Anf. 58 Finansminister Bosse Rin (S)
Fru talman! Den här debatten utgör slutet av en
mycket framgångsrik period som vi har haft när det
gäller samarbete mellan finansutskottet och Finans-
departementet. Det har också varit ett samarbete
mellan skatteutskottet och Finansdepartementet som
har resulterat i ekonomiska framgångar under den
gångna mandatperioden.
Jag vill framföra mitt tack till de båda utskotten,
och inte minst till de båda utskottens ordförande,
Arne Kjörnsberg i skatteutskottet och Jan Bergqvist i
finansutskottet. Jan Bergqvist lämnar nu riksdagen
och finansutskottet och har under de åtta år som han
har varit ordförande i finansutskottet på ett utomor-
dentligt sätt samarbetat med regeringen och Finans-
departementet. Han kan se ett fantastiskt resultat av
de här åtta åren. Sverige har gått från en raserad eko-
nomi i början av 90-talet till att nu ha en ekonomi
som är stabil och växer och som också resulterar i en
bra grund för en fortsatt välfärdspolitik. Jag vill fram-
föra ett särskilt tack till Jan Bergqvist för hans goda
insatser i det avseendet.
Jag har hört referat, och jag kom in när Mats
Odell hade ordet för en stund sedan. Mats Odell har
demonstrerat att han lider av akut minnesförlust,
eftersom han inte kommer ihåg att regeringen har
sammanträde på torsdagsförmiddagar. Han har stän-
digt efterfrågat mig under förmiddagen. Om han hade
tänkt en liten stund hade han kanske kunnat komma
ihåg vad som hände i början av 90-talet när han själv
hade en funktion i regeringssammanhang.
Jag tror inte att vi ska bekymra oss så mycket om
detta, utan vi ska kanske koncentrera oss mer på sak-
debatten.
Under mandatperioden, de här fyra åren, har det
varit mycket goda ekonomiska resultat. Vi har gått
från ett underskott till ett överskott i den offentliga
ekonomin. Sverige har kunnat betala av 320 miljarder
kronor på statsskulden. Vi har nått målet om halverad
arbetslöshet. Det innebär att vi har kunnat förändra
den politiska bilden och också människors vardag
genom att gå från saneringspolitik till reformpolitik.
Det är naturligtvis en helt annan situation för männi-
skor när vi kan diskutera hur vi kan förbättra tillväx-
ten och hur vi kan använda tillväxtens resultat för att
skapa en bättre välfärd för så många människor som
möjligt i vårt land.
Vi har kunnat skapa ett utrymme under den här
mandatperioden för reformer om nära 90 miljarder
kronor. Vi har sänkt skatten med 50 miljarder kronor.
240 000 nya jobb har tillkommit, och över 100 000
nya företag har skapats under den här mandatperio-
den.
Vi har sedan drygt ett och ett halvt år tillbaka en
internationell konjunkturnedgång, en avmattning i
den internationella konjunkturen, som har påverkat
Europa men också Sverige. Förhoppningsvis kan vi i
dag se att det finns alltfler tecken internationellt och
nationellt på att vi har passerat det värsta. Ekonomin
är på väg att långsamt stärkas både internationellt och
här i Sverige. Faran är naturligtvis inte över, men det
värsta ligger sannolikt bakom oss.
Sverige har kunnat möta konjunkturavmattning
med åtgärder för jobben och för att stärka efterfrågan.
Vi har hela tiden hållit nere arbetslösheten runt 4 %.
Vi har kunnat genomföra de reformer som vi har
lovat och därtill en rad andra saker som bara för fyra
år sedan hade ansetts alldeles omöjliga och orimliga
att ställa ut löften om. Man kunde nämligen inte se
framför sig en sådan stor framgång för ekonomin som
det har varit under den här perioden.
