Riksrevisionens rapport om stödet till anhöriga omsorgsgivare

Anf. 79 Sofia Fölster (M)

Herr talman! Margareta B Kjellin skulle egentligen ha debatterat detta ärende för vår räkning, men då hon har fått förhinder är jag här och föredrar Moderaternas ståndpunkt i hennes ställe.

Herr talman! I dag uppskattar man att ca 1,3 miljoner svenskar vårdar eller ger omsorg till sina närstående. Hälften av dem är barn till föräldrar som har blivit äldre och inte längre klarar sig i hemmet på egen hand. En stor del är personer som tar hand om sin make, maka eller partner som blivit sjuk. Några är föräldrar eller syskon till barn med funktionshinder som behöver stöd dygnet runt.

Vi kan konstatera att vi har ett civilsamhälle där människor gör otroliga insatser för sina nära och kära när de hamnar i svåra situationer i livet.

Även om vi kanske skulle ha önskat att den offentliga vården och omsorgen var så omfattande att det inte skulle behövas vet vi att anhöriga i dag ofta tar ett större ansvar än det offentliga.

Det ska alltid vara ett frivilligt åtagande att vårda sina anhöriga. Det är dock vårt ansvar, i det här huset, att se till att de anhöriga som vårdar sina närstående får ett gediget stöd. Då stödet kan se väldigt olika ut mellan kommuner var alliansregeringens proposition från 2009 ett stort och viktigt steg i rätt riktning. I stället för att kommuner bör erbjuda anhörigstöd är de nu skyldiga att göra det. Ingen kommun kan lämna sina anhöriga omsorgsgivare i sticket utan att direkt bryta mot socialtjänstlagen.

Trots det står vi fortfarande inför stora utmaningar innan vårt samhälle kan kallas anhörigvänligt på riktigt. Vår arbetsmarknad är fortfarande inte anpassad för situationer då anställda behöver ta ett stort ansvar för sina närstående hemma. Så många som 100 000 människor uppger enligt Socialstyrelsen att de har varit tvungna att sluta på jobbet eller gå ned i arbetstid för att ta hand om närstående. Det är en samhällelig kostnad att man går ned i arbetstid men också ett ekonomiskt slag för den enskilde, i förlorad inkomst nu men också i form av lägre pension i framtiden.

Ett annat problem är brist på utbildning och information till anhöriga. Många anhöriga behöver plötsligt rycka in och ta ett stort ansvar för närstående, utan att egentligen veta hur det ska gå till och utan att ha någon att fråga om hjälp. Sammantaget vet vi att de flesta av oss, någon gång i livet, kommer att ta hand om en närstående som behöver just vår omvårdnad. Men trots våra satsningar på området leder detta fortfarande till stora påfrestningar, såväl ekonomiskt som psykiskt och fysiskt för de anhöriga omsorgsgivarna.

Detta innebär inte att vi fullt delar Riksrevisionens analys och förslag till åtgärder. Tvärtom instämmer vi till stor del i den kritik av rapporten som kommit från bland annat regeringen. Det är felaktigt att bara se på anhörigstödet med statliga glasögon, och vi måste även fortsättningsvis värna kommuners möjlighet att utforma stödet efter det lokala behovet. Men vi är inte nöjda och kan inte blunda för de utmaningar som vi fortfarande ser. Vi anser att vi åtminstone bör utreda om och i så fall hur stödet till anhöriga kan utvecklas.

Herr talman! Anhöriga till äldre, långvarigt sjuka och funktionshindrade tar ett enormt ansvar för sina nära och kära i dag. Utan dem kan man fråga sig om vården och omsorgen över huvud taget skulle gå runt. Trots det får de sällan ett tack eller någon uppskattning för sina insatser. Vi vill fortsätta att utveckla stödet till just dem, för att åstadkomma i alla fall ett lite mer anhörigvänligt samhälle.

Med detta yrkar jag bifall till Moderaternas reservation.

