Resultatskrivelse om utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd genom multilaterala organisationer

Anf. 43 Olle Thorell (S)

Herr ålderspresident! I dag har vi att hantera betänkande UU3, som gäller en resultatskrivelse om utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd genom multilaterala organisationer. Det handlar alltså om vilken effekt den del av Sveriges bistånd har som går via multilaterala organisationer, till exempel olika FN-organ.

Den här skrivelsen kommer från den förra socialdemokratiska regeringen, och vi socialdemokrater tycker, kanske inte helt överraskande, att skrivelsen är bra och att den inriktning biståndet via multilaterala organisationer hade var väl avvägd och ändamålsenlig. Men nu finns ju sedan valet en annan majoritet i utskottet och riksdagen och en ny regering, så vi socialdemokrater hänvisar till vårt särskilda yttrande i betänkandet.

Det finns mycket som skiljer oss åt när det gäller biståndspolitiken. Att ge upp enprocentsmålet, överge den feministiska utrikes- och biståndspolitiken och utan vare sig förankring, konsekvensanalys eller dialog med relevanta aktörer helt lägga om biståndspolitiken, utan en fastställd ny reformagenda, tycker vi är fel.

Men det finns också sådant som förenar, till exempel att Sveriges bistånd ska vara effektivt, att det ska nå de mål som regering och riksdag sätter upp och att det ska vara resultatinriktat. Detta är vi förstås överens om. Vi välkomnar därför den här skrivelsen, som fokuserar på just resultatet av svenskt bistånd.

Men vi socialdemokrater anser att det är ett misstag från regeringens sida att skära ned på till exempel kärnstöden. Det är alltså de omärkta pengar, kan man säga, som går till exempelvis FN-organ. Det multilaterala och det bilaterala biståndet är kompletterande och ömsesidigt förstärkande, och det har varit väldigt framgångsrikt. Sverige har genom ett strategiskt engagemang fått genomslag för svenska politiska prioriteringar och därmed större utväxling för biståndsmedlen. Det finansiella stödet har omsatts i projekt och program som skapat bättre levnadsförhållanden för människor som lever under fattigdom och förtryck, även i länder dit det svenska bilaterala biståndet inte når.

Sveriges stöd genom multilaterala organisationer har bidragit till vårt övergripande mål för utvecklingssamarbetet och det humanitära biståndet i en värld med stora och växande utmaningar. Riktat kärnstöd har bidragit till stärkt försvar för mänskliga rättigheter, mer demokratiska samhällen, stärkt ansvarsutkrävande och rättssäkerhet samt förbättrade rättigheter i arbetslivet.

Det multilaterala biståndet har också varit väldigt viktigt i efterdyningarna av covid-19. Bortom den omedelbara och omfattande hälsokrisen har pandemin även fått stora och långtgående humanitära och socioekonomiska konsekvenser. Utvecklingen har på många sätt vridits decennier tillbaka i tiden på grund av pandemin. Pandemin vände en tidigare positiv global utveckling på flera områden, som mödrars och barns hälsa, jämställdhet och fattigdomsminskning, varför ett fortsatt stort kärnstöd är viktigt.

Kärnstöden har också bidragit till att de multilaterala aktörerna har kunnat agera flexibelt och skyndsamt för att möta behoven hos de allra mest utsatta och sårbara. Exempelvis när talibanerna plötsligt, snabbare än någon kunnat ana, tar tillbaka makten kan FN snabbt finnas på plats. När Ryssland ger sig på Ukraina och ett storkrig bryter ut mitt i Europa eller när en jordbävning slår sönder liv och samhällen i Syrien är kärnstöden viktiga för att FN ska kunna agera flexibelt.

Svenskt multilateralt stöd har stärkt kvinnors och flickors inflytande och åtnjutande av mänskliga rättigheter och bidragit till att minska förekomsten av könsrelaterat våld. Det är mycket beklagligt att den SD-styrda, moderatledda regeringen lägger ned den feministiska utrikespolitiken. Det är illa att man skär i det kärnstöd som är ett viktigt verktyg för att förverkliga ökade rättigheter, bättre representation och ökade resurser för flickor och kvinnor i fattiga länder; till exempel får UN Women 25 procent mindre.

Den tidigare socialdemokratiska regeringens påverkansarbete, med utgångspunkt i den feministiska utrikespolitiken, har varit en viktig motvikt till de växande krafter som har velat vrida jämställdhetsarbetet tillbaka globalt. Tyvärr ser vi nu hur Sverige tar steg tillbaka.

Och det är inte bara UN Women som drabbas. Totalt sett minskar stödet till FN-organ med cirka 15 procent. Bland dessa organ märks bland annat Unaids, vars bidrag minskas med 30 procent, och befolkningsfonden UNFPA och utvecklingsprogrammet UNDP, vars stöd skärs ned med 25 procent. Kärnstödet till FN:s fredsbyggande fond och FN:s avdelning för politiska och fredsbyggande frågor minskar med ungefär 40 procent.

Det här menar vi är ett stort misstag. Det gör att Sveriges röst i världen blir svagare, att FN blir mindre effektivt och flexibelt och att fattiga och utsatta människor i världen får sämre möjligheter att bryta sig ur just fattigdom och utsatthet.

Det multilaterala biståndet är också en investering i den regelbaserade världsordningen och det multilaterala systemet. Detta system och denna världsordning utmanas och undermineras nu av odemokratiska krafter, auktoritära stater, inskränkt nationalism och populism. Det är just nu länder som Sverige behöver kliva fram och föregå med gott exempel, satsa på det multilaterala systemet och biståndet, behålla kärnstödet till FN-organen och ha höga ambitioner för FN.

Vi socialdemokrater beklagar den väg som den nya regeringen valt att ge sig in på och hänvisar som sagt till vårt särskilda yttrande i betänkandet.

Anf. 44 Rasmus Giertz (SD)

Herr ålderspresident! Jag vill inleda med att yrka bifall till reservation 5.

