Utgiftsområde 1 Rikets styrelse

Anf. 0 1 Peter Eriksson (Mp)

Anf. 0 2 Peter Hultqvist (S)

Anf. 0 3 Per Bill (M)

Anf. 0 4 Peter Eriksson (Mp)

Anf. 0 5 Per Bill (M)

Anf. 0 6 Peter Eriksson (Mp)

Anf. 0 7 Per Bill (M)

Anf. 0 8 Peter Hultqvist (S)

Anf. 0 9 Per Bill (M)

Anf. 0 10 Peter Hultqvist (S)

Anf. 0 11 Per Bill (M)

Anf. 0 12 Karin Granbom Ellison (Fp)

Anf. 0 13 Peter Hultqvist (S)

Anf. 0 14 Karin Granbom Ellison (Fp)

Anf. 0 15 Peter Hultqvist (S)

Anf. 0 16 Karin Granbom Ellison (Fp)

Anf. 0 17 Per-Ingvar Johnsson (C)

Anf. 0 18 Peter Hultqvist (S)

Anf. 0 19 Per-Ingvar Johnsson (C)

Anf. 0 20 Peter Hultqvist (S)

Anf. 0 21 Per-Ingvar Johnsson (C)

Anf. 0 22 Jonas Åkerlund (Sd)

Anf. 0 23 Mia Sydow Mölleby (V)

Anf. 0 24 Tuve Skånberg (Kd)

Anf. 0 69 Peter Hultqvist (S)

Anf. 0 70 Tuve Skånberg (Kd)

Anf. 0 71 Peter Hultqvist (S)

Anf. 0 72 Tuve Skånberg (Kd)

Anf. 0 73 Peter Eriksson (Mp)

Anf. 0 74 Tuve Skånberg (Kd)

Anf. 0 75 Peter Eriksson (Mp)

Anf. 0 76 Tuve Skånberg (Kd)

Anf. 0 Votering

Anf. 0 Votering

Anf. 0 Votering

Anf. 0 Votering

Anf. 0 Votering

Anf. 0 Votering

Anf. 1 Peter Eriksson (Mp)

Fru talman! I dagens betänkande om budgetområdet Rikets styrelse har vi framför allt diskuterat två frågor - dels budgetanslaget för regeringen, dels frågan om huruvida vi ska införa en lagreglering för att garantera öppenhet i redovisningen av gåvor och bidrag till politiska partier. Pengar har betydelse - även i politiken och i allmänna val. Man ska inte tro att pengar räcker för att vinna; det visade sig exempelvis i folkomröstningen om euron där den ena sidan hade väldigt gott om pengar men ändå lyckades förlora. Man måste ha argument också. Men i höstens riksdagsval var det till exempel tydligt att Centerns stora partikassa och mycket stora reklamsatsning de sista veckorna vid sidan av moderata stödröster hade en avgörande betydelse för att begränsa förlusten och förhindra att man fick ett riktigt katastrofval. Pengar påverkar politiken. Pengar spelar en roll på flera sätt. I de flesta moderna demokratier är därför öppenhet vad gäller finansieringen av politiska partier en självklar och viktig hörnsten. Det är ett slags försäkring för att minska risken för korruption och möjligheten att köpa politiska beslut. I Europa är det enligt uppgift endast Sverige, Schweiz, San Marino och Malta som ännu i dag inte har infört någon lagreglering av detta område. Alla andra demokratiska länder har gjort det. I Sverige bygger partierna sin verksamhet främst på statliga och kommunala bidrag. Det finns en hel del fördelar med det. En viktig faktor är att beroendet av enskilda företag eller förmögna individer skapar större risker för att det just ska gå att köpa politiska beslut. Risken för mutor och korruption är sannolikt något mindre med ett system som bygger på gemensamma samhällsmedel som finansieringskälla. Men det är viktigt - det är till och med en demokratisk rättighet - att det också finns möjligheter för partierna att finansieras direkt via medlemmar eller på andra sätt. Det görs också i Sverige. Socialdemokraterna har till exempel länge fått betydande gåvor från en del av de svenska fackförbunden. Det gällde även i den senaste valrörelsen. Övriga partier får också bidrag från andra organisationer eller enskilda. Det handlar främst om Moderaterna, men även om Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna i inte helt oväsentlig utsträckning. Moderaterna fick i valrörelsen 2006 ca 30 miljoner kronor på det här sättet. Det vore inget stort demokratiskt problem om det var så att partiet var villigt att fullt ut berätta om vilka dess finansiärer är. Men så är det tyvärr inte. Varken Moderaternas egna väljare eller vi andra vet i dag om det är kärnkraftsindustrin, familjen Wallenberg eller porrmagnaten Milton som finansierar det stora regeringspartiet. Det vet bara en liten invigd grupp inom Moderaternas partiledning och, naturligtvis, de som betalar kalaset. Efter valet 2006 har regeringen fattat mängder med beslut som har gynnat vissa enskilda eller företag. Jag tror inte att avskaffandet av förmögenhetsskatten var ett beställningsjobb och inte heller beslutet om att godkänna gasledningen i Östersjön eller att öppna för att bygga nya kärnkraftverk. Att å andra sidan tro att Sverige är immunt mot politisk korruption är naivt på gränsen till galenskap. Mutskandaler har som alla vet avslöjats också i Sverige. Vi har under de senaste åren bevittnat politiska korruptionsskandaler i Finland och i flera andra västeuropeiska länder. På många håll skärper man därför just nu lagar och regler för att ytterligare minska utrymmet för hemlighetsmakeri och möjligheterna att använda pengar till partier som politiskt smörjmedel. Det hände senast i vårt andra grannland, Norge. De senaste åren har Sverige fått stå vid skampålen ett flertal gånger för att vi inte lever upp till det grundläggande demokratiska renlighetskravet om öppenhet för finansiering av politiska partier. Europarådet och det europeiska korruptionsorganet Transparency International har kritiserat Sverige starkt. Den svenska regeringen har tvingats förklara sig men inte lyckats särskilt bra. Vi har alla fått lyssna till pinsamt usla utläggningar från statsministern om att det i Sverige skulle ha att göra med valhemligheten. Det är ett argument som visserligen maffian i Italien skulle älska, men som knappast kan tas på allvar av någon som värnar demokratin. När jag och Miljöpartiet i slutet av valrörelsen för några månader sedan tog upp kravet om lagstiftning blev det snabbt en av de större frågorna. När både Socialdemokraterna, Centern och Folkpartiet deklarerade att de instämde i kravet fanns det plötsligt en bred majoritet för en lagreglering. Både Mona Sahlin, Jan Björklund och Maud Olofsson var tydliga. Efter valet skrev jag och Miljöpartiet en så kallad partimotion med krav på att regeringen skulle föreslå en ny lagstiftning som gäller öppenhet för gåvor till både enskilda politiker och politiska partier. Dessutom har det inkommit tre enskilda motioner i frågan. Jag föreställde mig att den breda enighet som fanns före valet nu skulle betyda att det också fanns en majoritet i riksdagen. I dag skulle vi därmed kunna fatta ett historiskt beslut som gör att en pinsam svart fläck i vårt demokratiska system får ett slut. Det vore passande med tanke på att just den 9 december, alltså i dag, är utnämnd till den internationella antikorruptionsdagen. Men det tycks inte bli så. Tvärtom har ett parti, Sverigedemokraterna, anslutit sig till Moderaterna och Kristdemokraterna som försvarare av ett starkt korrumperande system. Men jag tycker att det allra tråkigaste är att fegheten vann i både Centern och Folkpartiet. Nu gömmer ni er igen bakom Reinfeldt och Moderaterna trots att det inte är frågan om ett regeringsbeslut där ni måste vara eniga. För Moderaterna är dagens beslut ett starkt bevis på att ränderna inte går ur. Det gamla överklasspartiet Moderaterna är fortfarande starkt. Detta är inte ett parti som står för allmänintresset och för det gemensamma bästa. Reinfeldts pompösa retorik faller ganska platt till marken. Det är det gamla egenintresset som tar över när det verkligen gäller. Jag hoppas för er egen del att ni skäms riktigt ordentligt. Det ni gör i dag är inte hedrande varken för er själva eller era partier. Fru talman! Den andra frågan handlar om Regeringskansliets egen budget. För en gångs skull står eventuella besparingar i regeringens egen organisation i fokus. Annars har det de senaste åren handlat om helt andra människor - om de arbetslösa och sjuka, om dem som sparkas ut från sjukförsäkringarna och a-kassan och om nedskärningar i skolor och äldreomsorg. Sverige behöver ett starkt regeringskansli med duktig personal och möjligheter att göra ett bra jobb. Men anslaget har under de senaste åren vuxit rejält. Argumentet för detta har varit att Sverige skulle vara ordförande i EU. Det krävde en hel del extra. Men nu är det över, och därför vore det inte orimligt om anslaget föll tillbaka åtminstone i närheten av vad det var tidigare. Det som vuxit mest har varit antalet politiska tjänster. Kostnaden för UD har däremot minskat en del de senaste åren. Vi har diskuterat det här i utskottet, och vi har också kommit fram till att Regeringskansliet har haft ett rejält överskott de senaste åren. I fjol var det på 300 miljoner kronor. I år tycks prognosen vara ett överskott på 400 miljoner kronor. Även nästa år räknar man med ett överskott enligt den information vi har fått. Det här gör att det, som utskottsmajoriteten ser det, är fullt möjligt att klara en minskning av anslaget utan att det innebär några stora problem. Det finns en del att dra in på innan det blir jobbigt, och dessutom har man byggt upp ett anslagssparande att ta av. Vi i Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern har dessutom bestämt oss för att ge regeringssidan en möjlighet att mötas på vägen. I stället för en minskning på 670 miljoner kronor av 6 ½ miljarder har vi föreslagit en minskning som är något mindre än hälften, det vill säga 300 miljoner kronor. Det är alltså mindre än årets beräknade överskott. Om regeringspartierna ändå inte vill mötas på det förslaget får de återkomma nästa år när vi har sett vad som har hänt. Vi är fullt beredda att då diskutera även nästa års anslag och lyssna till regeringens bedömningar om vad som är rimligt. Med detta vill jag yrka bifall till förslaget i KU:s betänkande med ett undantag. Jag vill yrka bifall till reservation nr 7. (Applåder)

