Studiestöd

Fru talman! Sverige skiljer ut sig vid en jämförelse med andra länder genom att fler över 30 år börjar på högskolan. Högskolan fungerar mer än i övriga länder som en andra chans för dem som har varit ute på arbetsmarknaden i några år. I onsdags besökte jag Högskolan Väst i Trollhättan. Det är den skola som har flest av dessa elever. Jag träffade studentkåren och lyssnade på hur de såg på studiestödet och hur de fick livet att gå ihop. Vi hade då inte sett LO:s rapport om hur mycket studiemedlet har förlorat i värde i jämförelse med industriarbetarlönerna, men deras tydligaste budskap till mig var att studiemedlet måste vara så högt att man kan leva på det. Socialdemokraternas syn på studiestödet är att alla människor ska ges reella möjligheter att delta i utbildning och kompetensutveckling. Utbildning stärker människor och skapar kraft att möta förändringar i ett alltmer kunskapsintensivt samhälle. Utbildning är inte längre en avgränsad fråga för ungdomar utan en del av en livslång process. Steget att börja utbildning och ta studielån kan upplevas olika stort för olika människor. Tyvärr spelar fortfarande samhällsklass och bakgrund en stor roll för synen på utbildning. Rapporten från LO som jag pratade om, som egentligen undersöker förutsättningar för ett mer jämlikt samhälle, visar att den avgjort viktigaste åtgärden är att ge möjlighet att studera och att klass avgör utbildningens nivå mer än något annat. Ett generöst och flexibelt studiestödssystem har en central roll för att bryta dessa mönster. Samtidigt som universitetsstudier förväntas vara en heltidssysselsättning måste många studenter skaffa sig ett extrajobb. Det är viktigt att detta inte påverkar kvaliteten på utbildningen negativt eller förlänger den mer än nödvändigt. Därför vill vi på sikt höja studiemedlet. Fribeloppet kan också behöva höjas. Det är inte bara nivåerna på studiemedlet som spelar in i den studerandes situation. Bostadskostnaderna står för över hälften av de räkningar som ska betalas varje månad. Vi socialdemokrater har med oro kunnat konstatera att den borgerliga regeringen tagit bort det statliga stödet för byggande av hyresrätter och studentlägenheter. A-kassan är kraftigt försämrad; studerandevillkoret är borttaget. Studenterna riskerar att utförsäkras, och det blir ett glapp mellan studieliv och arbetsliv. Bron är borta. Något av det första regeringen gjorde var att också ta bort rekryteringsbidrag, korttidsstudiestöd och stöd för uppsökande verksamhet. Det här var exempel på sådant som vi gjorde för att ge människor som stod långt från arbetsmarknaden och hade låg utbildningsnivå en reell chans att ta steget att börja studera. Vi socialdemokrater tycker att det behövs politiska verktyg och system för att göra något åt den sociala snedrekryteringen till studier. Det tycker uppenbarligen inte den borgerliga majoriteten. Är det inte ett problem över huvud taget? Fru talman! I dag ska vi debattera ett motionsbetänkande som rör flera studiestödsfrågor. Den borgerliga majoriteten i utskottet avstyrker samtliga yrkanden genom att i många fall hänvisa till den pågående studiesociala utredningen. Att den är pågående är kanske lite överdrivet att påstå eftersom första sammanträdet ännu inte har ägt rum. När vi behandlade budgeten här i kammaren redogjorde ansvarig minister för orsakerna till att direktiven hade blivit så försenade. Leijonborg uppmanade också samtliga partier att snabbt inkomma med nomineringar så att vi skulle kunna göra en rivstart på nyåret. Jag vet inte hur Leijonborg definierar rivstarter men att komma i gång i mitten av mars tycker i alla fall inte jag är någon sådan. Under förra mandatperioden drev ni tillsammans med Miljöpartiet igenom denna utredning. Vi motsatte oss den eftersom vi tyckte att det redan fanns en utredning och att en ytterligare skulle riskera att försena det förslag som behövs för att studenterna ska känna trygghet under sin studietid. Nu är det som bekant som det är, och jag är glad över att det finns åtminstone en parlamentarisk utredning på utbildningsområdet. Fru talman! En enig riksdag beslutade våren 2006 att införa en samordningsbestämmelse mellan studiemedelssystemet och sjuk- och aktivitetsersättningen. Ingen förutsåg då att personer med funktionshinder som studerar vid folkhögskolor skulle få sina möjligheter att utbilda sig väsentligt försämrade. Den ekonomiska situationen för dessa studenter måste lösas. Jag återkommer till Leijonborg. Den 29 november sade han här i kammaren att frågan "ska lösas innan den studiesociala utredningen blir klar. Den relativt lilla frågan, inte för individerna, men antalsmässigt, ska ju inte begravas i en statlig utredning som ska pågå till 2009." Likafullt hänvisas frågan i detta betänkande till just denna utredning och till en annan om översynen av aktivitetsersättning, som ska vara klar i november 2008. Dessa ungdomar kan inte vänta, och frågan är om utbildningarna över huvud taget kommer att finnas kvar om frågan ändå begravs i statliga utredningar. Jag besökte Kjesäter i min hemkommun Vingåker i fredags. Där har man över 30 års erfarenhet av att utbilda ungdomar med lättare begåvningshandikapp. Just nu går det 21 ungdomar mellan 19 och 26 år där. Kursen är allmän med kärnämnen, men man jobbar också med att lära ut hur man skaffar och sköter en bostad, sköter sin hushållsekonomi och får ett jobb. En dag i veckan finns möjlighet att praktisera, antingen på skolan eller på något av de fantastiska företag i Vingåker som tar emot dessa ungdomar. Det är inte en slump att kursen heter Växa, för det är just det eleverna gör. Efter kursen kan en del få ett enklare jobb. Andra klarar sig mer på egen hand, kanske i eget boende, vilket är en vinst för både samhället och individen. Dessa studenters aktivitetsersättning ligger mellan 5 500 och drygt 6 000 kronor i månaden. Kursen är naturligtvis statsfinansierad, men deras egna kostnader uppgår till 6 500 kronor. I den summan ingår enkelrum, mat, förbrukningsartiklar, kopiering, tidskrifter, studieresor och fritidsaktiviteter på skolan. Ekvationen går inte ihop. Förmodligen vill de också någon gång åka hem eller köpa sig ett par nya jeans. Det ska inte vara så att man måste ha rika föräldrar för att få en utbildning. Några av studenterna har hoppat av, och några har inte sökt. Rektorn på skolan funderar över om de kan fortsätta med utbildningen över huvud taget. Det är ett och ett halvt år sedan problemet uppmärksammades. Låt oss bifalla motionerna om vi är överens om att vi måste lösa detta. Fru talman! Det finns mycket mer att anföra om betänkandet. Vi står självfallet bakom samtliga våra reservationer, men jag yrkar bifall till endast reservationerna 1, 3 och 8.

Fru talman! När vi stod här i december och debatterade denna fråga aviserade Lars Leijonborg, precis som föregående talare sade, att en studiesocial utredning var på gång. Den har, som också har sagts, varit lite segstartad. Men nästa vecka kör det i gång. För Vänsterpartiets del kommer vi att fortsätta att driva frågan att studiemedlen måste höjas. För detta behövs ingen utredning; alla vet att den ekonomiska situationen för studenter är usel. Efter debatten i december presenterade Sveriges Radio en enkät som gjorts bland riksdagens ledamöter. Den visade att tre av fyra ledamöter tyckte att studiemedlen borde höjas. Men här i kammaren har vi bara fått höra bortförklaringar till varför studiemedlen inte har höjts. Det vanligaste svaret från de borgerliga representanterna är att man inte kan göra allt på en gång. Nej, det är klart att de redan välbeställda måste få sitt först med borttagande av förmögenhetsskatten, skattesänkningarna, vårdnadsbidrag och avdrag för överklassnära tjänster innan studenterna kanske kan närma sig ens den undre gränsen av fattigdomsgränsen. Det här är såklart hyckleri, men jag ser fram emot den här utredningen och förväntar mig att den landar i förslag om höjda studiemedel, men allra mest hoppas jag att regeringen föregår utredningen och gör slag i saken mycket tidigare. Fru talman! Jag vill här lyfta fram något som aktualiserades när Jan Björklund och Nyamko Sabuni presenterade sina planer angående sfi. Det är skrämmande hur man kan basera förslag på hörsägen. I de av regeringen lagda förslagen är det de invandrade som får klä skott för den undermåliga sfi-utbildningen. Man far med osanningar om att de sfi-studerande bara sitter och sitter för att kunna bli försörjda, som Nyamko Sabuni uttryckte det. Det ligger i allas intresse att alla som bor i Sverige ges möjlighet att lära sig det svenska språket. Dåliga kunskaper i svenska handlar inte om ovilja utan om brister i systemet. Det råder problem med dagens sfi-utbildning. Systemet behöver reformeras. Vi måste förbättra möjligheterna för alla som kommer till Sverige att lära sig svenska. För att förbättra sfi-undervisningen behövs en tydligare individualisering och fler undervisningstimmar per vecka. Sfi ska kunna läsas i kombination med praktik, arbetslivsorientering, validering, annan utbildning eller förvärvsarbete. Kvaliteten på sfi och de ekonomiska förutsättningarna för att studera kan inte lastas på den invandrade. Det finns inga som helst belägg för att invandrade använder sfi-utbildningen som försörjning. Däremot vet vi att sedan timersättningen togs bort har många tvingats välja bort svenskundervisningen av ekonomiska skäl. Regeringen borde i stället se över hur många som, även för kortare perioder, tvingas avbryta sina studier och börja arbeta för att kunna behålla sin försörjning. Ett tilläggsdirektiv om detta till den studiesociala utredningen vore på sin plats. Fru talman! När vi talar om en likvärdig skola är det väldigt viktigt, särskilt för de borgerliga företrädarna, att understryka att det inte betyder att allt ska vara likadant. När det kommer till användningen av ordet rättvisa är det dock exakt lika som avses. Rättvisa handlar för mig om att utjämna skillnader. Vi vet att det finns skillnader i förutsättningar när man väljer att studera vidare. För en del är steget väldigt stort, för andra väldigt enkelt. Här har bland annat rekryteringsbidraget för lågutbildade haft en utjämnande effekt och betydelse för att öka den generella kunskapsnivån och för att öka dessa personers möjligheter på arbetsmarknaden. När man ser på den samlade utbildningspolitik som regeringen hittills har presenterat ser man att det inte handlar om att man är intresserad av rättvisa. Politiken går ut på att begränsa möjligheten till bildning för vissa människor. Jag avslutar med att yrka bifall till reservationerna 5 och 8.

