Anf. 4 Håkan Svenneling (V)
Herr talman! I dag debatterar vi de frågor som ligger mig varmast om hjärtat här i riksdagen, nämligen regional tillväxt och framför allt landsbygdspolitik. Även om vi i dag inte kommer att fatta några omvälvande beslut för landsbygden tycker jag att debatten om landsbygdspolitik har förändrats radikalt sedan förra årets debatt. Från att ha varit en fråga som har varit ganska långt ned på den politiska dagordningen är det i dag en fråga som klättrar allt högre upp. Vi hör ofta hur landsbygdsfrågorna lyfts fram av partiledare från både höger och vänster.
Vad är då skälet till det? Ja, jag skulle säga att Parlamentariska landsbygdskommitténs slutbetänkande som presenterades den 4 januari i år har haft stor påverkan. Det kombinerat med en utveckling i vår omvärld med till exempel valet av Donald Trump har lyft upp frågan om tudelningen mellan stad och land på den politiska dagordningen. Det har gjort att vi ser Jonas Sjöstedt och Annie Lööf åka på debatturné i Sverige tillsammans, att vi ser statminister Stefan Löfven besöka orter som Lessebo, Grängesberg och Sveg, och att storstadstidningen DN satsar på ett frilansnätverk med 20 anställda frilansjournalister runt om i Sverige.
Jag tror att det var väldigt viktigt att politiken genom Landsbygdskommittén visar en vilja genom att i stor enighet lägga fram hela 75 förslag. Det skickar en tydlig signal om att landsbygden är viktig och att politiker i Sveriges riksdag tänker bry sig.
Samtidigt är det viktigt att landsbygdspolitiken inte faller bort från den politiska dagordningen och att konflikten mellan partier består. Det är snarare ett hälsotecken än något farligt om olika partier har olika idéer och visioner för vilken utveckling man vill se på Sveriges landsbygd. Landsbygden behöver mer politisk konflikt, inte mindre.
Det stora intresset från nästan 500 remissinstanser visar på den tyngd som Landsbygdskommitténs förslag har fått. Men nu är det allvar. Det gäller att leverera. Det ansvaret faller tungt på landsbygdsminister Sven-Erik Bucht. Denna gång går det inte att sega och bli försenad. Sven-Erik, du har faktiskt lovat att det ska läggas en proposition på riksdagens bord våren 2018 om landsbygden. Det löftet måste du hålla.
Samtidigt vill jag ta upp hur fel jag tycker att en del av remissinstanserna har hamnat. Det finns till exempel studentorganisationer och några universitet som har riktat kritik mot Landsbygdskommitténs förslag om att stärka högre utbildning i hela landet. Man uttrycker en oro för att den akademiska kvaliteten ska bli lidande. Jag tror att man inte har förstått någonting.
Landsbygdskommittén har på ett tydligt sätt visat på de stora skillnader som finns i utbildningsnivå mellan landsbygd och städer. Ju längre avstånd vi kommer från ett universitet eller en högskola, desto lägre är utbildningsnivån. För att sluta den klyftan, så att Sverige inte delas, behöver vi från politiken tydligt peka ut akademins ansvar för breddad rekrytering genom möjligheterna till distansutbildning och utbildning vid kommunala utbildningscentrum. Även kommitténs förslag om att avräkna studiemedel i 23 kommuner kommer att bidra till att öka attraktiviteten att studera vidare om man bor på landsbygden eller vill flytta till landsbygden.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Regional tillväxtpolitik
Flera regionförbund tycker att de kan sköta de statliga angelägenheterna och anser inte att det ska inrättas landsbygdsdelegationer i varje län. Jag tror att regionerna helt har missat målet. Det regionala självstyret i Sverige ska bestå, men staten behöver bry sig mer om Sveriges landsbygder och inte mindre. Då är det självklart att staten själv, i dialog med regioner och andra aktörer, ska samla sin regionala struktur så att den kan fullgöra det statliga ansvaret på ett så bra sätt som möjligt.
