Stärkt ställning för patienten

Fru talman! I dag ska vi debattera betänkandet Stärkt ställning för patienten . I betänkandet behandlas också tolv motionsyrkanden som väckts under den allmänna motionstiden 2009. Regeringen föreslår att den nationella vårdgarantin ska regleras i lag. De tidsgränser som gäller för vårdgarantin i dag ska fortsätta gälla tills vidare. Landstingen får i och med detta i uppdrag att ge patienten individuellt anpassad information om vårdgarantin. Landstingen ska också se till att patienten utan extra kostnad får vård hos annan vårdgivare om landstinget inte i rätt tid uppfyller tidsgränserna. Verksamhetschefen ska ges ett tydligare ansvar för att patientens behov av trygghet, samordning, kontinuitet och säkerhet i vården tillgodoses. Om en patient begär det eller om det behövs ska verksamhetschefen utse en fast vårdkontakt för patienten. Detta ersätter den nuvarande funktionen patientansvarig läkare. Patientens ställning stärks genom att hälso- och sjukvårdens skyldighet att medverka till att patienten kan få en förnyad medicinsk bedömning utökas. Det gör man genom att ta bort begränsningen att skyldigheten bara gäller när vetenskap och beprövad erfarenhet inte ger entydig vägledning för det medicinska ställningstagandet. Samtliga motioner i betänkandet avstyrks. I betänkandet finns två reservationer och ett särskilt yttrande. Härmed överlämnar jag ärendet till debattörerna.

Fru talman! Det är bra att patientens ställning inom hälso- och sjukvården förstärks. Vänsterpartiet säger inte nej till regeringens förslag, men vi har ändå två reservationer i betänkandet. Våra reservationer har sitt ursprung i motioner från allmänna motionstiden men stämmer väl överens med innehållet i betänkandet. Fru talman! Innan jag övergår till att tala om reservationerna vill jag inleda med att uttrycka farhågor för att alla grupper i samhället i verkligheten inte kommer att inkluderas av stärkt ställning för patienten inom hälso- och sjukvården. Jag syftar på den nya formuleringen i 2 § i hälso- och sjukvårdslagen som lyder: Den som har ansvaret för hälso- och sjukvården av en patient ska se till att patienten ges individuellt anpassad information om "sina möjligheter att välja vårdgivare och utförare inom den offentligt finansierade hälso- och sjukvården". Blir det verkligen så för patienter som söker vård inom psykiatrin att patienten ges information om sina möjligheter att välja vårdgivare och utförare? Patienter med psykiska sjukdomar nämns inte i propositionen. När det gäller utvidgad rätt till förnyad medicinsk bedömning kan jag inte heller tänka mig att regeringen har tänkt på patienter med psykisk sjukdom. Ändringen i den paragrafen handlar om att enbart ändra "vetenskap och beprövad erfarenhet" till "det medicinska ställningstagandet". Inte heller när det till exempel gäller utvidgningen av rätten att få förnyad medicinsk bedömning nämns personer med psykiska sjukdomar. Jag befarar därför att den rätten inte utvidgas till att gälla även personer med psykiska sjukdomar. Jag menar att övervägandena och förslagen i propositionen Stärkt ställning för patienten - vårdgarantin, fast vårdkontakt och förnyad medicinsk bedömning inte innehåller någon särskild analys av patientens rättigheter specifikt inom psykiatrin. I alla fall nämns inte personer med psykiatriska sjukdomar i propositionen. Men som vi alla här vet är det speciellt inom psykiatrin som samhällets rättighetsregler ställs på sin spets. Därför är det märkligt att patienträttigheterna inom den psykiatriska vården inte nämns. Nu har vi inte ministern här i kammaren, men jag hoppas att allianspartiernas representanter i sina anföranden förklarar hur det kommer sig att regeringen i sin proposition inte problematiserar förhållandena för patienter med psykiatriska sjukdomar. Många situationer inom den psykiatriska sjukvården är inte lika enkla att lösa som inom den somatiska sjukvården. Inom psykiatrin om någonstans borde patientens rättigheter lyftas fram som en utmaning för vården, och de borde åtminstone ha nämnts i propositionen. Fru talman! Vänsterpartiets motion, som bland annat handlar om tillgänglighet till behandling av personer med missbruk, avstyrks av majoriteten med motiveringen att den så kallade Missbruksutredningen ska redovisa sitt uppdrag senast den 15 november 2010 och att utskottet inte bör föregripa utredningens arbete. Jag tvingas dra slutsatsen att propositionen inte heller omfattar personer som är sjuka på grund av missbruk. Annars förstår jag inte varför dessa personer inte ens nämns i propositionen. Vänsterpartiet vill att det ska finnas vård till alla med missbruksproblem. Bristande tillgänglighet till behandling är ett återkommande problem när det gäller vård för personer med missbruksproblem. Det är tydligt att regeringen inte har tänkt på personer med