Lärare och elever

Fru talman! Vi har nu att diskutera utbildningsutskottets betänkande nummer 7 under detta riksmöte, Lärare och elever. Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Svensk skola står inför stora utmaningar och ett stort behov av reformer. Det handlar om att höja kunskapsresultaten så att fler elever klarar skolan och så att alla kan lära sig mer. Detta är nödvändigt för att varje individ ska kunna nå sin fulla potential och kunna växa med kunskap och bildning.

En bra skola är också centralt för att vi ska kunna klara av andra utmaningar som vi har i Sverige, inte minst när det gäller rättssamhället, den sociala utslagningen och den höga arbetslösheten.

I dag lämnar 16 000 elever grundskolan utan gymnasiebehörighet. Ungefär var fjärde 25-åring i Sverige saknar slutbetyg från gymnasiet. Dessa siffror är alarmerande höga. Vi har också omfattande problem med stök, skolfrånvaro, respektlöst beteende, sexism, våld och kränkningar i svensk skola. Detta skapar otrygghet, rädsla och psykisk ohälsa.

Enligt Skolinspektionens skolenkät för 2022 upplever en sjättedel av de svarande i årskurs 8 att de inte alls eller endast till viss del känner sig trygga i skolan. Lärarnas bild av trygghet överensstämmer dessutom med elevernas bild.

Vilka drabbas hårdast om det är kaos i korridorerna, med mobbning och mycket grovt språkbruk, och om elever kommer och går som de vill, inte lyssnar på lärarna och så vidare? En sådan skolmiljö slår skoningslöst mot de elever som har det tuffast i skolan. De som är mest utsatta drabbas alltid mest om skolan sviker.

Fru talman! De elever som inte klarar skolan har ofta problem också utanför skolan. Det kan handla om en svår familjesituation eller om att eleven helt enkelt har slutat att gå till skolan. En viktig åtgärd är därför ett ökat samarbete mellan skola och socialtjänst. Därför är det väldigt bra att regeringen nu initierar en statlig satsning på sociala team för att bidra till trygghet och studiero. Vi satsar också på akut- och jourskolor för att bättre kunna hantera och ge undervisning till elever som kan utgöra en fara för andra elever och skolpersonal.

Lärare ska också ges bättre möjligheter och fler verktyg för att agera mot ordningsstörningar i skolan. Vi gör insatser för att öka antalet speciallärare, förstärka lovskolan och mycket annat.

Vi fokuserar väldigt mycket, vilket är fullt förståeligt, på de elever som har svårt att nå målen och som behöver mycket extra stöd. Det nämns också i flera avseenden i detta betänkande. Men det bör i debatten sägas att vi också har elever i den svenska skolan som är mycket högpresterande.

Den som är väldigt, väldigt duktig i till exempel matematik eller språk ska kunna nå riktigt långt redan i grundskolan och på gymnasiet. Det är därför mycket bra att försöksverksamheterna med spetsklasser i grundskolan och gymnasiet nu ska bli permanenta och utvecklas.

Fru talman! Jag ska ta upp ett annat ämne också. När jag läste de motioner som hör till detta betänkande studsade jag till lite. Det handlar framför allt om Centerpartiets motion om integration. De har också en reservation till förmån för detta.

Centerpartiet menar nämligen att nyanlända barn ska kunna läsa in alla kärnämnen i skolan på sitt modersmål i tvåspråkiga klasser. Jag menar att detta är feltänkt. Dessutom tror jag att det skulle leda till ett - för att uttrycka mig milt - formidabelt kaos i svensk skola om man skulle genomföra detta.

Den allra viktigaste insatsen vi kan göra för nyanlända barn och ungdomar är att ge dem tillgång till svenska språket. Språket är nyckeln till integration. Det är nyckeln till att kunna kommunicera och kunna förklara och beskriva hur man känner. Det är nyckeln till arbetsmarknaden. Det är nyckeln till att kunna förstå det svenska samhället, till att kunna följa med i medier, det offentliga samtalet och informationsflöden, till att kunna hänga med i politiken och mycket annat.

Det är också nödvändigt att lära sig svenska för att kunna lära sig de andra ämnena.

Nu har jag, fru talman, lite svårt att förstå exakt vilka ämnen det är Centerpartiet menar att man ska kunna läsa in på sitt modersmål. I grundskolan betraktas svenska, engelska och matematik som kärnämnen. Men hur är det om man inte lär sig svenska? Man läser ju då det på sitt modersmål. Och man måste ha godkänt i ytterligare minst fem ämnen för att bli behörig för ett yrkesförberedande program på gymnasiet, till exempel.

I gymnasieskolan heter det inte längre kärnämnen. De kallas nu för gymnasiegemensamma ämnen, men det är samma sak. Det är nio ämnen. Förutom svenska, engelska, matte och idrott och hälsa är det naturkunskap, religion, samhällskunskap och historia. Det är nästan 700 poäng vi talar om, som man då möjligen, om det är det Centerpartiet avser, ska kunna läsa in på ett annat språk.

Vi talar dessutom, fru talman, om tiotals olika modersmål - minst. Vilka lärare ska undervisa på dessa språk och dessutom vara behöriga för att göra det och dessutom vara tvåspråkiga? Hur många engelsklärare finns det i Centerpartiets skola som ska undervisa på urdu, tigrinja, thai, arabiska, polska, persiska, portugisiska, azerbajdzjanska eller vilket språk som helst? Vi får ju knappt modersmålsundervisningen eller studiehandlingen att fungera på många orter i Sverige.

Vilka läromedel har Centerpartiet tänkt ska användas, som är kompatibla med svensk läroplan? Hur ska kvaliteten säkras? Och hur har Centern tänkt att detta ska finansieras?

Fru talman! Jag kan förstå att detta kan kännas lockande för en del centerpartistiska riksdagsledamöter. Det är lite hejsan, hoppsan - alla kan gå i svensk skola och på vilket språk man vill. Men det borde finnas någon sorts minimikrav på att de förslag man lägger fram på riksdagens bord i alla fall i någon liten del ska vara realistiska.

Om man skulle genomföra dessa förslag skulle Sverige slussa generation efter generation av nyanlända in i ett djupare utanförskap. Och dessa barn skulle inte få undervisning av samma kvalitet som andra elever.

Lösningen, fru talman, är att man gör motsatsen. Nyanlända barn och ungdomar måste så snabbt som möjligt lära sig svenska. Det görs allra bäst genom att de omges av det svenska språket, och det går fortast i en svenskspråkig miljö. Om detta hoppas jag att det i alla fall finns en så bred enighet i riksdagen att vi kan fortsätta med detta mycket viktiga arbete för att kunna hantera och bekämpa utanförskapet och den stora segregationsproblematik som vi har i Sverige.

(Applåder)

Fru talman! Jag tycker att det var bra att ledamoten Malm - ordförande för utbildningsutskottet, ska tilläggas - förtydligade att vi har en hel del utmaningar i svensk skola. Det är nästan en fjärdedel som inte klarar skolan. Kränkningar sker nästan varje dag. Vi har otrygghet. Vi har inte tillräckligt många lärare. Alla dessa problem måste vi diskutera i denna kammare.

Fredrik Malm väljer att diskutera Centerpartiet. Det är den verklighet vi har. Regeringens främsta företrädare i detta rum just nu är du, Fredrik Malm. Du är den främsta företrädaren för regeringspartierna. Det är ordföranden för utbildningsutskottet.

Vi ska diskutera lärare. Vi ska diskutera elever. Vi kan gärna diskutera modersmål. Men ordföranden för utbildningsutskottet vill diskutera Centerpartiet. Det är helt absurt. Det är ett skämt gentemot alla de lärare som sitter där ute och som förhoppningsvis tittar på detta.

I denna kammare ska vi diskutera de faktiska och viktigaste problemen för svensk skola. Då lägger ordföranden för utbildningsutskottet fyra minuter, tror jag, på att diskutera något som vi säger skulle kunna utredas. Det är inte ens ett skarpt förslag. Detta är något som vi tycker skulle utredas. Liberalerna har själva varit inne på samma idéer, kan man lägga till.

Det är klart att modersmålsundervisningen inte funkar just nu. Det är därför den ska utredas. Vi vet att det inte funkar tillräckligt bra. Detta är något som man skulle kunna titta på för att snabbare få barn som inte är särskilt bra på svenska att komma in i det svenska språket. Det är syftet. Syftet är att de snabbare ska komma in i klasserna tillsammans med de andra eleverna.

Varför är alla de problem som svensk skola har oerhört mycket mindre viktiga för Liberalerna än ett utredningsförslag från Centerpartiet? Det vill jag jättegärna höra.

Fru talman! Jag diskuterar inte Centerpartiet. Jag diskuterar ett förslag från Centerpartiet. Det ligger i en kommittémotion från partiet, som även är undertecknad av partiets partiledare. Det är en fråga som partiet dessutom driver och som man dessutom har en reservation om.

Det är ett förslag från ert parti. Och jag menar att detta skulle vara mycket skadligt för svensk skola. Det skulle innebära att vi ger upp tanken på att nyanlända elever verkligen ska lära sig svenska språket, att de ska göra det snabbt och att de ska omges av svenska språket. Man säger då: Nej, men du kan läsa in alla kärnämnen på ditt modersmål. Men med vilka lärare? Var finns dessa lärare, Niels Paarup-Petersen? Hur har Centerpartiet tänkt att detta ska organiseras?

Om vi ska genomföra detta måste man utbilda tusentals lärare som ska undervisa i olika ämnen på alla möjliga språk. Är det inte bättre att i stället använda de pengarna till att stärka svenskundervisningen för nyanlända?

Om man inte har språket med sig får man väldigt svårt att lära sig andra ämnen. Och även om dessa elever läser in till exempel matematiken på sitt modersmål i början kommer de sedan att komma in på gymnasiet, och då ska de läsa matematiken på svenska.

Jag tror att detta är mycket, mycket feltänkt. Och jag tror att vi sviker väldigt många nyanlända om vi inte har ett väldigt tydligt fokus på att stärka det svenska språket.

Därtill, fru talman, har jag aldrig upplevt att det finns någon särskilt stor efterfrågan på denna reform. Jag har suttit i riksdagen i fyra mandatperioder, och jag har aldrig någonsin fått ett mejl från någon väljare som har sagt: Jag vill läsa in alla kärnämnen på ett annat språk än svenska.

Inte ens engelska skolan, som vi har, har svenskundervisning på engelska. De har det på svenska, för de har förstått att ska man lära sig svenska är det bra att göra det på svenska.

Fru talman! Vi anser att det är helt avgörande att de som kommer hit lär sig svenska språket så snabbt som möjligt. Att de samtidigt inte hamnar efter i matematik ser jag som ganska positivt, om man skulle lyckas med det. Låt oss utreda om detta är rätt sätt! Det kanske är fel sätt. Jag anser att det kan vara bra att undersöka saken, för detta är något som finns i andra länder.

Men det är viktigare för Fredrik Malm att dissa Centerpartiet än att prata om seriös politik. Det är inte bara Fredrik Malm som är här och pratar om svensk skola. Vi hade utbildningsministern i kammaren tidigare i dag. Han skulle svara på varför regeringen drar ned på svensk skola, för det gör man. Man drar ned på skolan.

Det enda svar som vi får från utbildningsministern när vi vill ha svar på varför man drar ned på svensk skola - man drar ned på allt, hela utbildningssystemet, yrkeshögskolan och så vidare - är att Centerpartiet drar ned i Stockholm och i Göteborg. Ja, det gör de. I Malmö drar Liberalerna ned på skolan med 200 miljoner kronor. Bara i Malmö drar Liberalerna ned mer pengar än man på riksnivå satsar för hela Sverige. Det är verkligheten, och det är så det ser ut.

Alla kommuner har det jättesvårt just nu. Till exempel alla 15 kommuner i Dalarna, oavsett styre - där Liberalerna är med i Borlänge, Falun, Leksand, Ludvika, Malung-Sälen, Älvdalen - skriver till regeringen och säger: Snälla, vi behöver hjälp!

Kommunerna har nått sin gräns. De har städat upp efter det arbete som regeringen har gjort gång på gång. Man har lagt på regler och krav på kommunerna och sett till att det är kommunerna som får betala för alla nyanlända elever, som ledamoten precis lyfte fram. Och ledamoten står här och låtsas som att det är kommunerna som har gjort fel. Det är regeringen som den här gången inte skickar pengar som man brukar göra. Det är en skandal!