Stora reformer som maxtaxan, mer pengar till
sjukvården, satsningar på skolan och högskolan, höj-
da bostadstillägg till pensionärerna och sänkt skatt för
löntagare och pensionärer är bara ett axplock av de
många stora insatser som har gjorts under den här
mandatperioden.
Det här har inte tillkommit av någon slump. Det
är inte heller någon självklarhet att vi har kunnat
åstadkomma detta, utan detta är naturligtvis resultatet
av en mycket medveten ekonomisk politik som det
har varit strid om i riksdagen. Borgerliga partier har
ständigt ifrågasatt den ekonomiska politiken, men de
har ständigt blivit motbevisade av verkligheten.
Vi har kunnat upprätthålla ordning och reda i
ekonomin och inte genomfört mer reformer och större
skattesänkning än vad vi har råd med, även i tider
som är lite sämre. De marginaler som vi har skaffat
oss under de goda åren har gjort att vi har kunnat stå
starka genom den nedgång internationellt som vi nu
förhoppningsvis ser slutet av.
Styrkan i svensk ekonomi kan uttryckas på flera
olika sätt. Sverige har tillsammans med Luxemburg
och Finland det största överskottet i de offentliga
finanserna bland alla EU-länder. Vi hade förra året ett
överskott på nära 5 % samtidigt som EMU-länderna
hade ett underskott på ungefär 1 %. Sverige är ett av
de länder med den lägsta arbetslösheten i EU. Det är
också ett resultat av en målmedveten politik för att
pressa ned arbetslösheten och hävda arbetslinjen.
De marginaler som vi har skaffat oss har också
inneburit att vi just nu kan föra EU:s mest expansiva
finanspolitik och ändå ha ett överskott i de offentliga
finanserna. Det är en möjlighet som många andra EU-
länder saknar men som de gärna hade önskat att de
hade haft. Det finns också andra tecken än styrkan i
de offentliga finanserna, den låga arbetslösheten och
den stigande sysselsättningen på att färdriktningen är
rätt.
Realinkomsterna för vanliga löntagare ökar kraf-
tigt. Under perioden 1999-2002 beräknas realin-
komsterna öka med 12 %. Bara i år ökar realinkoms-
terna med närmare 5 %. Det är en kombination av att
vi har haft en modest lönebildning och en låg infla-
tion. I dag har vi sett nya inflationssiffror som kryper
ned runt 2 %. Vi har dessutom via skattesänkningar,
maxtaxa, barnbidragshöjningar och på annat sätt
bidragit till realinkomsternas ökning.
Det är en så kraftig ökning av hushållens in-
komster att vi får gå tillbaka ganska långt i vår histo-
ria för att hitta en så bra period när det gäller realin-
komstutveckling.
Socialbidragsberoendet minskar. Antalet socialbi-
dragstagare har under de senaste tre åren minskat från
120 000 till 90 000. Vi är på väg mot regeringens mål
att halvera socialbidragsberoendet till 2004.
Jag såg i morse i Dagens Nyheter att Stockholms
stad, under dess moderata ledning, börjar få svårig-
heter med att nå sin del av socialbidragsmålet. Man
börjar sacka efter. Men dess bättre såg jag att det
fanns andra kommuner i Stockholmsregionen, social-
demokratiskt styrda Sundbyberg och Haninge, som
har lyckats halvera socialbidragsberoendet betydligt
snabbare än Stockholm. Vi får hoppas att Stockholm
med en annan ledning i höst kan ta i fatt den förlust
som Stockholm uppenbarligen har utsatts för under
våren när det gäller att minska socialbidragsberoen-
det.
Välfärdspolitiken fungerar. I den fördelningspoli-
tiska analys som publicerades i vårpropositionen kan
var och en läsa att skatter, transfereringar och kon-
sumtion av offentliga tjänster, som vård, skola, om-
sorg och bostäder, dramatiskt minskar inkomstklyf-
torna i samhället. Moderaternas påstående att väl-
färdspolitiken bara är en rundgång mellan skatter och
bidrag kan definitivt avfärdas när man ser att politi-
ken har stor betydelse för att minska just klyftorna i
vårt samhälle.