Anf. 2 Peter Hultqvist (S)

Fru talman! Varför värnar Moderaterna om att bidragen till politiska partier ska vara hemliga? Är det för att om bidragen blir offentliga avslöjas saker som man vill ska vara hemliga och finnas i det fördolda? Det sägs att intresset aldrig ljuger. Det finns där som en ständigt malande sanning om hur samband och påverkan ser ut. Stora bidragsgivare är sällan rakt igenom ideella. Det finns också ett intresse, en vilja och en ambition att påverka. Så är det. Därför finns det i de flesta europeiska länder en lagstiftning som tvingar partierna att lägga korten på bordet och ser till att hemligheterna blir offentliga. Vi socialdemokrater stöder en sådan lagstiftning. Vi tycker inte att det är hållbart att hemlighålla bidragen till partierna. Särskilt uppseendeväckande är att Moderaterna gör gemensam sak med Sverigedemokraterna i sin kamp för att behålla hemligheterna. Har Sverigedemokraterna bidragsgivare som inte tål dagens ljus? Vilka kan det vara i så fall? Har Moderaterna bidragsgivare som de av någon anledning vill mörka? Hur ser sambanden ut? Ni skulle tjäna på att lägga korten på bordet. Eftersom vårt krav handlar om att bidrag över 20 000 kronor ska redovisas borde det inte vara ett problem att lägga korten på bordet. Inte minst efter kritiken från Europarådets arbetsgrupp mot korruption borde man vara beredd att släppa in ljuset över de mörka och täckta kassakistorna. Är det verkligen rimligt att Sverige ska vara ett utmanande exempel i Europa när det gäller slutenhet och hemlighetsmakeri? Jag tycker definitivt inte att det är en bra bild av ett modernt, framtidsinriktat Sverige. Det ger snarare ett intryck av att det finns en samhällselit som gör allt för att bibehålla sådana hemligheter som är offentliga på de flesta andra ställen. Sedan kan man fråga sig vad Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna egentligen står för. Centern och Kristdemokraterna har tidigare förklarat sig vara öppna för en lagstiftning. Liberaler sägs stå för öppenhet, och nu kröker de rygg för Moderaterna och säger nej. Frågan är om underordning i frågor som handlar om att slå vakt om hemlighetsmakeri är en klok politisk strategi. Jag tvivlar på det. Allmänheten, väljarna, har rätt att veta vilka som stöder olika partier. De har rätt att ta del av om det finns olika typer av intressen som lurar osynligt i vassen. Vi socialdemokrater redovisar öppet våra bidrag från fackföreningsrörelsen. Vi är glada över de pengarna. Vi är glada över det stödet. Vi är stolta över det facklig-politiska samarbetet. Det som gör offentligheten än mer angelägen är det ökade inslaget av personval. Från och med nästa val är den så kallade personvalsspärren 5 procent i riksdagsvalet. Det öppnar för mer av personvalskampanjer, vilket också kan öppna för personliga kopplingar mellan direkt ekonomiska intressen och enskilda kandidater. Det här måste självfallet redovisas öppet för väljarna. Allt annat vore egentligen orimligt. Sveriges valsystem har hittills varit att betrakta som fritt från mutor och korruption. Men förändringar i systemet kan, om det inte finns en debatt om moral och etik, leda till nya förhållningssätt och nya attityder. Politiker får inte lockas av ekonomiska bidrag som i praktiken förvandlar dem till ombud för exempelvis olika typer av enskilda och kommersiella intressen. Därför är det rimligt att lagstifta för att åstadkomma öppenhet och en redovisning i förhållande till allmänheten. Jag tycker att det är ett grundläggande renhetskrav i demokratin. Mot denna bakgrund yrkar jag bifall till reservation nr 7. Fru talman! Vi har i dag att ta ställning till Regeringskansliets anslag, utgiftsområde 1 Rikets styrelse. Socialdemokraterna förordar här tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet en ramsänkning på 300 miljoner kronor i förhållande till Moderaternas, Folkpartiets, Centerpartiets och Kristdemokraternas förslag. Det finns starka motiv för detta. Kostnaden för Regeringskansliet har från 2006 till 2010 ökat med 1,1 miljard i en budget som ligger strax under 6 miljarder. Det är en ansenlig ökning på några få år. Detta har skett samtidigt som vi kan se att det finns starka rationaliserings- och besparingskrav på den övriga statliga verksamheten. Den här veckan har Trafikverket, efter sammanslagningen av Vägverket och Banverket, aviserat personalneddragningar med 1 100 personer. Det är många arbetstillfällen som försvinner och många människor som får förändra sina liv. Dessutom kan hårda rationaliseringar i den verksamheten få effekter på både kvalitet och service till allmänheten. I en ort som Sollefteå har det under de senaste fyra åren försvunnit ca 150 statliga arbetstillfällen. Det är arbetstillfällen i form av distansapoteket, Krisberedskapsmyndigheten och skattekontorets växel. Det är jobb som flyttades dit som ersättning för regementsnedläggningar. Löftet om att få ha de här jobben kvar höll inte. De här jobben har dragits in, och nu återstår 14 statliga jobb på försvarets hundavelsstation. De kommer också att försvinna eftersom den här verksamheten i någon sorts nyliberal anda ska privatiseras. Jag vill också påminna om att man har tagit initiativ till drastiska nedskärningar i Arbetsmiljöverket, vilket fick till effekt att det förebyggande arbetsmiljöarbetet kraftigt försvagades. Man har lagt ned det statliga institut som har arbetat samlat med arbetsmiljöforskning. Vi ser också hur hårt de nya reglerna och besparingarna inom sjukförsäkringen slår mot enskilda individer. Det sparas, dras in och flyttas jobb inom den statliga sektorn i storformat. Det här är några bilder av hur statens verksamhet hanteras. Jag skulle kunna ta många fler exempel. Men Regeringskansliet är helig mark. Inget får ske. Besparingar gäller överallt annars utom på det kansli som finns närmast Fredrik Reinfeldt och regeringen. Begreppet sopa trappan uppifrån tycks vara helt okänt i sammanhanget. Ska man vinna respekt för ett ledarskap tror jag att det är en princip som är väldigt viktig. I vilken kommun som helst, i vilket företag som helst vet man att ska man vinna trovärdighet när man ska spara pengar i en verksamhet kan inte huvudkontoret eller kommunkansliet expandera. Det kan inte vara så att det sker en tillväxt där medan man drar åt i storformat på andra ställen. Ledningen måste gå före och visa att det är allvar. Men det gäller tydligen andra förhållningssätt här, trots att det finns pengar. Det finns ett anslagssparande på 300 miljoner från 2009 och ett på 400 miljoner från 2010. Det finns uppgifter om en ännu högre nivå 2011. Läget är alltså sådant att det finns en ryggsäck med pengar, 700 miljoner, som räcker mer än två år för att finansiera vår ramkorrigering på 300 miljoner. Det är således 700 mot 300. Någon anledning till dramatik finns inte. När regeringen nu skrämmer med ambassadnedläggningar och målar upp en hotbild av varsel är det sådant som inte behöver bli verklighet. Om man vidtar dessa åtgärder är det regeringens val. Det är inte oppositionens förslag. Det är inte konsekvensen av vårt ramförslag, utan det är regeringens eget val att hantera frågan på det sättet. Det resonemanget styrks dessutom av den analys som Finansdepartementets budgetavdelning gjort av oppositionens förslag då det låg på 670 miljoner; vi har nu gjort en förändring till 300. Finansdepartementet skriver: För 2011 kan oppositionens neddragning hanteras genom att allt ingående anslagssparande behålls samt att anslagskrediten används. I det papperet pekar Finansdepartementet på att det finns en ordentlig buffert som kan användas för att hantera situationen. Nu är den nivå vi föreslår som besparing mindre än hälften av de 670 som analysen från Finansdepartementet gäller. Vi har backat till 300. Om man ska dra en konsekvens av analysen, om den gäller 2011, skulle man kunna dra ut den över ytterligare två år. Det finns alltså utrymme. Pengar saknas inte, men man vill från regeringssidan inte ta vår utsträckta hand. Erbjudandet om en uppgörelse står kvar. Ta budet på 300 miljoner i ramreducering och sedan sätter vi oss ned nästa år och försöker hitta en överenskommelse inför kommande år för att få balans och stabilitet. Vår ambition är att åstadkomma balans och stabilitet i detta. Det finns ingen anledning att vara alarmistisk, överreagera eller förbereda jätteneddragningar på Regeringskansliet. Det är en taktik som inte biter på oss. Vi hade förväntat oss en mer sakligt analyserande inställning i det här sammanhanget. Om ni på allianssidan väljer den utvecklingen är det ert val. För vår del agerar vi nu i sak och bedömer läget efter det material som konstitutionsutskottet tagit fram. I analysen från Finansdepartementet står också: Det är viktigt att påpeka att det finns effektiviseringsmöjligheter inom Regeringskansliet. Om man tar fasta på det material som Finansdepartementet producerat finns där fingervisningar om hur ni kan arbeta - en kombination av att använda anslagssparandet, den ekonomiska buffert som finns, och ta fasta på det som Finansdepartement självt konstaterar. Om man arbetar konstruktivt med det kan man komma en bra bit på väg för att klara besparingen under acceptabla former. Man kan till och med kontinuerligt hålla konstitutionsutskottet informerat om arbetet och därmed lägga grunden för diskussionerna om detta inför nästa års budgetbehandling. Jag skulle vilja passa på tillfället och peka på det förhållandet att de politiska staberna är välfyllda. Där finns inga större problem. Det finns pressekreterare och sakkunniga anställda till nya ministrar. Antalet statssekreterare har ökat med tio sedan 2000, och regeringen är rekordstor i jämförelse med andra länder. Om vi tittar på regeringens hemsida ser vi att vi håller oss med tre ministrar som har samma ansvarsområde - tre ministrar sysslar med regional utveckling. Vi har också tre ministrar som är inblandade i integrationsfrågor i ett konstigt mönster där chefskap och ansvar korsar varandra. Det var väl priset för att få ihop regeringsbildningen. Men kompromisserna kostar pengar, och jag minns när Fredrik Reinfeldt beklagade sig över detta. Jag får inte bestämma själv, sade han när kritiken mot den svällande regeringen kom. En innovation var att göra den tidigare moderate partisekreteraren Per Schlingmann till den förste statssekreteraren någonsin för press- och kommunikationsfrågor. Det hade man alltså råd med. På Trafikverket sparar man in 1 100 tjänster medan politiska statssekreterartjänster som aldrig funnits tidigare inrättas vid statsministerns kansli. Det är en intressant men felaktig signal till omgivningen i dessa för den statliga förvaltningen bistra tider. Från vår sida står vi självklart bakom reservationerna 5, 7 och 8. Jag yrkar bifall till reservation 7 och till konstitutionsutskottets förslag i övrigt. (Applåder)