(Applåder)

Fru talman! Denna regering lägger historiskt stora belopp på den svenska skolan. Det är en av de största och mest omfattande satsningarna på svensk skola någonsin, om vi mäter i andel av till exempel bnp.

Samtidigt har vi ett väldigt tufft ekonomiskt läge. Det vet vi alla. Det vet Niels Paarup-Petersen, det vet jag och det vet alla andra här i kammaren. Vi har att hantera inflationen. Men vi har också ett ansvar, menar jag som liberal politiker, att freda skolan i dessa ekonomiskt tuffa tider.

Eftersom svensk skola tyvärr är kommunaliserad innebär det att man inte kan säga att det bara är statens uppgift att garantera detta. Kommunerna har en skyldighet att prioritera sin skola. Kommunerna har en sådan skyldighet.

För mig spelar det ingen större roll om det är en röd majoritet, en blå majoritet, en rödblå majoritet, en grön majoritet eller någon annan majoritet. Jag tycker att alla kommuner ska prioritera skolan. Och det är väldigt viktigt att de gör det. Då finns det andra verksamheter som kan vara mycket angelägna men inte lika angelägna som skolan. Då måste man tvingas göra dessa avvägningar.

Fru talman! Jag noterar också när det gäller det som replikskiftet initialt i alla fall handlade om, nämligen Centerpartiets förslag, att Niels Paarup-Petersen menar att om man halkar efter i ett ämne ska man i stället kunna tillgodogöra sig dessa kunskaper på sitt modersmål. Jag kan förstå den tanken. Jag bara undrar hur detta ska organiseras. Vilka lärare ska undervisa dessa barn? Vilka läromedel ska man använda? Detta är ju en jättereform som Centerpartiet öppnar för i svensk skola som jag tror att man inte riktigt förstår vidden av. Den kommer att innebära att generation efter generation av nyanlända inte kommer att få samma möjligheter att lära sig svenska språket och därmed inte få samma möjligheter att tillgodogöra sig sin undervisning i skolan. Det är det som jag är väldigt rädd för.

(Applåder)

Fru talman! Vilken katalog vi fick, Fredrik Malm, över alla bedrövligheter som finns på en av landets största arbetsplatser, där alla våra barn och ungdomar är. Vi känner ganska väl till vad det finns för problem. Det är för att det på något sätt lägger sig som en våt filt över precis all utbildningsdebatt i svensk politik just nu.

Lärare är Sveriges och kanske världens viktigaste yrke, såklart tillsammans med alla de andra professionerna i skolan, som lägger grunden för att våra barn och unga ska kunna ha ett gott liv och kunna vara en del av att bygga ett hållbart Sverige och en del av att hålla Sveriges fana som kunskapsnation högt i världen.

Jag är nyfiken på några saker som jag inte tyckte kom fram riktigt i anförandet från utbildningsutskottets ordförande. Jag skulle vilja höra om Liberalernas vision för den svenska skolan och för utbildningen, och det kan vara alla skolformer. Vad är det eleverna ska längta till? Det kan enligt Liberalernas partiledare vara att ha så tråkigt som det bara går, för då lär man sig bättre. Vad är det lärarna ska längta till? Varför ska unga människor, eller för all del de som har en del yrkeserfarenhet att ta med sig in i skolan, bli lärare? Jag vill att fler ska drömma om att vara lärare. Men jag hittade ingenting att haka upp dessa drömmar på i Fredrik Malms anförande.

Berätta om visionen och om vad man ska drömma om!

Fru talman! Jag drömmer inte så mycket. Jag är mer intresserad av att vi gräver där vi står, att vi genomför reformer, att vi genomför förändringar och att vi kan lyfta kunskapsresultaten i svensk skola. Om vi ska göra det är det faktiskt som min partiledare Johan Pehrson har uttryckt det. Det kommer man inte ifrån. Det kan vara jobbigt för en miljöpartist att höra detta. Men det är faktiskt så att alla moment i skolan inte alltid är roliga. Det kan vara rätt jobbigt att traggla glosor. Det kan vara rätt jobbigt att sitta still under lektioner när det spritter i fingrarna och man egentligen vill hålla på med mobiltelefonen eller vill göra någonting annat. Allting i skolan är inte roligt. Allting i livet är inte roligt. Allting i arbetslivet är inte kul. Jag kan erkänna en sak, och det är att det inte heller är så roligt att vara riksdagsledamot varenda dag.

Vi måste ha höga förväntningar i svensk skola. Det innebär också att vi måste förvänta oss att man anstränger sig. Det är jätteviktigt för att kunna höja kunskapsresultaten.

Men Miljöpartiet är delvis på en annan bog, fru talman, för de tycker att det där med betyg inte är så viktigt och att det där med prov och läxor inte är så viktigt utan att man kan vara lite mer mañana, mañana, så att säga. Jag är inte så säker på att vi lyfter svensk skola med den attityd som Miljöpartiet har.

Med detta sagt ska det också framhållas att vi har jättemånga skolor i Sverige som är fantastiskt bra. Vi har massor, tiotusentals, lärare i alla olika ämnen som gör ett fantastiskt jobb. Vi har lärare som varje dag går till jobbet och är jätteglada. Men vi har också rätt stora arbetsmiljöproblem, och vi har rätt många elever som inte trivs i skolan. Och vi måste klara av att också adressera dessa problem för att kunna lyfta svensk skola och för att kunna få den skola som jag tror att vi alla i slutändan ändå strävar efter att vi ska få.

Fru talman! Jag strävar efter en skola som lärare drömmer om att få jobba i, en skola som de söker sig till för att få jobba i, och som eleverna längtar efter att få gå i för att det är roligt. Det gör det lättare att lära sig svåra saker.

Skickliga lärare som har tid med sina elever, det är vad jag får höra från forskare, från lärare och från skolpersonal är det som är viktigt. Man pratar inte om detaljerade reformer, betygskriterier och annat utan om skickliga lärare som har tid med sina elever.

Detta tror jag är en extremt viktig del för en framgångsrik svensk skola. Men med denna vetskap, som jag tänker mig att vi kan vara ganska överens om, sätter Liberalerna Sveriges kommuner på svältkur. Finansieringen urholkas. Det sker inte för att kommunerna har prioriterat dåligt eller för att det finns någonting annat som är mindre viktigt som man i kommunerna kan strunta i. I efterdyningarna av en pandemi och med ett pågående krig som orsakar prisrusningar har man ökade kostnader i skolan.

När regeringen vägrar ge detta generella stöd till kommunerna, hur ska man då kunna få de skickliga lärarna att ha mer tid med sina elever? Senast i går i min egen kommun talade man om att man behöver göra nedskärningar. Det är inte så att det ligger pengar och skräpar eller att folk är lata i kommunerna. Det är något utifrån kommande som gör att det inte finns pengar. Den bördan borde staten och kommunerna kunna dela på. Men Liberalerna vill inte ge detta stöd. Varför?

Fru talman! Det är mycket märkligt att oppositionen i alla replikskiften som handlar om skolan nu argumenterar ungefär som om skolan hade ett statligt huvudmannaskap i dag - som om det var staten som finansierade hela skolan. Jag ska erkänna en sak: Jag och mitt parti vill det. Vi önskar det. Miljöpartiet är hjärtligt välkommet att ansluta sig till den uppfattningen, och det är de andra partierna i oppositionen också - förutom Vänsterpartiet, som redan tycker så.

Faktum är dock att skolan i Sverige är kommunaliserad. Vi har kommunpolitiker som också har ansvar för skolan; ungefär 8 procent av ekonomin i skolan kommer från staten. Jag skulle önska att alla kommuner prioriterade skolan mer, även de kommuner där mitt parti sitter med och styr och alla kommuner där Camilla Hanséns parti Miljöpartiet är med och styr - och oavsett vilken majoritet de kommunerna har. Men det är orimligt att stå i riksdagen och hävda att det skulle vara regeringens fel att det finns kommuner i Sverige som inte prioriterar skolan tillräckligt, för det är det inte.

Vi gör historiskt stora satsningar på svensk skola. Som andel av bruttonationalprodukten är detta en av de mest omfattande skolbudgetarna någonsin i vårt lands historia. Det har väl inte undgått någon att trenden i svensk skola de senaste 10-15 åren är ett gradvis och stegvis ökat statligt ansvarstagande genom diverse olika reformer, statsbidrag och andra satsningar på olika utbildningar, förstelärarreformer och en hel del annat. Orsaken till detta är att kommunerna inte har tagit sitt ansvar. Det är därför staten hela tiden måste öka sitt ansvar för svensk skola.

Fru talman! Skolan i Sverige är bra. De allra flesta lärare och elever vaknade i morse och gick till skolan, där de undervisade, lärde sig, lekte, skapade och umgicks - och hade det bra, eller åtminstone helt okej. Det kan vara viktigt att påpeka ibland.

Den svenska skolan dras dock med två allt annat överskuggande problem. Det är problem som till viss del hänger ihop med varandra och som det är helt avgörande att vi kommer till rätta med. Det är vårt ansvar att komma till rätta med dem.

Det första problemet är sorgligt, fru talman: Det som är mest avgörande för hur barn lyckas i skolan är deras bakgrund. Familjebakgrundens genomslag har också ökat de senaste decennierna. Skolans förmåga att utjämna skillnader i människors livsförutsättningar urholkas, och det är allvarligt. Segregationen ökar som en konsekvens av att skolan har blivit en marknad, och det är väldigt olika hur skolresultat, förutsättningar och skolmiljöer ser ut på olika skolor.

Det näst viktigaste för hur det går för landets skolbarn är läraren - lärarens förutsättningar, kompetens och metoder. Samtidigt lider skolan av lärarbrist. Det examineras alldeles för få lärare för att vi ska kunna möta de rekryteringsbehov som finns det närmaste decenniet. Dessutom finns det politiska ambitioner från olika partier i den här kammaren som kan förväntas öka behovet av legitimerad personal, till exempel idéer om att utöka undervisningstiden dramatiskt och öka lärartätheten mycket, eller om att tusentals fler lärare ska utbilda sig till speciallärare.

Mer måste alltså göras, för fler måste vilja bli lärare. Vi socialdemokrater har verkligen jobbat hårt för att komma till rätta med lärarbristen under våra år vid makten. Vi har till att börja med utökat resurserna till skolan stort. Det jobbar mer än 38 000 fler i skolan nu än vad det gjorde 2014. Det har varit viktigt.

Vi har jobbat med att skapa fler vägar till läraryrket, till exempel genom att införa en kortad KPU på försök och genom att utvidga och förstärka vidareutbildning av lärare som saknar legitimation. Vi har satsat på lärarassistenter och andra yrkesgrupper för att avlasta lärarna. Vi har satsat på höjda lärarlöner och tagit fram en struktur för meritering och kompetensutveckling för lärare. Det är också glädjande att regeringen nu har lagt fram vårt förslag om professionsprogram för lärare och rektorer.

Till de bästa lösningarna på lärarbristen måste höra att införa ett aspirantsystem så att de som redan arbetar som obehöriga lärare får möjlighet att bli behöriga. Det handlar om personer som har visat intresse för yrket och som en rektor har bedömt som lämpliga. Att erbjuda dem möjligheten att förmånligt arbeta och utbilda sig samtidigt borde vara den självskrivna lösningen på lärarbristen.

Lärarrollen har samtidigt förändrats rätt drastiskt de senaste decennierna. När skolan blev en marknad reducerades myndighetspersonen läraren, som hade hög status och en självklar auktoritet i sitt klassrum, till en tjänsteleverantör som eleven - alltså kunden - kan byta ut om hon inte är nöjd. Det är dåligt för arbetsmiljön för både lärare och elever. Det har skadat läraryrkets attraktivitet allvarligt.

Därför måste vi komma till rätta med de dysfunktionella drivkrafter som finns på skolmarknaden. Men när det gäller skolmarknaden och dess drivkrafter vill Sverigedemokraternas regering bara göra kosmetiska förändringar, så att deras kompisar i de vinstdrivande koncernerna kan fortsätta tjäna grova pengar på att segregera elever och spara på undervisningen.

