Mineralpolitik

Herr talman! Vi ska debattera näringsutskottets betänkande 13, Mineralpolitik. Det är ett betänkande byggt på motioner från allmänna motionstiden.

Jag yrkar bifall till vår reservation 3. Vi står självfallet bakom alla våra reservationer, men för tids vinning yrkar jag bifall bara till denna.

Människan har brutit mineral under tusentals år - i Sverige i drygt 1 000 år. Järnet, stålet zinken, kopparn, strategiska och kritiska mineral, sten och kalk är helt avgörande för det moderna samhället, för klimatomställningen och för möjligheten att ställa om samhället till ett klimatneutralt sådant.

Det finns stor geologisk potential för dessa mineral och metaller i Sverige. Elektrifieringen i Sverige, vår egen och EU:s självförsörjning med mineral och arbetet med att klara klimatmålen och minska beroendet av andra länder börjar i gruvan.

Vi måste stärka de industriella värdekedjorna i Europa och skapa reella möjligheter för elektrifieringen i hela samhället. Sverige har här en unik position när det gäller både vår egen och Europas försörjning. Järnmalmen är lika viktig nu som för 1 000 år sedan. Till den kan läggas många nya strategiska mineral.

För att detta ska vara möjligt behöver vi ha effektiva tillståndsprocesser. Det behövs samråd mellan dem som ansöker och myndigheterna. Här känner vi att det är viktigt att få gehör och har ett tillkännagivande om att myndigheterna måste jobba mer samverkande, vara mer rådgivande och stötta i större utsträckning.

Detta är något som ingick i myndighetsuppdrag som den tidigare Sledda regeringen gav till ansvariga myndigheter och till domstolarna. Vi känner att det är en bit på vägen, men vi ser inte att nuvarande regering har tagit nödvändiga steg för att följa upp detta. Det finns mycket kvar att göra. Än så länge har man inte visat vad man vill göra.

Mineralpolitik

Det måste ändå sägas att tillståndsfrågan är den stora frågan. I betänkandet ser vi att majoriteten i näringsutskottet under flera år har gjort tillkännagivanden. Samtidigt tillsatte den dåvarande S-ledda regeringen flera utredningar. Både Miljöprövningsutredningen och Klimaträttsutredningen är remitterade och ligger på regeringens bord, färdiga att göra propositioner av.

Vi fick i näringsutskottet en bra dragning om den Ds om Natura 2000-prövningen som också tillsatts av den S-ledda regeringen. Den finns färdig att göra verkstad av.

Man tillsatte också utredningen om tillgång till strategiska mineral. Den utredningen ligger på regeringens bord och är inte remitterad. Det kan man kanske börja med.

Den stora frågan är alltså: Vad väntar regeringen egentligen på? Vi ser att man såsar. Det finns flera skäl att sätta press på regeringen i dessa frågor. Näringslivet funderar också och har kommit med kloka inspel gällande både Miljöprövningsutredningen och Klimaträttsutredningen. Så sätt fart! Vad väntar man på?

I diskussionerna pratas det mycket om krångliga tillståndsprocesser. Men jag skulle nog mena att nästa stora pilsner - om vi inte redan är där - är motstående intressen, markkonflikter. Det är de som redan nu förlänger tillståndsprövningarna. Och det är klart att det i områden i norra Sverige, exempelvis i min hemkommun som ligger i Bolidenfältet eller uppe i Malmfälten, ibland är svårt att få nya tillstånd. Men i andra delar av landet, där man inte har samma erfarenheter, är det nog hart när omöjligt att få igång en gruva.

Oavsett om det handlar om rennäringen, jordbruket eller färskvattnet, som andra intressenter ser som viktiga, är det klart att de intressena kommer att vilja hävda sin rätt och sin möjlighet att ifrågasätta gruvan. Här menar vi att samhället har ett övergripande ansvar. Precis som den förra regeringen hanterade Cementa, där den kalkbrytning som var helt avgörande för samhället kunde fortgå genom att ett tillfälligt tillstånd beviljades, anser vi att det i vissa strategiska frågor är nödvändigt att regeringen faktiskt kan ta beslutet. Annars riskerar vi att på område efter område när det gäller tillgången till strategiska mineral fastna i extremt långa konflikter mellan motstående intressen, ibland utan slut.

Vi ser att det nu finns saker att göra. Vi kommer att fortsätta att trycka på detta. Vi kommer att ställa frågor till regeringen. Vi förväntar oss att regeringen nu tar sitt ansvar och lägger fram det som faktiskt redan finns. Det finns nu fyra förslag - två är remitterade - som är färdiga att göra propositioner av för att förbättra tillståndshanteringen.

Det är dags nu! Regeringen får faktiskt se till att det är slutsåsat.

(Applåder)

Herr talman! Tack, ledamoten, för anförandet! Jag delar bilden som ledamoten för fram - att det behöver hända saker på området. Vi ser att de innovationskritiska mineral som vi i Sverige har väldigt många av kan göra stor nytta även globalt.

Men som ledamoten lyfter finns det en rad målkonflikter. Jag tycker inte att det var helt klart var ledamoten och socialdemokratin står i detta. Det gäller just vem som har rätten till mark. Jag uppfattade det som att det i de strategiska frågor som ledamoten lyfter bara är att tuta och köra. Jag skulle behöva höra lite vad ledamotens och socialdemokratins uppfattning är när det gäller dessa målkonflikter, som rör bland annat samebyarna. Om jag uppfattar ledamoten rätt är det som sagt bara att tuta och köra och börja utvinna mineralen. Riktigt så enkelt uppfattar jag inte att det är. Kan ledamoten kanske förtydliga vad han menar?

Herr talman! Det är en bra fråga. Vi ser nu till exempel när det gäller Fäboliden i Lycksele att Mark- och miljööverdomstolen säger nej till Dragon Minings ansökan om att starta gruva med hänvisning till att den totala påverkan på renskötseln, från trafiken, skogsbruket och vindkraften, är för stor.

Vi ska också vara medvetna om att Trafikverket inte är världens smidigaste myndighet i dessa frågor. Det finns flera exempel, inte minst uppifrån Malmfälten, där en viltövergång hade kunnat minska konflikterna betydligt och möjliggöra fortsatt rennäring.

Jag tror att bekymren är mindre uppe hos mig. De stora bekymren kanske finns nere hos Louise Eklund, till exempel på Österlen. Vi ser i område efter område där man hittar nya mineral som man vill bryta att det blir stora konflikter.

Vi menar att samhället måste ta ett större ansvar och faktiskt sätta ned foten i vissa frågor: Dessa mineral eller denna kalk eller sten är viktig för Sveriges och Europas självförsörjning, och menar vi allvar med klimatomställningen behöver vi tillåta en viss mängd brytning i Sverige. Då kan vi inte hamna i detta.

Det menar vi att politiken behöver ta ansvar för. Det är vi villiga att göra. Men vad vill egentligen regeringen göra?

Vi ser nu att det finns en mängd olika förslag som är färdiga för att korta tillståndsprövningarna, men än så länge har vi inte sett någon verkstad.

Herr talman! Nu har vi ju inte så många renar nere i Skåne. Men utifrån det jag hör uppfattar jag att socialdemokratin alltid kommer att välja gruvnäringens intressen över sameintressena och intressena hos de renskötande näringarna i Sverige. Är det så jag ska uppfatta ledamoten?

Herr talman! Vi har fantastiskt många olika intressen uppe i norra Sverige. Vi har samer. Louise Eklund har bland annat grevar, nunnor och andra som engagerar sig i de här frågorna i Skåne.

Jag tror att vi har större erfarenhet av samer. Det mark- och miljödomstolen pekar på när det gäller Fäbodliden är det sammanlagda intrånget. Om då skogsbruk, vindkraft och vägar redan har påverkat samebyn i den omfattningen att mineralerna, som inte går att flytta på, får ge vika har minerallagen inte fungerat. Minerallagen säger ju att ett mineral som är brytvärt ska kunna brytas. Då får man kanske ge intrångsersättning till samebyn eller andra verksamheter. Så har det fungerat tidigare. Nu har vi hamnat i ett läge som inte är optimalt för klimatomställningen.

Louise Eklund, vi har jobb att göra både i norra Sverige och i Skåne.

