Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg m.m.

Anf. 1 Ingrid Burman (V)

Herr talman! Den här debatten handlar om budgeten för 2006, utgiftsområde 9, som omfattar hälsovård, sjukvård och social omsorg. Dessutom ska vi avhandla en mängd motioner från allmänna motionstiden. Jag ska återkomma till dem. Budgeten för utgiftsområdet har utformats i samarbete mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vi är eniga om att vårdens kvalitet och tillgänglighet ska förbättras. Den nationella vårdgarantin som infördes den 1 november är ett led i att öka tillgängligheten. Men det pågår också andra arbeten som redovisas i budgeten. Det handlar bland annat om ett Internetbaserat bokningssystem och andra åtgärder. Den satsning på psykiatrin med öronmärkta pengar som har gjorts kommer att fortsätta under 2006. Då handlar det om 200 miljoner kronor. Samtidigt fortsätter psykiatrisamordnarens uppdrag. Vi i Vänsterpartiet är eniga med Miljöpartiet och Socialdemokraterna om att vi behöver återkomma i vårpropositionen om vi ska fortsätta att öronmärka pengar och ha riktade medel till psykiatrin för de kommande åren, efter 2006. Vi kommer att utvärdera det arbete som pågår. I budgeten redovisas också arbetet med att integrera jämställdhetsperspektivet inom hälso- och sjukvården. Det är ett nödvändigt arbete då undersökning efter undersökning visar att kvinnor får mindre eller sämre vård än män. Som bas för det här ligger Socialstyrelsens undersökning som heter Jämställd vård? Vi tre partier är också eniga om att man ska utforma en ny och bättre tandvårdsförsäkring under 2006 - vi har redan presenterat direktiven för det. Och vi säger att en tandvårdsreform ska inledas 2007. Vi ökar anhörigstödet. Vi säkrar finansieringen av Handikappombudsmannen och Ågrenska stiftelsen. Det gör vi genom att göra ett tillägg i det här betänkandet. Vi säkrar en statlig finansiering av kvinnojourerna. Det är förvisso ett kommunalt ansvar att stödja jourerna, men det stödet har varierat kraftigt över landet. I en del kommuner saknas det kvinnojourer, i andra är de klart underfinansierade. Nu avsätter vi medel så att kommunerna kan få hjälp med att delfinansiera verksamheter som arbetar med de kvinnor som utsätts för mäns våld. Vi är också överens om att man ska finansiera och omvandla Rikskvinnocentrum till ett nationellt kunskapscentrum och att man ska inrätta en nationell jourtelefon. Vi avsätter medel för det förebyggande arbetet mot alkohol- och narkotikamissbruk. Och det här preciseras i de nationella handlingsplaner som riksdagen snart ska ställning till. Vi förstärker missbruksvården med 200 miljoner 2006 och med 350 miljoner 2007. Vi avsätter pengar i tilläggsbudgeten för att arbeta bort den så kallade puckeln i bilstödet, så att de som behöver en anpassad bil inte ska behöva vänta orimligt länge. Vi tillför kommuner och landsting mer resurser, så att de kan ta sitt ansvar som huvudmän för sjukvården och den sociala omsorgen. Det här sker då inom ramen för utgiftsområde 25 men har naturligtvis betydelse och bäring för vårt område. Och där avsätter vi 3,4 miljarder 2006 till så kallade plusjobb i kommunerna för att höja kvaliteten i verksamheterna samtidigt som vi vet att det också kommer att ge resultat när det gäller arbetslösheten. Vi förstärker det generella bidraget till kommuner och landsting med 1 miljard 2007 och 6 miljarder 2008, och landstingen får också 1 miljard 2007 och 1 miljard 2008 för att arbeta med att få ned ohälsan. Och det här är ett arbete som ska påbörjas under 2006. Ja, man kan rabbla fler siffror, och man kan rabbla fler områden. Det här är inte den bästa av alla budgetar, men det är en bra budget. Det är viktigt att framhålla att det är en budget för utgiftsområdet, för vården och omsorgen, som inte finansieras genom nedskärningar på andra för välfärden viktiga områden. Det säger jag med tanke på att det finns partier som visserligen satsar mer pengar inom området men som finansierar det genom att försämra sjukförsäkringen eller villkoren för arbetslösa. De finansierar sina satsningar genom att övervältra kostnader på kommunerna, vilket kommer att ske om man minskar ersättningsnivåerna i arbetslöshetsförsäkringen, så att kommunerna får ökade utgifter för socialbidragen. Det finns partier som finansierar sina satsningar genom att höja avgifterna för läkemedel, så att astmatiker och andra kroniskt sjuka får ökade kostnader medan jag som är frisk inte behöver bidra. I stället belönas jag i de budgetarna med sänkt skatt. Det går alltså en skiljelinje i svensk politik mellan oss som förmår att stå bakom en budget som flyttar fram positionerna i sjukvården, i äldreomsorgen, i missbrukarvården med flera områden utan att låta de sjuka och arbetslösa betala. Det går en skiljelinje i svensk politik mellan oss som vill bygga ut välfärden, bland annat genom en utbyggd tandvårdsförsäkring, och dem som vill sänka skatterna och avskaffa förmögenhetsskatterna. Det går en skiljelinje i svensk politik mellan oss som inte vill låta marknadskrafter och vinstintressen styra sjukvården och dem som vill släppa loss marknadskrafterna i sjukvården, så att skattemedel också ska gå till vinstutdelning i aktieägarnas fickor. Det går en skiljelinje mellan oss som vill behålla Apoteket, så att vi kan garantera ett kontorsnät över hela landet och så att människor har tillgång till läkemedel var de än bor även om de inte är lönsamma kunder, och dem som vill avreglera och konkurrensutsätta på samma sätt som man gjorde med Posten - det vill säga att man vill låta privata bolag ta hand om de vinstrika delarna, storstäder med mera, och låta det statliga bolaget sköta de olönsamma delarna, i bästa fall med skattesubventioner och i sämsta fall genom att säga: Nej, vi täcker inte hela landet när det gäller läkemedelsdistribution. Herr talman! Betänkandet avhandlar också ett antal motioner från allmänna motionstiden. I betänkandet gör socialutskottet ett tillkännagivande som innebär att regeringen har att se över hur finansieringen av insatser mot spelberoende långsiktigt kan stärkas. Vi lyfter särskilt fram Folkhälsoinstitutets förslag om att man ska ta särskilda medel från överskottet från spelverksamhet. Det vill säga att Svenska Spel ska öronmärka pengar som man ska använda för att minska de skadliga effekterna av överdrivet spelande. Man ska försöka ta vinsterna för att också se till att det finns medel bland annat när det gäller att hantera spelberoende. De borgerliga partierna vill dessutom ha en utredning om den långsiktiga spelpolitiken, och man reserverar sig i den delen. Jag menar att det i dag finns många utredningar, bland annat Folkhälsoinstitutets förslag till handlingsplan, och där finns det en rad förslag som ännu inte är verkställda. Så vi i Vänsterpartiet koncentrerar oss nu på att få igenom de förslag som ligger. Dagens tillkännagivande är ett exempel på det arbetet, och det är för oss en rimlig arbetsordning att sätta det arbetet före att initiera nya utredningar. Vi är ändå beredda att vid behov återkomma till frågan om spelberoendet och att överväga om vi inte uttryckligen ska skriva in rätten till bistånd i socialtjänstlagen. Den finns där. Det står i motivtexten att rätten till behandling också gäller spelberoende, men det står inte i lagtexten. Om den här utvecklingen fortsätter och om det inte händer någonting nu när vi också försöker öka den ekonomiska stimulansen när det gäller att hantera spelberoende är det klart att vi är beredda att återkomma till den frågan. Vi har också ett särskilt yttrande i det här betänkandet. Vi har även nio reservationer i betänkandet, och de handlar om olika saker. Jag ska nämna några. Det handlar om långsiktigt finansiellt stöd till Nepi, som är Nätverket för läkemedelsepidemiologi. Det är nödvändigt att titta på den frågan. Det handlar om att tidsbegränsa tvångsisoleringen av hivpositiva. Det handlar om att skriva in rätten till personligt ombud i lagen. Det handlar om att utforma ett jämställdhetsmål inom äldreomsorgen, för där, precis som i sjukvården, är den vård som erbjuds inte jämställd. Vi har en reservation som handlar om hemlöshet. Det pågår ett arbete ute i landets kommuner för att skapa en bättre situation för hemlösa. Alldeles för många människor lever utan permanent bostad, i trappuppgångar, på parkbänkar, i tunnelbanan, och en förfärande stor del av dem är psykiskt sjuka. I nästan samtliga av landets kommuner finns det hemlösa, och det oavsett vilken majoritet som styr. Vi menar att det är dags att utveckla redskap för att säkra människors rätt till egen bostad. Det handlar dels om att skriva in rätten till egen bostad i socialtjänstlagen, dels om att ge Socialstyrelsen och Boverket i uppdrag att kartlägga boende och hemlöshet vart tredje år så att kommunerna ges bättre planeringsförutsättningar. Vi vill också bryta upp begreppet hemlöshet, så att vi i stället talar om olika kategorier: de som är utan tak över huvudet, de som är bostadslösa, de som har ett otryggt boende och de som har ett undermåligt boende. Jag tror att jag delar uppfattningen med alla här att det inte är värdigt ett välfärdssamhälle att människor lever utan tak över huvudet eller är bostadslösa. Jag beklagar att vi inte i utskottet har kunnat samla oss till att gemensamt föreslå åtgärder här. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 37. Jag yrkar också bifall till reservation nr 12, som handlar om handlar om rökfria zoner. Den 1 juli trädde lagen om förbud för rökning på serveringsställen i kraft. Redan kan vi i undersökningar se att serveringspersonalens hälsa har förbättrats. Fler människor har valt att sluta röka, det vill säga folkhälsan har förbättrats. Vi menar att det är dags att gå vidare på den vägen, att förebygga ohälsa och lyfta folkhälsoperspektivet. Vi vill utreda hur man kan utvidga rökförbudet till fler offentliga platser så att dessa platser blir tillgängliga för alla, även dem som inte kan vistas i rökiga miljöer. Det kan handla om torg, busshållplatser och rökfria zoner vid entréer till offentliga byggnader och så vidare. Jag står naturligtvis alla reservationer som Vänsterpartiet har väckt. Men för tids vinnings skull nöjer jag mig med att yrka på dessa två reservationer.

Anf. 2 Cristina Husmark Pehrsso (M)

Herr talman! Moderata samlingspartiet har i en partimotion, Politik för arbete och välfärd , och i ett flertal kommittémotioner förordat en annan inriktning på den ekonomiska politiken. När nu riksdagen har beslutat om en inriktning deltar vi inte i det beslutet. Vi har närmare i en anslagsmotion presenterat hur vi vill fördela i ekonomin och vad vi vill satsa på. Herr talman! Vi vill i stället här redovisa några förslag inom utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg. Våra förslag handlar om att bryta bidragsberoende och ge fler medborgare makt över den egna vardagen. När jag lyssnar på Ingrid Burman låter det som att statens finanser är oändliga. Det kan de säkert vara med de skattehöjningar som nu aviseras från regeringen både från statsministern och från finansministern. Vi föreslår i stället en växling från subventioner och bidrag till skattesänkningar främst för låg- och medelinkomsttagarna. Samtidigt värnar vi de människor som är i störst behov av gemensamma insatser och som har små möjligheter att påverka sin egen situation. Vi slår fast att det allmänna ska tillföras mer resurser för att på ett bättre och mer tillfredsställande sätt än i dag kunna stödja och hjälpa dem som behöver vår omsorg. Ingrid Burman talar i sitt inlägg om det offentligas stora kraft. Vi vill avveckla stopplagar, införa startlagar och i stället se till att vi får den mesta och bästa vården till det bästa priset. Ingrid Burman talar i sin inledning om att det offentliga alltid är det bästa. Vi gör i vår budget den bedömningen att vården och omsorgen behöver mer pengar. Vi tillför också drygt 10 miljarder kronor utöver vad regeringen och västerpartierna har föreslagit. Äldreomsorgsminister Ylva Johansson beskriver i cirkulärartiklar nu i tidningar runtom i Sverige behovet av en nationell handlingsplan för utveckling av äldreomsorgen. Det är många vackra ord. Men få förslag är finansierade och få är konkreta. Det talas om fler platser inom äldreomsorgen. Det har blivit färre. Det talas om hemtjänst till alla. Det har blivit mindre. Vissa får i dag endast 60 % av vad de har blivit tilldelade. Moderaterna och borgerligheten har sagt i sitt förslag att vi ska sätta oss över partigränserna och diskutera finansieringen för den kommande äldreomsorgen i framtiden och över partigränserna träffa en överenskommelse som ska hålla över tid och över val. Men detta säger vänsterpartierna nej till. Ylva Johansson efterlyser också en nationell lagstiftning, en äldreomsorgslag. Moderaterna har länge krävt en sådan lag, en sammanslagning av hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen. Redan HSU 2000 fastslog i slutet på 90-talet behovet av en sådan lagstiftning. Moderaterna har föreslagit en patienträttighetslag för vård och omsorg. Det gjorde vi långt innan äldreomsorgsministern ens tagit äldreomsorgslag till sig. Vidare föreslog Moderaterna redan våren 2005 en skarp utveckling och stöd till anhörigvården. Vi avsatte också medel för detta. Glädjande nog ser vi att vänsterpartierna nu följer detta och gör samma sak. Regeringen har föreslagit en utvattnad form av avdragsrätt för hushållsnära tjänster, de så kallade gardinjobben. Jag måste påminna om Fixar-Malte, som uppstod i det borgerliga Höganäs långt innan de så kallade plusjobben ens var påtänkta. Att Socialdemokraterna gör borgerliga förslag till sina egna är naturligtvis invändningsfritt. Det finns ingen patenträtt för politiska förslag. Men en berättigad fråga är varför Socialdemokraterna behöver kopiera andra partiers förslag i stället för att ta fram egna, särskilt med tanke på alla de extra tjänster som tillkommit i Regeringskansliet de senaste åren. Herr talman! Under hösten har nu också Socialdemokraterna börjat tala om en ny tandvårdsreform. Det behövs verkligen. Den kommer inte en dag för tidigt. Vi anser att regeringens tandvårdspolitik är både orättvis och ineffektiv. Dels diskriminerar den personer som är i behov av tandvård, dels är den inte ens heltäckande för de personer som är över 65 år. Vi vill i stället se ett renodlat högkostnadsskydd för alla åldrar över 20 år. Våra förslag på tandvårdsområdet utvecklas närmare i en kommittémotion. Jag kommer inte att närmare gå in på den just nu. Vår politik går ut på att hjälpa alla oavsett ålder som har stora tandvårdsproblem och låta dem som har små bekymmer och lägre kostnad stå för en större del själva. Det kallar vi för en solidarisk tandvårdspolitik. Vi kommer att diskutera tandvård efter helgerna. Jag går därför inte närmare in på det nu. Herr talman! Anhörigvården är det som är grunden i all omsorg om anhöriga. Det finns forskning som säger att två tredjedelar av all omsorg sköts av anhöriga. Därför måste vi också visa större hänsyn till dem som vårdar. Jag beklagar att inte kompetensstegen också infattar anhörigvårdarna och deras insatser. Det gör den bara indirekt, har jag fått som svar på en fråga av äldreomsorgsministern. Stödet till anhörigvårdare måste fokuseras på att de inte ska bli utbrända. Man ska förbättra deras livskvalitet. Stödet måste vara tillgängligt och av god kvalitet och finnas i många former. Många anhöriga som vårdar tackar nej till stödet de erbjuds därför att de tycker att det är för dyrt, inte passar ens behov och att kvaliteten på insatserna inte är vad man efterfrågar. Vi tillför därför 125 miljoner kronor i anhörigstöd för att stödja projekt som syftar till att förbättra situationen för anhörigvårdare. Dessutom måste volontärverksamheten inom vård och omsorg också ges ett bättre stöd än i dag. Moderaterna avsätter därför 100 miljoner kronor för att utveckla volontärarbetet och uppmuntra frivilliga insatser och volontärverksamhet ute i kommunerna. Herr talman! När jag besöker äldreboenden, och då tänker jag speciellt på demensboenden, frågar jag ibland: Hur många här har fått diagnosen demens, när man nu är på en avdelning för demenssjuka? Jag får ofta svaret: Nja, de är dementa. Men vi har inte utrett dem, och de har inte fått diagnosen. Eller så säger man: De gamla som är här sedan länge har ingen diagnos, men nya har vi nu börjat med. Det är väldigt viktigt att alla som har eller sägs ha en demenssjukdom också har rätt till en diagnos, detta för att behandlings- och omvårdnadsinsatser ska vara tillräckliga. En demensdiagnos är inte lätt att ställa om man inte har kompetens. Falsk demens och psykisk ohälsa är situationer och tillstånd som man många gånger kan vilseledas tro är en demenssjukdom. Herr talman! På läkemedelsområdet föreslår vi en expeditionsavgift på 25 kr per uttag av recept, inte per recept utan per tillfälle när jag hämtar ut recept oavsett hur många recept jag tar ut. Vi anser nämligen att inte ens när man har uppnått högkostnadsskyddet ska någonting vara gratis. Då ska det också kosta 25 kr. Det är inte mycket, men alltid något. Dessutom höjer vi taket i högkostnadsskydd för läkemedel från 1 800 kr till 2 000 kr. Vi tycker också att andelen receptfria produkter ska fördubblas. Om Socialdemokraterna och Vänsterpartiet nu kritiserar oss för de här förslagen, måste ni lova att ni själva under kommande mandatperiod, oavsett var läkemedelskostnaderna kommer att hamna - vi vet att Apoteket just nu är inne i en lite flack fas men kommer att öka kraftfullt - inte kommer att röra högkostnadsskyddet. Ärlighet varar längst. Jag hoppas att jag får det svaret av Ingrid Burman nu eftersom hon tydligen begärt replik. Herr talman! Tillsyn och kvalitetskontroll på vårdens område är av central betydelse för att garantera patienternas säkerhet och välfärd. Vi ser ett stort behov av detta och tillför därför Socialstyrelsen 100 miljoner kronor extra för att de ska kunna utföra ett gott arbete. Vi vill också införa en patienträttighetslag. Snart är Sverige det enda land som saknar en sådan. Vi vill möjliggöra en satsning på kvalitetsuppföljning genom att i budgeten tillföra 2,7 miljarder kronor. För att garantera vård i tid har vi tillsammans med de andra borgerliga partierna i alliansen sedan många år kommit överens om att säkerställa vård i tid. Jag tror att Socialdemokraterna och Vänstern i denna kammare sedan ni avvecklade den borgerliga vårdgarantin har röstat nej till en sådan minst tolv gånger. Vi vill till skillnad från vänsterpartierna införa rätten till vård i tid i hälso- och sjukvårdslagen. Det vill inte ni. Herr talman! En grupp som behöver särskilt stöd är personer med psykiskt funktionshinder. Deras behov försummas ofta. Satsningen på personliga ombud har visat sig vara mycket lyckosam. Vi anslår därför 200 miljoner kronor årligen utöver regeringens satsning för att göra det möjligt för fler att ta del av denna goda satsning. Herr talman! Om psykiatrin finns det mycket som borde sägas och mycket som inte görs. Regeringen saknar en verklig politisk vilja. Den här debatten kommer att komma tillbaka efter helgerna i januari, så jag går inte närmare in på den delen nu. Men det ska bli mycket intressant att höra vad Socialdemokraterna och vänsterpartierna då har att föreslå. Moderaterna har under hösten presenterat en kraftfull och genomarbetad handlingsplan som har tagits emot mycket väl av såväl patienter och anhöriga som professionen inom psykiatrin. Det ska bli mycket intressant att få debattera den med övriga. Slutligen, herr talman, när det gäller förebyggande av spridning av tuberkulos anser vi att det krävs ytterligare fokusering på noggranna behandlingskontroller och smittskyddsarbete. Sverige måste också ha en samsyn och en tydlig strategi för hur vi kan utrota tuberkulos såväl nationellt som internationellt. Herr talman! Jag har här försökt presentera delar av den moderata sociala budgeten - den hade kunnat diskuteras och presenteras väldigt mycket mer - samt ett särskilt yttrande och ett antal reservationer som bygger på vår politiska viljeinriktning och vår budget. Anne Marie Brodén kommer senare att komma in på de delar som jag inte har varit inne på här, nämligen folkhälsa och handikappolitik. Vi står, herr talman, klart bakom våra reservationer och vårt särskilda yttrande, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation nr 2.

Anf. 3 Ingrid Burman (V)

Herr talman! Jag tycker att det var ett intressant inlägg från talarstolen. Det redovisade stämmer väl med att det går en skiljelinje i svensk politik. När jag lyssnar till Cristina Husmark Pehrsson hör jag att hon talar om den omvända Robin Hood-politiken, det vill säga att man tar från de sjuka och ger till de friska. Man tar från den skattefinansierade solidariska välfärden och lägger sedan ut avgifter så att de som behöver välfärden mest ska betala mer. Man lägger avgift på läkemedel samtidigt som man vill slå sönder apoteksmonopolet, vilket innebär att den del som i dag finansieras med 400 miljoner i Apoteket, det vill säga försäljning av receptfria läkemedel, ska gå till de privata handlarnas fickor. Det gör att läkemedlen kommer att bli dyrare. Man finansierar sin satsning på kommuner och landsting genom att försämra föräldraförsäkringen, sänka nivåerna i a-kassan och i sjukförsäkringen och övervältrar kostnader till kommuner i form av socialbidrag. Det här innebär, Cristina Husmark Pehrsson, att ni presenterar en politik där ni bygger välfärd med den ena handen och drar undan välfärden med den andra. Hur tror Cristina Husmark Pehrsson att kommunerna ska klara det här när fler och fler går från de statliga försörjningssystemen och in i de kommunala kassorna där socialbidragen finns?

Anf. 4 Cristina Husmark Pehrsso (M)

Herr talman! Jag kan först och främst höra att det tydligen inte finns så mycket att anmärka på i vår sociala budget eftersom Ingrid Burman talar om andra utgiftsområden i andra utskott. Jag kan också höra att Ingrid Burman mer värnar kommunerna än de enskilda individerna. Det talas om hur kommunerna ska klara sig. Jag talar om hur de enskilda personerna ska klara sig. När Ingrid Burman pratar om att det ska bli dyrare med privata initiativ, kan jag tala om att nu har det kommit ett pressmeddelande om att det ska bli dyrare att gå på apoteket från den 1 januari, att priserna höjs. Jag tycker att det faller platt, Ingrid Burman. När det gäller apoteket vill vi ha fler receptfria läkemedel, och en ökad konkurrens brukar faktiskt ge lägre priser. Jag kan inte ge något annat exempel än detta. Vi jämför olika former av sjukvård i dag i Sverige, och S:t Görans sjukhus ger lika bra vård om inte bättre och gör det till en lägre kostnad. Skulle alla sjukhus i Stockholm ha fått lika mycket betalt som man får på S:t Görans sjukhus skulle det ha inneburit över 17 000 höftledsoperationer. Hur kan Ingrid Burman säga nej till det?

Anf. 5 Ingrid Burman (V)

Herr talman! Cristina Husmark Pehrsson säger att hon talar om de enskilda individerna. Ja, det gör Moderaterna. Moderaterna talar om de enskilda individerna och tar bort pappamånaderna i föräldraförsäkringen. Moderaterna talar om de enskilda individerna och förkortar föräldraledigheten. Moderaterna talar om de enskilda individerna och försämrar i de statliga försörjningssystemen. Inom ramen för utgiftsområdet vill man lägga ned Folkhälsoinstitutet, alltså det förebyggande arbete som vi tycker är väldigt viktigt och som står bakom den här budgeten. Vi tycker att det är bättre att försöka satsa pengar på att förebygga i stället för att behandla. Cristina Husmark Pehrsson säger att hon talar om de enskilda individerna. Och det gör hon när hon säger att nu tvingas apoteket att höja priset på läkemedel och att Moderaterna därför kommer att lägga en extra avgift så att de som är sjuka och hämtar ut mer läkemedel ska få ännu dyrare läkemedel. Så visst talar Cristina Husmark Pehrsson om individerna. Det finns ett stort problem med den moderata politiken. Om man ber Rut och andra räkna på Moderaternas finansiering visar det sig att de satsningar de gör på kommuner och landsting och inom det här området går tillbaka i form av ökade kostnader för kommuner och landsting. Alltså faller det platt. Det finns ett annat problem. Det är att man säger att man ska finansiera det här genom att föra över kostnader på trafikförsäkringen, men det går inte. Alltså är det ofinansierade förslag som Cristina Husmark Pehrsson står och talar om. Det är viktigt att redovisa det också. Den budget vi diskuterar och presenterar i dag på utgiftsområdet står tre partier bakom, och den innehåller finansierade förslag. Och vet ni vad? De finansieras genom skatter.