Regeringen behöver i stället ta vid där vi lämnade. Fler behöver bli lärare, och därför behöver läraryrket framstå som åtråvärt. Skolmarknaden behöver styras upp, vilket vi försökte göra, och lärarnas administration måste minska. Resurserna till skolan måste ökas ytterligare. Men regeringen skär ned på skolan och har skrivit ett Tidöavtal som kommer att öka administrationen och sätta hård etisk press på lärarkåren. Regeringen vill bevara skolmarknaden, och det är bara att beklaga.

Fru talman! I skollagen har vi lagt fast att varje elev ska ha den ledning och stimulans och det stöd som hon behöver för att nå så långt som möjligt. Om stödinsatserna inte är tillräckliga riskerar det att få livslånga konsekvenser för eleverna. Därför tänkte jag uppehålla mig en liten stund vid hur viktigt det är att skolor kan ge elever det stöd de behöver.

Att insatser sätts in tidigt, både i ålder och i ett problematiskt skeende, är avgörande. Därför införde vi i regeringsställning läsa-skriva-räkna-garantin i förskoleklassen och lågstadiet. Vi gjorde förskoleklassen obligatorisk och ändrade reglerna för att fler barn ska ta del av utbildningskedjans första steg - förskolan.

Vi har gjort det obligatoriskt för huvudmän att erbjuda två timmars extra studietid varje vecka för elever som behöver det och lovskola till elever som riskerar att inte bli behöriga. Vi har reviderat timplaner och läroplaner så att bedömningskriterier blir mer användbara och så att det centrala innehållet i ämnena blir mer begripligt.

Vi har storsatsat på fortbildningen specialpedagogik för lärande, som syftar till att ge lärare bättre kunskaper i hur de ska ordna bra undervisning för alla elever. Vi har infört ett nytt examensmål i lärarutbildningen, så att alla framtidens lärare ska få med sig kunskaper om hur man möter elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Vi har skärpt lagkraven när det gäller elevhälsans uppdrag och systematik i utvecklingsarbetet samt infört krav på att det ska finnas specialpedagog eller speciallärare i elevhälsan. Vi har ökat statens stöd till förstärkt elevhälsa. Vi har styrt upp reglerna kring resursskolor, även kommunala sådana, så att den stödinsats som är till för eleverna med de största stödbehoven ska kunna få något mer stabila förutsättningar.

Vi har nyligen infört ett statsbidrag för att understödja skolorna i att skapa anpassade lärmiljöer - ett statsbidrag som varit otroligt översökt. Regeringen föreslår förvisso en förstärkning av det bidraget, men det är en mycket marginell förstärkning.

Detta arbete måste fortsätta. Därför måste regeringen nu stå emot sverigedemokratiska impulser att straffa de elever som har det största stödbehovet. I stället behövs bättre förutsättningar för landets lärare och elever. Vi socialdemokrater kommer i alla fall inte att ge oss förrän alla landets lärare och elever går till en skola som är en bra arbetsplats för lärarna och en fungerande institution för bildning och lärande för alla elever.

Vi socialdemokrater står givetvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinning nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation nummer 15.

(Applåder)

Fru talman! I dag debatterar vi utbildningsutskottets betänkande 7 Elever och lärare. Och det är just elever och lärare som spelar huvudrollen i skolan - utan dem, ingen skola.

När jag inte har äran att tjänstgöra här i riksdagen har jag en av dessa roller. Och utan att vilja trampa någon här inne på tårna kan jag bara konstatera att jag har världens bästa jobb: Jag är lärare. Och anledningarna till att det är just världens bästa jobb är många. Låt mig ge några exempel.

När engagemanget sprudlar i klassrummet, när klassen visar på god sammanhållning och stöttar varandra i vått och torrt, när eleven som kämpar knäcker koden och får allt att flyta på, när du plötsligt når fram till eleven som varit sluten och får hjälpa och stötta och när dina kollegor oavsett befattning jobbar mot samma mål och lyckas - då, fru talman, är det ljuvligt att vara lärare.

Men när en elev kämpar och stegen framåt är så små att de inte är synliga för eleven själv, när en elev känner sig utsatt och ensam, när en elev uttrycker sorg och ångest över att den inte passar in och över att den ständigt gör fel, när du som lärare vänt på varje sten för att nå fram för att hitta något som fungerar men möter en återvändsgränd igen, när du tvingas se en elev uppleva misslyckande efter misslyckande för att du och andra kollegor helt enkelt inte räcker till och när du ser den tomma bänken där eleven som inte längre orkar komma till skolan egentligen borde sitta - då, fru talman, är det förskräckligt att vara lärare.

I vårt avlånga land har vi många fantastiska skolor. Vi har många fantastiska lärare, pedagoger, elevassistenter, rektorer, intendenter, fritidspersonal, matsalspersonal, vaktmästare, städare och andra som gör allt som står i deras makt för att skapa en trygg och fungerande skola som håller hög kvalitet för våra barn. Men dessa personer befinner sig också dagligen i dilemmat att de inte räcker till.

Det handlar om att möta elever med behov av anpassningar eller särskilt stöd - elever som lider av psykisk ohälsa och elever som utagerar och kränker andra elever eller personal. Det kan handla om elever som behöver extra stimulans och utmaning i undervisningen eller elever som kanske har det lite kämpigt med matten eller läsningen. Alla dessa elever ryms och ska få rymmas i den svenska skolan. Det är deras lagstadgade rätt och vår skyldighet att se till att de får den utbildning de behöver för att klara sig i livet.

Fru talman! Att denna skyldighet faktiskt når i hamn är inte alltid självklart i vårt avlånga land. Elever i behov av särskilt stöd tvingas dag efter dag till en miljö som inte är anpassad efter deras behov. De tvingas dag efter dag uppleva misslyckanden i skolan. Och de tvingas dag efter dag ta konsekvenserna av att vi inte lyckas leva upp till våra skyldigheter gentemot dem.

10 procent av Sveriges befolkning lider i dag av någon typ av neuropsykiatrisk svårighet, som adhd, autism eller dyslexi, för att nämna några exempel. I en klass på 30 elever motsvarar det cirka tre elever. Det är tre elever i en klass där alla är just elever. De är barn i en kontext med huvudsyfte att de ska lära sig saker de inte kan - barn som förväntas lära sig nya saker av en ensam lärare.

I ett klassrum kan en lärare behöva hjälpa till med diverse saker. Det kan handla om att sätta igång eleven som har svårt att komma igång själv. Det kan handla om att hjälpa eleven som har svårt med ämnet eller att utmana eleven som har lätt för ämnet. Det kan handla om att hjälpa och trösta eleven som ramlat och slagit sig på rasten eller lösa konflikten som uppstod på fotbollsplanen. Och därtill ska läraren anpassa undervisningen för eleven med särskilda behov.

Fru talman! Jag vet att lärare där ute kämpar och sliter för att räcka till. Vi lider med våra barn när de inte lyckas. Men vi kan inte klona oss. Vi har inte åtta armar. Vi har inte ögon i nacken, även om många elever nog skulle tro att vi har det.

Men när 60 procent av eleverna med autism inte klarar grundskolans kärnämnen och över 50 procent har problematisk skolfrånvaro har vi misslyckats. När personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar ständigt hamnar utanför arbetsmarknaden har vi misslyckats. Och när en enda elev känner att den inte klarar av att leva upp till skolans förväntningar på grund av sin funktionsnedsättning har vi misslyckats. Något behöver förändras.

Fru talman! Under alltför lång tid har vi låtit inkluderingstanken prägla svensk skola, så till den grad att man inte längre verkar respektera att alla är olika. Alla tar inte till sig undervisning på samma sätt. Alla klarar inte av att vistas i en vanlig klassrumsmiljö. Hur vi än försöker kommer inte alla att förmå anpassa sig till det vi anser är det normala.

Missförstå mig rätt: Alla elever som kan vistas i ett vanligt klassrum ska göra det. Det är eftersträvansvärt. Men vi måste våga ha två tankar i huvudet samtidigt och acceptera att alla faktiskt inte förmår leva upp till de förväntningar som präglar ett vanligt klassrum.

Inkluderingstanken har i dag gått så långt att den snarare exkluderar. Den exkluderar från rätten att utbilda sig, från arbetsmarknaden och från att leva ett hälsosamt och lyckligt liv. Det måste bli ändring på det.

Regeringen har i 2023 års budget och i vårändringsbudgeten satsat för att säkerställa att utbildningen ska komma alla elever till del. För elever med NPF är det av yttersta vikt att stöd sätts in så tidigt som möjligt, att det på skolorna finns personal som har verktygen och kunskapen att möta och undervisa dessa elever utifrån deras förutsättningar och att miljön är anpassad efter deras behov.

Att regeringen nu satsar på fler speciallärare och möjlighet att anordna mindre undervisningsgrupper är ett mycket viktigt steg i att se till att vi skapar en skola som är till för alla. Det är satsningar som skapar inkludering på riktigt.

Detta är några steg på vägen, men vi är långt ifrån klara. Vi behöver också reformera läroplanen så att den blir tydlig och konkret med mätbara kunskaper anpassade till elevernas ålder, med tydliga kunskapskrav därtill. Dagens abstrakta läroplan skapar stress och osäkerhet hos alla elever, inte minst våra elever med särskilda behov.

Tidiga diagnostiska prov behöver genomföras för att kartlägga elevers kunskaper för att i så god tid som möjligt sätta in rätt stöd där det behövs. Tidiga insatser är en mycket viktig nyckel till en lyckad skolgång för alla elever.

Resursskolorna behöver förstärkas, och en långsiktig finansiering för resursskolans målgrupp måste komma på plats. Även den anpassade grundskolan och gymnasieskolan måste förstärkas så att alla elever oavsett förutsättningar kan utvecklas till sin fulla potential.

Till sist behövs en nationell uppföljning av den problematiska skolfrånvaron tillsammans med en nationell handlingsplan för hur vi får tillbaka våra elever till skolan.

Det är mycket glädjande att denna regering visar en vilja att ta tag i dessa frågor, och jag ser mycket fram emot att i denna kammare bifalla ytterligare insatser för att säkerställa alla barns rätt till utbildning.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Alla elever ryms och ska få rymmas i den svenska skolan, säger ledamoten. Jag uppfattar det som att ledamoten med hjärtat ömmar för elever som har olika typer av svårigheter eller hamnar i svårigheter i skolsituationen, inte sällan elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Samtidigt företräder ledamoten ett av Tidöpartierna. I Tidöavtalet finns väldigt tydliga skrivningar om att elever ska få minskat inflytande, oftare slängas ut och oftare omplaceras och stängas av, också för längre tid, eller för den delen placeras i Sverigedemokraternas pliktskola.

Jag tänker att det är värt att ställa följdfrågan till ledamoten hur hon ser på risken att de elever hon vill straffa hårdare är samma elever som har koncentrationssvårigheter eller svårigheter att styra sina impulser eller svårigheter att läsa av sociala sammanhang. Hur ser hon på denna risk? Om hon som jag tror att de grupperna av elever överlappar varandra ganska mycket är hon skyldig mig svaret på hur de hårdare straffen och de tuffare tagen kommer att gynna elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Fackförbundet Sveriges Lärare hänvisade tidigare i veckan till en granskning som visar att en högstadielärare i timmen hotas av elever, och många av dem blir också utsatta för våld. Samtidigt kränks elever varje dag i skolan.

Vi har ett jättestort ansvar att lära barn och unga att ta ansvar för sina handlingar. Oönskat beteende måste få direkta konsekvenser, men det betyder inte att man lämnar den enskilde vind för våg. Alla elever har en lagstadgad rätt till undervisning, och det akutskolor utgör är just den lagstadgade rätten att få ta del av undervisning oavsett om man har betett sig illa eller inte.

Vi måste våga visa att den som hotar, kränker och gör fel också får ta konsekvenserna av det samtidigt som vi inte vänder dem ryggen. Skickar vi i stället hem dem i två veckor lämnar vi dem vind för våg i hemmet, och det kan vi göra gång på gång. Skickar vi dem i stället till en akutskola där det finns kompetent personal som kan stötta och vägleda dem samtidigt som de får den undervisning de har rätt till hjälper vi dem på rätt väg.

Samtidigt förstår jag den oro du uttrycker, Linus Sköld. Men en skola med ordning och reda och tydliga förväntningar och krav är en skola som i högre grad funkar för barn med NPF.

Fru talman! Det finns motsvarande möjligheter i dagens lagstiftning. Jag tänker att skrivningarna i Tidöavtalet är en signal om att straffen ska bli hårdare. Men ärligt talat tror jag inte att det är genom hårdare straff man skapar mer ordning och reda, och det finns redan långtgående befogenheter för lärare och rektorer att vidta åtgärder när saker händer i skolan.

