett samhälle där även den som har en undersköterskelön inte undviker tandläkaren för att slippa en ekonomisk katastrof. Man kan ha ett jämlikt samhälle.

Fru talman! Borde vi ha förstått att äldreomsorgen som varit på svältgränsen så länge skulle bli en dödsfälla för så många äldre äldre? Ungefär hälften av de avlidna i covid-19 är just äldre från äldreboenden. De är lätta offer för ett farligt virus i en äldreomsorg som inte var rustad utan nedrustad.

En person med insatser enbart från hemtjänsten möter i genomsnitt 15 olika personer under 14 dagar. Så såg det ut innan covid-19. Tänk er själva att ha 15 personer springandes hemma!

Andelen personal som följde korrekta hygienrutiner uppgick till 55 procent före covid-19. Detta är en arbetsgivarfråga, och det ser inte särskilt bra ut. Det är först nu när covid-19 har kommit in i äldreomsorgen som man kan höra väldigt upprörda röster. Plötsligt ropar alla partier på fast anställning. Det känns väldigt bra för oss i Vänsterpartiet.

Intresset för förbättrade arbetsvillkor för den stora grupp som arbetar inom äldreomsorgen är också på topp just nu. Jag hoppas att det fortsätter även efter covid-19, för det är viktigt. Det här är en fråga som vi tillsammans måste driva. Vi kan inte bara släppa den efter att covid-19 är över och vi alla har fått vaccin. Det är viktigt att förbättra arbetsmiljön och arbetsvillkoren samt att säkerställa att personal får utbildning och vill stanna kvar inom äldreomsorgen.

Men fortfarande smittas äldre på äldreboenden, fru talman. Det saknas fortfarande skyddsutrustning, och fortfarande vimlar det av timanställda. Jag hoppas att de äldre den här gången får en bedömning av en läkare på plats, inte en som via mobil ordinerar palliativ vård. Det är ovärdigt. Det är de som byggde vårt land som inte fick dessa besök. Det är väl ändå regionernas ansvar.

Fru talman! Personalen är nyckeln till möjligheten att ha hög kvalitet inom äldreomsorgen. Därför har Vänsterpartiet i dag lagt ett utskottsinitiativ i finansutskottet om att regeringen skyndsamt ska återkomma till riksdagen med förslag om ökade resurser till äldreomsorgen. Medlen ska användas för att höja kvaliteten inom äldreomsorgen genom ökad bemanning och omvandling av visstidstjänster till tillsvidaretjänster. Nu finns det full access till det här i finansutskottet. Vi hoppas förstås att detta kan bli verklighet genom oss tillsammans.

Det krävs trygga fasta anställningar på heltid, ökad personaltäthet och satsningar på fortbildning. Det ska vara frivilligt med delade turer, och man ska få betalt hela dagen. Stärkt medicinsk kompetens är superviktigt. Det ska finnas sjuksköterskor och läkarkontakter på plats. Människor ska få ha en utvecklande fritid och sociala aktiviteter. Det borde vara de äldres tur nu. Det tycker vi, och jag hoppas att ni andra tycker detsamma.

Fru talman! Ska sexåringar lära sig simma oavsett var de bor, oavsett om de bor på Järva eller i Lomma? Det tycker vi. Vi vill ha fri simskola för sexåringar och förebyggande verksamhet. Detta är att satsa förebyggande.

Människohandel och prostitution går hand i hand. Här behöver vi satsa. Vänsterpartiet vill se ett nationellt resurscentrum mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål. Ingen kvinna ska under slavliknande förhållanden hamna i Sverige och utnyttjas.

Alla vill ha ett jobb att gå till och en löning som trillar in i slutet av månaden. Man vill kunna köpa skridskor till barnen och ställa vettig mat på bordet. I en tid då många, speciellt från partierna till höger, kallar sjukpenning för bidrag i stället för försäkring är förstås försörjningsstöd extra känsligt. Att skylla sig själv-syndromet får inte bli normen, men det har blivit det i ett samhälle där så många inte fattar att man plötsligt kan bli sjuk och utförsäkrad. Plötsligt kan man bli fattig, helt enkelt.

Vi tycker att barnen inte ska straffas för att mamma inte klarar sig trots sitt jobb eller kanske har blivit utförsäkrad av Försäkringskassan, vilket i dag tyvärr är väldigt vanligt. Vi vill därför höja anslaget till riksnormen för försörjningsstöd. Barn ska inte straffas för föräldrars tillkortakommanden. Barn ska inte känna sig mindre värda än andra barn. Kanske mammas lön från fyra rutjobb hemma hos von Schnabel och andra inte räcker till, fast mamma anstränger sig väldigt. Jag tror att vi har råd med anständighet.

Till alla er som jobbar hela julen inom vården och omsorgen: Det är många som kommer att backa era krav på en vettig arbetsmiljö och vettiga löner. Sverige kan bättre.

Jag vill passa på att tacka hela utskottet, som har jobbat så bra ihop, för ett gott samarbete. Jag tycker det, fast jag ibland har en hård ton. Vi har gjort väldigt mycket tillsammans, mer än vad jag någonsin trodde. Jag vill önska både er och personalen här, som sliter med oss, en god jul och ett gott nytt år. Vi får hoppas att vi alla kan vandra ut härifrån väldigt vaccinerade den sista juni, hör ni!

Anf. 25 Sofia Nilsson (C)

Fru talman! Jag instämmer i Karin Rågsjös analys att alla verkligen behöver hjälpas åt under pandemin. Jag instämmer också i Karin Rågsjös mening att vi inte ska ägna oss åt något "blame game" och peka finger. Ändå är det precis det som Karin Rågsjö gång på gång ägnar sig åt genom att peka finger och utpeka privata företag inom vård och omsorg som golddiggers som inte ställer upp. Jag tycker att detta är en felaktig bild, och jag vänder mig starkt emot den. Jag tror inte att Karin Rågsjö är uppdaterad kring vad de privata vårdföretagen gör. Som upplysning vill jag därför meddela att till exempel Aleris och Proliva har snabbutbildat personal och lånat ut till exempelvis Region Stockholm för att underlätta situationen. Sophiahemmet utbildar personal i rasande fart för att kunna avlasta och underlätta situationen.

Min fråga till Karin Rågsjö är hur hon anser att Vänsterpartiets argumentation bidrar till denna typ av goda initiativ och samarbete som finns.

Anf. 26 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! Jag tackar Sofia Nilsson för frågan. Som alla vet är vi emot vinster i välfärden, men vi är inte emot själva bolagen.

Jag bor i en region där det finns väldigt många privata aktörer. Det har inneburit en stark fragmentisering av vården. Vården i Stockholmsregionen, som är den region som har mest privata utförare, både inom äldreomsorg och inom vård, har blivit väldigt tudelad. Den hänger liksom inte ihop.

Vad vi har sett under pandemin är att det här inte längre funkar. Det är inte så att jag bara säger det rakt ut i luften, utan det är personal anställd i den offentliga vården i Stockholm som säger det. Den offentliga vården blir på något sätt ursköljd, för det är så många som tas ifrån den offentliga vården och landar i den privata vården. Visst gör de insatser. Men nu är det också så att Region Stockholm uttryckligen har bett de privata vårdgivare som finns att hjälpa till i det extremt akuta läge som råder. Det har inte funkat så bra. Det är inte så många som kommer skyndande till akutsjukhusen och till avdelningarna.

Jag tycker att det här är ett problem. Jag har inga problem med privata vårdgivare, men vården måste hänga ihop. Vården måste fungera i en region. Det gör den inte längre i Stockholmsregionen, vilket jag är ytterst bekymrad över.