Resultatskrivelsen om utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd genom multilaterala organisationer, som vi debatterar i dag, rör merparten av det svenska biståndet. Det bistånd som kanaliseras genom multilaterala organisationer ökade markant under den period som skrivelsen omfattar. Från cirka 59 procent av den svenska biståndsbudgeten 2019 till cirka 67 procent 2020. Finansiellt ökade det svenska multilaterala biståndet från cirka 29 miljarder kronor till cirka 39 miljarder kronor.

Tidöpartiernas ambition för biståndet innebär ett paradigmskifte inom biståndet - ett paradigmskifte som styr bort från enprocentsmålet, vilket innebär en nödvändig och historisk reformering av en förlegad politik.

Herr ålderspresident! Sveriges budget är inte oändlig, och politikens uppgift är att prioritera. Sverigedemokraternas uppfattning är att vi inte kan ha ett politikområde som styrs utifrån ett utbetalningsmål. Inget annat område har tillåtits skena som biståndet. Det är inte ett ansvarsfullt sätt att spendera skattebetalarnas pengar.

Sverigedemokraterna anser att biståndet ska styras av ett resultatmål och inte av ett utbetalningsmål. Den svenska biståndspolitiken har saknat transparens och uppföljning av målen.

Sverigedemokraterna vill göra biståndet effektivare. Sveriges bistånd har ofta missat målet och ibland faktiskt bidragit till att göra världen sämre i stället för bättre.

De pengar som läggs på bistånd ska gå till de mest utsatta människorna. I en värld där behoven är oändliga är det viktigt att vi säkerställer att svenska skattebetalares pengar går till de biståndsinsatser där de gör mest nytta och där vi kan se en reell mätbar effekt.

Herr ålderspresident! FN har med sina olika organisationer bidragit till ekonomisk utveckling i en lång rad fattiga länder och till att lindra följderna av naturkatastrofer och konflikter, men FN dras även med stora problem.

FN-organisationerna är i dag för många och har för stora overheadkostnader. Vi nås av återkommande indikationer på korruption när det gäller ekonomi, tilldelning av tjänster och stöd till olika länder. Sverige bör verka för sammanslagningar av FN-organisationer med syftet att minska administration, overheadkostnader och dubbelarbete för att uppnå högre kostnadseffektivitet. Sverige ska fortsatt vara en av de stora givarna per capita till FN-systemet, men vi bör minska det antal FN-organisationer som vi bidrar till.

Det är till inte rimligt att FN har ett alldeles eget organ för palestinska flyktingar när andra FN-organisationer kan omhänderta det. UNRWA har gång på gång ertappats med att sprida antisemitism och våldsbejakande extremism, och dess samröre med terrororganisationer som Hamas är väldokumenterat.

Sverige bör verka för att avveckla UNRWA och i stället lägga över dess verksamhet på andra FN-organisationer, och då i första hand FN:s huvudsakliga flyktingorganisation, UNHCR.

Det krävs en översyn och analys av kärnstödet till de multilaterala organisationerna för att säkert kunna ta ställning till var de svenska biståndsmedlen gör mest nytta. Regeringen bör också i kommande redovisningar av det multilaterala biståndet tydligare redovisa i vilken grad genomförande parter efterlever Sveriges strategi och målsättningar på biståndsområdet.

Anf. 45 Stefan Olsson (M)

Herr ålderspresident! Ämnet för dagens debatt är den hittills förda politiken inom biståndsområdet som rör Sveriges finansiella stöd till olika multilaterala biståndsorganisationer under åren 2019 och 2020. Bakgrunden är att riksdagen har tyckt att det har varit svårt att bedöma hur det multilaterala stödet har sett ut. Regeringen gör därför sedan några år tillbaka en särskild redovisning.

Skrivelsen har behandlats av utrikesutskottet, och inte oväntat finns såväl plus som minus att dela ut. Viktigt att påminna om är att det är den förra regeringens politik som granskas.

Låt oss börja med det som är bra och som jag räknar med att den nya regeringen kommer att fortsätta med.

Det är bra att Sverige har tagit ett stort ansvar för att finansiera de multilaterala samarbetsorganisationerna. Fördelen med att kanalisera bistånd genom FN:s olika organ är att stödet blir mer organiserat för mottagarländernas del. Jag tycker själv alltid att det är svårt att få överblick över den samlade biståndspolitiken för Sveriges del. Men jag antar att det är lika svårt när man ser den från mottagarsidan.

Bra har även varit att Sverige har hållit fanan högt och velat utmana andra länder att också finansiera de multilaterala organisationerna. Det finns ju en misstänksamhet mot dem på grund av att de sitter i New York och andra ställen långt bort från dem som finansierar dem.

Dessutom vet vi att det förekommit och sannolikt fortfarande förekommer korruption inom FN. Detta är ett stort problem för biståndets trovärdighet.

Generellt sett är det bra med samlade multilaterala insatser, och Sverige står tydligt för detta. Det kommer alltså inte att bli som ledamoten Thorell hävdade i sitt anförande, att den kommande multilaterala biståndspolitiken totalt havererar med en ny regering.

Men låt oss nu också tala om problemen. Ett av dem är den totala volym som kanaliseras genom de multilaterala organisationerna. Hur vet vi när den ligger på rätt nivå?

I den skrivelse som vi debatterar i dag konstateras att det multilaterala biståndet omfattat 67 procent av den totala biståndsbudgeten, alltså 39 miljarder för år 2020. Det finns ingen motivering till att detta skulle vara den rätta nivån. Någonstans närmar man väl sig den övre gränsen där vi inte ska avsätta mer till multilateralt stöd, men var går den gränsen? Jag noterar att skrivelsen inte kan förklara detta, och man undrar då om den förra regeringen alls har reflekterat över saken.

På samma sätt finns det frågetecken om Sveriges framskjutna roll när det gäller stödet till olika organisationer.

Låt mig ta ett par exempel. Sverige var under 2020 största bidragsgivare till Världslivsmedelsprogrammet med 1,6 miljarder kronor, vilket motsvarade 22,8 procent av det totala kärnstödet till den organisationen.