Herr talman! I dag debatterar vi näringsutskottets betänkande 13, Mineralpolitik. För egen del brukar jag dagarna före en sådan här debatt bolla lite tankar fram och tillbaka i huvudet kring vad jag ska fokusera på och lyfta i mitt anförande. Men innan jag kommer till det konstaterar jag att Sverigedemokraterna har tio reservationer i betänkandet, om jag har räknat rätt. Jag står naturligtvis bakom samtliga, men jag nöjer mig här med att yrka bifall till reservation 6 för att spara tid vid voteringen. Jag vill också framhålla att vi har ett särskilt yttrande under punkt 4, som handlar om utvinning av olja, kol och naturgas samt brytning i alunskiffer.

Med det sagt, herr talman, tänker jag att vi nu i flera avseenden går åt rätt håll. Vad menar jag då med det? Jag drar mig till minnes debatter här i kammaren för några år sedan när jag och utskottskollegor ur de andra Tidöpartierna envetet tjatade om att något måste göras åt de tillståndsprocesser som lagt sig som en våt filt över näringen. Sedan fick vi efter en turbulent höst 2021 en ny näringsminister som sa sig älska gruvor, och nu har vi en hel regering som älskar gruvor.

Flera viktiga saker är på gång, både sådant som börjat utredas under den förra regeringens sista tid vid makten och sådant som vi Tidöpartier är överens om. Andra saker önskar jag var på gång eller att regeringen ansåg lika högt prioriterade som vi, därav alla reservationer som inte i sak går i diametralt annan riktning än regeringens politik utan snarare är lite skarpare eller tydligare på vissa punkter.

En del av dem tycker jag är särskilt värda att belysa, exempelvis behovet av en ny eller reviderad svensk mineralstrategi. Den gamla börjar bli till åren, har fel fokus och är skriven i en annan tidsanda då helt andra geopolitiska förutsättningar rådde. Så är det nämligen, herr talman: Detta är en fråga som inte bara bör beaktas ur ett näringspolitiskt perspektiv utan också med tanke på dess geopolitiska dimension.

Vi behöver råvaror. Industrin behöver dem för att skapa arbetstillfällen och produkter som både vi svenskar och människor i andra delar av världen köper eller drar nytta av. Tittar jag ut här i salen ser jag ledamöter som sitter med datorer och telefoner som innehåller en lång rad metaller och mineral som vi knappt reflekterar över. Någon kanske har en konstgjord höft eller knäled. De flesta har en bil. Flertalet har åkt hit i dag med buss eller tunnelbana. Jag själv flyger mellan Stockholm och min hemkommun Gällivare. Än så länge behövs metaller och mineral för allt detta.

Det finns de som menar att exempelvis vindkraftverk hellre kan byggas av trä än av stål, men jag tillåter mig själv att tro att det dröjer innan jag själv flyger hem i ett pappersflygplan och innan vi ersätter läkarnas skalpeller med träknivar. Metaller och mineraler behövs och är faktiskt det som särskiljer oss från våra förfäder stenåldersmänniskorna, som ännu inte hade lärt sig att hantera och dra nytta av just metaller.

I dag använder vi metaller till allt möjligt - och omöjligt. Även om vi exporterar en del är vi också beroende av import av ännu mer, dels för att vår industriproduktion i flera avseenden behöver mer råvara än vi själva producerar, dels för att vissa metaller och mineral antingen inte finns här eller av olika anledningar inte bryts här trots kända fyndigheter.

Ett exempel på detta är grundämnet uran. Det är ett ämne som vi behöver för att utnyttja som bränsle i våra kärnkraftverk, ett energislag som vi dessutom beslutat oss för att ha mer av i framtiden. Men brytningen av uran förbjöds 2018 av den dåvarande S-MP-regeringen, ett beslut fattat helt på ideologiska grunder eftersom någon uranbrytning inte hade förekommit i Sverige på decennier, men uranet eftersöktes av prospekteringsföretagen då det fungerar som ledmetall i jakten på de sällsynta jordartsmetaller som uranmotståndarna ofta hävdar ska vara en del i den gröna omställning de strävar efter.

Jag är helt övertygad om att detta var ett dumt, irrationellt och faktiskt helt onödigt beslut. Oavsett om man, som jag, tror på kärnkraften och vill satsa på den om man eller ogillar kärnkraft men ändå vill se en välfungerande prospektering av insatsvaror som kan ge förutsättningar för en högre grad av elektrifiering bör man vara för upphävandet av det förbud som infördes 2018. Att regeringen, som nu består av enkom partier som motsatte sig den här lagstiftningen, ännu inte agerat för att förkasta uranförbudet är för mig en gåta. I år har vi därför en reservation på området, men förhoppningen är såklart att vi, tillsammans med regeringspartierna, ska duka av den här frågan från det politiska buffébordet under mandatperioden.

För mig handlar gruv- och mineralpolitik mycket om huruvida vi ska vara en modern industrination eller inte - om vi vill upprätthålla och skapa nya värdekedjor som genererar arbete och välfärd eller om vi ska vara beroende av import av råvara från länder med många gånger en tvivelaktig syn på såväl demokrati som mänskligt värde. För mig är svaret självklart: Svenska gruvor och vår förmåga att bryta och utvinna råvarorna och förädla dem till varor i världsklass är något vi ska vara stolta över.

Herr talman! Vi befinner oss i ett nytt geopolitiskt läge. Inte särskilt långt härifrån pågår ett krig. Det är första gången sedan Hitlers framfart som vi har ett krig så nära inpå oss. Putins folkrättsvidriga krig mot Ukraina har kanske fått en del att vakna och inse att vi inte bör vara beroende av import av råvaror vi behöver för vår energiförsörjning eller tillverkningsindustri. Samma fråga bör vi ställa oss när det gäller Kina. Kina är ett land från vilket vi importerar nästan alla de metaller vi behöver för till exempel vår batteriproduktion. Kina är också ett land som inte är förmöget att fördöma Putins agerande i Ukraina. Hur rättfärdigar vi att vi har tillgång till kobolt i Sverige utan att bryta den samtidigt som vi importerar kobolt från Kina?

Vi förbjöd nyligen, i slutet av förra mandatperioden, utvinning av naturgas, kol och olja och brytning i alunskiffer. Nu ska jag uppriktigt säga att jag verkligen inte är en stark anhängare av något av detta, men vi gjorde det i en sällsynt orolig tid och trots att någon sådan brytning inte var aktuell i Sverige. Jag menar att det är symbolpolitik som tillåtits gå före nationell säkerhetspolitik. Min och Sverigedemokraternas uppfattning är att det är dumt att förbjuda saker som inte utgör ett problem om besluten man fattar dessutom riskerar att försämra landets motståndskraft i svåra situationer. Med anledning av detta finns det ett särskilt yttrande från Sverigedemokraterna i dagens betänkande.

Vi har efterlyst en genomlysning av de regler som styr branschen för att säkerställa att de är funktionella och gagnar oss även i krissituationer. Ni som var med under förra mandatperioden minns säkert hur riksdagen snabbt tvingades agera och ändra lagar för att prospekteringsbranschen inte skulle gå omkull på grund av att de regler som styrde verksamheten inte var utformade på ett sätt som var anpassat för stängda gränser - det fick vi ju på grund av pandemin, som ni känner till.

Herr talman! Mycket bra och spännande är på gång inom näringen. Gruvbranschen är en fantastisk bransch med framtidstro. Sverige innehar i flera avseenden ledartröjan. Och jag tycker på det stora hela att vi går i rätt riktning, nu även politiskt. På tillståndssidan händer en del. Exempelvis verkar vi vara på väg mot en ordning där en Natura 2000-prövning inte längre ska vara en förutsättning för bearbetningskoncession utan ske parallellt med miljötillståndsprocessen, och det är jättebra. Vi ser att intresset för branschen har vuxit. Förhoppningsvis kommer acceptansen också att öka i takt med att gruvnäringen står för en del av framtidslösningarna och tar ett större ansvar för vår gemensamma miljö.

Herr talman! Jag talade tidigare i mitt anförande om att duka av frågor från det politiska buffébordet. En sådan fråga handlar om att ge de myndigheter som hanterar tillståndsprocesser kopplade till näringen ett tydligt främjandeuppdrag, något som vi av allt att döma också kommer att tillkännage här i riksdagen när det voteras om detta betänkande.