Ja, jag kallar nätläkarbolagen för golddiggers. Det gör jag eftersom de i den här regionen har sett till att få över patienter exempelvis genom en väldigt speciellt konstruerad app. Det har varit mycket skriverier om det. Man har fått över patienter från vårdenheter och vårdcentraler till sin egen verksamhet. Det finns svart på vitt om det.

Jag tycker att man ska hjälpas åt. Jag tycker inte att man ska fokusera på den vinst man kan krama ut.

Anf. 27 Sofia Nilsson (C)

Fru talman! Jag tackar Karin Rågsjö för svaret.

Jag tycker fortfarande att det är väldigt synd att Vänsterpartiet ständigt ägnar sig åt detta peka finger-beteende. Återigen: I pandemin har vi faktiskt sett privata företag som gått före, exempelvis inom äldreomsorgen. Ett av dem var först ut med att införa munskydd och se till att både skydda personalen från att föra in smittan och skydda de äldre från att bli smittade. Därför tycker jag att det är väldigt tragiskt när man hela tiden håller på och pekar finger åt de privata.

Vad gäller det som Karin Rågsjö tog upp i sitt svar angående att den offentliga vården blir ursköljd för att personal flyr den tycker jag att det hade varit snyggt av Vänsterpartiet att svara på hur man i så fall ser till att stärka den offentliga vården, så att personal väljer att stanna kvar. Någonstans finns problem som gör att man väljer den privata sidan.

Anf. 28 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! Nu är det ju så att det har varit en väldig rush på vårdval i just Stockholmsregionen. Jag kanske låter som helt fixerad vid Stockholm, men detta är sant. Det har också skett en väldig nedbantning av den offentliga vården i Stockholmsregionen. Det kan personal berätta om - läkare, sjuksköterskor och undersköterskor. Det har länge varit underbemannat i Stockholmsregionen, och det har förts en väldigt dålig personalpolitik.

Jag tycker att man ska höja lönerna, ge människor bättre villkor och anställa fler, så att det helt enkelt blir en anständig vård. Stockholmsregionens problem just nu ser ut som de gör för att det inte fanns någonting att utgå från - det fanns för få anställda redan när pandemin drog igång. Jag tycker att detta är superviktigt.

Jag är helt övertygad om att det finns massor av privata vårdgivare som gör ett jättebra jobb. Men vinsterna är fortfarande en jättefråga, tycker jag.

Anf. 29 Kristina Nilsson (S)

Fru talman! Jag är oerhört stolt och tacksam över vad mina tidigare kollegor, nämligen personalen inom sjukvården och äldreomsorgen, presterar, inte bara nu under pandemin utan 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan året om. Ni är verkligen fantastiska!

Den här debatten ska handla om statens budget för nästa år. Precis som Karin Rågsjö hoppas jag att det året kommer att se avsevärt annorlunda ut än vad det här året har gjort.

Budgeten omfattar väldigt mycket. Här ingår hälso- och sjukvård, folkhälsa, funktionshinderspolitik, äldreomsorg och politik för sociala tjänster. Den omfattar även anslag till våra myndigheter. De nämner vi sällan i våra debatter. Det är Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten och Läkemedelsverket med flera. De viktiga funktioner som våra myndigheter har. De har blivit lite publika i och med den situation som råder med anledning av pandemin.

Jag vill också passa på att nämna att det har presenterats tolv extra ändringsbudgetar under det gånga året för att bekämpa just pandemins skadeverkningar. Jag tänker precis som en tidigare ledamot i debatten inte ägna pandemin den största delen av mitt anförande i dag. Den tror jag att vi kommer att fortsätta att ha i fokus i många och långa debatter framöver.

Som socialdemokratisk ledamot är jag otroligt stolt över den här budgeten, som är den mest omfattande jag sett på decennier. Jag kan faktiskt inte minnas att det här utgiftsområdet någonsin, vad jag har lyckats hitta i mina tillbakaforskningar, har haft någon budget som varit mer omfattande än den här.

Det säger sig självt att det inte går att lyfta fram alla enskilda satsningar som görs på alla de politikområden jag nämnde inledningsvis, utan jag väljer att göra några nedslag.

Jag börjar med hälso- och sjukvården. Här tillför regeringen och samarbetspartierna generella statsbidrag som är de största som någonsin har tillförts. Det är viktigt att det är generella tillskott, eftersom det naturligtvis är stor variation mellan regioner och kommuner i vad pengar behöver användas till och på vilket sätt. Här vill jag betona det oerhört viktiga ansvar som de lokala företrädarna har i regioner och kommuner att använda resurserna smart och bra.

Primärvården är en av mina hjärtefrågor. Den har debatterats de senaste 20 åren. Nu äntligen känner jag att det görs stora satsningar på primärvården - kombinerat med att ett första steg i en primärvårdsreform.

När det gäller cancervården behöver tillgängligheten verkligen öka. Vi måste jobba med att minska de regionala skillnaderna. Vi måste hantera det uppdämda vårdbehov som finns efter covid-19. Hela vårdkedjan behöver stärkas i cancervården.

Det är samma när det gäller ambulanssjukvården. Personer som har behov av akutsjukvård har ofta också behov av ambulans. Vårdkedjan måste hänga ihop, och kompetensen måste finnas.

Vi behöver stärka förlossnings- och kvinnosjukvården. Den redan pågående satsningen för att stärka detta är stor, och den kommer att fortsätta och öka. Jag är glad att frågan om jämställdhet inom hälso- och sjukvården lyfts upp i debatten. Det talar vi absolut inte tillräckligt ofta om.

Vi vill bekämpa den psykisk ohälsan. Det är ett prioriterat område för regeringen och samarbetspartierna. Den problematiken känner vi väl till. Den har ökat under en längre tid, och den kommer att öka ytterligare i den situation som vi har.

De senaste dagarna och alltsedan pandemin inleddes har ett enormt fokus legat på äldreomsorgen. Jag välkomnar verkligen att alla har visat ett större intresse än någonsin för äldreomsorg. Om vi tittar tillbaka på våra tidigare utgiftsområdesdebatter har äldreomsorgen verkligen inte fått stå särskilt mycket i fokus.

Efter att ha ägnat större delen av mitt yrkesverksamma liv åt att jobba ute i äldreomsorgen med de gamla, och därmed följt den politiska debatten, kan jag konstatera att vi nu äntligen börjar debattera det som är det allra viktigaste. Äldreomsorg med hög standard och av god kvalitet måste få kosta mer pengar.

Därför är jag stolt över att regeringen tillför 4 miljarder just till äldreomsorgen. Det är som jag har sagt i i stort sett samtliga debatter: Ingen omsorg är bättre än den omsorg personalen förmår prestera där ute i det särskilda boendet eller hemtjänsten. Det handlar om arbetsvillkor, arbetsmiljö, kompetens, ledning och sist men inte minst att man är tillräckligt många. Därför förväntar jag mig att de kommunala beslutsfattarna snarast börjar jobba med det nu, för pengar finns. Men det kommer att behövas mer pengar.

Äldreomsorgslyftet som regeringen presenterat innebär att 10 000 personer har möjlighet att utbilda sig. I vilket annat yrke tolereras det att helt outbildad personal arbetar? Jag är glad över att många kommuner redan tagit detta till sig och satt igång med utbildningarna.

Undersköterska ska bli en skyddad yrkestitel. Det är ett sätt att säkerställa att arbetsgivarna kan känna sig trygga med personalens kompetens när den anställs, och vårdtagarna kan känna sig trygga med en tillräcklig kvalitet i sin omvårdnad.

Regeringen inför ett statsbidrag för att främja ett hållbart arbetsliv i vård och omsorg. Det behövs verkligen. Nu kan vi börja förbättra arbetsmiljö och arbetsvillkor.