Anf. 6 Cristina Husmark Pehrsso (M)

Herr talman! Jag tycker att den mest solidariska skattepolitiken är att sänka skatten för låg- och medelinkomsttagarna, så att de får mer pengar över och mer makt över sina egna liv. Ingrid Burman vill i stället höja skatterna. Nu kan jag ju inte ställa någon fråga till Ingrid Burman. Jag är ledsen, men vi får återkomma. Men jag kan ju tycka att det är märkligt att Vänsterpartiet har anslutit sig till statsministern och finansministern som säger att nu ska skatten höjas för att klara framtidens välfärd. Dessutom kan jag konstatera att i många socialdemokratiska och vänsterstyrda landsting har man höjt skatten. Det har blivit mycket dyrare. För en medelinkomsttagare har det betytt 100 kr mer i månaden. Det tycker jag är att straffa dem som har det allra sämst. Jag tror att vi kommer att återkomma till folkhälsan i vår debatt. Där vill vi att de nationella intressena ska läggas över på Socialstyrelsen. I stället ska vi ta pengar och lägga nära individerna ute på skolor, mödravårdscentraler och barnavårdscentraler. Det är där vi möter människor. Det är där vi kan påverka och hjälpa dem. Den stora skiljelinje som Ingrid Burman har presenterat i sitt anförande och tidigare handlar ju om att vi värnar individen och vill att man ska få mer pengar i plånboken och kunna bestämma mer över sig själv. Det tycker vi är den största folkhälsosatsningen.

Anf. 7 Erik Ullenhag (Fp)

Herr talman! Jag står självfallet bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservation nr 1. Alla ska vara med, fick vi höra Göran Persson säga på den socialdemokratiska kongressen för en tid sedan. Det är väl högst sannolikt att det kommer att vara en huvudvalslogan inför det kommande valet. Alla ska vara med. Men sanningen är ju att efter elva år med socialdemokratiskt styre lever vi i ett samhälle där alla inte får plats. Många av dessa människor och individer möter vi bakom reservationerna, bakom de särskilda yttrandena och bakom skrivningarna i detta betänkande. Det handlar om de människor som lever i det Folkpartiet traditionellt har kallat det glömda Sverige. Vi ser dem i det här betänkandet. Det handlar om äldre människor som tvingas dela rum under sina sista år i livet. De kan inte stänga dörren om sig själva och vara i fred, vilket vi har tyckt var självklart hela livet tidigare. Det handlar om dem som inte får plats på ett äldreboende och dem som känner en oro för om det finns en plats för dem den dagen de inte klara sig själva hemma. Det handlar om de äldre som drabbas av vanvård. Vi ser rapporter då och då i medierna om äldre människor som kan tvingas ligga i dagar med brutna lårbenshalsar som ingen upptäcker. Det handlar om de dementa och deras anhöriga, och det är kanske det område där vi behöver satsa allra mest. Vi har en otillfredsställande resurstilldelning och en otillfredsställande demensvård som innebär att vi faktiskt i dag, som alla andra dagar, vet att människor i det här landet låses fast eller låses in för att man inte har ett regelverk som fungerar i demensvården. Det handlar om de psykiskt sjuka och de barn som i dag söker hjälp hos barnpsykiatrin eller de föräldrar som tar kontakt med barnpsykiatrin och som får höra att det inte finns plats och att det inte finns tid för dem nu. Det handlar om de tusentals människor som vi möter på gatan och som saknar en bostad. Den här kvällen, precis som alla andra kvällar, ska de fundera på vilken trappuppgång de ska försöka hitta och sova i i natt. Det handlar om de människor som finns i självmordsstatistiken. Vi har en psykiatri som inte klarar att förebygga självmord. Och det handlar om de människor som är anhöriga till dem som har tagit sitt liv. Det handlar om de funktionshindrade som efter elva år av socialdemokratiskt styre inte får sina hjälpmedel i tid. Förra året uppgav en av fyra döva att man inte kunde delta i de aktiviteter i samhällslivet som man ville därför att det inte fanns en tolk vid ett antal tillfällen. Dessa människor drabbas av nedskärningarna inom LSS, lagen om stöd och service, som kanske är den viktigaste frihetsreform som det har landet har sett de senaste åren. Det handlar om de funktionshindrade som drabbas av diskriminering och fördomar. En av tio uppger att man har utsatts för hot eller tillmälen eller blivit trakasserad på grund av sitt funktionshinder. Det handlar om de människor runtom i landet som sitter fast i en vårdkö och väntar på att få en hörapparat utprovad eller väntar på en operation. Detta är egentligen helt obegripligt för vanliga människor. Vi har ett system som innebär att jag inte kan få vård när jag behöver den, utan jag ska vänta ett antal månader eller ett drygt år på att få den där vården. Det blir inte billigare för samhället att vi bygger upp vårdköer. Varför blir det då så här? Varför blir det så att vi har ett land med världens högsta skatter, och ändå kommer en del av de allra svagaste inte med? Tyvärr tror jag att det beror på att vi har en socialdemokrati som är bra på att lyssna på stora och starka grupper. Man levererar när LO-borgen ringer. Man levererar när sådana som jag, småbarnsföräldrar, bråkar. Då slänger man i väg en maxtaxa i valrörelsen. Man levererar när man har en stor stark organisation bakom sig. Men man klarar inte, och det är faktiskt verkligheten i dag efter elva år med socialdemokratiskt styre, att se till att de som har det allra svårast i samhället, de som allra mest behöver samhällets hjälp, faktiskt får det. Man klarar inte den nödvändiga prioriteringen. Hade denna kammare bifallit Folkpartiets budgetförslag hade vi fått en helt annan social profil än vi får med den budget som Socialdemokraterna och samarbetspartierna har röstat igenom. Vår enskilt största satsning handlar om att försöka lyfta upp äldreomsorgen och hitta vägar för att kunna garantera att människor på ålderns höst och under sina sista år i livet ska kunna en värdig omsorg. Vi vill försöka införa något som vi kallar en omsorgsgaranti på kommunal nivå, men vi har också sagt att vi behöver statliga medel för att införa den. Det handlar om att veta vad jag som äldre har rätt till, till exempel att komma ut i friska luften regelbundet, få en värdig och vettig omvårdnad, ha en viss läkartäthet, ha en viss personaltäthet, veta att jag kan få plats på äldreboendet och veta att jag kan få hemhjälp när jag behöver det. Det där är inte så viktigt för de starka människorna i samhället. En omsorgsgaranti är inte så viktig för de äldre som har starka anhöriga som vågar och klarar av att bråka med apparaten. Men det är väldigt viktigt för de äldre som inte har det sociala nätverket. Det är väldigt viktigt för de människor som har mindre marginaler. Det är ju så, och det vet Socialdemokraterna, att fyra av tio låginkomsttagare i detta land efter alla dessa år med socialdemokratiskt styre säger så här: Jag är rädd för att bli gammal. Man säger att man är rädd för bli gammal därför att man vet att resurserna inte räcker på grund av de felprioriteringar som har gjorts. I den här satsningen som vi vill göra på äldreomsorgen vill vi också pröva ett system med äldrevårdscentraler. Vi vill bygga upp en organisation som utgår från den enskilde äldre i stället för att den enskilde äldre ska få anpassa sig till organisationen. Jag ska kunna gå till en plats och möta samtliga yrkesgrupper som kan hjälpa mig. Det kan handla om läkare, sjukgymnaster och kommunala biståndsbedömare. Vi vill bygga upp ett samhälleligt stöd runt individen, runt den enskilda människan, i stället för att den enskilda människan ska försöka följa systemet. Vi vill se en upprustning av svensk sjukvård på ett par punkter. Det stora problemet i svensk sjukvård är att vi har en dåligt fungerande primärvård. Det pekas ut i rapport efter rapport, nu senast var det OECD som i sin ekonomiska rapport om Sverige sade att Sveriges huvudproblem är en illa fungerande primärvård. Man kommer inte fram, och man vet inte hur man ska få tag i en doktor. Det är ju märkligt att vi inte klarar att få med Socialdemokraterna på att införa ett nationellt husläkarsystem och få en majoritet för detta. Man har infört det i Norge med fastläkarsystemet. Man har haft det sedan gammalt i England med family doctor . Varje människa har en egen doktor. Varje människa har en person att vända sig till. Varje människa, och synnerhet de som behöver mycket vård och omsorg, har någon som tar ett helhetsansvar för deras vård. Jag tillhör dem som varje gång blir glada när Socialdemokraterna tar över vår politik. Folkpartiet söker väljarnas mandat för en annan politik, men skulle Socialdemokraterna vilja göra något åt husläkarfrågan före valet skulle ingen bli lyckligare än jag och andra folkpartister. Sedan handlar det om att skapa en vårdgaranti som faktiskt fungerar. Det här är en fråga som Socialdemokraterna äntligen har tagit till sig. Vi ska ha en vårdgaranti. Jag är rätt bekymrad för att den vårdgaranti man nu har skapat inte kommer att leda till att människor får vård av två skäl. Det första skälet är att det måste finnas alternativ för att man ska kunna se till att en vårdgaranti fungerar. Får jag inte vård inom den offentligt finansierade offentligt drivna vården ska jag kunnat gå till en offentligt finansierad men privat driven vård på skattebetalarnas bekostnad. Det andra skälet är att det inte finns några piskor i systemet. Man måste hitta vägar för att se till att den klinik eller det sjukhus som inte uppfyller vårdgarantin också får ta den ekonomiska belastningen för att det inte fungerar. Vi behöver öppna för finansiell samordning inom sjukvården. Det är en byråkratterm, men det handlar om att se till att kunna använda sjukförsäkringspengar. I stället för att passivt betala ut dem ska man aktivt kunna använda dem till vård och rehabilitering. Försäkringskassan borde kunna köpa vård. Vi ser också att vi behöver en satsning på psykiatrin. Trots den debatt som har varit de senaste åren, trots regeringens på papperet kraftfulle samordnare Anders Milton, är verkligheten den att resurserna för psykiatrin har skurits ned och fortsatt att skäras ned, just därför att vi har en politisk majoritet som inte klarar att prioritera det som är allra viktigast. Det här borde skötas på landstingsnivå, men vi tror tyvärr att vi måste gå in med ytterligare statliga stimulansmedel till psykiatrin och anslår för de närmaste tre åren 1,3 miljarder kronor mer än regeringen. Vi tror att vi behöver se över hur skolhälsovården fungerar för att man tidigt ska kunna upptäcka människor som har psykiska problem, unga tjejer som riskerar att skära sig eller unga killar eller tjejer som går in i depression. Vi behöver se till att sätta upp särskilda besöksgarantier i barn- och ungdomspsykiatrin. Det är inte acceptabelt att ett barn eller en ung människa som har behov av psykiatrisk vård ska vänta i månader. Vi behöver lyfta fram frågor om att lyfta in psykiska sjukdomar och missbrukarvården i vårdgarantin, som i dag till stor del ligger utanför. Vi vill se en satsning på att göra Sverige tillgängligt för människor med funktionshinder. Den regering vi har älskar planer, och man gillar att presentera dem på stora pressträffar. Det kommer att bli en stor pressträff i vår när Ylva Johansson ska presentera en ny nationell handlingsplan för äldreomsorgen, eller vad den kommer att heta. För ett antal år sedan var den stora planen en handlingsplan för handikappolitiken, och det hette utvecklingsplan. Då ville Göran Persson vara med på pressträffen. Det har snart gått sex år, och väldigt lite har uppnåtts. Sverige är fortfarande otillgängligt för väldigt många som har funktionshinder. Sverige är fortfarande i ett läge där det har skett försämringar de senaste tio åren för människor med funktionshinder. Man har inte fått ordning på bilstödet. Man har skurit ned den personliga assistenten. Utvecklingen går på många sätt åt fel håll. Här behövs det satsningar på att göra Sverige tillgängligt, utreda bilstödet och anslå ett antal extra hundra miljoner för att återställa den personliga assistenten. Alla ska med. Vi kommer att höra det i valrörelsen gång på gång, från Göran Persson och andra socialdemokrater. När maskineriet går i gång går de standardskrivna talen ut i partiorganisationen. Men de som har ett socialt patos ska nog fundera: Har de lyckats efter elva år? Är alla med? Jag tillhör dem, herr talman, som tror att ska vi skapa ett samhälle där vi inte får en massa människor som lever i det glömda Sverige måste vi få en situation där Folkpartiet åter styr Socialdepartementet.

Anf. 8 Chatrine Pålsson (Kd)

Herr talman! Kristdemokraternas budgetmotion heter Ny giv för Sverige. Kraftfull satsning på fler jobb för ökade resurser till äldre och barnfamiljer . Det känns för min del angeläget att börja detta inlägg med att säga att vi måste ha kraftfulla satsningar på fler jobb, detta för att garantera den välfärd som vi vill ha för framtiden. Utan friska pengar i vårt land kommer inte en trygg välfärd att kunna bestå. Vi vill att välfärden ska utökas ytterligare. Vi anser också att i samhällets resurser ska vården ha en särställning. Varför tycker Kristdemokraterna det? Jo, det är fråga om människovärde, om alla människors lika värde när man drabbas av ohälsa, sjukdom eller akuta katastrofer. Då finns det ingenting som är viktigare än att få den vård och omsorg som man behöver i sin egen situation. Då kan det inte vara plånboken som avgör om man ska få hjälp eller inte, utan då är det en människovärdesfråga att alla i detta land ska få den hjälp man behöver i tid. Det här är grunden för den kristdemokratiska politiken och också grunden för att alla de som inte själva kan göra sin röst hörd i lika hög grad ska kunna garanteras en god vård och omsorg. Den 23 november beslutade majoriteten i den här kammaren om de ekonomiska ramarna. Det var Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som kom överens. Därför gör jag i likhet med de övriga borgerliga partierna så att jag inte ställer mig bakom det beslutet. Kristdemokraterna har en annan inriktning. Vi anser att vården ska kännetecknas av tillgänglighet, värdighet och god kvalitet. Det gäller hela vården, alltså även äldrevården, mina vänner, som i dag är mycket eftersatt på många håll i landet. Tyvärr får vi gång på gång läsa om brister i äldrevården när enskilda utsätts för en ovärdig omsorg. Jag hade möjlighet att titta på det debattprogram om äldrevården i går kväll där Ylva Johansson var med. Det är väl ingen tvekan om att man behöver göra mycket. Herr talman! Jag vill yrka bifall till reservationerna 31 och 32, för tids vinnande. Jag står naturligtvis bakom alla de reservationer där Kristdemokraterna finns med. Vi har alltså från Kristdemokraterna prioriterat den här budgeten på ett annorlunda sätt än vad majoriteten har gjort. Man kan säga att vi i många av våra extra prioriteringar inom område 9, och också område 25, som är pengar till kommuner och landsting, har lyft fram dem som har det svårast, många av dem som själva inte kan tala för sig. Det är kännetecknande för den kristdemokratiska profilen. Det känns som att vi återigen behöver påminna om att hur vi behandlar dem som har det svårast är ett kännetecken på hur långt vår civilisation i Sverige har kommit. När vi i de olika partierna lägger fram våra budgetar handlar det också om en klar signal om vad vi tycker är viktigast att prioritera. Om jag börjar med att säga att den satsning vi har gjort för de psykiskt sjuka, föreslår vi 900 miljoner mer än vad majoriteten gör. Vi har också destinerat 400 miljoner av dem till barnpsykiatrin. Efter de katastrofer som har hänt i vårt land gjorde regeringen en sak som jag tyckte var väldigt bra: Man tillsatte en psykiatrisamordnare, nämligen Anders Milton. Det är bara en brist i detta, och det är att det Anders Milton lade fram som förslag lyssnar inte regeringen på. Anders Milton sade att det behövdes mycket mera pengar för att man skulle kunna få ordning på psykiatrin. Men det fick den inte - den fick en liten del, nämligen 200 miljoner, tror jag att det var. Det duger inte när man tillsätter en psykiatrisamordnare som lägger fram ett förslag att man inte lyssnar på vad vederbörande säger. Därför har vi velat komma mycket närmare Anders Miltons förslag, näst intill hela, och säga att vi har prioriterat 900 miljoner till psykiatrin. Detta, mina vänner, gäller människor som inte själva kan tala för sig, inte kan stå utanför Mynttorget och Rosenbad och demonstrera. Man känner sig nedvärderad bara för att man har en psykisk sjukdom eller symtom. Det handlar om att man ska få en kvalitativ och adekvat bedömning. Det ska finnas vårdplatser. Om man knackar på och säger att man mår dåligt ska man få komma och inte bli hänvisad till en massa andra ställen. Det måste vi erkänna. Vi måste göra någonting åt det. Den andra gruppen människor som inte heller kan tala för sig är de demenssjuka. De har en oerhört svår situation och också deras anhöriga. Det jag tycker är nästan värst är att många av de som betecknas som demenssjuka i dag inte ens har fått någon diagnos. De har inte fått någon diagnos. Man vet inte om det egentligen är en demenssjukdom eller om det är någon annan kroppslig sjukdom som man kan göra någonting åt. Det är bland annat det som ligger bakom vår reservation 32, där de borgerliga partierna vill ha en ökad tyngd åt demensutredningar. Varenda människa som får demenssymtom har rätt till en utredning. Så sker inte. Där det finns demensboenden kanske inte någon är utredd. Det tycker jag är förskräckligt. Vi har då valt att i vår budget prioritera 50 miljoner för utredning, diagnos och behandling, en möjligen ringa summa men ett bevis för att vi vill lyfta fram den här frågan. När det gäller tandvården har det på nytt blivit en situation i Sverige som vi hoppades att vi inte skulle komma till, nämligen att det syns i munnen vilken ekonomisk situation man har. Det är förskräckligt. Vi har en solidariskt finansierad vård och omsorg där vi betalar efter bärkraft, efter förmåga. Jag tycker att det borde hjälpa så att vi också får en tandvård som är värd namnet. Det finns många människor i dag som inte vågar gå till tandläkaren för att de vet att de inte kommer att klara kostnaderna. Vi gör det som har en bra lön, men det finns oändligt många människor som inte klarar det. Jag ser naturligtvis fram emot vad Socialdemokraterna kommer att lägga fram för förslag. Man har sagt att man ska lägga många miljarder. Hur många vet vi inte, och vi har inte sett det på pränt. Men jag ser ändå fram emot att man gör någonting nu. Det är sannerligen på tiden. Vi kristdemokrater har i många år sagt att vi tycker att det är självklart på sikt att införliva tandvårdsförsäkringen i den vanliga sjukförsäkringen, eftersom vi är uppkäftiga nog att säga att munnen tillhör kroppen. Men vi vet att det är en något längre väg att gå. Därför måste vi göra någonting under tiden. Det måste principiellt vara så att vi skyddar de människor som har de största kostnaderna. Min princip och Kristdemokraternas princip är att ingen ska behöva avstå nödvändig tandvård av ekonomiska skäl. Vårdgarantin har många talat om. Välkomna socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister! Det är första gången jag har hört Ingrid Burman tala väl om vårdgarantin. Det är jätteroligt. Vi kommer att följa upp hur den här vårdgarantin ser ut, men Kristdemokraterna har också de pengar vi har haft tidigare enligt det borgerliga förslaget. Det handlar alltså om att låta människor med en reumatisk sjukdom eller vad det kan vara också komma till i sjukvården. När det gäller palliativ medicin fick vi en skrivelse efter många års väntan, men där vet vi att forskningen behöver mer pengar så att vi vet exakt vad vi ska göra bäst inom den palliativa medicinen. Där har vi avsatt 20 miljoner för att öka denna forskning, vilket jag tror är nödvändigt. Bland alla våra missbrukare, inom narkotika-, alkohol- och tablettmissbruk, finns det oerhörda behov. Många av dem och deras anhöriga känner att vi har gett upp. Det tycker jag också är beklämmande. Här måste det ske en restaurering på många områden. Det jag nu talar mig varm för är både det förebyggande och den vård som vi måste ge människor som har hamnat i drogberoende. Vi tillsätter 50 miljoner på två ställen när det gäller missbruk och narkotika. Kristdemokraterna för alltså till 9 miljarder extra till denna sektor för att få in de olika profilfrågorna. Jag tycker att det är väldigt bra att vi har ett tillkännagivande när det gäller spelberoendefrågan och hur finansiering ska kunna stärkas. Det är ett nytt beroendeområde som vi alla bör vara observanta på. Därför har vi en reservation om att vi tycker att det redan nu borde in i socialtjänstlagen. Det känns viktigt. Avslutningsvis gäller det hjälpmedelsgarantin. Man borde inte behöva ha en reservation om att vi ska ha en hjälpmedelsgaranti. Jag tycker att det är genant. Jag tycker att vi borde ha kommit så långt så att vi inte ska ha planekonomi inom hjälpmedelsområdet. Om vi har lämnat ut 17 rullstolar en dag och bilstöd till dem är inga kvar i september, oktober, november och december. Vi borde i vårt samhälle där vi har en helt annan inriktning kunna garantera handikappade och funktionshindrade människor goda hjälpmedel inom rimliga tider.

Anf. 9 Ingrid Burman (V)

Herr talman! Jag övervägde länge om jag skulle begära replik eller inte, men jag tror att Chatrine Pålsson är den tredje talaren nu från det borgerliga blocket som lyfter fram vårdgarantin. Det finns all anledning att kommentera det. Jag tror att man tidigare har sagt att det var nedröstat tolv gånger. Då vill jag säga att under den tid som jag har suttit i socialutskottet har jag sett förslag om en vårdgaranti som inte har varit finansierad. Under årens gång har det flödat in några summor i de borgerliga budgetarna, men det har också funnits förslag som man har sagt inte varit finansierade, det kostar ingenting. För oss som står bakom den vårdgaranti som trädde i kraft den 1 november har det varit mycket viktigt att jobba tillsammans med landstingen så att det här inte bara blev pappersord eller politisk retorik utan att det också i verkligheten ska gå att genomföra den vårdgaranti som vi utlovar. Därför har det varit en process. Vi har tillfört mer pengar år efter år i kommunernas och landstingens budget. Vi har tillfört tillgänglighetsmiljarder, man har mätt köer, man har jobbat intensivt för att korta köer för att sedan kunna säga förra hösten att nu finns det förutsättningar för att klara av en vårdgaranti, nu kan vi gå ut och lova människor detta. Då sade vi: Vad bra, då har vi jobbat framgångsrikt i den här riktningen under ett antal år. Nu sätter vi ned fötterna. Vad jag vet i dag är det 90 % som kommer att klara det, det vill säga vi missade, tror jag, på 10 %. Det här är viktigt, och det är bakgrunden. Vi har dröjt tills vi har kunnat se att vi också i verkligheten kan garantera den här vårdgarantin.