missbruksproblem när man skrivit om individuellt anpassad information om vårdgarantin. Vänsterpartiet däremot vill införa en vård- och behandlingsgaranti som ger alla de människor med missbruksproblem som söker hjälp uttrycklig rätt till en påbörjad vårdplanering och eventuell avgiftning inom sju dagar. Åtgärder bör vidtas omedelbart när patienten söker hjälp. Jag tycker att det är synd att regeringen inte ens kommenterar patienter med missbruksproblem i samband med propositionen om stärkt ställning för patienten. Fru talman! Jag har ett flertal gånger här i kammaren efterlyst konsekvensanalyser av regeringens förslag inom vårdområdet. Vi vet att det finns stora kunskapsluckor när det gäller kvinnors hälsa, så återigen efterlyser jag en konsekvensanalys i ett könsperspektiv. Vidare är det känt att det finns skillnader mellan könen när det gäller hur man behandlas inom vården. Genom bland annat Socialstyrelsens genusanalys av hälso- och sjukvården vet vi att kvinnor inte får samma vård och behandling som män trots likartade medicinska faktorer. Vänsterpartiet menar att Socialstyrelsen bör få i uppdrag att analysera tillämpningen och tolkningen av patienträttighetslagstiftningen - också den patienträttighetslagstiftning som vi just nu debatterar - i ett genusperspektiv. Vi i Vänsterpartiet menar också att det verkar råda stora brister i omhändertagandet av de äldre i akutsjukvården. Därför vill Vänsterpartiet att Socialstyrelsen ges i uppdrag att särskilt analysera akutsjukvården och den nationella vårdgarantins påverkan när det gäller patienter över 65 år. De två konsekvensanalyserna skulle säkert ha höjt propositionens hållbarhet och kvalitet. Fru talman! Som jag inledningsvis nämnt säger Vänsterpartiet inte nej till regeringens proposition, men vi ser många brister i regeringens förslag. Jag har beskrivit några sådana i mitt anförande. Jag har också presenterat våra motioner som tyvärr avstyrks i betänkandet men som jag menar hade kunnat höja kvaliteten i framlagda förslag. Fru talman! Jag vill avsluta med att förklara att jag självklart står bakom Vänsterpartiets båda reservationer. Men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 2.

Fru talman! I dag stärker vi patienternas ställning ytterligare. Det gör vi genom att den nationella vårdgarantin regleras i lag, genom att den patient som så begär ska ha rätt till en fast vårdkontakt och genom att patientens rätt till förnyad medicinsk bedömning utökas. Att stärka patientens ställning både när det gäller att få vård i tid och när det gäller att få rätt vård är en prioriterad fråga för Centerpartiet och övriga allianspartier. Under det senaste året har vi kunnat se minskade köer i vården, mycket tack vare regeringens kömiljardssatsning. Nu går vi ett steg längre och gör vårdgarantin till lag. Det går framåt. Under åren i opposition fick jag 14 gånger avslag på kravet om en nationell vårdgaranti. Nu stärker vi denna och, som sagt, reglerar den i lag - tills vidare enligt samma tidsgränser som i dag. Om landstinget inte lyckas uppfylla tidsgränserna ska man dessutom se till att patienten utan extra kostnad kan få vård hos en annan vårdgivare. Skyldighet föreligger också att ge patienten individuellt anpassad information om hur vårdgarantin fungerar och om vilka rättigheter patienten har. Vårdens verksamhetschefer får ett tydligare ansvar för att patientens behov av trygghet, samordning, kontinuitet och säkerhet i vården tillgodoses. Om så behövs eller om patienten så begär ska en fast vårdkontakt utses för patienten. En av mina första debatter här i riksdagen - det var hösten 1998 - handlade för min del bland annat om Centerpartiets förslag om en utökad second opinion. Nu genomför vi detta. Min slutsats blir förstås att det med en alliansregering blir resultat. Handfast och målmedvetet driver vi fram förslag och beslut som stärker patientens ställning. I propositionen redovisar regeringen de ganska många insatser som gjorts under senare år för att förtydliga och förstärka patientens ställning och för att öka patientens valfrihet. Lagen om valfrihet - LOV - fritt vårdval, en nationellt samordnad sjukvårdsrådgivning per telefon och via Internet, skärpt tillsyn, öppna jämförelser, kvalitetsregistrering och den funktion för oberoende granskning som nu är under uppbyggnad är några exempel. Patientsäkerhetsutredningen, den nationella cancerstrategin och Värdighetsutredningen är andra exempel på sådant som till viss del syftar till att stärka patientens ställning. Sammantaget innebär således Alliansens hälso- och sjukvårdspolitik så här långt en kraftfull förstärkning av patientens ställning. Elina Linna och Vänsterpartiet lyfter upp frågor som jag tycker är viktiga. Hur ser vi till att alla inom vården, oavsett var man bor och oavsett vilken diagnos man har, har möjligheten att få del av de skyldigheter