Fru talman! Vi har många bra motioner som vi förhoppningsvis ska fatta beslut om nästa vecka. Jag ska börja med att bemöta potentiella motargument mot motionerna. Det har äntligen tillsatts en studiesocial utredning. Vi lyckades att, tillsammans med de borgerliga partierna, driva igenom det under den förra mandatperioden. Det känns bra att vi är på gång med frågorna. Jag hoppas givetvis att resultatet blir bra. Om jag hade suttit i kammaren och varit tvungen att föreslå avslag på de motioner som vi debatterar nu skulle jag ha gått ut med argumentet att vi har tillsatt en utredning. Det är så jag skulle ha försökt försvara inlägget. Jag utgår ifrån att det är det man kommer att göra. Varför ska man då bifalla motionerna när utredningen är tillsatt? Man kan också fråga varför man ska avslå dem. Det finns väldigt många bra initiativ i dem, och det är väldigt viktigt för studenterna att det kommer bra beslut fort. Det är intressant att höra vad vi tycker i de här frågorna, om det inte bara hänvisas till utredningen. Jag hoppas att vi är beredda att göra något när vi som är här och debatterar sedan sitter i utredningen. När det gäller sakfrågorna vill jag säga att nivån på studiemedlen är oerhört viktig. Studenter lever i dag många gånger under existensminimum. Man har inte ens rätt till socialbidrag för att kompensera det. Det borde givetvis inte handla om socialbidrag. Studiemedlet borde givetvis vara på en sådan nivå att det går att leva på, och det borde ligga över existensminimum. Rent teoretiskt skulle man kunna tjäna pengar på att sluta studera och börja gå på socialbidrag i stället. Det är ett uselt incitament som jag tycker att det är illa att vi har som en del av beslut som vi har fattat här i riksdagen. Jag kan påpeka att vi i vår budgetproposition ville lägga 900 kronor extra på bidragsdelen. Vi anser att skuldsättningen är ett stort problem för många studenter. När det gäller hur studiemedlet är utformat är det en oerhörd detaljstyrning från kammaren. Vi styr antal terminer och antal veckor som man kan få ut det, hur gammal man måste vara när man ska få det, maxgränsen per månad och mycket annat. Vi föreslår att man i stället har ett mer flexibelt system som är mer anpassat efter individens möjligheter. Det ska givetvis vara ett totalbelopp och ett antal regleringar, men man ska som student till exempel kunna få ut mer pengar och studera snabbare. Vi borde anpassa det och låta människor välja själva i stället för att i riksdagen besluta om detaljregleringar. När det handlar om åldersgräns är det konstigt att vi berömmer oss om ett livslångt lärande medan vi i det här fallet säger att man inte får några studiemedel om man är över en viss ålder. I svaret på vår motion i den här frågan hänvisas till att den höjdes under den förra mandatperioden. Det är riktigt. Vi lyckades driva igenom en höjning av gränsen, men vi menar att det inte är nog utan att det är rimligt att man avskaffar åldersgränsen och låter alla människor studera oavsett ålder. Vi menar också att den undre gränsen är väldigt konstig. Man har till exempel inte möjlighet att studera på komvux med studiemedel om man är under 20 år. Det är ett väldigt konstigt system. Jag vill också instämma i det som tidigare har sagts angående rekryteringsbidraget till exempel. Det var något oerhört bra som vi hade förut och som nu tyvärr är borttaget. Det borde givetvis återinföras. Vi har även finansierat det i vårt budgetförslag. Studenter kan faktiskt bli sjuka. Man skulle inte tro det, men det är sant. Vad händer då? Trygghetssystemet är riktigt dåligt. Vi har någon form av skydd där man får lånedelen avskriven efter 30 dagars karenstid - 30 dagars karenstid har ingen annars. Det gäller om man anmäler det från första dagen. Men vem kommer på att anmäla från första dagen när man har 30 dagars karenstid? Det kanske blir 40 eller 50 dagars karenstid. Jag har försökt utläsa om karenstiden gäller vid vård av sjukt barn. Då kanske man inte är hemma 30 dagar i rad. Jag förstod inte det. Det kan också bero på att reglerna är oerhört krångliga och inte särskilt flexibla. Jag tror inte att den möjligheten utnyttjas särskilt mycket. Det för mig också in på delen om föräldraskap. Vi har studenter som, tro det eller ej, har barn i det här landet. De har sämre villkor därför att det är låga ersättningar, och man tar ingen större hänsyn till det. Det finns också problem på högskolorna med att planeringen ligger långt efter och många andra saker. Sammanfattningsvis kan man säga att vad detta handlar om är att vi i dag inte har ett system som är utformade efter studenternas villkor, utan vi har ett system som är utformat med många roliga regler för myndigheter att gå ned sig i och dessutom en riktigt dålig ekonomisk situation för våra studenter. Detta bidrar inte till att höja kunskapsnivån i Sverige. Jag är ändå glad att det är så många som väljer att studera och försöka göra någonting bra av det trots att de har dåliga ekonomiska möjligheter. Jag vill också påpeka att jag tror att rätt många av dessa regler grundas på att man har en idé om att studenten är 20 år, bor hemma eller har lyckats fixa en riktigt billig lägenhet och inte har några särskilda intressen utöver att studera, och om man har det finansierar man dem genom att jobba. Och det går tydligen absolut inte ut över studierna. Jag vänder mig mot den beskrivningen och hade hoppats att vi hade kunnat tillstyrka motionerna. Men jag hoppas i varje fall att vi kommer att nå ett riktigt bra resultat i den studiesociala utredningen. Jag hoppas att ni andra från de borgerliga partierna tydligt markerar att det nu är dags att förbättra för studenterna. Jag yrkar bifall till reservationerna 2 och 8.

