Uppföljning av Nationella handlingsplanen för handikappolitiken

Socialutskottets betänkande 2005/06:SoU24

Var är ärendet nu?

Ärendet är avslutat

Beslutat: 1 juni 2006

Beslut

Uppföljning av den nationella handlingsplanen för handikappolitiken (SoU24)

Regeringen har berättat för riksdagen hur arbetet med den nationella handlingsplanen för handikappolitiken har utvecklats sedan december 2002, då den första uppföljningen av riksdagens beslut genomfördes (se 1999/2000:SoU14 och 2003/2004:SoU2 ). Regeringen menar att arbetet har gått framåt när det gäller att öka tillgängligheten i samhället men att det återstår arbete innan tillgänglighetsmålen nås. Riksdagen avslutade ärendet utan att besluta något mer.

Utskottets förslag till beslut: Avslag på samtliga motioner. Skrivelsen läggs till handlingarna.
Riksdagens beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Hela betänkandet

Betänkande 2005/06:SoU24 (pdf, 313 kB)

Dokumentet är stort, klicka för att öppna på egen sida

Ärendets gång

Förslag

5 motioner, 1 skr

Från regeringen

regeringsskrivelse 2005/06:110 Uppföljning av den nationella handlingsplanen för handikappolitiken

Motioner från ledamöterna

med anledning av skr. 2005/06:110 Uppföljning av den nationella handlingsplanen för handikappolitiken Motion 2005/06:So42 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (M)
med anledning av skr. 2005/06:110 Uppföljning av den nationella handlingsplanen för handikappolitiken Motion 2005/06:So43 av Erik Ullenhag m.fl. (FP)
med anledning av skr. 2005/06:110 Uppföljning av den nationella handlingsplanen för handikappolitiken Motion 2005/06:So44 av Chatrine Pålsson m.fl. (KD)
med anledning av skr. 2005/06:110 Uppföljning av den nationella handlingsplanen för handikappolitiken Motion 2005/06:So45 av Tasso Stafilidis (V)
med anledning av skr. 2005/06:110 Uppföljning av den nationella handlingsplanen för handikappolitiken Motion 2005/06:So46 av Kenneth Johansson m.fl. (C)

Beredning

Beredning i utskottet: 2006-04-27
Justering: 2006-05-16
Betänkande publicerat: 2006-05-22
Trycklov: 2006-05-22

Reservationer 28
Betänkande 2005/06:SoU24

Uppföljning av den nationella handlingsplanen för handikappolitiken (SoU24)

Regeringen har berättat för riksdagen hur arbetet med den nationella handlingsplanen för handikappolitiken har utvecklats sedan december 2002, då den första uppföljningen av riksdagens beslut genomfördes (se 1999/2000:SoU14 och 2003/2004:SoU2). Regeringen menar att arbetet har gått framåt när det gäller att öka tillgängligheten i samhället men att det återstår arbete innan tillgänglighetsmålen nås. Socialutskottet föreslår att riksdagen avslutar ärendet utan att besluta något mer.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt

Debatt i kammaren: 2006-06-01

Webb-tv Debatt om förslag: Uppföljning av Nationella handlingsplanen för handikappolitiken

1 juni 2006
Debatt om förslag 2005/06:SoU24

Dokument från debatten

2006-06-01

Protokoll för debatten

Anne Marie Brodén (M)

Anf. 83 Anne Marie Brodén (M)

Herr talman! Det har gått sex år sedan riksdagen beslutade om en nationell handlingsplan för handikappolitiken - Från patient till medborgare. Handlingsplanen spänner över alla samhällsområden och markerar därigenom att handikappolitiken är ett sektorsövergripande politikområde. Flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionshinder ska ha samma rättigheter och skyldigheter som andra medborgare. Inriktningen på det handikappolitiska arbetet är att man ska ta bort hinder som finns för full delaktighet och jämlikhet i samhället för personer med funktionshinder. I arbetet ska barnperspektivet enligt FN:s barnkonvention finnas med inom alla områden. Regeringen konstaterar i sin skrivelse Uppföljning av den nationella handlingsplanen för handikappolitiken , som vi ska behandla i detta betänkande, att samhället ännu inte är tillgängligt för alla. Personer med funktionshinder behandlas inte som andra med samma rättigheter, och diskriminering förekommer i olika sammanhang. Vad har då hänt under dessa år? Helt klart får regeringen inte godkänt. Det går för långsamt. Vi moderater har tillsammans med våra borgerliga kolleger lagt fram inte mindre än 27 gemensamma förslag till förbättringar. Dessa avstyrks av majoriteten i socialutskottet. Vad är det då som regeringen och samarbetspartierna Vänstern och Miljöpartiet säger nej till? Vår första reservation, nr 1, som jag även yrkar bifall till, handlar om att man ska förstärka målen för handikappolitiken. Vi vill ha följande skrivning: "Vi anser att målet för handikappolitiken bör vara principen om alla människors lika värde och rätt till likabehandling, ett tillgängligt samhälle och en tillgänglig arbetsmarknad." Vi föreslår vidare att jämställdheten mellan kvinnor och män, mellan pojkar och flickor, måste förbättras, att lekplatser och näridrottsplatser bör göras tillgängliga, att bemötandet förbättras, att arbetssituationen för funktionshindrade måste förbättras, att det behövs mer av individuella rättigheter, att det införs en hjälpmedelsgaranti, att det sker förbättringar när det gäller psykiskt funktionshindrades tandhälsa, att det sker en ökad samverkan och att det införs en rehabiliteringsgaranti. Det finns många fler bra förslag i den borgerliga alliansens reservationer. Vi moderater står naturligtvis bakom samtliga våra reservationer. Vi visar här tydligt hur en borgerlig regering skulle vilja genomföra en ännu bättre handikappolitik än den som vi har i dag. Herr talman! Trots att regeringen självkritiskt konstaterar att målen i många fall är långt ifrån uppfyllda är man inte beredd att stödja våra förslag. Kritiken från Socialstyrelsen och från Skolverket är anmärkningsvärd. Socialstyrelsen konstaterar att bristande ekonomiska resurser i kommuner och landsting har lett till en ökad polarisering genom att olika gruppers behov ställs mot varandra. Man riktar också kritik mot att det är dålig samordning mellan olika myndigheter. Och man tar upp att det behövs mer finansiell samordning. Det är obegripligt att regeringen inte har gjort mer på detta område. Och här skiljer vi oss åt. Vi i alliansen har tydliga förslag till hur en ökad samverkan genom bland annat finansiell samordning skulle innebära stora förbättringar. Även Skolverket pekar på att funktionshindrades rättigheter ofta åsidosätts. Framför allt handlar det om brist på resurser till särskilt stöd och anpassning och att resurserna inte används på ett effektivt sätt. Takten i genomförandet av planen måste nu skruvas upp. Rättigheterna för personer med funktionshinder måste tydliggöras genom lagstiftning, enskildas makt och inflytande måste öka och bekämpandet av diskriminering i alla former intensifieras. Det är märkligt att handikappanpassningen av våra skolor går så långsamt. Här måste det ske krafttag. För en tid sedan fick vi en inbjudan från Anders Milton, regeringens egen psykiatrisamordnare, till ett seminarium. Han skriver: Tillgång till sysselsättning och arbetsrehabilitering är centralt för att människor som lider av psykisk ohälsa ska kunna utveckla sin funktionsförmåga och bli delaktiga i samhällslivet. Man har gjort en analys som tydligt visar att trots flera utredningar som pekat på svårigheterna för personer med psykiska funktionshinder att rehabiliteras till arbete har inga genomgripande åtgärder vidtagits. Ja, ni hörde rätt: Inga genomgripande åtgärder har vidtagits, skriver Anders Milton. Han säger vidare att statens framtida kostnadsåtagande för förtidspensioner till personer med psykiska funktionshinder har fördubblats sedan Psykiatriutredningen gjordes. Vidare kan vi läsa att arbetslöshet bland personer med psykiska funktionshinder är dubbelt så hög som i andra handikappgrupper, där den redan är väldigt hög, och att gruppen är överrepresenterad bland dem som beviljats aktivitetsersättning, alltså nya förtidspensionärer under 30 år. Detta har skett under Socialdemokraternas tolv år vid makten. I vår reservation 8 lyfter vi fram vikten av att arbetssituationen för människor med funktionshinder måste förbättras. Vi föreslår att ett tydligt sysselsättningsmål sätts upp för detta. Vi föreslår även att regeringen vidtar åtgärder för att säkerställa att inga personer under 30 år beviljas sjukersättning och aktivitetsersättning. I stället ska fokus läggas på att erbjuda arbete, sysselsättning och rehabilitering. Vad tror ni att majoriteten säger? Jo, man yrkar avslag. Herr talman! En annan fråga som det är viktigt att lyfta fram är hjälpmedelsfrågan. Vi vet att den ekonomiska situationen för personer med funktionshinder ofta är svår. Avgifter för hjälpmedel och annat stöd skiljer sig kraftigt runtom i landet. I 7 av 21 landsting är hörapparater samt utprovning av dessa kostnadsfritt. Men i resterande landsting måste hörselskadade själva betala för att få tillgång till en hörapparat. Det skiljer där mellan 0 kr och 15 000 kr. Det har gjorts en utredning, och nu undrar jag vad som blivit av den. Herr talman! Vi vet också att personer med funktionshinder i regel konsumerar mer sjukvård än genomsnittet och har mer sammansatta behov. I vår reservation lyfter vi fram vikten av en vårdvisare som ska fungera som en lots och en fast kontakt för patienten. Vi tror att vårdvisarna har särskilt stor betydelse för många människor som har funktionshinder. Det är också viktigt att stärka samverkan mellan primärvården, kommunen och naturligtvis också sjukhusen - att få vårdkedjan att fungera bättre. Herr talman! Vidare vill vi föra över ansvaret för assistansersättningen till staten. Färre huvudmän och en samlad behovsbedömning ger en bättre rättssäkerhet, tror vi. Här har ett enigt utskott under hösten 2005 gett regeringen i uppdrag att ge LSS-utredningen, där jag sitter med, ett tilläggsdirektiv om att titta på detta. Vi har fortfarande inte sett någonting sådant. Utskottet skriver därför i betänkandet: "Att direktiven ännu inte kompletterats i enlighet med riksdagens tillkännagivande är anmärkningsvärt." Ja, herr talman, det är verkligen anmärkningsvärt! En annan del i handlingsplanen är myndigheternas möjlighet och skyldighet att arbeta med etappmålen. Framgången är dock blandad. Endast 39 av 105 etappmål är i dag uppfyllda. 300 myndigheter har ännu inte tagit fram en handlingsplan för tillgänglighetsskapande åtgärder. Även bland kommunerna brister det i genomförandet. Av en undersökning framgår att det är i bara 20 av 72 undersökta kommuner som den nationella handlingsplanen behandlats i kommunstyrelsen. 11 av de 72 kommunerna har inte vidtagit några åtgärder över huvud taget. Ett exempel på det kan vara rapporten Leka för livet , en rapport som RBU har tagit fram och där man pekar på hur det ser ut i våra lekparker runtom i landet. Resultatet i denna rapport är nedslående. 1,4 % av lekparkerna är anpassade! Åtta av tio föräldrar avstår från att gå till lekparken med sina barn på grund av att barnen inte kan leka där. Det står så här: Barn utvecklas genom ett aktivt samspel med sin omgivning. Detta samspel sker främst genom lek i olika miljöer. I Sverige ska vi jobba efter barnkonventionen. Det står där att alla barn har samma rättigheter och samma värde. Ingen får diskrimineras. Ändå pekar man i nämnda rapport på att det är just det som sker runtom i landet. Herr talman! Om handlingsplanen ska kunna förverkligas till år 2010 krävs det inte enbart ord utan också handling. Vi moderater är tillsammans med övriga i den borgerliga alliansen beredda att vidta kraftfulla åtgärder för att förverkliga målen i den handikappolitiska handlingsplanen.

Kerstin Heinemann (Fp)

Anf. 84 Kerstin Heinemann (Fp)

