Synnerligen grova narkotikabrott

Anf. 126 Anti Avsan (M)

Herr talman! Vi ska nu debattera justitieutskottets betänkande Synnerligen grova narkotikabrott. Det är bra att regeringen nu har lagt fram denna proposition för behandling i riksdagen. Det beror bland annat på att riksdagen uppmanade regeringen i ett tillkännagivande i samband med behandlingen av motioner från 2014 att göra det. I vart fall har detta tillkännagivande nu tillmötesgåtts.

Synnerligen grova narkotikabrott

Herr talman! Jag yrkar för tids vinnande bifall endast till reservation 1, men vi står naturligtvis även bakom allt som anförs i reservation 2.

Anledningen till att detta lagstiftningsärende nu ligger på riksdagens bord är att Högsta domstolen påbörjade en omläggning av rättspraxis genom den så kallade mefedrondomen 2011. Högsta domstolen avlägsnade sig genom den domen och ett relativt stort antal efterföljande domar från den straffvärdesbedömning och straffmätningstradition som utvecklats i domstolarna under en lång följd av år. Alliansregeringen tillsatte därför Narkotikastraffutredningen.

Högsta domstolen har genom väldigt många domar, som jag nyss nämnde, lagt om rättspraxis. Genom den så kallade 97-kilosdomen och cannabissmugglingsdomen, båda från 2012, uppsatte man straffvärdemässiga tak. Det är så det har beskrivits i litteraturen. Detta innebär att mängden narkotika till slut inte får någon betydelse. Teoretiskt skulle mängden narkotika kunna dubblas utan att detta påverkar straffets längd. Det har rent konkret medfört att de mängder narkotika som krävs för att ett narkotikabrott ska anses som grovt har fördubblats.

För att som lagstiftare kunna påverka synen på hanteringen av stora mängder narkotika införs nu därför en ny gradindelning av de grövre brotten på narkotikaområdet. De nya brott som införs genom lagstiftningsärendet är synnerligen grovt narkotikabrott och synnerligen grov narkotikasmuggling. Det är väldigt bra. Syftet med detta är just att vi ska komma bort från de straffvärdemässiga tak som finns i rättspraxis genom att stora mängder narkotika ska få genomslag i straffmätningen.

När det gäller delen med de straffvärdemässiga taken får man nog säga att Högsta domstolens ambition att åstadkomma en mer nyanserad syn vid bedömningen av narkotikabrott har blivit onyanserad. Det är onyanserat att inte ta hänsyn till hur stora mängder narkotika som skulle ha kunnat komma i omlopp i samhället. Mängden narkotika är typiskt sett mindre betydelsefull ju allvarligare brottet är och mer betydelsefull ju lindrigare brottet är. På något vis kan man säga att det är omvänt. Jag tycker att mängden narkotika ska ha stor betydelse i samtliga situationer.

Vi har ändå en narkotikapolitik i Sverige som präglas av en väldigt stor samsyn. Det är nog ett viktigt skäl till att vi har ett lägre antal ungdomar i Sverige som prövar på narkotika än i väldigt många andra länder. I princip vet jag inte något annat jämförbart land där man har färre ungdomar som prövar på narkotika än i Sverige. Vi är då också i Sverige kända för att göra ganska ingående mätningar av sådant.

Förutsättningen för att åstadkomma en narkotikapolitik som håller ihop är att man måste minska mängden narkotika i ett samhälle. Det har ett övergripande narkotikapolitiskt syfte och också ett rättspolitiskt syfte eftersom narkotika av olika skäl medför annan brottslighet. Det är också ett av grundproblemen i väldigt många av de utanförskapsområden som ställer till väldigt många problem för oss. Det gäller inte bara justitieutskottet utan också andra utskott som behandlar frågor som har anknytning till situationen där.

Högsta domstolens avgöranden har i praktiken inneburit en liberalisering på utbudssidan när mängden narkotika inte fick någon större betydelse eller straffen i vart fall sänktes. Så kan man inte ha det. Därför är återigen förslaget bra. Jag kan i sammanhanget nämna att vi också har folkhälsoperspektivet och möjligheten att på olika sätt ge hjälp till människor som har fastnat i ett narkotikamissbruk att lämna sitt missbruk.

Men fortfarande är det mängden narkotika som i grunden är avgörande för vilka skador som uppkommer i samhället både på övergripande samhällsnivå och på individnivå. Det är också en uppfattning som delas av FN-organet på området, United Nations Office on Drugs and Crime, och ges till känna i olika internationella sammanhang.

Regeringen har i lagstiftningsärendet uttalat som sin avsikt att man generellt inte vill påverka straffnivåerna. Jag kan tycka att det är något motsägelsefullt. Om man vill komma bort från straffvärdemässiga tak när det gäller mängden narkotika vill man väl ändå påverka straffnivåerna när det gäller den brottsligheten.

