Anf. 6 Arne Kjörnsberg (S)
Herr talman! Jag förstår att det går Mikael Odenbergs ära förnär att inte få debattera med finansministern. I stället företräds Socialdemokraterna av Arne Kjörnsberg. Jag förstår att det inte är så väldigt ärofyllt för Mikael Odenberg att debattera med en vanlig menig riksdagsledamot från södra Älvsborg. Men jag tror att Mikael Odenberg kommer att få finna sig i detta. I varje fall så länge jag är finansutskottets ordförande och gruppledare för Socialdemokraterna kommer jag att företräda Socialdemokraterna i de ekonomisk-politiska debatterna.
Finansministern är som sagt i södra Älvsborg. Eftersom jag skulle debattera med Mikael Odenberg kunde jag tyvärr inte åka till Hyssna och Borås, där finansministern är. Men vi gjorde detta skäliga byte av artighet mot Mikael Odenberg. Upplysningsvis kommer finansministern att samtala med en lång rad kunder hos Föreningssparbanken i Sjuhäradsbygden. Lägg märke till att jag sade samtala med, alltså utbyta tankar med dessa. Som sagt var, Mikael Odenberg får nog finna sig i det här.
Herr talman! Som har sagts så många gånger tidigare i den här kammaren har ekonomisk politik, skatte- och budgetpolitik, inget värde i sig. Det är endast verktyg men väldigt viktiga verktyg för att man ska ha verkliga möjligheter att sträva mot de mål man vill nå och uppfylla de drömmar man har. Det är bara ett verktyg för att åstadkomma det som vi socialdemokrater sätter främst: frihet, rättvisa, trygghet, jämlikhet, arbete. Inget av detta vinner man ensam. Vi är alla beroende av varandra. Jag citerar fritt från Göran Rosenberg: Själva tecknet på att vi är människor är att vi är beroende av varandra. Vissa är mer beroende. Vissa är mindre beroende. Men vi är alla beroende av varandra, för annars vore vi inte människor.
Inget av detta jag talar om, frihet, rättvisa, trygghet, jämlikhet, arbete, vinner man en gång för alla. Det måste ständigt vinnas på nytt. Inget av detta vinner man utan kamp. Kampen måste alltid föras. Inget av detta vinner man med pukor och trumpeter. Man vinner det genom envetet, träget, slitigt vardagsarbete. Inget av detta vinner man ensam. Man vinner det tillsammans med andra.
Detta är ett vardagsarbete för oss socialdemokrater, och det ska gälla alla, inte bara några. Vi vill göra det bättre för alla, inte bara några. Vår politik är till för alla, inte bara några. Klyftorna ska minska, inte öka. Vi kommer aldrig att offra de arbetslösa, de sjuka och de som är förtidspensionerade för att kunna sänka skatterna för dem som har det bäst. Det är inte vår uppgift. Det är inte socialdemokratins uppgift. Om ni tycker att det är er uppgift, ta på er den då!
Herr talman! Det går bra för Sverige, i vissa avseenden. Lägg märke till att jag sade i vissa avseenden! Jag ska återkomma till det så ni inte går upp i limningen med en gång. När OECD berömmer Sveriges sunda offentliga finanser och landets goda förmåga att ta sig igenom ekonomiska chocker är det ett sätt att tala om att det går ganska bra för Sverige. Ett tag tyckte jag att någon av debattörerna här karikerade, men jag ändrade i mina anteckningar till att skriva svartmåla. OECD delar tydligen inte uppfattningen att allting är precis under isen.
Vi har en snabb produktivitetstillväxt. Det gör att Sveriges bruttonationalprodukt per invånare ökar jämfört med andra OECD-länders. Den kunde säkert öka mer. Jag vill att den ska öka mer, men den ökar snabbare än andra OECD-länders. Det säger OECD, inte jag. Jag förstår att ni inte tror på mig. Därför refererar jag till andra.
Låt mig referera till EU-kommissionen. När de examinerar den europeiska ekonomin säger de att Sverige utvecklas i särklass bäst i klassen. De formulerar sig på ett mer byråkratiskt och politiskt sätt, men det är mitt sätt att uttrycka det på ett vardagligt sätt. I år kommer vi att ha dubbelt så hög ekonomisk tillväxt i Sverige som i euroområdet, ungefär 3 %. Vi kommer att ha betydligt lägre arbetslöshet, i årsgenomsnitt ungefär 5 %. Det är alldeles för mycket. Jag återkommer till det. Vi kommer att ha högre, mycket högre sysselsättningsgrad än EU:s genomsnitt. I stället för underskott i de offentliga finanserna, som många av EU-länderna har, kommer vi att ha överskott. Vi kommer att ha betydligt lägre statsskuld än EU-länderna i genomsnitt. Och vi kommer, vilket är väldigt glädjande för landets alla löntagare och konsumenter, att även i år ha en betydligt lägre inflationstakt än vad övriga länder i EU har och därmed en positiv reallöneutveckling.