Herr talman! Det finns ett antal politiska frågor och politiska diskussioner som på något sätt ständigt återkommer. Då menar jag egentligen inte de frågor som rör politisk filosofi och som ständigt återkommer och som man kan diskutera, utan jag talar om väldigt konkreta samhällsfrågor som människor tycker är viktiga och som de upplever att politikerna inte har lyckats åtgärda och inte någon annan heller. Diskussionen om studiestöd har länge varit precis en sådan diskussion. Även om det studiestöd som Sverige erbjuder kanske är ett av de mest generösa i världen är det allt fler som har börjat ställa sig frågan hur systemet egentligen fungerar. Är det tillräckligt generöst? Fungerar det effektivt? Ger det studenterna de verktyg som vi talar om för att förverkliga sina drömmar? Man får väl erkänna att den politiska debatten ganska väl har följt de partipolitiska linjerna, tycker jag. Mitt parti har mycket betonat att studier är en investering. Det glömmer man ibland bort när man lyssnar på den här debatten. Man har mer fokuserat på att systemet måste blir mer överblickbart. Vi har kritiserat fribeloppsgränser och annat. Från en del partier på vänsterkanten har det i vanlig ordning låtit: Mer bidrag till alla så löser sig problemen. Om man går igenom protokollen bara från de debatter som vi har haft om studiestöd i den här kammaren under det senaste året ser vi att det är ungefär samma frågor som återkommer. Är det tillräckligt generöst? Är systemet effektivt? Ger det studenterna verktygen för att förverkliga sina drömmar? Herr talman! Mot denna bakgrund tycker jag förstås att det känns oerhört bra att den parlamentariska kommitté som ska bena ut dessa frågor och just gå igenom systemet ordentligt äntligen är på plats. Den som har bra politiskt minne, precis som Lage Rahm poängterade, minns att den utredningen krävdes redan i början av 2006 men att den dåvarande regeringen inte ville tillsätta den. Inom ramen för denna utredning ryms inte bara de flesta frågor som finns i utskottets betänkande 6, vars förslag jag yrkar bifall till, utan också förmodligen svaren på de mer övergripande frågorna. Är systemet tillräckligt generöst? Fungerar det effektivt? Erbjuder det studenterna verktygen för att förverkliga sina drömmar? Utgångspunkten är förstås att vi har ett system som ger en ganska god grund att stå på. När vi nu ska gå igenom de problem och de utmaningar som finns gör vi det från en nivå som faktiskt de allra flesta avundas oss. Det ska man komma ihåg. Jag har i varenda debatt om studiestöd sagt, och jag tänker säga det i varenda debatt, att vi förmodligen har det mest generösa systemet i världen. När man gör internationella jämförelser ser man det. Vi har en kombination av låga utbildningskostnader, ganska generösa bidrag och omfattande möjligheter att ta studielån. Det är bra. Men man måste ha den bakgrunden klar för sig när man diskuterar frågorna för att det ska bli en relevant och bra debatt. Att systemet är generöst är naturligtvis inte en garanti för att det fungerar optimalt. Där har vi alla exempel på studenter som har en bekymmersam situation, inte minst när studentgruppen numera är så pass mångfasetterad att den rymmer allt från nybakade gymnasiestudenter till ensamstående föräldrar som har svårt att få ekonomin att gå ihop när de studerar. Herr talman! Jag är medveten om att det finns ledamöter i den här kammaren som tycker att den här utredningen inte hade behövt tillsättas. Vi hörde det också för en liten stund sedan. Argumentet brukar så klart vara att vi redan har identifierat problemen och tycker att vi redan har alla lösningar formulerade och klara. Jag säger formulerade och klara eftersom man ska betona att det inte är samma sak som finansierade och klara. Men det som jag ser som den stora fördelen med den studiesociala utredningen är att man äntligen tar tag i studentfrågorna med ett samlat grepp. Vi kan alla hitta enskilda problem i dagens system. Någon tycker att bidragsnivån är för låg rent generellt. Jag tycker att fribeloppet borde avskaffas eller höjas. Någon tredje tar upp problemet med att olika trygghetssystem krockar med varandra. Alla har vi säkert i någon mening rätt och rimliga utgångspunkter för det vi säger. Men nu får vi möjlighet att faktiskt se över detta i ett sammanhang, göra en samlad bedömning och titta på vilka åtgärder som vi ska vidta. En sådan hantering tror jag inte bara är positiv för de studenter som är beroende av systemet. Det är också en ganska ansvarsfull politik att agera på det sättet. När man går igenom de motioner som vi diskuterar här i dag ser man också precis detta. Det är en oerhört stor bredd på frågorna. Det är allt från fribelopp till trygghetssystem och till studiestödets administration. Och allt kan säkert bli bättre. Vi kan diskutera förbättringar överallt. Jag måste också säga att jag är glad att det lite grann har börjat röra på sig i oppositionen i en del frågor. Man kan ta frågan om fribeloppet som ett exempel. Under hela den förra mandatperioden och förmodligen många mandatperioder innan dess stod borgerliga ledamöter och stångade sig om inte blodiga så i alla fall svettiga i denna talarstol och argumenterade för att fribeloppet måste justeras eftersom det inte fungerar. De berättade om studenter som jobbade extra under sommaren bara för att märka att när höstterminen började sjönk bidragen eller lånen. De berättade om studenter som tyckte att de vill få in en fot på arbetsmarknaden redan under studietiden eftersom de tror att det lönar sig men valde bort det alternativet eftersom de också såg att studielånen skulle sjunka eller försvinna. Man ska ha klart för sig att den dåvarande regeringen hela tiden argumenterade mot detta. Ansvariga statsråd som Lena Hallengren sade i en debatt ungefär att om man tjänar pengar har man inget behov av förmånliga studielån från staten. Nej, det är klart att det är en åsikt som man kan ha. Det är lätt att vifta bort dessa små extrainkomster och bara upprepa ett mantra om att studier alltid måste vara en heltidssysselsättning. Men jag tycker inte att man ska glömma bort att extraarbete vid sidan av studierna också har sina fördelar, dels direkt genom att man så klart får extra pengar i plånboken, dels indirekt genom att man får erfarenhet, kontakter och förhoppningsvis ingångar på arbetsmarknaden som man inte hade fått annars. Det tjänar vi faktiskt alla på. Det känns då bra att motståndet just mot fribeloppet och justeringar där sedan valet har börjat mjukna något från åtminstone Socialdemokraternas sida. Det tycker jag är bra. Om det sedan beror på att man har fått upp ögonen för problemet eller att man inte längre behöver ta ansvar för en statsbudget ska jag låta vara osagt. Det finns också andra frågor som det är spännande att tala vidare om framöver. Jag kan ta studiestödsadministrationen som ett sådant exempel. Även om det har blivit lite bättre under den senaste tiden är det väl många studenter som minns - jag kan villigt erkänna att jag är en av dem - hur det var att sitta i telefonköer hos CSN i timmar och ändå inte få besked som man var nöjd med. Att vi nu förutsättningslöst kan titta just på studiestödsadministrationen är jättebra. Vi kan fundera på om administrationen och kanske till och med lånestocken kan överföras i annan regi som det heter. Det är inte så dramatiskt. Det räcker att vi tittar på andra sidan Bottenviken för att se att det finns system där man helt enkelt sätter upp en statlig garanti som gör att alla får låna men att man också släpper in banker och andra kreditinstitut och säger att de också får vara med och konkurrera om dessa framtida kunder. Det tror jag kan vara väldigt bra. Även de övriga frågor som ligger inom utredningens ram är förstås oerhört viktiga vad gäller de studiesociala delarna när vi går igenom just hur trygghetssystemen samspelar med varandra. Också frågan om hur studiemedlen kan användas som ett verktyg för att öka genomströmningen ligger med i direktiven. Herr talman! Politik när den är som bäst handlar om att ge människor verktyg för att förverkliga sina drömmar. Det finns en fantastisk kraft och potential hos människor. När politik fungerar som bäst lyckas vi med att se till att utnyttja den kraften. När politik fungerar som sämst lägger man hinder i vägen för den kraften. Det är oftast där någonstans som striden står. Studiestödets grundidé tycker jag är av den positiva sorten. Det handlar om att göra drömmar möjliga. Det handlar om att de som har ambitioner och idéer också ges möjlighet att förverkliga dem. Det är dessutom bra eftersom det har en dubbel effekt, dels att människor får förverkliga sig själva, dels att hela samhället tjänar på det. När vi nu ser över det framtida studiestödssystemet tycker jag att vi ska förädla just den grundidén samtidigt som vi gör upp med och tar bort de delar av systemet som mest lagt hinder i vägen. Då tror jag att vi lyckas med de övergripande frågorna. Då skapar vi ett system som är generöst, effektivt och drömförverkligande. (Applåder)

Herr talman! Det var väldigt intressant att lyssna på Oskar Öholm, och jag ser fram emot att fortsätta denna diskussion med honom inom utredningen. Det är några saker som jag tänkte på och som handlar om det helhetsgrepp som Oskar Öholm talade om. Det finns andra system som påverkar. Jag tog upp a-kassan. Jag är ganska ny så jag får fara omkring och tala med folk så att jag lär mig denna fråga. Då träffade jag Mälardalens studentkår. De menar att eftersom detta studerandevillkor har försvunnit i a-kassan och att man snabbt måste betala tillbaka sina lån har fler studenter hamnat hos kronofogden. Det sade de till mig. Häromdagen kom en rapport från Kronofogdemyndigheten som jag tycker stärker deras påstående, även om jag inte har granskat den på djupet. Antalet verkställda vräkningar har ökat med 7 procent och obetalda skulder med 18 procent under år 2007. Tror Oskar Öholm att det kan bero på vad som här nämnts, eller har han något annat att anföra här? Jag känner mig orolig.