Ett par statliga myndigheter och även fackförbundet ST har riktat kritik mot Landsbygdskommitténs förslag att omlokalisera 10 000 statliga jobb från Stockholmsområdet till andra delar av Sverige inom en period på fem till sju år. Det man kan konstatera är att under den senaste tioårsperioden har knappt 10 000 jobb flyttat till Stockholm eller nya statliga jobb bara tillskapats här. I ett flertal län har antalet statliga jobb minskat samtidigt som det totala antalet statliga jobb har ökat.
Det har gjort att Stockholm i dag har 18 000 för många statliga jobb i proportion till sin befolkning. Vi vet också att sex av tio statliga myndigheters huvudkontor ligger i Stockholm och att två av tre statliga jobb finns i Stockholm, Västra Götaland, Uppsala, Skåne och Östergötland. De övriga 16 länen får dela på den sista tredjedelen.
Fackförbundet ST har också framfört kritik mot kommittén för att den inte föreslår några pengar för om- och återlokalisering av statliga jobb. Att kommittén kom fram till det ställningstagandet beror främst på det uppenbara att det inte finns någon kostnad för att flytta jobben till Stockholm. Då borde man också ha råd att flytta jobben därifrån. Gör regeringen en annan bedömning i specifika fall är det givetvis ingenting jag tycker att man ska motsätta sig. Att det finns en kostnad att flytta saker från Stockholm när det inte finns någon för att flytta in är bara ologik.
Regeringen har än så länge bara tagit myrsteg i riktning mot Landsbygdskommitténs förslag. Man har beslutat om 100 jobb vid E-hälsomyndigheten i Kalmar, 19 jobb vid Fastighetsmäklarinspektionen i Karlstad och nu senast 30 jobb vid SCB, som ska flyttas till Örebro. Det räcker inte på långa vägar, och det är fortfarande ett för stort fokus på stora städer - även om jag som värmlänning såklart uppskattar flytten till Karlstad.
Det behövs fler beslut, och lämpligt är att fatta dem när man byter generaldirektör. Som i fallet med Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, kan regeringen nu fatta ett beslut om att generaldirektören ska sitta i Karlstad, där myndigheten har sitt största kontor, och inte i Stockholm. Om regeringen fattar denna typ av beslut kommer det, som Landsbygdskommittén föreslår, att leda till en bättre regional balans i Sverige och minska den "urbana norm" som vi i dag ser har etablerat sig inom staten.
Herr talman! Ett annat område där vi kan se att Landsbygdskommitténs arbete har gett ett tydligt resultat är att Sverige i december fick ett nytt bredbandsmål om att 100 procent av Sveriges befolkning ska ha tillgång till bredband på 100 megabit per sekund. Det är något som Landsbygdskommittén krävde i sitt delbetänkande men som Vänsterpartiet faktiskt var först med och föreslog redan året före det.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Regional tillväxtpolitik
Förra veckan kom det också ett förslag kring den så kallade grundläggandenivån för datatrafik, där PTS nu föreslår att man höjer den från 1 megabit till 5 megabit per sekund. Jag tror att det är väldigt bra att man höjer den, men jag tror att vi som politiker måste våga gå längre. Alla partier bör nog ta en funderare på om det inte är 10 megabit per sekund man faktiskt ska ha som mål, så att vi kan nå fram till Landsbygdskommitténs förslag om 30 megabit år 2025.
Jag går över till Vänsterpartiets förslag i dag. Vänsterpartiet har fem reservationer.
Det som kallas Leadermetoden, vilken senare har bytt namn till lokalt ledd utveckling, har varit en framgångssaga på svensk landsbygd sedan den infördes 1996. Det har inneburit ett lokalt beslutsfattande om projektmedel för lokal utveckling utifrån lokala förutsättningar. Arbetet har genomförts enligt den så kallade Leadermetoden, som innebär ett trepartnerskap mellan lokalt näringsliv, ideell sektor och offentliga aktörer - främst kommuner.