I ljuset av detta har jag väldigt svårt att förstå Moderaternas tal om att Sverige borde anpassa sig till Europanivå. De skriver faktiskt Europanivå. Halva finansutskottet var i Ryssland förra veckan. I varje fall i mitt geografiska minne ligger Ryssland i Europa. Men det tror jag inte att de menar. De menar troligen EU, men det kan väl Mikael Odenberg klara ut.
Hur kan det komma sig att Sverige går så mycket bättre jämfört med övriga EU-området? Några av svaren finner vi i högertidningen Washington Post från den 17 maj i år. Ni tror inte på mig. Nu refererar jag till andra länder. Rubriken är: Därför leder de nordiska länderna världen. Under den förklaras våra ekonomiska framgångar bland annat med att vi är mer jämställda i Sverige. Eller som Washington Post uttrycker det: Inget land har hittills helt lyckats eliminera könsskillnaden, men de nordiska länderna lyckas bäst i världen med att minska gapet och ordna en modell för resten av världen. Det är inte mina ord. Det är Washington Posts ord. På tal om svartmålning.
Sysselsättningsgraden bland kvinnor i Sverige är högst i Europa. Det var ett medvetet valt ord. Jag sade Europa medvetet. Familjepolitiken med bland annat barnbidrag, förskola och föräldraförsäkring är modern och gynnar inte bara barn och föräldrar utan också konkurrenskraften och, Roger Tiefensee, tillväxten. Det finns helt klara sådana samband.
Låt mig ge några ytterligare förklaringar. Här anknyter jag till Karin Pilsäter, tror jag.
Sverige har en lång tradition av frihandel. Vi är öppna mot omvärlden. För att anknyta, Mikael Odenberg, till min hemstad Borås växte arbetarrörelsen där fram just i kamp för frihandel, mot textilbaronerna som ville ha den tidens tullar och kvoter. Arbetarrörelsen i Borås är 107 år, om man får definiera det utifrån när Borås arbetarkommun bildades. Vi har en viss vana.
För det andra är svenskar välutbildade och yrkesskickliga. Vi satsar faktiskt mycket på forskning och utveckling i Sverige. Vi förstärker i de förslag som nu läggs fram för riksdagen forskningens resurser med 2,3 miljarder mellan 2004 och 2008. Vi är, i alla fall en del av oss - jag inbegriper inte mig själv - mycket språkkunniga. Och vi är mångkulturella - dessvärre inbegriper jag inte mig själv heller i den delen, men jag har en strävan att vara det - och det är naturligtvis en styrka i en globaliserad värld. Vi kan och ska konkurrera med kunskap, kompetens och kreativitet, inte med låga löner.
För det tredje: Sverige har stabila offentliga finanser och låga räntor.
För det fjärde: Sverige har kommit, inte tillräckligt långt, men vi har trots allt kommit ganska långt i omställningen till ett hållbart samhälle. Det är ett av de områden vi kan peka på och säga: Här finns jobbmöjligheterna. Här finns exportmarknader att erövra. Här finns pengar att tjäna. Sverige är redan världsledande i, för att bara ta två exempel, vattenrening och solcellsteknik, men vi kan bli bättre. Här finns jobben. Här finns pengarna att tjäna. Låt oss utnyttja det.
För det femte: I Sverige har vi, i varje fall under de senaste 60-70 åren, föredragit förhandlingar och resultat framför klasskamp och konflikt. Vi är samarbetsinriktade. Förr var det Saltsjöbadsandan. Nu är det uppslutning kring en ansvarsfull lönebildning. Förr var det samhället och Ericsson/Televerket som tillsammans satsade på framtiden. Nu samarbetar de stora svenska bilföretagen med staten för att ta fram den gröna, mindre miljöstörande bilen. Även arbetsgivarna har stått bakom principen att svenska kollektivavtal ska gälla på den svenska arbetsmarknaden. Jag hoppas, men jag börjar bli lite orolig, att Svenskt Näringsliv fortfarande har denna uppfattning.
För det sjätte: Svenskarna är vana vid förändringar, och vi är faktiskt mer förändringsbenägna än de flesta andra. Omställningar är sällan smärtfria, men vi lämnar inte människor och regioner i sticket. Vi har byggt upp ett trygghetssystem som skapar bryggor från det gamla till det nya. Trygga människor vågar mer än otrygga. Trygga människor vågar ställa om och möta förändringar. Det kanske går, men det vore oklokt att försöka förhindra omstrukturering,
outsourcing
- jag hittar inte något bättre ord dessvärre - genom att införa lagar mot sådant. Bättre är då att rusta människor med trygghetssystem och utbildning och samtidigt med politiska medel hantera förändringarna så att människor vågar bejaka dem. För att uttrycka det lite poetiskt: Trygga människor vågar pröva sina vingar.
