Anf. 17 Justitie- och inrikesminister Morgan Johansson (S)
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Skärpt exportkontroll av krigsmateriel
Herr talman! Jag vill först framföra ett tack för en bra och belysande debatt här under förmiddagen. Jag vill också rikta ett tack till utskottet för en välvillig behandling av propositionen. Men det stora tacket ska naturligtvis gå till de sex partier som efter många diskussioner och överväganden i utredningen om reglerna för krigsmaterielexport lyckades enas om de förslag och de förändringar som propositionen bygger på.
Utredningen leddes av Hans Wallmark på ett, efter vad jag har hört, mycket förtjänstfullt sätt. Jag vill därför rikta ett särskilt tack till dig, Hans, för ditt konstruktiva sätt att medverka till att hålla samman denna på alla sätt mycket komplicerade process. Du har gjort det på ett sådant sätt att vi nu kan gå i mål med den komplicerade lagstiftningen.
Alla vet att detta är en svår fråga. Här finns starka ideologiska spänningar, välmotiverade och legitima ståndpunkter, starka försvars- och säkerhetspolitiska intressen, starka utrikespolitiska intressen och starka industriintressen. Här finns till råga på allt en omständighet som också måste vägas in, nämligen att det är väldigt mycket som står på spel. Till syvende och sist handlar de här frågorna om krig och fred, liv och död.
Sverige är ett land som i alla lägen under i varje fall de senaste 200 åren, vågar jag säga, har strävat efter fred och avspänning. Är det förenligt med vapenproduktion? Är det förenligt med att exportera krigsmateriel? De frågorna får man ofta i debatten. Är Sveriges ställning och politik på det här området förenliga med vapenproduktion?
Det beror helt och hållet på vilken grundinställning man har. För en pacifist är det förmodligen två helt oförenliga ståndpunkter att sträva efter fred och sedan samtidigt tillåta tillverkning och försäljning av vapen, för med den grundinställningen vill man, åtminstone som jag tolkar det, i alla lägen avrusta och därmed i förlängningen avskaffa det militära försvaret. Då kan man ju inte samtidigt tillverka vapen.
Jag tycker att den ståndpunkten är hedervärd, men jag delar den inte. Den är helt enkelt orealistisk eftersom den bara fungerar om alla på hela planeten tycker och agerar på ungefär samma sätt. Det har aldrig inträffat och kommer heller aldrig att inträffa. Så fort det finns något land i världen som visar intresse av att invadera ett annat land kommer staterna i närområdet att behöva ett militärt försvar, och då kommer de att behöva vapen.
Min utgångspunkt är snarare den att alla länder har rätt att försvara sig mot angrepp och faktiskt också en skyldighet gentemot andra länder i området att göra det. Annars lämnar man fältet fullständigt fritt för en eventuell aggressiv angripare.
Har man väl sagt att alla länder har rätt till ett försvar har man också sagt att man har rätt att producera vapen. Det gäller självklart också ett land som Sverige. Vi har en lång tradition av krigsmaterielproduktion. Det hänger i sin tur ihop, de senaste decennierna dessutom, med vår historia av alliansfrihet.
Det är klart att det finns starka försvars- och säkerhetspolitiska skäl för en egen vapenproduktion. Det räcker med att titta på flygvapnet. Om vi inte tillverkade JAS, var skulle vi då köpa flygplan från? Skulle vi köpa dem från USA eller från Ryssland? Skulle vi vilja binda upp oss till något av dessa länder? Jag tror att inget av de alternativen ter sig särskilt lockande, särskilt inte med tanke på den senaste tidens utveckling.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Skärpt exportkontroll av krigsmateriel
Om det då kommer ett annat land, till exempel Brasilien, som vill köpa JAS av oss för att försvara sina gränser mot en angripare på precis samma sätt som vi anser oss behöva göra och de vill köpa just av oss dels för att de vet att det är ett förbaskat bra flygplan, dels för att inte de heller kanske vill binda upp sig till USA eller Ryssland - finns det då något hållbart argument för oss att säga nej? Det gör det inte enligt mitt sätt att se det, särskilt inte eftersom vi också vet att vi aldrig skulle kunna finansiera framtagandet av ett sådant flygplan om vi inte också har en export.
Det finns alltså enligt min uppfattning ingen principiell motsättning mellan att eftersträva fred och stabilitet och att också ha en krigsmaterielindustri.
Är man dessutom en stark anhängare av alliansfriheten blir det ännu viktigare att det finns en svensk försvarsindustri som ger oss ett, enligt min uppfattning, väsentligt större oberoende.
Det argumentet har snarare stärkts av de senare årens ökande internationella osäkerhet. Jag hörde tidigare i debatten att Sverigedemokraterna påstod att det är fara å färde med svensk krigsmaterielindustri. Jag tror att Björn Söder uttryckte det som att läget är kritiskt för svensk försvarsindustri.