och rättigheter vi har som enskilda och som patienter? Vi vet att personer med psykiatriska sjukdomar har en ställning som inte alltid är så lätt att klara ut för att leva upp till den jämlika vård vi ska leva upp till. Mitt svar till Elina Linna är dock att hälso- och sjukvårdslagen gäller alla. Vi ska se till att alla har rätt till de rättigheter vi instiftar. Där det finns särskilt utsatta grupper - Elina Linna tog upp exempel på det - ska vi givetvis via uppföljning, via tillsyn, via sjukvårdshuvudmännens ansvar och via det samlade arbete vi gör verkligen anstränga samhällsapparaten för att se till att alla får sina rättigheter tillgodosedda. Det görs alltså mycket, men det finns fortfarande mycket kvar att göra. Vi är inte färdiga. Jag kan lova att vi inom kort från allianspartierna kommer att presentera ytterligare en rad förslag som vi avser att genomföra under nästa mandatperiod. Fru talman! Vi är i stort sett överens om förslagen i dagens betänkande, och jag tycker att det är bra. Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på reservationerna. (Applåder)

Fru talman! Att jag lyfter upp frågan om patienter med psykiatriska sjukdomar speciellt beror på att jag själv har erfarenhet av att man glömmer bort denna grupp i lagstiftningen. Kenneth Johansson kommer säkert ihåg utredningen om patientens rätt. Jag tror att det var 1998 den kom. Jag var inte riksdagsledamot då utan kommer så väl ihåg att jag deltog i ett seminarium där man presenterade denna utredning, och jag ställde frågor utifrån det perspektiv som människor med psykisk sjukdom har, alltså hur man kommer att tillämpa lagen när deras problem behöver lösas. Jag fick till svar att man inte hade tänkt på personer med psykiatriska sjukdomar när man stiftade lagen. De fanns alltså inte med i underlaget. Jag försökte verkligen att i propositionen hitta patienter med psykiatriska sjukdomar och deras rätt och möjlighet till stärkt ställning, men jag gjorde inte det. När det gäller second opinion har Vänsterpartiet i åratal motionerat om utökning också för patienter med psykiatriska diagnoser, men jag kan inte hitta något bevis om utökning när det gäller second opinion för personer med psykiatriska sjukdomar.

Fru talman! Som jag sade i mitt anförande är utgångspunkten att hälso- och sjukvårdslagen gäller alla. Vi har en uppgift ifrån beslutsfattare och ifrån de myndigheter som har ett särskilt uttalat ansvar att se till att man lever upp till detta. Det är nödvändigt att vi när det gäller de grupper som är särskilt utsatta inom vården och i samhället - Elina Linna har räknat upp ett antal av dessa grupper - är extra noga med bevakning och tillsyn för att se till att även de har rätt till och får de möjligheter vi avser att man ska ha. Vi pekar inte ut några särskilda diagnoser eller sjukdomsgrupper, utan vi ska ta ett samlat ansvar för att se till att de lagar vi stiftar gäller alla i det här landet - med en speciell bevakning och kontroll, som jag har sagt, för de personer som kanske inte alla gånger har möjligheter att själva bevaka sina intressen fullt ut.

Fru talman! Självklart gäller hälso- och sjukvårdslagen alla personer, men när det gäller patienträttigheter har vi erfarenheter av att de är sämre inom den psykiatriska vården än inom den somatiska vården. Därför hade jag förväntat mig att denna proposition och denna lag skulle ha haft i alla fall något slags ambition att förbättra patientsäkerheten just för den grupp som det finns vetenskapliga bevis för har sämre patienträttigheter än den som drabbas av en somatisk sjukdom. I till exempel § 2 i den nya lagen står det att patienten ska ges individuellt anpassad information om sina möjligheter att välja vårdgivare och utförare inom den offentligt finansierade hälso- och sjukvården. Jag tror alltså att man har dessa ambitioner, men i verkligheten är det inte möjligt för patienter med psykiatriska sjukdomar att utnyttja den valmöjlighet man här lovar.

Fru talman! Även § 2 i hälso- och sjukvårdslagen omfattar personer med psykiatriska problem, och att det står "individuellt anpassad" betyder att man måste utforma och tillämpa på ett sådant sätt att mottagaren av informationen också har möjligheter att tillgodogöra sig den. Det är ett väldigt viktigt kommande arbete - jag instämmer gärna i det - för att se till att lagens tillämpning blir så som det är tänkt. Det ska läggas upp så att det går att leva upp till "individuellt anpassad information". När det sedan gäller uppföljning och utvärdering är det också någonting som både propositionen och vi i utskottets övervägande lyfter fram. Det är ett jobb som regeringen aviserar att den ska göra, och då är det min absoluta utgångspunkt att de många gånger berättigade farhågorna att det är svårt att nå vissa grupper ska beaktas. Man får särskilt beakta dessa utsatta gruppers behov.