Som sagt: Det går bra för Sverige. Vi rankas högt i internationell konkurrenskraft. Världsekonomiskt forum placerar Sverige på tredje plats bland 104 undersökta länder. Utvärderingar visar att Sverige och Danmark lyckats bäst med att klara målen i EU:s så kallade Lissabonstrategi. Men - och nu kommer jag till ett oerhört viktigt men, och det är ett socialdemokratiskt men - vi är inte nöjda med allt. Vi är förvisso stolta, men vi är inte nöjda. Arbetslösheten är ett kvarstående problem. Det är vår största och viktigaste uppgift.
Många människor får inte göra det de helst av allt vill; arbeta, dra försorg om sig själva och sina närmaste, ingå i en arbetsgemenskap, ha arbetskamrater, dra sitt strå till stacken, göra sin insats för det gemensamma bästa och på morgonen kunna säga: Hej, nu går jag till jobbet. Alldeles för många människor får inte göra detta, och det är för oss socialdemokrater ett problem, ett stort problem.
Vi presenterar i vårpropositionen en lång rad förslag för att dämpa arbetslösheten. Jag ska av tidsskäl bara nämna några. Vi har ett sysselsättningspaket som är värt 1,5 miljarder ungefär. Vi har skatterabatter till arbetsgivare, offentliga och privata, som väljer att anställa långtidsarbetslösa. Vi gör stora utbildningssatsningar. Den kvalificerade yrkesutbildningen byggs ut. Arbetsmarknadsutbildningen stärks. Vi tillför fler platser till högskolan. Det här gör, tillsammans med en mängd andra åtgärder, att vi bedömer att vi kan pressa tillbaka den öppna arbetslösheten till 5 % i genomsnitt i år och till 4,4 % nästa år, även det i genomsnitt.
Lika viktigt som det är att öka sysselsättningen och få ned arbetslösheten är det att människor märker detta i sin vardag. Ett bra sätt att kombinera detta är att öka bidragen till kommuner och landsting. Det är i våra kommuner som välfärden formas. Det är här våra barn går på dagis och i skolan. Det är här, alltså i kommunerna, som de äldre får sin omsorg. Det är kommunen som sköter våra grönområden och skapar trivsel för oss som bor där. I början av året fick landets kommuner och landsting en nivåhöjning på statsbidragen jämfört med 2004 på 6 miljarder.
Om det tillåts mig, herr talman, vill jag säga att för min hemstad Borås betydde det att man fick 40 miljoner mer jämfört med 2004. Och om jag tillåter mig att översätta detta innebär det att om kommunalpolitikerna i Borås bestämmer sig för att använda dessa pengar för att anställa fler undersköterskor så kan de anställa 120-130. Jag stryker under att om de bestämmer sig för att använda den modellen så kan de göra det.
Jag hörde mycket tydligt talmannens harkling. Den var talande. Jag ska därför avsluta med några funderingar. De känner ni igen, för ni har hört andra socialdemokratiska företrädare fundera på motsvarande sätt och ställa frågor.
Jag har funderat väldigt mycket på: Hur blir man friskare om man får lägre ersättning från sjukförsäkringen? Hur får man lättare ett jobb om man får lägre ersättning från a-kassan - på tal om det där med att trygga människor vågar pröva sina vingar? Och blir det mindre vinterkräksjuka på dagis om pappa eller mamma måste vara hemma och får lägre ersättning?
Jag tror att ni har tänkt fel, eller jag påstår alldeles bestämt att ni har gjort det. Dessutom, och det ska jag avsluta med, herr talman: Kan ni inte sluta att tala om att människor lever på bidrag?
Vi i Sverige har bestämt oss för att när man blir sjuk ska man ha en rimlig ersättning. Och vi har sagt: Låt oss lösa det gemensamt. Vi kallar det för sjukförsäkring. Vi har också sagt att när man blir arbetslös ska man ha pengar så att man kan köpa bröd, smör och mjölk och kläder till barnen och att vi ordnar det gemensamt. Vi kallar det för arbetslöshetsförsäkring. Ni kallar det för bidrag. Kan ni inte sluta med det? Ni har ju faktiskt varit med och infört både sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. Skäms inte för det! Var i stället lite stolta - inte nöjda, men stolta.
Vi är alldeles övertygade om att en generell välfärd, trygghet och rättvisa är bra för alla, bra för hela vårt land, bra för tillväxten. Trygga människor vågar ta språnget.
Herr talman! Jag yrkar bifall till finansutskottets förslag, samtidigt som jag tackar Vänsterpartiets och Miljöpartiets företrädare för ett gott samarbete.