Min förhoppning är att vi, när vi närmar oss mandatperiodens slut, kan blicka ut över ett bord där vi har dukat av även desserten för att vi från politiskt håll med beslutsamhet och framtidstro har gjort vad vi kunnat för att skapa de bästa av förutsättningar för en konkurrensutsatt bransch som betyder mycket för Sverige som industrination och för det välstånd som industrin ger upphov till och som gagnar oss alla.

(Applåder)

I detta anförande instämde Anna-Lena Blomkvist, Josef Fransson och Daniel Lönn (alla SD).

Herr talman! Tack, Eric Palmqvist, för anförandet! Det som jag talade om i mitt anförande var motstående intressen. Jag har nog aldrig mött någon kommunpolitiker som sagt: En urangruva ska vi ha.

Hur tänker sig Sverigedemokraterna att man ska övertyga kommunerna om att ha en gruva? Eller är det helt enkelt så att ett kommunalt veto när det gäller en urangruva inte är på Sverigedemokraternas bord? Hur tänker Sverigedemokraterna hantera frågan om kommunernas inflytande när det kommer till uranbrytning?

Herr talman! Vi har till skillnad från den tidigare regeringen inte velat upphäva det kommunala vetot - som den förra regeringen ville med vindkraften. Vi värnar om det kommunala vetot. Och det är givetvis inte alldeles enkelt att få kommuner att vilja bryta uran.

Fram tills att vi införde förbudet hade vi en ordning i Sverige med miljöbalken, minerallagen, kärntekniklagen och det kommunala vetot, som reglerade huruvida man kunde öppna urangruvor eller inte. Därför menar vi att förbudet mot uranbrytning var helt överflödigt och inte hade behövt införas. Vi hade ju inte brytning under en period på 40-60 år, så att säga.

Vi är inte på något sätt ute efter att upphäva något kommunalt veto. Jag vill inskärpa det och hoppas att ledamoten känner sig trygg med det svaret.

Herr talman! Vi har sagt så här: Om det nu är så att regeringen har funnit att prospektörer och utvinnare inte kan utvinna strategiska mineral på grund av uranförbudet får man lägga fram en proposition, och då ska vi ta ställning till detta.

Utgångspunkten var att alla kommunalpolitiker som hade någon form av känd uranfyndighet inom sin kommun sa blankt nej till all gruvverksamhet, och det skadar gruvnäringen som helhet.

Utgångspunkten är precis den som Eric Palmqvist beskriver. Vi hade uranbrytning i Falköping på 1960-talet och 1970-talet. Totalt bröts det väl ungefär 250 ton. Sveriges behov är ungefär 1 500 ton per år - anrikat. Det anrikade uranet har vi köpt från i huvudsak Storbritannien, Holland och Frankrike, som i sin tur har köpt uranet från i huvudsak Australien och Kanada.

Jag tror nog att varje land ska göra det som det är bäst på. Inom detta område ansåg vi att rädslan för uranbrytning skadade gruvnäringen mer. Det är precis som Eric Palmqvist säger: Vi har inte brutit något uran på många, många år. Vi har importerat det, för det är andra demokratiska länder i västvärlden, till exempel Australien, som har varit bättre än vad Sverige har varit på detta område. Vi tycker fortfarande att de länder som är bäst på detta, och som är demokratiska, ska syssla med denna verksamhet. Vi vill säkerställa att kommunerna ska känna trygghet. Startas det en gruva ska det vara miljösäkert och klimatmässigt och långsiktigt hållbart.

Herr talman! Ja, jag instämmer i att det ska brytas i demokratiska länder. Där är vi helt överens. Det finns rädsla mot gruvbrytning i allmänhet och mot uranbrytning i synnerhet. Många gånger är det en obefogad rädsla, och den bygger på väldigt mycket negativt kampanjande från den gröna rörelsen och så vidare.

Jag tänkte ta fasta på en annan sak som ledamoten Isak From tog upp i sitt anförande. Man klappar sig lite för bröstet för att man löst situationen med kalkbrytningen. Vi stod ju inför ett dilemma när det gällde kalkbrytningen på Gotland. Man tvingades ned i brygga, så att säga, och var tvungen att skapa en lagstiftning för att lösa den biten.

Låt oss säga att jag spikar igen mitt eget garage när det är 30 grader kallt hemma i Gällivare och då inte får in bilen och att jag sedan bryter bort planken på garagedörren och lyckas få in bilen. Jag vet inte om jag då skulle slå mig för bröstet för att jag löste situationen. Jag kanske i stället skulle tänka att det var hål i huvudet att spika igen garaget från början. Lite så är det med den situation som blev på Gotland. Den var ju en konsekvens av den förra regeringens agerande. Hur tänker ledamoten kring det?

Herr talman! Jag tänkte också uppehålla mig vid Eric Palmqvists uttalande om att ta bort förbudet mot uranbrytning i Sverige. Jag kan inte tolka detta som något annat än att Sverigedemokraterna önskar öppna för uranbrytning på svenskt territorium, vilket jag ser ytterst allvarligt på.

Jag reagerar också på att Eric Palmqvist säger att motståndet mot uranbrytning i Sverige skulle bero på ett kampanjande utan grund. Men det är så att gruvverksamhet och i synnerhet uranbrytning har stora miljömässigt negativa effekter och negativa effekter på människors hälsa. Vi har därför under lång tid utvecklat gruvpolitiken i Sverige för att säkerställa trygghet för hälsan hos arbetare, lokalbefolkning och lokalmiljö.

Globalt finns det hur många exempel som helst på när en ansvarslös hantering av denna typ av ämnen drabbar lokalbefolkning och till exempel boskap inte ens kan äta längre. Det är groteska berättelser om hälsopåverkan.

På Eric Palmqvist låter det som att detta är helt ofarligt. Kan du redogöra för vad som ligger till grund för det och vilka hälso- och miljöaspekter du ser när det gäller uranbrytning, också kopplat till alunskiffer som det ofta samsas med när det gäller urantillgångar i Sverige?

Herr talman! Jag tackar Elin Söderberg för frågan.

Jag är absolut för att man kan öppna urangruvor om det kan göras på ett miljömässigt betryggande sätt. Det gäller all industri och annan näring. Jag tycker att ett förbud i sak är fördummande men att det är högst legitimt att ha högt ställda miljökrav. Om man kan uppfylla dem och dessutom ha ett business case, alltså göra det både miljömässigt gångbart och lönsamt, ser jag inget problem.

Vi har miljöbalken, minerallagen, kärntekniklagen och det kommunala vetot som ska reglera detta. Jag tycker inte att ett förbud som lägger sig som en våt filt ovanpå det är nödvändigt. Jag tycker att branschen tillsammans med expertmyndigheterna ska kunna avgöra om det är lämpligt eller inte.

Det är inte bara gruvbrytning som kan vara förenat med miljöproblem, så som ledamoten anförde. Globalt sett har kemisk industri och annan tung industri haft stora miljöutmaningar och katastrofer, till exempel i Bhopal.

Jag tycker att vi ska vara stolta över vår tradition med en industri i framkant och att vi ska ha en tilltro till att vi kan göra detta på ett sätt som både gagnar oss som nation och undanröjer de miljörisker som eventuellt är kopplade till detta.

Herr talman! Sverige har av goda skäl under decennier inte haft någon uranbrytning. Jag undrar varför Sverigedemokraterna vill utsätta den svenska befolkningen, det svenska lokalsamhället och den svenska miljön för de risker och konsekvenser som ett öppnande för uranbrytning skulle innebära. Vi har som sagt i decennier lyckats hålla oss borta från detta.

För oss i Miljöpartiet är det helt centralt att den gröna omställningen blir just grön och miljömässigt och socialt hållbar. För oss är det därför självklart att det inte ska börja brytas uran i Sverige.

Herr talman! Vi har haft dessa lagstiftningar på plats och inte haft någon uranbrytning på runt 40-50 år i Sverige, dels på grund av dålig lönsamhet, dels för att det har funnits ett kompakt motstånd mot det. Man införde alltså en lag som inte fyllde något som helst syfte. Det enda lagen har åstadkommit är att försvåra för de prospekteringsföretag som använt uran som en ledmetall för att finna de metaller och mineral som miljörörelsen faktiskt är övertygad om är viktiga för den gröna omställningen.

Om vi skulle avskaffa denna lag och göra det lagligt för företag att prospektera efter uran och bryta den för dess fissila egenskaper skulle vi ju inte få något slags uranbonanza i Sverige. Det skulle antagligen vara lika lite intresse för det efter som före, men vi anser att möjligheten ska finnas.