Låt mig också ta upp lärarförsörjningen. Som jag sa i mitt anförande måste vi få fler lärare. Moderaterna vill dessutom öka antalet timmar i lågstadiet med en timme om dagen, vilket är en ökning av undervisningstiden med nästan 30 procent. Detta leder till slutsatsen att läraryrket måste bli mer attraktivt, för Moderaterna måste instämma i mitt påstående att fler måste vilja bli lärare.

Lärarnas administration måste minska för att yrket ska bli mer attraktivt, och jag tror att Moderaterna håller med mig om detta. Ändå har Moderaterna gått med på Tidöavtalet. Här kommer Skolinspektionens nya uppdrag för att säkerställa kvalitet att kräva en helt ny typ av dokumentationen. Vidare kommer plikten att anmäla brott att utlösa en flodvåg av administration över lärarna, och när vi ändå pratar om anmälningsplikt är det värt att nämna den djupt oetiska plikt som ni vill införa för att tvinga lärare att ange sina elever.

Hur menar ledamoten att läraryrket ska bli mer attraktivt när ni ökar lärarnas administration och inför krav som går på tvärs mot yrkesetiken?

Fru talman! När vi uppfyller vår skyldighet till de elever vi flyttar på genom att ge dem den undervisning de har rätt till uppfyller vi också vår skyldighet till deras klasskamrater att de ska få vistas i en trygg skolmiljö.

Vad är ledamotens svar till den flicka som blev våldtagen av sin klasskamrat och som till slut själv tvingades byta skola för att klara av att över huvud taget gå till skolan? Moderaternas svar är tydligt: Offret ska fredas och förövaren flyttas - detta samtidigt som vi uppfyller vår skyldighet att säkerställa alla elevers rätt till utbildning. Vad är Socialdemokraternas lösning på detta?

Låt mig också upplysa ledamoten om att läsa-skriva-räkna-garantin medförde en administrativ börda för lärarna när de tvingades genomföra många tester, dokumentera och rapportera.

Jag vill också skicka frågan till kommunerna. De har ett jätteansvar för att inte lägga mer administration på lärare. Det handlar inte om sådant som kommer härifrån utan andra onödiga saker som lärarna tvingas utföra.

Jag vill se ett renodlat läraryrke där läraren fokuserar på undervisning, elevtid och planering.

De extra timmarna med läxhjälp som också infördes under Socialdemokraternas tid vid makten medförde att mycket planeringstid försvann för lärarna eftersom de skulle hjälpa eleverna med läxor. Detta gjorde jag med glädje, men alla lärare har inte förmågan att prioritera så att man hinner med allt sitt arbete.

(Applåder)

Fru talman! Det var en glädje att höra ledamoten Lewerentz i talarstolen. Jag vill tacka för att ledamoten lyfte det positiva med svensk skola - det görs alldeles för sällan - och för de ärliga berättelserna från skolvärlden.

Det var också bra att den svåra frågan om barn med NPF togs upp, för den är oerhört viktig. Många barn har svårigheter och klarar inte alltid av den skola som vi i dagsläget har. Läget är pressat, och lärarna har inte särskilt mycket extra utrymme. Låt oss säga som det är: Resurserna är ibland ganska små. Jag tror att ledamoten sa att vi inte kan klona oss. Får har visserligen klonats, men det tar nog ett tag innan vi kan klona människor.

När svensk skola har det så här, när kommunernas ekonomi är pressad och det saknas pengar och när de som arbetar i skolan säger att detta är en katastrofbudget, borde inte regeringen agera då? Borde regeringen inte göra något? Borde man inte satsa på svensk skola i stället för att dra ned på hela det svenska utbildningsväsendet? Det är ju den verklighet vi ser nu.

Jag har svårt att se hur de barn som har det svårast plötsligt skulle få det mycket bättre genom att skolan får mindre pengar.

Fru talman! Inflationsläget och lågkonjunkturen ställer höga krav på prioriteringar. Det går inte att sticka under stol med.

Men en sida av myntet som ännu inte nämnts i debatten är att för de tre senaste åren har kommunsektorn ett samlat överskott på 100 miljarder. Det betyder inte att alla kommuner har ett överskott, men många har det. I denna pressade tid ger det ett utrymme att prioritera. Jag tycker att många kommuner i detta läge behöver bekänna färg och visa att de värnar kärnuppdraget. För mig är det allra viktigaste kärnuppdraget förstås skolan.

Fru talman! Ja, skolan är jätteviktig och måste prioriteras. Det finns givetvis pengar i en del kommuner, och jag utgår från att många andra försöker hitta dem. Kommunerna har tveklöst det primära ansvaret för skolan och bär också den största bördan. Men det är från staten som reglerna, kraven med mera kommer.

I Tidöavtalet saknas inte nya krav på skolan, och då är frågan: Ska det inte skickas mer pengar för att täcka dessa krav?

Sedan anser jag att ledamoten Lewerentz lyfte en väldigt viktig sak, och det gäller frånvaroproblematiken. Vi har ett jättestort problem med väldigt många barn som är borta från skolan jättemycket - vissa barn är i praktiken aldrig i skolan - så mycket att deras skolgång faktiskt inte är en skolgång. Det är ett hemmavarande, inte en skolgång. Jag känner själv till barn som inte har klarat av skolan utan som är hemma i stället. Detta ser vi över hela landet, oavsett om det är små skolor eller stora skolor. Det är sannolikt inte någon kommun eller någon enda skola som inte möter detta någon gång.

Vi kan väl vara överens om att detta är ett jättestort problem. Och Centerpartiet har vid ett flertal tillfällen lagt fram ett förslag om att införa ett nationellt frånvaroregister. Detta är redan utrett. Med det skulle vi äntligen få koll på hur många det är och vilka barn det är. Vi har inte koll i dagsläget; vi bara gissar hur problemet ser ut. Men regeringen vill inte ta i problemet. Man vill inte införa det nationella frånvaroregister som vi har krävt. Kan regeringen vara snäll och komma med detta snart?

Fru talman! Regeringen satsade 12 miljarder kronor i ekonomisk förstärkning till kommuner och regioner i budgetpropositionen 2023. Jag vet också att regeringen följer utvecklingen noga, och såvitt jag vet har man inte uteslutit att man kan tillskjuta mer pengar till nästa års budget. Jag kan också påminna ledamoten om att vi nu lägger fram en satsning i vårändringsbudgeten på 20 miljoner kronor just för att tillgodose behoven som barn med NPF har. Ett av de krav ni ställer levererar vi faktiskt redan på.

När det gäller frånvaron kan jag bara hålla med dig. Min uppfattning är inte att regeringen inte vill ha ett frånvaroregister. Det är jätteviktigt att vi samlar fakta och kunskap om dessa elever och vad vi kan göra för att få tillbaka dem till skolan.

Avslutningsvis vill jag bara säga att det är glädjande att se att vi är många i den här kammaren som bryr oss om dessa elever, att det har gjorts satsningar tidigare och att Centerpartiet till exempel lägger motioner i frågan för att lyfta upp den i debatten, för frågan är otroligt viktig.

(Applåder)

Fru talman! Vi yrkar för tids vinning bifall endast till Sverigedemokraternas reservation 8, men naturligtvis stöder vi alla våra lagda reservationer.

I detta betänkande, som handlar om lärare och elever, vill jag börja med några exempel för att belysa hur förutsättningarna för lärare och elever bör vara. Det första gäller studiero i klassrummet. Där kommer nu regeringsunderlaget att arbeta vidare med att införa förväntansdokument om skolans ordningsregler som elever och föräldrar förväntas skriva på. Ordningsreglerna ska innehålla en konsekvenstrappa som förklarar vad som händer vid regelövertramp och ordningsstörningar - helt enligt Tidöavtalet. Det andra gäller en minskning av lärarnas administrativa börda. En bred regelöversyn görs för att lämna förslag på hur mer av lärarnas arbetstid kan frigöras för planering, kvalitetssäkring och undervisning. Bland annat ska skollagens långtgående krav på den elevnära dokumentationen begränsas, till exempel vad avser kraven på individuella utvecklingsplaner, IUP - helt enligt Tidöavtalet. Det tredje gäller övrig personal. Det ska finnas personal i skolan för att avlasta lärarna i deras undervisande uppdrag, till exempel särskilt anställda mentorer, speciallärare och en stärkt elevhälsa - helt enligt Tidöavtalet. Det fjärde gäller en karriärtjänstreform som ska möjliggöra att skickliga lärare kan bli förstelärare och att fler lektorer kan anställas. Detta ska ske genom fortbildning i ämneskunskap samt i till exempel ledarskap och konflikthantering - helt enligt Tidöavtalet.

Fru talman! Tydliga konsekvenser av att vi i dag inte har de helt rätta förutsättningarna i vår skola är bland annat att vi har en lärarbrist. Det är beundransvärt att vissa lärare trots dålig arbetsmiljö med ständiga bråk och stök i klassrummet fortsätter att arbeta vidare. Detsamma gäller naturligtvis de elever som vill utbilda sig men som tvingas stå ut med bråk och stök.

Det är som tur är inte så i alla klassrum, men i alldeles för många. Tidigare regering har varit ganska tyst, framför allt i frågan om studiero. Det är en av anledningarna - inte enbart, men till stor del - till att situationen är som den är i dag.

Nu måste vi förbättra förutsättningarna för både lärare och elever. Detta gör regeringsunderlaget genom Tidöavtalet, där vi har de bra förslag på reformer som jag tidigare beskrev. Möjligtvis krävs det ännu mer, men det kommer vi på under tiden.

Fru talman! Vår skola måste vara en trygg och säker arbetsplats, och det är den allt som oftast. Dock finns det orosmoln, till exempel när det visade sig att en skola i min hemstad Malmö anställt en elevassistent som innan han fick jobbet på skolan satt i fängelse för kvinnomisshandel och dessförinnan var dömd för narkotikabrott. Ni hörde rätt. Det hände ganska nyligen. Trots detta har skolan inte gjort fel, utan man har följt skollagen, och mannen har fått visa upp sitt registerutdrag som inte visade något om dessa brott. Tyvärr visar det sig att de registerutdrag som skollagen kräver är censurerade. De visar endast om en person är dömd för mord, dråp, grov misshandel, grovt rån, människorov, sexbrott och barnpornografibrott. Det är faktiskt ganska häpnadsväckande. Det finns alltså personer som jobbar med våra elever som är dömda för grova brott, och ingen tycks veta om detta förrän en tråkig eller tragisk situation dyker upp.

Fru talman! Förra året behandlade vi en proposition som handlade om just registerutdrag, där den dåvarande regeringen var noga med att det endast skulle "visas upp" ett registerutdrag vid anställning på skola och att en enkel notering - ett kryss i en ruta - skulle räcka som bevis för att registerutdraget är klanderfritt. Vi yrkade naturligtvis på att det skulle lämnas in, som det var förut, att registerutdraget skulle dokumenteras och att det även skulle förnyas årligen. När vi pratar om registerutdrag pratar vi naturligtvis om ett fullständigt registerutdrag, inget censurerat.

Fru talman! Under senare år har det i många kommuner och i enskilda skolor skett en bortprioritering av elevhälsan till förmån för annat. När jag började undersöka detta 2011 i Malmö visste jag att det pågick, men det har fortsatt sedan dess, och detta i en tid när otryggheten och den psykiska ohälsan ökar. Man har kunnat göra detta då det inte funnits några exakta riktlinjer för omfattningen på elevhälsan. Som exempel kan nämnas att det finns platser där en skolsköterska ska ansvara för uppemot 1 000 elever - att jämföra med det mer rimliga 400. Vi sverigedemokrater har därför länge föreslagit att det införs bemanningsnivåer för elevhälsan, där vi grundar våra miniminivåer på det som professionen visat i sina olika utredningar.

Fru talman! Den tidigare socialdemokratiskt ledda regeringen har under åtta år inte förmått att göra några större förbättringar inom skolans hälsovård. Därför är jag glad att vårt nuvarande regeringsunderlag kommer att arbeta med elevhälsan för att öka tillgängligheten, för att se till att skolhuvudmännen har samverkansavtal med sjukvården och samverkansrutiner med socialtjänsten samt för att se till att det görs en översyn över huvudmannaskapet för elevhälsan. Det kanske ska vara som det var förut, när det var sjukvården som hade det. Vi får se. Men redan nu har det gjorts en satsning på 150 miljoner som en förstärkning till elevhälsan. Det behövs säkert mer, men det är i alla fall en bra start.