Det är också så att om det inte de facto leder till att straffnivåerna höjs i de fall där riksdagen har avsett det, vilket vi är helt eniga om, är det väl rimligt att man återkommer från regeringens sida med förslag som påverkar straffskalorna. Det är nästa steg. Det vill vi från Moderaternas sida att man ska göra. Då är det viktigt att följa rättspraxis.

I annat fall säger man ju samtidigt att det inte spelar någon roll om man beaktar mängden narkotika, trots att vi vill det, eftersom man inte har för avsikt att generellt höja straffnivåerna. Jag undrar hur ni egentligen tänker i den delen.

Vi har också frågan om farlighetsbedömningar. Problemet när man har sänkt straffvärdet för större mängder narkotika handlar om att man också har tittat på preparatens farlighet. Högsta domstolen säger att det i grunden är en bevisfråga huruvida ett preparat är farligare eller mindre farligt än vad man tidigare har ansett. Samtidigt är det en rättsfråga, för i allmänhet för man inte i bevis hur farliga eller inte farliga preparat är.

Det är just detta det handlar om. Utifrån vad som är allmänt känt i mefedrondomen sänkte man straffvärdet efter att ha tittat på en artikel i en vetenskaplig tidskrift. Det är ganska motsägelsefullt, när man under 100 års arbete med internationella narkotikakonventioner och motsvarande svensk lagstiftning har använt vetenskapliga underlag för att göra bedömningar av farligheten hos enskilda preparat och uppdelningar i olika klasser. Det gäller också kontroll, tillåten medicinsk användning och annat. Det är märkligt att man då kan utradera detta, trots att man säger att det i vissa fall är en bevisfråga och i andra fall en rättsfråga. Den syn man har haft på ett preparats farlighet under lång tid leder rimligen till att man måste se över farlighetsbedömningar i straffrättsprocessen.

Här tycker jag att majoriteten i utskottet har lämnat ett väldigt konstigt svar. Man konstaterar att betydelsen av ett preparats farlighet i straffrättsligt hänseende är en rättsfråga. Men i vad mån ny information om preparatet ger anledning till ändrad rättstillämpning är typiskt sett en bevisfråga. Ja, just så är det. Men dra då också slutsatserna av detta!

(Applåder)

Anf. 127 Adam Marttinen (SD)

Herr talman! Vi debatterar nu förslag till ny lagstiftning om det som har kommit att kallas för synnerligen grovt narkotikabrott och synnerligen grov narkotikasmuggling.

Förslagen skulle kunna uppfattas som att regeringen vill skärpa straffen för allvarliga narkotikabrott, vilket inte riktigt är fallet. Men om man utgår från 2011, när domstolspraxis sänkte straffen för narkotikabrott, kan uppdelningen av straffskalan få till följd att vissa brott inte riskerar att leda till riktigt lika låga straff som tidigare.

Om man ser på lagförslagen med en lite längre tillbakablick är förslagen till ny lagstiftning mer av ett försök till att reglera straffen utifrån hur olika narkotikabrott under längre tid har värderats i vårt land. Enligt min mening är detta alltså snarare att betrakta som ett försök till reglering än en straffskärpning. Regeringen själv anger också att uppdelningen i straffskalan mellan grovt och synnerligen grovt brott inte avser att påverka just straffnivåerna. Till skillnad från hur nivåerna för exempelvis grov misshandel och synnerligen grov misshandel har utformats blir det ingen skillnad mellan maxnivåerna för grovt och synnerligen grovt narkotikabrott och narkotikasmuggling. I övrigt väljer regeringen i det här läget att inte heller skärpa straffen för något annat narkotikarelaterat brott.

Vi ändrar alltså lagen från en lag om grovt narkotikabrott som kan ge upp till tio års fängelse till en kompletterande lag om det som kallas för synnerligen grovt narkotikabrott och som föreslås ge upp till tio års fängelse. Ja, ni hör rätt: Det är alltså ingen skillnad mellan de olika straffens maximinivå. Det som skiljer straffskalorna åt är att miniminivån för synnerligen grovt brott ska börja på sex år i stället för att som i dag, för grovt brott, börja på två års fängelse.

Det positiva i sammanhanget, som vi ser det, är att den nya lagstiftningen förhoppningsvis leder dels till mer konsekventa straff, dels till att vissa typer av allvarliga narkotikabrott inte riskerar att bli föremål för ett straffvärde understigande sex års fängelse. Det är i så fall en välkommen utveckling från Sverigedemokraternas sida sett. Men, som sagt, när det gäller maxnivån för de nya förslagens straffskala föreslås ingen höjning. Det är något som Sverigedemokraterna har valt att belysa som ett problem genom en reservation till betänkandet.