(Applåder)

Anf. 80 Emma Henriksson (KD)

Herr talman! Vi ska vara otroligt tacksamma för alla insatser som anhöriga gör. Utan dem skulle vården inte fungera. Omsorgen skulle inte fungera. Många gånger gör anhöriga insatser för att de vill. De vill finnas vid sin livskamrats, sitt barns, sin förälders, sin grannes eller sin väns sida när denne har det tufft. Men ibland gör de det därför att vården eller omsorgen inte riktigt levererar. Oavsett skälet ska de känna att de har samhällets fulla stöd.

Det fanns ganska omfattande eftersatta brister i det stödet när Kristdemokraterna tillsammans med övriga allianspartier fick ta över ansvaret. Under kristdemokratisk ledning gjorde vi enormt mycket för att försöka förstå hur stödet ska utformas och varför stödet inte alltid fungerar. En viktig förändring var att ändra lagstiftningen så att kommunen inte bara bör stödja anhöriga utan ska stödja anhöriga. Det har varit en otroligt viktig förändring. I den nya patientlagstiftningen, som vi drev fram, har vi också sett till att det har blivit tydligare på vilket sätt anhöriga ska få stöd.

Sedan Riksrevisionen tittade på anhörigstödet har en hel del av de förbättringar som vi initierade blivit verklighet. Men jag tror inte att vi är klara. Kristdemokraternas uppfattning är inte att det är perfekt i dag. Det finns fortfarande stora brister i det sätt på vilket anhöriga får stöd. Man kanske inte själv kan eller orkar ta reda på vilket stöd man kan få. Det finns alltså ett fortsatt stort ansvar för kommuner och landsting att aktivt erbjuda ett stöd till de anhöriga. Om de inte orkar kommer inte samhällets offentliga ansvar att orka med heller.

Med revisionsrapporten har vi fått bra belysning på en del områden, även om utskottet inte delar Riksrevisionens utgångspunkter för sin analys i alla delar. Huvudansvaret för anhörigstödet ligger nämligen på kommuner och landsting och inte på staten. Men jag är glad att vi gemensamt i utskottet, i de allra största delarna, är överens om att vi ska fortsätta att göra allt vi kan för att stödja de anhöriga.

Herr talman! Med det yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Anf. 81 Catharina Bråkenhielm (S)

Herr talman! I socialutskottets betänkande som gäller Riksrevisionens granskningsrapport om stödet till anhöriga omsorgsgivare finns det inga motioner på själva rapporten. Däremot finns det två motioner från allmänna motionstiden som man har bakat in i betänkandet.

Anhörigas insatser är och kommer att vara viktiga. Det är över 1 miljon anhöriga som ger vård och omsorg till någon i sin närhet. Anhörigas vård ska vara frivillig och bara vara ett stöd till de offentliga insatserna. Men i dag är det snarare tvärtom. Det är många gånger den offentliga vården som är ett komplement till de anhörigas insatser. Det tycker jag är tokigt värre!

Regeringen bör enligt Riksrevisionen därför göra mer för att förbättra förutsättningarna för kommuner och landsting att ge ett stöd till de anhöriga. Granskningen visar också att staten inte har gjort tillräckligt för att anhöriga som vårdar sina närstående ska få det stöd som motsvarar behoven. Det är viktigt att stödet blir mer individanpassat och flexibelt.

Kommunens stöd är mest utbyggt inom äldreomsorgen, där en äldre pensionerad make eller maka ger omsorg till sin partner. Men anhöriga som ger stöd kan till exempel också vara förvärvsarbetande och anhöriga till personer med psykisk ohälsa, en svår sjukdom eller annan funktionsnedsättning. Även dessa grupper behöver stöd som passar just deras behov.

Herr talman! I huvudsak är anhörigstödet en kommunal fråga, och kommunernas insatser skiljer sig oerhört mycket åt. Det är inte alls bra. Dessutom är dokumentationen över insatser som ges till anhöriga efter bistånd bristfällig.

I dag yrkesarbetar de allra flesta yngre anhöriga. Utredningar vittnar om att många har varit tvungna att gå ned i arbetstid för att hinna med tidsmässigt och få orken att räcka till. Man räknar med att runt 100 000 personer har fått gå ned i arbetstid. Dessutom finns det en stor grupp som inte har råd eller annan möjlighet att gå ned i arbetstid för att orka vårda en anhörig.

