Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Konstitutionsutskottets betänkande

1988/89 :KU30

med anledning av granskning av statsrådens
tjänsteutövning och regeringsärendenas
           KU30

handläggning

Inledning

Enligt regeringsformen åligger def konstitutionsutskottet att granska statsrå­dens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. För detta ända­mål har till utskottet överlämnats de protokoll som förts i regeringen under år 1988.

Utskottet vill erinra om att riksdagens utskott numera har möjlighet att besluta aft ett sammanträde till den del det avser inhämtande av upplysningar helt eller delvis skall vara offentligt (se KU 1987/88:18). Det nya systemet, som trädde i fillämpning den 1 februari 1988, har som känt i stor utsträckning utnyttjats av konsfitutionsufskotfet. Utskottets granskningsverksamhet har ökat betydligt i omfattning sedan enkammarreformens genomförande år 1971. Def har visat sig att granskningen tilldragit sig stort allmänt intresse. 1 likhet med förra året fogas ett sakregister över de frågor som tagits upp till granskning fr.o.m. är 1971.

1 förra årets granskningsbetänkande (KU 1987/88:40) togs i likhet med vad som skett även fidigare upp vissa frågor om regeringens befattning med utredningen av mordet på Olof Palme. Detta skedde bl.a. med anledning av att den parlamentariska kommissionen då nyligen hade avlämnat sin rapport samt mot bakgrund av den tidigare juristkommissionens redovisningar. Def förutskickades i betänkandet atf utskottet senare skulle återkomma till frågan om fortsatt granskning. Som känt företogs redan under sommaren 1988 en fortsatt granskning mot bakgrund av en rad nyfillkomna omstän­digheter. Utskottet avgav sålunda den 1 september 1988 ett ytterligare betänkande om regeringens åtgärder med anledning av mordet på Olof Palme. Detta fogas nu som en bilaga till förevarande granskningsbetänkan­de, bilaga C.

I det följande lämnas först en sammanfattande redogörelse för årets granskningsarbete. De olika granskningsfrågorna behandlas därefter i betänkandets huvudavsnitt. Förutom den nyss nämnda bilagan redovisas i ytterligare bilagor fill betänkandet de uppteckningar som gjorts vid utfråg­ningar som i år ägt rum inför utskottet i flera granskningsärenden, bilagorna B 1-19. Dessa redovisas i en separat bilagedel B. Till betänkandet fogas därutöver ett antal bilagor vari offentliggörs vissa granskningspromemorior m.m., bilagorna A 1-22.

1 Riksdagen 1988/89. 4saml. Nr30



Sammanfattning                                            1988/89:KU30

Regeringen har sedan förra årets granskningsbefänkande (KU 1987/88:40) avgavs ombildats på en rad punkter. I betänkandet lämnas en närmare redogörelse härför liksom för ärendefördelningen m.m. samt för personalut­vecklingen inom de olika departementen. En speciell fråga om principerna för fillfällig anställning av politiskt sakkunnig under valrörelsen har behand­lats. På sedvanligt sätt har granskningen avsett remisser fill lagrådet, utgivningen av Svensk författningssamling och proposifionsavlämnandet fill riksdagen. I likhet med föregående år har utskottet tagit upp frågor om regeringens utövning av sin normgivningsmakt. Några departements rufiner vad gäller diarieföring och sekrefessbeläggning av allmänna handlingar har studerats.

Vissa frågor om utrikesdepartementets praxis vad gäller viseringsfrågor m.m. avseende utländsk diplomatisk personal har behandlats. I samband härmed har utskottet erhållit informafion om pågående översyner i fråga om rufiner för beslutsfattande och dokumentation i frågor som rör utrikesdepar­tementets verksamhetsområde. Ett kort avsnitt i betänkandet gäller rege­ringens behandling av riksdagens skrivelser i anslutning till regeringens redogörelse (1988/89:75).

Under förra riksmötet påbörjade utskottet ett granskningsarbete beträf­fande traktaträtt, dvs. tillämpningen av grundlagens regler när Sverige ingår överenskommelse med annan stat eller med mellanfolklig organisation. Detsamma gäller regeringens befattning med frågor om import och export av klyvbara radioaktiva produkter. Utskottet redovisar i betänkandet resultatet av dessa granskningar.

Utskottet har i likhet med tidigare år ägnat uppmärksamhet åt regeringens och krigsmaterielinspekf ionens ansvar vad gäller export av svensk krigsmate­riel. Detta har skett bl.a. mot bakgrund av medborgarkommissionens rapport som avgavs i april förra året (SOU 1988:15). Som framgår av betänkandet är def utskottets avsikt att närmare återkomma fill dessa frågor under nästa riksmöte. Utskottet har vidare påbörjat granskning av vissa spörsmål som rör Sveriges förhållande till EG, frågor som har samband med utfärdande av myndighetsinstruktioner m.m. samt eft tidigare behandlat ärende som gäller jordförvärvslagens tillämpning i eft visst fall (se KU 1985/86:25). Även dessa frågor har uppskjutits till nästa riksmöte.

Ett stort avsnitt av betänkandet gäller den fortsatta granskningen av regeringens åtgärder med anledning av mordet på Olof Palme. Till gransk­ning har utskottet - i likhet med tidigare år - tagit upp regeringens handläggning av utlänningsärenden och jämställdhetsfrågor. Detsamma gäller regeringens utnämningspolifik. Uppmärksamhet har vidare ägnats regeringens ansvar för den räftspsykiafriska verksamheten.

En rad andra frågor har tagits upp fill granskning. Def gäller regeringens beslutsunderlag i samband med behandlingen av frågor rörande det pågåen­de motorvägsbygget i Bohuslän, regeringens befattning med frågor om dels PKbankens förvärv av Carnegie fondkommission AB, dels den japanska exporten av personbilar till Sverige samt regeringens ansvar vad gäller



formernaför börsintroduktionen av UV Shipping AB. Slutligen har behand-     1988/89:KU30 lats fråga om rörelsehindrade elevers möjlighet till gymnasiestudier.

Beträffande den fråga - regeringens befattning med utredningen av mordet på statsminister Olof Palme - som har tilldragit sig särskild uppmärksamhet far utskottet först upp fill behandling vissa nya uppgifter om förhållandena under def tidigare skedet i utredningsarbetet (våren 1986-sommaren 1987). Den första frågan gäller avlyssning med dold mikrofon, s.k. huggning. Det har inte framkommit något som tyder på att dåvarande justitieministern Sten Wickbom skulle haft kännedom om någon sådan avlyssning élléi- aft han skulle ha gett sitt uttalade eller tysta medgivande därtill.

Den andra frågan gäller regeringens beslut med stöd av 31 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (kriminalvårdslagen) om hemlig telefonavlyssning av Miro Baresic. Utskottets majoritet finner att def inte finns anledning till någon kritik mot beslutet i fråga. I en reservafion uttalar ledamöterna från moderata samlingspartiet, folkparfiet, centerpartiet och miljöparfiet att regeringens beslut innebär en alltför extensiv tillämpning av 31 § kriminalvårdslagen.

Vid granskningen av den s.k. Ebbe Carlsson-affären far utskottet upp till förnyad bedömning de frågor som behandlades i det nyss nämnda utkastet till betänkande 1988-09-01 (bilaga C) samt vissa nyfillkomna frågeställningar. Beträffande dåvarande jusfitieministern Anna-Greta Leijon konstaterar utskottet först att hon gjort på vad henne ankommit att låta kontrollera de obekräftade påståendena om tidigare avlyssning. När det gäller uppgifterna om säkerhetspolisens påstådda intresse för kabinettssekreteraren Pierre Schori finner utskottet aft det inte kan läggas henne fill last aft hon infe vidtog ytterligare åtgärder. Vad gäller hennes befattning med Ebbe Carlsson i övrigt gör utskottet samma bedömning som i utkastet. När det gäller Anna-Greta Leijons kontakter med Ebbe Carlsson föreligger dels en gemensam reserva­tion av moderata samlingspartiet, folkpartiet, centerpartiet och miljöpartiet, dels en reservation av vänsterpartiet kommunisterna.

I fråga om statsminister Ingvar Carlssons kontakter med den s.k. Ebbe Carlsson-affären har utskottet kommit fill den slutsatsen aft det genom den nu företagna granskningen inte framkommit något som ger anledning att förändra den bedömning som gjordes i utkastet. På denna punkt finns en borgerlig reservafion.

Beträffande åtgärder av förundersökningskarakfär gör utskottet samma bedömning som i utkastet utom vad gäller det s.k. rekommendationsbrevet. På den punkten konstaterar ufskottet att def uppdrag Anna-Greta Leijon gett Ebbe Carlsson saknar laglig grund. De socialdemokratiska ledamöterna har reserverat sig till förmån för den bedömning som gjordes i utkastet.

När det gäller kontakter med spaningsledningen gör utskottet samma bedömning som i utkastet. En reservation föreligger från moderata samlings­partiet, folkpartiet, centerpartiet och vänsterparfiet kommunisterna. Där­emot riktar utskottet allvarlig kritik mot Anna-Greta Leijon för aft hon inte vidtagit fillräckliga åtgärder för att tillse att information om Ebbe Carlssons verksamhet på ett tidigare stadium redovisades för åklagarna. De socialde­mokrafiska ledamöterna har reserverat sig fill förmån för den bedömning som gjordes i utkastet.



I frågan om Anna-Greta Leijon obehörigen påverkat handläggningen av     1988/89: KU30 eft eventuellt tystnadspliktsbrotf gör utskottet samma bedömning som i utkastet. På denna punkt finns en borgerlig reservafion.

Vad slutligen gäller kontrollen av påstådda missförhållanden inom rikspo­lisstyrelsens säkerhetsavdelning gör ufskottet bedömningen att det påpekan­de Anna-Greta Leijon gjort den 4 maj 1988 för dåvarande rikspolischefen Nils Erik Åhmansson om vikten av atf uppgifterna kontrollerades inte är atf befrakta som ett uppdrag. Något krav på atf det skulle ha sin grund i ett regeringsbeslut föreligger enligt utskottet inte. I en borgerlig reservafion hävdas att ett regeringsbeslut med uppdrag att utreda missförhållandena borde ha fattats, och utskottet borde ha uttalat att statsministern inte kan undgå krifik för att Carl Lidbom fick fortsätta som utredare av säkerhetspoli­sen efter det aft två partier uttalat atf man inte längre hade förtroende för honom som säpoufredare. 1 en reservafion av vänsterpartiet kommunisterna och miljöpartiet anförs att utskottet i ett tillägg på denna punkt borde ha uttalat aft det är mycket angeläget atf kontrollen över och insynen i säkerhetsavdelningens arbete förstärks. Denna kontroll och insyn bör ske under parlamentarisk medverkan från samfliga riksdagspartier.

När det gäller resultatet av granskningen i övrigt skall nämnas att ett enigt utskott i likhet med vad som varit fallet vid fidigare granskningar understru­kit vikten av att lagar och förordningar utfärdas i god fid innan de träder i kraft. Beträffande avlämnandet av propositioner fill riksdagen har utskottet bl.a. uppmärksammat vissa frågor som avser budgetproposifionen och kompletteringspropositionen.

Granskningen av utlänningsärenden har föranlett en gemensam reserva­fion av folkpartiet och miljöpartiet samt en reservation av vänsterpartiet kommunisterna rörande regeringens praxis i fråga om asylsökande palesti­nier, en gemensam reservafion av folkpartiet, centerpartiet, vänsterpartiet kommunisterna och miljöpartiet när det gäller uppföljningen av regerings­beslut om utvisning, en gemensam reservation av vänsterpartiet kommunis­terna och miljöparfiet i fråga om terrorisfbesfämmelserna och en gemensam reservafion av folkpartiet, vänsterpartiet kommunisterna och miljöpartiet i fråga om aft överlämna ärenden till invandrarverket.

Vad beträffar jämställdhetsfrågorna konstaterar utskottet att def sedan 1986 finns ett handlingsprogram för jämsfälldhefsfrågor i regeringskansliet och att där uppställda målsättningar endast delvis har kunnat uppfyllas. Beträffande regeringens utnämningspolifik föreligger en reservafion från moderata samlingsparfiet i vilken hävdas aft utnämningen av högre stats­tjänstemän alltför mycket styrs av partipolitiska hänsyn. En gemensam reservation av moderata samlingspartiet, folkparfiet, centerpartiet och miljöparfiet har avgetts med anledning av en fjänstefillsättningsfråga som handlagts inom utbildningsdepartementet.

Ufskottet uttalar enhälligt kritik mot såväl fidigare regeringar som den nuvarande regeringen när det gäller den räftspsykiafriska verksamheten. Mot majoritetens uppfattning i fråga om motorvägsbygget i Bohuslän har reservationer avgeffs av såväl vänsterparfiet kommunisterna som miljöpar­tiet. När det gäller frågan om export och import av radioaktivt klyvbart material har centerparfiet, vänsterpartiet kommunisterna och miljöpartiet



avgetf en gemensam reservafion.                                                  1988/89:KU30

De socialdemokratiska ledamöterna har reserverat i eft visst avseende beträffande utskottets uttalanden rörande PKbankens förvärv av Carnegie Fondkommission AB. I ärendet om den japanska exporten av bilar till Sverige finns en reservation av folkpartiet.

När def gäller de rörelsehindrade elevernas möjligheter till gymnasiestu­dier har ett enigt utskott konstaterat atf de krav som riksdagen fidigare ställt i frågan inte har uppfyllts på eft tillfredsställande sätt.

Särskilda yttranden har avgeffs beträffande handläggningen av viserings­frågor (dels av moderata samlingspartiet, dels av vänsterpartiet kommunis­terna), motorvägsbygget i Bohuslän (dels av centerpartiet, dels av vänster­partiet kommunisterna, dels av miljöpartiet) och PKbankens förvärv av Carnegie Fondkommission AB (av centerpartiet).

1. Vissa förändringar i regeringen och regeringskansHet

Den 7 juni 1988 entledigades jusfifieminisfer Anna-Greta Leijon. Samma dag förordnades industriminister Thage G Peterson aft även vara jusfifiemi­nisfer. Han entledigades den 30 september 1988 och valdes den 3 oktober 1988 fill riksdagens talman. Under fiden den 30 september-den 4 oktober 1988 var statsminister Ingvar Carlsson också chef för justitie- och industride­partementen.

Den 4 oktober 1988 entledigades bostadsminisfer Hans Gustafsson och civilminister Bo Holmberg. Samma dag förordnades Laila Freivalds fill justitieminister, Ulf Lönnqvist till bostadsminister, Bengt K Å Johansson fill civilminister, Ivar Nordberg till industriminister samt Odd Engström och Margot Wallström till statsråd, Odd Engström med uppgift aft föredra vissa ärenden som hör till finansdepartementet och Margot Wallström med uppgift atf föredra vissa ärenden som främst hör till civildepartementet. Samtidigt förordnades Bengt K Å Johansson att i justitieministerns ställe föredra förvaltningsärenden som gäller polisväsendet.

Den 26 januari 1989 beslutades med verkan från den 30 januari 1989 en ny ombildning av regeringen. Socialminister Gertrud Sigurdsen och utbild­ningsminister Lennart Bodsfröm entledigades. Georg Andersson förordna­des fill kommunikationsminister, Sven Hulterström till socialminister och Bengt Göransson till utbildningsminister. Maj-Lis Lööw och Göran Persson förordnades till statsråd, Maj-Lis Lööw med uppgift att föredra vissa ärenden som hör fill arbetsmarknadsdepartementet och Göran Persson med uppgift aft föredra vissa ärenden som hör fill utbildningsdepartementet.

Den 1 januari genomfördes flera ändringar beträffande departementens ansvar för olika ärenden - bl.a. fördes ärenden som gäller polisväsendet över från justitiedepartementet fill civildepartementet. En redogörelse för änd­ringarna och vissa statsråds uppgifter samt några frågor om regeringskans­liefs organisafion lämnas i bilaga A 1 A.

Beträffande personalsituationen i regeringskansliet (exkl. utrikesdeparte­mentet) vid årsskiftet 1988-1989 har vissa uppgifter inhämtats som redovisas i en bilaga fill betänkandet (se bilaga A 1 B).



Antalet anställda i regeringskansliet har för sjätte året i följd minskat. Vid 1988/89:KU30 det senaste årsskiftet tjänstgjorde 1 740 personer i de olika departementen (utom UD). Motsvarande siffra för närmast föregående årsskifte var 1 782. Sedan årsskiftet 1982-1983 har antalet anställda minskat med 282 personer. Antalet anställda som omfattades av det s.k. politikeravtalef, dvs. informa­tionssekreterare och polifiskt sakkunniga, uppgick fill 76, dvs. samma antal som vid föregående årsskifte. Beträffande statssekreterarna, som inte Omfattas av politikeravtalef, finns en särskild överenskommelse om förmå­ner i samband med regeringsskiften m.m. (regeringens skrivelse 1985/86:177, AU 1986/87:9).

Under 1988 skedde inom kommittéväsendet en minskning av antalet anställda från 224 till 207 personer. Detta innebär aft sedan årsskiftet 1982-1983 antalet kommittéanställda minskat med 287 personer. Under 1988 tillsattes 75 kommittéer medan arbetet avslutades i 97. Antalet kommittéer med anställd personal uppgick i slutet av 1988 till 106. De nu lämnade uppgifterna avser kommittéer tillsatta efter beslut av regeringen. I samman­hanget bör vidare erinras om de olika departementala arbetsgrupper och övriga organ som betalas via departementens anslag fill utredningar m.m. Kommittéberätfelsen innehåller fr.o.m. 1987 års berättelse en förteckning över dessa organ. Den senaste kommittéberätfelsen (Skr. 1988/89:103 Underbilaga 4) redovisar sammanlagt 101 arbetsgrupper och övriga organ (motsvarande siffra i 1987 och 1988 års berättelser var 116 resp. 102) fördelade enligt det följande: statsrådsberedningen - 3, justifiedeparfemen-tef - 6, utrikesdepartementet - 2, försvarsdepartementet - 10, socialdeparte­mentet- 11, kommunikationsdepartementet- 10, finansdepartementet- 1, utbildningsdepartementet - 11, jordbruksdepartementet - 5, arbetsmark­nadsdepartementet-14, bostadsdepartementet- 1, industridepartementet-13, civildepartementet - 9 samt miljö- och energidepartementet - 5.

En speciell fråga om principerna för fillfällig anställning av polifiskt sakkunnig har tagits upp inom utskottet. Det gällde en person som tillfälligt under valrörelsen på s.k. uppdragsbasis anlitades som politiskt sakkunnig i bostadsdepartementet. En redogörelse härför lämnas i en av statsrådsbered­ningen upprättad promemoria som bifogas betänkandet (se bilaga A 1 C). Enligt promemorian hade arrangemanget sin grund i det förhållandet aft en av de sakkunniga under denna tid av personliga skäl inte var i stånd aft fullgöra sina arbetsuppgifter av politisk natur.

Utskottet har ingen anmärkning mot åtgärden i fråga. I övrigt har utskottet inte funnit anledning till några uttalanden i de frågor som redovisats i förevarande avsnitt.

2. Utvecklingen av antalet regeringsärenden m.m.

I bilagorna A 2 A och A 2 B till årets granskningsbetänkande lämnas en redovisning i tabellform av antalet avgjorda regeringsärenden under åren 1987 och 1988.

Av fabellen framgår att antalet regeringsärenden under år 1988 minskade med knappt 400 i förhållande fill året dessförinnan. Antalet ärenden år 1988, 20 279, är därmed det lägsta som noterats sedan utskottet år 1967 började redovisa antalet regeringsärenden. Nedgången sammanhänger bl.a. med



delegering av beslutanderätten i förvaltningsärenden och vissa organisatoris-    1988/89:KU30 ka förändringar.

Totala antalet avgjorda ärenden i de olika ärendegrupperna har infe undergått några mera markanta förändringar i förhållande till år 1987. Liksom fidigare år var dispens- och övriga partsärenden samt överklagande­ärenden (i tidigare års stafistik benämnda besvärsärenden) totalt sett de största ärendegrupperna. Drygt 60 % av det totala antalet ärenden hänförde sig till dessa båda grupper.

Flest antal avgjorda ärenden behandlades, liksom under åren 1985-1987, inom arbetsmarknadsdepartementet (3 694 ärenden). De närmast därefter största departementen när det gäller antalet avgjorda ärenden är liksom föregående är justitie- och finansdepartementen (2 929 ärenden resp. 2 575 ärenden).

Beträffande det totala antalet ärenden söm varje departement avgjort under år 1988 föreligger i förhällande fill föregående år inte några större skillnader. Störst förändring uppvisar socialdepartementet, vars ärenden nedgått med 299.

Inte heller uppvisar ärendegrupperna hos de olika departementen några mera anmärkningsvärda förändringar i förhållande fill föregående år. Några av förändringarna bör dock kommenteras. Minskningen av socialdeparte­mentets ärenden sammanhänger bl.a. med atf vissa av departementefs anslags- och bidragsärenden kopplade fill allmänna arvsfonden från den 1 juli 1988 inte längre handhas av regeringen. Detta har bidragit till att ärendena i ärendegrupp 5 (Regleringsbrev samt anslags- och bidragsärenden) minskat (- 179 ärenden). En annan ärendegrupp inom socialdepartementet som . uppvisar en minskning jämfört med år 1987 är grupp 8 (Dispens- och övriga partsärenden). Nedgången av dessa ärenden (- 135) beror bl.a. på atf man inom departementet övergått till att avgöra vissa skrivelser rörande bl.a. klagomål över felbehandling och liknande genom departementsbesluf i stället för genom regeringsbeslut.

Beträffande försvarsdepartementets ärenden kan noteras att ärendena i grupp 7 (Överklaganden) nedgått från 457 till 307. Nedgången beror i allt väsentligt på aft antalet överklaganden över beslut av vapenfrinämnden i ärenden om vapenfri tjänst nedgått. När det gäller utbildningsdepartemen­tets ärenden kan anmärkas aft ärendegrupp 8 (Dispens- och övriga parfsären-den) minskat med 322 ärenden i förhållande fill föregående år. Minskningen förklaras delvis med aft ansökningar om befrielse från återbetalning av studiemedel m.m., vilka fidigare år hänförts till denna ärendegrupp, i den aktuella statistiken påförts ärendegrupp 5 (Regleringsbrev samt anslags- och bidragsärenden), som ökat med 108 ärenden.

Vid genomgång av departementens underprotokoll A och B har uppmärk­sammats att vissa departement inte konsekvent för protokollen i nummeror­dning. Detta förhållande är mindre tillfredsställande. Enligt utskottet bör protokollen numreras med siffror i löpnummerordning (jfr statsrådsbered­ningens handbok Protokoll och expeditioner i regeringskansliet - Gula boken formulären 4 b och 4 c). Beteckningar av typ "3 a" och "3 b" bör undvikas.

Av konseljprotokollen rör år 1988 framgår atf det under året hållits tre



konseljer under konungens ordförandeskap. Den 8 januari redovisade 1988/89:KU30 •regeringen förslaget fill budgetproposition och finansplan. Den 26 maj redogjorde statsministern för sin resa i Europa i syfte aft diskutera EG-frågor m.m. Vidare lämnade regeringen en sammanfattande redogörelse för de vikfigare beslut som riksdagen fattat under riksmötet 1987/88. Slutligen lämnades vid en konselj den 4 oktober en redogörelse för den regeringsde­klaration som skulle avges vid riksmötets öppnande samma dag samt för viktigare propositioner som upptagits i den förteckning som samfidigt skulle överlämnas till riksdagen.

Granskningen föranleder i övrigt inget uttalande från utskottets sida.

3. Remisser till lagrådet

Utskottet har på sedvanligt sätt granskat regeringens remittering av lagför­slag till lagrådet. (Beträffande gällande regler för lagrådsgranskning m.m. hänvisas fill 1986/87 års granskningsbetänkande. Bilaga B 3, s. 464 f., som innehåller en utförlig redovisning i saken.)

Det totala antalet lagpropositioner under 1988 uppgick till 122. Motsva­rande antal för åren 1983-1987 var 127, 152, 138, 117 resp. 117. Antalet propositioner som innehåller lagförslag vilka enligt 8 kap. 18 § regeringsfor­men hör till lagrådets granskningsområde ökade från 103 under år 1987 fill 110. Av dessa remitterades 60 till lagrådet. I bilaga A 3 A anges dessa propo­sitioner. Som jämförelse kan nämnas atf motsvarande antal lagrådsremisser för åren 1983-1987 var 44, 57, 53, 43 och 63.

1 bilaga A3 B redovisas vidare de propositioner i vilka ingår lagförslag som inte har remitterats till lagrådet och i vilka angivits motivering enligt 8 kap. 18 § regeringsformen varför lagrådefs yttrande infe inhämtats. I flertalet fall har regeringen som skäl för aft avstå från lagrådsremiss åberopat undantags­bestämmelsen i nämnda lagrum att lagrådefs hörande skulle sakna betydelse på grund av frågans beskaffenhet. Den andra undantagsbestämmelsen i lagrummet - aft lagrådets hörande skulle fördröja lagstiftningsfrågans behandling så atf avsevärt men skulle uppkomma - har inte uttryckligen åberopats i något fall. I tre av propositionerna (prop. 1987/88:128 om miljöförbättrande åtgärder i jordbruket, m.m.; prop. 1987/88:150 Bilaga 3 /kompletferingsprop./; prop. 1987/88:164 om vissa frågor inför allmän fastighetstaxering år 1990), avgivna till riksdagen under våren 1988, har som skäl för att inte höra lagrådet bl.a. angivits aft ärendena var brådskande och aft det var angeläget att de föreslagna lagarna hann bli behandlade under 1987/88 års riksmöte. Med anledning härav vill utskottet erinra om att endast de skäl som föreskrivs i någon av nyssnämnda båda undantagsbestämmelser kan åberopas fill stöd för att avstå från lagrådsgranskning.

Vid granskningen har inte påträffats några lagförslag hörande fill lagrådets granskningsområde som inte har remitterats till lagrådet och där mofivering härför inte har lämnats. S.k. underhandsföredragningar, dvs. föredragning inför lagrådet innan lagrådsremissen offentliggjorts genom att den expe­dierats fill lagrådet, har infe förekommit. Nu nämnda förhållanden är enligt utskottet tillfredsställande.

Utskottet har utöver det anförda inte funnit anledning fill något utta­lande.



4. Utgivningen av Svensk författningssamling  1988/89:KU30

Utskottet har på sedvanligt sätt granskat utgivningen av Svensk författnings­samling (SFS). Granskningen har avsett 1988 och har i huvudsak tagit sikte på förhållandet mellan författningarnas ikraftträdande och tidpunkten då de kom ut av trycket.

Gällande regler, m.m.

Bestämmelser om kungörande av vissa lagar och vissa andra författningar finns bl.a. i 8 kap. 19 § regeringsformen (RF), i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar och i författningsförordningen. En' närmare redogörelse för dessa bestämmelser ges i KU:s betänkande 1986/87:33, bilaga B 4.

Enligt 8 kap. 19 § RF skall beslutad lag utfärdas av regeringen utan dröjsmål och kungöras så snart det kan ske. Även förordningar skall kungöras så snart det kan ske, om inte annat föreskrivs i lag.

Statsrådsberedningen har i en den 6 december 1976 dagtecknad promemo­ria om rutinerna vid handläggningen av regeringsärendena m.m. beträffande ikraftträdandetiden förklarat sig förorda att den då gällande allmänna minimitiden av en vecka mellan kungörandet (dvs. utkomstdagen från trycket) och ikraftträdandet förlängs med en vecka och samtidigt understru­kit atf denna "tvåveckorsfrist" skall anses som en minimitid. Om möjligt borde tiden vara längre och - liksom hittills - ikraftträdandet sättas till en bestämd dag. I den senaste upplagan av den av statsrådsberedningen utgivna s.k. Gröna boken, som innehåller riktlinjer för förfaftningsskrivning, har uttalats atf tiden mellan det atf en författning utkommer från trycket och författningens ikraftträdande bör vara minst fyra veckor. Det sägs vidare atf endast i speciella undantagsfall bör tiden sättas kortare än tvä veckor.

Granskningsarbetet under senare år

I 1986/87 års granskningsbetänkande (KU 1986/87:33) konstaterade utskot­tet atf det skett en försämring i förhållande fill 1985 när def gäller antalet författningar som utkommit senare än två veckor före ikraftträdandet. Av de 1 429 författningar som publicerades i SFS under 1986 gällde det för 550. Ungefär hälften av dessa, 278, hade kommit ut under den sista veckan före ikraftträdandet eller, i något fall, samma dag som ikraftträdandet eller efter denna fidpunkt.

Av de 55 författningar som kommit ut senare än två veckor före
ikraftträdandet var 240 lagar och 306 förordningar. Utskottet anförde atf
granskningen visade angelägenheten av att ytterligare ansträngningar gjor­
des för att undvika förseningar i författningsutgivningen. Utskottet framhöll
atf när def gäller regeringsförfattningarna är det regeringen själv som måste
vidta ytterligare åtgärder för att förbättra situationen, men att även i fråga
om lagar och regeringsförfatfningar som har ett direkt samband med
riksdagsbeslut har regeringen ett stort ansvar för atf planera propositionsar-
          >

betet så atf riksdagen får skälig fid på sig atf behandla de förslag regeringen lägger fram. Utskottet pekade också på vikten av att utskotten i riksdagen



regelmässigt överväger om en justering vad gäller ikraftträdandet kan ske.      1988/89:KU30

Utskottet fann aft def på en punkt hade skett en klar förbättring. Det gällde antalet författningar för vilka det inte angivits en bestämd dag för ikraftträdande. Antalet sådana författningar hade minskat från 167 år 1985 till 81 år 1986. Utskottet ansåg dock aft def borde vara möjligt aft komma ned på en ännu lägre nivå i det berörda hänseendet.

I förra årets granskningsbefänkande (KU 1987/88:40) konstaterade ut­skottet aft av de 1 339 författningar som publicerats i SFS hade 411 utkommit senare än två veckor före ikraftträdandet. Jämfört med 1986 innebar detta en nedgång både i andelen och antalet sent utkomna lagar och förordningar. Andelen författningar som utkommit två veckor före ikraftträdandet eller senare var dock 30 %, vilket var samma andel som 1985 och endast något under genomsnittet förde senaste tio åren. 153 författningar hade under 1987 utkommit av trycket sju dagar eller kortare tid före ikraftträdandet. Jämfört med tidigare år innebar detta enligt utskottet en klar förbättring.

Enligt utskottet var det, även om def i förhällande fill 1986 skett en viss förbättring i författningsutgivningen, angeläget atf ytterligare ansträngning­ar gjordes för att nedbringa antalet sent utgivna författningar. Utskottet påpekade att regeringens arbetsplanering bl.a. i proposifionsarbefet måste vara sådan att anhopning unviks i riksdagsarbetef nära inpå de tilltänkta tidpunkterna för ikraftträdande av de framlagda förslagen. Ett belysande exempel på de problem som annars kan uppstå var enligt utskottet de förändringar i lagen om arvsskatt och gåvoskatt (SFS 1987:1207) som kom att publiceras först den 29 december, tre dagar före ikraftträdandet den 1 januari 1988. Dessa ändringar var en följd av den familjeräftsreform som riksdagen beslöt i april 1987. Även om jusfifiedepartementet genom särskilda insatser informerade om innebörden av familjerättsreformen värdet enligt utskottet helt otillfredsställande att den aktuella författningen i realiteten inte fanns tillgänglig före ikrafffrädandetidpunkfen. Det var enligt utskottet positivt atf notera aft det under 1987 skett ytterligare en kraftig reducering av antalet förordningar för vilka def angivits aft de skulle träda i kraft ett visst antal veckor efter def aft de utkommit av trycket. Antalet förordningar för vilka det på detta sätt infe angivits bestämd dag för ikraftträdande var 49.

Årets granskning

Under 1988 publicerades 1 615 författningar i SFS. Av bdaga A 4 framgår vilka författningar som utkommit av trycket senare än två veckor före ikraftträdandet. Bilagan upptar 476 författningar. Jämfört med 1987 innebär detta en viss uppgång, men andelen författningar som utkommit senare än två veckor före ikraftträdandet är liksom under de tvä föregående åren 30 %. 160 författningar har under 1988 utkommit av trycket under sista veckan före ikraftträdandet, eller, i några fall, samma dag som ikraftträdandet eller efter denna tidpunkt. Andelen författningar som utkommit av trycket en vecka eller senare före ikraftträdandet är lägre än under tidigare år.

Under 1988 har def endast i ett fall angivits aft en författning träder i kraft ett visst antal veckor eller dagar, i def aktuella fallet två veckor, efter det atf den  utkommit av trycket.  1987 saknade 49 och året dessförinnan 81


10



författningar på detta sätt uppgift om bestämd ikraftfrädandedag.    1988/89:KU30

Utskottet vill som fidigare understryka vikten av atf författningsarbetet bedrivs på sådant sätt att förseningar undviks. Detta är av synnerlig betydelse för myndigheterna och ytterst för den allmänhet som berörs av statsmakter­nas normgivning. Utskottet ämnar återkomma till frågan om författningsut­givningen i nästa års granskning och undersöka förhållandena inom de olika departementen. I övrigt har granskningen inte föranlett något uttalande från utskottets sida.

5. Propositionsavlämnandet

I detta avsnitt behandlar utskottet ett antal frågor rörande propositionsav­lämnandet till riksdagen. Utskottet har under en följd av år följt förhållande­na på detta område, främst med avseende på förseningar och anhopning av propositioner vid vissa tidpunkter under riksmötet. Granskningen har också rört frågor om offentliggörande av budgetpropositionen, tidpunkten för presskonferenser om propositionsförslag i förhållande fill def fakfiska avlämnandet till riksdagen och det antal propositioner- utöver budgetpropo­sifionen - som avlämnats i januari månad under den allmänna mofionstiden. Utskottet har också under senare år redovisat de åtgärder som vidtagits av statsrådsberedningen om förändrade rutiner i syfte att förbättra förhållande­na sett ur riksdagens synpunkt.

I riksdagsordningen (RO) 3 kap. 5 § föreskrivs allmänt aft "regeringen bör avlämna sina propositioner på sådana tider aft anhopning av arbete hos riksdagen om möjligt förebygges. Regeringen skall samråda med talmannen därom. Proposifion kan avlämnas även när riksmöte ej pågår."

Tidsgränserna för propositionsavlämnandet är enligt RO för propositioner angående anslag för följande budgetår senast den 10 mars och för andra proposifioner senast den 31 mars. För budgetpropositionen jämte finansplan och nationalbudget gäller atf dessa skall avlämnas senast den 10 januari. Regeringen skall också avge särskilt förslag fill slutlig reglering av statsbud­geten {kompletteringsproposition). Denna skall om hinder ej möter avlämnas före utgången av april månad. Proposifion med förslag om nytt eller väsentligen höjt anslag eller om sådana riktlinjer för viss verksamhet som avses i 9 kap. 7 § regeringsformen (RF) bör innehålla uppskattning av framtida kostnader för det ändamål som förslaget avser (RO 3 kap. 2 §).

De aktuella tidsgränserna får överskridas endast om det föreligger synnerliga skäl (RO 3 kap. 4 §). Annan proposition än sådan som avses i RO 3 kap. 2 § - anslagsfrågor - skall avlämnas senast den 31 mars om regeringen an.ser att den bör behandlas under pågående riksmöte.

Proposition avlämnas genom aft den ges in fill kammarkansliet. Den anmäls av falmannen vid sammanträde med kammaren efter det aft den har delats ut till riksdagens ledamöter.

Utskottet vill erinra om riksdagens beslut våren 1988 (KU 1987/88:43) om riksdagens arbetsformer. Detta beslut innebar bl.a. att riksdagen under en försöksperiod skall behandla statsbudgeten före den 30 april och att behandlingen skall bli mera samlad än tidigare. Om detta mål skall nås var def enligt utskottet önskvärt att budgetpropositionen är mera fullständig än


11



vad som varit fallet vid flera fillfällen under senare år. Anslagspropositioner     1988/89:KU30 skall under försöksperioden avlämnas senast den 25 februari i stället för den 10 mars. Kompletteringsproposifionen och andra ekonomiska åfgärdspaket skall under försöksperioden bli behandlade i sin helhet i finansutskottet efter hörande av berörda utskott.

Under årets granskning har utskottet uppmärksammat vissa frågor avseen­de kompletteringsproposifionen. 1 denna har under senare år tagits upp ett förhållandevis stort antal förslag om justeringar av olika anslag, frågor om godkännande av riktlinjer för viss verksamhet och redovisning av förhållan­den som bör bekantgöras för riksdagen. I några fall gäller det bemyndigan­den av skilda slag och i förekommande fall även förslag fill lagändringar.

Utskottet vill i detta sammanhang understryka betydelsen av att budget­propositionen är så heltäckande som möjligt för att riksdagens ledamöter skall få möjlighet aft redan under den allmänna motionstiden i januari fa ställning till den ekonomiska politik regeringen avser att föra under i första hand det kommande budgetåret. I den mån vissa anslag ej kan definifivt beräknas bör självklart iakttas reglerna i RO om anslagspropositioner som skall avges senast den 10 mars. I de fall anslagsfrågor fas upp i komplette­ringspropositionen, som avlämnas så sent som den sista april (dock den 25 april 1989), leder detta till att arbetsförhållandena i utskotten och kammaren blir onödigt ansträngda. Dessutom skapar def särskilda ölägenheter för finansutskottet i dess arbete med de övergripande finanspolitiska frågorna och fastställandet av statsbudgeten. Budgetfrågornas behandling har också stor vikt för de stafiiga myndigheternas och andra berörda organs förutsätt­ningar att planera sin verksamhet samt är självfallet i främsta rummet av synnerlig betydelse för den allmänhet som berörs av besluten.

1 kompletteringsproposifionen 1988 redovisade civilministern aft han avsåg att föranstalta om en särskild översyn av budgetpropositionens innehåll och utformning. I sammanhanget skulle också övervägas vilken resultatinformation som bör lämnas till riksdagen och hur förslag fill rikfiinjer bör redovisas. Regeringen har nyligen, den 8 mars 1989, beslutat tillkalla en kommitté med uppdrag aft behandla bl.a. frågor som rör budgetpropositionen. Till ordförande har utsetts landshövdingen Björn Molin. Huvuddragen av direktiven framgår av i bilaga A 5 B intaget pressmeddelande. Utskottet utgår från atf utredningen kommer aft även uppmärksamma utformningen av kompletteringspropositionen och därvid kunna beakta de synpunkter utskottet i detta sammanhang anfört.

Som framgår av en inom utskottets kansli upprättad promemoria {bilaga A 5 A) avlämnades enligt kammarkansliets statisfik 103 proposifioner under våren 1988, av vilka 82 var aviserade i regeringens proposifionsförteckning. Antalet propositioner som avlämnats senare än enligt regeringens ursprung­liga förteckning var 40, medan 19 proposifioner avlämnades senare än vad som angetts i den reviderade proposifionsförteckningen. Den genomsnittliga förseningen jämfört med den ursprungliga förteckningen har beräknats till 9-10 dagar och fill 4-5 dagar i förhållande till den reviderade förteckningen.

Förseningarna har varierat mellan 1 och 60 dagar. Antalet aviserade men ej
avlämnade proposifioner uppgick till 16. Antalet avlämnade proposifioner
som inte aviserats i någon förteckning uppgick till 17.
                                         12



Vad gäller anhopning i avlämnandet av propositioner fill tiden närmast 1988/89:KU30 före resp. proposifionstid kan noteras aft veckan före den 10 mars avlämna­des 17 propositioner, veckan efter 15 samt veckan före den 31 mars 17 proposifioner - varav samtliga under fyra dagar närmast före slutdagen. Under den allmänna mofionsfiden avlämnades utöver budgetpropositionen endast 5 proposifioner. Omedelbart efter den sammanträdesfria veckan bordlades måndagen den 14 mars infe mindre än 20 propositioner. Dessa hade avlämnats under eller strax före den nämnda veckan.

Utskottet finner att anhopningen av propositioner till veckorna omedel­bart före de i riksdagsordningen angivna sista tidpunkterna för avlämnande av proposifioner varit förhållandevis rimlig. De av statsrådsberedningen rekommenderade rufinerna får bedömas ha gett visst resultat därvidlag. Med hänsyn fill arbetsförhållandena i riksdagen bör dock ytterligare ansträng­ningar göras för atf fler proposifioner än nu blir färdiga för avlämnande under februari månad. Utskottet finner det olyckligt atf så många proposifioner som 20 kom aft bordläggas dagen efter den sammanträdesfria veckan. En sådan anhopning innebär stora svårigheter för enskilda ledamöter och partikanslier. Enligt utskottet bör statsrådsberedningen vidta lämpliga åtgärder för aft motverka en så kraftig anhopning till en dag. Utskottet konstaterar att ganska få proposifioner avlämnades under den allmänna mofionsfiden, vilket är en önskvärd förbättring i förhållande till fidigare.

Utöver det anförda finner utskottet inte anledning fill något särskilt uttalande.

6. Normgivningsbemyndiganden

Vid årets granskning har utskottet gjort en studie av regeringens normgiv-ningsbefogenhefer enligt regeringsformen. Granskningen har avsett förhål­landen inom utrikesdepartementef, socialdepartementet samt miljö- och energidepartementet. Den har begränsats fill en del av de förordningar som intagits i Svensk författningssamling under år 1988. Sådana författningar som omfattas av reglerna i 8 kap. 13 § regeringsformen (RF) om verkställighets­föreskrifter och om regeringens restkompefens har granskats endast i mindre utsträckning. Till grund för granskningen har legat en promemoria upprättad inom utskottets kansli (bilaga A 6 A).

En stor del av de under år 1988 meddelade föreskrifterna faller inom ramen för regeringens restkompefens. Så hade en rad myndighetsinsfrukfio-ner utfärdats i anledning av riksdagens s.k. verksledningsbesluf (prop. 1986/87:99, KU 29, rskr. 226). Regeringens befogenhet atf besluta om gynnande föreskrifter har också utnyttjats. Varken när def gäller restkompe-fensen eller i fråga om verkställighefsföreskrifter har granskningen visat att regeringen överskridit sin befogenhet enligt 8 kap. 13 § RF.

De förordningar som granskats närmare har i allmänhet utfärdats i enlighet med bemyndiganden som meddelats i lag med stöd av bestämmel­serna i 8 kap. 7 eller 9 § RF. Granskningen av dessa föreskrifter har inte visat annat än att dessa faller inom de ramar som ges i bemyndigandena.

Fortfarande gäller i enlighet med punkt 6 i övergångsbestämmelserna fill RF äldre bemyndiganden som inte är förenliga med RF:s normgivningssys-


13



fem. Det är enligt utskottets mening angeläget atf regeringen tillser att     1988/89:KU30

uppmärksamhet fortlöpande ägnas frågan om aft anpassa lagstiftningen fill

def regelsystem den nuvarande regeringsformen innehåller. Ett exempel på

en sådan anpassning är den nya smittskyddslagen (1988:1472) som riksdagen

beslutade om år 1988. Genom denna lag har möjligheten för regeringen atf

bestämma vilka sjukdomar som skall hänföras till allmänfarliga sjukdomar

och fill veneriska sjukdomar bortfallit. Som bilaga fill lagen har fogats en

förteckning över vilka sjukdomar som avses. Enligt utskottet är def positivt

atf åtgärden i fråga vidtagits (se 1988/89:SoU9).

Sedan år 1986 har utskottet från statsrådsberedningen erhållit halvårsvisa register över riksdagens bemyndiganden i normgivningshänseende. Utskot­tet har vid fidigare granskningsfillfällen uttalat atf det är värdefullt aft registren upprättas och atf de fortlöpande hålls aktuella. Även i år har sådana register upprättats och överlämnats till utskottet. Def senaste visar gällande normgivningsbemyndiganden per den 1 januari 1989 och har bifogats detta betänkande som bilaga A 6 B.

Det skall slutligen nämnas aft statsrådsberedningen sedan början av 1988 har samlat in uppgifter från departementen om vilka förordningar som beslutats med stöd av givna normgivningsbemyndiganden. Det fortsatta arbetet med denna uppgiftsinsamling och dess bearbetning övervägs för närvarande inom statsrådsberedningen. Def är enligt utskottets mening angeläget atf detta arbete fullföljs på ett systematiskt sätt. Det är utskottets avsikt att även i fortsättningen följa regeringens utövning av sin normgiv-ningsbefogenhet.

Utöver def anförda har granskningen inte föranlett något uttalande frän utskottets sida.

7. Principer för registrering av allmänna handlingar m.m.

Inledning

Utskottet har tidigare vid flera tillfällen behandlat frågor om diarieföring och om sekretesslagens tillämpning inom regeringskansliet (KU 1974:22, 1975:12, 1975/76:48 och 50, 1978/79:30, 1983/84:30, 1984/85:35 samt 1985/ 86:25). Vid granskningarna åren 1974, 1975,1979 och 1985 fogs särskilt upp frågan om diarieföring av brev m.m. till eller från statsråd i vissa konkreta fall. I KU:s betänkande 1975/76:48 med anledning av proposition 1975/ 76:160 om nya grundlagsbestämmelser angående allmänna handlingars offentlighet uttalade utskottet att en riktlinje bör vara att skrivelser rörande myndighets verksamhet i visst konkret fall skall behandlas som allmänna handlingar men däremot inte skrivelser som uppenbart avser partipolitiskt eller fackligt agerande.

Vid granskningen år 1984 togs upp dels användningen av s.k. stafsrådsdi-
arier, dels frågan om rättelser i databaserat diarium. Vidare behandlades en
rapport från ambassadören Anders Ferm till statsministern Olof Palme som
diarieförts först ett halvår efter det aft den inkommit. Beträffande denna
           14



rapport framhöll utskottet att det är av vikt aft diarieföringen av allmänna 1988/89:KU30 handlingar, även sekretessbelagda sådana, diarieförs utan dröjsmål. Beträf­fande förekomsten av statsrådsdiarier hänvisade utskottet till vad som anförts i en promemoria från statsrådsberedningen om att alla skrivelser fill eller från statsråd som är atf hänföra till allmänna handlingar borde registreras i det departementsdiarium till vilket skrivelsen hör på grund av sitt ämne. År 1986 företogs en ingående granskning av sekretesslagens tillämp­ning i utrikes- och försvarsdepartementen.

Utskottet har i år granskat diarieföring och sekretessbeläggning av allmänna handlingar i utrikesdepartementet, socialdepartementet samt miljö- och energidepartementet. Vidare har ufskottet uppmärksammat ett regeringsbeslut den 26 januari 1989 rörande utlämnande av allmänna handlingar hos statsrådsberedningen. Som underlag för granskningen har utskottet utöver detta beslut haft bl.a. två promemorior rörande diariefö­ringen m.m. inom utrikesdepartementet resp. miljö- och energidepartemen­tet {bilagorna A 7 A-C). - I annat sammanhang behandlas i betänkandet diarieföringen av eft s.k. rekommendationsbrev från Anna-Greta Leijon för Ebbe Carlssons räkning.

Allmänna handlingars offentlighet

De grundläggande bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet finns i 2 kap. tryckfrihetsförordningen (TF) där def inledningsvis stadgas att fill främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall varje svensk medborgare ha rätt att ta del av allmänna handlingar.

Definitionen av allmän handling ges i 2 kap. 3 § TF som anger att med handling förstås framställning i skrift eller bild samt upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel. Handling är allmän, om den förvaras hos myndighet och enligt 6 eller 7 § är aft anse som inkommen till eller upprättad hos myndighet. Enligt 6 § anses handling inkommen fill myndighet, när den har anlänt fill myndigheten eller kommit behörig befattningshavare till banda. Handling anses enligt 7 § upprättad hos myndighet, när den har expedierats. Handling som ej har expedierats anses upprättad när def ärende till vilket den hänför sig har slutbehandlats hos myndigheten, eller om handlingen ej hänför sig fill visst ärende, när den har justerats av myndigheten eller på annat sätt färdigställts. För bl.a. diarium, journal samt sådant register eller annan förteckning som förs fortlöpande gäller i stället att handlingen anses upprättad, när den färdigställts för anteckning eller införing.

I 2 kap. 8-11 §§ anges vissa typer av handlingar som inte anses allmänna. Sädana handlingar är bl.a. handHngar som lämnas mellan vissa organ inom samma myndighetsorganisafion samt vissa slag av minnesanteckningar, handlingar för teknisk bearbetning och biblioteksmaterial.

Allmänt om diarieföring

För atf förverkliga principen om handlingsoffentlighet i 2 kap. TF finns def
regler som ålägger myndigheterna att hålla allmänna handlingar ordnade pä
ett sådant sätt att det går att konstatera vilka handlingar som finns.
        15



Registret/diariet fyller således bl.a. den funkfionen aft allmänheten därige-     1988/89:KU30 nom kan få veta aft en viss handling existerar. Dessutom medför registrering­en aft en handling som någon begär att få ta del av lättare kan identifieras av myndigheten.

Den grundläggande bestämmmelsen om myndigheternas skyldighet aft registrera allmänna handlingar finns i 15 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100). Enligt denna bestämmelse skall allmän handling som kommit in fill eller upprättats hos myndighet registreras utan dröjsmål, om def infe är uppenbart aft den är av ringa betydelse för myndighetens verksamhet. I fråga om allmänna handlingar, för vilka inte sekretess gäller, får dock registreringen underlåtas om handlingarna hålls så ordnade aft det utan svårighet kan fastställas om handling har kommit in eller upprättats. I 15 kap. 2 § sekretesslagen anges vad som skall framgå av ett register. Om def är nödvändigt för att registret skall kunna förefes för allmänheten kan vissa uppgifter uteslutas. Hemliga diarier får förekomma endast efter fillstånd av regeringen.

Enligt 31 § departementsförordningen (1982:1177) skall det i varje departement finnas eft eller flera diarier för registrering av inkomna eller upprättade allmänna handlingar.

Rättschefen vid statsrådsberedningen utarbetade år 1982 en promemoria angående registreringen av allmänna handlingar hos departementen (se KU 1983/84:30 s. 282-300). Promemorian ingår i regeringskansliets s.k. riktlinje-pärmar - SB: s pärm. I promemorian som bygger på TF: s och sekretesslagens bestämmelser ges bl.a. rikfiinjer för registreringen med innebörd att departementen bör ha så få diarier som möjligt. Sådana skrivelser till eller från ett statsråd som är allmänna handlingar bör enligt promemorian registreras i det departementsdiarium till vilket skrivelsen hör på grund av sitt ämne och inte i eft särskilt statsrådsdiarium.

Databaserad diarieföring förekommer i jusfifiedepartementet, utrikesde­partementet och statsrådsberedningen. Inom regeringskansliets förvalt­ningskontor arbetar man med en generell lösning på detta område för hela regeringskansliet. Förhandlingar om programvaran har pågått en längre fid utan att ett avtal ännu slutits. Eft databaserat diarieföringssystem beräknas emellerfid kunna börja användas senast årsskiftet 1989-1990. I 15 kap. 9-13 §§ sekretesslagen finns särskilda bestämmelser om upptagningar för automatisk databehandling. Syftet med bestämmelserna är att förhindra aft ADB-systemet byggs ut på ett sådant sätt atf fillämpningen av offentlighets­principen försvåras.

Med stöd av bemyndigande i 15 kap. 2 § tredje stycket sekretesslagen har regeringen i 6 § sekretessförordningen (1980:657) föreskrivit aft vissa diarier får innehålla hemliga uppgifter. Def gäller bl.a. i fråga om diarium hos regeringen över handlingar som rör myndigheters krigsorganisation och hos utrikesdepartementet i fråga om diarier över meddelanden i chiffer och diarier över handlingar som inkommit eller upprättats i andra än administra­tiva och konsulära ärenden.

Av 15 kap. 3 § sekretesslagen framgår aft om def kan antas att hinder mot
utlämnande av uppgift i allmän handling föreligger enligt sekretessbestärh-
melser får myndighet utmärka detta genom särskild anteckning, som skall
         16



innehålla beteckningen hemlig samt ange tillämplig bestämmelse, dagen för    1988/89:KU30 anteckningen och den myndighet som låtit göra den.

I detta sammanhang bör nämnas aft statsrådsberedningen den 2 februari 1984 har utfärdat föreskrifter om sekretesskydd i regeringskansliet m.m. Föreskrifterna innehåller bl.a. regler för hanteringen av vissa hemliga handlingar.

Särskilt om diarieföringen samt tillämpningen av sekretessbestämmelserna inom vissa departement

utrikesdepartementet

Inom utrikesdepartementet förs 10 olika diarier, varav ett huvuddiarium. Den övervägande delen av de allmänna diarieförda handlingarna registreras i huvuddiariet, som sedan fyra år är datoriserat. Huvuddiarief är i huvudsak sekrefessbelagf utom i fråga om handlingar i administrativa och konsulära ärenden. Efter registreringen filiförs handlingen resp. dossier. Dossierna är upprättade enligt ett särskilt system som finns beskrivet i en särskild dossierplan.

Av de hemliga handlingar som upprättas inom departementet är de flesta förutom koncept och beslut av sådan art att skyldighet att registrera dem inte finns eftersom de utgör arbetspapper e.d.

Om någon begär att fä ut en hemlig handling som förvaras i utrikesdeparte­mentet görs en preliminär prövning av den tjänsteman som förvarar handlingen. I allmänhet är det chefen för 4:e enheten på administrativa avdelningen (A 4) eller honom undersfälld personal som handlägger fram­ställningen. Om handlingen inte anses kunna lämnas ut hänskjuts frågan till utrikesministern om detta begärs. Framställningar som berör handelsavdel­ningens handlingar hänskjuts av vederbörande tjänsteman till utrikeshan­delsministern om handlingen inte ansetts kunna lämnas ut. I vissa fall förekommer det aft statsråden hänskjuter frågan till regeringen. Formella beslut rörande framställningar om att få ta del av allmänna handlingar har under året meddelats i ett trettiotal ärenden, varav den övervägande delen hänför sig till handelsavdelningens område. Besluten har fill stor del inneburit aft framställningarna helt eller delvis bifallits.

De grundläggande sekretessbestämmelserna inom utrikesdepartemenfets verksamhetsområde finns i 2 kap. 1 § sekretesslagen som reglerar den s.k. utrikessekretessen. Sekretess gäller således hos regeringen för uppgift som rör Sveriges förbindelser med annan stat eller i övrigt rör annan stat, mellanfolklig organisation, myndighet, medborgare eller juridisk person i annan stat eller statslös, om def inte står klart atf uppgiften kan röjas utan att detta stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skadar landet.

Socialdepartementet

1          departementet finns tre diarier, nämligen eft huvuddiarium som förs av

registratorn och ett statsrådsdiarium för vart och ett av statsråden. Särskilda  17

2 Riksdagen 1988/89. 4 saml. Nr 30



förteckningar över interpellafioner och frågor från riksdagen förs också. All 1988/89:KU30 post genomgås av expeditionschefen som anger i vilket diarium handlingarna skall införas. Till statsrådsdiarierna hänförs sådana handlingar som inte behöver beredas i sak. Skälet till att statsrådsdiarierna fortfarande förekom­mer är att man i avvaktan på den aviserade datoriseringen av diarierna i departementen valt att inte vidta några större förändringar.

Beträffande diarierna kan nämnas att omkring en fjärdedel av de registrerade ärendena avser allmänna arvsfondens verksamhet medan om­kring en tredjedel rör skrifter från enskilda. Är 1988 registrerades 5 914 ärenden i huvuddiariet och 667 resp. 291 i vartdera statsrådsdiariet.

Hemliga handlingar förekommer i mycket liten omfattning inom socialde­partementet utöver de tiotal ärenden per år som rör planeringen för sjukvården i krig och personalkontrollen. Endast ett beslut om avslag på en begäran atf lämna ut uppgifter har förekommit under senare år.

Hälso- och sjukvårdsfrågor omfattas av totalförsvaret enligt förordningen (1986:294) om ledning och samordning inom totalförsvarets civila del. I 2 kap. 2 § sekretesslagen stadgas att sekretess gäller för uppgift som angår verksamhet för att försvara landet eller planläggning eller annan förberedel­se av sådan verksamhet eller som i övrigt rör totalförsvaret, om det kan antas att det skadar landets försvar eller på annat sätt vållar fara för rikets säkerhet om uppgiften röjs.

För att undvika ett onödigt hemlighållande av uppgifter på de många verksamhetsområden och företeelser som försvarssekretessen omfattar har bestämmelsen utformats med ett rakt skaderekvisit dvs. presumfion för offentHghet. Samhällets åtgärder för landets försvar skall således inte undandras offentlighet annat än då det är oundgängligen påkallat. Försvars­sekretessen gäller inom hela det allmännas verksamhet. Också uppgifter om skyddsklassplacering inom totalförsvaret har ansetts omfattas av försvarssek­retessen.

Frågan om skyddsklassplacering av tjänster regleras i personalkontroll­kungörelsen. En tjänst kan bl.a. skyddsklassas om befattningshavaren i inte ringa omfattning får del av sekretessbelagda uppgifter av betydelse för rikets säkerhet. I fråga om skyddsklassad tjänst får göras personalkontroll, dvs. inhämtande av upplysningar ur polisregister.

Mi'ö- och energidepartementet

Inom miljö- och energidepartementet registreras allmänna handlingar enligt bestämmelserna i 15 kap. 1 och 2 §§ sekretesslagen i departementets diarium. Samtliga inkomna handlingar behandlas av expeditions- och rättschefen som avgör om en anteckning enligt 15 kap. 3 § sekretesslagen skall göras på handlingen. Antalet ärenden som under år 1988 registrerades i diariet var 3 995. Enligt uppgift torde ett tusental ärenden avse skrifter från enskilda fill statsrådet.

Under åren 1987 och 1988 har 36 resp. 35 ärenden ansetts sekretesskydda­de enligt 2 kap. 1 § (utrikessekretess), 2 kap. 2 § (försvarssekrefess) eller 8 kap. 6 § sekretesslagen.

I 8 kap. 6 § regeringsformen finns huvudregeln om sekretess i statlig tillsynsverksamhet m.m. Enligt denna bestämmelse kan regeringen bl.a.


18



föreskriva om sekretess i statlig myndighets verksamhet som består i 1988/89:KU30 tillståndsgivning och fillsyn för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhål­landen om det kan antas att den enskilde Hder skada om uppgiften röjs. I sekrefessförordningen har regeringen föreskrivit att bl.a. verksamhet hos regeringen som består i tillståndsgivning och tillsyn i frågor som rör näringslivet skall omfattas av sekretesskyddet i 8 kap. 6 § regeringsformen.

Utlämnande av vissa handlingar i statsrådsberedningen

Utskottet har uppmärksammat ett ärende där Bengt Schöier, tidningen NU, i januari 1989 begärde att få ta del av handlingarna i 18 av statsrådsberedning­ens ärenden år 1988. I regeringsbeslut den 26 januari 1989 bifölls framställ­ningen helt eller delvis i fråga om handlingarna i fem ärenden. I övrigt avslogs framställningen i huvudsak med hänvisning till utrikessekretessen i 2 kap. 1 § sekretesslagen. Inom utskottefs kansli har gjorts en genomgång av dessa handlingar. Därvid har framkommit att utrikessekretess på grund av internationell sedvänja fillämpas bl.a. på all korrespondens mellan rege­ringschefer. Vidare har framkommit att all korrespondens i fråga om polifisk rapportering från svenska beskickningar till regeringskansliet anses falla inom utrikessekretessen.