Om vi är en kärnkraftsnation och tror på detta energislag ska vi också kunna bryta vårt eget bränsle.

Vi vet inte heller ur beredskapssynpunkt och liknande hur det ser ut i Sverige i framtiden. Vi kan av andra skäl behöva komma till skott och bryta uran. Då ska det inte stå ett förbud i vägen, utan det ska stå i vägen är huruvida vi kan göra det på ett godtagbart sätt ur miljöhänsyn eller inte och om näringen kan göra det med vinst eller inte.

(forts. § 24)

Herr talman! Den svenska gruv- och mineralnäringen var med och byggde Sverige rikt och är nu helt avgörande för att vi ska klara att minska våra utsläpp och ställa om vårt samhälle. Den är också av stor vikt för vår industris fortsatta utveckling och konkurrenskraft. Men den har under många år bromsats av onödiga stoppklossar.

Från att ha varit på världens tio-i-topp-lista har Sverige rasat till plats 36. Utvecklingen har skett gradvis, och trenden har varit tydlig i många år. År 2016 låg Sverige på plats 8, 2018 på plats 21 och nu på plats 36 när attraktiva gruvnationer rankas. Det, herr talman, är ett politiskt slöseri med fantastiska förutsättningar.

Framför allt handlar detta om orimligt långa och oförutsägbara tillståndsprocesser som leder till att investeringar uteblir, arbetstillfällen och ekonomisk tillväxt går förlorade och klimatnyttan inte fullt ut realiseras. Ska den svenska gruvnäringens potential tas till vara måste vi bryta ned det berg av byråkrati som står i vägen. Det, herr talman, avser den här regeringen att göra.

Sveriges gruv- och mineralnäring har stor betydelse för att förse såväl Sverige som andra länder med olika metaller och mineral. Och på många håll i landet, så även i mitt hemlän Sörmland, ser vi betydelsen som näringen har för en framgångsrik och jobbskapande industri.

EU-kommissionen har pekat ut Sverige som ett land med mycket goda förutsättningar att möta den ökande efterfrågan av kritiska råmaterial för att säkra EU:s självförsörjningsgrad. Över hälften av råmaterialen på EU:s kritiska lista finns det potential att bryta här i Sverige. Frågan om försörjningsberedskap har ökat i aktualitet också på senare år när Kina dominerar marknaden för de råmaterial som behövs för klimatomställningen.

Omställningen till fossilfritt ökar också efterfrågan på en rad olika mineral. Enligt en rapport från Internationella energirådet kräver en elbil i regel drygt sex gånger mer mineral än en fossildriven bil och ett vindkraftverk nio gånger mer än en fossil gasanläggning. Internationella energirådet menar att det totalt sett kommer att krävas mellan fyra och sex gånger så mycket metaller och mineral för att nå klimatmålen i Parisavtalet.

Det är tydligt, herr talman, att gruvbrytning är en förutsättning för att klara klimatomställningen. För svensk del är detta en stor möjlighet att ta ännu större plats på både den europeiska och den globala marknaden för metaller och mineral. Som gruvnation har vi flera fördelar gentemot många andra, såsom en lång tradition och erfarenhet av gruvbrytning, framstående forskning och hög kompetens inom företagen.

Därtill har svensk gruvnäring kommit långt med innovativa tekniska och utsläppssnåla lösningar och är redan i dag världsledande när det kommer till att klimatanpassa sin verksamhet. Vår gruvnäring uppfyller också höga säkerhetskrav och krav på goda arbetsvillkor.

Trots alla fördelar har Sverige haft svårt att nå sin fulla potential. En stor anledning till detta är den förda politiken från den förra regeringen, framför allt oförmågan att ta tag i tillståndsprocesserna. Det behövs ett omtag i svensk gruv- och mineralpolitik, och detta omtag gör nu den moderatledda regeringen tillsammans med samarbetspartierna.

Tillståndsprocesserna ska bli enklare och mer rättssäkra, och en ny strategi måste på plats som tar i beaktande inte bara hur vi säkrar konkurrenskraften för gruv- och mineralnäringen utan också hur dess potential kan nyttjas bättre i klimatomställningen.

Till sist måste såklart långsiktiga förutsättningar ges när det kommer till bland annat elförsörjning. Så, herr talman, stärker vi förutsättningarna inte bara för den gröna omställningen utan för svensk industri och svensk konkurrenskraft.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag, med undantag av tillkännagivandet enligt reservationen om myndigheters roll vid tillståndsprocesser. Ett sådant tillkännagivande gjordes redan till den förra regeringen och finns alltså redan. Detta drev Moderaterna fram under den förra mandatperioden, och nu genomför vi arbetet i regeringsställning.

(FÖRSTE VICE TALMANNEN: För tydlighets skull: Innebär detta att Anna af Sillén yrkar bifall till reservation 5?)

Jag yrkar bifall till utskottets förslag med undantag för punkt 5.

Herr talman! Tack, Anna af Sillén, för anförandet!

Jag tolkar det som att man inte vill yrka bifall till sin reservation därför att man inte vill skylta med att man förlorar.

Regeringen har ganska mycket att visa. Vad är det egentligen man vill? Den tidigare S-ledda regeringen levererade fyra utredningar som har välkomnats av gruv- och mineralbranschen, men än så länge ser vi ingen verkstad. Man har bara sagt att tillståndsprocesserna ska kortas. Hur ska detta gå till? Vad är tidsplanen? När ska de kortas? Och hur har Moderaterna och Anna af Sillén tänkt korta tillståndsprocesserna så att till exempel gruvan i Norra Kärr kan öppna?

Är det bara ord? Var är verkstaden?

Herr talman! Tack för frågan, ledamoten Isak From!

Ledamoten nämnde i sitt anförande tidigare att det nu får vara slutsåsat. Det är det. Framför allt är det slutsossat. Efter åtta år i regeringsställning var det naturligtvis oerhört välkommet att den dåvarande socialdemokratiska regeringen landade i vad man ville göra med tillståndsprocesserna. Precis som ledamoten konstaterade finns det ett antal utredningar som nu har landat hos den nuvarande regeringen.

Åtta år, som sagt, och vi är nu fem minuter in i matchen. Jag är övertygad om att regeringen kommer att titta också på utredningarna i det arbete som nu alltså redan pågår med att korta tillståndsprocesserna för svenskt näringsliv.

Herr talman! Jag hörde ingenting om någon tidsplan. Näringslivet har ifrågasatt varför man inte tar de delar i Miljöprövningsutredningen och Klimaträttsutredningen som redan är klara och som näringslivet har efterfrågat och gör verkstad av dem här och nu.

Utredningen om försörjningen av strategiska innovationskritiska mineral skulle kunna skickas ut på remiss så att vi får remissinstansernas synpunkter om hur man ska minska markkonflikterna ute i landet och hur man ska få acceptans för gruvöppningar i södra Sverige, där jordbruket, vattnet och andra intressen konkurrerar med behovet av att bryta strategiska mineral.

Hur ska detta gå till? Man kan börja med att leverera det som är klart.

Herr talman! Det tål att upprepas att vi varmt välkomnar den hast med vilken Socialdemokraterna nu vill se arbetet göras. Jag tror säkert att ledamoten Isak From inser behovet för en nytillträdd regering att sätta sig in i det material som redan finns.

Jag kan ge mycket lugnande besked om att detta är prioriterade frågor för regeringen. Tillståndsprocesserna ska ses över. Det har varit ett tydligt vallöfte, och det pågår nu ett intensivt arbete inom Näringsdepartementet och Regeringskansliet.

Jag är som sagt övertygad om att man också kommer att titta på de delar som är framtagna av den förra regeringen. I den mån det är kloka och genomförbara förslag är jag säker på att regeringen kommer att ta med dem i sitt arbete.

Återigen: Arbetet pågår redan, och det kommer att fortsätta att pågå.

Herr talman! Ledamoten lyfte upp att Sverige har otroligt långa köer när det gäller tillståndsprocesser och att Sverige har rasat i rankningen av gruvnationer. Jag tänker att saker och ting hör ihop. När det gäller det som ledamoten lyfte upp har det samtidigt varit neddragningar bland statliga myndigheter men också ökade effektiviseringskrav.

Jag undrar hur detta kommer att gå ihop med tillståndsprocesserna. Man kan inte å ena sidan säga att man vill skynda på processer och å andra sidan samtidigt dra undan budgeten för att detta ska realiseras.