Det är viktigt att ta till sig att de som i huvudsak ger det här stödet i yrkesverksam ålder, förvisso även när man är pensionär, är kvinnor. Det är alltså i allra högsta grad en jämställdhetsfråga. Dessa kvinnor arbetar oftast heltid, sköter sina anhöriga och allt därtill. Dessutom sköter de huvuddelen av hemarbetet.

Herr talman! Många anhöriga är också pensionärer som drar ett tungt lass när deras fru eller make har blivit beroende av vård. Här behövs också insatser på många olika plan. Ibland vill man inte lämna över ansvaret till samhället för sin man eller fru då man känner ett visst ansvar. Ibland har man själv en sviktande hälsa som gör det extra tungt. Här behövs mycket stöd och hjälp för att man ska kunna orka med, inte bara med det praktiska utan också för att orka med livet, komma ifrån, få påfyllning av energi, få mer kunskap och träffa andra i samma situation. Många vittnar om att det är mycket svårt att bara komma i väg till en frisör när man vårdar en nära anhörig.

Frivilliga insatser från anhöriga är viktiga och bra, men man ska veta att den närstående får den omsorg som han eller hon behöver utan att det är just jag som anhörig som ska utföra den.

Man kan också notera att en majoritet av de äldre inte alls vill vara beroende av sina barn eller sin närstående. Man vill hellre ta emot hjälp av hemtjänsten, framför allt när det gäller omfattande eller intima omsorgsuppgifter.

I dag tvingas allt fler göra alltmer av det som är samhällets uppgift. Många vittnar också om att de måste kämpa oerhört mycket för att få de insatser som de har rätt att kräva för sina närstående, och det kan ta lång tid och en enorm kraft. Det saknas också kunskap om minderåriga barn som vårdar sin mamma eller pappa. Här brister det mycket i kunskap.

Herr talman! Riksrevisionen anser att regeringen bör ta ett större ansvar - och det har vi hört från tidigare talare här - för att ge kommuner och landsting goda förutsättningar att ge det stöd som behövs. Man rekommenderar regeringen att överväga att förtydliga socialtjänstlagen och även att anpassa socialförsäkringssystemet och arbetsmarknadslagstiftningen för att göra det lättare att förena omsorg om anhöriga med arbete.

Herr talman! Frågan är viktig och måste därför lyftas fram, och kunskaperna måste ökas. Därför avser regeringen att göra en samlad översyn av hela äldrepolitiken där de anhörigas situation självklart ska ingå och där Riksrevisionens synpunkter beaktas. Regeringen har sett att samhällets stöd inom olika sektorer delvis har urholkats, framför allt under de senaste åren. För det finns det en rad olika skäl som alla bottnar i politiska beslut.

Att ge en god vård och omsorg under hela livsresan är viktigt såväl när man är yngre och är i behov av barnomsorg som när man är vuxen och är i behov av omsorg, stöd och hjälp för att klara sin vardag.

Herr talman! Den bästa formen av anhörigstöd är att det finns en bra och fungerande vård och omsorg under hela livet i vårt samhälle.

Regeringen delar Riksrevisionens uppfattning att mer behöver göras för att anhörigas behov av stöd ska uppmärksammas mer systematiskt inom hela socialtjänsten. I den nya patientlagen, som trädde i kraft så sent som den 1 januari i år, finns det en bestämmelse som gör det möjligt för patientens närstående att vara med vid genomförandet av vården. Därför är det i nuläget inte aktuellt att göra några förändringar i hälso- och sjukvårdslagen, som en av motionärerna föreslår.

Alla motioner som rör anhörigstöd från den allmänna motionstiden har ungefär samma mål och mening. Man tycker att det brister, så man vill göra mer. Man är inte nöjd och man vill att stödet ska utvecklas både för brukaren och för dess anhöriga.

Mycket av det som Riksrevisionen rekommenderar är enligt regeringen redan föremål för utredning eller också ingår det i befintliga uppdrag till myndigheter.

Vi vill gärna också lyfta fram Nationellt kompetenscentrum för anhöriga som är en viktig del i det här arbetet. Det nationella kunskapscentrumet bedriver en omfattande informationsverksamhet.