Utskottet

Den granskning som gjorts av de tre departementens diarieföring har gett vid handen att de olika diarieföringssystemen i stort sett fungerat tillfredsställan­de. Utskottet har fidigare gjort ett uttalande av innebörd aft särskilda statsrådsdiarier bör undvikas. Sådana diarier förekommer dock inom socialdepartementet. Som fidigare framgått pågår en översyn av diariefö­ringssystemen som berör hela regeringskansliet.

När det sedan gäller sekretessbeläggning av handlingar visar granskningen atf sådan förekommit i mycket ringa utsträckning inom socialdepartementet och miljö- och energidepartementet medan def inom utrikesdepartementef förekommer sekretessbeläggning i en mycket stor del av ärendena. Sekre­tessbeläggningen inom utrikesdepartementef har ofta sin grund i internatio­nell sedvänja. Detta är skälet fill def omvända skaderekvisit som gäller för denna sekretessbeläggning. Granskningen har gett vid handen att så stor öppenhet som möjligt eftersträvas inom ramen för gällande sekretessregler. Detta är enligt utskottets uppfattning angeläget.

Utskottet har utöver det anförda inte funnit anledning till något uttalande med anledning av den företagna granskningen.

8. Regeringens rätt att ingå överenskommelse med annan stat eller med mellanfolklig organisation

Utskottet har granskat regler och praxis vid ingående av internafionella överenskommelser. En granskningspromemoria härom har upprättats inom utskottets kansli - bilaga A 8 till detta betänkande.

Överenskommelser med annan stat eller mellanfolklig organisafion ingås
enligt 10 kap. 1 § regeringsformen av regeringen. Riksdagens medgivande
   19

krävs enligt 10 kap. 2 § regeringsformen om överenskommelsen fordrar



lagstiftning eller eljest rör ämne i vilket riksdagen har bestämmanderätt eller     1988/89: KU30 om överenskommelsen är av större vikt. Regeringen kan i def senare fallet underlåta att inhämta riksdagens godkännande om rikets intresse kräver det. Regeringen skall då i stället överlägga med utrikesnämnden innan överens­kommelsen ingås.

I 10 kap. 3 § regeringsformen stadgas att regeringen får uppdra åt förvaltningsmyndighet att ingå internafioneil överenskommelse i fråga där överenskommelse ej kräver riksdagens eller utrikesnämndens medverkan.

Enligt 10 kap. 8 § skall utrikesministern hållas underrättad när fråga som är av betydelse för förhållandet till annan stat eller till mellanfolklig organisa­tion uppkommer hos annan statlig myndighet.

Folkrättens regler om internationella överenskommelser har kodifierats i två konventioner. Wienkonvenfionen av 1969 som trädde i kraft 1980 och till vilken Sverige har anslutit sig avser överenskommelser mellan stater. Wienkonvenfionen av 1986 som ännu inte trätt i kraft avser överenskommel­ser mellan stater och internafionella organisationer samt mellan internatio­nella organisationer inbördes. En kortfattad redogörelse för de folkrättsliga reglerna, liksom för formerna för införlivande av konventionsbestämmelser i svensk rätt, ges i granskningspromemorian.

I denna promemoria ges också en närmare redovisning av den undersök­ning utskottet gjort av vilka internationella överenskommelser som under åren 1985 och 1986 underställts riksdagen för godkännande. Antalet var 13 år 1985 och 15 år 1986. De i publikafionen Utrikesfrågor redovisade avtal som ingåtts under samma tid uppgick till 127 år 1985 och 137 år 1986.

Av de 13 riksdagsbehandlade avtalen 1985 var fyra av den karaktären atf riksdagens medverkan erfordrades i form av lagstiftning. 1 avtal innebar medgivande att andra länder ej behövde uppfylla kraven för uppsägning av ett tidigare avtal för vilket riksdagens medgivande krävts enligt 10 kap. 2 § första stycket regeringsformen. Övriga avtal torde av regeringen ha bedömts vara av den viktiga karaktären att de av den anledningen förelagts riksdagen.

Åtta av de 1986 riksdagsbehandlade 15 avtalen krävde lagstiftningsåtgär­der. I två andra fall begärde regeringen, i samband med att avtalen förelades riksdagen för godkännande, bemyndigande atf vidta vissa följdåfgärder.

Liksom fallet var när utskottet 1975 granskade de internationella överens­kommelserna (KU 1975:12) kan konstateras att handels- och biståndsavta­len, som anfalsmässigt utgör en betydande del av de under de granskade åren ingångna avtalen, inte i något fall underställts riksdagen.

Förekomsten av hemliga avtal redovisas inte i publikafionen Utrikesfrå­gor. Inte heller finns det en fullständig förteckning över sådana avtal i def fraktatregister som förs i utrikesdepartementet. En genomgäng av regerings­protokollen visar aft det såväl under år 1985 som under år 1986 slöts ett tiotal hemliga avtal. De föll alla inom utrikes- samt försvarsdepartementens ansvarsområden. Försvarsdepartementets avtal rapporterades inte fill trak-tafregistret. Utrikesdepartementet torde dock i samtliga fall ha medverkat i de förhandlingar som föregått avtalen.

Inget av de hemliga avtalen behandlades i utrikesnämnden under år 1985
eller år 1986. I några fall där avtalen gällt export av krigsmateriel hade dock
     20



de affärer som föranlett avtalen i ett fidigare skede behandlats i utrikesnämn-    1988/89:KU30

den. Ett exempel på detta är det avtal, s.k. Memorandum of Understanding,

mellan de svenska och de indiska regeringarna som ingieks den 20 mars 1986 i

samband med Bofors Indienorder. Uppgifter om detta avtal finns i förra årets

granskningsbetänkande (KU 1987/88:40 s. 30). Av granskningsbetänkandet

framgår (s. 33) att Indienordern hade behandlats i utrikesnämnden vid tre

fillfällen, i januari 1983 samt i februari och september 1984.

Som nämnts kan regeringen uppdra åt förvaltningsmyndighet att ingå internationella överenskommelser som inte kräver riksdagens eller utrikes­nämndens medverkan. Någon förteckning över ingångna förvaltningsavtal föreligger inte. Inte heller finns det någon sammanställning av bemyndigan­den atf ingå sådana avtal.

För aft få en viss belysning av förvaltningsavtalens omfattning och inriktning har uppgifter inhämtats från två av de myndigheter som kan antas sluta def största antalet förvaltningsavfal, nämligen televerket och postver­ket. Dessa uppgifter redovisas i underbilagorna 5 och 6 till granskningspro­memorian.

Enligt utskottet visar genomgången av internationella överenskommelser som under åren 1985 och 1986 underställts riksdagens prövning, vad gäller de publicerade avtalen, aft regeringen i nära hälften av fallen ansett sig böra inhämta riksdagens godkännande, trots atf de inte förutsatt lagstiftningsåt­gärd eller i övrigt gällt ämne i vilket riksdagen haft att besluta. Anledningen torde som nyss sagts ha varit aft de från regeringens sida bedömdes vara av så stor vikt att de krävde riksdagens godkännande.

Utskottet vill som tidigare nämnts erinra om atf om avtalen är av större vikt får regeringen underlåta atf inhämta riksdagens godkännande endast om rikets intresse kräver det. I sådant fall skall regeringen i stället överlägga med utrikesnämnden innan överenskommelse ingås. Det kan konstateras att inget av de under år 1985 och år 1986 ingångna hemliga avtalen varit föremål för överläggningar med utrikesnämnden. Bedömningen av vilka avtal som är av så stor vikt aft de fill följd härav kräver riksdagens godkännande måste enligt utskottet vara densamma vare sig avtalen anses böra hållas hemliga med hänvisning till sekretesslagens regler eller inte.

Utrikesdepartementet har i en skrivelse den 29 december 1988 till samtliga expeditions- och rättschefer framhållit vikten av att utrikesdepartementets rätfsavdelning bör få utdrag ur regeringsprotokollen beträffande samfliga regeringsbeslut som rör överenskommelse med andra stater samt atf man överväger behovet av atf särskilt förteckna de hemliga avtalen.

Enligt utskottet bör även de avtal som ingås av förvaltningsmyndigheterna upptas i en särskild förteckning. Enligt utskottet skulle en sådan åtgärd göra det praktiskt möjligt atf kontrollera både att de avtal förvaltningsmyndighe­terna ingått grundat sig på bemyndigande från regeringen och att myndighe­terna uppfyllt sin skyldighet enligt 10 kap. 8 § regeringsformen att hålla utrikesministern informerad om frågor av betydelse för förhållandet till annan stat eller fill mellanfolklig organisation.

Det är utskottets avsikt att med uppmärksamhet även i fortsättningen följa
regeringens tillämpning av trakfafräften. I övrigt har utskottet infe funnit
anledning till något uttalande med anledning av den företagna gransk-
       21

ningen.



9. Handläggningen av viseringsfrågor m.m. inom 1988/89:KU30

utrikesdepartementet

Utskottet har till granskning tagit upp utrikesdepartementets handläggning av bl.a. vissa viseringsfrågor avseende vissa tjänstemän från Östeuropa med uppgifter av diplomafisk karaktär. Granskningen har skett mot bakgrund av 12 UD-viseringsärenden 1987-1988. I samfliga dessa ärenden hade rikspo­lisstyrelsen/säkerhetsavdelningen i yttrande fill utrikesdepartementet av­styrkt utfärdande av visering. I åtta av fallen medgavs visering. Ett av dessa gällde stationering i Sverige. Övriga sju avsäg kortare besök i Sverige.

En icke offentlig utfrågning inför utskottet har hållits med utrikesminister Sten Andersson, åtföljd av rättschef Hans Corell och departementssekrete­rare Hans Olsson. Vissa delar av utfrågningen offentliggörs genom detta betänkande {bilaga B18). Vid utfrågningen lämnades en redovisning för den handläggningsordning och de principer som tillämpats i ärendena. Enligt utrikesministern följs strikt de principer som pä förevarande område fastlagts i utrikesnämnden, vilka det råder stor polifisk enighet om. Säkerhetsavdel­ningens uppgift i ärenden av föreliggande slag är att göra en särskild riskbedömning, som sedan utrikesdepartementef har att väga in vid sin samlade säkerhefspoUtiska bedömning. Beslut om vägrad visering brukar inte offenfiiggöras. Fall där någon förklarats persona non gråta offentliggörs däremot regelmässigt.

Utskottet vill erinra om att i den nyligen avlämnade rapporten (SOU 1989:18) SÄPO - Säkerhetspolisens arbetsmetoder tas upp några frågor som har visst samband med förevärande ärende, nämligen dels frågan om atf förbättra säkerhetspolisens sakkunskap i bl.a. utrikespolitiska frågor, dels frågan om meddelarfrihet beträffande uppgifter inom säkerhetsavdelningens verksamhetsområde.

Den företagna granskningen av berörda viseringsfrågor har infe givit anledning fill krifik mot regeringens handläggning.

Under utfrågningen har vidare lämnats uppgifter om de åtgärder som vidtagits inom utrikesdepartementet med anledning av ett uttalande av utskottet i 1986/87 års granskningsbefänkande (KU 1986/87:33 s. 64) om att def var påkallat med en översyn i fråga om rufinerna för beslutsfattande och dokumenfafion såväl i ärenden om non-grafa-förklaringar som i andra frågor inom utrikesdepartementets verksamhetsområde.

Från utrikesdepartementet har utskottet erhållit en promemoria om rufinerna för beslutsfattande m.m. inom departementets verksamhetsområ­de {bilaga A 9). Denna innehåller vissa uppgifter om en under år 1985 påbörjad översyn av regelsystemet inom utrikesförvaltningen. Beträffande den del av översynen som gäller non-grafa-förklaringar och utrikesdeparte­menfets viseringsverksamhet framgår av promemorian att en preliminär analys beträffande handläggningen av dessa frågor genomförts samt alt slutgiltigt ställningstagande till eventuella förändringar i hanteringen av dessa frågor dröjer ytterligare någon tid. Skälet är aft man önskar avvakta den pågående revisionen av utlänningslagstiftningen (prop. 1988/89:86 med förslag fill utlänningslag m.m.).

Enligt utskottet är det värdefullt aft den nämnda översynen snart är                 



avslutad. Def kan redan nu konstateras aft klarare regler utarbetats i fråga 1988/89:KU30 om den delegering av beslutanderätt som utrikesministern enligt särskilda bestämmelser kan överlåta till andra statsråd eller till tjänstemän i departe­mentet. Vidare har tillgängligheten till utrikesdepartementefs föreskrifter m.m. förbättrats och nya handböcker med kommentarer fill föreskrifterna, förslag till handläggningsrutiner osv. utkommit. Utskottet kan få anledning att återkomma till frågan om rufinerna för handläggningen av non-grata-förklaringar och viseringsverksamheten sedan utrikesdepartementet avslutat sin översyn av dessa frågor.

Granskningen i nu förevarande avseende föranleder i övrigt inte något uttalande från utskottets sida.

10.  Riksdagens skrivelser, m.m.

Till utskottet har hänvisats regeringens skrivelse (1988/89:75) med redogö­relse för behandlingen av riksdagens skrivelser fill regeringen. I likhet med fidigare år har utskottet gjort en översiktlig genomgång av skrivelsen i fråga.

Årets skrivelse avser åtgärder med anledning av riksdagsbeslut som vidtagits av regeringen under tiden den 1 oktober 1987-den 30 september 1988. Redogörelsen omfattar sammanlagt 541 riksdagsskrivelser, varav 398 beslutats under 1987/88 års riksmöte. I bilaga A 10 lämnas en redovisning i tabellform av antalet riksdagsskrivelser beslutade före 1988 som inte var slutbehandlade den 30 september 1988.

Enligt utskottet är det självfallet angeläget att regeringen så snart som möjligt behandlar de framställningar som riksdagens skrivelser innehåller. Av regeringens redogörelse framgår att inom regeringskansliet föreligger eft icke obetydligt antal ännu ej slutbehandlade riksdagsskrivelser vilka är avgivna för mycket lång fid sedan. Utskottet avser aft fortsättningsvis noggrant följa utvecklingen på förevarande område. Utöver det anförda föranleder granskningen i denna del infe något uttalande från utskoffefs sida.

11.  Krigsmaterielexport

Utskottet har vid åtskilliga tillfällen tagit upp krigsmaterielexporffrågor fill granskning. I de båda senaste granskningsbetänkandena (KU 1986/87:33 s. 23 ff. och KU 1987/88:40 s. 14 ff.) har en stor del av granskningen ägnats sådana frågor. I det senaste granskningsbetänkandet uttalade utskottet att det var utskottets avsikt att återkomma fill krigsmaterielexportfrågorna sedan utskottet fått fillfälle att studera den särskilda medborgarkommissio­nens rapport (SOU 1988:15) och resultatet av pågående rättsliga förunder­sökningar föreligger.

Under årets granskningsarbete har inom utskottet ställts en rad ytterligare frågor om den svenska vapenexporten.

Som komplettering till medborgarkommissionens skriftliga rapport om
svensk vapenexport har utskottet erhållit uppgifter om kommissionens
arbete från sekretariatet, nämligen departementsrådet Kurt Blixt, översten
Anders Hammarskjöld och hovrättsassessorn Richard Ljungqvist vid en icke
offenfiig utfrågning. Dessutom har krigsmaferielinspektören Sven Hirdman
   23



hörts inför utskottet, även i detta fall vid en icke offentlig utfrågning.     1988/89:KU30 Utskrifter från dessa utfrågningar i icke sekretessbelagda delar finns atf tillgå. Det är utskottets avsikt att publicera materialet i ett senare gransk­ningsbetänkande.

Beträffande vissa av de frågor som tagits upp inom utskottet fordras visst ytterligare utredningsarbete, som inte kommer att föreligga i sådan fid aft materialet kan beaktas i årets granskningsbetänkande. Utskottet anser aft samfliga i ärendet föreliggande krigsmaterielexporffrågor bör behandlas i ett sammanhang. Ufskottet har därför såsom redan inledningsvis nämnts i detta betänkande valt att vänta med att redovisa sina bedömningar av frågoma fill nästa riksmöte.

Mot bakgrund av def anförda gör inte utskottet nu några uttalanden i ärendet.

12. Regeringens åtgärder med anledning av mordet på statsminister Olof Palme

Frågan har fidigare behandlats i granskningsbetänkandena 1986, 1987 och 1988 (se KU 1985/86:25 s. 3, KU 1986/87:33 s. 14-23, KU 1987/88:40 s. 10-14) samt i utkast fill betänkande 1988-09-01 {bilagedel C).

Utskottets tidigare granskning

I 1986 års granskning behandlade utskottet endast själva proceduren i samband med regeringsskiftet. 1987 års granskning var främst inriktad på regeringens kontakter med polis och åklagare och på besluten om omorga­nisation av utredningen.

Mot bakgrund av def ansvar som regeringen har för rikefs säkerhet fann utskottet det rikfigt att regeringen via jusfitieministern höll sig informerad om spaningsarbetef. Eftersom behovet av informafion främst gällde säker­hetsfrågor var det i första hand polisens bedömningar i just detta avseende som var av intresse för regeringen. När def gäller formerna för informations­överföringen mellan spaningsledningen och regeringen fick dessa enligt utskottet i detta unika fall främst bedömas från praktiska utgångspunkter. Här förelåg eft behov av mer eller mindre daglig informationsförmedling. Från denna synpunkt fanns enligt utskottet inget att invända mot ordningen med en tjänsteman som var närvarande vid spaningsledningens möten.

Beträffande samarbetssvårigheterna mellan polis och åklagare gjorde regeringen enligt utskottet stora ansträngningar för att förmå de ansvariga tjänstemännen att bilägga dessa. Då detta inte visade sig möjligt blev regeringen nödsakad atf ingripa. Detta skedde i nära samråd med de berörda myndigheterna och med oppositionsledarna. Den lämpligaste tidpunkten för omorganisationen kunde enligt utskottet naturligtvis diskuteras. Det handla­de emellertid om en svår bedömningsfråga där utskottet på grundval av föreliggande material infe fann anledning att rikta kritik mot regeringen.

Omorganisationen skedde genom två skilda belut av regeringen. I det ena
uppdrogs åt rikspolisstyrelsen att leda polisverksamheten i samband med
mordet på Olof Palme. Genom det andra beslutet gavs riksåklagaren
uppdraget atf leda förundersökningen rörande mordet. Enligt ufskottet hade
    '



regeringen genom det sistnämnda beslutet därmed inte bestämt hur riksåkla- 1988/89:KU30 garen skulle besluta i eft ärende av det slag som anges i 11 kap. 7 § regeringsformen, dvs. ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller som rör tillämpning av lag. Def faktum atf beslutet var grundlagsenligt innebar enligt utskottet dock infe aft det i allmänhet skulle vara lämpligt atf regeringen fattar beslut av detta eller liknande slag. I organisationsfrågor med rätfssäkerhetsaspekter borde det göras i yttersta undantagsfall. Situatio­nen i utredningen av mordet på Olof Palme var emellerfid så allvarlig att ett regeringsbeslut i frågan blev nödvändigt.

I en reservation (m, fp, c) uttalades att ordningen med en tjänsteman som var närvarande vid den s.k. spaningsledningens möten tillkom på mordnat­ten i den extraordinära situation som då rådde. När förhållandena stabilise­rats borde denna ordning ha frångåtts. Den innebar nämligen en stor risk för en grundlagssfridig inblandning i polismyndighetens åtgärder från regering­ens och regeringskansliets sida. Enligt reservanterna kom regeringen på detta sätt aft förknippas med polissidan och misstankar uppkom om en ofillbörlig styrning av utredningsarbetet från regeringens sida.

Vidare framhölls i reservationen atf regeringen genom sina ensidiga kontakter med polissidan kom att minska sina möjligheter att objektivt kunna bedöma hur organisationen av utredningsarbetet fungerade. Rege­ringen fick härigenom alltför sent klart för sig hur allvarliga problemen i utredningsarbetet var. Regeringen borde på eft fidigare stadium ha kunnat vidta åtgärder som lett till ett fungerande samarbete mellan polis och åklagare.

Regeringens agerande under förspelet till omorganisationsbeslutef var enligt reservanterna också ägnat att förvåna. En av parterna i konflikten, länspolismästaren, gavs särskilda möjligheter aft påverka den nya organisa­fionen. Härigenom fick denna, på den punkt som gällde den s.k. stabsgrup­pen, en oklar utformning.

Sammanfattningsvis framhölls i reservationen att justitieministern och regeringen i sin helhet inte kunde undgå kritik för dessa åtgärder.

Riksdagen ställde sig bakom utskottsmajoritetens uttalande.

Granskningsbefänkandet 1988 tog upp rapporterna från juristkommissio-nen (SOU 1987:72, del 2) och den parlamentariska kommissionen (SOU 1988:18). Ingen av kommissionerna hade funnit att arrangemanget med en särskild observatör från justitiedepartementet i polisens ledningsgrupp innefattat någon ofillbörlig påverkan av polismyndighetens arbete. Utskottet delade denna uppfattning. Den parlamentariska kommissionen hade dock framhållit att det var den exceptionella situationen som åtminstone under den första tiden efter mordet motiverade att regeringen följde arbetet med utredningen genom en observatör. Metoden borde enligt kommissionen endast användas för mycket speciella situationer. Utskottet uttalade atf de preciseringar som gjorts genom kommissionens påpekanden var värdefulla.

Ingen av de båda kommissionerna hade heller funnit att justitieministern
handlade partiskt då han till övervägande delen hämtade sin information om
brottsutredningen från polisen. För detta fanns goda skäl eftersom behovet
av informafion främst gällde säkerhetsfrågor. Enligt utskottet hade det dock,
som juristkommissionen framhållit, varit av värde om regeringen sökt
                25



förekomma missförstånd om anledningen fill atf kontakterna skedde med     1988/89:KU30 polisen i stället för med förundersökningsledaren.

Den parlamentariska kommissionen hade, när def gäller samarbetssvårig­heterna mellan polis och åklagare, uttalat att justitieministern redan fidigt borde ha erinrat polisledningen om reglerna i rättegångsbalken om ledning av förundersökning. Under de diskussioner som föregick omorganisafionsar-betef, då polisledningen enligt kommissionen visade bristande respekt för dessa regler, borde man från justitiedepartementets sida ha förklarat för länspolismästaren att han var skyldig följa fömndersökningsledarens beslut och anvisningar. Utskottet delade denna uppfattning.

I fråga om beredskaps- och säkerhetsfrågor fanns det enligt utskottet anledning för regeringen atf noga pröva de förslag de båda kommissionerna lagt fram på detta område. Utskottet ansåg liksom kommissionerna att det var viktigt att rufinerna för beredskap och samband fortlöpande sägs över och atf utbildning, kontroll och övningar anordnades så aft beredskapen infe försämrades under lugnare perioder. Utskottet meddelade sin avsikt att följa dessa frågors vidare behandling i regeringen.

De moderata ledamöterna framhöll i en reservation att mot bakgrund av de uppgifter som kommissionerna tagit fram förelåg ett behov av att ytterligare belysa regeringens befattning med utredningen, bl.a. genom utfrågningar av statsminister Ingvar Carlsson, förre justitieministern Sten Wickbom och förre överåklagaren Claes Zeime. Enligt reservanterna stod det emellertid redan klart att den kritik som i reservationen fill föregående års granskningsbetänkande riktats mot regeringens handläggning av mordut­redningen i stor utsträckning fått stöd genom de företagna utredningarna.

Reservanterna påpekade aft den parlamentariska kommissionen, liksom reservanterna vid föregående års granskning, ansett att redan närvaron av en företrädare för regeringskansliet i poHsens ledningsgrupp inneburit en risk för påverkan på tjänstemännen att handla mindre självständigt än annars.

Den parlamentariska kommissionens iakttagelser vad gällde samarbets­svårigheterna mellan polis och åklagare gav enligt reservationen stöd för den uppfattning på denna punkt som förts fram av reservanterna vid föregående års granskning.

Enligt reservationen stod det också klart efter den parlamentariska kommissionens utredning att regeringens agerande under förspelet fill omorganisationen var anmärkningsvärt. Reservanterna delade kommissio­nens uppfattning atf man i stället för att söka finna en lösning på samarbetssvärigheterna borde ha förklarat för länspolismästare Hans Hol-mér att han enligt gällande regler var skyldig att följa förundersökningsleda­rens beslut och anvisningar.

Granskningsbetänkandet debatterades i riksdagen den 2 juni 1988. Riksdagen ställde sig även denna gång bakom utskottsmajoritetens uttalan­de. Under debatten berördes den då i medierna aktualiserade frågan om förlagsdirekför Ebbe Carlssons medverkan i mordutredningen (se riksda­gens protokoll 1987/88:132).

I ett pressmeddelande den 7 juni 1988 konstaterade justitieminister
Anna-Greta Leijon att det fanns en majoritet i riksdagen för misstroende­
förklaring mot henne och aft hon mot den bakgrunden skulle lämna in sin
          26



avskedsansökan till statsministern. Denne förklarade, när han samma dag    1988/89:KU30

entledigade Anna-Greta Leijon, atf det skedde till följd av att ledarna för de

övriga riksdagspartierna bestämt sig för att utnyttja makten atf avsätta eft

statsråd. Statsministern uttalade också aft när hans parti vunnit valet skulle

Anna-Greta Leijon återfinnas med vikfiga och tunga uppgifter i en socialde-

mokrafisk regering.

Konsfifufionsutskottet diskuterade vid ett sammanträde den 8 juni 1988 frågan om den fortsatta granskningen mot bakgrund av det inträffade. I inledningen till utskottets utkast till betänkande 1988-09-01 (bilaga C) ges en utförlig beskrivning av def händelseförlopp som ledde till att granskningsar­befet återupptogs under sommaren 1988.

Justitiekansler Hans Stark avgav den 1 juli fill regeringen sitt yttrande om rikspolisstyrelsens handlande i samband med Ebbe Carlssons verksamhet. Detta yttrande liksom regeringens s.k. vitbok av den 1 juli 1988 utgjorde underlag för granskningen. Vitboken behandlade vad som för regeringskans­liets del förekommit i den s.k. Ebbe Carlsson-affären. För inhämtande av ytterligare upplysningar genomförde utskottet 18 utfrågningar, alla utom tre offentliga.

Granskningen under sommaren 1988 avslutades med att utskottet utfor­made eft utkast till betänkande. Detta tillställdes riksdagens ledamöter och offenfiiggjordes den 1 september 1988.

Utkastet innehåller en beskrivning av händelseförloppet i vad som kom att kallas Ebbe Carlsson-affären, så långt detta var känt i augusfi 1988, jämte utskottets överväganden och slutsatser på grundval av det då fillgängliga materialet. Det har överlämnats till det efter valet fillträdda utskottet och har legat till grund för årets granskningsarbete.

Utskottet fann def lämpligt att under granskningen sommaren 1988 utgå från följande fem frågeställningar:

1.      Var de kontakter justitieministern hade med Ebbe Carlsson lämpliga fill
innehåll och omfattning?

2.  Vidtog justitieministern några åtgärder som var eller måste uppfattas ha utgjort ett direkt led i mordutredningen vid sidan av förundersökningen?

3.  Vidtog justitieministern några åtgärder eller gjorde hon i sina kontakter med spaningsledningen några uttalanden som innebar eller måste ha uppfattats innebära en ofillbörlig påverkan av mordutredningen?

4.  Borde justitieministern ha vidtagit ytterligare åtgärder för att fillse att information om Ebbe Carlssons verksamhet tidigare redovisades för åkla­garna?

5. Vidtog justitieministern eller statsministern några åtgärder för aft
kontrollera Ebbe Carlssons uppgifter om säkerhetsavdelningens verksamhet
utan stöd i regeringsbeslut?

De fem frågeställningarna tas i föreliggande betänkande var för sig upp fill ny bedömning. Anledningen till detta är dels att nyval skett sedan utkastet färdigställdes, dels atf nytt material tillkommit från andra utredningar och genom den fortsatta granskningen.


27



Utredningar m.m. av betydelse för det fortsatta           1988/89:KU30

granskningsarbetet

Justitiekanslerns fortsatta utredning

Av justitiekanslerns yttrande till regeringen den 1 juli 1988 framgick atf polismännen vid rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning (SÄK) Walter Kegö och Jan-Henrik Barrling till Ebbe Carlsson lämnat ut kopior av ett större antal sekretessbelagda handlingar. Flertalet av dessa handlingar ingick i den s.k. åklagarpärmen rörande PKK-spåret.

Under JK:s utredning hade def också framkommit upplysningar som väckte misstanke om atf uppgifter från Palmeutredningen hade röjts även i fiden före Ebbe Carlsson-ärendet genom aft skriftlig eller muntlig informa­tion hade lämnats ut till obehöriga. JK beslöt den 7 juli atf förundersökning skulle inledas med avseende på misstanke om brott mot tystnadsplikten.

Förundersökningen verkställdes av chefsåklagare Jan Danielsson. Den visade vad gäller Palmeufredningens tidigare skede att Ebbe Carlsson fått del av sekretessbelagda uppgifter från förundersökningen i form av ett manu­skript till en bok om utredningen. Manuskriptet hade Hans Holmér ställt samman under 1987. Holmér hade också muntligen lämnat Ebbe Carlsson vissa upplysningar om utredningen. Ebbe Carlsson och Holmér hade förklarat att manuskriptet och de munfiiga upplysningarna hade lämnats till Ebbe Carlsson i syfte att denne i egenskap av bokförläggare skulle publicera uppgifterna i bokform. Genom de förhör som Danielsson genomfört med Kegö, Barrling, Ebbe Carlsson och dåvarande rikspolischefen Nils Erik Åhmansson hade det framkommit att en stor mängd uppgifter rörande PKK-spåret hade lämnats ut av Kegö och Barrling fill Ebbe Carlsson. För uppgifterna gällde s.k. förundersökningssekretess.

JK redovisade sin bedömning av ärendet i beslut den 3 oktober 1988. Han fann vid sin åtalsprövning avseende Holmér bl.a. aft denne, utan att göra sig skyldig till brott, med stöd av tryckfrihetsförordningens regler om meddelar­frihet kunnat, för publicering i bokform, till Ebbe Carlsson lämna ut de i och för sig sekretessbelagda uppgifterna från Palmeutredningen. Förundersök­ningen lades därför ned i denna del.

När def gällde Kegö och Barrling framkom genom förundersökningen att information av väsentlig betydelse blivit fillgänglig för Ebbe Carlsson genom deras agerande.

Enligt JK:s bedömande fanns det dock anledning att uppfatta situafionen på det sättet atf Ebbe Carlsson hade kommit atf inta en annan ställning än den som en vanlig privatperson har när han mottog de sekretessbelagda uppgifterna. JK ansåg det vara berättigat att uppfatta Ebbe Carlssons roll så att han i samverkan med Kegö och Barrling deltog i den verksamhet Åhmansson såsom rikspolischef utövade i Ebbe Carlsson-affären. Hans roll kunde enligt JK beskrivas som kontaktmannens och språkrörets. Han kom aft inta en ställning som är jämförbar med en uppdragstagares. Ebbe Carlssons ställning förändrades under ett senare skede av händelseförloppet, men def sagda ägde enligt JK gilfighet i varje fall fill utgången av mars 1988.

De sekretessbelagda uppgifter som lämnats ut till Ebbe Carlsson hade


28



denne erhållit inom ramen för den verksamhet han utövat i samverkan med     1988/89:KU30 Åhmansson och polismännen. Mot denna bakgrund kunde det enligt JK inte med fog göras gällande aft utlämnandet fill honom av de sekretessbelagda uppgifterna innefattade något brott mot tystnadsplikten från Åhmanssons eller från Kegös och Barrlings sida.

Det förhållandet aft ansvar för brott mot tystnadsplikten inte bedömdes kunna göras gällande vare sig mot Kegö och Barrling eller mot Åhmansson innebar emellertid enligt JK:s mening infe att def kunde godtas aft Ebbe Carlsson hade beretts tillfälle att ta del av sekretessbelagda uppgifter.

JK beslöt därför att som ett initiafivärende återuppta granskningen av Åhmanssons utövning av tjänsten som rikspolischef. Granskningen redovi­sades i ett beslut den 19 oktober 1988. Den resulterade denna gång i vad JK bedömde vara allvarlig kritik av Åhmansson.

Kritiken avsåg för det första att Åhmansson inte förrän i ett alltför sent skede vidtog några åtgärder för aft kontrollera om def låg något berättigat i den kritik eller de beskyllningar som riktats mot den operative chefen P-G Näss vid SÄK. Inte heller beredde han Näss möjlighet bemöta krifiken.

För det andra borde Åhmansson inte ha uppmuntrat den samverkan som ägde rum mellan å ena sidan Ebbe Carlsson och å andra sidan Kegö och Barrling. Han borde ha överlåtit ansvaret för kontakterna mellan Ebbe Carlsson och SÄK på dess chef. Åhmansson borde också ha försäkrat sig om aft Ebbe Carlsson ej missbrukade den ställning han fick.

För def tredje ingrep Åhmansson inte med den kraft och skyndsamhet som kunde krävas av honom när def gällde att klarlägga vilken betydelse som skulle tillmätas de uppgifter som Ebbe Carlsson förf fram vid föredragningar­na för Säpo-kommitténs ordförande Carl Lidbom och för justitieministern.

Enligt JK hade Åhmansson visat sådana anmärkningsvärda brister i sin tjänsteutövning atf fråga borde ställas om Åhmansson kunde kvarstå i sin tjänst som rikspolischef. Frågan anmäldes fill regeringen. Efter kontakt med civilministern avgick Åhmansson den 20 oktober 1988 på egen begäran.

JK har också på rikspolisstyrelsens begäran prövat de ersättningsanspråk som rests av Ebbe Carlsson och bokförläggaren Tomas Fischer. Enligt beslut av den 13 mars 1989 skall rikspolisstyrelsen till Ebbe Carlsson utge en ersättning med 25 643 kr. avseende kostnaderna för källa A, vissa resekost­nader m.m. Rikspolisstyrelsen skall vidare utge ersättning fill Tomas Fischer med 108 500 kr. för hyra av lokalen på Rensfiernas gata. P O Karlssons resekostnader för den tid han fungerade som följeslagare till Ebbe Carlsson skall befraktas som kostnader för resor i tjänsten och regleras på vanligt sätt genom aft P O Karlsson inlämnar reseräkning. Anspråket på ersättning med 934 000 kr. för avlyssningsufrusfningen avvisas helt av justitiekanslern.

P O Karlsson har i eft senare beslut tillerkänts ersättning för huvuddelen av de resekostnader han haft som följeslagare till Ebbe Carlsson, dock inte för en resa till Wien och Diisseldorf och heller inte för den resa under vilken han stoppades av tullen i Helsingborg.

JK beslöt den 22 mars 1988 om åtal mot Hans Holmér för atf denne genom publicering av vissa uppgifter från hemlig telefonavlyssning gjort sig skyldig fill brott mot tystnadsplikten.


29



Rapport av den särskilde utredaren för granskning av hotbilden mot och      1988/89: KU30

säkerhetsskyddet kring statsminister Olof Palme (SOU 1989:1)

Regeringen uppdrog den 25 augusti 1988 åt landshövding Gösta Gunnarsson att utreda vissa frågor om säkerhetsskyddet m.m. vid tiden för mordet. Rapporten (SOU 1989:1) presenterades i januari 1989. Gunnarsson konsta­terade inledningsvis att det infe förelegat några sådana omständigheter att def var uppenbart att statsministerns säkerhet var i fara. Mot bakgrund av bl.a. den tydliga hotbild som förelåg från PKK mot den svenska regeringen med Olof Palme som dess främste företrädare borde dock SÄK enligt utredningen ha uppfattat innehållet i vissa s.k. bröllopssamtal som ett hot, vilket även skulle kunna ha varit riktat mot Olof Palme. Gunnarsson ansåg att SÄK när bröllopssamtalen blev kända borde ha informerat Olof Palme i syfte aft skapa förutsättningar för ett bättre skydd kring honom inom det område där han inte redan hade skydd.

Utredaren fann vidare att det förelåg ett annat hot mot Olof Palme. Det hotet kom frän en enskild person och hade en sådan styrka att SÄK om det hade varit känt borde ha agerat på något sätt. Såvitt kunde fastställas var dock hotet inte känt för SÄK vid tiden för mordet beroende på eftersläpning av översättningen av de inspelade samtalen. Gunnarsson konstaterade också att telefonavlyssning i spaningssyfte i vissa fall hade använts under mycket lång fid och att en oacceptabel eftersläpning av översättning, bearbetning och analys av dessa samtal hade förekommit samt aft det i vissa delar saknades godtagbara förklaringar till denna eftersläpning.

I utredningen konstaterades vidare att de enheter inom SÄK som handlade frågor om terroristbekämpning tycktes ha saknat tillräckliga resurser och att informationsutbytet inom SÄK möjligen varit bristfälligt.

Förundersökningen rörande försök till grov varusmuggling, grov varusmuggling, grovt valutabrott samt olaga vapeninnehav

Förundersökningen som leds av överåklagare Ola Nilsson, regionåklagar­myndigheten i Malmö, inleddes med anledning av att pohsmannen P O Karlsson natten mellan den 1 och 2 juni 1988 stoppades i tullen i Helsingborg vid försök att föra in viss elektronisk avlyssningsutrustning i landet. Genom utredningen har klarlagts aft liknande utrustning införts vid två fidigare tillfällen, den 16 april och den 28 april 1988. Åtta personer har delgivits misstanke, utöver Karlsson gäller det Nils Erik Åhmansson, avdelningsche­fen vid SÄK Sune Sandström, Walter Kegö och Jan-Henrik Barrling, Ebbe Carlsson samt de före detta poUsmännen Carl Östling och Per Jörlin.

Förundersökningen avslutades den 28 december 1988 och offenfiiggjordes i januari 1989. Den har senare återupptagits. Åtalsbeslut väntas under våren 1989.

Genom de förhör och utfrågningar som genomförts i förundersökningen
har en rad nya uppgifter tillförts den s.k. Ebbe Carlsson-affären. Till en del
förtydligar eller förändrar de den bild av händelseförloppet som getts i
utkastet till granskningsbetänkande från den 1 september 1988. De nya
uppgifterna fas i föreliggande betänkande upp endast i den utsträckning de
bedömts vara av betydelse för utskottefs granskning av regeringen.
                  30



Stort intresse har tillmätts de uppgifter som lämnats av kriminalinspektör 1988/89:KU30 Sten Warmland. Denne tjänstgjorde hösten 1987 som livvakt åt Holmér. Warmlands beskrivning av vad som utspelat sig den 8 december 1987 strider i väsentliga avseenden mot de uppgifter som lämnats i regeringens vitbok och vid sommarens utfrågningar. Warmland har för förhörsledaren uppgivit att han den 9 december av Holmér upplysts om aft Lidbom kvällen innan informerat statsministern om det vid fiden för mordet föreliggande hotet och omständigheterna däromkring och aft denne reagerat kraftigt på vad han fått höra.

Ebbe Carlsson har fill Ola Nilsson lämnat uppgifter om att han av Hans Holmér informerats om att elektronisk avlyssning förekommit under dennes tid som spaningsledare. Ebbe Carlsson har också uppgett att han i början av 1988 informerat Nils Erik Åhmansson och någon gång i mars 1988, troligen den 27, Anna-Greta Leijon om att sådan avlyssning fidigare förekommit.

Förundersökningen rörande olovlig avlyssning

En förundersökning har inletts av överåklagare Uno Hagelberg, Stockholms åklagardisfrikt, biträdd av chefsåklagare Jan Danielsson, med anledning av misstankar om atf olovlig avlyssning förekommit under den tidigare delen av mordutredningen. Utskottet har genom utfrågningar med Danielsson fått del av vissa uppgifter ur förundersökningen.

Förundersökningsledningen har offentliggjort atf elektronisk avlyssning från augusti 1986, till och från under en fid av närmare eft år, förekommit på fre olika platser med adresser i Stockholm. Hans Holmér har uppgett atf han beordrat denna avlyssning. Till åklagarna har från skilda håll lämnats mer eller mindre preciserade uppgifter om aft olovlig avlyssning skulle ha förekommit vid ett stort antal tillfällen, bl.a. vid tiden strax efter mordet på statsminister Palme.

Warmland och en annan av Holmérs fidigare livvakter, Per Jörlin, har till Danielsson lämnat uppgifter om att SÄK intresserat sig för kabinettssekrete­rare Pierre Schori och dennes kontakter med en påstådd PKK-anhängare samt att planer kan ha funnits på olovlig avlyssning riktad mot Schori.

Genom förundersökningen har också framkommit atf regeringen den 3 mars 1986 med stöd av lagen om kriminalvård på anstalt beslöt om telefonavlyssning av Miro Baresic på Täbyanstalfen. Miro Baresic avtjänade straff för bl.a. mord på den jugoslaviske ambassadören i enlighet med en dom från år 1971.

Proposition 1988/89:124 om vissa tvångsmedelsfrågor

I propositionen behandlas frågor om användningen av straffprocessuella tvångsmedel. Förslagen berör framför allt de s.k. reella tvångsmedlen -främst beslag, husrannsakan och telefonavlyssning - och grundar sig bl.a. på utredningar av narkotikakommissionen och fvångsmedelskommiffén.

I förslaget används termen hemlig teleavlyssning för avlyssning och annan
upptagning av meddelanden som går över det allmänna telenätet och termen
hemlig teleövervakning för bl.a. kontroll av vilka samtal som rings fill eller
från en viss telefon.
                                                                                              31



För hemlig feleavlyssning skall gälla samma grundläggande regler som i     1988/89:KU30 dag gäller för telefonavlyssning. Hemlig teleavlyssning skall dock också kunna tillåtas i fråga om försök, förberedelse och stämpling till sådana brott som i dag grundar rätt fill avlyssning. En enhetlig längsta tid för tillstånd fill avly.ssning - en månad - föreslås.

Hemlig feleövervakning är enligt gällande regler tillåten bara i fråga om vissa allmänfarliga brott och brott mot rikets yttre och inre säkerhet. I propositionen föreslås att hemlig feleövervakning skall få användas även vid bl.a. brott för vilka minimisfraffet är sex månaders fängelse.

I propositionen behandlas också frågan om nya typer av straffprocessuella tvångsmedel bör införas i vårt land. Det gäller dels avlyssning med dold mikrofon (s.k. huggning), dels övervakning med dold kamera. Föredragande statsrådet anför (prop. s. 59) att de argument som har åberopats till förmån för atf använda dolda mikrofoner och kameror i def reguljära polisarbetet mot narkotikabrottslighet och annan grov brottslighet inte har gett vid handen aft dessa metoder är försvarliga med hänsyn fill de tunga invändning­ar som kan riktas mot dem. Det sagda tar sikte på förundersökningar i allmänhet. I propositionen förutsätts att frågan återkommer i samband med aft säkerhetspolisens arbetsmetoder fas upp till behandling med anledning av säpo-kommifféns arbete. Def påpekas också aft proposifionen inte innebär något ställningstagande till om det är eller bör vara tillåtet aft i nödsituationer vidta extraordinära åtgärder.

Propositionen är för närvarande föremål för riksdagsbehandling.

SÄPO - Säkerhetspolisens arbetsmetoder. Rapport av särskild utredare (SOU 1989:18)

Den särskilde utredaren ambassadören Carl Lidbom har haft regeringens uppdrag atf utreda den polisiära säkerhetstjänsten. Rapporten presentera­des den 10 april 1989. I rapporten sägs beträffande beslutsformer och insyn att det är karaktäristiskt för säkerhetspolisen att arbetet i viss utsträckning bedrivs i en gråzon mellan lagligt och olagligt, etiskt och oetiskt. Till denna bild hör atf den beslutsordning som tillämpas gör det svårt atf i efterhand veta vilka beslut som fattas i säkerhetspolisen.

En av huvudfrågorna i utredningarbefet har gällt avlyssning genom dolda mikrofoner (s.k. elektronisk avlyssning eller huggning). Av säkerhetspolisen har utredaren fått uppgiften aft sådan avlyssning förekommer i säkerhets-tjänstsammanhang i praktiskt taget alla länder i Europa. Han har vid kontakter med företrädare för säkerhetstjänster i tre länder upplysts om att dessa befraktar elektronisk avlyssning som ett i vissa stycken oumbärligt hjälpmedel i arbetet.

Den som av sin oro inför att ge polisen rätt att bugga drivs att säga nej till
varje tanke på lagreglerad användning av dolda mikrofoner bör enligt
utredaren inte förbise atf def nuvarande rättsläget är långt ifrån tillfredsstäl­
lande sett just från deras egna utgångspunkter. Utredaren påpekar atf det i
dag inte finns garantier för atf den svenska polisen inte använder sig av
huggning. Det kan komma aft ske också i framfida situafioner som polisen
anser konstituerar eft nödläge. I brist på laglig reglering och i avsaknad av
kontrollsystem är det polisen själv som ensam får bedöma om förutsättning-
     32



arna för huggning är uppfyllda. Utgångspunkten för denna bedömning är    1988/89:KU30 brottsbalkens regler om nöd och nödvärn. I rapporten sägs det atf dessa regler visserligen är restriktiva, men aft de samtidigt är diffusa och ibland svårtolkade.

Enligt utredningen är förundersökningen om olovlig avlyssning under utredningen av mordet på Olof Palme en utmärkt illustration fill osäkerheten i rättsläget och vad detta kan leda fill. Def var, sägs det i utredningen, inte bara Hans Holmér som gjorde sig skyldig till bedömningar som numera hårt krifiseras. Enligt utredaren har det av förundersökningen framgått atf dåvarande rikspolischefen Holger Romander blev informerad om atf hugg­ning förekom och att även han ansåg, när han blev underrättad, att risksif nationen var sådan atf def var försvarligt att använda sig av avlyssning genom dolda mikrofoner.

Utredaren har inte sett det som sin uppgift aft utreda lagöverträdelser. Han vågar ändå påstå aft det står fullständigt klart aft def under de senaste åren förekommit huggning också i sammanhang som inte har något att göra vare sig med mordet på Olof Palme eller andra våldsdåd. Buggning har infe bara använts mot misstänkta terrorister utan också vid andra slag av operationer inom ramen för konfraspionaget och terrorismbekämpningen.

Utredningens slutsats är atf förbudet mot elektronisk avlyssning vid def här laget är tämligen underminerat. Inom säkerhetsavdelningen är def enligt utredningen en utbredd uppfattning aft buggning i vissa fall är en oumbärlig spaningsmetod, och man har svårt att acceptera att den inte skall få användas ens när mycket stora intressen står på spel. Därav kommer benägenheten aft tänja de visserligen snäva men oklara nödreglerna eller att rentav medvetet sätta sig över lagen.

Enligt utredarens mening bör statsmakterna inte längre skjuta frågan om en reglering av elektronisk avlyssning ifrån sig. I avbidan på ett sådant ställningstagande bör enligt utredningen regeringen vidta provisoriska åtgärder för atf åstadkomma en viss rättslig kontroll, åtminstone i efterhand, av utnyttjande av elektronisk avlyssning i nödsituationer. I utredningen föreslås att regeringen i administrafiv ordning ålägger SÄK att rapportera fill JK varje gång elektronisk avlyssningsufrustning tas i bruk för annat ändamål än utbildning eller demonstration. Regeringen bör också enligt utredarens mening föreskriva atf det i varje sådant fall är chefen för säkerhetsavdelning­en som själv skall fatta det polisiära beslutet.


Årets granskning

Utfrågningar under våren 1989

De utfrågningar som utskottet anordnat under våren 1989 har haft till syfte aft komplettera den granskning som genomfördes under sommaren 1988. De har därför inriktats mot atf i ljuset av de nya uppgifter som framkommit följa upp frågeställningarna från sommarens utfrågningar. I bilagadet B redovisas utskrifter från 11 utfrågningar inför utskottet, alla utom två offenfiiga. Där finns också en sammanfattning av ett samtal mellan ambassadören Harald

3 Riksdagen 1988/89. 4 saml. Nr30


33



Fälth och tjänstemän på utskottets kansli. Utskottet har dessutom hållit två     1988/89:KU30 icke protokollförda utfrågningar med chefsåklagare Jan Danielsson.

Utfrågningarna har koncentrerats på de nya frågor rörande regeringens medverkan i mordutredningens tidigare skede som aktualiserats genom förundersökningarna i Malmö och Stockholm. I första hand gäller det regeringens beslut om hemlig telefonavlyssning av Baresic samt regeringens eventuella kunskap om och medverkan i den elektroniska avlyssning som tycks ha utgjort en del av spaningsarbetet.

Utfrågningarna har också berört frågan om regeringen kan ha haft någon kunskap om de planer för kommande avlyssning som gjordes upp under våren 1988, och för vilken den i utlandet inköpta utrustningen var avsedd aft användas. De avslutande utfrågningarna med Anna-Greta Leijon och Ingvar Carlsson har också behandlat regeringens kunskap om SÄK:s intresse för kabinettssekreterare Pierre Schori.

Granskning av nya uppgifter om regeringens medverkan i den tidigare delen av mordutredningen (våren 1986-sommaren 1987)

1. Prövning av regeringens befattning med frågan om utnyttjande av olagliga spaningsmetoder

I 2 kap. regeringsformen finns bestämmelser om de grundläggande fri- och rättigheterna. Enligt 6 § är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande. Enligt 12 § får denna rättighet begränsas genom lag eller genom annan författning efter bemyndigande i lag.

127 kap. 16 § rättegångsbalken finns den grundläggande bestämmelsen om telefonavlyssning. I denna paragraf ges en rad förutsättningar för atf telefonavlyssning skall få utnyttjas. Bestämmelser om telefonavlyssning finns också i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål samt i lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningsyfte i vissa fall. Gemensamt för reglerna om telefonavlyssning i såväl rättegångs­balken som 1952 och 1975 års lagar är att åtgärden beslutas av domstol. Speciella bestämmelser om möjlighet till telefonavlyssning ges i lagen (1974:203) om kriminalvård pä anstalt. En mera ingående redovisning av dessa bestämmelser liksom reglerna om telefonavlyssning i övrigt ges i följande avsnitt.

Ingen av de nämnda lagarna ger utrymme för avlyssning med dold mikrofon (buggning). Inte heller finns det någon annan lagstiftning enligt vilken sådan avlyssning är tillåten.

Chefsåklagare Jan Danielsson har som tidigare berörts ur den pågående
forundersökningen offentliggjort uppgiften atf avlyssning med dold mikro­
fon bedrivits på tre olika platser med adresser i Stockholm. Hans Holmér har
sagt att han beordrat denna avlyssning som tog sin början i augusti 1986 och
pågick med avbrott fram fill sommaren 1987, dvs. några månader efter det att
Holmér avgått som spaningsledare. Ebbe Carlsson har i förundersökningen i
smuggelärendet uppgeff att han av Holmér informerats om den avlyssning
som denne beordrat samt att han i sin tur förf information om aft avlyssning
      34

förekommit vidare till Nils Erik Åhmansson och Anna-Greta Leijon.



Vid utfrågning inför utskottet har Anna-Greta Leijon sagt att hon inte haft     1988/89:KU30 någon kännedom om den av Holmér beordrade huggningen, men atf hon av Ebbe Carlsson delgivits två uppgifter som skulle ha erhållits från buggning. Den skulle ha utförts morddygnet eller-i det ena fallet-möjligen någon dag därefter.

Som nämnts finns det i förundersökningen om olovlig avlyssning uppgifter som mer eller mindre starkt tyder på aft buggning skulle ha förekommit i och utanför mordutredningen vid en rad tidpunkter. Danielsson har inför utskottet uppgivit aft buggning med säkerhet förekommit åtminstone i något fall någon eller några veckor efter mordet.

P-G Näss har inför utskottet berättat att han under tiden närmast efter mordet, en period då bl.a. regeringen med hänvisning fill risken för rikets säkerhet hade beslutat om telefonkontroll pä Täbyanstalfen, kom fram fill aft det i samband med mordutredningen kunde finnas ett antal frågor som rörde rikets säkerhet. Tisdagen den 4 mars förhörde han sig därför med Hans Holmér om frågan om elektronisk avlyssning kunde komma att aktualiseras. Samtidigt framförde han åsikten att regeringen borde vidtalas för att man skulle få ett principiellt ställningstagande. Enligt Näss var Holmérs uppfatt­ning emellerfid att man inte skulle hänvända sig till regeringen och aft man fick ta ställning fill frågan om avlyssning om den blev aktuell.

Näss lät sig inte nöja med detta, utan tog samma dag upp frågan med Klas Bergenstrand, som då var regeringens observatör i spaningsledningen. Bergensfrand lovade undersöka saken och därefter återkomma. Näss säger sig troligen den 6 eller 7 mars ha fått besked, förmodligen av Bergenstrand, att rättschefen i justitiedepartementet, numera justitierådet, Johan Munck vidarebefordrat frågan till justitieminister Sten Wickbom. Denne skulle ha svarat: ""Ja, ja, det är bra men jag har infe hört någonting." Näss hade sedan telefonkontakt med Munck som ville efterhöra om def skulle upprättas någon promemoria rörande nödräften i ett läge som det aktuella. Näss uppger sig ha förklarat atf def infe längre fanns något intresse eftersom def, som han uppfattade def, tysta medgivande som redan givits var vägledning nog.

Näss lämnade en redovisning fill Holmér och frågade om def ändå inte var bra atf han hade vänt sig till regeringen och fått detta besked. Denne var dock inte alls nöjd och markerade enligt Näss eft visst missnöje med förfarandet.

Någon gång i mitten av augusfi 1986 förklarade Holmér för Näss att utredningen skulle inriktas mot PKK och att det skulle företas elektronisk avlyssning. Näss har uppgeff aft han frågade sig om sanktion nu kommit från regeringen, om sanktionen i så fall innebar atf def var okej att göra detta i mordutredningen eller om det var en sanktion av bedömningen atf det förelåg en hotsituation. Det senare förhållandet ansåg han själv var ostridigf. Näss uppger atf han frågade Holmér om det var klart. Denne besvarade frågan jakande, men lämnade inget ytterligare besked.

Vid utfrågningen inför utskottet har Näss också förklarat att han blivit överraskad av uppgifterna om atf buggning skulle ha förekommit i mars 1986. Själv hade han ingen kännedom om aft elektronisk avlyssning skulle ha företagits under denna period. Över huvud taget hade, såvitt han visste,

elektronisk avlyssning inte använts som arbetsmetod vid säkerhetsavdelning-  35

en under de tio år Näss varit verksam där.



Klas Bergensfrand har uppgeff att han några dagar efter mordet fick en 1988/89:KU30 fråga från P-G Näss om departementets uppfattningsom okonventionella enkel, och den ställdes utan närmare motiv eller upplysning om bakgrunden. Bergensfrand uppfattade det som en rent rättslig fråga. Han uppgav att han skulle vidarebefordra den till sin chef, som då var Johan Munck, och gav således inget svar vid denna fidpunkt. Bergensfrand har sagt sig nu tre år senare inte kunna minnas om han lämnat ett svar till Näss och kan därför heller inte ange vad svaret skulle ha innehållit.

Johan Munck, som utfrågades samtidigt med Bergensfrand inför utskottet, har sagt aft def är riktigt att han ganska omedelbart efter mordet fick en fråga från Bergenstrand som härrörde från Näss och som gällde hemlig avlyssning -buggning - i en eller annan form. Själv tror han att det var söndagen den 2 mars, men vill inte utesluta att def som Näss nämnt var två dagar senare.

Munck uppfattade det som en allmän fråga om huruvida buggning kunde få ske. Han har tillagt atf han möjligen har den ytterligare minnesbilden att frågan skulle vara ställd mot bakgrund av något konkret projekt. Munck har uppgeff sig omedelbart ha gjort reflektionen aft detta inte var något som regeringen hade att ta befattning med. Hemlig avlyssning med teknisk utrustning som infe är telefonavlyssning är förbjuden i Sverige. Vad regeringen har för uppfattning om den saken saknar enligt Munck betydelse, för det är lika fullt förbjudet.

Han har sagt sig samtidigt ha tänkt på brottsbalkens bestämmelser i 24 kap. 4 § om nöd av innebörden aft man för att avvärja fara för liv eller hälsa, rädda värdefull egendom eller av annan sådan orsak kan, om man handlar i nöd, vidta en åtgärd som eljest skulle ha varit otillåten, om def med hänsyn till farans beskaffenhet och den skada som åsamkas andra och omständigheterna i övrigt måste anses försvarligt. Munck har också sagt sig ha haft departe­mentschefens uttalande i proposition 1983/84:111 med förslag till ny polislag i tankarna, i vilket man vill slå fast principerna för polisens användning av okonventionella spaningsmetoder. Enligt Muncks mening visar det anförda att def finns ett låt vara mycket smalt utrymme för aft vidta eljest otillåtna spaningsåtgärder i ett läge som är sådant att det faller in under brottsbalkens regler om nöd.

Munck har vidare uppgett atf när han funderade över hur han kunde vara fill hjälp slog det honom att def kunde vara av något värde om han i eget namn skrev en promemoria med en sammanställning av rättsläget och olika uttalanden i den juridiska doktrinen, propositioner och övrigt riksdagstryck och överlämna den till den som frågade. Han har sagt sig i detta läge - som han minns det 36 timmar efter mordet - inte ha uteslutit att det kunde finnas eller uppstå utrymme för atf vidta handlingar i nöd. Enligt hans uppfattning måste det dock i så fall föreligga en fuUkomUgt extraordinär och akut situation.

Munck har sagt sig ganska kort fid efteråt på ett eller annat sätt ha fått
besked att man infe efterfrågade någon promemoria. Det föresvävar honom
aft han antingen när han fick beskedet eller i något senare sammanhang
hörde sägas aft frågan ventilerats med Hans Holmér. Denne hade sagt aft det
var han som tog ansvar för sådana saker och att def inte behövdes några
papper om det.
                                                                                                     36

Den dåvarande statssekreteraren i jusfifiedepartementet Harald Fälth har vid samtal med tjänstemän vid utskottets kansli sagt, att Bergenstrand vid ett


tillfälle uppgeff aft P-G Näss ville aft polisen skulle få regeringens medgivan-     1988/89:KU30 de atf bugga det kurdiska bokkaféef. Bergensfrand kom vid det aktuella tillfället från eft sammanträde med spaningsledningen. Fälths spontana minnesbild är atf det inträffade två ä tre veckor efter mordet.