Sverige var även under samma år största bidragsgivare till FN:s flyktingkommissariat UNHCR med 1,2 miljarder kronor, vilket motsvarade 13,3 procent av organisationens kärnstöd.

Därtill var Sverige näst största bidragsgivare till FN:s befolkningsfond, UNFPA, med 1,3 miljarder kronor, motsvarande 15,8 procent av organisationens kärnstöd.

Sverige är alltså inte bara en stor bidragsgivare utan i många fall den största, trots att vi är ett litet land. Det är självklart inte fel av Sverige att vilja vara bäst i klassen, men är vi det? Vad är det som gör att andra länder gör helt andra bedömningar?

Skrivelsen från regeringen förklarar inte varför det är på det viset. Det är en brist för vi kan inte anta att andra länder - länder som vi alltid annars jämför oss med - har fel. Vi kan inte anta att Danmark, Nederländerna eller Frankrike har en sämre multilateral biståndspolitik än Sverige.

Ytterligare ett problem med förra regeringens redovisning har med den samlade bilden av det multilaterala samarbetet och med transparensen att göra.

Biståndspolitiken lider generellt sett av att den är oöverskådlig och svår att begripa sig på för den som vill se hur skattepengarna används. Den multilaterala delen utgör här inget undantag. Till stor del måste man som företrädare för allmänheten lita på att de många samarbetsprojekten har kommit till i rätt ordning och får goda recensioner av revisionen. Men så är inte fallet. När Riksrevisionen under samma tid som skrivelsen handlar om granskade regeringens multilaterala biståndspolitik var den mycket kritisk.

Jag citerar:

"Det framgår inte av UD:s underlag vilka omständigheter som har varit avgörande för regeringens beslut som rör kärnstöd. Till exempel framgår det inte hur styrkor, svagheter, möjligheter och risker med ett visst kärnstöd eller en viss multilateral organisation har vägts in i beslut eller påverkat föreslagna nivåer på kärnstöd."

Vidare säger man: "Det är dessutom svårt att veta vilka resultat kärnstödet kan ha bidragit till eftersom UD inte gör någon samlad dokumenterad uppföljning av enskilda kärnstöd eller organisationsstrategier."

Herr ålderspresident! Kritiken får sägas vara hård, och den tidigare statsministern Magdalena Andersson höll med om att det tyvärr var så sakernas tillstånd såg ut. För i svarsskrivelsen från regeringen skrev hon:

"Regeringen instämmer delvis i bedömningen att de underlag som ligger till grund för Sveriges beslut om kärnstöd kan bli tydligare."

Däremot ritade Riksrevisionen inte någon större kritik mot det multilaterala samarbete som sker genom Sida.

Herr ålderspresident! Den svenska biståndspolitiken saknar inte hjärta. Den saknar inte heller vilja. Den höga ambitionen är god, och den kommer att fortsätta med den nya regeringen. Men det finns alltjämt många frågor omkring hur väl detta fungerar, frågor som jag tror att de flesta önskar att det finns svar på.

Är det rätt att så mycket som två tredjedelar av biståndsbudgeten går till multilaterala samarbeten? Hur vet vi att det är rätt nivå? Om kärnstödet är den bästa formen av bistånd, varför går inte alla pengar dit? Den svenska multilaterala biståndspolitiken är annorlunda jämfört med alla andra länders. Hur kommer det sig? Och är det inte besvärande att Riksrevisionen efter idogt letande inte kan hitta underlag som förklarar hur regeringens olika satsningar på multilaterala samarbeten har kommit till?

(Applåder)

Anf. 46 Olle Thorell (S)

Herr ålderspresident! Sverige överger nu enprocentsmålet för biståndet. Sverige driver inte längre en feministisk utrikespolitik eller biståndspolitik. Sverige skär ned i stödet till FN-organ. Unaids får 30 procent mindre. UN Women får 25 procent mindre. Peacebuilding Fund, som arbetar med fredsfrämjande och förebyggande åtgärder, får 40 procent mindre. Kärnstödet minskar. I övrigt ser vi hur biståndet till Myanmar skärs ned med 60 procent. Biståndet till Palestina halveras. Att ta emot kvotflyktingar är kanske det yttersta uttrycket för solidaritet med de allra mest utsatta i världen. Sverige går från att ha tagit emot 5 000 kvotflyktingar till att ta emot under 1 000.

Jag undrar: Vad är det för signal som regeringspartierna vill skicka till omvärlden?

Anf. 47 Stefan Olsson (M)

Herr ålderspresident! Först och främst vill jag bara påpeka att ärendet för dagen handlar om att granska den förra regeringens politik och inte den kommande biståndspolitiken, även om jag har förstått att det är vad ledamoten Thorell vill prata om.

Då ska jag kort besvara något av detta.

Det är alldeles riktigt att den nya majoriteten överger enprocentsmålet, eftersom vi inte har som mål att betala ut så mycket pengar som möjligt. Däremot är biståndsbudgeten fortfarande mycket stor. Den kommer att ligga på 56 miljarder kronor per år de närmaste tre åren. Det är inte fullt en procent, men det är fortfarande väldigt mycket pengar.

Socialdemokraterna följer i sitt budgetförslag inte heller enprocentsmålet, så jag förstår inte riktigt kritiken på den punkten.

Sverige raserar naturligtvis inte den multilaterala biståndspolitiken på något sätt bara för att man genomför vissa förändringar. Det handlar om att man flyttar om i biståndsbudgeten, men det gör naturligtvis inte att något totalhavererar. Som jag berättade i mitt anförande lägger vi ungefär två tredjedelar av vår biståndsbudget på de multilaterala organisationerna. Det stora hotet om att FN nu inte skulle ha några pengar att röra sig med över huvud taget framstår faktiskt som något överdrivet.

Anf. 48 Olle Thorell (S)

Herr ålderspresident! Jag förstår att ledamoten vill spela ned effekterna av nedskärningarna, men jag undrar: Vad ska vi i Sverige säga när vi möter UN Womens representanter och när vi möter UNDP, som får kraftigt nedskuret stöd från Sverige?