Herr talman! När man börjar diskutera de här frågorna och tar upp de argument som Caroline tar upp ska det tas på allvar. Det är verkligen inte bra om man ser exempel på att det finns människor som inte klarar sig i systemet. Men man ska heller inte glömma utgångspunkten. Vi pratar om en investering och om det som gör att det då blir viktigt att när det gäller studierna se till att det finns en arbetsmarknad att komma in på. Där har väldigt mycket hänt under den senaste tiden. Jag är helt öppen för att vi så att säga ska lyssna in de problem som finns. Det är också anledningen till att utredningen nu är på plats. Vi ska titta på hur olika trygghetssystem fungerar och hur man gör just med dem som ser att de inte får pengarna att räcka till. Man ska dock inte glömma bort att vi när det gäller studielånen och studiebidragen måste ha ett system som är sådant att man inte fastnar i skuldsättning. Detta är mycket viktigt. Den som är satt i skuld är inte fri, brukar man säga. Det är så sant att det står både i Bibeln och i Göran Perssons memoarer. Mot samma bakgrund kan man fråga sig hur studiestödssystemet fungerar. Är det över huvud taget ett mål för Socialdemokraterna att minska studenternas skuldsättning? Det är lite grann det vi pratar om. Att också möjligheten till fribelopp finns och att man kan tjäna lite extrapengar och så är en minst lika viktig fråga, tycker jag.

Herr talman! Visst är det viktiga frågor som du nu tar upp. Men vad säger du om det här med a-kassan och bron? Säg att du utbildat dig till ett visst yrke och det inte finns någon ledig plats i det yrket. Det finns en viss skevhet här. Kanske hittar du några strötimmar till exempel. Lik förbaskat har du månadsbetalningarna och allt sådant. Du kan inte betala tillbaka dina skulder, utan du hamnar hos kronofogden eller vad det nu kan vara. En annan aspekt är, som studenterna sade till mig, att om man inte får ett jobb direkt efter studierna och man vet att det inte finns något annat system än, som i det här fallet, a-kassan hänger man kvar för att kunna försörja sig ett halvår till. Det är väl inte heller bra? Det finns ju stora ambitioner; man vill att det ska gå fortare. Jag har läst om genomströmning i direktiven. Är det här med a-kassan viktigt? Och vad säger Oskar Öholm till studenterna just om a-kassan och studerandevillkoret?

Herr talman! När man pratar om utbildning som en investering ska man också ha klart för sig att det är ett delat ansvar. Som politiker ska vi fundera på vilken typ av utbildningar som ska finnas. Vad behövs för att man ska lyckas? Hur ska studiestödssystemet se ut? Hur ska det ordnas med de förutsättningarna? Som student har man ett ansvar när det gäller att fundera på vad man är intresserad av. Det får vägas mot var arbetsmarknaden framöver finns. Den avvägningen måste hela tiden göras. När det gäller a-kassan som sådan handlar det om en försäkring. När man tar ut den har man ju dessförinnan tjänat in på arbetsmarknaden. Men det är inte riktigt så det fungerar när man är student. Har man utbildat sig till ett yrke där det inte omedelbart finns arbete får man kanske först testa något annat. Men det behöver inte betyda att slutmålet är omöjligt att nå.

Herr talman! Det är intressant att notera att Oskar Öholm beskriver att de borgerliga har stångat sig om inte blodiga så i alla fall svettiga när det gäller motståndet till att höja eller att ta bort fribeloppet. Det är också intressant att notera att fribeloppet, såvitt jag vet, finns kvar och att det inte har höjts. Man kan undra varför. Men det var inte framför allt det som jag här var intresserad av, utan jag tänkte bara påpeka att vi faktiskt har finansierat de höjningar som vi har föreslagit. Vi menar också att det är rimligt att inte bli alltför skuldsatt. Dock blir jag, herr talman, lite oroad när Oskar Öholm går in på att systemet är generöst och att andra avundas oss. Det finns alltid människor som har det sämre, och man kan alltid jämföra med dem. Frågan är vad man vill uppnå med det. Menar vi att studenterna har det för bra? Det är väl nästan det som Oskar Öholm insinuerar. Det är möjligt att det inte är så men om det är så skulle jag gärna vilja få en förklaring. Man kan också ifrågasätta hur bra det är att man i praktiken kan få mer pengar om man går på socialbidrag än man får om man studerar. Märk väl att man inte får studera när man går på socialbidrag! Vilka signaler ger det i ett samhälle? Och vad är det för idé att vilja att människor ska vara passiva, alltså att premiera passivitet? Slutligen är det intressant att notera den inriktning på personlig investering som Moderaterna här för fram. Jag tycker att det är viktigt att inte glömma att universiteten är en del av vårt bildningsarv och bildningsideal, att det är viktigt med en akademi och att vi som samhälle bidrar till att upprätthålla vår kunskap och vidareutveckla denna. Dessutom handlar det om att stödja vetenskapen. Grundutbildningen är en del av detta. Det här är ett samhälleligt intresse, inte bara en personlig investering.

Herr talman! Det som är så fint när man utbildar sig är att det är en personlig investering. Dessutom tjänar hela samhället på det. När det gäller fribeloppet är det så klart så att det tar tid innan allting är på plats. Det här ligger ju inom ramen för den studiesociala utredningen. Miljöpartiet ska ha ett stort tack för att de stödde att vi kunde göra det gemensamt förra mandatperioden. Nu börjar vi se att saker händer och att detta kan gå i lås. Det tycker jag känns väldigt bra. När det sedan gäller diskussionen om hur generöst systemet är och detta med att slå sig för bröstet och redan vara nöjd vill jag säga att det kanske inte alls är så. Jag bara konstaterar att vi inte betalar terminsavgifter. Vi får studiebidrag och omfattande studielån. Man ska ha klart för sig att det inte är vilka lån som helst, utan det är lån som löper till en ränta som motsvarar statens upplåningsränta. Vi säger helt enkelt att studenter som lånar pengar får göra det som hade de samma kreditvärdighet som svenska staten. Det är ju fantastiskt! Vid en jämförelse med andra länder hamnar Sverige dessutom oftast i topp. Då tycker jag inte att det är riktigt trovärdigt att föra en retorik som går ut på att systemet håller på att rämna eller att det är omöjligt att överleva på det som systemet ger. Det är poängen här. Jag skulle vilja veta om det är Lage Rahms och Miljöpartiets uppfattning att hela studiestödssystemet är så snålt tilltaget att det inte går att leva på studiestödet. Jag förstår att ni i er budget har satt av pengar för en höjning. Men var det er uppfattning redan förra året när ni kom överens om nivån? Den röstade väl Miljöpartiet för, eller hur? Det har nu gått ett år. Det sker ju en uppjustering när ett år passerat. Var det också en orimlig nivå som ni förra gången röstade för? Det kan vara en motfråga, tycker jag.

Herr talman! Oskar Öholm ställer en del frågor. Om det är en orimlig nivå beror givetvis på vilket perspektiv man har. Vi menar att det i alla fall inte är helt rimligt som det i dag ser ut. Men givetvis går det att överleva på det man får. En mängd människor gör det. Problemet är vad som händer när något extraordinärt inträffar. Säg att man behöver gå till tandläkaren. Många gånger avstår man kanske från det. Det kan också vara så att man behöver nya glasögon. Kanske fortsätter man med att se lite sämre med de gamla glasögonen som kanske lagas med tejp eller vad det nu kan vara. Många människor är uppfinningsrika när de är tvungna. Givetvis är det positivt, men man ska inte tvinga människor till den nivån. Jag tycker inte att det är rimligt att man kan få mer pengar genom socialbidrag än till exempel genom CSN. Det vore intressant att höra Oskar Öholm kommentera det. När det gäller CSN kan jag helt kort nämna att jag har studerat i två omgångar. 1999 började jag studera. Då var CSN något sämre än nu. Mina senaste studier avslutade jag den 18 januari i år. Jag måste säga att min uppfattning - även andra som jag studerat tillsammans med har samma uppfattning - är att CSN nu har blivit mycket bättre. För det tror jag att vi ska ha ett tack som tillsammans med andra drev igenom en höjning av anslaget till CSN just för att det ska bli förbättrade kontakter och så vidare. Jag noterar att Oskar Öholm nu nämner att det är bra med både-och, att det är både en personlig investering och bra för samhället. Det är jag glad för att också Moderaterna kan säga någon gång då och då. Men det jag vill ha svar på är egentligen om det är rimligt att man kan få mer pengar i socialbidrag än om man studerar.

Herr talman! Det känns skönt att vi har fått höra från Lage Rahm att det inte är en fullständigt orimlig nivå, att människor kan överleva på den nivån. Dessutom är det ett erkännande av vårt system. Det fungerar på ett sådant sätt att många andra länder är avundsjuka på oss för att det ser bra ut. Sedan håller jag med om att det absolut kan dyka upp tillfällen i livet då det är svårt att få ekonomin att gå ihop. Då kan man göra på olika sätt. Många jobbar lite extra för att bygga upp en buffert. När det gäller just det exempel som Lage Rahm tar upp, att man inte har råd att gå till tandläkaren, ska vi väl vara glada för att den borgerliga regeringen precis håller på att införa ett högkostnadsskydd för tandvård - något som Socialdemokraterna lovade under hur många år som helst men aldrig genomförde. Det är också ett exempel på att andra politikdelar får lösa de problem som uppstår. Den andra och kanske mer ideologiska frågan om det är rimligt att man kan sluta studera, gå på socialbidrag och därigenom få mer pengar, kan man lyfta upp retoriskt. Men där går möjligtvis skiljelinjen. Man kan inte bara jämföra pengarna och tror att de är det enda som spelar någon roll. Det är klart att det blir orimligt om jag tänker: Nu går jag och sätter mig i bänken på högskolan och funderar på hur jag kan få ut mest pengar just nu, kortsiktigt. Men jag tror inte att det är så människor fungerar. Jag tror att man tänker: Vad vill jag göra av mitt liv? Hur vill jag förverkliga mina egna idéer? Och en utbildning är oftast nödvändig för det. Jag ser det alltså inte som något gigantiskt problem om det någon gång skulle vara någon som skulle göra de här jämförelserna. Jag tror inte att någon för att bara tjäna några hundralappar extra väljer att gå på socialbidrag i stället.