Fru talman! Slutligen vill vi också att eleverna får daglig fysisk aktivitet under sin skoldag och att de reglerade friluftsdagarna återinförs. All sorts forskning på detta område visar på enbart positiva faktorer för hälsan och på att även hjärnan stimuleras, vilket gör kunskapsinhämtningen lite lättare. Kan vi säga nej till detta? Det tycker inte jag.

Fru talman! Jörgen Grubb återkommer till "helt enligt Tidöavtalet" som ett omkväde i sitt anförande och konstaterar sedan att vi har lärarbrist.

I mitt anförande gjorde jag kopplingen mellan skolmarknadssystemet och läraryrkets sjunkande status. Skolmarknadssystemet ska, helt enligt Tidöavtalet, bevaras så att vinstuttagen kan fortsätta, så att läraren fortsätter att vara tjänsteleverantör snarare än myndighetsperson och så att eleven kan fortsätta att vara kund. Som känt har kunden alltid rätt, vilket skiftar makten i klassrummet från läraren till eleven. Detta system vill Sverigedemokraterna - helt enligt Tidöavtalet, som sagt - ha kvar.

Jag tänkte bara enkelt fråga Jörgen Grubb: Hur menar han att ett skolmarknadssystem där eleven alltid har rätt ska gynna läraryrkets status och vara en hjälp att lösa lärarbristen?

Fru talman! Jag tackar för frågan.

Jag vet inte om vi har sagt att det skulle gynna. Vi har inte sagt att det skulle försvåra heller, så jag vet inte riktigt vad ledamoten antyder.

Låt mig säga så här: Att eleverna får bestämma och det blir ett stort elevinflytande även på betyg gör inte heller att det blir bättre, utan vad det handlar om för vår del är naturligtvis att lärarna ska få sätta sina betyg. Lärarna ska inte vara påverkade av vad eleverna eller föräldrarna tycker, utan de ska sätta tydliga betyg på sina elever utifrån deras prestation. Det är en ganska enkel ekvation som jag vet kan missbrukas på olika sätt.

Vi har även något som heter ordningsregler, som vi i regeringsunderlaget tydligt har med i Tidöavtalet. Där kan det också finnas relationsbitar när det gäller hur det fungerar på skolorna. Det gäller naturligtvis vilken huvudman man än har på skolan.

Fru talman! Jag uppfattar inte att jag riktigt fick svar på min fråga. Jag ska försöka ställa den en gång till.

Jag är mycket väl medveten om att helt enligt Tidöavtalet är det också Jörgen Grubbs uppfattning att elevinflytandet ska minska. Där står att elevinflytandet ska minska, i synnerhet vid utarbetandet av ordningsregler.

Men det yttersta elevinflytandet är att elever och föräldrar har skolpengen med sig och kan välja att ta den och gå när de är missnöjda. Det är det yttersta maktmedlet mot läraren som myndighetsperson och mot den skolhuvudman som är ansvarig för att erbjuda utbildning. Men det finns också andra maktmedel som lärare och föräldrar kan använda, till exempel att anmäla till Skolinspektionen. Kunden i ett marknadssystem har rätt därför att leverantören har ett ekonomiskt intresse av att kunden väljer dem. Det är det yttersta elevinflytandet.

Jag tänker att Jörgen Grubb kanske kan svara på frågan om jag ställer den så här: Menar Jörgen Grubb att systemet inte leder till en sjunkande status för läraryrket? Menar Jörgen Grubb att det inte skadar auktoriteten för lärare i klassrummet att elever och föräldrar har rätt att när som helst ta sin skolpeng och gå?

Fru talman! Vi värnar ett fritt skolval, och detta gäller för vilken skola som helst. Jag hör att ledamoten Linus Sköld bara pratar om en typ av skola, alltså de fria skolorna. Man kan byta mellan kommuners skolor om man vill. Man kan byta hur som helst - det är själva skolvalet.

På vilka grunder elever och föräldrar väljer skola vet jag faktiskt inte. Jag vet inte om ledamoten Linus Sköld vet det heller, men normalt sett väljer man en skola där man ser att det är god ordning och där man får en fin utbildning så att man kan utvecklas och komma vidare i de olika stadierna, från grundskolan och kanske till gymnasiet och till och med högre studier. Det borde vara detta man prioriterar. Sedan vet jag inte hur varje unik människa tänker.

När det gäller det som ni, Linus Sköld, kallar friskolor, marknadsskolor eller vad ni nu har för uttryck är vi i regeringsunderlaget tydliga med att vi ska fastställa tydliga krav. Det kommer att finnas en utredning som visar detta, och senare kommer en proposition som vi kommer att söka majoritet för i denna kammare.

Tidöavtalet specificerar till exempel en sanktionstrappa med skärpta viten och sanktionsavgifter samt utdelningsbegränsningar vid kvalitetsbrister. Vinstutdelning ska inte förekomma de två första åren, och det ska bli bättre insyn både juridiskt, ekonomiskt och pedagogiskt.

Vi gör något som inte har gjorts under er tid, alltså era åtta år. Detta gör vi snart. Jag kan inte säga något exakt datum, men det kommer här i kammaren. Ledamoten kommer inte att kunna missa det.

Fru talman! Jag tyckte att det var utmärkt att ledamoten Grubb från Sverigedemokraterna i talarstolen lyfte upp frågan om mindre administration. För att vi ska få mindre administration är det viktigt att ha koll, och jag är säker på att ledamoten kan ge ett utmärkt svar på denna fråga: Hur tänker ledamoten och Sverigedemokraterna att administrationen ska se ut när en lärare ska anmäla att en av deras elever är papperslös och ska slängas ut från landet?

Fru talman! Tack för frågan, ledamoten Paarup-Petersen! Jag vet inte hur den manualen skulle se ut, men jag gissar att en lärare förmodligen skulle gå till sin rektor och chef och prata med honom om det. Sedan tror jag att rektorn skulle sköta det på något sätt.

Jag vet inte exakt vilken manual eller vilket formulär det är eller om blanketten heter K70, K80 eller T3. Jag har faktiskt ingen aning om det. Jag är ledsen att jag inte kan leverera ett bättre svar.

Fru talman! Det är bra - vi kan konstatera att Sverigedemokraterna inte riktigt har några svar när det kommer till hur det skulle genomföras. Men det finns andra som faktiskt har svar på vad konsekvenserna av detta skulle bli.

Samtidigt som Sverigedemokraterna står i talarstolen och pratar om lärarbrist säger fackförbunden för lärarna, skolledarna och kuratorerna, som det också pratades om i talarstolen kopplat till dem som har det dåligt i skolan, och rent av psykologerna att det är en absurd idé att de medarbetare som finns i svensk skola för att hjälpa barn plötsligt ska få en angiveriplikt eller anmälningsplikt som en del av sitt jobb.

Denna plikt innebär att det är de som ska fatta det mest ödesdigra beslutet för barnen, nämligen att slänga ut dem från landet. Detta ska plötsligt bli lärarens eller kuratorns jobb. Det är vad Sverigedemokraterna vill att Sveriges lärare, kuratorer, skolledare etcetera ska lägga sin tid på. Det är de tydliga krav som Sverigedemokraterna vill se i svensk skola. Det tydligaste kravet på svensk skola i Tidöavtalet är att lärarna ska se till att barn slängs ut från Sverige. Det är det absolut tydligaste kravet.

Jag gissar att det är det enda av kraven som införts av Sverigedemokraterna, och jag gissar att de andra primärt kommer från Liberalerna. Jag hoppas i alla fall att det kravet inte kommer från Liberalerna.

Hur tänker ledamoten Grubb att anmälningsplikt ska få fler lärare, fler skolledare, fler kuratorer, fler psykologer etcetera in i svensk skola, få svensk skola att bli bättre, få barn att må bättre och få lärare att trivas bättre på sin arbetsplats? Det skulle jag jättegärna vilja veta.

Fru talman! Tack, Niels Paarup-Petersen, för repliken!

Jag vet inte om detta är det tydligaste som står i Tidöavtalet, men det avslöjar i alla fall ledamotens fokus på Tidöavtalet och framför allt på det som behandlar skolan.

Vi har mycket stort fokus på många saker och ser detta som en bisak jämfört med mycket annat. Jag tycker helt enkelt inte att man ska vistas olagligt i Sverige, och jag tror att det är det som är grejen. Punkt.

Det finns massor med saker som ledamoten Niels Paarup-Petersen borde prata mer om. När det gäller problemen som vi har i dagens skola har ledamotens parti faktiskt stött en regering och dess budgetar under några år, en regering som inte har förmått lösa stora skolproblem, till exempel betygsinflation, som har funnits rätt länge och som vi alla behöver göra någonting åt.

Studiero, som jag nämnde innan, har det varit extremt tyst om i denna kammare. Det är någonting som vi måste göra något åt. Det är vad mina ögon fastnar på i Tidöavtalet - en jättestor reform som ger lugn och ro i klassrummet, något som berör hundratusentals elever och naturligtvis deras lärare och övrig personal.

När det gäller bristen på läs- och skrivkunnighet vet jag att ledamoten väldigt gärna vill prata om digitala hjälpmedel. Sådana kan man ha, men nu kommer det fram att papper och penna behövs. Det önskar jag att vi har stort fokus på.

Lärarbristen har vi också pratat om.

Fru talman! I dag debatterar vi lärare och elever - själva kärnan i skolan.

Lärarna är avgörande för att eleverna ska må bra. Det är alla de mycket skickliga lärare vi har ute i landet som bygger skolan stark. Det är lärare med varmt hjärta och fast hand som talar om vad som är rätt och fel och hur man behandlar andra. Det är de som skapar en skola för barnen att längta till. Det är de som lägger grunden för ett tryggare samhälle och ett tryggare Sverige.

Alla kan vi tänka tillbaka på vår skoltid och tänka på någon enskild lärare som betydde extra mycket för hur vi trivdes i skolan och som hade en avgörande betydelse för vår utveckling som människor. Sverige har många fantastiskt skickliga lärare som tack vare sin ämneskunskap inspirerar eleverna till mer kunskap, som leder klassen framåt och som håller ordning i klassrummet.

De lärarna gör en enorm samhällsinsats. Lärare som ser barnen, som bryr sig om barnen och som hjälper barnen är helt avgörande för hur barnen mår och för hur det ska gå för dem senare i livet. Lärarna bygger inte bara människor, utan de bygger också Sverige som land.

Fru talman! Sveriges framtid är helt beroende av att de lärare som är mycket skickliga stannar i yrket men också att fler vill bli lärare. Då behöver vi höja behörighetskraven till lärarutbildningarna för att öka attraktiviteten, och vi behöver också höja yrkets status. Vi behöver få fler akademiker att byta spår till lärare, och vi behöver utveckla karriärtjänstreformen så att skickliga lärare kan ta nya steg inom yrket.

Vi behöver göra läraryrket attraktivt också genom att avlasta lärarna på olika sätt. Att minska administrationen är ett sätt, att ha särskilda mentorer så att de undervisande lärarna kan fokusera på just själva undervisningen eller förstärka med speciallärare och elevhälsa är andra sätt.

Ska de bästa lärarna välja att stanna i yrket måste vi också en gång för alla göra upp med de ordningsproblem och det stök som tyvärr finns i skolan. Det är viktigt både för att förbättra lärarnas arbetsmiljö och för att de ska kunna fokusera mer på själva undervisningen.

Lärarens befogenheter behöver också vara tydliga. Disciplinära åtgärder som omhändertagande av föremål, utvisning, kvarsittning, tillfällig omplacering eller i värsta fall avstängning måste också kunna användas i större utsträckning, just för att hålla ordning i skolan så att eleverna som finns i skolan ska känna sig trygga, sedda och omhändertagna. Det handlar om att ha höga förväntningar på att eleverna faktiskt ska kunna visa respekt för varandra och lärarna.

Fru talman! Förutom att vara ett arbetsmiljöproblem skapar otryggheten naturligtvis också problem för eleverna. Det är klart att elever som känner sig otrygga lätt hamnar efter. De får svårt att hänga med i undervisningen. Dessutom påverkar det den psykiska hälsan.