Jag ska försöka vara konkret för att hålla mig till ärendet, som vi ska göra här. Jag vill då fråga: Vilken fjärdedel i UN Womens verksamhet är onödig?

Anf. 49 Stefan Olsson (M)

Herr ålderspresident! Min egen erfarenhet av politik kommer från den lokala nivån. Jag är före detta regionpolitiker, och jag har många gånger ställts inför en situation där man måste berätta för mottagare av pengar att det inte blir så mycket som de hade tänkt sig det närmaste året och ibland även att man har tagit bort pengar för att man har prioriterat en annan del av budgeten. Då säger man det ärligt: Vi har valt att prioritera ett annat angeläget ändamål.

Törs man inte göra den typen av prioriteringar ska man nog inte vara politiker. Om man inte gör detta måste man ju gå till de andra och säga att de inte får några pengar. Vi måste alltid välja mellan olika alternativ.

Anf. 50 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Herr ålderspresident! För första gången på årtionden ökar fattigdomen i världen. Det pågår just nu en hungerkatastrof. Enligt FN lider 345 miljoner människor av akut undernäring, en siffra som har mer än fördubblats sedan 2019. Samtidigt fortsätter demokratin och jämställdheten att gå tillbaka. Orsaken är en rad globala kriser, klimatkrisen, coronapandemin och ett växande antal krig och konflikter.

När världen befinner sig i detta oerhört utsatta läge väljer regeringen att minska biståndet och överge enprocentsmålet samt skära ned på stödet till FN och kärnstödet. Detta är inget annat än skamligt och ett hårt slag mot de människor som har det allra svårast i världen.

Herr ålderspresident! Kränkningar av kvinnors rättigheter är det vanligaste och mest omfattande brottet mot de mänskliga rättigheterna. Världen över begränsas kvinnors liv av diskriminerande lagstiftningar och samhällsnormer. Könsdiskriminering är en stor orsak till fattigdom. Och kvinnor, som oftast har det verkliga försörjningsansvaret för familjen, saknar ofta de mest basala rättigheterna.

I skrivelsen går det att läsa hur 2020 i stället för att bli ett märkesår för jämställdheten präglades av en tillbakagång för den globala jämställdheten. En orsak var att coronapandemin slog hårdast mot kvinnor och flickor, men det fanns också ett aktivt motstånd mot kvinnors, flickors och hbtqi-personers mänskliga rättigheter.

FN uppskattar att våldet mot kvinnor har ökat med 20-30 procent under pandemin. Det innefattar både våld i nära relationer och politiskt våld mot kvinnor. Kvinnors möjligheter till försörjning har minskat, och kvinnor tjänar betydligt mindre än män. Varje år tvingas 12 miljoner flickor under 18 år att gifta sig. Och under pandemin har barnäktenskapen ökat betydligt, precis som könsstympningarna.

Färre flickor går i skolan. I låg- och medelinkomstländer har stängda skolor och inställda utbildningar lett till att upp till 70 procent av tioåringarna inte kan läsa eller förstå en enkel text. Det är en ökning med 17 procent sedan pandemin startade. Värst drabbar utbildningskrisen flickor.

Kvinnors rättigheter är en nyckel till utveckling. Att öka kvinnors möjligheter till utbildning och försörjning bidrar till att förbättra den enskilda kvinnans ställning och främja jämställdhet i stort, vilket bidrar till hela samhällets utveckling. Jämställdhetsperspektivet måste omsättas i praktiken genom hela det svenska multilaterala utvecklingssamarbetet. Sverige bör därför ha som mål att minst 50 procent av det multilaterala biståndet ska gå till flickor och kvinnor.

Sverige bör också verka för att EU, relevanta FN-organ, Världsbanken och de regionala utvecklingsbankerna förstärker sitt jämställdhetsarbete med målet att minst 50 procent av allt utvecklingssamarbete ska gå till flickor och kvinnor.

Vi har också sett en tillbakagång när det gäller tillgången till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR. Ett exempel är inskränkningar i aborträtten i flera länder, även i vårt närområde, till exempel i Polen. Även i vissa delstater i USA har kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp inskränkts.

Enligt skrivelsen utgjorde det samlade svenska stödet till SRHR 3,2 miljarder kronor år 2020, vilket motsvarade 6,1 procent av det totala biståndet. Det är inte tillräckligt. Behovet av ett ökat engagemang för att till exempel förhindra mödradödlighet och öka tillgången till sexualundervisning och moderna preventivmedel är mycket stort, inte minst på grund av att sådant ofta tvingades stå tillbaka under coronapandemin.

Det finns också ett tydligt samband mellan väpnade konflikter och ökad mödradödlighet, barnäktenskap och sexualiserat våld. I dag pågår flera utdragna konflikter runt om i världen, och fler människor än någonsin tidigare befinner sig i dag på flykt. Behoven är enorma i konfliktområden och flyktingläger.

Vi menar att minst 10 procent av Sveriges totala biståndsbudget ska öronmärkas för SRHR. Det är ett mål som även den internationella parlamentarikerkonferensen om implementering av handlingsprogrammet från FN:s konferens om befolkning och utveckling ställde sig bakom i sin slutdeklaration Stockholm Statement of Commitment. Samma målsättning bör gälla för de medel som går till multilateralt bistånd. Regeringen bör säkerställa att andelen multilateralt bistånd som avsätts för arbete med SRHR uppgår till minst 10 procent av det multilaterala biståndet samt verka inom EU och FN för att övriga biståndsgivare följer Sveriges exempel.

Att, som regeringen aviserat, minska stödet till FN och skära ned på kärnstödet är inte heller ett effektivt bistånd. Kärnstödet medger en flexibilitet som krävs i en föränderlig värld med uppblossande kriser och konflikter. Ett tydligt exempel är coronapandemin som krävde ett stort mått av flexibilitet och akuta insatser. FN är den organisation som finns på plats både före, under och efter kriser.