Herr talman! Jag kan tycka mig se att det finns en ganska stor samstämmighet här i kammaren om att dagens studiemedel, bestående av bidrags- respektive lånedel, skulle behöva vara högre. 2003 överlämnades ett betänkande med titeln Studerande och trygghetssystem . Med bland annat detta som grund har det gjorts små, inte tillräckliga men dock, förändringar under senare år, såsom höjningen av studiebidraget 2006 och införandet av tilläggsbidrag för studerande med barn. Det har nu tillsatts en studiesocial utredning som bland annat med grund i den tidigare nämnda utredningen från 2003 ska överväga och föreslå åtgärder vad gäller studerandes ekonomiska och sociala situation. Åtgärderna ska syfta till att den studerande har möjligheter att försörja sig och leva ett tryggt liv under sin studietid. Det är bra att man nu tar ett ordentligt helhetsgrepp på det här. Det är viktigt att studiemedelssystemet är överblickbart och konsekvent för den studerande. Det är också en av kommitténs uppgifter att ta fram ett sådant förslag. Centerpartiet ser gärna en höjning av studiestödet som ett sätt att förbättra situationen för den studerande. Det är ingen nyhet. Det är dock inte enbart en höjning av själva studiemedlet som skapar en förbättrad ekonomi och ett tryggare liv för den studerande. En höjning av eller avskaffande av fribeloppet är en viktig komplettering till en höjning av studiemedlet. Fribeloppet är i dag ett hinder för studenter att kunna dryga ut sin ekonomi och också kunna skaffa sig kontakter i arbetslivet under studietiden. Fribeloppet, som är den maximala inkomst som man som student får ha per halvår utan att studiemedlet minskas, är i dag drygt 50 000 kronor. Systemet för finansiering av studier behöver vara enkelt att förstå och inte skapa extra krångel och oro för den studerande. Att då behöva tacka nej till jobb under en period av studierna då man kanske har möjlighet att jobba extra på grund av risken att passera gränsen för fribelopp skapar bara onödig oro och stress. Under studietiden är det också viktigt att studenterna uppmuntras att ta initiativ till arbete vid sidan om. Förutom att det ger ett välkommet tillskott till kassan ger det viktiga erfarenheter och kontakter inför yrkeslivet som kommer efter studietiden. Möjligheten att redan under sin studietid starta företag begränsas också av fribeloppet. Fribeloppsgränsen skapar alltså problem, då det kan vara svårt att i förväg veta hur mycket man kommer att jobba in som företagare eller tjäna som anställd under perioden. I kommittédirektiven till den studiesociala utredningen kan man läsa: "När det gäller möjligheten att kombinera arbete med studier innebär de så kallade fribeloppsgränserna inom studiemedelssystemet att studerande i vissa fall inte kan förbättra sin levnadsstandard så mycket som han eller hon önskar. Den studerande riskerar också att få en onödigt stor skuldbörda. Beloppsnivåer och fribelopp inom studiemedelssystemet behöver därför ses över." Jag ser med tillförsikt fram mot vad den studiesociala utredningen kommer att föreslå vad gäller fribeloppet för studiemedlet. Men, herr talman, att ha möjlighet att jobba under sin studietid är inte alla förunnat. Men en höjning av fribeloppet kan också skapa möjligheter. Det är dock inte den enda lösningen på studerandes ekonomiska situation. Sedan 2006 finns, som jag sa inledningsvis, till exempel möjligheten för studerande med barn att få ett tilläggsbidrag. Alla som omfattas av studiemedelssystemet har annars i princip rätt till lika stort studiestöd. Ett enkelt överblickbart och konsekvent regelverk bidrar till högre rättssäkerhet och gör det också lättare för den studerande att beräkna vilken ekonomi man kommer att ha under studietiden men också framtida kostnader för exempelvis återbetalning av lånedelen. Det är alltså viktigt med ett studiemedelssystem som har ett enkelt, överblickbart och konsekvent regelverk. Men sedan kan också den studerande ha specifika individuella behov, behov som ska kunna tillgodoses inom ramen för andra förmånssystem. Det är därför viktigt att det finns tydliga samordningsbestämmelser inom studiemedelssystemet och trygghetssystemen vi har i vårt samhälle. Också detta tas upp i direktiven till den studiesociala utredningen, och jag citerar återigen från direktiven: "Även om vissa studiesociala förbättringar har genomförts kvarstår många av de problem som belystes av den tidigare studiesociala utredningen, exempelvis att gränsdragningen mellan studiemedelssystemet och andra trygghetssystem behöver förtydligas eller förändras." Den studiesociala utredningen ska alltså överväga om gränsdragningen mellan studiemedelssystemet och de sociala trygghetssystemen behöver förtydligas så att systemen kan samverka på ett optimalt sätt. Detta är inte minst viktigt för studerande med funktionshinder, som vi har hört om här tidigare också. År 2006 beslutade en enig riksdag om en samordningsbestämmelse mellan studiemedelssystemet och sjuk- och aktivitetsersättningen. Bestämmelsen innebär att det inte är möjligt att under en och samma tidsperiod få både studiemedel och sjuk- och aktivitetsersättning. Det har bland annat inneburit att personer med funktionshinder som studerar vid folkhögskolor och tidigare haft både aktivitetsersättning och studiemedlets bidragsdel inte längre har haft rätt till studiebidrag. Regeringen har beslutat om en översyn av aktivitetsersättningen. Översynen ska redovisas i höst. Samtidigt ska, som sagt, den studiesociala utredningen se över om gränsdragningen mellan studiemedelssystemet och de sociala trygghetssystemen behöver förtydligas så att systemen kan samverka på ett optimalt sätt. Man ska också se över och lämna förslag till hur förbättringar kan göras i andra former och på andra sätt inom studiemedelssystemet. Det här ser jag som en viktig fråga för den studiesociala utredningen. Jag sätter stor tilltro till den och ser med tillförsikt fram mot resultatet av densamma. Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut i betänkande UbU6.

Herr talman! Tack, Per Lodenius, för att du tog upp frågan som jag nämnde i mitt anförande. Men jag funderar ändå över om vi kan klara upp det här i den studiesociala utredningen. I direktiven berörs inte den här problematiken mer än att, som du tog upp i ditt anförande, vi ska överväga om gränsdragningarna mellan studiemedelssystemet och det sociala trygghetssystemet måste förtydligas. För de här studenterna är gränsdragningen glasklar redan, så jag ser inte någon lösning. Dessutom är det alldeles för sent att komma med ett förslag 2009. Huvudsyftet med den andra utredningen som du tar upp är väl att man ska kunna anpassa aktivitetsersättningen till planerade försämringar i sjukpenning och sjukersättning. Eller har jag missuppfattat detta?

Herr talman! Det viktiga är att ungdomar med funktionshinder får en hållbar möjlighet att studera vidare, att reglerna inte ändras hela tiden, utan att man ska kunna hitta ett beständigt och hållbart sätt att finansiera sina studier. När det gäller den studiesociala utredningen som nu ska göras handlar det om att där hitta system och möjligheter så att det blir en samverkan mellan andra ersättningar. Därför är det viktigt att man gör en ordentlig genomsyn av detta. Det är inget som man kan stressa fram. Det är viktigt att vi gör detta och får en helhetssyn, även för de funktionshindrade.

Herr talman! Det är mycket helhetssyn och helhetsgrepp här, och det är bra. Man ska ju titta på hela kartan innan man bestämmer sig. Det finns många olika sätt att göra detta. Sisu, som det hänvisas till i betänkandet, har redovisat hur statsbidragen används i dag, men de har inte fått i uppdrag att höja dem eller att komma med sådana förslag. CSN har utrett vilka utbildningar vid folkhögskolorna som ska ge rätt till studiestöd, mot bakgrund av att regeringen om jag har förstått saken rätt har tyckt att delar av folkhögskoleutbildningen mer är att betrakta som habilitering än som utbildning. När kan studenterna få besked? Det är bråttom.