Anf. 3 Per Bill (M)

Fru talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till regeringens förslag och avslag på alla motioner, men eftersom KU har en majoritet bestående av oppositionspartier är det lite knöligare än vanligt. Det innebär att jag under punkt 1 Anslag m.m. 2011 inom utgiftsområde 1 yrkar bifall till reservation 1 av Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna, och under punkt 3 Effektivisering av Regeringskansliets resurser yrkar jag bifall till reservation 4 av Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Fru talman! Vi har en ansvarsfull regering som gjort att vi klarat finanskrisen bättre än kanske något annat land i Europa. Vi har ordning och reda i statsfinanserna och ordning och reda i budgeten för Regeringskansliet. Men det är inte enbart regeringens förtjänst. Det är viktigt att också komma ihåg de många tusen anställda i Regeringskansliet, varav 96 procent opolitiska, som varje dag hjälper till så att landet ska fungera riktigt bra. För att Sverige ska fungera riktigt bra, för att vi ska få de underlag vi behöver, för att regeringen ska få de underlag den behöver, för att Sverige ska vara en klar och tydlig röst i EU, för att vi ska kunna driva på i internationella frågor, till exempel frihandel, miljö och klimatpolitik, är det viktigt med ett väl fungerande regeringskansli. För de många tusen svenskar som är ute och reser runt om i världen är det viktigt att veta att de på en ambassad i närheten kan få den hjälp och den service de behöver. Vad handlar det hela om? När man lyssnar på Peter och Peter får man intrycket att det handlar om några motioner om partifinansiering och sedan lite grann i slutet om några hundra miljoner i Regeringskansliet. Riktigt så enkelt är det förstås inte. Frågan går egentligen tillbaka till 2009 när Sverige var ordförandeland i EU. För det avsattes pengar, mycket pengar, eftersom det kostar att vara ordförandeland. Under 2008 och 2009 avsattes 917 miljoner kronor, men man var samtidigt väldigt tydlig med att det var en engångskostnad och att vi inte skulle dra på oss någon kostnadsryggsäck, vilket var fallet 2001. Det har vi heller inte gjort. Trappan är sopad uppifrån, vilket Peter Hultqvist påstod att den inte var. Anslaget är i dag 589 miljoner mindre än 2009, och det är 370 färre anställda i Regeringskansliet i dag jämfört med 2009. För den samlade oppositionen - socialdemokrater, sverigedemokrater, vänsterpartister och miljöpartister - är detta inte nog. De kräver större varaktiga besparingar men ger ingen som helst indikation om var dessa besparingar ska göras. När jag lyssnar på Peter Hultqvist får jag intrycket att man måste börja med att varsla och säga upp lite folk högst upp i trappan, annars får man ingen trovärdighet längre ned i trappan, men samtidigt säger han: Ni kan använda olika typer av anslagsbesparingar och kanske till och med anslagskrediter och tricksa er igenom problemen. Fru talman! Så driver inte Sveriges regering en ansvarsfull budgetpolitik. Fru talman! Jag ska gå tillbaka till den punkt som jag tycker är en vändpunkt i den svenska moderna politiska historien, det vill säga omkring 1995. Då skedde två mycket viktiga reformer. Det ena var att man slog ihop ett brokigt regeringskansli som bestod av 15, tror jag, olika myndigheter till en. Det andra var att man införde budgetlagen. I samband med dessa båda händelser tog man också med sig en hel del praxis från hur det hade fungerat tidigare, men det har också vuxit fram praxis på vägen. En första praxis är att regeringen har ansvar för dimensioneringen och organisationen av Regeringskansliet inom rimliga gränser, på precis samma sätt som riksdagen har rådighet över riksdagens budget, inom rimliga gränser. Så har också skett. Jag har gått igenom alla KU1-betänkanden sedan 1990. Det finns inga avvikelser som jag har kunnat hitta. En annan praxis sedan budgetreformen är också att regeringen när man har vunnit valet får en opposition som beskriver sin politik på varje utgiftsområde i form av ett särskilt yttrande och inte som en skarp reservation. Här har jag gått igenom samtliga betänkanden sedan 1995 och inte hittat någon avvikelse. Det var ganska sent när jag satt och läste dem, så det är möjligt att jag har missat något, men såvitt jag kan se finns det alltså inga avvikelser. I det betänkande vi nu debatterar frångår Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet den praxis som har funnits sedan 1995, och det gör de väl medvetna om att de därmed ger Sverigedemokraterna en vågmästarroll. En tredje praxis, fru talman, är att när man väl har röstat för sitt förslag och förlorat lägger man ned sin röst i huvudvoteringen. Praxis och oskrivna regler kan låta som ointressant, men det är tvärtom. Väldigt mycket i Sveriges parlament bygger på praxis. Praxis är viktig. Praxis har varit viktig, och jag är helt övertygad om att praxis kommer att vara viktig i framtiden. I det här betänkandet finns det dock risk för att samtliga tre former av praxis som jag har pratat om kommer att tummas på. Låt mig gå tillbaka till nuläget och tillbaka till siffrorna. Regeringen har alltså redan sparat 589 miljoner jämfört med 2009. Man har städat trappan uppifrån, som Peter Hultqvist skulle ha uttryckt det, men alla fyra oppositionspartier kom fram till exakt på öret samma summa: en ytterligare besparing på 670 miljoner kronor. Det hade varit väldigt ödesdigert för Regeringskansliet. En sådan summa hade motsvarat ungefär 700 jobb. Om man skulle få helårseffekt redan 2011 skulle man ha behövt lägga ett varsel på över 1 000 personer. Det är inte underligt att vi på regeringssidan ville undvika denna skada på ett väl fungerande regeringskansli. Vi satte oss i förhandlingar, och jag ska säga att de förhandlingarna var konstruktiva, men de ledde inte fram till en överenskommelse. Skillnaden var att vi såg en möjlighet att göra en neddragning med ett engångsbelopp på ett par tre hundra miljoner. Socialdemokraterna och Miljöpartiet, som var de två som jag förhandlade med, krävde besparingar varaktigt varje år, vilket på en mandatperiod innebär ungefär 1 miljard kronor i skillnad. Det är ganska stor skillnad, fru talman! Förhandlingarna ledde dock, som vi redan har hört, till att Socialdemokraterna och Miljöpartiet förhandlade ned med sig själva från 670 miljoner till 300 miljoner. Men jag upprepar: Om detta hade varit en engångsneddragning och om det hade handlat om att regeringen skulle göra något med anslagssparandet hade vi kunnat hitta en gemensam linje. Så var tyvärr inte fallet, och jag är den förste att beklaga detta. Nu handlar det om 300 miljoner i minskat anslag och därmed en permanent lägre anslagsnivå för Regeringskansliet under mandatperioden. Det handlar dessutom om att en brokig samling oppositionspartier tar över dimensioneringen och budgeteringen av Regeringskansliet - detta utan att göra några analyser av vad det får för effekter eller av vad man vill göra. Det finns en hel del att dra ned på innan det gör ont, har vi fått höra av Peter Hultqvist. Det är kanske inte riktigt den typ av budgetunderlag som man hoppas på i Regeringskansliet. Vad innebär då denna permanent lägre nivå för Regeringskansliet? Ja, de exakta svaren får naturligtvis komma från Regeringskansliet, men låt mig ändå säga att det kommer att leda till kvalitetsförsämringar och en minskad ambitionsnivå. Fru talman! Jag tänkte avsluta med en liten anekdot. Det handlar om en debatt jag hade med Jan Bergqvist för kanske 10 eller närmare 15 år tillbaka i tiden. Vi hade öppet hus i riksdagen, och vi satt i finansutskottets sessionssal. Jag dristade mig till att säga att ingen riksdagsledamot någonsin har övertygat någon annan riksdagsledamot att byta åsikt i debatten i kammaren. Jan Bergqvist, gruppledare för Socialdemokraterna och ordförande i finansutskottet under många år, invände bums. Han räckte upp handen och sade: Där har du fel! Då sade jag: Nämn ett enda exempel! Jan Bergqvist tänkte en stund. Så sken han plötsligt upp och sade: Det var en fantastisk debatt! Det var många ledamöter som blev övertygade om att det faktiskt var klokt att flytta tillbaka riksdagen från Sergels torg till Helgeandsholmen. Fru talman! Den flytten genomfördes 1983, och den debatt Jan Bergqvist refererade till hölls antingen i maj 1975, när man tog principbeslutet om att flytta tillbaka, eller den 8 mars 1978, då man tog det definitiva beslutet. Hade jag haft ytterligare en dag på mig att förbereda mitt anförande hade jag letat upp talen för att se vilket av dem som hade den sprängkraften att ledamöter från andra partier lyssnade, vägde två förslag mot varandra och sade: Det är alldeles rimligt att göra som de andra tycker! Jag hoppas att i dag kan vara en sådan dag. Jag hoppas att det finns kloka, ansvarstagande personer i oppositionen som inser att regeringen gör ordentliga, strukturerade neddragningar i Regeringskansliet. Sådana pennstrecksneddragningar som vi nu hör oppositionen föreslå riskerar att ge mer skada än nytta. Jag hoppas alltså att jag som riksdagsledamot i framtiden kan prata om en debatt där jag har varit med och där riksdagsledamöter faktiskt har ändrat sig. Fru talman! Det är aldrig för sent att inta en ansvarsfull roll och rösta för en neddragning i Regeringskansliet som görs planerat och på ett ansvarsfullt sätt - det vill säga bifall till reservation 1. (Applåder) I detta anförande instämde Finn Bengtsson och Ann-Charlotte Hammar Johnsson (båda M) samt Anna SteeleKarlström (FP).