Fru talman! Inför valet 1998 ställde Socialdemo-
kraterna upp sex vallöften: Man skulle betala av på
statsskulden, öka sysselsättningen och satsa mer på
utbildning, anställa fler i vården, skolan och omsor-
gen, införa höjda pensioner och höjda bostadstillägg,
införa maxtaxa på dagis och fritis och införa höjda
barnbidrag.
Alla dessa löften är uppfyllda. Utöver de här löf-
tena har dessutom många reformer kunnat genomfö-
ras under perioden. Det är naturligtvis en styrka att vi
också har möjlighet att framöver anställa ännu fler i
kommuner och landsting, inte minst i skolan, äldre-
omsorgen och barnomsorgen.
De nya statsbidragen på skolans område ger ut-
rymme för 15 000 nya lärare, kuratorer eller annan
skolpersonal under fem år. Detta blir möjligt tack
vare de extra 5 miljarderna från staten till kommuner-
na.
Vi i regeringen har också nyligen haft möjlighet
att fatta beslut om att höja både golvet och taket i a-
kassan på samma sätt som vi höjde golvet och taket i
a-kassan förra året. Det hade vi inte kunnat göra om
vi inte hade haft den ordning och reda som vi har på
statsfinanserna och den förbättring som också har
skett av a-kassans utveckling genom den reform som
riksdagen beslutade om för något år sedan.
Vi reformerar arbetsskadeförsäkringen i år. Vi har
förbättrat studiestödssystemet ytterligare. Vi har sat-
sat mycket stort på att göra Sverige till ett ekologiskt
hållbart samhälle. Den gröna skatteväxlingen har tagit
ny fart. Vi har prioriterat de äldre, inte minst genom
de reformer som nu kommer i sommar om förbe-
hållsbelopp och maxtaxa inom äldreomsorgen och det
högkostnadsskydd i tandvården för de äldre som är på
väg.
Vi har riktat skattesänkningar mot låg- och me-
delinkomsttagare. Vi har sänkt företagsskatterna,
fastighetsskatten och förmögenhetsskatten. Det är i
dag på grund av det höjda fribeloppet bara ungefär
hälften så många personer som betalar förmögenhets-
skatt som det var i inledningen på denna mandatperi-
od.
Fru talman! Vi socialdemokrater är stolta över det
som har uppnåtts de senaste fyra åren. Men att vara
stolt är inte det samma som att vara nöjd. Det finns
mycket kvar att uträtta för att alla barn ska ha samma
möjligheter oavsett vilka deras föräldrar är. Det finns
mycket mer att göra för att alla människor ska kunna
leva rika och utvecklande liv utifrån sina egna öns-
kemål och drömmar.
Vi socialdemokrater vill därför gå vidare. Vi har
en omfattande dagordning för de kommande åren,
som vi hoppas få tillfälle att praktisera.
Det handlar alltid om att sätta jobben främst, att få
sysselsättningen att fortsätta att öka och arbetslöshe-
ten att minska. Att starta fler företag är oerhört vik-
tigt. De många nya företagen är viktiga både för sys-
selsättningen och för landets ekonomi. De är också
viktiga för att det ger möjlighet för de många nya små
företagen att växa och bli större. Det är alltid nummer
ett på den socialdemokratiska dagordningen att värna
tillväxten och jobben.
Vi vill också stärka konkurrensen i näringslivet.
Vi har sett att näringslivet självt kanske inte haft
förmåga att ta itu med de uppenbarliga problem som
finns i det privata näringslivet genom bristande kon-
kurrens. Asfaltkarteller och annat har diskuterats.
Näringslivet skulle behöva ta ett eget större ansvar för
att sätta en ny dagordning för den framtida konkur-
rensen i svenskt näringsliv.