Herr talman! Caroline Helmersson-Olsson nämner bland annat Socialstyrelsens institut för särskilt utbildningsstöd, Sisu, som har haft ett regeringsuppdrag att se över hur det särskilda statsbidraget till folkhögskolor används. Det här bereds just nu på Regeringskansliet, och jag vill inte föregripa det. Jag vill höra vad man kommer fram till där. Det är svårt att föregripa de här utredningarna. Återigen: Det är ett helhetsgrepp vi behöver. Men jag är fullt medveten om svårigheterna och problemet för de funktionshindrade som studerar på bland annat folkhögskolor.

Herr talman! Det blev Hjalmar Oscar Ahlberg från Stenbrohult i Småland som fick det första statliga studiebidraget i Sverige. Det främsta argumentet när man gjorde detta 1919 var att man såg att många studenter hade en ekonomiskt besvärlig situation. Redan då insåg man att det är viktigt att studenterna har god ekonomi. Samma fråga brottas vi med nu. Men jag gissar att med de 2 200 kronor som Hjalmar Oscar fick skulle inte många studenter vara nöjda i dag, även om man skulle räkna upp det med inflationen. Det är viktigt för Sverige att vi har bra villkor för studenterna. Vi har i dag i internationella jämförelser ett ganska bra eller till och med mycket bra studiestödssystem. Det är Folkpartiets åsikt att det måste vi ha också framöver. Vi ska ligga i topp. Vi ska vara bland de bästa. Vi ska vara ett av de länder som erbjuder studenter allra bäst förutsättningar. Detta är viktigt både därför att vi ska ge människor chans att utvecklas till det de vill bli och för att stärka Sveriges chans att klara den globala utmaningen. Ska Sveriges studiemedelssystem ligga i topp också framöver måste man se över bidragsnivåerna och krånglet. Man måste fundera över hur man gör det mer individanpassat och mycket annat. Därför är det viktigt att vi nu tar ett helhetsgrepp på de här frågorna. Ett bra studiemedelssystem måste också placeras in i sin omgivning. Det måste inte bara vara bra bidrag och bra lån, utan det måste också vara tydligt att det lönar sig att studera. För många är det inte så i dag. När man ser på livslöneperspektivet är det för många studenter tydligt att det faktiskt inte lönar sig att studera. Skattesystemet och dess effekter men också det faktum att många långa utbildningar leder till jobb med låg lön innebär faktiskt att det för många människor inte lönar sig att plugga. Jag behöver kanske inte tillägga att det är just kvinnodominerade områden som ofta drabbas av just detta. Som tidigare talare har varit inne på presenterade LO en rapport för någon vecka sedan där slutsatsen mycket tydligt var att dåliga studielån cementerar den sociala snedrekryteringen. Det ligger en hel del i detta, men det är inte hela sanningen. Jag tror att man måste fördjupa analysen ytterligare. Man måste blanda in fler faktorer. Tittar man lite djupare på statistiken kan man se att det är barn i akademikerfamiljer som läser de långa och dyra utbildningarna. På det sättet cementeras faktiskt den sociala snedrekryteringen, inte bara när det gäller intagningen utan också i valet av utbildning. Att tala om social snedrekrytering bara när det gäller intagningen räcker inte. Man måste se det ur det bredare, större perspektivet. Vill man bryta snedrekryteringen räcker det inte att bara titta på studiemedel. Man måste också titta på skattesystem och mycket annat. Att ta bort straffskatten på utbildning, värnskatten, är bra, men inte heller det räcker. Jag tror att man måste ta ett väldigt stort grepp på detta. Man måste se att snedrekryteringen egentligen börjar redan i grundskolan - ja, kanske till och med redan i förskolan, som vi ska diskutera senare. Därför är det så viktigt att se helheten av regeringens och alliansens politik. Det handlar om att ha en bra förskola, och det handlar om att ha en bra grundskola. Det handlar om att se till att det finns lärare i grundskolan och gymnasiet som stimulerar till lärande. Det handlar om att ha ett gymnasiesystem som inte slår ut elever och som inte innebär att många känner att det har ett misslyckande med sig. Har man ett misslyckande i grundskolan eller gymnasiet är det mycket svårt att gå vidare till högskolan, och det är väldigt få som gör det. På alla dessa områden genomför nu regeringen och majoriteten i riksdagen en kraftfull omläggning av politiken. Det kommer att få effekt också på högskolan. Herr talman! Som tidigare har tagits upp i debatten har regeringen nu tillsatt en studiesocial kommitté. Eftersom den är parlamentarisk kommer flera av debattörerna att mötas också i den kommittén. Det bådar gott eftersom det uppenbarligen finns ett starkt engagemang för dessa frågor. Kommittén har ett väldigt brett uppdrag. Det handlar om studiemedelssystemet, om de sociala försäkringarna, om bidrag, om lån och om fribelopp. Det handlar om administrationen och - inte minst viktigt med tanke på de problem vi har i Sverige - om hur man ska se till att genomströmningen blir bättre. En viktig del i detta som både Caroline Helmersson-Olsson och Per Lodenius tog upp är studiemedelssystemet för funktionshindrade. Jag möter gärna Caroline Helmersson-Olsson i ett försök att lösa det problem som uppstod när sosseregeringen 2006 förändrade politiken. Det är ju i grunden där vi står nu. Man analyserade inte den här frågan ordentligt innan man förändrade systemet 2006. Det är därför den här regeringen nu får ta tag i de här problemen och försöka lösa dem. Från alliansens sida tror jag att vi alla är överens om att vi gärna ska försöka lösa den här frågan tillsammans. Flera av de förslag som tas upp i motionerna och reservationerna kommer att behandlas i den studiesociala utredningen. Då är det rätt rimligt att vi från majoritetens sida hänvisar till den när vi besvarar motionerna. Som Folkpartiets representant i utredningen ska jag säga att jag har åtagit mig detta uppdrag med ganska stora förhoppningar. Jag är övertygad om att studiemedlen behöver förbättras framöver. Jag är övertygad om att vi kan hitta ett system som är mindre byråkratiskt än det som vi har i dag och bättre individanpassat. Jag vet att studiemedelssystemet är viktigt inte bara för den enskilda studenten utan också för hela Sverige. Därför är det avgörande vad vi kommer fram till i utredningen. Jag ska avsluta med att återigen ta upp det som Caroline Helmersson-Olsson nämnde, nämligen den LO-rapport som presenterades. Den visar ju att studiemedlens värde i förhållande till en arbetarlön har minskat stadigt de senaste 15 åren. Den kommitté som nu tillsätts om studiesociala villkor har ett stort arv att bära. Vi har många år att hämta igen, och det är viktigt att vi faktiskt lyckas. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Jag vill börja med att säga att det är med lite större glädje jag lyssnar på Christer Nylander än på Oskar Öholm. Jag tycker att det verkar som om både Centern och Folkpartiet har en mer generös inriktning, och jag hoppas att även Moderaterna följer med sina allianskolleger och att vi får en bra utredning. Som Oskar sade på slutet är det givetvis inte så att människor pluggar för att de tjänar ekonomiskt på det. Då hade det varit mycket färre studenter. Det är mycket glädjande att människor ser det som något mer än bara en investering. Christer Nylander nämnde att vi ska vara bland de bästa när det gäller studiemedelssystemet. Jag hoppas att det är det ni menar. Det jag egentligen skulle vilja fråga är om det är så att vi ska se också på hur villkoren är nationellt och inte bara titta internationellt. Sedan vill jag bara notera att när det gäller att regeringen satsar på tidiga åldrar och så vidare och att det ska ge resultat senare tror jag att vi har olika åsikter. Jag ska inte veckla in mig mer i det, men eftersom det ändå har nämnts vill jag påpeka att många anser att en hel del av de satsningar som regeringen gör snarare kan leda till utslagning än någonting annat. Men nog om det. Jag vill i stället fråga Christer om det inte är så att vi ska ha ett riktigt bra studiemedelssystem? Skulle vi inte kunna gå direkt in och höja studiemedlet? Det är ju inte det som behöver utredas. Vi har enormt mycket krångliga system och dålig samordning med sjukförsäkring och annat. Men studiemedlet är ganska lätt att bara höja. Skulle inte det kunna gå att göra?

Herr talman! Jag och Lage Rahm är alldeles överens om att det som gjordes 2002-2006 inte duger. Det räcker inte. Den ökning som gjordes då räcker inte till. Därför har också alliansen skrivit väldigt tydligt i sitt valmanifest att studiemedlet bör höjas under mandatperioden. Det förutsätter jag att regeringen också kommer att föreslå i de budgetpropositioner som kommer framöver. Därtill tillsätter man en studiesocial utredning som ska fundera på hur studiemedel ska sättas framöver. Jag håller på och läser den gamla utredningen - jag har inte läst den fullständigt ännu. Men fakta som kom fram i den tyder på att studenternas konsumtion inte riktigt fungerar på samma sätt som andra människors konsumtion. Priserna när det gäller deras konsumtion stiger fortare än KPI, som det i dag är kopplat till. Det innebär att det också urholkas på sikt. Jag får väl säga att det var synd att den gamla regeringen inte tog det på allvar när den utredningen kom. Då hade man redan nu kunnat ha gjort en hel del. Jag ska försöka svara på frågorna i övrigt också. Jag vet inte riktigt vilka åtgärder som vi genomför som Lage Rahm menar skulle innebära utslagning. Det handlar om att satsa stenhårt på att lärare ska få fortbildning, att lägga om lärarutbildningen så att vi får ett högre söktryck på lärarutbildningen, att satsa miljarder på de tidiga årskurserna, i lågstadiet, för att de eleverna ska lära sig läsa och skriva ordentligt och att göra om gymnasiet så att fler människor lyckas där. Jag har väldigt svårt att se att någon av de reformerna skulle innebära att vi får ökad utslagning. När det gäller jämförelser med andra länder är jag en försiktig general. Jag tycker att vi ska ligga i topp. Men man vet aldrig vad andra länder hittar på. Därför vågar jag inte säga att vi alltid ska vara bättre än alla andra.