Anf. 4 Peter Eriksson (Mp)

Fru talman! Per Bill beklagade att han inte hade ytterligare någon dag på sig, så att han hade kunnat göra färdigt anförandet om Regeringskansliet. Jag undrar hur många dagar han skulle behöva på sig för att hinna säga ett enda ord om den andra stora frågan, om gåvor till partier. Den frågan nämnde han i dag inte med ett enda ord i sitt anförande, trots att det helt uppenbart är den fråga som väldigt många har diskuterat. Det var också en fråga i valrörelsen, och den har diskuterats på ledarsidor och debattsidor och på många andra ställen sedan valet. Jag har personligen blivit uppringd av ett antal radiostationer och tv-kanaler för att de har velat ha en debatt i den här frågan. Men de har till slut varit tvungna att ge upp, för de har inte lyckats uppbringa en enda moderat i hela Sverige som har velat stå upp och möta mig i en sådan debatt, ingen på Regeringskansliet, inte statsministern, ingen annan minister och ingen ledamot i Sveriges riksdag. Det här verkar ganska betecknande. Det är inte bara så att Moderaterna vill fortsätta hemlighålla en klart korrumperande struktur, utan man vägrar också att ta en offentlig debatt i frågan. Inte ens när vi har ett betänkande i riksdagen har Moderaternas ledamot i frågan ett enda ord att säga. Jag tycker att det här är förfärande. Vad är Moderaternas argumentation för att, till skillnad från hur det är i de allra flesta andra moderna demokratier i Europa och i världen, fortsätta att hemlighålla finansieringen av partierna, trots att internationella organisationer som Europarådet och Transparency International kritiserar Sverige i den här frågan?

Anf. 5 Per Bill (M)

Fru talman! De här motionerna har vi sett många gånger i KU1-betänkandet. De har fått en ganska styvmoderlig behandling, egentligen inte av någon slentrian, utan därför att man påpekar att det, om man går lagstiftningsvägen, möter vissa invändningar från rättsvårdande myndigheter när det gäller grundlagsenligheten. För mig är det här en liten väckarklocka. Vill man gå den här vägen för ökad öppenhet kommer det att ta tid. Om man i stället, fru talman, utgår från den överenskommelse som finns i dag kanske det är ett snabbare alternativ.

Anf. 6 Peter Eriksson (Mp)

Fru talman! Vad jag förstår innebär det att Per Bill anser att andra länder, andra demokratier, till exempel Tyskland, Frankrike, Finland, Norge, Danmark, USA och Australien, gör fel. Det är i Sverige som man gör rätt när man anser att det här inte har med korruption att göra. Vad skulle Per Bill vilja säga? Vore det bättre om andra länder också övergav det här systemet och återinförde en situation där det går att hemlighålla finansieringen?

Anf. 7 Per Bill (M)

Fru talman! Jag tror att vi allihop behöver fundera lite grann på vad förändringar av personvalsspärrar och sådana saker får för effekter. Vad jag försöker peka på är att jag inte alls är säker på att lagstiftningsvägen är den snabbast framkomliga vägen. Det finns goda skäl att även fundera på att gå på en överenskommelse.

Anf. 8 Peter Hultqvist (S)

Fru talman! Det finns ett enkelt sätt att lösa problemet - då behöver vi ingen lagstiftning eller någonting. Det är: Lägg korten på bordet! Berätta hur det är! Redovisa hur bidragsgivningen ser ut! Gör det gärna när det gäller dem som ligger på över 20 000 i bidrag! Då är det här ur världen. Men det här vill man inte. Det är därför lagstiftningsdebatten kommer. Varför fortsätter ni med den här typen av hemlighållande när till och med Europarådets arbetsgrupp mot korruption kritiserar Sverige? Tycker ni att det är en kritik som vi bara kan strunta i? Sedan gäller det Regeringskansliet. Det är 300 miljoner år 2009 i anslagssparande. Det är 400 miljoner, förmodligen, i år. Det är kanske ännu mer, enligt uppgift jag har fått från min motdebattör här, nästa år. Varför ska Regeringskansliet återkommande ha mer pengar än de gör av med? Vad är det som gör att man ska agera på det sättet? Varför inte ta konsekvensen av det faktum som ändå har etablerats i verkligheten och göra en modest ramreducering på 300 miljoner?

Anf. 9 Per Bill (M)

Fru talman! Anslagssparandet är, till att börja med, regeringens arbete, inte riksdagens. Men jag har tittat tillbaka på anslagssparandet och kan konstatera att det var betydligt högre på Göran Perssons tid. Du får väl fråga din kollega Göran, numera JKL-killen, varför det är så viktigt. Då låg anslagssparandet på 800-900 miljoner, om jag läste staplarna rätt. Om vi tittar på de budgetar vi har framför oss ser vi - och vi har fått svaren - att det regeringen skulle göra, nämligen minska tillbaka efter ordförandeskapet, har man klarat av. Det stod också i era klämmar att det var det som var det viktiga. Nu dyker det upp ren regeringsmateria, nämligen: Hur stort ska ett anslagssparande vara? Det var väl inte riktigt där ni började den här resan.

Anf. 10 Peter Hultqvist (S)

Fru talman! Per Bill väljer att svara själv. Jag funderar på om det verkligen var ett bra svar, men det får väl andra bedöma. Ni föreslog 2005 att allt anslagssparande skulle dras in i er budgetmotion från Moderaternas sida. Kom inte och påstå att ni själva inte har sysslat med analys av anslagssparande, vad det är och vad det betyder! Det är precis vad ni har gjort tidigare. Vi måste bedöma helheter när vi tar ställning till ekonomin. Vi kan bara konstatera att det är 300 miljoner år ett, 400 år två och kanske ännu mer år tre, som är 2011 i det här fallet. Varför ska de ha mer pengar än de behöver? Där har du inte svarat. Varför ska de ha mer pengar än de behöver? Den här ramreduceringen behöver inte innebära någon större dramatik ur den aspekten. Det här går att hantera. Vi är dessutom öppna för att föra ett resonemang om det här inför nästa budgetår. Ställ också det här i relation till att 1 100 personer nu ska bort inom Trafikverket. Det är en jätterationalisering. 150 jobb försvinner i Sollefteå. Man är till och med beredd att göra någon ideologisk privatisering så att de sista 14 jobben försvinner från försvarets hundavelsstation. Ni är inte ens en gång beredda att bedöma helheten och se att det finns ett anslagssparande år från år som indikerar ett utrymme. Min fråga kvarstår faktiskt: Varför ska man ha mer pengar än man behöver för att finansiera Regeringskansliet?