Fälth uppfattade frågan som fullständigt absurd. För en jurist var def dessutom uppenbart att regeringen infe kunde dispensera från en lagbestäm­melse. Han har sagt sig minnas aft han svarat något som "Hur kan karln vara så korkad att han tror att han kan få ett muntligt eller tyst medgivande från regeringens sida att ägna sig åt rena olagligheter". Hans minnesbild är också att Bergenstrand infe hade någon annan uppfattning och att det inte blev någon diskussion. Genom Fälths svar var frågan avförd. Han känner inte fill atf frågan därefter skulle ha diskuterats inom departementet. Han har svårt atf tro atf något missförstånd angående innebörden av hans svar kunnat uppkomma i samband med atf detta vidarebefordrades. Fälth har ansett sig våga uttala sig på departementets vägnar när han säger att ingen kände till atf buggning användes i mordutredningen. Näss uppgift om samtycke från departementet är enligt Fälth en gåta.

Hans Holmér har bekräftat atf han under sommaren 1986 beslutade om buggning mot PKK-anhängare. Beslutet var hans eget, och ansvaret för denna åtgärd bara hans. Buggningen utfördes av säkerhetspolisen. Holmér uppger sig aldrig ha nämnt den för rikspolischefen, för någon ledamot i regeringen eller för någon anställd i kanslihuset. Det var enligt Holmér ett ärende för honom och polisen, inte för regeringen.

Enligt Holmér är def mycket viktigt atf framhålla att buggningen var ett beslut som han fattade, inte som spaningsledare utan som polischef i Stockholm. Buggningen var inte ett led i att utreda mordet på Olof Palme, utan en åtgärd för aft kunna förebygga nya mord.

Holmér har vidare berättat att Näss den 2 eller 3 mars ifrågasatt om inte Holmér skulle ta kontakt med regeringen för atf säkerhetspolisen och mordufredarna skulle få fillstånd att bugga def kurdiska bokkaféet på David Bagares gata. Holmér har uppgeff atf han avvisat propån och sagt att det inte var någon framkomlig väg, eftersom def inte fanns någon laglig grund att bugga PKK vid den tidpunkten. Han hade då inte anledning göra bedöm­ningen atf det förelåg en nödsituation. Sitt beslut om buggning fattade han fem månader senare, när situationen var en helt annan.

Sten Wickbom har sagt sig aldrig i samband med mordutredningen ha fått någon fråga om sin syn på buggning eller avkrävts någon bedömning. Han har då heller inte kunnat svara på någon fråga eller redovisa någon bedömning. Han har infe känt fill aft det förekom buggning i utredningen.

P-G Näss har för aft förklara sin och säkerhetsavdelningens medverkan i avlyssningsverksamheten särskilt pekat på de förhållanden som rådde under tiden närmast efter mordet, en fid som han har beskrivit som mycket turbulent. Polisen hade atf organisera en verksamhet som syftade till atf få tag i gärningsmannen. Framför allt fanns det dock under denna period omfattande säkerhetsproblem. Hans Holmér försökte att få ihop det hela fill en utredningssfyrka och atf samtidigt hålla kontroll över säkerhetsaspek­terna.

Enligt Näss var def helt klart att Holmér under denna tid hade fullt stöd             37



från regeringen för alla åtgärder som kunde vara aktuella. Det framkom infe 1988/89:KU30 minst av aft justitieministern måndagen den 3 mars kontaktade dåvarande rikspolischefen Romander och framförde att Holmér hade riktat klagomål mot säkerhetsavdelningen för atf man inte till fullo ställt upp på de önskemål Holmér haft. Säkerhetsavdelningens chef förklarade vid eft sammanträde den 4 mars med Holmér och Romander att avsikten ingalunda varit aft på något sätt hindra utredningen. Tvärtom skulle man göra allt för att underlätta den. Samma dag kallades rikspolischefen till eft sammanträde hos jusfitiemi­nistern. Justifieminisfern klargjorde då aft man övervägde att ställa hela säkerhetsavdelningen under Hans Holmérs ledning. Det upplystes också om att def fanns en beslutsmässig regering som saft och väntade på utgången av sammanträdet. Resultatet blev enligt Näss att det fidigare direktivet fill säkerhetsavdelningen förstärktes ytteriigare. Det gällde atf ställa upp fill fullo på def som begärdes från Stockholms polisdistrikt rörande mordutred­ningen, utan hänsynstagande till sekretessförhållanden och annat i den övriga verksamheten. Enligt Näss ställdes i prakfiken delar av säkerhetsav­delningen under spaningsledningens befäl.

Det hade enligt Holmér vid de diskussioner som fördes den 3 mars 1986 infe varit fråga om att underställa honom några enheter från rikspolisstyrel­sen, utan det gällde att lösa samarbetsfrågan. Detta skedde genom ett samtal och "genflemen"s agreement" mellan Holmér och rikspolischefen Ro­mander.

Även Sten Wickbom har uppgett atf det infe varit fråga om att ställa säkerhetsavdelningen under Holmérs ledning. Man betraktade Hans Hol­mér som en "värdefull resurs" när det gällde spaningen efter Olof Palmes mördare. Att också belasta honom med ansvaret för kontraspionage, signalskydd, personalkontroll och alla de andra mycket vidsträckta uppgifter som åvilar säkerhetsavdelningen var enligt Wickbom inte på fal. Det hade varit helt orimligt. Det samtal han hade med Romander och Holmér föranleddes av att man var oense om i vilken utsträckning polismyndigheten i Stockholm över huvud taget skulle få uppgifter från säkerhetsavdelningen och i vilken takt de skulle komma fram.

Enligt Wickbom var samtalstonen och atmosfären sådan atf han ansåg det finnas skäl atf erinra om att regeringen hade befogenheter att ställa vissa av säkerhetsavdelningens resurser fill länspolismyndighefens i Stockholm förfo­gande. Ett alternativ hade varit att ställa relevanta delar av Stockholmspoli­sen fill rikspolisstyrelsens förfogande. Wickbom har uppgeff att sedan han redovisat dessa yttersta alternativ tog Romander och Holmér upp frågan till nya diskussioner. De anmälde för Wickbom atf de hade klarat upp saken. Wickbom säger sig sedan inte ha hört något om den typen av problem.

Frågan om regeringens befogenheter och om regler för dess handlande i
extraordinära situationer har tidigare behandlats i utskottet, bl.a. vid
granskningen av regeringens handlande när det gällde flygplanskapningen på
Bullfoffa 1972, vid granskningen av regeringens åtgärder i samband med def
s.k. Norrmalmsforgsdramat 1973 och i en rad utskoftsbetänkanden under
1970-talef. En redogörelse för utskottets tidigare behandling av frågor
rörande regeringens handlande i nödsituationer och av s.k. konstitutionell
nödrätt ges i bilaga  All.
                                                                                        38



Trots att Norrmalmsforgsdramat inträffade innan förbudet mot avlyssning     1988/89:KU30 med dold mikrofon infördes har det ofta åberopats som exempel på en situation när avlyssning med dold mikrofon skulle kunna anses vara fillåfen med åberopande av reglerna i brottsbalkens 24 kap. Dessa regler redovisas även de i bilaga A 11.

Utskottets bedömning

Bestämmelserna i 2 kap. 6 § regeringsformen är avsedda aft ge eft starkt skydd för rätfen fill förtrolig meddelelse. Paragrafens bestämmelse om telehemlighefen kan befraktas som en utgångspunkt, från vilken varje ingrepp i telehemlighefen från myndigheternas sida skall bedömas kritiskt och restriktivt - inte bara vid lagstiftning utan också i tillämpningen. Detta har också kommit fill uttryck i den mycket ingående och noggranna regleringen av telefonavlyssning som tvångsmedel.

Som påpekas i proposition 1988/89:124 om vissa tvångsmedelsfrågor är infegrifefsintrångef vid avlyssning med dold mikrofon i eft avseende än starkare än vid telefonavlyssning. Den innebär en mer total kontroll. Man kan lyssna på allt som sägs - och även på annat än samtal - i den avlyssnade lokalen, vid alla tider pä dygnet och oavsett vilka som vistas där. Enligt utskottet är def därför djupt oroande atf sådan avlyssning, att döma av vad som framkommit ur den pågående förundersökningen och i den särskilde utredarens rapport om säkerhetspolisens arbetsmetoder, tycks vara ett inte onormalt inslag i varje fall i säkerhetspolisens verksamhet.

Def har vid utfrågningarna inför utskottet infe framkommit något som tyder pä aft dåvarande justitieministern Sten Wickbom skulle haft kännedom om den avlyssning med dold mikrofon som förekommit under Hans Holmérs tid som spaningsledare. Infe heller finns det några belägg för atf Wickbom skulle ha givit sitt uttalade eller tysta medgivande fill utnyttjandet av denna vare sig i mordutredningen eller fill skydd för rikefs säkerhet. Enligt utskottet finns därför ingen anledning att rikta krifik mot Wickbom i denna del.

Den dåvarande rättschefen i justitiedepartementet Johan Munck fick fill sig förmedlad en fråga från P-G Näss om huruvida buggning fick förekomma eller inte. Munck har uppgeff atf han i situationen direkt efter mordet inte uteslöt att det kunde finnas eller uppstå ett utrymme för atf vidta handlingar i nöd. Klarhet har inte stått att vinna om och i vilken form Muncks synpunkter överbringats fill den ursprunglige frågeställaren Per-Göran Näss. Det har . dock inte framkommit något som tyder på aft Munck eller någon annan representant för regeringskansliet skulle ha varit införstådd med eller gett sitt medgivande fill användandet av spaningsmetoden i fråga.

2. Telefonavlyssningen av Miro Baresic

Regeringen beslutade den 3 mars 1986 med stöd av 31 § lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt atf, under den tid då Miro Baresic var intagen i
kriminalvårdsanstalf för verkställighet av en angiven dom och till dess annat
föreskrevs, fick företrädare för rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning avlyss­
na hans telefonsamtal från anstalten utan hans vetskap. Enligt en promemo­
ria upprättad den 2 mars 1986 av dåvarande rättschefen vid justifiedeparfe-
    ,q



menfet Johan Munck hade samma dag vid en redovisning av spaningsläget i 1988/89:KU30 fråga om mordet på Olof Palme i närvaro av justitieministern, Johan Munck, dåvarande statssekreteraren Harald Fälth och departementsrådet Klas Bergensfrand framkommit vissa uppgifter rörande Baresic. Uppgifterna var sådana aft def från spaningsledningens sida förelåg ett mycket starkt önskemål att få möjlighet att avlyssna Baresics samtal utan hans vetskap. Chefen för säkerhetsavdelningen hade instämt i önskemålet. Enligt prome­morian förklarade justitieministern atf de lämnade uppgifterna enligt hans mening utgjorde grund för ett omedelbart beslut med stöd av 31 § kriminal­vårdslagen om avlyssning av Baresics telefonsamtal från anstalten. Han tog då per telefon kontakt med sex statsråd som samfliga delade hans uppfatt­ning. Detta meddelades överintendenten Hans Wranghult vid Stockholms­polisen som lämnat redovisningen av spaningsläget.

Vid utfrågningar inför utskottet har följande framkommit om bakgrunden fill beslutet:

Chefsåklagare K G Svensson har uppgeff att han den 2 mars 1986 efter lunchtid i sin bostad fick besök av en kriminalinspektör vid säkerhetstjänsten som begärde atf han skulle göra en framställning fill domstol om telefonav­lyssning av Baresic. Kriminalinspektören gjorde en föredragning som rörde mordutredningen. Något skriftligt beslutsunderlag fanns inte, vilket avvek från det normala förfarandet. Det fanns ingenting i föredragningen som på något sätt förde tankarna fill något som berörde rikefs säkerhet. Över huvud taget var underlaget för ett eventuellt beslut magert. K G Svensson konstaterade efter föredragningen atf det enligt hans mening infe fanns tillstymmelse till skälig misstanke mot Baresic för gärningmannaskap eller medverkan till mordet på Olof Palme och avslog den framställda begäran. Senare hade han telefonkontakt med P-G Näss som helt delade hans uppfattning. Sent på kvällen samma dag fick han ett meddelande från justitiedepartementet om aft regeringen beslutat om telefonkonfroll av Baresic.

Enligt vad Sten Wickbom uppgett inför ufskottet framstod det för spaningsledningen som helt klart aft def fanns anledning aft misstänka att Baresic hade motiv för mordet. Skälen för regeringsbeslutet var emellerfid endast delvis de som angetts i Johan Muncks promemoria. Härutöver fanns skäl som var notoriska för regeringen och som gällde rikets säkerhet. Inom justitiedepartementet var man angelägen om att få till stånd avlyssning och använde sig av ett lagrum som helt klart medgav avlyssning. På fråga om def i realiteten kunde vara så atf regeringen egentligen fattade beslutet den 2 mars har Sten Wickbom uppgeff att det inte var något anmärkningsvärt eftersom regeringen med fem ledamöter kan fatta eft beslut per capsulam. Man startade enligt hans uppfattning med eft per capsulamförfarande och bekräftade detta beslut dagen efter.

Johan Munck har uppgett atf utöver de grunder för beslutet som angetts i
promemorian beaktades def förhållandet att Olof Palme och hans familj
upplevt Baresic som ett allvarligt hot. Munck hade kort före mordet förberett
en författningsändring (11 och 13 §§ kriminalvårdskungörelsen 1974:248)
som syftade till atf begränsa friheten för ferroristdömda personer som
intagits på kriminalvårdsanstalf. Bakgrunden var att man skulle kunna få
           40



information om sådana våldsdåd som utgjorde brott mot rikets säkerhet. Att    1988/89:KU30

detta infe angavs i hans promemoria berodde på att denna infe var avsedd

som dokumentation av grunderna för författningsändringen utan troligen

framför allt för aft säkerhetsavdelningen skulle få kännedom att det skulle

komma eft regeringsbeslut.  Säkerhetsavdelningen skulle härigenom  få

möjligheter atf vidta förberedande åtgärder.

Statsministern har framhållit att något per capsulambeslut om telefonav­lyssningen av Baresic inte förekom. Telefonkontakten den 2 mars var i stället ett led i beredningen av frågan. Den 3 mars sammanträdde regeringen formellt och fattade då beslutet.

Beträffande verkställigheten av beslutet har Sten Wickbom uppgett aft han efter en tid fick rapport om atf avlyssningsbeslufet tillämpats pä ett felaktigt sätt vilket medfört att även andra än Baresic blivit avlyssnade. Han lät då meddela atf detta inte fick förekomma. Resultatet blev att man upphörde atf tillämpa beslutet. Enligt Sten Wickboms uppfattning borde beslutet ha återkallats när Stockholms tingsrätt i maj beslutade om telefonav­lyssning av Baresic.

Gällande rätt

Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är varje medborgare gentemot def allmänna skyddad mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande. Utlänningar är enligt 20 § i samma kapitel jämställda med svenska medborgare i fråga om detta skydd, om annat inte följer av särskilda föreskrifter i lag. Skyddet kan enligt föreskrifterna i 2 kap. 12 § begränsas genom lag eller genom annan författning efter bemyndigande i lag enligt 8 kap. 7 § första stycket 7 eller 10 §.

Sådana begränsningar i skyddet mot telefonavlyssning finns bl.a. i 27 kap. 16 § rättegångsbalken. Paragrafen medger hemlig telefonavlyssning av den som skäligen misstänks för brott för vilket minimisfraffet är fängelse två år eller däröver, om telefonavlyssningen är av synnerlig vikt för utredningen. I lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål finns föreskrifter om hemlig telefonavlyssning enligt 27 kap. 16 § rättegångs­balken även vid utredning om annan brottslighet, t.ex. brott mot rikets säkerhet. Begränsning i skyddet mot telefonavlyssning finns även i lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall som bl.a. gör def möjligt att som eft led i terroristbekämpningen i vissa fall i hemlighet felefonavlyssna en utlänning för vilken beslut om avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen har fattats, om beslutet av olika skäl inte kan verkställas. I samfliga nu nämnda fall finns eft krav på domstolsprövning för hemlig telefonavlyssning. I 1952 års lag ges dock ett visst utrymme för interimistiska beslut av undersökningsledare eller åklagare.

31 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt hade i sin lydelse vid tidpunkten för det granskade beslutet följande innehåll:

Regeringen kan för visst fall förordna om avvikelse från bestämmelserna i 25-30 §§, om det är påkallat med hänsyn fill rikets säkerhet.

Bestämmelsen har under år 1988 kompletterats med en regel som ger

regeringen  möjlighet  aft förordna om avvikelse från 25-30 §§  också                41



beträffande intagen som begått vissa våldsdåd av ferroristkarakfär, om det är     1988/89:KU30 påkallat med hänsyn till risken för atf den intagne medverkar till sådan brottslig verksamhet under verkställigheten i anstalt.

125-29 §§ finns bestämmelser om brev och andra försändelser till och från den som är intagen på kriminalvårdsanstalf samt om besök hos den intagne. I

30        § finns föreskrifter om telefonsamtal mellan en intagen person och
personer utom anstalten. Sådana samtal får enligt bestämmelsen äga rum i
den utsträckning det lämpligen kan ske. Def föreskrivs dock också att den
intagne kan förvägras sådana telefonsamtal som är ägnade atf äventyra
säkerheten i anstalten eller som kan motverka hans anpassning i samhället
eller annars vara till skada för honom eller någon annan. 130 § finns också en
föreskrift om avlyssning av en intagens telefonsamtal. Om det är påkallat
med hänsyn till säkerheten, skall en tjänsteman på lämpligt sätt avlyssna
telefonsamtal. Avlyssning får bara äga rum med den intagnes vetskap. Eft
telefonsamtal mellan den intagne och hans advokat får infe avlyssnas utan
den intagnes medgivande.

Av förarbetena framgår att bestämmelsen i 31 § kriminalvårdslagen närmast avser den situationen dä det framstår som ett väsentligt intresse atf kunna hindra att en intagen får möjlighet att till någon obehörig lämna ut sådana militära uppgifter som han fått kännedom om i samband med brottslig verksamhet (prop. 1974:20 s. 145). Också i proposition 1987/88:130 som låg fill grund för den ovannämnda kompletteringen av bestämmelsen har departemenfchefen uttalat atf motivet bakom den dåvarande bestämmelsen i

31        § kriminalvårdslagen var aft hindra aft intagen får möjlighet aft fill
obehörig person lämna ut sådana hemliga militära uppgifter som han fått del
av i sin brottsliga verksamhet.

Vid de tidigare två fall då bestämmelsen fillämpats har det varit fråga om sådana omständigheter som närmast avsågs i den förstnämnda propositio­nen. Den för bl.a. spioneri livsfidsdömde Stig Bergling underkastades genom regeringsbeslut den 10 januari 1980 begränsningar i fråga om telefonsamtal m.m. Bergling fick således inte fa emot telefonsamtal med person utom anstalten om def kunde antas vara till men för rikets säkerhet. Vidare föreskrevs att kriminalvårdsf jänsteman fick avlyssna samtal - dock bara med Berglings vetskap - och aft vid telefonsamtal som övervakades av kriminal­vårdstjänsteman fick även tjänsteman från rikspolisstyrelsen närvara. Ett snarlikt regeringsbeslut meddelades den 16 februari 1984.befräffande den för grovt spioneri dömde Berfil Sfröberg då regeringen bl.a. föreskrev att Ströberg inte fick ha telefonsamtal med person utom anstalten utan rikspolisstyrelsens medgivande. Också i detta beslut föreskrevs att vid telefonsamtal som övervakades av kriminalvårdstjänsfeman fick tjänsteman från rikspolisstyrelsen närvara.

Utskottets bedömning

Rätten för en person som är intagen på kriminalvårdsanstalf att föra
telefonsamtal, möjligheten att vägra honom denna rätt samt utrymmet för
telefonavlyssning regleras i 30 § kriminalvårdslagen. Enligt 31 § samma lag
kan regeringen för visst fall förordna om avvikelse från bl.a. denna
bestämmelse om det är påkallat med hänsyn fill rikefs säkerhet. Paragrafen
      42



tar visserligen enligt förarbetena närmast sikte på avslöjande av militära    1988/89:KU30

hemligheter, men def betyder inte atf den också kan fillämpas vid andra hot

mot rikets säkerhet. Såsom paragrafen är utformad utesluter den inte heller

en befogenhet atf förordna om hemlig telefonavlyssning. Förarbetena kan

enligt utskottet inte anses uppställa något hinder häremot. Beslutet i fråga

skall ses mot bakgrund av den extra-ordinära situation som rådde vid denna

tidpunkt några dagar efter att landefs statsminister hade mördats. Mot den

bakgrunden och med hänsyn till den kännedom man hade om Baresics

verksamhet var def enligt utskottet naturligt atf regeringen bedömde att det

fanns en risk för fortsatta våldsdåd som kunde äventyra rikets säkerhet. Det

finns således inte anledning atf rikta någon kritik mot regeringen för detta

beslut.

Granskningen har också gett vid handen aft beslutet om telefonavlyssning av Baresic tillkom i enlighet med de regler i regeringsformen som gäller för fattande av regeringsbeslut. Av protokoll förf vid regeringssammanträde den 3 mars 1986 framgår sålunda att 15 statsråd delfog i beslutet. Med anledning av vad som uppgetts under utfrågningarna vill utskottet framhålla atf regeringsformens regler infe ger utrymme för per capsulambeslut. Def finns enligt utskottets mening infe heller anledning att befrakta de telefonkontak­ter som togs inom regeringen den 2 mars som någonting annat än en form av beredningsförfarande.


Granskning av regeringens befattning med den s.k. Ebbe Carlsson-affären (hösten 1987-sommaren 1988)

1. Nytillkomna uppgifter

Händelseförloppet 8-9 december 1987

Hans Holmérs tidigare livvakt Sten Warmland har fill åklagarna i smuggelut-redningen lämnat uppgifter av innebörden att statsministern redan i decem­ber 1987 av Carl Lidbom informerades om missförhållanden som skulle ha rått vid SÄK vid fiden för mordet på Olof Palme.

Warmland har för utskottet uppgett aft han på förmiddagen den 8 december anlänt fill Holmérs bostad i Gamla Stan med eft blädderblock och tuschpennor, som denne bett att han skulle skaffa. Holmér gav enligt Warmland förklaringen att utrustningen skulle användas vid en genomgång som han skulle ha med Carl Lidbom på eftermiddagen. Enligt vad Holmér uppgav skulle Lidbom fill statsministern efter mötet. Han själv och hans livvakter skulle åka till Åkersberga. Warmland har i sin dagbok skrivit tidpunkten 15.30 och Lidboms namn. Enligt Warmland betyder detta endera atf Lidbom skulle komma dit 15.30, eller också att Warmland fått en tid då mötet var klart. När Holmér med livvakten på kvällen återvände fill bostaden i Gamla stan stod Lidbom och Ebbe Carlsson utanför ocn väntade.

I förundersökningsprotokollet ges följande beskrivning av vad som enligt Warmland utspelades på morgonen den 9 december när livvakterna hämtade Holmér:

På morgonen den dagen hämtade Warmland och, som han tror P O Karlsson, Holmér i dennes bostad. Holmér var upprymd och berättade vad som förevarit föregående kväll. Av samtalet förstod Warmland aft Lidbom


43


informerat statsministern om def vid fiden för mordet föreliggande hotet och     1988/89:KU30 omständigheterna däromkring, varvid Holmér sa någonting i stil med aft "statsministern gick i taket, def här kan vi gå hur långt som helst med!".

Inför utskottet har Warmland gett följande skildring av vad som inträffade morgonen den 9 december:

När Holmér sedan kommer in i bilen berättar han omgående vad som förevarit under föregående kväll. Jag vill inte påstå aft jag kan återge det ordagrant, men innebörden var atf statsministern skulle gå i taket eller att statsministern skulle bli galen, eller någonting sådant, och "def här kan vi köra i botten" eller "det här kan vi gå hur långt som helst med".

Statsministern har vid utfrågning inför ufskottet ifrågasatt om inte den justerade uppteckningen från utskottets utfrågning med Warmland borde tolkas så aft det yftrande av Holmér som Warmland återgivit avsåg något som förväntades inträffa, i stället för, som det beskrivits i pressen, något som redan inträffat.

Warmland har tillfrågats om detta. Han har vidhållit atf referatet i förundersökningsprotokollet är korrekt. Han har såväl inför åklagarna som inför utskottet redogjort för Holmérs beskrivning den 9 december av hur statsministern kvällen innan reagerat på den informafion han då skulle ha fått.

Warmland har medgeff aft valet av tempus vid utfrågningen inför utskottet var olyckligt. I stället för "skulle gå i taket" resp. "skulle bli galen" borde det för undvikande av missförstånd i uppteckningen ha stått "skulle ha gått i taket" resp. "skulle ha blivit galen".

Hans Holmér har bekräftat aft han den 8 december hade en föredragning för Carl Lidbom i sin lägenhet i Gamla stan. Föredragningen startade sent på eftermiddagen, förmodligen vid 15-15.30-tiden och pågick enligt Holmér cirka två timmar. Holmér berättade för Carl Lidbom om sin syn på spaningarna efter mördaren och på vad säkerhetspolisen kände fill före mordet. Anledningen fill föredragningen var aft Lidbom då hade blivit ordförande i säpo-kommiffén.

Efter föredragningen skildes Holmér och Lidbom åt. Senare på kvällen träffades de igen på samma plats. Till lägenheten kom också kriminalinspek­tör Jan Barrling för aft bekräfta Holmérs uppgifter om vad säkerhetspolisen kände till före mordet. Holmér har sagt sig inte veta om Ingvar Carlsson av Lidbom fick någon beskrivning av det Holmér nämnt för denne. Holmér har förnekat aft han pä morgonen den 9 december fällt de yttranden som Warmland tillskriver honom. Han kunde inte vid den tidpunkten ha redovisat någon reaktion från statsministern.

Carl Lidbom har uppgett sig infe ha något minne av vad han gjorde den 8 december 1987, men betvivlar infe atf han träffat statsministern, med hänsyn fill atf def står så i dennes almanacka och denne själv säger det. Han har sagt sig finna def naturligt om han vid detta möte talade om sitt arbete som ordförande i SÄPO-kommittén och sitt uppdrag atf utreda Stig Berglings flykt, däremot inte aft han skulle ha haft något som helst skäl att tala om andra ting.

Lidbom har vidare uppgett att enda gängen han samtalade med Holmér            <>

var när denne föredrog och berättade om PKK-spåret med hjälp av planscher och annat material. Som Lidbom minns def värdet bara ett sammanträffande



den dagen, men han utesluter infe möjligheten att def var eft möte som     1988/89:KU30

började på eftermiddagen och atf detta avbröts av att var och en gick och åt

middag på sitt håll, men att def senare återupptogs på kvällen. Utöver detta

har Lidbom sagt sig ha träffat Holmér ytterligare någon gång i sällskapliga

sammanhang, men inte talat med honom. Sitt utredningsarbete har Lidbom

över huvud tagit infe diskuterat med Hans Holmér.

Ebbe Carlssons minnesbild av den 8 december 1987 är att aft han träffade Lidbom och Holmér i den senares lägenhet i Gamla stan, som han minns det tidigt på eftermiddagen. Han har bekräftat att Holmér redogjorde för PKK-spåret för Lidbom. Därefter hade man en gemensam diskussion om förhållandena på säkerhetspolisen vid tiden för mordet.

Ebbe Carlsson har därutöver uppgeff atf man skildes sent på eftermidda­gen - vid 17-18-tiden - och aft han infe minns annat än att han senare på kvällen träffade Lidbom på Grand Hotel. Enligt Ebbe Carlsson skulle då Lidbom ha sagt atf han fann uppgifterna om säkerhetspolisen mycket märkliga. Detta ledde till atf man återvände till Holmérs bostad dit Jan Barrling kom för aft bekräfta uppgifterna.

Ingvar Carlsson har uppgett att han träffat Carl Lidbom den 8 december 1987 kl. 20 och att mötet varat ca 30 minuter. Samtalet kom fill stånd på statsministerns begäran för att denne skulle få förhandsinformation om Lidboms kommande rapport om omständigheterna kring Sfig Berglings flykt. Vid mötet förekom enligt statsministern ingen som helst diskussion om Ebbe Carlsson eller några uppgifter som hade någon bäring på den kommande Ebbe Carlsson-affären.

Uppgifter om planerad avlyssning

Warmland har vid utfrågningen inför utskottet uppgeff aft han fått informa­fion om planer på att avlyssna en svensk person. Warmland har med hänvisning till chefsåklagare Danielsson, som av honom erhållit informafion i frågan, avböjt aft lämna namnet på den person mot vilken avlyssningsplaner skulle ha funnits. Civilminister Bengt K Å Johansson har efter att han informerats av Danielsson offentliggjort namnet pä den person som åsyftats, nämligen kabinettssekreterare Pierre Schori. Till grund för intresset för honom låg enligt civilministern en rapport utarbetad inom säkerhetspolisen om kontakter som Schori på 1970-talef haft med en person bosatt i Frankrike. Det har uppgetts att vederbörande av utländsk säkerhetstjänst numera befraktats som anhängare till PKK. Def har senare framgått att säkerhetspo­lisens promemoria upprättats av Walter Kegö. Utskottet har tagit del av promemorian.

Ebbe Carlsson har uppgeff atf han för sin del vad gäller tilltänkt avlyssning endast varit med om sådana diskussioner rörande källa A och vissa PKK-medlemmar. Vilka planer säkerhetspolisen i övrigt kan ha haft rörande användning av den i utlandet inköpta utrustningen har Ebbe Carlsson sagt sig infe ha någon kunskap om.

Anna-Greta Leijon har vid den öppna utfrågningen inför ufskottet den 21
mars bekräftat aft hon från Ebbe Carlsson fått informafion om aft säkerhets­
polisen hade ett fortgående mera allmänt intresse för Pierre Schori. Den
information hön fick från Ebbe Carlsson betraktade hon som en ren
                   45



skvallerhistoria. Den stärkte henne i uppfattningen atf man måste granska    1988/89:KU30

hur säkerhetspolisen skötte personalkontrollen,  men def fanns inget i

uppgifterna som hon kopplade samman med mordutredningen. Hon har sagt

sig inte ha känt fill den av Walter Kegö upprättade promemorian men

uppgett aft om hon hade "drömt om" atf man skrivit någon aktuell

promemoria, eller gjort en sådan koppling som man tydligen gjort, hade hon

naturligtvis informerat såväl statsministern som utrikesministern. Nu fann

hon det närmast vara en fråga för den utredning om personalkontrollen

(SÄPO-kommittén) hon nyss tillsaft atf bedöma hur gallring kunde ske i

uppgifterna från personalkontrollen.

Ingvar Carlsson har sagt att han tycker aft Anna-Greta Leijons agerande och reaktion på uppgifterna var det enda rimliga. Dock har han gjort fillägget att även om uppgifterna var oerhört vaga och innehöll skvaller, hade han tyckt att även detta borde vidarebefordras om det infe var så aft det redan fanns en särskild utredning om säkerhetspolisen.

Vidare har Ingvar Carlsson förklarat aft han vid denna bedömning utgått ifrån atf def gällde oviktig och oväsentlig informafion. Skulle Anna-Greta Leijon ha fått informafion om atf säkerhetspolisen fortlöpande hade granskat Pierre Schori och haft starka misstankar mot honom, borde såväl utrikesministern som han själv ha blivit informerade.

Information till regeringen om elektronisk avlyssning under mordutredningens tidigare skede

Av förundersökningsprofokollet i smuggelärendet framgår aft Ebbe Carls­son har uppgett aft man vid def möte som han, Walter Kegö, Jan-Henrik Barrling och P O Karlsson hade med Hans Holmér i Wien den 26 april 1988 diskuterade vilka personer som def kunde vara rimligt atf bugga. Inför utskottet har Ebbe Carlsson sagt att den framfida huggningens utformning var en av de frågor som var uppe vid samtalet i Wien. Ebbe Carlsson ville veta exakt hur Holmér resonerat vid de beslut han hade fattat om den tidigare buggningen. Resultatet av samtalet var enligt Ebbe Carlsson att Holmér för det första ansåg atf kriterierna för telefonavlyssning skulle vara uppfyllda och att telefonavlyssning skulle förekomma, för det andra atf en nödsituation skulle föreligga. Man enades om aft den ende som rimligen kunde fatta ett sådant beslut var rikspolischefen.

Två dagar senare tog rikspolischefen upp frågan om avlyssningsufrustning under ett sammanträffande med Ebbe Carlsson. Detta skedde inför ett möte med justitieministern och statssekreterarna Kjell Larsson och Sten Heck-scher samma dag. Åhmansson förklarade aft det inte fick förekomma någon användning av sådan utrustning. Detta har bekräftats av Ebbe Carlsson.

Efter sammanträdet med justitieministern träffades Åhmansson, Lidbom
och Ebbe Carlsson i den senares bostad. Heckscher anslöt sig senare på
kvällen. Vid mötet diskuterades, enligt vad som framkom under sommarens
granskning, bl.a. Ebbe Carlssons teorier om mordet pä Olof Palme och de
hot om attentat som Ebbe Carlsson ansåg föreligga. I utkastet fill gransk-
ningsbeiänkande sägs aft, enligt Heckscher, i samband härmed frågan om
olovlig avlyssning diskuterades på eft principiellt plan, utan att def gjordes
någon direkt anknytning fill PKK-utredningen. Enligt regeringens vitbok
              46



berörde  man  frågan om det finns några omständigheter som  gör def     1988/89:KU30 försvarligt för polisen atf företa olaglig avlyssning.

Ebbe Carlsson har vid utfrågningen i årets granskning uppgivit att man vid detta möte diskuterade den konkreta frågan om buggning mot källa A.

Carl Lidbom har vid årets utfrågning sagt sig ha uppfattat situationen så att frågan om buggning kom upp därför aft Ebbe Carlsson var ivrig aft få bugga. Själv trodde Lidbom att det var källa A som avsågs. Enligt Lidbom var det så att alla utom Ebbe Carlsson var emot tanken på buggning. Sten Heckscher har i skrivelse till utskottet med anledning av årets utfrågningar förklarat att han vidhåller sina uppgifter från sommarens utfrågning. Samtidigt har han påpekat att han som redovisats i utkastet kom sent fill detta möte. Han har sagt sig därför vare sig kunna bekräfta eller bestrida atf def vid detta tillfälle skulle ha talats om atf def skulle ha funnits planer på att olagligt avlyssna någon bestämd person eller atf någon sådan avlyssning skulle ha ägt rum.

Ebbe Carlsson har uppgett att han den 27 mars gav Anna-Greta Leijon vissa uppgifter som härrörde sig från den buggning Holmér beordrat. Som nämnts har Anna-Greta Leijon sagt atf de två konkreta uppgifter hon fick från Ebbe Carlsson härrörde sig från buggning som skulle ha ägt rum vid fiden för mordet eller, i det ena fallet, möjligen någon dag därefter. Hon har tillagt aft hon fått denna informafion från Ebbe Carlsson den 20 april resp. den 2 maj. Anna-Greta Leijon har uppgeff sig ha förstått atf Nils Erik Åhmansson fått del av påståendet i def ena fallet. Det rörde sig om avlyssning som saknade anknytning till mordundersökningen. Åhmansson kunde infe finna något belägg för aft denna avlyssning ägt rum. När det gällde den andra uppgiften och källan för denna uppfattade hon att Åhmansson inte underrät­tats. Hon vände sig därför själv till Åhmansson. Någon definitiv klarhet hur def förhöll sig har hon sagt sig aldrig ha fått. Jan Danielsson har för utskottet uppgivit att denna senare uppgift ingår i materialet från den av Holmér beordrade avlyssningen och alltså torde vara av ett betydligt senare datum än vad Leijon uppfattat.

Ingvar Carlsson har uppgeff aft def första tillfälle han informerades om atf det kunde ha förekommit illegal avlyssning i samband med spaningsarbetel var vid en information den 3 juni 1988 någon timme efter det att de borgerliga partiledarna fått veta samma sak.

2. Regeringens kontakter med den s.k. Ebbe Carlsson-affären

a. Anna-Greta Leijons kontakter med Ebbe Carlsson

I utkastet fill betänkande från sommaren 1988 finns en redogörelse för de uppgifter som då var kända om vilka kontakter medlemmar av regeringen, i första hand dåvarande justifieminisfern Anna-Greta Leijon, haft med Ebbe Carisson och om de sammanhang i vilka man fått ta del av Ebbe Carlssons information och teorier med anknytning till mordutredningen. Av redogörel­sen framgår att Anna-Greta Leijon först fick höra falas om Ebbe Carlssons teorier och om hans samarbete med rikspolischefen då hon den 17 mars 1988 hade ett sammanträffande med Carl Lidbom. Själv träffade hon Ebbe Carlsson för ett första samtal om saken första gången den 24 mars 1988. Detta


47



första möte följdes av ett långt möte på Ebbe Carlssons arbetsplats den 27     1988/89:KU30 mars och ytterligare ett antal sammanträffanden och telefonkontakter under våren. Utskottet gjorde i utkastet fill betänkande följande bedömning:

Ett statsråd har självfallet rätt atf motta upplysningar från en privatperson, även i ett ärende som är föremål för myndigheternas handläggning. Några rättsliga hinder för de kontakter jusfitieminis­tern hade med Ebbe Carlsson föreligger alltså infe.

Även med beaktande av aft ett statsråd har frihet att själv bestämma omfattningen av sina kontakter med privatpersoner ter sig vid en efterhandsbedömning Anna-Greta Leijons kontakter med Ebbe Carlsson väl omfattande.

Def har hävdats aft Anna-Greta Leijon borde ha vidtagit åtgärder med anledning av att Ebbe Carlsson hade tillgång till hemliga uppgifter. Utskottet vill då, vad beträffar Ebbe Carlssons roll i mordutredningen, först erinra om att Anna-Greta Leijon betonade -såväl under själva händelseförloppet som inför utskottet - att ansvaret härför åvilade rikspolischefen. Samarbetet med rikspolischefen och Ebbe Carlsson var för övrigt etablerat långt innan Anna-Greta Leijon informerades. Ebbe Carlsson kunde, som Anna-Greta Leijon uttryck-fe det vid utfrågningen, infe spela någon annan roll än den som rikspolischefen ansåg atf han skulle spela. Utskottet delar uppfatt­ningen att rikspolischefen hade ansvaret för Ebbe Carlssons medver­kan i mordutredningen. Mot denna bakgrund kan inte utskottet finna anledning atf rikta någon kritik mot Anna-Greta Leijon för atf hon inte vidtog några åtgärder med anledning av att Ebbe Carlsson hade fillgång till hemliga uppgifter.

Utskottet vill vidare ta upp frågan om Anna-Greta Leijon borde ha reagerat och ingripit mot Ebbe Carlsson med anledning av uppgifterna om aft medel ställts fill hans förfogande av en privatperson.

Av utfrågningen framgår inte annat än aft Anna-Greta Leijon fått en mycket begränsad informafion av Ebbe Carlsson om dessa medel. Hon skulle ha upplysts om atf Ebbe Carlsson skulle använda medlen för vissa resor och en kontorslokal. Det föreligger ingen information om vilka belopp def var fråga om eller om aft medlen skulle användas för några andra ändamål än som nyss sagts.

Av utfrågningen med Anna-Greta Leijon har framgått att hon ansett def självklart aft polisiär verksamhet infe fick finansieras med privata medel. Genom JK:s utredning får också anses klarlagt att reseverksamheten och vad som förekommit beträffande kontorsloka­len inte inneburit polisiär verksamhet.

Utskottet anser inte att den begränsade informafion som Anna-Greta Leijon erhållit skulle ha gett henne anledning att vidta någon särskild åtgärd i sina kontakter med Ebbe Carlsson.

I en reservation (m, fp, c) anfördes att det anmärkningsvärda med Anna-Greta Leijons kontakter med Ebbe Carlsson var deras omfattning och intensitet. Enligt reservanternas mening hade def varit rimligt om jusfitiemi-


48



nistern efter att hon i slutet av mars mottagit informafionen hänvisat fill     1988/89:KU30

behöriga myndigheter, i första hand dä fill fömndersökningsledningen. I

stället fortsatte emellerfid Anna-Greta Leijon aft sammanträffa med Ebbe

Carlsson. Kulmen i denna utveckling nåddes enligt reservanterna den 4 maj

då hon utan att samråda med regeringskollegor eller myndigheter utfärdade

ett olagligt rekommendationsbrev ät Ebbe Carlsson.

I reservationen påpekades att Anna-Greta Leijon vid utfrågningarna medgeff att hon insett att hemliga uppgifter lämnats ut fill Ebbe Carlsson. Hon borde enligt reservanterna ha reagerat genom att fa upp denna sak med rikspolischefen. Hon borde också, när hon fick reda på att Ebbe Carlssons verksamhet och delar av polisens verksamhet i sammanhanget finansierades med privata pengar, ha förklarat för Ebbe Carlsson och för rikspolischefen atf privatfinansierad polisverksamhet infe fick förekomma. Def kunde enligt reservanterna inte uteslutas vare sig atf förekomsten av privata pengar kan ha haft betydelse vid t.ex. anskaffningen av avlyssningsutrustning eller att den omständigheten aft Anna-Greta Leijon var en nära vän med Ebbe Carlsson påverkat hennes handlande i ärendet.

Sammanfattningsvis ansåg reservanterna att det allvarliga med det stöd Anna-Greta Leijon gav Ebbe Carlsson var att hans teorier och verksamhet bland berörda myndigheter uppfattades som sanktionerade av justitieminis­tern. Härigenom kom hon atf på eft obehörigt sätt påverka myndigheternas handlande. För detta förtjänade hon enligt reservanternas uppfattning krifik.

I en annan reservation framhöll vpk-ledamoten att enligt hans mening borde ufskottet på denna punkt endast ha uttalat atf granskningen av frågan om privaffinansiering av polisiär verksamhet borde fortsätta.

Utskottets bedömning

Vid den fortsatta granskningen har framkommit vissa nya uppgifter om den information Anna-Greta Leijon fått vid sina kontakter med Ebbe Carlsson under våren 1988. Anna-Greta Leijon har själv uppgeff att hon erhållit uppgifter som enligt Ebbe Carlsson härrörde från avlyssning med dold mikrofon. Enligt utskottet är det värt aft notera atf Anna-Greta Leijon inte fått sådana upplysningar att hon haft anledning misstänka atf denna typ av avlyssning använts i mordutredningen. Hon har endast tagit del av ett par obekräftade uppgifter som påstods härröra frän buggning.

Enligt utskottet har Anna-Greta Leijon genom atf kontakta Nils Erik Åhmansson gjort vad som på henne ankom för att kontrollera de obekräfta­de påståendena. Def finns därför ingen anledning atf rikta kritik mot henne i denna del.

Ebbe Carlsson har också informerat Anna-Greta Leijon om atf det hos säkerhetspolisen fanns vissa uppgifter från 1970-talef om kabinettssekretera­re Pierre Schori samt atf säkerhetspolisen hade eft fortlöpande och mera allmänt intresse för Schori. Anna-Greta Leijon har uppgett att hon betraktade de specifika uppgifterna som rent skvaller och atf hon fått uppfattningen atf de härrörde ur personalkontrollen. Några uppgifter som skulle kunna tyda på atf säkerhetspolisens intresse för Schori hade något


49


4 Riksdagen 1988/89. 4 saml. Nr 30



sammanhang med mordutredningen, eller på att det skulle kunna finnas     1988/89:KU30 planer på hemlig avlyssning riktad mot Schori har hon över huvud taget inte nåtts av. Den information hon fått har hon sett som exempel på att det i personalkontrollen kan finnas uppgifter som borde rensas bort.

Utskottet anser inte aft det kan läggas Anna-Greta Leijon till last att hon inte på grundval av den informafion hon erhållit vidtog ytterligare åtgärder eller förde informafionen vidare i stafsrådskrefsen.

I övrigt har i den fortsatta granskningen infe framkommit några nya uppgifter av betydelse för bedömningen av Anna-Greta Leijons kontakter med Ebbe Carlsson. Utskottet vidhåller därför den bedömning som på denna punkt görs i utkastet till betänkande från hösten 1988.

b. Statsministerns kontakt med Ebbe Carlsson-affären

Statsminister Ingvar Carlsson fick enligt vad som uppgivits i regeringens vitbok en första informafion om Ebbe Carlssons uppgifter den 28 mars 1988. I utkastet till betänkande gjorde utskottet följande bedömning:

Vad slutligen gäller statsministern har han aldrig sammanträffat med Ebbe Carlsson i detta ärende. Dagen efter Anna-Greta Leijons möte med Ebbe Carlsson den 27 mars fick statsministern en kortfattad information om Ebbe Carlssons uppgifter. Statsministern var överens med Anna-Greta Leijon om att det var myndigheternas sak att ansvara för den fortsatta handläggningen. Vad som som för statsminis­terns del därefter förekommit inskränker sig till frågan om kontrollen av påstådda missförhållanden inom rikspolisstyrelsens säkerhetsav­delning, vilken fråga behandlas i eft senare avsnitt.

Mot denna bakgrund finner utskottet infe grund för kritik mot statsministern.

Beträffande statsministerns roll påpekades i den borgerliga reservationen atf def av vitboken framgår att Ingvar Carlsson och Anna-Greta Leijon den 28 mars var överens om att det var myndigheternas sak att ansvara för den fortsatta handläggningen. Trots detta uppmanade statsministern jusfitiemi­nistern atf bedriva arbetet med att kontrollera de aktuella uppgifterna så skyndsamt som möjligt. Statsministern hade sålunda enligt reservanterna bidragit fill atf justitieministerns kontakter med Ebbe Carlsson fortsatte.

Enligt vpk-reservationen borde utskottet infe ha gjort någon bedömning av statsministerns kontakter med Ebbe Carlsson-affären. ,

Utskottets bedömning

Utfrågningarna har inte gett något belägg för aft statsministern redan i december 1987 av Carl Lidbom skulle ha informerats om påstådda missför­hållanden vid säkerhetsavdelningen eller i övrigt fått någon information med anknytning fill den kommande Ebbe Carlsson-affären.

Inte heller i övrigt har det framkommit något som ger anledning atf förändra den bedömning av statsministerns kontakt med Ebbe Carlsson­affären som utskottet gjorde i utkastet till betänkandet.


50



3. Åtgärder av förundersökningskaraktär                                      1988/89:KU30

a.         Vidarebefordran av uppgift fill försvarsministern

Den 17 mars fick Anna-Greta Leijon av Säpo-kommitténs ordförande Carl Lidbom informafion om Ebbe Carlssons teori i fråga om mordet på Olof Palme. En av de uppgifter som hade kommit fram var enligt Lidbom av den karaktären att den borde kontrolleras av regeringen. Det gällde att det svenska vapensystemet robot 70 kunde finnas i Iran och att svenska medborgare kunde ha medverkat som instruktörer. Uppgiften vidarebeford­rades av justitieministern fill försvarsministern samma dag. Senare fog Anna-Greta Leijon kontakt med avdelningschefen vid rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning Sune Sandström. Hon meddelade denne aft försvarsde­partementet skulle kontakta honom i denna fråga. I utkastet gjordes följande bedömning:

Uppgifterna att svenska medborgare kunde ha medverkat som instruktörer i Iran har kommit fram via Ebbe Carlsson. Oavsett om denna information har betydelse för mordutredningen eller ej är den dock av den karaktären atf det är en uppgift för regeringen att söka kontrollera den.

Utskottets bedömning

Utskottet gör samma bedömning som i utkastet fill betänkande.

b.         Begäran hos utrikesdepartementet

Den 5 april 1988 sammanträffade Anna-Greta Leijon med rikspolischefen och Ebbe Carlsson i den senares bostad. Under sammanträffandet förklara­de hon på rikspolischefens förfrågan att hon skulle kontakta utrikesministern angående polisens möjligheter att som eft led i mordutredningen få gå igenom handlingar i UD:s arkiv.

Den 17 april bjöd Ebbe Carlsson den biträdande chefen för utrikesdepar­tementets politiska avdelning, Göran Berg, på lunch. De hade träffats på en mottagning några månader tidigare. Ebbe Carlsson hänvisade till jusfitiemi­nistern och rikspolischefen och bad atf Göran Berg skulle undersöka om def i utrikesdepartementets arkiv fanns uppgifter som kunde vara relevanta för utredningen om Palmemordet. Göran Berg hänvisade fill atf en framställning om detta borde ske i sedvanliga former genom formella kontakter.

Några dagar senare den 21 april talade Anna-Greta Leijon med utrikesmi­nister Sten Andersson och bad honom att så långt som möjligt fillgodose rikspolisstyrelsens önskemål om att fä gå igenom visst material hos utrikesde­partementet. Utrikesministern samtyckte fill detta. Anna-Greta Leijon meddelade följande dag rikspolischefen atf utrikesministern bemött hennes önskemål positivt.

Någon gång vid månadsskiftet april-maj fog rikspolischefen upp frågan i ett telefonsamtal med Göran Berg. Man kom överens om atf rikspolisstyrel­sen skulle ta direkt kontakt med en viss tjänsteman vid utrikesdepartementet för aft denne skulle få närmare instrukfioner om uppdragefs innebörd.


51



Någon dag senare kontaktades Göran Berg av byråchefen Jörgen Almblad     1988/89:KU30 som hänvisade till nämnda samtal.

Den 10 maj påminde chefen för UD:s polifiska avdelning Torsfen Örn vid en lunch med rikspolischefen om att en angiven UD-tjänsteman var beredd att bistå med genomgång av UD:s arkiv, atf denne tjänsteman skulle resa utomlands i början av juni och återkomma först i början av augusti och atf tjänstemannen ännu inte kontaktats av vare sig polis eller åklagare. Strax före sin avresa kontaktades UD-tjänstemannen av chefen för rikskriminalen Tommy Lindström. Det överenskoms aft ett samtal dem emellan skulle äga rum när tjänstemannen återkommit. I utkastet gjordes följande bedömning:

Den begärda genomgången på utrikesdepartementet ingår i förun­dersökningen. Begäran kom från rikspolischefen. Även Jörgen Alm­blad i förundersökningsledningen blev underrättad om framställning­en. Justitieministern har alltså förmedlat en i vederbörlig ordning tillkommen begäran om utredning inom ramen för förundersök­ningen.

Utskottets bedömning

Utskottet gör samma bedömning som i utkastet fill betänkande.

c. Rekommendationsbrevet fill Ebbe Carlsson

När Ebbe Carlsson måndagen den 2 maj sammanträffade med justitieminis­tern berättade han att han inom kort skulle resa till Storbritannien. Han skulle då försöka få vissa uppgifter rörande planeringen av mordet på Olof Palme belagda. För atf kunna få de kontakter som behövdes sade sig Ebbe Carlsson behöva ett rekommendafionsbrev från justitieministern. Den 4 maj undertecknade Anna-Greta Leijon eft rekommendationsbrev som Ebbe Carlsson utformat ett utkast till. En redogörelse för brevefs historia och dess innehåll ges i utkastet till betänkande från sommarens granskning. I utkastet gjordes följande bedömning:

I den aktuella handlingen sägs atf Ebbe Carlsson på justitieminis­terns uppdrag ("on my authority") har tagit kontakt med den avsedda britfiska myndigheten. Denna formulering är enligt utskottets mening sådan aft den ger en läsare uppfattningen att justitieministern gett Ebbe Carlsson ett uppdrag. Det förekommer också andra formule­ringar som är av samma karaktär.

Genom bestämmelserna i rättegångsbalken om förundersökning i brottmål regleras kompetensfördelningen. Härav följer att justitiemi­nistern inte har befogenhet att lämna ett sådant uppdrag. Utgår man enbart från den utformning Anna-Greta Leijon gett handlingen framgår därmed att hon överskridit sina befogenheter som statsråd. Utskottets slutsatser Huruvida Anna-Greta Leijon lämnat Ebbe Carlsson ett uppdrag kan emellertid inte grundas enbart pä den skriftliga informationen i handlingen i fråga. Betydelse måste också vid prövningen tillmätas statsrådets egen uppfattning om innebörden av och avsikten med den ifrågavarande handlingen.


52



Utskottet kan konstatera att såväl Anna-Greta Leijon som Ebbe 1988/89:KU30 Carlsson har uppgett aft def inte var fråga om att ge Ebbe Carlsson ett uppdrag. Avsikten var aft förse Ebbe Carlsson med ett rekommenda­fionsbrev för att - om möjligt - underlätta för honom att få kontakt med den brittiska myndigheten. Det kan erinras om att vad Ebbe Carlsson vid den första kontakten med Anna-Greta Leijon den 2 maj 1988 angående Englandsresan sade sig behöva var "ett rekommenda­tionsbrev" och att det infe heller i övrigt finns några uttalanden inför utskottet som tyder på att det skulle ha varit fråga om något annat än ett rekommendationsbrev. För Anna-Greta Leijons uppgift om vad som avsefts med brevet talar enligt utskottets mening vidare att Anna-Greta Leijon - mot bakgrund av vad rikspolischefen framfört till henne - inte hade anledning att utgå från annat än att resan skulle företas inom ramen för def vid den tiden redan sedan länge etablerade samarbetet mellan rikspolischefen och Ebbe Carlsson. Att Ebbe Carlsson därvid i samråd med rikspolischefen företog utlandsresor framgår inte bara av vad rikspolischefen uppgeff utan också av vad chefen för rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning har uttalat bl.a. om följeslagare åt Ebbe Carlsson vid resor till Frankrike och England.

Enligt utskottets mening har granskningen inte visat aft Anna-Greta Leijon genom atf utfärda handlingen haft för avsikt att ge Ebbe Carlsson eft uppdrag. Däremot är det klart att brevet formulerats så att def för en utomstående måste uppfattas som om hon gett Ebbe Carlsson eft uppdrag. Ett brev från ett statsråd med denna innebörd står i strid med bestämmelserna i 11 kap. 7 § regeringsformen. Anna-Greta Leijon har genom att underteckna ett sådant brev brustit i den omsorg och noggrannhet som ålegat henne som statsråd. För detta kan hon inte undgå krifik. Vidare bör påtalas att hon i samband med utfärdande av brevet infe samråft med någon annan.

Vad sedan beträffar frågan om diarieföring av brevet vill utskottet först erinra om aft en handling enligt 2 kap. tryckfrihetsförordningen är allmän bl.a. i det fallet att handlingen förvaras hos en myndighet och är atf anse som upprättad hos myndigheten (3 §). En handling anses upprättad hos myndigheten när den har expedierats (7 §).

Vidare gäller enligt 15 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) aft en allmän handling som upprättats hos en myndighet skall registreras, dvs. diarieföras utan dröjsmål, om def infe är uppenbart att den är av ringa betydelse för myndighetens verksamhet. I fråga om allmänna handlingar, för vilka sekretess inte gäller, får dock registrering underlåtas om handlingarna hålls så ordnade aft det utan svårighet kan fastställas om en handling har kommit in eller upprättats.

Utskottet gör följande bedömning:

Myndigheten i det aktuella fallet är jusfifiedepartementet. Brevet förvarades hos detta departement och är upprättat genom atf det överlämnats till Ebbe Carlsson. Brevet är följaktligen allmän hand­ling.

Ingen av de undantagsregler som finns i sekretesslagen och som
närmare specificerats i de rikfiinjer som utfärdats för registrering av
          53



allmänna handlingar hos jusfifiedepartementet är tillämplig på det     1988/89:KU30 aktuella brevet. Brevet borde således ha registrerats utan dröjsmål.

I en reservation (m, fp, c) hävdades atf oavsett justitieministerns avsikt med brevet måste brevet anses innefatta ett uppdrag fill Ebbe Carlsson. Av brevet framgick att uppdraget avsåg inhämtande av information som avsåg bakgrun­den fill mordet. Enligt reservationen var därför uppdraget ett led i utredningen av detta mord.

Reservanterna konstaterade atf def uppdrag som Anna-Greta Leijon hade gett Ebbe Carlsson saknade laglig grund. Det stred mot rättegångsbalkens regler om ledning av förundersökning i brottmål. Genom att besluta i eft ärende som def enligt lag tillkom en myndighet att bestämma om hade hon också handlat i strid med 11 kap. 7 § regeringsformen.

För utfärdandet av brevet och för underlåtenheten att diarieföra det förtjänade f.d. justitieminister Anna-Greta Leijon enligt reservanterna allvarlig krifik. Enligt deras uppfattning talade dessutom omständigheterna för att hon varit medveten om det felaktiga i sitt handlande. Detta gjorde hennes handlande än mera klandervärt.

Bo Hammar (vpk) framhöll i en reservafion att brevefs formulering är sådan att den tänkta mottagaren - och varje annan i god tro varande läsare av brevet - måste få uppfattningen att jusfitieministern gett Ebbe Carlsson ett uppdrag. Def förhållandet atf hon uppgett sig infe ha haft för avsikt att ge ett uppdrag förtjänade enligt reservationen inget avseende. Enligt reservantens bestämda uppfattning måste man nämligen kunna utgå ifrån atf en handling som hon som statsråd utfärdar i tjänsten återger hennes verkliga avsikter. Uppdraget saknade enligt reservationen laglig grund då inga myndigheter, ej heller regeringen, hade rätt atf ge uppdrag i brottsufredande syfte vid sidan av den pågående förundersökningen rörande mordet. Genom att besluta i eft ärende som def enligt lag fillkom en myndighet att bestämma om hade hon också handlat i strid med 11 kap. 7 § regeringsformen. Enligt reservanten var det mot bakgrund av bestämmelserna i 7 kap. 3 § regeringsformen om den kollekfiva beslufsprincipen för regeringsbesluten särskilt anmärkningsvärt att eft enskilt statsråd utan atf samråda med någon annan i regeringskansliet -statsråd eller tjänsteman - gav detta uppdrag.

Utskottefs bedömning

Vad gäller frågan om diarieföring av rekommendationsbrevet till Ebbe Carlsson gör utskottet samma bedömning som i utkastet fill betänkande.

I övrigt gör utskottet följande bedömning:

I vitboken framhålls att brevet med hänsyn fill omständigheterna vid dess
tillkomst inte bör befraktas som annat än ett rekommendafionsbrev. I brevet
sägs emellerfid aft Ebbe Carlsson på justitieministerns uppdrag ("on my
authority") har kontaktat den tilltänkta mottagaren av brevet. Anna-Greta
Leijon har förnekat atf syftet var atf ge något uppdrag. Ebbe Carlsson har å
sin sida förklarat atf han infe uppfattat att han erhållit något uppdrag.
Brevets formulering är emellertid sådan aft den tilltänkta mottagaren - och
varje annan i god tro varande läsare av brevet - måste få uppfattningen att
justitieministern gett Ebbe Carlsson eft uppdrag. Oavsett justitieministerns
       54



avsikt med brevet måste brevet därför enligt utskottets uppfattning anses    1988/89:KU30 innefatta aft uppdrag till Ebbe Carlsson.

Utskottet övergår då till att pröva om jusfitieministern har rätt aft ge ett sådant uppdrag.

Av brevet framgår att uppdraget avser inhämtande av information som avser bakgrunden fill mordet. Uppdraget är därför ett led i utredningen av detta mord.

Def framgår av av 23 kap. 3 § rättegångsbalken att förundersökning skall ledas av polismyndighet eller åklagare. Som framgått tidigare beslöt regeringen den 5 februari 1987 atf updra åt riksåklagaren atf leda förunder­sökningen rörande mordet på statsministern och åt rikspolischefen atf leda den polisverksamhet som erfordras för spaning och utredning med anledning av mordet. Inga andra myndigheter, inte heller regeringen, har rätt aft ge uppdrag i syfte att utreda mordet vid sidan av den pågående förundersök­ningen. Mot bakgrund av bestämmelsen i 7 kap. 3 § regeringsformen om den kollekfiva beslutsprincipen för regeringsbesluten är det särskilt anmärk­ningsvärt att eft enskilt statsråd ger detta uppdrag.