Alltför många unga lider i dag av psykisk ohälsa, och vi behöver därför se till att det blir bättre tillgänglighet till elevhälsan, vårdcentralerna och barn- och ungdomspsykiatrin. Kristdemokraterna har länge drivit på för just en elevhälsogaranti, där eleverna ska garanteras tillgång till elevhälsan varje dag.

Vi har också påpekat att huvudmannaskapet för elevhälsan behöver ses över. Det skulle sannolikt finnas flera positiva effekter med att regionerna får ett samlat ansvar för den medicinska och psykosociala elevhälsan, samtidigt som skolsköterskor, skolläkare, kuratorer och skolpsykologer fortfarande givetvis ska finnas kvar i skolverksamheterna men med en annan huvudman. Detta skulle se till att ingen faller mellan stolarna och skulle kunna skapa bättre förutsättningar att tidigt fånga upp elever som mår dåligt och elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Det minsta man kan begära, fru talman, är i alla fall att alla skolhuvudmän, fram tills att ansvaret flyttas, bör ha ett fungerande samverkansavtal med regionerna för att säkerställa att inte elever faller mellan stolarna. Att stärka elevhälsan är helt avgörande för om vi ska lyckas skapa en skola där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter.

Det talas också mycket om en likvärdig skola, och det kan kanske variera lite vad man menar med det. En del kanske menar att skolor ska vara i princip likformiga utan inbördes variationer medan andra, till exempel vi kristdemokrater, är öppna för att man på olika vägar kan nå fram till det gemensamma målet. Eftersom varje barn är unikt behövs det olika pedagogiska vägar för att ge ett enskilt barn de bästa möjliga förutsättningarna att uppnå sin fulla potential.

Klart är i alla fall att alla skolor i hela landet måste få bästa möjliga förutsättningar att hjälpa elever att inte hamna efter. Alltför många elever har just hamnat efter de senaste åren. Eleverna kommer inte alltid till sin rätt, och stöket och trakasserierna gör att många barn mår dåligt och hamnar efter. I värsta fall slutar eleverna att komma till skolan. Den växande skolfrånvaron är ett enormt problem.

Det är svårt att säga exakt hur många elever som har en lång och problematisk frånvaro just eftersom det saknas nationell statistik från huvudmännen som visar giltig och ogiltig frånvaro. Vi måste veta hur omfattande problematiken med hemmasittare är, och därför delar jag bilden av att arbetet med att ta fram en nationell frånvarostatistik är viktigt.

Attityden från huvudmän som uttrycker att det inte går att göra någonting eftersom eleven inte är i skolan ska inte få förekomma. Samhället har ett ansvar för att dessa barn och ungdomar ska få möjlighet att utvecklas och nå sin fulla potential.

Detta kräver att vi på ett bättre sätt anpassar skolans undervisning till de enskilda elevernas förutsättningar och behov. Den inkluderingstanke som innebär att alla elever ska undervisas på exakt samma sätt i samma klass har gått lite för långt och leder till att elever far illa. I stället behöver vi satsa på fler speciallärare och specialpedagoger. Vi behöver också ge våra skolledningar större frihet att bygga ut och utforma särskilda undervisningsgrupper. De elever som har de största stödbehoven måste också få det stöd de behöver.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Tack till ledamoten Bengtsson! Jag uppskattar ledamotens engagemang i skolfrågorna och den fina inställningen till människor som också förmedlas.

Därför vill jag gärna ställa en fråga till Kristdemokraternas företrädare, och det är samma fråga som jag ställde till Sverigedemokraterna. Frågan gäller detta att lärare ska anmäla barn i klassen. Lärarens viktigaste jobb är att ta hand om barnet, utbilda barnet och föra barnet framåt i livet. Det är kärnan i lärarens jobb.

Är det positivt för lärarkårens utveckling, för läraryrkets attraktivitet - för att inte tala om barnets bästa, men det är en annan fråga - att läraren får i uppgift att vara en anmälare, får anmälningsplikt? Ska läraren ta barnet till rektorn, enligt Sverigedemokraterna, eventuellt direkt till polisen, för att säga att barnet inte förtjänar att vara här, inte har rätt att vara i Sverige? Det har polisen som uppgift att göra. Men nu vill Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Moderaterna ge uppdraget till Sveriges lärare. Det gäller även kuratorerna. När barnet säger att det mår dåligt frågar kuratorn varför det mår dåligt - och, by the way, jag får utvisa dig. Är det en uppgift som ska ligga på skolans personal? Anser Kristdemokraterna verkligen det?

Fru talman! Ledamoten Niels Paarup-Petersen vet mycket väl att det är en utredning enligt Tidöavtalet. Vi får se vad den kommer fram till och vilka yrkesgrupper som kommer att undantas. Vi kan ta debatten i kammaren då.

Men om vi ska göra läraryrket mer attraktivt måste vi minska administrationen vad gäller att byråkratiskt skriva in mindre långtgående disciplinära åtgärder. Det är ett exempel på hur administrationen kan minska.

Kommunerna behöver ta ett större ansvar för att minska administrationen. Vi behöver ta ett samlat grepp för att se vilka administrativa bördor som har lagts på lärare som kan minska i omfattning. Lärare måste kunna hålla ordning och reda i klassrummet. Stöket måste stoppas. Lärare ska få vara just lärare. Läraren ska vara den som bestämmer i klassrummet, och lärare ska få de befogenheter som krävs. Det är många delar som behövs för att stärka läraryrkets status.

Just den fråga som ledamoten efterlyser får vi återkomma till när utredningen är klar. Det är dumt att gå händelserna i förväg.

Fru talman! Jag kan på sätt och vis förstå ledamotens ovilja att svara på frågan. Det är ingen skön fråga att få.

Att frågan ska utredas kan jag förstå, men det är fråga om en djupt grundläggande moralisk uppfattning. Det är inte en utredning som avgör rätt och moral. Det är frågan om synen på lärarnas uppgift och roll, vilken typ av människor som blir lärare. Det måste kristdemokrater som har skrivit under avtalet ha haft en uppfattning om. Det framgår av avtalet att utgångspunkten är att detta ska täcka in lärare.

Men de kanske inte ska göra detta - vem vet. Om vi klagar tillräckligt mycket kanske de undantas. Det kan vi hoppas.

Som utgångspunkt måste man ändå förvänta sig att när man anser att det är rimligt att ta med detta i ett avtal, om man inte sätter gränserna här, måste man ha tänkt att det ändå kan köpas. Om det inte är så måste man ha tänkt över frågan.

Därför vill jag ännu en gång ställa en fråga till ledamoten. Anser ledamoten att det är rimligt att läraren ska vara lärare och samtidigt vara en snitcher? Det är en enkel fråga.

Jag beklagar att det var engelska ord, som vi inte får använda. Jag tror att det heter tjallare eller något sådant. Jag får lära mig svenska ordentligt!

Fru talman! Jag tackar Niels Paarup-Petersen för frågan.

Undvika frågan? Den är högst hypotetisk. I Tidöavtalet har flera partier förhandlat ihop sig. Vi har kommit överens om att frågan ska utredas. Det är klart att jag står bakom att den ska utredas. Sedan får vi se vilka yrkesgrupper som undantas i det fallet. Jag ser fram emot att debattera frågan när utredningen är klar. Att i det här skedet debattera en fråga som inte ligger på bordet och där vi inte vet vad utredningen ska komma fram till blir inte seriöst.

Jag förstår att Centerpartiet gärna tar upp en sådan fråga för att dölja att den regering man har stöttat har sett till att 16 000 elever inte får gymnasiebehörighet, att lärare inte kan hålla ordning i klassrummet, att elever inte får studiero, att elever hamnar efter. Det finns så många problem i skolan som har blivit värre och värre de senaste åren. Det är de problemen vi måste fokusera på att lösa, och det är de problemen vi behöver debattera i kammaren.

Kommande hypotetiska förslag eller utredningar får vi ta när de landar på bordet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Lärare och elever

Fru talman! Jag vill köpa uppehållstillstånd, men det går inte.

Jag vill köpa uppehållstillstånd, men det går inte.

Murhaf Hamids ord skär i hjärtat - i alla fall för oss som inte är kostymrasister och har ett hjärta kvar. De senaste rapporterna säger att han nu har samlat in cirka 5 miljoner kronor till förmån för Majblommans Riksförbund. Det är otroliga siffror. Men bakom siffrorna finns saker vi behöver prata om.

När jag tänker på Murhaf, det vill säga ett skolbarn, dyker flera saker upp i mitt huvud.

För det första: Ett skolbarn ska aldrig behöva känna ovissheten som Murhaf får känna på grund av att han inte har beviljats uppehållstillstånd. Fråga mig! Jag vet vad konsekvenserna blir av den ovissheten: att ständigt gå runt och ha ont i magen när man går till skolan och att vara orolig varje gång man ser en polis på gatan. Eller varför inte alla fysiska och psykiska spår som börjar dyka upp i vuxen ålder på grund av den stress många av oss utsattes för som flyktingbarn i Sverige?

För det andra: De vuxna som i dag utsätter Murhaf för rasism må ha ett parti som styr den blåbruna regeringen, men vi som står för anständighet, solidaritet och medmänsklighet kommer aldrig att låta dem vinna, oavsett hur många kostymrasister som företräder dem.

Och den tredje tanken: Fundera över varför organisationer som Majblomman behövs mer än någonsin! Det är för att klassklyftorna ökar mer i Sverige än i något annat land och för att fler och fler barn går hungriga. Det är för att borgerligheten hellre ger Axfoods ägare extra vinster än att se till att föräldrar har råd att handla mat till sina barn eller att skolor kan få pengar för att dela ut gratis frukost. Det är för att högern hellre gör det möjligt för banker att ta ut miljardvinster än att se till att säkra alla barns rätt till att slippa oroa sig för om föräldrarna kan betala nästa månadshyra eller inte, så att de kan koncentrera sig på sina skoluppgifter i stället för på hushållets utgifter.

Fru talman! Vi står här i dag för att tala om betänkandet Lärare och elever, och jag tänkte ta upp ett ämne där Vänsterpartiet har lämnat en reservation. Jag yrkar bifall till reservation 20.

Både Skolinspektionen och Skolverket har lyft fram att det finns brister när det gäller praxis kring bedömningen av om en elev ska läsa svenska som andraspråk eller inte. I dag är det rektorn som ska besluta om en elev som tillhör målgruppen, och som är i behov av undervisning, ska ges undervisning i svenska som andraspråk. Bedömningen av elevens behov av ämnet ska utgå från vad som bäst gagnar elevens språk- och kunskapsutveckling. I en rapport som Skolinspektionen tog fram 2020 där inspektionen har granskat 30 skolor konstaterar man att endast 8 har bra rutiner för att göra bedömningar av hög kvalitet.

På ett par skolor har Skolinspektionen till exempel sett att man gör schablonmässiga bedömningar utifrån att eleverna har utländsk bakgrund att de därmed ska gå på svenska som andraspråk, vilket blir helt orimligt.

Skolinspektionen konstaterar även att när en bedömning väl gjorts av vilket ämne en elev ska läsa, svenska eller svenska som andraspråk, kvarstår den bedömningen som regel under hela grundskoletiden.

Vidare konstaterar Skolinspektionen att det är vanligare för pojkar än för flickor att de beslutas få läsa svenska som andraspråk men att skolorna inte har reflekterat över varför det är på det viset.

Problemen med hanteringen av svenska som andraspråk är många, och flera år av nedskärningar och färre behöriga lärare på grund av marknadsexperiment har lett till att kvaliteten i denna hantering har sjunkit. Därtill kommer problemen med bedömning som jag precis har nämnt.

Därför menar vi från Vänsterpartiets sida att det bör tillsättas en utredning om svenska som andraspråk i syfte att öka likvärdigheten och jämlikheten i bedömningen av vilka som ska omfattas av ämnet.

Partierna i Sverigedemokraternas regering har vad det verkar av de senaste debatterna bestämt sig för att inte ta repliker på mina anföranden. Kanske är det en slump. Kanske handlar det om att de inte vill diskutera varför marknadsskolan har så pass negativa konsekvenser för elever och lärare. Det kan vara för att de inte vill diskutera sitt enorma svek gentemot kommunerna vad gäller statlig finansiering. Det kan vara för att de inte vill prata om de rasistiska undertoner som de har i den svenska skolpolitiken i dag, bland annat för att föra bort fokus från de två föregående punkterna jag nämnde.