Anf. 10 Chatrine Pålsson (Kd)

Herr talman! Det finns protokoll som man kan studera längre tillbaks. Jag har hört att man har varnat för vårdgarantin rent ideologiskt, att det finns en fara med en vårdgaranti. Man har utmålat olika möjliga vägar som det skulle ta och som inte skulle vara bra. Men jag önskade Ingrid Burman välkommen till oss som tycker att det är viktigt. Jag ska upprepa det Cristina Husmark Pehrsson sade: Vänsterpartiet får inte värna systemen så mycket så att man glömmer patienten och medborgaren. För mig som enskild medborgare är det ett jättebehov när jag har ont att veta när jag kan få vård, att veta att i varje fall inom tre månader kommer jag att kunna få vård, om det inte blir på mitt eget sjukhus kan jag få vård någon annanstans. Det är viktigt för den enskilde, och de som det inte är viktigt för utnyttjar ju inte den här möjligheten. Vi vill ge makt åt patienten. När det gäller om de borgerliga partierna har haft pengar eller inte så kan jag inte säga det. Sedan 2002 har vi haft samma pengar i budgeten. I april 2002 kom alla vi fyra partier överens och lade våra miljarder med tyngd på första året. Vi lade pengar för två år eftersom vi tror att man då har hunnit fixa den puckel som finns. Vi tycker att vi har kommit med ett genialt förslag. Ni hade kunnat säga: Tack, snälla ni för att ni har gjort det här åt oss. Ni tar ju en del andra förslag. Varför tog ni inte det här?

Anf. 11 Ingrid Burman (V)

Herr talman! Det är bra att det finns protokoll om man vill titta på historien. Det är sant att jag har varnat för en ofinansierad vårdgaranti. När Chatrine Pålsson försöker citera historien glömmer hon det viktiga. Det var den ofinansierade vårdgarantin som Vänsterpartiet inte tyckte om. Därför sade vi nej till den borgerliga ofinansierade vårdgarantin. Den hade suddat ut prioriteringsordningen. Nu finns det en vårdgaranti där ekonomin rymmer att man säkerställer prioriteringsordningen. Det är viktigt när det handlar om demokrati. Det är viktigt när det handlar om synen på politiken att vi vet att när vi lägger förslag så genomförs de också i verkligheten. Därför har det varit viktigt med dialogen med Landstingsförbundet. Jag har haft en dialog med Landstingsförbundet under de sju år som jag har suttit som ordförande i socialutskottet, och jag har frågat Landstingsförbundet vad som har krävts för en finansiering. Jag har inte sett den finansieringen förrän vi nu har förmått att bygga upp den delen. Jag vill också kommentera det som Chatrine Pålsson inledde med. Hon sade att det viktigaste är att vi jobbar för att få ihop arbete och skatteintäkter. Där har vi en samsyn. Det är det viktiga. Det viktiga är att vi ser till att det blir arbete så att kommuner och landsting får skatteintäkter. Det är ändå det som i första hand bär upp de kommunala och landstingskommunala budgetarna. De förslag som kd har när det gäller finansiering slår det direkt mot arbetslöshetsbekämpningen. När det gäller område Arbetsmarknad tar man 10 miljarder, när det gäller område Arbetsliv tar man 13,3 miljarder och när det gäller Studiestöd tar man 2 miljarder. När man gör en budget måste den hänga ihop. Den kristdemokratiska budgeten ser ut som en del andra budgetar på den borgerliga sidan. Man tar från det som skulle öka skattemedlen.

Anf. 12 Chatrine Pålsson (Kd)

Herr talman! Det var tur för Ingrid Burman att hon inte sade något om sjukförsäkringen. Där är det ingen skillnad. Förtidspensionärerna får det något sämre i vårt budgetförslag när de blir pensionärer. Å andra sidan höjer vi garantipensionen. Arbetslösa får något mindre med vårt budgetförslag, efter ett år. Glöm inte att det är där många förtidspensionerade ligger i dag i er budget. Även de som har friår får inte mer än 65 %. Jag förstår inte varför det är mer etiskt riktigt för förtidspensionärerna än för dem som varit arbetslösa i ett år. Vi vill ha en allmän obligatorisk a-kassa, alltså för de 15 % som inte har det i dag. Att se alla är också en ideologisk fråga för oss och de borgerliga partierna. Tyvärr är det mycket som brister i den nu sittande regeringen. Ingrid Burman har varit med länge. När den socialdemokratiska regeringen tog över 1994 tog man bort vårdgarantin. Man har inte kommit på att man kan göra något förrän det har gått 14 år. Invånarna har nog tillräcklig kunskap för att förstå att det är mer som ligger till grund. Det hade varit en sak om man hade velat göra om vårdgarantin därför att man inte tyckte att den som vi införde 1991-1994 var bra, men man har bara struntat i det. Nu är ni med. God jul!

Anf. 13 Kenneth Johansson (C)

Herr talman! Först vill jag yrka bifall till reservationerna nr 2 och 38 men står bakom övriga där Centerpartiet förekommer. Centerpartiets budgetalternativ framgår av ett särskilt yttrande. Centerkollegan Lars-Ivar Ericson kommer att ta upp frågor som rör folkhälsa, barn och handikappolitik. Herr talman! Centerpartiet arbetar för ett företagsamt, tryggt och grönt Sverige med en öppenhet mot omvärlden. Vi har presenterat en budget med den inriktningen. Allt hänger ihop. Vi ska klara välfärden. Då krävs att folk är i jobb, att näringslivet kan konkurrera för jobb och tillväxt och att vi har en kommersiell och samhällelig service för att helheten ska fungera. Vi måste jobba ihop resurserna först, i annat fall lånar vi av våra barn, vilket är en politik som jag och Centerpartiet inte ansluter oss till. Regeringen har misslyckats. De klarar inte att få folk i jobb och att få olyckliga människor att komma ur bidragsberoendet. De verkar inte förstå sambandet mellan tillväxt och välfärd. De har svårt för nytänkande och att släppa fram alla idéer och all initiativkraft som finns bland sjuksköterskor, läkare, undersköterskor och andra, för att tala vårdspråk. Socialdemokraterna lånar, i högkonjunktur, till sina vallöften. De har gett oss världens högsta skatter, hög arbetslöshet, nedlagda äldreboenden, långa vårdköer, ökande utanförskap och ökande klyftor mellan yngre och äldre, i välstånd, hälsomässigt, socialt och regionalt. Från Centerpartiet säger vi: Vi måste hela klyftorna. Vi måste värna de utsatta i första hand. Jobb och trygghet hänger ihop. Det finns skillnader i ekonomisk politik, i hälso- och sjukvård och i övrig socialpolitik. Även för välfärden, vården och omsorgen, är Sveriges befolkning betjänt av en ny regering. Herr talman! Tillgängligheten måste öka. Vi måste långsiktigt säkra en hälso- och sjukvård som ska vara nära till och utan köer. Medicinskt och tekniskt är vi duktiga, men tillgängligheten måste förbättras. Centerpartiet vill särskilt värna den nära vården, familjeläkarna, teamet på vårdcentralen och hembesöken. Det gör vi bäst genom att erbjuda en attraktiv och tillgänglig primärvård som är spridd över hela landet. Vi arbetar för att alla ska ha rätt till en fast vårdkontakt, inte bara i teorin utan också i praktiken. Vi arbetar för ett fritt vårdval och en fungerande nationell vårdgaranti. Vi anslår även nu pengar till vårdgarantin: 2 miljarder kronor för 2006 och 1 ½ miljard kronor för 2007 gemensamt från alliansens partier. Byråkratin i vården växer. Mer än hälften av läkarnas tid går till pappersarbete. Det måste vi ändra på. Den direkta patientkontakten måste prioriteras. Vi behöver släppa fram mer av entreprenörskap även inom vården. Vården och omsorgen ska betalas gemensamt och solidariskt. Det är lika självklart att det ska vara tillåtet med personaldrivna, privata och offentliga vårdgivare. Alla ska få vara med och göra jobbet. Stopplagen ska självfallet rivas upp. Vi vill ersätta den med en startlag. Vi behöver en ny syn på välfärden. Centerpartiet står även här för nytänkande. Vi gillar inte toppstyrning från Rosenbad eller från Ylva Johansson. Vi anser att de flesta besluten bör tas på lokal nivå, nära och i samråd med dem som berörs. Allt behöver inte drivas av det offentliga. Ett underifrånperspektiv som öppnar möjligheter för civilsamhället, för den ideella sektorn, ger välfärden mervärden i sak men även resursmässigt. 1 + 1 kan faktiskt bli 3. I vår budget ser vi detta, och vi lägger också fram sådana förslag. Vi vill stimulera och lyfta fram nätverk på folkhälsoområdet. Vi vill bygga ut och ge stöd till volontärverksamheten. Vi vill ge ett kraftfullt stöd till den viktiga anhörigverksamheten. Vi tror stenhårt på att den ideella sektorn har en viktig roll i välfärdsbygget. Patienten ska vara i centrum. Vi är det enda nordiska land som inte har någon samlad patienträttighetslag. Det vill vi införa. Det är pedagogiskt och bra för alla. Varför är ni inte med på det, socialdemokrater? Vi vill ha en samverkan och en finansiell samordning där passiva sjukförsäkringspengar används till aktiva åtgärder för att korta vårdköer och för rehabilitering - ingen tummetott som nuvarande lagstiftning innebär utan en flexibel utformning utifrån lokala behov. Varför är ni inte med, socialdemokrater? Vi vill ha fria vårdval. Vi vill ge reella valmöjligheter. Centerpartiet ser att detta är möjligt i landet men även på sikt inom Norden och övriga Europa. Varför är ni inte med, socialdemokrater? Centerpartiet vill göra det lätt för både patienter, landsting och vårdföretagare att jämföra olika sjukhus och vårdcentralers kvalitet, effektivitet, tillgänglighet till information om väntetider etcetera. Från alliansens partier föreslår vi en oberoende enhet på Socialstyrelsen för uppgiften. Är ni med, socialdemokrater? Det går att göra så mycket för att sätta patienten i centrum, men det händer så lite! Här har vi en stor uppgift att vända utvecklingen i den delen. Hälso- och sjukvården måste i högre grad inriktas på att främja hälsa och förebygga ohälsa i stället för att enbart behandla redan uppkomna hälsoproblem. Den viktigaste resursen i detta arbete är att ta till vara individens engagemang och egna hälsoresurser. Jag och Centerpartiet vill ge människor mer makt och kunskap om sin egen hälsa. Vi har en rad offensiva förslag som Lars-Ivar Ericson återkommer med. Herr talman! Psykiatrin läser vi ofta om på löpsedlar, och vi pratar ofta om den med oro kring köksborden. Men när psykiatrin kommer på regeringens bord vet vi inte och ser vi inte. Problemen kvarstår nämligen. Psykiskt sjuka människor lever ett ovärdigt liv. Oskyldiga, ibland anhöriga, fortsätter att utsättas för hot, och så vidare. Vi vill se förslag som leder till beslut och åtgärder. Centerpartiet säger för det första att vi måste öka effektiviteten i psykiatrin, göra uppdraget tydligt, ställa krav på resultat och följa upp hur det går. Vi behöver mer entreprenörskap även där. För det andra måste vi lösa samarbetssvårigheterna mellan landstingens psykiatri och kommunernas socialtjänst. För det tredje måste vi ge tillräckliga verktyg i lagstiftningen. För det fjärde behöver vi en ökad närhet och tillgängligare psykiatrisk vård. För det femte måste vi, inte minst, satsa på förebyggande insatser och ge stöd till frivilliginsatser i olika former. Att klara en långsiktig personalförsörjning och uppvärdera vårdjobben är nyckeln till en god vård och omsorg. Men när kommer förslagen? I budgeten för 2006 har Centerpartiet avsatt 325 miljoner kronor mer än regeringen till tandvården. Vi vill stärka konkurrensen och entreprenörskapet inom tandvården. Vi vill stärka konsumentmakten. Vi vill utveckla ett rättvist högkostnadsskydd. Vi vill också att det är behoven och inte åldern som ska gälla vid prioriteringar. Socialdemokraterna och Ylva Johansson säger sig vilja förbättra äldreomsorgen. I den delen är vi överens. Äldre är en resurs. Vi behöver en fritt-val-reform även inom äldreomsorgen, och vi behöver se resurser långsiktigt i budgetsammanhang. Ett konstaterande i utskottsbetänkandet som är bra är att det avsätts ett årligt stöd till regional FoU-verksamhet på äldreområdet. Det är positivt. Apoteksmonopolet, anser jag och Centerpartiet, har överlevt sig självt och bör avvecklas. När nu EU-medlemskapet också sätter press på monopolet är det en tidsfråga innan monopolet faller; det är vår bedömning. Med en ny alliansregering efter valet påskyndas avvecklingen. Vår bedömning är att konkurrens på sikt leder till lägre priser, större effektivitet och ökad tillgänglighet. Förra året enades utskottet och beslutade riksdagen om ett tillkännagivande om ett utvecklingsstöd för Pion, patientinformation online. Det tillkännagivandet har nonchalerats av regeringen. Och i stället för att utskottet liksom tidigare står enat bakom detta krav är det nu helt plötsligt de borgerliga partierna som själva får stå bakom stödet till Pion, vilket också redovisas i en reservation. Detta, tillsammans med uttalanden som ansvarigt statsråd har gjort när det gäller denna verksamhet, gör att jag från att ha varit optimist nu har blivit pessimist. Det tycker jag är väldigt trist. Vi kommer att fortsätta att arbeta för att ge utvecklingsstöd till Pionverksamheten. Min fråga, avslutningsvis, till utskottsmajoriteten är: Varför blev det på det här viset?

Anf. 14 Jan Lindholm (Mp)

Herr talman! I dag debatterar vi ett betänkande som omfattar 4,6 % av statens budget eller 41,6 av budgetens totalt 907 miljarder kronor. 4,6 % låter kanske inte så märkvärdigt, men 41,6 miljarder är en oändlig massa resurser. Om man sedan tänker på att de verksamheter som vi behandlar i betänkandet kostar landstingen ca 140 miljarder och kommunerna ungefär lika mycket förstår vi att det totalt handlar om verksamheter som tillsammans motsvarar mer än en tredjedel av hela statsbudgeten. Till detta kan man lägga de kostnader som andra delar av samhället belastas med på grund av att alla de insatser som görs inom det här budgetområdet, till exempel när det gäller alkohol och narkotika, både i form av vård och förebyggande arbete, men även alla andra former av vård och omsorg, inte alltid lyckas så bra som vi skulle vilja att de gjorde. Det får konsekvenser i form av till exempel eftersök av förvirrade människor, skadegörelse och som konsekvens av det ibland våld, med utredningar, polisinsatser och domstolskostnader som följd, kanske pyromandåd, trafikolyckor och mycket annat. Allt detta kan man koppla till det som hänger samman med att samhället inte alltid i tid och på ett bra sätt lyckas ta hand om de människor som av olika skäl drabbas av någonting som gör att livet inte längre fungerar för dem. Lägger man ihop alla de här kostnaderna är det lätt att inse varför vi som är samlade här i dag och debatterar är så intresserade. Hälsovård, sjukvård och social omsorg berör ju alla på flera sätt genom livet. Det är inte bara vår största arbetsmarknad med över en halv miljon anställda, de flesta verksamheter av alla slag i samhället och de flesta kostnader vi har är på något sätt starkt beroende av hur man lyckas inom den sociala sektorn, vården och omsorgen. Det är naturligtvis omöjligt för mig, herr talman, att på de få minuter som jag har till mitt förfogande beröra alla de frågor som omfattas av betänkandet. Det allra bästa vore naturligtvis om alla förlossningar gick smärtfritt, om alla åt förnuftigt och motionerade klokt, om inga influensor drabbade oss, om trafikolyckor aldrig inträffade, om alla arbetsplatser var väl genomtänkta och helt riskfria och om alla kemikalier var ofarliga. Det bästa vore om problemen med alkohol och droger över huvud taget inte fanns och att alla slutade röka, att mobbning inte existerade och att naturkatastroferna naturligtvis också uteblev liksom att alla på ålderns höst var pigga in i det sista. Om det var så skulle kostnaderna för de sociala insatserna, vården och omsorgen vara minimala. Det är naturligtvis drömmen. Alla skulle då vara jättenöjda. Det är faktiskt friska och lyckliga som vi alla vill vara och inte vård- och omsorgskonsumenter. Tyvärr får vi nog räkna med en del komplikationer för de flesta av oss på livets resa. Även om vi i Sverige är lyckligt lottade och inte behöver avsätta så stor del av vår bnp som en del andra länder måste göra för hälsovård och social omsorg finns det naturligtvis alltid nya önskemål och det finns alltid exempel på sådant som på olika sätt kan göras bättre. Det är svåra prioriteringar som måste göras mellan olika områden, inte bara inom det här området. Det har vi hört i debatten i dag. Alla behov är ju angelägna. Jag tycker till exempel att det inte hade varit särskilt dumt att kunna lägga ytterligare 20 EU-miljarder på skola, vård och omsorg och trots det kunna amortera en del på statsskulden. Men nu är det inte så att riksdagen är överens med folkmajoriteten i just den frågan. Jag tycker ändå att det är en ganska tydlig prioritering när budgetramen för vårt utgiftsområde ökar med drygt 13 % i förhållande till utfallet för 2004 när den totala budgetramen för hela statsbudgeten bara ökar med 5,7 % för samma period. I förhållande till utfallet 2004 föreslår majoriteten en förstärkning av anslagen till hälso- och sjukvården med 5,1 %, på folkhälsoområdet med 13 %, för handikappområdet med 27 %. För socialtjänstområdet är det en ökning med 40 %, för barnpolitiken med hela 52 % och slutligen för äldrepolitiken är det nästan en fyrdubbling av anslagna medel som gäller. De senaste punkterna omfattar ju små belopp. Det är därför de ryms inom en total ökning på 13 %. Särskilt glad är jag naturligtvis, herr talman, för de 2 miljoner som satsas på driften av ett nationellt register över alternativ- och komplementärmedicinska utövare. Min förhoppning är att det i kombination med det nyligen invigda Osher centrum för integrativ medicin vid Karolinska institutet, som jag faktiskt hade möjlighet att vara med och inviga i fredags, ska innebära vidgade vyer och nya kunskaper för hela vårdområdet. Att Vidarkliniken och Ågrenska utanför Göteborg får ett stöd och att Rett Center i Östersund får fortsatt stöd är jättebra, men inte minst att Konsumentinstitutet Läkemedel och Hälsa får möjlighet att fortsätta utveckla sin verksamhet med rapportering av läkemedelsbiverkningar direkt från brukarna är ett stort steg i rätt riktning. Miljöpartiet står i huvudsak bakom betänkandet, men vi har ändå åtta särskilda yttranden där vi försöker tydliggöra de frågor där vi har en delvis annan uppfattning. Vi har även fyra reservationer som vi självklart alla står bakom, men för tids vinnande vid själva omröstningen yrkar jag bifall enbart till reservation 11 och reservation 40. Vi anser att riksdagen bör fungera som en blåslampa i baken på regeringen, inte bara när det råder stiltje utan även när det går framåt och finns mycket mer som behöver göras. Man bör använda sig av vinden när det blåser åt rätt håll. Vi tycker att det är ett stort steg framåt med rökfria restauranger, både för besökare, inte minst för barnen, och för personalen. Varför då inte rulla vidare med nya rökfria arenor och rökfria rättigheter på väg mot det tobaksfria samhället som ändå borde vara varje ansvarstagande vårdpolitikers mål? Nu verkar det i stället som om snuset har blivit en tillflykt för de rökare som inte kan bemästra sitt nikotinbegär. Visst sparar de sina egna lungor och omgivningens hälsa men fastnar troligen i stället i ett ännu svårare nikotinberoende. Staten borde satsa mer på forskning om rökning och om snusets hälsoeffekter. Över huvud taget borde man satsa mer på upplysning om vi ska nå de uppsatta målen på tobaksområdet. Fortfarande dör 6 000 personer varje år i förtid i vårt land på grund av skador vållade av tobak. Jag tycker att ni ska rösta på reservation 11. Vi har nått en bit på väg nu när budgeten innehåller pengar för att utveckla Kilen och dess verksamhet för brukarstyrd rapportering om läkemedelsbiverkan. Men varför ska man nöja sig med det? Den enskilt största posten inom vårt utgiftsområde gäller kostnader för läkemedel, över 20 miljarder. TT rapporterade nyligen att fyra av tio besök på akuten beror på felaktig läkemedelsanvändning. Vi vet sedan tidigare att närmare 20 % av alla inläggningar av äldre på sjukhus beror på läkemedelsbiverkningar. Nu vet vi även att läkarnas rapportering till Läkemedelsverket inte täcker in alla de former av symtom och kombinationseffekter som kan uppstå. Här finns det en möjlighet att spara många miljarder åt statskassan, för att inte tala om allt det lidande som kan undvikas med bättre kunskap om läkemedel. Rösta alltså på reservation 40! Att läkemedel även måste anpassas för kvinnor tycker nog alla är en självklarhet. Ändå är de flesta preparat fortfarande framtagna för friska unga män, och doseringsanvisningarna tar oftast ingen hänsyn till kvinnokroppens särskilda kemi. Jag tycker att det är märkligt att Barbro Feltzings motion i frågan inte har vunnit socialutskottets gillande när det sitter så många duktiga och insiktsfulla kvinnor där. Alltså, rösta på reservation 40! Jag tycker att det ska bli väldigt intressant att se om regeringen tar det växande spelberoendet på allvar. Jag vet inte vilka odds som gäller om man skulle spela på att regeringen menar allvar när det gäller att ta tag i frågan. De säger ändå att de förstår problemet. Jag tror inte att jag skulle våga satsa många kronor på regeringens initiativkraft. Det är inte bara själva spelberoendet som oroar mig utan även det faktum att till och med den statliga spelindustrin kan bli en bricka i de kriminella nätverkens arbete. Jag vet inte om det är sant, men det har sagts mig att svarta pengar tvättas vita till och med på statliga kasinon. Men det är när man träffar på ungdomar som tror att de kan leva på spel som man blir mest orolig. Vi måste återskapa förtroendet för de gemensamma solidariska lösningarna där önskedrömmar och lyckoideal har ett innehåll som är långsiktigt möjligt att nå för en växande befolkning på en begränsad planet. Vårt särskilda yttrande om spelberoende är inte någon sorts omyndigförklaring av regeringen utan ett starkt observandum på att samhällets skador kan bli i det närmaste omöjliga att reparera om speldjävulen tillåts sätta sig alltför djupt i alltför många själar. Vi har försökt att få in resurser och skrivningar i betänkandet om professionella mansmottagningar. Det är mottagningar som vänder sig till män som slår kvinnor. Vi tror inte att kvinnojourer räcker till. Vi vill som vanligt inte att samhället enbart ska ägna sig åt att städa upp när olyckan redan har skett; vi anser att man måste lägga mer kraft på att förebygga. Män som slår måste få hjälp att ändra sitt beteende innan kvinnan i fråga tagit skada. Vi har valt att markera det i ett särskilt yttrande. Fru talman! Det här var ett försök att i korthet beskriva betänkandet men också några nedslag i de detaljer som vi från Miljöpartiet har markerat. Det behövs olikheter om det ska bli debatt. När det gäller de övergripande målen uppfattar jag ändå att det råder ganska stor samstämmighet mellan partierna. Det är egentligen bara en del detaljer kring medlen på vägen dit där det skiljer. Det gäller främst, som vi redan har hört i debatten, att en del borgerliga partier är tydliga på att markera att de strävar bort från den solidariska och gemensamma lösningen mot mer av privata och egoistiska försäkringslösningar. Det var tydligt när Kenneth Johansson talade för ett underifrånperspektiv för den civila sektorn och privata komplement till vården. Samtidigt säger han nej till det han kallar stopplagen, lagstiftningen om driftsformer för offentligt finansierad vård. Där skapas spelregler, precis det som Kenneth Johansson talar sig varm för, det vill säga ett regelverk för ett underifrånperspektiv just för att vi faktiskt ska kunna ha privata komplement inom vården och för den civila sektorn. Det visar att den politiska debatten ofta blir mer retorik. Man kramar sina ideologiska formler i stället för att tänka på verksamheten och verkligheten.

