Kvinnofrid
Betänkande 1997/98:JuU13
Justitieutskottets betänkande
1997/98:JUU13
Kvinnofrid
Innehåll
1997/98 JuU13
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om åtgärder mot våld mot kvinnor och mot prostitution jämte i ärendet väckta motioner. Vidare behandlar utskottet ett stort antal motioner i ämnet - samt om våldsbrott och brottsoffer - som väckts under den allmänna motionstiden. Utskottet tillstyrker regeringsförslaget som bl.a. innebär att ett nytt brott införs i brottsbalken - grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning -, att våldtäktsbrottet utvidgas och att köp av sexuella tjänster kriminaliseras. Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner. Till betänkandet har fogats 66 reservationer och sju särskilda yttranden. Samtliga lagändringar föreslås träda i kraft den 1 juli 1998 utom förbudet mot köp av sexuella tjänster som föreslås träda i kraft den 1 januari 1999.
Propositionen
I propositionen 1997/98:55 (Arbetsmarknadsdepartementet) har regeringen lagt fram förslag till åtgärder mot våld mot kvinnor, prostitution och sexuella trakasserier. Förslagen bygger i huvudsak på Kvinnovåldskommissionens slutbetänkande Kvinnofrid (SOU 1995:60) samt på 1993 års prostitutionsutrednings betänkande Könshandeln (SOU 1995:15). Regeringen har i propositionen föreslagit att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag om ändring i brottsbalken, 2. lag om ändring i lagen (1982:316) med förbud mot omskärelse av kvinnor, 3. lag om förbud mot köp av sexuella tjänster, 4. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620), 5. lag om ändring i jämställdhetslagen (1991:433). Lagförslag 5 jämte frågor om jämställdhet - sexuella trakasserier i arbetslivet och arbetgivarens ansvar har hänvisats till arbetsmarknadsutskottet. Propositionen i övrigt har hänvisats till justitieutskottet. Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, återfinns i bilaga 1 till betänkandet.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av propositionen 1997/98:Ju23 av Inger Segelström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utarbetande av en strategi, i samråd med berörda kommuner, landsting och polisen, för åtgärder till stöd för drogmissbrukande prostituerade. 1997/98:Ju24 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning om det relationsnära våldets bakomliggande orsaker, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att i socialtjänstlagen klargöra brottsoffrens behov av stöd och hjälp, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om socialtjänstpersonalens behov av utbildning i brottsofferfrågor, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att komplettera socionomutbildningen med utbildning i brottsofferkunskap, 5. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om förbud mot köp av sexuella tjänster i enlighet med vad som anförts i motionen, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kartläggning och utvärdering av behandlingsmetoder för män som dömts för våldsbrott och sexuella övergrepp mot kvinnor, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om polisens resursbehov i kampen mot brott. 1997/98:Ju25 av Tone Tingsgård m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att långsiktigt befästa Rikskvinnocentrum som ett centrum med rikstäckande uppgifter. 1997/98:Ju26 av Siw Wittgren-Ahl och Elisebeht Markström (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kompetenscenter för utveckling och förbättring av samhällets insatser mot prostitutionen. 1997/98:Ju27 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar om en sådan ändring av förslaget till 4 kap. 4 a § brottsbalken att paragrafen bättre speglar verkligheten genom att inledas med brottet grov kvinnofridskränkning som huvudfall i första stycket och brottet grov fridskränkning som specialfall av detta i andra stycket, 2. att riksdagen beslutar att höja straffminimum för grov kvinnofridskränkning och grov fridskränkning till fängelse ett år, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att frågan om kriminalisering av sådan psykisk misshandel som i dag inte är kriminaliserad bör bli föremål för förnyat övervägande, 4. att riksdagen beslutar om skyldighet för envar att ingripa mot brott mot liv och hälsa samt sexualbrott genom att det i brottsbalken införs en ny bestämmelse, 3 kap. 9 a §, med följande lydelse: ?Den som underlåter att tillkalla hjälp eller att försöka rädda eller på annat sätt bistå en person som befinner sig i allvarlig fara för liv eller hälsa eller i en därmed jämförlig utsatt situation, döms för underlåtenhet att bistå nödställd till böter eller fängelse i högst två år. - I ringa fall skall inte dömas till ansvar. Till ansvar skall inte heller dömas om ett ingripande inte kan ske utan fara för den handlande eller för någon annan.?, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en skyndsam utredning av brottsbalkens sexualbrotts- kapitel med uppgift att bl.a. belysa frågorna om inte frånvaron av samtycke skall vara avgörande för bedömningen om en våldtäkt skett snarare än graden av våld samt gränsdragningen mellan våldtäkt och sexuellt utnyttjande, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten till psykoterapi för våldtagna och misshandlade kvinnor, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en ?svensk New York-modell? bör ges spridning över landet, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ändring i det s.k. fördelningscirkuläret så att åklagare blir förundersökningsledare i alla mål som rör misshandel av en man mot en kvinna när kvinnan och mannen är bekanta med varandra, även om misshandeln inte bedöms som grov, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att den utvärdering av i vilken utsträckning befintliga behandlingsmetoder för män som har begått våldsbrott och sexualbrott mot kvinnor är lämpliga och verksamma görs av oberoende forskare, 10. att riksdagen beslutar om en sådan ändring av 2 § lagen om besöksförbud att det område som kan omfattas av ett besöksförbud utvidgas till att omfatta del av kommun, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning av ?kommunarrest/bosättningsplikt? för män som återkommande överträder besöksförbud, 12. att riksdagen hos regeringen begär sådana lagförslag innebärande att män som överträder besöksförbud kan förses med elektronisk fotboja i enlighet med vad som anförts i motionen, 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ?punktmarkering? av män som återkommande bryter mot besöksförbud, om återkallelse av körkortet för gärningsmän som begår brott mot nära anhöriga och om rätt för förföljda kvinnor att inneha tårgassprej, 14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett direkt statsstöd till brottsofferjourer för att möjliggöra anställning av en deltidsanställd brottsofferassistent vid fler brottsofferjourer, 15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att 3 miljoner kronor bör avsättas till funktionshindrade kvinnor för att möjliggöra ett bättre och effektivare arbete med dem, 16. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om förbud mot köp av sexuella tjänster, 17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvidgat koppleriansvar, 18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning av hur samverkan mellan polismyndigheter, socialtjänst, hälso- och sjukvården och andra berörda myndigheter kan komma till stånd, 20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppföljning av jämställdhetsmålet för svenskt bistånd, 21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinnors hälsa, 22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i det internationella arbetet aktivt måste stödja ansträngningarna att eliminera kvinnlig könsstympning, 23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en återrapportering av riksdagens uttalande om vikten av att förebygga att könsstympning utförs, 24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinnoimport. 1997/98:Ju28 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kvinnors mänskliga rättigheter bör integreras i Sveriges utrikespolitik, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppföljning av de nya reglerna i anknytningsärenden, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet att det snarast utfärdas en tillfällig förordning om utländska kvinnor som misshandlas i sina relationer med svenska män, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riktlinjer för tjänstemän i Statens invandrarverk, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Socialstyrelsens uppdrag att starta utvecklingsarbete i frågor om våld mot kvinnor även skall omfatta utsatta flickor, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de åtgärdsprogram och policydokument som skall utarbetas även skall omfatta nämndemän, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att uppmana mansjourerna att i form av t.ex. informationskampanjer ta avstånd från våld mot kvinnor, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunernas och statens gemensamma ansvar för kvinnojourernas arbete, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att initiera riksomfattande kampanjer för kvinnofrid, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om särskilda medel till kvinnojourerna för arbete med utsatta invandrade kvinnor, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att satsningen på fortbildning skall innefatta kunskap om kvinnors asylskäl och om sexuella övergrepp mot barn, 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den föreslagna utredningen om sexualbrott även bör omfatta frågor om incestmål och förhör av barn, 14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den föreslagna utredningen om sexualbrott skall ges i uppdrag att komma med förslag till hur man kan sätta barns skyddsbehov främst i förhållande till underlåtenhet att avslöja sexualbrott, 15. att riksdagen begär att regeringen uppdrar åt Rikspolisstyrelsen att redovisa de åtgärder som vidtas med anledning av kriminaliseringen av könsköparna, 16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att genomföra försöksverksamhet enligt San Francisco-modellen. 1997/98:Ju29 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om finansieringen av brottsofferfonden, 2. att riksdagen beslutar om sådan ändring i brottsbalken att könsstympning undantas från principen om dubbel straffbarhet. 1997/98:Ju30 av Lennart Rohdin (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om män och våld, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till mansjourer, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunarrest för dem som överträder utdömt besöksförbud, 4. att riksdagen avslår förslag till lag om förbud mot köp av sexuella tjänster. 1997/98:Ju31 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar att lydelsen av 8 a § socialtjänstlagen (1980:620) blir: ?Socialnämnden skall verka för att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet erbjuds stöd och hjälp för att förändra sin situation.?, 2. att riksdagen beslutar att kriminalisera både köpare och säljare av sexuella tjänster i enlighet med vad i motionen anförts, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett nationellt center kring prostitution, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vård och behandling, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Socialstyrelsen åläggs ansvaret för att förändra inställningen till könsstympning hos berörda invandrargrupper, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av sekretesslagstiftningen.
1997/98:Ju32 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ordet ?bör? i regeringens förslag under 7.1 och 7.3 ersätts med ordet ?skall?, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att socialtjänsten får i uppdrag att utbetala ersättning vid våld mot kvinnor i nära relationer, 3. att riksdagen begär att regeringen ger Rikspolisstyrelsen i uppdrag att inrätta en nationell databank för uppgifter gällande våld mot kvinnor, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en rätt till psykoterapi för kvinnor utsatta för våld, 5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i fördelningscirkuläret som föreskriver åklagare att vara förundersökningsledare i ärenden som innefattar våldsbrott i nära relationer, 6. att riksdagen begär att regeringen omedelbart utreder omhändertagande och frihetsberövande straffpåföljd vid kränkningar av besöksförbud, 7. att riksdagen begär att regeringen ger Rikspolisstyrelsen i uppdrag att utvärdera de utbildningsinsatser om 6,5 miljoner kronor som anslagits, 8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring av vanmaktsbegreppet vid sexuellt utnyttjande, 9. att riksdagen begär att regeringen återkommer under första halvåret 1999 med förslag som översynen av sexualbrotten har resulterat i.