Fru talman! I stora drag är vi överens i socialutskottets betänkande SoU7 Stärkt ställning för patienten . Utskottet ställer sig bakom de förslag som finns om att på olika områden bidra till att ytterligare förstärka patientens rätt inom hälso- och sjukvården. Det gäller bland annat vårdgaranti, fast vårdkontakt och förnyad medicinsk bedömning. Vi socialdemokrater har dock ett särskilt yttrande tillsammans med Miljöpartiet om missbruksfrågan, och jag vill därför mycket kort säga några ord om detta. En person som missbrukar droger - alkohol eller narkotika - behöver stöd för att kunna sluta med sitt missbruk. Att bryta ett missbruk är inte lätt, och individen behöver oftast både motivation och ett kraftfullt stöd från omgivningen för att klara detta. Fru talman! Samhället har allt att vinna på att förebygga missbruk när det är möjligt, men när missbruket är ett faktum anser vi socialdemokrater att det måste finnas möjlighet till vård och behandling. När viljan och motivationen finns där måste samhället kunna erbjuda de insatser som behövs. Utredningen om patientens rätt i vården identifierade några områden som särskilt angelägna att åtgärda: tillgänglighet, samordning av olika vårdinsatser samt patientens delaktighet i vården. Om man vill stärka patientens ställning på allvar måste man se de speciella problem som personer med missbruksproblematik har. Mot denna bakgrund anser vi att det behöver införas en särskild vård- och behandlingsgaranti för människor med missbruksproblematik, alternativt att nuvarande vårdgaranti omformas för att också tydligt inbegripa människor med missbruksproblem. Den nuvarande vårdgarantin är inte anpassad för den behandling som missbruksproblem kräver, till exempel avgiftning, vårdplanering och samordning. Fru talman! Människor med missbruksproblem är en särskilt utsatt grupp som behöver särskilt stöd. Hur tidsgränserna bäst utformas för att inbegripa avgiftning, vårdplanering och möjlighet till ökad valfrihet när det gäller behandlingsalternativ anser vi bör utredas. Vi har i den socialdemokratiska gruppen tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet träffat den statlige missbruksutredaren, som tittar på dessa frågor just nu, och vi ser fram mot de förslag som väntas i höst på detta område. Mot bakgrund av Missbruksutredningens pågående arbete avstår vi socialdemokrater från att reservera oss. Vi har emellertid för avsikt att noga följa frågan och förbehåller oss rätten att återkomma i ärendet. Fru talman! Med det anförda yrkar jag bifall till förslaget i socialutskottets betänkande SoU7, Stärkt ställning för patienten .

Fru talman! Det är ett ganska unikt beslut som riksdagen ska fatta i dag. Detta är ett betänkande där Sveriges riksdags sju partier i den fråga som för väljarna ett valår är den andra viktigaste frågan till stor del är överens om de förslag som vi lägger på riksdagens bord. Det är rätt unikt ett valår. Jag hoppas också att vi när vi möts på barrikaderna utanför det här rummet kommer att tydliggöra att vi tillsammans nu har stärkt patientens ställning. De förslag som alliansregeringen har presenterat för riksdagen är till stor del godkända av även Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vi har länge i riksdagen haft makten att stärka patientens ställning. Men vi har inte fullgjort det. Nu möjliggör vi detta när vi lagfäster de garantier som vi länge har haft i verksamheten men som inte har varit lag. Det här är självklart i många andra länder runt omkring oss. Men det har inte varit det i Sverige förrän nu. Det är faktiskt som så att vi till och med den 30 juni i år kommer att ha en begränsning i lagen som säger att patienten inte har rätt till behandling utanför sitt eget landsting. Den lagändringen gör vi först i år, 2010. Det är så att man ropar: Äntligen, fru talman, är den begränsningen för patienten borta ur lagen! Det här är historiskt, för det finns inga följdmotioner till propositionen. Propositionen antas därmed enhälligt. Att oppositionen står och applåderar oss vore kanske mycket sagt, men vi får väl se när vi möts på barrikaderna vad vi får för ljud i skällan. Detta är en liten del i den rad av åtgärder som alliansregeringen presenterar för att stärka patientens ställning, inte bara på papperet utan också till innehållet. Fru talman! Vi är överens om den gemensamma solidariska finansieringen av hälso- och sjukvården. Det ska komma via skatten. Men patienten har haft en alltför underordnad ställning i lagstiftningen. Det är det som vi nu förändrar i praktiken. Ett av de viktigaste maktmedlen för patienten är information. Det är viktigt att möjliggöra att rättigheten inte bara finns i lagen, som vi nu fattar beslut om, utan också i