Anf. 125 Johnny Skalin (Sd)
Fru talman! Alldeles nyss hörde en företrädare för ett parti som bygger sin politik på att ställa människa mot människa - ett förkastligt synsätt.
Snart är julen här, fru talman, men julen är tyvärr inte en glädjens högtid för alla. Många barn får inte julklappar eller får nöja sig med något mycket litet eftersom deras föräldrars ekonomi inte mäktar med mer än så. I dag får föräldrar stöd av socialtjänsten för att de är arbetslösa. Tidigare var det oftare så att familjer som hade någon form av sociala problem var de som främst fick hjälp av socialtjänsten. Men numera är arbetslösheten en växande orsak. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting är hela fyra av tio av dem som får försörjningsstöd arbetslösa.
Mer än 54 000 barn lever i familjer som är långvarigt beroende av försörjningsstöd. Det är nära 3 procent av de unga under 18 år. Statistiken visar att den här gruppen av bidragsberoende barn har ökat med 10 000 på drygt fyra år.
Men det är långt ifrån endast barn i familjer med försörjningsstöd som lever fattigt. Antalet ensamstående föräldrar som lever på marginalen ökar; var fjärde ensamstående mamma räknas som fattig. För två år sedan räknade Rädda Barnen med att en dryg tiondel av Sveriges två miljoner barn lever i fattigdom och vartannat barn till utlandsfödda föräldrar. Det är 200 000 barn som växer upp med sämre förutsättningar än sina jämnåriga, minst 200 000 barn som allt för ofta somnar med en klump i magen, många barn som tomten inte hittar hem till.
Arbetssökande och sjukskrivna borde egentligen få stöd från andra håll, till exempel från a-kassan och sjukförsäkringen, och inte belasta kommunernas socialtjänster. Men så blir det när man raserar en sjukförsäkring. Sverige är numera det sämsta landet bland OECD-länderna vad gäller a-kassa. Dessa försäkringar fyller inte längre sin funktion när de behövs, och det har den här regeringen i sina reformer noga sett till.
Det är de barn som jag just pratade om som kommit i kläm när skyddsnäten har stramats åt i ren skattesänkariver. Och de kommunala välfärdsverksamheterna får allt svårare att utjämna skillnaderna i livsvillkor mellan barnen, och dessutom går utvecklingen åt fel håll inom många områden. Förskolegrupperna blir större, och personaltätheten i förskolan har minskat varje år sedan den borgerliga regeringen tillträdde år 2006. Lärartätheten minskar, och grupperna på fritids slår rekord i antalet barn per grupp och är i dag uppe i 37 barn per grupp - ja, ni hörde faktiskt rätt - ett föga smickrande rekord. 10 000 fler barn lever under långvarigt beroende av försörjningsstöd, totalt 54 000, och 200 000 lever i fattigdom. Det borde föranleda eftertanke och vara en skam för ett välfärdsland och för vilken regering som helst som säger sig vilja ha ett barnperspektiv. Det här kommer att påverka de här barnens hela liv, visar forskning på området, allt från hälsa, utbildning till möjlighet till arbete. Men det kan vara annorlunda om man politiskt beslutar sig för att utjämna skillnaderna och verkligen satsar på barnen i stället för på skattesänkningar.
Även äldre kommer i kläm när de kommunala verksamheterna inte tillåts byggas ut utifrån de faktiska behov som finns. Låt mig ta ett exempel från Rinkeby-Kistas hemtjänst som krymper mer och mer. Där får personalen värma sin matlåda hos vårdtagaren. De har en halvtimme på sig för att ta sig hem till den gamla, klä på den, och sen hinna till affären och handla. Inte ens jag som är fullt frisk och enbart behöver ta mig själv hinner med det på så kort tid. Inga cyklar finns heller för personalen; de har enbart tillgång till privat mobil. En av de gamla som intervjuades i Kommunalarbetaren säger: Det har blivit sämre med hemtjänsten, det är så ont om tid med allting numera. Ändå planeras för ytterligare neddragningar - en kommunal vardag för de anställda och för dem som är i behov av hemtjänsten.
Ofta pratas det om behovet av ökade resurser för att möta den demografiska utvecklingen i framtiden. Däremot pratas det aldrig om arbetsvillkoren som gör att många kommer att välja bort äldreomsorgen, hemtjänsten och det viktiga arbetet med de äldre. Varför ska jag välja ett jobb där det är svårt att få heltid, där lönen är låg liksom oftast också inflytandet samt att jag kanske till och med behöver äta cyklande eller hemma hos dem jag hjälper för att över huvud taget få i mig någon mat?