Brevet är i tryckfrihetsförordningens mening (2 kap. 7 §) att anse som upprättat genom aft det överlämnats fill Ebbe Carlsson. Def saknar därför betydelse från formell synpunkt om brevet förefetts eller infe. Ebbe Carlsson har emellerfid uppgett atf han inte etablerat kontakt med den britfiska underrättelsetjänst som brevet var avsett aft presenteras för. Däremot har han hänvisat fill brevet i samtal med statssekreterare Kjell Larsson och eventuellt andra personer. Om kontakt hade upprättats med den brittiska underrättelsetjänsten och den begärda uppgiften lämnats ut, hade det skett fill en person som saknade behörighet enligt svensk rättsordning att företräda svenska staten.

Utskottet vill framhålla att, såvitt framgått av utredningen, ingen annan i regeringskansliet - statsråd eller tjänsteman - har haft kännedom om brevefs innehåll förrän det blev känt genom pressuppgifter den 1 juni.

Sammanfattningsvis konstaterar utskottet atf det uppdrag som Anna-Greta Leijon har gett Ebbe Carlsson saknar laglig grund. Def strider mot rättegångsbalkens regler om ledning av förundersökning i brottmål. Genom att besluta i eft ärende som det enligt lag tillkommer en myndighet att bestämma om har hon också handlat i strid med 11 kap. 7 § regerings­formen.

För utfärdandet av detta brev och för underlåtenheten att diarieföra det förtjänar f.d. justitieminister Anna-Greta Leijon allvarlig krifik.

4. Kontakter med spaningsledningen

I utkastet fill befänkanuc ges en beskrivning av de kontakter som regeringen
och regeringskansliet hade med rikspolischefen med anledning av den
information som lämnats från Ebbe Carlsson. Det framgår där att Anna-
Greta Leijons första kontakt med Åhmansson i frågan ägde rum den 30 mars.
Därefter förekom ett antal kontakter i april och maj. Det första samman­
träffandet skedde på justitieministerns initiafiv. Bakgrunden var den att
Anna-Greta Leijon den 28 mars - sedan hon informerats den 27 mars av
           55



Ebbe Carisson samt Walter Kegö och Jan-Henrik Barrling från säkerhetspo- 1988/89:KU30 lisen - bl.a. delgett statsministern Ebbe Carissons mordteori. Enligt vad Anna-Greta Leijon och Ingvar Carlsson vid sommarens utfrågningar uppgav för utskottet var man överens om aft det var rikspolischefens sak att vidta åtgärder för att skapa klarhet om Ebbe Carlssons uppgifter och tillföra mordutredningen uppgifterna i den mån de inte redan fanns där. Eftersom det bl.a. gällde allvarliga anklagelser mot främmande makt var statsminis­terns reaktion den att saken omgående måste undersökas och kontrolleras. I utkastet gjordes följande bedömning:

Av utredningen framgår atf jusfifieministern bedömt Ebbe Carls­sons uppgifter och teorier om mordet vara av sådan karaktär atf hon dagen efter sitt cirka nio timmar långa sammanträffande den 27 mars med Ebbe Carlsson och säpomännen Walter Kegö och Jan-Henrik Barrling ansett sig böra informera statsministern och därefter ta kontakt med rikspolischefen. Enligt utskottet förelåg def inget hinder från konstitutionella utgångspunkter mot atf Anna-Greta Leijon genom hänvändelserna fill spaningsledningen - rikspolischefen - ville förvissa sig om att de uppgifter hon erhållit från Ebbe Carlsson redan var eller blev kända för de myndigheter som har ansvaret för mordutredningen. Däremot var hon mot bakgrund av såväl def konstitutionella regelsystemet som den ordning för bedrivande av förundersökning i brottmål som gäller enligt rättegångsbalken för­hindrad atf påverka mordutredningens inriktning och bedrivande i övrigt. Det ankommer på förundersökningsledningen aft helt själv­ständigt bedöma sädana frågor.

Granskningen har emellertid visat atf justifieminisfern på olika sätt inför rikspolischefen gett uttryck för att Ebbe Carlssons uppgifter kunde ha betydelse för mordutredningen. Sålunda har Anna-Greta Leijon vid flera fillfällen uttalat atf uppgifterna i fråga måste kontrolleras. 1 vilken utsträckning Anna-Greta Leijons handlande påverkat spaningsledningen är svårt att bedöma. Utskottet är emeller­tid av den uppfattningen att Anna-Greta Leijons uttalanden knappast kan ses som någon obehörig påverkan. Vid denna bedömning fäster ufskottet särskilt avseende vid att def redan innan Anna-Greta Leijon fick kännedom om uppgifterna var Åhmanssons bestämda uppfatt­ning atf en kontroll borde ske och att denne inför utskottet inte påstått atf någon obehörig påverkan förekommit. Utskottet vill också peka på att Anna-Greta Leijon vid upprepade tillfällen strukit under att def var spaningsledningen som skulle ansvara för Ebbe Carlssons verk­samhet.

I en reservafion (m, fp, c) anfördes aft granskningen hade gett vid handen att justitieministern på olika sätt inför rikspolischefen gett uttryck för uppfatt­ningen att Ebbe Carlssons uppgifter borde fillmätas betydelse för mordutred­ningen. Enligt JK:s utredning framhöll Anna-Greta Leijon vid den middag som ägde rum den 5 april vikfen av aft PKK-utredningen bedrevs med kraft. Inför riksåklagaren hade hon också uppgeff att Ebbe Carlsson hade "vårt stöd". Vidare hade hon vid upprepade tillfällen anmodat rikspolischefen att


56



kontrollera uppgifterna i fråga. Därtill kom atf statsministern aktivt uppma- 1988/89:KU30 nat Anna-Greta Leijon att kontrollera uppgifterna. Enligt reservationen borde def i sammanhanget också vägas in den omständigheten att Anna-Greta Leijon fick anses ha aktivt stött Ebbe Carlssons reseverksamhet, såväl vad gällde def i föregående avsnitt diskuterade s.k. rekommendationsbrevet som hennes uttalanden om finansieringen av resorna. Till detta kom Anna-Greta Leijons upprepade sammanträffanden med Ebbe Carlsson, vilka man enligt reservationen fick utgå ifrån att aft Ebbe Carlsson hänvisat till när han i sin tur talat med Åhmansson. För Åhmansson måste detta ha framstått som ett stöd åt Ebbe Carlssons teorier. I reservationen sades också att det av naturliga skäl var svårt atf bedöma i vilken utsträckning Anna-Greta Leijons handlande påverkat spaningsledningen och att det infe heller var utskottefs uppgift atf granska myndigheternas åtgärder.

Sammanfattningsvis ansåg sålunda reservanterna aft Anna-Greta Leijon inte kunde undgå kritik i nu berörda avseenden.

Bo Hammar (vpk) framhöll i en reservation att granskningen gett vid handen aft justitieministern på olika sätt inför rikspolischefen gett uttryck för den bestämda uppfattningen atf Ebbe Carlssons uppgifter rörande det s.k. PKK-spåret borde fillmätas betydelse för mordutredningen. Även han ansåg atf för Åhmansson måste Anna-Greta Leijons stöd fill Ebbe Carlssons reseverksamhet ha framstått som ett stöd för Ebbe Carlssons teorier.

Enligt reservantens uppfattning hade Anna-Geta Leijon genom sitt stöd åt Ebbe Carlsson och hans uppgifter sökt påverka spaningsledningen att i mordutredningen prioritera def s.k. PKK-spåret. Hennes handlande kunde därför misstänkas stå i strid med 11 kap. 7 § regeringsformen. Frågan borde bli föremål för utskottefs fortsatta granskning.

Utskottefs bedömning

Utskottet gör samma bedömning som i utkastet till betänkande.

5. Kontakter med åklagarna

a. Underrättelse till förundersökningsledningen

I utkastet behandlades under denna rubrik frågan om jusfitieministern varit tillräckligt aktiv när det gällde underrättelse till förundersökningsledningen angående Ebbe Carlssons verksamhet. Vidare behandlades frågan om hon vid sammanträffande med åklagarna den 11 maj gjorde uttalanden som innebar eller måste ha uppfatfats innebära en obehörig påverkan på åklagarnas handläggning av eventuella tystnadspliktsbrotf.

De kontakter som förevarit mellan å ena sidan regeringen och regerings­kansliet och å andra sidan åklagarna behandlas i utkastet. Där redogörs också för JK:s bedömning av frågan om polisledningen varit fillräckligt akfiv när det gällde underrättelse fill förundersökningsledningen angående Ebbe Carlssons verksamhet.

I utkastet gjorde utskottet följande bedömning:

Utskottet vill först erinra om den uppfattning som den parlamenta­
riska kommissionen framfört om aft dåvarande justitieministern Sten
                 57



Wickbom redan tidigt borde ha erinrat polisledningen om reglerna i     1988/89:KU30 rättegångsbalken om ledning av förundersökning. Utskottet instämde i denna uppfattning (se KU 1987/88:40 s. 14).

Mot denna bakgrund kan den frågan ställas om de erinringar Anna-Greta Leijon gav fill rikspolischefen varit fillräckliga eller om hon därutöver själv borde ha kontaktat förundersökningsledningen i anledning av Ebbe Carlssons informafion. Anna-Greta Leijon har vid utfrågningen inför utskottet framhållit atf hon infe borde ha informe­rat åklagarna eftersom detta skulle ha inneburit aft hon hade "försökt inta rikspolischefens plats" i förhållande fill åklagarna. Hon har vidare hävdat atf han utgått från atf rikspolischefen skulle förmedla informa­tionen i fråga till åklagarna.

Utskottet har som nämnts tidigare i olika sammanhang behandlat frågan om s.k. informella kontakter mellan regeringskansliet och myndigheterna och har då framhållit aft stor återhållsamhet måste iakttas vid sådana kontakter, särskilt i sådana fall då frågan rör myndighetsutövning mot enskild eller som rör tillämpning av lag (11 kap. 7 § regeringsformen). Dessa informella kontakter bör enligt vad utskottet uttalat i särskilt hög grad avse informationsutbyte.

Det kan hävdas atf det skulle ha varit svårt för jusfifieministern atf informera åklagarna om Ebbe Carlssons verksamhet utan att överskri­da de gränser för ingripande i myndighetsutövning som är uppställda i 11 kap. 7 § regeringsformen. Enligt utskottets bedömning skulle hon dock utan aft överskrida dessa gränser ha kunnat upplysa förunder­sökningsledningen om att rikspolischefen hade information aft ge.

Emellertid har Anna-Greta Leijon vid flera tillfällen erinrat rikspo-Hschefen om vikfen av atf hålla åklagarna underrättade. Hon har haft anledning att anta att hennes erinringar gett resultat. Utskottet anser således att Anna-Greta Leijon vidtagit fillräckliga åtgärder för aft tillse aft åklagarna hölls underrättade. I en reservation (m, fp, c) hävdades aft Anna-Greta Leijon i vart fall efter sammanträdet 27 mars borde ha anmodat Ebbe Carlsson aft i fortsättningen hänvända sig till förundersökningsledningen. Det påpekades också att hon underlåtit aft upplysa åklagarna om sin avsikt aft utfärda rekommendations­brevet och atf hon inte heller i efterhand informerade dem om åtgärden. Enligt reservanternas mening hade Anna-Greta Leijon infe vidtagit tillräckliga  åtgärder för att fillse atf informafion om Ebbe Carlssons verksamhet på ett tidigare stadium redovisades för åklagarna utan tvärtom i olika avseenden negligerat förundersökningsledningen. De angivna omstän­digheterna gav enligt reservationen anledning att rikta allvarlig kritik mot jusfifieministern.

Bo Hammar (vpk) reserverade sig mot aft ufskottet alls gjort en bedömning av om Anna-Greta Leijon vidtagit tillräckliga åtgärder för att tillse att åklagarna hölls underrättade.


58



Utskottets bedömning                                                                    1988/89:KU30

Utskottet vill erinra om regeringsingripandet den 5 februari 1987 då def uppdrogs åt riksåklagaren aft leda förundersökningen. Beslutet hade bl.a. sin grund i de motsättningar som förelåg mellan spaningsledningen och åklagarna.

Anna-Greta Leijon borde mot denna bakgrund i vart fall efter samman­träffandet den 27 mars ha anmodat Ebbe Carlsson aft i fortsättningen hänvända sig fill förundersökningsledningen. I stället fortsatte hon själv atf sammanträffa med Ebbe Carlsson vid flera ytterligare fillfällen utan atf åklagarna var informerade och utan att hon försäkrade sig om att information hade getts till dessa. Anna-Greta Leijon tog initiativ till att Ebbe Carlsson i hennes och Nils Erik Åhmanssons närvaro informerade statssekreterarna Sten Heckscher och Kjell Larsson. Magnus Sjöberg har erinrat om att detta skedde utan åklagarnas medverkan och utan deras kännedom. Särskilt under den sedvanliga genomgäng som åklagare och spaningsledningen hade den 4 maj med jusfifieministern åsidosattes åklagarna på ett uppseendeväckande sätt genom atf de undanhölls information som andra närvarande besatt.

Den begränsade syn pä förundersökningsledningens roll som detta ger uttryck för gäller i högsta grad också utfärdandet av det s.k. rekommenda­tionsbrevet. Anna-Greta Leijon underlät således att upplysa åklagarna om sin avsikt aft utfärda brevet och informerade inte heller åklagarna i efterhand om åtgärden.

Enligt utskottets mening har Anna-Greta Leijon inte vidtagit fillräckliga åtgärder för atf tillse att informafion om Ebbe Carlssons verksamhet på ett tidigare stadium redovisades för åklagarna utom tvärtom i olika avseenden neghgerat förundersökningsledningen. Nu angivna omständigheter ger ut­skottet anledning aft rikta allvarlig krifik mot dåvarande jusfifieministern.

b. Frågan om obehörig påverkan på handläggning av eventuellt tystnadspliktsbrotf m.m.

Vad gäller vad som förevarit vid mötet på justitiedepartementet den 11 maj rörande frågan om eventuellt tystnadspliklsbrott gav sommarens granskning vid handen följande.

Vid mötet förklarade Magnus Sjöberg och Axel Morafh för Anna-Greta Leijon och Sten Heckscher att def fanns anledning att misstänka att brott mot tystnadsplikt förekommit i samband med Ebbe Carissons verksamhet. Magnus Sjöberg hade uppgeff att Anna-Greta Leijons och Sten Heckschers reakfion på denna punkt var att def först och främst var viktigt att utreda mordet på Olof Palme och aft den utredningen inte fick störas av aft man gjorde ingripanden med anledning av misstanke om brott mot tystnadsplikt. Enligt Magnus Sjöberg framhöll Anna-Greta Leijon och Sten Heckscher att mordutredningen hade högsta prioritet. Magnus Sjöberg hade uttalat atf om myndigheterna skulle tvingas in i en situafion där man skulle bli tvungen att göra en prioritering handläggningsmässigt av mordutredningen och en utredning av eventuellt tystnadspliktsbrotf skulle man inte låta utredningen av sistnämnda brott försvåra mordutredningen. Enligt Magnus Sjöberg innebär infe detta att man skulle negligera frågan om eventuellt tystnads-


59



pliktsbroft, något som han inte heller trodde föresvävade Anna-Greta Leijon     1988/89:KU30 eller Sten Heckscher.

Anna-Greta Leijon hade bl.a. uppgeff atf hon endast gjort det enligt henne självklara konstaterandet atf den utredning av eventuellt tystnadspliktsbrotf som på vanligt sätt fick ske måste göras på ett sätt som inte försvårade mordutredningen, eftersom det gällde ett allvarligare brott. I utkastet gjordes följande bedömning:

Utskottet anser infe atf Anna-Greta Leijons uttalanden kan uppfat­tas som eft försök att påverka den utredning av ev. tystnadspliktsbrotf som det ankom på myndigheterna att företa.

I en reservation (m, fp, c) anfördes aft de uttalanden som justitieministern riktat till riksåklagaren om det angelägna i att mordutredningen prioriterades kunde uppfattas som eft försök atf påverka den utredning av eventuella tystnadspliktsbrott som def ankom på myndigheterna atf företa. Anna-Greta Leijon kunde därför i detta hänseende infe undgå kritik.

Utskottets bedömning

Utskottet gör liksom i utkastet till betänkande bedömningen atf Anna-Greta Leijons uttalanden vid sammanträdet med riksåklagaren inte kan uppfatfas som ett försök atf påverka den utredning av eventuellt tystnadspliktsbrotf som det ankom på myndigheterna att företa. Def kan för övrigt konstateras aft det genom JK:s utredning är klarlagt atf något brott mot tystnadsplikten inte ägt rum när Ebbe Carlsson fått del av hemliga handlingar från förundersökningen.

6. Kontrollen av påstådda missförhållanden inom rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning

En väsenfiig del av den information som Ebbe Carlsson lämnade fill bl.a. Anna-Greta Leijon, Nils Erik Åhmansson och Carl Lidbom rörde påstådda missförhållanden inom rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning. Def gällde dels uppgifter om att säkerhetspolisen före mordet haft kännedom om att PKK planerade ett attentat, dels att det inom säkerhetspolisen hade undanhållits information för aft undertrycka utredningen av PKK-spåret. Def framfördes också påståenden om att Kegö och Barrling skulle ha blivit stoppade av Näss i utredningen av PKK-spåret. I utkastet redogörs för vad som gjordes för att bringa klarhet i påståendena om missförhållanden vid säkerhetsavdelningen och för regeringens roll i denna kontrollverksamhet. I utkastet gjordes följande bedömning:

Rikspolisstyrelsen är eftcentralt ämbetsverk som enligt 11 kap. 6 §
regeringsformen lyder under regeringen. Ansvaret för rikspolisstyrel­
sens, inkl. dess säkerhetsavdelning, organisafion vilar pä regeringen.
Regeringen har därutöver eft särskilt ansvar för frågor rörande rikets
säkerhet. De frågor som rests om säkerhetspolisens organisation och
sätt att fungera rör infe myndigheternas handläggning av ärenden som
gäller tillämpning av lag eller myndighetsutövning mot enskild. Def
föreligger därför inga konsfitutionella hinder enligt 11 kap. 7 §
regeringsformen för regeringen atf föranstalta om utredning eller på
                 q



annat sätt ge sin mening fill känna på detta område.            1988/89:KU30

En utredning av påstådda missförhållanden inom säkerhetsavdel­ningen kan göras inom regeringskansliet eller genom särskilt tillsaft kommitté eller utredare. Utredningsuppgiften kan också överlämnas till justitiekanslern eller till en förvaltningsmyndighet. Ett formellt uppdrag av detta slag kräver regeringsbeslut.

Rikspolischefen har självfallet befogenhet atf på eget inifiafiv låta utreda påstådda missförhållanden inom den egna myndigheten.

Såväl Ingvar Carlsson som Anna-Greta Leijon har gett uttryck för åsikten aft det ankom pä rikspolischefen aft utreda anklagelserna mot säkerhetsavdelningen. Anna-Greta Leijon har därutöver vid mötet med Nils Erik Åhmansson den 4 maj påpekat vikfen av att uppgifterna om missförhållandena kontrollerades sä snart som möjligt. Def kan enligt utskottet möjligen ifrågasättas om infe Anna-Greta Leijon därmed har gett rikspolischefen ett utredningsuppdrag och atf detta borde ha sin grund i eft regeringsbeslut. Enligt utskottets mening faller dock Anna-Greta Leijons påpekanden om vikten av en utredning av de påstådda missförhållandena inorn ramen för normala kontakter mellan en departementschef och chefen för en departementet under­ställd myndighet.

Det kan i sammanhanget erinras om atf regeringen tidigare uppdragit åt säpokommittén aft göra en översyn av säkerhetspolisen. Kommitténs direktiv medgav att man också fog upp frågan om eventuella missförhållanden inom säkerhetsavdelningen till gransk­ning. Kommitténs ordförande, Carl Lidbom, hade genom särskilt regeringsbeslut fått rätt att ta del av alla handlingar hos säkerhetsav­delningen, oavsett vilka sekretessregler som i övrigt gällde för dessa. Åhmansson hade av regeringen förordnats till expert i kommittén. Redan i detta får enligt ufskottet anses ligga en skyldighet för Åhmansson atf bistå med de utredningar om säkerhetsavdelningen som kommittén önskat få utförda.

Med det anförda har utskottet inte tagit ställning fill frågan om den valda formen för atf undersöka påstådda missförhållanden inom säkerhetsavdelningen var den mest ändamålsenliga. Till denna fråga avser utskottet återkomma liksom till frågan allmänt om regeringens kontroll av säkerhetspolisen. Def kan i detta sammanhang påpekas atf regeringen efter samråd med partiledarna nyligen beslutat tillkalla en särskild utredningsman med uppgift att utreda vissa frågor om säkerhetsskydd som rör den säkerhetsbedömning som gjorts före mordet på Olof Palme. Enligt utskottet är def fillfredsställande aft denna utredning görs.

Utskottets bedömning

Som påpekades i utkastet fill betänkande föreligger inga konsfitutionella hinder för regeringen att föranstalta om utredningen eller på annat sätt ge sin mening till känna i frågor som rör säkerhetspolisens organisafion och sätt att fungera. Ett formellt utredningsuppdrag kräver dock regeringsbeslut.


61



Anna-Greta Leijon påpekade vid mötet den 4 maj för Nils Erik Åhmans- 1988/89:KU30 son vikten av aft uppgifterna om missförhållanden kontrollerades så snart som möjligt. Utskottet gör liksom i utkastet till betänkande bedömningen att detta påpekande faller inom ramen för normala kontakter mellan en departementschef och chefen för en departement undersfälld myndighet. Def är enligt utskottet inte att befrakta som eft uppdrag. Något formellt krav på att def skulle ha sin grund i eft regeringsbeslut föreligger enligt utskottet inte.

Med det anförda har utskottet infe tagit ställning fill frågan om den valda formen för att undersöka påstådda missförhållanden inom säkerhetsavdel­ningen var den mest ändamålsenliga.

Fortsatt granskning

Utskottet har i granskningen så långt möjligt sökt belysa regeringens befattning med utredningen om mordet på statsminister Olof Palme och med den s.k. Ebbe Carlsson-affären. Förundersökningar pågår fortfarande rörande såväl införseln av avlyssningsufrustning som den olovliga avlyssning som misstänks ha ägt rum. Det kan inte uteslutas att dessa utredningar kan ge utskottet anledning att återkomma till frågan i sitt kommande granskningsar­bete.

13. Utlänningsärenden

Inledning

Utskottet har under 1980-talef årligen granskat regeringens handläggning av utlänningsärenden, bl.a. besvärsärenden om avvisning, utvisning och verk­ställighet av sådana beslut samt fillämpningen av terroristbestämmelserna (KU 1979/80:50, 1981/82:35, 1982/83:30, 1984/85:35, 1985/86:25, 1986/87:33 och 1987/88:40). Även i år har en uppföljning gjorts av handläggningsfiderna och terroristbestämmelsernas tillämpning. Granskningen har vidare även i år omfattat regeringens praxis i utvisningsärenden särskilt i fråga om statslösa palestinier och asylsökande barn utan vårdnadshavare. Utskottet har uppmärksammat två beslut av JO av den 30 december 1988 rörande avvisning enligt utlänningslagen {bilaga A 12 A-B).

Till grund för granskningen har bl.a. legat tre sekretessbelagda promemo­rior från arbetsmarknadsdepartementet angående handläggningen av utvis­ningsärenden rörande palestinier. I detta material ingår också uppgifter om handläggningen av ärenden rörande asylsökande ensamma barn. Från den tidigare avdelningschefen vid statens invandrarverk Björn Weibo har inkommit en skrivelse rörande ovannämnda JO-beslut {bilaga A 12 C). Offentliga utfrågningar har ägt rum inför ufskottet med dels generaldirektö­ren för statens invandrarverk Christina Rogesfam åtföljd av byråchefen Bengt Ranland, dels statsrådet Georg Andersson åtföljd av expeditionsche­fen Erik Lempert {bilagorna B 13-14).


62



Handläggningstider                                                      1988/89: KU30

Antalet utlänningar som kommit till Sverige och sökt asyl utom FN:s flyktingkvot har under 1988 fortsatt atf öka. Det totala antalet asylsökande under år 1987 var ca 18 000 personer inkl. medföljande barn, och under 1988 har 19 600 personer inkl. barn sökt asyl. Av dessa direktavvisades under 1987 och 1988 ca 2 500 resp. 3 000 av polismyndighet, och invandrarverket beslutade aft inte överta dessa ärenden. Totalt har 19 817 personer inkl. barn år 1988 fått uppehållstillstånd som flyktingar (3 698), krigsvägrare (1 170), av flykfingliknande skäl (5 984), på humanitära grunder (3 797), på flykting-kvoten (1 476) samt som nära anhöriga till dessa (3 692). Motsvarande antal år 1987 var 16 545.

Det stora antalet asylsökande har medfört långa handläggningstider i tillsfåndsärendena. Sedan mars 1988 har de genomsnittliga handläggningsti­derna i regeringskansliet ökat något; från 156 dagar fill 161 dagar i mars 1989. Det finns dock exempel på handläggnlngsfider på närmare fyra år. En rad åtgärder har vidtagits i def primära syftet aft komma till rätta med de alltför långa handläggningstiderna. Bl.a. har regeringen lagt fram en proposition om ny utlänningslag m.m. (prop. 1988/89:86) och en proposifion med förslag till ny organisafion av statens invandrarverk (prop. 1988/89:105). I syfte att ge den nya organisationen bästa möjliga förutsättningar har regeringen beslutat ge majoriteten av de asylsökande som kommit till Sverige och sökt asyl före år 1988 tillstånd atf stanna i riket. Beslutet, som inte omfattade sådana ärenden där det redan förelåg slutligt beslut i asylfrågan, berörde ca 4 500 personer.

Christina Rogesfam har inför utskottet förklarat aft den nya organisafio­nen gör det möjligt för invandrarverket aft fa ställning i de 30-40 procenten klara ärendena inom en tvåveckorsperiod och i övriga ärenden inom två månader. Handläggningstiden inom invandrarverket ligger i dag i genom­snitt på ungefär fre månader. Georg Andersson har inför utskottet uppgett att ökningen av antalet ärenden i regeringskansliet under 1988 påverkade handläggningstiderna. Inför årsskiftet försågs regeringskansliet med extra resurser och de uppkomna balanserna kunde nedbringas. I detta samman­hang kan nämnas att Georg Andersson förra året inför ufskottet uppgav att de utredningsförslag rörande utlänningslagen och invandrarverkets orga­nisation som då förelåg borde kunna leda till att handläggningsfiderna förkortades till två månader hos invandrarverket och två månader inom regeringskansliet.

Utskottets bedömning

I förra årets granskningsbefänkande uttalade utskottet aft handläggningsti­
derna trots den förbättring som uppnåtts alltjämt framstod som alltför långa.
Enligt utskottets mening var det nödvändigt atf man från regeringens sida
vidtog ytterligare åtgärder i syfte att komma fill rätta med dessa problem.
Utskottet kan konstatera atf de genomsnittliga handläggningsfiderna i
regeringskansliet föriängts under det senaste året, vilket inte är i överens­
stämmelse med den ovan angivna målsättningen. Mot bakgrund av vad
utskottet anförde förra året om atf de totala väntetiderna redan då framstod
    63



som alltför långa är detta inte fillfredsställande. En rad åtgärder har 1988/89:KU30 emellertid vidtagits i syfte aft förkorta handläggningsfiderna. Bl.a. har för regeringskansliefs del planerats en kraftig förstärkning av antalet tjänster för handläggning av utlänningsärenden. Först efter halvårsskiftet 1989 kan dock de vidtagna och planerade åtgärderna få full effekt. Det finns mot denna bakgrund anledning för ufskottet att i senare granskningssammanhang återkomma till denna fråga. Något uttalande i övrigt är inte påkallat från utskottets sida.

Regeringens praxis i utlänningsärenden

Mot bakgrund av vissa ufvisningsbeslut har utskottet tagit upp fill granskning regeringens praxis när det gäller palestinska asylsökande. Praxis beträffande ensamma asylsökande barn har också granskats. Vidare har frågan om regeringens uppföljning av ufvisningsbeslut behandlats.

Sverige har anslufit sig till 1951 års FN-konvention om flyktingars rättsliga ställning. I konventionen finns bestämmelser bl.a. om skydd för flykfingar. Som flykting anses den som hyser en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet fill en viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning och som därför flytt från sitt hemland eller är förhindrad att återvända dit. Till denna definition av flyktingbegreppet ansluter den grundläggande asylbestämmelsen i 3 § utlän­ningslagen. Där sägs vidare att en flykting infe utan synnerliga skäl skall vägras fristad i Sverige om han behöver sådant skydd. Rätt till asyl i Sverige har också enligt 5 § utlänningslagen den som övergett en krigsskådeplats eller som har flytt från sitt hemland för aft undgå förestående krigsfjänstgö-ring (krigsvägrare) om han behöver skydd här och det inf e finns särskilda skäl aft vägra honom rätt att visfas i landet. Vidare ger 6 § utlänningslagen motsvarande rätt fill asyl för utlänning som inte är flykting men som ändå på grund av de politiska förhållandena i sitt hemland infe vill återvända dit och som kan åberopa tungt vägande omständigheter fill stöd för detta.

Bestämmelser om verkställighet återfinns i 77-94 §§ utlänningslagen samt i 67-78 §§ uflänningsförordningen. Enligt 84 § utlänningslagen ankommer verkställigheten på polismyndighet. Regelsystemet förutsätter att förhör hålls innan verkställighet sker. I enlighet med detta regelsystem och enligt anvisningar som utfärdats av rikspolisstyrelsen hålls i allmänhet ett verkstäl­lighetsförhör för att utröna till vilket land utlänningen bör sändas, inom vilken tid beslutet skall vara verkställt och om det finns hinder mot att verksfälla beslutet.

I proposition 1988/89:86 föreslås bl.a. en ny utlänningslag. En viktig ändring är att i fortsättningen skall invandrarverket bli första instans i alla asylärenden och i ärenden där en utlänning vistats i Sverige längre tid än fre månader. Förslaget bereds för närvarande i socialförsäkringsutskoftet. Avsikten är att de nya reglerna skall träda i kraft den 1 juli 1989.

Beträffande praxis vid handläggningen av asylärenden bör nämnas atf ärendena avgörs med hänsyn till de omständigheter som föreligger i def enskilda fallet. Besluten bygger på en individuell bedömning oavsett vilken etnisk bakgrund den asylsökande har. Som angavs i förra årets gransknings-


64



betänkande inhämtas kunskap allmänt om förhållandena i skilda länder från     1988/89:KU30

svenska utlandsmyndigheter, FN:s flyktingkommissariat och andra FN-

organ. Vikfiga informationskällor är olika organisafioner, t.ex. Amnesty,

Röda korset och Rädda barnen. Även uppgifter i svenska och utländska

massmedia kan självfallet ha stor betydelse i sammanhanget. Det finns även

andra kontaktvägar,  t.ex.  organisationer för mänskliga rättigheter och

liknande i skilda länder. I vissa fall kopplas den svenska ambassaden i berört

land direkt in i ett ärende.

Det förekommer också atf yttrande i ärenden inhämtas från andra myndigheter t.ex. rikspolisstyrelsen. Beträffande de palestinska asylsökan­dena har genom utskottefs utfrågning av Georg Andersson framkommit att det förekommer aft yttrande från rikspolisstyrelsen inhämtas också rörande asylsökande ur denna grupp men atf detta infe är något som sker utan särskild bedömning i det enskilda fallet. När yttrande inhämtats har regeringen i flera fall trots avstyrkande låtit den asylsökande stanna i landet. Regeringen har inte i något fall ansett sig böra vara bunden av någon viljeyttring som framförts från annan stats sida. De ofta svåra avvägningarna när def gäller palestinska asylsökande har i vissa fall medfört förhållandevis långa hand­läggningstider.

Regeringen tillämpar sedan den 1 januari 1989 en fillfälligt förändrad praxis vilken innebär atf den som sökt asyl i Sverige före den 1 januari 1988 får stanna här om inte särskilda skäl i det enskilda ärendet talar mot det. Denna praxis fillämpas också beträffande ensamma barn, vilket avsett endast ett tiotal av de iranska barnen. Från svensk sida har problemet med asylsökande barn tagits upp såväl med de övriga nordiska länderna som med FN:s flyktingkommissarie. Ställningstagandena rörande de 200-300 ensam­ma iranska barnen har fördröjts bl.a. beroende på aft de enskilda ärendena kräver omfattande utredningar. Den övervägande delen av dessa asylären­den har numera avgjorts. När det gäller den andra stora gruppen ensamma barn, nämligen de etiopiska barnen, kan nämnas att de i allmänhet fått uppehållstillstånd på ett tidigare stadium eftersom deras förhållanden skiljer sig från de iranska barnens.

Christina Rogesfam har inför utskottet framhållit att det inom invandrar­verket pågår fortlöpande överläggningar i avsikt att hålla en enhetlig praxis. I def stora flertalet fall där regeringen ändrat invandrarverkets ursprungliga beslut har orsaken varit omständigheter som tillkommit sedan verkefs beslut meddelats. De vanligaste skälen under def gångna året har då varit atf berörda barn gått i skola här i landet under tre terminer. Georg Andersson har framhållit atf regeringens beslut fatfas med den målsättningen att de skall vara riktgivande för andra ärenden av motsvarande slag. Mot denna bakgrund är en viss försiktighet från regeringens sida nödvändig när def gäller aft göra undantag från praxis.

Eftersom förhållandena i olika länder förändras snabbt är det enligt Georg Anderssons mening knappast möjligt aft göra en praxiskatalog som kan vara vägledande under ens ett år framöver annat än när det gäller anknytningsfall och visumärenden.

Beträffande uppföljning av utvisnings- och avvisningsbeslut har Georg
Andersson framhållit aft man inom regeringskansliet har uppmärksamheten
       65

inriktad på atf bringa klarhet i förhållandena i de fall def hävdas att någon på 5 Riksdagen 1988/89. 4 saml. Nr30


ett eller annat sätt råkat illa ut. Någon praxis som innebär en regelmässig    1988/89:KU30 uppföljning förekommer inte. Anledningen är att en sådan ätgärd i många fall skulle kunna vara mer fill skada än nytta. Från invandrarverkets sida förekommer inte någon uppföljning enligt de uppgifter som lämnats från invandrarverkets sida inför utskottet.

Utskottets bedömning

När det gäller regeringens praxis i utlänningsärenden hänvisade utskottet i förra årets granskningsbetänkande till ett tidigare uttalande om atf def självfallet är av stor betydelse atf regeringens bedömningar sker i generös anda. Utskottet fann infe anledning att rikta någon krifik mot regeringens handläggning av de granskade utvisningsärendena men framhöll att regering­en noggrant borde följa upp de utvisningsbeslut där uppgifter förekommer om att en från Sverige utvisad person grips eller i övrigt blir illa behandlad i def land till vilket utvisningen skett.

Inte heller vid årets granskning har utskottet funnit anledning att rikta någon kritik mot regeringen i anledning av de utvisningsärenden som granskats. Vid granskningen har inte förekommit något som ger anledning anta att palestinierna som grupp behandlas på ett annat sätt än andra asylsökande. Infe heller föranleder granskningen av regeringens handlägg­ning av ärenden rörande vissa enskilda asylsökande palestinier något uttalande från utskottets sida. När det gäller de ensamma asylsökande barnen konstaterar utskottet att det ofta torde vara fråga om svåra avvägningar som kräver omfattande utredning vilket kan medföra längre handläggnlngsfider. De ensamma barnens situation är emellertid enligt utskottets mening så speciell att det är särskilt viktigt aft def på ett tidigt stadium meddelas beslut som kan vara vägledande för bedömningen i andra enskilda ärenden.

1 detta sammanhang vill utskottet något återkomma till den fråga om förvar av barn som togs upp vid förra årets granskning i fråga om utlänningsärenden. Enligt utskottets meninjg bör största möjliga restrikfivitet iakttas i fråga om förvar av barn. För att en uppföljning i detta hänseende skall kunna göras är det enligt utskottets mening angeläget aft def fortlöpan­de förs stafistik över antalet förvarsfaganden.

När det gäller uppföljning av utvisningsbeslut har utskottets granskning gett vid handen aft sådana görs i de fall def framkommer uppgifter om att någon råkat illa ut i det land han utvisats fill. Som utskottet framhöll vid förra årets granskning kan en sådan uppföljning leda till säkrare bedömningar i framfiden.

Utöver det anförda föranleder inte granskningen i förevarande del något uttalande från utskottets sida.

Terroristbestämmelserna

I fråga om tillämpningen av terroristbestämmelserna hänvisade utskottet i förra årets granskningsbetänkande till ett tidigare uttalande om att bestäm­melserna i fråga kan ge upphov till svåra intressekonflikter och att det är av

särskild vikt aft räftssäkerhetsfrågorna bevakas kontinuerligt. Utskottet             66

framhöll också sin avsikt aft även fortsättningsvis följa frågan i gransknings­sammanhang.



Utlänningslagen och uflänningsförordningen innehåller bestämmelser om 1988/89:KU30 avvisning och utvisning av presumtiva terrorister. Därutöver finns en särskild lag om tvångsåtgärder i spaningssyffe i vissa fall (spaningslagen). Denna lag är tidsbegränsad men har successivt förlängts. I propositionen med förslag till ny utlänningslag m.m. föreslås atf nuvarande bestämmelser om avvisning och utvisning av presumtiva terrorister utan några egentliga sakliga ändringar sammanförs med reglerna i spaningslagen till en särskild lag (terroristlagen) som skall gälla vid sidan av den nya utlänningslagen i avvaktan på resultatet av en pågående översyn.

Regeringen har den 1 september 1988 meddelat direktiv för en parlamen­tarisk kommitté som skall se över reglerna om avvisning och utvisning av utlänningar som kan befaras medverka i ferrorisfhandlingar här i landet (dir. . 1988:49). En utgångspunkt för kommittén bör enligt direktiven vara atf särskilda bestämmelser på området alltjämt behövs. Det är enligt direktiven fråga om en genomgripande översyn som bl.a. skall avse reglernas utform­ning från rättssäkerhetssynpunkt. Kommitténs arbete bör slutföras före utgången av 1989.

De nu gällande s.k. terrorisfbesfämmelserna i utlänningslagen innebär bl.a. aft regeringen kan utvisa en utlänning, om det finns grundad anledning aft anta aft vederbörande tillhör eller verkar för en organisation eller grupp som kan befaras utanför sitt hemland använda våld, hot eller tvång för politiska syften och därvid begå sådana gärningar här i riket samt def dessutom med hänsyn till vad som är känt om hans föregående verksamhet eller i övrigt föreligger fara för atf han här i riket medverkar till handlingar av angivet slag (47 §). Regeringens beslut kan inte överklagas; om def inte kan verksfällas skall dock regeringen ompröva det när skäl finns till detta. Hinder för verkställighet föreligger bl.a. om utlänningen därigenom skulle riskera politisk förföljelse (77 §). När verkställighet inte kan ske får regeringen meddela föreskrifter om inskränkningar och villkor för utlänningens vistelse i Sverige som kan avse bl.a. vistelseort och anmälningsplikt (74 §). Regering­ens beslut härom kan enligt utlänningslagen inte prövas vid domstol.

Mellan åren 1973 och 1984 utvisades 24 personer med stöd av terrorisfbe­sfämmelserna. År 1984 beslutade dessutom regeringen med stöd av 47 § utlänningslagen att nio turkiska medborgare, medlemmar av Kurdisfans arbetarparti (PKK) skulle utvisas ur Sverige. Emellertid ansågs sådana verkställighetshinder föreligga som avses i 77 § utlänningslagen. Regeringen beslöt därför aft ufvisningsbeslufen tills vidare infe skulle verksfällas. Regeringen föreskrev vidare med stöd av 74 § andra stycket utlänningslagen atf sådana inskränkningar som avses i 48 § första stycket samma lag skulle gälla för samtliga.

Regeringen redovisar årligen i en skrivelse till riksdagen hur bestämmel­serna i utlänningslagen om terrorister och i spaningslagen har tillämpats. Den senaste redovisningen är från den 29 september 1988 (skr. 1988/89:11, 1988/89;SfU6) och avser fiden augusfi 1987-juni 1988. Under redovisnings­perioden har några nya beslut om utvisning inte meddelats. Avvisning med stöd av 30 § utlänningslagen har infe ägt rum under perioden. Sådan avvisning har förekommit i två fall sedan lagens tillkomst, under åren 1974

och 1982. Vid en omprövning i maj månad 1988 beslutade regeringen att inte   67

göra några ändringar i de ufvisningsbeslut och föreskrifter som gäller för de



PKK-medlemmar som utvisades 1984. Under den gångna perioden har     1988/89:KU30 rikspolisstyrelsen vid 14 tillfällen medgeff undantag frän gällande föreskrif­ter. Spaningslagen har under perioden använts vid sex fillfällen mot fem personer och då avsett telefonkontroll.

I detta sammanhang bör nämnas att högsta domstolen i domar den 22 mars 1989 funnit att den inskränkning i rörelsefriheten som gällde för två av de ovannämnda PKK-medlemmarna vid den tid åtalet avser (den 25 juli 1987-den 26 oktober 1987 resp. den 7 april 1987-den 12 januari 1988) infe kan anses ha varat så länge och haft sådana verkningar att förhållandena kan jämställas med ett frihetsberövande. Enligt domen kunde alltså inte gent­emot åtalet åberopas reglerna i regeringsformen. Högsta domstolen framhöll att man med tanke på den vikt som måste fästas vid regeringsformens skydd för den personliga friheten kan sätta i fråga om inte en utlännings situafion vid eft mycket långvarigt förbud aft lämna en kommun i förening med anmälningsplikt kan i sä hög grad likna ett frihetsberövande att regeringsfor­mens regler kan bli tillämpliga åtminstone analogt.

Utskottets bedömning

Som utskottet anfört vid fidigare granskningsfillfällen kan terroristbesfäm-melserna ge upphov till svåra intressekonflikter och det är av särskilt vikt atf rättssäkerhetsfrågorna bevakas kontinuerligt. Enligt utskottet är det till­fredsställande att det nu sker en genomgripande översyn från bl.a. rättssä­kerhetssynpunkt av terroristbestämmelserna i utlänningslagen m.m. Utskot­tets granskning har inte gett anledning till något ytterligare uttalande.

Överlämnande till invandrarverket

I de nämnda två besluten av JO har praxis hos polismyndigheter och statens invandrarverk kritiserats när def gäller tillämpningen av de grundläggande bestämmelserna om avvisning. Enligt JO:s bedömning har polismyndigheter underlåfif att överlämna avvisningsärenden till invandrarverket i den ut­sträckning som förutsätts i lagförarbeten och andra uttalanden. Denna praxis torde enligt JO:s uppfattning vara förankrad pä åtminstone verksledningsni­vå inom statens invandrarverk.

Utskottet har gjort en genomgång av de 87 regeringsbeslut under 1987 och
1988 som rör avvisning enligt utlänningslagen. De handlingar som legat till
grund för besluten har av tidsskäl inte kunnat gås igenom. Av besluten
framgår att polifiska skäl o.d. åberopats inför polismyndigheten eller statens
invandrarverk i 77 fall. 135 av dessa fall har regeringen bifallit överklagande i
fråga om avvisning och därav medgavs i sju beslut klaganden dessutom rätt
aft stanna i Sverige. I 26 beslut, vilka samfliga anmälts till invandrarverket
som inte övertagit ärendena, har bifallet byggt på att ärendena borde ha
överlämnats till invandrarverket. I åtta av dessa fall har härutöver riktats
kritik mot invandrarverket för att verket inte övertagit ärendena när nu
polismyndigheten ändå meddelat beslut. I 42 fall har regeringen avslagit
överklagande av avvisningsbeslut. Med eft par undantag hade invandrarver­
ket infe övertagit ärendena i fråga. I 27 av avslagsbeslufen, vilka i allmänhet
inte motiverats, framgår klart aft politiska skäl åberopats inför polismyndig-
68



het eller invandrarverket. I ett fiotal fall gällde invandrarverkets beslut aft 1988/89:KU30 infe överta ärendet under förutsättning av aft avvisning kunde ske till visst angivet land som infe var sökandens hemland (tredje land). I två fall har regeringen mofiverat sina avslagsbesluf. I det ena fallet gjordes en trovärdig­hetsbedömning och uttalades aft polismyndigheten infe varit skyldig att överlämna ärendet till invandrarverket eftersom def kunde antas aft klaganden vistats längre i ett tredje land än han uppgeff. I def andra fallet angavs att polismyndigheten borde ha överlämnat ärendet till invandrar­verket.

Christina Rogesfam har inför utskottet uppgett atf andelen ärenden som anmälts av polisen till invandrarverket tämligen konstant genom åren varit 14-15 % av antalet utlänningsärenden. Av dessa har omkring 35 % överta­gits av invandrarverket och en del har besvärsvägen ändrats. Någon uppgift om hur mänga av dessa asylsökande som till slut fått stanna i landet finns inte. Det finns inte heller möjlighet atf ur nuvarande statisfik hämta uppgift om antalet fall där avvisning skett till tredje land. Beträffande den försöksverk­samhet som pågår vid Carlslunds utredningssluss för asylsökande kan dock sägas atf 80-90 % av direkfavvisningarna sker till tredje land. Bengt Ranland som varit chef för invandrarverkefs tillständsbyrå under större delen av den aktuella tiden har uppgett aft han aldrig hört talas om aft det skulle ha förekommit ett tryck mot polisen att avvisa fler utan éet har i stället från polismyndigheternas sida uttryckts missnöje med att invandrarverket tagit över för många ärenden. Georg Andersson har inför utskottet pekat på att regeringen i ett flertal beslut rörande avvisning klart uttalat att polisen inte har att göra asylbedömning i egentlig mening.

Utskottets bedömning

Utskottets granskning har inte gett vid handen att den praxis som JO kritiserat vad gäller de tvä aktuella avvisningsfallen skulle vara förankrad hos regeringen i någon form. I övrigt har granskningen i denna del infe gett anledning till något uttalande från utskottets sida.

14. Jämställdhetsfrågor

Konsfitutionsufskotfet har vid flera fidigare fillfällen granskat regeringens åtgärder beträffande jämsfälldhefsfrågor, senast år 1987. Utskottet har vid årets granskning tagit upp regeringens under de senaste åren vidtagna åtgärder för jämställdhet. I en till betänkandet fogad granskningspromemo­ria {bilaga A 13) har belysts vissa grundläggande författningsbestämmelser för jämställdhetsarbetet, jämsfälldhetsarbetefs organisation i regeringskan­sliet, kvinnorepresentationen i beslutande församlingar och i statliga utred­ningar, fördelningen mellan kvinnor och män inom olika lönekategorier i regeringskansliet, handlingsprogram för jämställdhet i regeringskansliet, jämsfälldhetspolifiken inför 90-falet samt internationella överenskommelser rörande jämställdhet mellan kvinnor och män.

1 betänkandet KU 1983/84:30 framhöll utskottet aft strävan att öka
kvinnornas deltagande i t.ex. kommitté- och utredningsarbete måste fortsät­
ta. I betänkandet KU 1984/85:35 betonade utskottet mot bakgrund av
       69



behovet atf öka kvinnorepresentationen på olika områden betydelsen av att     1988/89:KU30

def verkligen kom fill stånd sådana åtgärder som förutsatts i den nya

jämställdhetsförordningen. Inriktningen mot förstärkt kvinnorepresentation

måste enligt utskottet också komma till uttryck i regeringens utnämningar i

olika sammanhang. I samband med 1987 års granskning uttalade utskottet atf

def är mycket angeläget atf kvinnorepresentationen på olika områden kan

öka (KU 1986/87:33).

Regeringen beslutade under år 1986 om vissa skärpningar av reglerna i förordningen (1984:803, omtryckt 1986:1395) om jämställdhet i statlig verksamhet. Dessa innebär en starkare markering av strävan efter en i huvudsak jämn könsfördelning när def gäller statliga uppdrag. En erinran om jämställdhefsförordningens föreskrifter har tagits in i kommittéförordningen (1976:119). Enligt regeringskansliefs interna rutiner skall fackdepartemen­ten bereda ärenden om förordnanden i statliga styrelser, kommittéer och nämnder gemensamt med civildepartementet. Den gemensamma beredning­en gäller i de fall då styrelser, kommittéer och nämnder nyinrättas eller ombildas, i samband med ny förordnandeperiod för flertalet ledamöter och i andra situationer där jämställdhefsintressef gör sig särskilt påmint.

I 1988/89 års budgetproposition har redovisats könsfördelningen i 84 centrala styrelser den 1 juli 1988 och i samfliga regionala styrelser den 1 maj 1988. För de centrala styrelsernas del gäller atf andelen kvinnor ökat från 17 % 1986 fill 28 % 1988. Beträffande de regionala styrelserna kan nämnas att endast 12 % av ordförandena var kvinnor medan motsvarande andel av ledamöter och ersättare var 15 % resp. 21 %. Av 1989 års kommittéberätfel-se framgår att andelen kvinnor i statliga kommittéer under de två senaste åren ökat från 18 % till 21,7 %. Andelen kvinnor bland ordförandena var under denna period oförändrat 7,8 % medan andelen kvinnliga ledamöter ökat från 20,8 % fill 25,1 % och andelen kvinnliga sakkunniga ökat med tre procent fill 19,9 %. Inom sekreterargruppen har den största ökningen skett: från 25,6 % fill 31,1 %.

Enligt propositionen om jämsfälldhetspolifiken inför 90-falef bör när en plats i en statlig styrelse skall återbesättas en strävan vara aft den i första hand erbjuds det underrepresenterade könet. Målsättningen är att kvinnorepre­sentationen år 1992 skall ha ökat fill 30 % och år 1995 fill minst 40 %. I proposifionen uttalas att frågan om författningsreglering i detta hänseende bör prövas om inte andelen kvinnor i statliga styrelser m.m. uppgår till minst 30 % år 1992. För atf uppnå de ställda målen har särskilda medel avsatts till projektverksamhet.

Som nyss nämnts har riksdagen under 1988 ställt sig bakom den målsätt­ning om jämn fördelning och de förslag till åtgärder som regeringen lagt fram i propositionen om jämsfälldhetspolifiken inför. 90-falet. Utskottet kan konstatera aft andelen kvinnor både i stafiiga styrelser och statliga utredning­ar fortsatt atf öka. Detta är i och för sig tillfredsställande. Enligt utskottet är det önskvärt atf ytterligare ansträngningar görs på detta område. Utskottet förutsätter således att effekterna av vidtagna åtgärder noggrant följs upp och att ytterligare åtgärder vidtas för att uppnå målsättningen.

Utskottet behandlar i nästa avsnitt i detta betänkande regeringens
utnämningspolitik. I förteckningar upprättade inom statsrådsberedningen
          70



redovisas utnämningar till vissa högre statstjänster {bilaga A 14). Härav 1988/89:KU30 framgår att efter år 1986 har av nio landshövdingeufnämningar endast en gällt en kvinna. Av 20 utnämningar av generaldirektörer har endast två kvinnor utsetts. Övriga tio utnämningar under denna period avsåg i tre fall kvinnor. Speciellt när det gäller tjänster på mycket hög nivå som de nu aktuella är det självfallet mycket angeläget att en mycket noggrann prövning sker av vederbörandes lämplighet för tjänsten. Utskottet är medvetet om aft en rad faktorer måste vägas in i bilden. Hit hör emellertid också jämställd­hetsaspekterna. Dessa måste följakfiigen enligt utskottets mening i hög grad beaktas. Utskottets granskning har som nyss framgått gett vid handen atf mycket få kvinnor kommit ifråga vid utnämningar till högre tjänster. Detta förhållande är från jämställdhefssynpunkt inte tillfredsställande. Utskottet förutsätter därför atf regeringen fortlöpande ägnar hithörande frågor största uppmärksamhet.

Utskottet har vid flera tidigare granskningstillfällen belyst jämställdheten inom regeringskansliet. I granskningsbefänkandet KU 1983/84:30 redovisa­des en undersökning som visade att kvinnornas andel av handläggarna var 32,6 %. Undersökningen omfattade då inte de politiskt sakkunniga. Fördel­ningen mellan kvinnor och män i denna grupp redovisades i granskningsbe­fänkandet KU 1985/86:25. Av de 80 polifiskt sakkunniga var då 36 kvinnor. 14 av dessa kvinnor hade emellertid en lön som motsvarade lön i biträdeskar­riären medan samtliga män avlönades som handläggare. Utskottet konstate­rade aft något handlingsprogram för jämsfälldhefsfrågor i regeringskansliet ännu infe antagits och framhöll det angelägna i aft arbetet med jämsfälldhefs­frågor i regeringskansliet m.m. intensifierades. Samma uttalande gjordes påföljande år (KU 1986/87:33).

Den nu företagna granskningen har bl.a; avsett andelen kvinnor inom de olika lönekategorierna i regeringskansliet. Den 1 januari 1989 var andelen kvinnor på chefslöneplanef 18 % mot 13 % i januari 1987. I def högre lönefältet för handläggare, som närmast motsvaras av två fidigare lönefält var andelen kvinnor i januari 1989 28 % mot 43 % resp. 30 % år 1987. Det lägre lönefältet för handläggare, uppvisar under denna fid en ökning av andelen kvinnor till 58 % mot fidigare 53 %. Inom gruppen rättssakkunniga har andelen kvinnor ökat från 25 % fill 33 % medan andelen kvinnor bland övriga sakkunniga (ej politiskt sakkiinniga) sedan januari 1988 ökat från 32 % fill 36 %. Beträffande de två lägsta lönekategorierna kan nämnas att antalet män i stället ökat med 2 % resp. 10 %. De här redovisade uppgifterna omfattar samtliga anställda inom regeringskansliet med undan­tag för polifiskt sakkunniga, innehavare av militära tjänster samt kommitté-anställda.

För regeringskansliets del fastställdes eft handlingsprogram för jämställd­
het den 5 november 1986. Vissa ändringar genomfördes den 1 april 1987.
Handlingsprogrammet är för närvarande föremål för en översyn. Översynen
skall klargöra de långsiktiga målen för jämställdhetsarbefet och även
innefatta förslag fill strategi för genomförandet. För biträdes- och kontors-
karriären anges i def nu gällande programmet att det är svårt att fastställa
realistiska mål för ökad rekrytering av män inom området men att då
rekrytering sker skall eftersträvas att öka andelen män. I programmet uttalas
   71



också aft särskild uppmärksamhet skall ägnas anställda på chefslöneplanef, 1988/89:KU30 där åtgärder skall vidtas för aft antalet kvinnor skall öka. När det gäller handläggare, inkl. rätfssakkunniga och övriga sakkunniga innehåller pro­grammet en mer konkret målsättning. Det anges aft strävan skall vara atf under en treårsperiod med början budgetåret 1987/88 fä till stånd en balanserad fördelning mellan kvinnor och män. Strävan skall vara att det underrepresenterade könet i varje lönefälf skall uppgå till minst 40 %, vilket är vedertagna normer.

Utskottet kan konstatera att om man bortser från de räftssakkunniga och övriga sakkunniga visar de ovan redovisade uppgifterna i fråga om fördel­ningen mellan kvinnor och män inom de olika handläggarekategorierna atf något egentligt närmande till def uppsatta målet infe skett, trots att mer än hälften av den angivna perioden nu passerat. Endast inom den lönekategori där andelen kvinnor redan tidigare var mer än hälften har def skett en ökning av antalet kvinnor. För det högre handläggarfälfef gäller att andelen kvinnor i stället minskat. Enligt utskottets mening är denna utveckling infe tillfreds­ställande. Utskottet förutsätter att ansträngningarna aft nå def uppsatta målet, dvs. balanserad fördelning inom varje lönefält, intensifieras och att den beslutade översynen av handlingsprogrammet skall bidra fill detta.

En mer positiv utveckling uppvisas emellerfid inom andra kategorier. Särskilt gäller detta för tjänster på chefslöneplanef och för rättssakkunnig-tjänsfer där antalet kvinnor ökat markant. Även bland övriga icke polifiskt sakkunniga uppvisas en ökning av andelen kvinnor. En posifiv utveckling från jämställdhefssynpunkt är också den 10-procenfiga ökningen av antalet män inom den lägsta lönekategorin. Inom de båda sistnämnda grupperna närmar man sig en balanserad fördelning. När def gäller chefslöneplanef är def dock fortfarande långt fill en jämn fördelning mellan kvinnor och män. Utskottet förutsätter därför atf def vidtas ytterligare åtgärder för atf uppnå detta mål.

I detta sammanhang vill utskottet peka på atf andra löneförmåner än löneplanslön har fördelats på eft sätt som kan vara negativt från jämställd­hefssynpunkt. I enlighet med centrala löneavtal kan som ett led i åtgärder motiverade av svårigheten aft rekrytera och behålla kvalificerade tjänstemän inom marknadskänsliga grupper utgå s.k. marknadslönetillägg i syfte att vidmakthålla myndighetens kompetens. På bl.a. liknande grunder har dessutom fördelats s.k. selekfiva tillägg. För dessa tillägg gäller dock också bl.a. aft jämsfälldhetsaspekten skall beaktas. Inom regeringskansliet hade de båda nämnda typerna av tillägg i juli 1988 fördelats bland handläggarna så aft av dem som erhållit tilläggen var 30 % resp. 38 % kvinnor. Till detta kommer aft endast 19 % av de medel som under budgetåret 1987/88 utgått fill departementspersonal för uppdrag inom kommittéväsendet tillfallit kvinnor. Def är enligt utskoffefs mening angeläget aft jämsfälldhetsaspekferna inte heller förbises när det gäller ersättning som utgår vid sidan om eller utöver löneplanslönerna.

Utöver def anförda har utskottet inte funnit anledning till något uttalande i detta granskningsärende.


72



15. Regeringens utnämningspolitik                  1988/89:KU30

Under årets granskning har utskottet behandlat regeringens utnämningspoli­fik vad gäller vissa högre statstjänster såsom verkschefer, landshövdingar, chefer för svenska utlandsmyndigheter och vissa andra högre befattningsha­vare.

Inom ufskottet har dessutom påtalats atf vid tillsättningen av ett långfidsvi-kariat som departementsråd och chef för utbildningsdepartementets interna­tionella sekretariat inte tillbörlig hänsyn tagits fill synpunkter som förts fram av partsorganisafionerna.

Frågan om regeringens utnämningspolifik har fidigare varit föremål för utskottets uppmärksamhet bl.a. vid de två senaste riksmötena (se KU 1986/87:33 s. 66 och 1987/88:40 s. 57 ff.). Till grund för den nu genomförda granskningen har legat förteckningar som upprättats inom statsrådsbered­ningen och intagits i bilagda promemoria, bilaga A 14 A. Vidare har en offenfiig utfrågning ägt rum med statsminister Ingvar Carlsson, bilaga B 17.