Herr talman! Den skrivelse som vi nu diskuterar visar med all tydlighet att arbetet med att göra Sverige till ett land för alla, oavsett funktionshinder, går för långsamt. Sverige har varit ledande på det här området, men nu har flera länder hunnit förbi oss. Ett exempel är kollektivtrafikens tillgänglighet. Det är flera tiotals år sedan de första besluten togs här i riksdagen om kollektivtrafikens tillgänglighet. Enligt handlingsplanen ska enkelt avhjälpta hinder vara just avhjälpta till år 2010. Men om ingenting händer är risken stor att målet inte kommer att ha nåtts då ens när det gäller kollektivtrafikens tillgänglighet. Detta betänkande är en uppföljning av den nationella handlingsplanen för handikappolitiken och av motioner med anledning av regeringens skrivelse. Såväl från Folkpartiet som från övriga partier väcktes motioner på området under allmänna motionstiden i höstas, men de ska nu avslås i klump. Det är lite beklagligt att vi inte har haft en riktigt ordentlig genomgång av handikappolitiken med tanke på alla motioner som lämnats in. Från Folkpartiet har vi i den motion som behandlas i dag egentligen bara återkommit med några av de viktigaste punkterna: tillgänglighet, diskriminering, arbete och utbildning. Herr talman! Jag börjar med diskrimineringen. Folkpartiet välkomnar att Diskrimineringsutredningen sagt att bristande tillgänglighet ska kunna ses som diskriminering. En liknande lagstiftning finns redan i länder som Australien, England, USA och Sydafrika. Tyvärr har Diskrimineringskommitténs förslag enligt vår uppfattning en del brister. För det första är det tveksamt med den typ av skälighetsbedömning som kommittén föreslår. Diskriminering kan aldrig vara skälig. För det andra saknar vi förslag om att höja skadestånden för diskriminering. Varje typ av diskriminering bör vara förenad med höga skadestånd. En hög kostnad leder till att färre vågar diskriminera. Herr talman! Tillgängligheten, inte minst avseende alla typer av myndigheter, måste snarast åtgärdas. Om några månader står vi inför ett val. Men fortfarande finns det vallokaler som inte är tillgängliga. Till exempel när det gäller förhandsröstningen har jag fått signaler om att en del kommuner inte längre har råd att anlita postkontoren. Det är för dyrt. Man letar nu efter affärer, kiosker och allt möjligt annat för att kunna klara av förhandsröstningen. Här måste det tilläggas att det på många håll och i många städer inte längre finns så många postkontor som kan användas. Jag är rädd att detta riskerar att göra tillgängligheten inför det kommande valet sämre än som var fallet redan i förra valet då människor ibland fick stå ute på en trappa och rösta. Det är inte rimligt att ha det så. Ansvaret för att ha vallokaler ligger på kommunerna. Men jag tycker att det finns all anledning för oss här i riksdagen att uppmärksamma det här problemet. Det är ju en demokratisk rättighet att fritt kunna få rösta och att det ska vara tillgängligt. Man ska inte behöva stå ute och rösta till exempel på en trappa. Staten måste vara ett föredöme när det gäller tillgängligheten. Tyvärr har 286 av 363 myndigheter enligt en enkät från Handikappombudsmannen inte satt samman någon handlingsplan för ökad tillgänglighet trots att de enligt riksdagens beslut är skyldiga att göra det. Eftersom frågan om skydd mot diskriminering av funktionshindrade är föremål för beredning i Regeringskansliet har vi valt att inte avlämna en reservation på den här punkten. Men vi har avgett ett särskilt yttrande som det finns anledning att läsa. Vi i Folkpartiet kommer att noga följa detta och förbehåller oss rätten att återkomma i denna mycket viktiga fråga. Herr talman! Arbete för alla måste även gälla för personer med funktionshinder. Tyvärr har arbete för funktionshindrade fortfarande prägeln av att alla framför allt är i behov av hjälp. Det gör att de inte når ut på den reguljära arbetsmarknaden utan får sin valfrihet i hög grad begränsad till olika sysselsättningar. Folkpartiet menar att personer med funktionshinder ska kunna delta aktivt i samhällsliv och arbetsliv. Den främsta förutsättningen för detta är naturligtvis att det finns ett dynamiskt näringsliv. Vi i Folkpartiet har på andra områden lagt fram förslag till åtgärder just för att skapa ett bättre näringsliv. Ett annat hinder är arbetsgivarnas medfinansiering när det gäller sjukpenningen. Detta måste avskaffas därför att det är ett hinder inte minst för de funktionshindrade. Habilitering och rehabilitering är också avgörande faktorer för att kunna hitta en plats på arbetsmarknaden. De möjligheter som finns för att kompensera för anställdas nedsatta arbetsfunktion bör också finnas för personer som startar och driver eget företag. Personer med funktionshinder som startar eget bör ges goda möjligheter att ansöka och prövas för lönebidrag eller trygghetsanställning i egen anställning. Det här behandlas i reservation nr 1 om målen för handikappolitiken. Jag yrkar härmed bifall till denna reservation. Herr talman! Rätten att välja skola ska vara lika självklar för elever med funktionshinder som för alla andra elever. Därför krävs att alla skolor handikappanpassas. Det duger inte med att man sätter upp en skylt vid ingång till lastkaj där det står ingång för att man ska ha klarat av det. Men det är sådant som händer. Det är diskriminering. Alla elever måste också kunna delta i all undervisning och i alla aktiviteter, även till exempel idrott, studiebesök och friluftsdagar. Det främsta hindret för detta är skolans och lärarnas brist på inlevelse och fantasi. En funktionshindrad elev kan delta i idrottsundervisningen bara man anpassar den till just den elevens förutsättningar. Det är diskriminering att utestänga elever från aktiviteter och undervisning som övriga elever deltar i. Målet för Folkpartiets skolpolitik är att alla ungdomar ska kunna gå i en vanlig skola och få det stöd som behövs. Därför har vi vårt förslag om en nationell skolpeng. Skolpengens storlek ska variera efter elevernas förutsättningar och behov. Det finns dock vissa barn och ungdomar med mycket speciella och omfattande funktionshinder som är i behov av specialskolor. De statliga specialskolor som har funnits har dock, trots stora protester, lagts ned. En del av Folkpartiets förslag när det gäller ungdomar med psykiska funktionshinder har fått gehör i den så kallade Carlbeckkommitténs slutbetänkande, bland annat behovet av fler speciallärare och utbildning för assistenter. Dessa förslag måste nu omsättas i verkligheten. De statliga specialskolorna lyfte kommittén inte fram, och det tycker vi var olyckligt. Herr talman! Folkpartiet anser i stort att det finns mycket kvar att göra för att riva hinder för att funktionshindrade ska kunna delta i samhällsliv, arbetsliv och undervisning på samma villkor som andra. Vi anser fortfarande, liksom vi gjorde när handlingsplanen antogs, att det behövs ett statligt stimulansbidrag för att nå målen i handlingsplanen, och vi har hela tiden avsatt medel för detta i våra budgetförslag. Där har vi den enda reservation som Folkpartiet är ensamt om. För övrigt är vi tillsammans med de övriga borgerliga partierna med på de övriga 27 reservationerna. Som Anne Marie Brodén var inne på kan man se det som en typ av program inför valrörelsen för vad vi vill göra för att utjämna skillnaderna i förhållande till människor med handikapp, mellan pojkar och flickor, mellan män och kvinnor, där vi vet att det finns skillnader i hur man behandlas beroende på vilket kön man har. Barn behandlas sämre. De får inte riktigt lika mycket hjälpmedel. Naturligtvis handlar det om tillgänglighet till rehabilitering och habilitering, hjälpmedel och mycket annat. Alla de här punkterna har jag inte möjlighet att ta upp i mitt anförande. Anne Marie Brodén har tagit upp en del av dem, och jag är övertygad om att mina borgerliga kamrater kommer att ta upp de andra delarna. Jag har redan yrkat bifall till reservation 1. Eftersom det här är mitt sista anförande här i riksdagen vill jag ta tillfället i akt för att tacka alla kolleger i socialutskottet, speciellt tack till dem som jag arbetat tillsammans med i alla de här tolv åren. Naturligtvis ett hjärtligt tack till vårt utskottskansli, som jag hoppas att kanslichefen kan framföra till sina medarbetare.

Ulrik Lindgren (Kd)

Anf. 130 Ulrik Lindgren (Kd)

Herr talman! Medan jag har ymnigt med talartid vill jag gärna tacka Kerstin Heinemann för tiden i utskottet, arbetet under den gångna mandatperioden och gemenskapen. Inte minst vill jag också tacka för uthållig klubbföring i riksdagen trots ibland pressande omständigheter för detta uppdrag. Jag vill också på en gång, herr talman, yrka bifall till reservationerna 5 och 11. Den nationella handlingsplanen Från patient till medborgare som vi alla skrev på år 2000 och tyckte var en fantastisk plan ingav stora förväntningar på att samhället skulle nå högt satta mål om tillgänglighet på tio år till år 2010. Det gällde tillgänglighet för funktionshindrade. Hela det politiska Sverige har ett jättestort gemensamt ansvar för att nå tillgänglighetsmålen, och i synnerhet har en sittande regering ett särskilt ansvar för detta. I tidigare debatter som vi har haft om handikappmålen under mandatperioden har vänsterkartellen visat stor osäkerhet och talat motsägelsefullt om huruvida målen kommer att nås. Ansvarig minister, Berit Andnor, redovisade i höstas i medierna att målen inte kommer att nås. Här i kammaren i år i en interpellationsdebatt i januari meddelade statsrådet att målen ligger fast. Men det är inte riktigt samma sak som att säga att målen kommer att nås till år 2010. Det var inte klartext. Jag tycker att huvudfrågan i dag till vänsterkartellen igen är densamma som vi har haft tidigare. Var står ni i dag i er bedömning? Kommer målen till 2010 att nås? Om ni svarar ja - hur i så fall? Om ni svarar nej - redovisa då det öppet och klart, så att vi inte bygger vidare på förväntningar som sedan riskerar att stukas och resultera i stor besvikelse och förlorat förtroende för politiken och vad den kan åstadkomma. Den andra uppföljningen av den nationella handlingsplanen Från patient till medborgare visar en del positiva tecken som vi tycker går åt rätt håll. Vi är på väg i rätt riktning i den meningen att, som det beskrivs, de 14 myndigheterna som givits ett särskilt så kallat sektorsansvar nu har formulerat etappmål och arbetar i den riktningen. Det finns också andra positiva tecken, till exempel att Diskrimineringskommittén har kommit med sitt betänkande. De lägger fram ett gemensamt förslag från alla partier om att bristande tillgänglighet ska kunna betraktas som olaga diskriminering. Man ska kunna föra sin talan i rätten om bristande tillgänglighet. Tillgänglighetsarbetet har också haft hjälp av rapporter som Socialstyrelsen lagt fram. Nu senast kom en rapport om så kallat dubbelt utanförskap för kvinnor med funktionshinder. Insatser för män med funktionshinder är av mer aktiverande karaktär jämfört med insatserna för kvinnor med funktionshinder. Man levererar kunskap om de faktiska förhållandena, och vi vet ju att ny kunskap som vi kan vinna kan driva utvecklingen framåt. Sammantaget saknar vi en grund i regeringens skrivelse för handikappolitiken för att känna oss trygga om att tillgänglighetsmålen nås till 2010. Dessutom har det gått bakåt beträffande det centrala för att man ska kunna vara delaktig. Det konstaterar man också i betänkandet. Arbetsmarknadssituationen för personer med funktionshinder har försämrats. Det säger man på flera ställen i betänkandet. Kristdemokraterna anser, som alla, att människovärde inte ska betingas av att en människa har ett arbete, det vill säga av vad hon gör, utan blotta existensen ska betinga värdet för människan. Men vi vet ändå vilken vital betydelse det har för en människa att känna sig behövd och finnas med i den sociala gemenskap som en arbetsplats utgör. Bara en sådan sak som att kunna fika tillsammans med arbetskamraterna betyder väldigt mycket. Därför har vi vår reservation nr 5 om en nystart för arbetet med att uppnå fullgod tillgänglighet för personer med funktionshinder. Det behövs en rad kraftfulla nystartsinsatser för att nå icke-diskriminering och tillgänglighet till det offentliga rummet, till offentliga lokaler, till information och till arbete. Det finns en hel rad alliansreservationer i det här betänkandet som rör arbetet. Reservation nr 8 handlar om att ett sysselsättningsmål för funktionshindrade måste sättas upp och att regeringen måste vidta åtgärder för att ingen under 30 beviljas sjukersättning och aktivitetsersättning. Det ska vara en mycket tuff fokusering på att folk ska ges arbete. Här finns det goda exempel på samprojekt mellan arbetsförmedling, socialtjänst och psykiatri där personer med psykiska funktionshinder faktiskt fått arbete i en omfattning som gjort många förvånade. Man måste fråga sig varför detta arbete inte systematiskt är i gång i hela landet. I reservation 9 talar vi för fler lönebidrag. Det är klart att alla människor inte kan få ett ordinarie arbete på arbetsmarknaden. Vi vill också införa en möjlighet till lönebidrag för personer som vill starta företag men som har funktionshinder som handikappar dem när det gäller ett sådant initiativ. I reservation 10 anser vi att regeringen bör undersöka hur statliga och kommunala rådgivningsinsatser för nyföretagande kan anpassas för att underlätta för funktionshindrade att starta företag. I reservation 11 talar vi - jag vet inte för vilken gång i ordningen, vi kan inte räkna dem alla - för att arbetsgivarnas medfinansiering vid sjukskrivning efter de första 14 dagarna måste tas bort. I en situation där även vänsterkartellen tvingas medge att arbetsmarknadssituationen för funktionshindrade försämrats kunde man ju förvänta sig att vi alla skulle vara väldigt eniga om att åtminstone inte sätta upp nya hinder för funktionshindrades deltagande på arbetsmarknaden. Det borde finnas en för alla självklar arbetsinriktning, men inte så. I stället får vi höra vår arbetsmarknadsminister säga att man inte vet eller tror att medfinansieringen utgör något hinder eller att det handlar om arbetsgivarnas fördomar i den mån det hindrar. Vi får som värsta exempel höra vår statsminister uttala att införandet av medfinansieringen av sjukförsäkringen är det bästa regeringen gjort. Det här betraktar jag som en tragedi för de funktionshindrade. Hur kan man över huvud taget ta risken att försämra arbetsmarknaden för de funktionshindrade? Det är för mig obegripligt i svensk politik. Herr talman! En särskilt utsatt grupp utgör de som får anställning hos en handikapporganisation. De har i och för sig favören av att länsarbetsnämnden står för de första 14 dagarnas sjukskrivningskostnad, och handikapporganisationen har ett fribelopp på 12 000. Men när kostnaden går över fribeloppet är länsarbetsnämnden inte längre med och betalar, utan handikapporganisationen måste lägga ut 15 % av lönesumman, och det är pengar som handikapporganisationen i regel inte har. I reservation 25 pekar vi på vikten av att vi fullföljer handikappreformen beträffande den så kallade sysselsättningsgarantin så att den även ska gälla psykiskt funktionshindrade. Personer som saknar arbete och inte utbildar sig ska få daglig verksamhet. Herr talman! Ingen önskar sig den tid åter då personer med psykiska funktionshinder gömdes undan på institutioner, men ingen kan heller vara nöjd med dagens situation. Därför har vi vår alliansreservation nr 24 angående att psykiatrisamordnarens uppdrag inte leder till det av samordnaren begärda resultatet. Vänsterkartellen har inte förmått svara upp med den ekonomiska satsning eller den satsning på annat sätt på psykiatrin som vi alla ser fordras. Allt handlar inte om pengar naturligtvis, men det handlar också om pengar. Alliansen har anvisat 5 miljarder mer än vänsterkartellen för det här ändamålet. Sådant som möjligen inte bara tarvar pengar kan vi se i reservation 27, där vi talar om vikten av samordning. Vi har haft oändliga diskussioner i politiken om samverkan mellan offentliga myndigheter för att folk inte ska falla emellan. För att konkretisera detta har vi i reservation 27 beskrivit ett nytt tvång vi skulle vilja se. En person med så kallad dubbeldiagnos, missbruk och psykiatriska problem, ska inte kunna avvisas från psykiatrin eller missbrukarvården utan att man har försäkrat sig om att det finns någon som tar vid och som är beredd att ta över som vårdgivare av denna person. Jag tror att detta är en viktig detalj för att komma åt problemen med hemlösheten och för att den behövande ska få vård och behandling. Herr talman! Ingen önskar heller att övriga med olika funktionshinder ska förpassas tillbaka till institutioner. Men den goda viljan om allas integration har enligt vår mening gått så långt att den motverkar sitt eget syfte. Det har vi tagit upp i vår reservation nr 21 om återinförande av de statliga specialskolorna Ekeskolan och Hällsboskolan. Vi vill också att ett riksgymnasium för synskadade ungdomar med multifunktionshinder ska inrättas. Det är i bästa fall naivt och i sämsta fall lite nonchalant att tro den specialistkompetens som fordras för vissa multifunktionshindrade ska kunna finnas runtom i vårt lilla land. Vi anser att det finns ett behov av att samla den kompetensen. Herr talman! Jag yrkar som sagt bifall till reservationerna 5 och 11.