information, så att man kan använda sin rättighet i praktiken. Det blir nu tydligt att landstingen ska se till att patienten utan extra kostnad för honom eller henne ska få vård hos en annan vårdgivare om landstinget inte uppfyller det som står i garantin. Landstingen ska dessutom åläggas att ge patienten individuellt anpassad information om garantin och rättigheterna. Detta är tyvärr någonting som ännu inte är praktisk verksamhet. Jag ska läsa upp ett exempel som gäller Mikael Karlsson i Västsverige. Han hade behov av en fetmaoperation så sent som i december förra året. Han hade inte under ett års väntetid fått information från sjukhuset om att han kunde vända sig till ett annat sjukhus med kortare väntetid. Det är inte någonting som någon har sagt till mig, säger Mikael Karlsson i Västsverige. Jag skulle gärna ha åkt vart som helst för att få min operation utförd, tillägger han. Sjukhusets respons på detta är att sjukhuset inte berättar för patienterna att de kan söka information någon annanstans, även om de får vänta mer än tre månader. Flera sjuksköterskor, som i det här fallet radion har pratat med, har medvetet hållit inne med information om dessa möjligheter eftersom man inte vill möjliggöra detta för patienten. Jag pratar om fjolåret, 2009. Det gäller någonting som förut inte har varit en rättighet i lag men som praxis har kopplat till vårdgarantin. Nu blir det här en rättighet i lag. Dessutom tror jag att det är helt nödvändigt, för vi måste möjliggöra rättigheten fullt ut för patienten. Det är alliansregeringen som levererar denna skillnad. Förutom att vårdgarantin fastställs i lag möjliggör vi också en fast vårdkontakt för den enskilde. För kroniker, äldre multisjuka, barn och många med komplexa sjukdomsbilder är det här en fantastisk möjlighet att få en handfast kontakt som hjälper en att slussas inom hälso- och sjukvården. Människor har olika behov i olika delar av livet och i olika livssituationer. Självklart ska vården möjliggöra detta fullt ut. Nu lagfäster vi den här rättigheten. Du har rätt att få denna fasta vårdkontakt när du som patient vill. Det här ska vi se till att informera om. Det är otroligt viktigt för den enskilde i sjukvården. Dessutom utvidgar vi, fru talman, rätten till förnyad medicinsk bedömning vad gäller behandlingar. Det är också någonting som många patienter har efterfrågat, inte minst de som ofta rör sig inne i hälso- och sjukvården. Det här är tydliga exempel på vad vi nu lagstiftar om via propositionen som en del i alla de åtgärder som alliansregeringen har jobbat med för att stärka patientens ställning. Jag vill också tydliggöra vad valfriheten har gett i reell maktförändring vad gäller att stärka patientens ställning. Annan lagstiftning har på detta område spelat en enorm roll för den enskilde patienten. Jag tar två tydliga exempel på detta. Det ena är de barn och unga människor i Stockholmsområdet som har läs- och skrivsvårigheter. Logopeder, barn och föräldrar konstaterar nu att de årslånga köer man tidigare har haft nu har gått ned till några veckor tack vare att vi införde och lagstiftade om patientval, vårdval i hälso- och sjukvården. Här står nu barnen, föräldrarna och logopederna och jublar över detta. Man har kunnat jobba med de här enorma köerna och förändrat deras längd från 24 månader till tre veckor. Det andra tydliga exemplet där vi har lagfäst och möjliggjort detta är hörselområdet. Där har det gjort en enorm skillnad. I dag är det 1,3 miljoner människor som har hörselproblem, många äldre. Det har varit enorma köer för att få prova en hörapparat, även om man trodde att det skulle vara ganska jämbördigt med glasögon. Men Region Skåne har möjliggjort ett hälsoval, en rejäl maktförskjutning från systemet till den enskilde patienten. Man har pressat två år långa köer för hörapparater ned till fyra veckor. Nog sjutton har det här stärkt patienten i den enskilda situationen när man har behov av vård fullt ut! Det är fantastiskt vad reella rättigheter kan göra i praktiken när vi landar i konkret lagstiftning. Fru talman! Jag yrkar bifall till propositionen och förslaget i utskottets betänkande. Det är glädjande att vi nu möter oppositionen på barrikaderna och är överens! (Applåder)