Enligt 11 kap. 9 § regeringsformen (RF) tillsätts tjänst vid förvaltnings­myndighet som lyder under regeringen av regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer. Beträffande verkschefer sker tillsättning enligt de instrukfioner som gäller för verken av regeringen. Vid tillsättning av statlig tjänst skall avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet. Krav på svenskt medborgarskap ställs i regeringsformen beträf­fande bl.a. verkschefer. 14 kap. 3 § lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA) hänvisas i fråga om saklig grund för tillsättning av stafiig tjänst fill vad som är föreskrivet i RF eller annan författning. Närmare föreskrifter om tjänstetillsättning ges vidare i anställningsförordningen (1965:601). Denna förordning ändrades den 1 juli 1985 (1985:334) då en ny 7 a § infördes med innebörd atf tillsättning skall ske på grundval främst av skicklighet för arbetsuppgifterna i tjänsten, om det inte finns särskilda skäl för något annat. Konstitufionsutskottet, som hösten 1985 yttrade sig över proposition 1984/ 85:219 om den statliga personalpolitiken fill arbetsmarknadsutskottet, uttalade som sin mening aft 11 kap. 9 § infe formellt hindrar att man i framfiden lägger större vikt än tidigare vid kriteriet skicklighet. Utskottet ansåg dock aft en sådan ändring borde komma till uttryck i LOA. Mot bakgrund av detta uttalande genomfördes en ändring av 4 kap. 3 § LOA med innebörd atf bland de sakliga grunderna skall skickligheten sättas främst om def infe finns särskilda skäl för något annat (se prop. 1985/86:116).

Frågor rörande tillsättning av verkschefer behandlades även i proposition
1986/87:99 om ledningen av den stafiiga förvaltningen. Förslagen grundade
sig på verksledningskommifténs betänkande (SOU 1985:40) Regeringen,
myndigheterna och myndigheternas ledning. Regeringens förslag innebar
bl.a. att verkschefer borde sökas i en bredare rekryteringsbas än tidigare.
Enligt civilministern borde regeringen utnyttja statsförvaltningens hela
chefspofenfial som underlag men även därutöver sträva efter atf också se
verksamheten utanför statsförvaltningen som möjliga rekryteringsområden.
En viktig förutsättning var atf regeringen i fortsättningen kan koncentrera
sina ansträngningar i tillsättningsfrågor fill myndigheternas högsta ledning.
Verkschefer föreslås också kunna omflyttas under förordnandetiden till
              yj



annan tjänst. Propositionen godtogs på denna punkt av riksdagen (KU     1988/89:KU30 1986/87:29).

Av statsrådsberedningens förteckningar framgår att regeringen utnämnt åtta nya verkschefer sedan föregående års granskning. Därfill kommer en nyligen företagen utnämning då en ledamot av riksdagen (m) utnämndes till chef för fortifikafionsförvaltningen. Utnämning av ny rikspolischef har också skett under år 1988. Externa ambassadörsufnämningar har skett i fre fall. Eft pressråd och två kulturråd har också utnämnts. Av förteckningarna framgår aft def utsetts 38 landshövdingar sedan år 1976.

Vad gäller tillsättningen av långtidsvikariat på tjänst som departementsråd och chef för det internafionella sekretariatet vid utbildningsdepartementet hänvisas fill en redogörelse härför som lämnats av statsrådsberedningen (underbilaga 2 fill bilaga A 14).

Statsministern har, vid utfrågningen inför utskottet, framhållit att rege­ringen vid fillsäftningar av högre tjänster gör en mycket omsorgsfull prövning av vederbörandes lämplighet för tjänsten och självfallet iakttar de i regeringsformen uppställda kraven pä förtjänst och skicklighet. Def är civildepartementet som har eft övergripande ansvar för ufnämningspoliti-ken. Även statssekreteraren i statsrådsberedningen har fill uppgift aft särskilt bevaka dessa frågor. Utnämningsfrågor diskuteras fortlöpande vid regering­ens s.k. lunchberedningar.

Med hänsyn fill chefsfrågornas betydelse har regeringen tagit initiativ fill särskilda chefsutbildningsprogram och verkschefsseminarier. I samband med vikfigare utnämningar t.ex. av landshövdingar förekommer ofta samråd med andra partiledare. Statsministern har vid utfrågningen inför utskottet gett uttryck för den meningen att regeringen är beredd att medverka fill atf rekryteringsbasen vid utnämningar till högre statstjänster blir bredare.

Utskottet vill ånyo understryka vikfen av aft de i regeringsformen uppställda kraven på sakliga grunder såsom förf jänst och skicklighet iakttas vid tjänstetillsättningar. Enligt utskottet är det värdefullt atf regeringen är beredd atf medverka till att rekryteringsbasen vid tillsättning av högre statstjänster breddas. Utskottet vill understryka betydelsen av de uttalanden som gjordes i samband med verksledningsreformen om aft även verksamhe­ter utanför statsförvaltningen bör kunna vara lämpliga rekryteringsområden. Vad gäller jämsfälldhetsaspekfer i tillsättningsärenden vill utskottet i sam­manhanget hänvisa till vad som i denna fråga uttalats under def förra avsnittet i detta betänkande.

Beträffande slutligen tillsättningen av ett långtidsvikariat som departe­mentsråd vid utbildningsdepartementet konstaterar utskottet att fillsättning-en föregåtts av eft ansökningsförfarande varvid sedvanlig prövning av meriter och lämplighet företagits.

Den av utskottet företagna granskningen av utnämningsfrågor har inte gett anledning till något ytterligare uttalande från utskottets sida.

16. Rättspsykiatriska undersökningar

Utskottet har tagit upp till granskning regeringens ansvar för den rättspsyki­
atriska verksamheten i landet. lärendet finns två promemorior, bilagorna A
         74



15 och A 16. En utfrågning har hållits den 7 februari 1989 med förutvarande     1988/89:KU30 socialministern Gertrud Sigurdsen (se bilaga B 2).

Bakgrund

Vid allvarliga våldsbrott liksom svåra sexualbrott och brott som innefattar anläggande av brand förordnas i regel om rätfspsykiatrisk undersökning av den misstänkte. Detta kan bero antingen på atf långa strafftider kommer i fråga eller på att gärningen som sådan kan uppfattas som sjukligt befingad. Även vid annan brottslighet kan undersökning vara mofiverad, om den misstänkte är föremål för psykiatrisk vård eller svårt missbrukar alkohol eller narkotika (se bl.a. SOU 1977:23 s. 284).

Bestämmelser om rätfspsykiatrisk undersökning finns i lagen (1966:301) om rätfspsykiatrisk undersökning i brottmål och i kungörelsen (1966:613) angående fillämpningen av lagen.

Beslut om rätfspsykiatrisk undersökning får meddelas av allmän domstol, om den misstänkte har erkänt gärningen eller övertygande bevisning förebragts atf han begått den och undersökningen kan antas få betydelse för bestämmande av brottspåföljd eller eljest för målets avgörande. Om rätten finner aft svårare straff än böter infe bör följa på brottet, får undersökning beslutas endast om särskilda skäl föreligger. Rätfspsykiatrisk undersökning är en förutsättning för atf rätfen som påföljd för brottet skall kunna förordna om överlämnande till sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda. Om den misstänkte är intagen för sluten psykiat­risk vård eller är inskriven i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda, är det dock tillräckligt med ett uttalande från socialstyrelsen aft def är uppenbart att den misstänkte kan beredas fortsatt sådan vård.

Rätfspsykiatrisk undersökning skall utföras av läkare vid rättspsykiatrisk klinik eller station eller annan läkare som socialstyrelsen utser. Undersök­ningen skall utföras med största möjliga skyndsamhet. Skriftligt ufiåtande över undersökningen skall avges fill rätten inom sex veckor från det beslut om undersökningen inkom till kliniken eller stationen. Socialstyrelsen får medge anstånd i den mån def är nödvändigt med hänsyn till undersökningens särskilda beskaffenhet eller på grund av arbetsbelastningen på den klinik eller station till vilken undersökningen hör. I sistnämnda fall får dock anstånd medges endast om undersökningen icke lämpligen kan flyttas fill annan klinik eller stafion eller utföras med anlitande av utomstående läkare.

Omfattningen av rätfspsykiatrisk undersökning skall anpassas efter under­sökningens syfte och undersökningsfallets beskaffenhet. Utlåtandet över undersökningen bör skrivas så kort som fallet medger och bör ej belastas med sådant som kan antas sakna betydelse för rätfens ställningstagande.

Staten är med socialstyrelsen som chefsmyndighet huvudman för def
räftspsykiafriska undersökningsväsendet som omfattar räftspsykiafriska sta­
tioner och kliniker. Vid dessa utförs rättspsykiatriska undersökningar i
brottmål, vid klinikerna av både häktade och icke häktade personer och vid
stationerna av i regel icke häktade personer. Rättspsykiatriska kliniker finns i
Stockholm (Huddinge), Göteborg, Uppsala och Lund. Rättspsykiatriska
stationer finns i Linköping och Umeå.
                                                                     -le-

Genom 1929 års sinnessjuklag infördes de första bestämmelserna om obligatorisk sinnesundersökning. Tidigt uppstod väntetider för undersök-



ningarna. Inför 1945 års strafflagsreform kunde strafflagberedningen sålun- 1988/89:KU30 da konstatera atf undersökningstiderna var alltför långa och att detta medförde onödigt lidande för de häktade (SOU 1942:59 s. 135). Aft förhållandena blev alltmer krisartade framgår av betänkandet (SOU 1950:24) med förslag fill det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation, promemorian (SOU 1953:21) med förslag fill vissa åtgärder för att nedbringa väntetiderna vid sinnesundersökning i brottmål och betänkan­det (SOU 1959:20) Det räftspsykiafriska undersökningsväsendets organisa­tion. Även i betänkandet (SOU 1977:23) Psykiskt störda lagöverträdare beskrivs bristerna i undersökningssystemet med de länga undersökningsfi-derna.

JO-granskningar

Förhållandena uppmärksammades tidigt av JO. I ämbetsberätfelsen 1948 s. 126 återges en framställning från JO till regeringen om undanröjande av de missförhållanden som medförde dröjsmål med ufiåtanden rörande häktade. JO beskrev förhållandena som oefterrättliga och att de omöjligen kunde få fortvara.

JO ansåg atf de åtgärder som hade vidtagits med anledning av hans framställning infe var fillräckliga och gjorde därför nya framställningar (JO 1949 s. 201 och 1952 s. 246). I den sistnämnda framställningen betecknade JO läget beträffande tilltalade på fri fot som alarmerande och uttalade aft missförhållandena måste anses ha nått därhän aft verkliga kraftåtgärder synfes ofrånkomliga.

År 1961 återkom JO till regeringen med en framställning angående behovet av åtgärder. I framställningen uttalade JO att det sedan över 20 år fillbaka så gott som ständigt hade förelegat en mer eller mindre utpräglad krissituation pä området och att def framstod som ett rättssäkerhefskrav av allra största vikt aft missförhållandena snarast möjligt avhjälptes. De åtgärder som tid efter annan hade vidtagits i detta syfte hade enligt JO fillfälligt medfört viss lättnad men icke varit tillräckliga för att åstadkomma en genomgripande förbättring på längre sikt (JO 1962 s. 102).

I ämbetsberätfelsen 1964 s. 82 uttalade JO åter kritik mot förhållandena och anförde att de måste betecknas som helt oförenliga med elementära rättssäkerhefskrav. I en förnyad framställning fill regeringen om åtgärder för nedbringande av väntetiderna vid räftspsykiafriska undersökningar i brott­mål anförde JO atf de fördröjda sinnesundersökningarna utgjorde en verklig kräftskada i vår kriminalvård. Enligt JO förelåg ett skriande behov av snabba och kraftfulla åtgärder (JO 1968 s. 121).

Även i ämbetsberätfelsen 1970 s. 147 krifiserade JO väntefiderna vid de rättspsykiatriska undersökningarna. Han uttalade att samhällets resurser på området fortfarande var ofillräckliga och att det inte - trots att problemet till en väsentlig del var av ekonomisk och organisatorisk art - hade lyckats samhället aft avhjälpa bristerna med den skyndsamhet som varit påkallad av hänsyn till de allvarliga konsekvenserna av bristerna. Missförhållandena var enligt JO väl kända för statsmakterna, och han fann därför infe anledning aft

göra framställning i saken eller att eljest vidta annan ätgärd än att tillställa -7--

chefen för justitiedepartementet en avskrift av beslutet i ärendet.



I ämbetsberätfelsen 1985/86 s. 280 uttalade JO allvarlig krifik mot de långa 1988/89:KU30 väntetiderna. I ämbetsberätfelsen 1986/87 s. 151 återkom han med samma krifik. Han konstaterade där att det i regeringskansliet pågick arbete med ny lagstiftning rörande den psykiatriska tvångsvården och att arbetet även innefattade organisatoriska frågor. Han anförde vidare att även om förslag till ny organisation var under utarbetande skulle det komma aft fa lång tid innan den kunde börja fungera. De förhandlingar som dittills förts mellan staten och sjukvårdshuvudmännen i olika frågor rörande den räftspsykiafris­ka verksamheten visade enligt JO att frågan om ett övertagande av den rättspsykiatriska verksamheten innehöll en rad svårlösta problem. Situafio­nen var emellerfid sådan att omedelbara åtgärder var påkallade för att nedbringa de totala undersökningstiderna. Med hänsyn till de enligt JO allvarliga missförhållandena som en längre tid rått beträffande de rättspsyki­atriska undersökningarna och det behov av åtgärder som förelåg överlämna­de han beslutet i ärendet till justitiedepartementet och socialdepartementet samt fill riksdagens jusfitieutskott och socialutskott.

Den 10 januari 1989 inspekterade JO den räftspsykiafriska kliniken i Stockholm. I inspektionsprotokollet antecknades att utredningarna vid khniken endast undantagsvis var färdigställda inom den föreskrivna tiden om sex veckor och att häktade i genomsnitt syntes ha väntat tre-fem veckor på häkte innan de tagits in på kliniken, varefter undersökningen genomförts på cirka fem veckor. Av protokollet framgår att undersökningen inte bara ger en grund för domstolens ställningstagande utan att den dämtöver ger underlag för vården och behandhngen; utredningen är ofta så omfattande och grundlig atf läkarna på andra sjukhus aldrig själva har möjlighet att få fram materialet. I protokollet antecknades vidare atf ungefär hälften av platserna vid kliniken var upptagna av sådana intagna som efter undersök­ningen väntar på att bli sjukhusplacerade och att sjukvårdshuvudmännen till staten betalar 920 kr. per dygn för en sådan patient medan den genomsnittli­ga dygnskostnaden för kliniken kan beräknas till 3 500 kr.

Riksdagens revisorer

Riksdagens revisorer uttalade i en skrivelse den 4 juni 1987 fill regeringen att de insatser som dittills hade gjorts infe kunde befraktas som annat än helt oacceptabla. Den 18 maj 1988 konstaterade revisorerna att missförhållande­na inte hade avhjälpts i någon avgörande grad och fann detta anmärknings­värt. Med hänsyn till atf regeringen aviserat en proposition om rättspsykia­trins organisation - beräknad att avlämnas i juni 1988 - beslutade revisorerna atf bordlägga frågan om ytterligare åtgärder.

Socialutskottet

Socialutskottet riktade i betänkandet SoU 1986/87:15 med anledning av en motion (fp) skarp kritik mot väntetiderna för de rättspsykiatriska undersök­ningarna och uttalade att den situafion som råder står i uppenbar strid med gällande lag. I ett yttrande till socialutskottet instämde jusfifieutskoffet i kritiken (JuU 1986/87:ly). Enligt socialutskottets mening måste det också

övervägas aft ställa mer resurser fill förfogande för den räftspsykiafriska  11

verksamheten. Socialutskottet uttalade vidare att regeringen omgående måste vidta åtgärder för atf avhjälpa missförhållandena. Vad utskottet


uttalat beslutade riksdagen att ge regeringen till känna (rskr. 109).       1988/89:KU30

I betänkandet SoU 1986/87:16 med anledning av budgetpropositionen och två mofioner (s resp. c) återkom socialutskottet till frågan och vidhöll atf mer resurser måste ställas till förfogande för undersökningsverksamheten så att kön kunde arbetas av. Även detta uttalande beslutade riksdagen aft ge regeringen till känna (rskr. 137).

I betänkandet SoU 1987/88:22 erinrade socialutskottet om sina tidigare uttalanden och anförde atf läget fortfarande ingav oro. Enligt utskottet kunde de åtgärder som regeringen dittills hade vidtagit inte anses tillfreds­ställande. Ufskottet förutsatte att stora ansträngningar skulle göras för att komma till rätta med problemen.

Socialutskottet vidhöll i betänkandet 1988/89:SoU16 att åtgärder måste vidtas för atf förhindra för långa väntetider innan undersökningarna kan påbörjas, för långa undersökningstider och för långa väntetider i avvaktan på utplacering på sjukhus. Utskottet hemställde aft riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Fråga om ändrat huvudmannaskap m.m.

Betänkandet (SOU 1977:23) Psykiskt störda lagöverträdare innehåller förslag till ganska långtgående förändringar. Förslaget ledde aldrig till lagstiftning utan överlämnades fill socialberedningen som bl.a. haft till uppdrag atf göra en översyn av den psykiatriska tvångslagstiftningen i sin helhet. I betänkandet (SOU 1984:64) Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten föreslår beredningen en total förändring av lagstiftningen om den psykiatris­ka vården; bl.a. föreslås en lag om rättspsykiatrisk vård.

Socialstyrelsen överlämnade 1981 till socialdepartementet ett förslag fill rätfspsykiatrisk region vård. Enligt förslaget skall ansvaret för rättspsykiatris­ka undersökningar samordnas med vårdansvaret för motsvarande patientka­tegorier inom allmänpsykiatrin. Därigenom skulle vårdplatserna på eft helt annat sätt än för närvarande flexibelt användas för såväl undersökningar som vård. Detta skulle enligt förslaget väsentligt öka kapaciteten inom rättspsyki­atrin. Förslaget innebär atf den rättspsykiatriska organisationen skall överföras från staten till de berörda sjukvårdshuvudmännen.

De nu nämnda förslagen bereds för närvarande inom regeringskansliet.

Regeringen har i februari 1985 uppdragit åt statens förhandlingsnämnd att - under förutsättning av godtagbara villkor - träffa avtal med berörda landstingskommuner och Göteborgs kommun om överförande av huvud­mannaskapet för den rättspsykiatriska verksamheten. Förhandlingarna avbröts i november 1988. Från statens sida är avsikten aft de skall återupptas under våren 1989.

Den 1 december 1988 gav regeringen statskontoret i uppdrag aft - efter . samråd med socialstyrelsen - genomföra en översyn av de administrativa rutinerna m.m. inom de rättspsykiatriska stationerna och klinikerna. Upp­draget redovisades den 3 april 1989 genom rapporten Förändring & förnyelse av rättspsykiatrin.

Utskottets bedömning                                                                   78

Som framgått har det alltsedan 1930-talet rått missförhållanden inom den rättspsykiatriska verksamheten främst vad gäller de långa väntetiderna.


Under årens lopp har åtskilliga åtgärder vidtagits i syfte att råda bot på dessa 1988/89: KU30 missförhållanden - dock utan att medföra någon varaktig förbättring. Socialstyrelsen bifaller sålunda regelmässigt klinikernas ansökningar om förlängning av den föreskrivna sexveckorsfristen i en utsträckning som måste anses strida mot bestämmelsen om anstånd i lagen. Eftersom det ofta är fråga om sjuka människor som är berövade friheten anser utskottet att detta är oacceptabelt både frän humanitära utgångspunkter och från rättssäkerhets­synpunkt.

Socialstyrelsen har som chefsmyndighet det närmaste ansvaret för att de rättspsykiatriska klinikerna och räftspsykiafriska stationerna bedriver sin verksamhet på ett effektivt och lagenligt sätt. Det yttersta ansvaret för aft dessa krav uppfylls faller emellertid på regering och riksdag. Skulle kraven inte kunna uppfyllas på grund av bristande resurser, ankommer det på statsmakterna att se till atf erforderliga medel ställs till förfogande för verksamheten.

Utskottet vill i detta sammanhang peka på aft riksdagen har följt de förslag till medelsanvisningar för den rätfspsykiatriska verksamheten som regering­en har lagt fram i budgetpropositionerna för budgetåren 1983/84-1988/89 och att förslaget till medelsanvisning i årets budgetproposition tillstyrks i betänkandet 1988/89:SoU 16.1 likhet med vad Gertrud Sigurdsen har anfört vid utskottets utfrågning uttalas i samma betänkande att def inte är klart att ytterligare resurser skulle innebära en lösning på problemen med de långa väntetiderna. Det kan tilläggas aft def i en reservafion (m, fp, c och mp) anförs atf ytterligare resurser måste tillföras verksamheten för atf komma fill rätta med problemen och att reservanterna föreslår att ytterligare 5 milj. kr. utöver vad som föreslås i budgetpropositionen anvisas fill anslaget Räftspsy­kiafriska stationer och kliniker.

Från granskningssynpunkt träder frågorna om hur verksamheten bedrivs Och är organiserad i förgrunden. I det följande kommer utskottet atf beröra regeringens handläggning av dessa frågor under senare tid.

Sedan några år har rättspsykiatrin stått inför eft genomgripande reformar­bete. Reformen syftar bl.a. till aft skapa förutsättningar atf på lång sikt lösa problemen inom undersökningsverksamheten. Enligt utskottet är detta tillfredsställande. Arbetet med reformen har emellerfid länge gjorts beroen­de av utgången av förhandlingarna om eft överförande av huvudmannaska­pet för verksamheten från staten till de berörda sjukvårdshuvudmännen. Eftersom förhandlingarna rörde svårlösta frågor bör det redan från början ha stått klart aft de skulle kunna dra ut på fiden. Med hänsyn till de allvarliga konsekvenserna av bristerna har det varit motiverat att oberoende av förhandlingarna vidta särskilda åtgärder för att rätta till dem i avvaktan på en långsiktig lösning. När def gäller ändrat huvudmannaskap vill utskottet i sammanhanget peka på den betydelse detta har för regeringens möjlighet atf styra verksamheten.

På regeringens uppdrag har statens förhandlingsnämnd träffat avtal med Östergötlands läns och Västerbottens läns landstingskommuner om att utföra rätfspsykiatriska undersökningar på häktade. Under år 1988 har 26 undersökningar utförts. Under år 1989 skall 39 undersökningar genomföras.

Avtalen är i och för sig ägnade atf något bidra till en förbättring av                           1

förhållandena. De har emellertid kommit till stånd på ett sent stadium.



Detsamma gäller uppdraget fill statskontoret atf i samarbete med socialsty-     1988/89KU30

relsen genomföra en översyn av de administrativa rutinerna m.m. inom de

räftspsykiafriska stationerna och klinikerna. Utredningen skall enligt vad

som anförs i årets budgetproposition genomföras skyndsamt och syfta till

förslag som leder till aft tillåtna maximala undersökningstider ej överskrids

och att arbetet inom rättspsykiatrin effektiviseras. Uppdraget lämnades först

den 1 december 1988. Vid utskottets utfrågning har Gertrud Sigurdsen

uppgivit att socialstyrelsen under hösten 1988 infört eft nytt statisfiksysfem

som effektiviserar tillsynen och uppföljningen av verksamheten. Även en

sådan åtgärd borde ha vidtagits tidigare.

Sammanfattningsvis anser utskottet att man för länge sedan borde ha ägnat den rättspsykiatriska verksamheten större uppmärksamhet än som skett och vidtagit åtgärder för att komma till rätta med de allvarliga missförhållanden som råder. Detta gäller såväl tidigare regeringar som den nuvarande regeringen.

17. Utbyggnaden av väg E6 till motorväg mellan Stenungsund och Ljungskile

Den 24 januari 1985 gav regeringen vägverket i uppdrag atf projektera och upprätta arbetsplan för utbyggnad av väg E6. Vägverket fastställde arbets­planen för utbyggnaden den 27 november 1986. Beslutet överklagades hos regeringen. Regeringen avslog genom beslut den 3 september 1987 överkla­gandet. Byggnadsarbetena påbörjades den 6 oktober 1987. Den 28 novem­ber 1988 beviljade regeringsrätten resning i regeringens beslut den 3 september 1987 i vad avser en fastighet som berörs av utbyggnaden. Regeringsrätten visade ärendet i den delen åter till regeringen för ny handläggning. I beslut den 9 februari 1989 avslog regeringen åter överkla­gandet.

Utskottet har till granskning tagit upp regeringens handläggning av ärendet. I granskningsärendet har upprättats en promemoria, bilaga A 17. Den 6 mars 1989 ägde en utfrågning rum med statssekreteraren i kommuni­kationsdepartementet Gunnel Farm, bilaga B 9. En utfrågning ägde vidare rum den 11 april 1989 med forskningsledaren Jan-Owen Jansson, väg- och frafikinsfitutet, och filosofie kandidaten Jan-Eric Nilsson, banverket, bilaga B 19.

En fråga vid granskningen har varit om regeringen genom beslutet den 24 januari 1985 i strid mot 11 kap. 7 § regeringsformen bestämt hur vägverket skulle besluta om byggandet av vägen. En annan fråga har gällt om regeringen dä den fattade sitt beslut den 3 september 1987 hade aft tillämpa lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen) och bestämmelsen om miljökonsekvensbeskrivning i väglagen (1971:948). Dessa föreskrifter trädde i kraft efter vägverkets beslut att fastställa arbetsplanen men före regeringens beslut den 3 september 1987. De nu nämnda frågorna har, som framgår av det följande, varit föremål för regeringsrättens bedömning.

En fråga som också har uppmärksammats vid granskningen är om
kostnadsaspekterna blivit fillräckligt klarlagda innan regeringen fattade sitt
  80

beslut den 24 januari 1984.



Föreskrifter av betydelse i ärendet                     1988/89:KU30

För allmänna vägar gäller väglagen. De allmänna vägarna sköts i allmänhet av staten genom vägverket (1, 5 och 6 §§). En ny väg får enligt väglagen anläggas, om vägen behövs för allrnän samfärdsel eller annars kan antas få synnerlig betydelse för det allmänna. Omläggning av väg i ny sträckning samt ombyggnad av väg får ske, när det är påkallat från allmän synpunkt (10 §). Fråga om byggande av väg prövas av vägverket efter samråd med länsstyrel­sen (11 §). Vid byggande av väg skall tillses att vägen får ett sådant läge och utförande att ändamålet med vägen vinns med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad (13 §). För byggande av väg skall det upprättas en arbetsplan. I den skall anges den mark som behöver tas i anspråk för vägföretaget och de uppgifter som i övrigt behövs för att genomföra företaget

(15 §).

Naturresurslagen trädde i kraft den 1 juli 1987. Samtidigt trädde också vissa ändringar i väglagen i kraft. De ändringar som är av intresse här är främst 3 a och 15 §§. Den förstnämnda paragrafen innehåller en föreskrift om att nafurresurslagen skall tillämpas vid prövning av ärenden enligt väglagen. Det innebär aft sådana markanvändningsbedömningar som förutsätts i nafurresurslagen också skall göras vid beslut om byggande av väg. Den nya föreskriften i 15 § innebär att arbetsplanen skall innehålla en miljökonse­kvensbeskrivning. I beskrivningen skall def finnas en redovisning av de väntade miljöeffekterna samt förslag fill erforderliga skyddsåtgärder eller andra försikfighefsmått som behövs för aft förebygga störningar eller andra olägenheter från trafiken. Innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning regleras närmare genom verkställighefsföreskrifter som beslutas av vägver­ket efter samråd med naturvårdsverket.

Arbetsplanen fastställs av vägverket efter samråd med länsstyrelsen. Om myndigheterna har olika uppfattning, hänskjuts frågan om fasfsfällelse till regeringen (18 §).

En fastställd arbetsplan har vissa rättsliga konsekvenser för fastighetsägare och andra. Den utgör grund för väghållarens vägrätf. Vägrätt innefattar befogenhet för väghällaren att nyttja mark som behövs för vägen utan hinder av den rätt som någon annan kan ha fill fastigheten (30 §). Vågrätten uppkommer dock först när väghällaren far i anspråk mark med stöd av den fastställda arbetsplanen (31 §). Detta måste ske inom fem år från def beslutet om fastställelse vann laga kraft. Annars är beslutet förfallet (18 §).

Regeringens beslut den 24 januari 1985

I december 1984 beslutade styrelserna i Uddevallavarvef och Svenska Varv att MBL-förhandlingar skulle inledas om avveckling av verksamheten vid varvet. Den 23 januari 1985 presenterade regeringen ett åtgärdsprogram för ny sysselsättning i Uddevalla, Lysekil och Munkedal. Programmet omfattar åtgärder inom kommunikations-, jordbruks-, arbetsmarknads- och industri­departementens verksamhetsområden. Bland de transportpolitiska åtgärder som tas upp i programmet är en utbyggnad av väg E6 mellan Stenungsund och Uddevalla till motorväg. Som skäl för utbyggnaden anförs följande. Väg E6 mellan Göteborg och Uddevalla har under 1960- och 1970-talen byggts ut som motorväg fram till Stenungsund. Vägen norr därom har en varierande

6 Riksdagen 1988/89. 4saml. Nr30


81


och bitvis dålig standard. Den arbetskraft i Uddevalla som friställs vid en 1988/89:KU30 nedläggning av varvet har stor kunskap och yrkesskicklighet inom verkstads­området. I Göteborgsregionen är verkstadsindustrin expansiv. För en etablering i Uddevallaregionen krävs dock att väg E6 väsentligt förbättras mellan Stenungsund och Uddevalla. En sådan förbättring är mycket angelägen, eftersom nämnda indusfrietablering förutsätter att Uddevalla-och Göteborgsregionen kan fungera som en helhet.

I programmet konstaterades atf några ombyggnader av väg E6 mellan Göteborg och Uddevalla inte fanns upptagna i de gällande vägbyggnadspla­nerna. I programmet förufskickades att regeringen skulle ge vägverket i uppdrag att projektera samt upprätta arbetsplan och tidsplan för en utbyggnad av vägen.

I beslutet den 24 januari 1985 gav regeringen vägverket i uppdrag att -utöver de arbeten som omfattas av gällande flerårsplan - även projektera och upprätta arbetsplan för utbyggnad av väg E6 fill motorväg på återstående delar mellan Stenungsund och Uddevalla. I beslutet angavs att uppdraget borde genomföras skyndsamt med sikte på att vägutbyggnaden skulle kunna påbörjas så snart som möjligt, dock senast år 1987.1 beslutet antecknades att regeringen senare skulle besluta om hur utbyggnaden skulle finansieras.

Vägverkets beslut

I sitt beslut den 27 november 1986 fastställde vägverket en arbetsplan för utbyggnaden av delen mellan Stora Höga och Bratteröd.

Regeringens beslut den 3 september 1987

Vägverkets beslut överklagades hos regeringen av ett stort antal enskilda personer m.fl. Det kom också in ett flertal skrivelser till regeringen med anledning av beslutet. Det förekom många yrkanden, förslag och synpunk­ter. De flesta som hade överklagat yrkade aft vägen skulle sträckas öster om Ljungskile. Andra ville atf arbetsplanen helt skulle upphävas och att den befintliga vägen skulle förbättras. En mängd andra frågor fogs upp bl.a. om inlösen av fasfigheter och ersättning till fastighetsägare.

I överklagandeärendet hos regeringen avstyrkte vägverket och länsstyrel­sen i Göteborgs och Bohus län atf arbetsplanen ändrades. Vägverket anförde bl.a. att i Ljungskile överensstämde den fastställda motorvägssträckningen med den motorvägssträckning som redovisas i den av kommunen antagna områdesplanen, att den samhällsekonomiska bedömningen med kostnads­jämförelse hade gjorts med sedvanlig metod och att den resulterat i att den beslutade sträckningen gav de samhällsekonomiskt lägsta kostnaderna.

I sitt beslut den 3 september 1987 förklarade regeringen aft den delade vägverkets och länsstyrelsens bedömningar och avslog därför överklagande­na. Regeringen avvisade vidare yrkanden om inlösen och ersättning och annat .som inte omfattades av vägverkets beslut samt förklarade slutligen aft den i övrigt infe vidtog några åtgärder med anledning av de skrivelser som kommit in i ärendet.

Beslut av naturvårdsverket att förklara ett område av

riksintresse för naturvården                                                           82

Statens naturvårdsverk förklarade i beslut den 21 december 1987 aft ett

område benämnt Bratfeforsån är av riksintresse för naturvården enligt 2 kap.

6 § nafurresurslagen. Området berörs av vägprojektet.


Regeringsrättens bedömningar                          1988/89:KU30

I resningsärendet gjordes det gällande att regeringen hade saknat befogenhet att ge vägverket i uppdrag att inrikta planeringen enbart på byggande av motorväg med uteslutande av andra alternativ och att vägverket hade handlat rättsstridigt genom att lyda regeringen och underlåta att undersöka andra alternativ till vägbyggnad än motorväg.

Efter en analys av rättsläget i fråga om regeringens direkfivrätt och myndigheternas lydnadsplikt samt regeringsbeslutet konstaterade regerings­rätten att beslutet om uppdraget visserligen utgjorde den direkta anledning­en till atf vägverket upprättade vägplanen men att det enligt sin utformning inte innefattade aft regeringen - i strid mot 11 kap. 7 § regeringsformen -hade bestämt hur vägverket vid tillämpning av 11 § väglagen skulle besluta om byggande av vägen. En granskning av vägverkefs beslut om atf fastställa arbetsplanen gav enligt regeringsrätten inte belägg för att vägverket handlat under inflytande av regeringen då verket prövade vägens läge och utförande eller då verket övervägde vilka fastighetsdelar som skulle tas i anspråk.

Regeringsrätten uttalade vidare att naturresurslagen och föreskriften om miljökonsekvensbeskrivning i 15 § väglagen var tillämpliga när regeringen prövade överklagandena av vägverkets beslut och konstaterade att regering­en inte hade fillämpat dessa bestämmelser.

När det gäller kravet pä miljökonsekvensbeskrivning fann regeringsrätten att det fanns viss annan utredning om påverkan på miljön m.m. tillgänglig i ärendet och att den utredningen var av sådan beskaffenhet att det inte framstod som sannolikt att det hade blivit en annan utgång om en miljökonsekvensbeskrivning enligt 15 § väglagen hade förebringats. Aft det inte gjordes någon sådan miljökonsekvensbeskrivning innan regeringen meddelade sitt beslut var därför enligt regeringsrätten inte något skäl för resning.

Vad gäller underlåtenheten atf fillämpa naturresurslagen konstaterade regeringsrätten att det efter regeringens beslut den 3 september 1987 hade tillkommit en ny betydelsefull omständighet som infe hade kunnat åberopas i ärendet hos regeringen, nämligen naturvårdsverkets beslut den 21 december 1987 atf förklara ett område benämnt Bratfeforsån av riksintresse för naturvärden enligt 2 kap. 6 § andra stycket nafurresurslagen. Enligt rege­ringsrätten fick det antas att en prövning enligt naturresurslagen, särskilt mot bakgrund av naturvårdsverkets beslut, väsentligt skulle ha påverkat utgång­en såvitt avser vägdragningen över fastigheten. Synnerliga skäl fick därför enligt regeringsrätten anses föreligga för att saken prövades på nytt i den delen. Av def skälet beviljade regeringsrätten resning i regeringens beslut. Två av regeringsrättens ledamöter var skiljaktiga och ville inte bevilja resning.

Regeringsbeslutet den 9 februari 1989

I regeringsbeslutet den 9 februari 1989 uttalade regeringen att vägföretaget

tillgodosåg ett angeläget behov av förbättrade trafikförhållanden, framför

allt av en säkrare trafikmiljö. Vid en avvägning mellan de motstående

intressen som var aktuella i ärendet fann regeringen från allmän synpunkt aft  °3

vägen med den sträckning och utformning den fått i arbetsplanen bäst

tillgodosåg kraven på en god hushållning med naturresurserna. På grund


härav och då regeringen inte heller i övrigt fann skäl att ändra sitt fidigare 1988/89:KU30 beslut avslog regeringen åter överklagandet. I betänkande 1988/89:TU15 uttalade trafikutskotfet att arbetsplanen därmed i sin helhet hade fastställts i den ordning som väglagen anvisar. Utskottet ansåg för sin del att bygget borde fullföljas och avstyrkte med hänvisning till det anförda motionsyrkan­den om att det skulle avbrytas.

Kostnadsfrågorna

Den nordiska handlingsplanen för ekonomisk utveckling och full sysselsätt­ning lades fram av nordiska ministerrådet (finansministrarna) den 31 januari 1985. Planen fastställdes av ministerrådet den 26 mars 1985. I handlingspla­nen ingår ett antal större investeringar i infrastrukturen, bl.a. ombyggnad av väg E6 mellan Uddevalla och Stenungsund till en beräknad kostnad av omkring 500 miljoner norska kronor (NOK).

I proposition 1985/86:100 bil. 8 redogjorde föredraganden för regerings­beslutet den 24 januari 1985 varigenom vägverket fick i uppdrag aft projektera en ca 40 km lång väg mellan Uddevalla och Stenungsund. Enligt föredraganden beräknades projekteringsarbetet kosta ca 60 miljoner NOK. Byggkostnaden för den billigaste av de många alternativa sträckningar som studerades beräknades till nära 800 miljoner NOK - alltså ca 300 miljoner NOK mer än som beräknades i handlingsplanen. Föredraganden anförde vidare att avsikten var att väginvesteringen skulle finansieras genom den särskilda låneordning som tillskapats i samband med den nordiska handlings­planen.

Trafikutskottet anförde i betänkande TU 1985/86:13 att det ur trafikpoli­tiska synpunkter var av värde aft väginvesteringen kom till stånd och att def var fill fördel att den genom den föreslagna finansieringsformen kunde genomföras utanför de ordinarie anslagsramarna. Utskottet utgick från atf vederbörlig hänsyn skulle tas till statsmakternas uttalanden i fråga om miljön och konstaterade att redan gällande regler om särskilt hänsynstagande till miljöfrågorna vid vägplaneringen syntes sörja för att så skulle ske: Utskottet tillstyrkte därför regeringens förslag. Riksdagen följde utskottet (rskr. 158).

I proposition 1986/87:100 bil. 8 togs ombyggnaden av vägen mellan Uddevalla och Stenungsund åter upp. Föredraganden redogjorde för den arbetsplan som fastställdes av vägverket den 27 november 1986 och anförde aft kostnaden för vägutbyggnaden preliminärt hade beräknats till totalt 970 milj. kr. i 1986 års prisnivå (inkl. moms och projektering). De i arbetsplanen beräknade kostnaderna översfeg väsentligt de kostnader som låg fill grund för beslutet i den nordiska handlingsplanen. Kostnaderna hade i det närmaste fördubblats. Föredraganden ansåg att def därför av kostnadsskäl inte var möjligt atf inom ramen för den nordiska handlingsplanen bygga ut väg E6 som motorväg mellan Uddevalla och Stenungsund. I stället måste utbyggnaden efappindelas. I en första etapp borde vägen byggas ut som motorväg från Stenungsund fram till Ljungskile. Kostnaden för en sådan utbyggnad kunde beräknas till 675 milj. kr. i 1986 års prisnivå.

I stället för den tidigare av riksdagen beslutade finansieringen med medel
från den  nordiska investeringsbanken fann föredraganden att det var
        84

lämpligare att finansiera utbyggnaden av vägen fram till söder om Ljungskile med en rörlig kredit i riksgäldskonforet. Denna borde inrättas när det fanns


en lagakraftvunnen arbetsplan och arbetena kunde påbörjas. Föredraganden    1988/89:KU30 beräknade kapitalkostnaderna för den rörliga krediten år 1987 fill 5 milj. kr: och ansåg att dessa kostnader skulle belasta anslaget Byggande av statliga vägar under år 1988.

I betänkande TU 1986/87:19 hemställde trafikufskottet att riksdagen skulle anvisa det begärda anslaget till Byggande av stafiiga vägar och godta vad föredraganden anfört beträffande utbyggnaden av väg E6 som motorväg på delen Sfenungsund-Ljungskile. Riksdagen följde utskottet (rskr. 235).

Vid 1987/88 års riksmöte (prop. 50 bil. 1, TU 20, rskr. 297) anvisade riksdagen medel för att täcka kapitalkostnaderna för vägutbyggnaden.

Även i årets budgetproposition (prop. 1988/89:100 bil. 8) föreslog regeringen att riksdagen skulle anvisa medel för aft täcka kapitalkostnader­na. Trafikutskotfet såg i betänkande 1988/89:TU15 för sin del inga skäl aft ompröva det beslut om finansiering som riksdagen fattat 1987 och fillstyrkte regeringens förslag.

Riksdagens revisorer fann den 9.mars 1989 ej skäl att granska motorvägs­bygget. Därvid anfördes bl.a. atf riksdagens beslutsunderlag såvitt kunde bedömas hade varit fillfredsställande och atf de ekonomiska förutsättningar­na hade vägts in vid riksdagens prövning av ärendet (riksdagens revisorers , promemoria 1988/89:5).

Utskottet

Vägverket är en myndighet som enligt 11 kap. 6 § regeringsformen står i ett lydnadsförhållande till regeringen. Denna lydnadsplikt begränsas av 7 § i samma kapitel. I den paragrafen föreskrivs att ingen myndighet-och därmed inte heller regeringen - får bestämma hur en förvaltningsmyndighet skall besluta i ett ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag. Frågan om regeringen har haft befogenhet aft - på det sätt som skett i regeringsbeslutet den 24 januari 1985 -ge vägverket i uppdrag' atf projektera och upprätta arbetsplan för en utbyggnad av väg E6 till motorväg på återstående delar mellan Stenungsund och Uddevalla har prövats av regeringsrätten. Regeringsrätten har funnit att beslutet om uppdraget enligt sin utformning inte innefattade att regeringen i strid mot 11 kap. 7 § regeringsformen bestämt hur vägverket skulle besluta om byggande av vägen och att det således inte framkommit att ärendets handläggning stått i strid med 11 kap. 6 och 7 §§ regeringsformen.

Vid beredningen av regeringsärenden skall enligt 7 kap. 2 § regeringsfor­
men behövliga upplysningar och yttranden inhämtas från berörda myndighe­
ter. I den omfattning som behövs skall enligt paragrafen även fillfälle lämnas
sammanslutningar och enskilda atf yttra sig. Det har ifrågasatts om kostna­
derna för vägbygget var tillräckligt utredda då regeringen gav uppdraget till
vägverket och om beredningen därför har uppfyllt de krav som föreskrivs i
paragrafen. Uppdraget har emellerfid haft till syfte att ge statsmakterna ett
underlag för beslut om byggande av vägen. Den arbetsplan som blev
resultatet har också legat till grund för riksdagens beslut 1987 om finan­
sieringen av vägutbyggnaden. Def ligger därför i sakens natur att kostnader­
na för vägbygget inte var klarlagda dä regeringen fattade beslutet om
        g5
uppdraget fill vägverket.

Vad gäller regeringsbeslutet den 3 september 1987 konstaterar utskottet



aft regeringen enligt regeringsrätten borde ha fillämpat nafurresurslagen och     1988/89:KU30 bestämmelsen om miljökonsekvensbeskrivning i väglagen och att def främst var naturvårdsverkets beslut den 21 december 1987 som utgjorde skäl för regeringsrättens beslut om resning.

När def slufiigen gäller regeringens beslut den 9 februari 1989 atf åter avslå överklagandena kan utskottet konstatera att arbetsplanen därmed enligt trafikutskottets uppfattning i sin helhet har fastställts i den ordning som väglagen anvisar (1988/89:TU15).

Granskningen föranleder inte något ytterligare uttalande från utskottets sida.

18. Export och import av radioaktivt och klyvbart material m.m.

Utskottet har fill granskning tagit upp regeringens beredning i frågor som rör export och import av klyvbart material och avfall, i första hand redovisningen och kontrollen av verksamheten. Vidare har frågan om export och import av tungt vatten av norskt ursprung tagits upp fill granskning.

Utskottet har fidigare vid flera tillfällen granskat olika kärnenergifrågor. Frågan om export och import fogs upp i 1987 års granskningsarbete då utskottet särskilt uppmärksammade import från Västtyskland av använt bränsle och restprodukter vid framställning av kärnenergi (KU 1986/87:33 s. 79). Vad som då framkom gav infe anledning fill kritik från utskottefs sida.

Från miljö- och energidepartementet har överlämnats ett omfattande skriftligt material som utarbetats dels av statens kärnkraffinspektion (SKI), dels av statens strålskyddsinstituf (SSI). I materialet ingår redovisningar av transporter av kärnämne och kärnavfall genomförda under perioden 1956-1987 samt motsvarande redovisning beträffande radioaktivt material för perioden 1970-1987. En promemoria som upprättats inom utskottets kansli {bilaga A 18) innehåller bl.a. en sammanställning av detta skriftliga material.

Sverige har genom icke-spridningsfördraget, den s.k. Zangerkommittén och de s.k. Londonrikflinjerna åtagit sig aft varken själv utveckla kärnladd­ningar eller genom export bidra till atf andra länder gör det. Genom bilaterala avtal har Sverige dessutom gentemot vissa av våra vikfigaste leverantörer på kärnenergiområdet bl.a. förbundit sig atf inhämta förhands­godkännande innan åferutförsel sker av material med ursprung i dessa länder. Sverige har också ställt hela sitt kärnenergiprogram under kontroll av det internationella afomenergiorganet lAEA.

Också inom sfrålskyddsområdef förekommer eft omfattande internafio­nellt samarbete. Rekommendationer från International Commission on Radiological Protection (ICPR) är vägledande för strålskyddet i Sverige. Normer som i huvudsak bygger på dessa rekommendafioner har utarbetats av ett antal internationella organ och används också i Sverige. I flera avseenden har Sverige därutöver egna och längre gående skyddsregler.

På nationell nivå regleras import och export av kärnämne och kärnavfall i
huvudsak av lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet (kärntekniklagen) -
som den 1 februari 1984 ersatte afomenergilagen (1956:306) - strålskyddsla-
   86



gen (1988:220) samt lagen (1982:821) om transport av farligt gods. Vidare     1988/89: KU30 gäller förordningen (1984:14) om kärnteknisk verksamhet, sfrålskyddsför-ordningen (1988:293) och förordningen (1982:923) om transport av farligt gods.

Enligt kärntekniklagen krävs tillstånd för kärnteknisk verksamhet, var­med avses bl.a. förvärv, överlåtelse, transport samt införsel fill riket av kärnämne eller kärnavfall. Utförsel ur riket av kärnämne är också kärntek­nisk verksamhet. Tillstånd enligt kärnfekniklagen meddelas normalf av regeringen, medan SKI meddelar tillstånd för fransport av kärnämne och visst kärnavfall samt i begränsad omfattning för förvärv, överlåtelse, utförsel och införsel av kärnämne, och SSLs tillstånd krävs för transport, förvärv, överlåtelse eller införsel av visst kärnavfall.

Strålskyddslagen syftar till att skydda människor, djur och miljö mot skadlig verkan av strålning. Enligt lagen krävs tillstånd för att tillverka, fill landet införa, transportera, saluföra, överlåta, upplåta, förvärva, inneha eller använda ett radioaktivt ämne. Vidare krävs fillstånd för att tillverka, fill landet införa, saluföra, överlåta, upplåta, förvärva, inneha, använda, installera eller underhålla teknisk anordning för utsändning av joniserande strålning samt för viss annan teknisk anordning som kan alstra joniserande strålning. Föreskrifter om krav på fillstånd kan också meddelas när def gäller att tillverka, till landet införa, saluföra, överlåta, upplåta, förvärva, inneha, använda, installera eller underhålla en teknisk anordning som kan alstra icke-joniserande strålning eller sådan del av anordningen som är av väsenfiig betydelse från strålningssynpunkt. I samband med att fillstånd meddelas eller under tillståndets giltighetstid får tillståndsmyndigheten (SSI) meddela sådana villkor för fillståndef som behövs med hänsyn till strålskyddet.

SKI har i sin redovisning bedömt atf gränsöverskridande transporter genomförts på ett sätt som är fullt fillfredsställande frän säkerhetssynpunkt. Likaså har bedömts aft gällande lagar och bestämmelser efterlevts. Ett undantag redovisas där det gjorts eft fel av formell natur. Detta fel har varit känt sedan tidigare och har inte inneburit atf säkerheten påverkats. I enstaka fall har oklarheter påvisats men dessa har bedömts vara av ringa betydelse för säkerheten. SKI konstaterar också atf def nuvarande kontrollsystemet är adekvat när det gäller införsel, utförsel, fransport och överlåtelse av kärnämne. SKI har emellerfid framhållit aft det på vis.sa områden finns ett behov av förbättringar av kontrollrutinerna.

Från SSLs sida har konstaterats atf myndighetens kontroll och registrering av införsel och utförsel av radioaktiva ämnen sker på basis av gällande bestämmelser och SSLs skälighetsbedömning i fråga om tillämpningen. För de flesta radioaktiva ämnen finns inga formella krav pä bokföring eller registrering av de kvantiteter som passerar Sveriges gränser. Enligt SSLs bedömning saknas strålskyddsmässiga skäl att införa sådana krav i dessa fall.

När det härefter gäller frågan om tungt vatten från Norge har följande uppgifter framkommit.

Från Norge har begärts aft svenska myndigheter såvitt möjligt skall spåra
användningen av det fungvatten som exporterats till Sverige. Från norsk sida
har hävdats att ca 82 ton exporterats fill Sverige sedan 1938, att 73 ton härav
har levererats till AB Atomenergi samt att Norge gett tillstånd för vidareex-
       87

port av 52 ton fill Canada.



SKLs efterforskningar gav följande resultat. Från SKLs sida konstateras     1988/89:KU30 atf Sverige tagit emot 82 ton tungt vatten från Norge och exporterat drygt 78 ton. Drygt 2 ton finns i dag i Studsvik och vid vissa forskningsinstitutioner. Den resterande mängden får enligt SKI tillskrivas normala processförlusfer.

Enligt kontrakt mellan AB Atomenergi och Norsk Hydro har 78 ton levererats till AB Atomenergi under perioden 1951-1968. Eventuellt kan ytterligare 3 ton ha levererats. Under perioden 1970-1974 exporterades huvudparten av det tunga vattnet, drygt 78 ton, fill Canada, Västtyskland och ' Norge. I kontrakten mellan AB Atomenergi och Norsk Hydro har AB. Atomenergi åtagit sig att hos Norsk Hydro begära tillstånd för export. För ca 70 ton har SKI kunnat påträffa sådant tillstånd medan exportfillstånd för tvä exporter till Canada om tillhopa ca 8 ton inte kunnat återfinnas.

Före 1975 erfordrades infe särskilt regeringstillstånd för export av tungt vatten från Sverige. Det nationella systemet för kontroll av kärnämne som-infördes 1979 inkluderade också det tunga vattnet. Fr.o.m. den tidpunkten har SKI därför uppgifter om vad som skett med det tunga vattnet. Mot bakgrund av atf allt tungt vatten som exporterats från Sverige till Canada faller under villkoren i det bilaterala avtalet från 1977 mellan Sverige och Canada står det tunga vattnet under betryggande garantier för fredlig användning och kan inte vidareexporteras från Canada utan tillstånd.

Utskottets granskning har gett vid handen aft redovisningen och kontrol­len av den aktuella verksamheten med klyvbart och radioaktivt material och tungt vatten i stort sett fungerat på eft tillfredsställande sätt och att gällande lagsfiftning på berörda områden iakttagits. Som framförts från SKLs sida finns det emellerfid behov av vissa förbättringar. Det är enligt utskottets mening självfallet angeläget atf kontrollsystemet utformas på eft sätt som svarar mot mycket högt ställda krav. I övrigt har granskningen inte gett anledning fill något uttalande från utskottets sida.

19. PKbankens förvärv av Carnegie Fondkommission AB

Utskottet har till granskning tagit upp frågan om regeringens befattning med PKbankens förvärv av Carnegie Fondkommission AB. Till grund för granskningen har legat en kanslipromemoria (bilaga A 19) och en utfrågning som ägt rum med finansminister Kjell-Olof Feldt (bilaga B 3).

PKbanken träffade i maj 1988 en överenskommelse med D. Carnegie & Co AB (Carnegie) om aft förvärva 360 400 akfier (90,1 %) i det av Carnegie belagda dotterbolaget Carnegie Fondkommission AB. Vederlaget - ca 2,4 miljarder kronor - skulle erläggas genom en riktad nyemission av 15 952 131 aktier i banken fill Carnegie. Carnegie skulle därmed erhålla 21 % av aktierna i PKbanken medan statens ägarandel i banken skulle minska från ca 84 % till ca 66 %. Mellan parterna avtalades vidare om en ömsesidig rätt aft på vissa villkor kräva att resterande akfier i Carnegie Fondkommission AB också överlåts på PKbanken.

I slutskedet av förhandlingarna om affären fog bankens styrelseordförande Tony Hagström kontakt med Feldt för atf efterhöra om staten i egenskap av huvudägare av banken kunde ha några principiella invändningar mot



förvärvet. Kjell-Olof Feldt informerade statsminister Ingvar Carlsson och 1988/89:KU30 diskuterade saken med statsrådet Bengt K Å Johansson innan han lämnade Hagström beskedet att förhandlingarna kunde slutföras. Av vad finans­ministern har uppgeff vid utfrågningen framgår atf man i detta skede var angelägen att förhindra atf sådan information om det tillämnade förvärvet kom ut som skulle ha kunnat föranleda spekulativa köp av aktier i PKbanken på Stockholms fondbörs och aft def därför var viktigt att antalet informerade personer var litet även i regeringskansliet.

När förhandlingarna var slutförda bekantgjordes överenskommelsen genom eft pressmeddelande. Den 16 maj 1988 debatterades förvärvet i riksdagen. Bl.a. berördes frågan om ärendet skulle föreläggas riksdagen. I slutet av debatten förklarade finansministern aft han ämnade föreslå regeringen att besluta om en proposition i ärendet. Genom proposition 1987/88:178 föreslog regeringen riksdagen atf godkänna den planerade emissionen i PKbanken, innebärande atf statens andel av aktierna i banken minskades.

Vid behandlingen av proposifionen uttalade riksdagen aft frågan om minskningen av statens ägarandel hade underställts riksdagens prövning i enlighet med gällande praxis på området. Riksdagen godkände vad som hade anförts i propositionen om minskning av statens andel av aktierna i banken samt medgav atf statens framtida andel av aktierna i banken ytterligare minskas i samband med aft banken utnyttjar en option på förvärv av resterande akfier i Carnegie Fondkommission AB. I samband därmed uttalade riksdagen att det infe ankom på riksdagen aft pröva den aktuella affärsuppgörelsen i sig utan atf detta var en fråga för bankens styrelse och bolagsstämma (NU 1987/88:44, rskr. 407). Def kan i detta sammanhang nämnas att finansministern vid utfrågningen inför utskottet gav uttryck för uppfattningen aft det inte heller var en uppgift för regeringen att pröva den affärsmässiga sidan av affären.

Vid ökning av ett bankaktiebolags aktiekapital genom nyemission får enligt 4 kap. 2 § bankakfiebolagslagen (1987:618) aktier tecknas mot pengar eller - som i detta fall - annan egendom (apport). Värdet på apporfegendo-men får infe sättas högre än def verkliga värdet för bankaktiebolaget. Endast sådan egendom som är eller kan antas bli till nytta för banken kan utgöra apportegendom. Bankinspektionens medgivande fordras, om aktie skall tecknas mot betalning med apportegendom. I beslut den 9 juni 1988 medgav bankinspektionen enligt 4 kap. 2 § bankaktiebolagslagen aft 360 400 aktier i Carnegie Fondkommission AB får utgöra betalning för nyemitterade 15 952 131 aktier i PKbanken.

Ett bankaktiebolag får enligt 2 kap. 6 § bankrörelselagen (1987:617) förvärva aktie i svenskt aktiebolag, vars ändamål kan anses vara till nytta för bankväsendet eller det allmänna. Enligt paragrafen krävs för förvärvet tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspek­tionen. I beslut den 14 juni 1988 gav regeringen PKbanken tillstånd dels att förvärva 360 400 akfier i Carnegie Fondkommission AB, vilket motsvarar 90,1 % av det totala antalet akfier i detta bolag, dels aft vid senare tidpunkt fullfölja den avtalade optionen.


89



Utskottets bedömning                                                 1988/89:KU30

I betänkande KU 1982/83:30 konstaterade ufskottet aft den formella styrningen av de bolag där staten helt eller delvis äger aktierna endast utövas på bolagsstämman. Utskottet uttalade atf detta självfallet inte betyder att underhandskontakter mellan ägare och den direkta bolagsledningen inte skulle få förekomma. Enligt utskottet låg def i sakens natur att sådana underhandskontakter är angelägna för atf undvika konflikter mellan bolags­ledning och aktieägare - särskilt i bolag med endast en eller eft fåtal aktieägare. Utskottet uttalade vidare att detta naturligtvis i särskilt hög grad gäller när staten är den ende aktieägaren. Eftersom det direkta ägaransvaret här utövas av regeringen var def enligt utskoffefs mening nödvändigt med ett förtroendefullt förhållande mellan det ansvariga statsrådet och resp. bolags­ledning. Utskottet erinrade om atf regeringen även har eft politiskt ansvar i fråga om den statliga företagsverksamheten oberoende av i vilken form den bedrivs.

Tony Hagsfröms förfrågan till finansministern och dennes besked till Hagström var uppenbarligen en sådan underhandskontakt. Kontakten gav inte upphov fill något ärende i vilket regeringen hade aft fatta beslut. En annan sak är atf regeringen senare - när överenskommelsen väl hade träffats - fog ställning fill affären genom beslutet om proposifionen och beslutet i frågan om tillståndet för banken atf förvärva aktierna i fondkommissionsbo-laget. Atf finansministern diskuterade frågan med statsrådet Bengt K Å Johansson innan han lämnade beskedet till PKbankens ledning framstår som helt naturligt eftersom denne var föredragande i ärenden som gäller kreditväsendet. Med hänsyn till affärens omfattning var det också naturligt atf informera statsministern.

Enligt utskottet föreligger oklarhet i vilken utsträckning och i vilka former regeringen överenskommit med den egentlige säljaren Erik Penser om aft denne i sin tur skulle sälja ut akfier i PKbanken. Def är ofillfredsställande att det på denna punkt inte har gått att få klara besked om vad som i verkligheten har överenskommifs och hur detta dokumenterats.

Utskottet noterar aft regeringen inte från början klargjorde att den ämnade underställa riksdagen frågan om minskningen av statens ägarandel i banken. En åtgärd av detta slag bör alltid underställas riksdagen. Besked pä denna punkt kom först efter det atf riksdagen behandlat frågan i en särskilt anordnad debatt den 16 maj 1988. Detta är otillfredsställande. Av regering­ens slutliga ställningstagande framgår aft regeringen numera delar uppfatt­ningen atf riksdagen skall pröva sådana frågor.