Herr talman! Nej, det bekymrar mig inte så mycket huruvida vi är bättre än alla andra eller inte. Mitt mål är framför allt att vi ska vara bra. Om ett antal länder sedan blir mycket bättre än vi vill jag bara gratulera dem och inte tycka att det är tråkigt. Min fråga var egentligen om du även menar att det skulle vara bra. Jag vill också kommentera det här med den gamla regeringen. Vi lyckades ju, efter mycket om och men, driva igenom en höjning av studiemedlet med 300 kronor, varav 100 gällde bidragsdelen. Det var vi glada över. Men det är självklart att det inte räcker. Man kan dock konstatera att den höjningen är mer än den höjning som alliansregeringen hittills har gjort, nämligen ingen alls. Men jag hoppas att det kommer en höjning, och jag önskar att denna höjning inte behöver stoppas av den här utredningen. Det är nämligen inte så svårt att se att just den delen behövs direkt. När det gäller det andra vi pratade om i skolsystemet vill jag ogärna i den här debatten gå in djupare på det. Men jag kan säga att jag ibland tycker att fokus från Folkpartiet är väldigt mycket på ordning och reda och väldigt lite på kunskap. När det gäller bakgrunden till det hänvisar jag till den debatt som vi hade här i kammaren som initierades av oss och där Peter Eriksson redogjorde för vår syn på kunskap och vetenskap i skolan. Min fråga kvarstår lite grann. Skulle vi inte direkt kunna se till att studenterna får en lite mer dräglig tillvaro rent ekonomiskt, även om trygghetssystemen kanske tar lite tid?

Herr talman! Svaret på den första frågan som Lage Rahm ställde var ja. Ska vi ha ett bra studiemedelssystem? Ja, det ska vi. Svaret på den andra frågan är: Lars Leijonborg har i flera debatter i den här kammaren med flera av dem som är med i debatten nu sagt väldigt tydligt att alliansen har lovat att vi ska höja studiemedlet under den här mandatperioden. Han för sin del ser inte att den studiesociala utredningens arbete på något sätt skulle förhindra att man höjde det tidigare. Men det får så klart avgöras i de budgetförhandlingar som sker. Slutligen gäller det de 300 kronor som det höjdes med förra gången. Vad jag minns var det inte något parti som röstade emot den höjningen, utan det var en fullständigt enig riksdag som fattade det beslutet. Och det var väl bra. Jag ser fram emot att vi kan vara eniga också nästa gång vi fattar beslut om att förbättra studiemedelssystemet.

Herr talman! Det är lite rundgång i den här debatten. Vi har stått många gånger i kammaren och diskuterat just studiemedlen och studiestödet. Precis som Christer Nylander nämnde är det flera frågor som tas upp i motioner som kommer att komma med i den studiesociala utredningen, vilket jag ser fram emot. En sak som däremot inte kommer att tas upp, i alla fall inte av vad man kan se i de direktiv som nu finns, är sfi-studenternas ekonomiska situation. Jag väljer att ta upp den här frågan med Christer Nylander, eftersom hans partikamrater för två veckor sedan presenterade förslag om förändringar för sfi. Där lägger man väldigt tydligt skulden på den studerande för att sfi:n har misslyckats. Man vill bland annat begränsa antalet avbrott i studierna. Man ser inte den situation som de studerande befinner sig i, nämligen att de måste tacka ja till jobb, även om de är väldigt korta. Annars riskerar de att mista sin försörjning. Vore det inte rimligt att den här utredningen också såg över de sfi-studerandes ekonomiska situation för att göra det möjligt för den här gruppen att faktiskt studera i lugn och ro?

Herr talman! Jag tänkte säga att jag inte tänkte debattera sfi-lyftet, eftersom det inte behandlas i betänkandet. Men till sist kom Rossana Dinamarca in på det som behandlas i betänkandet, så det ska jag gärna svara på. Sfi-lyftet är för övrigt bra på många sätt därför att det bidrar till fortbildning av lärarna i sfi, och det införs tydliga mål. En nästan enig utskottsmajoritet bestående av allianspartierna och Miljöpartiet och Socialdemokraterna slår fast att den förändring som gjordes 1998, då man tog bort den timpeng som Rossana Dinamarca nu slåss för, var en rimlig åtgärd. Det är min åsikt att det är så. Däremot finns det ingenting som hindrar att Rossana Dinamarca, när utredningen träffas, försöker lyfta fram den här frågan igen. Men jag gör den bedömning som alla andra partier i utskottet har gjort, att det var en rimlig åtgärd att ta bort detta 1998.

Herr talman! Då kanske Christer Nylander kan förklara för mig på vilket sätt det här är rimligt. Jag kan nämligen inte riktigt utläsa det ur betänkandet. Man hänvisar bara till att det här beslutet togs och att man vidhåller det. Är det inte ett problem att studerande faktiskt tvingas att göra avbrott i sina studier? Om de inte gör det får de ingen försörjning så att de kan vara kvar i studierna. Hur kommer man att göra för att förbättra studenternas ekonomiska situation? Vi har också tyckt att man till exempel ska kunna vara berättigad till studiestöd, precis som alla andra vuxenstuderande. Men så är inte fallet. Det är en särskild situation för dem som läser sfi. Då tycker jag faktiskt att Christer Nylander måste förklara mer än att bara säga att det är en rimlig åtgärd. Vi ser hur verkligheten ser ut. Är det en rimlig situation för de studerande att de faktiskt måste hoppa in och ut i sin svenskundervisning på grund av att de annars inte får sin försörjning?

Herr talman! Det är inte bara Christer Nylander som måste förklara det, utan det är även den riksdagsmajoritet som satt 1997/98 som genomförde detta och även hela utskottsgruppen, förutom Vänsterpartiet, som nu tycker att det är rimligt att den förändring som man gjorde för tio år sedan är kvar. Jag tycker att det är viktigt att säga att när regeringen nu tittar på sfi gör man det för att man ska försöka lyfta kvaliteten och se till att lärarna har bättre utbildning. Men det handlar också om att se till att sfi-eleverna så fort som möjligt lär sig språket och kan komma ut på den ordinarie arbetsmarknaden eller komma vidare till andra studier. Det är hela syftet med det lyft som nu görs av sfi. Skulle det visa sig att sfi-lyftet inte fungerar på det sätt som vi hoppas är det klart att man får se över det på annat sätt. Men den bedömning som vi nu gör - och det är alla partier utom Vänsterpartiet - är att den förändring man gjorde 1997/98 var rimlig.

Herr talman! Det var intressant att Moderaternas företrädare i debatten beskriver studiestödssystemet som bra och generöst. Folkpartiets företrädare tycker att det är byråkratiskt och krångligt, att det är ett tungt arv att bära. Jag lovar Christer Nylander att jag ska bära det arvet från min plats 7. Dåliga studielån cementerar den sociala snedrekryteringen, sägs det, och man ska titta på administrationen. Jag är lite intresserad av innovationen att lägga ned CSN och låta bankerna sköta studiemedlen. Möjligheten att ta banklån finns redan i dag, vad jag förstår. Bakom det här resonemanget säger man att CSN fungerar dåligt. Jag har själv ingen koll på det, för jag har tvåårigt gymnasium. Så jag har aldrig träffat dem, kan jag säga. På vilket sätt blir studenternas ekonomi och situation bättre om de blir kunder hos en vinstdrivande bank? Det är min fråga.