Fru talman! Det betänkande vi behandlar i dag och den proposition det handlar om, Stärkt ställning för patienten , är en del av alla de satsningar som regeringen har gjort och nu gör under den här mandatperioden i syfte att bättre tillgodose behov hos människor som behöver hälso- och sjukvård och omsorg. Här förändrar vi hälso- och sjukvårdslagen så att den blir tydligare i sin signal att patientens självbestämmande, patientens rättigheter och patientens säkerhet i vården att få en effektiv och säker vård ska stärkas. Det är något av ett paradigmskifte. När hälso- och sjukvårdslagen kom 1982 hade vi en kollektivistisk syn på hur människors olika behov inom vården och omsorgen skulle tillgodoses. Nu ser vi att individernas situation måste tydliggöras. Ja, det finns faktiskt i hälso- och sjukvårdslagen en paragraf som förtjänar att påminnas om. Det handlar om att all hälso- och sjukvård, med några få undantag, är frivillig för patienten. Det är den enskilde som avgör om och när han eller hon vill söka vård för en åkomma. Det är också den enskilde som avgör om han eller hon vill ta emot en behandling eller inte. Och varje medborgare har enligt 2 kap. 6 § regeringsformen ett grundlagsskydd mot påtvingade kroppsliga ingrepp. Denna rättighet får under vissa villkor begränsas i lag. Sådana begränsningar finns till exempel i smittskyddslagen och lagen om psykiatrisk tvångsvård. Det här har funnits med hela tiden, men liksom tappats bort, och är väldigt aktuellt i dag. Nu har vi det här paradigmskiftet och får nu genom propositionen och betänkandet en nationell vårdgaranti som regleras i lag. Vi får bestämda tidsgränser för väntetider, och patienten får information om möjligheten att välja vårdgivare. Precis som vi hörde i tidigare inlägg har mycket av det här funnits för patienterna men inte tydliggjorts. Med rätten till fast vårdkontakt och att den fasta vårdkontakten kan samordna resurserna kring patienterna, inte minst multisjuka patienter, tillmötesgår riksdagen i dag någonting som samtliga fackliga organisationer inom vård- och omsorgsområdet, pensionärsorganisationerna och några andra organisationer efterlyste i något som kallas för Almedalsmanifestet som kom 2004. Där sade man att det behövs en dirigent i vården för framför allt de multisjuka patienterna, och i dag fattar vi beslut om att så ska det kunna vara. Detta med den förnyade bedömningen blir än viktigare i dag när vi kan göra så mycket mer inom medicinen med olika medicinska metoder och då det finns flera alternativ att välja på, kanske med olika nytta och olika riskprofil och som ter sig olika för olika individer. Då kan det vara av stort värde för patienterna att ha den här möjligheten när de ska fatta beslut, för de är ju delaktiga i beslutet om vilken behandling som ska väljas. Som jag sade gäller hälso- och sjukvårdslagen alla. Att då börja ta ut speciella patientgrupper blir fel. Det ska göras i särskild ordning. Till exempel är människor med sällsynta sjukdomar en fråga som behandlas på EU-nivå. Där arbetar man med ett direktiv som vi sedan här i riksdagen kommer att ha att ta ställning till hur vi ska infoga i svensk lagstiftning. Sverige deltar väldigt aktivt i överläggningarna. Det har också nämnts detta med genusperspektivet i vården. Vi började uppmärksamma att kvinnor fick annorlunda behandling än män och att kvinnor kom sämre ut på grund av detta. Ja, det fanns en del data, och de är viktiga att ta hänsyn till, men det är inte i den här lagen som vi ska göra det. Jag vill gärna nämna att jag så sent som i går hörde ett föredrag om att det visat sig att män inom psykiatrin kanske får sämre behandling än vad kvinnor får, så vi får nog inte ha ett enögt kvinnoperspektiv utan se till att båda könens behov blir tillgodosedda. Vi måste också titta på hur det är med människor som kommer från andra länder till oss. I läkemedelsstatistiken börjar det lysa fram att människor som kommer från andra länder får en annorlunda behandling inom epilepsiområdet - ett snävt område, javisst, men det här är signaler som vi måste ta hänsyn till. Vi måste fråga oss om vi ger bästa behandling till alla och inte särar ut en speciell grupp. Det finns mycket mer att diskutera här, men jag ser det här betänkandet och den här propositionen som viktiga delar i hela det paket som regeringen har lagt fram och kommer att lägga fram under den här mandatperioden för att människor med olika hälsoproblem ska få den vård och den behandling som är bäst just för dem. Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna. (Applåder)