Anf. 11 Per Bill (M)

Fru talman! När Peter Hultqvist pratar om analys av anslagssparandet handlar det faktiskt inte om mer än att man tar fram en tabell och tittar på några staplar: Oj, de är positiva, och, oj, det är 300 miljoner. Så snabb är själva analysen. Det är inte mycket till analys. När det gäller att vi har gjort samma typ av besparingar är det en sanning med modifikation. Vi har nämligen i våra budgetar - det erkänner jag - sagt att vi ska dra in anslagssparande, att vi ska göra neddragningar på Regeringskansliet, men till skillnad från er har vi hållit oss till den praxis som har vuxit fram sedan 1995, nämligen att vi inte lägger fram skarpa reservationer. Det har ni gjort, för ni vet att det då finns en chans att Sverigedemokraterna hoppar på. Det är ni som har gjort vagnen fin och fyllt den med nytt hö, så att Sverigedemokraterna ska kunna hoppa in i den.

Anf. 12 Karin Granbom Ellison (Fp)

Fru talman! I dag debatterar vi anslaget för rikets styrelse. Bakom utgiftsposterna finns ett flertal av de funktioner som är grunden för vår demokrati. Det handlar om riksdag och regering, politiska partier, nationella minoriteter, länsstyrelser och valmyndighet. JK, JO och presstöd är annat som är välkänt för en bred allmänhet. Som vanligt är partierna överens om det mesta. Men i år skiljer sig debatten på en väsentlig punkt. I år nöjer sig inte oppositionen med att beklaga anslaget till Regeringskansliet. I år ska nedskärningen också genomföras. Föregående år har oppositionens förslag om Regeringskansliet spretat, både mellan partierna och i de enskilda partiernas ställningstaganden över åren. Förra året skulle Socialdemokraterna skära 640 miljoner på Regeringskansliet, Vänsterpartiet 600 miljoner medan Miljöpartiet inte tyckte att det behövdes några sänkningar alls. Året innan skulle Socialdemokraterna spara 600 miljoner. Vänsterpartiet tyckte detta år att regeringens förslag var bra. Miljöpartiet skulle spara 335 miljoner. Ett år ytterligare tillbaka i tiden var skillnaderna dem emellan möjligen ännu större. Själva säger de att det i år är enda gången vi kommer att få se ett gemensamt rödgrönt budgetförslag. I denna villervalla ska de sprida sin inre oro till Regeringskansliet genom att genomföra sitt lynniga budgetförslag. I år skulle oppositionen först skära 670 miljoner, alltså nära 1 miljard kronor inklusive den minskning som regeringen föreslår för i år. Nu har De rödgröna bestämt sig för en siffra på 300 miljoner, det vill säga 370 miljoner mindre än från början. Det har under den sista tiden hetat att detta är ett kompromissförslag, men nu verkar de ha kommit fram till att de måste backa från sitt ursprungliga förslag med tanke på de fakta som har framkommit. Oppositionen motiverar sitt lägre anslag med att Regeringskansliet måste ned till den kostym det hade före EU-ordförandeskapet. Den argumentationen är inte giltig. Neddragningar har gjorts efter ordförandeskapet. Det totala antalet anställda i Regeringskansliet är det lägsta sedan 2002, det vill säga långt före 2009 och EU-ordförandeskapet. Det är nu färre anställda än vad som var fallet under regeringen Persson. När Regeringskansliets personal är uppe till diskussion kan jag med glädje konstatera att andelen kvinnor i chefsbefattning under alliansregeringen ökar. Den är nu 40 procent. I jämställdhetsdiskussioner talar man ofta om att inget av könen ska ha en representation med mindre än 40 procent. Det är nu fallet för chefer i Regeringskansliet. De senaste åren har Regeringskansliet tillförts nya och kostsamma uppgifter inom bland annat krishantering och i utrikesrepresentationen. Säkerhetskostnaden för de nyöppnade ambassaderna i krishärdarna Irak och Afghanistan är stor. Ändå har vi kunnat inrymma dessa nya uppgifter i anslaget och samtidigt pressa ned anslaget med över 500 miljoner de senaste två åren. Sedan det blev klart att ökade kostnader för EU-ordförandeskapet rullats tillbaka och att det inte varit oförklarliga ökningar i kostnader och anställda samt att ST-facket uppmanat De rödgröna att sansa sig har De rödgröna nu alltså landat i en besparing på 300 miljoner. Pengarna som ska dras in kan oppositionen inte satsa på något annat, eftersom det är den i går fastställda budgetramen i FiU1 som gäller. Vad oppositionen vill är att ge regeringen ett tjuvnyp. De som drabbas är tyvärr opolitiska tjänstemän och de uppgifter de utför för medborgarna. Vi kan också nödgas lägga ned ett flertal ambassader. Sverige är välkänt för väl förberedd och noggrann lagstiftning. Detta kan riskeras av oppositionens iver att spela ett politiskt spel. Självklart ska Regeringskansliet alltid ha högt ställda krav på effektivitet liksom alla andra myndigheter, men styrningen av Regeringskansliet, myndigheter och andra viktiga samhällsfunktioner bör vara långsiktig. För oppositionen har en annan princip gällt i detta fall. Det har varit viktigare för dem att göra fort än att göra rätt, och det är beklagligt. Så över till frågan om bidrag till partier. Även om frågan om redovisning av bidrag till partier inte har med statsbudgeten att göra har frågan hamnat i detta betänkande på grund av motioner från den allmänna motionstiden. De rödgrönas reservation kräver lagstiftad redovisning av kontanta stöd till partier och enskilda. Att Socialdemokraterna nöjer sig så är förklarligt, men Miljöpartiet har tidigare reagerat över LO:s partibidrag och inflytande över politiken. År 2002 skrev exempelvis miljöpartisterna Åsa Domeij och Gustav Fridolin tillsammans med folkpartisten Carl B Hamilton en kritisk motion om LO:s bidrag till Socialdemokraterna. Carl B Hamilton har vid flera val försökt sammanställa de bidrag LO-facken ger för att uppnå en socialdemokratisk valseger. Det har varit svårt att få tillgång till dessa uppgifter, även med hjälp av riksdagens utredningstjänst. Stödet från LO till Socialdemokraterna innefattar kontantbidrag, men framför allt handlar det om stora arbetsinsatser. Andra förmåner Socialdemokraterna har är stödannonsering, inkomster från lotterier med mera. Värdet av detta kan beräknas till hundratals miljoner kronor. Vore det inte rimligt att också detta ingår i det som ska redovisas? Låt mig vara mycket tydlig: Vi i Folkpartiet vill se större öppenhet i redovisningen av stöd till partier och enskilda. En lagreglering är önskvärd. Men låt oss göra ett brett och grundligt förarbete så att vi får väl genomtänkta bestämmelser. Detta är en uppmaning till såväl allianskamrater som oppositionen. Jag kan i dag bara konstatera att den rätta tidpunkten och det rätta forumet för denna fråga inte var konstitutionsutskottets behandling av budgetpropositionen för 2011. Med detta sagt yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet förutom på punkt 1 och 3, där jag yrkar bifall till reservation 1 och 4. Låt oss rösta för regeringens budgetförslag! (Applåder) I detta anförande instämde Nina Lundström och Anna SteeleKarlström (båda FP).

Anf. 13 Peter Hultqvist (S)

Fru talman! Inte den rätta tidpunkten. Inte den rätta institutionen. Inte det rätta läget. Att vilja men inte kunna - är det den nya definitionen på att vara liberal? Det här är inte svårt. Det handlar egentligen bara om en sak, och det är att lägga korten på bordet. Det kan man göra i en så kallad frivillig överenskommelse, och den kan vi göra på en gång så är det bara att redovisa det här från de olika partierna. Tyvärr är det inte så enkelt. Man vill inte, för det finns förmodligen någonting att dölja och som man vill hemlighålla. Det är väl så enkelt. Sverigedemokraterna kanske har sina skäl till varför detta inte ska komma upp på bordet. Moderaterna kanske har sina skäl. Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna kröker rygg för Moderaterna i den här frågan. Ni visar inte att ni har en rak ryggrad och vågar stå för vad ni egentligen tycker. Vore det inte bättre att försöka agera utifrån den egentliga åsikt man har och försöka göra någonting i praktiken än att stå här och ge intryck av att vilja men inte kunna? Det är inte särskilt progressivt. Jag fick inget svar från Per Bill när det gäller Regeringskansliet. Det handlar om 300 miljoner 2009, 400 miljoner 2010 och sedan kanske ännu mer 2011. Varför ska vi anslå en ram som är större än vad man behöver för att driva verksamheten? Varför ska vi göra det? Jag har suttit med i budgetberedningar i andra sammanhang i ungefär 20 år i sträck, är det så att man har mer pengar än man behöver brukar man faktiskt försöka använda de pengarna till någonting annat. Det är det som är bevekelsegrunden i det här sammanhanget. Vi har agerat utifrån de uppgifter vi har fått fram i konstitutionsutskottet, utifrån de frågor som har ställts och utifrån det jag uppfattar som det seriösa material man har tagit fram. Det är enkelt att konstatera: Man har mer pengar än man behöver. Varför ska det vara så?