Anf. 15 Kenneth Johansson (C)

Fru talman! Slutet av Jan Lindholms anförande tyckte jag var ett riktigt lågvattenmärke. Jan Lindholm säger att vi står här och talar om försäkringslösningar. Vem har pratat om försäkringslösningar? Vi pratar om en gemensam solidariskt finansierad vård och omsorg som ges efter behov. Det kan Jan Lindholm läsa senare i protokollet. Det är det vi åsyftar. Vi pratar inte om försäkringslösningar hämtade från andra delar av världen. Det är fråga om en gemensam och solidariskt finansierad vård som ges efter behov. Jag upprepar det en gång till så att det ska vara fullständigt klart hur vi ser på finansieringen. Däremot ser vi fördelar i att det ska finnas fler vårdgivare. Då ökas valfriheten för den enskilda patienten och för personalen. Vi tror och är övertygade om att det leder till att vi får en positiv konkurrens, att vi får möjligheter att ha både allmänt driven, privat driven och idéburen verksamhet. Här ligger satsningarna på civilsamhället, på den ideella sektorn, på Erstas verksamhet med flera. Det är detta som är mångfalden, Jan Lindholm; en solidariskt finansierad hälso- och sjukvård med en mångfald vårdgivare. Det är det som du och ditt parti begränsar, stoppar och förhindrar genom ett förödande nejsägeri.

Anf. 16 Jan Lindholm (Mp)

Fru talman! Det är ganska märkligt att höra Kenneth Johansson och andra representanter för de borgerliga partierna kritisera och använda ordet stopplag för den reform som faktiskt gör just det man talar sig varm för. Det är märkligt att man pratar om solidariska och gemensamma lösningar, att vården ska ges till alla på lika villkor, när man i debatt efter debatt talar om hur fantastiskt det hade varit om lagen inte hade gått igenom, om privata företag hade fått driva hela sjukhus, hur det hade blivit resurser över att för den som har möjlighet att med egna pengar betala för vård få utnyttja de offentligt finansierade sjukhusens resurser i en annan köordning än den som handlar om prioriteringsordningen. Det har vi hört gång på gång. Det är inte självklart att det måste vara försäkringslösningar. Jag vet inte vad det finns för möjligheter att hitta andra system. Det kanske finns andra sätt att få fram pengarna för att köpa sådan vård vid sidan om. Om ni verkligen menar allvar - vilket jag inte kan förstå att Kenneth Johansson menar - med att det verkligen ska vara solidariska lösningar med lika villkor för alla, finns inte möjligheten. Därför förstår jag inte varför ni tycker att den nischen är så viktig i systemet. Alla andra vägar när det gäller att hitta entreprenörer som vill driva de offentligt finansierade sjukhusen finns ju kvar. Just det ni efterfrågar behövs inte om ni verkligen menar allvar med solidaritet och gemensamma lösningar.

Anf. 17 Kenneth Johansson (C)

Fru talman! Nu gick Jan Lindholm från att påstå saker till att inte förstå. Det var en sund utveckling. Jan Lindholm påstod i sitt anförande att vi förordar försäkringslösningar. Det är lögn. Det ska man inte föra fram från den här talarstolen. Det är väsentligt. Nu förstår han inte. Det har jag förståelse för. Det är uppenbart att när vi för fram förslag om en solidariskt finansierad hälso- och sjukvård och flera vårdgivare menar vi att vi bejakar detta. Vi ser positivt på att flera är med på arenan. En stopplag som i första omgången inte kanske är alltför begränsande leder ändå till begränsningar. Alla de som är entreprenörer och som vill starta verksamheter ser att den majoritet som för närvarande råder i riksdagen tycker att det är något skumt. Flera av de partier som i dag är i majoritet tycker att egentligen allt ska drivas av det allmänna. Jag säger inte att det är Jan Lindholms och Miljöpartiets uppfattning, men det finns andra partier som du lierar dig med i frågan. Jan Lindholm har nu gått från påstående till att inte förstå, och det är bättre. Då får vi jobba med att försöka hjälpa varandra att få dig att förstå vad vi menar så att vi kan få stöd för att driva en startlag, driva entreprenörskap och få fram inte minst den ideella sektorn - en jätteviktig vårdgivare och ett komplement till övriga.

Anf. 18 Jan Lindholm (Mp)

Fru talman! Att det är svårt att förstå, Kenneth Johansson, tror jag inte att jag är ensam om att tycka. Kenneth Johansson vill ha ett underifrånperspektiv. Han vill få fram den civila sektorn, och han pratar om privata komplement inom sjukvården. Och så säger han nej till den lagstiftning som faktiskt öppnar just för detta, som skapar regelverk för det så att det faktiskt finns förutsättningar för den som vill agera med privat kapital inom det här området att veta vilka spelregler som gäller. Att säga nej till den lagstiftning som gör det möjligt att göra just det som du vill gör att det är svårt att förstå. Den kritik som du och dina meningsfränder har fört fram mot lagstiftningen har ju handlat just om den här ytterligare nischen när man inte längre betalar med skattemedel utan tillför någon annan form av finansiering för att kunna utnyttja det som ni påstår är en outnyttjad överkapacitet. Det är väldigt svårt att förstå varför det inte då skulle finnas ett utrymme för försäkringslösningar även om ni inte har presenterat hur man ska utnyttja den här outnyttjade resursen, hur man ska köpa sig denna fördel. Det är möjligt att det finns andra vägar. Men det är väldigt svårt för den som försöker, och jag försöker verkligen, att förstå hur ni kan se problem i den här lagstiftningen. Jag kan inte se någon annan väg. Det är klart, det finns väl enskilda individer som har så stora privata tillgångar att de har råd att köpa en operation helt privat. Men jag tror att det är en väldigt liten grupp. I så fall är ju det här problemet oerhört litet. Men om det nu skulle omfatta en lite större del av befolkningen, då måste det vara någon annan krets på något sätt - om man sedan kallar det för försäkring eller något annat vet jag inte - för att man ska kunna slå ut kostnaden så att den inte drabbar den enskilda individen varje gång. Så det är svårt att förstå. Det är det.

Anf. 19 Kristina Zakrisson (S)

Fru talman! Socialutskottets område spänner över en rad olika frågor, som vi har hört här. Alla är viktiga för folks välbefinnande men en del röner mer intresse än andra. Sjukvård och äldreomsorg engagerar de allra flesta medan till exempel frågor om spelberoende eller missbrukarvård mest engagerar dem som berörs på ett eller annat sätt. Det kanske beror på att vi, förhoppningsvis alla, kommer att bli gamla och behöva äldreomsorg. De flesta av oss kommer någon gång i livet att behöva uppsöka sjukvården. Så det vet vi kommer att beröra alla. Däremot tror väl inte så många av oss att vi kommer att drabbas av missbruk av något slag eller utsättas för våld i hemmet. Tyvärr är det alldeles för många som drabbas av det. Jag skulle vilja säga att mycket av det socialpolitiska arbetet är beroende av olika aktörer, av att olika politikområden samverkar, av att kommuner och landsting samverkar och av att myndigheter och institutioner samverkar. Det får inte vara så att folk som behöver hjälp kommer i kläm för att det inte finns samverkan i samhället. Vi har ett gemensamt finansierat system, en välfärdsmodell som vi tycker är bra. Men som någon tidigare har sagt kan det inte vara så att vi försvarar systemen för systemens egen skull. De måste fungera för den enskilde. Då är det viktigt, eftersom vi har en gemensam, skattefinansierad välfärd, att alla aktörer också samverkar så att det kommer den enskilde individen till del. Där finns det fortfarande en del att göra. Psykiatrin har till exempel tagits upp. Där handlar det ibland inte bara om resursbrist utan faktiskt om att samverkan inte fungerar. Där kan vi från riksdagens sida medverka till att det blir bättre. Det är inte alltid resursbrist när vi tycker att det inte fungerar så bra som det skulle kunna göra. Det kan också vara andra faktorer, till exempel att samverkan inte fungerar. När det gäller den generella välfärdsmodellen har ju vi från majoritetens sida alltid talat för att vården och omsorgen ska vara solidariskt och gemensamt finansierad. Nu hör vi från den ena borgerliga representanten efter den andra att de tycker precis likadant. Det välkomnar vi. Ibland är det ju så att det är bra att stjäla idéer av varandra. Om vi har idéer som passar är det klart att vi ska anamma dem. Vi tycker att det känns bra att man nu också poängterar det, att det ska vara gemensamt skattefinansierat. Men då är det så klart viktigt att det också är finansierat. Budgetförslag är en helhet. Det är inte så att utgiftsområde 9 är ensamt i budgeten, att man där kan säga att man lägger till si och så mycket resurser om man samtidigt tar bort från andra områden. Det gäller för dem som är psykiskt sjuka, till exempel. Det finns fortfarande en del brister inom psykiatrin. Men det är också så att de som är psykiskt sjuka behöver vara sjukskrivna. De behöver få sjukersättning som de kan klara sig på. De behöver också gå och hämta ut läkemedel. Det är svårt för dem också att få pengarna att räcka till. Man kan liksom inte stycka upp de olika utgiftsområdena och säga att vi värnar den här gruppen, och gör det inom ett område, men när det gäller arbetslöshetsersättning eller sjukersättning gör vi det inte. Jag tycker att det är viktigt att det är en helhet och att allting hänger ihop. Jag skulle också vilja säga något om ekonomin. Det var någon som tidigare tog upp, jag tror att det var Kenneth Johansson, att regeringen lånar i högkonjunktur. Jag skulle vilja påminna om att när vi tog över 1994 tror jag att statskulden var 80 % eller 85 % av bnp. I dag är den just under 50 %. Visst lånar vi, men jämförelsevis lite. Jag skulle också vilja påstå att statens ekonomi, att vi har en god ekonomi, är en grundförutsättning för att vi ska kunna ha en social politik som fungerar och för att vi ska kunna utveckla de här politikområdena. Kommunerna och landstingen har ju en nyckelroll när det gäller välfärden. Om man tittar på landstingen är det så att i 17 av 20 landsting kommer man 2005 att ha ett överskott. Då kan man tycka att det viktigaste inte är att det finns ett överskott i landstingen. Men det är viktigt att det inte går back så att vi kan fortsätta utvecklingen av sjukvården. Vi har kunnat sanera statens finanser och ha en god ekonomi. Det har gjort att man har kunnat tillföra resurser till kommuner och landsting. Det är naturligtvis oerhört viktigt för att vi ska kunna utveckla de områden som vi vill utveckla. Där ska jag återigen säga att det finns en del kvar att göra till exempel när det gäller psykiatrin, också barn- och ungdomspsykiatrin. Men klarar vi inte ekonomin kan vi inte heller satsa pengar. Alla frågor i budgeten är viktiga, men det finns en del som känns särskilt aktuella. En som Ingrid Burman har tagit upp tidigare, och kanske andra också, är satsningen på ökat stöd till kvinnor som utsätts för våld, till kvinnor och deras barn. Vi satsar 135 miljoner för att motverka mäns våld mot kvinnor. Pengarna är avsatta för kvinnojoursverksamhet och för en ombildning av Rikskvinnocentrum. Jag vill också poängtera, som jag tror att Ingrid Burman gjorde, att det naturligtvis inte får betyda att kommunerna lägger över ansvaret på kvinnojourerna. Det är kommunens ansvar att det finns en organisation som fungerar och att det är hög kvalitet. De här pengarna kan kommunen för sig eller kvinnojouren för sig ansöka om ifall det är så att man mot förmodan inte kan samverka, men det hoppas jag att man kan. Samverkan tror jag är A och O i de allra flesta frågor. Vi har också ett tillkännagivande, som tidigare har nämnts, om spelberoende. Det är ett område där vi i utskottet, och det här tror jag är gemensamt för oss alla, är mycket oroade över utvecklingen. Det är alarmerande att ungdomar spelar i högre och högre grad. Det är också alarmerande, som någon tidigare sade, att det finns de som faktiskt tror att man kan leva på, försörja sig på och bli rik på att spela. Jag skulle nog vilja säga att i 99,9 % av fallen förlorar den spelande pengar. Någon enstaka vinner naturligtvis, annars skulle man inte kunna fortsätta. Men oerhört många förlorar så mycket att det blir ekonomiska tragedier. Där finns det mer att göra, alltså när det gäller spelberoende. Där har vi också ett tillkännagivande om att vi tycker att det bör tillföras mer pengar. Det finns mer att göra vad gäller dem som har hamnat i spelberoende men också för att förebygga att man hamnar där. Jag tror också att det finns anledning att se över lagstiftningen för att ytterligare reglera spelmarknaden, men framför allt för att komma åt den illegala spelmarknaden. När det gäller missbrukarvården föreslår vi i vår budget en satsning på 200 miljoner för 2006 och 350 miljoner för 2007. Det gäller satsningen Ett kontrakt för livet, där vi försöker förstärka de olika delarna i vårdkedjan och se till att den som har fått vård sedan också kan få en bostad och ett arbete. Staten och kommunerna ska göra en överenskommelse, och man ska precisera vad kommunerna ska göra. Det är ett svårt område, men det är inte desto mindre viktigt att vi satsar på det och försöker hjälpa dem som har kommit snett och som har hamnat utanför arbetsmarknaden. På äldreområdet innebär budgeten viktiga satsningar. Kompetensstegen, som vi har börjat med tidigare, gör att personal inom äldreomsorgen får kompetensutveckling. Där tycker jag att det är viktigt att understryka att det inte alltid handlar om fler händer i vården. Det är viktigt att påpeka att de som jobbar i vården använder både hjärna och hjärta. Och de måste få möjlighet att utveckla sin kompetens. Cristina Husmark Pehrsson välkomnade satsningen på anhörigstödet. Jag tycker också att det är en väldigt bra satsning. Det finns många anhöriga som drar ett väldigt tungt lass. Och de behöver få den hjälp som de kan få. Då handlar det inte bara om att man behöver hjälp i form av timmar utan om att man behöver stöd, råd och utveckling när det gäller den här verksamheten. När det gäller anhörigstödet tror jag att vi måste fortsätta att se över detta område för att ta reda på hur vi kan backa upp de anhöriga som drar ett väldigt tungt lass. Demensvården, som har nämnts här tidigare, är också ett område som det finns anledning att följa noga och titta närmare på. Socialstyrelsen arbetar med att utveckla riktlinjer för demensvården. Det är ett område där det har hänt en hel del. Det har kommit ny forskning, och man lär sig mer och mer. Men väldigt många drabbas på olika sätt och får inte alltid den hjälp som de behöver. Jag tror att det behövs rätt mycket mer utbildning och kompetensutveckling inom vården på det området. Och jag hoppas att Socialstyrelsens arbete kan hjälpa till att utveckla det området. När det gäller tandvården kommer utgifterna för högkostnadsskyddet för äldre att öka lite grann under 2006. Det minskade något under 2005. Åtgärder har också vidtagits för att korta väntetiden för beslut hos Försäkringskassan som hanterar systemet. Det har varit ett problem, men jag hoppas att man har kommit till rätta med det. Framför allt när det gäller tandvården innebär budgeten ett besked om att det kommer ett förslag om en ny tandvårdsförsäkring under våren 2006. Kostnaderna för grundläggande tandvård behöver minska och skyddet mot höga kostnader förbättras. Det är ett viktigt steg som kommer att tas. Och vi hoppas att vi får ett förslag om en bra utbyggd tandvårdsförsäkring. När det gäller sjukvårdens område har vårdgarantin nämnts här i olika sammanhang. Och det är väl här som man kan se skillnaden mellan det borgerliga blocket och majoriteten. Vi tycker att det är bra med en vårdgaranti. Men vi tycker att det är oerhört viktigt att de reformer som vi inför är finansierade. Det är svårt att förstå hur man kan påstå att man ökar resurserna på många olika områden samtidigt som man säger att man ska minska intäkterna. Men vi tycker att vårdgarantin är bra, men den ska vara finansierad. Annars tror vi att det går ut över andra områden som vi tidigare har prioriterat som viktiga. Det finns några förslag på sjukvårdens område. Cristina Husmark Pehrsson sade att Socialdemokraterna gör borgerliga förslag till sina egna. Det finns några förslag som vi inte kommer att göra till våra egna. Vi kommer till exempel inte att lova skattesänkningar ned till OECD-nivå. Det har varit lite olika bud från de borgerliga partierna om hur fort detta ska gå. Men jag tror att det senaste var från Maud Olofsson om att det skulle ske på två mandatperioder - 250 miljarder, 20 % av statens budget, ska alltså bort på två mandatperioder. Samtidigt hävdar man att man ökar resurserna på område efter område. Cristina Husmark Pehrsson talade också om de förslag som finns i Moderaternas budgetmotioner, bland annat att man vill införa en avgift vid uttag av läkemedel och höja högkostnadsskyddet både för läkemedel och för sjukvård. Det är inte förslag som vi har i vår budget. Vi tror att det drabbar de sjuka och inte gynnar dem. Det finns ett annat förslag som faktiskt minskar tillgängligheten till sjukvård i stället för att öka den. Det gäller förslaget från Moderaterna om att man ska ha ett läkarintyg från första sjukdagen, vilket kommer att öka belastningen på vårdcentralerna ganska rejält. Jag har talat lite längre än jag skulle. Jag ska därför avsluta mitt anförande. Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 20 Cristina Husmark Pehrsso (M)

Fru talman! Jag kan börja med att säga till Kristina Zakrisson att det finns en hel del som vi är helt överens om, bland annat när det gäller utvecklingen av demensvården men också när det gäller andra äldre sjuka som behöver vård och rehabilitering. Det talas om att man fortsatt vill stödja anhöriga. Men jag har inte hört riktigt hur det ska gå till. Jag kan bara konstatera att äldre i dag på många håll bara får 60 % av den omsorg som de har tilldelats men att de får betala 100 %. Hur ska vi komma till rätta med det, Kristina Zakrisson? Det är ju att försnilla de äldres pengar, särskilt de som är svaga och utsatta. De får betala för full tjänst men får bara 60 %. Det skulle jag vilja ha några kommentarer till när vi talar om att värna dessa människor. Men vi kan också vara helt överens om att det gäller att klara ekonomin. Men det gör vi genom att få folk i arbete - inte genom att i första hand, som Kristina Zakrisson talar om och som vi har hört tidigare i dag, tala om a-kassa och sjukersättning. Det handlar om att folk ska få jobb. Det handlar om att folk ska få komma till vården. Det handlar om att man ska bli frisk och att man ska få rehabilitering. I dag förtidspensioneras väldigt många unga med 64 % i ersättning. Då får man inte heller någon rehabilitering. Hur ska Kristina Zakrisson klara alla dessa unga arbetshandikappade personer som inte får ett fast arbete i dag därför att det utökade arbetsgivaransvaret gör att arbetsgivarna inte vågar anställa? Då blir man förtidspensionerad, och då får man ingen rehabilitering. Hur ska vi hjälpa arbetshandikappade till arbete? Hur ska vi hjälpa folk att få rehabilitering?

Anf. 21 Kristina Zakrisson (S)

Fru talman! Det sista som Cristina Husmark Pehrsson sade tycker jag är oerhört viktigt, nämligen att folk i mycket större utsträckning måste få rehabilitering och att arbetsgivaren också i större utsträckning faktiskt försöker anpassa arbetsplatsen på ett sådant sätt att den som har fått en arbetsskada och blivit sjuk har en chans att komma tillbaka till arbetet. Det var också syftet med sjuklöneperioden. Om man får in anställda i rehabilitering inom en viss tid minskar kostnaden för arbetsgivaren. Det finns alltså flera incitament här för att arbetsgivaren faktiskt ska jobba med den anställde. Jag tycker att det är oerhört viktigt. I mycket större utsträckning måste den som inte är arbetsför till 150 % kunna få vara kvar på arbetsmarknaden. För mig handlar a-kassa och sjukersättning om en försäkring som vi har. Vi har en sjukförsäkring, och vi har en arbetslöshetsförsäkring. Jag delar inte den uppfattning som Moderaterna framför i någon motion om att man ska minska bidragsberoendet. Det handlar inte om bidragsberoende om man blir sjuk så att man inte kan arbeta. Men man måste naturligtvis ändå kunna klara sin försörjning. Då får man del av den sjukförsäkring som man har varit med om att betala. Därför tycker jag att resonemanget om att svaga och utsatta får betala inte är riktigt. Det är den borgerliga politiken som gör att svaga och utsatta får betala eftersom de som är sjuka och de som är arbetslösa inte tillhör de starka grupperna i befolkningen. De ska få del av vår generella välfärd som vi gemensamt finansierar. Då tycker jag att det är nästan smaklöst att säga att de är bidragsberoende.

Anf. 22 Cristina Husmark Pehrsso (M)

Fru talman! Jag vet inte hur mycket landstingsskatten och kommunalskatten har höjts hemma hos Kristina Zakrisson. Jag vet bara att det i de flesta socialdemokratiska landsting och i många kommuner har blivit en ökad kostnad som mest drabbar dem som har låga löner och dem som är sjuka och arbetslösa. Det är ju de som får betala för att ni inte kan fixa fler jobb och detta med att det ska vara lättare att kunna bli anställd. Vi ska inte tala om en ökning med 25 kr vid receptuthämtning om Kristina Zakrisson inte samtidigt talar om vad det har blivit av era skattehöjningar ute i landet i minskade inkomster för dem som har lägst. Sedan vill jag också tala om psykvården. Där är vi helt överens. Ni borde ha gjort mer. I tidningen City från den 6 december kan jag läsa om Stockholm och om att psykvården har 60 miljoner kronor över. Det står så här: "Efter år av nedskärningar lovade landstinget att satsa på psykvården igen. Men årets bokslut visar ett överskott på drygt 60 miljoner kronor." Varför då? Jo, säger man från Stockholm, vi kommer att få mindre pengar av staten nästa år så de här pengarna behöver vi till att satsa på det. Inte ett öre har ännu använts av årets budgeterade 45 miljoner kronor, de så kallade Miltonpengarna. Jag skulle vilja ha en kommentar om det. Vad säger alltså Kristina Zakrisson till sina partikolleger som har hållit inne 60 miljoner kronor i psykiatrin i år? Man har ju sagt att man ska satsa, och behovet är oändligt.

Anf. 23 Kristina Zakrisson (S)

Fru talman! Till mina partikamrater skulle jag vilja säga att de pengar som finns för psykiatrin naturligtvis måste användas för de psykiskt sjuka. Jag tror att det i väldigt många fall handlar om det vi tidigare varit inne på, nämligen att man inte riktigt är säker på var ansvaret ligger. Är det kommunen eller är det landstinget som ska göra något? Väldigt ofta handlar det i stället om att säga: Det här är så besvärligt. Vi vet inte hur vi ska göra. Vi kan inte prioritera pengarna så nu tycker vi att staten ska ta över. Men det tror inte jag är en bra lösning, utan jag tror att ju närmare människan detta hanteras, desto bättre är det för den enskilde. Jag kände inte till att det fanns 60 miljoner över, så för mig är det en överraskning. Jag vet inte exakt varför det är så, men för mig känns det lite märkligt att det blir så. De pengarna borde naturligtvis användas för dem som det handlar om. Annars säger man ju - någon sade det tidigare här från talarstolen - att psykiatrin är eftersatt därför att det inte finns pengar. Här är det uppenbarligen inte så, utan det är någonting annat som klickar. Det borde inte få göra det, utan de skattemedel som betalas in ska användas effektivt och komma den enskilde till del. Den uppfattningen delar jag alltså helt och hållet. När det gäller skattehöjningen och de 25 kronorna i ökad receptavgift kan jag säga: Ja, det är klart - om det bara vore så att man betalar 25 kr mer när man hämtar medicin. Men det är ju dessutom så att taket för högkostnadsskyddet vad gäller läkemedel höjs likaså vad gäller sjukvård. Ersättningen när man blir sjuk sänks, och ersättningen när man blir arbetslös sänks. När man bygger på med det ena efter det andra tycker jag att vår modell är bättre. I så fall höjer vi skatten så att vi alla gemensamt är med och betalar så att inte bara den som är sjuk och arbetslös drabbas.