Sverigedemokraterna har sedan länge förespråkat skärpta straff för narkotikabrott, och skärpta straff är lite grann av en känd SD-linje. När vi säger att vi har förespråkat skärpta straff sedan länge och benämner det som en SD-linje ska det inte förväxlas med hur exempelvis Moderaterna väljer att använda begreppen. Detta är alltså inga politiska förslag som vi kom på i förra veckan, utan skärpta straff för narkotikabrott finns med i motionsflödet från i höstas och går dessförinnan att spåra många år tillbaka i tiden i Sverigedemokraternas kriminalpolitik. Vår utgångspunkt inför de nya lagförslagen har varit hur de befintliga straffskalorna har varit utformade och hur praxis i domstolar har utvecklats. Där vill vi, till skillnad från regeringen, se åtgärder som leder till skärpningar av straffen.

Herr talman! Det brukar ofta i de här debatterna i olika sammanhang påpekas att Sverige sticker ut, framför allt i Europa, med höga straff för narkotikabrott. Från min synpunkt är en mer relevant jämförelse svenska folkets uppfattning om straffvärden för olika brott och vilken tid som sedan faktiskt avtjänas i fängelse. Min uppfattning är att allmänheten alltför ofta blir besviken över för korta straff och inte att allmänheten är bekymrad över att andra EU-länder har en annan kriminalpolitik.

När det gäller själva värderingen av brotten i förhållande till andra allvarliga brott ska såklart inte straffskalorna skilja sig speciellt mycket åt. Om det skulle vara så att vi enskilt och endast ville skärpa straffskalorna för just synnerligen grovt narkotika- och smugglingsbrott skulle det kunna verka som att SD agerar inkonsekvent. Men eftersom SD-linjen genom hela kriminalpolitiken genomsyras av förslag till straffskärpningar ska givetvis vår reservation i ärendet ställas i proportion till hur vi har uttryckt stöd för straffskärpningar i andra brott. Där har vi sedan länge förespråkat skärpta straff. När jag säger "sedan länge" menar jag alltså inte något taktiskt utspel från förra veckan, utan jag syftar på den linje som Sverigedemokraterna har förespråkat under flera år, inte minst genom förslag här i riksdagen.

Herr talman! Vi i Sverigedemokraterna står bakom våra reservationer i betänkandet, men för tids vinnande väljer jag att yrka bifall endast till reservation 3 - Sverigedemokraternas reservation om höjda straff för narkotikabrottslighet.

Anf. 128 Anti Avsan (M)

Herr talman! På rättspolitikens område kan man säga att Sverigedemokraterna verkligen försöker skära pipor i vassen. Moderaterna har stått för en restriktiv narkotikapolitik under lång tid - långt innan dess att Sverigedemokraterna fanns som parti.

Jag kan citera dåvarande statsminister Carl Bildt, som sa att den som säljer narkotika säljer död. Det stämmer ganska väl, inte minst om man ser på den problematik vi har med våldsamma uppgörelser med vapen i utanförskapsområden. Det handlar också om de konsekvenser som narkotika för med sig genom andra våldsbrott och genom överdoser. Det är i grunden någon som skor sig på andras olycka, och det är allvarligt.

Lösningen på detta är naturligtvis ett nyanserat synsätt, och man kan alltid diskutera huruvida det synsätt man ger till känna är nyanserat eller inte. Här handlar det i första hand inte om att höja maxstraffen, utan det handlar om att få en straffmätning som ligger på en nivå som är rimlig inom ramen för hela straffskalan.

Narkotikabrotten, och de grova narkotikabrotten, har i domstolspraxis varit sådana brott där man har utnyttjat de straffskärpningsregler som finns specifikt i brottsbalken och som gör att man kan utdöma längre straff än vad straffskalan anger. Jag förstår inte hur man ska komma till rätta med denna problematik, som uppenbarligen har uppmärksammats också av Sverigedemokraterna, genom att enbart höja maxstraffet.

Det är inte heller lämpligt för lagstiftaren att bestämma farlighetsgraden hos olika typer av narkotika. Om man vill åstadkomma förändring på vetenskaplig grund när det gäller kat bör man rimligtvis i så fall vara för något slags reglering av frågan om preparats farlighet och farlighetsbedömningarna.

