Anf. 1 Thomas Bodström (S)
Herr talman! Övriga ledamöter här i riksdagen! För drygt tio år sedan, 1997 för att vara exakt, var jag advokat i ett mål där en polis vittnade mot en klient till mig som var svart. Han gjorde gång på gång fördomsfulla och rasistiska uttalanden mitt inne i rättegångssalen. Till slut fick jag uppmana ordföranden att säga till vittnet, som motvilligt ändrade sig.
Jag skrev en debattartikel om detta, om hur det går till i svenska rättssalar när vissa poliser vittnar mot personer som är mörkhyade och kommer från andra länder. Det blev en viss debatt, och jag fick mothugg från flera polischefer som gick ut och, hör och häpna, tog polismannen i försvar och sade: Det är vi som bestämmer vilket språkbruk vi ska ha.
Det pågick också andra debatter om hur poliser uttryckte sig. Över huvud taget fanns det vid den tiden en mycket klar inställning hos polisen att vi poliser sköter vårt, lägg er inte i!
Detta är alltså för bara drygt tio år sedan.
Sedan dess har det hänt en hel del inom svensk polis, mycket till det bättre. Det är öppnare, det är modernare, det är mer jämställt. Man har ansträngt sig för och delvis lyckats med att ta in personer från andra länder, och man har framför allt blivit en myndighet som samarbetar med andra. Men mycket återstår att göra.
Vi har alla sju partier, vill jag säga i denna debatt, ansträngt oss för att lyfta fram polisen på olika sätt. Det var inga lätta tider. Vi ska inte göra någon historisk betraktelse, men vi känner till bland annat krisuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Moderaterna som gjorde att antalet poliser minskade under hela andra halvan av 90-talet. Vi behöver inte ha en debatt vem som orsakade krisen, det får statsvetarna göra och reda ut om det var Socialdemokraterna under 80-talet och så vidare. Men det var ett faktum, och krisen gjorde att antalet poliser drogs ned. Det dröjde ända till 2000 tills det blev fler poliser.
Vi socialdemokrater såg till att det blev fler poliser 2000, 2001, 2002, 2003, 2004, 2005, 2006, 2007 och 2008. Ni hörde rätt, för ökningen 2007 och 2008 är definitivt resultatet av satsningar från den förra regeringen. På samma sätt kan en eventuell rödgrön regering inte göra anspråk på att ta till sig äran av något som sker 2011 och 2012. Jag tror att alla förstår det med ett minimum av insikt om hur det fungerar med två års utbildning.
Antalet civilanställda ökade med något undantag i stort sett från 2001 till 2008; sedan har det minskat 2008 och 2009. Jag har själv fastnat i räknandet, uppmanad uppifrån för att driva frågan om antalet poliser som kanske den viktigaste frågan. Jag märkte ett allt större motstånd när jag kom ut till poliser, men jag kände mig manad att följa det vi hade gått till val på 2002. Jag kände att intresset blev allt mindre. Förra rikspolischefen gick ut och sade: Det är egentligen inte bara fler poliser det gäller, vi skulle vilja bli av med en hel del.
Det här har fortsatt så att vi kan säga att vi på det sättet syndar lika. Vi är förblindade av antalet poliser i debatter. Det sägs till och med på länsnivå ibland: Här har vi 37 fler, och där har det blivit 23 fler, sammantaget 232 fler på senaste halvåret. Det är nog bara vi politiker som orkar med den diskussionen.
Vi kan i alla fall konstatera att det har behövts fler poliser. Det är illavarslande att det blir färre civilanställda. De måste öka i takt med antalet poliser. Det är viktigt att dessa går hand i hand - fler poliser och fler civilanställda.
Om vi nu har hittat en nivå där vi gemensamt tycker att det är bra är det bra. Vi har en budget som ligger framme där vi anslår ungefär 1 procent mer än borgarna. Det är inte särskilt mycket i sig; det kanske är de civilanställda. Vänsterpartiet har 1 procent under, men vi ligger på ungefär samma nivå, och det märkte vi inte minst i budgetdebatten senast.