Vi måste skapa arbetsvillkor som innebär att människor faktiskt vill jobba inom äldreomsorgen i framtiden med rätt till fasta jobb på heltid, delaktighet, inflytande, god löneutveckling samt bra tillgång till kompetensutveckling och utbildning. Det är det här som en debatt om kommunal ekonomi borde handla om, det vill säga hur det berör oss alla och dem som är i direkt behov av de välfärdstjänster men även de anställdas villkor. Det är det här kommunal ekonomi handlar om - hur vi använder våra skattepengar och vilka konsekvenser skattesänkningar får.
I dag används en stor del av våra skattemedel till privata vinster i stället för till verksamhet. De privata alternativen har kraftigt ökat, nästan fördubblats på tio år och är numera den näst största utgiftsposten efter personalkostnader. Framför allt gäller det pedagogisk verksamhet och vård och omsorg. Bolag tar ut högre avkastning på det egna kapitalet än till exempel banker och elbolag. Omsorgsverksamhet ger till exempel dubbelt så hög avkastning, till och med högre än så, än vad elverksamhet gör. Det är vinster som bygger på skatter och som sedan inte ens beskattas eftersom det framför allt är riskkapitalbolag som är de dominanta aktörerna inom alla verksamhetsområden. Låt oss ta till exempel LSS där de fem största företagen ägs av riskkapitalbolag. Dagens Samhälle skriver: "De har upptäckt en stabil bransch som växer oavsett konjunktur." Och de växer främst genom uppköp av obeskattade vinster, vilket dessutom leder till en snedvriden konkurrens. Det kunde få åtminstone en och annan borgare att vakna.
Vi kan nu se exempel på exempel på hur vinster påverkar välfärden. I en förskola i Gamla Stan får barnen mat för 2:50 per måltid, medan förskolan tar ut en vinst på 500 000, en halv miljon. Kunskapsskolan och Vittra har en personaltäthet, det vill säga lärartäthet, i skolan på 5,4 respektive 4,6 lärare per 100 elever, medan genomsnittet i landet är 8,1 lärare på 100 elever. Det finns hemtjänstföretag som inte betalar in de anställdas pensioner, och hälften av företagen i Stockholm har inte ens kollektivavtal, det vill säga att man tar ut vinster på de anställdas villkor.
Jag tror att de allra flesta av oss är beredda att betala rätt mycket i skatt om vi vet att pengarna går till de äldres omsorg, barnens utbildning, de sjukas vård eller till en bättre omsorg och kvalitet och därmed till fler anställda. Däremot tror jag att det är få som anser att deras skattepengar i stället ska gå till privata vinster och än färre som tycker att det är okej att de inte ens betalar skatt på vinsterna, för pengarna behövs till välfärdsverksamheterna.
Vi rödgröna har en gemensam ambition att förbättra kvaliteten i välfärden. Vi har därför lagt fram en rad förslag för att barnen ska få en bättre uppväxt genom att förskolegruppernas storlek ska minska, att fler lärare anställs i skolan så att varje elev kan få det stöd den behöver för sin allra bästa utveckling, att äldre som behöver stöd och omsorg får möjligheter till större inflytande över den och möjligheter till bättre social samvaro, vilket i sin tur leder till bättre hälsa.
Dessutom, fru talman, leder våra förslag till en bättre arbetsmiljö med flera anställda. Vi lägger dessutom 1 miljard extra till organisering av heltidstjänster, som minskar stressen i arbetet men också stressen över dålig ekonomi som många deltidsarbetande tvingas leva med.
Fru talman! Jag måste säga att jag blev oerhört besviken och ledsen när vi förlorade valet. Och när regeringsdeklarationen kom här i höstas blev det inte bättre, snarare tvärtom. Jag ville så gärna att de rödgröna förslagen om bland annat mindre barngrupper i förskolan och rätten till barnomsorg på obekväm arbetstid skulle utvidgas, men så blev det nu inte. Jag ville att alla anställda skulle känna att vi hade lyssnat på dem, på barnen och på deras föräldrar. Nu blev det inte så, tyvärr, och det beklagar jag. Men en sak kan jag lova: Vi ger inte upp. Barnen och välfärdsverksamheterna är mycket viktigare än så.
(Applåder)