FN finns i de mest utsatta länderna där andra har svårt att verka, som Afghanistan, Myanmar, Jemen och många andra länder med utdragna konflikter. Det blir svårt att agera ansvarsfullt som biståndsgivare utan att man har ett fortsatt omfattande stöd till multilaterala aktörer.

FN-organet UNDP var det organ som hade den mest omfattande verksamheten i Ukraina när invasionen skedde, vilket var oerhört viktigt för att få fram stöd i ett tidigt skede av konflikten. Det underlättade även för andra humanitära organisationer att snabbt kunna etablera sig i landet. UNDP var även avgörande för att förhandla om upprättandet av humanitära korridorer i de värst drabbade områdena.

FN spelar med andra ord en viktig samordnande roll i världen. En stor del av de medel som kanaliseras via FN går också till stöd för kvinnor, något som vi hörde tidigare här. Ett starkt kärnstöd står inte i motsättning till ett starkt stöd till civilsamhället, utan tvärtom är dessa stöd en förutsättning för varandra.

Kärnstödet behövs för att det multilaterala biståndet ska kunna bedrivas långsiktigt och effektivt. Kärnstöd är dessutom mer demokratiskt då det är organens beslutande församlingar som styr över budgetar i stället för de länder som betalar mest. I skrivelsen kan vi läsa hur Sverige har verkat för att vissa prioriteringar som demokrati, SRHR, klimat och miljö ska få genomslag i multilaterala sammanhang. Det tycker vi är väldigt bra, och vi välkomnar det.

Finansieringen av FN:s verksamhet bör även reformeras för att gynna just kärnstödet. Sverige har som ett av få länder fortsatt att ge ett betydande kärnstöd till flera av de multilaterala biståndsgivarna och lyfts ofta fram som en positiv förebild. Sverige bör verka för att fler länder ökar sitt kärnstöd till det multilaterala biståndet. Sveriges regering bör snarast tänka om och inte skära i kärnstödet.

Jag står självklart bakom alla våra reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation 1.

Anf. 51 Magnus Berntsson (KD)

Herr ålderspresident! Biståndet håller nu på att reformeras, vilket är behövligt. Regeringspartierna arbetar fram en reformagenda för biståndet, och alla partier i regeringsunderlaget är överens om att biståndet ska vara fokuserat och effektivt och att en större andel ska kanaliseras via civilsamhället.

Multilaterala organisationer har väsentliga funktioner i världen. Dessa organisationer, såsom Världsbanken och olika FN-organ, har stor påverkan på ekonomisk utveckling, bekämpandet av fattigdom och främjandet av mänskliga rättigheter i de fattigaste delarna av världen. Detta arbete är något som vi kristdemokrater värnar, och multilaterala organisationer kommer att vara viktiga för att uppnå det slutgiltiga målet för allt bistånd, nämligen att det inte längre ska behövas.

Förra mandatperioden fick Utrikesdepartementet kritik från Riksrevisionen, och det är det vi diskuterar i fråga om den här rapporten. Trots att man följde upp enskilda kärnstöd löpande dokumenterades inte denna uppföljning vare sig systematiskt eller strategiskt. Det saknades därmed en översyn av de multilaterala organisationernas resultat och hur kärnstöd bidragit till att uppnå de svenska biståndsmålen. Det gick alltså inte att följa hur de svenska pengarna har använts.

För att biståndet ska ha den kvalitet som krävs för att effektivt kunna bekämpa fattigdom och förtryck måste tematiska prioriteringar göras av alla delar av det svenska biståndet. Som en konsekvens av detta reformarbete kommer Kristdemokraterna att arbeta för att koncentrera de multilaterala organisationerna som får bistånd från svensk sida. Urvalet av organisationer som får del av kärnstöd är de som jobbar med områden som Sverige tycker ger mervärde till arbetet, vilket kommer att öka effektiviteten i biståndsarbetet.

Vi kristdemokrater är av övertygelsen att en större andel av biståndet ska gå via civilsamhällets aktörer. Att kanalisera biståndet genom ett ibland trögt och många gånger ineffektivt FN-system är ett sätt att använda skattepengar som vi behöver vara vaksamma på. Det riskerar nämligen att undergräva legitimiteten för biståndspolitiken. Med detta sagt vill jag ändå betona att ibland är FN-systemet det enda möjliga sättet att nå de mest utsatta människor i olika delar av vår jord.

Herr ålderspresident! Biståndsramen är på 56 miljarder kronor de närmaste tre åren. Tematiska prioriteringar ska göras med fokus på fattigdomsbekämpning och hälsoinsatser för de allra mest utsatta, demokratibistånd till människorättsförsvarare och demokratikämpar, ett utökat och effektiviserat klimatbistånd samt kvinnors och flickors rättigheter och möjligheter. I enlighet med dessa prioriteringar anser vi att det är nödvändigt att göra strategiska urval av vilka multilaterala organisationer som Sverige engagerar sig i.

För många människor kan vad Sverige gör faktiskt vara skillnaden mellan liv och död, mellan förtryck och frihet. Därför är det viktigt att vårt engagemang och våra resurser används på ett sätt som gör bäst nytta.

Herr ålderspresident! Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkande UU3.

(Applåder)

Anf. 52 Olle Thorell (S)

Herr ålderspresident! Jag uppskattar Magnus Berntssons och Kristdemokraternas engagemang i biståndsfrågor.

Det är inte märkligt att en ny regering och en ny majoritet vill ha en annan prägel på biståndspolitiken. Det är helt naturligt och förståeligt. Men jag hoppar ändå till lite grann över hur den nya riktningen tas fram och hur man går till väga. Det känns för mig som att regeringen och regeringspartierna jobbar på ett bakvänt sätt. Man säger att det ska komma en ny reformagenda, och Sverigedemokraternas ledamot nämnde här att det ska bli ett paradigmskifte. Man vill se en helt ny riktning och ska alltså införa en reformagenda.