Återigen kommer diskussionen upp. Jag som är ute och träffar poliser varje vecka konstaterar att det snart står mig uppe i halsen. Det är nog det enda område där vi ständigt räknar antalet anställda. Det gör vi aldrig i fråga om läkare, aldrig om människor som jobbar inom andra yrken. Men här räknar vi.
Man kan kort och gott säga att alltför många har fastnat i kulramen och inte i kvaliteten. Jag tror att vi alla skulle behöva vara självkritiska, och jag är den första att vara självkritisk. Jag räknade och räknade under förra mandatperioden men hade det trycket, som säkert många borgerliga ledamöter har i dag, att föra fram räknedosan.
Problemet är förstås att det här döljer många andra problem. Det kan komma upp frågor där man säger: Ni har inte hört de kvinnliga brottsoffren tillräckligt. Man svarar: Nä, vi har blivit fler poliser. Vidare: Nu har ni inte gjort en ordentlig satsning på den organiserade brottsligheten. Nä, men vi har blivit fler poliser.
Alla som har en insikt i polisarbetet förstår att det inte är detta det handlar om. Låt oss slå fast att vi ändå gjort det här gemensamt, och låt oss slå fast att det har varit nödvändigt med flera poliser, för det har det varit. Låt oss se till i fortsättningen att vanliga poliser och civilanställda korresponderar med varandra.
Parallellt med detta har vi gett polisen fler redskap. Jag samarbetade själv med Johan Pehrson inte minst - naturligtvis också med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, men vi hade olika uppfattningar - om det. Vi hade ett bra samarbete med Folkpartiet och Kristdemokraterna. Vi såg gemensamt till, kan man säga eftersom det blev uppskjutet ett år, att Sverige fick de redskap till polisen som man inte haft tidigare, med rumsavlyssning och möjlighet att avlyssna för att i förebyggande syfte avvärja terroristbrott.
Jag fick klä skott för det. Jag hade inga större problem med det. Det kallades till och med för Bodströmsamhället. Jag tyckte att det var festligt och ett fyndigt namn. Jag tyckte att det var så roligt att jag döpte min blogg till det.
Den diskussionen har fortsatt, men enligt min uppfattning har vi nu kommit till det stadiet att vi kan säga att redskapen har kommit till polisen. Polis och åklagare kommer alltid att säga att det behövs fler redskap. Det kommer de alltid att säga. Det är ingen kritik, och det säger jag när jag träffar polischefer. Det är rätt, fortsätt på det sättet, men vi måste ha balans här.
Vi har ett steg kvar, och det är datalagringen. Det tog vi ställning till 2005. Till skillnad från rumsavlyssning, så kallad buggning, gällde detta inte om att införa någonting nytt, utan det har funnits i decennier. För den som inte känner till det kan jag säga att datalagring gör att polisen kan kontrollera vilka personer som har varit i kontakt med varandra, men man avlyssnar dem inte. A har varit på ett ställe, B har varit på ett ställe, och sedan kan man se att de har varit i kontakt med varandra. Det här har polisen använt sig av i decennier tack vare att teleoperatörerna har haft rätt att spara uppgifterna. Sju av sju partier har gång på gång låtit teleoperatörerna spara uppgifterna på i princip obegränsad tid. Senaste gången var det 2001 då sju och sju partier röstade för det.
Sedan blev det en diskussion 2005. Där hade vi olika uppfattningar. Vi hade samma uppfattning som Folkpartiet och Kristdemokraterna. Miljöpartiet och Vänsterpartiet, Centerpartiet och Moderaterna var emot när vi röstade om de här sakerna. Det var en lite märklig gruppering, men vi hade ändå respekt för varandra, och vi bör ha respekt för varandras ställningstaganden.
Det som är viktigt att komma ihåg när det gäller datalagen är att den är en reglering av någonting som redan förekommer. Det var vi, Folkpartiet och Kristdemokraterna noga med att säga då. Det handlar inte om att införa någonting nytt, utan det handlar om att reglera när det gäller tider och kostnader, som inte är reglerat i dag. Det var alltså inte något nytt som vi tog ställning till, utan vi tog ställning till denna överenskommelse i EU. Detta beslutades 2005.