Men i debatt efter debatt ska jag tvinga dem att lyssna på sanningen och på faktabaserade argument.

I debatt efter debatt ska jag prata om hur det korrupta marknadsexperimentet i skolan har lett till katastrofala konsekvenser för skolor runt om i hela landet och om varför det borde vara olagligt för politiker och friskolekoncerner att vara så sammanblandade med varandra som de är i dag.

I debatt efter debatt kommer jag att påminna dem om hur deras nedskärningspolitik leder till att lärare och skolpersonal tvingas gå på knäna i ännu större utsträckning än de redan gör.

I debatt efter debatt ska jag syna den rasism som alltid dyker upp, delvis för att de gör skillnad på barn utifrån hudfärg och religiös tillhörighet men också för att de alltid lägger fram dessa förslag när fokus ska tas bort från nedskärningarna i välfärden till förmån för skattesänkningar för miljardärer.

En jämlik skola skapas inte av angiverisystem där lärare ska agera poliser. En jämlik skola skapas inte av jakt riktad mot papperslösa barn. En jämlik skola skapas inte av att elever kommer hungriga till skolan för att regeringens politik skapar barnfattigdom.

En jämlik skola skapas av en politik för sammanhållning. Den skapas av en politik där vi ser alla barn för vad de är - barn - och där vi ser på rätten till kunskap som en rättighet för alla barn, oavsett var i landet de bor, oavsett vilket modersmål de har och oavsett deras föräldrars plånböcker.

Fru talman! Precis innan jag skulle gå upp i talarstolen såg jag att det har kommit en rapport från Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI. Jag citerar ur en artikel i tidningen Vi Lärare:

"Det svenska friskolesystemet innebär allvarliga säkerhetsrisker för svensk demokrati. Det är slutsatsen i en rapport om utländskt ägande i svenska skolor.

- Det låter som en spionroman, men antagonistiska aktörer arbetar för att försvaga samhället, säger juristen Maria Refors Legge på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI)."

I denna artikel och i rapporten kan man läsa om det stora hot som marknadsexperimentet i svensk skola innebär för hela vårt samhälle.

Till och med myndigheter som Totalförsvarets forskningsinstitut går ut och pratar om det här som ett hot mot svensk demokrati. Om man inte vill lyssna på 90 procent av befolkningen och 97 procent av lärarna och om man vägrar lyssna på forskarna och alla som verkar inom skolan om varför marknadsexperimentet i svensk skola är fel, då kanske man kan börja lyssna på en myndighet som FOI.

Jag vill avsluta med orden som jag har sagt en gång tidigare här i talarstolen men som jag uppenbarligen måste säga igen: Inga människor är illegala, och inga barn är illegala.

Att de är det är kontentan av Tidöavtalet som finns nu, men jag kommer att vägra att ställa upp på den retoriken. Det gör hela Vänsterpartiet. Vi kommer aldrig att acceptera de fientliga och rasistiska undertoner som finns i det här avtalet.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 23. Sedan står vi såklart bakom all vår politik.

I dessa dagar är det vårändringsbudgettider. Alla partier håller på och överväger vad som behöver satsas extra mycket på i år för att säkra att till exempel skolan får de extra satsningar som behövs.

Låt mig säga att för Centerpartiet är det jättetydligt att Sveriges lärare behöver ökat fokus här och nu. När vi nu diskuterar lärare och elever är det väldigt passande, kan man tycka.

Därför har vi satsat på en behörighetsmiljard. Orsaken till det är att vi i grunden har en ekonomisk modell i svensk skola, en skolpengsmodell, som är dysfunktionell. Vi har pratat om det här i kammaren jag vet inte hur många gånger, och vi vill jättegärna börja ta tag i den frågan.

Tyvärr är det så att regeringen gång på gång på gång bara skjuter detta framför sig. Det händer fortfarande ingenting. Man har suttit i ett halvår, och man har inte ens fått igång en utredning. På varenda fråga som handlar om friskolor svarar man bara att det kommer i den där utredningen som kanske kommer någon gång. Det hjälper inte Sveriges lärare nu.

Vi vill att behöriga lärare ska belönas. Det förefaller tyvärr inte vara särskilt viktigt för regeringen. Men de huvudmän och de skolor som tar stort ansvar i det svenska skolsystemet måste belönas. Anställer man behöriga lärare i stället för obehöriga tar man en större utgift på sig, och det bör belönas. Man tar mer ansvar.

Andra som tar stort ansvar är de som säkerställer att det finns skolor över hela landet, för om hela ska landet ska leva måste det också finnas skolor i hela landet. Det är helt avgörande för Centerpartiet. Därför satsar vi också 300 miljoner kronor på de små skolorna. Regeringen satsar ingenting.

Vi vill också se en satsning på det som det kommer diskussioner och många ord om från regeringen, både här i kammaren just nu och varenda dag på Twitter och i debattartiklar etcetera: att det digitala är ett problem i skolan.

Ja, det är utmaningar med det. Och vi lägger fram förslag. Det är ett tips till regeringen: Det är bättre att lägga fram förslag än att skriva debattartiklar och twittra om man vill ha saker gjorda. Det kan vara ett hett tips för framtiden.

Vi har lagt fram förslag om att införa en läromedelsnämnd som kan säkerställa att alla läromedel i svensk skola faktiskt kollas igenom av duktiga människor som kan säga att det här bra, och det här dåligt.

Sedan är det självklart Centerpartiets utgångspunkt att läraren i klassrummet själv får avgöra, oftast tillsammans med rektor, vilka läromedel läraren ska använda. Regeringen vill gärna gå in i klassrummet och bestämma precis vilka läromedel som ska användas till vad. Det tror inte vi på.

Vi vill också lagstifta om rätten till läromedel, för ett större problem än att de är digitala är att de ofta inte finns. Det digitala är etta eller nolla. Jag kan säga att det är det också om man har läromedel eller ej. Det är rätt mycket ja eller nej. Om man inte har läromedel är det trots allt ett större problem än om de är digitala.

Vi vill också ta bort kravet på att läsa och skriva digitalt i lågstadiet. Det här kan regeringen gärna göra med detsamma; det kräver inte särskilt mycket.

Det här är konkreta förslag. Regeringen kan ta dem, men man föredrar att skriva debattartiklar. Det gör ingen faktisk skillnad. Det är hårda ord, men de gör ingen skillnad. Det är där vi står just nu.

Vi hörde Fredrik Malm, min kära kollega och utbildningsutskottets ordförande, säga att vi ska gräva där vi står. Där vi står just nu är i en otroligt tuff ekonomisk situation för Sveriges kommuner. Svensk skola har det jättesvårt. Och tyvärr får vi konstatera att regeringen väljer att göra - ingenting. Ingenting görs från regeringens sida. Regeringen gräver inte - den står bara still. Och jag skulle gissa att man inte ens vågar svara på frågan om varför man inte satsar några pengar på skolan. Man vet ju att det är sant; man gör ingenting.

Man säger att skolan primärt är ett kommunalt ansvar. Ja, det är den, som tur är. Staten satsar ju inte på den. Regeringen har möjlighet att satsa just nu men gör inte det. Är den bästa förklaringen till att skolan ska vara statlig att staten inte satsar? På de områden där staten har ansvar, som yrkeshögskolan, drar man ned.

Vi har jätteproblem. Vi saknar pengar till omställningsstudiestödet. Jag vet att alla regeringspartierna, som är samlade på samma bänk här just nu, var på möte med Saco senast i dag och fick veta att det saknas pengar till omställningsstudiestödet. Det funkar inte. Folk står i kö; de kan inte börja på utbildningar. Låt oss titta i budgeten - hur mycket pengar var det? Ingenting! Detta är verkligheten. Det är alltså svaret på varför det skulle vara bättre om staten tog över skolan. De områden där det skärs ned absolut mest när det gäller utbildning är regeringens, inte kommunernas.

Låt mig läsa ur budgetmotionen som regeringen lade fram i höstas. Ni kan hitta detta på sidan 16 i budgetmotionen, om ni vill. I budgeten för 2022, som bland andra Centerpartiet röstade för, med vånda, är beloppet 95 473 000 000. Det är rätt mycket pengar, 95 ½ miljard ungefär. I den budget som Liberalerna och övriga nu har lagt fram är beloppet 94 992 000 000, det vill säga mindre än 95 miljarder. Det är en halv miljard mindre i budgeten 2023 än det var i den budgetmotion som lades fram 2022. Detta står alltså i regeringens egen budget, på sidan 16. Det är bara att läsa på!

Då säger Liberalerna här: Det är historiskt. Även utbildningsministern sa det här tidigare: Detta är historiskt. I den tidigare budgeten för 2022 pekade man också ut vad som skulle göras 2023. Det som den gamla regeringen lade fram för 2023, som vi röstade för, låg 300 miljoner kronor högre på utbildningsområdet än det som denna regering nu har lagt fram i sin budget. Det är historiskt.

Vad är det som är historiskt? Jo, det är sannerligen historiskt att Liberalerna drar ned på satsningarna på svensk skola. Det är säkert första gången Folkpartiet/Liberalerna har skurit ned på pengarna till svensk skola; det skulle jag gissa.

Det som är helt otroligt, enligt mig, är att Liberalerna inte bara dansar efter en främlingsfientlig pipa, är tysta när regeringen överväger att massövervaka hela samhället, höjer skatten på arbete, hindrar gårdsförsäljning och inte är liberaler - det visste vi ju - utan nu också skär i svensk skola och i hela utbildningsväsendet. Liberalerna är ju inte ens folkpartister längre! Det är där vi är i dagsläget. Det är en skam.

Vi har hittills i debatten hört saker som att anmälningsplikt och angiveri är något hypotetiskt, enligt Kristdemokraterna, som inte ens vågar säga vilka ingångsvärden man har för den utredning som ska tillsättas. Man kan inte svara på frågor om utredningen; det förstår jag, för den finns inte än. Men det finns ju ingångsvärden. Utredningen måste få veta vad den ska komma fram till. Man skulle kunna skriva i utredningsdirektiven att ingångsvärdet är att lärare inte ska ha denna skyldighet. Det kan man säga här i talarstolen, om det är det man tycker. Men det vågar man inte säga, för man tycker säkert inte det.

Det är enligt Sverigedemokraterna en bisak att alla lärare ska ändra sin syn på de elever som sitter framför dem i klassrummet. De ska inte bara se dem som barn och som kärl som ska fyllas med kunskap. De ska inte bara se dem som personer som de ska ta hand om och trösta om de gråter. De ska också se dem som personer som de ska ange för samhället för att de ska kunna kickas ut från samhället. Det är inte en bisak för Sveriges lärare, vilket facket är jättetydligt med.

Detta är verkligheten; det är där vi står just nu. Det är där vi gräver. Regeringen gräver just nu en stor grop under svensk skola.

Fru talman! Centerpartiet har i det betänkande vi nu debatterar en reservation med innebörden att man vill att nyanlända elever ska kunna läsa in kärnämnena i skolan även på sitt modersmål. Detta är en principiellt rätt viktig fråga, skulle jag säga. Det handlar om vad man har för syn på svenska språket och dess roll för integrationen. Jag tror att det vore mycket olyckligt att göra så som Centerpartiet vill.

Det är principiellt viktigt också därför att det handlar om synen på nyanlända elever och deras rätt. De har nämligen samma rätt som alla andra elever att få undervisning av behöriga lärare.

Jag har två frågor till Centerpartiet med anledning av det här förslaget. Vi talar här om kanske mellan 50 och 100 olika språk som Centerpartiet menar att svensk skola ska organisera ämnesundervisning på. I reservationen står det att det gäller kärnämnena, och på Centerpartiets hemsida står det till och med ämnesundervisning, vilket är ännu bredare. Vilka ska undervisa dessa elever? Finns de här lärarna i dag? De här eleverna har rätt att få undervisning av behöriga lärare, som alltså dessutom ska vara tvåspråkiga - och det handlar om alla olika modersmål som nyanlända människor i Sverige har.

Den andra frågan, fru talman, är: Varför ska den grupp som behöver det svenska språket allra mest, nämligen de som har varit här kort tid och inte lärt sig svenska, i Centerpartiets skola läsa svenska minst?

Jag har väldigt svårt att se hur detta ska fungera organisatoriskt och varför det skulle vara önskvärt. Jag tror att det här finns en väldigt djup klyfta när det gäller hur vi ser på svenska språket, integrationen och undervisningen.

