Anf. 130 Oskar Öholm (M)
Herr talman! Efter att ha lyssnat på Veronica Palms inledningsanförande kan jag konstatera att det låter lite som det gjorde häromsistens och lite som vanligt, det vill säga det är ett väldigt högt tonläge. Det är mycket skarpa formuleringar, och förstärkningsorden haglar. På ett sätt är det en retorik vi känner igen, men i dag förstår jag den lite bättre. Om man på fullaste allvar - som Veronica Palm och Socialdemokraterna gör - i dag står för en politik och i morgon tänker rösta för en politik där man aktivt bidrar till att öka bostadsbristen förstår jag att man måste tricksa med retoriken och lägga ut retoriska dimridåer för att inte riktigt berätta vad det är man tänker göra. Det är så det ser ut.
Herr talman! Det är bara ett par veckor sedan vi stod i den här kammaren och debatterade bostadspolitiken generellt och helheten i den. Vi var inte överens då heller, och tonläget var stundtals ganska högt även då. Det kanske är bra på ett sätt. Tydliga alternativ i politiken brukar ju uppskattas av väljarna.
Vi i Alliansen talade då om hur bostadspolitiken just nu rustas upp i Sverige, hur vi steg för steg genomför förenklingar som gör att det ska gå snabbare att bygga, hur vi ändrar alltifrån skatteregler till andra förutsättningar som tillsammans kan hjälpa till att öka bostadsbyggandet och hur vi på flera av områdena med långsiktiga utmaningar har utredningar som ser över detta, levererar skarpa förslag och förändrar bostadspolitiken i en riktning som ger fler någonstans att bo.
Oppositionen opponerade naturligtvis även då. Det är ingenting konstigt i det. Huvudinvändningen var ungefär samma som i dag, det vill säga att man tycker att det går för långsamt, att det händer för lite och att det behövs fler och andra förslag för att komma till rätta med bostadsbristen. De konkreta förslagen handlade, då som i dag, mest om sådant som vi redan har testat i det här landet och sett att det inte har fungerat. Men precis som då finns det något som vi, åtminstone i ord, verkar vara ganska överens om, nämligen problemformuleringen, problembilden.
Det gäller till exempel det faktum att bostadsbristen, inte minst i våra storstäder som den vi i dag befinner oss i, i andra tillväxtregioner eller på universitetsorter, är ett allvarligt samhällsproblem. Vi var överens om att brist på bostäder hotar arbetslinjen när man i värsta fall tvingas tacka nej till det jobb man har fått eller tacka nej till en studieplats bara för att man inte hittar någonstans att bo.
Jag tänker inte ägna den här debatten åt att diskutera vem som egentligen bär ansvaret för att bostadsbristen blivit ett så akut problem som den är. Det kommer vi nog att göra mycket framöver. Men det är klart att det säger sig självt: Om vi under decennier har byggt mindre än vad efterfrågan är och färre bostäder än vad våra grannländer och andra jämförbara länder har gjort blir det ett problem. Det är självklart att det är en situation som blir än mer bekymmersam om vi betänker att Sverige kanske är det land i västvärlden som går igenom den snabbaste urbaniseringen just nu. Städer som Malmö eller Umeå befinner sig faktiskt på listan över EU:s snabbast växande städer. Lägg dessutom till den ekvationen att fler än någonsin studerar vidare i Sverige just nu och att ungdomskullarna är större än de har varit på mycket länge. Då befinner vi oss i den här situationen.
Herr talman! Jag tycker att de här utmaningarna blir begripliga först när man kan jämföra dem med någonting. Det har funnits många bra sådana jämförelser. Metaforen med två fulla SL-bussarna med nya invånare som kommer till Stockholm varje dag säger någonting om utmaningarna. Det går säkert att göra en översättning till fulla spårvagnar på väg till Göteborg eller fulla Öresundståg på väg till Malmö. Det är enormt stora utmaningar.
Då kan man fundera på vad som är det politiska svaret till dem som kliver av den där SL-bussen eller den där spårvagnen. Det är så klart: Bygg mer! När den retoriska och politiska dimman har lagt sig lite grann är vi ju alla överens om det. Vi har lite olika lösningar, men i grund och botten har vi en samsyn kring att bostadsbyggandet måste öka.