Herr talman! Jag tackar så mycket för frågan.

Jag och Moderaterna är helt övertygade om att en effektivisering av staten är en mycket klok väg framåt när det gäller myndighetsutövningen och att det absolut inte står i motsatsställning till att göra saker bättre, tvärtom. Att skynda på tillståndsprocesserna handlar om att svenska myndigheter och svensk lagstiftning måste göras bättre. Det handlar om både lagstiftning och utförande från Myndighetssverige.

Att vi hela tiden verkar för att effektivisera det statliga myndighetsutövandet tror jag är av allra största vikt, för att inte säga nödvändigt, för att uppnå en bättre och snabbare service i dessa frågor.

Herr talman! Man vill självfallet inte ha onödiga komponenter i tillståndsprocesser som gör det svårare att komma fram till det som man bör komma fram till.

Om myndigheter verkligen ska ha möjlighet att titta på hur tillståndsprocesserna kan förbättras måste man ju ha ett utrymme för detta.

Börjar man dra ned på personal, lokaler och så vidare för att möta dessa besparingskrav och effektiviseringskrav kommer man inte att mäkta med att verkligen titta igenom dessa tillståndsprocesser.

Jag känner att det är så märkligt eftersom det är en så stor oro just nu, även inom näringslivet. Jag tror inte att jag tidigare har mött så många olika branschorganisationer som har pekat på en oro inför framtiden för att de inte riktigt vet när detta kommer att vända. Det gäller inte bara tillståndsprocesserna och myndigheternas möjligheter, utan det gäller också till exempel kompetensförsörjningen och arbetskraftsinvandringen som är jätteviktiga när det kommer till mineralpolitiken. Vi har enormt stora behov av professionella människor från andra länder som kan komma hit.

Herr talman! Jag uppfattade ingen konkret fråga i anförandet. Men låt mig bara konstatera att det stämmer att det finns en stor oro inom näringslivet. Jag träffar många företagare. Och precis som ledamoten säger finns det stora utmaningar just nu kring kompetensförsörjningen och kring olika saker som orsakas av osäkerhet i omvärlden och naturligtvis en osäkerhet kopplad till inflationen. Därför är naturligtvis det arbete som regeringen nu gör för att bromsa inflationen av största vikt.

Men jag har aldrig hört en företagare uttrycka oro för att det ska ske förändringar i de tillståndsprocesser som vi har nu. Tvärtom är detta någonting som näringslivet vill se. Man vill se att detta ändras snarast möjligt, så att vi får mer rättssäkra, mer förutsägbara och framför allt snabbare tillståndsprocesser. Det kommer denna regering att arbeta för.

Herr talman! Jag reagerade också när Moderaternas Anna af Sillén nämnde tillståndsprocesserna och började anklaga den tidigare regeringen för att inte ha jobbat med dessa frågor.

När Miljöpartiet och Socialdemokraterna satt i regering tillsammans tillsatte vi dels Klimaträttsutredningen, dels Miljöprövningsutredningen som syftar just till att få snabbare och smidigare tillståndsprocesser. Deras utredningar ligger nu på regeringens bord, och vi väntar bara på att de ska omvandlas till propositioner. Jag instämmer därför i det som tidigare har sagts från Socialdemokraterna: När kommer propositionerna?

Från Miljöpartiets sida hör vi att näringslivet lyfter fram möjligheterna att pröva parallellt och att få mer dialog och mer samverkan som på många sätt kan förenkla och förkorta tillståndsprocesserna.

Jag reagerade i dag när klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari fick ta emot Klimatpolitiska rådets senaste rapport och sa att hon hade träffat aktörer i Västra Götaland och då förstått att dialog och samverkan var väldigt viktiga för smidiga tillståndsprocesser.

För oss i Miljöpartiet är detta en självklarhet. Vi ser att det finns stora behov av förbättrad dialog och samverkan och att vi då med väldigt enkla medel skulle kunna få snabbare och smidigare tillståndsprocesser. Men det kräver också att vi får resurser till myndigheterna så att de kan jobba på detta sätt. Tyvärr ger denna regering helt otillräckliga resurser till de tillsynsprövande myndigheterna.

Herr talman! Jag tackar ledamoten Elin Söderberg för frågan.

När det gäller en stärkt dialog är det min absoluta uppfattning att det i de allra flesta lägen är bra, så även när det gäller tillståndsprocesserna. Det är också intressant att titta på parallella processer. Hur kommer vi snabbare framåt i tillståndsprocesserna?

När det gäller myndighetsutövningen kommer den också att kunna gå snabbare. Här behöver vi titta på hur myndigheterna styrs och vilka ingångar de får i regleringsbrev och så vidare. Vi är helt övertygade om att de resurser som myndigheterna behöver för att klara tillståndsprocesserna på ett så effektivt sätt som möjligt kommer de att ha.

Men nu handlar det om att också utforma hur tillståndsprocesserna ska se ut för att de ska vara just förutsägbara, rättssäkra och snabba.

Herr talman! Det är bra att få höra att Moderaternas Anna af Sillén säger att regeringen ska titta på detta.

I Miljöpartiets budgetmotion lägger vi rejält mer resurser till de tillståndsprövande myndigheterna just för att de ska kunna jobba mer med samverkan och dialog och få till snabbare tillståndsprocesser.

Nu har vi kunskapen om att myndigheterna behöver mer resurser för att kunna jobba med dialog och samverkan och skynda på tillståndsprocesserna på det sättet. Klimaträttsutredningens och Miljöprövningsutredningens slutbetänkanden ligger redan på regeringens bord, men vi har ännu inte sett något om detta på listan över propositioner som ska lämnas till riksdagen framöver.

Jag frågar därför: Vad är Moderaternas syfte med en översyn? Vilka ändringar vill ni göra? Det som är de lägst hängande frukterna för att skynda på tillståndsprocesserna verkar ni uppenbarligen inte prioritera.

Herr talman! Låt mig förtydliga så att det inte blir några missuppfattningar. Regeringen tittar inte, utan regeringen har en verkstad igång kring detta.

Jag tror säkert att Elin Söderberg förstår att en nytillträdd regering behöver se över det material som den förra regeringen lämnade efter sig innan man släpper iväg det.

Men återigen: Jag är övertygad om att alla goda förslag i fråga om detta kommer att beaktas.

Elin Söderberg undrade: När sker vad? Låt mig då bara påminna om vilken situation vi befinner oss i, nämligen en situation där den nytillträdda regeringen har hanterat en omfattande energikris, i större utsträckning skapad av beslut som Miljöpartiet har tagit tillsammans med Socialdemokraterna i den förra regeringen. Så när vi talar om att underlätta för våra företag och för vårt näringsliv när det gäller tillståndsprocesser och när det gäller att ha goda förutsättningar och rätt styrning av myndigheterna så sker nu betydande förändringar i detta arbete. Och det kommer att vara väldigt gynnsamt för svenskt näringsliv och för svensk konkurrenskraft.

Herr talman! Det finns flera reservationer från Vänsterpartiet under denna punkt, men jag väljer att yrka bifall till reservationerna 11 och 16. Det är två viktiga reservationer för detta ändamål.

Mineral utgör de fundamentala byggstenarna för vår planet, för vårt samhälle och för vår industri. Utan vår bearbetning och nyttjande av mineral skulle vi inte ha ett sådant utvecklat samhälle som vi har i dag. Jag tror att det är omöjligt att föreställa sig hur detta samhälle skulle ha varit om vi inte hade haft mineralutvecklingen.

Samtidigt har vi en ekonomi som drivs av produktionsvolymer och tillväxt. Det innebär att vi år efter år förväntar oss att produktionen och tillväxten ska expandera. Och samtidigt har vi konstaterat att vi inte har denna möjlighet om vi ska ha en framtid att leva i. Vår jord mäktar nämligen inte med att hantera den konsumtion som vi har i dag.

Men det finns hopp om vi klarar av att se ekonomin ur andra perspektiv. Om vi skulle ha ett ekonomiskt system som styrs av andra värden, som ser till att det uppfyller våra grundläggande behov och ökar välbefinnandet och som skapas utifrån tanken om att resurserna ska hålla länge med ett minimalt avtryck på klimatet och våra ekosystem, då skulle vi kunna klara av klimatkrisen.