Herr talman! Det är en av många frågor som utredningen ska titta på. Oskar Öholm, om jag minns rätt, förklarade detta på ett ganska bra sätt. Det handlar inte om att ta ett vanligt banklån. Det handlar i så fall om att ha statliga garantier på att man får lån på samma villkor som hos CSN i dag, det vill säga statsskuldsräntan sätter nivån. Jag är inte säker på att detta är det allra bästa förslaget. Men när man går in i en utredning kan man inte redan ha alla svar klara. Så låt oss titta på den frågan med öppna ögon. Det ska jag göra. Det hoppas jag att Caroline Helmersson-Olsson också ska göra. Låt mig gå tillbaka till LO-rapporten. Den visar tydligt att under 15 år har studiemedlen urgröpts. Nu är ni heta på gröten. Nu vill ni omedelbart att vi ska höja dem. Nu skäller ni på alliansregeringen för att vi inte redan har rätat upp alla problem som har skapats under de 15 åren. Känner Caroline Helmersson-Olsson någon form av ånger över att man inte drev de här frågorna hårdare tidigare när man faktiskt hade makt att genomföra det? Känner hon någon ånger över att man inte lyfte upp den studiesociala utredning som faktiskt lades fram 2003? Den pekade till exempel ut att det kanske inte var alldeles rätt att använda samma inflationssiffror för studenter som för andra. Känner man någon ånger inom socialdemokratin över att det faktiskt var samarbetspartierna som drev fram studiemedelsförbättringen? Det var inte Socialdemokraterna själva. Jag tycker att man måste fundera över den situationen att man själv har varit den stora bromsklossen i 15 år innan man ger sig på den regering som nu försöker rätta till problemen.

Herr talman! Ja, du Christer Nylander, jag har många känslor i min kropp i dag. Det kan jag säga. Men det vet i hundan om det är ånger jag känner. Jag känner att Socialdemokraterna har jobbat väldigt bra med de här frågorna under många år. Du nämnde någon från Småland från 1800-talet, eller var det 1900-talet? Nej, jag tycker inte att vi har någon som helst anledning att skämmas. Däremot finns det vissa saker vi skulle kunna ha gjort bättre. Vi skulle ha hittat något annat sätt att värdesäkra det här, naturligtvis. Det kan man nästan se lite svart på vitt på. Jag ber om ursäkt om du känner att jag har hoppat på den borgerliga majoriteten på det sättet. Det var inte min mening. Men jag är fortfarande lite nyfiken vad gäller CSN. Jag lovar att jag ska titta på det med öppna ögon. CSN är ändå en statlig myndighet, har större öppenhet, och studenterna är med i styrelsen, vad jag fattar. De kan också begära nedskrivning av lån, de kan överklaga beslut och sådana saker. Så är det inte hos banker. Har du tänkt på vilket skydd studenterna får i ett sådant privat system?

Herr talman! Jag har inte heller träffat någon från CSN. Däremot har jag pratat i telefon och mejlväxlat ett antal gånger, även brevväxlat ett antal gånger. Det är nog den situation som många studenter har haft i sin kontakt med CSN. Men som många tidigare har vittnat om verkar det ha blivit mycket bättre de senaste åren på CSN. Jag tycker att vi ändå ska gå in med öppna ögon och fundera på om man kan hitta någon annan administration, om man kan göra det enklare på något sätt eller hitta konkurrens som gör att det är intressant för banker att erbjuda bra lån till studenter. Det är inget självskrivet att det ska finnas en statlig myndighet som sköter de här frågorna. Men om vi finner i utredningen att det inte går att hitta ett bättre system, att konkurrensen blir en chimär för att man ändå ska ha exakt samma villkor finns det för mig inga ideologiska bindningar att göra detta. Jag tycker ändå att det är rimligt när vi går in i en utredning som har det uppdraget att vi tittar med öppna ögon på det. Jag tycker att det är en bra situation. Jag vill ändå säga slutligen att LO-rapporten säger att studiemedlets värde i förhållande till en arbetarlön har minskat stadigt de senaste 15 åren. Vi från alliansregeringen har sagt att under den här mandatperioden ska vi höja studiemedlet och försöka göra det bättre. Men jag kan inte garantera att vi kommer att rätta till alla de problem som har uppstått under de 15 åren. Vi ska i alla fall göra ett försök att få ett studiemedelssystem som är så bra som möjligt och fortsatt ett av de bästa i världen. För vi tror att det är viktigt för Sverige att det är lönsamt att studera. Då tittar vi både på studiemedelssystemet, på skattesystemet och på många andra faktorer för att göra det möjligt.

Herr talman! Student. Det ordet funderade jag lite på när jag satt och förberedde mig inför den här debatten. Vem är en student? Och varifrån kommer ordet egentligen? Jag började titta i ett ordlexikon. Då fick jag fram att ordet student kunde beskrivas så här: En student är oftast en person som läser vid universitet eller högskola. Men det kunde också användas allmänt om en person som riktar stor hängivenhet åt att lära sig ett ämne. Det är inspirerande beskrivningar, tycker jag, när vi pratar om studiemedelssystemet och möjligheter att studera i Sverige i dag. Ett generöst, robust, tydligt och förutsägbart studiemedelssystem är det som vi behöver. Det är vi kristdemokrater tillsammans med alliansen helt övertygade om. I början av 1900-talet var det ett fåtal som studerade på högskolan. I dag är det gott och väl hälften av en årskull som går vidare. Det finns i runda tal 330 000 studenter och forskarstuderande i högskolan med allt från nybakade gymnasister till nyligen disputerade 77-åringen Ingemar Mundebo som vi fick läsa om förra veckan. Dagens studenter har väldigt olika levnadsvillkor. Var fjärde har barn. Många arbetar parallellt med studierna. Herr talman! Samhället är och blir i allt högre grad ett kunskapssamhälle där den enskildes förmåga att lära nytt många gånger blir en överlevnadsfråga för välfärden. Ett redskap för att möjliggöra kunskapssamhällets utveckling och göra det tillgängligt för fler är just studiestödet. Genom ett väl fungerande studiestöd ges fler tillfälle att lära, vara aktiva och delaktiga i kunskapssamhället. Vi kristdemokrater har länge arbetat för och menar att studiestödet ska göra det ekonomiskt möjligt för alla oavsett bakgrund att studera och utvecklas. Jag tror att det här inte råder några politiska skiljelinjer. Även med tanke på behovet av utbildad arbetskraft är ett väl fungerande studiestödssystem helt nödvändigt. Det handlar dessutom om att kunna attrahera nya grupper. Det går inte att förneka de ekonomiska faktorernas betydelse för att göra det möjligt. Man måste kunna ha en dräglig tillvaro under studietiden. Den studiesociala utredningen presenterades i december 2003. Det var alltså under den tidigare regeringen. Jag ska nu göra en liten tillbakablick. Jag har noterat att Caroline Helmersson-Olsson har sagt att hon är ny. Då kan jag göra de här påminnelserna så att vi alla har en gemensam historia. Den studiesociala utredningen presenterades 2003. Den var tillsatt den 19 september 2002. Då aviserade Socialdemokraterna den utredning som Kristdemokraterna tillsammans med flera partier hade begärt. När förslagen kom var de delvis en besvikelse, inte bara för Kristdemokraterna utan även för studenterna. Varför? Jo, för att direktiven ansågs vara ofullständiga. Utredningen skulle i begränsad omfattning komma med förslag. Det var alltså begränsade direktiv. Vad skulle utredaren göra när det gällde arbetslöshetsförsäkringen till exempel, som har varit uppe här i dag? Utredaren skulle endast kartlägga hur arbetslöshetsförsäkringen samspelar med studiestödssystemet. Många var vi ändå som väntade förgäves på att den socialdemokratiska regeringen skulle göra något av de förslag som presenterades. Ingenting hände. En självkritik på den här punkten är på sin plats. Det kom något av detta i replikskiftet med Christer Nylander, och jag menar att det är på sin plats att någon form av självkritik finns inom dessa områden. Utskottet avstyrker flera motionsyrkanden, bland annat mot bakgrund av att det inom Regeringskansliet pågår ett arbete med att ta fram ett direktiv till en studiesocial utredning. Detta direktiv är nu framlagt. Den parlamentariska kommittén är utsedd, och kanske kan den parlamentariska sammansättningen borga för att inget parti agerar bromskloss i denna mycket angelägna fråga. Vad gäller betänkandet i övrigt kan jag konstatera att socialdemokratisk politik, ny eller gammal, lyser med sin frånvaro. Ett av de skarpare förslagen jag ser är där de skriver att de vill höja studiemedlet. Någon närmare precisering av detta finns inte. Finansiering finns inte och inte heller genomförandetidpunkt. Så det är en öppen hållning i den parlamentariska utredningen som man nu finns med i. Jag tycker att det är bra att man har det. I snart tio år har vi kristdemokrater tillsammans med flera partier bedrivit en offensiv studentpolitik där vi har försökt att ta fasta på studenternas behov av trygghet, med långsiktighet och ett förutsägbart system. Finns det inte en grundtrygghet är det nämligen svårare att visa stor entusiasm och hängivenhet i att lära sig ett ämne. Genom den studiesociala utredning som alliansregeringen nu har tillsatt och där samtliga partier är representerade ser vi kristdemokrater möjligheter att återkomma med ett helhetsgrepp på studiestödsfrågorna under mandatperioden. Jag välkomnar det arbete som ska ske där. Jag vill med detta, herr talman, yrka bifall till majoritetstexten och förslagen i betänkandet i sin helhet och avslag på samtliga reservationer.