Lars-Ivar Ericson (C)

Anf. 131 Lars-Ivar Ericson (C)

Herr talman! Även jag vill så här inledningsvis säga tack till Kerstin Heinemann. Vi har träffats i socialutskottet och haft en god gemenskap när vi arbetat med riksdagens handikappfrågor. Jag önskar dig all välsignelse i framtiden. När det spelas fotboll händer något när halva matchtiden är avverkad. Det blir paus och halvtidsvila. I den pausen brukar lagen analysera vad som har gått bra och vad som inte har fungerat under den första halvleken. De gör detta för att det ska bli ett mer effektivt spel i andra halvlek och för att de ska nå målet. Vad har då fotbollsmatchen med dagens ämne, handikappolitik, att göra? Jo, det är faktiskt så att nu har halvtid passerats för riksdagsbeslutet om att samhället ska vara tillgängligt för alla. Denna debatt kommer att visa om regeringen sitter fast i halvtidsvilan eller har kommit med konstruktiva förslag som ska leda fram till full delaktighet och jämlikhet år 2010. Det är illavarslande att de som skulle kunna vara goda exempel, de statliga myndigheterna, inte har förmått höja tempot i tillgänglighetsarbetet. Tempot måste ökas. Det är en hjärtefråga för oss i Centerpartiet att den som färdas i rullstol, har nedsatt syn, kraftig allergi eller har något annat funktionshinder inte ska vara utestängd från kollektivtrafik, allmänna platser eller offentliga lokaler och att människor med funktionshinder inte utestängs från arbetsmarknaden utan känner sig hörda, sedda och behövda och får uppleva gemenskapen på en arbetsplats. Hur får vi då en bättre situation för funktionshindrade på arbetsmarknaden? Göran Persson står ofta här och säger att jobben, de kommer. Varje gång jag hör detta så undrar jag: När kommer jobben? När kommer jobben för dem som inte accepterar förtidspension, inaktivitet och bidragsberoende? Alldeles för många är i dag inne i ett system med livslångt bidragsslaveri. Från Centerpartiet efterlyser vi mer aktivitet, mer sunt förnuft och större flexibilitet när det gäller åtgärder för att människor med funktionshinder ska komma in på arbetsmarknaden. Vi har länge önskat höja lönebidragen, och vi gläder oss över att regeringen nu har lyssnat på oss. Men vi vill höja ännu mera, för vi vet vad det betyder både för nuvarande och för presumtiva arbetsgivare. Att underlätta för företagande och att förenkla regelverket när det gäller anställningar är viktigt. För två veckor sedan försvårades genom beslut här i riksdagen möjligheten att säsongsanställa. Det är ett olyckligt beslut som också drabbar de funktionshindrade. Bidragen till arbetsplatsbiträden och arbetsplatsanpassning har stått på i det närmaste samma nivå i snart tio år, och det är inte rimligt. En anpassning av arbetsplatsen ger helt nya möjligheter för många att utföra en likvärdig arbetsprestation som den som inte har något funktionshinder. Sysselsättningsmål ska sättas upp. Inga personer under 30 år ska beviljas sjukersättning eller aktivitetsersättning. Sätt i stället fokus på att erbjuda dem arbete, sysselsättning eller rehabilitering! I dag står 170 000 unga utanför arbetsmarknaden. Bland dem är det många som har funktionshinder. Göran Perssons ord om att ungdomsarbetslösheten inte är något problem - det löser sig så småningom - måste omsättas till handling. Tillåt mig tvivla, fru talman, på att den nuvarande regeringen klarar av det. Att starta företag skulle kunna bli enklare. Det borde vara möjligt för funktionshindrade som vill prova på att driva företag att prövas för lönebidrag. Jag möter många unga med funktionshinder som har väldigt många idéer om hur det skulle vara att starta ett företag. Fru talman! När vi talar om aktivitet känns det naturligt att gå vidare med det som befrämjar aktivitet. Då tänker jag på kommunikationer. Att kunna ta sig till och från olika platser är också en viktig tillgänglighetsfråga. Sveriges flygplatser är inte alls anpassade för rörelsehindrade. SJ har mycket att lära av andra länder. Principerna för bilstödet bör förändras. Även den som inte är funktionshindrad känner tvekan inför bankomater, biljettautomater och bensinautomater. Ett alltmer automatiserat samhälle bygger upp många hinder, hinder som skulle kunna undvikas genom ökat samarbete mellan handikapporganisationer, myndigheter och företag. Ett barnperspektiv ska genomsyra handikappolitiken, anser regeringen. Varför då inte ta vara på förslaget från Centerpartiet om tillgänglighet till lekplatser och näridrottsplatser, så att funktionshindrade barn kan bli delaktiga och få bra relationer med andra barn? Det är ingen trevlig syn att se ett barn sitta i en rullstol utanför lekplatsen och se när de jämnåriga leker. Nio av tio lekplatser runtom i Sveriges kommuner är inte tillgängliga för barn med funktionshinder. Ett annat exempel på tillgänglighetsproblem är samlingslokaler. År efter år motionerar Centerpartiet om större anslag till samlingslokaler, pengar som skulle kunna användas till hörselslingor, rullstolsramper och handikapptoaletter, men regeringen lyssnar inte. Det påminner mig lite om en diskussion jag hade med min chef på en tidigare arbetsplats. Vi hade där en samlingslokal som användes för olika sammankomster. Det fanns ingen rullstolsramp, och det fanns bara en toalett i källaren. När jag påtalade detta fick jag det intelligenta svaret: Ja, men det kommer ju inga handikappade till våra sammankomster! Nej, det var klart att de inte kom - det var ju så otillgängligt! När ska regeringen och stödpartierna lyssna till dem som vet om den bistra verkligheten? Det finns många handikapporganisationer som kan berätta om hur man snabbt skulle kunna förbättra tillgängligheten på många olika områden. Fru talman! Det är nu dags för dagens latinska citat, även om jag vet att Christer Engelhardt är förhindrad att höra det. Jag vet att han kommer att läsa protokollet. Non scholae sed vitae discimus - vi lär inte för skolan utan för livet. Tillgänglighetsfrågorna inom utbildningen måste få ett lyft. Här finns mycket att göra. Jag tänker på föräldrarna som är glada för att deras son ska börja på Sveriges enda gymnasium för ungdomar med damp eller adhd, Karolinaskolan i Höör. Kommunens utbildningsnämnd säger ja till detta, men av någon konstig anledning ska socialnämnden besluta om medel till internatkostnaden, och nu blir det nej. Skollagen är tydlig när det gäller skolans skyldighet att hjälpa barn och ungdomar med svårigheter i skolan, men detta påbud fungerar tydligen inte i praktiken. Varje elev, oavsett förutsättningar, ska ha rätt till en bra skola där hon eller han kan trivas och utvecklas. Staten borde kunna vara ansvarig för finansieringen av elever i specialskolor, och vi efterlyser på nytt ett riksgymnasium för synskadade ungdomar med multifunktionshinder. Fru talman! Vi ser dem i Stockholm, och vi ser dem i Hässleholm. Några av dem är uteliggare. Några vandrar runt på dagarna i ett rastlöst sökande efter hjälp: Se mig, hjälp mig, hör mig! Det är deras högsta önskan. Det handlar om personer med så kallad dubbeldiagnos, alltså en kombination av psykisk sjukdom och drogmissbruk. De hör inte hemma någonstans utan riskerar att hamna i ett tomrum mellan psykiatri och missbrukarvård. Nu behöver vi fler kombinerade vårdformer. Personer med dubbeldiagnos som söker behandling ska inte kunna avvisas från psykiatrin eller missbrukarvården, utan det måste finnas garantier för att någon annan omsorgsgivare är beredd att ta emot den hjälpsökande. Som präst och medmänniska har jag mer än en gång fått vara med om att när jag efter många timmars övertalning lyckats få med en person till psykakuten har jag fått beskedet: Det är inte hos oss han ska vara. Ni får åka någon annanstans. Det är besked som tar hårt på den som är i behov av akut och långsiktig hjälp. Vi vet inte hur många självmord som har orsakats av att personer har hamnat mellan stolarna i vårdkarusellen. Landsting och kommuner måste ta sitt ansvar innan det som inte får hända ändå händer. I detta anförande inledde jag med att ge en bild från fotbollens värld, och jag nämnde hur viktigt det var att fokusera på målet. Centerpartiet anser att målet för handikappolitiken bör vara principen om alla människors lika värde och rätt till likabehandling, ett tillgängligt samhälle och en tillgänglig arbetsmarknad. Vi är beredda att ta ansvar för att detta mål nås nu när vi har lämnat halvtidsvilan och är inne på andra halvan på väg mot 2010. Vi utmanar regeringen och stödpartierna att lyssna på våra förslag och att lyssna på alliansens reservationer och särskilda yttranden. De är tillsammans viktiga delmål för tillgängligheten. Men jag nöjer mig nu med att yrka bifall till reservationerna 8 och 6.

Catherine Persson (S)

Anf. 132 Catherine Persson (S)

Fru talman! Grunden för den socialdemokratiska synen på jämlikhet är alla människors lika värde. Alla människor har lika rättigheter. Det har FN slagit fast vad gäller de mänskliga rättigheterna. Det kan tyckas självklart, ändå vet vi att det inte är så. Det ser inte ut så, inte i Sverige och inte i resten av världen heller. Ibland förekommer det förtryck på grund av dumhet, ibland av okunskap och ibland handlar det om attityder. Ibland är det också fråga om att man har olika ambitioner. Därför är det trots allt glädjande att se, även om man är medveten om bekymren, att det vi har kämpat för de senaste åren när vi pratat om de handikappolitiska frågorna, som den plan vi resonerar om nu, att de här frågorna alltmer får en prägel av att arbetet ska ske och att vi ska se till att driva dem utifrån demokratiperspektivet, medborgarperspektivet. När det gäller målen och inriktningen är det vi ägnar allra mest uppmärksamhet att identifiera hindren och därmed också undanröja desamma. Vi ska ha en samhällsgemenskap med mångfald som grund. Samhället ska utformas så att vi alla kan delta på likvärdiga villkor. Alla ska vi kunna vara fullt delaktiga, och det ska vara jämlikhet mellan män och kvinnor, flickor och pojkar. Hur ser det då ut och hur går det? Jag vill först säga att regeringens skrivelse är den andra uppföljningen av den nationella handlingsplanen för handikappolitiken. Planen antogs år 2000. Den senaste uppföljningen var år 2002. Jag vill också nämna att skrivelsen som dokument är just en uppföljning, en redovisning, och inte primärt ett förslagsdokument. Det gör att i alla fall jag tycker att det ibland blir lite obalans. Det är en redovisning av vad som har skett, och motioner och reservationer är oftast väldigt framtidsinriktade. Jag lastar inte någon för det. Jag kan bara säga att de här dokumenten inte riktigt går ihop ibland. Nu är det på det sättet, och vi hanterar dem utifrån det. Jag sade 2002, när vi hade debatten om uppföljningen av handlingsplanens genomförande, att det görs mycket och att det finns mycket kvar att göra. Jag skulle kunna uttrycka det på samma sätt i dag. Vi är inte på något sätt i mål. Men jag kan säga att det var ett bättre läge 2002 än det var år 2000, och det är ett betydligt bättre läge nu, 2006, än det var 2002. Och så ska det självklart vara. Hade det inte varit på det sättet hade det funnits skäl att vara riktigt bekymrad. Som jag nämnde tidigare ligger betoningen i planen på att identifiera och undanröja hinder för att det fullvärdiga medborgarskapet ska vara möjligt för alla. Planen spänner över alla samhällsområden, och det visar också att handikappolitik, att kunna genomföra full delaktighet, är ett sektorsövergripande arbete inom alla politikområden. Genom handlingsplanen för handikappolitiken förändrades också den politiska inriktningen och blev mer åtgärdsinriktad, och en struktur infördes för det handikappolitiska arbetet. Bland annat har, som vi tidigare har hört, sektorsmyndigheter utsetts. Även om det inte på något sätt är färdigt och det inte har gjorts tillräckligt får vi nog påstå att det har varit ett framgångsrikt sätt att arbeta, därför att det har blivit tydligt vem det är som har ansvar och som sett till att faktiskt göra någonting. Generellt sett kan man säga att det går framåt, men det går för sakta. För att målen ska nås behöver det ske förbättringar snabbare inom flera samhällsområden. Fru talman! I handlingsplanen finns det två tydliga mål för tillgängligheten som bör vara uppfyllda till och med år 2010, dels att kollektivtrafiken bör vara tillgänglig, dels att enkelt avhjälpta hinder i lokaler och på allmänna platser bör vara avlägsnade. Det har skett viktiga förändringar inom kollektivtrafiken, stora insatser görs och stora insatser är planerade. Men det behövs ytterligare en nationell kraftsamling om målet ska nås, och arbete ska utföras med att ta fram ett prioriterat trafiknät för att möjliggöra måluppfyllelsen. När det gäller enkelt avhjälpta hinder visar Boverkets rapporter att tillgänglighetsfrågorna har fått ökat genomslag hos kommuner och fastighetsägare, men för att nå målen behövs ytterligare insatser. Vi kan också läsa i uppföljningen av planen att Boverket har fått ytterligare uppdrag för att närma sig och uppfylla målet, och länsstyrelsen har också fått i uppdrag att skärpa tillsynen. Efter samtal med till exempel många kommuner och även fastighetsägare kan man konstatera att hade länsstyrelserna i vissa fall agerat kraftfullare hade åtgärder kunnat vidtas utan varken alltför stora kostnader eller alltför stora organisatoriska förändringar. Det är också ett förändrat arbetssätt som kan bli verklighet på ganska kort tid, framför allt innan det är för sent i beslutsprocessen och det är färdigbyggt. Som jag sade finns det en hel del att göra, och det finns också en del som man kan vara riktigt bekymrad över. Det är naturligtvis helt oacceptabelt, som också en del tidigare talare har tagit upp, att fler personer med funktionshinder står utanför arbetsmarknaden än befolkningen genomsnittligt gör. Det har naturligtvis en del historiska förklaringar, bland annat att vi på senare tid sett ett betydligt kärvare klimat på arbetsplatserna. Regeringen har för att förbättra på detta område också vidtagit olika åtgärder och fattat olika beslut. Arbetslinjen är grunden i svensk arbetsmarknadspolitik och att öka sysselsättningen är ett av våra viktigaste mål. Dem måste vi också ägna stor kraft och satsa resurser på. Oberoende av om man har ett funktionshinder eller ej har man både en rättighet och en skyldighet att bidra till samhällets utveckling, bland annat genom arbete. För att öka dessa möjligheter har vi numera en lag om förbud mot diskriminering på arbetsmarknaden. I budgeten för år 2006 har förbättringar också gjorts vad gäller lönebidragsanställningar, bland annat en höjning av beloppsgränsen, som vi också har hört tidigare. Nu är det så att insatser på arbetsmarknadspolitikens område inte enskilt kan lösa problemen och göra det lättare för personer med funktionshinder. Det handlar om attitydbearbetning. Det handlar om att använda en del av de resurser som redan är möjliga att ta del av, till exempel hjälpmedel i arbetslivet. Det handlar om att öka kunskapen hos arbetsgivarna om detta. Utbildningssektorn är också ett viktigt område. Här kan göras ytterligare satsningar. Regeringen avser också att kartlägga och analysera de insatser som samhället erbjuder för att se vilka åtgärder som behövs och även komma med förslag på området för att underlätta ytterligare. Även om antalet högskolestudenter med funktionshinder är lägre än för befolkningen i genomsnitt finns det ett litet glädjeämne. Om man jämför bara några få år tillbaka i tiden har det faktiskt skett en dryg fyrdubbling av antalet studenter med någon form av funktionshinder i högskolan. Det är till exempel så att vi har en lagstiftning som innebär likabehandling av studenter vid högskolan. Det finns också mer resurser i dag i högskolan för studiehjälp på olika sätt. Det är också så att de pengar som vi har tillfört skolväsendet faktiskt i högre utsträckning går till specialpedagogiska insatser. Det visar också att de satsningar vi har gjort har fått avsedd effekt på de områden som vi önskar. En ny lag om förbud mot diskriminering i skolan har också trätt i kraft nyligen, i april i år. Jag skulle också vilja ta upp en rad exempel på tydliga förbättringar och satsningar som har gjorts. Det gäller både generella åtgärder och individuella stödinsatser. Anslagen till bilstöd har ökats kraftigt. Det finns således pengar för att tillgodose behovet av att handikappanpassa fordon. Det är en tydlig förbättring och en tydlig trygghet för dem som behöver till exempel anpassning av sin bil. Detta var inte möjligt för några år sedan. Verksamheten med personliga ombud har utvecklats, vilket betyder att vardagslivet för många personer med psykiska funktionshinder har förbättrats. Det är också pengar som vi inte hade möjlighet att avsätta från statsbudgeten för bara ett par år sedan. Vi har fått ökade medel till hälso- och sjukvården och en vårdgaranti som har ökat tillgängligheten till vård och behandling - också någonting som innebär förbättringar för personer med funktionshinder eftersom dessa i större utsträckning än befolkningen i genomsnitt har behov av viss typ av sjukvård. Vi har fattat beslut om rikssjukvård och organiseringen av sådan som bättre garanterar tillgång till specialistsjukvård, bland annat för sällsynta diagnoser, vilket också är en trygghet just för personer med sällsynta diagnoser. Tidigare har vi inte med säkerhet kunnat säga att landstingen har fullgjort sina åtaganden om samarbete, och därigenom har ibland kompetensen splittrats på vissa områden. Det avsätts också sex gånger så många miljarder, tror jag, för medel till personlig assistans. Vi har 20-40 % högre insatsfrekvens när det gäller antalet personer och antalet timmar för personlig assistent och insatser enligt LSS. Tiotusentals fler personer får i dag insatser i form av hjälp i sin vardag och kan därigenom leva ett mer fullvärdigt liv som alla vi andra kan göra. Detta är pengar som vi har avsatt under en tid då det har varit besvärlig ekonomi. Sammanfattningsvis finns det naturligtvis oro på flera områden för genomförandet av handlingsplanen för handikappolitiken. Det är en gigantisk utmaning som kräver allas medverkan. Det är en rörelse. Jag vet att jag i den förra debatten sade att ju mer framgångsrika vi blir i att putta alla andra framför oss, desto bättre kommer det att gå. Jag upplever att vi nu har flera framför oss som vi faktiskt inte behöver putta framför oss utan som faktiskt går självmant i rätt riktning. Jag kan se många positiva utfall för de kommande åren - såklart genom flera av de förbättringar som gjorts och som jag beskrivit, vilka gjort att vi höjt den generella basen för samhället i stort men också för individen. Den viktigaste orsaken till att jag känner mig mer hoppfull än orolig för genomförandet är dock att det på många områden och inom många myndigheter faktiskt sker ett arbete som är strukturerat för att vara både långsiktigt och hållbart. Det är fler människor i dag som förstår vad handikapperspektivet innebär. Det är fler som inser att tillgänglighet handlar om mänskliga rättigheter. Det är fler som arbetar med själva genomförandet för att uppnå målen. Den ökade kunskapen och medvetenheten gör också att det händer mer saker konkret i kommuner, hos privata näringsidkare och så vidare, även om det naturligtvis i vissa lägen går för sakta. Jag skulle också mycket kort - jag ser att mina kamrater i utskottet börjar resa sig, så jag får väl anledning att återkomma till vissa reservationer - vilja säga att det finns en rätt bred flora av reservationer. Ändå är det inte så att det inte finns en samsyn mellan alla partier och alla människor om vilken väg vi vill gå. Vi socialdemokrater har dock tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet valt ett sätt att arbeta på där vi bedömer att vi också måste ha ekonomiska förutsättningar för att kunna genomföra och tro att vi ska kunna genomföra detta. Annars gynnar det inte samhället i stort och framför allt inte personer med funktionshinder. Men jag får som sagt kommentera detta mer i detalj senare, skulle jag förmoda. Till sist vill jag säga att de grundläggande förutsättningarna för genomförande av handlingsplanen och därigenom ett tillgängligt samhälle är ett starkt välfärdssamhälle - att det går bra för Sverige, att vi har en stark ekonomi och framför allt att vi är beredda att avsätta medel för detta. Jag brukar säga att det eleganta är inte att påvisa behoven. Det eleganta är inte att skriva reservationer där vi anger vilken väg vi vill gå. Det eleganta är att solidariskt vara beredd att betala för det. Där kan jag se att vi har vissa skillnader mellan de olika partierna. Ett samhälle som bygger på en gemensam finansiering genom skatter, där vi fördelar både risker och möjligheter, där vi får efter behov och bidrar efter förmåga - det tror jag är en väldigt god grund för att vi ska kunna anta alla de utmaningar som finns för att vi ska nå målen till år 2010. Jag ska också innan jag lämnar talarstolen rikta ett tack till Kerstin Heinemann. Vi har jobbat tillsammans i många år i utskottet och har också haft en del debatter eftersom vi har samma område. Jag tackar för ett gott samarbete. Vi har oftast haft en god gemenskap även utanför plenisalen. Jag tackar också för det goda ledarskapet från talmansstolen. Allra sist, fru talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet SoU24 innevarande riksdagsår och avslag på samtliga reservationer.