Anf. 14 Karin Granbom Ellison (Fp)

Fru talman! Jag har här redovisat Folkpartiets grundläggande inställning till redovisning av bidrag till partier. Vi i Folkpartiet vill verka för mer öppenhet, och lagstiftning vore önskvärt. Samtidigt kan jag konstatera att det ännu inte finns något förslag som vi med belåtenhet kan ställa oss bakom. Det behövs en fortsatt översyn för att få klarhet i vad det är som ska redovisas. Jag nämnde till exempel arbetsinsatser, lotterier och eventuellt andra förmåner i mitt anförande. Detta saknas i reservationen. Jag har när jag har lyssnat på det Peter Hultqvist har sagt här i dag enbart uppfattat att ert förslag handlar om att redovisa bidrag som är kontanta pengar. Kan Peter Hultqvist i dag säga att vi möjligen skulle kunna närma oss varandra tycker jag att vi ska fortsätta att föra samtal i den här frågan. I fråga om anslaget till Regeringskansliet tycker jag att det vore på sin plats att i dag få ett erkännande av att 670 miljoner inte var något särskilt genomtänkt förslag. Även de 300 miljoner som ni nu ska genomföra låter som en misstänkt rund siffra. Varför blev det inte 315 miljoner eller 285 utan just 300? Visst har vi sagt att vi skulle kunna använda oss av anslagssparandet för det kommande året, men sedan då? Vad ska bort sedan? Ert förslag innebär faktiskt att vi ska ha en permanent minskning på 300 miljoner. Det är alltså 1,2 miljarder kronor som ska sparas på Regeringskansliet över mandatperioden.

Anf. 15 Peter Hultqvist (S)

Fru talman! Att det blev 300 miljoner handlar mycket enkelt om att det var den siffra vi förhandlade fram med Moderaterna och Per Bill. Sedan var vi oeniga eftersom de ville ta det i en engångssumma och vi ville ta det långsiktigt på driften, för vi menar att det finns utrymme för det utifrån anslagssparandets nivå. 300 miljoner var resultatet av den förhandlingen, och vi ligger kvar med ett erbjudande om att vi är beredda att göra upp på den nivån. Det bygger på en analys av det anslagssparande som har redovisats till konstitutionsutskottet. Det var lite grann ett sätt att visa respekt för regeringssidan i det sammanhanget. Jag tycker fortfarande att resonemanget när det gäller partibidragen ger ett intryck av att vilja men inte kunna. Ett bra steg är att lägga korten på bordet och redovisa de kontanta bidragen rakt av som de ser ut på en nivå över 20 000 kronor. Då har man i alla fall visat att man har en vilja. Sedan kan man fundera på hur man ska räkna all arbetstid som läggs ned från olika arbetsgivarorganisationers sida på att jobba fram material som passar bra överens med den borgerliga sidans politik och för att understödja den i olika typer av valkampanjer. Det skulle vara intressant att få reda på hur mycket tid och kraft som är nedlagt på detta. Hur mycket material producerar tankesmedjor, Timbro och allt vad de nu heter som gynnar den borgerliga sidan? Slutligen skulle jag vilja ha svar på frågan: Varför ska man ha mer pengar än man behöver på Regeringskansliet när anslagssparandet visar att det finns ett utrymme även långsiktigt i driften?

Anf. 16 Karin Granbom Ellison (Fp)

Fru talman! Tack för svaret! Jag skulle också vilja säga att vi har visat god vilja och sagt att det är möjligt att ta 300 miljoner kronor på anslagssparandet för nästa år. Men sedan hittar vi inget självklart utrymme. Jag skulle också vilja svara på frågan om varför de ska ha mer pengar än, som Peter Hultqvist uttrycker det, de behöver. Det är faktiskt normalt för myndigheter att ha ett visst anslagssparande. Varför ska just Regeringskansliet inte få ha något sparande? Under s-regeringen var anslagssparandet faktiskt betydligt större än 300 miljoner kronor. Vad anslagssparandet innefattar är heller inte fullt klarlagt. Anslagssparande kan vara kostnader för sådant som kommer att komma och som man har reserverat pengar för. Jag tycker också att man ska ha en långsiktighet i styrningen av myndigheter. Det är en orimlig ordning att Regeringskansliet ska dimensioneras av riksdagen år från år. Det är en helt ny praxis. Ska regeringen alltså ringa till riksdagen för att få veckopeng eller årspeng? Ska ni då ringa Sverigedemokraterna och se vad som skulle kunna vara ett lämpligt förslag för kommande år? Socialdemokraterna var ett ansvarstagande parti för en tid sedan, men när ni nu överger praxis på det här sättet beter ni er faktiskt som om ni har gett upp hoppet om att komma i regeringsställning. Jag hoppas inte att se er i regeringsställning, men en vettig opposition är faktiskt en styrka för ett land. Jag hoppas att det finns åtminstone några i oppositionen som inser det och röstar på Alliansens förslag. (Applåder)

Anf. 17 Per-Ingvar Johnsson (C)

Fru talman! Konstitutionsutskottets förslag om en ytterligare neddragning med 300 miljoner utöver vad regeringen redan har föreslagit när det gäller anslaget till Regeringskansliet har stötts av Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet med ordföranden Peter Erikssons utslagsröst. Flertalet av ledamöterna i konstitutionsutskottet har i två reservationer reserverat sig mot förslaget i KU. Jag ska försöka redovisa hur jag som ledamot i konstitutionsutskottet har uppfattat turerna för detta för Sveriges styrelse och ledning mycket viktiga ärende. Budgetmotionen från Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet var ett förslag om en neddragning med 670 miljoner på Regeringskansliet. Jag uppfattar den som skriven i hastigt mod, som en reaktion mot att den tidigare partisekreteraren Per Schlingmann i samband med regeringsombildningen överflyttades från sitt partikansli till Regeringskansliet. Det var, som jag uppfattade det, ett sätt att visa att den nye statssekreteraren kan komma att kosta regeringen mer än sin lön. Vad som sedan hände var att Sverigedemokraterna i sin budgetmotion kopierade förslaget om neddragning av anslaget till Regeringskansliet med 670 miljoner. Det som jag uppfattar som ett inte särskilt väl underbyggt förslag blev därmed inte bara ett förslag från en uppretad opposition utan det blev också ett förslag som skulle kunna få en majoritet i riksdagen. I motionen från Peter Hultqvist med flera socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister och även i motionen från Sverigedemokraterna uppges syftet med neddragningen på 670 miljoner på Regeringskansliet vara att det ska effektiviseras och att kostnaden ska ned till nivån före EU-ordförandeskapet. I konstitutionsutskottet har Peter Hultqvist framfört kritik mot redovisning från Regeringskansliet när det gäller antalet personer som finns anställda där. Han har begärt en särskild redovisning också av antalet politiskt tillsatta tjänstemän. Fru talman! Att motionsförslagen, som jag tidigare uttryckt det, inte är särskilt väl underbyggda grundar jag på att antalet tjänstgörande i Regeringskansliet i oktober 2010 var det lägsta sedan i december 2003. Den ökning av antalet anställda som skedde inför och under EU-ordförandeskapet 2009 är alltså redan borttaget under 2010. Antalet anställda i Regeringskansliet har från januari till oktober 2010 minskat med 370 personer. Minskningen ska jämföras med ökningen 2008 och 2009 med 217 tjänstgörande. Vi kan även jämföra antalet politiskt anställda i Regeringskansliet. För fem år sedan var det 203, och nu är det 197. Om vi ser på anslaget till Regeringskansliet har det av regeringen i budgetpropositionen för 2011 redan minskats med 590 miljoner i jämförelse med anslaget för 2009. Vad Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna föreslår i sina budgetmotioner är alltså ungefär vad regeringen redan har genomfört under 2010 och vill genomföra under 2011. Jag misstänker att Sverigedemokraterna känner sig missledda av förslaget i motionen från Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet när de i sin budgetmotion gjorde deras förslag och deras motiveringar till sina. Bland riksdagens socialdemokrater och andra måste det finnas en hel del som känner sig missledda eftersom motiveringar för neddragningar av anslaget i motioner från Peter Hultqvist med flera saknar verklighetsförankring. Frågan om anslaget till Regeringskansliet är alltför viktig för att annat än sakliga argument ska ligga till grund för beslutet. Om vi i riksdagen ska få utredningar gjorda, få svar på frågor, få väl underbyggda propositioner och ha en bra utrikesförvaltning med ambassader med mera kostar det vad regeringen har begärt i anslag från riksdagen för rikets styrelse. Vi behöver större öppenhet i redovisning av bidrag och gåvor. Vi behöver klara ut detta. Vi har dock i konstitutionsutskottet inte ställt upp på de krav på lagstiftning som framförts i motioner. Centerpartiets inriktning är att frågan om öppenhet ska lösas under den här mandatperioden före nästa val. Lösningen för att få större öppenhet kan behöva ske med hjälp av lagstiftning, men vi i Centerpartiet har som inriktning att komma med ett förslag som har tillkommit efter överläggningar i denna fråga med övriga partier i riksdagen. Vi vill börja diskussionen inom Alliansen. Vi i Centerpartiet vill ha en öppenhet i redovisningen av gåvor och bidrag, och den ska gälla samtliga partier. Sannolikt kan det behövas en parlamentarisk utredning i någon form för att klara ut formerna. Vi i Centerpartiet har redan lagt korten på bordet, och vi redovisar öppet de gåvor och bidrag vi får till vårt parti. För Centerpartiets del yrkar vi bifall till reservationerna i konstitutionsutskottets betänkande från Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna under punkt 1 Anslag m.m. 2011 inom utgiftsområde 1 vad avser Regeringskansliet och under punkt 3 Effektivisering av Regeringskansliets resurser. I övrigt yrkar vi bifall till konstitutionsutskottets budgetförslag för utgiftsområde 1 Rikets styrelse. (Applåder)