Det påståendet är helt gripet ur luften, skulle jag vilja säga. Det räcker med att titta på exportintäkterna de senaste åren för krigsmaterielindustrin i Sverige för att se att det är fel. Förra året låg intäkterna på 11 miljarder. Året dessförinnan, 2016, låg de också på ungefär 11 miljarder, och det var till och med en liten ökning med 2 procent. 2012 var de 10 miljarder, 2013 var de 12 miljarder, sedan var det en liten minskning och därefter låg de igen på runt 11 miljarder.
Det finns ingen dramatik vare sig när det gäller ökning eller minskning av de här intäkterna, och det finns heller inget belägg för påståendet att det skulle vara ett kritiskt läge för svensk försvarsindustri.
Grunden för vår hållning är att det inte finns någon principiell motsättning mellan de här två ståndpunkterna. Men det kan mycket väl bli det, och det beror helt och hållet på hur reglerna kring exporten ser ut och vilken typ av affärer man tillåter.
Den här motsättningen och den här frågeställningen har vi tagit på mycket stort allvar i Sverige i alla år. Vi har inte ryggat för de målkonflikter som finns, utan tvärtom har vi tagit dem på allvar och utformat regler där varje affär granskas mycket noga.
Sverige har, vilket har påpekats ett antal gånger under den här debatten, ett av världens mest strikta regelverk när det gäller vapenexport. Vapen som exporteras från Sverige ska som princip inte bidra till att försämra det internationella eller det regionala säkerhetsläget. Vi exporterar som princip inte till länder som bedriver exempelvis anfallskrig mot andra länder eller som utgör internationella eller regionala hot.
Samtidigt kompliceras alltid bilden av att förhållandena förändras av att ett land som tidigare har varit fredligt och demokratiskt plötsligt kan förändras ganska dramatiskt. Då måste vi förhålla oss till det också, särskilt när det gäller frågeställningen kring följdleveranserna.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Skärpt exportkontroll av krigsmateriel
Här rör det sig alltså om ganska svåra och ibland grannlaga avvägningar som framför allt den ansvariga myndigheten ISP har att göra tillsammans med det partipolitiskt sammansatta Exportkontrollrådet.
Med den här propositionen blir ett av världens striktaste regelverk nu ännu striktare. Som första land i världen inför vi ett särskilt demokratikriterium i prövningen. Ju sämre den demokratiska statusen i ett land är, desto mindre utrymme finns för att bevilja tillstånd för export. Det är en väsentlig uppstramning av regelverket, skulle jag vilja säga.
Det kommer att bli svårare att exportera till icke-demokratiska länder. Blir det omöjligt? Nej. Om det finns starka svenska försvars- och säkerhetspolitiska skäl för att ändå genomföra en affär kan den beviljas, men det kräver just en sådan mycket grannlaga prövning. Men det är inte desto mindre, om man ser på helheten, en uppstramning av regelverket på ett sätt som inget annat land faktiskt har.
Varför gör vi det här? Jo, vi vet att demokratier mycket sällan bedriver krig mot varandra. Bristande demokrati i sig är en omständighet som man ska lägga in i avvägningen av säkerhetspolitiska skäl. Men vi anser också att vapen inte är vilken vara som helst. Vapen kan inte bara användas för att försvara ett land utan också för att angripa andra länder och för att upprätthålla ett internt förtryck och helt enkelt skydda diktatorerna. Därför är det på tiden att vi nu får ett uttryckligt demokratikriterium när det gäller prövningen.
Dessutom skärper vi kriteriet om mänskliga rättigheter ytterligare. Om det förekommer allvarliga och omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna eller grava brister i mottagarens demokratiska status utgör det hinder för exporttillstånd. Än en gång är det en helhetsbedömning som ska göras där svenska försvars- och säkerhetspolitiska intressen ska vägas in, men det är också en uppstramning av regelverket som man måste notera.
Jag hörde att Vänsterpartiet i debatten försökte sprida bilden att det här inte omfattar kvinnors rättigheter. Det är fullständigt fel. Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter - det kan vi väl ändå i grunden vara överens om? Självklart kommer också kvinnors rättigheter att vara en del av prövningen för de här affärerna. Sprid inte någon annan bild.
Något som jag också vill lyfta fram som vi nu gör är att vi med den här propositionen får ett system för efterkontroll. Det har vi inte haft tidigare på ett så systematiskt sätt.
Nu får ISP i uppdrag att utforma ett sådant system. Det handlar helt enkelt om att se till att öka kontrollen, så att vi i ännu högre grad säkerställer att svensk krigsmateriel verkligen hamnar där det är sagt att det ska hamna och inte i några andra händer. För att ISP ska kunna fullgöra den uppgiften och andra nya uppgifter har deras anslag också höjts med nästan 50 procent från i år.
Herr talman! Med detta får Sverige en starkare och stramare vapenexportlagstiftning. Det är ett välbalanserat förslag. Vi kan stå för besluten etiskt och tar samtidigt ansvar för svensk försvars- och säkerhetspolitik och för svensk försvarsindustris långsiktiga förutsättningar. Det gör vi genom en bred blocköverskridande överenskommelse, precis som det ska vara när vi hanterar den här typen av frågor.