Problemet är förstås att det inte räcker. Även om vi nu gör allt som går för att korta ledtiderna och öka byggandet är det omöjligt att på kort sikt bygga i kapp en bostadsbrist som skapats under 20 års tid tillbaka. Även om vartenda förenklingsförslag som har utretts genomförs över en natt och även om varenda reform som har föreslagits utreds och implementeras i morgon kommer vi inte att klara den utmaningen. Även om vi skulle låtsas att oppositionens subventionspolitik faktiskt fungerade i verkligheten, trots att vi empiriskt har sett att det inte har varit så, skulle det inte fungera eftersom bostäderna inte skulle bli färdiga och inflyttningsbara i morgon. En ansvarsfull, social, hållbar och framgångsrik bostadspolitik handlar om att fundera på vad vi kan göra här och nu. Vad kan vi göra i dag?
Herr talman! Nu är det skarpt läge. Nu är det upp till bevis för alla dem som har talat om detta och skrivit på insändarsidor, i debattartiklar eller på andra ställen att någonting måste göras här och nu. Nu är det dags. Det är nu det gäller.
På riksdagens bord ligger ett paket av åtgärder som är utredda och som är färdiga att implementeras direkt efter årsskiftet. Det är åtgärder som utan tvekan skulle öka utbudet av bostäder, som skulle göra reglerna enklare och tydligare och som skulle göra att fler fick någonstans att bo. Så är det, och det medger till och med oppositionen. Vi kunde nyss lyssna på Veronica Palm som sade att det finns lägenheter som står tomma och att det finns möjlighet att få fram fler bostadstillfällen.
I det förslag som vi debatterar i dag införs en ny hyressättningsmodell som gör två saker samtidigt, och båda är viktiga. Dels säkerställer det att den som hyr ut en privatbostad faktiskt kan få täckning för sina kostnader - något som av ganska uppenbara skäl är viktigt om man vill få fler att hjälpa till - dels sätter ett tak för hur hög hyran kan bli genom att koppla hyran till efterfrågan på bostäder i det område där bostaden ligger. Modellen ger täckning för kostnaderna, men det är inte en helt fri hyressättning, om man nu ville få det att låta som det.
Det är en hyresmodell som blir tydlig, som är lätt att förstå och som ökar utbudet av bostäder. Är man missnöjd med hyran kan man, precis som vanligt, få den prövad i hyresnämnden, och ligger den över vad som är skäligt ska den sättas ned.
Förändringen i bostadsrättslagen är den andra delen. Det är ingen stor förändring, kan man tycka, men vi byter perspektiv och säger att utgångspunkten är att man ska ha rätt att hyra ut en bostadsrätt under en begränsad tid. Har man bott i lägenheten i minst ett år under de senaste tre åren behöver man inte visa de här beaktansvärda skälen för att få hyra ut. Man behöver fortfarande tillstånd från föreningen, det är värt att säga, men det är i så fall föreningen som måste visa på vilket sätt det skulle vara bättre att lägenheten står tom.
Herr talman! Som jag har uppfattat det, inte bara i dag utan över huvud taget när den här frågan har varit uppe för debatt under hösten, har kritiken mot det här förslaget i huvudsak handlat om fyra olika punkter. Man hävdar från oppositionens sida, som vi hörde, att förslaget är illa utrett, man är rädd för att hyrorna ska bli högre och att man inte ska kunna få tillbaka en felaktig hyra, och man hävdar också att det blir svårare för bostadsrättsföreningar att sköta sitt uppdrag om de inte kan säga nej till uthyrning.
Låt oss då titta på de invändningarna en i taget, herr talman. När det gäller tidsramen för utredningen som ligger till grund för förslaget stämmer det att det har gått fort. Det gått fort av det skälet att vi alla är överens om problemen och att det här är prioriterat. När någonting är prioriterat är åtminstone jag glad att vi har en regering som agerar. Det tog tre månader att ta fram ett delbetänkande med förslag till förändringar. Det remitterades sedan tillsammans med promemorian från Justitiedepartementet några veckor senare.
Det som är klart och tydligt är att det är en utredning som har följt alla konstens regler. Det är en utredning som visserligen har gått fort att få fram, men ingen har riktat kritik mot att man skulle ha frångått övergripande principer för hur man gör. Detta är prioriterat, och därför går det fort.
Men ändå säger oppositionen att vi ska utreda mer. Det är svaret. I de mediala kommentarerna kan man också läsa att det som verkar ha upprört mest, inte minst Veronica Palm, är att ingen kan säga om det här ger 10 000, 20 000 eller 30 000 nya bostäder, och därför säger man nej.
Herr talman! Jag kan inte låta bli att fundera på om det inte mer handlar om ett politiskt spel än någonting annat när den centrala invändningen man har är att man inte vet exakt hur många tusen bostäder som blir tillgängliga.