Anf. 24 Kenneth Johansson (C)

Fru talman! Ja, jag sade att jag tycker att det är osunt att låna i en högkonjunktur. Jag trodde faktiskt att Kristina Zakrisson och jag skulle kunna vara överens om det. Kristina Zakrisson hade som utgångspunkt år 2004 och talade om saneringen av ekonomin. Ja, och vilket parti var det som fick sätta på sig blåblusen och göra jobbet? Lite av hederlig historiebeskrivning gentemot mitt parti tycker jag att man faktiskt kan begära. Det är tragiskt att allt det slit, allt det som många fick vara med och genomföra och som verkligen inte var lätt, i många stycken nu ska sjabblas bort. Det är det vi ser. Håller man inte ordning på sin ekonomi kommer vi i situationer där vi får uppleva den här typen av nödvändiga åtgärder igen. Vi vill inte det. Min nu bortgångne far sade: Pojk, spara ihop pengarna först och handla sedan! Kanske håller det inte i alla lägen, men principen är ganska sund. Det gäller att se till att först ha tillväxt och resurser för att sedan använda sig av dem. På samma sätt är det med vårdgarantin. En hederlig historiebeskrivning ska det vara. Under mina sju och ett halvt år i riksdagen har jag varje gång varit med och å mitt partis vägnar finansierat ett vårdgarantiförslag. Sedan år 2002 har vi det gemensamt från alliansens partier. Det är fakta, och det tycker jag att vi ska hålla oss till. Jag tog upp frågan om tillgängligheten i mitt anförande. Vi vet att detta är ett av de allra största problemen. Jag skulle vilja höra, Kristina Zakrisson - jag tänker då främst på familjemedicinen - hur vi kan förbättra tillgängligheten. Jag har idéer men har hittills i dag inte hört några från Kristina.

Anf. 25 Kristina Zakrisson (S)

Fru talman! Jag ska börja med att ge Centerpartiet ett erkännande. Precis som Kenneth Johansson säger var Centerpartiet med och sanerade ekonomin efter perioden 1991-1994. Dessförinnan var tyvärr Centerpartiet med och bidrog till resultatet år 1994. Men jag ger er alltså gärna en eloge. Däremot är det lite synd att Centerpartiets ledare nu är en av dem som tydligast har markerat att skattenivån ska ned till OECD-nivå. Det handlar alltså om 250 miljarder under två perioder. Det är, tycker jag, en ganska stor omsvängning där från politiken under åren 1994-1998 till politiken nu mellan år 2002 och år 2006. När det gäller vårdgarantin och finansieringen måste jag fortfarande säga att det måste vara en helhetsbild. Om vi tycker att det är viktigt att människor har möjlighet att få ersättning när de är sjuka och arbetslösa och att det är viktigt att de ska kunna gå till läkaren utan att det så att säga kostar skjortan och utan att det avgörande är hur mycket pengar de har, måste vi se till att alla de områdena fungerar. För mig är det viktigt att hela budgeten håller ihop. Men jag måste erkänna att jag inte är tillräckligt påläst för att kunna säga hur Centerpartiet tidigare har finansierat förslaget till vårdgaranti. Möjligen har jag lite fel där, men såvitt jag vet fanns det förslag som inte var finansierade. Det tycker inte vi är rimligt, utan vi anser att när vi ska införa en ny reform ska den vara finansierad. Man kan titta till exempel på LSS. När LSS infördes - jag tror att det var år 1994 - fanns det ungefär 2 miljarder i budgeten. I dag är budgeten uppe i 12-13 miljarder, och det lär inte räcka. Beloppet bara fortsätter att stiga. När en ny reform införs bör den vara ordentligt analyserad så att man ser konsekvenserna och vet att man klarar finansieringen.

Anf. 26 Kenneth Johansson (C)

Fru talman! Ja, hela budgeten ska gå ihop. Det finns en utgiftssida, och det finns en inkomstsida. Det här ska fungera. Det är därför som vi i Centerpartiet verkligen har ambitionen att snabbt få ordning på ekonomin. Vi ska inte låna pengar av våra barn - det är ju vad vi i dag gör. Vi har en låneskuld på kanske 1 250 miljoner kronor och betalar många miljoner kronor i ränta. Hittills presenterade vallöften har ökat de negativa siffrorna i budgeten. Vi i Centerpartiet tycker att man ska ha ordning på ekonomin. Budgeten ska gå ihop. Det gäller alla delar. Bästa sättet att nå dit är att folk är i jobb och att vi först får tillväxt. Sedan kan vi på det sättet ha den välfärd som vi verkligen efterlyser, vill ha, och som behövs. När det gäller familjemedicinen - den nära vården, vardagssjukvården - är det för Centerpartiet oerhört angeläget att vi kommer i ett läge där vi har en förbättrad tillgänglighet. Jag tror att det är medborgarens krav. Vi i mitt parti vill vara med och se till att lösa det. Jag tror att det väldigt mycket handlar om att ha en attraktiv familjemedicinsk verksamhet med ett nytänkande kring hur vi kan nå allt från mer av hembesök till användning av ny teknik och till en utbyggnad med fler allmänläkare. Det handlar alltså om sådant som gör att vi kan klara de handlingsplaner och andra planer som finns på området. Där måste vi öka tempot. Det är också något som vi i Centerpartiet vill bidra till.

Anf. 27 Kristina Zakrisson (S)

Fru talman! Jag instämmer i att det är viktigt att den nära sjukvården fungerar. Vi har ett problem på vissa håll. Själv kommer jag från Norrbotten, där vi har orter där det är svårt att få allmänläkare, och det är problematiskt. Folk blir otrygga. Vet man att man snabbt får kontakt med en läkare så tror jag att det är som Chatrine Pålsson tidigare sade: För den mer avancerade sjukvården är man beredd att åka långt, men för den nära vården vill man ha tillgängligheten snabbt. Det är en trygghetsfråga. Då menar jag att de här förslagen som har kommit - men jag tror att Moderaterna var ensamma om det - om att begära läkarintyg från första sjukdagen ju belastar vårdcentralerna på ett sätt som innebär att läkaren inte i första hand ska träffa en patient som efterfrågar vård utan en patient som efterfrågar ett papper. Kenneth Johansson pratade själv tidigare om att byråkratin ökar alldeles för mycket inom sjukvården. Det här är ett förslag som definitivt skulle öka byråkratin, men inte öka tillgängligheten utan tvärtom minska den.

Anf. 28 Erik Ullenhag (Fp)

Fru talman! Kristina Zakrissons inlägg väcker några frågor. Den första är att Kristina Zakrisson uppehåller sig kring anhörigstödet, förbättrat stöd till anhöriga som tar hand om en äldre livskamrat, vilket är fallet i de flesta fall. Det är oerhört angeläget att hitta ett individuellt utformat stöd för de människor som i dag ofta går på knäna. Tidigare var vi överens i socialutskottet om att man skulle lagreglera en skyldighet för kommunerna att ha anhörigstöd. Hur man utformade det skulle kunna variera. Det har vi varit överens om i ett par betänkanden med Kristina Zakrisson. Sedan har Ylva Johansson varit i riksdagen och berättat att hon inte tycker så. Vi ska inte lagreglera detta. Vad gäller för Socialdemokraterna i utskottet i dag? Står man kvar vid tanken på att lagreglera skyldigheten för kommunerna att ha anhörigstöd? Den andra frågan gäller att Kristina Zakrisson tar upp vårdens personal. Det är mycket viktigt. Vårdens personal är kärnan när det gäller att få en fungerande vård och äldreomsorg. I samband med att stopplagen infördes var det ett antal fackliga organisationer som sade att det här var en dum idé. För vårdens personal vore det bra med fler alternativa arbetsgivare. Alla privata alternativ får ju nästan alltid dessutom bättre betyg av vårdens personal än vad det offentliga får. Drar Kristina Zakrisson någon slutsats av vad de fackliga organisationerna sade i samband med stopplagen? Den tredje frågan är väl den som tydligast belyser hur ord och handling inte går ihop. Jag delar ditt engagemang för att motverka spelberoende. Det är djupt oroande att alltfler fastnar i spelberoende. Men hur känner Kristina Zakrisson för en regering som nu har gett Svenska Spel i uppdrag att öppna upp för Internetpoker? På vilket sätt minskar det spelberoendet? På vilket sätt tar vi ett socialt ansvar genom att vi ger statligt ägda Svenska Spel möjlighet att med aggressiv marknadsföring få in fler människor som spelar mer - fler människor som fastnar i missbruk?

Anf. 29 Kristina Zakrisson (S)

Fru talman! Jag börjar med frågan om spelberoende. Jag uppfattar absolut att regeringen delar vår oro och gör det man kan för att reglera spelmarknaden och minska det illegala spelandet. Sedan är jag inte säker på att man lyckas med det och att det här är rätt sätt att komma vidare, men jag är helt övertygad om att regeringen delar oron precis som vi gör och är beredd att vidta åtgärder som skulle minska spelandet. Frågan är hur man gör det eftersom det redan i dag förekommer väldigt mycket Internetspel och väldigt mycket illegala spel och eftersom man också vet att mycket av kriminaliteten hänger ihop, att det är droger och spelpengar och att många problem är hopbakade. Jag hyser inte minsta tveksamhet om att regeringen gör vad man kan och skulle vidta åtgärder om man visste exakt vad man skulle göra för att minska spelberoendet. Det är jag inte alls orolig för. Jag är övertygad om att man tar de beslut man tar därför att man hoppas att de ska reglera marknaden och att man ska få människor att spela på en reglerad marknad och inte på en illegal marknad. När det gäller vårdens personal och privata aktörer på marknaden har jag naturligtvis också hört facken säga, till exempel på S:t Göran, att man tyckt att det har varit väldigt bra. Kommunal är nöjda, och man framför att man har större påverkansmöjligheter. Den slutsats jag drar av det är att det finns en del kvar att göra för oss i offentlig sektor. Om det är så att det finns privata entreprenörer som är duktiga på det här så ska vi naturligtvis lära av dem och ta efter dem. Men vi har inte reglerat att man inte får ha privat verksamhet eller att man inte får ha privata entreprenörer. Det vi har reglerat är att man inte får sälja ut alla sjukhus. Vi har också reglerat hur man kan ta in patienter. Egentligen har vi faktiskt reglerat en marknad som det nu finns alla möjligheter för privata entreprenörer att vara med på.

Anf. 30 Erik Ullenhag (Fp)

Fru talman! Det finns alla möjligheter för privata entreprenörer att vara med, säger Kristina Zakrisson. Det är inte riktigt så personalen på S:t Görans Sjukhus uppfattar det. Det är inte riktigt så personalen och patienterna i Simrishamn eller Lundby uppfattar det. De uppfattar att man ägnar massor med tid i detta parlament och i Regeringskansliet på andra sidan bron åt att försöka förbjuda och stoppa verksamhet som fungerar väldigt bra. Det var också bakgrunden till att de fackliga organisationerna i princip samfällt sade att den här stopplagen inte är en bra idé. Det är bra om det offentliga lär sig av privata alternativ, men det som är grunden är ju att förstå att det behövs fler arbetsgivare för att vårdyrkena ska bli mer attraktiva. Det som är grunden är att förstå att ska ny metodik kunna utvecklas så måste vi öppna upp för alternativ. Vad gällde spelberoende var det - jag ber om ursäkt, Kristina Zakrisson - ett oerhört tunt svar. Det skarpaste beslut som har fattats på senare tid är att man öppnar upp för att Svenska Spel ska ägna sig åt Internetpoker. För mig är det obegripligt att det kommer att minska spelberoendet. De privata spelbolagen jublade ju allihopa, för de såg starten på en avreglering av en aktiv spelpolitik - det var vad de såg. Och jag tror att resultatet blir att vi kommer att ha fler människor som fastnar i spelberoende. Resultatet blir att vi kommer att ha fler anhöriga som sitter fast i en situation där de lever med en spelmissbrukare som spelar bort familjens hushållsinkomster, och det är djupt allvarligt. Sedan skulle jag gärna vilja ha ett svar, eftersom Kristina Zakrisson i allmänna ordalag tog upp vikten av anhörigvårdare. Står Kristina Zakrisson och Socialdemokraterna i utskottet fast vid det man tidigare sagt i utskottet, det vill säga att vi ska lagreglera skyldigheten att ge ett stöd från kommunernas sida till anhöriga, så att man kan komma iväg och få avlastning vid något tillfälle när man tar hand om sin make eller maka dygnet runt och så att man kan få ett individuell lösning anpassad efter den enskilde? Eller har Socialdemokraterna i utskottet ändrat sig efter att Ylva Johansson kom hit till kammaren och sade att regeringen inte stod bakom den tanken?

Anf. 31 Kristina Zakrisson (S)

Fru talman! Ja, om Erik Ullenhag tycker att det låter tunt när det gäller spelberoende och spelmarknad kan jag inte göra så mycket annat åt det än att säga att jag har förtroende för att regeringen arbetar med frågan på ett klokt sätt. Sedan är jag väldigt bekymrad över spelandet och att det börjar som en lek i väldigt unga år och sedan fortsätter. Det handlar ju inte bara om pengar. Det handlar också om att det finns ungdomar som sitter och spelar nätterna igenom och blir spelberoende fast det inte handlar om pengar. Det där är en sektor där jag delar Erik Ullenhags uppfattning om att det är en oroande utveckling. Jag tror att det är oerhört svårt att hitta sätt att reglera det här, men det hindrar ju inte att vi måste försöka fortsätta. När det gäller synen på propositionen och beslutet om vårdens ägarformer är det inte så konstigt att personalen blev väldigt bekymrad och att vi fick sådana reaktioner som vi fick. Erik Ullenhag påstår här att vi förbjuder och stoppar verksamhet. Det gör vi ju inte. Vi har inte förbjudit någon privat entreprenör. Väldigt många trodde ju att man nu inte skulle få bedriva S:t Görans något mer över huvud taget, och privata sjukhus skulle inte få finnas. Vi säger egentligen ingenting om privata sjukhus. Man får bygga upp hur många privata sjukhus man vill med privata pengar. Det vi reglerar är landstingsägda sjukhus som entreprenörer ska ta över. Jag förstår att människor trodde att det var någonting helt annat vi lagstiftade om, för så gick påbudet ut i väldigt hög grad, speciellt från borgerliga partier. Vi hade en del träffar med Capio, och deras ingång var ungefär sådan: Varför ska ni förbjuda oss att bedriva verksamhet? Men det gör vi ju inte. Nu lagreglerar vi, så att det faktiskt går att i större omfattning bedriva sådan här verksamhet.

Anf. 32 Chatrine Pålsson (Kd)

Fru talman! Jag vill börja med att bara kommentera en sak om de borgerliga partiernas förslag om att det ska vara en rättighet att arbetsgivaren kan kräva sjukintyg från första dagen. Jag vill påminna Kristina Zakrisson om att det finns flera kollektivavtal där det redan finns. Kommer Socialdemokraterna att se till att det upphör? Jag håller med Erik Ullenhag om allt han sade om spelberoende. Jag tycker att det är fruktansvärt att man beslutar om nya former då man vet att spelberoendet kan öka. Men jag vill fråga om två andra saker. Den ena frågan gäller hemlöshet. Det finns två reservationer, en från Kristdemokraterna och en från de andra borgerliga partierna där de vill ha en tak-över-huvudet-garanti. Vi kristdemokrater tycker att det i socialtjänstlagen ska skrivas in en rättighet att få en bostad. Med tanke på alla hemlösa, alla som jobbar med detta och alla ideella organisationer som jobbar vid natthärbärgen vill jag fråga: Tycker inte Socialdemokraterna att det är pinsamt att man inte har kunnat införa en sådan rättighet så att människor - säkert 500 personer i Stockholm - inte ska behöva sova utomhus? Vad är det för välfärd när man inte försöker att lösa dessa problem på ett bättre sätt? Min andra fråga gäller hjälpmedelsgarantin: Hur länge anser Socialdemokraterna och Kristina Zakrisson att en person som är i behov av hjälpmedel ska behöva vänta på det hjälpmedel som kan vara en förutsättning för att man kan bo kvar hemma? Det är min fråga.

Anf. 33 Kristina Zakrisson (S)

Fru talman! Det är tragiskt med hemlöshet och att det fortfarande i dag finns människor som sover utomhus. Det är ett problem som vi inte har lyckats lösa. Men jag är inte alls säker på att ett beslut här i riksdagen om att det inte ska få förekomma innebär att folk får en bostad. Problemet är mycket mer komplext än så. Det är många olika politikområden som måste samverka. Till exempel kan detta med kontrakt när det gäller missbrukarvården kan ha betydelse. Väldigt många av de mest utsatta människorna har både missbruksproblem och psykiska problem, men om det ena eller det andra kommer före det andra vet jag inte. Men vi kan uppenbarligen inte hantera dessa stora problem. Det är det som man måste komma åt för att kunna hjälpa de hemlösa. Aldrig så mycket lagstiftning om en viss garanti gör nog inte att de hemlösa får ett boende värdigt en människa, för det är också viktigt. Det handlar inte bara om att man ska ha tak över huvudet, utan man måste få hjälp med att förbättra sin livssituation eftersom den naturligtvis är fullständigt ohållbar. När det gäller hjälpmedelsgarantin vill vi naturligtvis inte att någon ska behöva vänta. Har man ett funktionshinder som kan underlättas med ett hjälpmedel ska man naturligtvis få det så fort som möjligt för att man ska kunna fungera bra i samhället. Det är också samhällsekonomiskt vettigt. Men här finns det en hel del kvar att göra. När man hörde de borgerliga representanterna tala här tidigare skulle man kunna tro att vårt välfärdssamhälle fullständigt har brakat ihop. Vården fungerar inte, äldreomsorgen fungerar inte, handikappolitiken fungerar inte och så vidare. Men så är det ju faktiskt inte, utan det mesta fungerar oerhört bra. Fast det finns fortfarande en del brister, det får jag väl tillstå.

Anf. 34 Chatrine Pålsson (Kd)

Fru talman! Socialdemokraternas insikt om att saker inte fungerar är ju ganska dålig ibland. Vårdgarantin är ett bevis på detta. Det tog jättemånga år innan man förstod att det var ett problem att folk fick vänta. Det är likadant med kommunens äldreomsorg. Den fungerar inte på sina ställen, men likväl kommer det inte några handlingskraftiga förslag. När det gäller hemlösheten är det självklart att missbrukare och psykiskt sjuka ska ha hjälp och vård, men de behöver också någonstans att bo. Det finns så många öppna vårdformer fram och tillbaka. Jag tror att det behövs både öppna och slutna vårdformer. Men självklart måste det vara en mänsklig rättighet att ha någonstans att bo när det är kanske 10-20 grader kallt ute. Tak-över-huvudet-garantin gäller ju mer en akutsituation, men det finns ju inte ens det. Man förlitar sig till de ideella organisationerna, men staten är ganska njugg med bidragen. Sedan får dessa organisationer lösa problemen för de kan inte se människor ligga och sova ute på olika platser. För inte så länge sedan deltog jag i ett möte på Sergels torg som hade anordnats av ideella organisationer. Man ropade efter bostäder. Flera sade: Det går inte i Stockholm. Vi har inget jobb. Vi kan inte köpa en bostadsrätt. Det tar flera år innan vi kommer upp oss och kan få ett jobb så att vi blir trovärdiga för att få en bostad. Det finns ingen väg. Det är stängt överallt. Det gjorde att jag for illa i mitt hjärta. Det knep tag i mig när jag träffade dessa människor som har stått och klappat på porten, men inte kommit in även om de var rehabiliterade från sitt missbruk. Är det konstigt om de faller dit igen? Det här är en fråga som det har larmats så mycket om under de senaste åren så den måste vi göra någonting åt.

Anf. 35 Kristina Zakrisson (S)

Fru talman! Det är just för den gruppen av människor, som Chatrine Pålsson var inne på, som kanske har påbörjat en rehabilitering och är på väg att komma tillbaka till ett vanligt liv som ett kontrakt för livet kan vara en hjälp där de olika aktörerna tar sitt ansvar och där man försöker att sätta på pränt vad som ska göras. Sedan är bostadsmarknaden i Stockholm sådan att det är oerhört svårt även för den som har ett jobb och kan betala hyran att få en bostad. Här är ju situationen extrem, men det finns ju hemlösa på andra ställen, även om de är väldigt få på de mindre orterna, det får man ju ändå tillstå. Där tror jag att frivilligorganisationerna gör en väldigt stor nytta. Jag har själv jobbat med sociala frågor och träffat en del hemlösa. Man upplever ibland att det finns en misstänksamhet mot myndighetspersoner och därför vänder sig inte de hemlösa till det sociala eller till institutioner fast de skulle kunna få hjälp. Där kan frivilligorganisationerna göra en stor nytta och ofta vara en ingång för att man sedan ska kunna komma vidare till att få både den vård och den hjälp som man behöver. Sedan vill påpeka en gång till att nog ser vi brister, men även i riksdagen måste man väl vara ärlig och säga att sjukvården och äldreomsorgen överlag fungerar oerhört bra. Men det finns ställen där gamlingar far illa på något sätt, och det finns olika tillsynsmyndigheter som har att se över det. Men jag vill poängtera att man inte kan stå här och räkna upp bristerna som om det vore det vanligaste. Det är inte sanning, utan sanningen är att Sverige som välfärdsland står väldigt högt i kurs jämfört med många andra länder. Det hjälper inte de enskilda som far illa, men det är trots allt en mycket liten del som inte fungerar.

