Lag om konsulära katastrofinsatser

Herr talman! Jag skulle vilja inleda med att säga att kris- och katastrofhantering är ett oerhört angeläget ämne. Det handlar om vad som händer när ett samhälle utsätts för den yttersta påfrestningen - oväntat och kraftfullt. Det är något som är omfattande och som sätter individer under stor press. Jag tycker att det är beklagligt att den borgerliga sidan inte tycks vilja delta i debatten. Denna fråga har över åren och under olika regeringen satt våra regeringar under den yttersta pressen. Många misstag har gjorts och många lärdomar måste dras från alla våra olika partier. Däremot är jag glad att samtliga partier på den rödgröna sidan har anmält sig. Det här är viktigt. Det berör individer. Det handlar om situationer där människor kommer i knipa. I propositionen och betänkandet handlar det om konsulära katastrofinsatser. Jag yrkar bifall till vår reservation från s, v och mp. Jag utgår från att vi alla tycker att det är angeläget att vi ständigt flyttar fram positionerna när det gäller svensk kapacitet för kris- och katastrofhantering. Bakom det högtravande namnet kris- och katastrofhantering ligger att hjälpa människor i den yttersta nöd. Hur den krisen och katastrofen tar sig form vet vi aldrig i förväg. Men vi har under de senaste åren blivit påminda om två sådana händelser, där saker och ting kunde ha gått väldigt illa. De senaste veckorna har det handlat om vulkanutbrott på Island. Vem vet vad som skulle ha hänt om vi hade haft ett par flygplan som hade åkt genom sådana här moln? Det hade kunnat få katastrofala konsekvenser. Förra året drabbades vi av en pandemi, då vi egentligen fick en generalrepetition av någonting som förväntas komma ganska snart. Bedömare gör gällande att vi inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att drabbas av en mycket allvarlig pandemi. När jag tog upp detta i min egen riksdagsgrupp förra sommaren var det många som log och tyckte att det var ett ganska tråkigt ämne som jag nämnde. Jag tog upp ämnet inspirerad av de samtal vi har fört i den utredning som ligger till grund för dagens proposition. Det handlar om medvetenheten om att vi kan drabbas av en storskalig pandemi och funderingar på hur vårt samhälle ska bereda sig på detta faktum. Det kanske är ett litet sidostick i debatten, men faktum är att i den utredning vi gjorde som ligger till grund för dagens proposition kom vi fram till att i händelse av en storskalig pandemi i världen kommer vi inte att kunna evakuera några svenskar från utlandet. Det har vi inte kapacitet till. Vi har inte transportkapacitet och inte förmåga att ta hand om dem i Sverige. Då får man ge hjälpen till de svenskar som befinner sig i utlandet genom att förstärka sjukvårdskapacitet och annat på plats runt om i världen. Detta är någonting som inte har förekommit i debatten än så länge. Den här gången ser det ut som att den pandemi vi drabbades av inte var så farlig. Vi kunde begränsa den med vaccinationer, och pandemin har i alla fall för tillfället dragit sig tillbaka. Men vi kan komma att drabbas av en mycket allvarlig pandemi inom en inte alltför avlägsen framtid. I dag debatterar vi lagen om konsulära katastrofinsatser. Den har sin utgångspunkt i de erfarenheter vi hade efter tsunamin. Vid den tiden jobbade jag i Regeringskansliet och var med nere på plats i Thailand och såg hur evakueringsarbetet gick till där. Därefter har vi haft Libanonevakueringen. Då sparade inte staten några resurser, utan gav full gas hela tiden och gjorde allt för att evakuera så många människor som möjligt. Helst vill man inte tänka de tankarna, men sannolikt kommer den här formen av händelser att återupprepas på ett sätt som vi inte kan ana men där många svenskar kan behöva komma att evakueras. Just i dessa dagar kan jag tycka att händelserna i Thailand leder till eftertanke. Nästan ständigt har vi 10 000-20 000 svenskar på plats i Thailand - inte just i Bangkok men på andra platser runt om i landet. Som det ser ut nu blir situationen i Thailand alltmer allvarlig för var dag som går. Inför den lag som nu läggs framför oss här har vi i den utredning som tillsattes av regeringen, där arbetet leddes av Mats Svegfors på ett bra sätt, lagt fram ett förslag som innebär att vi reglerar ansvaret mellan individen, staten och de kommersiella aktörerna. Det här är något som jag och mitt parti ställer oss positiva till. Det är viktigt att det blir tydligt vilket ansvar olika aktörer har i en sådan här händelse. Om man tittar tillbaka ser man att det har varit otydligt. Samtidigt vill jag säga att i händelse av en storskalig katastrof kan mycket av detta sättas ur spel eftersom en regering kan vid varje tillfälle besluta sig för att vara mer generös i en extrem humanitär situation. Vi ser