Anf. 129 Adam Marttinen (SD)

Herr talman! Jag uppfattade ingen konkret fråga från Anti Avsan. Men när det gäller rimliga nivåer i straffskalan är det precis detta vi belyser: Man inför ett brott som kallas för synnerligen grovt narkotikabrott, vilket anspelar på att det ska vara ett brott som är betydligt grövre än grovt narkotikabrott. Då är det också rimligt att det finns en skillnad i straffskalorna precis som det finns för grov misshandel och synnerligen grov misshandel. Det är det vi har föreslagit i vår reservation som jag anförde att vi har. Vi ser problem med att man inte är konsekvent i förhållande till hur annan lagstiftning är utformad.

Sedan ska det här också sättas i proportion till hur vi värderar andra straff så att straffen inte skiljer sig åt värdemässigt, exempelvis det som har nämnts i betänkandet när det gäller straffskalorna för grov misshandel och grovt narkotikabrott.

Det finns en diskrepans mellan de olika brotten när det gäller andra straffskalor, och vi tycker att det är rimligt att det också finns en diskrepans mellan maximinivåerna när det gäller de här två olika brotten, alltså grovt narkotikabrott och synnerligen grovt narkotikabrott.

Anf. 130 Anti Avsan (M)

Herr talman! Jag skulle kunna ställa många frågor, men jag tycker inte att jag ska ställa dem utan kanske mer försöka klargöra saker och ting med anledning av Adam Marttinens första anförande.

Att jämföra exempelvis narkotikabrott med våldsbrott behöver inte vara relevant bara för att man gör det. Lagstiftningstekniken med ett synnerligen grovt brott är någonting, precis som Adam Marttinen säger, som finns också beträffande synnerligen grov misshandel. Men varje brott har ju sina egna brottsrekvisit. Jag frågar inte om Adam Marttinen vet vad brottsrekvisit är, för det är jag helt övertygad om att man vet om man sitter i justitieutskottet.

De nya rekvisit som tillförs för synnerligen grovt narkotikabrott tar sikte på att de brott som Högsta domstolen och andra domstolar i Sverige ansåg ligga i den övre delen av straffskalan när det gällde grova narkotikabrott åter kommer att hamna i den övre delen. Det är i alla fall vår ambition. Det är lite oklart vad majoriteten i utskottet anser i den här frågan eftersom man inte vill höja straffnivåerna generellt, vilket vi anser att man ska göra.

Vår utgångspunkt är att straffnivåerna borde hamna på den nivå som rådde innan Högsta domstolen gjorde sin praxisändring. I dag ligger straffnivåerna i Sverige, när det gäller de allvarliga brotten, generellt lägre än i andra jämförbara länder. Det finns också uttalat i det tillkännagivande som bland annat ligger till grund för att regeringen återkom i den här frågan.

Jag tycker att det här är ganska viktiga distinktioner att göra. Man måste fokusera på det konkreta problemet så tydligt som möjligt, och det hade Sverigedemokraterna också kunnat göra om de hade haft en annan ingång när det gäller kat.

Anf. 131 Adam Marttinen (SD)

Herr talman! Jag tror att vi är överens om att det finns problem med den praxisändring som trädde i kraft efter 2011 efter ett antal domar och med hur man har valt att utveckla domar och praxis i domstolar. Därför är det välkommet att man lägger en större tyngd vid mängd i den nya lagstiftningen. Men vi ser problem med att man inte höjer straffnivåerna, som jag har nämnt tidigare, vare sig för de lindriga formerna av narkotikabrott eller när det gäller det nya lagförslaget om synnerligen grovt narkotikabrott eller smuggling.

Det är inte konstigare än att vi i vårt valmanifest har lovat våra väljare att vi ska ha höjda straff för narkotikabrott. Givetvis följer vi upp det när det kommer lagstiftningsförslag på området och föreslår höjda straff för narkotikabrott. Då måste man föreslå utvidgade ramar för narkotikabrott, och det har vi också gjort i vår reservation där vi poängterar att det bör finnas en skillnad mellan grovt narkotikabrott och synnerligen grovt narkotikabrott när det gäller maxnivån, precis som det finns med andra lagstiftningar som innehåller grovt brott och synnerligen grovt brott.

Det är inte speciellt konstigt. Jag tycker att det framgår ganska klart vad vi syftar till med det här förslaget och hur vi förhåller oss till tidigare utfästelser i valmanifest och tidigare motioner.

Jag tackar så mycket för klargörandena även om vi mestadels är överens. Eftersom jag inte fick någon konkret fråga får vi väl vara nöjda så långt i den här debatten.

Anf. 132 Petter Löberg (S)

Herr talman! Mitt inlägg föregicks av en klassisk batongmätarbatalj mellan partierna på högerkanten. Det är typiskt när det handlar om att man ska göra en justering i befintlig lagstiftning med de förutsättningar som finns.