Anf. 36 Ylva Johansson (S)

Fru talman! Det är härligt att vara socialdemokrat och stå här i riksdagens kammare och debattera välfärdens kärna - inte för att det skulle saknas problem. Jag är inte nöjd. Jag har en lång agenda framför mig, men jag är stolt över att vara socialdemokrat. Jag är stolt över att representera en regering som tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet klarar av att initiera, finansiera och genomföra stora väsentliga reformer inom sjukvården, tandvården och äldreomsorgen. När jag ser mig om bland andra jämförbara länder är jag stolt över Sverige, svensk sjukvård och svensk äldreomsorg. Vi har klarat och vi klarar tillväxt, välfärd och rättvisa. Men det är klart att när man vill - som vi vill - slåss för människors lika värde, för rättvisa, för solidaritet och för jämlikhet, då finns det ingen anledning att vara nöjd. Vi har mycket mer att göra, och vi gör det. Vi genomför vårdgarantin. Den håller på att genomföras just nu. Det är en stor strukturell reform. Vårdgarantin är viktig framför allt för den enskilde, och den handlar inte om ett beslut i Sveriges riksdag. Det handlar om en strukturell förändring i hela den svenska sjukvården, om ett annat sätt att arbeta och prioritera och om en helt annan ekonomisk bas för verksamheten än vad man har haft under många års tid i svensk sjukvård. Det är också en garanti på riktigt, för det innebär en förbättring och en förstärkning av patientens position och ställning till skillnad från den ransoneringsgaranti som gällde för tolv diagnoser tidigare under den borgerliga perioden. Den var till för att se till att man inte fick operation på båda ögonen utan bara på ett när man behövde operera starr. Man såg också till att man förde över resurser mellan de olika diagnosområdena på ett som jag tycker väldigt olyckligt sätt. Den vårdgaranti som vi nu genomför gäller alla diagnoser. Den genomförs på ett sätt som på ett väsentligt sätt stärker patientens ställning. Den gäller alla diagnoser, även psykiatrin. Vi är också överens om att prioritera en ny stor tandvårdsreform. Den aviseras i budgeten, och vi har bråttom med genomförandet. Vi kommer redan nästa år att kunna presentera förslag som riksdagen får ta ställning till för att kunna genomföra det första steget redan 2007. Det är en stor reform, som kommer att innebära väsentliga förbättringar för många människor. Den kommer att innebära att ingen ska behöva avstå från tandvård av ekonomiska skäl. Den kommer också att innebära att vi kraftigt förstärker den förebyggande tandvården för att säkerställa en god tandhälsa och folkhälsa. Vi genomför också en historiskt stor satsning på äldreomsorgen. Nu är vi i full gång med en miljardsatsning på personalens kompetens. Något sådant, i den här storleksordningen, har aldrig tidigare genomförts. Det handlar om att utveckla ny kompetens, men det handlar lika mycket om att använda befintlig kompetens och se till att den synliggörs och kommer till utnyttjande i verksamheten. Vi vill också, vilket det kommer att beslutas om snart, fyrdubbla anhörigstödet. Vi vill göra nya satsningar på väntjänster och volontärarbete, som är en viktig del i stödet till äldre och ett komplement till äldreomsorgen. Vi föreslår i andra delar av budgeten 10 000 utbildningsvikariat riktade direkt till äldreomsorgen och äldrevården. Vi föreslår möjligheten till plusjobb, som kan bli en viktig förstärkning av många insatser för äldre. Men vi har mycket mer att göra på äldreomsorgens område. I vår kommer riksdagen att få ta ställning till en rad förslag i den nationella utvecklingsplanen som vi då presenterar och som nu aviseras i budgetpropositionen. Vi klarar av att tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet genomföra och finansiera dessa stora reformer samtidigt som vi har ett generöst trygghetssystem och en mycket aktiv arbetsmarknadspolitik och näringspolitik. Vi kan göra det tack vare att vi har kompetens och kraft nog att ta ansvar för en ekonomisk politik som gör att Sverige i dag är ett föredöme bland våra EU-kolleger. Vi är inte alltid överens - socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister. Men vi klarar av att enas om väsentliga politiska beslut. Vi har också klarat av under flera års tid att ta ansvar för Sverige och för att kunna genomföra och finansiera konkreta reformer. Ni i den borgerliga alliansen har aldrig klarat detta. Ni klarade det inte när ni hade regeringsmakten. Ni har inte heller klarat det i de stora landsting och regioner där ni under förra mandatperioden hade chansen att visa vad ni ville göra på välfärdens kärnområden. Ni klarar det inte heller nu. Det hör man när man lyssnar på debatten. Ni är beredda att sälja ut väsentliga delar av välfärden genom att låta arbetslösa, sjuka och gamla betala för era reformer. De reformer som ni föreslår är helt olika. Ni är överens om vilka som ska betala, men ni är inte överens om vad ni ska prioritera. Inom tandvården vill Kristdemokraterna gå så långt att man vill införa tandvården i högkostnadsskyddet för sjukvården. Det är en reform på 10-20 miljoner kronor enligt Handelns Utredningsinstitut. Ni ska regera tillsammans med Moderaterna, som inte vill tillföra en enda krona men som ändå påstår sig kunna genomföra förbättringar inom tandvården. Folkpartiet vädjar till att få med mig på en reform om ett husläkarsystem. Det är ett system som Folkpartiet inte har fått med någon av sina alliansbröder på att genomföra. Jag diskuterar gärna förbättringar inom familjeläkarna och primärvården tillsammans med Folkpartiet, men då får ni också vara beredda på att ta ansvar för andra delar av politiken och sjukvårdspolitiken. Centerpartiet säger sig vara emot centrala regler och centrala lagar. Samtidigt har Centerpartiet tillsammans med sina borgerliga bröder ställt sig bakom ett förslag om en så kallad startlag som gör att landstingen inte längre ska kunna välja utifrån kvalitetskriterier vilka aktörer man vill ha som ska vara entreprenörer i verksamheten. De ska i stället tvingas enligt lag att alltid ge rätten till den som i dag är anställd i verksamheten att ta över den. Det är väl centralstyrning om något! Det enda som ni tycks vara överens om är att det är okej med försämringar för dem är sjuka, gamla och arbetslösa. Ni är också överens om enorma skattesänkningar. Sedan har ni olika förslag på mycket dyra reformer som ska förbättra olika delar. Men i den delen har ni inte lyckats ena er. Ni har prövat det här receptet tidigare. Det har också prövats i många andra länder nära oss i Europa. Ingenstans har det fungerat framgångsrikt. Det har överallt lett till att man föröder de gemensamma finanserna och att det skapas en urholkad välfärd och ökade klyftor. Fru talman! Jag ser fram emot att vi ska möta väljarna och låta dem säga sitt om vilken modell som har störst möjligheter att lösa de många problem som vi har i samhället och som vi har kvar att ta oss an. Ska vi fortsätta på vägen med generösa trygghetssystem, stora sociala reformer, aktiv arbetsmarknadspolitik och näringspolitik och en stark finanspolitik och fortsatt höga skatter? Eller ska vi prioritera stora skattesänkningar och låta sjuka och arbetslösa betala odefinierade reformer och definierade stora skattesänkningar?

Anf. 37 Chatrine Pålsson (Kd)

Fru talman! Det var mycket glöd och eld! Det märks att det snart är valrörelse. Det är bra, för då blir debatterna roligare. Jag vill ändå påminna Ylva Johansson om att vi är fyra olika partier i den borgerliga konstellationen och att ni är tre olika partier i regeringskonstellationen. Också i den konstellationen finns det ett parti som delar Kristdemokraternas åsikt om framtidens ambitioner för tandvårdsförsäkringen. Det är Vänsterpartiet. Det är väl inga problem att komma överens och att nå delmål. Det inser jag. Jag tycker att det är fräscht att också väljarna får se att vi är sju olika partier som går ut med våra budskap. Dessutom kommer det att finnas några andra partier som också kommer ut med sitt budskap. Det är väljarna som ska visa vad de vill rösta på. Det är den fördelningen och maktpositionen som sedan avgör vilket regeringsunderlaget blir. Se detta som en demokratisk rättighet, och sätt inte några löjliga motprinciper mot det! Det är ju jättebra att det är så. Jag är ganska trött på att höra att alla borgerliga partier vill göra det så illa dåligt för sjukskrivna och arbetslösa. Det är ju inte sant! Det som är sant är ju att förtidspensionärer i dag får 64 %. Jag har inte hört något önskemål från Ylva Johansson om att förändra det. Det blir enligt det kristdemokratiska förslaget 65 % när man har varit arbetslös i ett år. Vad är då den ideologiska skillnaden? Om förtidspensionären kan leva på detta, varför ska då inte en arbetslös kunna göra det? Ambitionerna i den borgerliga politiken är ju hela tiden att ingen egentligen ska behöva vara arbetslös i ett år.

Anf. 38 Ylva Johansson (S)

Fru talman! Det är alldeles utmärkt att vi har sju olika partier och att vi skiljer oss åt. Det är en viktig del av demokratin. Självfallet är vi socialdemokrater på inget sätt överens i alla delar med vare sig Vänsterpartiet eller Miljöpartiet, som jag också sade i mitt anförande. Men den stora skillnaden mellan våra partier är att vi trots de skillnaderna har kunnat komma överens och vara handlingskraftiga när det gäller att faktiskt ansvara för den ekonomiska politik som har varit så framgångsrik. Vi har också kunnat genomföra stora sociala reformer trots våra olikheter. När ni på den borgerliga sidan har försökt ena er och vara handlingskraftiga har det varit med förfärande konsekvenser. Det har bara lett till att man har förött de gemensamma finanserna. Det har skett på nationell nivå och det har skett ute i landstingen där ni har haft chansen - i stora landsting med stor potential. Det har lett till att man både har genomfört stora skattesänkningar och många olika former av ofinansierade reformer. Det är därför ni har någonting att bevisa i den delen. Vi visar att vi klarar av att ta ansvar och att genomföra våra förslag.

Anf. 39 Chatrine Pålsson (Kd)

Fru talman! Låt oss ta en liten tur till Kalmar län. Det är borgerligt styrt, och landstingsstyrelsens ordförande är kristdemokrat. Där har vi sanerat det socialdemokratiska kaoset, som betydde att budgeten hade överskridits med jag tror att det var 1 miljard på tio år. Det har vi nu sanerat. Vi har dragit in 195 miljoner och ligger på plus. Man kan inte dra alla över en kam och säga att det blir kaos så fort de borgerliga regerar. Det är fel. Det finns sex arbetsgrupper i gång bland de borgerliga partierna. När partiledarna presenterar förslagen ska Ylva Johansson få se att vi är överens om mycket inom olika områden. Vänta bara! Tyvärr kan vi inte ge förslagen som julklapp, utan de kommer att droppa in under våren nästa år. Vi har alltså något spännande att se fram emot. Jag vill ta upp två saker som rör människor som själva inte kan tala för sig. Det ena gäller de demenssjuka. Vad gör regeringen, specifikt, för att förbättra deras situation? Nu kommer kompetensstegen - jag vet ju vad Ylva Johansson kommer att säga. Det andra gäller de psykiskt sjuka. Hur ser det ut i planeringen för de psykiskt sjuka? Hur ser det ut i dag, den 14 december? Anders Milton har nu jobbat under ganska lång tid och lagt fram sina förslag. Vilka förslag kommer till våren? Kommer det över huvud taget några förslag som förbättrar för dessa svårt sjuka människor som inte själva kan tala för sig?

Anf. 40 Ylva Johansson (S)

Fru talman! Jag väntar med spänning på att de borgerliga arbetsgrupperna ska presentera sina resultat. Det är säkert många som väntar på det. Det ska också bli intressant att få ta del av väljarnas åsikt och sedan se vilken modell de väljer. Då får vi chansen att återkomma till den diskussionen. Hittills har det ju varit så, Chatrine Pålsson, att ni i det som ni kommit överens om följt den moderata politiken. Det är i de delarna ni i den borgerliga alliansen kommit överens. Det är den moderata politiken som fått styra. Det gäller de stora nedskärningarna i trygghetssystemen, de sjuka och de arbetslösa, och det gäller de stora skattesänkningarna. De är de riktigt stora delarna som ni hittills blivit överens om inom den borgerliga alliansen. Vi får väl se hur det blir med fortsättningen, om det är Kristdemokraternas politik som kommer att synas när arbetsgrupperna presenterar sina förslag eller om det även då kommer att vara den moderata politiken. Det ska till exempel bli mycket intressant att se beträffande tandvården. Är det ett område som vi inte ska tillföra en enda krona de kommande åren, eller är det ett område som ska få kosta många miljarder i framtida reformer?

Anf. 41 Erik Ullenhag (Fp)

Fru talman! Nu kom statsrådet i gång med denna regerings bästa gren, att inte prata om verkligheten utan i stället opponera på oppositionen. Ni har haft ansvaret under elva år i detta land. När Folkpartiet styrde Socialdepartementet infördes en vårdgaranti. När Folkpartiet styrde Socialdepartementet infördes lag om stöd och service, den kanske största frihetsreform som funktionshindrade i detta land upplevt. När Folkpartiet styrde Socialdepartementet infördes ett husläkarsystem. Då infördes också ett nytt pensionssystem som är hållbart även i framtiden. Det hände rätt mycket under de tre åren. Många människor noterar att så inte är fallet nu på Socialdepartementet. Sedan talar Ylva Johansson inte om det som kanske är det allra viktigaste för svensk ekonomi och för människors frihet, nämligen att en miljon människor som borde kunna arbeta inte hade ett arbete att gå till i morse. Ekvationen går inte ihop ifall vi inte får dessa människor i arbete. Jag kan garantera Ylva Johansson att Folkpartiet, precis som i Bankerydsuppgörelsen - glid inte på den sanningen - är en garant för trygga socialförsäkringar. Vi har inte vikt oss för Moderaterna, och det kommer vi inte heller att göra framöver. Jag har några konkreta frågor till Ylva Johansson. Det är lite svårt att veta vilka ministrar som sitter i den regering som Persson styr eftersom han byter ut dem så fort någon misslyckas, men jag tror att Ylva Johansson satt i regeringen 1998. I det sammanhanget tog man fram, pressad av valrörelsen, en nationell utvecklingsplan, en handlingsplan, för äldreomsorgen. Det blir också nu huvudnumret. Mina konkreta frågor är: Vad gick snett med den planen? Hur kan det komma sig att fyra av tio låginkomsttagare i detta land är rädda för att bli gamla? Hur kan det komma sig att äldreboendena lagts ned efter det att denna kammare fattade beslut om handlingsplanen? Det andra jag vill ta upp gäller det som ni sade på kongressen, nämligen att alla ska vara med. Anser Ylva Johansson, efter elva år av socialdemokratiskt styre, att alla är med i dagens Sverige?

Anf. 42 Ylva Johansson (S)

Fru talman! När Folkpartiet styrde Socialdepartementet var det olyckligtvis Folkpartiet som också styrde Finansdepartementet. Det var det som ledde till de förödande konsekvenserna. Det är lätt att fatta beslut om sociala reformer. Det är svårare att finansiera dem. Det vet alla som hållit på med politik ett tag. Om man kan strunta i finansieringen och nästan tro att man kan finansiera reformer genom att genomföra skattesänkningar, då gör man det enkelt för sig på Socialdepartementet. Men man gör det inte särskilt enkelt för de människor som har att leva i den verklighet som det resulterar i - med höga räntor, hög arbetslöshet och förfärligt stora nedskärningar inom kommuner och landsting. Politiken måste hänga ihop inom alla departement och inom hela den budget som riksdagen har att ta ställning till. Vi har genomfört en maxtaxa inom äldreomsorgen. Vi har genomfört kraftiga förstärkningar när det gäller tillsynen av äldreomsorgen. Men vi måste gå vidare med andra delar av äldreomsorgen. Den nationella utvecklingsplanen, som kommer att presenteras i vår, blir en proposition till riksdagen. Därmed får vi anledning att här ta ställning till alla de delar som vi där kommer att föreslå. Vi är redan i gång med några av de riktigt stora, viktiga förberedelserna. En av dem handlar om personalens kompetens. Vi kan i riksdagens kammare besluta om aldrig så bra reformer på äldreomsorgens område, men arbetet ska utföras av dem som finns i verksamheten. Det innebär att vi måste satsa på personalen, annars kommer vi att stå här med tomma löften. Därför är det som i dag görs inom ramen för kompetensstegen viktigt, men det gäller också fortsättningen med utbildningsvikariaten. Personalen är den enskilt viktigaste faktorn - inte den enda - för höjd kvalitet inom äldreomsorgen. Då är det också rätt ordning att först satsa på personalen och sedan gå vidare med till exempel lagändringar och andra styrinstrument.

Anf. 43 Erik Ullenhag (Fp)

Fru talman! Nu gick Ylva Johansson in på grundkurs 1 B i socialdemokratisk retorik; de problem vi har beror på tre års borgerligt styre 1991-1994. Det är inte ofta jag rekommenderar någon att läsa det som socialdemokrater skrivit, men läs Kjell-Olof Feldt. Läs vad han skrivit om det som föregick moraset. Läs vad Allan Larsson sade om att se ljuset i tunneln, samtidigt som Folkpartiet sade att vi har en tickande arbetslöshetsbomb i detta land. Läs vad som hände i valrörelsen när ni lovade en sjätte semestervecka. Bengt Westerberg och Anne Wibble gick ut och talade om vikten av att i tid sanera finanserna. Då gick ni ut på gator och torg och sade att Westerberg hade en felprogrammerad hjärna. Var lite försiktig med att tro att alla problem uppstod 1991-1994. Jag konstaterar med tillfredsställelse att Ylva Johansson inte ifrågasätter bilden av att det under de tre åren hände en hel del på Socialdepartementet, egentligen mer än vad som skett under elva år med socialdemokratiskt styre. Låt mig säga något om de planer ni lägger fram. Det lades fram en plan 1998. Ni var pressade i valrörelsen, för äldreomsorgen var på tapeten. Ni var pressade av verkligheten. Nu har det gått ett antal år och det ska läggas fram en ny plan, med ny minister på just detta område. Det vore intressant att analysera - för ni gör väl en analys innan ni lägger fram en ny plan - vad som gick snett med den plan som lades fram 1998. Hur kommer det sig att så många är oroliga för att de inte ska få ett boende? Hur kommer det sig att vi gång på gång får rapporter om vanvård? Hur kommer det sig att vi befinner oss i ett läge där äldreomsorgen inte fungerar? Vilka lärdomar drar ni av den förra nationella handlingsplanen, som uppenbarligen inte fungerat eftersom det behövs en ny? Vad var det ni inte uppfyllde i den? Var den kanske feltänkt redan från början? Också jag ser fram emot att få möta väljarna. Jag tror att de som är funktionshindrade, och de som går på knä för att de tar hand om sina anhöriga, kommer att märka att den verklighet som är resultatet av Socialdemokraternas styre inte är en verklighet där alla är med, utan alldeles för många av de allra svagaste lämnas utanför. Den valdebatten ser även jag fram emot.

Anf. 44 Ylva Johansson (S)

Fru talman! Jag är mycket stolt över det som vi har genomfört under de elva år som vi regerat Sverige. Tack vare den regeringsperioden är Sverige i dag ett av de mest framgångsrika och starka länderna i Europa, både när det gäller ekonomi, arbetsmarknad, välfärd och rättvisa. Vi vill fortsätta på den vägen. Det betyder inte att jag är nöjd, vilket jag inledde med att säga. Jag har en lång agenda. Det finns mycket mer att göra. Vi har genomfört många saker som vi är stolta över, men det betyder inte att det inte finns mer att göra. Den intressanta frågan är: Vem har möjligheten, kraften, att genomföra de reformer som behövs för att alla verkligen ska vara med? Är det de som du tillhör numera - de som redan från början säger att vi ska ge oss på de sjuka och de arbetslösa för att kunna sänka skatterna? Eller är det vi som faktiskt har visat att vi klarar huvudlinjen och prioriterar både generösa välfärdssystem, stärkt välfärd, aktiv arbetsmarknadspolitik och starka finanser? Att vi har klarat det betyder inte att vi saknar problem eller arbetsuppgifter på det sociala området. Det finns mycket som jag inte är nöjd med. Det finns många i dag som inte är med. Men den viktiga politiska frågan är: Vilken politik har möjlighet att se till att ännu fler kommer med? Är det den politik som i en europeisk jämförelse har lyckats med att få med kanske allra flest på vagnen, eller den politik som i jämförbara länder har lett till ökade klyftor och utanförskap?

Anf. 45 Kenneth Johansson (C)

Fru talman! Jag har tre frågor. För det första: Tillgängligheten är avgörande. Står Ylva Johansson fast vid vad som står i handlingsplanen för hälso- och sjukvården om en förbättrad tillgänglighet genom en utbyggnad av primärvården och den familjemedicinska verksamheten, och i så fall hur? För det andra: Patienten ska vara i centrum. Jag har lagt fram ett flertal förslag om att vi måste få en samlad patienträttighetslagstiftning och en finansiell samordning med kraft i. Vi måste få ett helt annat synsätt med patienten i centrum. Medborgarna måste få bättre information om väntetider och rankningssystem. Från alliansen har vi föreslagit en oberoende enhet på Socialstyrelsen. Vilka idéer har Ylva Johansson, och hur ser hon på våra förslag? För det tredje: Personalen är nyckeln till framgång. Vi har här fått höra om Kompetensstegen. Vi stöder den. Vi har hört om ett annat förslag också, som vi stöder. Men vi måste göra mycket mer! Det ska till så mycket mer för att vi ska lyckas klara den långsiktiga personalförsörjningen. I en tidning i dag presenteras en gemensam rapport från alliansen: Världens viktigaste jobb måste uppvärderas - Om personalen i vården . Det är en rapport som beskriver en rad konkreta förslag utöver det som Ylva Johansson hittills har orkat presentera på det här området. De kan leda till att vi tar ytterligare steg. Det handlar om att vi får en annan attityd till vårdjobben, men det finns också en rad konkreta förslag. Nog kan väl Ylva Johansson göra mer när det gäller personalsatsningar, och vad består det i så fall av?

Anf. 46 Ylva Johansson (S)

Fru talman! Vi har under en tioårsperiod förstärkt statbidragen till kommuner och landsting med ungefär 50 miljarder kronor. Det är en viktig förutsättning. I dag går de allra flesta kommuner och landsting med plus. Det finns i dag ekonomiska förutsättningar i kommuner och landsting för att prioritera satsningar på personalen, också när det gäller anställningsvillkor och löner. Det finns utrymme för att göra prioriteringar i verksamheten. Om man jämför kommuner som är styrda av politiker med olika politisk färg och ser hur mycket de faktiskt satsar på äldreomsorgen kan man tycka att den borgerliga alliansen borde vara lite orolig, särskilt om den som Kenneth Johansson säger att den inte heller vill ha någon centralstyrning eller pekpinnar från central nivå om hur pengarna ska användas. De stora satsningarna på äldreomsorgen eller äldreomsorgens personal ser vi inte i de kommuner som i dag har borgerlig majoritet. Hur tänker Kenneth Johansson åstadkomma detta om han samtidigt - som han sade i sitt huvudanförande - menar att vi inte ska ha någon centralstyrning eller några centrala regler på det här området?

Anf. 47 Kenneth Johansson (C)

Fru talman! Först ska jag ta up detta med kommunernas ekonomi. Om vi fick se mindre av pekpinnar, klåfingrighet, stopplagar och uppifrånperspektiv och mer av förtroende, lika villkor och bättre möjligheter för våra kommunala förtroendevalda är jag alldeles övertygad om att det skulle leda till bättre resultat. Jag är säker på att kommunalråden hemma i Gagnef, Leksand, Rättvik eller i någon kommun mycket bättre än Ylva Johansson kan bedöma hur man ska utforma verksamheten där. Man gör det lokalt i sin kommun i nära samarbete med anhöriga, med de äldre och med kommunala pensionärs- och handikappråd. Där sker processen. Vi ska ha nationella målsättningar och göra uppföljningar och ha tillsyn, men bort med klåfingrigheten! Släpp fram initiativförmågan och kraften lokalt, så kommer Ylva Johansson att få se att det leder till resultat. Jag fick inget svar på min fråga om tillgänglighet och om den familjemedicinska verksamheten. Den är viktig för Centerpartiet och för alliansen. Är den viktig för Ylva Johansson? På min fråga om att sätta patienten i centrum fick jag heller inget svar. Ska vi ha en samlad patienträttslagstiftning eller inte? Det var min fråga. Och när det gäller personalsatsningar lägger vi nu fram förslag om ökat personalinflytande, fler platser på läkarutbildningarna, om att fler uppgifter ska gå till sjuksköterskor och undersköterskor, om att satsa på en specialistutbildning för sjuksköterskor och så vidare. Jag kan göra listan lång. Det är konkreta åtgärder. Nationen, Sverige och regeringen har en viktig uppgift att ta sin del. Sedan ska sjukvårdshuvudmännen tillsammans med de fackliga organisationerna ta sin del. Tillsammans måste vi lösa en långsiktig personalförsörjning. Här är nyckeln till en viktig satsning för att vi ska nå en god hälso- och sjukvård och omsorg i framtiden.

Anf. 48 Ylva Johansson (S)

Fru talman! Jag tror inte att de gamla, sjuka eller funktionshindrade som har stora behov tycker att det finns för mycket lagar och regler som styr deras rättigheter. Tvärtom känner sig många utlämnade till att hoppas på att få gehör för sina behov i den kommunala organisationen. Jag tror att vi behöver mer av centrala regler, även om det är viktigt att alltid göra avvägningar så att vi inte hämmar den lokala utvecklingen. Kenneth Johansson är svaret skyldig. Hur ska det system som Kenneth Johansson förespråkar se ut, där det ska vara mindre av regler på det sociala området och sjukvårdsområdet? Samtidigt har hans parti tänkt sig att regera ihop med Folkpartiet, som under sin tid i Socialdepartementet faktiskt införde centrala regler som gav enskilda utsatta människor större rättigheter. Det var dock inte alltid finansierat, men man ställde sig på de utsattas sida. Det har jag stor respekt för. Ni blir svaret skyldiga: Hur ska detta kunna konkretiseras i en gemensam politik? Kenneth Johansson säger att han vill ta bort lagar och regler. Jag är mycket nyfiken på att nu när arbetsgrupperna ska presentera sina förslag få höra vilka lagar och regler det är som ska bort på sjukvårdens och socialpolitikens område för att det ska bli bättre i kommuner och landsting. Lagen om driftsformer för offentliga sjukhus ska bort, har vi fått veta. Men den ska ersättas av en annan lagstiftning som på ett verkligt klåfingrigt sätt hindrar landstingen att välja entreprenörer utifrån kvalitetskriterier genom att man ger en lagstadgad rätt för dem som arbetar i verksamheten att ta över den. Snacka om att detaljreglera verksamheten och inte lita på de lokala politikerna! Kenneth Johansson har ingen replik kvar. Men jag ser fram emot att få ta del av arbetsgruppernas förslag om vilka lagregleringar på det sociala området och sjukvårdsområdet som ska tas bort.