Reformagendan har dock ingen sett röken av än. Jag undrar om ledamoten Berntsson vet vart den tog vägen och var i röret den befinner sig. För mig framstår det nämligen som att man börjar med stora lappkast i och jättelika förändringar i biståndet. Man överger enprocentsmålet, och man har en helt annan syn på det multilaterala biståndet. Man säger att man ska gjuta samman handel och bistånd. Det låter bra att gjuta samman, men vad betyder det egentligen? Det får vi inga svar på när vi frågar.

Jag passar därför på att fråga ledamoten Berntsson när den här reformagendan kommer att finnas. Ligger den i någon byrålåda? Är den under framtagande? Kommer vi att få se den, och i så fall när?

Anf. 53 Magnus Berntsson (KD)

Herr ålderspresident! Jag tackar ledamoten Thorell för frågorna.

Som jag betonade i mitt inlägg är reformagendan något som det arbetas med just nu. Det är väldigt viktigt att detta görs, och det kommer att komma tillbaka både till aktörer på biståndsområdet och till oss här i kammaren längs vägen.

Jag vill dock betona att det faktiskt finns vissa tydliga delar som vi utgår ifrån. I anslutning till regeringsförhandlingarna, som utmynnade i det dokument som kallas Tidöavtalet, finns det ett avtal som kallas Bana för biståndet. Där finns de här riktlinjerna, där det står tydligt att en större andel av biståndet ska gå genom civilsamhällets aktörer. Det är någonting som vi kristdemokrater tycker är väldigt viktigt.

Det gör mig lite orolig att se det budgetförslag som Socialdemokraterna lade fram. Man lägger sig på ganska precis samma nivå som regeringspartierna gör i budgeten - vi ligger på 88 procent av bni, och Socialdemokraterna ligger på 91 procent av bni - samtidigt som man värnar det multilaterala stödet väldigt mycket. När man ligger på en så pass likartad nivå innebär det ju faktiskt en kraftig minskning till civilsamhällets aktörer.

Vi har alltså mycket att diskutera från båda håll här, skulle jag vilja säga till ledamoten Thorell.

Anf. 54 Olle Thorell (S)

Herr ålderspresident! Jag kan börja med frågan om enprocentsmålet.

Vi socialdemokrater står till skillnad från Kristdemokraterna, Moderaterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna fast vid visionen att vi ska avsätta en hundradel av våra inkomster till fattiga länder i världen. Sedan lägger vi inte den summan nästa år, men vi lägger mer än regeringen gör - 2 ½ miljard mer än regeringen. I min värld är 2 ½ miljard kronor inte kaffepengar, utan det är väsentlig skillnad.

Vi kommer att återställa biståndet till enprocentsnivån, precis som vi gjorde efter 90-talskrisen. Under den krisen sänkte vi nivån till 0,7 procent, för att i början av 2000-talet återgå till 1 procent.

Vad gäller reformagendan får vi väl se fram emot att den läggs fram. Men även om det finns en bilaga till Tidöavtalet tycker jag fortfarande inte att det är en förankrad, genomtänkt och vetenskapligt baserad agenda som ska läggas fram. Det behövs eftertanke, remissomgångar och dialog med relevanta aktörer för att lägga fram en agenda. Jag tycker att man arbetar bakvänt här.

Sedan skulle jag vilja att Magnus Berntsson i sin sista replik förtydligade detta med mer pengar till civilsamhället. Frågar du civilsamhällets aktörer själva får du nämligen höra att de märker att de får mindre pengar än förra året, inte mer. Vi har fått förklaringen att det är en större andel än tidigare, men det är ju fortfarande mindre pengar. Hur förklarar man det för civilsamhället så att det går att förstå?

Anf. 55 Magnus Berntsson (KD)

Herr ålderspresident! Jag har många saker att kommentera under dessa två sista minuter, men jag vill faktiskt börja med att rätta ledamoten Thorell. Han säger att vi kristdemokrater inte står bakom visionen om ett enprocentsmål, men det gör vi definitivt.

Till skillnad från det parti som Olle Thorell företräder har vi suttit och förhandlat med andra partier. Vårt utgångsläge var ganska tydligt, och andra partiers utgångslägen var också ganska tydliga. Vi hamnade på en nivå som inte är den vi ville hamna på, men det är en hög nivå.

Problemet som ledamoten Thorell har att förklara för kammaren och alla andra är att man i hans parti inte förhandlade med någon annan utan bara med sig själv. Ändå lyckades man inte hamna på den nivå som man säger att man värnar och vill återgå till. Jag hoppas verkligen att vi ska få se det, trots att Socialdemokraterna under de närmaste åren kanske får fortsätta att förhandla med sig själva i sina budgetar. Vi får följa detta väldigt noga.

Jag vill också betona en annan sak. I de budgetar som har lagts fram de senaste åren har det gjorts ganska stora avräkningar av biståndsbudgeten, vilket har fått stor betydelse inte minst för civilsamhällets aktörer eftersom de multilaterala avtalen redan var skrivna. Det är faktiskt en väldigt bekymmersam situation för dessa aktörer.

Jag hoppas att jag uttryckte att det är just den andel av biståndet som går till civilsamhällets aktörer som ska öka. Det tycker vi är viktigt.

Jag är ledsen om jag missade att svara på någon av ledamotens frågor. Jag tackar för diskussionen.

Anf. 56 Anna Lasses (C)

Herr ålderspresident! Jag tänkte börja med två ord: feminism och jämställdhet. Det ena är ett ord som fortfarande i dag provocerar en del, och det andra är ett begrepp som vi alla är stolta att förknippa Sverige med.

För oss i Centerpartiet är det inte orden som är det viktiga, utan det är innehållet. Låt oss därför lägga ordet feminism åt sidan och prata om vad det egentligen handlar om!

Det som behövs och det som är avgörande är nämligen att vi driver på en förändring av de strukturer som på alla nivåer och i olika sammanhang i samhället systematiskt på olika sätt utesluter och förtrycker individer som föds med kvinnligt kön. Då räcker det inte med att bara jobba för kvinnors rättigheter lite här och var, utan vi måste i varje läge se till att det finns kvinnor med i processen.