Jag vill inledningsvis yrka bifall till förslaget i betänkandet. Jag tror att med de här justeringarna i lagen får vi en vassare och mer ändamålsenlig lagstiftning som ett redskap i arbetet mot narkotikasmuggling och mot narkotikabrott i allmänhet.

Moderaterna har i sitt anförande här haft en del logiska resonemang. Det är i grund och botten därför som vi kommer hit. Vi gör en gemensam resa när vi tar fram den här nya lagstiftningen.

Jag behöver inte rekapitulera hela berättelsen om varför det har blivit som det har blivit. Men det är helt klart så att den praktiska tillämpningen inte riktigt har slagit ut så som lagstiftarna en gång i tiden tänkte att den skulle. Då kan man klia sig i huvudet lite grann och peka finger åt domstolarna, eller så ändrar man helt enkelt lagstiftningen. Det är det vi gör här i dag. Det är bara att gå tillbaka till ordbehandlaren och fortsätta jobba.

Det finns en rad reservationer och förslag. Jag ska inte kommentera alla eftersom det bara yrkas bifall till reservation 1 som handlar om rättspraxis och utvecklingen. Egentligen är det här inget ärende med de förändringar som föreligger. Vi hoppas att den här lagen ska vara så stabil att domstolarna kommer att döma så som vi som sitter här inne tycker att systemet ska fungera.

Det är ingen skillnad mot alla andra ärenden som det tas beslut om här inne. Är det någonting i lagstiftningen gällande järnvägssystemet som inte fungerar får man utvärdera det och ändra lagen. Är det någonting annat som behöver justeras gör vi det under resans gång. Vi har mängder av olika institutioner som jobbar med att följa upp och utvärdera myndighetsbeslut av olika karaktär. Det är exakt likadant i det här; just den här lagstiftningen är inget specialfall.

Det är dock problematiskt med den praxisförändring som skedde 2011. Det krävs i princip dubbla mängder narkotika för att de högre straffen ska utdömas. Det gör att vi nu ser en mindre mängd utdömda år inom en speciell brottskategori än före praxisförändringen. Det är problematiskt.

Fördelen med praxisförändringen är att man tar ett bredare och mer nyanserat grepp när det gäller själva domen för att få en mer komplex bild av brottets karaktär vid domstolsförhandlingarna, och det gäller övriga juridiska områden också. Det är rimligt att det gör det även här. Det har nog varit ganska mycket tabellslående och ganska mycket instrumentella domslut i just de här ärendena. Det är kanske dags att lämna det men ändå ha kvar en tydlighet för domstolarna. Då kommer den här möjligheten att ha ett synnerligen grovt narkotikabrott in och kan lösa detta.

Det är dock inte en entydig bild, för tittar man på statistiken ser man att antalet grova narkotikabrott och de utdömda åren sjunker redan från 2008. Därför kan inte praxisförändringen förklara hela den här resan. Det kan finnas andra förklaringar också. Det kan vara de förklaringar som vi i utskottet har brottats med under många år, nämligen att de kriminella har fått andra redskap i och med appar och system som polisen inte kan övervaka och kontrollera och inte kan använda i rättskipningen.

Det kan handla om att man faktiskt har lärt sig att anpassa sig och ändrar brottsområden därför att det är lägre straffsatser och riskexponering om man jobbar med bedrägeri mot välfärdssektorn, mindre smuggling eller andra typer av brott än om man jobbar med de brott som vi faktiskt generellt sett och historiskt har bestraffat mycket hårt i Sverige, nämligen grova narkotikabrott. Det kan alltså finnas en sådan aspekt.

Dessutom har vi dessbättre kunnat se att vi har en avplanande narkotikaanvändning. Ökningarna som vi såg framför allt under 90-talet har planat ut. Vad som är hönan och ägget där kan naturligtvis diskuteras.

Både vi som lagstiftare och myndigheterna har dessutom anledning att vara självkritiska när det gäller hur man arbetar mot de här brotten. Är det orsaken till att det inte är lika många som fälls för grova narkotikabrott som tidigare? På studiebesök hos Kriminalvården får man ofta höra att det, utifrån deras perspektiv, på något sätt skulle vara orsaken till att det finns en massa vakanser inom Kriminalvården. Argumentet förekommer också ganska ofta i medierna. Det är en ganska grovt förenklad bild. Men det kan ligga något i det också.

Sammanfattningsvis tycker jag att förslaget som läggs fram i kammaren i dag är ett ganska väl balanserat förslag. Det harmonierar med och ligger i linje med övriga juridiska system och förändringar av juridiska system som vi gjort här de senaste åren.

Anf. 133 Anti Avsan (M)

Herr talman! Till att börja med vill jag säga att Socialdemokraterna har varit aktiva i den så kallade batongmätningen under senare tid. Jag har uppfattat det som att vi inte ligger långt ifrån varandra i rättspolitiken alla gånger.