Anhörigas insatser är och kommer självklart att vara viktiga, men det ska vara på deras egna villkor. Ingenting ska vara av nödtvång på grund av att det finns brister i vården. Därför är den bästa anhörighjälpen en bra och offentlig äldreomsorg.

Jag kan konstatera att det har hänt väldigt lite i positiv riktning under de två senaste mandatperioderna. Det vittnar inte minst mängden av borgerliga motioner om. Många tycker att det finns stora brister, och man är missnöjd med anhörigstödet så som det ser ut i dag.

Vi har ju sett att skattesänkningar och andra reformer har gått långt före rejäla satsningar, framför allt på personal inom äldreomsorgen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Anf. 82 Jan Lindholm (MP)

Herr talman! Jag instämmer i den tydliga signal som samtliga talare har gett uttryck för, nämligen att personer som vårdar anhöriga fyller en oerhört viktig roll i vårt samhälle. Det gäller oavsett om den anhörige som vårdas har små eller stora behov, om orsaken är hög ålder, funktionsnedsättningar eller psykisk sjukdom. De insatser som görs är väldigt viktiga.

Tyvärr får en stor del av anhörigvårdarna inte det stöd och den kompletterande utbildning som kan behövas. Riksrevisionens rapport visar att det finns mycket som staten kan göra, mycket mer än i dag. I rapporten finns det en hel del förslag som vi menar är värda att överväga.

Regeringen konstaterar i sin skrivelse att mycket av det som Riksrevisionen rekommenderar redan är föremål för utredningar sedan tidigare, att mycket ingår i de uppdrag som olika myndigheter redan har. Med den kommentaren kan man nog avslå de reservationer som finns i betänkandet.

När det gäller hälso- och sjukvården har Socialstyrelsen nyligen sammanställt exempel på hur stödet till anhöriga har byggts upp på olika sätt i olika delar av landet. Detta kommer att vara värdefullt att sprida, så att goda erfarenheter kan tas till vara i landets alla landsting och kommuner.

Socialstyrelsen har under 2014 genomfört informationsinsatser för att vägleda kommuner vid genomförandet av bestämmelserna om stöd till anhörigvårdare.

Socialstyrelsen bedriver också ett informationsarbete gentemot personer i ledande ställning i socialtjänsten och gentemot organisationer för bland annat anhöriga, patienter, äldre och funktionsnedsatta.

Det är också positivt att Nationellt kunskapscentrum för anhöriga fortsätter att stimulera utvecklingsarbetet med anhörigstöd i kommunerna.

Den nya patientlag som trädde i kraft vid årsskiftet ger anhöriga möjlighet att medverka vid utformandet och genomförandet av vården när patienten är positiv till det. Det är ett viktigt steg att inkludera anhöriga mer och att se dem som en resurs.

Regeringen skriver också att det kommer att göras en samlad översyn av äldrepolitiken. Där kan stödet till anhöriga och dess utformning i framtiden komma att ingå som en viktig del.

Vi från Miljöpartiet anser att det är bra att det görs en sådan översyn, och vi har uppfattningen att anhörigstödet rimligen kan ingå i den översynen.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.

Anf. 83 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! Varje dag gör 1,3 miljoner människor, eller närmare var femte person i vuxen ålder, en insats för att hjälpa, vårda eller stödja en närstående, vän eller granne. Anhöriga är och har varit vårdens och omsorgens allra viktigaste medarbetare.

Tidigare var det ganska okänt för oss politiker. När det debatterades omvårdnad för medmänniskor var det framför allt kommunens och möjligen landstingets insats som räknades. I dag vet vi bättre. Alla de insatser som görs måste vara synliga. År 2009 skärpte alliansregeringen lagstiftningen om anhörigstöd, bland annat genom att formuleringen "kommunerna bör" ändrades till "kommunerna ska". Samtidigt förstärktes det generella statsbidraget till kommunerna för att kunna utveckla verksamheten.

Kommunernas anhörigstöd skiljer sig åt mycket beroende på olika förhållanden men också beroende på att de politiska ambitionerna skiljer sig åt. Det är och ska vara en konsekvens av den kommunala självstyrelsen.