Hyrorna då? Ja, här är det ännu mer obegripligt, tycker jag, vad oppositionen ägnar sig åt annat än ren skrämselpropaganda. Socialdemokraterna, och även Veronica Palm för en liten stund sedan, har sagt att det är en rimlig princip att man ska kunna få täckning för de kostnader man har. Ska man få någon att hyra ut sin lägenhet måste det gå att få täckning för räntekostnader och avgift, vilket är precis det som är poängen med det här förslaget.
Men det är ju en schablonmodell, invänder man då, och principen om täckning måste bara gälla de faktiska kostnaderna. Men hur ett sådant system skulle se ut vet man inte, och det har man inga andra förslag på. Eller menar man på fullaste allvar att staten ska upprätta en kontroll över varenda bostadsrättshavares exakta lån och aktuella räntesatser? Förutom att det vore en ganska komplicerad och förmodligen rätt dyr modell kan man fundera över om det över huvud taget vore rimligt. Man kan dessutom fundera över rimligheten i att hyresnämnden, i Veronica Palms tolkning av att få kostnadstäckning, ska bedöma en skälig hyra efter hur framgångsrik någon har varit på att förhandla med banken om sin ränta. Det är vad det kokar ned till i ett sådant system.
Nu får vi i stället en schablonmodell, vilket det nog måste vara om det här ska fungera i praktiken i hela landet, och vi får en modell som fungerar just i hela landet.
Vem ska ha råd då? Det har varit den tredje stora invändningen. Det är lätt att göra några räkneexempel. Förslaget säger att man ska acceptera en avkastningsränta på marknadsvärdet på ett par procent över Riksbankens referensränta. Räknar man på det och jämför med vad små lägenheter kostar - antingen i Storstockholm, Storgöteborg eller kanske också i andra städer, för detta är ju inte bara ett storstadsproblem - ser vi att små lägenheter kan det nog finnas rätt gott om, enligt det här förslaget, som skulle kunna bli tillgängliga strax under eller strax över 5 000 kronor. En del lägenheter blir såklart dyrare än så. Om någon har fått ett jobb till exempel i den här staden och ska flytta hit och har fått en bra lön men bara inte hittat någonstans att bo kanske lägenheter med högre hyra också kan hyras ut. Det är väl utmärkt.
När det gäller invändningen att man inte kan klaga på hyran har det spridits rejält med missförstånd. Man kan enligt förslaget inte i efterhand få hyran prövad av det enkla skälet att reglerna nu blir tydliga från början om vad som gäller. Med ett så klart och tydligt system är det enkelt att se vad som är en acceptabel hyra. Men man kan, om man klagar och tycker att det här inte är rätt, precis som vanligt få hyran prövad och nedsatt. Det är också det som gör att vi kommer att kunna komma till rätta med det stora bekymret i dag med många exempel på grå eller svarta kontrakt och rena ockerhyror. Det är det som vi kommer till rätta med i det här förslaget.
Den sista invändningen då? Det blir svårt för bostadsrättsföreningarna att fungera om de inte kan ha kontroll över vilka som bor i deras fastighet. För det första tror jag att vi i den delen ska ha klart för oss att det inte är någon absolut rättighet att hyra ut bostaden som föreslås. Man måste fortfarande få tillstånd från föreningen, och föreningen kan även i det här förslaget säga nej om det finns skäl för det.
För det andra är det rimligtvis så att den som hyr ut har ett stort intresse av att föreningen är välskött och att fastigheten fungerar, dels för att man vill behålla värdet på lägenheten, dels för att det lite grann också kan påverka vilken hyra man kan ta ut. Det finns alltså ett intresse även från den som hyr ut att det här ska bli rätt.
För det tredje, herr talman, är det klart att de här reglerna gäller för en begränsad tid och att de gäller för
en
lägenhet.
När vi nu har skingrat den retoriska dimman vill jag säga att det är nu det gäller. Nu är det skarpt läge, och det är upp till bevis. Menar man allvar med att bostadsbristen är ett samhällsproblem som vi måste agera mot här och nu, och menar man allvar med att åtgärder som har effekt på kort sikt måste sättas in har vi nu en unik möjlighet att göra det vid voteringen i morgon. Att då säga nej till ett förslag som kan ge tiotusentals nya bostäder är lika obegripligt som det är oseriöst.
Med de orden, herr talman, vill jag avslutningsvis yrka bifall till reservation 2 i betänkandet och i övrigt bifall till utskottets förslag.
(Applåder)
I detta anförande instämde Michael Svensson (M).