Mineralproduktionen är viktig för Sverige och kommer att spela en än mer betydelsefull roll nu när energisystemet ska ställas om i en hållbar riktning. Många mineral som behövs inom modern batteriteknik eller andra teknikapplikationer finns i Sverige. De kan ligga till grund för nya gruvetableringar, då ofta i delar av landet där utbudet av arbetstillfällen annars kanske är begränsat.

Att exploatera jorden för dess mineral innebär alltid ett ingrepp i naturen och närmiljön. Det är en kostnad vi har varit villiga att ta, för precis som jag inledde med att säga är mineral en del av utvecklandet av samhället - en del av livet. Men exploateringen innebär också att det finns olika intressen som inte möts, och det måste vi vara villiga att adressera. Där upplever jag att politiken har stagnerat. Kanske vill man inte, eller vågar inte, ta de beslut som krävs.

Vi kan nog alla vara överens om att vi behöver återanvända och återvinna det som går. Här behöver vi satsa mer på forskning och hitta former för att underlätta dessa steg. Vi kommer nog alla fram till insikten att vi inte kan fortsätta producera expansivt så som vi har gjort hittills. Våra resurser är inte oändliga och måste därför användas till det vi verkligen behöver - och på ett hållbart sätt.

Därmed är inte sagt att vi inte behöver bryta, för det behöver vi. Bara omställningen av energisystemet kommer att kräva ganska stora resurser i närtid. Vi har även exempelvis ett underskott av bostäder, vilket måste adresseras, och så vidare. Hur gör vi då? Hur får vi ihop mineralpolitiken?

Dels behöver vi satsa på forskning och innovation, dels behöver vi ställa krav på företagen att producera hållbart och skapa produkter som det är lätt att förlänga livslängden på. Men vi behöver också använda gruvteknik som gör mindre ingrepp i miljön, och vi behöver se till att de lokala samhällen där gruvorna finns verkligen får ta del av de möjligheter och den vinst som mineralproduktionen skapar.

För industrin är det viktigt att få klarhet i vad vi vill och att vi underlättar processerna utan att för den delen vika oss när det gäller kraven kring miljö och klimat. Vem som ska utvinna och vem som ska förädla är också viktigt. Vi ser gärna lokala ägare - eller varför inte statliga? Ett lokalt fäste ger mer hänsyn till närområdet och långsiktighet samt skapar ett hållbarhetstänk.

Dessutom bör Sverige överväga en annan utformning av de avgifter och ersättningar som är kopplade till utvinning av mineral. I dag är avgifterna mycket små i en internationell jämförelse. Vidare har gruv- och mineralnäringen, trots stora insatser för omställningen, negativ påverkan på bland annat naturen, rennäringen, turismen och friluftslivet. Det kommer vi inte ifrån. Därför anser vi exempelvis att en större andel av gruvföretagens vinster bör gå tillbaka till det lokala samhället.

Tittar vi närmare på svensk historia kan vi konstatera att den svenska staten har tagit naturresurser i Sápmi i anspråk. Det är resurser som har byggt och fortsättningsvis bygger Sverige rikt. När gruvverksamhet ska etableras behövs socialt medgivande från närboende. Vi anser att samebyar ska kunna få ersättning för att genomföra ett tidigt dialogmöte. Vi menar också att det krävs ett ökat samiskt inflytande över hur naturresurserna nyttjas, liksom ett fortsatt starkt miljöskydd för att försörjningen av mineral och metaller ska vara hållbar.

Intäkter från naturresurserna måste också i högre grad bidra till utveckling i det samiska samhällslivet. Det är vår uppfattning att statliga bolag som hämtar sina intäkter från Sápmis naturresurser årligen bör avsätta en del av sin vinst för att finansiera förvaltningen och utvecklingen av samiskt samhällsliv, språk och kultur. Likaså anser vi att även andra bolag vars verksamheter kraftigt påverkar Sápmis naturresurser bör bidra. Vi har en historisk skuld till de samiska samhällena.

I dag kan en sameby sitta i olika samtal med olika aktörer och behöva agera jurister gentemot dem alla. Det har man faktiskt varken tid eller råd med.

Även de folk som talar minoritetsspråket meänkieli som har drabbats av exploatering bör få ta del av intäkter för att kunna stärka sin kultur.

Slutligen menar vi att staten bör vara drivande. Vi behöver själva ta ansvar för vår konsumtion. Därför är det viktigt att vi har en tydlig plan för vilka mineral vi kommer att behöva i omställningen och vilka som finns i Sverige - detta för att förbereda ett kanske mer strategiskt arbete kring mineralproduktionen. Där är staten viktig.

Herr talman! Jag begärde egentligen inte replik med anledning av det ledamoten Delgado Varas framförde under sitt anförande, utan jag tänkte uppehålla mig vid något som ledamoten tog upp i sitt replikskifte med Moderaterna tidigare. Det gäller frågan hur man kan effektivisera myndighetsutövningen.

Där har ju Sverigedemokraterna ett konkret förslag, nämligen att ändringstillstånd så att säga ska vara normaltillståndet. Det ska vara det som tillämpas när man gör ändringar i befintlig verksamhet. Om man i dag gör någon form av förbättring eller nyinvestering - det kanske inte ens höjer produktionen utan är bara någon form av ändring av verksamheten - är det väldigt ofta så att hela verksamheten tillståndsprövas på nytt. Det är inte bara oerhört kostsamt för företagen utan även oerhört resurskrävande för de myndigheter som hanterar detta.

När det finns ett förslag på bordet undrar jag varför Vänsterpartiet inte följer upp det om man nu är bekymrad över att myndigheterna har så mycket att göra.

Herr talman! Jag tänker att det är svårt att veta hur just den specifika ändringen påverkar hela verksamheten, så det kommer jag inte att säga så mycket mer om.

Det jag försökte lyfta fram är dock att man måste ge en verksamhet utrymme om man vill ha en förändring i arbetssättet i den verksamheten. Det går inte att, som vi har sett göras år efter år, dra ned på budgeten för olika statliga, kommunala och regionala verksamheter och kräva effektivisering utan att ge myndigheterna möjlighet att starta en process för effektiviseringen - i det här fallet av tillståndsprocesser. Det är ju fel väg att gå.

Man kan väl snarare göra en sådan neddragning när det visar sig att myndigheten faktiskt har gjort effektiviseringarna och har en tillståndsprocess som kanske är lite smartare och bättre.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för svaret.

Jag tänker så här: Om man genomdriver ett förslag som de facto minskar arbetsbördan är det också rimligt att förvänta sig att det leder till frigjord kapacitet hos myndigheten som kan användas till att göra annat. Det är i alla fall min uppfattning.

När vi står här och debatterar med varandra hör jag ändå att ledamoten månar om att vi på något sätt ska förenkla och effektivisera tillståndsprocesserna, men jag tycker kanske inte att Vänsterpartiet har levererat så mycket i betänkandet som är framåtsyftande i just det avseendet. Jag tänker att ledamoten kanske kan förtydliga för mig och dem som sitter här i kammaren hur man tänker arbeta för att just effektivisera och snabba på tillståndsprocesserna - utöver det som finns i de förslag vi kommer att votera om i morgon.

Herr talman! Jag tänker att det redan finns utredningar som pekar på hur man skulle kunna förbättra och förenkla dessa tillståndsprocesser, självklart utan att göra avkall på miljö- och klimatfrågorna.

Herr talman! Sverige ska ha uppnått nettonollutsläpp 2045, och Europa ska 2050 ha blivit världens första klimatneutrala världsdel. Det är viktiga mål. Vi har i internationella sammanhang förbundit oss till många av dessa mål, och det är viktigt att vi fortsatt ser till att beskriva de målen så att industrin vet exakt vart vi är på väg.

Den senaste rapporten från FN:s klimatpanel slog fast att det går att minska utsläppen, att det går för långsamt och att det är nödvändigt med teknik av alla slag för att hela världen ska lyckas.

Herr talman! Sverige är en gruvnation. Detta har byggt och fortsätter att bygga Sverige starkt. Jag hade dock aldrig kunnat tänka mig att jag skulle hålla ett anförande där klimatförbättringar och gruvnäring skulle vara förutsättningar för varandra.

År 2020 släppte LKAB och Boliden ut ungefär 5 miljoner ton koldioxid. Det är nästan 10 procent av Sveriges utsläpp. Det är inte bara avgörande för oss i Sverige att dessa industrier kan ställa om för att få ned våra egna utsläpp, utan det kan vara helt avgörande för världen.