Jag vill också nämna forskning inom äldrevårdens område. Vi behöver få fram evidensbaserade metoder kring vad som är best practice när man tar hand om äldre. Det handlar om hur skador och sjukdomar kan förebyggas långt upp i åldrarna och hur äldre kan rehabiliteras på bästa sätt.

Det arbete som pågår med att ta fram en fast vårdkontakt i hemtjänsten och en fast läkarkontakt i primärvården är också väldigt viktigt för våra äldre.

Fru talman! Sammanfattningsvis är jag oerhört stolt över att den socialdemokratiskt ledda regeringen tillsammans med sina samarbetspartier nu lägger fram en oerhört stark budget på riksdagens bord. Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Anf. 30 Sofia Nilsson (C)

Fru talman! Vi befinner oss i en prövningens tid. Coronapandemin som finns i landet har på ett eller annat sätt berört oss alla.

Vissa kanske har blivit drabbade och sjuka själva. Andra kanske har en mamma eller pappa, vän eller anhörig, mormor eller morfar som avlidit i sviterna av covid-19. Andra har i hög grad drabbats genom att de arbetar inom vården, i äldreomsorgen, hemtjänsten eller intensivvården.

Pandemin har slagit skoningslöst mot landet med dödstal på över 7 600 personer fram till i dag. Inte minst har smittan slagit hårt mot våra äldre. Nästan nio av tio som avlidit var 70 år eller äldre. Drygt en fjärdedel hade hemtjänst. Nära hälften bodde på särskilt boende. Bakom varje siffra finns en individ, en person som har lämnat oss för tidigt, där finns en familj eller nära anhörig som har mist sin livskamrat.

Fru talman! Det som inte fick hända, det hände. Smittan tog sig in på våra särskilda boenden och resulterade i otäckt höga dödstal.

De berättelser som vi fått ta del av handlar om hur äldre inte har fått en individuell bedömning, inte fått syrgas, hur anhöriga inte har kunnat vara med i livets slut, och hur vårdpersonal upplever att de har blivit lämnade vind för våg utan att veta exakt hur de ska kunna hantera situationen. Det är både ovärdigt och upprörande.

Precis som i våras ser vi nu hur smittspridningen är på en väldigt hög nivå och hur den återigen har tagit sig in på våra många äldreboenden. Här måste nu regeringen på allvar ta sitt ansvar och vara självkritisk för att kunna dra rätt slutsatser och vara handlingskraftig framåt.

Precis som både IVO:s granskning och Coronakommissionen pekade på så måste landets äldreomsorg stärkas på många plan. För krisen är långt ifrån över. Vi måste fortsatt göra allt vi kan för att se till att sjukvården och äldreomsorgen har de resurser och verktyg som krävs, både nu och på lång sikt.

Fru talman! Den budget som vi i dag debatterar har i hög grad påverkats av pandemin. Det är en budget där äldreomsorgen och sjukvården får miljardtillskott. Totalt handlar det om nästan 20 miljarder till välfärden.

Jag kan säga att det är med stolthet som jag och Centerpartiet är med och lägger fram denna budget eftersom det är en av de största satsningarna på svensk äldreomsorg någonsin. För om det är något område där vi verkligen ser att vi måste satsa i pandemins spår, så är det just äldreomsorgen.

För även om situationen många gånger just nu känns nattsvart och kritiken från IVO och Coronakommissionen är både skarp och tung måste vi ta sikte på att rikta in oss på åtgärder som har effekt både här och nu och på lång sikt.

Budgeten för 2021 innebär som sagt mycket stora satsningar på Sveriges kommuner och regioner. Det handlar bland annat om generella statsbidrag, stöd till hanteringen av uppskjuten vård och kraftfulla förstärkningar av äldreomsorgen. Men i budgeten finns även stora och viktiga satsningar för psykisk ohälsa samt förlossningsvård och kvinnors hälsa.

Fru talman! Ansvaret vilar nu tungt på oss alla att lägga grunden för en äldreomsorg med hög kvalitet och trygghet. Förutom ett generellt lyft på 4 miljarder får kommunerna nya bidrag till utvecklingen av den lokala demensvården, vilket är en välkommen satsning.

Under det här året har vi fått ta del av kritik och brister inom äldreomsorgen som har skakat om många i grunden. En av de allvarligaste bristerna handlar om att äldre inte har fått en individuell medicinsk bedömning på särskilda boenden. Denna kritik är mycket, mycket allvarlig och något vi måste vidta åtgärder mot på en gång.

Att man får en individuell medicinsk bedömning är en lagstadgad rättighet, och att frångå det är något som vi absolut inte kan acceptera. För att säkerställa detta krävs hårt arbete. Dels krävs ett bättre samarbete och en samordning mellan kommun och region, dels, och framför allt, handlar det om att det måste finnas läkare att tillgå i regionerna för kommunerna.

Här behöver vi göra åtgärder både på kort och på lång sikt. Här ser vi i Centerpartiet primärvårdsreformen och målet om fast läkare och nära vård som viktiga komponenter. Just nu rullar vi ut en primärvårdsreform som syftar till att alla ska få en fast läkare och att vården ska bli tillgänglig både digitalt och fysiskt.

Just en fast läkarkontakt är många gånger avgörande för att vi ska kunna erbjuda en trygg och säker vård för våra äldre. Att känna sin läkare vid namn och att veta att han eller hon känner en själv skapar trygghet för både de äldre och deras anhöriga och lägger grund för en bra bedömning och planering av vården.

Men den medicinska bedömningen och den medicinska kompetensen i äldreomsorgen handlar inte bara om läkare. En minst lika viktig kategori av personal för just medicinsk bedömning är våra sjuksköterskor, som många gånger utgör basen för kommunernas hälso- och sjukvårdsinsatser inom äldreomsorgen.

Just nu satsar vi kraftfullt på stöd till utbildning och på att lyfta vårdyrkena. Den kritik som Coronakommissionen framför handlar bland annat om bristande medicinsk kompetens och utrustning på särskilda boenden. Här spelar som sagt sjuksköterskorna en viktig roll.

Kommissionen pekar på att som huvudregel bör en sjuksköterska finnas tillgänglig på varje särskilt boende dygnet runt under veckans alla dagar. Om vi ska klara detta bemanningsmål som kommissionen lägger fram måste vi göra mer för att fler sjuksköterskor ska vilja arbeta inom äldreomsorgen. Vi måste få fler att utbilda sig, och vi måste få fler att vidareutbilda sig till specialistsjuksköterska. Här finns stora satsningar i årets budget.

Bristen på sjuksköterskor är något som Centerpartiet har uppmärksammat tidigare och där vi har lagt fram en lång rad med förslag på åtgärder under många år. Bland annat kan man nu, tack vare fjolårets satsning i budgeten, få betald utbildning till specialistsjuksköterska. Det är någonting som har stor betydelse även nu.

Avslutningsvis vill jag lyfta fram Äldreomsorgslyftet, som handlar om en satsning på 2,2 miljarder under 2020 och 2021 och som riktar sig till vår viktiga personal som finns inom äldreomsorgen dygnets alla timmar och veckans alla dagar.

Äldreomsorgslyftet syftar till att förbättra personalförsörjningen och göra det mer attraktivt att söka jobb inom äldreomsorgen. Denna satsning syftar också till att stärka kompetensen inom vård och omsorg genom att ge ny och befintlig personal möjlighet att genomgå utbildning till vårdbiträde eller undersköterska på betald arbetstid. Det är en satsning som på lång sikt kan höja kvaliteten inom äldreomsorgen från grunden.

Det finns väldigt många fler satsningar i den budget som vi presenterade tillsammans med Liberalerna och regeringen. Men med tanke på den pandemi som vi befinner oss i och de brister som uppmärksammats inom äldreomsorgen valde jag att uppehålla mig kring just äldreomsorgen under dagens debatt.