Anf. 49 Cristina Husmark Pehrsso (M)

Fru talman! Statsrådet började med att säga att ni leder en stabil regering. Jag kan bara konstatera att ni visserligen har lyckats enas om budgeten här, men till betänkandet har Vänstern och Miljöpartiet fogat 13 reservationer och 12 särskilda yttranden. Det är alltså både med hängslen och livrem, skulle jag vilja säga. Ylva Johansson säger att vi diskuterar välfärdens kärna. Jag uppskattar naturligtvis att statsrådet är här och deltar i debatten. Samtidigt innebär det väl ett visst omyndigförklarande av hennes partikamrater i utskottet, som är representerade genom bara en enda person här i dag. Det kunde ha varit spännande att få ta debatten inom utskottet också, eller varför inte båda delarna? Jag saknar fler socialdemokratiska debattörer. Så kommer jag till detta med den framtida finansieringen. Tillväxt, sade Ylva Johansson. Ja, det är vad det handlar om. Det handlar om att få folk i arbete. I dag är alltför många förtidspensionerade på 64 % utan möjlighet till rehabilitering. Om inte fler kommer i arbete kommer bromsen för pensionerna att slå till 2007, och de som har arbetat och jobbat i Sveriges land och väntat på en trygg ålderdom får i stället en lägre pension. Det kallar inte jag för välfärdens kärna. Jag skulle över huvud taget vilja diskutera finansieringen av äldreomsorgen. Nu säger statsrådet att man ska satsa 10 miljarder kronor på tio år. Det är 1 miljard kronor om året. Det är mindre än Riksbankens inflationsmål. Moderaterna satsar däremot 10 miljarder på tre år för att stärka vården och omsorgen. Jag har till statsrådets företrädare vädjat om en parlamentarisk utredning för att vi ska kunna diskutera finansieringen av äldreomsorgen, men han svarade då: Det behövs inte, för vi kan behålla skattetrycket. Folk kommer att jobba längre. Vi kommer att föda fler barn, och vi kommer att välkomna arbetskraftsinvandring. Nu verkar det ändå som att statsrådet är lite orolig för finansieringen av äldreomsorgen i framtiden eftersom det behöver tillsättas mer pengar. Därför frågar jag: Skulle statsrådet kunna tänka sig att ånyo ta vår utsträckta hand när det gäller att över partigränserna diskutera vårdens framtida finansiering? Det tycker vi att de äldre är värda.

Anf. 50 Ylva Johansson (S)

Fru talman! Cristina Husmark Pehrsson efterlyser fler socialdemokratiska debattörer. Jag kan försäkra att vi har gott om duktiga socialdemokratiska debattörer, så Cristina Husmark Pehrsson kan få sitt lystmäte om hon vill. Vi har gott om folk. När det gäller finansieringen av äldreomsorgen är ju sanningen den, Cristina Husmark Pehrsson, att det är en tydlig ideologisk skillnad mellan våra partier. Den är tydligare än någonsin tidigare. Ni moderater säger att på några års sikt, som Centerpartiet vänligt nog har preciserat som två mandatperioder, ska skattenivån ned på genomsnittlig EU-nivå, OECD-nivå. Det är minus 20 % i skatteintäkter. Om ungefär tio år, vilket är om ungefär två mandatperioder, kommer antalet och andelen mycket gamla att öka kraftigt i vårt land. Det är precis då vi kanske behöver ökade skatteintäkter för att klara av ansvaret för äldreomsorgen och sjukvården. Därför finns det ingen möjlighet, som jag ser, att vi skulle kunna mötas när det gäller finansieringen av äldreomsorgen för framtiden. Vi står milslångt ifrån varandra, och det blir väljarna som får ta ställning till vilken modell det är som ska styra landet. Ska vi också i fortsättningen finansiera äldreomsorgen och sjukvården gemensamt räcker det inte bara med att säga det. Då måste man också göra det, och ska man göra det måste man våga ta ansvar och kunna ta ansvar för en ekonomisk politik som innebär både höga skatter och ekonomisk tillväxt och låg arbetslöshet. Vi har klarat det, och vi kommer att fortsätta att kunna klara det. Det är ingen lätt uppgift, men vi har klarat det väsentligt bättre än alla jämförbara länder. Vi vill fortsätta på den vägen, och jag räknar med att vi kan få väljarnas stöd för detta.

Anf. 51 Cristina Husmark Pehrsso (M)

Fru talman! 64 % har Socialdemokraterna satt som en gräns för förtidspensioner. Sedan ska de få höjd skatt på det. Jag tycker att det talar sitt tydliga språk. Regeringens egen långtidsutredning har om framtiden sagt att det 2020 kommer att vara dubbelt så många äldre som det är i dag. Samtidigt finns det risk att vi kan få en inflationsboom och negativ tillväxt. Vi ska veta om att det 1970 fanns elva personer som förvärvsarbetade per 80-åring. I dag är det ungefär fem personer som arbetar per 80-åring. Och när jag blir 80 år kommer det att vara en, möjligtvis två, som förvärvsarbetar per 80-åring. De ska dessutom, med Ylva Johanssons politik, få högre skatt. Bäva månde våra barn och barnbarn! Jag tycker att det är dags att vi tar den här situationen på allvar. Och jag vädjar återigen: Låt oss finna en finansiering för att trygga de äldres vård och omsorg som håller över tid och håller över val! Men detta viftar statsrådet bara bort med att säga att vi står milsvitt ifrån varandra. Jag undrar vad de äldre säger som lyssnar på det här. Jag vädjar om detta, och socialministern viftar bara bort det på det här viset. Dessutom tycker jag att mycket som har varit uppe i diskussionen i dag om sjukvården tål att diskuteras många gånger. Och jag har en sista fråga till statsrådet. Stopplagen har vi diskuterat. Men hur kan det komma sig - och vad säger egentligen statsrådet om det - att Stockholm Care AB, ett landstingsägt bolag, tar emot privatfinansierade, privatförsäkrade patienter från utlandet? De ska däremot förbjudas i Sverige. Jag säger inte att vi ska ha detta, men jag säger: Hur kan statsrådet låta bli att tycka till om en sådan vård, att Socialdemokraterna själva har ett aktiebolag som tar emot försäkringspatienter?

Anf. 52 Ylva Johansson (S)

Fru talman! Cristina Husmark Pehrsson tycks leva i en egen verklighetsuppfattning, och det kanske man måste göra för att stå för en sådan orättvis fördelningspolitik som Moderaterna gör. Jag förstår uppriktigt talat inte hur man kan argumentera för att försörjningskvoten radikalt kommer att försämras i framtiden - färre arbetande ska försörja väldigt många fler - och komma fram till slutsatsen att det är bäst att vi sänker skattetrycket med 20 % och minskar intäkterna till det gemensamma med 250 miljarder. Hur kan man komma till den slutsatsen utifrån detta? Jag förstår uppriktigt talat inte det. Förhoppningsvis förstår inte Cristina Husmark Pehrsson det heller - jag vet att Cristina Husmark Pehrsson inte har någon mer replik. Vi har naturligtvis en utmaning framöver när det gäller att finansiera en åldrande befolkning, men den är inte fullt så nattsvart som de försörjningskvoter som Cristina Husmark Pehrsson redogör för. Det är en rejäl utmaning - det vill jag erkänna. Men det är inte så att det är någon överväldigande svår utmaning att klara, men det förutsätter att vi har en väldigt stor andel av befolkningen i arbete. Därför är det så viktigt att vi nu lyckas med att minska sjuktalen, minska långtidssjukskrivningarna och minska förtidspensioneringarna. Det är viktigt att vi lyckas med att ha ett ständigt ökande antal riktiga arbeten, att vi lyckas med en aktiv arbetsmarknadspolitik och att vi klarar av att ha starka finanser. Kan vi fortsätta den politiken kommer vi att klara också de allvarliga utmaningar som vi möter med en åldrande befolkning. Men om vi släpper taget och säger att vi ska sänka skatten med 250 miljarder kommer vi verkligen att få problem.

Anne Marie Brodén (M)

Anf. 53 Anne Marie Brodén (M)

Fru talman! Vi har hört under debatten en hel del om hur det ser ut i Sverige i dag. Jag tänker beröra lite när det gäller just hälsofrågorna för de handikappade, funktionshindrade, och också folkhälsofrågorna. Jag står naturligtvis bakom det som tidigare har sagts när det gäller de moderata förslagen i budgeten. Jag vill också poängtera de stora satsningar som görs inte minst när det gäller vårdgarantin och tillgängligheten men också kvalitetsförbättringar inom vården. Jag kommer som sagt att prata en hel del om och peka på folkhälsofrågorna. Det är då viktigt att fundera över hur det ser ut i Sverige i dag. Fru talman! När man tittar i olika rapporter kan man konstatera att människor inte upplever att de har den hälsa som vi pratar om i många olika sammanhang. Att hälsan är en mänsklig rättighet och att alla människor har lika värde slår man fast i FN:s deklarationer. Det andra som vi brukar upprepa när det gäller WHO:s hälsobegrepp är ju att vi ser hälsa som en resurs i det dagliga livet. Livsstilen, miljön, den sociala situationen och ekonomin är sådana saker som påverkar vår upplevda hälsa. Hur är det då i Sverige? Ja, tyvärr är det så här: 70 % av männen upplever att de har en god hälsa. 30 % av männen i Sverige upplever alltså inte detta. Och 36 % av kvinnorna upplever inte heller att de har en god hälsa. Därför finns det anledning att göra mer saker inom folkhälsoområdet. Vi moderater föreslår att vi ska lägga ut mer pengar i kommuner och landsting, att vi ska lyfta pengar från Folkhälsoinstitutets budgetram på drygt 130 miljoner och lägga 40 miljoner på regionalt och kommunalt folkhälsoarbete och 20 miljoner på alkohol- och narkotikaförebyggande arbete. Det är som flera har sagt tidigare. Att förebygga och gå in tidigt och göra insatser lönar sig. Hur ser det då ut med Folkhälsoinstitutet och de insatser som de gör därifrån? Har de lyckats? Den frågan måste man ställa sig. Det är därför som vi också talar om att vi ser att Folkhälsoinstitutet kan avvecklas till 2008. Vi ser andra möjligheter med ett institut för medicin och hälsa som mer sysslar med forskning. Men framför allt ser vi att medel kan lyftas över, som jag nämnde, till regionalt och kommunalt folkhälsoarbete. Fru talman! Jag hade förmånen att lyssna på Bengt Saltin, en professor i fysiologi och idrottsrelaterad forskning, förra veckan. Han arbetar i Köpenhamn. Han lyfte fram några intressanta jämförelser när det gällde Sverige och Danmark. Ni vet precis som jag att Danmark ligger lite efter Sverige i vissa delar när det gäller folkhälsan. Men de har verkligen tagit tag i det, och de har många intressanta saker att lära ut. Bengt Saltin är också gästprofessor här i Sverige vid ett universitet. Han pekade på att man i Danmark har lyckats mycket bättre med fysisk aktivitet på recept. Varför har man gjort det? Det kan man knyta till många olika saker, säger han. Han är också pappa till materialet man använder där. En tydlig sak är att man mycket mer har pekat på det vetenskapliga i att använda fysisk aktivitet på recept. Det andra är att man tydligt har riktat det till läkargruppen. Läkargruppen, som vi alla vet, är många av de allmänläkare, husläkare och familjeläkare som vi har talat om här tidigare. I Danmark är nästan 100 % privata inom allmänläkarkåren. Där har man fått ett oerhört genomslag för just fysisk aktivitet på recept. I Sverige tar det mycket längre tid. Han pekade också på att en orsak kan vara att vi har den struktur vi har. Det ska gå via landstingen som sedan i sin tur ska försöka påverka. Vi ser olika exempel runtom i Sverige på att det tar lång tid att få just den förändring till stånd som han pekar på går så mycket snabbare i Danmark. En annan sak som han sade är också viktig. Det gäller det regionala stödet och det kommunala stödet. Man går nu i gång med en stor satsning som man kallar för Kram. Kram står för kost, rökning, alkohol och motion. Det intressanta med den satsningen är att man väljer ut fyra pilotkommuner där alla invånare i kommunen ska få en hälsoundersökning och ett hälsosamtal. Det gör man för att man tror att det ska kunna ske överallt i Danmark. Men man gör det med inslag av privata stiftelser som satsar 13 miljoner och från det nationella som satsar 13 miljoner till dessa fyra kommuner. Man är också övertygad om att inställningen i Danmark till att individen själv måste ha möjlighet att utveckla sin hälsa kommer att visa sig ha stor betydelse. Regionalt och lokalt stöd är väldigt viktigt i folkhälsoarbetet. Fru talman! En annan sak som man också kan fundera över är hur kommuner och landsting arbetar med hälsoarbete inte minst för sina egna anställda. När man tittar på statistiken runtom i Sverige ser man tyvärr alldeles för höga sjuktal. Ett intressant exempel på hur man försöker vända detta är Sunne kommun i Värmland. Ni kanske har sett Dagens Industri från den 12 december. Där pekas det på att man nu satsar aktivt på att förbättra hälsan för de anställda. Man gör det på flera olika sätt. Det intressanta med satsningarna är att man har lyckats vända en kommun från en förlust till ett plusresultat i budgeten för att man just har fått personalen att motionera mer och vara mer aktiv. Samtidigt har man nu beslutat som första kommun i Sverige att upphandla privata försäkringar för att komma till sjukvården inom en vecka. Då kan man ställa sig frågan: Är det bra eller dåligt? Det visar i alla fall på att sjukvården har oerhört stor betydelse för att hälsan och det förebyggande arbetet ska fungera väl. Även om man nu talar varmt om vårdgarantin vet vi att det inte riktigt är så det fungerar. Fru talman! Jag ska gå vidare och kort nämna att vi har två stora satsningar i vår handikappolitik. Det ena är hjälpmedelsgarantin. Flera har berört det här tidigare. Det är oerhört märkligt att trots att man vet att människor behöver dessa hjälpmedel för rehabilitering och för människors upplevda hälsa är oerhört svårt att få igenom en garanti här i kammaren. Det är också oerhört svårt för många att få just det hjälpmedel som de behöver och få det i tid. Fru talman! Det andra är detta med LSS. Det är en väldigt viktig reform. Den är berörd här. Vi avsätter pengar för en statlig finansiering av detta. Det är självklart att det ska finansieras. Men det är också självklart när man lyfter de 20 första timmarna från kommunen till det statliga att det verkligen blir en rättighetslag värd namnet. Det tycker vi är oerhört angeläget. Jag sitter själv i den utredning som tittar på detta. Vi ser många bekymmer med hur det fungerar i dag trots att man från socialdemokratiskt håll säger att det inte finns så stora bekymmer i Sverige. Just i den här utredningen har vi haft chansen att titta på detta och se hur många brister det finns. Man går inte från ord till handling. Man lovar mycket men håller kanske tunt. Fru talman! Detta är oerhört viktiga frågor. De kommer att ha avgörande betydelse för fortsättningen av människors upplevda hälsa här i Sverige. Eftersom vi inte har fått gehör hos regeringen eller vänsterkartellen för dessa satsningar kommer vi att fortsätta att arbeta för att få möjligheten att genomföra detta. Fru talman! Sverige behöver en ny regering.

Kerstin Heinemann (Fp)

Anf. 54 Kerstin Heinemann (Fp)

Fru talman! Jag ska börja mitt anförande med att kommentera replikskiftet mellan Jan Lindholm och Kenneth Johansson. Jan Lindholm påstod att vi sade nej till stopplagen för att vi ville att människor skulle kunna köpa sig förbi vårdköer. Det är inte sant. Jan Lindholm borde erkänna det för protokollet här i riksdagen och inte fara med saker som inte är sanna. Fru talman! Nu ska jag gå över till det jag tänkte säga. Jag tänker beröra två av punkterna i Folkpartiets särskilda yttrande. Det handlar om funktionshinder. Det är naturligtvis både fysiska och psykiska funktionshinder vi menar och även psykiatrin. Vi har i våra motioner på de områdena många förslag. Jag ska i dag bara beröra dem som finns i detta betänkande. Vi kommer att behandla dessa frågor ännu mer, både handikapp och psykiatri, i vår när vi startar igen. Assistansutredningen har nu lagt fram sitt delbetänkande, och det ska remissbehandlas. Vi har från utskottet blivit eniga om och fått riksdagens beslut om att vi också ska se över den framtida finansieringen av assistansreformen. Det är krav som vi från Folkpartiets sida har ställt under många år. För att vi ska kunna få ett verkligt genomslag för den personliga assistans som vi ser som så viktig måste staten ta över finansieringsansvaret. Det kan inte vara så som det är i dag att enskilda människor anklagas för att dränera kommunens ekonomi därför att de har stora hjälpbehov. Det hoppas jag verkligen ska bli resultatet så småningom. Vi vill också återinföra en del av de rättigheter som fanns i den ursprungliga reformen. Det gäller bland annat att barn ska kunna få ha sin personliga assistent med sig i skolan och att även vuxna ska kunna ha rätt till personlig assistans vid studier. För det har vi avsatt 300 miljoner kronor för år 2006 och framåt. Vi har också avsatt pengar för att finansiera att man tar bort de 20 timmar som kommunerna nu har ansvaret för. Fru talman! Jag vill ytterligare en gång säga något om tillgängligheten för funktionshindrade. Målet ska vara uppnått till år 2010. Nu är det snart år 2006, och mycket återstår att göra. Vi fortsätter som vi har gjort hela tiden att hävda ansvars- och finansieringsprincipen. Men vi fortsätter också att hävda att tillgänglighetsarbetet måste få en bättre fart och att det behövs ett statligt stimulansbidrag. Vi har därför avsatt ½ miljard kronor per budgetår i fem år för att se till att det vi har fattat beslut om här i riksdagen i stor enighet också blir verklighet. Det handlar inte bara om att komma in genom dörrar och uppför trappor. Tillgänglighet handlar om så mycket mer. Det är mycket kvar att göra innan vi kan säga att tillgängligheten fungerar bra i vårt samhälle. De som har ett funktionshinder möter just det som ordet betyder, hinder på grund av en funktionsnedsättning. Det är vårt och samhällets skyldighet att riva de hindren. Hindren finns överallt i samhället, och hindren varierar beroende på vilken funktionsnedsättning man har. Det är allt runt detta som vi måste analysera och åtgärda. Fru talman! I vår reservation nr 46 tar vi upp en fortsatt finansiering av det handikapphistoriska centret. Handikapphistoriska Föreningen har sedan hösten 2000 byggt upp centret med hjälp av projektpengar. Projektet avslutas vid utgången av detta år. För att komma vidare när det gäller att förbättra funktionshindrades situation behövs också tillgång till handikapphistorien. I dag har forskningen kring funktionshinder äntligen kommit i gång på högskolor och universitet, och då är den dokumentation, den information och de kunskaper som nu byggts upp i en databas verkligen värdefulla för den framtida forskningen kring funktionshinder. De anslag som skulle behövas för att kunna driva den här verksamheten i fortsättningen handlar om ungefär 2 miljoner kronor per år. Det är sorgligt att regeringen inte har insett värdet av det som Handikapphistoriska Föreningen har arbetat fram. Från Folkpartiet har vi begärt att regeringen snabbt utreder möjligheten att stärka förutsättningarna för en permanent verksamhet. Jag hoppas att majoriteten här i kammaren kan ta åt sig av detta och trots att motionen är avslagen se till att Handikapphistoriskt Center kan fortleva. Fru talman! Bilstödet är en ständigt återkommande fråga i budgeten. Pengarna räcker aldrig för hela året. Vi måste få en ordning som gör att människor som har fått bifall på sin ansökan om bilstöd också får sin bil när den är färdig. Det är alltid samma sak varje år. Vi måste hitta en lösning så att människor får bilstödet. Vi väntar också med spänning på en proposition om bilstödet och inte minst ändrade regler när det gäller till exempel föräldrabegreppet. Senast i går fick jag ett mejl från förtvivlade fosterföräldrar som sedan 1992 har tagit ansvar för ett svårt handikappat barn men inte kan få bilstöd, fast de har särskilt förordnande från domstol som vårdnadshavare. När de biologiska föräldrarna inte vill eller kan ha vårdnad om sitt barn och andra tar på sig arbetet och ansvaret förnekas det barnet rättigheter som andra barn helt klart har. Det här måste ändras, och jag förväntar mig att vi får den här propositionen snart. Fru talman! Psykiatrin har varit aktuell under många år nu. Det har till och med tillsatts en psykiatrisamordnare. Ändå finns det stora brister. Brister finns vad gäller både tillgänglighet och kvalitet. Psykiatrin har inte fått del av de anslag som har tillskjutits kommuner och landsting. Kanske beror det på att de psykiskt sjuka och deras anhöriga inte har tillräckligt höga röster. Psykiskt sjuka har ofta en stämpel på sig och vill inte gärna tala om sjukdomen. Här kan man verkligen tala om det glömda Sverige. Folkpartiet har därför föreslagit större statliga bidrag till psykiatrin än regeringen. Vi är beredda att fortsätta göra det även när statens pengar tar slut, år 2007. Det behövs ökade resurser på många områden inom psykiatrin. Hur pengarna ska användas anser vi att verksamheten själv ska få avgöra. Det innebär att vi underkänner regeringens sätt att hantera de statliga bidrag som hittills har fördelats efter särskilda ansökningar. Kanske är situationen i Stockholm ett bra exempel på det. De har inte kunnat göra av med de här pengarna. Det kanske vore bättre om de själva fick förfoga över dem och rätta till bristerna. Vi tycker att det är bra att vårdgarantin utvecklas och även omfattar psykisk sjukdom, men även missbruk borde omfattas. Vi måste betrakta psykiska sjukdomar som vad de är - de är sjukdomar! En besöksgaranti måste införas inom barn- och ungdomspsykiatrin. Många skulle få en mycket bättre situation om de fick vård i tid. Det gäller inte minst barn och ungdomar. En tidig diagnos och en tidig behandling är en säkerhet för att slippa det stora lidandet i framtiden både för dem själva och för familjerna men naturligtvis också för samhället. Det är bland annat de här frågorna som vi har prioriterat i vår budget. Det är saker som vi har arbetat för i många, många år, och jag är säker på att vi kommer att göra så även i fortsättningen. Därför, fru talman, är jag faktiskt stolt över att tillhöra Folkpartiet, som prioriterar de här frågorna. Vårt budgetförslag har redan fallit här i riksdagen, men de som vill läsa mer om våra förslag kan läsa vårt särskilda yttrande som finns med i betänkandet.

Anf. 55 Jan Lindholm (Mp)

Fru talman! Kerstin Heinemann påstår att jag skulle ha missuppfattat hur man får tillgång till vård på de sjukhus som Kerstin Heinemann och andra företrädare för de borgerliga partierna anser skulle vara möjliga att tillskapa om lagen om driftsformer för offentligt finansierade sjukhus inte hade blivit verklighet. Jag har debatterat det här i kammaren ett flertal gånger, och jag har gjort det även med borgerliga ledamöter på andra platser i landet. Då har jag tydligt fått beskrivningen att det finns en möjlighet att på något sätt få tillgång till den här outnyttjade vårdresursen. Jag skulle nu vilja få ett klart och tydligt besked om vem det är som har möjlighet att få tillgång till den här vårdresursen och på vilket sätt. Hur ska det gå till att få den vårdplats som inte finns inom ramen för den prioriterade verksamheten, som levereras av det offentligt eller det privat drivna sjukhuset på uppdrag av det offentliga och med offentliga medel som ryms inom någon form av prioriteringsordning där de som har störst behov får vård, enligt grundprincipen att det ska vara lika för alla? Eftersom ni påstår att er lösning skulle ge mer vård, att någon ytterligare skulle kunna få vård, måste ni ju kunna förklara hur det ska gå till. Jag har flera gånger hört beskrivningar på det, och jag har tolkat dem på det sättet, för det har ju sagts, att man genom en avgift skulle kunna köpa ett läkarlag som kan operera i en operationssal som inte ingår i den offentligt finansierade verksamheten. Förklara det för mig då, om jag nu har fel!