Om man tittar på det kriminalpolitiska program som Socialdemokraterna tog fram, för första gången på 18 år, inför valet 2014 är det även med god vilja och noggrant läsande svårt att upptäcka några nya förslag. De förde fram förslag som vi hade kommit med tidigare och sådant som var på gång hos regeringen. Det är kanske ett av skälen till att de fortsätter leverera det som utreddes under allianstiden. Det är vi naturligtvis tacksamma för.

När det gäller att peka finger åt domstolarna är det ändå domstolarna som ytterst ska tillämpa den lagstiftning vi har. Vi förväntar oss att den lagstiftning som vi beslutar om här i riksdagen ska få effekt i verkligheten, även åsyftad effekt. Jag utgår från att Petter Löberg har samma uppfattning.

Nu vet vi dock att lagstiftningen inte har fått åsyftad effekt också i ett annat avseende där Socialdemokraterna möjligen är med i batongmätningen. Det gäller livstidsstraffet för mord. I så fall har regeringen också i det ärendet pekat finger åt domstolarna. Men jag tycker inte att det är fel att göra det. Jag har ingenting emot att domare tar initiativ. Jag kan tala utifrån egen erfarenhet. Men frågan är om man tar initiativ som överensstämmer med det lagstiftaren vill. Är det inte på det sättet får vi återkomma. Det är inget konstigt med det.

Den här förändringen började i någon mån 2008. Men den påtagliga förändringen skedde efter 2011.

Anf. 134 Petter Löberg (S)

Herr talman! Jag tror inte att domare i framför allt lägre rätter ska ta alltför många egna initiativ. Domarna ska bygga på lagstiftningens grundläggande principer, det som står i lagen, men också den praxis som kommer från våra praxisdomstolar. I det här fallet är det Högsta domstolen. Det är deras uppgift att försöka uttolka lagen och tillämpa dess skrivningar i verkligheten. Här har vi upplevt att det finns en otydlighet. Det är orsaken till att vi nu gör den här justeringen i lagen. Där är vi helt överens, Anti och jag. Det är inga konstigheter.

Vi har nämnt tidigare att mängden inte har någon betydelse vid utdömandet. Det är såklart lite generaliserande. Det har givetvis betydelse. Men det är en faktor i den bedömning man ska göra när man ska döma i de här fallen.

Jag tror att det är bra att vi går ifrån den instrumentella synen på dömandet som vi har haft när det gäller narkotikabrott. Remissinstanser och juridisk expertis i allmänhet är ganska nöjda med den delen av HD:s dom. Däremot är man kanske inte nöjd med det praktiska resultatet. Det är det vi försöker justera här nu.

Anf. 135 Anti Avsan (M)

Herr talman! En annan aspekt på det, utifrån vad Petter Löberg sa inledningsvis i sitt anförande, är att man ska se på det här som vilken annan lagstiftning som helst när det gäller utvärdering. Jag kan säga tydligt att jag inte delar den uppfattningen. Jag tycker att det är lagstiftning som, om den fungerar, motverkar allvarliga konsekvenser i samhället. Det är väldigt viktigt.

Vad har det här de facto lett till? Frågan är om Petter Löberg inser problemen. Om mängden narkotika värderas som hälften så straffvärt som tidigare har man också tagit bort möjligheten att få till straffprocessuella tvångsmedel. Om man ska få tillstånd till hemliga tvångsmedel blir det då minimistraffet i straffskalan eller det förväntade straffet för det brott det är fråga om. Polisen klagar på att de har fått beslut om hemliga tvångsmedel i betydligt mindre omfattning än tidigare, därför att praxis har sänkts.

Det kan också vara en förklaring till att vi ser en kraftig ökning av ringa brott. Förklaringen kan vara att polisen har ökat vad som kan kallas det socialpolisiära arbetet, vilket i och för sig kan vara bra. Men det kan också vara ett uttryck för att mängden narkotika i samhället är större samtidigt som man inte kommer åt det på grund av att lagföringarna för de grova narkotikabrotten har minskat högst påtagligt, samtidigt som de ringa narkotikabrotten har ökat. Det kan finnas ett samband. Det säger också de som numera arbetar på Nationella operativa avdelningen hos Polismyndigheten.

Det här är viktigt att ha med sig. Därför måste den här lagstiftningen behandlas på ett annat sätt än när det gäller järnvägsunderhåll eller andra jämförbara lagar.