Med de historiskt stora satsningar som vi nu gör på kommuner och regioner lägger vi en bra ekonomisk grund för att påbörja de förbättringar som så väl behövs.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Anf. 31 Barbro Westerholm (L)

Fru talman! Det är en stor del av budgeten inom det sociala området som vi diskuterar i dag, 102 miljarder, och behoven är sannolikt mycket större än så.

Jag vill lyfta fram det vi liberaler är glada över att ha fått med: att timpenningen och schablonen för den personliga assistansen har höjts. Det innebär mer i plånboken för dem som arbetar med detta men också möjlighet till mer arbetsledning, kompetensutveckling och så vidare. Det är inget enkelt jobb att arbeta som assistent.

Det här är en fråga som startade i Socialstyrelsen i början av 80-talet, då Karl Grunewald var så tydlig med att människor med funktionsvariationer ska kunna leva liv som alla andra.

Det har också kommit pengar till ambulanssjukvården. Jag, som isolerade mig som lydig 70-plussare på vår skärgårdsö i Stockholms extrema glesbygd, kan vittna om hur viktig ambulanssjukvården är. Den räddar liv.

Vi gläds också åt god och nära vård, som är väldigt nära den husläkarreform som vi i Liberalerna började driva på 70-talet. Detta kan ge en nära vård, en kontinuitet och en tillfredsställelse hos dem som söker vården men också hos dem som arbetar i den. Det skapar också förutsättningar för kontinuiteten, som betyder mycket för arbetsglädjen.

Jag som jobbar så mycket med äldrefrågorna gläds naturligtvis åt den här budgeten. Det var också någonting som vi började arbeta med under min tid i Socialstyrelsen. Det var inte värdigt att sluta sitt liv i tolvbäddsrum i långvården. Man måste kunna få leva så länge som möjligt i det egna hemmet, och om hemmet är för opraktiskt måste man kunna få leva i en lägenhet - det vi i dag kallar för särskilda boenden.

I sammanhanget måste vi dock komma ihåg att det här är en stor och växande generation där det kanske är 7-8 procent som behöver omfattande insatser och hjälp med sitt dagliga liv. Alla de andra utgör en resurs i samhället. I förra veckan kom en utredning om hur vi tar bättre vara på den seniora arbetskraften i vårt samhälle. De är så viktiga, och det är viktigt att de finns kvar i arbetslivet - de som vill och kan - för att vi ska ha råd med den välfärd som vi i socialutskottet diskuterar här i dag.

Jag är därför väldigt glad över Äldreomsorgslyftet och att man inom ramen för sin tjänst kan få lära sig mer så att man kan gå från biträde vidare till undersköterska och kanske också vidare till att bli sjuksköterska. Det är viktigt att man får den möjligheten. Vi har också de andra pengarna som är avsatta - 4 miljarder till äldreomsorgen.

Jag har fått en djupare insikt i hemtjänst och hemsjukvård nu under den utredning som jag har lett. Det ser oerhört olika ut över landet. Vi beskriver nu - och det beskrivs i samband med Coronakommissionen - all bedrövlig verksamhet som finns. Men det finns också väldigt bra verksamhet, och om man tittar på deras budgetar ser man att det inte kostar mer att ha hög kvalitet. Om man har hög kvalitet och en bra arbetsledning blir det ingen personalomsättning och inte så höga sjukskrivningstal. Det är alltså personalomsättning och dålig kompetens hos medarbetarna som kostar här. Och det är inte deras fel; de har inte haft möjlighet att utbilda sig.

Den missuppfattning som finns i samhället blir så tydlig. Detta är inga enkla jobb. Det är kvalificerat arbete att möta andra människors behov - de saker man inte klarar själv.

Det är också ensamma jobb, under tidspress. Jag blir galen över de minuträkningar som biståndshandläggare lägger ut. Det tar olika lång tid att gå på toa olika dagar. Det tar olika lång tid att äta beroende på vad som ligger på tallriken. Man måste göra en helhetsbedömning så att man kan arbeta utifrån dagsbehovet hos den enskilde.

Jag kommer att dra över någon minut - förlåt. Men jag måste få tillägga: Nu flyttar sjukvården från sjukhusen in i människors vardagsrum och sängkammare. Vi har i min utredning föreslagit en fast omsorgskontakt, som ska kunna hålla ihop det hela genom sin dagliga kännedom om individerna. Hemtjänsten måste kunna samarbeta med hemsjukvården och med olika professioner som logopeder och fysioterapeuter. Man måste veta att det, när Kalle eller Anna börjar verka sämre efter att ha bytt läkemedel, kan handla om en läkemedelsbiverkan. Detta är kvalificerade jobb som kräver undersköterskekompetens. Jag hoppas att socialministern kommer att nämna några ord om vad som händer när det gäller skyddad yrkestitel för undersköterskor och andra.

Om vi går vidare med de förslag som finns och konkretiserar dem i stället för att de, som tidigare utredningar sedan äldrereformens tid, blir papperstigrar tror jag att det får status att arbeta i denna verksamhet. Jag är övertygad om att man då varje dag kan gå hem och känna stolthet över att man har gjort vad som behövdes för Anna, Kalle och deras närmast anhöriga. De som berörs är ju omsorgstagaren själv, de anhöriga och personalen. Om alla mår bra får vi ett bra samhälle.

I detta anförande instämde socialminister Lena Hallengren (S).

Anf. 32 Pernilla Stålhammar (MP)

Fru talman! För precis ett år sedan stod vi här och debatterade samma budget, fast en helt annan, för året som gått. Strax skulle 349 ledamöter ta sig in här i salen för att votera en sista gång innan julledigheten. Utanför riksdagen, på Drottninggatan, trängdes människor med varandra i affärerna för att handla det som behövdes inför den stundande ledigheten.

Då var vi helt ovetande om vad som komma skulle. Världen såg helt enkelt annorlunda ut. Det finns ett nu och ett då. När jag tittar på filmer som spelades in innan coronapandemin reagerar i alla fall jag när jag ser att folk trängs. Jag tänker lite: Vad gör de? Hela världens befolkning har tvingats att anpassa sig.

Den 16 januari skrev Folkhälsomyndigheten på sin sida att ett nytt virus upptäckts i Wuhan i Kina. Man såg inte att det fanns någon risk för att det skulle ta sig till Sverige. Nu vet vi bättre. Vi vet att hälsohoten är gränsöverskridande och att de lätt tar sig från en världsdel till en annan och blir till en pandemi. Vi har lärt oss väldigt mycket på detta, och det har blottat många sprickor i våra system, såväl i vårt eget land som internationellt.

I somras hade jag nöjet att få delta i FN:s konferens om Agenda 2030. Precis som här i Sverige var det covid-19 som var det stora samtalsämnet - oron för att den fattigare delen av världen skulle lämnas efter, att bistånd och utvecklingssamarbete skulle dras in, att vacciner inte skulle komma hela världen till del och att kvinnor skulle råka illa ut.

Fru talman! Covid-19 har verkligen satt ljuset på de sprickor som redan fanns i våra samhällen. I går fick vi lyssna på coronakommissionen, som berättade om hur det har sett ut inom äldreomsorgen. Detta är såklart skakande nyheter - eller kanske inte egentligen nyheter, för vi har ju under ganska lång tid sett att det har funnits sprickor inom äldreomsorgen. Det är sprickor som tyvärr ingen regering har tagit tag i.

Fru talman! Om man tittar på äldreomsorgen ser man att det finns två sidor. Dels handlar det om hur arbetsmiljön ser ut i denna kvinnodominerade bransch, där många saknar en fast anställning och väldigt många rings in på timmar. Det är ett lågstatusarbete, som förtjänar så mycket mer.