Anne Marie Brodén (M)

Anf. 133 Anne Marie Brodén (M)

Fru talman! Catherine Persson säger på slutet att det eleganta inte är att beskriva behoven. Jag funderar lite grann på vad man egentligen gör om inte just beskriva, beskriva och åter beskriva. Catherine Persson säger också att hon inte är nöjd, att det finns mycket att göra men att det ändå är ganska bra. Jag tycker inte riktigt att jag delar den uppfattningen, och det vore kanske konstigt om jag gjorde det. Det finns dock många andra som delar den borgerliga alliansens uppfattning och förslag om att det behöver ske mer och framför allt att det behöver gå snabbare. I mitt anförande hänvisade jag till vad Anders Milton skriver. Trots flera utredningar, pekar han på i sin analys, har personer med psykiska funktionshinder svårt att få möjlighet till rehabilitering och arbete. Men, avslutar han med att säga, det har inte skett några genomgripande åtgärder. Då är min fråga: Varför går ni inte med på det yrkande vi har i alliansen om att daglig sysselsättning även ska gälla personer med psykiska funktionshinder? Då skulle vi äntligen få en ordentlig åtgärd som gav effekt.

Catherine Persson (S)

Anf. 134 Catherine Persson (S)

Fru talman! Först vill jag säga att det naturligtvis finns ytterligare behov när det gäller situationen för personer med psykiska funktionshinder. Jag kan också konstatera att Anne Marie Brodén väljer att citera Anders Milton. Glädjande nog är det ju han själv som är utredare på området, och han har alla möjligheter att väldigt tydligt visa för regeringen, när han lämnar sitt betänkande i november, på vilket sätt han anser att vi bäst ska tillmötesgå de behov han ser och också på vilket sätt man lämpligtvis kan finansiera det. Sedan blir det naturligtvis upp till regering och riksdag att ta ställning till de förslagen då. Jag ser också de reservationer som borgarna skriver. Jag ser också förslagen om rätt till daglig sysselsättning. Möjligen blir det upp till regeringen att bedöma det i direktivskrivandet, men det kan finnas skäl att se detta som en del i översynen av LSS. Det är tredje personkretsen som i dag står utanför. Jag kan dock också konstatera att det inte är alldeles tydligt att det finns pengar avsatta för de reservationer som borgarna skriver, till exempel om den dagliga sysselsättningen. Ni har en hel rad av förslag i reservationerna som det inte finns pengar till. Jag skulle apropå detta med pengar vilja fråga om hjälpmedelsgarantin, för det handlar också om personer med funktionshinder: Tycker Moderaterna och Anne Marie Brodén att det är rimligt att lura människor genom att säga att man vill införa en hjälpmedelsgaranti och sedan inte ha några pengar till det?

Anne Marie Brodén (M)

Anf. 135 Anne Marie Brodén (M)

Fru talman! Jag tackar för svaret. Det innebär att det fortfarande kanske finns möjlighet att få med detta med daglig sysselsättning. Jag är inte så orolig som Catherine Persson för att det inte finns pengar. Vi har 25 miljarder mer än regeringen till kommuner och landsting, skolan, rättsväsendet och så vidare - jag kan fortsätta att räkna upp en hel del satsningar som vi gör. Vi har precis i dagarna fått klart för oss, och även i dag vid statsministerns frågestund, att vi har höga skatter i Sverige och att vi kanske får räkna med ytterligare skattehöjningar. Jag är övertygad om att många av våra förslag, inte minst det om finansiell samordning, kommer att frigöra ytterligare pengar för bland annat det viktiga område som handlar om handikappolitiken. Eftersom Catherine Persson nämnde LSS och direktiven måste jag passa på att fråga: Varför händer det så lite? Det kritiseras nu av ett enigt utskott. Jag har i dagarna förstått att det pågått förhandlingar, och kanske får vi äntligen se något, men det gjordes ett tillkännagivande redan i oktober och beslut fattades i riksdagen om att det måste komma ett tilläggsdirektiv för att titta på finansieringen av LSS. Det andra gäller den utredning som Catherine Persson själv jobbat med, nämligen hjälpmedelsfrågan som jag tog upp i mitt anförande. Varför händer det så lite? Är det rimligt att det kostar mellan 0 och 15 000 kr i de olika landstingen i Sverige för att få en hörapparat? Vi måste väl ändå kunna vara överens om att det går alldeles för långsamt. Innan min repliktid tar slut vill jag, liksom många andra, rikta ett stort tack till Kerstin samt även till övriga kolleger. Jag vill också passa på att tacka Catherine, för jag får väl ingen ytterligare replik, fru talman. Det är viktigt och roligt att ha så många kolleger som gärna debatterar det intressanta område som rör handikappfrågor. Jag vill även rikta ett stort tack till kansliet för det goda arbete som görs där.

Catherine Persson (S)

Anf. 136 Catherine Persson (S)

Fru talman! Jag ska först svara på frågan om direktiven om LSS. Jag tror att det är väl känt för oss alla här, och även för många andra, att LSS på många sätt är en väldigt bra lag eftersom den ger stora möjligheter och rättigheter till personer med funktionshinder. Men den är också rätt så komplicerad, och det finns många som vill vara med och förändra i den både åt det ena och det andra hållet, upp och ned och fram och bak. Vad jag förstår är det mycket angeläget för regeringen att försöka få så god kvalitet som möjligt i direktiven så att det ska kunna finnas en samsyn om vad det är man faktiskt ska utreda. Jag har suttit med i ganska många utredningar där vi ägnat mycket tid åt att försöka tolka direktiv och även "bråkat om" vad vi skulle utreda. Också jag kan tycka att det tagit lång tid. Jag har påtalat det för mina partivänner i Socialdepartementet, men jag har respekt för att de vill ha god kvalitet i direktiven. Det är ett av skälen till att det tagit ganska lång tid. När det gäller hjälpmedelsfrågan är det inte rimligt att det i somliga landsting inte kostar någonting att få ett hjälpmedel medan det i andra kostar 15 000 kr. Det är anledningen till att jag för egen del lade fram förslag till landstingen som skulle innebära ett annat sätt att hantera hjälpmedelsfrågorna. Det som är glädjande är att landstingen i dag fått upp ögonen för att det finns stora skillnader, och de arbetar aktivt med en harmonisering av avgifterna på frivillig väg. Om inte det är lyckosamt förutsätter jag - det har vi också skrivit i betänkandet - att regeringen behandlar och bearbetar de förslag som finns, vilket redan skett, och även återkommer med förslag. Sedan vill jag bara säga att det inte är trovärdigt att säga att det finns mycket pengar. Anne Marie Brodén sade tidigare att personer med funktionshinder ofta behöver mer sjukvård. Ja, men vem skulle det drabba om man genomförde de förslag som finns? Ni föreslår ökade kostnader för läkemedel, läkarintyg från första sjukdagen och, tillsammans med Kristdemokraterna, ytterligare karensdagar. Det är inte trovärdigt. Det skulle naturligtvis drabba dem som allra mest behöver sjukvården, och en mängd resurser skulle gå till spillo.

Kerstin Heinemann (Fp)

Anf. 137 Kerstin Heinemann (Fp)

Fru talman! Jag vill först tacka för de vänliga orden och vill även passa på att tacka alla andra som sagt vänliga ord till mig i dag. Catherine Persson nämnde att det var lite obalans i betänkandet vad gäller våra förslag. Jag vill påminna Catherine om att jag, när vi hade den här diskussionen i socialutskottet, befarade att de viktiga frågor som vi motionerat om bara skulle försvinna från socialutskottet under de sista åren av mandatperioden. Vi blev då försäkrade om att även ifall vi kom tillbaka med våra förslag så skulle de bli seriöst behandlade. Därför har det blivit ett sådant här betänkande. Som jag sade i mitt anförande tycker även jag att det är lite olyckligt. Jag hörde av Catherine Perssons huvudanförande att det finns en viss oro hos henne för att vi inte ska nå de mål som är uppställda i handlingsplanen vad gäller att avhjälpa de enkla hindren. Jag tog upp kollektivtrafiken, och som ett exempel kan jag nämna ett tåg som delvis går mellan Stockholm och Västerås. Det är en dubbeldäckare, det är nytt, och det ska köpas in fler sådana. Det är inte alldeles enkelt för en funktionshindrad att ta sig ombord. Det går, men det är trångt. Och är det så att den funktionshindrade skulle vilja åka första klass måste han eller hon ta sig uppför en trappa. Det finns alltså mycket som återstår att göra, och därför är jag oroad. Förra gången vi debatterade detta frågade jag Catherine: Kommer det att klaras av? Är det inte dags att göra som Folkpartiet förslår och tillsätta lite medel så att vi får i gång det arbetet?

Catherine Persson (S)

Anf. 138 Catherine Persson (S)

Fru talman! Först skulle jag vilja säga att ibland får man beröm för att man är orolig och ibland får man kritik för att man är det. Jag vet inte vilket det var nu, men jag skulle vilja påstå att oro ibland också handlar om viss realism. Som jag sade tidigare är det en stor rörelse som ska i gång, och jag har också åkt de tågen och noterat detsamma. Det är naturligtvis så att det brister i kunskapen i vissa avseenden. Det tar tid så klart. Stimulanspengar eller inte? För mig är det viktigt att säga att det är ansvars- och finansieringsprincipen som ska gälla. Om den inte gäller utan varje sektor betalar för det som den är ansvarig för finns det risk för att vi hamnar i en situation som kan medföra att man lutar sig tillbaka och tror att det är någon annan som ska ta ansvar. Det vill jag inte att vi hamnar i. Kan det då finnas skäl att stoppa in stimulanspengar? Det är sådant som alltid måste avvägas. På det sätt som budgeten sett ut har vår bedömning varit att vi inte varit beredda att sänka förtidspensionerna, att sänka a-kassan, att sänka sjukpenningen, att införa extra karensdagar och så vidare för att kunna göra vissa satsningar på en del andra konton. Jag ser att även Folkpartiet successivt år för år minskat sina satsningar i de olika tabellerna. Om jag bara ska nämna en reservation kan jag ta den där Folkpartiet föreslår en hjälpmedelsgaranti men inte har avsatt en enda krona för detta. Vad tänker Kerstin Heinemann säga till de personerna?

Kerstin Heinemann (Fp)

Anf. 139 Kerstin Heinemann (Fp)

Fru talman! En viss realism ska man naturligtvis ha, men man skulle kanske satt lite bättre fart från början. Det har ju varit en väldigt långsam start. Catherine Persson säger att det beror på att man inte haft kunskap. Då kanske det hade varit angeläget att man haft en rivstart och verkligen sett till att nå målen. Jag tror att varken Catherine Persson eller jag tror att vi till 2010 kommer att uppnå de mål som finns i handlingsplanen. Det tycker jag är ett stort misslyckande. När det gäller finansieringen har vi pengar i vår budget för detta. Vi har hela tiden tillskjutit mer medel, speciellt till funktionshindersidan, och det kommer vi att fortsätta att göra. Catherine Persson tog i sitt anförande upp att vi inte skulle vara beredda att betala för detta och att vi var på väg bort från den gemensamma solidariska finansieringen. Jag kan bara tala för Folkpartiets del, och det finns inga som helst tvivel om att vi står kvar vid detta. När det gäller sådana viktiga saker där människor behöver stöd i olika situationer ställer vi upp på att vi gemensamt finansierar det och ser till att de hinder som finns undanröjs. Vi kommer att se till att vi har pengar i vår budget till det. Vi är för ett starkt välfärdssamhälle, men vi är också för att man satsar på näringslivet och på arbetsmarknaden. Det är viktigt att vi får fart på den delen så att även de funktionshindrade har en chans att komma in på arbetsmarknaden och inte bara vara hänvisade till olika åtgärder.