Det gäller när det beslutas om insatser, när det beslutas om planering av uppbyggnad av samhällen och när det gäller hur, var och varför infrastruktur ska byggas. Vi måste inte bara se att kvinnorna har en avgörande roll för att hålla samhällets funktioner uppe i länder med konflikter, utan vi måste också se till att agera utifrån det.

Vi utgår från att regeringen, eller rättare sagt alla partier i Sveriges riksdag, håller med om detta. Problemet är att man inte ser det på det sättet i många av de länder som tar emot bistånd, och därför måste Sverige vara drivande.

När vi före jul hade besök från ett antal kvinnorättsorganisationer från Ukraina berättade de om sitt arbete i kriget, hur kvinnor och kvinnorättsorganisationer är de som får samhället att över huvud taget fungera när männen måste dra ut i krig och hur kvinnor och flickor på olika sätt utsätts för våld och annat i kriget. Vi konstaterade att vi här hade ett antal starka kvinnor som faktiskt krigar för våra rättigheter. Vi undrade: Vad kan vi göra, utöver det självklara att stötta med vapen, pengar, förnödenheter och allmänt stöd i våra tankar?

En av kvinnorna sa utan att blinka: Ni i Sverige kan detta med kvinnors rättigheter. Hjälp oss att inte bli uteslutna i de olika processer som pågår! Se till att vi inte glöms bort! Värdesätt våra insatser för att upprätthålla samhället och våra idéer om vad som behöver göras när landet ska byggas upp igen!

Ett av de viktigaste områdena för det reella inflytandet är processerna som fördelar pengar. Vilka insatser ska göras, och hur? Vilka strukturer behöver byggas upp i landet igen, och hur ska resurserna fördelas?

Majoriteten inom regeringsunderlaget lyfter fram jämställdhet, men vi upplever att det saknas fokus på de avgörande strukturerna - kanske för att det är så självklart för så många av oss. Men just därför att det är självklart för människor här i Sverige behöver det lyftas fram på den internationella arenan.

En liten del i detta är yrkandet från oss i Centerpartiet, nämligen att Sverige ska driva på för att se till att Världsbanken och IMF säkerställer kvinnors meningsfulla deltagande i investeringsprogram och infrastrukturprogram i återuppbyggnaden av länder efter konflikt. Detta vill Centerpartiet tillkännage för regeringen. Jag vill därför yrka bifall till vår reservation 2.

När jag ändå står här uppe vill jag passa på att säga att vi från Centerpartiets sida håller med om att en fokusering och översyn av de multilaterala kärnstöden behöver göras. De utredningar som har gjorts är bra. Sedan kan det råda olika meningar om vad fokus bör ligga på och framför allt hur processen för att förändra Sveriges biståndspolitik både generellt och specifikt när det gäller de multilaterala stöden bör se ut. Vi anser till exempel att Sverige ska vara en stark röst för ett bättre multilateralt system. Det räcker alltså inte med att Sverige ser över sitt eget stöd, utan Sverige behöver också driva på så att det sammantagna multilaterala stödet blir effektivt.

Det stora problemet, som vi ser det, är att regeringen fortfarande frångår enprocentsmålet i en tid när biståndets roll är viktigare än på länge och behoven växer.

Anf. 57 Jacob Risberg (MP)

Herr ålderspresident! Vi står mitt i några av de största utmaningar världen någonsin har sett. Det råder fortsatt utbredd fattigdom och svält. Jämställdheten går bakåt. Förtrycket och konflikterna ökar. Rysslands vidriga invasion av Ukraina är det som nu dominerar, men det finns fortfarande många andra ställen där människor tar till vapen för att uppnå sina politiska mål. Detta skapar ett oerhört lidande, och vi har alla ansvar för att försöka nå fred.

Coronapandemin har haft effekter som ännu inte är helt överblickbara, men det står klart att utvecklingen inom vissa områden har kastats tillbaka flera decennier. Det är en stor tragedi nu när utvecklingen måste gå framåt, inte bakåt. Vi är dessutom mitt uppe i accelererande klimatförändringar som kommer att visa sig allt tydligare och orsaka stora mänskliga tragedier och ekonomiska kostnader framöver.

I ett läge som detta måste vi samla våra krafter. I en tid med stora utmaningar, som visar tydligare än någonsin att hela världen hänger ihop, måste vi samarbeta för att göra världen bättre, för att lyfta människor ur fattigdom och konflikt och för att nå målen i Agenda 2030.

Herr ålderspresident! I dag debatterar vi resultatskrivelsen om utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd genom multilaterala organisationer. Det ger oss ett utmärkt tillfälle att också debattera hur utformningen av det svenska samarbetet med multinationella organisationer ska se ut. Detta är välkommet eftersom vi fortfarande väntar på regeringens reformagenda. Vi hoppas att den kommer att innebära mer bra än dåligt för att nå de biståndspolitiska målen, men det finns inte mycket som tyder på att det kommer att bli så. Regeringen har börjat med att lämna enprocentsmålet och minska utbetalningarna. Man har sagt att stödet till FN och andra stora organisationer ska minska. Det är allvarligt.

Sverige har en lång och stolt historia vad gäller internationellt utvecklingssamarbete och har under en mycket lång tid också generöst stöttat multinationella organisationer.

Civilsamhället har en mycket viktig roll, som jag gärna pratar mer om vid ett annat tillfälle, men det är de stora organisationerna som är det livsviktiga skelettet i det internationella utvecklingssamarbetet. För att nå ut och få styrka också för de andra insatserna måste de internationella organisationerna vara starka.

Vi kan konstatera att till exempel olika FN-organisationer är de som finns på plats både före, under och efter kriser. De finns i de mest utsatta länderna, till exempel Afghanistan, Myanmar, Jemen och många andra länder med utdragna konflikter.