Mina vänner, vi har 2 miljoner pensionärer i Sverige som tar del av äldreomsorgen inom hemtjänst eller särskilt boende. Här måste vi lägga våra resurser. Det är helt fantastiskt att vi alla nu står och pratar om hur viktigt detta är. I statsbudgeten för 2021 gör vi en historisk satsning just på äldreomsorgen. Vi är ju överens om att vi måste ordna med detta.

Jag tror att alla borde sätta sig ned och tänka lite på hur fasansfullt det skulle vara om jag, som i dag sköter mig själv och inte behöver hjälp med någonting utan är stark, klarar mig och har hälsan, plötsligt hamnade i en situation där det på ett par veckor kommer kanske tio olika personer som ska duscha mig. Det är personer vi inte känner, som kommer in där för att sköta det allra intimaste. Detta är kränkande och något som ingen ska behöva utsättas för.

De finns två sidor av myntet. Vi måste höja statusen, förbättra de strukturer som finns när det gäller dem som arbetar inom äldreomsorgen och förbättra den medicinska tillgången inom äldreomsorgen. Vi lever längre, och vi behöver mer vård. Sedan måste vi se till att alla människor i vårt vackra Sverige har rätt till en värdig ålderdom. Då måste det vara bättre villkor i äldreomsorgen.

Fru talman! Vår sjukvård har slitit hårt. Med resurser som trots allt är ändliga har man lyckats stretcha sig enormt, och det gör man fortfarande på grund av den smittspridning som sker. Fram till i dag har över 7 000 människor fått sätta livet till i pandemin. Det är 7 000 människor för mycket.

Det viktiga är att vi verkligen värnar den medicinska personal vi har i vårt land och ser till att de har goda anställningsformer.

Där är en viktig satsning i budgeten den så kallade återhämtningsbonusen. Den ska hjälpa till att göra arbetsmiljön bättre och lätta lite på trycket för dem som jobbar just inom vården och omsorgen.

Fru talman! Vi har gjort många stora satsningar i den här budgeten. Det är en historisk satsning på hälso- och sjukvården och den sociala omsorgen, och jag är väldigt stolt över det budgetsamarbete som vi har inom januaripartierna. Vi uträttar väldigt många bra saker i den riktning som vi behöver gå när det gäller primärvårdsreformen, äldreomsorgen och inte minst psykiatrin.

Vi vet tyvärr att det är många unga som mår dåligt i vårt land, och det har ställts på sin spets under coronapandemin. Vi vet att många är ensamma, känner sig utsatta och känner en oro. Därför är det väldigt viktigt att vi fortsätter att satsa på psykiatrin.

Det här är inte någonting som vi är oense om mellan partierna i socialutskottet. Men nu genomför vi det i den här budgeten, och det är jag väldigt stolt och glad över.

Med det, fru talman, vill jag tacka för ordet och yrka bifall till utskottets förslag och till propositionen. Jag ser fram emot att lyssna på vår eminenta socialminister härnäst.

Anf. 33 Socialminister Lena Hallengren (S)

Fru talman! Under hela december har riksdagen debatterat regeringens budgetproposition för 2021. Sist ut är utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg - frågor som sannerligen har stått i fokus under det år som har varit.

Aldrig förr har väl vägvalet mellan att investera i välfärden och att sänka skatter varit tydligare. Under den förra mandatperioden valde regeringen en ny väg. Vi valde bort stora skattesänkningar och investerade över 35 miljarder i välfärden. Samtidigt betalade vi av på statsskulden och byggde en buffert att använda i sämre tider.

Innan krisen bröt ut var 350 000 fler i arbete jämfört med när Stefan Löfven blev statsminister. 100 000 fler jobbade i välfärden, och det fanns 100 000 fler utbildningsplatser, många av dem till välfärdsyrken. Dessutom var ekonomin i ordning. Det fanns resurser att ta av. Den gemensamma styrka vi har byggt upp har använts för att rädda liv, jobb och svensk välfärd.

Sedan virusutbrottet har regeringen, Centerpartiet och Liberalerna presenterat krisåtgärder i inte mindre än 13 extra ändringsbudgetar. Det handlar om åtgärder för över 250 miljarder kronor innevarande och nästkommande år. Det är så mycket pengar, men det är åtgärder som stärker sjukvården och äldreomsorgen. Det är åtgärder som räddar svenska jobb och företag. Det är åtgärder som stärker tryggheten för den som blir arbetslös.

Året som gått visar varför vi behöver ett starkt samhälle som kan hantera påfrestningar, ett samhälle som förmår agera i kris. Året som gått har också visat riskerna med att försvaga samhället, om det så sker genom gigantiska skattesänkningar eller genom nedrustning av offentliga strukturer.

Sverige har, som många har sagt från den här talarstolen, världens kanske bästa vård- och omsorgspersonal. Vi har smittskyddsenheter i hela landet, men tidigare regeringar av olika färg har avvecklat de lager av skyddsutrustning som en gång fanns. Avregleringen av apoteksmarknaden har försvårat möjligheterna till en robust försörjning av läkemedel.

Den utredning som regeringen tillsatte 2018 om hälso- och sjukvårdens beredskap har ännu inte hunnit presentera några förslag, men våra institutionella strukturer var till en början inte tillräckligt förberedda för den här pandemin. Lagstiftningen var inte tillräckligt utvecklad.

Mest uppenbart har detta blivit inom äldreomsorgen. Coronakommissionen presenterade i tisdags sitt första delbetänkande. Kommissionen konstaterar att äldreomsorgen, trots storartade insatser från chefer och personal, inte stod tillräckligt väl förberedd. Man beskriver äldreomsorgen som en resursmässigt eftersatt del av samhället med en undervärderad yrkeskår.

För de här strukturella bristerna bär regeringen, liksom tidigare regeringar, det yttersta ansvaret. Jag känner det ansvaret. Om tidigare regeringar känner samma ansvar är svårare att få svar på, men trots stora investeringar under den förra mandatperioden skulle vi ha kunnat göra mer.

Vi borde för många år sedan ha skyddat yrkestiteln undersköterska, något som Barbro Westerholm tidigare nämnde. Vi borde för många år sedan ha tagit fram en äldreomsorgslag. Framför allt borde vi ha försäkrat oss om att de medel som staten tillskjutit kommuner och regioner i högre grad kommit äldreomsorgen och äldrevården till del. Det är högst rimligt att det lyfts i dagens debatt.

Utgiftsområde 9 är stort. Det är svensk välfärd. Det omfattar hälso- och sjukvårdspolitiken, folkhälsopolitiken, funktionshinderspolitiken och politiken för sociala tjänster. Låt mig bara nämna några exempel.

Vi ökar timschablonen för den personliga assistansen med 3 ½ procent. Vi fördubblar stödet till Svenskt Demenscentrum. Vi satsar på Statens institutionsstyrelse och subventioner för familjehemsplaceringar.

Regeringen skjuter därutöver i budgeten till 4 miljarder kronor till regionerna för hanteringen av uppskjuten vård, 100 miljoner till förstärkt ambulanssjukvård, 100 miljoner till stärkt cancervård, återhämtningsbonus och traumastöd.

Att beta av den vårdskuld som pandemin har inneburit kommer att bli ett mycket stort och mycket svårt arbete för regeringen och för regionerna. Tillgängligheten till svensk sjukvård behöver strukturellt förbättras.

Regeringen har därför tillsatt Sveriges första nationella tillgänglighetsdelegation. Delegationen ska både stödja regionernas arbete och se över nationella insatser, till exempel en utvecklad vårdgaranti. Det här är rätt väg att gå: samarbete över olika beslutsnivåer och gränser. Problem löser vi bäst gemensamt.