Catherine Persson (S)

Anf. 140 Catherine Persson (S)

Fru talman! Det gäller att vi inte säger att vi inte kommer att nå målen och därför kan lägga oss ned och tro att det inte ska funka. Regeringen har sagt att man är beredd att tillskjuta resurser för åtgärder för att snabba upp processen på vissa områden. Vi styr inte att Sveriges nio miljoner invånare går i takt i samma riktning. Jag minns när vi debatterade tandvård. Då sade den folkpartisten, när jag frågade honom om han hade pengar till tandvården, att han hade pengar till tandvården. Han hävdade länge att han hade pengar till tandvården. Mot slutet bad han om ursäkt för att han hade missat att han inte hade några pengar. Men han sade i ett tidigare replikskifte att om de bara fick makten skulle de se till att det fanns pengar. Det håller inte. Vi har sett förut när borgarna har gjort försök att genomföra sin politik. De lovar, men har inte pengar. Jag kan säga att det inte finns pengar till de reservationer som Folkpartiet står bakom. Ni har inte pengar. Ni har olika förslag. Centern har ett förslag. Moderaterna har ett förslag, och om jag minns rätt finns det inga pengar från kd och från Folkpartiet, till exempel till lönebidrag där ni har en gemensam reservation. Det finns över huvud taget inga pengar till hjälpmedelsgarantin. Moderaterna gör en konstig konstruktion där man slår . (TREDJE VICE TALMANNEN: Det här replikskiftet gäller Folkpartiet.) Förlåt. Ett annat borgerligt parti gör en konstruktion där man slår ihop tre konton och samtidigt hittar på något annat. Det blir 18 miljoner över. Det blir naturligtvis ingen hjälpmedelsgaranti av det. Det partiet hade 18 miljoner, och ni har inga pengar alls. Sedan var det frågan hur motionerna har behandlats. Den debatten skulle vi ha haft tidigare i dag när riksdagens arbetsformer diskuterades - Riksdagen i en ny tid . Vi var faktiskt överens i utskottet om att vi inte var nöjda med behandlingen, men det rår vi inte över just nu.

Lars-Ivar Ericson (C)

Anf. 141 Lars-Ivar Ericson (C)

Fru talman! Vi fick ett brev i förra veckan. Jag antar att brevet också kom till Catherine Persson. Det var från de hörselskadade. Det finns 600 000 hörselskadade i Sverige, och de vädjar om att vi ska ta hänsyn till att de behöver fler textremsor och fler textade program på tv. Tyvärr blev inte beslutet så i morse under voteringen. Jag skulle vilja tala om de döva - de som inte hör alls. Det är en skriande brist på dövtolkar. Jag hörde talas om en föräldraträff där det inte gick att få dövtolk på kvällen eftersom de jobbar bara på dagen. Jag hörde talas om en begravning där det fanns dövtolk under själva gudstjänsten men inte under minnesstunden. Jag har många gånger påtalat detta för ansvarig minister Berit Andnor. Hon säger ungefär: Det kommer att ordna sig i Sverige. Jag tycker inte att det är ett bra svar. Jag skulle vilja höra Catherine Perssons syn på hur vi ska få en bättre tillgänglighet för de döva och de synskadade. Tre fjärdedelar av de synskadade i Sverige är beroende av anhörigas insatser. Bara en fjärdedel får hjälp av kommunen. Vi talade också om kommunikationer. Det finns något som heter riksfärdtjänst. Det innebär att en person som är rullstolsburen och ska åka över fem mil eller utanför Skåne är beroende av något som inte sällan fungerar ganska dåligt. Det är långa väntetider och lång tid för förbeställning. Jag undrar om Catherine Persson har några idéer om hur man skulle kunna förbättra tillgängligheten i riksfärdtjänsten.

Catherine Persson (S)

Anf. 142 Catherine Persson (S)

Fru talman! Det finns en nyligen avlämnad utredning om tolktjänst. En del av de frågor som nyss berördes tas upp i utredningen. Jag kan inte i detalj alla frågor som tas upp, men jag vet att det är frågor som det har resonerats om under en längre tid och det är också bakgrunden till att utredningen tillsattes. Det handlar också om att förändra tilldelningen, det vill säga på vilket sätt vi fördelar tolkanslagen i landet. Jag tänker inte föregå behandlingen. Jag vet att frågan bereds i Regeringskansliet. Utredningen har nyligen avlämnats. För mig är det alldeles orimligt att man inte kan få tolk på kvällen, under helgen eller när man behöver det. Det är för mig självklart. Jag utgår från att man när man ska lägga fram förslag med anledning av utredningen också beaktar de problem som vi nyss hörde. När det gäller kommunikationerna måste jag säga att jag missade frågan. Du får gärna upprepa den. (LARS-IVAR ERICSON (c): Det handlade om hur man ska få en bättre och mer tillgänglig riksfärdtjänst.) Riksfärdtjänsten och färdtjänsten är ett komplement till de allmänna kommunikationerna. Huvudspåret måste vara att vi faktiskt når målen och lägger fram så mycket resurser, insatser, tid och pengar som vi kan för att göra de allmänna kommunikationerna mer tillgängliga. Det gäller tåg, buss och flyg. Vi kan se att det händer oerhört mycket på området, till exempel digitala skyltar och talutrop på busshållplatser som inte existerade för två tre år sedan. Ju mer framgångsrika vi är när det gäller kollektivtrafiken, ju mindre behov finns det av färdtjänst och riksfärdtjänst. En del människor kommer aldrig eller nästan aldrig att kunna åka i den kommunala trafiken i övrigt beroende på olika funktionshinder och omständigheter. Då måste vi naturligtvis ha en fungerande riksfärdtjänst och färdtjänst. Vi har nyligen fattat beslut om komplettering av försöksverksamhet till färdtjänst. Jag kan samtidigt också konstatera att i trafikutskottet har flera av de borgerliga partierna sagt att de vill ha en annan situation för riksfärdtjänsten men inte heller där anvisat andra förslag eller pengar. Det är alltså en vanlig situation.

Lars-Ivar Ericson (C)

Anf. 143 Lars-Ivar Ericson (C)

Fru talman! Vi antar då att kommunikationerna fungerar någorlunda och en person med funktionshinder har åkt på semester och närmar sig resmålet. Vad händer då? Jo, där finns det ofta tillgänglighetsproblem. Ett sådant exempel är våra museer. DHR gjorde en inventering och undersökte 64 museer. 27 av dem var helt eller näst intill otillgängliga för rullstolsburna. På 45 av dem var toaletten inte godkänd. Regeringen och stödpartierna lägger ned åtskilliga miljoner på fri entré för Stockholmsmuseerna. Tycker inte Catherine Persson att det vore bättre att lägga en del av pengarna på att öka tillgängligheten på landets museer? Jag antar att både Catherine Persson, jag och andra skåningar gärna tar en tur till vårt grannland Danmark. Det gör också våra vänner med olika funktionshinder. Då möter de en helt annan attityd än i Sverige. Danmark satsar på att underlätta för turister med funktionshinder. I Danmark finns mer än 1 600 handikappcertifierade besöksmål att välja på. I Sverige är det lite fler än 100. Jag har förgäves försökt att övertyga turistminister Ulrica Messing om att Sverige borde ta fler initiativ när det gäller turism och tillgänglighet. Tycker inte Catherine Persson att vi har en del att lära av just Danmark? Är inte turism för funktionshindrade en viktig fråga att driva?

Catherine Persson (S)

Anf. 144 Catherine Persson (S)

Fru talman! När det gäller museer kan jag konstatera att regeringen har utfärdat skarpa regleringsbrev i fråga om tillgängligheten på olika statliga myndigheter och begivenheter. Jag utgår från att man följer sina regleringsbrev och faktiskt ser till att ordna - i den mån man har förutsättningar för det - en så hög tillgänglighet som möjligt. Sedan var det frågan om turister med funktionshinder. Det finns bara ett svar på frågan, nämligen att det är självklart att man även om man har ett funktionshinder ska kunna besöka olika turistattraktioner. Jag kan därför med glädje säga att jag ser allt oftare olika kommuner och turistråd som har insett att det är ganska många medborgare som har funktionshinder. Antalet äldre ökar, och det innebär också att fler personer får funktionshinder. Det vi får möjligen hjälpa varandra med är att antalet äldre ökar. Det som brukar vara bra för äldre och barn brukar också vara bra för personer med funktionshinder i åldrarna mittemellan. Här ser jag med tillförsikt att mycket är på gång.

Catherine Persson (S)

Anf. 144 Catherine Persson (S)

Lars-Ivar Ericson (C)

Anf. 145 Lars-Ivar Ericson (C)

Fru talman! På min fråga i mitt anförande om målen för handikapplanen kommer att nås 2010 redovisar Catherine Persson oro, som vi har hört tidigare här, om vi ska nå målen eller inte. Jag tycker att det låter lite grann som vid den förra avstämningen. Den goda viljan förelåg då också och vi hade gjort framsteg. Nu har vi också gjort framsteg, och vi hoppas och tror att målen ska nås 2010. Jag håller med om att en del positivt har hänt, som jag också sade i mitt anförande. Jag skulle kunna sträcka mig så långt som att säga att jag uttrycker förståelse för att allt inte uppnås. Oavsett regim de kommande fyra åren är det mycket tveksamt om målen kan nås. Jag har ju en mycket begränsad överblick - jag har ingen analysapparat till mitt förfogande som kan stämma av åt mig och säga hur det kommer att gå. Men eftersom sex år har gått och vi inte har nått längre än vi har gjort, enligt den skrivelse vi nu har fått, begriper jag att det rimligen är fysiskt utomordentligt svårt att under de återstående fyra åren trycka in allt det som borde ske för att vi skulle kunna säga att målen nås 2010. Det jag tycker är uttalat provocerande i den här debatten är att det inte går att få ansvarig minister eller någon annan representant för vänstersidan som är ansvarig att uttala klart att vi 2006 befinner oss i en sådan situation att målen inte nås, att vi därför tvingas ta en massa nya tag där vi reviderar målen eller kommer att ta sådana tag att målen faktiskt nås 2010. Det går inte att få ett klart besked. Det är ni som sitter på hela den apparat som gör denna avstämning möjlig, men det går inte att få ett besked av er. Går det att få det i dag?

Ulrik Lindgren (Kd)

Anf. 145 Ulrik Lindgren (Kd)

Catherine Persson (S)

Anf. 146 Catherine Persson (S)

Fru talman! Vi ska inte revidera målen, enligt min bedömning. Det är klart att vi måste ha ambitionen och målsättningen att vi ska ha ett tillgängligt samhälle. Vi har två tydliga mål för 2010, och det är att kollektivtrafiken bör vara tillgänglig och att de enkelt avhjälpta hindren bör vara avhjälpta. Frågan är då från Ulrik Lindgren: Kommer det att bli så? Jag tror inte att någon kan svara varken ja eller nej på den frågan. Det spelar ingen roll om man låter 10, 500 eller 10 000 personer svara, eller vilken utredningsapparat man än har till sitt förfogande, därför att en del omständigheter kommer inte att vara kända. Det som däremot underlättar, som gör att jag känner tillförsikt och som gör att jag fortsätter att hävda att vi inte ska revidera målen, är att regeringen har givit ytterligare uppdrag till Boverket, som jag berörde tidigare. Man har gett ytterligare uppdrag till länsstyrelsen till exempel när det gäller tillsyn. Man har gett ytterligare uppdrag till Vägverket och till Banverket. På eget initiativ från de olika myndigheterna har Skolverket och en massa av de myndigheter som har ansvar på området fått och tagit ett ytterligare ansvar. När det gäller de första sex åren, om jag får uttrycka det så, är det möjligen så att en del av myndigheterna missbedömde vad man hade att göra och i dag är mer varse vilka utmaningar det faktiskt är. Det som är bidragande, men inte ytterst avgörande, är att vi har ett ekonomiskt gott läge. Jag är övertygad om att vi har betydligt större möjligheter att nå målet med en fortsatt socialdemokratisk regering, därför att vi är inte beredda att underminera statens finanser, vilket skulle göra det svårare för Banverket, Skolverket, kommuner och landsting och så vidare att uppnå målen och att avsätta resurser.

Ulrik Lindgren (Kd)

Anf. 147 Ulrik Lindgren (Kd)

Fru talman! När jag då ska försöka bena ut det här är det inte helt lätt: Vad innebär egentligen Catherine Perssons svar? Som jag uppfattar det säger Catherine Persson att hon inte ska revidera målen, men å andra sidan kan ingen svara om målen nås 2010. Att inte revidera målen är helt okej för mig. Rimligen tycker vi alla att vi ska ha kvar dessa mål, särskilt beträffande de två målen kollektivtrafikens tillgänglighet och den fysiska tillgängligheten till offentliga rum och till offentliga lokaler. Men rimligen måste tidsplanen revideras. På detta säger Catherine Persson att ingen kan svara. Men jag kan svara och säga att på de återstående fyra åren kan man fysiskt inte trycka in allt detta som inte har gjorts på sex år. Rimligen borde vänstersidan också kunna säga det ärligt, för att vi som politikerkollektiv inte ska så en gigantisk besvikelse hos hela handikapprörelsen genom att öppet berätta: Nej, vi når inte de här målen redan till 2010. Vi har definitivt kvar målen, men vi kommer inte att komma ända fram till 2010. Jag förstår inte varför vänstermajoriteten inte kan stämma av i tid och ge den signalen till handikapprörelsen i Sverige att vi inte kommer att nå målen 2010. Ekonomiskt gott läge - ja, kanske det. Men även i ett ekonomiskt gott läge fordras det mycket kraftfulla prioriteringar för att det här ska bli möjligt. Beträffande ekonomiskt gott läge är det massor av kommuner som bara har återställt kontona i dag. Många av dem har fortfarande stora skulder. Ekonomiskt gott läge - ja, enligt en del spåherrar kan vi definitivt vara tillbaka i en lågkonjunktur om ett år, nästa sommar. Det sade exempelvis Mats Qviberg häromdagen. Varför kan man inte uttrycka sig i klara besked?

Catherine Persson (S)

Anf. 148 Catherine Persson (S)

Fru talman! Jag skulle vilja säga att Ulrik Lindgren i det här läget bara försöker vara retorisk. Jag har beskrivit att målen står fast. Jag har också sagt att jag ser att det finns en oro för risken att vi inte når målen. Då säger Ulrik Lindgren att det är viktigt att ge den signalen till handikapporganisationerna i Sverige. Jag tror att handikapporganisationerna i Sverige är ganska medvetna om att det är en gigantisk utmaning att nå dessa mål. Men jag säger också att vi är beredda till kraftfulla insatser för att målen ska kunna nås. Det jag inte vill göra, som jag tror skulle få mer förödande konsekvenser, är att ge den signalen till alla dem som ska se till att landet blir tillgängligt, nämligen kommuner, landsting, myndigheter, företag, ideella organisationer och så vidare. Jag vill inte ge dem signalen att vi är beredda att skjuta måluppfyllelsen på framtiden. Då skulle vi också ge dem signalen att det inte är så bråttom, att vi kan luta oss tillbaka därför att vi har ännu mer tid på oss. Jag är övertygad om att vi då skulle tappa ännu mer fart. Ska vi hålla tempot i frågan och visa att det här är ytterst angeläget ska vi inte säga att vi är beredda att sacka och vänta och vänta, utan vi ska jobba på så mycket det bara går och sedan hoppas att vi kommer så långt fram som möjligt. Om det nu är så att det finns brister i ekonomin, ser jag när jag tittar på Kristdemokraternas budget att man tror att man ska få in 3 ½ miljard på andra införselkvoter för alkohol. Hur i hela fridens namn ska 3 ½ miljard komma in på införselkvoter som det skulle ta flera år att ändra i förhållande till EU? Personer med funktionshinder inte är betjänta av den extra karensdagen. Det handlar inte om att komma upp på bussen. Om man får mindre pengar när man får lägre förtidspension, fler karensdagar och ska betala mer läkemedelskostnader och så vidare, vad har man för nytta av att komma på bussen om man inte har råd att betala bussbiljetten? Det måste bli en helhet när det gäller politiken.