Fortsatt innovation, forskning, demonstration och uppskalning behövs för att detta ska bli verklighet. Just nu pågår många banbrytande projekt för att få ordning på koldioxidutsläppen, på vår gruvverksamhet och på vår stålframställning. De entreprenörer och initiativtagare som jobbar med dessa projekt är helt övertygade om att de kommer att lyckas.

Det är helt nödvändigt för Sverige att vara med i denna omställning. De som säger att det är bättre att vänta och se vilken teknik som kommer att vara framgångsrik vilar på ganska gamla sanningar. Vi måste såklart vara ödmjuka inför att det kommer att bli bakslag i alla dessa innovativa tekniska framställningsprocesser. Det är lite grann som med vintern, som just nu bråkar med våren. Vi kommer att bli besvikna, men våren kommer att vinna - den ger sig inte!

Herr talman! Samtidigt som vår tusenåriga vanliga gruv- och stålverksamhet ställer om måste vi börja bryta ny malm. Grunden för detta är såklart vår ambition att uppnå klimatmålen och framtidssäkra både de tillgångar vi har i landet och våra jobb.

Jordartsmetaller är, som vi har pratat om under dagen, en grupp av sällsynta mineraler som används i en mängd olika produkter och teknologier som är viktiga för klimatomställningen. Det handlar om batterier till elbilar, energilagringssystem, solpaneler, vindturbiner och många andra teknologier som vi i dag inte ens vet namnet på men som vi är helt säkra på kommer att utvecklas.

Det är viktigt att säga att utvinning av jordartsmetaller har miljöpåverkan. Mineralerna finns ofta i väldigt små mängder i jordskorpan, vilket gör att utvinning kan vara både kostsam och energiintensiv. Dessutom kan all gruvbrytning och utvinning av jordartsmetaller ha negativ påverkan på miljön, till exempel genom att man måste använda kemikalier eller genom utsläpp av olika föroreningar.

Därför är det viktigt att utvinning av jordartsmetaller sker på ett ansvarsfullt sätt och med hänsyn till miljön. Detta kan ske genom att vi använder innovativ teknik och metoder som minimerar miljöpåverkan och genom att vi säkerställer att utvinningen sker i överensstämmelse med höga miljöstandarder.

I dag är Sverige och EU i hög grad beroende av import från ett fåtal länder, vilket gör tillgången sårbar och säkerhetspolitiskt ganska riskabel. Samtidigt har Sverige avsevärda fyndigheter av dessa metaller och goda förutsättningar att bedriva en hållbar utvinning, vilket också skapar betydande exportmöjligheter och därmed jobb i Sverige.

Därför måste en ordentlig genomlysning av möjligheterna till en långsiktigt hållbar utvinning av innovationskritiska metaller och mineral göras. Centerpartiet förordar ett tillkännagivande om att utvinna mer mineral och metaller i Sverige i stället för att fortsätta importera från länder som har mycket större klimatavtryck och sämre arbetsvillkor.

För att lyckas med detta krävs det, som vi har pratat om här i kammaren, prospekteringsmöjligheter och tillstånd. Prospektering är ett fint ord för att hitta en ny fyndighet. Hur intressant det är att hitta en ny fyndighet beror givetvis på efterfrågan och världsmarknadspriset, men tydligen inte bara på det.

År 2022 lämnades det in 104 ansökningar om undersökningstillstånd. Detta kan jämföras med rekordåret 2006, då det lämnades in 500 ansökningar. Då hade vi inte ens kommit på att vi behövde jordartsmetaller, för vi hade inte kommit på hur vi skulle elektrifiera och ställa om våra fordon.

Att Sverige anses mindre attraktivt som prospekteringsnation beror på att Sverige har tappat status i internationella rankningar, vilket har nämnts tidigare i dag. Detta beror inte på att vi har oattraktiva tillgångar utan på att vi har långa och framför allt osäkra tillståndsprocesser. Det har vi inte råd med när det handlar om klimatet, arbetstillfällena och, faktiskt, försvarsberedskapen.

Förutom att vi måste få ordning på prospekteringstillstånden måste de andra tillstånd som krävs under den tid man tittar på en gruvmöjlighet bli mycket bättre. Det finns ett antal utredningar som förhoppningsvis kommer till riksdagen så fort som möjligt. Dessutom vill Centerpartiet införa en handläggningsgaranti och en sanktionsavgift för de myndigheter som bryter mot reglerna för handläggningstiderna.

Vi vill att det ska finnas en avvägningsregel för klimatnytta i miljöbalken. Vi vill också införa en proportionalitetsprincip - ett obetydligt fel i en ansökan, ofta kallat en petitess, bör inte fälla en hel tillståndsansökan på tusentals sidor.

Vi vill även införa ett styrmedel liknande det som finns på Irland och i Nederländerna, där företag som gör miljö- och klimatsmarta investeringar tillåts att skriva av värdet på dessa investeringar snabbare för att de investeringarna ska göras mycket mer intressanta.

Herr talman! Vi behöver stärka förutsättningarna för utvinning av innovationskritiska metaller och mineral för att göra oss mindre beroende av import av dessa. Därför yrkar jag bifall till reservation 18 under punkt 12.

Herr talman! Vi debatterar i dag mineral- och gruvpolitiken. Vid många tillfällen har behovet av mineral för den gröna omställningen nämnts. För Miljöpartiet är det helt centralt att den gröna omställningen blir just grön, det vill säga att den blir miljömässigt och socialt hållbar.

Vi har en del befintliga gruvor som går väldigt bra och som är miljömässigt och socialt hållbara. En del tillkommande gruvor kan absolut bli miljömässigt och socialt hållbara. Men det finns också en hel del gruvor som inte kommer att kunna driftas miljömässigt och socialt hållbart. Det är därför väldigt viktigt att vi hanterar dessa utmaningar på ett ansvarsfullt sätt. Många stora målkonflikter kan uppstå. Det har diskuterats markkonflikter och negativa konsekvenser för miljö, samers rättigheter och lokalbefolkningen.

När vi nu ser ett ökat geopolitiskt tryck på Sverige att leverera mineral till det gemensamma omställningsarbetet i Europa är det också den svenska statens uppgift att trygga den svenska miljön, den svenska befolkningen, Sveriges lokalmiljöer och lokalbefolkningens rättigheter i detta arbete.

Miljöpartiet anser att det behövs ett förstärkt arbete för cirkulär ekonomi och resurseffektivisering för att vi ska kunna möta den gröna omställningen på ett hållbart sätt, säkra att vi kan göra omställningen och hejda klimatkrisen utan att i det arbetet köra i diket inom andra områden och därmed utarma till exempel den biologiska mångfalden eller människors hälsa.

Vi har i dagens situation, där vi inom många områden ser ackumulerade negativa effekter, till exempel för lokalbefolkningen eller rennäringen, flera stora samhällsinvesteringar - det kan handla om vindkraft, transportinfrastruktur, energiinfrastruktur eller mineralbrytning - där summan av effekterna också måste beaktas i beslutsprocesserna.

Vi måste hejda klimatkrisen. Vi måste samtidigt säkra att vi får ett socialt hållbart samhälle och att vi tryggar den biologiska mångfalden. Den gröna omställningen måste bli just grön.

Med det yrkar jag bifall till reservation 14. För syns skull yrkar jag bifall även till reservation 5.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

Herr talman! Som vi har konstaterat flera gånger här i salen: Utan metaller och mineral kommer vi inte att kunna producera de klimatteknologier som behövs för den gröna samhällsomställningen. Vindkraftverk, solpaneler, elbilar och batterier kräver metaller i mycket högre grad än de teknologier som vi hittills har förlitat oss på.

Detta är naturligtvis en utmaning, men det kan också skapa möjligheter för Sverige. I en internationell jämförelse har den svenska gruv- och mineralnäringen redan i dag rätt så låga klimatutsläpp. Detta är tack vare det nästan fossilfria elsystemet och investeringar i ny, klimateffektiv teknik. Därmed har Sverige också möjlighet att ta en mycket större roll globalt för klimatomställningen.

Vi behöver ta till vara svensk gruvindustris specifika möjligheter. Med rätt förutsättningar från oss i politiken tror jag att branschen kan utvecklas och bidra till det globala, och för den delen det svenska och europeiska, klimatarbetet.