Anf. 136 Petter Löberg (S)

Herr talman! Det finns mängder av brottskategorier, våld i nära relationer till exempel, som man behöver utvärdera systematiskt och vetenskapligt innan man justerar lagstiftningen. Därvidlag skiljer sig inte det här från någonting annat. Däremot ser vi precis som ni, Anti Avsan, oerhört allvarligt på narkotikabrott. Det har vi gjort i alla tider. Vi socialdemokrater har en restriktiv hållning i fråga om narkotiska preparat och användningen av dem. Det har vi varit överens om över blockgränsen också.

När det gäller just beslag i tullen har mängden beslagtagna preparat ökat. Jag vet inte om det beror på ökad effektivitet inom Tullverket eller på att mängden in har ökat. Det som motsäger det senare är till exempel CAN:s mätningar bland populationen. De visar på att användningen av narkotika inte har ökat nämnvärt de senaste åren. Det är ju bra. Det är en värdeförskjutning vi kan se. Det kan vi se även när det gäller alkoholen. Förtäringen av alkohol har sjunkit dramatiskt på bara tio år, framför allt bland unga.

På det viset kan man säga att det är en del att bekämpa brotten i domstolarna. Men det finns andra delar av samhällsorganismen som måste fungera för att vi ska kunna hantera gisslet med narkotiska preparat.

Jag tror att vi har lite olika ingångar där. I vårt rättspolitiska program, framför allt portalsidorna, kan man se att vi har en annan syn på hur vi egentligen vill minska mängden brott och mängden missbruk i samhället. Vi tror mer på att hålla ihop det här landet, minska klasskillnaderna, jobba för ett mjukare samhälle och vara brottspreventiva i mycket större omfattning än att hela tiden ropa på strängare straff och fler poliser. Det är inte så enkelt. Det är mycket mer komplext, om de här stora samhällsproblemen ska lösas på lång sikt.

Anf. 137 Mats Pertoft (MP)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet Synnerligen grova narkotikabrott.

Det här är en allvarlig fråga. Jag har arbetat en hel del med just narkotikamissbrukare genom åren. Jag har sett hur narkotika kan förstöra människors liv, hur man kan brytas ned helt och hållet av ett beroende som dessutom inte bara berör en själv utan hela den sociala omgivningen - vänner, familj och barn. Man kan förstöra sitt och sina medmänniskors liv. Jag har också sett vilken enormt svår väg tillbaka det är, hur otroligt svårt det är hitta vägen tillbaka.

För oss som inte har detta beroende upplever jag att det är nästan omöjligt att begripa hur svårt det är att komma ur ett beroende. Det är därför som det är så viktigt att vi från samhällets sida verkligen sänder ut rätt signaler i den här frågan. Det som jag tycker är viktigast i betänkandet är att vi sänder ut rätt signaler.

Jag minns hur jag långt innan jag visste att jag skulle ta plats här i justitieutskottet, få debattera den här frågan och ha möjlighet att vara med om att fatta beslut i den i nyhetsförmedlingen uppmärksammade rapporteringen kring Högsta domstolens beslut i den här frågan. Jag hajade till, trots att jag inte brukar lyssna så jättenoggrant på just juridiska frågor i nyhetsrapporteringar, och tänkte att det här är fel väg. Det är inte denna väg man ska gå och framför allt inte signalverkan på den.

Sedan kan man alltid diskutera fram och tillbaka vad som är exakt rätt strafflängd. Jag är varken jurist, polis, advokat eller annan sakkunnig i den biten. Men det viktiga att fundera på är vilken signal vi sänder från samhällets sida när det gäller narkotikabrott. Och det är inte bra utan till och med väldigt dåligt att sända signalen att det ska vara lindrigare straff. Däremot är det viktigt att sända signalen att man kan sluta med sitt missbruk, att det alltid finns en väg tillbaka.

För att inte skicka signalen till missbrukare, brottslingar och smugglare att narkotikabrott ska vara mer tillåtet i Sverige är det viktigt att, som betänkandet gör, skärpa straffskalan.

Som flera har påpekat i debatten, några gånger som kritik, förlänger inte detta den totala straffskalan, men det differentierar och återinför den verkliga strafflängd som har varit tidigare. Sedan skulle vi kunna ha en lång diskussion här om det skulle bli bättre av att ha ännu hårdare straff. Jag tror inte att det är så vi löser narkotikaproblemen i Sverige. Dem löser vi mer, som föregående talare Petter Löberg påpekade, i samhällsbygget. Men det är också viktigt att skicka signaler om att det inte ska vara lättare och mindre straffbart att ägna sig åt narkotikabrottslighet. Det ska inte vara lättare och får inte vara lättare.