Elina Linna (V)

Anf. 149 Elina Linna (V)

Fru talman! Jag vill också börja med att tacka Kerstin Heinemann när det gäller arbetet i socialutskottet. Vi har också suttit i det tvärpolitiska Handikappforum, där jag har haft glädjen att få arbeta tillsammans med Kerstin. Tack! Det finns nog ingen här i salen som inte anser att ett demokratiskt samhälle ska kännetecknas av allas rätt att delta i samhällslivet och debatten. Detta innebär både rättigheter och skyldigheter. I det inkluderar vi att ingen ska ställas utanför på grund av hudfärg, kön, tro, funktionshinder eller ålder. Vi har för att garantera detta en rad lagar, förordningar och till och med FN-stadga. I riksdagen har vi dessutom för sex år sedan antagit en nationell handlingsplan för ett tillgängligt samhälle, i första hand riktat till funktionshindrade. Nu har det, som sagt, gått sex år, och vi kan konstatera att mycket har hänt, men mycket återstår innan målen är uppfyllda. Jag menar att en generell brist som är genomgående är att det går för långsamt, resurser prioriteras inte till detta område och det är lätt att det blir de vackra ordens område. För det har vi alla ett ansvar. Den generella välfärden är en garant för att alla ska vara med. En välfärd som bygger på individualism och privata marknadslösningar ställer obönhörligen de mest utsatta vid sidan av. Solidariteten minskar i takt med att marknaden tar över. Ett sådant samhälle vill vi inte ha. Funktionshindrade är inte en enhetlig grupp. Det är kvinnor och män som av olika skäl och i olika hög grad är beroende av hur samhället utformas så att just ett handikapp inte uppstår. För en del är det så konkret och påtagligt som att kunna ta sig upp på bussar eller ta sig fram här i riksdagens kammare och upp till talarstolen. De sistnämnda hindren kommer förhoppningsvis att vara bortröjda när den nyvalda riksdagen samlas här i höst. I dag är det inte lätt att komma med en rullstol hit upp. Det går inte. För andra handlar det mer om mer abstrakta ting, en svårighet att läsa text, förstå innebörden av en informationsskrift eller ångest över kontakt med andra människor. I mycket hög utsträckning avgörs den funktionshindrades möjligheter att kunna leva sitt liv fullt ut av icke funktionshindrades ibland begränsade förmåga att se människan och möjligheterna. Det gäller inte minst på arbetsmarknaden. Fru talman! Utskottsbetänkandet bygger på regeringens skrivelse Uppföljning av den nationella handlingsplanen för handikappolitiken . I skrivelsen finns det en gedigen kunskapssamling om situationen för personer med funktionshinder. Där finns underlaget för vilka åtgärder som är nödvändiga för att handikapplanens mål ska uppnås. Men, som regeringen konstaterar i skrivelsen, återstår det arbete innan tillgänglighetsmålen nåtts. Det har diskuterats här tidigare ordentligt. Vänsterpartiet har samverkat med regeringen om skrivelsen, men min partikamrat Tasso Stafilidis väckte med anledning av skrivelsen en motion som jag tycker är värd att lyfta fram här i debatten. Funktionshindrade är kvinnor och män. I många situationer, till exempel när det är fråga om sexualitet, barnafödande och föräldraskap, ses funktionshindrade ofta som könlösa. Fortfarande är frågan om funktionshindrades sexualitet tabubelagd i samhället, och inom vården och omsorgen brister det i respekten för funktionshindrades rätt till sin sexualitet. Min partikamrat föreslår i sin motion bland annat att vårdpersonalen ska vidareutbildas om sexualitet och funktionshinder för att motverka att män och kvinnor med funktionshinder utsätts för diskriminering och utanförskap. Fortbildningsinsatser behöver nå ut till sjukvårdens hjälpmedelscentraler så att de bättre kan arbeta med och anpassa sexhjälpmedel för personer med funktionshinder. Ett enigt utskott anser att de frågeställningar rörande funktionshinder och sexualitet som aktualiseras i motionen är mycket viktiga och angelägna. Utskottet anser därför att det är av stor vikt att åtgärder vidtas för att höja kunskapen på detta område hos de personer som inom vården och omsorgen möter män och kvinnor med funktionshinder. Riksförbundet för sexuell upplysning har sedan länge samarbetat med olika handikapporganisationer. Bakgrunden till detta samarbete är att funktionshindrade ofta har svårt att få adekvat sexualmedicinsk rådgivning inom vården. Personalens vidareutbildning och tillgången till sexhjälpmedel är, som bekant, ingenting vi härifrån riksdagen kan bestämma över. Ändå vill utskottet erinra om att landstinget enligt § 3 i hälso- och sjukvårdslagen ska erbjuda bland annat dem som är bosatta inom landstinget hjälpmedel för funktionshindrade. Mig veterligt finns det inget undantag bland hjälpmedel, utan det är behoven som styr. Fru talman! Jag vill passa på att påminna regeringen, som inte finns här men ändå, om socialutskottets tillkännagivande om att se över de 20 första timmarna i LASS, tilläggsdirektiven. Vi i Vänsterpartiet ser också fram emot att det händer något i den här frågan. Det finns ytterligare en fråga som vi förväntar oss att regeringen bereder snarast. Det är att i färdtjänstlagen införa möjligheten att ha ledsagare respektive medresenär. Vänsterpartiet har ett särskilt yttrande i betänkandet. Vi menar att handikappolitiken på ett bättre sätt än vad som i dag är fallet ska omfatta de psykiskt funktionshindrade. Vänsterpartiet har, som bekant, föreslagit att det tas fram en nationell handlingsplan för psykiatrin. En annan fråga som jag vill passa på att ta upp är bidragen till handikapporganisationer. Jag är av den bestämda åsikten att nuvarande regelsystem måste omarbetas. En utredning om den statliga folkrörelsepolitiken pågår, men under tiden vi väntar på den utredningen kommer en del handikapporganisationer att försvinna. Jag tar ett exempel. Sverigefinska synskadades förening är Sveriges enda finskspråkiga handikapporganisation. Med sina 800 medlemmar är det så gott som omöjligt för föreningen att kunna nå upp till kraven att organisationen ska finnas i minst tio län. Tidigare har föreningen kunnat få undantag från regeln genom att hänvisa till särskilda skäl, men nu vid årsskiftet drogs bidraget med omedelbar verkan in. Beslutet kan inte heller överklagas. Jag menar att nuvarande regelverk i detta fall strider mot ett minoritetspolitiskt åtagande, inte minst genom den lagstiftning som vi har om nationella minoriteter sedan sex år tillbaka. Nu tvingas Sverigefinska synskadades förening antagligen att lägga ned sin verksamhet. De sju anställda med lönebidrag och en deltidsanställd blir uppsagda, och det värsta av allt är självklart att sverigefinska synskadade förlorar det stöd och den hjälp som de har kunnat få genom att organisera sig i föreningen. Fru talman! Det kommer att behövas mer resurser till handikappolitiken under nästa mandatperiod. Människor med funktionshinder behöver ett väl fungerande försäkringssystem för att kunna få sina behov tillgodosedda. Vänsterpartiet vill förstärka den generella omsorgen. Vi menar att alla ska ha tillgång till den efter behov, inte efter plånbokens storlek. Vänsterpartiet vill satsa långsiktigt på det generella välfärdssystemet så att vi kan leva upp till de fina mål som vi kommit överens om. Här skiljer vi oss från den borgerliga alliansen som planerar att betala sina skattesänkningar genom lägre ersättningsnivåer, till exempel i försäkringssystemen. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Anne Marie Brodén (M)

Anf. 150 Anne Marie Brodén (M)

Fru talman! Först måste jag säga att jag delar Elina Linnas oro över att det lätt blir väldigt många vackra ord och kanske lite mindre handling. Där är vi helt överens. En annan sak som vi är helt överens om gäller den generella välfärden och att vi gemensamt och solidariskt ska finansiera denna typ av verksamhet. Men det står inte i motsättning till de individuella rättigheterna och en hjälpmedelsgaranti, en vårdgaranti eller någonting annat som visar sig ha väldigt goda effekter. Vi har i Halland infört en hjälpmedelsgaranti, och vi har haft en vårdgaranti väldigt länge. Det fungerar väldigt väl. Ändå märker jag ofta att Vänsterpartiet vänder sig mot denna typ av inriktning av politikområden där individen får mer makt och politikerna kanske lite mindre. Jag har en fråga. Enligt den rapport som jag nämnde är nio av tio lekparker i landet inte tillgängliga för barn med funktionshinder. Det måste ju vara något som också Vänsterpartiet bekymrar sig över. En annan rapport som har kommit visar att nio av tio personer som har stöd av LSS inte har något arbete att gå till. Det måste väl också bekymra Vänsterpartiet? Nu är man ju med i regeringsunderlaget och naturligtvis också ansvarig för den politik som bedrivs. Och vi har i dag debatterat att det händer för lite inom handikappområdet. Då är min konkreta fråga: Vad gör Vänsterpartiet för att det ska hända mer?

Elina Linna (V)

Anf. 151 Elina Linna (V)

Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag tror att det kan leda tanken fel om vi i Sverige helt och hållet utgår från förhållanden i Halland och att de skulle gå att överföra till hela Sverige och totalt nio miljoner medborgare som vi har att ta hänsyn till. Att nio av tio lekparker inte är tillgängliga för funktionshindrade tycker jag också är bedrövligt. Det är väl självklart att barn med funktionshinder ska kunna använda lekparker lika lätt som andra barn. Jag kan ge ett mycket skrämmande exempel från min egen hemkommun. Där fanns en lekpark som inte följde bestämmelserna från EU, tror jag att det var i detta fall. Den var inte heller tillgänglig för funktionshindrade. I stället för att göra lekparken tillgänglig för funktionshindrade stängde kommunen lekparken. Det tycker jag är en väldigt dålig politik. Det är självklart att det ska finnas lekparker. Det är också självklart att funktionshindrade ska ha arbeten att gå till. Vi har ingen annan politik när det gäller den frågan. Vi har i budgeten sett till att det ska finnas stöd för att funktionshindrade lättare ska få arbete. Och vi jobbar med detta.

Anne Marie Brodén (M)

Anf. 152 Anne Marie Brodén (M)

Fru talman! Jag förstår att Elina Linna kan känna sig lite störd över att jag lyfter fram Halland som drivs borgerligt och med ett moderatlett landsting och många moderatledda kommuner. Men vi kan titta lite grann på detta och konstatera att man har vunnit pris som bästa handikappkommun, man har vunnit pris för sin handikappolicy, och man har gjort en väldig massa för tillgängligheten. Man har ett kommunikationshus som besöks av människor från hela Sverige just för att man så tydligt har prioriterat handikappområdet. Men det är klart att det kan svida lite grann för Vänsterpartiet. Jag kan förstå det. Men man kan jämföra med USA eller Sydafrika eller något annat land där man har lyft fram frågor om rättighetslagstiftning och diskrimineringslagstiftning och också försökt att få till stånd inte bara ord utan också handling. Vi kan alltså titta på något annat land som är mycket större än Sverige men som ändå har lyckats mycket bättre. Det måste naturligtvis också vara bekymmersamt för er när vi tidigare här har diskuterat de 27 gemensamma reservationerna och de 75 yrkandena från den borgerliga alliansen för att förbättra handikappolitiken och när ni i varje fråga och på varje punkt som handlar om förbättringar säger nej. Och ni säger nej av skälet att det pågår så väldigt mycket arbete. Samtidigt säger Elina Linna här i debatten att det händer för lite. Jag får inte detta att gå ihop. Jag hoppas därför att jag ska få ett lite bättre svar än vad jag har fått så här långt. En fråga är rehabiliteringsområdet. Många av oss har varit inbjudna till olika debatter med handikapporganisationer. Där lyfter man fram just bristen på samverkan mellan olika myndigheter, bristen på finansiell samordning och bristen på rehabiliteringsåtgärder över huvud taget. Ett av våra förslag är just att det ska ske en ökad satsning på forskning om rehabilitering, att det ska tillföras mer pengar till rehabilitering och att det ska ske en ökad satsning just på att få till stånd den enskildes rättigheter att få rehabilitering i tid. Även där får vi nej.

Elina Linna (V)

Anf. 153 Elina Linna (V)

Fru talman! Nu har Anne Marie Brodén inte rätt till någon ytterligare replik. Men jag funderar på om Anne Marie Brodén tycker att det är fel på vår lagstiftning när det gäller handikappolitiken. Anne Marie Brodén var inte med på den resa som vi gjorde till Sydafrika. Det är sant att de har en väldigt bra lagstiftning. Men samtidigt har de väldigt stora svårigheter i verkligheten. Och jag tycker därför inte att det är rättvist att vi här jämför oss med dem. Men lagstiftningen är väldigt bra. När det gäller den borgerliga alliansens 27 reservationer har Catherine Persson tidigare här också väldigt tydligt visat att ni inte har finansiering för alla dessa förslag. Det är sant att vi tycker att många av dessa förslag är bra, och det handlar om sådant som vi också jobbar med att förbättra för människor med funktionshinder. Men det ska finansieras också. Och med de skattesänkningar som den borgerliga alliansen föreslår - vi är inte riktigt säkra på summan, men det handlar om 50 miljarder och uppåt i alla fall - är det väldigt svårt att finansiera alla dessa förslag och få detta att gå ihop.

Ulrik Lindgren (Kd)

Anf. 154 Ulrik Lindgren (Kd)

Fru talman! Tack, Elina Linna, för efterlysningen av regeringens förslag till exempel när det gäller LSS-utredningen. Det var välgörande att få höra den efterlysningen och att vi båda undrar vad regeringen egentligen sysslar med. Frågan är också om Elina Linna delar Catherine Perssons åsikter och bedömningar när det gäller de handikappolitiska målen. Det som vi har hört hittills från regeringspartiet är att målen inte ska revideras och att tidsplanen inte heller ska revideras. Men ingen kan svara på om målen nås. Frågan är om Vänsterpartiet delar sin koalitionspartners bedömning att ingenting ska revideras men att ingen vet om målen kan nås. Om Elina Linna gör samma bedömning är frågan: Vilka initiativ kommer vi att få se i fråga om jättelika nappatag för att detta ska vändas och vi ska få reda på till att börja med var man befinner sig så att man kan ta sig till målet? Och vilka åtgärder och initiativ kommer vi att få se för att det ska vara någon realism i detta att man ska nå dessa mål till 2010? Jag får återkomma när jag har fått svar på detta.