20. Import av japanska bilar

Utskottet har fill granskning tagit upp vissa informella överläggningar som förts mellan företrädare för den svenska regeringen och Japan rörande bilimporf från detta land. Bakgrunden var atf de från Japan importerade bilarna under årets två första månader kraftigt ökade sin andel av de nyregistrerade bilarna. Samtal fördes i Tokyo den 14 och den 15 april. I juli publicerades i en japansk tidning uppgifter om atf vissa japanska bilprodu­center avsåg atf begränsa sin export fill Sverige. Detta ledde fill att frågan uppmärksammades i svensk press.


90



Granskningen har avsett om regeringen vidtagit några åtgärder för atf få    1988/89:KU30 fill stånd en begränsning av bilimporfen från Japan och om dessa åtgärder i så fall varit förenliga med de förpliktelser Sverige iklätt sig genom anslutning till det internationella frihandelsavtalet GATT och med de riktlinjer för handelspolitiken riksdagen fastlagt.

Till grund för granskningen har legat en promemoria upprättad inom utrikesdepartementets handelsavdelning (UDH). Promemorian redovisas i bilaga A 20 fill detta betänkande. Utskottet har även tagit del av promemo­rior och samfalsanfeckningar från överläggningarna med företrädare för den japanska regeringen. Av materialet framgår att företrädare för regeringskan­sliet vid överläggningarna med den japanska regeringen uttryckt oro över ökad export av personbilar från Japan fill följd av importrestrikfioner i andra europeiska länder. Från svensk sida har inte hävdats att vare sig skada eller hot om skada enligt de kriterier som uppställs i GATT förelegat. Importök­ningen har inte bedömts vara så omfattande att den skulle kunna utgöra underlag för en begäran om restriktioner. I UDH:s promemoria hävdas också att någon sådan överenskommelse inte har träffats. Ärendet har av regeringen inte bedömts vara av sådan dignitet aft anmälan fill utrikesnämn­den varit påkallad.

Risken för atf importrestriktioner i andra länder kan komma aft leda till en koncenfrafion av den japanska bilexporten till den svenska marknaden har behandlats vid ett antal kontakter mellan de svenska och japanska regering­arna under 1980-talef. Informella överläggningar av detta slag är vanligen förekommande i det internationella handelsutbytet och kan inte sägas stå i strid med bestämmelserna i GATT eller med den s.k. Punta del Este­överenskommelsen från september 1986.

Enligt utskottets mening har de samtal företrädare för regeringskansliet förf med representanter för den japanska regeringen, rörande den japanska bilexporten, legat inom ramen för regeringens befogenhet att företräda Sverige i överläggningar med andra stater. Granskningen föranleder i övrigt inte något uttalande från utskottets sida.

21. Fördelning av aktier till allmänheten i samband med en nyemission i UV-Shipping AB

Utskottet har till granskning tagit upp frågan om fördelningen av akfier fill allmänheten vid en nyemission i UV-Shipping AB i samband med att staten avvecklade sitt ägande i bolaget. En utförlig redogörelse för emissionen och bakgrunden till den finns i en promemoria som har upprättats inom indusfrideparfemenfet, bilaga A 21.

Bakgrund

Zenit Shipping AB är eft av staten belagt bolag. Def har fill uppgift atf
avveckla def statliga fartygsengagemang som är en följd av statens åtaganden
i samband med strukturförändringarna och nedläggningarna inom varvsin­
dustrin på senare år. UV-Shipping AB bildades i samband med Uddevalla­
varvets nedläggning 1984. Bolaget ingick till en början i den stafiiga Svenska
    ni



Varv-koncernen. Tillgångarna bestod av fartyg och fordringar pä redare. 1988/89:KU30 Bolaget blev 1985 dotterbolag fill Zenit Shipping AB. Våren 1988 hade UV-Shipping åtta helägda och fyra delägda fartyg. Den 11 november 1988 sålde Zenit UV-Shipping fill tre löntagarfonder - Nordfonden, Mellansven­ska löntagarfonden och Västsvenska löntagarfonden. För säljaren och köparna var det angeläget att bolaget fick ett ökat aktiekapital och en ny ägarstruktur. De ansåg därför atf rederier med långsiktigt intresse av att . verka i bolaget och kapitalplacerande institufioner med en långsiktig placeringsfilosofi borde inträda som nya delägare genom en nyemission. Dessutom borde allmänheten erbjudas atf teckna aktier. På en bolagssfäm-, ma den 15 november 1988 i UV-Shipping beslutades att nyemittera akfier i bolaget. I samband därmed förband sig rederiföretagen Bilspedifion AB och Nordström & Thulin AB att teckna 34 % samt Folksam, SPP/AMF, Skandia, Trygg-Hansa och Investeringsbanken 23 % av aktierna. Återsto­den - 43 %-skulle erbjudas allmänheten. Emissionskursen bestämdes fill 42 kr.

I samband med diskussionerna om försäljningen av UV-Shipping och om nyemissionen träffades en muntlig överenskommelse mellan företrädare för industridepartementet å ena sidan och de tre fonderna samt rederiföretagen å den andra sidan om fördelningen av nyemitterade akfier till allmänheten. Enligt överenskommelsen skulle vid överteckning ingen tilldelas mer än 500 akfier. Emissionen blev fulltecknad. Trots det erhöll omkring 180 personer poster som innehöll mer än 500 akfier.

Vid den första noteringen pä Stockholms fondbörs blev kursen 82, kr. Därefter föll den fortlöpande och är för närvarande noterad fill ca 60 kr.

Den 9 februari 1989 besvarade industriminister Ivar Nordberg en fråga i riksdagen om aktieteckningen i UV-Shipping. Han konstaterade att fördel­ningen av aktier inte hade gått fill på det sätt som var överenskommet och förklarade atf han fog på sig ansvaret för detta eftersom han kunde krifiseras för aft han inte hade kontrollerat att överenskommelsen följts. Industriminis­tern anförde vidare atf han skulle se till atf de som i fortsättningen tecknar sig för aktier skulle garanteras lika möjligheter genom ett lotfningsförfarande (prof. 1988/89:64).

I en särskild debatt i riksdagen den 21 februari 1989 om börsintrodukfio-nen av stafiiga företag förklarade industriministern åter att han var missnöjd med det sätt på vilket aktierna i UV-Shipping hade fördelats fill allmänheten, att detta inte låg i linje med den överenskommelse som fanns och att det var nödvändigt aft i fortsättningen vidta åtgärder för att förhindra en upprep­ning. Han anförde vidare att han hade tagit initiafiv till att lottning kommer att ske vid överteckning för att säkerställa en rättvis fördelning av de aktier som erbjuds allmänheten i samband med den beslutade börsinfrodukfionen av Svenskt Stål AB (prof. 1988/89:70).

Utskottets bedömning

Utskottet delar industriministerns uppfattning aft fördelningen av aktier infe har skett i enlighet med den överenskommelse som träffats. Utskottet konstaterar aft han har tagit på sig ansvaret för detta och aft han har vidtagit

åtgärder i syfte atf i fortsättningen säkerställa en rättvisare fördelning av          2

aktier i samband med  börsinfroduktioner av stafiiga företag.  I övrigt föranleder granskningen inget uttalande från utskottets sida.


22. Rörelsehindrade elevers gymnasiestudier       1988/89:KU30

Utskottet har fill granskning tagit upp regeringens handläggning av frågan om rörelsehindrade elevers studier vid Skärholmens gymnasieskola. Till grund för granskningen har bl.a. legat en promemoria upprättad inom socialdepartementet (bilaga A 22).

Bakgrund

De vägledande principerna när det gäller handikappade elevers skolgång framgår av proposifionen 1983/84:27 vars uttalanden i denna del riksdagen ställt sig bakom. Enligt propositionen hade gravt funktionshindrade elever integrerats i det allmänna skolväsendet i allt större utsträckning. Departe­mentschefen uttalade att målet för skolpolitiken är att skolan skall vara fill för alla och atf de handikappade skall få förutsättningar för och möjlighet till delaktighet och gemenskap med övriga i samhället. Att kunna fillgodose behoven hos barn med funktionshinder var enligt departementschefen mer ett generellt skolpolitiskf mål än ett specifikt handikappinrikfaf.

En annan handikappolitisk utgångspunkt är den s.k. ansvars- och finan­sieringsprincipen. Den innebär bl.a. aft kostnaden för en viss insats skall bäras av den huvudman som normalt är ansvarig för själva huvudområdet. Detta medför enligt skollagens bestämmelser aft kommuner och landsting­skommuner som huvudmän är ansvariga för grundskolan och gymnasiesko­lan. För landstingens del gäller detta ansvar bl.a. elevhem för vissa handikappade barn i grundskolan. Landstingen och i vissa fall kommuner är huvudmän för särskolan. För vissa skolformer är emellertid staten huvud­man. Det gäller bl.a. specialskolan som är avsedd för barn som på grund av synskada, dövhet, hörselskada eller talskada inte kan gå i den vanliga grundskolan. Enligt skollagen skall hemkommun betala ersättning fill staten för kostnader för undervisning i specialskola. För både grundskola och gymnasieskola gäller att kommun som tar emot en elev från en annan kommun har rätt fill interkommunal ersättning för kostnaderna för skolgång­en. Om kommunerna infe kommer överens kan regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer avgöra frågan. Statligt bidrag utgår bl.a. för kommunernas kostnader för lärarlöner.

Enligt förordningen (1984:75) om regional samverkan i fråga om undervis­ning för elever med handikapp är landet sedan den 1 april 1984 indelat i fem planeringsregioner. I varje region finns det en planeringsberedning som skall samordna och planera insatserna så atf befintliga resurser utfnyffjas på bästa sätt. Statsbidrag utgår fill undervisningsinsatser av dels regional, dels lokal art som kommuner genomför för elever med handikapp eller andra särskilda behov i grundskolan och gymnasieskolan. Resurser från detta anslag går utöver vad som avsätts inom ramen för skolans ordinarie resurser.

Nämnden för värdarfjänst är en statlig myndighet som dels av statliga
medel betalar värdarfjänst åt svårt handikappade, som studerar vid universi­
tet, högskolor och folkhögskolor, dels leder verksamheten vid Skärholmens
gymnasium. Antalet rörelsehindrade elever som börjat i Skärholmens
gymnasiums första årskurs under de senaste åren framgår av följande
uppställning.
                                                                                    "



1988/89: KU30

Höstterm.

Stockholms län

Övriga

i landet

Sammanlagt

ar

Därav boende i elevhush.

Därav boende i elevhush.

Därav boende i elevhush.

1985

3

3

3

6

3

1986

8

1

3

3

11

4

1987

4

1

4

4

8

5

1988

15

3

3

18

3

Statligt bidrag har fram till utgången av år 1986 utgått för försöksverksamhe­ten med omvårdnad och därmed sammanhängande åtgärder för de rörelse­hindrade eleverna vid Skärholmens gymnasium via socialdepartementets budget. Den 18 december 1986 beslutade regeringen atf uppdra åt styrelsen för vårdarfjänst atf från och med den 1 januari 1987 debitera berörda kommuner och landsting en avgift för omvårdnaden i huvudsaklig överens­stämmelse med ett förslag från statens förhandlingsnämnd (SFN) i skrivelse den 25 juni 1986. Den totala boende- och vårdkostnaden för en elev vid Skärholmens gymnasium uppgår fill omkring 500 000 kr. per år.

SFN:s förslag innebar atf regeringen skulle debitera berörda landsting och kommuner en preliminär avgift för omvårdnadskostnaden med 40 % resp. 60 %. Enligt skrivelsen från nämnden hade full enighet uppnåtts i förhand­lingar mellan nämnden. Svenska kommunförbundet och Landstingsförbun­det om atf staten skulle erhålla full kostnadstäckning för omvårdnads- och habiliteringsinsatserna vid Skärholmens gymnasium. Någon formell över­enskommelse hade dock enligt nämnden inte kunnat träffas eftersom förbunden inte kunnat enas om hur kostnaderna skulle fördelas mellan kommuner och landsting. Förhandlingarna hade pågått sedan 1979.

I skrivelser den 19 november 1986 fill Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet framförde statssekreteraren i socialdepartementet att def av formella skäl behövdes en bekräftelse på atf förbunden accepterade det tilltänkta regeringsbeslutet om debitering. Från Landstingsförbundets sida återsändes ett förslag till regeringsbeslut med en påskrift om att förbundet tagit del av det. Vidare antecknades att som också framgick av recitskrivning-en hade någon överenskommelse inte träffats mellan förbundet och SFN. Förbundet lämnade därför enligt påskriften ärendet åter utan eget ställnings­tagande. Från Svenska kommunförbundet återsändes ett förslag till rege­ringsbeslut med anteckningen: "Haft del."

Vissa utredningar

Frågan om gymnasieutbildning för rörelsehindrade ungdomar behandlades
av arbetsgruppen för beredning av vissa frågor om omsorg av handikappade
(Ansgar) som tillsattes hösten 1985. Arbetsgruppen avlämnade våren 1988
sin slutrapport. I rapporten framhölls atf det borde vara ett primärkommu­
nalt ansvar atf anordna bostad i elevhem för dessa elever och att svara för
driften av elevhemmen. Mot bakgrund av aft antalet elever var litet borde
elevhem planeras i samråd med planeringsberedningen. Ansgar hade inte
närmare diskuterat formerna för huvudmannaskap, organisation och finan­
siering av de aktuella elevhemmen men framhöll atf frågan om rörelsehindra-
         '



de elevers gymnasieutbildning och därmed sammanhängande boende och     1988/89:KU30 omvårdnad var mycket angelägen. Frågan borde därför enligt arbetsgruppen ges särskild uppmärksamhet och få en snar lösning.

Mot bakgrund bl.a. av atf det uttryckts oro över konsekvenserna av regeringens beslut den 18 december 1986 genomförde socialstyrelsen under våren och sommaren 1988 en utredning för aft belysa om rörelsehindrade ungdomar förvägras gymnasieutbildning vid Skärholmens gymnasium. I socialstyrelsens rapport från augusti 1988 framhölls att styrelsen ser det som eft angeläget ansvar för statsmakterna att kunna garantera def fåtal ungdomar det här rör sig om den specialanpassade undervisning och de boendeanordningar som behövs i detta sammanhang. I rapporten redovisa­des några fall där det förekommit motstånd från vissa kommuners sida i fråga om ansvaret för omvårdnadskosfnader. 1 ett av dessa fall hade frågan blivit föremål för biståndsprövning enligt 6 § socialtjänstlagen. I detta samman­hang skall nämnas att Svenska kommunförbundet i skrivelse i juni 1988 till regeringen har framfört atf staten bör fa det ekonomiska ansvaret för de rörelsehindrade gymnasieeleverna.

Handikapputredningen fick den 1 december 1988 genom tilläggsdirektiv i uppdrag att utreda och lämna förslag i vissa frågor som gäller gymnasieutbild­ning för svårt rörelsehindrade ungdomar och klargöra vilka hinder som finns för aft ungdomarna skall kunna påbörja och fillgodogöra sig utbildningen. Utredningen skall med utgångspunkt i det kommunala ansvaret pröva hur hindren kan undanröjas och hur ungdomarna kan tillförsäkras gymnasieut­bildning på samma nivå som andra ungdomar. Möjligheterna att inrätta speciellt anpassad gymnasieutbildning i kombinafion med sociala omvård­nadsinsatser och habilifering skall särskilt prövas. Av direktiven framgår dessutom aft dessa frågor skall utredas med förfur. Enligt utredningens bedömningar bör ett betänkande i denna fråga kunna avlämnas inom ett par månader.

Tidigare riksdagsbehandling

Alltsedan år 1980 har regeringen årligen i budgetpropositionerna informerat om atf SFN hade statens uppdrag att förhandla om överförande av omvårdnads- och habiliferingsansvaret för eleverna vid Skärholmens gymna­sium till Stockholm. Riksdagen har inte gjort någon erinran beträffande dessa upplysningar.

I def av riksdagen godkända betänkandet SoU 1986/87:18 med anledning av bl.a. budgetpropositionen 1986/87 anförde socialutskottet följande.

Enligt utskottefs uppfattning åvilar def ekonomiska ansvaret för omvårdna­den om de rörelsehindrade barnen under deras gymnasieskolgång princi­piellt vederbörande primär- och landstingskommuner. Staten måste emeller­tid vara beredd att svara för aft den begränsade grupp det här är fråga om verkligen kan erbjudas en fungerande gymnasieskolgång. De av dessa ungdomar som vill studera vidare måste dä garanteras den omvårdnad som är en förutsättning för att de skall kunna fullfölja sina studier. Deras möjlighe­ter får infe vara beroende av hemortskommun. Statens ansvar för dessa ungdomars möjligheter fill gymnasiestudier bör slås fast.


95



Sedan socialutskottet hänvisat till de pågående förhandlingarna mellan SFN 1988/89:KU30 och kommun-och landsfingsförbunden underströk utskottet aft förhandling­arna därför borde bedrivas med inriktning på att frågan måste bringas fill en skyndsam lösning. I avvaktan härpå hade utskottet ingen erinran.mot att berörda kommuner debiterades en preliminär avgift i enlighet med vad som anförts i budgetpropositionen. I denna del av betänkandet anfördes slutligen atf vad utskottet uttalat om statens ansvar för dessa ungdomars gymnasiestu­dier borde riksdagen som sin mening ge regeringen fill känna.

Vidare uttalades i betänkandet att ufskottet som en följd av det principiella ställningstagandet inte ansåg def befogat att anslå ytterligare medel för omvårdnad av vissa gymnasieelever. För den händelse staten för att trygga elevernas skolgång tillfälligt måste bidra ekonomiskt till deras omvårdnad fanns enligt utskottet utrymme för detta inom förslagsanslaget. Utskottet tillstyrkte den föreslagna medelsanvisningen under anslagsposten G 4. Kostnader för viss utbildning av handikappade m.m.

I samband med behandlingen av 1988 års budgetproposifion i denna del hänvisade socialutskottet fill detta uttalande (SoU 1987/88:20 s. 15). Socialutskottet, som noterade att förhandlingarna mellan SFN och kommun-och landstingsförbunden ännu infe avslutats, vidhöll sitt ställningstagande att det principiella ekonomiska ansvaret åvilade vederbörande primär- och landstingskommuner. Utskottet hänvisade vidare till aft frågan också skulle behandlas av den av regeringen tillsatta arbetsgruppen för beredning av vissa frågor om handikappade och förutsatte aft frågan bringades till en snar lösning.

Frågan debatterades den 6 december 1988 i riksdagen (RD 1988/89:39).

Socialutskottet har den 21 mars 1989 (SoU 1988/89:19) i samband med behandlingen av 1989 års budgetproposition i denna del konstaterat atf frågan om ansvaret för gymnasieutbildningen för svårt rörelsehindrade ungdomar med förfur behandlas av kommittén om samhällets stöd fill människor med funktionshinder (handikapputredningen). Utskottet ansåg aft kommitténs arbete borde avvaktas innan riksdagen överväger något inifiafiv i frågan. I fråga om medelsanvisningen hade socialutskottet inte någon erinran mot budgetpropositionens förslag.

I en reservation (c, vpk och mp) framfördes atf socialutskottet i stället borde ha uttalat följande.

En betydligt mindre andel av de svårt rörelsehindrade ungdomarna än av andra ungdomar genomgår gymnasieutbildning. Ett ay skälen fill detta är atf små kommuner finner det betungande att betala för de boende- och vårdkostnader som uppkommer, ca 500 000 kr. per elev och år, vid Skärholmens gymnasium. Staten bör ha ansvaret för de svårt rörelsehindrade ungdomarnas gymnasiestudier. Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna.

Riksdagen biföll reservationen.

Utskottet


Det uttalande riksdagen ställt sig bakom våren 1987 innebär visserligen att det ekonomiska ansvaret för omvårdnaden om de rörelsehindrade ungdo­marna rent principiellt skall anses åvila vederbörande primär- och landstings-


96



kommuner. Emellertid framhålls dessutom i uttalandet atf elevernas möj-     1988/89:KU30 lighefer infe får vara beroende av hemortskommun och atf statens ansvar för denna begränsade grupp ungdomar bör slås fast.

Sedan detta uttalande gjordes har frågan inte kunnat lösas. I stället har Svenska kommunförbundet sommaren 1988 framfört att def vill återföra till staten def ekonomiska ansvar som Kommunförbundet och Landstingsför­bundet principiellt har åtagit sig. Dessutom har socialstyrelsen sett det som ett angeläget ansvar för statsmakterna atf kunna garantera ungdomarna den undervisning och det boende som behövs. Av socialstyrelsens rapport framgår att regeringens beslut om kosfnadsdebitering i något fall fått olyckliga konsekvenser, genom aft frågan fått lösas inom ramen för socialt bistånd. Def har också förts fram uppgifter om aft enskilda elever i flera fall blivit föremål för allmän diskussion inom kommunen och att rörelsehindrade elever utsatts för övertalning för att i första hand förmås acceptera en gymnasieutbildning pä hemorten. En anledning fill dessa konsekvenser är självfallet aft beslutet fattades utan aft kostnadsfördelningen i sin helhet var förankrad hos de båda kommunförbunden.

Av de ovan redovisade förhållandena framgår enligt utskottets mening att det krav riksdagen ställt i fråga om ansvar för berörda ungdomars gymna­siestudier inte uppfyllts på ett fillfredsställande sätt. Def borde således ha vidtagits mer kraftfulla åtgärder från ansvarigt håll för att bringa frågan fill en skyndsam lösning.

Utskottets anmälan

Resultatet av den i det föregående redovisade granskningen av statsrådens

tjänsteutövning och  regeringsärendenas handläggning samt regeringens

skrivelse  1988/89:75  med  redogörelse för behandlingen  av riksdagens

skrivelser fill regeringen får utskottet härmed för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 2 maj 1989

På konstitutionsutskottets vägnar

Olle Svensson

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Catarina Rönnung (s), Kurt Ove Johansson (s), Birgit Friggebo (fp), Berfil Fiskesjö (c), Sture Thun (s), Hans Nyhage (m), Sören Lekberg (s), Anita Modin (s), Torgny Larsson (s), Elisabeth Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c), Bo Hammar (vpk), Hans Leghammar (mp), och Ulla Pettersson (s).

7 Riksdagen 1988/89. 4 samt. Nr 30


97


Vid behandlingen av punkt 11 - krigsmaterielexport - har Ingela Mårtensson     1988/89:KU30

(fp) ersatt Ylva Annerstedt; punkt 13 - utlänningsärenden - har Ingela

Mårtensson (fp) ersatt Ylva Annerstedt och Rolf L Nilson (vpk) ersatt Bo

Hammar; punkt 14 - jämsfälldhefsfrågor - har Ingela Mårtensson (fp) ersatt

Ylva Annerstedt; punkt 17 - utbyggnaden av väg E 6 - har Ingela Mårtensson   .

(fp) ersatt Ylva Annerstedt och Rolf L Nilson (vpk) ersatt Bo Hammar.


Reservationer

1. Telefonavlyssningen av Miro Baresic (punkt 12)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Berfil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Elisabeth Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c) och Hans Leghammar (mp) anser aft den del av utskottets yttrande som pä s. 42 börjar med "Rätten för" och på s. 43 slutar med "detta beslut" bort ha följande lydelse:

Reglerna i regeringsformen ger ett särskilt skydd mot hemlig telefonavlyss­ning. De lagbestämmelser som i övrigt finns på detta område är av särskilt restriktiv natur. För hemlig telefonavlyssning gäller således i allmänhet att domstol skall pröva frågan och att besluten ovillkorligen skall begränsas i tiden. De särskilda lagar som gäller pä detta område har dessutom begränsad giltighetstid. Regelsystemet ger således klart uttryck för aft största möjliga försiktighet skall iakttas när det gäller sådana ingrepp i den enskildes personliga integritet som det här är fråga om. Om en avsikt med en lagbestämmelse varit atf den skall innefatta en befogenhet att besluta om hemlig avlyssning bör def mot denna bakgrund kunna förutsättas att detta klart uttryckts i bestämmelsen. Med hänsyn till skyddet för den enskildes personliga integritet måste också tolkningen av en oklar bestämmelse vara särskilt restriktiv när det är fråga om tvångsmedel.

Rätten för en intagen att föra telefonsamtal, möjligheten att vägra honom denna rätt samt utrymmet för telefonavlyssning med den intagnes vetskap regleras i 30 § kriminalvårdslagen. Enligt 31 S kan regeringen för visst fall förordna om avvikelse från bestämmelserna i bl.a. 30 § om det är påkallat med hänsyn fill rikefs säkerhet. Såsom paragrafen är utformad utesluter den i och för sig infe en befogenhet aft förordna om hemlig telefonavlyssning. Förarbetena till bestämmelsen ger emellerfid infe stöd för en sådan tolkning. Enligt dessa avses med bestämmelsen närmast en befogenhet att företa åtgärder för att hindra avslöjandet av miltära hemligheter. Det är således fråga om aft i vissa fall ge utrymme för att begränsa möjligheten för en intagen att tala i telefon och lämna ut uppgifter. Syftet med bestämmelsen har uppenbarligen infe varit atf den skulle tillämpas i spaningssyfte. För hemlig telefonavlyssning i spaningssyfte finns för övrigt andra bestämmelser. Ej heller ger bestämmelsen något utrymme för att tolka in en möjlighet till telefonavlyssning för atf förebygga brott, annat än om militära hemligheter avslöjas. För hemlig telefonavlyssning i brottsförebyggande syfte finns också särskilda bestämmelser i den s.k. spaningslagen.

Mot den angivna bakgrunden kan det infe anses försvarligt aft i 31 §


98



kriminalvårdslagen tolka in en befogenhet att besluta om hemlig telefonav-     1988/89:KU30 lyssning. Regeringens beslut om telefonavlyssning av Baresic har således enligt utskottets mening inneburit en alltför extensiv tillämpning av bestäm­melsen.

Utskottet vill tillägga aft beslutet om telefonavlyssning av Baresic skiljer sig från den fidigare fillämpningen av bestämmelsen. I de båda tidigare fallen var det fråga om sådana omständigheter som förutsattes i förarbetena.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att regeringen genom beslutet om hemlig telefonavlyssning av Baresic överskridit den befogenhet som 31 § kriminalvårdslagen ger. Def framstår dessutom som anmärknings­värt atf beslutet fattades utan kunskap om aft det skulle komma atf beröra andra helt utomstående personer.

Beslutet fattades kort efter mordet på Olof Palme. Enligt ufskottet var def i denna extraordinära situation i viss mån förståeligt att regeringen sökte olika vägar i syfte att hindra våldsdåd. Def är emellerfid även i sådana situationer särskilt angeläget aft lagarna inte åsidosätts. Utskottet anser sig därför vilja påtala def felaktiga i regeringens beslut.

2. Regeringens kontakter med den S.k. Ebbe Carlsson-affären -Anna-Greta Leijons kontakter med Ebbe Carlsson (punkt 12)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Elisabeth Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c) och Hans Leghammar (mp) anser aft den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med "Vid den" och på s. 50 slutar med "hösten 1988" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill först framhålla atf ett statsråd självfallet har rätt atf motta upplysningar från en privatperson, även i ett ärende som är föremål för myndigheternas handläggning. Det anmärkningsvärda med Anna-Greta Leijons kontakter med Ebbe Carlsson är emellertid enligt utskottets uppfattning deras omfattning och intensitet.

Det är enligt utskottets uppfattning rimligt att jusfitieministern efter hänvändelse från en fidigare regeringsledamot och nuvarande svensk ambassadör tog emot en person som ansåg sig ha vikfiga uppgifter atf lämna rörande mordet pä landets statsminister. Efter aft ha lyssnat på denna information hade emellertid det riktiga i denna situation varit atf hänvisa fill pågående säpoutredning och behöriga myndigheter, i första hand då till förundersökningsledningen. I stället fortsatte Anna-Greta Leijon att sam­manträffa med Ebbe Carlsson. Kulmen i denna utveckling nåddes den 4 maj då hon utan att samråda med regeringskolleger eller myndigheter utfärdade eft olagligt rekommendationsbrev åt Ebbe Carlsson. Till denna fråga återkommer utskottet i det följande.

Några omständigheter i Anna-Greta Leijons kontakter med Ebbe Carls­son bör enligt utskottet särskilt uppmärksammas. För det första insåg hon -och det har hon själv medgeff vid utfrågningarna - atf hemliga uppgifter lämnats ut fill Ebbe Carlsson. Hon borde ha reagerat genom att ta upp denna sak med rikspolischefen. För def andra borde hon, när hon fick reda på aft


99



Ebbe Carlssons verksamhet och delar av polisens verksamhet i sammanhang-     1988/89:KU30 et finansierades med  privata pengar,  ha förklarat  för honom och för rikspolischefen att privatfinansierad polisverksamhet inte får förekomma. Det är numera uppenbart att privata pengar har haft betydelse vid t.ex. anskaffningen av avlyssningsufrustning.

Vid den fortsatta granskningen har framkommit vissa nya uppgifter Anna-Greta Leijon fått vid sina kontakter med Ebbe Carlsson under våren 1988. Hon har själv uppgett att hon erhållit uppgifter som enligt Ebbe Carlsson härrörde från avlyssning med dold mikrofon. Enligt ufskottet borde Anna-Greta Leijon ha vidtagit mera bestämda åtgärder för aft försäkra sig om aft påståendena om aft polisen utnyttjade olagliga spaningsmetoder blev kontrollerade av behöriga myndigheter. Hon borde också tillsett att denna information nått förundersökningsledaren i mordutredningen.

Ebbe Carlsson har också informerat Anna-Greta Leijon om att det hos säkerhetspolisen fanns vissa uppgifter från 197()-talet om kabinettssekretera­re Pierre Schori, samt att säkerhetspolisen hade ett fortlöpande och mera allmänt intresse för Schori. Enligt utskottet borde Anna-Greta Leijon omedelbart fört dessa uppgifter vidare i regeringen, i första hand borde hon ha informerat stats- och utrikesministrarna.

Sammanfattningsvis anser utskottet att det allvarliga med det stöd Anna-Greta Leijon gav Ebbe Carlsson är att hans teorier och verksamhet bland berörda myndigheter uppfattades som sanktionerade av justitieminis­tern. Härigenom kom hon att på ett obehörigt sätt påverka myndigheternas handlande. För detta förtjänar hon enligt utskottets uppfiittning kritik.

3. Regeringens kontakter med den s.k. Ebbe Carlsson-affären - Anna-Greta Leijons kontakter med Ebbe Carlsson (punkt 12)

Bo Hammar (vpk) anser aft den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med "Vid den" och på s. 50 slutar med "hösten 1988" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill först framhålla att ett statsråd självfiillet har rått att motta upplysningar från en privatperson, även i ett ärende som år föremål för myndigheternas handläggning.

Def är enligt utskottet rimligt att jusfifieministern efter hänvändelse från en fidigare regeringsledamot och nuvarande svensk ambassadör tog emot en person som ansåg sig ha vikfiga uppgifter att lämna rörande mordet på landets statsminister. Efter att ha lyssnat på denna information borde , emellertid det riktiga i denna situafion ha varit att hänvisa till behöriga myndigheter, i första hand då förundersökningsledningen. I stället fortsatte Anna-Greta Leijon aft sammanträffa med Ebbe Carlsson. Kulmen i denna utveckling nåddes den 4 maj då hon utan att samråda med regeringskolleger eller myndigheter utfärdade ett rekommendationsbrev vars innehåll stod i strid med gällande lagsfiftning. Till denna fråga återkommer utskottet i def följande.

Några omständigheter i Anna-Greta Leijons kontakter med Ebbe Carls­son bör enligt utskottet särskilt uppmärksammas. För det första insåg hon -


100



och det har hon själv uppgett vid utfrågningarna - aft hemliga uppgifter 1988/89:KU30 lämnats ut till Ebbe Carlsson. Hon borde ha reagerat genom att ta upp denna sak med rikspolischefen. För det andra borde hon, när hon fick reda på att Ebbe Carlssons verksamhet och delar av polisens verksamhet i sammanhang­et finansierades med privata pengar, ha gjort klart för honom och för rikspolischefen att privatfinansierad polisverksamhet inte får förekomma. Def är numera uppenbart atf privata pengar har haft betydelse vid t.ex. anskaffningen av avlyssningsufrustning.

Vid den fortsatta granskningen har framkommit vissa nya uppgifter om den information Anna-Geta Leijon fått vid sina kontakter med Ebbe Carlsson under våren 1988. Anna-Greta Leijon har själv uppgeff att hon erhållit uppgifter som enligt Ebbe Carlsson härrörde från avlyssning med dold mikrofon. Enligt utskottet är det värt atf notera att Anna-Greta Leijon inte fått sådana upplysningar aft hon haft anledning misstänka att denna typ av avlyssning använts i mordutredningen. Hon har endast tagit del av ett par obekräftade uppgifter som påstods härröra från buggning, som skulle ha förekommit vid fiden för mordet.

Enligt utskottet har Anna-Greta Leijon genom att kontakta Nils Erik Åhmansson gjort vad på henne ankom för att kontrollera de obekräftade påståendena. Def finns därför ingen anledning att rikta kritik mot henne i denna del.

Ebbe Carisson har också informerat Anna-Greta Leijon om att det hos säkerhetspolisen fanns vissa uppgifter från 1970-talet om kabinettssekretera­re Pierre Schori, samt att säkerhetspolisen haft eft fortlöpande och mera allmänt intresse för Schori. Anna-Greta Leijon har uppgett att hon befraktade de specifika uppgifterna som rent skvaller och att hon fått uppfattningen att de härrörde ur personalkontrollen. Några uppgifter som kunde tyda på atf säkerhetspolisens intresse för Schori hade något samman­hang med mordutredningen, eller på atf det skulle finnas planer på hemlig avlyssning riktad mot Schori, har hon över huvud taget inte nåtts av. Den informafion hon har fått har hon sett som exempel på aft det i personalkont­rollen kan finnas uppgifter som borde rensas bort.

Utskottet anser inte aft det kan läggas Anna-Greta Leijon till last att hon infe på grundval av den information hon erhållit vidtog ytterligare åtgärder eller förde informationen vidare i statsrådskretsen.

Sammanfatfningvis anser utskottet att det allvarliga med def stöd Anna-Greta Leijon gav Ebbe Carlsson är atf hans teorier och verksamhet bland berörda myndigheter uppfattades som sanktionerade av justitieministern. Härigenom kom hon att på ett obehörigt sätt påverka myndigheternas handlande. För detta förtjänar hon enligt utskottets uppfattning kritik.

4. Regeringens kontakter med den S.k. Ebbe Carlsson-affären -statsministerns kontakt med Ebbe Carlsson-affären (punkt 12)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Elisabeth Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp) och Bengt Kindbom (c) anser att den del av utskottets yftrande som på s. 50 börjar med "Utfrägning-


101



arna har" och slutar med "till betänkandet" bort ha följande lydelse: 1988/89:KU30

Utskottet vill slutligen något beröra statsministerns roll i sammanhanget. Utfrågningarna har infe gett något belägg för aft statsministern redan i december 1987 av Carl Lidbom skulle ha informerats om påstådda missför­hållanden vid säkerhetsavdelningen, eller i övrigt fått någon information med anknytning till den kommande Ebbe Carlsson-affären.

Ingvar Carlsson sammanträffade aldrig själv med Ebbe Carlsson nied anledning av dennes information och teorier men fick redan dagen efter Anna-Greta Leijons länga möte med Ebbe Carlsson en kortfattad informa­fion. Enligt vitbokens uppgifter var de överens om att det var myndigheter­nas sak att ansvara för den fortsatta handläggningen. Trots att eft sådant uppdrag borde ha getts till berörd myndighet uppmanade statsministern jusfitieministern att bedriva arbetet med att kontrollera de aktuella uppgif­terna så skyndsamt som möjligt. Statsministern har således bidragit fill aft justitieministerns kontakter med Ebbe Carlsson fortsatte vilket utskottet finner anmärkningsvärt.

5. Åtgärder av förundersökningskaraktär-rekommendationsbrevet till Ebbe Carlsson (punkt 12)

Olle Svensson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Sture Thun, Sören Lekberg, Anita Modin, Torgny Larsson och Ulla Pettersson (alla s) anser aft den del av utskottets yttrande som på s. 54 börjar med "I vitboken" och på s. 55 slutar med "allvarlig krifik" bort ha följande lydelse:

I den aktuella handlingen sägs att Ebbe Carlsson på justitieministerns uppdrag ("on my authority") har tagit kontakt med den avsedda britfiska myndigheten. Denna formulering är enligt utskottets mening sådan att den ger en läsare uppfattningen att justitieministern gett Ebbe Carlsson ett uppdrag. Det förekommer också andra formuleringar som är av samma karaktär.

Genom bestämmelserna i rättegångsbalken om förundersökning i brott­mål regleras kompetensfördelningen. Härav följer att justitieministern inte har befogenhet atf lämna ett sådant uppdrag. Utgår man enbart från den utformning Anna-Greta Leijon gett handlingen framgår därmed att hon överskridit sina befogenheter som statsråd.

Utskottets slutsatser huruvida Anna-Greta Leijon lämnat Ebbe Carlsson ett uppdrag kan emellerfid infe grundas enbart på den skriftliga utformning­en av handlingen i fråga. Betydelse måste också vid prövningen tillmätas statsrådefs egen uppfattning om innebörden av och avsikten med den ifrågavarande handlingen.

Utskottet kan konstatera att såväl Anna-Greta Leijon som Ebbe Carlsson
har uppgett att def inte var fråga om atf ge jEbbe Carlsson ett uppdrag.
Avsikten var aft förse Ebbe Carlsson med ett rekommendationsbrev för atf -
om möjligt - underlätta för honom att få kontakt med den brittiska
myndigheten. Det kan erinras om att vad Ebbe Carlsson vid den första
kontakten med Anna-Greta Leijon den 2 maj 1988 angående Englandsresan
sade sig behöva var "ett rekommendafionsbrev" och atf def inte heller i
övrigt finns några uttalanden inför ufskottet som tyder på att def skulle ha
      ,.„,-



varit fråga om något annat än eft rekommendationsbrev. För Anna-Greta    1988/89:KU30

Leijons uppgift om vad som avsefts med brevet talar enligt utskottets mening

vidare atf Anna-Greta Leijon - mot bakgrund av vad rikspolischefen

framfört fill henne - inte hade anledning utgå från annat än att resan skulle

företas inom ramen för def vid den tiden sedan länge etablerade samarbetet

mellan rikspolischefen och Ebbe Carlsson. Atf Ebbe Carlsson därvid i

samråd med rikspolischefen företog utlandsresor framgår infe bara av vad

rikspolischefen uppgeff utan också av vad chefen för rikspolisstyrelsens

säkerhetsavdelning har uttalat bl.a. om följeslagare åt Ebbe Carisson vid

resor fill Frankrike och England.

Enligt utskottets mening har granskningen infe visat aft Anna-Greta Leijon genom atf utfärda handlingen haft för avsikt aft ge Ebbe Carlsson ett uppdrag. Däremot är det klart att brevet formulerats så att det för en utomstående måste uppfattas som om hon gett Ebbe Carlsson ett uppdrag. Ett brev från ett statsråd med denna innebörd står i strid med bestämmelser­na i 11 kap. 7 § regeringsformen. Anna-Greta Leijon har genom aft underteckna ett sådant brev brustit i den omsorg och noggrannhet som ålegat henne som statsråd. För detta kan hon infe undgå kritik. Vidare bör påtalas atf hon i samband med utfärdande av brevet inte samråft med någon annan.

6, Kontakter med spaningsledningen (punkt 12)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Berfil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Elisabeth Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c) och Bo Hammar (vpk) anser atf den del av utskottets yttrande på s. 57 som börjar med "Utskottet gör" och slutar med "till betänkande" bort ha följande lydelse:

Granskningen har enligt utskoffefs mening gett vid handen aft justitiemi­nistern på olika sätt inför rikspolischefen gett uttryck för uppfattningen att Ebbe Carlssons uppgifter borde tillmätas,betydelse för mordutredningen. Enligt JK:s utredning framhöll Anna-Greta Leijon vid den middag som ägde rum den 5 april 1988 vikten av att PKK-utredningen bedrevs med kraft. Hon har också inför riksåklagaren uppgeff att Ebbe Carlsson hade "vårt stöd". Anna-Greta Leijon har vidare vid upprepade tillfällen anmodat rikspolische­fen aft kontrollera uppgifterna. I sammanhanget bör även vägas in den omständigheten aft Anna-Greta Leijon får anses aktivt ha stött Ebbe Carlssons reseverksamhet. Def gäller såväl def i föregående avsnitt diskute­rade s.k. rekommendationsbrevet som Anna-Greta Leijons uttalande om finansieringen av resorna. Till detta kommer Anna-Greta Leijons upprepade sammanträffanden med Ebbe Carlsson, vilka man kan utgå ifrån att Ebbe Carisson hänvisat till när han i sin tur talat med Åhmansson. För Åhmansson måste detta ha framstått som ett stöd åt Ebbe Carlssons teorier. I vilken utsträckning Anna-Greta Leijons handlande påverkat spaningsledningen är av naturliga skäl svårt atf bedöma. Def är heller infe utskottets uppgift aft granska myndigheternas åtgärder.

Sammanfattningsvis anser sålunda utskottet att Anna-Greta Leijon infe kan undgå krifik i nu berörda avseenden.


103



7. Kontakter med åklagarna-underrättelse till               1988/89:KU30

förundersökningsledningen (punkt 12)

Olle Svensson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Sture Thun, Sören Lekberg, Anita Modin, Torgny Larsson och Ulla Pettersson (alla s) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 59 börjar med "Utskottet vill" och slutar med "mot dåvarande justitieministern" bort ha följande lydelse:

Av utkastet till betänkande framgår atf såväl Anna-Greta Leijon som Sten Heckscher vid ett flertal tillfällen påpekade för rikspolischefen vikfen av att förundersökningsledningen underrättades om Ebbe Carlssons verksamhet. Där redovisas också JK:s bedömning av rikspolischefens ansvar för att fömndersökningsledningen erhöll sådan information.

Utskottet har endast anledning ta ställning till frågan huruvida Anna-Greta Leijon kan anses ha något ansvar för aft förundersökningsledningen infe blivit underrättad i ovannämnda hänseende förrän den 9 maj.

Utskottet vill först erinra om den uppfattning som den parlamentariska' kommissionen framfört om att dåvarande justitieministern Sten Wickbom redan tidigt borde ha erinrat polislediiingen om reglerna i rättegångsbalken om ledning av förundersökning. Utskottet instämde i denna uppfattning (se KU 1987/88:40 s. 14).

Mot denna bakgrund kan den frågan ställas om de erinringar Anna-Greta Leijon gjort till rikspolischefen varit tillräckliga eller om hon därutöver själv borde ha kontaktat förundersökningsledningen i anledning-av Ebbe Carl­ssons information. Anna-Greta Leijon har vid utfrågningen inför utskottet framhållit att hon infe borde ha informerat åklagarna eftersom detta skulle ha inneburit atf hon hade "försökt inta rikspolischefens plats"" i förhållande till åklagarna. Hon har vidare hävdat aft hon utgått från att rikspolischefen skulle förmedla informationen i fråga till åklagarna.

Utskottet har som nämnts tidigare i olika sammanhang behandlat frågan om s.k. informella kontakter mellan regeringskansliet och myndigheterna och har då framhållit att stor återhållsamhet måste iakttas vid sådana kontakter, särskilt i sådana fall då frågan rör myndighetsutövning mot enskild eller som rör tillämpning av lag (11 kap. 7 S regeringsformen). Dessa informella kontakter bör enligt vad utskottet uttalat i särskilt hög grad avse informafionsutbyte.

Def kan hävdas att det skulle ha varit svårt för justitieministern att informera åklagarna om Ebbe Carlssons verksamhet utan att överskrida de gränser för ingripande i myndighetsutövning som är uppställda i 11 kap. 7 § regeringsformen. Enligt utskottets bedömning skulle hon dock utan att överskrida dessa gränser ha kunnat upplysa förundersökningsledningen om atf rikspolischefen hade informafion atf ge.

Emellerfid har Anna-Greta Leijon vid flera tillfällen erinrat rikspolische­fen om vikfen av att hålla åklagarna underrättade. Hon har haft anledning att anta att hennes erinringar gett resultat. Utskottet anser således att Anna-Greta Leijon vidtagit tillräckliga åtgärder för aft tillse att åklagarna hölls underrättade.


104



8. Kontakter med åklagarna - frågan om obehörig påverkan på    1988/89:KU30
handläggningaveventuellatystnadspliktsbrottm.m. (punkt

12)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Elisabeth Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp) och Bengt Kindbom (c) anser att den del av utskottets yftrande på s. 60 som börjar med "Utskottet gör" och slutar med "från förundersökningen" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottet kan de uttalanden som justitieministern riktat till riksåkla­garen om det angelägna i att mordutredningen prioriterades uppfattas som ett försök atf påverka den utredning av eventuella tystnadspliktsbrotf som det ankom på myndigheterna att företa. Detta gäller oavsett att JK sedermera kommit fram till att något tystnadspliktsbrotf inte begåtts när Ebbe Carlsson fick del av handlingar från förundersökningen. Som tidigare anförts borde Anna-Greta Leijon också ha tillsett atf åklagarna fick information om aft hon från Ebbe Carlsson erhållit upplysningar som antydde atf olaglig avlyssning kunde ha ägt rum under ett tidigare skede av mordutredningen. Anna-Greta Leijon kan inte undgå kritik i nu berörda hänseenden.

9. Kontrollen av påstådda missförhållanden

inom rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning (punkt 12)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Berfil Fiskesjö (c). Hans Nyhage (m), Elisabeth Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp) och Bengt Kindbom (c) anser aft den del av utskottets yttrande som på s. 62 börjar med "Med det"' och slutar med "mest ändamålsenliga" bort ha följande lydelse:

Den fortsatta granskningen av regeringens befattning med frågan om säkerhetspolisens organisafion och arbetsmetoder har gett anledning till följande bedömning.

Som konstaterades i utkastet till betänkande medgav säpokommitténs direktiv att kommittén kunde ta upp frågan om eventuella missförhållanden inom säkerhetsavdelningen fill granskning.

Hela kommittén informerades dock aldrig om de påstådda missförhållan­dena. Både Carl Lidbom och statsministern har uppgivit att det var statsministerns önskan att så infe, skulle ske. Kommittén förhindrades därmed aft kontrollera uppgifterna. I stället valde regeringen att själv ta ansvaret för kontrollen av uppgifterna. Något särskilt regeringsuppdrag gavs, ej. Så borde emellertid ha skett.

Kommitténs ordförande Carl Lidbom har kommit aft spela en central roll i det som kom aft kallas Ebbe Carlsson-affären. Hans Holmér och Ebbe Carlsson närmade sig Carl Lidbom i omedelbar anslutning till hans utnäm­ning. Sedermera blev det Carl Lidbom som introducerade Ebbe Carlsson både för rikspolischefen och Anna-Greta Leijon.

Det har också visat sig att valet av säpoutredare har haft betydelse för Ebbe Carlsson-affärens utveckling.

Vid partiledaröverläggningar den 14 oktober 1988 redovisade företrädar­
na för två av oppositionspartierna att de inte längre hade något förtroende för
ordföranden i säpokommittén. Därför kunde deras partier inte heller tänka
      105



sig aft delta i def fortsatta kommittéarbetet med Lidbom som ordförande.     1988/89:KU30
Direkt efter överläggningarna förklarade statsministern atf Lidbom skulle
     

fortsätta sitt uppdrag som ensamutredare med uppdrag att göra en genomlys­ning av den polisiära säkerhetstjänsten. Utredningsmaterialet skulle i ett senare skede överlämnas till en ny pariamenfarisk kommitté som skulle få till uppgift atf lägga fram förslag till förändringar. Lidbom fick sitt förordnande som ensamutredare den 27 oktober 1988 och avlämnade sin rapport den 10 april 1989.

Enligt ufskottet är def särskilt angeläget med samarbete över partigränser­na i en fråga av så speciell karaktär som granskning av säkerhetspolisen. Def har varit olyckligt atf Carl Lidbom själv fortsatte utredningsarbetet utan pariamenfarisk förankring. Statsministern kan inte undgå kritik för hand­läggningen av denna fråga.

10.    Kontrollen av påstådda missförhållanden inom
rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning (punkt 12)

Bo Hammar (vpk) och Hans Leghammar (mp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 62 börjar med "Med det" och slutar med "mest ändamålsenliga" bort ha följande lydelse:

I samband med Ebbe Carlsson-affären har en rad mycket allvarliga uppgifter framkommit om missförhållanden inom rikspolisstyrelsens säker­hetsavdelning. Utskottet ser särskilt allvarligt på uppgifterna om aft def förekommit systemafiska kränkningar av grundlagens stadganden om förbud mot hemlig avlyssning och åsiktsregistrering. Vad gäller frågan om åsiktsre­gistrering avser utskottet att snarast återkomma med förslag till riksdagen. Utskottet vill starkt understryka vikten av aft åsiktsregistrering med kraft beivras.

Utskottet har självklart infe till uppgift aft granska säkerhetsavdelningens arbete. Men rikspolisstyrelsen är ett centralt ämbetsverk som enligt 11 kap. 6 § regeringsformen lyder under regeringen. Ansvaret för rikspolisstyrel­sens, inkl. dess säkerhetsavdelning, organisafion och sätt aft fungera åvilar därför ytterst regeringen. Utskottet finner med anledning av vad som framkommit det vara mycket angeläget aft kontrollen över och insynen i säkerhetsavdelningens arbete förstärks. Denna kontroll och insyn bör ske under pariamenfarisk medverkan frän samfliga riksdagspartier.

11.    Utlänningsärenden såvitt avser regeringens praxis i fråga
om asylsökande palestinier (punkt 13)

Birgit Friggebo (fp), Hans Leghammar (mp) och Ingela Mårtensson (fp) anser atf den del av utskottets yttrande som på s. 66 börjar med "Inte heller" och slutar med "palestinier något uttalande från utskottets sida" bort ha följande lydelse:

Vid årets granskning har beträffande de asylsökande palestinierna fram­kommit aft def förekommit mycket långa handläggningstider. Utskottet har förståelse för aft def i dessa fall kan vara fråga om svåra avvägningar och utredningar som kan vara svåra att genomföra. Även med hänsyn till dessa


106



omständigheter framstår emellerfid väntetiderna i vissa enskilda fall enligt     1988/89:KU30 utskottets mening som alldeles för länga.

12.     Utlänningsärenden såvitt avser regeringens praxis i fråga
om asylsökande palestinier (punkt 13)

Rolf L Nilson (vpk) anser atf den del av utskottets yttrande som på s. 66 börjar med "Inte heller" och slutar med "palestinier något utflande från utskottefs sida" bort ha följande lydelse:

Vid årets granskning har särskilt beträffande de asylsökande palestinierna framkommit atf det förekommer att de utvisas trots atf de ofta går ett mycket osäkert öde fill mötes i det land de utvisas till. Det framstår enligt utskottet mot denna bakgrund som angeläget atf en betydligt generösare praxis än den hittillsvarande tillämpas gentemot de palestinier som söker tillstånd att stanna i Sverige.

13.     Utlänningsärenden såvitt avser uppföljning av
regeringsbeslut (punkt 13)

r,

Birgit Friggebo (fp), Berfil Fiskesjö (c), Bengt Kindbom (c), Rolf L Nilson (vpk), Hans Leghammar (mp) och Ingela Mårtensson (fp) anser atf den del av utskottets yttrande som på s. 66 börjar med "När det gäller uppföljning" och slutar med "i framtiden" bort ha följande lydelse:

När def gäller uppföljning av ufvisningsbeslut har granskningen gett vid handen att detta sker endast i enstaka fall då det framkommer uppgifter om atf någon råkat illa ut i det land han utvisas till. Enligt utskottets mening bör regeringen noggrannare följa upp de fall där uppgifter framkommer om att utvisade personer utsatts för dålig behandling. Därutöver bör enligt utskot­tets mening uppföljning ske genom stickprov på regeringens eller invandrar­verkets inifiativ. Eft sådant förfarande skulle ge garanti för säkrare bedöm­ningar i framtiden.

14.     Utlänningsärenden såvitt avser terroristbestämmelserna
(punkt 13)

Rolf L Nilson (vpk) och Hans Leghammar (mp) anser att den del av utskottefs yttrande som på s. 68 börjar med "Som utskottet anfört" och slutar med "ytterligare uttalande" bort ha följande lydelse:

Utskottet finner aft de nuvarande terroristbesfämmelserna infe är förenli­
ga med rättssäkerheten. Det är t.ex. inte fillfredsställande aft de som ansetts
som terrorister inte på eft godtagbart sätt har fått fa del av mofiven för
besluten. Problemet belyses av den s.k. kommunarrest som sedan flera år
inskränkt en grupp kurders rörelsefrihet. Högsta domstolen har också funnit
atf kommunarrest kan komma aft strida mot regeringsformens skydd mot
frihetsberövande om den får pågå alltför länge. Mot denna bakgrund och
med hänsyn fill den långa fid kommunarrest nu pågått bör enligt utskottets
mening regeringen besluta upphäva kommunarresten i avvaktan på resulta­
tet av den översyn av terrorisfbesfämmelserna som nu genomförs. Utskottet
vill   i  detta  sammanhang  påtala  def  anmärkningsvärda  i  att  de  båda
       107



riksdagspartierna, vänsterpartiet kommunisterna och miljöpartiet, som visat     1988/89:KU30 särskilt intresse för frågan, inte är representerade i utredningen. Vad utskottet anfört ges riksdagen till känna.

15.     Utlänningsärenden såvitt avser Överlämnande till
invandrarverket (punkt 13)

Birgit Friggebo (fp), Rolf L Nilson (vpk), Hans Leghammar (mp) och Ingela Mårtensson (fp) anser atf den del av utskottets yttrande som pås. 69 börjar med "Utskottets granskning" och slutar med "utskottets sida" bort ha följande lydelse:

Granskningen har gett vid handen att utlänningslagen ofta fillämpats på ett felaktigt sätt när det gäller överlämnande eller anmälan fill invandrarverket. Det har infe kunnat bekräftas aft den felaktiga handläggningen varit förankrad inom regeringskansliet. Regeringen har dock under lång tid ägt kännedom om missförhållandena genom de besvärsärenden som underställts regeringens prövning. Åtgärder som resulterat i faktiska förändringar har infe vidtagits av regeringen. Det är uppenbarligen så att korrigerande regeringsbeslut infe fått det genomslag som kan krävas. Mot denna bakgrund finns det enligt utskottets mening anledning aft rikta anmärkning mot regeringen för de brister som förekommit när def gäller aft överlämna ärenden fill invandrarverket.

I detta sammanhang finns det anledning för utskottet att konstatera att den praxissamling som regeringen utlovade i samband med att riktlinjer för flyktingpolitiken antogs år 1984 inte kommit fill stånd. Invandrarverket har inte fått i uppdrag att dokumentera praxis. Invandrarminisfern har för utskottet deklarerat atf def är fråga om resurser och dessutom finner inte ministern atf def finns något påträngande behov av sådan dokumentation. Eftersom riksdagen utlovats en praxissamling, sä borde regeringen ha återkommit fill riksdagen och redovisat denna förändrade inställning.

16.     Regeringens utnämningspolitik (punkt 15)

Anders Björck, Hans Nyhage och Elisabeth Fleetwood (alla m) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 74 börjar med "Utskottet vill" och slutar med "detta betänkande" bort ha följande lydelse:

Utskottet får med anledning av den företagna granskningen och den offenfiiga utfrågningen av statsministern anföra följande.

Sedan föregående års granskning har regeringen utnämnt tre socialde­
mokrater i rad fill landshövdingar. Sten Wickbom, Sigvard Marjasin och Carl
Johan Åberg. Flera socialdemokrafiska generaldirektörsutnämningar har
skett, t.ex. Ulf Larsson, Per Borg och John-Olle Persson. Till ambassadör i
Oslo har utnämnts en socialdemokratisk politiker, Lennart Bodström, och
till pressråd i Madrid också en socialdemokrat. Olle Svenning. Utnämningar­
na visar aft den socialdemokratiska regeringen på ett otillbörligt sätt
favoriserar partivänner. Def förhållandet atf regeringen helt nyligen utsett
två borgerliga riksdagsmän till ambassadör resp. verkschef är naturligtvis
positivt men rubbar inte nämnvärt den politiska snedfördelningen i utnäm­
ningspolitiken.
                                         '                                                           108



Som utskottet i fidigare sammanhang framhållit bör utnämningspolitiken 1988/89:KU30 infe styras av partipolitiska hänsyn. Förhållandena måste också bedömas under en längre tidsperiod. Vid förra årets granskning undersöktes regering­ens utnämningspolitik sedan 1982. Det tidigare materialet visar på en massiv utnämning av socialdemokrater. Årets undersökning visar atf snedvridning­en fortsatt. Detta är utomordentligt betänkligt, och det är för utskottet uppenbart aft regeringen infe följer grundlagens bud om att endast förtjänst och skicklighet skall vara avgörande vid höga statliga utnämningar.

I Sverige ligger utnämningsmakfen vad gäller högre stafiiga tjänster ensam hos regeringen och är infe som i t.ex. USA delad med kongressen. Regeringen har därför själv ansvaret för att regeringsformens bestämmelser om utnämningsmakfen följs.

En stark parfipolitisering av det slag som skett av utnämningarna kan inte accepteras. Stor skada är redan skedd. Allmänhetens förtroende för t.ex. integriteten hos de centrala ämbetsverken kan självfallet skadas om de uppfatfas som instrument för socialdemokratiska politiker. Frågan har också rätfssäkerhetsaspekter. En inriktning på atf i betydande utsträckning utnäm­na partivänner fill höga statliga ämbeten leder naturligt till krav på att också kommande regeringar skall ha samma möjlighet att utnämna partitroget folk. Därmed skapas ett system där chefer regelmässigt byts ut vid regeringsskiften. Detta är infe en eftersträvansvärd ordning men torde bli ofrånkomlig med tanke på de senaste årens missbruk av utnämningsmakfen genom en massiv satsning på socialdemokrater i de mest skilda utnämnings­sammanhang. Ansvaret härför åvilar regeringarna Palme och Carlsson.

Under hänvisning fill det anförda finner utskottet skäl rikta kritik mot regeringen i denna fråga.

17. Regeringens utnämningspolitik (Wretborn) (punkt 15)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Berfil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Elisabeth Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c) och Hans Leghammar (mp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 74 börjar med "Beträffande slutligen" och slutar med ""lämplighet företagits" bort ha följande lydelse:

Vad gäller granskningen av regeringens beslut att förordna Christer Wretborn att inneha långtidsvikariatet på tjänsten som departementsråd och chef för utbildningsdepartementefs internafionella sekretariat får utskottet anföra följande.

Som framgår av handlingarna har tjänsten tillsatts efter ansökningsförfa­rande. Tjänsten söktes av nio personer. Sekretariatets uppgifter är enligt ledigkungörandet att biträda med planering och samordning av informa­fions- och erfarenhetsutbyte med andra länder, bilateralt eller inom interna­tionella organisationer samt atf förbereda och medverka vid förhandlingar rörande internationella frågor. Dessutom handläggs frågor rörande interna­tionellt kulturellt samarbete och kontakter med utrikesdepartementet.