Herr ålderspresident! Regeringen säger sig vilja ha effektivitet. Då är ofta snabbhet av avgörande betydelse. Vi vill att insatser ska kunna vara snabba. Vi vill att hjälpen ska komma fram till dem som behöver den när de behöver den - inte veckor eller månader senare när katastrofen har dragit förbi och anhöriga sedan länge har tvingats begrava sina döda, som hade kunnat räddas om stöd hade kunnat läggas om snabbt och om de som arbetar i organisationerna hade haft ett manöverutrymme.

Vi ser gång på gång behovet. Bland de senaste stora exemplen ser vi cyklonen i Malawi, översvämningarna i Pakistan och jordbävningarna i Turkiet, Kurdistan och Syrien. Förutsägbart kärnstöd och flexibel finansiering gör det möjligt att mer effektivt förhindra och agera i nödsituationer och kriser över hela världen.

Genom Sveriges sätt att agera och det arbete vi i Sverige gör har vi inte bara bidragit till att uppnå det övergripande målet för utvecklingssamarbetet och det humanitära biståndet, utan vi har också genom det finansiella stödet till projekt och program skapat bättre levnadsförhållanden för människor i fattigdom och förtryck, även i länder dit det svenska bilaterala biståndet inte når. Vi i Sverige har dessutom även genom vårt strategiska engagemang fått genomslag för svenska politiska prioriteringar och därmed ännu större utväxling för biståndsmedlen.

Herr ålderspresident! I betänkandet konstateras att en orolig omvärld får direkta effekter på global säkerhet, trygghet och välfärd. Detsamma gäller effekterna av klimatkrisen. Bistånd genom multilaterala organisationer som arbetar för hållbar utveckling, fredliga samhällen, mänskliga rättigheter, jämställdhet och demokrati blir därför både bidrag till den gemensamt överenskomna Agenda 2030, som påverkar alla länder, och en satsning på Sveriges egen utveckling och framtid.

Allt detta är sådant som kärnstödet till multilaterala organisationer har varit med och bidragit till. Det är alltså effektivt och ändamålsenligt. Ändå är ett av de få riktiga besked vi får om biståndets framtid att andelen bistånd som kanaliseras via kärnstöd till multilaterala organisationer ska begränsas. Det är ju att helt bortse från hur man når sina egna mål.

Man skriver ju själv att regeringens främsta prioriteringar inom biståndet innefattar stöd till Ukraina och närområdet, det humanitära biståndet, att värna demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer, jämställdhet och flickors och kvinnors rättigheter, att utöka och effektivisera klimatbiståndet samt att främja global hälsa. Dessutom vill man ha ökat fokus på migration i biståndet samt stärka synergierna mellan utvecklingssamarbetet, export- och investeringsfrämjandet och handelspolititiken. Effektivitet och resultat ska stå i centrum. Då är det ändå bra konstigt att föra en politik som leder åt helt motsatt håll.

Herr ålderspresident! Låt mig också säga några ord om jämställdhetsarbetet. Även om regeringen nu har övergivit det praktiska i att kalla saker för vad de är så hävdar man med emfas att trots att politiken inte ska kallas för feministisk så ska den vara det. Man understryker att jämställdhet och SRHR är fortsatt viktiga prioriteringar. Det är mycket bra. Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter, och alla ska ha samma rättigheter och samma chanser i livet.

Men kvinnor är också viktiga förändringsaktörer, och att främja snabbare omställning till jämställdhet kommer också att hjälpa oss att nå de andra målen. Den regering vi ingick i hade starkt fokus på detta, och jag hoppas verkligen att nuvarande regering kommer att ha samma engagemang och trycka på för ökad jämställdhet i alla forum och vid alla beslut och ständigt fråga "Var är kvinnorna?" - vare sig det handlar om förhandlingar om fred och frihet eller rätten som alla kvinnor ska ha till sina egna kroppar. Makten över den egna kroppen är avgörande viktig men också att ha tillgång till en egen ekonomi och försörjning.

Trots att jämställdhet är både ett mål och ett medel så är det inte allt. En hållbar global utveckling har ekologiska, sociala och ekonomiska dimensioner. Alla tre måste respekteras. Fungerande ekosystem är grunden för liv och därmed också för ekonomi och sociala värden.

I dag ser verkligheten inte ut så. Stora internationella institutioner som IMF och Världsbanken ser mer till den ekonomiska utvecklingen än till både den sociala och ekologiska. Därför vill vi i Miljöpartiet se uppdaterade regler i fråga om lån till utvecklingsländer för att stärka styrningen mot hållbarhet utifrån ett klimat, miljö- och samhällsperspektiv.

Herr ålderspresident! Samarbete mellan olika länder och organisationer är nödvändigt för att uppnå hållbar utveckling och minskat lidande i världen.

När vi talar om utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd måste vi också ta hänsyn till de ekologiska gränserna för vår planet. Vi kan inte fortsätta att arbeta inom en modell där rika länder kan konsumera mer och mer medan de fattiga lider av klimatförändringar och förlorar sina livsmedelstillgångar. Vi behöver i stället ett system där vi delar på resurserna på ett rättvist sätt och arbetar för att stärka lokal produktion och självförsörjning.

Det är också viktigt att erkänna att det finns skillnader i makt och inflytande mellan olika länder och organisationer. De multilaterala organisationerna spelar en viktig roll i att ge stöd till länder som har mindre inflytande på den globala arenan och till dem som behöver det mest.

Jag hoppas att Sverige kommer att fortsätta att vara en stark röst i världen för multinationellt samarbete som leder oss till de mål vi själva satt upp och står bakom: att minska fattigdom och förtryck och att nå alla mål i Agenda 2030. Bara så kan vi bygga en bättre värld tillsammans.

Herr ålderspresident! Jag står självklart bakom alla våra reservationer men yrkar bifall bara till reservation nummer 4 för att bespara kammaren voteringstid.

Låt mig också be om ursäkt för att jag dragit över min talartid, men jag har inte dragit över mer än vad regeringen har dragit ned på biståndet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)