Elina Linna (V)

Anf. 155 Elina Linna (V)

Fru talman! Det var inte lite som Ulrik Lindgren krävde av mig. Det kan verkligen kallas för jättelika nappatag. Men tyvärr kan jag inte bjuda på dessa jättelika nappatag, alltså att jag här skulle presentera de olika åtgärder som en ny regering, som eventuellt Vänsterpartiet finns med i, det vet vi inte, kommer att presentera efter valet. Jag tror för den delen inte heller att Ulrik Lindgren tror att man kan åtgärda allting på en gång. Eller har Ulrik Lindgren eventuellt ett åtgärdspaket med de jättelika nappatag från den borgerliga alliansen som är finansierat och som kan presenteras här och nu från talarstolen, så att man kan nå tillgänglighetsmålen?

Ulrik Lindgren (Kd)

Anf. 156 Ulrik Lindgren (Kd)

Fru talman! Om Elina Linna inte kan visa upp dessa nappatag kvarstår frågan om Elina Linna delar bedömningen att målen inte ska revideras, att tidsplanen inte ska revideras. Man har ingen åtgärd för att på ett trovärdigt sätt visa att målen nås till år 2010. Jag har sagt - och jag har försökt vara ärlig på den punkten - att jag inte tror att de här målen nås till år 2010. Rent fysiskt kan vi inte trycka in alla dessa åtgärder under de återstående fyra åren - detta sagt med tanke på att så pass lite hänt under de sex första åren när det gäller den här planen. Jag förstår inte varför inte också vänstersidan i den här debatten ärligt och öppet kan säga: Nej, det är inte rimligt att tro att vi under de fyra år som återstår kan visa upp detta. Det är egentligen vad Elina Linna säger. Hon har ju inte någon meny av nappatag att visa upp och inte heller sådana initiativ att det på ett trovärdigt sätt kan sägas att målen nås till år 2010. Men hur är det då? Jag undrar om Elina Linna och Vänsterpartiet ska stå kvar vid den socialdemokratiska kulisspolitiken: Målen finns där, och vi ska ha både dem och tidsplanen kvar. Men vi kan inte säga om vi når målen; det är helt omöjligt. En allvarlig sak är att det på ett område som vi tidigare talat om går rakt bakåt. De framsteg som vi talat om och som finns under ett antal avsnitt på det här politikområdet gäller inte arbetsmarknadspolitiken. De funktionshindrades position på arbetsmarknaden har blivit sämre, som beskrivs i utskottsbetänkandet. Det är inte, som vi tidigare hört här, bara så att det nu är fler funktionshindrade som står utanför arbetsmarknaden jämfört med övriga befolkningen. Det har till och med blivit sämre, som det så sant sägs i utskottstexten. Varför kan Elina Linna acceptera att det till och med sätts upp hinder för de funktionshindrade? Jag tänker då på medfinansieringen i sjukförsäkringen. Hur kan ditt parti acceptera att det blir svårare för de funktionshindrade på arbetsmarknaden?

Elina Linna (V)

Anf. 157 Elina Linna (V)

Fru talman! Jag börjar med en sak som jag glömde i mitt förra svar till Ulrik Lindgren. Ulrik tog ju upp detta med tilläggsdirektiven när det gäller LSS och sade att det var förvånande att Vänsterpartiet var månt om att tilläggsdirektiven lämnas. Men vi var pådrivande i socialutskottet när det gällde att ta de här direktiven, så självklart är vi måna om att någonting händer där. När det gäller målen och detta med att revidera tidsplanen och målen tror jag att det skulle framkalla väldigt mycket oro och besvikelse inom handikapporganisationerna om vi på det här stadiet sade att vi är helt säkra på att vi inte kommer att uppnå målen. Som Ulrik Lindgren också mycket väl vet har kommunerna och landstingen i dag mycket bättre ekonomiska förutsättningar än de hade i början av 2000-talet när det gäller att prioritera tillgänglighetsfrågorna. Utan att ha några exakta siffror kan jag säga att jag har en känsla av att det under det senaste året har hänt väldigt mycket i kommuner och landsting när det gäller tillgängligheten. Men det har varit trögt att sätta i gång med det här arbetet. Självklart ska jag beröra också arbetsmarknadspolitiken. Det är bedrövligt att funktionshindrade inte kommer in på arbetsmarknaden, så det är något som vi måste jobba med. Det är allas ansvar!

Jan Lindholm (Mp)

Anf. 158 Jan Lindholm (Mp)

Fru talman! Trots att jag fortfarande känner mig som lite av en nybörjare här i riksdagen har jag en del åsikter om olika handlingar och om handlingarnas roll och funktion. Egentligen är det kanske lite förmätet av mig - jag har förstått att det finns lite olika åsikter - att säga att jag ibland tycker att det är ganska rörigt. Regeringens redovisningar till riksdagen är ett exempel. Jag tycker att regeringens redovisningar egentligen borde läggas till handlingarna utan att man petar i dem från utskottens sida. Alla motioner där frågor tas upp som berör ett ämne som finns med i en sådan här redovisning från regeringen borde, tycker jag, bilda ett separat betänkande i stället för att hanteras som en sorts kommentar och vidareutveckling av regeringens skrivelse. Ibland använder regeringen sina rapporter till riksdagen till att smyga in politik. Självklart ska riksdagen reagera då. Men det tycker jag inte ska ske genom att man petar och ändrar i handlingen på samma sätt som man gör med propositioner. Då är det ju klara och tydliga förslag. Jag menar att det vore bättre att ha ett separat betänkande. Men just i det här fallet tycker jag nog att regeringen i den här handlingen har betett sig på rätt sätt. Det är inte en handling där en ny politik presenteras. Ibland när man lyssnar på debatter kan man tro att Miljöpartiet sitter med i regeringen. Det gör vi inte - inte ännu i alla fall. Därför har vi heller inget ansvar för hur regeringen hanterar de beslut som riksdagen fattar. Självklart bevakar vi och jagar regeringen så gott vi kan - detta för att den ska verkställa de beslut som vi har lyckats driva igenom oavsett om vi gjort det tillsammans med Socialdemokraterna eller med hjälp av några andra partier. Det betyder inte att vi för den skull är ansvariga för hur regeringen genomför saker, det vill säga hur regeringen regerar landet. Vårt ansvar stannar vid att vi medverkar till att beslut kommer till stånd i riksdagen. Fortfarande finns det väldigt mycket att göra inom handikappolitikens område. Miljöpartiets mål är att människor som lever med funktionsbegränsningar i största möjliga mån ska kunna leva och delta i samhället som alla andra utan behov av stöd och hjälp. Vi strävar efter att alla hinder som begränsar den som har någon form av nedsatt funktion ska kunna tas bort. Vi tycker att det är först när detta inte är möjligt att åstadkomma utan en särskild stödinsats som en sådan ska sättas in. Vi hör väldigt tydligt från de funktionshindrade att möjligheten att leva ett självständigt liv har ett väldigt högt värde. Men visst behövs det mer än att man tar bort alla hinder! Föräldrar till barn med funktionshinder anser vi ska erbjudas en kontaktperson som en insats inom området råd och stöd. En sådan kontaktperson skulle kunna samordna och hjälpa till med att alla berörda myndigheter samverkar för barnets och, naturligtvis, familjens bästa. Med ökade kunskaper om vad som är möjligt att åstadkomma ökar också chanserna till ett självständigt liv av hög kvalitet. Vi tycker även att det är självklart att barn med funktionshinder ska ha samma rättigheter och frihet som andra barn när det gäller att välja skola. Alla skolor måste vara tillgängliga, även alla friskolor. Vi tycker att det måste ingå i ambitionerna om tillgänglighet till år 2010. Det är bra att Ulrik Lindgren nämnde sin åsikt, att man även med ett regeringsskifte och med högerkartellen vid styret i Sverige förmodligen inte kommer att nå målen. Jag har samma uppfattning. Jag tror att oavsett regering kommer de mål som vi har satt upp inte att uppnås. Men för den skull vill vi inte revidera målen, utan vi vill flytta fram positionerna och tillsätta resurser därefter. När det gäller funktionshindret elöverkänslighet inser vi att det där är så kostsamt att åtgärda att det inte är rimligt att generellt ha alla skolor i Sverige tillgängliga för människor med funktionshindret elöverkänslighet. I stället föreslår vi att staten tillhandahåller särskilda destinerade medel som kan användas för att elsanera och göra det möjligt för barnet att gå i den skola till vilken barnet självt väljer att förlägga sina studier. Vi anser också att lärarna ska få den utbildning som behövs för att ha större möjligheter att lösa barnens problem och förstå de funktionshindrade så att en bättre undervisningssituation kan ordnas för barnen. Även i de fallen tycker vi att en särskild assistent inte är den bästa lösningen. Vi ser ute i verksamheten i skolor hur undervisningssituationen blir mycket bättre när kompetensen finns hos den ordinarie personalen. Det är alltid så att särlösningar, även med stöd av assistenter, är en sämre lösning än att omgivningen är arrangerad så att man klarar sig på egen hand. Självständighet är alltid den bästa lösningen. Ett av målen i handlingsplanen är En samhällsgemenskap med mångfald som grund. Som en del i arbetet med att nå det målet driver Miljöpartiet kravet på att staten ska rikta särskilda medel till handikapporganisationer så att de ska kunna arbeta med att öka andelen medlemmar med annan etnisk bakgrund än svensk. Där tycker vi att det finns mycket kvar att göra. Den offentliga sektorn ska naturligtvis alltid vara en föregångare. Ulrik Lindgren och jag kommer från samma kommun. Man kan berätta hur problematiskt det kan vara. Vårt rådhus är k-märkt, och jag tror att det tog tre år att brottas med kulturmyndigheterna för att lösa de konflikter som fanns med de kulturbevarande myndigheterna. Det är ett problem när man ska funktionshindersanpassa offentliga byggnader som ofta är flera hundra år gamla, kulturmärkta och för vilka väldigt hårda regler gäller. Det kan vara väldigt knepigt att nå målen, och det tar tid. Ändå tycker vi att den offentliga sektorn ska vara föregångare och att man där på alla nivåer anstränger sig för att öka till exempel andelen anställda med funktionshinder. Då är det särskilt viktigt, tycker vi från Miljöpartiets sida, att man med kraft försöker få funktionshindrade med annan etnisk bakgrund till den offentliga arbetsmarknaden. Det är en grupp som släpar efter inom den offentliga sektorn. Ett annat mål i handlingsplanen heter Full delaktighet. Det förutsätter naturligtvis att man har full frihet att välja bostadsort och även bostad. Därför måste befintliga byggnader som på något sätt har begränsad tillgänglighet åtgärdas. Det är oerhört stora och omfattande insatser som behövs. Det är självklart att nybyggnation inte borde vara tillåten om den har begränsad tillgänglighet, men sådant händer tyvärr fortfarande i dag. Det tycker jag är skandalöst att man måste göra insatser direkt i ett nybyggt hus därför att det inte är tillgängligt. Jag tror att en av våra ministrar brukar formulera sig som så att de flesta av de byggnader som vi ska använda de närmaste hundra åren redan är byggda. Jag har för mig att jag har hört det av någon av våra ministrar. Jag tycker att det är ett jättebra sätt att uttrycka hur oerhört långsiktiga och förutseende vi måste vara när det gäller infrastruktur av alla slag. Att kunna gå på teater, att besöka en fotbollsarena, att kunna sitta på läktaren till en hockeyrink, att kunna välja vilket kafé man ska besöka eller att till exempel tv-programmen är textade är naturligtvis alla exempel på saker som är lika viktiga som, som någon tidigare nämnde, att kunna ta sig in i en vallokal på valdagen. Allt det här behövs, och mycket till, för att man ska nå full delaktighet. En del tekniska lösningar som utgör stöd för en grupp med funktionshinder kan mycket väl bli ett utökat hinder för andra. Det klassiska exemplet, en fråga som jag har brottats med väldigt mycket under många år som ordförande i trafiknämnden hemma i min kommun, är kantstenar för synskadade som de behöver för att orientera sig efter men som de rullstolsburna helst vill avskaffa. Ett betydligt svårare problem är den stora frihet - jag ser det nästan dagligen - som de nya bildmobiltelefonerna inneburit för dem som kommunicerar med teckenspråk. De har inte längre räckvidden hur långt man kan se, utan man kan kommunicera över hela världen. Det är en enorm utveckling, men samtidigt utestänger det väldigt många av dem som har problem med elsmog i vårt samhälle, och den gruppen ökar hela tiden. I de flesta fall när det gäller sådana konflikter brukar man kunna hitta kompromisser. Men för dem som drabbas av ökade eleffekter på något sätt verkar det inte finnas några sådana. Man kan säga att för tillfället är det enda möjliga som finns att hitta rena områden där de kan vila ut så länge från det moderna samhällets påverkan. Jag ser att den här gruppen hela tiden växer, och jag tror att vi så småningom kommer att hitta tekniska lösningar även för dem. Men jag tror att det tar väldigt lång tid innan den gruppen kan få full delaktighet. Att kunna resa som alla andra är inte möjligt för alla i dag. För en del kanske det heller aldrig kommer att vara det. Men jag tror att vi kan komma mycket längre. Jag träffade för några veckor sedan en person som reste med tåg i sin rullstol. Han var väldigt besviken på att han så ofta bara kunde resa vissa delsträckor med tåg. På en längre resa med flera byten var det nästan alltid någon delsträcka där han tvingades att ta färdtjänst i stället. Tåg är annars ett väldigt bra transportmedel för många med funktionshinder. Om vi alla hjälper till att öka tågresandet så att det blir ett större underlag, blir det även lättare för dem med funktionshinder att resa. Ju fler som tar tåget, desto bättre. Det tror jag att de flesta vinner på. Därför vill jag passa på att nämna den värsta flaskhalsen i det svenska järnvägsnätet. Ingen annanstans i vårt land passerar så många tåg på en så kort sträcka med så långa restider som mellan Falun och Borlänge. Att dra ur proppen i den flaskhalsen och bygga ett dubbelspår skulle ge vettiga villkor för tågtrafiken. Det finns faktiskt de som på grund av ålder, funktionshinder eller som av helt andra skäl inte kan använda egen bil men som ändå både kan och vill leva ett självständigt liv. De borde inte diskrimineras så mycket i sitt resande som de diskrimineras i dag. En tågresa som enligt Banverket inte borde ta mer än 7 minuter i dag tar ofta 35 minuter med två tågmöten på en sträcka som inte är längre än 18 kilometer. En del kanske tycker att jag är tjatig och att det kanske är en detalj som inte hör hemma i en debatt om den nationella handlingsplanen för handikappolitiken. Men det är först när man kommer ned på den praktiska vardagen i politiken som politiken egentligen blir intressant. Politiker använder väldigt många fina ord både när de talar och när de skriver, men det är först när man kommer in på de konkreta hindren för den som lever med någon form av begränsning i funktionsförmåga och hur vi politiker tänker hantera det som det blir intressant. Den fysiska miljön i alla dess former men även den fysiska miljöns organisationslösningar - allt från trösklar som är i vägen till parfymer som kanske någon får andnöd av, tågperronger som inte fungerar, cyklar som är alldeles för tysta så att de överraskar den synskadade eller tidtabeller som är alldeles för snålt tilltagna så att de inte kan byta tåg så fort som alla vi andra - är sådant som faktiskt diskriminerar. Man kan prata om funktionshinder och handikappfrågor hur länge som helst. Det finns mängder av konflikter mellan olika behov och intressen. Många är självklart väldigt svåra att lösa, och många ser jag inte ens en lösning på. Men från Miljöpartiets sida kommer vi att fortsätta med att jaga vilken regering vi än har efter valet i de här frågorna, för det finns så mycket att göra. Får vi möjlighet att regera tillsammans med någon efter valet är jag helt övertygad om att det kommer att synas på många sätt. Då är vi med och tar ansvaret också för utförandet, inte bara för besluten i riksdagen. Jag tror att det kommer att märkas bland annat i form av ett betydligt högre tempo och även ökade ambitioner när det gäller att nå de handikappolitiska målen och mål som vi vill flytta fram. Men det, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Ulrik Lindgren (Kd)