Utskottet konstaterar att frågan om tillsättningen av tjänsten från början haft en bestämd inriktning från departementschefens sida. Trots att tjänsten ledigförklarades valde departementschefen inte den person som hade de


109



bästa meriterna och för verksamheten lämpligaste erfarenhefsbakgrunden.     1988/89:KU30 De lokala fackens samstämda uppfattning valde också departementschefen att bortse från.

Utskottet finner att regeringens beslut inte grundats på gällande regler om beaktande av kriterierna avseende förtjänst och skicklighet varför utskottet riktar kritik mot förutvarande utbildningsministern Lennart Bodström.

18. Utbyggnaden av väg E6 till motorväg mellan Stenungsund och Ljungskile (punkt 17)

Rolf L Nilson (vpk) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 85 börjar med "Vägverket är en" och på s. 86 slutar med "utskottets sida" bort ha följande lydelse:

Även om - som regeringsrätten funnit - regeringens beslut den 24 januari 1985 i formell mening inte innefattade att regeringen bestämde hur vägverket skulle besluta har det i realiteten inneburit aft regeringen redan pä detta tidiga stadium avgjort att en motorväg skulle byggas. Enligt utskottet har regeringen därmed otillbörligt påverkat vägverket i dess beslut om arbets­planen.

Vid beredningen av regeringsärenden skall enligt 7 kap. 2 § regeringsfor­men behövliga upplysningar och yttranden inhämtas frän berörda myndighe­ter. 1 den omfattning som behövs skall enligt paragrafen även fillfälle lämnas sammanslutningar och enskilda aft yttra sig. Regeringen fattade sitt beslut den 24 januari 1985 på ett alltför bristfälligt underlag. De stora konsekvenser som motorvägsbygget skulle medföra för miljön var infe belysta - trots atf sådan kunskap fanns atf tillgå vid beslutsfillfället. Inte heller gjordes någon ekonomisk analys av vägprojektet. Beredningen av ärendet uppfyller därför enligt utskottets mening inte bestämmelserna i 7 kap. 2 § regeringsformen.

Utskottet avser att fortsätta granskningen av beslutet den 24 januari 1985 och kommer därvid att ägna särskild uppmärksamhet åt vad som ligger bakom beslutet.

Vad gäller regeringsbeslutet den 3 september 1987 att avslå överklagandet finner utskottet i likhet med regeringsrätten atf regeringen borde ha tillämpat naturresurslagen och bestämmelsen om miljökonsekvensbeskrivning i vägla­gen. Med en sådan fillämpning hade vägen inte kunnat dras över det från naturvårdssynpunkt känsliga området vid Bratfeforsån.

Genom att i beslutet den 9 februari 1989 åter avslå överklagandet har regeringen på nytt åsidosatt naturresurslagen. Detta finner utskottet an­märkningsvärt.

Sammanfattningsvis finner ufskottet aft regeringen på ett alltför bristfälligt underlag och genom otillbörlig påverkan av vägverket har bestämt att motorvägen skall byggas och att regeringen därefter genomdrivit beslutet utan att fa hänsyn till de bestämmelser till skydd för miljön som skall iakttas vid väggbyggande. För detta förtjänar regeringen allvarlig kritik.


110



19. Utbyggnaden av väg E6 till motorväg mellan Stenungsund       1988/89:KU30 och Ljungskile (punkt 17)

Hans Leghammar (mp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 85 börjar med "Vägverket är en" och på s. 86 slutar med "utskottets sida" bort ha följande lydelse:

Enligt 1 kap. 1 § regeringsformen utövas den offenfiiga makfen under lagarna.

Vägfrågor handläggs i den ordning som gäller enligt väglagen. Vägverket är statens väghållare och har ansvaret att som första instans pröva vägären-den. En avgörande fråga för varje vägärende är om vägföretaget är tillåtet. Vid en sådan prövning skall vägverket i princip ställa vägföretagets nytta mot dess skadeverkningar. Om skadorna visar sig bli större än nyttan eller nyttan inte är tillräckligt stor, trots skadeförebyggande villkor, får vägföretaget infe komma till stånd. Vid en sådan prövning kan också andra vägalfernafiv diskuteras och befinnas mer ändamålsenliga, såsom förbättring av befintlig väg. Även andra kommunikationsalternafiv kan diskuteras. Dessutom är def av vikt atf redan på det här stadiet beakta frågor som kan komma atf prövas enligt andra lagar.

För att ett vägbygge skall få påbörjas krävs dels en fastställd arbetsplan, dels aft vägverket erhållit erforderliga vägrätter, dvs. rätt att förfoga över mark som behövs för väganläggningen.

Den i regeringsbeslutet den 24 januari 1985 angivna dagen för sista byggsfart kan infe förstås på annat sätt än aft vägverket skulle se fill atf även nyssnämnda förutsättningar för motorvägsbygget uppfylldes inom tiden. Därigenom har regeringen faktiskt tagit ställning i fillåflighetsfrågan såvitt avser att en motorväg skall anläggas mellan Uddevalla och Stenungsund. En följd av beslutet är atf andra lösningar och vägalfernafiv utesluts. Atf beslutet inte anger en viss sträckning mellan orterna kan inte ändra detta förhål­lande.

För vägverket innehåller beslutet klara direktiv om hur vägverket skall agera i eft visst fall. Vägverket är underordnat regeringen. Av utredningen framgår också aft vägverket uppfattat sig som skyldigt aft följa beslutet i alla delar. Grundläggande krav för all myndighetsutövning är att handläggningen skall vara saklig och opartisk samt aft lika fall skall behandlas lika.

För atf förhindra ofillbörlig eller annan inte önskvärd inblandning eller påverkan frän överordnad myndighets sida och för att fillgodose de handläggningsprinciper som gäller i vår demokratiska rättsordning har det byggts upp ett komplicerat sysfem av lagar och förordningar om vem som äger rätt aft bestämma i viss fråga, allt i syfte atf skydda enskildas rätt och andra intressen.

En av reglerna i detta system är 11 kap. 7 § regeringsformen där det bl.a. stadgas aft ingen myndighet får bestämma hur förvaltningsmyndighet skall i särskilt fall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller som rör fillämpning av lag.

Regeringen har genom atf utforma sitt beslut på sätt som skett bundit vägverket till eft bestämt resultat i fråga om verkefs handläggning av vägfrågan. Ett sådant förfarande från regeringens sida strider mot principer-


111



na för den anförda bestämmelsen och kan därför inte accepteras frän     1988/89:KU30 konstitutionell synpunkt.

Enligt 7 kap. 2 § regeringsformen skall vid beredning av regeringsärenden behövliga upplysningar och yttranden inhämtas från berörda myndigheter. I den omfattning som behövs skall t-!itålle lämnas sammanslutningar och enskilda tillfälle aft yttra sig. Syftet med utredningsskyldigheten är främst atf regeringsbeslut skall fattas på sakliga grunder.

Av den utredning som förekommit i utskottet framgår att regeringen inte alls utrett kostnadsaspekterna innan den fattade sitt beslut.

Regeringen har därför vid beredningen av regeringsärendet åsidosatt kravet på utredning enligt 7 kap. 2 § regeringsformen såvitt nu är i fråga.

Vad gäller regeringsbeslutet den 3 september 1987 att avslå överklagandet finner utskottet i likhet med regeringsrätten atf regeringen borde ha tillämpat naturresurslagen och bestämmelsen om miljökonsekvensbeskrivning i vägla­gen. Med en sådan fillämpning hade vägen inte kunnat dras över det från naturvårdssynpunkt känsliga området vid Bratfeforsån.

Genom atf i beslutet den 9 februari 1989 åter avslå överklagandet har regeringen på nytt åsidosatt nafurresurslagen. Detta finner utskottet an­märkningsvärt.

Sammanfattningsvis finner ufskottet att regeringen pä ett alltför bristfälligt underlag och genom påverkan av vägverket har bestämt att motorvägen skall byggas och aft regeringen därefter genomdrivit beslutet utan atf ta hänsyn till de bestämmelser till skydd för miljön som skall iakttas vid vägbyggande. För detta förtjänar regeringen allvarlig kritik.

20. Export och import av radioaktivt och klyvbart material m.m. (punkt 18)

Bertil Fiskesjö (c), Bengt Kindbom (c), Bo Hammar (vpk) och Hans Leghammar (mp) anser aft den del av utskottets yttrande som pä s. 88 börjar med "Utskottets granskning" och slutar med "utskottefs sida" bort ha följande lydelse:

De internafionella avtal som Sverige ingått ställer krav på kontroll över radioaktivt material så att sådant inte kommer till länder som infe underteck­nat icke-spridningsavtalef. Enligt utskottets mening visar de utredningar som företagits atf det saknas fullständig kontroll över importen och exporten av det radioaktiva materialet. Det ärockså tveksamt om kontrollen av det tunga vattnet varit fullständig. Mot denna bakgrund anser utskottet att regeringen bör uppdra åt ansvariga myndigheter att vidta de åtgärder som är erforderliga för atf uppnå en fullständig kontroll av importen och exporten av klyvbart och radioaktivt material.

Utskottet konstaterar vidare att den nuvarande politiken är inriktad på slutförvaring av det utbrända kärnbränslet utan upparbetning. Ett väsentligt argument är atf svensk kontroll skall bibehållas över det använda kärnbräns­let. Allt svenskt kärnbränsle borde enligt utskottets mening stå under svensk kontroll, även de 57 ton som leyererats till Cogéma.

Med beaktande av fidigare ingångna avtal om upparbetning hade enligt utskottets mening regeringen i stället bort utarbeta förslag till övergångsbes-


112



tämmelser och lägga fram en plan för återtagande av använt kärnbränsle som     1988/89: KU30 skeppats ut men ännu inte upparbetats. Härigenom skulle ha säkerställts att Sverige inte blir en förvaringsplats för andra länders radioaktiva avfall. Bränslebyfet borde således inte ha medgetts och det ej upparbetade bränslet borde ha tagits h"em.

Också de 140 ton använt kärnbränsle som ägs av Oskarshamns kärnkraft­verk och som förvaras i Sellafield borde enligt utskottets mening tas hem för att kontrollen över kärnbränslet i fråga skall kunna säkerställas.

21.    PKbankens förvärv av Carnegie Fondkommission AB
(punkt 19)

Olle Svensson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Sture Thun, Sören Lekberg, Anita Modin, Torgny Larsson och Ulla Pettersson (alla s) anser atf den del av utskottets yftrande som på s. 90 börjar med ""Enligt utskottet" och slutar med "hur detta dokumenterats" bort utgå.

22,    Import av japanska bilar (punkt 20)

Birgit Friggebo och Ylva Annerstedt (båda fp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 91 börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "utskottets sida" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottet bör regeringens handlande på handelspolitikens område ske inom ramen för internationella avtal och överenskommelser och ligga i linje med den inriktning av handelspolitiken som riksdagen lagt fast.

I det aktuella fallet har regeringen konstaterat att def inte funnits någon grund för att hävda atf skada eller ens hot om skada enligt G ATT:s kriterier förelegat. Trots detta har regeringen vidtagit åtgärder för att påverka den japanska bilexporten fill Sverige.

Dessa åtgärder måste enligt utskottet anses stå i strid med andan i de internafionella överenskommelser som Sverige anslufit sig fill.

Enligt utskottet var beslutet att begära överläggningar med Japan om bilexporfen av den arten atf det enligt bestämmelserna i 10 kap. 6 § regeringsformen borde ha varit föremål för överläggningar i utrikes­nämnden.


Särskilda yttranden

1. Handläggningen av viseringsfrågor m.m. inom utrikesdepartementet (punkt 9)

Anders Björck, Hans Nyhage och Elisabeth Fleetwood (alla m) anför:

Föreliggande skillnader mellan utrikesdepartementets och säkerhetsavdel­ningens bedömningar i viseringsärenden är inte tillfredsställande. 1 ett stort antal fall har utrikesdepartementet beviljat visering trots att säkerhetsavdel­ningen avstyrkt. Def kan ifrågasättas om def inte skulle vara möjligt att finna grunder och former för beslutsfattandet på området som skulle medföra


113


8 Riksdagen 1988/89. 4 saml. Nr 30


större samstämmighet i förevarande vikfiga och känsliga ärenden. Den     1988/89:KU30 pågående översynen inom utrikesdepartementet av reglerna och rufinerna på området bör inriktas på detta.

2.     Handläggningen av viseringsfrågor m.m. inom
utrikesdepartementet (punkt 9)

Bo Hammar (vpk) anför:

Av bl.a. den av utskottet omnämnda rapporten (SOU 1989:18) SÄPO -Säkerhetspolisens arbetsmetoder framgår aft def inom säkerhetsavdelning­ens verksamhet på vissa punkter föreligger oklarheter i fråga om gränsdrag­ningen mellan de uppgifter som def ankommer på utrikesdepartementet resp. säkerhetsavdelningen att fullgöra. Självklart måste def slutliga avgö­randet i ärenden av i förevarande avsnitt behandlat slag fatfas av de politiskt ansvariga organen där dessutom den främsta utrikespolitiska kompetensen finns. Def blir en viktig uppgift för den parlamentariska kommitté som skall arbeta vidare med rapportens förslag att på förevarande område skapa full klarhet.

3.     Regeringens åtgärder med anledning av mordet på Olof
Palme (punkt 12)

Hans Leghammar (mp) anför:

Till grund för utskottets bedömning när det gäller hela den s.k. Ebbe Carlsson-affären har legat def granskningsarbete som utfördes under som­maren 1988 och som resulterade i ett utkast till betänkande. Då miljöpartiet de gröna infe var representerat i riksdagen vid den fiden deltog ingen företrädare för partiet i de utfrågningar som då genomfördes eller i uppläggningen av granskningsarbefet i övrigt.

Jag har därför i årets granskning haft aft utgå ifrån den skriftliga dokumenfafion av sommarens granskning som finns i utkastet. Vid de utfrågningar som nu utförts har jag givetvis kunnat ställa vissa kompletteran­de frågor kring det som tidigare behandlats och som varit av speciell betydelse för mitt ställningstagande. Utrymmet härför har dock varit begränsat då årets utfrågningar i huvudsak tillkommit för aft granska vissa nytillkomna uppgifter.

Vid behandlingen av de frågor som fogs upp redan i utkastet har jag i de fall oenighet om bedömningen förelegat bett dem som företrätt de olika ståndpunkterna precisera grunderna för de bedömningar av regeringens handlande man kommit fram till. I de fall jag funnit att def på konstitutionella och rättsliga grunder varit befogat med kritik har jag deltagit iden. Däremot har jag avstått från detta när kritiken enligt min bedömning i huvudsak varit grundad på en polifisk bedömning av lämpligheten i regeringens agerande.

När def gäller frågan om Anna-Greta Leijons kontakter med Ebbe
Carlsson har jag anslufit mig till den kritik som uttalas av de borgerliga
partierna. Detta har dock skett först efter att denna förändrats i förhållande
fill motsvarande reservation i utkastet, på sä sätt att vissa enligt min mening
mer politiskt grundade omdömen uteslutits.
                                                       114



Vid bedömningen av frågan om Anna-Greta Leijons kontakter med 1988/89:KU30 spaningsledningen har jag å andra sidan kommit till den slutsatsen att de anmärkningar som övriga oppositionspartier vill rikta i huvudsak rör lämpligheten i Leijons handlande. Enligt min mening har dessa anmärkning­ar inte tillräcklig substans för att def skall vara berättigat att på konstitutio­nella grunder rikta krifik mot Anna-Greta Leijon i denna del.

4.     Utbyggnaden av väg E6 till motorväg mellan Stenungsund
och Ljungskile (punkt 17)

Bertil Fiskesjö och Bengt Kindbom (båda c) anför:

Centerpartiets uppfattning i frågan om utbyggnad av väg E6 fill motorvägs­standard mellan Stenungsund och Ljungskile framgår av partiets ställningsta­ganden i riksdagens trafikutskott och i lokala och regionala organ. Ärendets konsfitutionella aspekter kan det finnas anledning att återkomma till.,

5.     Utbyggnaden av väg E6 till motorväg mellan Stenungsund
och Ljungskile (punkt 17)

Rolf L Nilson (vpk) anför:

En fortsatt ökning av privat- och lastbilstrafiken förvärrar den ekologiska krisen. En miljöanalys för västra Sverige som nyligen presenterats bekräftar att regionen är den hårdast drabbade i hela landet av luftföroreningar. Biltrafiken är den i särklass största utsläppskällan.

Alla erfarenheter visar atf motorvägar alstrar ytterligare vägtrafik, medan väl fungerande spårbundna trafiklösningar minskar landsvägstrafiken och miljöproblemen. Att minska biltrafiken generellt, dvs. både privatbilism och långtradartransporfer, och att flytta över resurser fill satsningar på järnvägen är därför en huvuduppgift för atf minska föroreningarna. Detta gäller i högsta grad för E6-ans utbredningsområde, där den ständigt ökande tunga trafiken är eft allt värre gissel för miljön och trafiksäkerheten.

Enligt vänsterpartiet kommunisterna är det oförsvarligt atf satsa pä projekt som ökar utsläppsmängderna i de hårdast drabbade områdena. Motorvägsutbyggnader far dessutom större ytor värdefull mark i anspråk än järnvägsprojekten. I fallet med ScanLink- och E6-utbyggnaden i Bohuslän berörs dessutom skyddsvärd natur av riksintresse, vilken måste bevaras enligt nafurresurslagen.

Vänsterparfiet kommunisterna har sedan 1985 konsekvent verkat för att stoppa motorvägs- och ScanLink-planerna. Lika konsekvent har vi agerat för en kraftig utbyggnad av den miljövänliga järnvägen. Def gäller såväl en snabbare dubbelspårsufbyggnad av västkustbanan, upprustning och utbygg­nad av Bohusbanan som motsvarande satsningar i landet i övrigt.

Vi anser i dag, liksom fidigare, att motorvägsbyggnafionen i Bohuslän skall avbrytas. Genomförda analyser visar att pågående satsning på E6 infe kan motiveras ens av kortsiktigt ekonomiska skäl.

Vänsterpartiet kommunisterna vill utöver det ovan nämnda hänvisa till
alla de parfimotioner, interpellafioner och frågor vi lämnat under åren
1985-1989 i riksdagen.
                                                                                       115



6.                                                                  Utbyggnaden av väg E6 till motorväg mellan Stenungsund                                         1988/89:KU30
och Ljungskile (punkt 17)

Hans Leghammar (mp) anför:

Rent principiellt bör def infe råda någon tvekan om var miljöpartiet de gröna står i motorvägsfrågan. Men det är inte miljö- och resursfrågorna som vi har haft som utgångspunkt för vår anmälan till konstitufionsutskottet.

Enligt vår uppfattning är utredningen i konstitutionsutskottet bristfällig bl.a. när det gäller beslutet den 24 januari 1985. Vi har därför begärt att utredningen skall fortsätta och att ärendet skall bordläggas till hösten. Utskottet har avvisat vår begäran.

Vi har påpekat aft det kan finnas en koppling mellan regeringen eller enskilda statsråd, å ena sidan, och företrädare för Volvo och ScanLink-gruppen, å den andra, och velat få utrett om det getts några utfästelser från regeringens sida om motorvägsbygget. Dessutom har vi önskat få utrett vilka överväganden som regeringen eller enskilda statsråd gjorde med anledning av motorvägsfrågan. Kan det vara så atf regeringen eller enskilda statsråd tidigt bundit sig för en viss lösning? Även andra frågor som vi ställt är outredda.

Enligt vår uppfattning är det angeläget aft konstitutionsufskoftets gransk­ning i förevarande fall leder till en allsidig belysning av regeringens handläggning av ärendet och statsrådens tjänsteutövning. Def är infe tillfredsställande aft såsom nu sker låsa fast en bristfällig utredning fill ett utskottsbetänkande.

Vi har därför motsatt oss eft betänkande som grundas på befintlig utredning. Detta har vi dessvärre varit ensamma om i utskottet.

Utredningen måste gå vidare. Vi kommer därför aft förnya vår gransk­ningsbegäran.

7.     PKbankens förvärv av Carnegie Fondkommission AB
(punkt 19)

Bertil Fiskesjö (c) anför:

Genomgången av regeringens befattning med PKbankens förvärv av Carne­gie Fondkommission AB visar att de regler som gäller för statens sätt att utöva ägaransvar i bolag som staten äger eller där staten har ägarandel är oklara.

Det är enligt min mening - bl.a. ur granskningssynpunkt- inte fillfredsstäl­lande aft vikfiga beslut tydligen kan avgöras enbart efter informella kontakter mellan statens representant i bolaget och def närmast berörda statsrådet. Carnegie-ärendet visar aft kontakter av detta slag inte ger upphov till regeringsbeslut i andra fall än de där det blir fråga om aft lägga fram proposition till riksdagen.

Carnegie-ärendet visar också att det kan råda delade meningar om i vilka fall regeringen skall anses ha skyldighet atf underställa riksdagen frågor av detta slag för beslut.

Det finns således av flera skäl anledning att överväga vilka regler som bör
gälla för utövandet av det statliga ägaransvaret.
                                  116



Konstitutionsutskottets betänkande 1988/89 :KU30 Bilagedel A

Granskningspromemorior





Vissa ändringar beträffande departementens ansvar     1988/89:KU30
för olika ärenden
                                Bilaga a i a

Den 1 januari 1989 trädde förordningen (1988:1575) om ändring i departe­mentsförordningen (1982:1177) i kraft. Fördelningen av ärenden mellan departementen ändrades därigenom i huvudsak enligt följande.

Till civildepartementet fördes från justitiedepartementet ärenden som gäller polisväsendet, frän finansdepartementet ärenden som gäller pris- och konkurrensförhällanden inom näringslivet, frågor om näringsfrihet, konsu­mentpolitiska frågor samt frågor om avlöning och pension i offentlig anställning, frän jordbruksdepartementet ärenden som gäller lotterier och ungdomsverksamhet samt från arbetsmarknadsdepartementet ärenden som gäller jämställdhet mellan kvinnor och män.

Till finansdepartementet fördes från utrikesdepartementef ärenden som gäller världsbanksgruppen och konsolidering av utländska skulder.

Till kommunikafionsdepartemenfet fördes från jordbruksdepartementet ärenden som gäller registrering av fritidsbåtar.

Till arbetsmarknadsdepartementet fördes frän indusfrideparfemenfet ärenden som gäller regionalpolifiska frågor och lokaliseringssamråd.

Till bostadsdepartementet fördes från jordbruksdepartementet ärenden som gäller idrott.

Till industridepartementet fördes från jordbruksdepartementet ärenden som gäller rekreation och turism.

Genom ändringen fick civildepartementet också i uppgift att bereda ärenden som gäller formerna för styrning och organisation av statlig verksamhet liksom formerna för myndigheternas anslagsframställning och resultatredovisning.

Förordnanden enligt 7 kap. 5 § regeringsformen förvissa statsråd m.m.

Statsrådet Odd Engström har förordnande att föredra ärenden som gäller folkbokföring, expeditionsavgifter, statens mark och byggnader, statlig lokalförsörjning samt spel- och alkoholbolagen. Han är finansministerns ordinarie ersättare vid förfall för denne.

Genom förordningen (1988:1032) om ändring i departementsförordningen (1982:1177) infördes ett nytt andra stycke i 4 §. Bestämmelsen trädde i kraft den 1 november 1988. Den innebär aft om ett annat statsråd än departe­mentschefen har förordnafs aft föredra endast ärenden som hör till finansde­partementet, skall varje ärende av betydelse för budgetregleringen eller för den allmänna förvaltningen eller redovisningen av statsmedlen beredas även med det statsrådet. Statsrådet Engström innehar ett sådant förordnande som avses med bestämmelsen.

Statsrådet Margot Wallström har förordnande att föredra ärenden som rör kyrkliga frågor, marknadsföring och andra konsumentfrågor, frågor om jämställdhet, folkrörelserna och ungdomsverksamhet.

Statsrådet Maj-Lis Lööw har förordnande att föredra ärenden som gäller   , .p



utlänningars rätt aft  vistas i  landet, flyktingar och  invandrare, etnisk     1988/89:KU30
diskriminering och svenskt medborgarskap.
                                  Bilaga A 1 A

Statsrådet Göran Persson har förordnande aft föredra alla ärenden som rör skolväsendet, vuxenutbildningen, det frivilliga folkbildningsarbetet och sfudiesociala frågor.

Omorganisation av finansdepartementet

En omorganisation har genomförts av finansdepartementet, jfr 9 och 12 §§ departementsförordningen i dess lydelse enligt SFS 1988:1575. Departemen­tet är numera indelat i sex avdelningar och eft rätfssekretariat. Budgefchefen ärchef för budgetavdelningen. För internationella avdelningen, finansmark­nadsavdelningen, skatteavdelningen, ekonomiska avdelningen samt admini­strativa avdelningen finns fem finansråd. Expeditions- och rättschefen är chef för räftssekretariatef. Varje avdelning består av mellan två och sju enheter och sysselsätter mellan 24 och 60 personer.

Ett par utredningar

Utredningen UD87 har avlämnat sitt betänkande (SOU 1988:68) Utrikesför­valtningens inriktning och organisation. Betänkandet remissbehandlas för närvarande.

Utredningen om presstjänstens ställning och uppgifter inom utrikesför­valtningen har också nyligen avgivit sitt betänkande (SOU 1989:8) UD:s presstjänsf.

ADB-verksamheten i regeririgskansliet

I en promemoria från statsrådsberedningen, som tagits in i konstitufionsufs­kotfets betänkande KU 1987/88:40 s. 89, redovisas på s. 90 vissa uppgifter om samordningen av ADB-verksamheten inom regeringskansliet och om ett träffat avtal om upphandling av datautrustning. Här kompletteras den redogörelsen med följande upplysningar.

Hittills har åtta departement och regeringskansliets förvaltningskontor utnyttjat avtalet med Digital för anskaffning av ADB-utrustning. Även övriga departement - utom UD - beräknas under de närmaste åren utnyttja avtalet. Sammanlagt omkring 600 arbetsplatser har härigenom hittills datoriserats.

Samtliga deparfemenfskvarter utom UD har bundits samman med ett gemensamt datanät. Via datanätet kan t.ex. elektroniska postmeddelanden och textdokument överföras. Mer än 30 000 sådana meddelanden har hittills sänts över nätet.

Datanätet avses under året aft ges förbindelse med riksdagens datanät. Elektroniska postmeddelanden mellan regeringskansliet och riksdagen kom­mer då att kunna sändas.

UD, som har ett nät av annan typ, kommer under året atf anslutas till def gemensamma datanätet, varför även elektroniska postmeddelanden fill och från UD skall kunna sändas.

Kanslisäkerhetschefen i statsrådsberedningen har beslutat om riktlinjer           J20

för hanteringen av uppgifter i departementens datasystem.



REGERINGSKANSLIETS FÖRVALTNINGSKONTOR

Ekonomienheten Planeringsfunktionen Anna Hedenberg


1989-02-08


1988/89: KU30 Bilaga A 1 B


Översikt över antal anställda inom regeringskansliet (exkl. UD) 1989-01-01


Departement


Antal per  Antal per    Totalt per       Varav pol.

departement                             kommitté     departement   sakkunniga
(inkl. stats-
                               (exkl. stats-

sekreterare)'                             råd)"



Statsrådsberedningen

60

60

18

Justitiedepartementet

128

17

145

2

Försvarsdepartementet

107

9

116

3

Socialdepartementet

116

43

159

9

Kommunikationsdep.

72

-)

74

4

Finansdepartementet

227

41

268

5

Utbildningsdep.

166

22

188

6

Jordbruksdepartementet

71

5

71

7

Arbetsmarknadsdep.

176

20

196

6

Bostadsdepartementet

81

3

84

4

Industridepartementet

96

5

101

3

Civildepartementet

143

32

175

4

Miljö- och energidep.

85

13

98

5

Regeringskansliets

förvaltningskontor

212

0

212

Totalt

1 740

207

1 947

76

' Varav 21 st. statssekreterare " 2 st. statsråd


121



STATSRÅDSBEREDNINGEN Rättschefen


1989-01-19


1988/89: KU30 Bilaga A 1 C 6396/88

Kor.i.'.:.::'.-,:-:,-',- ; Onr  S/O/g



Konstitutionsutskottet Riksdagen

Svar i anledning av Birgit Friggebos anmälan till
konstitutionsutskottet om granskning av
"socialdemokratiska valarbetare i regeringskansliet",
KU:s dnr B 96/88__________________________________

Härmed överlämnas en promemoria som svar i rubricerade ärende. Kontaktman i ärendet är undertecknad.

Enligt uppdrag Johan Hirschfeldt


122



1988/89:KU30
Bilaga A 1 C
STATSRÅDSBEREDNINGEN
                                PM                                639 6/88

1989-01-19

Birgits Friggebos anmälan till konstitutionsutskottet om
granskning av "socialdemokratiska valarbetare i rege-
rinqskansliet"_______________________________________________

Statsrådsberedningen har i rubr. ärende inhämtat upplys­ningar från bostadsdepartementet och regeringskansliets förvaltningskontor (FK). Följande antecknas:

1.                          Allmänt om politiskt sakkunnigas anställningsfö
h
ållanden i regeringskansliet m.m.

De personalkategorier som inom regeringskansliet kan sägas vara tillfälligt anställda är de som anställs med stöd av avtalen för rättssakkunniga, kommittétjänstemän, politiskt sakkunniga och ämnessakkunniga.

Därutöver har departementen möjlighet att för begränsad tid knyta tjänstemän till sig med stöd av kungörelsen (1974:1007) om tidsbegränsning av statligt lönereglerad anställning m.m. Vanligen är det fråga om vikarier och dessa anställs utan förvaltningskontorets medverkan.

Enligt nuvarande principer fastställs lönevillkoren för politiskt sakkunniga och ämnessakkunniga av FK. Samtliga sådana nyanställningar underställs därför FK för beslut beträffande anställningsvillkor. Avtalet för politiskt sakkunniga bifogas.

Som ytterligare riktlinjer för politiskt sakkunnigas rekrytering har FK;s styrelsen framhållit att dessa bör ges en lön som motsvarar den lön tjänstemannen har vid sin tidigare anställning plus en uppräkning i inter­vallet 500 - 1.500 kr.

2.                          Anställningar enligt avtalet för politiskt sak­
kunniga beslutade under tiden den 1 januari - den 15
september 1988

Följande anställningsbeslut har fattats:

Ju                        Hans-Erik Holmqvist, pol. sakkunnig      (18.250:-/mån.)

Jo                        Laila Edholm, inf. sekreterare               (13.500:-/mån.)

ME                       Georg Johansson, inf. sekreterare        (20.000:-/mån.)

C                         Lilian Frisk, pol. sakkunnig (ass)           (11.250:-/män.)

123



Samtliga dessa har anställts enligt de principer som   1988/89:KU30 regleras i avtalet. Dessa tjänstemän är fortfarande an- Bilaga A 1 C ställda som politiskt sakkunniga m.m. Jörgen Eklund har inte anställts med stöd av avtalet om politiskt sak­kunniga, jfr. nedan i avsnitt 4.

3.      En politisk sakkunnigs arbetsuppgifter.

Dåvarande chefen för bostadsdepartementet har, liksom övriga statsråd, i sin verksamhet biträtts av bl.a. politiskt sakkunniga. Bostadsministern har haft två sådana sakkunniga. Dessa är i sin anställning enligt det s.k. politikeravtalet knutna direkt till statsrådet och avsikten är självfallet att de skall biträda i frågor av renodlad politisk natur inom departementets sakområde. I den mån en sådan anställning fortlöper under tid då arbete pågår för statsrådets insatser i ett nära före­stående val, ligger det i sakens natur att en politiskt sakkunnig i viss mån också kan komma att anlitas för uppgifter som har samband med sådana frågor inom depar­tementets politiska sakområde, som kan komma att be­handlas i kommande valdebatter.

4.      Jörgen Eklunds uppdrag

Under våren och sommaren 1988 var en av de politiskt sakkunniga i bostadsdepartementet till följd av per­sonliga skäl tyvärr inte i stånd att fullgöra sina ar­betsuppgifter av politisk natur. Ett arbetskrafts­bortfall för den politiska verksamheten förelåg alltså i departementet. För att täcka detta valde bostads­ministern att på uppdragsbasis anlita Jörgen Eklund för vissa arbetsuppgifter av politisk natur som alltså nor­malt skulle ha utförts av en reguljärt anställd poli­tiskt sakkunnig. Lösningen bedömdes praktisk och valet föll på Eklund, eftersom han tidigare innehaft anställ­ning som politiskt sakkunnig i departementet. Eklund var under uppdraget tjänstledig från sin anställning i Fol­kets Hus-rörelsen.

Eklunds uppdrag har omfattat tiden den 8 augusti - den 19 september 1988.

Eklund har under uppdraget fått ersättning som motsvarar det inkomstbortfall han åsamkats till följd av tjänst­ledighet från sin ordinarie anställning. Ersättningen har uppgått till 33 894 kr. (inkl. semesterersättning). Därutöver har han erhållit rese- och traktamentsersätt­ning med sammanlagt 9 773 kr. (varav 7 195 kr. för SJ-resor).

I detta fall har alltså fråga varit om ett temporärt arrangemang, en praktisk åtgärd för att på ett enkelt sätt lösa ett tillfälligt problem.

Några ytterligare personer har inte anlitats tillfälligt i bostadsdepartementet under den period som valrörelsen pågick.


124



1988/89 :KU30 Bilaga A 1 C

(       Administrativa riktlinjer för RK J

Avtal om informationssekreterare och politiskt sakkunniga inom regeringskansliet

1979-05-15


Avsnitt  2.2


3


125


AaaTaxlg:   FörhandllngsBekretarlatet



«):gerikgskansliets

FÖRl-: ANDL T N'GS D r: L  G AT I ON


1988/89:KU30 Bilaga A 1 C

VG F.i I A>; DM;; G g r- ro'ic :-: o l l 1579-CJ-15


PARTi-.R

Ar botEgivårsidan:

Regeringskansliets   förband j.i:icsrjc-legat i on    (F;"r)   so:n

förcträcisre   för   rogeringskanslirt

Arbetstagarsidan:

1.      TCO:s   statstjänstenanr.aseKtion   (TCO-S)

2.      Statsanställdas   Förbund   (SF)

1 S

Parterna sluter avtal enligt bilaga.

2 S

Parterna är ense o:n vikten av att nu tjänstgörande inforriiationssekreterare och övriga politiskt sak­kunniga informeras om innehållet i detta avtal sna­rast möjligt.

Vidare åtar sig arbetsgivarsidan (RFD och departe­menten) tillse att varje nytillträdande tjänstenan som berörs av avtalet inforr.eras oti innehållet i detta innan vederbörande förordnas på sin tjänst.

VicTrotokollet

Justerat


Regeringskansliets förhandlingsdelegation

Thomas Hedin

TCO:s statstjänstemanna-
sektion
                       .,

Tor  Nitzelius /


Statsanställdas Förbund

Alf iCarlsson

126



KI:G2RIKGSKAN.SLIETS r':')RHAN.'PLJ.:'GSDr:L'':GATIO:>!


avtal

1979-01.-15


1988/89:KU30 Bilaga A 1 C


Avtal  om  infor:nationss3kr.eterare och  politiskt sakkunniga   iiic:r.  regeringskansliet

1                             S

Detta avtal som sluts mellan regeringskansliets för­handlingsdelegation och undortecknade centrala aroet taqarorganisationer inom det statliga avtalsoriräclet omfattar statsrådens inforiat ions.-ekreterare och i övrigt de politiskt sakkunniga tjänsteinän sora är anställda inom regeringskansliet. Tjänsteman som är riksdagsledamot omfattas ej av avtalet.

Avtalet gäller endast tjänsteman med arvodestjänst.

2                             §

Med arbetsgivaren avses i detta avtal regoringskansl förhandlingsdelegation.

3                             S

Utan hinder av lagen om anställningsskydd (LAS) 5 S 2 st får tjänsteman som omfattas av detta avtal till sättas med förordnande tills vidare dock längst till dess vederbörande statsråd lämnar sitt ämbete. Par­terna är överens om att företrädesrätt till ny an­ställning enligt LAS §§25-28 inte gäller.

4 S

Till informationssekreterare utgår arvode motsvarand månadslönen i löneintervallet F 15 - F 23. Om synner liga skäl föreligger kan inplacering utanför dotta löneintervall förekomma. Arbetsgivaren fastställer det arvode som skall gälla efter samråd med berörda lokala arbetstagarorganisationer.

S S

Till politiskt sakkunniga utgår arvode som fastställ av arbetsgivaren efter samråd med berörda lokala ar­betstagarorganisationer .

127



§                                                                             1988/89: KU30

Utövor arvode enligt S§ 4 - 5 skall t jänste.tiannon       ' ' tillförsäkras sociala Cörnår.or enligt bestäT.melserne i 2 (dock ej § 9. uppsägningstidens längd) och 3 sa:nt 6-14 kap AST med tillhörande speci albes tä:T!:nel.';or . Arbetsgivaren fastställer etter saniräd mod berörda lokala arbetstagarorganisaticr.er vilken lönegrad de sociala förmånerna skall knytas till.

§

Vid uppsägning gäller ingen uppsägningstid.

§

Upphör anställningen utan att tjänstemannen själv begärt detta utgår månadsvis avgångsvederlag enligt följande:

Har tjänstemannen varit anställd kortare tid än sex månader utgår avgångsvederlag motsvarande månadsarvo­det under tre månader, i annat fall under sex månader.

PROTOKOLLSANTECKNING

Parterna är ense om att avgångsvederlag enligt andra grunder skall kunna fastställas oir synnerliga skäl härför föreligger. Med synnerliga skal avses t ex faktorer som tjänstgöringstidens längd, havandeskap.

9  S

För tjänsteman som efter avgången från sin tjänst som informationssekreterare eller politiskt sakkunnic återgår till anställning från vilken han varit tjänst ledig gäller att arbetsgivaren äger avräkna från av­gångsvederlaget den lön  tjänstemannen uppbär i den anställning han återgått till. Avräkningen får börja från och med den dag tjänstemannen återinträtt i sin tidigare  anställning.

Uppbär tjänsteman lön som avses i första stycket är han skyldig att underrätta arbetsgivaren härom.

10   S

Detta avtal gäller tills vidare med tolv månaders ömsesidig uppsägningstid.


128



ÖVJ;RG.!GSEEST;.'lME7.SE

Avtalet gäller även tjänsteman som är anställd vid avtalets ikraftträdande cp.i övercnskorr.-;else härom nås mellan arbetsgivaren och tjänstomannen.


1988/89:KU30 Bilaga A 1 C


Regor ingskansliets förhandlingsdelegation


Thomas   Hedin

TCO:s  statstjänstemanna-sektion

Tor     Nitzelius


Statsanställdas   Förb-jnd Alf'Karlsson



9 Riksdagen 1988/89. 4 saml. Nr 30


129


1988/89: KU30 Bilaga A 1 C

(  Administrativa riktlinjer för RK J

Ändring i avtalet 1979-05-15 om informations­sekreterare och politiskt sakkunniga inom regeringskansliet

Avtal 1986-03-25


Avsni

nitt  2.2     )


130


iPy     Ansvarig:   Förhandlingssekretariatet



1988/89:KU30 Bilaga A 1 C

f  Administrativa riktlinjer för RK  )


l)CGEIIIIIGSi:ANSl.Icrs FOKy/kLTNINGSKONTOl


AVTAt.

1986-03-25


Dnr 151/86


Avtal   OM Ändring   i   avtalet   1979-05-15  oa  Inforaatlons-
sekreterarf  och  politiskt   sakkunnigt   Ino*  regertngs-
kanil let                                                   
      ___      __               ___

1   t

Bestaaaels«rna i 4 t avtalet 1979-05-15 upphör att gälla.


'


2 5

Bestäaael serna i 5 t avtalet 1979-05-15 flr följanile 1r<>«lse:

Inforaatlonssekreterare och politiskt sakkunniga har arvode soa faststalls av arbetsgivaren efter saarld aed berörda lokala arbetstagarorganisationer.


3 S

Oetta avtal galler fr o a den 1 april 19B6 tills vida­re aed tolv aSnaders öasesldig uppsägningstid.

Avtalet har upprattats 1 fyra likalydande eieaplar varav varje part erhiller ett.

FK sluter detta avtal under rörbeh]11 oa regeringens godkännande.


Regeringskansl Iets förvaltningskontor

Monica Ericsson


JUSEK

,H11"Eriksson



Statsanställdas förbund


Statstjinsteaanna-förbundet



Ulf/Svens»


i

(lA;;-itt*.v.



1 (1)


mars 1986


131



KU 1988/89:30 Bilaga A 2 A

Regeringsärenden &r 1987

Ärendegrupp

SB

Ju

UD

S

K

Fi

U    Jo

A

Bo     I

C

ME*

S:a

1 Propositioner

1

41

17

4

19

8

46

12   12

15

8    9

14

10

216

2 Lagridsremisser

-

29

1

1

3

3

11

-    3

3

1     1

1

4

61

3 Författningar'

-

287

61

43

85

43

173

187  68

37

104   48

67

55

1 258

4 Kommitté- och

utrednings-

direktiv

1

7

7

3

8

1

15

8    2

9

3   22

4

36

126

5 Regleringsbrev

samt anslags-

och bidrags-

ärenden

-

138

145

78

629

32

76

510  79

175

100 200

174

117

2 453

6 Tjänsteärenden

22

372

219

261

167

125

392

578 120

134

47 123

235

60

2 85.-1

7 Besvärsärenden

-

141

16

457

76

382

236

80 239

2 822

730   38

112

399

5 728

8 Dispens- och

övriga parts-

ärenden

2

1 823

144

390

536

306

1317

632 103

543

209 387

159

215

6 766

9 B-protokoll-

ärenden-'

2

20

416

65

4

2

12

-    3

9

1     1

10

6

551

10 Övriga ärenden

6

27

111

27

20

39

199

56  59

37

-   54

1

27

663

Totalt

34

2 885

1 137 1 329

1 547 941

2 477

2 063 688

3 784 1 203 883

777

929

20 677

' Inkl. författningar som kungjorts i nigon annan författningssamling än SFS.  Inkl. 1 573 nädeärenden.  Ärenden som inte omedelbart har offentliggjorts.

' Miljö- och energidepartementet inrättades den 1 januari 1987. Till departementet fördes ärenden frän jordbruks-och industridepartementen.

Anm. Summorna avser antalet avgjorda nummer pi ärendeförteckningama vid regeringssammanträdena. Under ett nummer kan det finnas flera ärenden avgjorda (dvs. ärenden pi flera diarienummer). Det leder t. ex. till att antalet regeringsärenden som avser författningar ir lägre än antalet utfärdade författningar.

132



KU 1988/89:30 Bilaga A 2 B

Regeringsärenden år 1988


Arendegrupp     SB     Ju      UD    Fö      S        K       Fi        U    Jo     A       Bo    1      C   ME    S:a

33

13

10

24

13

56

22

15

16

7

12

13

13

247

29

3

-

3

2

12

2

2

3

1

4

-

2

63

373

49

69

109

71

218

287

75

54

65

48

99

59

1 576

1  Propositioner

2  Lagrådsremisser

3  Författningar'

4  Kommitté- och utrednings­direktiv      -           6        6        4        7        6      16      15     2        4        3    15     4   33      121

5  Regleringsbrev samt anslags-och bidrags-ärenden  -        74     156      88    450      65      89    618   94    265     151 163 166 115   2 495

6  Tjänsteärenden     16      413     180    283     150     175    339    509 140     133      64 126 201  105   2 834

7  Överklaganden       -       175      33    307      95     386    281      71234 2 672    584   53 111376   5 378

8  Dispens- och övriga parts-ärenden   8    1754   143    434    401     368 1375    310 101     521     138 403 117 165   6 238

9  B-protokoll-

ärenden'             -       18    527      59        -        9        4        -     1        3        -     1      1      3      626

10 Övriga ärenden      2        54      88      25        9      42     185      56 119      23        -   77     3    18      701

Totalt                27   2 929 1 198 1 279 1 248 1 137 2 575 1 890 783 3 694 1 013 902 715 889 20 279

' Inkl. författningar som kungjorts i någon annan författningssamling än SFS.

 Inkl. 1 565 nådeärenden.

' Ärenden som inte omedelbart har offentliggjorts.

Anm. Summorna avser antalet avgjorda nummer på ärendeförteckningarna vid regeringssammanträdena. Under ett nummer kan det finnas flera ärenden avgjorda (dvs. ärenden på flera diarienummer). Det leder t.ex. till att antalet regeringsärenden som avser författningar är lägre än antalet utfärdade författningar.


133



Under år 1988 till riksdagen avlämnade propositioner som innehåller lagförslag som har granskats av lagrådet

Prop. 1987/88:73 om  förbättringar  inom  rättshjälpssystemet  (justi-

tiedepartementet)

Prop. 1987/88:77 om   preskription   av   sjöpariträtt   (justitiedeparte-

mentet)

Prop. 1987/88:78 om avreglering av yrkestrafiken (kommunikations-

departementet)

Prop. 1987/88:80 om bistånd åt asylsökande, m.m. (arbetsmarknads-

Prop. 1987/88:82 Bilaga 2

departementet)

om en ny kontrollordning för elektrisk materiel, m.m. (industridepartementet)

(miljö- och energidepartementet), förslag till lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar


1988/89:KU30 Bilaga A 3 A



Prop. 1987/88:83 om nordiska boskillnadsmål (justitiedepartementet)

Prop. 1987/88:84 om ändring i namnlagen (1982:670) (justitiedeparte-

mentet)

Prop. 1987/88:85 om miljöpolitiken inför 1990-talet (miljö- och energi-

departementet)

Prop. 1987/88:88 om ny strålskyddslag, m.m. (miljö- och energidepar-

tementet)

Prop. 1987/88:89 om begränsningar i vittnesplikten (justitiedeparte-

mentet)

Prop. 1987/88:92 om ändring i brottsskadelagen (1978:413) (justitiede-

partementet)

Prop. 1987/88:93 om djurskyddslag, m.m. (jordbruksdepartementet)

Prop. 1987/88:98 om knivförbud i vissa fall m.m.  (justitiedeparte-

mentet)

Prop. 1987/88:101        om lag om brandfarliga och explosiva varor (industri­departementet)

Prop. 1987/88:104       om kulturmiljövård (utbildningsdepartementet)

Prop. 1987/88:106       om utvidgat internationellt samarbete vid indrivning av underhållsbidrag (justitiedepartementet)

Prop. 1987/88:107       om målsägandebiträde (justitiedepartementet)


134



Prop. 1987/88:114

Prop. 1987/88:120

Prop. 1987/88:122

Prop. 1987/88:124 Prop. 1987/88:130

Prop. 1987/88:133

Prop. 1987/88:135

Prop. 1987/88:137 Prop. 1987/88:138 Prop. 1987/88:141

Prop. 1987/88:143

Prop. 1987/88:146 Prop. 1987/88:147 Prop. 1987/88:149 Prop. 1987/88:150

Bilaga 1

Prop. 1987/88:154 Prop. 1987/88:155 Prop. 1987/88:156


med förslag till ändring i lagen (1973:370) om arbets­löshetsförsäkring, m.m. (arbetsmarknadsdeparte­mentet)

om ändring i brottsbalken m.m. (straffmätning och påföljdsval m.m.) (justitiedepartementet)

om ändringar i kriminal- och polisregisterlagarna m.m. (justitiedepartementet)

om god man och förvaltare (justitiedepartementet)

om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (justitiedepartementet)

med anledning av Sveriges tillträde till den europeis­ka konventionen till förhindrande av tortyr m.m. (utrikesdepartementet)

om åtgärder mot unga lagöverträdare (justitiedepar­tementet)

om besöksförbud (justitiedepartementet)

om val av nämndemän, m.m. (justitiedepartementet)

om ändring i lotterilagen (1982:1011), m.m. (jord­bruksdepartementet)

om ändring i brottsbalken m.m. (förverkande av hjälpmedel vid skadegörelse m.m.) (justitiedeparte­mentet)

om ändringar i lokalhyreslagstiftningen (bostadsde­partementet)

om tvångsvård av vuxna missbrukare, m.m. (social­departementet)

om auktorisation av finansbolag (finansdeparte­mentet)

med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1988/89, m.m. (kompletteringsproposi­tion)

(finansdepartementet), förslag till lag om avgifter för vissa statliga garantier

med förslag till lag om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m. (utrikesdepartementet)

om skydd för företagshemligheter (justitiedeparte­mentet)

om ändringari lagen (1983:1053) om skatt på omsätt­ning av vissa värdepapper (finansdepartementet)


1988/89:KU30 Bilaga A 3 A


135



Prop. 1987/88:159

Prop. 1987/88:160

Prop. 1987/88:162

Prop. 1988/89:2

Prop. 1988/89:5

Prop. 1988/89:6

Prop. 1988/89:8

Prop. 1988/89:9

Prop. 1988/89:14

Prop. 1988/89:18 Prop. 1988/89:22

Prop. 1988/89:23 Prop. 1988/89:26

Prop. 1988/89:31 Prop. 1988/89:32

Prop. 1988/89:37 Prop. 1988/89:39 Prop. 1988/89:46

Prop. 1988/89:48


om ny vägtrafikskattelagstiftning (finansdeparte­mentet)

om befruktning utanför kroppen (socialdeparte­mentet)

om hyra vid andrahandsupplåtelse av bostadslä­genheter m.m. (bostadsdepartementet)

om omröstning i brottmål, m.m. (justitiedeparte­mentet)

med förslag om ny smittskyddslag m.m. (socialdepar­tementet)

om ändrade bestämmelser om felparkeringsavgifter, m.m. (kommunikationsdepartementet)

om olovligt bortförande av barn i internationella förhållanden (justitiedepartementet)

om dödsboägande och samgående av jordbruksfas­tighet m.m.

om internationella förmynderskapsfrågor (justitiede­partementet)

om TV-avgiften (utbildningsdepartementet)

om ändring i lagen (1971:176) om vissa internationel­la sanktioner (utrikesdepartementet)

om produktsäkerhetslag (finansdepartementet)

om instansordningen enligt yrkestrafiklagstiftningen, m.m. (kommunikationsdepartementet)

om jäv för konkursförvaltare (justitiedepartementet)

om ändring i lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående un­derhållsskyldighet (justitiedepartementet)

om finansiering av hanteringen av visst radioaktivt avfall m.m. (miljö- och energidepartementet)

om miljöskatt på inrikes flygtrafik (finansdeparte­mentet)

om inkomstskatten för år 1989, extra avdrag för folkpensionärer, uppbörd av B-skatt och kvarskat­teavgift på fyllnadsinbetalningar, m.m. (finansdepar­tementet)

om vissa ändrade bestämmelser om motorredskap och traktorer


1988/89:KU30 Bilaga A 3 A


136



Prop. 1988/89:53

Prop. 1988/89:54 Prop. 1988/89:55 Prop. 1988/89:58 Prop. 1988/89:60 Prop. 1988/89:63


om ändringar i arvs- och gåvoskattelagstiftningen avseende beskattningens territoriella omfattning, m.m. (finansdepartementet)

om ändring av beskattningen av vissa livräntor (fi­nansdepartementet)

om reavinstbeskattning av andelar i handelsbolag, m.m. (finansdepartementet)

om vissa skattefrågor avseende sjömän (finansdepar­tementet)

om kontroll genom teknisk provning och om mätning (industridepartementet)

om ändring i lagen (1974:191) om bevakningsföretag m.m. (justitiedepartementet)


1988/89:KU30 Bilaga A 3 A


137



Propositioner som innehåller lagförslag med motivering enligt 8 kap. 18 § regeringsformen varför lagrådets yttrande inte inhämtats


1988/89:KU30 Bilaga A 3 B



Prop. 1987/88:50 Bilaga 1

Bilaga 2

Prop. 1987/88:78

Prop. 1987/88:81

Prop. 1987/88:82

Bilaga 2

Prop. 1987/88:85

Prop. 1987/88:88

Prop. 1987/88:91 Prop. 1987/88:93 Prop. 1987/88:94

Prop. 1987/88:97

Prop. 1987/88:99

Prop. 1987/88:100 Bilaga 6

Bilaga 10


om trafikpolitiken inför 1990-talet

(kommunikationsdepartementet), förslag till lag om ändring i väglagen (1971:948)

(finansdepartementet), förslag till lag om ändring i lagen (1961:372) om bensinskatt, förslag till lag om ändring i vägtrafikskattelagen (1973:601), förslag till lag om ändring i lagen (1976:338) om vägtrafikskatt på vissa fordon, som icke är registrerade i riket

om avreglering av yrkestrafiken (kommunikations­departementet)

om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst, m.m. (försvarsdepartementet)

om en ny kontrollordning för elektrisk materiel, m.m. (industridepartementet)

(miljö- och energidepartementet), förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

om miljöpolitiken inför 1990-talet (miljö- och energi­departementet)

om ny strålskyddslag, m.m. (miljö- och energidepar­tementet)

om skatten på alkoholdrycker (finansdepartementet)

om djurskyddslag, m.m. (jordbruksdepartementet)

om fortsatt giltighet av lagen (1982:315) om styrelse­representation för samhället i vissa stiftelser (indu­stridepartementet)

om skattefrihet för viss ersättning från Tyska Demo­kratiska Republiken (finansdepartementet)

om förbättrat bilstöd till handikappade (socialdepar­tementet)

med förslag till statsbudget för budgetåret 1988/89

(försvarsdepartementet), förslag till lag om ändring i familjebidragslagen (1978:520)

(utbildningsdepartementet), förslag till lag om änd­ring i skollagen (1985:1100), förslag till lag om ändring i lagen (1985:993) om avgifter för granskning


138



Bilaga 14

Prop. 1987/88:111 Prop. 1987/88:113

Prop. 1987/88:116 Prop. 1987/88:123

Prop. 1987/88:128

Prop. 1987/88:132

Prop. 1987/88:134 Prop. 1987/88:139 Prop. 1987/88:140

Prop. 1987/88:142

Prop. 1987/88:145 Prop. 1987/88:150

Bilaga 1


av filmer och videogram, förslag till lag om ändring i lagen (1978:478) om avgift för innehav av televisions­mottagare, förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen (1986:3) om rundradiosändning av finländska televisionsprogram

(industridepartementet), förslag till lag om ändring i lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m.m.

om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Tur­kiet (finansdepartementet)

om kompetensinriktad vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda, särvux (utbildningsdeparte­mentet)

om studiemedel (utbildningsdepartementet)

om handelslager av värdepapper i fondkommissions­rörelse (finansdepartementet)

om miljöförbättrande åtgärder i jordbruket, m.m. (jordbruksdepartementet)

om ändring i dubbelbeskattningsavtalet mellan Sveri­ge samt Storbritannien och Nordirland beträffande skatter på kvarlåtenskap, arv och gåva, m.m. (finans­departementet)

(finansdeparte-

om fortsatt valutareglering, m.m. mentet)

om höjning av vissa ansvarsbelopp vid atom- och trafikskador (justitiedepartementet)

om immunitet och privilegier för den europeiska telesatellitorganisationen (EUTELSAT) (kommuni­kationsdepartementet)

om lokalisering av kustbevakningens centrala och regionala ledning och om lagändringar med anled­ning av att kustbevakningen blir en egen myndighet (försvarsdepartementet)

om stöd till radio- och kassettidningar

med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1988/89, m.m. (kompletteringsproposi­tion)

(finansdepartementet), förslag till lag om ändring i lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om hypoteksföreningar


1988/89:KU30 Bilaga A 3 B


139



Bilaga 3

Bilaga 5

Prop. 1987/88:152 Prop. 1987/88:161

Prop. 1987/88:163 Prop. 1987/88:164 Prop. 1987/88:165 Prop. 1987/88:168 Prop. 1987/88:169 Prop. 1987/88:171 Prop. 1987/88:176 Prop. 1988/89:1 Prop. 1988/89:3


(finansdepartementet), förslag till lag om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande, förslag till lag om ungdomsbosparande, förslag till lag om skat­telättnader för allemanssparande och ungdomsbo­sparande, förslag till lag om ändring i taxeringslagen (1956:623), förslag till lag om inbetalning på likvidi­tetskonto under budgetåret 1988/89, förslag till lag om ändring i lagen (1980:865) mot skatteflykt, förslag till lag om ändring i lagen (1961:394) om tobaksskatt, förslag till lag om ändring i tulltaxelagen (1987:1068), förslag till lag om ändring i lagen (1957:262) om allmän energiskatt, förslag till lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt

(arbetsmarknadsdepartementet), förslag till lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbets­tvister

om lagändringar m.m. med anledning av exekutions­väsendets nya organisation (finansdepartementet)

om överföring av verksamheten vid statens giftinfor­mationscentral till Apoteksbolaget AB (socialdepar­tementet)

om ändring i lagen (1957:262) om allmän energiskatt, m.m. (finansdepartementet)

om vissa frågor inför allmän fastighetstaxering år 1990 (finansdepartementet)

om reglering av priserna på jordbruksprodukter, m.m. (jordbruksdepartementet)

om ändring i lagen (1951:442) om förhandsbesked i taxeringsfrågor (finansdepartementet)

om avgifter för bankinspektionens verksamhet (fi­nansdepartementet)

om reformering av den allmänna försäkringens efter-levandeförmåner m.m. (socialdepartementet)

om äldreomsorgen inför 90-talet (socialdeparte­mentet)

om förlängning och utvidgning av frikommunförsö­ket (civildepartementet)

om bidrag vid adoption av utländska barn (socialde­partementet)


1988/89:KU30 Bilaga A 3 B


140



Prop. 1988/89:12

Prop. 1988/89:13 Prop. 1988/89:15

Prop. 1988/89:16

Prop. 1988/89:21 Prop. 1988/89:24 Prop. 1988/89:28 Prop. 1988/89:29 Prop. 1988/89:33 Prop. 1988/89:34 Prop. 1988/89:36 Prop. 1988/89:38 Prop. 1988/89:41 Prop. 1988/89:44 Prop. 1988/89:45 Prop. 1988/89:46

Prop. 1988/89:49


om fortsatt giltighet av lagen (1975:1360) om tvångs-     1988/89:KU30 åtgärder i spaningssyfte i vissa fall (arbetsmarknads-     Bilaga A 3 B departementet)

om följdlagstiftning till den nya lagen om vård av missbrukare i vissa fall (socialdepartementet)

om fortsatt giltighet av lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål (jusfi­fiedepartementet)

om lagstiftning med kompletteringar till reformen av svenska kyrkans organisation på lokal- och stiftspla­net, m.m. (civildepartementet)

om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt (finansdepartementet)

om ändring i lagen (1984:351) om totalisatorskatt (finansdepartementet)

om ändring i beskattningen av bingospel (finansde­partementet)

om skattefrihet för vissa ersättningar från Österrike (finansdepartementet)

om avgifter för pensionärer vid sjukhusvård (social­departementet)

om inskränkt skattskyldighet för vissa stiftelser (fi­nansdepartementet)

om ändring i luftfartslagen (1957:297) (kommunika­tionsdepartementet)

om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall (utrikesdepartementet)

om vissa ändringar i skogskontolagstiftningen (fi­nansdepartementet)

om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Bul­garien (finansdepartementet)

om höjning av ansvarsbeloppet vid trafikskador (ju­stitiedepartementet)

om inkomstskatten för år 1989, extra avdrag för folkpensionärer, uppbörd av B-skatt och kvarskat­teavgift på fyllnadsinbetalningar, m.m. (finansdepar­tementet)

om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och In­dien (finansdepartementet)


141



Prop. 1988/89:50

Prop. 1988/89:51

Prop. 1988/89:55 Prop. 1988/89:57 Prop. 1988/89:61 Prop. 1988/89:62


om ändring i lagen (1975:490) om beslutanderätt för Sveriges exportråd beträffande handelssekreterare m.m. (utrikesdepartementet)

om bemyndigande för regeringen att meddela före­skrifter om tull för äpplen och päron (utrikesdeparte­mentet)

om reavinstbeskattning av andelar i handelsbolag, m.m. (finansdepartementet)

om skattebefrielse för vissa intäkter av kottplockning (finansdepartementet)

om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Cy­pern (finansdepartementet)

om fortsatt giltighet av lagen (1983:147) om förbud under viss fid mot nybyggnad av djurstallar för nötkreatur och svin (jordbruksdepartementet)


1988/89: KU30 Bilaga A 3 B


142



Förteckning över författningar i SFS år 1988 som utkommit        KU 1988/89:30

från trycket senare än två veckor före ikraftträdandet       Bilaga A 4


Utkom från trycket


Nr i SFS


Antal



13 dagar före ikraftträdandet

12 dagar före ikraftträdandet

11 dagar före ikraftträdandet

10 dagar före ikraftträdandet

9 dagar före ikraftträdandet

8 dagar före ikraftträdandet

7 dagar före ikraftträdandet

6 dagar före ikraftträdandet 5 dagar före ikraftträdandet


170,914,915,1064,1362,1363,1364,   40

1365, 1366, 1367, 1368, 1369,    1371,

1372, 1373, 1374, 1375,' 1376,   1377,

1378, 1379, 1380, 1381, 1382,    1383,

1384, 1385, 1388, 1390, 1391,    1392,

1393, 1394, 1395, 1396, 1397;    1398,
1400, 1401, 1402

143, 144, 174, 176, 1403, 1404, 1405, 35 1406, 1407, 1408, 1409, 1410, 1411, 1412, 1413, 1414, 1415, 1416, 1417, 1418, 1419, 1420, 1421, 1422, 1423, 1424, 1425, 1426, 1427, 1428, 1430, 1433, 1434, 1435, 1436

2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 606, 607, 608, 609, 61 610, 611,612,613,614,615, 622,623, 625,626,628,629,630,631,632,633, 634,636,637,638,639,641,644,647, 649,650,651,652,653,654,980,981, 982, 985, 1005, 1009, 1437, 1438, 1439, 1440, 1441, 1442, 1443, 1444, 1445, 1446, 1447, 1448, 1449, 1450

100, 103,655,656,657,658,659,660, 49 661,662,663,664,665,666,667,668, 669,670,671,672,673,674,675,676, 677,678,679,680,681,684,685,686, 687, 850, 976, 977, 978, 979, 1451, 1452, 1453, 1454, 1455, 1456, 1457, 1458, 1460, 1461, 1462

688,689,690,691,692,693,694,695, 100 697,698,699,700,701,702,703,704, 705,706,707,708,709,710,715,716, 717, 718, 719, 720, 722, 1089, 1092, 1155, 1463, 1464, 1471, 1473, 1474, 1475, 1476, 1477, 1478, 1479, 1480, 1481, 1482, 1483, 1484, 1485, 1486, 1487, 1488, 1489, 1490, 1491, 1492, 1494, 1496, 1497, 1498, 1499, 1500, 1501, 1502, 1504, 1505, 1506, 1507, 1508, 1509, 1510, 1511, 1512, 1515, 1516, 1517, 1518, 1519, 1520, 1521, 1522, 1523, 1524, 1525, 1526, 1528, 1529, 1530, 1531, 1532, 1533, 1534, 1535, 1536, 1537, 1538, 1539, 1540, 1541, 1542, 1543

114,115,338, 723,724,725,726,727,   31 729, 730,731,732,733,734,735,736, 737, 738,739,740,741,742,743,744, 745, 746, 747, 748, 749, 750, 752

62, 64, 65, 66, 74, 262, 1032, 1073,   9 1078

10, 11, 12, 13, 14, 21,22, 179,937

33

151, 152,153,154,155,156.157,158, 159, 229, 991, 992, 1546, 1547, 1548, 1549, 1551, 1552, 1553, 1554, 1556, 1557, 1558, 1559, 1560, 1563, 1564, 1565, 1566, 1571, 1572, 1573, 1574


143



Utkom frän trycket


Nr i SFS


Antal


KU 1988/89:30 Bilaga A 4



4 dagar före ikraftträdandet


764, 765,767, 768,769,770,771,772, 773,774,775,777,778,779,783,784, 793


17



3 dagar före ikraftträdandet

2 dagar före ikraftträdandet

1 dag före ikraftträdandet

Ikraftträdandedagen

2 dagar efter ikraftträdandet

7 dagar efter ikraftträdandet

28 dagar efter ikraftträdandet

39 dagar efter ikraftträdandet


105, 107, 108, 110, 111, 353, 354, 33 1014, 1205, 1206, 1207, 1575, 1576, 1580, 1581, 1582, 1583, 1584, 1585, 1586, 1587, 1589, 1590, 1591, 1592, 1593, 1594, 1595, 1596, 1597, 1598, 1599, 1600

411,803,804,805,806,808,809,811,   24 812,813,814,815,816,817,818,820, 821, 822, 823, 824, 825, 826, 827, 828

101,102,138,160,274,829,830,831,   29 832,833, 834, 1044, 1045,1046,1047, 1048, 1049, 1050, 1051, 1052, 1053, 1054, 1055, 1056, 1057, 1058, 1059, 1060, 1202

1153                                          1

1602,               1603                   2

1080                                          1

1143                                          1

46                                              1


144



PM angående propositionsavlämnandet till       1988/89:KU30

riksdagen under våren 1988*                         Bilaga a 5 a

Antalet avlämnade propositioner                   103

Antalet avlämnade propositioner som aviserats i förteck-       82

ning från regeringen

Antalet propositioner avlämnade senare än enligt ur-       40

sprunglig förteckning 1988-01-04

Antalet propositioner avlämnade senare än enligt revi-       19

derad förteckning 1988-02-25

Genomsnittlig försening jämfört med reviderad förteck-        9-10 dagar

ning (medianvärde)

Genomsnitflig försening jämfört med reviderad förteck-        4-5 dagar

ning (medianvärde)

Förseningen har varierat mellan 1 och 60 dagar

Antalet aviserade men ej avlämnade propositioner 16

Antalet avlämnade propositioner som inte aviserats i       17 någon förteckning

* Baserad på kammarkansliets uppgifter

10 Riksdagen 1988/89. 4saml. Nr30


145


PRESSMEDDELANDE CIVILDEPARTEMENTET


1988/89: KU30 Bilaga A 5 B



Departementssekreterare Gunnar österberg 08/763 43 04

Informationssekreterare Lena Josefsson 08/763 43 83


1989-03-08

Nr 30

Regeringen har beslutat att tillkalla en kommitté med upp­drag att göra en reformering av budgetpropositionen.