Anf. 18 Peter Hultqvist (S)

Herr talman! Här slår man samman verk och myndigheter. Jag minns särskilt en debatt jag hade med Åsa Torstensson, som sitter här på första bänk, om vad effekterna blir ekonomiskt av att slå samman Banverket och Vägverket. Jag fick ett diffust svar på frågan. Man skulle genomföra en sammanslagning och se vad det blir för effekter. Nu ser vi att 1 100 jobb är i farozonen att försvinna. Analysen efter flera år har lett fram till att det är fråga om 1 100 jobb. Var låg exaktheten och djupet i de bedömningarna? Nu står Per-Ingvar Johnsson och säger att det vi föreslår när det gäller Regeringskansliet, en besparing på 300 miljoner, inte är underbyggt när vi kan peka på anslagssparande för år 1 på 300 miljoner, för år 2 på 400 miljoner och kanske ännu mer nästa år. Utrymmet finns. Varför kan man inte ta konsekvenserna av detta? Varför ska Regeringskansliet få mer pengar än vad som behövs? Jag har inte fått något vettigt svar på dessa frågor av vare sig Moderaterna eller Folkpartiet. Nu har Per-Ingvar Johnsson chansen att försöka ge ett mer grundligt svar på detta. På något sätt känns det som att man vill fly från att ge ett ordentligt djupt svar på frågan om varför man ska ha mer pengar än vad man behöver. Sedan kommer ni med dessa antydningar om Sverigedemokraterna. Per Bill vet att jag inte har sagt ett ord till Sverigedemokraterna i frågan. Jag har över huvud taget inte kalkylerat med hur de kommer att göra. Däremot har jag försökt att fundera, utifrån bland annat de handlingar vi har fått i konstitutionsutskottet, över vilka slutsatser vi ska dra. Då har vi kommit fram till att Regeringskansliet har mer pengar än vad som behövs. Varför ska inte då riksdagen kunna säga att det ska ske en ramreducering? Det kommer att fungera ändå, om man inte vill hänge sig åt den typ av dramatik som tydligen propagandaapparaten har dragit i gång.

Anf. 19 Per-Ingvar Johnsson (C)

Fru talman! Vi har varit tydliga i diskussionerna i konstitutionsutskottet att vi från allianspartierna har varit beredda att spara på anslaget. Vi har varit beredda att ta 300 miljoner. Det är en engångsåtgärd som innebär att det är tidigare sparade pengar som tas. Om vi tittar framåt har regeringen redan gjort neddragningar i sina förslag med 590 miljoner. Det är på väg att genomföras. Era förslag ligger ovanpå de ganska stora besparingar som redan har genomförts av regeringen under 2010 och som planeras att genomföras under 2011. Jag har inte påstått att ni har förhandlat med Sverigedemokraterna. Som jag har uppfattat det har Sverigedemokraterna kopierat ert förslag på och motiv för neddragningar. Jag har uppfattat att de har haft lika lite grund för sitt förslag som det ni har. Jag uppfattar att den verkliga grunden inte finns när vi tittar på antalet anställda och budgetsiffrorna. Regeringen har redan gjort det ni nu tycker ska göras.

Anf. 20 Peter Hultqvist (S)

Fru talman! Varför får man indikationer på att anslagssparandet kanske till och med blir högre än dessa nivåer 2011 om det skulle vara så i verkligheten som Centern ger en bild av? Anslagssparandet står för ett överskott i en driftsverksamhet som kommer år från år och ger en indikation om att det finns ett utrymme. Min fråga kvarstår: Varför ska man ge mer pengar än vad man behöver? Av propagandistiska skäl och för att kunna slira er vidare verkar ni mer intresserade av Sverigedemokraterna än något annat i sammanhanget. Vi har inte fört några resonemang. Våra ståndpunkter har inte intagits utifrån något sneglande åt något annat håll än det material vi har fått fram i KU. Om KU:s material har brister i sammanhanget, om det brister i den diskussion som ni har fört med Per Bill om 300-miljonersnivån i en engångssumma, är det något som ni får börja fundera över för egen del i fråga om var ni står och hur det fungerar. Jag tycker att vi har rejält på fötterna. Särskilt med indikationer om 400 miljoner för slutet av 2010 och att summan kan bli ännu högre 2011 menar jag att ni inte har gett något rimligt svar på varför man ska ha mer pengar än vad man behöver. Jag tror inte att det är ett resonemang som går hem särskilt bra i verksamheter där de får skära ned rejält. Jag tror inte att det är ett resonemang som imponerar i Sollefteå där 150 jobb har försvunnit eller på Trafikverket där 1 100 jobb är i farozonen.

Anf. 21 Per-Ingvar Johnsson (C)

Fru talman! En viktig grund i detta är att regeringen redan har sagt att det finns ett underlag för neddragningar. Det är det som redan har genomförts och som finns med i regeringens proposition, det vill säga en ytterligare neddragning genomförd på 590 miljoner. Jag menar att ni inte beaktar det när ni lägger fram ert förslag. Det vidtas åtgärder, och det är naturligtvis viktigt att kansliet inte kostar mer än det behöver. Men det ska vara ett effektivt kansli. När det gäller underlaget för antalet anställda som jag har redovisat och gjorda anslagsförändringar har jag inte uppfattat att jag har fått några andra siffror från Peter Hultqvist än de jag har redovisat. Jag tycker fortfarande att er motion och ert förslag i konstitutionsutskottet saknar en vettig grund. (Applåder)

Anf. 22 Jonas Åkerlund (Sd)

Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande. I den budgetmotion som vi lämnade in till riksdagen i oktober föreslog vi en besparing på Regeringskansliet med 670 miljoner. Efter att KU har berett ärendet och vi har fått information som belyst frågan ytterligare är i dag utskottets förslag en besparing på Regeringskansliet med 300 miljoner. Det är en besparing som väl sammanfaller med vår uppfattning att regeringen, i likhet med medborgarna, måste hushålla varsamt med sina resurser. Det finns utrymme för att spara i Regeringskansliets budget. Regeringen har de senaste åren inte förbrukat hela sitt anslag. Regeringskansliets budget är också fortfarande betydligt större än vad den var före EU-ordförandeskapet, något som i dag förefaller svårmotiverat. I en tid när många människor tvingas spara in på utgifter utöver det allra nödvändigaste, och statens regelverk ålägger många uppgiften att klara sig med avsevärt mindre pengar än tidigare, vore det klädsamt om även regeringen välkomnade en viss besparing för egen del. När det gäller bidragen från privatpersoner och andra till partierna motsätter vi oss lagstiftning på området. Vi gör det främst därför att vi har en säkerhetsaspekt att ta hänsyn till. Vi kan inte medverka till att våra sympatisörer och medlemmar utsätts för risker av allvarlig natur. Dess värre ser det ut så i vår demokrati. Däremot är vi öppna för att berätta vilka summor det handlar om samt antalet bidragsgivare så att det är lätt att se om bidragen kan ha någon politisk påverkan. Fru talman! Jag yrkar, som jag sade tidigare, bifall till förslaget i utskottsbetänkandet och vill för protokollets skull säga att vi står bakom våra motioner även om vi i dag väljer att inte hävda dem.

Anf. 23 Mia Sydow Mölleby (V)

Fru talman! För säkerhets skull vill jag börja med att yrka bifall till reservation nr 3 och reservation nr 8. I dag behandlar vi, som tidigare sagts, utgiftsområde 1, Rikets styrelse - ett grundläggande och viktigt utgiftsområde. Peter Hultqvist och Peter Eriksson har redogjort för utskottets ställningstagande gällande anslagen inom utgiftsområdet, och Vänsterpartiet står också bakom utskottets förslag. Jag vill här belysa några andra områden i betänkandet. Den allmänna uppfattningen är nog att Sverige har ett system som präglas av stor öppenhet och insyn. Det stämmer väl i stort ganska bra, men inte helt och hållet. I dagens betänkande behandlas två områden där insynen är starkt begränsad. Det gäller kungliga hovstaten, och det gäller redovisningen av bidragen till politiska partier. Skattemedlen är våra gemensamma pengar, och det är i de flesta fall en självklarhet att det ska följas upp vad de går till. Men vad det gäller den kungliga hovstaten är insynen i och uppföljningen av hur de pengarna används alldeles för liten. Sedan 2005 har Riksrevisionen viss begränsad insyn i delar av apanaget, och det är bättre än ingen insyn alls men absolut inte tillräckligt. För Vänsterpartiet är det självklart att de här pengarna ska kunna granskas på samma sätt som annan användning av skattemedel granskas. När det här diskuteras hör jag ibland kommentarer som att det är klart att kungafamiljen inte ska behöva redogöra för vad de använder sina pengar till eller att vi måste kunna lita på kungen. Det finns i dag alldeles för många människor som i perioder är helt beroende av försörjningsstöd för sitt uppehälle. Vanliga människor måste redogöra för alla delar av sin ekonomi för att få någon hjälp från socialförvaltningen. Skulle man till exempel äga en bostad är man tvungen att sälja den innan man kan få något bidrag. För mig är det en självklarhet att människor ska behandlas lika, och det borde verkligen inte vara någon skillnad på folk och folk. Kungen har en stor privat förmögenhet som inte påverkar hans rätt till bidrag. Hur stor den förmögenheten är vet vi dock ingenting om - vi vet delar men inte det totala. Det Vänsterpartiet kräver insyn i är de pengar som varje år överförs från våra gemensamma medel till hovet. Ekonomiska bidrag till politiska partier från fysiska eller juridiska personer är inte heller något vi har insyn i. Blotta misstanken om att det kan finnas ekonomiska skäl för partier att driva en viss uppfattning riskerar att urholka tilltron till det politiska systemet, helt oavsett om det finns personer eller organisationer som ger partier stora ekonomiska bidrag. Om det vore öppet vilka som bidrar med pengar kan också allmänheten värdera partiernas förslag i förhållande till vilka ekonomiska bindningar som eventuellt finns. I valrörelsen var det tydligt att det fanns en majoritet av riksdagspartierna för en lagreglering på det här området, men i dag visar det sig att det som sades i valrörelsen tydligen endast var vackra ord - tråkigt, men sant. Vänsterpartiets uppfattning om öppenhet i den här frågan ligger fast. Så hoppar jag över till frågan om presstöd. Reglerna för presstödet har granskats och diskuterats en hel del de senaste åren. I regeringens proposition aviseras att en översyn av presstödet ska göras, och det behövs. Presstödet är viktigt för mångfald bland medierna. Frågan måste belysas grundligt, och det är bra med en bred parlamentarisk samsyn. Då måste också översynen göras med en bred grund, och en parlamentariskt sammansatt grupp för det här arbetet borde vara en självklarhet.