Anf. 159 Ulrik Lindgren (Kd)

Fru talman! Jag behövde ett par minuter till eftersom vi igen har sett att vår värderade majoritet använder sig av lite systematik här med att påpracka oss ekonomibeskyllningar när vi inte längre har någon replikmöjlighet kvar. Jag kände mig tvungen att ta tillfället i akt. Angående att inte ha pengar anvisar Kristdemokraterna generellt sett betydligt mer, och har gjort under många år, till den offentliga sektorn, till kommuner och landsting, än vad den socialdemokratiska regeringen har förmått att anvisa. Så är det även för 2007. Sant är också att vi på vissa avsnitt har lägre ersättningar i de generella transfereringarna till enskilda inom socialförsäkringssystemet. Men det är ju fortfarande fråga om en generell välfärdspolitik. Men det är också en ärlighet som alliansen och Kristdemokraterna redovisar här, det vill säga att vi redovisar en öppen prioritering. Ja, vi sänker ersättningen något till den enskilde, men vi får ju därmed möjligheten att ge mer till en verksamhet som vi värderar som oerhört viktig. Ett exempel på det är att vi förmår att ge mer pengar till psykiatrins återrustande än vad majoriteten anvisar. Alliansen har lagt fram förslag om 5 miljarder mer till psykiatrin för att något bättre svara upp mot vad psykiatrisamordnaren Anders Milton värderar behövs. Konkret angående en del av det som föreslås i reservationerna har vi föreslagit en lönebidragsutökning 2007. Det är klart att i år har vi inte pengar för det, så utmaningen står kvar att i höstens budgetarbete kunna peka ut att för 2007 ska vi finansiera detta. Samma sak gäller hjälpmedelsgarantin. Det är inte så att vi sjösätter den på måndag - det har vi ingen möjlighet att göra - utan vi måste med trovärdighet i höstens budgetarbete redovisa finansieringen av den för nästa år. Och vi efterlyser fortfarande, som sagt, Hjälpmedelsutredningens förslag.

Anne Marie Brodén (M)

Anf. 160 Anne Marie Brodén (M)

Fru talman! Jag kan instämma i mycket av det som Ulrik Lindgren sade. Det är en lite trist debatteknik när man blir påhoppad och inte kan svara. Jag bara tydligt lyfta fram att vi, precis som jag har sagt, lägger fram gemensamma borgerliga reservationer, 27 stycken, med många bra förslag. Vi ser naturligtvis också till att vi kommer att avsätta pengar beroende på när detta ska införas. Allt är nu inte heller pengar, men jag kan ändå nämna några summor bara för att visa på vilka belopp det faktiskt handlar om, fru talman. 10 miljarder extra till kommuner och landsting när det gäller vård och omsorg, 10 miljarder extra när det gäller skolan och 5 miljarder till psykiatrin är redan nämnt. Jag kan räkna upp många sådana satsningar som vi vill göra i alliansen, och vi vill göra det ganska så snart. Våra förslag är också väl genomtänkta. De handlar väldigt mycket om det som vi möter när vi pratar med handikapporganisationer, de saker som man pekar på där det finns uppenbara bekymmer. Chaterine Persson glömde en sak när hon angrep oss när jag frågade om det här med hjälpmedel och hjälpmedelsavgifter, nämligen att många av de landsting som ligger sämst till och har de högsta avgifterna inte är borgerligt styrda landsting. Det är precis tvärtom de socialdemokratiskt och vänsterledda landstingen som leder den ligan och tar ut väldigt höga avgifter för till exempel hörapparater. Det är ett bekymmer i sig att debatterna inte riktigt hålls isär.

Catherine Persson (S)

Anf. 161 Catherine Persson (S)

Fru talman! Nej, jag glömmer inte vilka landsting det är som har avgifter för vissa hjälpmedel och vilka landsting som inte har det. Jag glömmer inte heller vilka landsting det är som i dag styrs av Socialdemokraterna och en del tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet, till exempel Stockholms landsting och Skånelandstinget där man har sanerat friskt efter ett borgerligt styre. Det är klart att det ibland blir lite svårt att få pengarna att räcka till när man ska städa rätt rejält. För första gången på väldigt många år har Skånelandstinget ett positivt budgetresultat. Det är klart att då kan de också börja diskutera hur de ska använda de pengar som blir över när de har sanerat landstingsfinanserna. Jag måste ställa en fråga, för det finns ju replikrätt. När man nu går upp för att förklara säger man: Nej, vi har inte pengar nu. Nej, det är inte så att något av de borgerliga partierna har pengar till en hjälpmedelsgaranti. Varför skriver ni då det i en reservation? Ni får det att framstå som att ni vill införa den i morgon och säger det till alla personer som har ett funktionshinder. Jag kan inte se hur det skulle bli bättre för personer med funktionshinder om de fick en extra karensdag. Jag kan inte se hur det skulle bli bättre för personer med funktionshinder att man inte är beredd att ha rekryteringsbidrag till exempel. Man säger nej till plusjobben. Man är inte beredd att ta den kostnad som vi har i dag för läkemedel. Man vill ha en sänkt sjuklön. Jag skulle kunna ta hur många exempel som helst. Man har inte finansierat lönebidragsplatserna. Man skriver att man ska ta över ansvaret för daglig sysselsättning, som är på drygt 1 miljard. Det finns inte pengar för det heller. Detta kan upplevas som påhopp, men det är faktiskt sanningen. Det går att läsa i de ekonomiska tabellerna. Vi kan fortsätta debatten här länge. Men läs era egna förslag! Det finns inte pengar till en del av det som ni har skrivit reservationer om, och det är på ganska många områden.

Beslut

Beslut: 2006-06-01

38 förslagspunkter, 33 acklamationer, 5 voteringar

Webb-tv: Beslut

1 juni 2006

Protokoll med beslut

2006-06-01

Riksdagsskrivelse

Riksdagsskrivelse 2005/06:341

Förslagspunkter och beslut i kammaren

1. Målen för handikappolitiken

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2005/06:So46 yrkande 1.

Reservation 1 (m, c, fp, kd)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 1 (m, c, fp, kd)
s	126	0	0	18
m	0	45	0	10
c	0	17	0	5
fp	0	39	0	9
kd	0	28	0	5
v	21	0	0	7
mp	12	0	0	5
-	2	0	0	0
Totalt	161	129	0	59
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

2. Mätbara mål

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2005/06:So44 yrkande 1.

3. Genomförande av handlingsplanen

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2005/06:So42 yrkandena 1 och 13.

Reservation 2 (m, c, fp, kd)

4. Jämställdhet mellan funktionshindrade kvinnor, män, flickor och pojkar

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2005/06:So42 yrkande 12.

Reservation 3 (m, c, fp, kd)

5. Stimulansbidrag

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2005/06:So43 yrkande 2.

Reservation 4 (fp)

6. Nystart på tillgänglighetsarbetet

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2005/06:So44 yrkande 3.

Reservation 5 (m, c, fp, kd)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 5 (m, c, fp, kd)
s	126	0	0	18
m	1	44	0	10
c	0	17	0	5
fp	0	39	0	9
kd	0	28	0	5
v	21	0	0	7
mp	12	0	0	5
-	2	0	0	0
Totalt	162	128	0	59
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

7. Tillgänglighet till lekplatser m.m.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2005/06:So46 yrkande 14.

Reservation 6 (m, c, fp, kd)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 6 (m, c, fp, kd)
s	126	0	0	18
m	0	45	0	10
c	0	17	0	5
fp	0	39	0	9
kd	0	28	0	5
v	21	0	0	7
mp	12	0	0	5
-	2	0	0	0
Totalt	161	129	0	59
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

8. Bemötandefrågor

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2005/06:So46 yrkande 12.

Reservation 7 (m, c, fp, kd)

9. Förbättrad arbetssituation för funktionshindrade

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2005/06:So42 yrkande 4, 2005/06:So44 yrkande 5 och 2005/06:So46 yrkandena 2, 4 och 5.

Reservation 8 (m, c, fp, kd)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 8 (m, c, fp, kd)
s	126	0	0	18
m	0	45	0	10
c	0	17	0	5
fp	0	39	0	9
kd	0	28	0	5
v	21	0	0	7
mp	12	0	0	5
-	2	0	0	0
Totalt	161	129	0	59
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

10. Lönebidrag

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2005/06:So43 yrkande 3 och 2005/06:So46 yrkandena 6, 7 och 9.

Reservation 9 (m, c, fp, kd)

11. Särskilda stödinsatser för funktionshindrade

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2005/06:So46 yrkande 8.

Reservation 10 (m, c, fp, kd)

12. Medfinansieringsansvar

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2005/06:So42 yrkande 5, 2005/06:So44 yrkande 6 och 2005/06:So46 yrkande 3.

Reservation 11 (m, c, fp, kd)

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
Omröstning i sakfrågan Utskottets förslag mot reservation 11 (m, c, fp, kd)
s	126	0	0	18
m	0	45	0	10
c	0	17	0	5
fp	0	39	0	9
kd	0	28	0	5
v	21	0	0	7
mp	12	0	0	5
-	2	0	0	0
Totalt	161	129	0	59
Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

13. Diskriminering av funktionshindrade

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2005/06:So42 yrkande 3, 2005/06:So43 yrkande 1 och 2005/06:So44 yrkande 2.

14. Individuella rättigheter

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2005/06:So46 yrkande 11.

Reservation 12 (m, c, fp, kd)

15. Hjälpmedelsgaranti m.m.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2005/06:So42 yrkande 7, 2005/06:So44 yrkande 10 och 2005/06:So46 yrkande 25.

Reservation 13 (m, c, fp, kd)

16. Vårdvisare

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2005/06:So42 yrkande 6.

Reservation 14 (m, c, fp, kd)

17. Psykiskt funktionshindrades tandhälsa

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2005/06:So46 yrkande 30.

Reservation 15 (m, c, fp, kd)

18. Statsbidraget till tolktjänst

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2005/06:So46 yrkande 20.

19. Ökad samverkan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2005/06:So42 yrkande 2, 2005/06:So44 yrkande 8 och 2005/06:So46 yrkande 23.

Reservation 16 (m, c, fp, kd)

20. Utredning av handikappersättningen m.m.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2005/06:So44 yrkande 7 och 2005/06:So46 yrkande 13.

21. Forskning m.m. kring rehabilitering

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2005/06:So44 yrkande 9.

Reservation 17 (m, c, fp, kd)

22. Deltagande i föreningsliv m.m.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2005/06:So46 yrkande 24.

Reservation 18 (m, c, fp, kd)

23. Transporter

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2005/06:So46 yrkandena 10 och 34.

Reservation 19 (m, c, fp, kd)

24. Översyn av skollagen

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2005/06:So46 yrkande 15.

Reservation 20 (m, c, fp, kd)

25. Återinförande av de statliga specialskolorna m.m.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2005/06:So42 yrkande 10 och 2005/06:So46 yrkandena 16, 17 och 19.

Reservation 21 (m, c, fp, kd)

26. Rätten att välja skola för barn med funktionshinder

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2005/06:So42 yrkande 11, 2005/06:So43 yrkande 5 och 2005/06:So46 yrkande 18.

Reservation 22 (m, c, fp, kd)

27. Kunskap om funktionshinder i vissa utbildningar

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2005/06:So44 yrkande 4.

Reservation 23 (m, c, fp, kd)

28. Personlig assistans

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2005/06:So42 yrkande 8, 2005/06:So44 yrkande 13 och 2005/06:So46 yrkande 32.

29. Psykiskt funktionshindrade

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2005/06:So44 yrkandena 15 och 19 samt 2005/06:So46 yrkande 27.

Reservation 24 (m, c, fp, kd)

30. Översyn av LSS

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2005/06:So43 yrkande 4, 2005/06:So44 yrkandena 11 och 12 samt 2005/06:So46 yrkande 31.

Reservation 25 (m, c, fp, kd)

31. Lex Sarah

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2005/06:So42 yrkande 9, 2005/06:So44 yrkande 14 och 2005/06:So46 yrkande 33.

32. Bilstöd

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motionerna 2005/06:So44 yrkandena 16-18 och 2005/06:So46 yrkande 35.

Reservation 26 (m, c, fp, kd)

33. Vården av personer med dubbeldiagnos

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2005/06:So46 yrkande 28.

Reservation 27 (m, c, fp, kd)

34. Översyn av regelverket för beviljande av ledarhundar m.m.

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2005/06:So46 yrkande 26.

Reservation 28 (m, c, fp, kd)

35. Nationella hjälplinjen

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2005/06:So46 yrkande 29.

36. Funktionshindrade i katastrofsituationer

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2005/06:So46 yrkande 36.

37. Funktionshinder och sexualitet

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen avslår motion 2005/06:So45 yrkandena 1-4.

38. Regeringens skrivelse

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut fattat med acklamation.

Utskottets förslag: Riksdagen lägger skrivelse 2005/06:110 till handlingarna.

Var är ärendet nu?

Beslut

Uppföljning av den nationella handlingsplanen för handikappolitiken (SoU24)

Hela betänkandet

Ärendets gång

Från regeringen

Motioner från ledamöterna

Uppföljning av den nationella handlingsplanen för handikappolitiken (SoU24)

Webb-tv: Beslut

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelse

Förslagspunkter och beslut i kammaren

1. Målen för handikappolitiken

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

2. Mätbara mål

3. Genomförande av handlingsplanen

4. Jämställdhet mellan funktionshindrade kvinnor, män, flickor och pojkar

5. Stimulansbidrag

6. Nystart på tillgänglighetsarbetet

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

7. Tillgänglighet till lekplatser m.m.

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

8. Bemötandefrågor

9. Förbättrad arbetssituation för funktionshindrade

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

10. Lönebidrag

11. Särskilda stödinsatser för funktionshindrade

12. Medfinansieringsansvar

Omröstning i sakfrågan

Beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

13. Diskriminering av funktionshindrade

14. Individuella rättigheter

15. Hjälpmedelsgaranti m.m.

16. Vårdvisare

17. Psykiskt funktionshindrades tandhälsa

18. Statsbidraget till tolktjänst

19. Ökad samverkan

20. Utredning av handikappersättningen m.m.

21. Forskning m.m. kring rehabilitering

22. Deltagande i föreningsliv m.m.

23. Transporter

24. Översyn av skollagen

25. Återinförande av de statliga specialskolorna m.m.

26. Rätten att välja skola för barn med funktionshinder

27. Kunskap om funktionshinder i vissa utbildningar

28. Personlig assistans

29. Psykiskt funktionshindrade

30. Översyn av LSS

31. Lex Sarah

32. Bilstöd

33. Vården av personer med dubbeldiagnos

34. Översyn av regelverket för beviljande av ledarhundar m.m.

35. Nationella hjälplinjen

36. Funktionshindrade i katastrofsituationer

37. Funktionshinder och sexualitet

38. Regeringens skrivelse