Den ekonomiska finansieringen har följt EU:s programperioder med sjuåriga budgetar, och därför var det aktuellt att starta om Leaderområdena under 2015. Jordbruksverket beslutade dock att utesluta 5 områden av 63, med motiveringen att de inte ansågs ha tillräckligt bra strategier för att bli prioriterade i budgeten. Att på det sättet undanta fem områden - som omfattar 437 000 landsbygdsinvånare i 31 kommuner från 8 län från norr till söder - från att få bilda Leaderområden är mycket illa.
Dessa fem områden är alla sådana som funnits med i tidigare programperioder och där man har byggt upp lokal kompetens och erfarenhet under lång tid. Att inte inkludera dessa leder till en mindre sammanhållen landsbygdspolitik, då alla områden inte får samma försättningar. Det är inget annat än högst olyckligt. Regeringen borde därför se till att Leadermetoden används för landsbygdsutveckling i hela landet. Varför inte göra en särskild experimentell insats i specifikt dessa fem områden?
Det borde egentligen inte råda någon politisk åsiktsskillnad om detta, och jag är glad över att Centerpartiet stöder Vänsterpartiets yrkande i denna fråga. Ska vi ha en regional tillväxtpolitik som fungerar kan vi nämligen inte välja bort vissa områden, utan Sverige måste hållas ihop.
Precis som övriga samhället är inte landsbygden jämställd. Män och kvinnor har olika normer och möjligheter att förhålla sig till. Då landsbygden många gånger präglas av traditioner riskerar det att cementera ojämställda strukturer. Statistik visar att fler kvinnor än män flyttar från landsbygden, samtidigt som undersökningar visar att fler kvinnor skulle vilja bo på landsbygden. Samhällsklimatet i bygden kan då vara avgörande.
Länsstyrelsernas statistik På tal om kvinnor och män 2016 visar att mäns uttag av föräldrapenning i landsbygdskommuner varierar men att det på en del håll är väldigt lågt. Tidigare studier i landsbygdsprogrammet har visat att det, trots intentioner att bidra till ökad jämställdhet, i vissa delar tvärtom befäster rådande könsnormer. Det kan bero på att utformningen av stödsystemet gynnar män, som på ett generellt plan ofta vill göra större investeringar medan kvinnor ofta väljer stegvisa investeringar.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Regional tillväxtpolitik
När nu regeringen efter förhandlingar med Vänsterpartiet beslutat sig för att inrätta en jämställdhetsmyndighet utgör det ett gyllene läge att formulera jämställdhet på områden där man tidigare haft svårt att nå framgång och resultat. Därför bör regeringen uppdra åt berörda myndigheter att ta fram förslag för en jämställd landsbygdspolitik.
Vattenkraften genererar enorma summor. Trots det kommer en mycket liten del av detta kommunerna till del. Regeringen har i och med den energipolitiska överenskommelsen i stället valt att sänka fastighetsskatten på vattenkraft, och man har ingen annan lösning för att återföra pengar till kommunerna än genom bygdepengen.
Jag och Vänsterpartiet vill att en större del av kraftbolagens vinster ska återföras till de kommuner där vattenkraften finns. Vi vill också att det vid en vindkraftsetablering, på samma sätt som för vattenkraften, finns bygdemedel så att det ska kunna återföras i form av bygdemedel eller intrångsersättning. Det ska kunna regleras i lag.
I år har vi i Vänsterpartiet också valt att lyfta fram transportbidraget i vår industrimotion. Vi vill vara tydliga att vi inte har några planer på att minska transportbidraget. En översyn av transportbidraget bör genomföras för att undersöka kännedomen om stödet, om det går att styra det mot mer miljövänliga transportslag, hur väl procentsatserna för olika kommuner fungerar och om det ger industrierna i norra Sverige likvärdiga möjligheter att konkurrera.
Med det sagt vill jag yrka bifall till reservation 18.
(Applåder)