Nu är det år 2010 och regeringen är dömd i domstol och riskerar att få betala skadestånd, därför att man av valtaktiska skäl har velat skjuta på det här. Vi vet att det också har varit vissa interna konflikter. Den som tror att detta inte är valtaktik bör räcka ut tungan, för den kommer att vara alldeles svart.
Nu är inte den här regeringen den enda regering som har varit valtaktisk, men man trodde förstås att det här skulle spräcka hela det rödgröna samarbetet. Det gjorde det inte, utan vi är överens om att det här ska genomföras.
Vi är också överens om, i den kompromiss som man alltid måste göra i politiken, att vi inte längre går på två år. Det är vi socialdemokrater som har backat där. Vi tycker nu att det är rimligt att man kanske går ned till den kortaste tiden, sex månader. Det är också under den tiden som polisen gör sitt mest omfattande arbete. Enligt min uppfattning görs 90-95 procent av det som behövs, kanske ännu mer, de första sex månaderna, eller de sista om man ser det så.
Detta är alltså inte ett ställningstagande för eller emot datalagring. Det är därför som jag yrkar bifall till reservation 3. Det handlar om huruvida Sverige ska följa demokratiska förpliktelser och ett domslut. Jag måste säga att det är ett av de mest häpnadsväckande uttalanden jag har hört från en justitieminister, och hon måste nästan vara ensam i världen om att säga: Det är ingen ko på isen att bli dömd i domstol. Det var exakt vad hon sade. Jag undrar vad det ger för signaler runt om i landet när människor blir dömda i domstol när man säger: Det är ingen ko på isen. Sedan kommer nästa: Men vi är inte ensamma, det finns andra också. Och så är det; det är tre fyra andra. Är det så man ska säga om man är dömd till skadestånd i en domstol, att det gör ingenting, för det är några andra som också är dömda att betala skadestånd? Nej, ni hör att det inte hänger ihop. Det här har misslyckats.
Lagen kommer att genomföras. Någon tidpunkt är inte utsatt, och det finns frågor att lösa. Vi är också helt överens om att den ska följas upp. Den ska följas upp och utvärderas i EU. Den utvärderingen får gärna börja nu. Det är två parallella saker. Vi ser gärna att den utvärderas. Eftersom så många länder har infört den och vi dessutom har den i Sverige går det alldeles utmärkt att utvärdera den redan nu. Det behöver inte på något sätt innebära att vi gör avkall på våra demokratiska plikter, utan det går att förena.
Jag tycker också att det är dags, när vi nu har sett att polisen har fått de här redskapen, att göra en ordentlig utredning där man framför allt tittar på de behov av olika verktyg som polisen säger att de har. Då ser vi vilket som behövs mest, om det är dna, datalagring eller buggning, denna möjlighet att avlyssna i förebyggande syfte. Detta måste naturligtvis ställas mot integriteten och rättssäkerheten. På så sätt får vi en ordentlig utvärdering av alla redskap, inte ett enskilt, som polisen har fått. Sedan får vi ta ställning till vilka som behövs i framtiden.
Jag tror att de här behövs, men jag tycker att vi alla ska gå in i det här med öppna ögon och se vad som kommer att behövas och vad som inte kommer att behövas i framtiden. För min del, om jag nu får använda det skällsord som används om mig, är i alla fall Bodströmsamhället klart nu. Nu behövs det inte några fler redskap. Det är min spontana uppfattning. Vi är klara. Polisen har fått de redskap de behöver. Nu är det upp till dem att se till att lösa brott. Men det räcker inte att vi bara säger att polisen ska lösa brott. Det räcker inte att ställa sig bredvid och säga att polisen ska göra arbetet. Det räcker inte att säga att polisen ska hålla käften, som någon har sagt, vilket ni kanske känner till, utan det krävs att vi ser till att polisen får möjligheter att se till att det blir ett bra arbete.