Kerstin Heinemann (Fp)

Anf. 56 Kerstin Heinemann (Fp)

Fru talman! Våra förslag om att sjukhus ska kunna drivas även av andra vårdgivare än landstingen handlar om, som Kenneth Johansson förklarade här i replikomgången, att man driver dem med offentliga medel, fast det är en annan vårdgivare och andra anställda än de landstingsanställda. Det är väl inte så väldigt svårt att förstå. Vi har ju redan det här, inte minst inom primärvården. Vi fattade ju beslut om primärvårdens framtid här i riksdagen för ett antal år sedan. När det gäller försäkringar tycker jag att det är lite märkligt att man anklagar oss för något som inte är sant, när situationen i dag är sådan att väldigt många företag och privatpersoner är tvungna att teckna privata försäkringar för att i rimlig tid få vård. Jag har bekanta som har väntat jättelänge på olika typer av operationer. De är lite äldre men har kanske sparat en slant. De har tagit sina sparpengar, för de orkar inte lida längre av de smärtor som de har. De har stått i kö i den sjukvårdsorganisation som vi har i dag i åratal. Vad de har att göra är att ta smärtstillande tabletter som gör dem ännu sämre. Det är nu som människor har fått lov att satsa på privata försäkringar. Se hur många företag som gör det för att deras anställda ska få snabb vård. Vi vill ha fler vårdgivare och ett större utbud. Men vi vill också, som vi klart och tydligt har sagt, ha vården gemensamt finansierad och efter behov.

Anf. 57 Jan Lindholm (Mp)

Fru talman! Jag fick inget svar på min fråga. Nu beskrev Kerstin Heinemann precis den verklighet som vi har skapat med lagen om driftsformer för offentligt finansierade sjukhus, nämligen att ha sjukhus i offentlig regi och att landstingen, i den mån de så önskar, har möjlighet att erbjuda olika privata vårdgivare - antagligen företag av olika slag eller andra typer av organisationsformer - att driva sjukhusen enligt de regler som finns i regelverket. Det betyder att man kan lägga ut olika delar av vårdverksamhet på entreprenad. Det skulle alltså ge möjlighet att få vård av olika vårdgivare. Ni påstår att det här skulle ge mer vård. Ni påstår att det skulle innebära någon form av förbättring, att någon skulle kunna få tillgång till vårdresurser som i dag inte utnyttjas. När det beskrivs av er i olika debatter handlar det alltid om att för att få tillgång till vården - oavsett om läkarlaget arbetar på ett offentligt sjukhus och är offentligt betalt eller om det arbetar i exempelvis en operationssal och verksamheten drivs av ett företag - måste man ha ytterligare någon resurs för att kunna utnyttja den resurs som står outnyttjad för att det ska bli något mervärde. Min fråga handlar om hur ni bär er åt. Vad är det för något? På vilket sätt får jag som vårdkonsument tillgång till detta? Jag har bara hört varianten att det ska vara någon form av försäkring som gör att jag får möjlighet att köpa in mig. Det som sker i dag är naturligtvis inte något lyckat, som Kerstin Heinemann skriver. Men vad finns det för andra vägar?

Kerstin Heinemann (Fp)

Anf. 58 Kerstin Heinemann (Fp)

Herr talman! Jag vet inte vad Jan Lindholm har hört och upplever. Han har i alla fall tolkat våra förslag totalt fel. Det finns ingenting som säger att vi vill skapa en verksamhet som skulle vara enbart för människor som har råd att ta försäkringar. Det existerar inte. Egentligen kan man väl undra om inte den lag som ni nu införde var en väldigt onödig lag. Det gick ju faktiskt att driva privat verksamhet på sjukhus. Det har gjorts väldigt framgångsrikt. Alla de exempel som finns har nämnts. Vi har Reumatikersjukhuset, S:t Göran och ännu fler. Man blev rädd på något vis och tänkte: Oj, hjälp, här får vi kanske riktigt duktiga privata vårdgivare som är effektiva och verkligen kan ta hand om patienterna. Då slår vi till med en lag. Det är en onödig lag som bara har ställt till en massa bekymmer. Den har inte fört vården framåt på något vis. Vi tror nämligen att en mångfald av vårdgivare leder till utveckling. Det har vi sett bland annat i Västmanland där vi fick ganska många olika vårdgivare inom primärvården. Där har primärvården utvecklats. Det har kommit in nya idéer, man har blivit effektivare och man har blivit duktigare på många områden. Vi tycker att man ska låta människor få utvecklas. Det ska naturligtvis ske inom hälso- och sjukvårdens alla ramar och alla medicinska och etiska regler. Men släpp loss människor! Låt dem få tillföra sjukvården många nya idéer. Då kommer medborgarna här i Sverige att få en mycket bättre sjukvård i framtiden.

Ulrik Lindgren (Kd)

Anf. 59 Ulrik Lindgren (Kd)

Herr talman! Till själva grunden för ett jämställt samhälle hör att vi får kvinnofrid och att fysiskt och psykiskt våld mot kvinnor blir effektivt stoppat. Under mandatperioden har Kristdemokraterna återkommit till behovet av stöd till och utveckling av kvinnojourerna, och det inkluderar att även staten ska bidra ekonomiskt till kvinnojourernas arbete. I början av den här mandatperioden behövdes ingen ekonomisk förstärkning av kvinnojourerna, enligt vänstermajoriteten i riksdagen. Därefter brydde sig regeringen inte om att verkställa ett riksdagsbeslut som var tänkt att driva arbetet framåt, nämligen att inventera i vilken utsträckning det finns handlingsplaner mot kvinnovåldet i kommunerna. Enligt riksdagens uppdrag skulle regeringen återkomma till riksdagen med förslag på hur kommunerna skulle kunna ta ett mer systematiskt ansvar för arbetet med våldsutsatta kvinnor. Nu har regeringen börjat lossna ur sina startblock. Regeringen har satsat mer pengar, 77,5 miljoner nästa år. Det är välkommet, tycker Kristdemokraterna, men vi lägger 110 miljoner kronor plus 20 miljoner kronor i vårt alternativa budgetförslag för nästa år på satsningen mot våldet mot kvinnor. Vi lägger dock pengarna under ett annat utgiftsområde, nämligen rättsväsendet. Vi tycker att det är träffande att betrakta kvinnojourer som ett brottsofferarbete. Därför tycker vi också att Brottsoffermyndigheten bör överta länsstyrelsernas och Socialstyrelsens fördelning av statsbidragen till kvinnojourerna. Utskottet skriver att det är viktigt att kommunerna inte använder de här nya pengarna som skäl för att minska sina insatser. Jag vill tillägga att det är viktigt att det offentliga inte tar över frivilligorganisationernas arbete med kvinno- och tjejjourer. Frivilligarbetet har kvaliteter som kommunerna svårligen kan erbjuda. Men rätt avvägt kan det ökande offentliga stödet naturligtvis bli en mycket god injektion som ger kvinnojourerna ny kraft och innebär att fler kommuner får ett kvinnojoursarbete. Det andra riksdagsuppdraget till regeringen om hur kommunerna skulle kunna ta ett mer systematiskt ansvar för arbetet med våldsutsatta kvinnor är fortfarande inte klart. Utredningstiden är förlängd igen till juni 2006. Det innebär att det fortfarande är aktuellt att ställa en viktig och svår fråga till landets regering: När får landets våldsutsatta kvinnor ett helt skydd och svar på hur kvinnofrid ska nås i landet? Herr talman! I reservation 35 talar Moderaterna och Folkpartiet för en tak-över-huvudet-garanti angående hemlösheten. I reservation 36 talar Kristdemokraterna för att socialtjänstlagen också i praktiken ska ge stöd för boende som en social rättighet, det vill säga att vi får en klar lagstadgad rätt till bostad. Majoriteten säger att ytterligare åtgärder behöver vidtas men landar likväl i att riksdagen inte behöver ta något särskilt initiativ just nu. Frågan är varför dessa oppositionsförslag avvisas. Vi är ju fullständigt eniga om att hemlöshet är ovärdigt ett välfärdssamhälle. Vi skulle kunna göra mer. En nationell kartläggning av hemlöshetens omfattning pågår för närvarande, och utredningen om vräkning och hemlöshet bland barnfamiljer har lämnat flera förslag som säkert skulle kunna föra frågan framåt om de genomfördes. De bereds för närvarande av regeringen, är det enda beskedet i betänkandet. Vad hindrar egentligen att den socialdemokratiska regeringen uttalar en tak-över-huvudet-garanti eller går ett steg till och inför en lagstadgad rätt till bostad? Detta framför vi i vår reservation 36, som jag yrkar bifall till, herr talman. I ett annat betänkande om arbetet med att förverkliga FN:s barnkonvention i Sverige, som är på väg och som vi behandlar efter jul, betonas barnets intresse och att socialtjänsten måste få verktyg att i första hand se till barnets intresse. Denna intressefokusering på barnets rätt borde gälla även i detta betänkande. Vräkning av barnfamiljer kan aldrig sägas ligga i barnets intresse. Det är destruktivt, och det är dessutom dyrt eftersom socialtjänstlagen ändå alltid är tvingande. Man måste på något sätt sörja för familjen. Varför då låta vräkning pågå? Varför inte bli effektivare genom en tak-över-huvudet-garanti eller en formulering om rätt till bostad i lagstiftningen? Kristdemokraterna har hela mandatperioden frågat när regeringen tänker återta kapaciteten i missbrukarvården. Vi välkomnar de ansatser som regeringen nu gör. Det finns nämligen mycket att göra efter elva års socialdemokratiskt nedrustande av missbrukarvården. Man ska notera att det fortfarande inte går åt rätt håll. Vi menar att frivilligorganisationerna inte får den uppmärksamhet de förtjänar. Frivilligorganisationerna minskar fortfarande sina insatser på grund av att de helt enkelt inte blir anlitade av det offentliga i den utsträckning som fordras och som behovet egentligen anger. Kristdemokraterna anvisar i sin budget 50 miljoner för 2006 och 2007 för vården av missbrukare, och vi anser att frivilligorganisationerna ska vara i fokus för ett sådant ekonomiskt stöd. Vi anvisar också 50 miljoner 2006 och 25 miljoner 2007 och 2008 till frivilligorganisationerna för narkotikaprevention och för åtgärder mot spelberoende. Vi är övertygade om att frivilligorganisationerna skulle kunna spela en större roll också vad gäller spelberoendet, helt i enlighet med Folkhälsoinstitutets handlingsplan. Majoriteten anvisar en fördubbling av anslaget mot spelberoende från 14 till 29 miljoner kronor nästa år, men det är fortfarande en mycket liten rännil jämfört med behovet. Staten tjänar 6 miljarder kronor per år på sin spelverksamhet. Den socialdemokratiska politiken syftar till att öka de inkomsterna. Den syftar till en maximering av den vinst som man kan få ut på det här området. På det här området är vinst nämligen inte fult, utan den socialdemokratiska regeringen betraktar det som en framgång att man har ett så framgångsrikt statligt bolag på det här området. I vår gemensamma reservation med Folkpartiet och Centern, nr 9, välkomnar vi naturligtvis de åtgärder som nu redovisas och den ekonomiska förstärkning som aviseras för området, men behovet är mycket större, som sagt var. Rätt ordning vore naturligtvis att spelverksamheten också tar ansvar för de skador den åstadkommer, att vi får den ordning som Folkhälsoinstitutet föreslår, nämligen att det ur överskottet avsätts medel för att mildra skadorna och minska spelberoendet. Med tanke på de starka kommersiella, och statliga, intressen som finns här och som är i rörelse ser vi det som mycket angeläget att man gör som vi säger i reservation 9 och tillsätter en parlamentarisk utredning som mer kraftfullt ser över vad man ska kunna göra åt det ökade spelandet och spelberoendet. Herr talman! Beträffande bilstödet kan vi konstatera att Socialdemokraterna sedan slutet på 90-talet inte har fått ordning på hur vi ska hantera det sedan de bestämde att anslaget inte får överskridas. Dels vet inte verkstäderna som bilanpassar och inte heller de bilstödsberättigade om det finns pengar det år bilen ska anpassas och de skulle behöva sin bil, dels underlåter majoriteten år efter år att skriva de regler som fordras, om det ska vara fråga om ett lotteri om man får sin bilanpassning eller om det ska vara efter behov - som det egentligen sägs att det ska handla om. Kristdemokraterna anvisar för nästa år 100 miljoner mer för att från början skapa ekonomisk förutsägbarhet i systemet om vad som gäller. Väljer man att inte göra det måste man i stället omreglera bilstödet från att vara en rättighet. Man måste säga det klart ut: Nej, nu är detta inte längre en rättighet. Det har i praktiken visat sig att det inte är det. Jämför gärna med kommunerna, som får rättighetslagar som de ska uppfylla oavsett om det finns ekonomisk täckning eller inte. Men när det gäller ett statligt åtagande där man formulerar sig i rättighetstermer gäller plötsligt inte rättighet, utan bara om det finns pengar. Här tycker vi att man borde ta fasta på Bilstödsutredningen, som ju är klar och som har en del intressanta förslag. Det är bland annat att öppna för fler grupper och att det ska bli en kommunal möjlighet att ge bilstöd. Det skulle vara framkomligt som ett mycket gångbart alternativ till färdtjänst. Bilstödsutredningen visar också att detta kan vara ekonomiskt fördelaktigt för det offentliga. Men vi har fortfarande inte förslaget från regeringen. Herr talman! Jag ser fram emot bifall till reservation nr 36, som jag yrkade på tidigare.

Anf. 60 Elina Linna (V)

Herr talman! Det har varit en bra och intressant debatt under ett antal timmar, och vi ska fortsätta lite till. Under den mandatperiod som jag har varit med i riksdagen har Vänsterpartiet enträget arbetat för att höja stödet till kommun- och landstingssektorn så att dessa bättre klarar av sitt viktiga arbete med att erbjuda god vård och omsorg. Vi har lyckats höja de generella statsbidragen i de budgetar som vi har kommit överens om med regeringen och Miljöpartiet. Visst är det så att vården och omsorgen fungerar väl på många håll i vårt land, men vi ska inte heller blunda för att det finns brister och att dessa brister måste åtgärdas. Jag kommer i mitt anförande att lyfta upp förslag till åtgärder som Vänsterpartiet har i betänkandet. Det första handlar om äldre och läkemedel. I Statens folkhälsoinstituts folkhälsopolitiska rapport kan vi läsa att läkemedel dominerar helt bland olika medicinska behandlingsformer för äldre. 35 % av alla läkemedel ordineras till åldersgruppen 75 år och äldre. 70-90 % av de äldre använder någon form av läkemedel, i medeltal tre-fem preparat per person. Det är inte ovanligt att äldre patienter samtidigt har ett tiotal läkemedel som skrivits ut av flera olika läkare. På många håll har man påbörjat läkemedelsgenomgångar, och det är bra. Men det finns en brist i själva preparaten också. Läkemedlen är sällan eller aldrig utprovade på äldre. Det innebär att när läkemedelsföretagen redovisar biverkningar grundar sig redovisningen oftast på läkemedelsprövningar som är utförda på yngre personer, oftast män. I detta sammanhang vill jag påpeka att det är bra att regeringen nu har gett Läkemedelsverket i uppdrag att se över läkemedlen utifrån ett genusperspektiv, men vi anser att Läkemedelsverket inte heller ska godkänna läkemedel som inte provats ut på äldre. Vi vet att äldres kroppar är skörare och att de därför drabbas i mycket högre grad av biverkningar än yngre personer. Vi har diskuterat demens här tidigare, och jag vill passa på att påpeka att när det gäller demensvården är vi i Vänsterpartiet också bekymrade över bristen, att så många som drabbas inte får en diagnos. I den frågan har vi ett särskilt yttrande i betänkandet. Herr talman! Enligt uppgifter jag har fått är bromsmedicin på demens det enda läkemedel som är testat på de äldre. Jag vågar påstå att när man sätter in ett läkemedel på en gammal människa utsätter man henne eller honom för ett experiment som kan sluta med en mycket vanlig sjukdom hos äldre, nämligen läkemedelsbiverkningar. Vänsterpartiet anser att läkemedel måste prövas på de äldre då de i stor utsträckning konsumeras av de äldre och att Läkemedelsverket ej ska godkänna läkemedel som enbart provats ut på yngre och medelålders personer. Det andra förslaget som Vänsterpartiet har i betänkandet som jag ska ta upp handlar om personligt ombud. Personliga ombud beskriver själva sitt uppdrag så här: De ska bidra till att psykiskt funktionshindrade får sina rättigheter till vård, stöd och service tillgodosedda. Målet är förbättrad livskvalitet och ökad självständighet för de funktionshindrade. Ombuden ska vara en tillgång för de funktionshindrade, inte för myndighetspersoner eller andra personalgrupper. Drygt 80 % av landets kommuner har infört personligt ombud, men det finns också oro för att verksamheter kan läggas ned när kommunernas ekonomi kräver prioriteringar. Socialstyrelsen har gjort uppföljningar av personligt ombud. En studie i Skåne visar att ombudsarbetet bidrar till minskade totala vårdkostnader, bland annat genom att insatserna av olika huvudmän samordnas och blir effektivare. Ombuden fyller en mycket viktig funktion. På grund av de tydliga positiva effekterna föreslår Socialstyrelsen regeringen att överväga om lagstiftning är en möjlig åtgärd för att säkra verksamheterna med personligt ombud. Vänsterpartiet är också av den åsikten. Vi menar att bristen på lagstiftning är ett hot mot verksamheten. Vi menar att rätten till personligt ombud bör skrivas in i socialtjänstlagen.

Anne Marie Brodén (M)

Anf. 61 Anne Marie Brodén (M)

Herr talman! Jag tänkte ställa en fråga om personliga ombud. Det är alldeles riktigt som Elina Linna säger att Socialstyrelsen har pekat på väldigt många vinster med det. Därför är jag lite fundersam över, när Elina Linna nu är ansvarig för den här budgeten, att man säger nej till det förslag som vi lägger fram på ytterligare 200 miljoner till personliga ombud, kanske framför allt när man föreslår en lagstiftning och inte finansierar denna lagstiftning. Jag är ytterst förvånad över att man här har en ofinansierad reform.

Anf. 62 Elina Linna (V)

Herr talman! Det handlar ju om, som det med all tydlighet har kommit fram tidigare i debatten, att vi tar ansvar för helheten i budgeten. Det är alldeles riktigt: Moderaterna lägger extra pengar till personligt ombud med 200 miljoner. De pengarna tas från annat håll, från mycket viktiga utgifter som vi inte är beredda att minska. Anne Marie Brodén säger att vi föreslår lagstiftning som inte är finansierad. Vi kommer att finansiera lagstiftningen när vi har lagstiftningen. Det är självklart. Vi samarbetar med regeringen och Miljöpartiet i den här frågan. När vi är överens om att vi ska ha rätten till personligt ombud i socialtjänstlagen ska vi naturligtvis finansiera det.

Anne Marie Brodén (M)

Anf. 63 Anne Marie Brodén (M)

Herr talman! Då måste jag ändå uppfatta Elina Linna som att även om det är vackra ord om personliga ombud så behövs inte just nu de 200 miljonerna. Eller ska jag tolka det som att Vänstern inte tycker att detta är en viktig satsning? Det andra som förvånar mig lite är att det är väldigt lite sagt runt hälsofrågor, förebyggande arbete, folkhälsa och också om handikapp från regeringsmajoriteten. Därför vill jag än en gång ställa frågan: Vad finns det för diskussioner om just hälsa och förebyggande arbete hos vänsterkartellen?

Anf. 64 Elina Linna (V)

Herr talman! Att vi inte har satsat 200 miljoner som Moderaterna på personligt ombud betyder inte alls att vi inte skulle anse att det är viktigt med funktionen som personligt ombud. Jag ber Anne Marie Brodén titta i protokollen under alla de debatter som vi har diskuterat om personligt ombud. Jag har själv engagerat mig i min kommun och i olika sammanhang för personligt ombud, att det ska permanentas och att de personliga ombudens verksamhet ska utvärderas. Det är en väldigt viktig funktion. 80 % av kommunerna har personligt ombud, men det finns naturligtvis risk att om kommunernas ekonomi försämras man måste prioritera. Det är därför vi till exempel har sett till att kommunerna har fått mera generella statsbidrag. När det gäller den andra frågan om folkhälsan och förebyggande insatser diskuteras det väldigt mycket inom Vänsterpartiet, och det diskuterar vi tillsammans med regeringen och Miljöpartiet också. När Moderaterna tar upp folkhälsofrågorna skiljer vi oss åt i den bemärkelsen att Moderaterna fokuserar på individen och vi ser på bestämningsfaktorer i samhället som påverkar folkhälsan. Det är en väldigt viktig skillnad som finns mellan Moderaterna och oss.

Ulrik Lindgren (Kd)

Anf. 65 Ulrik Lindgren (Kd)

Herr talman! På ett folkhälsoområde har Sverige varit framgångsrikt, nämligen i arbetet med att driva tillbaka tobakskonsumtionen, nu senast genom rökfria krogar där vi har haft partipolitisk enighet, inklusive Vänsterpartiet och Kristdemokraterna. Nu är det inte givet att det kommer att vara mindre rökande framöver bara för det. Det är viktigt att arbetet fortsätter på olika sätt. I reservation 10 talar vi för detta. Vi säger att arbetet måste fortsätta med oförminskad kraft och att Folkhälsoinstitutet fortsatt ska få ha den nationellt övergripande rollen för att leda det arbetet. Jag hoppas att Elina Linna kan ge besked om huruvida ni i vänsterkartellen kommer att verka för att Folkhälsoinstitutet får en fortsatt viktig roll i detta arbete. Pengar är inte anvisade längre i tillräcklig utsträckning för att Folkhälsoinstitutet ska kunna fylla den rollen. Kommer ni att i regleringsbrev eller på annat sätt se till och verka för att vänsterkartellen fortsatt ger en viktig roll till Folkhälsoinstitutet på det här området så att vunnet utrymme för folkhälsan inte förloras?

Anf. 66 Elina Linna (V)

Herr talman! Jag ska antagligen göra Ulrik Lindgren besviken. Jag tänker inte börja förhandla här med Ulrik Lindgren om vad vi kommer att skriva från Vänsterpartiets sida när det gäller regleringsbrev till Folkhälsoinstitutet. Jag delar Ulrik Lindgrens uppfattning att tobaksprevention är ett väldigt viktigt område inom folkhälsoarbetet, men jag håller inte med om att det bara är ett område som Sverige har varit framgångsrikt på inom folkhälsoarbetet och att det är tobaksprevention. Det finns många områden där Sverige har varit framgångsrikt. Vi vet att folkhälsan i Sverige jämfört med väldigt många andra länder är väldigt god.

Ulrik Lindgren (Kd)

Anf. 67 Ulrik Lindgren (Kd)

Herr talman! Elina Linna behöver naturligtvis inte alls förhandla med mig. Jag tänkte att jag och alla, inte minst Folkhälsoinstitutet, kunde få höra att vänsterkartellen fortsatt kommer att ge en mycket handfast och konkret roll åt Folkhälsoinstitutet när det gäller att fortsätta det arbete som har varit framgångsrikt hittills så att vi inte tappar mark på området och förlorar det vi har vunnit. Visst, vi har varit framgångsrika på andra områden också i Sverige vad gäller folkhälsan, men det här är ett exempel som jag tog på där vi har varit framgångsrika och inte får tappa mark. Kristdemokraterna har också ett annat förslag i det här betänkandet, nämligen att vi ska licensiera detaljhandeln som hanterar tobaksvaror så att vi om möjligt får till en bättre ålderskontroll, något som ju inte alls fungerar i dag på det området, det vill säga att vi ska ta ytterligare steg i arbetet för att vara framgångsrika på just området med tobakskonsumtionen. Inte heller där har vi, vad jag förstår, ett ja. Om inte annat kan Elina Linna i dag ge ett jakande svar: Visst, vi är med er i det arbetet, och vi kommer också att rösta för en licensiering av butikerna. Men i betänkandet har vi ju inget ja. Kanske Elina Linna i dag kan ge besked på den punkten. Inte heller på ett annat område som gäller folkhälsan tycker vi att vänsterkartellen är med i tillräcklig utsträckning. Det gäller spelberoendet. Vi har inget bejakande från er vad gäller det krav som vi är eniga om i tre av oppositionspartierna, nämligen att vi ska få en utredning som permanent, åtminstone på lång sikt, följer och arbetar mot spelberoendets konsekvenser för enskilda och samhället. Där skulle vi vilja ha med även Vänsterpartiet förstås.