Vi ska också strukturellt förstärka primärvården. Jag är glad för att januariavtalet så klart slår fast att vi ska driva igenom en primärvårdsreform under den här mandatperioden. Sofia Nilsson har förtjänstfullt använt en del av sitt anförande till att beskriva det arbetet. Jag vill också tacka Centerpartiet och Liberalerna för vårt goda samarbete i arbetet med att utveckla den nära vården.

Att stärka rätten till en fast läkare, att skjuta till 3,3 miljarder kronor per år till den nära vården och en proposition för att skärpa lagstiftningen är åtgärder för att bättre bygga hälso- och sjukvården i Sverige.

En fast läkare är inte bara praktiskt för både patienter och läkare. Det höjer också kvaliteten i vården. Alldeles särskilt gör det det för våra allra äldsta.

Att reformera primärvården är något som många regeringar har gett sig på förut. Jag är ytterst ödmjuk inför den uppgiften, men jag känner också att stödet för att göra det är mycket starkare än det tidigare har varit.

Låt mig återvända till det som jag började med, nämligen äldreomsorgen. Regeringen föreslår i budgeten 7,4 miljarder, en enormt stor satsning på äldreomsorgen. 3,4 miljarder ska användas till Äldreomsorgslyftet, som innebär att både den som är nyrekryterad och den som redan är anställd i äldreomsorgen får möjlighet att studera till vårdbiträde eller undersköterska på betald arbetstid. Staten står för kostnaden för den tid som den anställda är frånvarande på grund av studierna. Arbetsgivaren garanterar en fast anställning.

Vi bereder också lagförslag för att skydda yrkestiteln undersköterska. Det är väldigt avgörande för att kunna få till en ökad status, att känna att man inte blir ersatt av vem som helst när man kanske blir sjukskriven eller är föräldraledig, går på semester eller behöver vara ledig. Det stärker inte självkänslan att vem som helst kan ersätta en. Detta är en väldigt viktig del.

Vi kommer som aviserat att tillsätta en utredning om en ny äldreomsorgslag. Inom Regeringskansliet bereds också Barbro Westerholms förslag i den utredning som nyligen lämnades om att införa en fast omsorgskontakt i hemtjänsten, förslag som alltså är möjliga att ta om hand.

Under den förra mandatperioden stärktes rätten till fria arbetskläder, och en samordnare finns när det gäller kompetensförsörjningen i äldreomsorgen - mycket arbete att ta vidare.

Ytterst behöver också förändringen ske runt om i landet. Till hjälp för detta avsätter regeringen i budgeten 4 miljarder kronor årligen i ett riktat statsbidrag. Detta riktade statsbidrag ska gå till kommunernas äldreomsorg. Jag skulle beskriva det som en ny modell för statsbidrag. Regeringen preciserar inte i detalj inom vilka delar av äldreomsorgen som medlen ska användas, men regeringen förväntar sig och kommer att följa upp att pengarna används just till att stärka äldreomsorgen.

Som jag har sagt i ett tidigare replikskifte ser jag fram emot uppföljningen. Vad har den lett till? Har kvaliteten stärkts? Spelar det någon roll? Finns det delar av detta som vi kan gå vidare med?

Jag kommer över huvud taget att hålla ett öga på reformen, inte minst på mina partivänner och be dem beskriva hur medlen används där de styr. Jag vill gärna i dag höra om övriga partier är beredda att göra densamma. Kan ni lova att era kommunala företrädare kommer att se till att de 4 miljarder som regeringen nu skjuter till faktiskt innebär förstärkningar i äldreomsorgen, att medlen används till mer bemanning, till att öka personalkontinuiteten eller till att motverka ensamheten bland de äldre, till att avskaffa delade turer, erbjuda heltider, anställa personal på fasta tjänster? Det är precis de frågorna Coronakommissionen lyfte fram i tisdags.

Jag hoppas och tror att Sveriges riksdag gemensamt kan sätta välfärden främst.

Anf. 34 Acko Ankarberg Johansson (KD)

Fru talman! Jag har precis som många andra läst Coronakommissionens delbetänkande med förfäran. Det finns så mycket jag känner igen av de brister vi har arbetat med och en tydlighet i det bristande ansvaret.

Kommissionen delar upp ansvaret i bland annat de strukturella bristerna, där vi alla bär ansvar för det som under lång tid borde ha gjorts. Det är just bristande uthållighet som är den stora saken. Regeringsskiften har gjort att vi har tappat bort det som man redan har bestämt att göra för att hitta på något eget. Det behöver vi ta ett gemensamt ansvar för.

Kommissionen är också tydlig med vårens brister, och där är det regeringen som bär ansvaret. Under krisen, trots de brister som fanns hos kommuner och regioner som helt saknade beredskap, är det regeringen som ska kliva fram och ta det nationella gemensamma ansvaret.

Därför är min fråga till socialministern i dag: Vilka åtgärder i närtid kommer socialministern att vidta med anledning av Coronakommissionens rapport?

Anf. 35 Socialminister Lena Hallengren (S)

Fru talman! Med all respekt för Acko Ankarbergs fråga är detta en budgetdebatt. Jag avser inte att i någon utförlig form gå igenom hur vi tänker behandla det delbetänkande vi mottog får två dagar sedan. Men det är klart att vi kommer att återkomma.

Det jag har beskrivit och det som jag gärna utvecklar här handlar om en äldreomsorgslagstiftning. Jag är alldeles övertygad om att en sådan krävs. Jag tycker att Acko Ankarberg Johansson höll ett föredömligt nyanserat anförande tidigare i budgetdebatten. Hon beskrev svårigheterna och utmaningarna i en verksamhet där alla vi här i kammaren är väl införstådda med att det finns 290 kommuner och 21 regioner. Vi får tycka vad vi vill om det, men hur kan vi på allra bäst sätt förmå att styra på sätt som ger likvärdighet över landet, hur kan de satsningar som jag tror att vi många gånger är överens om bli verklighet när arbetsgivaransvaret ligger lokalt och när det är parterna som förhandlar arbetsvillkoren?

Om vi sedan kommer till de frågor som berör början av pandemin under våren har Coronakommissionen inte haft möjlighet att göra jämförelser med våren och den andra våg vi är inne i nu. Vad har vi lärt oss? Min bild är att mycket ändå ser annorlunda ut. Det handlar om kunskapen om hur viruset sprids och hur man bättre kan skydda sig. Skyddsmateriel har köpts in. Socialstyrelsen har upparbetat kanaler. Det handlar vidare om att ge stöd till kommuner som efterfrågar stöd. Jag hörde tidigare någon i debatten säga att det råder brist på skyddsmateriel. Socialstyrelsens uppfattning är att när någon begär stöd kan man få det från Socialstyrelsen.

Jag hoppas verkligen att de som upplever att det finns en brist naturligtvis inte ska nöja sig med det, utan de ska se till att avropa stöd från Socialstyrelsen. Utbildningsinsatser har gjorts. Jag skulle också säga att hela diskussionen om besöksförbud, som sannerligen handlar om mycket svåra avvägningar, också är ett verktyg där det känns bättre att utfärda lokala besöksförbud, som jag hoppas att kommunerna använder sig av när de känner att det behövs.

Anf. 36 Acko Ankarberg Johansson (KD)

Fru talman! Det här är en budgetdebatt. Det är också skälet till att det är kvinnor som företräder samtliga partier eftersom vi är förstanamn i utskottet. Därför tar vi den viktiga budgetdebatten. Jag noterade att socialministern kommenterade det tidigare.

Med anledning av Coronakommissionens rapport blir det tungt om den inte möts av åtgärder i närtid. Åtgärderna kan vara av ekonomiskt slag, men det kan också handla om hur man använder de medel som på bred front går ut till kommunerna nu.