Vi rödgröna har drivit på regeringen med flera olika förslag gång på gång under den här mandatperioden. Vi såg till att vi fick enmyndigheter på åklagarsidan. Vi såg till att vi fick enmyndighet på kriminalvårdens område under förra mandatperioden. Vi sade att det skulle genomföras under den här mandatperioden.
Nu är det fyra förlorade år. Gång på gång ser vi bristerna i polisens organisation. Och det är inte bara jag som oppositionspolitiker som klagar på polisens arbete. Häromdagen gick chefs-JO ut och sade att det var det värsta han hade sett på sex år. 90 procent av bedrägerierna i Stockholm tar mer än ett år att utreda. Det är värt att kritisera. Det är alltså inte direkt en oppositionspolitiker som säger det. Vi har hört kritik mot sexualbrottsutredningar och vi har hört kritik mot polischefers bristfällighet bara den här veckan. Det är alltså väldigt mycket som krävs av oss politiker att driva vidare.
Enmyndighet är en sak som vi rödgröna är överens om. Vi är också överens om att satsningen mot den organiserade brottsligheten har misslyckats. Jag har bara hört borgerliga politiker tala väl om den. Det är inte en enda polis som talar väl om den när man pratar med dem som arbetar med organiserad brottslighet. Och det säger sig självt att det revirtänkande som finns inom polisen, som vi känner till, bara får sin prägel genom det här.
Det vi behöver är den organisation som Johan Pehrson och Folkpartiet först var ute med. Vi vill inte kalla den FBI, för det gör att tankarna går åt helt fel håll. Men vi vill ha en spjutspetsorganisation. Vi rödgröna är överens om att detta plottrande, denna utspridda och i det här fallet felaktigt decentraliserade satsning är ett misslyckande. Jag kan försäkra er som har träffat på många poliser som har jobbat med detta att det kommer att ersättas, om vi får en rödgrön regering, med den spjutspetsorganisation som behövs för att kunna slå tillbaka mot organiserad brottslighet.
Vi behöver också en myndighet som arbetar särskilt med att utreda brott bland poliser. Det är vi rödgröna helt överens om, därför att det är viktigt att det inte får finnas några misstankar. Jag är själv nu offentlig försvarare för en del poliser som är misstänkta för brott. Just det faktum att de aldrig blir helt friade, därför att de hela tiden får höra att det inte är så konstigt att de frias eftersom det är poliser som utreder, är ett skäl att införa en sådan myndighet.
Slutligen när det gäller våra förslag vill vi att poliser ska ha en akademisk utbildning. Här har vi tryckt på under hela mandatperioden, och vi vet att det finns flera borgerliga partier som är positiva till det. Detta har utretts och utretts och förhalats och förhalats under hela mandatperioden. Det senaste vi nu har fått höra från regeringen är att vi ska få ett besked. Det var allt därifrån.
Utredningen var klar i januari 2007 och ersattes av en annan. Jag tycker att det vore intressant om ni från de borgerliga partierna nu kunde gå upp och framföra de alldeles utmärkta krav som ni har ställt tidigare på detta. Var inte bara lydiga mot Moderaterna utan visa integritet och självständighet, därför att en akademisk utbildning behövs för svensk polis. Det är orimligt att poliser i Sverige inte utbildas på samma sätt som poliser i till exempel Norge. Vi behöver det för kunskaper inom polisen. Vi behöver det för samarbete med andra myndigheter. Vi behöver det inte minst för forskningen inom polisen.
Om vi rödgröna vinner valet kommer vi att se till att det blir en särskild myndighet som utreder poliser, att det blir en spjutspetsorganisation mot organiserad brottslighet och att det blir en akademisk utbildning för poliser. Så var det med splittringen inom den rödgröna oppositionen.
Vi står redo. Vi har fyra förlorade år bakom oss för polisens arbete. Vi kommer att se till att det inte blir det nästa mandatperiod igen om vi får möjlighet att driva rätt frågor igen.
I detta anförande instämde Karl Gustav Abramsson, Christer Adelsbo, Kerstin Haglö, Margareta Persson och Meeri Wasberg (alla s).