Vi vill arbeta för att höja taken i föräldraförsäk-
ringen, förbättra sjukvården, korta köerna och införa
nationell vårdgaranti och en rad andra sociala refor-
mer. Vi hoppas naturligtvis kunna fortsätta att bygga
ut välfärden och se till att det finns pengar som kom-
muner och landsting kan få använda för den del av
välfärden som de ansvarar för när det gäller vården,
skolan och omsorgen.
Förutsättningen för att lyckas med alla dessa re-
formuppdrag, som vi har på vår agenda framöver, är
naturligtvis att vi har ordning och reda på svensk
ekonomi i fortsättningen också.
När jag tar del av den gemensamma borgerliga re-
servationen, utöver de enstaka reservationer som alla
de borgerliga partierna har, noterar jag att det är lätt
för de borgerliga partierna att i denna reservation
skriva ihop sig om ett antal allmängiltiga krav. Det är
klart att det är bra att alla ska få arbete och att till-
växten ska höjas. Det torde de flesta kunna hålla med
om.
Men när jag ser på den första punkten i de bor-
gerligas reservation att man ska höja tillväxten till
åtminstone 3 % per år kan man kontrastera det med
att säga att under de år vi hade borgerliga regeringar i
Sverige, på 70-, 80- och 90-talen, var tillväxten inte
3 % som man nu drömmer om och önskar sig utan
knappt 1 %. Det var alltså en väsentligt lägre tillväxt
under de borgerliga åren än vad vi har sett under de
senaste åren.
Punkt 2 i de borgerligas reservation innefattar att
man vill se fler människor i arbete. Men arbetslöshe-
ten ökade faktiskt med 0,7 % per år i genomsnitt
under de borgerliga regeringarna. Facit är ett helt
annat än önskelistan.
De borgerliga partierna säger också att de vill se
en minskad statsskuld. Det vill jag naturligtvis också
se åren framöver. Men jag har också i färskt minne att
de borgerliga regeringarna lyckades öka statsskulden
med 900 miljarder kronor. Jag förstår att det pågår en
tävlan mellan de borgerliga partierna att nu försöka
öka statsskulden genom att bjuda ut nya familjepoli-
tiska reformer som är helt ofinansierade.
Punkt 4 i de borgerligas reservation innebär att
man vill ha konkurrenskraftiga skatte- och utgiftsni-
våer. Där talar också facit emot de borgerliga. Under
den tid de hade ansvar för Sveriges ekonomi lyckades
de öka de offentliga utgifternas andel av BNP med 20
procentenheter.
I punkterna 5, 6 och 7 i reservationen talar de om
behovet av att minska den regionala och sociala tu-
delningen och att skapa förutsättningar för ett jämlikt
och jämställt Sverige.
Det är svårt, även om det går på vissa områden,
att exakt mäta resultaten i fråga om detta. Men jag
tror att det är få som förknippar detta jämställdhets-
och jämlikhetsarbetet med det arbete som vi har sett
Carl Bildt och Gösta Bohman och andra signera un-
der årens lopp. Politiken och önskningarna har inte
riktigt gått ihop på dessa områden.
Till sist säger man i den borgerliga reservationen
att man vill att nyföretagandet ska öka. Det är viktigt.
Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi ser vilka
möjligheter vi har att stödja ett växande nyföretagan-
de. Men facit är att under de borgerliga åren minska-
de den privata sysselsättningen med 400 000 perso-
ner.
Vad jag kan se av den borgerliga reservationen
finns det där ett antal allmänna välvilliga önskemål.
Men den faktiska verkligheten när de borgerliga har
haft ett regeringsansvar talar sitt tydliga språk. Man
har strängt taget misslyckats helt med alla de dröm-
mar som man har försökt föra fram i reservationen.
Därför vill jag till sist säga att det är oerhört viktigt
att vi har en fast hand över svensk ekonomisk politik
också i fortsättningen om vi ska få utrymme för till-
växt och viktiga sociala reformer även de kommande
fyra åren.