Jag noterar med glädje att socialministern avser att följa upp frågan nu. Det avser vi att också göra från Kristdemokraternas sida. Är det inte läge att diskutera för att säkerställa att adresslappen blir riktig, så att vi vet att pengarna används på bästa sätt? Det kanske finns skäl för regeringen att komplettera med fler beslut som rör just budgetsatsningar och handlar om uppföljning. Det går inte att vara nöjd när man har läst Coronakommissionens rapport. Det krävs åtgärder i närtid, och jag förutsätter att regeringen vidtar dem.

Anf. 37 Socialminister Lena Hallengren (S)

Fru talman! Om jag på något sätt signalerar att regeringen är nöjd, är det fel. Det är inte min avsikt att göra.

Eftersom det här är en budgetdebatt och eftersom Acko Ankarberg Johansson talar om närtid vill jag säga att vi inte har avvaktat Coronakommissionens delbetänkande, utan vi vidtog åtgärder under våren.

Äldreomsorgslyftet beslutades då i överenskommelse mellan regeringen, SKR och Kommunalarbetareförbundet. Jag tror att det i grunden är ett klokt sätt att få strukturella förändringar när man kräver att den som får en anställning får en fast anställning - för att adressera det problemet - ser till att den som inte har en korrekt utbildning får det och att ansvaret inte läggs på den enskilde att göra den ekonomiska uppoffringen. Jag tycker att detta träffar många av problemen.

Vi behöver förstås se till att allt fler får del av detta. Den överenskommelse som gjordes i våras innefattade 10 000 personer - 2,2 miljarder. Det är nästan det dubbla för 2021, som ett konkret exempel på vad vi gör här och nu.

Anf. 38 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! I alla regioner råder det ett enormt tryck på vårdavdelningarna just nu. I Stockholm har rikstäckande operationer för barn ställts in, och den personalen går nu in och stöder covidvården.

Samtidigt har Region Stockholm vädjat till de oerhört många privata vårdgivarna som finns i Stockholmsregionen att hjälpa till. Men det är få som har hörsammat detta.

Fru talman! Är det inte dags att lagstifta om att privata vårdgivare i en kris ska underställas regionerna?

Anf. 39 Socialminister Lena Hallengren (S)

Fru talman! Jag tackar Karin Rågsjö för frågan.

Trycket är stort. Det beror på att vi fortfarande är mitt i en pandemi.

När den första vågen hade passerat upplevde jag att många drog en lättnadens suck och började fundera över hur livet ska återgå till det mer normala. Detta har naturligtvis inte skett, och det har vårdpersonalen känt av. Det betyder att när de nu går in i en situation som många tycker är mycket mer besvärlig än den första gör de det inte med samma fulla kraft som när pandemin startade.

Jag kan inte kommentera hur enskilda regioner hanterar detta. Det är svårt. Däremot ställer Karin Rågsjö en fråga om lagstiftning. Jag tänker att det är en alldeles utmärkt fråga för utskottet att diskutera vidare. Det är inte ovanligt att utskotten gör utskottsinitiativ. Det är inte min uppmaning vilka initiativ man ska ta, men den vägen finns förstås.

Anf. 40 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! Coronakommissionens arbete har vi följt, och vi har läst ett delbetänkande med förfäran. Jag anser att många är ansvariga. Krisen började någon gång på 90-talet när man började skära i äldreomsorgen och välfärden.

Vi har nu lagt fram ett förslag till utskottsinitiativ i finansutskottet om att regeringen skyndsamt ska avsätta mer pengar till kommunerna så att de snabbt kan omvandla alla de timtjänster som fortfarande finns till fasta tjänster. Det tycker vi är en relevant och viktig fråga.

Vad tror statsrådet om det utskottsinitiativet?

Anf. 41 Socialminister Lena Hallengren (S)

Fru talman! Nu följde Karin Rågsjö inte upp sin första fråga.

Jag kan säga att i de fall det finns utskottsinitiativ som vinner majoritet är det upp till regeringen att hantera dem, och innan de utskottsinitiativen är hanterade har jag inga kommentarer. Det här ligger dessutom i finansutskottet, så jag tycker att det är lämpligt att diskussionen fortsätter föras där.

Jag kan inte låta bli att understryka att vi har en debatt här och nu - klubban har inte ens fallit - om en budget där det ingår väldigt stora resurstillskott.

Det blir lätt så att när det väl är presenterat ska man överträffa de besluten. Men 4 miljarder i resurstillskott till äldreomsorgen, fria resurser i den meningen att man kan använda dem på det sätt som lämpar sig bäst för äldreomsorgen, är ganska unikt. Jag tycker att vi ska se till att ta hem det så att Äldreomsorgslyftet verkligen används, att det inte bara är en budgetpost utan blir verklighet. Att kanske 20 000 kvinnor och män får möjlighet att utbilda sig till vårdbiträde och undersköterska är stort. Men mer kommer naturligtvis att behöva göras.

Anf. 42 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Fru talman! Socialministern talade tidigare om kvinnodominansen, även här i kammaren, när det gäller de här frågorna.

Jag vet inte om socialministern liksom jag har arbetat inom äldreomsorgen. Jag har också arbetat på sjukhem i det som då kallades långvården och gjort mina delade turer i en socialdemokratiskt styrd kommun.

Med den erfarenheten och inte minst med en mormor som arbetat hela sitt liv inom omsorgen blev jag väldigt glad när Alliansen tog initiativ till en äldreutredning. Det skulle då tas fram förslag på åtgärder för att främja just äldres hälsa och trygghet och för att få bättre kvalitet.

Tyvärr förlorade Alliansen valet 2014. Vad hände sedan? Jo, året därpå lade den socialdemokratiska regeringen ned äldreutredningen. Man hoppades att den skulle följas av något annat som hade inneburit att vi nu hade en del av de saker på plats som coronakommissionen får anledning att påpeka att vi inte har. Men så skedde inte.

Min fråga till socialministern är nu vem socialministern anser bär huvudansvaret för att Sverige inte lyckats skydda våra mest sjuka och sköra äldre. Och varför lades den här utredningen ned? Att den lades ned och inte ersattes av något annat, trots att statsminister Löfven lovade det, vilka slutsatser drar socialministern av det?

Anf. 43 Socialminister Lena Hallengren (S)

Fru talman! Jag vill bara säga att detta är en budgetdebatt. Vi kan diskutera helt andra saker. Det går också bra att ställa interpellationer, så kan vi ta en omfattande diskussion om vilka åtgärder den borgerliga regeringen vidtog.

Jag tänker att Camilla Waltersson Grönvall gärna får använda sin sista minut till att berätta vilka förslag hon hoppas på och vilka förslag hon och Moderaterna vill se när det handlar om heltider, delade turer och fasta anställningar. Jag har inte upplevt det som de frågor där Moderaterna riktigt har gått i spetsen. Jag har inte upplevt det som något som har präglat dem, inte heller i det anförande som Camilla Waltersson Grönvall höll här alldeles nyss.

Det här är ju frågor som Kommunalarbetareförbundet har drivit under mycket lång tid. Det görs många olika insatser. Under förra mandatperioden, när Sveriges Kommuner och Regioner var socialdemokratiskt styrt, fick man till slut in i kollektivavtalen att man ska anställa människor enbart på heltidstjänster. Jag tycker att det är ett steg på vägen, men den utvecklingen går alldeles för långsamt.

Nu har det i två sammanhang kommit upp i replikskiften att det bara är kvinnor i debatten. Jag har påtalat det förut. Jag tycker att det är signifikant, och jag tycker att vi alla ska reflektera över det. Jag tror inte att det blir sämre över huvud taget, men jag är ganska säker på att det inte bara handlar om den politiska viljan att göra äldreomsorgen bättre.