Till ordförande i kommittén har utsetts landshövdingen Björn Mohlin.


Budgetpropositionen utgör regeringens viktigaste handlings­program för det kommande budgetaret och bildar därmed ett väsentligt underlag för riksdagens arbete. Den innehåller bl a förslag till vilka anslag som bör medges och en beräkning av statsbudgetens inkomster, främst skatter.

Budgetpropositionen innehåller bl a en finansplan med inkomstberäkningar och nationalbudget, en bilaga för flera huvudtitlar gemensamma frågor och sektorsbilagor. Under varje huvudtitel (I-XIV) redovisas anslag till olika statliga verksamheter.

En viktig utgångspunkt för kommitténs arbete är enligt direktiven den nya budgetprocess som håller pä att genomföras i den statliga förvaltningen.

Den nya budgetprocessen syftar till att öka längsiktig-heten i planering och budgetering samt att fä till stånd en bättre och effektivare styrning och uppföljning av förvaltningen. Stor vikt mäste därför läggas vid utform­ningen av den information som lämnas i bl a budget­propositionen.


En huvuduppgift för kommittén skall därför vara att utreda och lämna förslag om hur informationen i budget­propositionen om olika verksamheters innehåll.


146



inriktning, resurser och resultat bör utformas i anslut- 1988/89:KU30 ning till besluten för en kommande treårsperiod. Informa- Bilaga A 5 B tionen skall baseras på en fördjupad analys av verksamheten.

En ny riksdag skall självklart kunna räkna med att en eventuellt ändrad politisk viljeinriktning snabbt kommer till uttryck i styrningen av förvaltningen. Det budget­tekniska systemet måste därför utformas så att det inte utgör ett hinder för sådana förändringar. Därför skall kommittén också överväga hur redovisningen för de mellan­liggande åren i en treårsperiod skall läggas upp för att dessa krav skall kunna tillgodoses.

Enligt den nuvarande ordningen skall budgetpropositionen, i ett sammanhang, avlämnas till riksdagen normalt senast den 10 januari varje år. De tre senaste åren har rege­ringen därutöver i oktober överlämnat en bedömning av den samhällsekonomiska utvecklingen de kommande åren. För att förbättra riksdagens beslutsunderlag, vad gäller sådana ekonomiska beslut som meddelas under hösten, kan det, enligt direktiven, finnas skäl att komplettera denna information i vissa avseenden. Därför skall kommittén också överväga behovet av och förutsättningarna för ett sådant kompletterande underlag från regeringen i anslut­ning till riksmötets öppnande.

I en kommentar säger civilministern Bengt K.A. Johansson att varje budget är av stort allmänt intresse. Det är därför också viktigt att informationen i budgetproposi­tionen kan presenteras pä ett för olika intressenter lättillgängligt sätt. Även en väsentlig minskning av den stora textvolymen bör kunna vara av betydelse i detta sammanhang.

Budgetpropositionen bör därför kunna göras mer lättill­gänglig och mindre omfattande än för närvarande, uttalar civilministern.


147



PM beträffande regeringens utövning av           1988/89:KU30

normgivningsmakten                                      Bilaga a 6 a

(utrikesdepartementet, socialdepartementet samt miljö- och energidepartementet)

Tidigare granskning

11979/80 års granskningsbetänkande (KU 1979/80:50) redovisade konstitu­tionsutskottet en undersökning av regeringens utövning av sin normgivnings­makt enligt den nya regeringsformen (RF) och enligt riksdagens med stöd av RF fattade beslut om delegering av normgivningsbefogenheten. Granskning­en omfattade kommunikations- och bostadsdepartementen och avsåg åren 1978 och 1979. Utskottet uttalade att såvitt undersökningen utvisade syntes normgivningssystemet enligt RF ha fungerat tillfredsställande. Vid gransk­ningen uppmärksammades dock att regeringen i förordningen meddelat en föreskrift som innebär intrång i det skydd som enligt 2 kap. 6 § RF lämnas mot husrannsakan och liknande intrång trots att sådan begränsning enligt 2 kap. 12 § endast får göras genom lag. Utskottet framhöll att det var önskvärt att samtliga normgivningsbemyndiganden som riksdagen dittills lämnat och i fortsättningen kommer att lämna skulle samlas in, systematiseras och hållas tillgängliga på lämpligt sätt.

I påföljande års granskningsbetänkande (KU 1980/81:25) uttalade utskot­tet att granskningen - som då omfattade ekonomi- och budgetdepartementen åren 1979 och 1980 - inte ändrade slutsatsen att RF syntes fungera tillfredsställande. Enligt utskottet hade det inte framkommit att regeringen genom de förordningar som ansetts utgöra verkställighetsföreskrifter till lagar överskridit gränsen mot lagområdet. I ett fall kunde dock enligt utskottet ifrågasättas om inte regeringen överskridit sina befogenheter. Det gällde en ändring i strafföreskrifter som regeringen inte får besluta om genom 8 kap. 13 § RF. Utskottet ifrågasatte också om vissa generella bemyndigan­den till myndigheter på något sätt borde ha begränsats. Slutligen noterade utskottet att äldre bemyndiganden som, ehuru giltiga, inte är förenliga med RF:s normgivningssystem, fortfarande uttnyttjas på skatteområdet.

När det gäller den av utskottet aktualiserade frågan om ett särskilt register över riksdagens bemyndiganden i normgivningshänseende skall nämnas att statsrådsberedningen halvårsvis alltsedan 1986 överlämnat ett sådant register till utskottet. Registret fogades i sin helhet till förra årets grankningsbetän-kande (KU 1987/88:40 s. 133-164). Enligt utskottets mening var det värdefullt att registret upprättats och att det fortlöpande hålls aktuellt. Även i år har utskottet erhållit två aktualiserade register. Det senaste gäller per den 1 januari 1989. Statsrådsberedningen har även sedan början av år 1988 samlat in uppgifter från departementen om vilka förordningsbestämmelser som beslutats med stöd av givna normgivningsbemyndiganden. Det fortsatta arbetet med anledning av denna uppgiftsinsamling övervägs för närvarande inom statsrådsberedningen.


148



Årets granskning                                             1988/89:KU30

X,   .       .     1     ,              1                          ...                 .,      ,       Bilaga A 6 A

Utskottet har beslutat att granska regeringens normgivning inom utrikesde-    °

partementets, socialdepartementets samt miljö- och energidepartementets verksamhetsområden. Granskningsmaterialet utgörs av de författningar i SFS år 1988 som härrör från dessa departement och som blivit föremål för statsrådsberedningens tidigare nämnda uppgiftsinsamling. I granskningsma­terialet ingår därför inte sådana förordningar som bedömts helt klart innehålla endast verkställighetsföreskrifter eller föreskrifter med stöd av regeringens restkompetens, såsom myndighetsinstruktioner. I anledning av riksdagens s.k. verksledningsbeslut har under året utfärdats en lång rad myndighetsinstruktioner. Det totala författningsbeståndet i SFS uppgick år 1988 fill ca 1 200 lagar och ca 2 500 förordningar. Av dessa tillhörde 120 författningar utrikesdepartementets verksamhetsområde, 309 socialdeparte­mentets och 111 miljö- och energidepartementets verksamhetsområde. Departementens verksamhetsområden och ansvar för handläggningen av ärenden framgår av departementsförordningen (1982:1177).

Utrikesdepartementets verksamhetsområde

Inom utrikesdepartementets verksamhetsområde har normgivningen berört 7 lagar varav 2 nya och 48 förordningar varav 16 nya. Utrikesdepartementets verksamhetsområde omfattar ärenden som rör förhållandet fill och överens­kommelser med andra stater, utrikeshandel och exportfrämjande, Sveriges deltagande i FN och andra internationella organisafioner, svenska insatser i det internationella utvecklingssamarbetet, nedrustningsfrågor, nordiskt samarbete, kontroll av tillverkning och utförsel av krigsmateriel, information om Sverige i utlandet, kulturutbyte samt skydd av svenska medborgares intressen i främmande länder.

Under 1988 ankom det på utrikesdepartementet att handlägga följande lagstiftningsärenden:

-       rikets gränser,

-       immunitet och privilegier,

-       bistånd till svenska medborgare i utlandet,

-       utrikeshandel,

-       tulltaxelagen och befrielse från tull,

-       vissa internationella sanktioner,

-       förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia,

-       kontroll över tillverkningen av krigsmateriel m.m. samt

-       verksamhet som översättare och tolk.

Av dessa lagsfiftningsärenden rör mer än hälften utrikesdepartementets
handelsavdelning (UDH). Bemyndiganden från riksdagen till regeringen
förekommer enligt statsrådsberedningens register i 12 författningar som rör
UDH:s verksamhetsområde och avser bl.a. tullfrihet, krigsmateriel, interna­
tionella sanktioner och tolkar. De i sju författningar förekommande
normgivningsbemyndigandena från riksdagen fill regeringen inom utrikesde­
partementets övriga verksamhetsområde rör bl.a. svenskt territorium,
svenska medborgare och immunitet.
                                                   . ,„



Verksamheten inom utrikesdepartementets område omfattar bl.a. före- 1988/89:KU30 skrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna, som gäller Bilaga A 6 A åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Föreskrifter i detta hänseende skall visserligen enligt 8 kap. 3 § RF meddelas genom lag. Enligt 8 kap. 9 § RF kan regeringen emellertid efter riksdagens bemyndigande meddela föreskrifter om tull på införsel av vara. En stor del av förordningarna som utfärdats under år 1988 inom utrikesdepartementets verksamhetsområde rör tullfrågor. Så har med stöd av bemyndiganden i tullfrihetslagen utfärdats förordningar med före­skrifter rörande tullfrihet för vissa angivna varor (1988:60, 1988:285, 1988:700, 1988:1208, 1988:1579). Med stöd av bemyndigande i tullagen har utfärdats föreskrifter rörande transistering av varor (1988:949). Med stöd av en särskild lag med bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om tull för äpplen och päron har en förordning utfärdats rörande en avvikelse från tulltaxelagen i detta hänseende (1988:1207). Även bemyndiganden som meddelats med stöd av 8 kap. 7 § RF förekommer inom utrikesdepartemen­tets verksamhetsområde. I allmänhet är det fråga om in- och utförsel av varor. Lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in-och utförsel av varor medger att regeringen får meddela sådana föreskrifter om det är påkallat bl.a. av särskilda handelspolitiska skäl eller av hänsyn till behov att trygga kvaliteten hos produkter av visst slag eller fill kontrollen av materiel som kan få militär användning. Med stöd av detta bemyndigande har meddelats en föreskrift rörande krigsmateriel (1988:567) och en förord­ning om import och export av kaffe (1988:1031).

Enligt 8 kap. 10 § RF kan regeringen efter bemyndigande i lag i ämne som anges i 7 § första stycket eller 9 § genom förordning bestämma att föreskrift i lagen skall börja eller upphöra att tillämpas. Exempel på sådana fullmaktsla­gar är lagen om vissa internationella sanktioner (1971:176). Med stöd av bemyndigande i denna lag har utfärdats förordningar rörande krigsmateriel (1988:565, 1988:566).

Socialdepartementets verksamhetsområde

Inom socialdepartementets verksamhetsområde har normgivningen under år 1988 berört 40 lagar varav 2 nya och 79 förordningar varav 31 nya. Till socialdepartementets verksamhetsområde hör det sociala trygghetssystemet i form av ekonomiskt stöd till barnfamiljer inkl. föräldraförsäkring och barnomsorg, försäkring vid sjukdom, arbetsskada, handikapp och ålderdom, hälso- och sjukvård, äldreomsorg och omsorger om handikappade samt socialt behandlingsarbete och alkohol- och narkotikafrågor. Socialdeparte­mentet ansvarar också för statistik, forskning och utvecklingsarbete inom den sociala sektorn.

De lagstiftningsärenden som under år 1988 hörde till socialdepartementet gäller

-       allmän försäkring, delpensionsförsäkring, arbetsskadeförsäkring, statligt personskadeskydd,

-       socialavgifter, allmänna pensionsfonden med undantag av placering av fondmedel och återlån.


150



-       ekonomiska åtgärder till stöd åt barnfamiljer, internafioneil adoptions-    1988/89:KU30 hjälp,     Bilaga A 6 A

-       socialtjänst,

-       hälsoskydd, hälso- och sjukvård, tandvård, smittskydd och annan medi­cinsk verksamhet, hälso- och sjukvårdspersonalens yrkesutövning, läke­medel, naturmedel och medel för födelsekontroll, apoteksväsendet,

-       omsorger om psykiskt utvecklingsstörda med undantag av ärenden om grundsärskolor, träningsskolor och yrkessärskolor,

-       fillverkning och försäljning av drycker och andra varor som innehåller alkohol,

-       narkotika med undantag av narkotikastrafflagsfiftning.

Enligt 8 kap. 7 § RF kan bl.a. föreskrifter som rör skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa meddelas av regeringen efter delegation från riksdagen. Inom socialdepartementets verksamhetsområde finns enligt statsrådsbered­ningens register 47 författningar med bemyndigande från riksdagen till regeringen som i stor utsträckning faller inom detta ämnesområde. En rad bemyndiganden rör avgifter och taxor. Efter riksdagens bemyndigande kan regeringen enligt 8 kap. 9 § RF meddela sådana föreskrifter om avgifter som enligt 8 kap. 3 § RF annars skall meddelas av riksdagen. Under år 1988 meddelades med stöd av ohka sådana bemyndiganden genom förordning (1988:723) föreskrifter om avgifter för den statliga kontrollen av läkemedel m.m.

Av 8 kap. 5 § RF framgår att föreskrifter om kommuners åligganden skall meddelas genom lag. Sådana föreskrifter är enligt 8 kap. 7 § delegeringsbara om föreskrifterna rör bl.a. ämnet skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa. Med stöd av ett sådant bemyndigande i socialtjänstlagen har regeringen lämnat föreskrifter om skyldighet för socialnämnderna att lämna stafistiska uppgifter (1988:1489).

Med stöd av bemyndiganden i lagen (1962:381) om allmän försäkring har under året lämnats flera föreskrifter (1988:21, 1988:22, 1988:412) rörande taxor inom sjukvårdsområdet, vilka anger det högsta arvode som får tas ut av en vårdgivare ansluten fill försäkringen.

Miljö-och energidepartemtet

Inom miljö- och energidepartementets verksamhetsområde har normgiv­ningen under år 1988 berört 9 lagar varav 2 nya och 65 förordningar varav 21 nya. Till miljö- och energidepartementet hör frågor om miljövård -innefattande miljöskydd, naturvård, miljövårdsforskning och kemika-Uekontroll - vattenlagen och lagen om vattenförbud, strålskydd, energiför­sörjning, energianvändning, energiforskning, kommunal energiplanering, säkerhet inom kärnenergi- och elenergiområdena samt beredskap inom energiområdet.

De lagstiftningsärenden som miljö- och energidepartementet enligt depar­
tementsförordningen hade att handlägga år 1988 gäller miljöskydd, natur­
vård, kemikaliekontroll, renhållning, strålskydd, kärnenergi, elektriska
anläggningar eller energi i övrigt, i den mån sådana ärenden inte ankommer
på annat departement samt civilt totalförsvar när det gäller energi.
                  151



För miljö- och energidepartementets verksamhetsområde finns enligt 1988/89:KU30 statsrådsberedningens förteckning 16 författningar med normgivningsbe- Bilaga A 6 A myndiganden från riksdagen till regeringen. Verksamhetsområdet är sådant att det i allmänhet omfattas av det primära lagområdet med möjlighet för riksdagen att delegera normgivningsmakt till regeringen i enlighet med 8 kap. 7 § första stycket 3 och 4 RF. Enligt dessa föreskrifter är bl.a. näringsverksamhet samt natur- och miljövård delegeringsbara ämnen. Med stöd av sädana bemyndiganden i miljöskyddslagen, lagen om kemiska produkter, strålskyddslagen m.fl. har regeringen under året meddelat en rad föreskrifter i förordningsform (1988:77, 1988:150, 1988:293, 1988:716, 1988:916,1988:983,1988:1063,1988:1083,1988:1084,1988:1350,1988:1380, 1988:1406). Också inom miljö- och energidepartementets verksamhetsområ­de förekommer avgifter av tvångskaraktär, vilka enligt 8 kap. 9 § RF kan delegeras till regeringen. I enlighet med ett sådant bemyndigande har regeringen meddelat föreskrifter (1988:1062) rörande kontrollavgift enligt bilavgaslagen samt rörande kemikalieavgift (1988:807). Den tidigare nämn­da förordningen 1988:716 innehåller också en föreskrift om särskild avgift av detta slag.

En av regeringen under år 1988 utfärdad förordning inom energiområdet (1988:297) gäller bl.a. en bestämmelse om fullföljd till kammarrätt. Enligt 11 kap. 4 § gäller att domstolarnas rättskipningsuppgifter skall bestämmas i lag. Enligt 8 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar prövar kammarrätt besvär som enligt lag eller annan författning anförs hos domstolen. I motiven till RF uttalades att kravet på lagform fick anses vara uppfylld genom denna bestämmelse.

Verkställighetsföreskrifter

Regeringen har enligt 8 kap. 13 § första stycket RF behörighet att besluta om
föreskrifter om verkställighet av lag. Av grundlagspropositionen (1973:90 s.
211) framgår att med föreskrifter om verkställighet torde i första hand avses
tillämpningsföreskrifter av rent administrativ karaktär. I viss utsträckning
torde det emellertid enligt propositionen vara ofrånkomligt att tillåta, att
regeringen med stöd av behörighet att besluta om verkställighetsföreskrifter i
materiellt hänseende fyller ut en lag även om lagen i och för sig skulle befinna
sig inom det obligatoriska lagområdet. En förutsättning för att regeringen
skall få göra detta måste emellertid vara att den lagbestämmelse som skall
kompletteras är så detaljerad att regleringen inte filiförs något väsentligt nytt
åliggande för enskilda eller något som kan betraktas som ett tidigare ej
föreliggande ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden.
Något särskilt bemyndigande från riksdagen att besluta om verkställighet
behöver regeringen alltså inte. Det är emellertid inte ovanligt att det genom
en bestämmelse som är utformad som ett bemyndigande klargörs att en regel
inte är avsedd att tillämpas direkt utan kräver utfyllnad av regeringen och om
regeringen så bestämmer av en myndighet, s.k. kvasidelegation. Regeringen
har fastställt (1988:1574) basbeloppet för år 1989 med stöd av ett bemyndi­
gande i lagen om allmän försäkring. Ett bemyndigande i denna lag har också
tillämpats när regeringen meddelat föreskrifter rörande ansökan om pension
  , 2



(1988:1335). S.k kvasidelegation torde också föreligga bland andra av de    1988/89:KU30
granskade förordningarna.
                                               Bilaga A 6 A

Verkställighetsföreskrifter med stöd av 8 kap. 13 § har under år 1988 meddelats i en rad förordningar. Inom socialdepartementets verksamhet­sområde har detta berört läkarinstruktionen, socialtjänstförordningen och förordningen om bidrag vid adoption av utländska barn (1988:615, 1988:1336, 1988:1486, 1988:1464,1988:1356). Inom miljö -och energidepar­tementets område har i förordningsform utfärdats föreskrifter om verkstäl­lighet av naturvårdslagen rörande naturvårdsförvaltare och skötselplan för naturreservat (1988:715).

Restkompetensen

Enligt 8 kap. 13 § första stycket punkt 2 får regeringen meddela föreskrifter som ej enligt grundlag skall meddelas av riksdagen. Eftersom privaträtten i sin helhet omfattas av det primära lagområden enligt 8 kap. 2 § RF bör en utgångspunkt kunna vara att restkompetensen endast kan omfatta offentli­grättslig normgivning. Till restkompetensen kan räknas sådana offentligrätt­sliga föreskrifter som inte gäller förhållandet mellan enskilda och det allmänna utan är av intern natur. Hit räknas myndighetsinstrukfionerna och även en under året utfärdad förordning rörande statiska centralbyråns beräkning av basbeloppet (1988:1202). Om föreskrifter som rör förhållandet mellan enskilda och det allmänna inte är av betungande utan av gynnande eller neutral natur bör de kunna hänföras till regeringens restkompetens. Förordningen om bilstöd till handikappade (1988:890) innehåller sådana gynnande föreskrifter som faller inom ramen för restkompetensen. Också i fråga om restkompetensen finns s.k. kvasibemyndiganden. En sådan be­stämmelse är den regel i lagen om förbud mot dumpning av avfall i vatten vara som anger att fillsyn över efterlevnaden av den lag och med stöd av lagen meddelade villkor och föreskrifter utövas av den myndighet regeringen bestämmer. Föreskrifter i detta hänseende har meddelats i förordningen SFS 1988:472. Även i fråga om restkompetensen gäller att kvasibemyndiganden torde förekomma också bland de andra granskade förordningarna.

Äldre bemyndiganden

Enligt punkt 6 i övergångsbestämmelserna till RF gäller fortfarande äldre bemyndiganden tills riksdagen bestämmer annorlunda. Ett sådant bemyndi­gande fanns under året i 4 § smittskyddslagen (1968:231), som anger att regeringen bestämmer vilka sjukdomar som skall hänföras till bl.a. veneriska sjukdomar. Lagen hör fill det obligatoriska lagområdet eftersom den möjliggör frihetsberövande. Med stöd av detta bemyndigande har regering­en meddelat en föreskrift som angett ytterligare en sjukdom som sådan som skall hänföras fill venerisk sjukdom (1988:59).

Internationella överenskommelser

Internationella överenskommelser och internationell sedvanerätt binder

Sverige som stat men binder inte direkt dess medborgare eller myndigheter.     j53



Internationella rättsregler måste för att bli gällande inom landet "transfor- 1988/89:KU30 meras" till svensk rätt enligt de konstitutionella regler som eljest gäller. I Bilaga A 6 A förordning rörande tillämpning av en europeisk överenskommelse om fillhandahållande av sjukvård (1988:248) har sådan transformering skett genom att överenskommelse förklarats gälla inom landet (s.k. inkorpore­ring). Förordningen har utfärdats med stöd av olika bemyndiganden i lagen om allmän försäkring, m.fl. lagar som ger regeringen rätt att träffa överenskommelse med främmande makt angående utsträckt fillämpning av lagen eller om undantag i vissa fall från vad i lagen är stadgat.

Med stöd av ett bemyndigande i lagen (1988:696) om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall som utfärdats med anledning av en internationell överenskommelse har regeringen år 1988 föreskrivit att lagändringen i fråga skall träda i kraft den 1 februari 1989.

Konstitufionsutskottet uttalade i granskningsbetänkandet KU 1976/77:44 att bemyndigande fill regeringen att förordna om ikraftträdande har ansetts möjligt genom 8 kap. 13 §. Utskottet var medvetet om att det i särskilda fall kan föreligga svårigheter att ange exakt ikraftträdandetid, när lagar antas av riksdagen. Detta gäller t.ex. lagstiftning i anledning av att Sverige fillträtt en konvention som skall tillämpas först sedan ett visst antal länder anslutit sig. Enligt utskottet var det från informationssynpunkt angeläget att en sådan ordning inte används annat än i undantagsfall och när det av alldeles speciella skäl är motiverat.


154



1988/89 :KU30 Bilaga A 6 B


STAT SRÅDSBEREDNINGEN Rättschefen


1988-01-25


KonstilutionsufskctiGt l„k. den   S')'/-} Dnr   /.-f


Konstitutionsutskottet Riksdagen

Register över riksdagens normoivningsbemyndiganden

Med hänvisning till statsrådsberedningens tidigare skrivelser till konstitutionsutskottet i ärendet överlämnar jag en ny förteckning över vissa av riksdagens normgivningsbemyndiganden. Förteckningen, som redovisar bemyndiganden som gäller per den 1 januari 1989, har upprättats inom statsrådsbered­ningens rättsavdelning. De principer som tillämpats : arbetet med förteckningen redovisas inledningsvis (s. 1-3). Med anledning av bl.a. den ändrade fördelningen av ärenden mellan departementen från årsskiftet har vid varje lag angivits till vilket departement lagen hör.


eldt

/ Johan Hirschf*


155



1988/89 :KU30 Bilaga A 6 B

De uttagna författningstexterna har granskats indi­viduellt. I några fall har det varit tveksamt om ett bemyndigande över huvud taget bör tas med i förteck­ningen. Som ett exempel kan nämnas fall där det inte står klart huruvida föreskriften skall tolkas som ett normgivningsbemyndigande eller endast som ett bemyn­digande att i enskilt fall besluta om avvikelse från författningens bestämmelse. Ett annat exempel rör den statsrättsliga valören hos vissa bemyndiganden på skattelagstiftningens område. Utgångspunkten för arbetet har varit att i de oklara fallen tolka före­skriften som ett normgivningsbemyndigande. De s.k, kvasibemyndigandena, dvs. föreskrifter som endast erinrar om regeringens normgivningskompetens direkt på grund av regeringsformen, har även i viss begränsad utsträckning tagits med.

De redovisade paragraferna har granskats av olika handläggare. Urvalet kan därför visa sig vara inkon­sekvent på enskilda punkter. Härtill kommer att erfarenheterna av arbetet gör det nödvändigt att reservera sig för det framtagna underlagets fullstän­dighet.

Bemyndigandena redovisas med hänvisning till aktuell paragraf under den författning till vilken de hör. Författningarna redovisas i kronologisk ordning. Nu redovisas också till vilket departement respektive författning hör och till nästa redovisning skall materialet kunna redovisas även departementsvis.

Till förteckningen hör ett sökordsregister. Orden i detta register är hämtade från författningarnas rub­riker. Varje författning redovisas med endast ett sökord. Sökorden motsvarar det huvudsökord som finns upptaget för resp. författning i registret den 1 januari 1988 över gällande SFS-författningar och följer i övrigt principerna för detta register.Utöver sökordsregistret finns numera också ett register där författningarna sorterats efter departementstill­hörighet.

Statsrådsberedningen är beredd att under en försöks­period hålla förteckningen aktuell genom fortsatta halvårsvisa revisioner.

I sammanhanget bör även nämnas att statsrådsbered­ningens rättsavdelning fr.o.m. 1988 års början samlar in uppgifter från departementen om vilka förordnings-bestämmelser som beslutats med stöd av givna normgiv­ningsbemyndiganden. Hur detta arbete skall bedrivas fortsättningsvis och hur materialet skall bearbetas övervägs inom statsrådsberedningens rättsavdelning.


156



1988/89 :KU30 Bilaga A 6 B

STATSRÅDSBEREDNINGEN                            1988-01-25                        1(2)

Rättschefen

FORTECKNING ÖVER VISSA AV RIKSDAGENS
NORMGIVNINGSBEMYNDIGANDEN_____________

I konstitutionsutskottets granskningsbetänkande (KU 1985/86:25 s. 10) har konstitutionsutskottet aktuali­serat frågan om ett särskilt register över riksdagens bemyndiganden i normgivningshänseende. Statsrådsbered­ningen har nu färdigställt en reviderad förteckning över vissa av riksdagens normgivningsbemyndiganden till regeringen beslutade eller ändrade år 1975 och senare. Förteckningen avser bemyndiganden som gäller per den 1 januari 1989. Den har utarbetats efter följande principer.

I förteckningen redovisas de författningsbestämmelser i vilka riksdagen har lämnat regeringen normgivnings­bemyndiganden. Endast de paragrafer redovisas som har beslutats i en författning publicerad i Svensk för­fattningssamling (SFS).

Uppgifterna i förteckningen har främst tagits fram med hjälp av det dataregister över författningar i full­text som förs i justitiedepartementet, det s.k. full-textregistret. Dataregistreringen för detta register började år 1977. I registret finns intaget alla nya författningar och alla ändringsförfattningar samt om­tryck som publicerats i SFS sedan år 1977. Successivt tillförs registret också författningar ur det äldre författningsbeståndet.

Uppgifterna ur fulltextregistret har tagits fram med hjälp av följande sökord: "regeringen", "föreskriva", "föreskrift", "bestämma" och "bestämmelse" i olika böjningsformer. Uttaget ur registret har omfattat samtliga paragrafer som beslutats eller i något av­seende ändrats år 1975, då den nya regeringsformen började tillämpas, eller senare. Uppgifterna från fulltextregistret har kompletterats med uppgifter som manuellt hämtats från SFS åren 1975-1976. Författ­ningar som utkommit av trycket t.o.m. den 11 januari 1989 har beaktats.

Fulltextregistret omfattade, när den urprungliga undersökningen gjordes, inte de vissa viktiga lagar på skatte- och tullagstiftningens område. Så var fallet med bl.a. kommunalskattelagen (1928:370), uppbördslagen (1953:272) och taxeringslagen (1956:623). Dessa fick då genomgås manuellt vid undersökningen. På detta område har det ansetts vara av intresse att redovisa även vissa bemyndiganden att meddela verkställighetsföreskrifter, liksom vissa äldre bemyndiganden.


157



1988/89: KU30 Bilaga A 6 B


STATSRÅDSBEREDNINGEN Rättschefen OOOOH


1989-01-25


Förteckning över vissa riksdagens normgivningsbemyndiganden

1891    Ju L 3   Sjölag (1891:35 s. 1)

1, 2, 8, 11, 25, 40, 59 a, 60, 62, 230, 299, 310, 336, 341, 367 §§, ikraftträdandebestämmelse till lag (1983:699)

1902   ME      Lag (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar

2 § 1,8 mom, 15, 16, 17, 21, 22, 24 §§

1904   Ju L 2  Lag (1904:26 s. 1) oro vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap 1 kap 5, 6, 9 §§, 3 kap 2, 9 §§, 4 kap 1 §, 5 kap 1 § , 7 kap 5 §

1927      Fi       Lag (1927:321) om utskiftningsskatt

9                                      §

1928      Fi      Kommunalskattelag(1928:370)

42 §, 72 § 2, 3 mom, 76 §, p 18 av anv. till 29 §, p 4 av anv. till 33 §, p 1 b och 2 av anv. till 41 §, p 1 och 2 av anv. till 50 §

1934      Ju L 4   Lag (1934:69) om erkännande och verkställighet av

vissa, i anledning av konkurs meddelade utländska domar

lag (1981:9) upphävande av lagen

1935      Ju L 2   Lag (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade

hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge ikraftträdandebestämmelse till lag (1977:597)

1938      Ju L 2   Lag (1938:121) om hittegods

10                                      §

1939      Ju L 4   Lag (1939:6) om frihet från kvarstad för vissa

luftfartyg 4 §

UDH     Lag (1939:174) om tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel 1, 2, 3, 6, 7 §§

Fi      Valutalag (1939:350) 1, 2, 15 §§

158



1988/89:KU30 Bilaga A 6 B

1940     Fö      Lag (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för

försvaret m.m.

I,                                       2, 3, 10 §§

1941     Fi       Lag (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt

47 §

Fö      Värnpliktslag (1941:967)

3,                                       5, 7, 13, 26, 31, 44 §§

1942     ME      Lag (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa

kraftanläggningar m.m.

4,                                       20 §§

Ju L 4   Rättegångsbalk (1942:740)

2                                      kap 4 §, 4 kap 4 §, 5 kap 8 §, 6 kap 9, 10,
13
§§, 7 kap 1 §, 12 kap 10 §, 18 kap 8 a §, 21
kap 10
§, 23 kap 24 §, 48 kap 9 §

1944   S       Lag (1944:133) om kastrering

4 §

1946      Ju L 4  Lag (1946:807) om handläggningen av domstolsärenden

6 §

Ju L 4  Lag (1946:808) oro lagsökning och

betalningsföreläggande (lagsökningslag) 15, 22, 30, 37 §§

Ju L 4  Lag (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol

II,                                        12 §§

Ju L 4   Lag (1946:817) om bevisupptagning vid utländsk domstol

3                                      §

1947      Bo      Lag (1947:523) om kommunala åtgärder till bostadsför-

sörjningens främjande m.m. 3 §

S       Lag (1947:529) om allmänna barnbidrag 11, 14, 19 §§

Fi      Lag (1947:576) om statlig inkomstskatt 2 § 6 rooro, 19 §, 20 § 2, 3 mom

Fi      Lag (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt 19 §, 20 § 2, 3 mom

1949    Ju L 6   Tryckfrihetsförordning (1949:105)

2 kap 14 §, 12 kap 1 §

159



1988/89: KU30 Bilaga A 6 B

A                       Lag   (1949:345)   om  rätten  till   arbetstagares

uppfinningar

10                                     §

Ju L 2   Föräldrabalk (1949:381)

11                                     kap 17 §, 15 kap 4 §

1950     Fi      Lag (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag

att driva försäkringsrörelse i Sverige 26 §

A       Lag (1950:382) om svenskt medborgarskap 10, 14 §§

Jo      Lag (1950:596) om rätt till fiske

4, 5 a, 9, 21, 22, 33 a, 33 f, 33 g §§

1951     Fi      Lag (1951:442) om förhandsbesked i taxeringsfrågor

12                                     §

1953    Fi      Uppbördslag (1953:272)

1 §, 3 § 2, 3 mom, 4 § 1, 3 mom, 14, 22, 25, 33 §§, 39 § 3 mom, 43 § 1 mom, 44 a, 54 § 3 mom, 63, 66 §§, 68 § 1 mom, 69 a §, 88, 89 §§

Ju L 3   Lag (1953:771) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar och för civilförsvarets internationella kännetecken

ikraftträdandebestämmelser till lag (1979:744) om ändring i lagen

1955      Ju L 3   Lag (1955:227) om inskrivning av rätt till luftfartyg

53 §

1956      Fi       Lag (1956:245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och

konkurrensförhållanden

3,                                       5 §

Ju L 5   Allmän ordningsstadga (1956:617) 7, 17 §§

Fi       Taxeringslag (1956:623)

4,                                       5, 16, 19 §§, 31 § 3 mom, 37 § 1 mom, 47 §,
50 S 2 mom, 61
§ 1 mom, 69 § 1 mom, 70, 72,
127
§§, 129'§ 2, 5 mom

1957      K       Luftfartslag (1957:297)

ikraftträdandebestämmelser till lag (1986:619)

1958      Fi      Lag (1958:295) om sjömansskatt

9 a §, 14 § 3 mom

1959      S       Lag (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande

inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring 4 §, övergångsbestämmelser till lag (1984:865) om ändring i lagen

160



1988/89:KU30 Bilaga A 6 B

Fi                            Lag   (1959:590)   om gränstullsamarbete med  annan  stat

1«   2   §§

1960     Fi             Lag   (1960:22)   om  statlig  krigsförsäkring

1   §

Fö      Civilförsvarslag (1960:74)

2, 6, 8, 10, 10 b §§, 12 § 4 mom, 14, 17, 20, 30, 32, 34, 35, 37, 39 §§, 40 § 1 mom, 42, 47, 55 §§

Fi      Lag (1960:419) om förbud i vissa fall mot införsel av spritdycker 1/ 5 §§

Ju L 3  Varumärkeslag (1960:644)

18, 28, 29, 30, 35, 48 §§

Ju L 3   Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk 62 §

Ju L 3  Lag (1960:730) om rätt till fotografisk bild 23 §

1961     S       Lag (1961:181) om försäljning av teknisk sprit och

alkoholhaltiga preparat 5 § 2 mom

Fi      Lag (1961:394) om tobaksskatt 1, 9, 12 §§

Fö      Lag (1961:655) om undanförsel och förstöring

1,                                       5, 10, 11 §§

1962     UDH     Lag (1962:120) om straff i vissa fall för oriktig

ursprungsdeklaration m.m. 5 §

S       Lag (1962:381) om allmän försäkring

1 kap 2, 3, 6 §§, 2 kap 1, 2, 3, 4, 5, 6, 9, 11 §§ 3 kap 10 a, 16, 26 §§, 4 kap 18 §, 5 kap 6 §, 10 kap

2,                                       3 §§, 11 kap 2 §, 16 kap 1, 2 §§, 17 kap 5 §,
18 kap 5, 6, 8, 11, 13, 15, 21, 25
§§, 20 kap 8,
15, 16
§§, 21 kap 2, 3 §§

S       Lag (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostads­tillägg till folkpension 2, 5, 10, 14, 17 §§

Ju L 5   Brottsbalk (1962:700)

21 kap 1, 2, 20, 21 §§, 22 kap 10, 14, 16 §§, 37 kap 1 § 38 kap 1, 14 §§, övergångsbestämmelser till lag (1975:667)

S       Läkemedelsförordningen (1962:701) 14 §

161 11 Riksdagen 1988/89. 4 saml. Nr30


1988/89: KU30 Bilaga A 6 B

1963     Fi       Lag (1963:76) om kreditaktiebolag

14 §

Ju L 5  Lag (1963:197) om allmänt kriminalregister 8 §

C       Lag (1963:537) om gravrätt m.m. 19 §

1964     UDH     Krigshandelslag (1964:19)

1 §

Fö      Lag (1964:63) om kommunal beredskap 12, 16, 16 a §§

Fö      Lag (1964:64) om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m.m. 1 §

S       Lag (1964:143) om bidragsförskott 10, 24 §§

Ju L 4  Lag (1964:542) oro personundersökning i brottmål 10 §

ME      Naturvårdslag (1964:822)

5, 10, 14, 15, 16, 18 a, 20, 43 §§

Jo      Lag (1965:61) om behörighet att utöva veterinäryrket m.m. 14 §

1965     Ju L 5   Lag (1965:94) om polisregister m.m.

2, 3, 4, 5, 10 a, 11 §

1966     S       Lag (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård

i vissa fall

2, 5, 32, 39 §§

UD      Lag (1966:374) om Sveriges sjöterritorium 2, 5 §§

Fö      Lag (1966:413) om vapenfri tjänst 2, 5, 7, 7 a S§

U       Radiolag (1966:755)

2,                               4, 7, 9 SS

Ju L 6  Radioansvarighetslag (1966:756)

3,                                       10 SS

1967     Fi      Folkbokföringslag (1967:198)

1, 4, 10, 40, 59, 60, 61, 63 SS

162



1988/89: KU30 Bilaga A 6 B

Jo      Lag (1967:340) om prisreglering på jordbrukets område 1, 1 a, 15, 19, 21 a, 25 a, 27 §§

Ju L 2   Lag (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. 3. 5 SS

Ju L 4   Lag (1967:663) om tillägg till vissa trafiklivräntor

9,                               11 SS

Ju L 3   Patentlag (1967:837)

5, 6, 8 a, 11,22, 28, 31, 34, 38, 45, 52, 68, 71, 76, 77, 82, 93 SS

Bo      Förköpslag (1967:868)

1                              S

1968     Ju L 3   Atomansvarighetslag (1968:45)

1, 3, 4 SS, ikraftträdandebestämmelse till lag (1986:620)

Ju L 5   Narkotikastrafflag (1968:64) 7, 8 SS

Fi      Lag (1968:430) om mervärdeskatt

10,                                      12, 58, 78 SS

I       Lag (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket 21, 31 SS

Fi      Lag (1968:576) om Konungariket Sveriges

stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar 38, 39, 40, 41 SS

1969     Ju L 3   Lag (1969:12) med anledning av Sveriges tillträde till

konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtaletvid internationell godsbefordran på väg

2                              S

Ju L 1  Lag (1969:246) om domstolar i fastighetsmål

1,                                       5, 14, 18 SS

ME      Miljöskyddslag (1969:387)

2,                                       7, 8, 8 a, 10, 11, 17, 38 a, 38 b, 64, 65, 68,
69 SS

1970     Fi      Lag (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om

landshypoteksföreningar 31, 61, 62, 63 SS

K       Sjöarbetstidslag (1970:105) 2, 17, 21 SS

S       Lag (1970:205) om detaljhandel med läkemedel

3                              S

163



1988/89:KU30 Bilaga A 6 B

Ju L 2   Lag (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt 4 S

Ju L 3   Mönsterskyddslag (1970:485) 7, 8, 14, 45, 46, 49 SS

Ju L 4   Jordabalk (1970:994)

12 kap 44, 65 a, 68 SS

1971     Ju L 2  Lag (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden

6 S

UDH     Lag (1971:176) om vissa internationella sanktioner 1 S

Ju L 3  Växtförädlarrättslag (1971:392) 5, 47 SS

Jo      Rennäringslag (1971:437) 22, 26, 27,34, 73 SS

Jo      Livsmedelslag (1971:511)

3, 4, 6, 7, 9, 10, 11, 12, 13, 15, 21, 22, 26, 28, 29 SS

K       Väglagen (1971:948) 29 S

Ju L 5  Lag (1971:965) om straff för trafikbrott som begitts utomlands 4 S

Ju L 3  Lag (1971:1078) om försvarsuppfinningar 1 S

I       Lag (1971:1081) om bestämning av volym och vikt 8 S

A       Lag (1971:1204) om byggnadstillstånd m.m. 1, 6 SS

1972        Ju L 5  Lag (1972:260) om internationellt samarbete rörande

verkställighet av brottsmålsdoro

1,                                       2 SS

Fi      Lag (1972:262) om understödsföreningar 30, 73 SS

Ju L 4  Rättshjälpslag (1972:429)

2,                                       3, 5, 6, 8, 11, 18 a, 22, 25, 26, 31, 40, 45,
49a, 49 b SS, ikrafttr
ädandebestämmelse till lagen

Ju L 6   Vallag (1972:620)

1 kap 2, 3 SS, 5 kap 8 S

Ju L 6   Lag (1972:704) om kyrkofullmäktigeval 2, 4, 4 a SS

164



1988/89:KU30 Bilaga A 6 B

1973     UD      Lag (1973:137) om ekonomiskt bistånd till svenska

medborgare i utlandet m.m. 1, 2, 8 SS

Bo      Lag (1973:189) med särskilda hyresbestämmelser för vissa orter

1 s

Ju L 2   Lag (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor 3 S

Ju L 2   Lag (1973:214) om tillägg till vissa ansvarslivräntor 6, 12 SS

K       Sjömanslag (1973:282) 15, 60 SS .

Ju L 6   Datalag (1973:289) 27, 28 SS

U      Studiestödslag (1973:349)

3 kap 4, 5, 5 a, 7, 11, 13, 14, 16, 22, 29, 30, 31 SS, 4 kap 3, 5, 21, 22, 27, 36, 44 SS, 5 kap 1 S, 6 kap 1, 3 SS, 7 kap 3, 5, 6, 21 SS,.8 kap 2, 8, 14, 15, 21, 22, 23 SS, punkt 7 i övergångsbestämmelser till 1988:877

A       Lag (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring 4, 17, 57, 61, 105 SS

A       Lag (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd 4, 16, 18, 34 SS

Fö      Lag (1973:861) om lokal kristidsförvaltning 1, 2, 11 SS

Ju L 2   Kreditupplysningslag (1973:1173) 7 S

Ju L 5   Vapenlag (1973:1176)

1, 5, 22, 28 b, 48, 49 SS

Ju L 3  Lag (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss 12, 13 SS

1974     A       Lag (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder

25 S

Ju L 5  Lag (1974:191) om bevakningsföretag 16 S

Ju L5   Lag (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. 4, 14 SS

165



1988/89:KU30 Bilaga A 6 B

Ju L 5   Lag (1974:203) om kriminalvård i anstalt 3, 44 SS

Jo      Lag (1974:226) om prisreglering på fiskets område 1, 1 a, 10, 11, 12, 13, 14, 18, 23 a SS

I       Gruvlag (1974:342)

2                                     kap 6, 8 SS, 4 kap 30 S

A       Lag (1974:371) om rättegången i arbetstvister 10 S

S       Lag (1974:525) om ersättning för viss födelsekontrollerande verksamhet

3                              S

Ju L 4   Lag (1974:752) om nordisk vittnesplikt m.m.

6 S, ikraftträdandebestämmelser till lag (1977:599)

I       Lag (1974:890) om vissa mineralfyndigheter

2                              S

Fi      Lag (1974:922) om kreditpolitiska medel

3                              S

Fi      Aktiefondslag (1974:931) 46, 47 SS

1975   Jo      Lag (1975:74) med bemyndigande att meddela vissa föreskrifter för trädgårdsnäringen 1 §

Fi      Lag (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor 1, 3 SS

Fi      Lag (1975:86) med bemyndigande att meddela

föreskrifter om auktorisation och godkännande av revisor

K       Lag (1975:88) med bemyndigande att meddela

föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer

1,                               2 SS

S       Lag (1975:187) om kontroll av fabrikssteriliserade engångsartiklar för hälso- och sjukvårdsändamål 3, 12 SS

S       Transplantationslag (1975:190) 3 S

ME      Oljekrislag (1975:197)

2,                                       3, 14, 17 SS

166



1988/89:KU30 Bilaga A 6 B

ME     . Bilskrotningslag (1975:343)

2,                                      5, 6, 10 SS, ikraftträdandebestämmelse till lagen

Jo      Lag (1975:417) om sambruksföreningar 13, 15 SS

UDH     Lag (1975:490) om beslutanderätt för Sveriges exportråd beträffande handelssekreterare m.m. 1 S

UDH     Lag (1975:588) med bemyndigande att meddela

föreskrifter om auktorisation och godkännande av översättare och tolkar

UDH     Lag (1975:689) om tystnadsplikt för vissa tolkar och översättare 1 S

Bo      Lag (1975:1132) om förvärv av hyresfastigheter m.m. 27 S

S       Lag (1975:1154) om varningstext och innehållsdeklaration på tobaksvaror

1                                     S

K       Terrängkörningslag (1975:1313) 1, 2, 3 SS

Ju L 6  Lag (1975:1339) om justitiekanslerns tillsyn

2                                     S

ju L 1  Aktiebolagslag (1975:1385)

3                                     kap 4 S, 18 kap 1 S

JU L 2  Trafikskadelag (1975:1410) 4, 7, 14, 30 SS

C       Marknadsföringslag (1975:1418) 16, 20 SS

1976   Ju L 4  Lag (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott

1 S, ikraftträdandebestämmelse till lagen

Ju L 4  Lag (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet 1, 2, 3 SS, ikraftträdandebestämmelse till lagen

A      Lag (1976:157) om skyldighet för arbetsgivare att anmäla ledig plats till den offentliga arbetsförmedlingen

3,                                      4 SS

K       Lag (1976:206) om felparkeringsavgift 1, 3, 6, 13, 16 SS

167



1988/89: KU30 Bilaga A 6 B

C       Lag (1976:230) om rätt för arbetstagarorganisation att utse och entlediga företrädare för de anställda i styrelse eller annat organ vid statlig myndighet

Fö      Lag (1976:295) om skyldighet för näringsidkare att medverka vid lagring för försörjningsberedskap 1 S

Jo      Utsr' -jslag (1976:298)

2, 3, 4 SS, ikraftträdandebestämmelse till lag (1984:560)

Ju L 5  Lag (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.

5, 7, 10 SS

S       Lag (1976:380) om arbetsskadeförsäkring

1 kap 1 S, 2 kap 1 S, 3 kap 4,5 b SS, 6 kap 3 S, 8 kap 1, 4, 5, 6, 14 SS

Jo      Berberislag (1976:451)

1,                              2, 5 SS

C       Lag (1976:600)                om offentlig anställning

4 kap 2, 3,                               4, 5, 6, 7, 8 SS, 5 kap 2 S, 6 kap 1 S,

7 kap 8, 11                              SS. 8 kap 1 S. 9 kap 1 S, 10 kap 2 S,

12                              kap 2 S, 15 kap 1, 4 SS

C       Lag (1976:610) med bemyndigande att meddela

föreskrifter om anställning som präst i svenska kyrkan

Ju L 6  Lag (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar

2,                              6, 7, 9 SS

UD      Lag (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall

3,                              5 S

Ju L 1  Lag (1976:997) om vattenförbund

13                              S

U       Lag (1976:1046) om överlämnande av

förvaltningsuppgifter inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde 13 S

ME      Lag (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle 1, 2, 3, 5 SS

1977   Ju L 5  Lag (1977:20) om TV-övervakning

4 S

168



1988/89 :KU30 Bilaga A 6 B

K       Lag (1977:67) om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik 1, 4, 6 SS

C       Kommunallag (1977:179)

6                                     kap 5 S

U       Högskolelag (1977:218)

8, 9, 10, 10 a, 11, 12, 13, 16, 18, 19, 20, 21, 23, 25, 26, 27, 32, 33, 34, 34 a, 36, 36 a, 37, 38 SS

S       Lag (1977:265) om statligt personskadeskydd 1, 12 SS

S       Lag (1977:269) om uppräkning av statliga yrkesskadelivräntor m.m.

1 s

S       Lag (1977:293) om handel med drycker 4, 18, 23, 26, 66, 70 SS

ME      Lag (1977:439) om kommunal energiplanering

7                                     S

K       Körkortslag (1977:477) 32 S

Bo      Lag (1977:484) med bemyndigande att meddela föreskrifter om hissar och andra lyft- eller transportanordningar m.m. 1 S

Ju L 4   Lag (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område

ikraftträdandebestämmelse till lagen samt ikraftträdandebestämmelse till lag (1981:8)

Ju L 2  Konsumentkreditlag (1977:981) 17 S

Ju L 6  Lag (1977:1016) med vissa bestämmelser på tryckfrihetsförordningens område

7                                      S

A       Arbetsmiljölag (1977:1160)

1 kap 4 S, 3 kap 12-18 SS, 5 kap 2-5 SS, 7 kap 5, 12 SS

1978   I       Lag (1978:19) om beslutanderätt för stiftelse som har bildats för att på regional nivå främja näringslivets utveckling 1 S

Ju L 4  Lag (1978:28) om försäkringsdomstolar

8                                      S

169



1988/89:KU30 Bilaga A 6 B

Ju L 3  Lag (1978:152) om svensk domstols behörighet i vissa mål på patenträttens område m.m.

ikraftträdandebestämmelse till lagen

ME      Lag (1978:160) om vissa rörledningar

3                   S

K       Lag (1978:234) om trafiknämnd

4                   S

Fö      Förfogandelag (1978:262)

2, 3, 7, 18, 24, 33, 49, 63 SS

Fö      Ransoneringslag (1978:268)

2,                   4, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 15, 25, 26, 31, 32, 33,
38
§S

I       Lag (1978:277) med bemyndigande att meddela föreskrifter i fråga om anordning för förbrukningsmätning av elektrisk energi, vatten eller värmeenergi, m.m.

1                   §

Ju L 5  Passlag (1978:302)

3,                   6, 33 SS

Fi      Lag (1978:401) om exportkreditstöd

2                   S

Ju L 2  Brottsskadelag (1978:413) 10, 13 SS

Fi      Lag (1978:423) om skattelättnader för vissa sparformer

5                   §

K       Lag (1978:438) om huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik 1, 7 SS

K       Lag (1978:440) om kollektivtrafiknämnd 13 S

U       Lag (1978:478) om avgift för innehav av televisionsmottagare 1 S

U       Lag (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och Ijud-och bildupptagningar 1, 10 SS

U       Lag (1978:493) med bemyndigande att upphäva

föreskrifter om skyldighet att tillhöra särskild studerandesammanslutning

170



1988/89:KU30 Bilaga A 6 B

Fö      Familjebidragslag (1978:520) 38 S

Ju L2   Lag (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. 9 S

Ju L 5  Lag (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet 1 S

1979   UD      Lag (1979:54) om beslutanderätt för stiftelse som har bildats för att främja tillkomst och utveckling av företag i u-länder

1                              S

S       Lag (1979:84) om delpensionsförsäkring 10, 18, 24 SS

Ju L 1  Jordbruksbokföringslag (1979:141)

2                              S

Ju L 5  Bötesverkställighetslag (1979:189) 1, 2, 11 SS

Jo      Jordförvärvslag (1979:230) 9 S

Fi      Lag (1979:357) om yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg

2                              S

Fi      Lag (1979:362) om skatteutjämningsbidrag 7, 9 SS