i alla fall positivt på att regeringen har arbetat med frågan genom utredningen och att man har kommit med ett lagförslag som tydliggör skillnaderna. Men ett samhälles katastrofberedskap är någonting som aldrig är fullbordat. Det är därför det är så viktigt att samtliga partier deltar i debatten om hur vi ska utveckla vårt samhälles krisberedskap. Det här är ett steg i den riktningen. Därför är det viktigt att ni alla deltar på olika sätt i samtalet om detta. I propositionen läggs vikt vid skillnaden mellan den enskildes ansvar och ersättningsskyldighet. När man tittar tillbaka ser man att utvecklingen har gått snabbt i riktning mot att allt fler människor befinner sig utomlands allt oftare och i allt längre perioder. Vi kan läsa siffrorna. Man bedömer att det finns en halv miljon utlandssvenskar i världen - svenskar som bor och arbetar tillfälligt eller mer varaktigt i andra länder. Utöver detta befinner sig 200 000 svenskar på resa utomlands varje månad. Då förstår man själv hur stor sannolikheten är att vi ganska snart igen kommer att behöva ställas inför frågan om evakuering. Jag skulle kunna prata länge om det här. Problemet är att denna utredning och det förslag vi har framför oss lämnar blottor för framtiden. Här hänvisar vi till ett ökat ansvar för individen samtidigt som vi vet att det är allt fler människor som inte är försäkrade när de är utomlands. Vi skärper en lag som omfattar människor som inte lever upp till lagens kriterier. Många människor har inte råd med eller bryr sig inte om att teckna en försäkring. De kanske befinner sig så länge utomlands att försäkringen går ut, och de förnyar den inte. Detta förhållande kommer vi att ställas inför i ett läge när det blir aktuellt med massevakuering. Vi kommer att ställas inför frågan om vi ska kräva pengar från de människor som har bedömt sig inte ha råd att ta försäkringar. Det är en av de problemställningar som vi har pekat på i utredningen men som utredningen inte hade något svar på. Miljöpartiet påtalade ganska tydligt i utredningen att det är viktigt att vi går vidare. Vi på den rödgröna sidan anser att det är viktigt att göra det på två områden. Det är framför allt viktigt att vi går vidare med att stimulera och uppmuntra en ökad försäkringsbenägenhet. Vi vet inte på vilket sätt vi kan nå dit, men vi skulle gärna vilja se att man utredde den frågan. Slutligen vill jag komma med en reflexion. Det är inte tydligt på vilket sätt man hanterar en katastrof med det upplägg som i dag är organiserat i Regeringskansliet. I en kris krävs det ett tydligt ansvar och ett tydligt chefskap. Här hänvisas till att man ska ha samordning genom samverkan, och det fungerar inte. Det säger all utredning om krishantering i världen. Det tror jag att en ny regering måste se över.

Herr talman! Jag ska hålla mitt anförande kort. Jag instämmer i väldigt mycket av det Kent Härstedt sade. Det här betänkandet handlar om en lag om konsulära katastrofinsatser som den borgerliga regeringen presenterat. Det blir tyvärr inte så mycket debatt om den här frågan i dag. Det är med debatter som med tango - det krävs två för att man ska kunna genomföra det. I det här fallet har den borgerliga sidan valt att lämna walk over och inte ställa upp med någon deltagare i debatten. Jag tycker att det är synd. Jag tycker att det här är viktiga frågor, vilket också Kent Härstedt synliggjorde. Inte sedan vikingatidens handelsfärder och plundringståg har så många svenskar varit ute på resande fot och befunnit sig i olika delar av världen. Det finns få länder på jordklotet där det inte finns svenska företag som är etablerade. Tusentals svenskar pluggar och studerar i andra delar av världen. Vi åker på chartersemester till Brasilien, Thailand och Kap Verdeöarna. Vi är många som tar vår ryggsäck och reser runt i världen till länder som Uruguay, Madagaskar eller Nepal. Då krävs det att vi har ett oerhört tydligt regelverk och att varje enskild svensk medborgare som reser vet vad som gäller och vart man kan vända sig i händelse av kris. Vi behöver ett regelverk för att ge trygghet till den enskilde resenären. Man ska inte behöva känna oro när man ger sig ut på resa i världen, utan man ska kunna fokusera på att njuta av sin semester. Det här behovet av tydlighet har ju tydliggjorts på flera tragiska sätt under de senaste åren. Tsunamikatastrofen och Israels krig mot Libanon har nämnts. Det finns också fler, och den senaste situationen med askmolnet har tydliggjort behovet av tydliga regelverk för vad den enskilde kan förvänta sig. Jag tycker att det är helt avgörande att staten har en god beredskap och en tydlig organisation för att snabbt kunna hjälpa till vid kriser och katastrofinsatser. Det är också oerhört viktigt att vi har en tydlig ansvarsfördelning mellan staten, rese- och försäkringsbolagen och den enskilde resenären. Vi från oppositionen tycker att det i grunden är ett bra lagförslag som har presenterats. Man är oerhört tydlig med ansvarsfördelningen. Det blir också tydligare för den enskilde. Men för att det här ska fungera krävs det också oerhört tydlig information ut till medborgarna. Det är nyckeln och A och O för att det här ska kunna ros i land. Här ser vi tydliga brister i regeringens proposition. Därför har vi i den rödgröna oppositionen gemensamt reserverat oss. Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr talman! Jag ska hålla mitt anförande kort. Jag instämmer i väldigt mycket av det Kent Härstedt sade. Det här betänkandet handlar om en lag om konsulära katastrofinsatser som den borgerliga regeringen presenterat. Det blir tyvärr inte så mycket debatt om den här frågan i dag. Det är med debatter som med tango - det krävs två för att man ska kunna genomföra det. I det här fallet har den borgerliga sidan valt att lämna walk over och inte ställa upp med någon deltagare i debatten. Jag tycker att det är synd. Jag tycker att det här är viktiga frågor, vilket också Kent Härstedt synliggjorde. Inte sedan vikingatidens handelsfärder och plundringståg har så många svenskar varit ute på resande fot och befunnit sig i olika delar av världen. Det finns få länder på jordklotet där det inte finns svenska företag som är etablerade. Tusentals svenskar pluggar och studerar i andra delar av världen. Vi åker på chartersemester till Brasilien, Thailand och Kap Verdeöarna. Vi är många som tar vår ryggsäck och reser runt i världen till länder som Uruguay, Madagaskar eller Nepal. Då krävs det att vi har ett oerhört tydligt regelverk och att varje enskild svensk medborgare som reser vet vad som gäller och vart man kan vända sig i händelse av kris. Vi behöver ett regelverk för att ge trygghet till den enskilde resenären. Man ska inte behöva känna oro när man ger sig ut på resa i världen, utan man ska kunna fokusera på att njuta av sin semester. Det här behovet av tydlighet har ju tydliggjorts på flera tragiska sätt under de senaste åren. Tsunamikatastrofen och Israels krig mot Libanon har nämnts. Det finns också fler, och den senaste situationen med askmolnet har tydliggjort behovet av tydliga regelverk för vad den enskilde kan förvänta sig. Jag tycker att det är helt avgörande att staten har en god beredskap och en tydlig organisation för att snabbt kunna hjälpa till vid kriser och katastrofinsatser. Det är också oerhört viktigt att vi har en tydlig ansvarsfördelning mellan staten, rese- och försäkringsbolagen och den enskilde resenären. Vi från oppositionen tycker att det i grunden är ett bra lagförslag som har presenterats. Man är oerhört tydlig med ansvarsfördelningen. Det blir också tydligare för den enskilde. Men för att det här ska fungera krävs det också oerhört tydlig information ut till medborgarna. Det är nyckeln och A och O för att det här ska kunna ros i land. Här ser vi tydliga brister i regeringens proposition. Därför har vi i den rödgröna oppositionen gemensamt reserverat oss. Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr talman! Jag ska också fatta mig kort. Vi ska strax votera, och vi ska gärna vara färdiga innan dess. Jag börjar med att instämma i de två föregående talarnas anföranden. Vi har en gemensam reservation som jag naturligtvis också yrkar bifall till. Jag skulle vilja ta upp en fråga som jag tog upp med rättschefen som föredrog ärendet i utskottet. Det kan uppstå en del praktiska problem när en stor katastrof inträffar och människor ska komma tillbaka till Sverige väldigt snabbt. Vi såg hur det var när tsunamikatastrofen inträffade. Människor stod plötsligt helt och hållet på bar backe. De hade varken kläder, pass eller någonting kvar av sina ägodelar. Såsom som vår lagstiftning i dag är uppbyggd har man egentligen bara rätt att få hjälp av Utrikesdepartementet fram till gränsen. De flesta kommer tillbaka med flyg, och då kommer man kanske i närheten av sin hemort. Men om vi har ett askmoln som gör att människor inte kan flyga och människor i stället bara kommer till Malmö hamnar vi i den situationen att de står där i sina badbyxor utan pengar, kontokort eller någonting. Vi har en lucka i lagstiftningen som vi kanske borde täppa till så småningom. Det är ett medskick till regeringen att vi också måste titta på det här. Nu tror inte jag att vi kommer att hamna i den situationen, för kommunerna har sina krisberedskapsgrupper. Man försöker vara på plats och hämta hem sina egna kommuninvånare. Men vi har ett glapp mellan den ordinarie lagstiftningen när det gäller våra medborgares möjlighet att komma hem med hjälp av UD och den här nya lagen. Det är ett medskick till regeringen.