Riksrevisionens rapport pekar på några förbättringsområden. Regeringen har i sin skrivelse förklarat hur man ser på påpekandena. Från Centerpartiets sida står vi helt bakom de bedömningar som regeringen har gjort och har därför ingen motion med anledning av skrivelsen. Vi står helt bakom utskottets förslag i betänkandet.

Det finns en del där det är viktigt att gå vidare. Det handlar om Riksrevisionens påpekande att det finns de som upplever att stödet till anhöriga inte är frivilligt utan att det är en konsekvens av brister hos kommunerna. För Centerpartiet är utgångspunkten för allt anhörigstöd att det ska vara frivilligt. Kommunen har alltid det yttersta ansvaret för att alla ska få den hjälp de behöver.

Vi vet, herr talman, att 82 procent av dem som ger stöd till anhöriga är nöjda med att göra det. Vi vet också att statistiken visar att det inte är någon större skillnad mellan kvinnors och mäns omsorgsgivande när det gäller tidsomfattning och frekvens.

Min egen kontakt med människor som i kommuner arbetar med anhörigstöd pekar på två utmaningar. För det första finns det många som hjälper anhöriga och inte har någon som helst kontakt med kommunens omsorg. Där är det viktigt att nå ut med information. För det andra finns hos många känslan av att det skulle vara ett svek mot den anhöriga att inte fullt ut kunna erbjuda hjälp och stöd utan måste be om insatser från kommunen. Här är det viktigt med en nära relation och god kontakt mellan kommunen och anhörigvårdaren.

Den största utmaningen tror jag ligger i den frustration som finns hos ganska många anhöriga till personer som är föremål för kommunens hemtjänst eller särskilda boenden eftersom det krävs stora insatser från anhöriga för att koordinera de åtgärder som behövs. Vård och omsorg för de mest sjuka äldre har många brister. Den förra regeringens mångmiljardsatsning har gett vissa resultat, men det krävs mycket mer. Det är därför beklagligt att vänsterregeringen lagt ned den äldreutredning som hade till uppgift att komma med förslag på strukturella förändringar för få en mer fungerande vård och omsorg för de mest sjuka äldre.

Med de orden vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionerna.

(Applåder)

Anf. 84 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Ibland kallar jag mig anhörigtorped. Det är vi som drar ut i krig för anhöriga. Det är vi som ringer upp biståndsbedömare och försöker få den hjälp som den anhöriga har rätt till. Jag har specifikt gjort det under åren 2006-2014. Ni får fundera på varför just de åren blev aktuella.

Det bästa anhörigstödet är förstås en bra äldreomsorg där kvaliteten är god, personalen kunnig och engagerad och där de anhöriga får det som de har rätt till. Därtill krävs att vi har en väl utbyggd barnomsorg så att både kvinnor och män ska kunna arbeta under hela sin arbetsföra ålder.

Olika undersökningar visar att det oftast är kvinnor som ställer upp för de anhöriga. Många kvinnor väljer att gå ned i arbetstid för att kunna ta hand om anhöriga och blir så småningom de kvinnliga pensionärer som får det ekonomiskt väldigt svårt. Så ser det ut i dag.

Det är förstås oerhört viktigt att vi utvecklar anhörigstödet till dem som ska hjälpa sina närstående. Kommunerna måste på ett mycket bättre sätt informera om att man som anhörigvårdare kan få avlastning, kan få hjälp. Det är centralt för att den anhörigvårdande inte ska känna sig alltför pressad. Många kvinnor är i dag sjukskrivna för utbrändhet. Har man ett heltidsjobb och barn och dessutom tar hand om anhöriga är det lätt hänt att man blir utbränd.

Enligt Socialstyrelsen har stödet till de anhöriga fått en bättre struktur sedan bestämmelsen om närstående infördes i socialtjänstlagen. Allt fler kommuner utvecklar i dag strategier och planer för sitt arbete. Kommunerna ska avsätta medel, inrätta tjänster och se till att anhöriga får den information de behöver. Det är inget frivilligt arbete för kommuner, utan det ska göras. Det är bra att det följs upp. Dessutom behöver arbetet utvecklas systematiskt, för det finns fortfarande stora brister. Särskilt på informationssidan krävs mycket mer. Det gäller i synnerhet dem som kommit till Sverige och kanske inte har full koll på våra system. Det kräver stora informationsinsatser.