Det finns strukturer i vårt samhälle där vi tycker att en del frågor är värda mer än andra och att en del verksamheter är värda mer än andra. Jag är alldeles övertygad om att det är fallet bland annat för äldreomsorgen. Om de generella statsbidragen har ökat, både nu och under tidigare regeringar, vad är annars svaret på varför de inte har gått till det som alla så uppenbart tycker att de borde användas till, nämligen äldreomsorgen så att den blir bättre för de äldre som behöver den, för dem som arbetar där och för deras anhöriga?

Anf. 44 Camilla Waltersson Grönvall (M)

Fru talman! Då är det åtminstone något som jag och socialministern är överens om, och det är att debatten inte blir sämre av att den förs av kvinnor.

För övrigt konstaterar jag att socialministern fortsätter ägna sig åt det som hon gjort sig känd för de senaste månaderna, nämligen att skylla ifrån sig och inte ta ansvar. Jag tror att det är dags att ta ansvar i den här väldigt speciella situationen.

Vill socialministern diskutera pengar kan jag konstatera att det är 600 miljoner kronor mer per år på socialt utsatta barn i Moderaternas budget. Det är drygt 1 miljard kronor mer på hälso- och sjukvården, 80 miljoner kronor mer på barncancervården och 600 miljoner kronor mer på cancervården. Så visst är det så att vi moderater prioriterar det här utgiftsområdet.

Frågan är vad socialministern tänker göra med den utredning som jag inte fick ett svar på varför man inte har gjort något åt.

(Applåder)

Anf. 45 Socialminister Lena Hallengren (S)

Fru talman! Äldreomsorgslyftet är en åtgärd som har vidtagits. Det är ett sätt att ta ansvar - att vidta åtgärder och att göra det under pandemin. Det är ett exempel.

Nu handlade inte frågeställningen från Camilla Waltersson Grönvall i första replikskiftet om hela utgiftsområdet, utan den handlade om äldreomsorgen. Min respons var att om man nu tycker att det är så viktigt, borde det då inte synas i budgetförslaget att man gör stora satsningar, att man vill ha systemförändringar och strukturella förändringar?

Jag tror att det skulle hjälpa saken om vi framöver kunde diskutera den här frågan utifrån att den är komplex.

Camilla Waltersson Grönvall! Jag säger inte att jag inte har ansvar. Jag säger inte att regeringen inte har ansvar. Men det blir ju helt omöjligt att förbättra äldreomsorgen om vi bortser från att 290 kommuner är arbetsgivare, är de som förhandlar om villkoren och är de som bestämmer hur många utbildningsinsatser som ska ske. Bortse inte från det!

(Applåder)

Anf. 46 Clara Aranda (SD)

Fru talman! För lite mer än ett år sedan frågade jag socialminister Lena Hallengren här i riksdagens kammare vilka åtgärder regeringen avsåg att vidta för att kunna säkerställa att personer som mår psykiskt dåligt skulle ha någonstans att vända sig. Detta med anledning av att den rikstäckande stödtelefonlinjen skulle läggas ned.

Nu står jag här igen och önskar svar på vart alla de som mår psykiskt dåligt ska vända sig - personer som befinner sig i ofrivillig isolering och personer som inte längre orkar leva i ensamhet.

Det finns inget vaccin mot ensamhet, självmordstankar eller psykisk ohälsa. Att få prata med någon, däremot, kan rädda liv.

Det ökade trycket på de ideella stödtelefonerna innebär alltför många obesvarade samtal. Under april månad tog en av stödtelefonlinjerna som arbetar suicidpreventivt emot ca 27 000 samtal. Av dessa kunde endast 4 000 besvaras. Och mycket tyder på att det här är en situation som kan komma att eskalera.

Återigen, fru talman, vill jag få svar på varför regeringen inte skyndar på processen och ser till att Sverige får en rikstäckande nationell stödtelefonverksamhet som på riktigt kan göra skillnad för människor.

Anf. 47 Socialminister Lena Hallengren (S)

Fru talman! Jag tackar Clara Aranda - återigen, får jag då säga - för frågan.

I den här budgetpropositionen har vi aviserat en fortsatt förstärkt satsning när det gäller psykisk ohälsa och suicidprevention. Den omfattar 2,2 miljarder kronor. Det är mer än dubbelt så mycket som det var för fem år sedan, så det har successivt verkligen skalats upp.

Det här är en överenskommelse som staten har med Sveriges Kommuner och Regioner. Det har vi därför att det är en otroligt viktig fråga att rusta primärvården runt om i landet för att man lätt ska kunna möta någon och få hjälp och stöd när man mår psykiskt dåligt. Det handlar också om specialistvården, barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin.

Vi har också haft ett stöd - det har funnits under en längre tid, men det har ökat under pandemin - till civilsamhället och till de organisationer som arbetar suicidpreventivt och som bland annat fyller den funktion som Clara Aranda pekar på. Min avsikt är inte att det ska förstås som att de ska göra detta i stället för att det offentliga - hälso- och sjukvården - ska göra det. De vittnar dock om att de har mycket att göra och om att detta är en välbesökt linje. Det är viktiga samtal som de får ta.

Jag kan inte låta bli att säga att det ju inte är så att det har funnits en nationell stödtelefon som regeringen, riksdagen eller socialutskottet på något sätt har bestämt sig för att lägga ned, utan så man har tidigare organiserat detta regioner emellan. Det är de som har personalen. Det är också de som behöver kunna se till att den som ringer inte bara får ett samtal - när en person ringer det där samtalet måste ju någon ta hand om resultatet. Den som ringer till stödtelefonen och mår väldigt dåligt kan ju inte bara få ett samtal som sedan avslutas utan måste lotsas vidare i vården. Därför är det en viktig uppgift för vården att se till att den är tillgänglig.

Anf. 48 Clara Aranda (SD)

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

På ett år är det ju faktiskt ungefär 1 600 personer som tar sitt liv, och nu har ytterligare ett år gått. Under covid-19-pandemin har antalet samtal till dessa ideella organisationer ökat, som jag påpekade tidigare. Det har ökat väldigt kraftigt. Det krävs någonting mer.

Regeringens uppdrag till Folkhälsomyndigheten, som handlar om att myndigheten ska svara på om människor med psykisk ohälsa och självmordsbenägenhet behöver en nationell stödlinje, känns minst sagt verklighetsfrånvänt. Vi behöver en nationell stödlinje. Vi skulle ha behövt den redan. Därför hoppas jag att regeringen tar sitt ansvar och påskyndar denna process.

Anf. 49 Socialminister Lena Hallengren (S)

Fru talman! Jag vet att vi har diskuterat denna fråga. Om det bara var i budgetdebatten eller om vi också har haft en interpellationsdebatt minns jag inte, men jag är överens med Clara Aranda om att det behövs väldigt mycket stöd till den person som mår dåligt och som går med suicidtankar.

Clara Aranda beskrev tidigare hur många som faktiskt fullföljer ett suicid varje år. Det vi vet nu är att antalet inte har ökat under pandemin, men det finns en stor risk för att det handlar om eftersläpning - så beskriver många experter detta.

Det här är väldigt angeläget. Jag vill ändå säga till riksdagens ledamöter att det inte är så enkelt att ha en stödtelefon som någon annan än sjukvården själv ska bemanna. Det är ju kvalificerad personal som ska finnas i en sådan här stödtelefon, och det hela ska vara kopplat till vården. Det ska hänga ihop så att den som ringer och som behöver vidare stöd, vård eller behandling ska få det. Det är ju inte meningen att det här ska vara ett alternativ som ligger vid sidan om, utan det måste vara en del av vården.

Jag lovar att jag ska ta denna fråga vidare, men det är en fråga som behöver hänga ihop med övrig vård.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 7.)