Fru talman! Jag får tacka för frågan. Vi konstaterar än en gång att Liberalerna inte fokuserar så mycket på den politik som faktiskt ska föras, regeringens politik, utan tar upp en enskild kommittémotion - det är ett särskilt språkbruk här i riksdagen.

Syftet framgår av motionen: Vi måste stärka nyanlända barns utbildning och se till att de snabbare lär sig svenska. De behöver möta elever som har svenska som modersmål, etcetera.

Vi är helt överens om att det är helt avgörande att alla barn som går i svensk skola lär sig svenska så snabbt och så bra som möjligt. Men regeringen har ju tillsatt en utredning om modersmålsundervisning, för att det inte funkar i dag. Det är vi överens om. Det funkar inte som det är i dag - det är inte tillräckligt bra. Vi är fullständigt överens om att det finns problem med modersmålsundervisningen. Och vi vill öka närheten till svenska språket.

Men okej, låt oss säga så här: Det kanske är en dålig idé. Då gör vi så att jag river sönder förslaget. Bort med det! Det är inte viktigt för mig. Jag kan kasta bort det. Det är inte avgörande för mig att vi gör så. Det helt avgörande är att barnen lär sig svenska snabbare. Om det kan åstadkommas med andra förslag är jag helt öppen för detta.

Det är jättebra att man utreder modersmålsundervisning. Låt oss titta på vad man kommer fram till är de bästa sätten! Detta är de förslag som har lagts; vi är öppna för andra också. Det avgörande är att vi kommer vidare så att barn som kommer hit lär sig svenska snabbare.

Detta är vår prioritering - och att skolan faktiskt funkar överlag, och då behövs det mer pengar in. Och Fredrik Malm och regeringen drar ned på pengarna till svensk skola. Det är ändå kärnan i det vi pratar om här i dag.

Låt oss alltså glömma det här förslaget! Låt oss ta bort det - inget problem över huvud taget - och i stället titta på hur vi gör detta bättre! Och då behövs mer resurser till svensk skola.

Fru talman! Jag trodde att Centerpartiet var en folkrörelse som fattar sina beslut demokratiskt. Men här frångår man ett beslut bara genom att riva sönder en lapp.

Jag noterar dock, fru talman, att Niels Paarup-Petersen bara för tio minuter sedan stod i den andra talarstolen och konstaterade att han stod bakom alla partiets reservationer. Det som förs till protokollet är väl inte om man river sönder en papperslapp utan snarare det man yrkar bifall till i talarstolen och det man säger i sitt anförande.

Det är också så, fru talman, att Niels Paarup blandar ihop två saker här. Modersmålsundervisning är en sak. Det handlar om att barn som har ett annat modersmål än svenska ska kunna få undervisning i det språket. Vad Centerpartiet föreslår är något helt annat, nämligen att nyanlända barn inte ska behöva läsa ämnen som svenska, engelska, matematik eller andra kärnämnen på svenska utan kunna läsa dem på sitt modersmål. Jag menar att det är en väldigt stor förändring av rätt viktig principiell karaktär.

Vi talar här om tiotals olika språk. Vi har inte behöriga lärare i alla dessa ämnen. Vi har inte läromedel. Hur ska vi kvalitetssäkra undervisningen?

Detta viftar Niels Paarup-Petersen bort och säger att Liberalerna inte vill tala om det som är viktigt. Nej, jag talar om det som står i betänkandet. Det råkar finnas en reservation från Centerpartiet som handlar om detta. Därför vill jag gärna veta hur Centerpartiet tänker.

Det finns ett subjekt i det här sammanhanget, nämligen de nyanlända barnen och ungdomarna. Det är de som är viktiga här. De har faktiskt rätt, precis som alla andra elever i svensk skola, att få undervisning av behöriga lärare.

Jag undrar: Var finns alla dessa lärare? Kan Niels Paarup-Petersen berätta var de finns, vem som utbildar dem och vilka läromedel som ska användas? Vi sviker generationer av nyanlända om vi skulle genomföra detta. Jag tycker att det är ganska allvarligt.

Fru talman! Om ledamoten Malm inte har koll på vem som utbildar lärare kan jag berätta att det är lärarhögskolan, som ligger under statligt ansvar. Det har framförts kritik mot brister i lärarutbildningen, vilket också framgår på samma sida i betänkandet.

Nej, vi har nog inte tillräckligt med lärare för detta. Därför behöver vi utreda om detta är en bra idé eller inte. Men i motsats till Fredrik Malm och resten av Tidölaget vill vi undersöka om det är en bra idé. Vi vill kolla om det är något som är vettigt. Det kanske det inte är. Farligare än så är det inte.

Det kanske är en dålig idé. Då genomför vi inte detta. Svårare än så är det inte.

Vi vet att modersmålsundervisning inte är bra. Men dem som tar lång tid på sig att lära sig svenska kan man hjälpa genom att de också får matematikundervisning på ett annat språk. Det är sannolikt inte så dåligt.

Skillnaden när det kommer till de nyanlända och de personer som inte kan svenska är att vi försöker hitta lösningar som gör att svensk skola blir så bra som möjligt för dem. Därför satsar vi också mer pengar på just behöriga lärare, vilket ledamoten konkret lyfter fram. Vi satsar ju pengar på att få fler lärare. Vi satsar på behöriga lärare. Vi satsar allt vi kan för att säkra att svensk skola bemannas av bra och duktiga lärare.

Vi försöker se vilka alternativ det finns för att modersmålsundervisningen ska gå bättre för att säkra att de barn som finns här - de kommer att stanna här, oavsett vad Sverigedemokraterna tycker - faktiskt lär sig svenska språket så snabbt som möjligt. Om vi har lagt fram några idéer som inte är perfekta behöver vi inte genomföra dem. Det avgörande är effekten.

Vi är ödmjuka nog att säga: Låt oss ta det som är bäst oavsett vem det kommer ifrån!

Herr talman! Läraryrket är det viktigaste yrket vi har. Det är världens viktigaste arbete.

Var och en av oss som sitter här i kammaren kan här och nu frammana bilden av en lärare som har betytt något särskilt och format oss till de personer vi har blivit i dag. Det sitter kanske också lärare där ute - kanske inte nu när klockan är över 9 - och vet att de har en elev som sitter i riksdagens utbildningsutskott, och de är i bästa fall lite stolta över det också.

Jag som är lärare kan intyga att det är speciellt också för lärare. Man minns de elever som format en själv till den man är i dag. Det kan handla om att man har gjort något bra. Det kan vara tillfällen där man skulle ha varit mycket bättre. Men det är relationer som vi har hela livet.

Och det här gäller ju för alla yrken i skolan. Betänkandet handlar om lärare och elever, men det gäller alla yrken i skolan.

Miljöpartiet vill att fler ska drömma om att bli lärare. Det handlar om att vara den som möter barnen på förskolan och ser dem växa och erövra ett språk och flera språk, sociala färdigheter och kunskaper om världen i det stora och det lilla. Det handlar om att se dem gå från att rita huvudfotingar till att bli fullfjädrade konstnärer, som en del ungdomar ju är. Det handlar om att se dem gå via kartongböcker och kanske inte den högklassigaste litteraturen under bokslukaråldern till att bli romanläsare, poesiläsare och faktaboksläsare. Det handlar om att se någon noggrant skriva sitt namn för första gången, kanske med någon bokstav spegelvänd, för att sedan utvecklas till en person som kan skriva för att tänka och förstå.

Förskolan och skolan är till för eleverna. Egentligen skulle man mer högtravande kunna säga att skolan är till för att bygga ett hållbart samhälle och att skolan är till för alla dem som kommer att möta dagens unga när de sedan är vuxna och använda sin kunskap till att bygga vårt samhälle. Jag vill säga detta för att vi ska komma ihåg att utbildning är ett samhällsuppdrag som gäller alla, inte bara de lärare och elever som råkar vara i skolan just nu. Det är viktigt för att alla ska få så bra chanser som möjligt att leva ett tryggt och bra liv. Men det känns lite för abstrakt, så jag går rakt på sak: Förskolan, skolan och alla skolformer är till för eleverna.

I går bjöd Joanna Lewerentz och jag in till ett seminarium tillsammans med föräldranätverket Rätten till utbildning, som har en kampanj som heter En skola för alla. Den som gjorde störst intryck på mig var gymnasieeleven Hanna, som berättade hur hon hade varit i skolhelvetet men nu hamnat i skolhimlen på en skola där hon är sedd för den hon är och inte för sin diagnos eller sina betyg. Hon känner sig sedd som människa. Hon älskar sin skola och längtar dit.

Jag tänkte att det är väl ändå det minsta man kan begära - att få känna att man längtar till skolan och få känna att man längtar till jobbet om man är lärare. Seminariet gällde just barn med neuropsykiatriska funktionsvariationer, men det Hanna beskriver är något alla elever borde få känna.

Regeringen har i vårbudgeten gett extra pengar för att förbättra utbildningen för barn och elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det är bra och viktigt. Men vi ser ju alla den uppenbara risken att satsningen inte når alla barn och elever som behöver få del av dem. Regeringen svälter ut kommuner och regioner, och det kommer att kosta liv och hälsa bland våra barn och unga. Den satsning regeringen nu gör är mindre än de neddragningar min egen kommun i går berättade att man nu behöver göra på förskola och grundskola.

Miljöpartiet vill satsa på elevhälsan. Vi vill satsa på skolhälsovården, och vi vill satsa på lärarna för att de ska kunna ge eleverna det stöd de behöver.

Herr talman! Skolan ska ge alla elever lika goda möjligheter, oavsett var de kommer ifrån, oavsett vilka föräldrar de har och oavsett vilka styrkor och intressen de har. Miljöpartiet vill ge skolan mer resurser och se till att resurserna i större utsträckning fördelas efter behov.

Vi vill bland annat inrätta ett likvärdighetsbidrag för förskolan, liknande det som vi redan har drivit igenom för skolan. Fullt utbyggt ska det komma alla förskolor till del men fördelas utifrån ett socioekonomiskt index. Dessa jämlikhetsmiljarder ska kunna användas till att både anställa fler pedagoger, höja lönerna, erbjuda personalen bättre kompetensutveckling och öka tillgången på specialpedagoger utifrån lokala behov. Fler barn ska få mer tid med skickliga förskollärare.

Detta är något annat än den svältkur regeringen ger kommunerna när man inte är med och delar på den börda som inflation och rusande priser innebär.

SKR vädjade inför vårbudgeten om långsiktiga besked gällande statsbidragen för att möjliggöra en långsiktig planering för kommuner och regioner. Miljöpartiet var det enda parti som i sin budget för innevarande år kompenserade kommuner och regioner för att de skulle kunna bibehålla nivån i verksamheten.

Vi vill inte dra ned på välfärden. Därför har vi i dag meddelat att de generella statsbidragen i vår höstbudget kommer att vara 24 miljarder under nästa år - det som kommuner och regioner säger att de behöver. Det handlar om att bygga ett starkt samhälle tillsammans.

Jag konstaterar även i den här debatten att det parti som lägger mest pengar på bordet till svensk skola är Miljöpartiet. Jag får väl anta att det betyder att om vår budget hade gått igenom hade det varit en historisk satsning.

Slutligen vill jag tala om något som det inte står så mycket om i betänkandet - elevdemokrati. Skolan är, som jag sa, till för eleverna. Utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar. Där är elevernas rätt och möjlighet till inflytande viktigt, men det handlar om mer än det. Det handlar om att på riktigt leva och verka i en vardag där man har inflytande över sin situation och där man lär sig demokratiska värderingar inte genom att läsa om dem i en tryckt bok utan genom att tillämpa dem och genom att leva dem. Det handlar om att prövas i diskussioner och med argument och om att kunna säga sin mening. Det handlar om att elever är experter på att vara elever, och vi behöver deras kunskap för att organisera skolan på det sätt som de behöver.

Herr talman! Jag vill att fler elever ska få tid med skickliga lärare. Jag vill att fler elever ska längta till nästa skoldag för att det är kul att lära sig och att utvecklas. Jag vill att fler ska drömma om att bli lärare och att fler ska vilja arbeta i skolan - Sveriges viktigaste arbetsplats.

Jag avslutar med att yrka bifall till reservation 24 om att satsa på elevhälsan, skolhälsovården och lärarna för att de ska kunna ge eleverna det stöd de behöver.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 3 maj.)