Anf. 24 Tuve Skånberg (Kd)

Fru talman! Jag tänker att åtskilliga som följer den här debatten via tv och kanske riksdagsledamöter på intern-tv:n här i riksdagen har lite svårt att följa våra tankegångar. En och annan kanske tänker: Det är nog ett spel för gallerierna. Peter Hultqvist verkar så trygg, och han upprepar sin fråga till varje meddebattör. Det är nog, som det brukar vara, lite luft i systemet. Låt mig få säga: Vi står inför en votering med stora konsekvenser. Inte heller vi i konstitutionsutskottet kan överblicka alla konsekvenserna, men vi kan lugnt säga att det är ett skarpt läge. Om Socialdemokraterna med stöd från Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna nu enar sig om att permanent dra ned anslaget till Regeringskansliet med 300 miljoner i själva ramen gör de en nedskärning på 1,2 miljarder kronor under mandatperioden. Det är en fyra gånger större siffra än vad vi har pratat om tidigare. De 300 miljoner kronor som bollas fram och tillbaka är i själva verket upprepade fyra gånger. Nu ska det ärligt sägas att när Peter Hultqvist i en replik till Karin Granbom Ellison säger att det verkligen är så att det är en permanent förändring, säger å andra sidan i Dagens Nyheter i dag Peter Eriksson, ordförande i KU: "Jag kommer att säga i riksdagsdebatten att regeringen får återkomma nästa år om det behövs pengar till 2012." Här finns uppenbarligen en glidning. Kommer det att bli 300 miljoner? Eller kommer det att bli fyra gånger så mycket pengar? Det har vi inte svar på, och vi är de mest informerade i riksdagen. Våra partikolleger litar på oss. De litar på Peter Hultqvist, Peter Eriksson och övriga debattörer. Och vi har inte svaret på detta. En sak är säker: Ambitionsnivån i Regeringskansliet kommer att minska. Den kommer inte att kunna vara lika hög med 1,2 miljarder mindre under den här fyraårsperioden. Det är sant att Regeringskansliet har sparat 600 miljoner kronor sedan 2009, och vi vet också - det måste oppositionen erkänna - att Anders Borg inte är känd för att sprida pengar omkring sig. Han håller i dem stenhårt. Vi som förhandlar med honom vet hur det är. Vi har en finansminister som inte lägger en krona i onödan där den kan avvaras. Luften i systemet går att tömma med en enda neddragning. Sedan är det gjort. Vi har hört Peter Hultqvist om och om igen fråga: Varför ska Regeringskansliet ha mer pengar än de behöver. Jag behöver bara säga ett enda ord: tsunamin. Vi behöver en beredskap för det som är oväntat och kommer hastigt. Har vi inte det står vi där och måste gå till riksdagen, och det är det oppositionen nu vill göra. Regeringen är satt under förmyndarskap och ska komma och begära fickpengar! Men det finns lägen där man inte har råd tidsmässigt att begära fickpengar av oppositionen tillsammans med Sverigedemokraterna. Varför skulle Regeringskansliet vara den enda myndighet som skulle vara satt under förmyndarskap och inte får ha en sådan reserv för oförutsedda händelser? Ingen annan myndighet har av oppositionen avkrävts det. Vi kan titta på riksdagen, som ligger oss nära. Där finns det ett anslagssparande på 57 miljoner kronor. Var finns kritiken mot det? På JO, som vi hade uppe i utskottet alldeles nyss, finns ett anslagssparande på 9 miljoner kronor. Sametinget, som också är ett parlamentariskt organ, har ett anslagssparande på 4 miljoner kronor. Länsstyrelserna har ett anslagssparande på 22 miljoner kronor. Det kommer inte ett ljud av kritik för det. Det hör till normal förvaltning att det finns ett visst utrymme som förs vidare år från år för oförutsedda utgifter - för tsunamin, som inte kommer med någon annonsering i förväg. Vad gäller då, alla som lyssnar framför tv-apparaten? Jo, sanningen är att antalet anställda på Regeringskansliet inte har ökat, utan det har minskat. Det är faktiskt nu på i stort sett samma nivå som år 2002: 4 486 tjänstemän, varav 197 politiker. Jag säger det igen: Av 4 486 tjänstemän är 197 politiskt tillsatta. Man skulle kunna tro att det var en enda Schlingmann, men det är faktiskt 197, vilket ändå är väldigt lite. I er förbittring över Schlingmann slår ni på alla dessa opolitiska. Men de har inte blivit fler, vare sig politiska eller opolitiska. Men vart har då de pengarna gått, eftersom anslaget faktiskt har ökat med ca 1 miljard kronor sedan 2006? Ja, största delen är ökade löner till de anställda. Vi vill ha ökade löner. Var och en på arbetsmarknaden vill ha ökade löner. Våra opolitiska - och för den delen också politiska - tjänstemän vill också vara med när inflationen eller lönerna ökar. Utrikesförvaltningen har förändrats till en kostnad av 340 miljoner kronor. Regeringen har sedan 2006 bland annat inrättat nya utlandsmyndigheter, och de har kostat pengar, inte minst för säkerheten. Låt mig bara säga Kabul och Afghanistan, så behöver jag inte gå in på detaljer som vi inte ska debattera öppet i kammaren. Men pengarna har behövts - var säker på det! Det har varit förstärkt biståndsadministration och avsättning av pengar för att kunna hanterade ökade volymer på migrationsområdet. Krishanteringen och säkerheten har ökat. I runda slängar - utan att jag inte går in på något som inte ska nämnas i detalj - handlar det om 82 miljoner kronor. Var det felplacerade pengar? Regeringskansliet har utvecklat sin krishanteringsförmåga. Inte heller här går jag in på detaljer, men jag påminner om ordet tsunamin. Vi ser en ökad skalsäkerhet. När vi går utanför riksdagen syns den för oss när vi knackar på. Den märks också när vi går till Regeringskansliet. Det var tvunget att renovera och utveckla Regeringskansliets lokaler. Det går inte att driva sådana kostnader framför sig. Det har kostat 105 miljoner kronor. Om nu Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet röster igenom nedskärningen på 1,2 miljarder kommer det att få konsekvenser. Ingen av oss vet hur stora de är. Men låt oss bara göra några tankeexperiment. Vad kostar en utlandsmyndighet per år? Den kostar mellan 10 och 20 miljoner kronor. Om regeringen ska ta ut kostnaden där handlar det om kanske 10-20 ambassader. Blir det så mycket? Om man i stället tar ut minskningen på att friställa tjänstemän: En tjänsteman kostar i runda slängar drygt 1 miljon kronor, alla avgifter inräknade. För varje miljon som ni drar ned på anslaget är det alltså en person som i jul kommer att ha tankarna på något annat än att fira julafton. Det blir 300 personer eller däromkring, om man väljer att ta ut det på det viset. Man behöver inte vara någon Einstein för att inse att det kommer att innebära att inga externa experter kan kallas till kommittéer och utredningar. Det blir inget resande för utredningarna. Den konsulära servicen kommer att minska. Det kan vi också räkna ut. Vi blir tvingade att ha en lägre ambitionsnivå i EU-samarbetet. Kvaliteten i våra beslutsunderlag kommer att minska, så också på regeringssidan. Vi kommer att få se färre utredningar. Vi är rätt så glada för det beslutsunderlag som vi får genom utredningarna. Det kommer att bli förseningar i pågående utredningar. Men all säkerhet blir det anställningsstopp i Regeringskansliet. Jag säger: Vad ni nu gör, ni partier som har gått samman om detta, är att sätta regeringen under förvaltning. Det handlar inte om en engångsneddragning på 300 miljoner kronor - det hade vi kunnat diskutera. Vi skulle ha kunnat tömma den lilla reserven, utifall att en katastrof händer. Men ni vill göra den fyra gånger så stor. På den punkten är ni fortfarande svaret skyldiga. (Applåder)

Anf. 42 Hans Backman (Fp)