Mycket av det som Riksrevisionen rekommenderar är redan på gång i olika utredningar och så vidare. Jag vill i det här sammanhanget lyfta fram Nationellt kunskapscentrum, som gjort ett enormt arbete med att försöka få till strukturer, informerat, varit ute och talat med kommuner med mera. De har gjort ett ovärderligt arbete.

Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga motioner.

Anf. 85 Barbro Westerholm (FP)

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionerna.

Som framgått av tidigare inlägg står anhöriga för merparten av äldreomsorgen men också för annan närståendevård. Jag skulle önska att det syntes i nationalräkenskaperna vad det är värt i pengar. Det handlar inte om att ge betalt utan om att lyfta fram vad som görs på ideell basis för de nära och kära. Jag har väckt motioner om det i riksdagen. Riksdagen har sagt att det är för svårt, gjort tummen ned. SPF-seniorerna i Bålsta har prövat att mäta det, och det var inte alls svårt. Jag tycker därför att det borde kunna göras på nationell basis.

Tänk om anhöriga skulle gå i strejk? Vad skulle då hända i samhället? De går inte i strejk, för så gör man inte mot sina närmaste. Men jag undrar lite grann vad som kommer att hända i framtiden. Kairos Future har frågat medelålders människor hur de ser på detta, vem som ska vårda dem när de blir årsrika. Det är inte de anhöriga. Det vill man inte. Det är en jätteutmaning för samhället.

Riksrevisionen är inne på en del brister men kan inte gå in ordentligt på dem, för vi har det kommunala självbestämmandet. Det är inom det kommunala självbestämmandet som det mesta av anhörigvården ligger. Vi i riksdagen kan ändra i lagar. Vi ändrade ett "bör" till ett "ska", vilket var mycket väsentligt. Vi kan anslå lite pengar. Ofta är det pengar på marginalen som går till olika projekt. Det finns kommuner som säger att det är förgiftade pengar, eftersom projekten tar personella resurser från annat. Det passar inte in i deras program.

Jag skulle önska att Riksrevisionen kunde visa på för- och nackdelar med det kommunala självbestämmandet inom det här området så att vi kanske kunde hitta en tydligare gräns mellan vad staten ska göra och vad kommunerna ska stå för.

I det här sammanhanget vill även jag lyfta fram Nationellt kunskapscentrum. Det skapades under Alliansen, och de tar fram väldigt viktig kunskap. En sak som inte har lyfts fram här är den utbildning i information som de nu ger arbetsgivare för att arbetsgivare ska få förståelse för de anställda anhörigvårdarna och deras situation och kanske anpassa jobbet utifrån de förutsättningar som föreligger. Jag vet att anhöriga skulle sköta jobbet med stort engagemang om de kände att arbetsgivaren förstod vilken situation de befinner sig i.

En del kommuner har anhörigkonsulenter. Jag har på nära håll kunnat se att de betyder väldigt mycket. Anhörigkonsulenterna kan få igång grupper av anhöriga som sedan blir självgående och stöder varandra. Det är en oerhört kostnadseffektiv insats.

Jag vill tillägga att biståndshandläggningen också bör innefatta en bedömning av anhörigas situation. Det innebär att man har en lotsfunktion, att bedömningarna görs tillsammans med dem som är ansvariga för personers sjukvård och att man bildar ett team. Jag har tyvärr hört biståndshandläggare som sagt att de aldrig bryr sig om läkarintyget. Hur ska det då bli rätt i stödet till den enskilde och inte minst för den anhörige, som då är inne i en sjukvårdande roll?

Det finns alltså en rad problem att tackla, vad vi förstår. Regeringen är på gång med att återbesätta Äldreutredningen. Det ska bli spännande att se hur direktiven är utformade. Jag beklagar att den förra utredningen lades ned. Det fanns mycket kunskap som jag hoppas att man kan ta vara på i den kommande utredningen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 9.)