Fru talman! Vi behandlar nu en proposition som handlar om stärkt ställning för patienten och ett betänkande som det finns en stor enighet om i socialutskottet och, hoppas jag, också här i kammaren. Men så har det inte alltid varit. Kenneth Johansson pekade i sitt inlägg på att riksdagen vid hela 14 tillfällen har voterat om grunderna för att stärka vårdgarantin och se till att vårdgarantin kan vara ett medel för att stärka patientens ställning i sjukvården. Mot den bakgrunden välkomnar jag den enighet som vi har om betänkandet och den enighet som riksdagen förhoppningsvis kommer att ge uttryck för. För mig som kristdemokrat är alltid utgångspunkten att sjukvården är till för patienten och inte tvärtom. Systemen ska vara underordnade de behov och uppgifter som ska lösas, och vården ska vara patientstyrd för att kunna ge trygghet både för patienten och för de anhöriga. Patienternas behov och önskemål ska styra hur sjukvården formas. Det är just därför som vi ständigt måste söka nya lösningar för att stärka patientens ställning i vården. Jag vill tro att alla partier, när man började föra samtal om vårdgarantin, också hade den ambitionen. Sedan kan vi notera att det ändå under mycket lång tid hände mycket lite. Patienterna satt kvar i väntrummet. Sverige utmärkte sig under lång tid internationellt som ett land med hög medicinsk kompetens, men det var ständiga bottennoteringar vad gällde tillgänglighet. Det finns många orsaker till vårdköerna. Vi har under årens lopp sett hur de har redovisats, och vi kan tyvärr också i närtid ibland få redovisning av dessa. Anledningarna varierar mellan sjukvårdshuvudmännen och landstingen, men det är inte acceptabelt med väntetider utöver dem som vi med vårdgarantin har lagt fast. Jag vet av erfarenhet, som jag har påpekat här i kammaren tidigare, att vi i mitt hemlandsting, Kalmar län, lyckades att gå från en bottenplacering till medaljplats när det gäller både tillgänglighet, korta vårdköer och sjukvårdsekonomi. Fru talman! Om vi då gör en tillbakablick på vad som har hänt under föregående mandatperioder kan vi notera att under de tolv år som Socialdemokraterna med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet regerade kunde vi tyvärr inte se någon verklig förändring vad gällde väntetider och köer i Sverige generellt. Till och med statistiken och inrapporteringen från landstingen är bristfällig så långt fram som till år 2006, då vi började studera väntetiderna, vilket gör jämförelser i dagsläget svåra. Tyvärr tvingas man nog konstatera att de upprepade löftena och målsättningarna under de tolv åren med den förra regeringen oftast ekade tomt. Vändningen, när vi studerar tillgänglighet och korta vårdköer, kom i och med att alliansregeringen vågade tänka nytt och lyfta fram det som socialministern kallade kömiljarden. För patienterna var det en välkommen vändning efter ständiga löften om förbättringar. Kömiljarden fungerar som en morot, vilket vi framhåller i betänkandet. Denna morot i systemet har gjort att kliniker på enskilda sjukhus och vårdavdelningar har klarat av att infria de löften som finns. Vi kan se att kömiljarden har haft en mycket positiv effekt för utvecklingen när det gäller tillgänglighet för patienterna. Fru talman! Den proposition vi har att ta ställning till visar att regeringen vill se till att alla patienter, oavsett i vilken del av landet man bor, ska känna att de har en tydlig rätt att få vård i rimlig tid. Vårdgarantin blir en varaktig del i den trygghet som sjukvårdshuvudmän, landsting och regioner ska ta ansvar för. Jag tror att detta är en naturlig utveckling, och jag är övertygad om att den proposition och det betänkande vi behandlar har ett brett stöd hos allmänheten. Med de synpunkter som framförts i socialutskottets betänkande finns det en långsiktig satsning på att göra sjukvården mer tillgänglig. Vi tar tydliga steg mot det som måste vara det övergripande målet - en köfri sjukvård. Den enda väntan på vård och behandling som är acceptabel i min framtidsvärld är den som är medicinskt motiverad. Alla andra köer ska arbetas bort. Vi ska på det sättet bidra till att patienterna får ökad trygghet och höjd kvalitet i vården och bemötande med patientfokus. Fru talman! Jag yrkar bifall till socialutskottets förslag i betänkandet. Jag ser att den proposition som regeringen lagt fram är ytterligare ett steg där vi lyfter in patientens makt och ställning och i olika delar ser till att hela landet omfattas av denna rättighet. (Applåder)

Fru talman! Det här betänkandet behandlar regeringens proposition om stärkt ställning för patienten, vårdgaranti, fast vårdkontakt och förnyad medicinsk bedömning. Miljöpartiet har valt att ställa sig bakom utskottets förslag i betänkandet och har därför inte heller skrivit någon följdmotion. Jag yrkar således bifall till utskottets förslag. Vi har däremot skrivit ett särskilt yttrande tillsammans med Socialdemokraterna som tar upp frågan om en vård- och behandlingsgaranti för missbrukare. Vi valde att inte skriva en motion i detta ärende eftersom det pågår ett arbete om detta i Missbruksutredningen. Regeringen lyfter fram frågan om vikten av stärkt ställning för patienten. Utredningen om patientens rätt i vården identifierade några områden som särskilt angelägna att åtgärda. Det gäller tillgänglighet, samordning av olika vårdinsatser liksom patientens delaktighet