Därför tar vi detta steg i Sveriges riksdag och hittar just denna rimliga nivå. Det verkar ändå som att vi är relativt överens i kammaren om denna signal. Sedan kan det finnas detaljer som vi inte är överens om, men jag tycker att det är viktigt att vi fattar detta beslut. Därför yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Anf. 138 Anti Avsan (M)

Herr talman! Den första frågan man kan ställa sig är: Var står Miljöpartiet egentligen när det gäller narkotikapolitiken? Var Mats Pertoft står är nog ganska klart i alla fall, för precis som han redogjorde för i sitt anförande har han betydlig erfarenhet av hur det här kan drabba människor. Där har vi något gemensamt. Jag har, inte minst som ung polisman en gång i tiden, på Plattan här i Stockholm, Sergels torg, sett hur människor har gått under av narkotika, hur man har avlidit i sina egna spyor på skitiga toaletter, vad narkotikan har gjort för nära anhöriga, familjer, bekanta, för brottsoffer och för samhället i stort. Och det är bedrövligt!

Jag är glad över att vi ändå har en så pass gemensam syn på narkotikapolitiken i Sverige, för det är en styrka.

För vår del är det viktigt att göra allt det där andra. Det här är bara en del som vi talar om. Vi har också hela den socialpolitiska delen med brottsförebyggande insatser, möjligheter att få ett arbete - ett meningsfullt liv. Man kan säga att om ungdomar mår dåligt gör de dåliga saker.

Men på en punkt har jag en helt annan uppfattning än Mats Pertoft: Jag tror inte att vår uppgift är att sända signaler. Vi ska inte sända signaler, utan vi ska skapa en lagstiftning som har effekt i verkligheten. Det ska fungera längst ut i kedjan, och om det inte gör det har vi misslyckats.

Signalpolitik avfärdar jag. Tyvärr är det alltför många riksdagsledamöter som tror att signalpolitik är det som vi ska syssla med.

Jag är mån om att det här blir bra, och Mats Pertoft borde med sin bakgrund kanske kunna se det på samma sätt.

Anf. 139 Mats Pertoft (MP)

Herr talman! Jag har lite svårt att förstå Anti Avsans frågeställning. Miljöpartiet står ju upp för den restriktiva narkotikapolitik som vi diskuterar här i dag.

Vad jag betonade i mitt anförande var att om vi vill komma åt narkotikamissbruket i sig - även där verkar vi ha en gemensam syn - är det mycket bredare insatser som måste sättas in för att få bort inte bara ungdomarna utan också många äldre från Plattan och andra ställen eller åtminstone minska behovet av att fly bort från verkligheten.

När jag pratar om signaler kanske det låter lite nedlåtande. Men för mig är det en tydlig signalverkan när det sänds ut i svensk nyhetsförmedling att Högsta domstolen har sänkt straffskalan för narkotikabrott. Det tycker jag är fel.

Det som är viktigt med betänkandet är att vi återställer straffskalan. Det är det jag menar med signal, och därmed blir signalen också en verklighet.

Att det skulle vara mer tillåtet i Sverige med inte bara narkotikamissbruk utan också narkotikabrott som smuggling av narkotika är helt fel signal och helt fel verklighetsbild att sända ut. Så ska inte ske. Det var därför som det fanns ett tillkännagivande här i kammaren, och det är därför som regeringen har återkommit med konkreta förslag som vi ska rösta om nästa vecka.

Anf. 140 Anti Avsan (M)

Herr talman! Det är bra att Mats Pertoft är tydlig på den här punkten. Och det var tydligen inte så svårt att uppfatta min fråga.

Jag har fortfarande vissa farhågor eftersom Miljöpartiet har visat sig vara ganska relativistiska på många områden, men jag tar Mats Pertoft på orden. Jag konstaterar också att det Mats Pertoft säger om detta med signaler delvis handlar om att peka finger, som Petter Löberg uttryckte det, åt Högsta domstolen. Då har jag det möjligen gemensamt med Mats Pertoft, för jag tycker att det är viktigt att vi som politiker i det här fallet talar om hur vi i Sveriges riksdag anser att vi ska ta ett grepp över hela den viktiga del som narkotikapolitiken utgör. Det här är den ena delen.

Jag tycker att det som Mats Pertoft säger är helt okej. Och jag hoppas verkligen att också Miljöpartiet i övrigt står för detta, även efter det som kommer att hända nu i helgen.

Anf. 141 Mats Pertoft (MP)

Synnerligen grova narkotikabrott

Herr talman! Jag tvivlar på att narkotikapolitiken blir en stor fråga på Miljöpartiets kongress i helgen. Vi har andra frågor som vi ska debattera.

Jag menar emellertid inte att det här är att peka finger åt Högsta domstolen. Det är riksdagen som stiftar lagar och Högsta domstolen som tolkar och följer lagarna. Det är helt klart i enlighet med den beslutsordning som är förankrad i Sverige.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 18 maj.)