Sverige har potential att bryta många av de energi- och innovationskritiska metaller och mineral som krävs för klimatomställningen. Hälften av metallerna och mineralen på EU:s lista över råmaterial som bedöms som kritiska för vårt samhälle och vår välfärd har vi hittat i den svenska berggrunden.

Marknaderna för dessa metaller är globala, och den efterfrågan som vi inte kan tillgodose importeras i stället från andra aktörer runt om i världen. Vi har vid ett flertal tillfällen, inte minst nu nyligen, sett bilder från exempelvis gruvnäringen i Kongo och de förhållanden som råder där. Kan svensk gruvnäring hjälpa till att förändra hela branschens förutsättningar tror jag att vi kan ta en global ledarroll i att förbättra hela verksamheten.

Men för att den svenska gruvnäringen ska kunna göra just detta, fortsätta bedriva sin produktion, vara innovativ och ha ledartröjan i den gröna omställningen behöver vi hantera de problem som har lyfts här flera gånger och som gäller även för gruvnäringen. Vi har för lite energiproduktion. Vi har för höga elpriser. Vi har oerhört svårt att få tag på kvalificerad arbetskraft. Detta gäller, vilket har lyfts här i kammaren flera gånger i dag, inte minst inom den här branschen. Vi behöver många fler ingenjörer i Sverige. Jag kan inte nog betona vikten av att fler söker sig till STEM-utbildningarna.

Vi behöver också se över tillståndsprocesserna - det tror jag är alldeles självklart - och kraftigt korta de ledtider som finns för att få de tillstånd på plats som behövs för att kunna utveckla branschen.

Specifikt för det här området - detta har lyfts förtjänstfull av flera av ledamöterna här - handlar det om att hantera de målkonflikter som finns. Det behöver vi göra med varsamhet och stor respekt för alla inblandade.

Med det sagt yrkar jag bifall till näringsutskottets förslag till beslut i betänkandet.

Herr talman! Jag tackar Louise Eklund för anförandet. Jag tänkte passa på att begära replik eftersom Liberalerna är det parti i Tidösamarbetet som sitter på Arbetsmarknadsdepartementet.

Just nu pågår i norra Sverige den största industriella revolution vi haft i Sverige på över hundra år. En stor del handlar om kompetensförsörjningen. Just nu håller regeringen på att begränsa möjligheterna att kompetensförsörja den gröna industrin, där grunden är mineralutvinning. Vi ska börja producera koldioxidfritt stål. Vi ska bygga upp flera nya anläggningar. Alla de anläggningarna behöver inte bara el och tillståndsprocesser utan även arbetskraft.

Hur tänker sig Liberalerna att i regeringssamarbetet säkerställa att industrin hittar sin kompetens?

Herr talman! Jag delar helt den problembilden. Vi har ett stort underskott på inte minst ingenjörer i Sverige. Det fylls inte heller på i den takt vi hade önskat i STEM-utbildningarna. Färre och färre söker sig till utbildningar inom de tekniska områdena. Det är precis här vi i stället behöver se ännu fler som får en grundläggande förståelse genom ingenjörsutbildningar eller liknande.

Här behöver vi göra stora utbildningsinsatser. Och det kan inte börja när man söker till universitet och högskolor, utan det behöver börja i mycket lägre åldrar. Vi behöver stärka svenska grundskoleelevers förmåga i matematik, till exempel, och också öka intresset för den här typen av STEM-utbildningar och liknande.

Jag delar helt bilden: Vi behöver ha många fler som jobbar inom branschen. Vi behöver också ha många fler som söker sig till Sverige som kan de här yrkena och har den kompetensen med sig i bagaget.

Herr talman! Det verkar ju mer långsiktigt.

Jag ska berömma regeringen för det beslut man tog om att förstärka sfi:n för nyanlända ukrainare. Det är en viktig insats. Men samtidigt har man i den budget som röstades igenom här skurit i arbetsmarknadsutbildningarna. Vi har arbetslöshet i många delar av landet. Många skulle med rätt utbildning kunna ta ett av de jobb som nu växer fram i norra Sverige. Här har Liberalerna faktiskt någonting att leverera.

Men jag förstår också problematiken med regeringssamarbetet. Det kan inte vara helt lätt.

Herr talman! Jag uppskattar att Isak From lyfter insatserna för de ukrainare som har kommit hit och som just nu vill komma ut på arbetsmarknaden. Det ska naturligtvis politiken underlätta och inte försvåra.

Sedan är tyvärr svaret att det ofta är de långsamma processerna som vi kan sätta igång här. Det kommer att ta tid innan vi kan vända detta. Det är dock viktigt att understryka att regeringen nu har påbörjat detta arbete och också att förändra synen på vilka yrken som kommer att vara helt nödvändiga för oss som samhälle att ha i Sverige, både i dag och framöver.

Herr talman! För Kristdemokraternas räkning vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner.

Näringslivet är stort och mångfasetterat, precis som sig bör. Men vissa näringar kommer före andra i värdekedjan. Till dessa hör gruvnäringen. Den är en förutsättning för så mycket annat som ett konkurrenskraftigt Sverige vill åstadkomma. Utan en vital gruvnäring har vi inget bra samhällsbygge.

Som övergripande målsättning är vi överens över partigränserna om att vi ska nå klimatmålen och att vi nu ska ställa om. Då är beteenden hos oss människor, näringslivets omställning och Industriklivet betydande. Här är gruvnäringen inte bara viktig; den är en grundläggande förutsättning.

Med detta sagt vet jag att det är svårt att få närboende att jubla om man säger att en gruva ska starta i deras närhet. Det är mycket enklare att säga att man borde bryta någon annanstans. Jag vill inte på något sätt förringa problemen som kan uppstå. Jag känner respekt för den oro som kommit fram, till exempel i Fäboliden i Lycksele, i Norra Kärr och på Österlen, för att ge bara några exempel. Men vi kan inte låta oss bli handlingsförlamade utan måste gå i närkamp med alla utmaningar som finns och svåra frågor som kan uppstå när man vill gå från vackra och svepande paroller till att kliva in i verkstaden och låta orden bli till handling.

Herr talman! Det är glädjande att se att gruvnäringen nu lyfts fram och att berättelsen sprids om Sveriges styrkor och möjligheter. För att vi ska uppnå en fossilfri och hållbar transportsektor krävs det genomgripande förändring. Fordonsindustrin har tillsammans med akademin och offentlig sektor en central roll för att Sverige ska klara denna omställning.

Under året har den globala efterfrågan på många metaller och mineral fortsatt att öka och förväntas öka ytterligare under flera årtionden framöver. Det gäller såväl basmetaller som kritiska metaller och mineral, vilka vi bland annat använder i laddbara fordon, vindkraftverk och solpaneler. Drivande för efterfrågan är utveckling av ny teknik som behövs för att uppnå klimatneutralitet och för att nå FN:s globala mål i Agenda 2030.

Att bryta jordartsmetaller i Sverige är bra då vi kan garantera såväl bra arbetsförhållanden som sjysta villkor och har en miljölagstiftning som håller måttet. Dessutom gör det oss mindre sårbara vid krig och kris.

Det är klart att vi ska bryta dessa i Sverige och att intäkterna till viss del ska gå till lokalsamhället. Det är en fantastisk möjlighet för i synnerhet glesbygden i Sverige. Vi behöver komma igång med detta nu.

Herr talman! Som kristdemokrat är jag glad att vi är överens om att snarast vidta nödvändiga åtgärder för att förenkla och förkorta tillståndsprocesserna, som vi har pratat om i dag, för just gruv- och mineralnäringen. Regeringen vidtar absolut nödvändiga åtgärder för att förenkla och förkorta dem.

Redan under förra regeringen beslutades att tillsätta en utredning som skulle se över det nuvarande systemet för miljöprövning och lämna förslag på de ändringar och åtgärder som krävs för att uppnå en modernare och mer effektiv miljöprövning. Den utredningen väntar vi med spänning på.

Jag ser fram emot ett gott samarbete med övriga partier som precis som vi i regeringsunderlaget älskar gruvor. Under denna mandatperiod ska vi flytta fram Sveriges position och bli en ledande nation på Fraser Institutes rankning. Målet bör vara topp tre före 2026.

Herr talman! Jag yrkar återigen bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed avslutad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

(Beslut skulle fattas den 30 mars.)