i vården. Patienter med flera diagnoser och komplicerade vårdbehov har ofta sämre förutsättningar att ta aktiv del i sin vård. Om man på allvar vill stärka patientens ställning måste man även uppmärksamma de speciella problem som personer med missbruksproblematik har. Missbrukande människor är en särskilt utsatt grupp som därmed behöver särskilt utformat stöd. Det är en grupp som ofta har komplexa vårdbehov men i alltför liten utsträckning får tillgång till vård och behandling. Inte sällan får de också sämre somatisk vård på grund av sina missbruksproblem. Missbruk är ett allvarligt problem som får följdverkningar, inte bara för individen utan för föräldrar, barn och andra anhöriga. Narkotikamissbruk leder ofta till olika former av kriminalitet, vilket drabbar även andra människor. Sammantaget är de samhällsekonomiska kostnaderna mycket höga för gruppen missbrukare. Fru talman! Samhället har allt att vinna på att förebygga missbruk när det är möjligt, men för dem som ändå hamnar i ett missbruk måste en trygg och säker behandling och vård finnas lätt tillgänglig. När viljan och motivationen finns där måste samhället kunna ge de insatser som behövs. Tyvärr ligger ofta kortsiktigt ekonomiskt tänkande i vägen för tidiga insatser. Missbrukande människor behandlas dess värre ofta som andra klassens människor i vårt samhälle. De eller anhöriga ska inte behöva kämpa sig till sådan hjälp som för andra är självklar. De missbrukandes rätt till vård och behandling är i dag en av de svagaste länkarna i vårdapparaten, och därför måste denna grupp lyftas fram speciellt. Vi anser därför att det behöver införas en särskild vård- och behandlingsgaranti för människor med missbruksproblematik. Ett alternativ kan vara att nuvarande vårdgaranti omformas för att också tydligt inbegripa att människor med missbruksproblem ska ha rätt till vård och behandling. Den nuvarande vårdgarantin är inte anpassad för den vård och behandling som missbruksproblem kräver, till exempel avgiftning, vårdplanering och samordning med kommun och landsting. Hur tidsgränserna bäst ska utformas för att inbegripa avgiftning, vårdplanering och möjlighet till ökad valfrihet när det gäller behandlingsalternativ bör utredas. Vi har därför för avsikt att noga följa frågan och förbehåller oss rätten att återkomma i detta ärende.

Fru talman! Först vill jag ge en eloge till utskottet som lägger fram ett i princip enhälligt betänkande. Det är skönt att utskottet inte gör partipolitik av allt utan stöder patientens rätt att själv välja sjukvård. Precis som Anders Andersson sade är sjukvården till för patienten. När utskottet nu vill stärka patientens ställning och rätten att själv välja sjukvård är det lite motsägelsefullt att samma utskott tidigare fattat ett beslut där patienten inte får denna rätt. Jag tänker på lagen om ersättningsetablering för vissa privata vårdgivare. Den medför att en stor grupp patienter förmenas en typ av vårdgivare som sakta kommer att försvinna från sjukvården efter att ha funnits under lång tid. Det handlar om en väletablerad och väldokumenterad grupp som jobbar enligt de principer som nu används vid genomförandet av vårdvalssystem runt om i landet. Vi har hört att tillgänglighet i sjukvården ska vara en självklarhet, och det är något som denna grupp står för. Det hela är märkligt, och jag kan inte låta bli att kommentera det. Enligt hälso- och sjukvårdslagen har man rätt att välja läkare. Då måste vi rimligtvis se till att en stor grupp patienter, i nuläget ca 300 000, får denna rätt. Tidigare var patienterna fler, men denna typ av vårdgivare försvinner sakta i och med stigande medelålder. När debatten går hög om självbestämmande vid livets slut kan jag inte låta bli att göra ett inlägg. Att man i livets slutskede inte ska kunna få hjälp av sjukvården att bestämma över när och hur man vill dö stärker knappast patientens ställning i vården. Jag återkommer till det den 7 april när betänkandet kommer upp till debatt i kammaren. Jag tycker att det är frapperande att man inte tar upp det i ett sådant här betänkande. Det handlar mycket om vårdgaranti, men det är självklart att man vid livets slut, vilket måste vara den största högtidsstunden, ska få vara med och bestämma hur det ska gå till. Att Lars-Olov Hammergård var tvungen att ta sitt eget liv och inte kunde få hjälp av sjukvården i en sådan stund går inte ihop med patientens rätt till en stärkt ställning. Jag hoppas att kammaren kommer att ta ställning i det svåra men viktiga beslutet om självbestämmande när det gäller hur man vill dö. För den som vill titta ytterligare på detta vill jag nämna hemsidan rtvd.nu. Det står för Rätten till en värdig död. Jag blev ordförande där för ett tag sedan.