Motion väckt med anledning av proposition 1997/98:95 1997/98:Ju38 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medicinsk behandling och terapi för sexualbrottslingar.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996 1996/97:Ju506 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari yrkas 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den straffade i anslutning till straffet skall genomgå psykiatrisk vård och rehabilitering för att komma till rätta med sitt onormala beteende. 1996/97:Ju901 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas 27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kemisk kastrering.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997 1997/98:Ju222 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten till kvinnofrid. 1997/98:Ju701 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar om sådan ändring i brottsbalken som i motionen anförts för kriminalisering av olaga sexuellt umgänge. 1997/98:Ju702 av Isa Halvarsson och Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillsättandet av en våldskommission. 1997/98:Ju703 av Kia Andreasson m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i 6 kap. 3 § brottsbalken i enlighet med vad som anförts i motionen, 1997/98:Ju704 av Dan Ericsson och Chatrine Pålsson (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagstiftning mot sexturism. 1997/98:Ju708 av Barbro Westerholm och Isa Halvarsson (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en lag om kriminalisering av könsköp, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till prostituerade. 1997/98:Ju709 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kriminalisera könshandeln så att straffansvaret omfattar både köpare och säljare. 1997/98:Ju710 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kriminalisera könsköparna, de s.k. torskarna. 1997/98:Ju716 av Maud Björnemalm m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av begreppen sexuellt utnyttjande, våldtäkt, gängvåldtäkt samt betydelsen av orden vanmakt och annat hjälplöst tillstånd. 1997/98:Ju723 av Inger Segelström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kriminalisera könsköparna. 1997/98:Ju724 av Christina Axelsson och Ann-Kristine Johansson (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tydligare lagstiftning om våldtäktsbrottet. 1997/98:Ju725 av Hans Karlsson m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av lag om kvinnofrid, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ny forskning. 1997/98:Ju801 av Carina Hägg (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att vidta åtgärder för att flytta den misshandlande mannen i stället för de utsatta kvinnorna och barnen vid familjevåld. 1997/98:Ju901 av Barbro Westerholm och Isa Halvarsson (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rikskvinnocentrum, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om mäns våldsutövning, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om domstolsprocessen i sexualbrotts- och misshandelsärenden, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagstiftningen om sexuellt utnyttjande och våldtäkt, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om våldtäktsoffer och sjukvårdsavgifter, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinnojourerna, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om erfarenhetsspridning och utbildning. 1997/98:Ju904 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas 28. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur medicinsk behandling för sexualbrottslingar skall kunna utvecklas i enlighet med vad som anförts i motionen. 1997/98:Ju905 av Peter Weibull Bernström och Ingvar Eriksson (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att brottsoffrens ställning bör stärkas. 1997/98:Ju907 av Jeppe Johnsson och Göthe Knutson (m) vari yrkas 2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av reglerna för information till brottsoffret om hur pågående utredning fortskrider samt om hur man begär överprövning av ett fattat beslut. 1997/98:Ju910 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om terapiverksamhet för brottsoffer, 29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samarbete mellan polis och brottsoffer, 30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samarbete mellan åklagare och brottsoffer, 31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om trygghetsplaner på landets domstolar, 34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om målsägandebiträde vid tredjemansskada. 1997/98:Ju914 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas 4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förbättringar av vittnens och målsägandens situation i domstol i enlighet med vad som anförts i motionen, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skyndsam beredning av Brottsofferutredningens förslag. 1997/98:Ju917 av Ingbritt Irhammar och andre vice talman Görel Thurdin (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att lagstiftningen måste ses över vad gäller brotten våldtäkt och sexuellt utnyttjande, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om könsuppdelad våldsstatistik, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad kunskap om skadestånden vid våldsbrott förövade mot kvinnor, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en brottsofferundersökning avseende våld mot kvinnor, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om handlingsprogram för våldtäktskliniker, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinnovåldskommissionen, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en kartläggning mellan förekomsten av våldspornografi och våldsbrott mot kvinnor, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett datoriserat informationssystem för att identifiera upprepningsvåld, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning av det besöksförbudssystem som finns på Irland, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kortare handläggningstider för våldtäktsfall, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om målsägandebiträden, 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kontaktförmedling och kvinnoimport, 14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en kriminalisering av kunderna vid könsköp, 1997/98:Ju918 av Ingbritt Irhammar och Marianne Andersson (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en konkret handlingsplan för hur det svenska samhället på alla nivåer skall komma till rätta med våldsövergreppen mot kvinnor och barn. 1997/98:Ju919 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär att den utredning om en översyn av sexualbrottslagstiftningen som tillsatts skall ta ställning och komma med förslag kring problematiken om sexuellt utnyttjande eller våldtäkt enligt vad i motionen anförts, 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att i brottsbalken föra in en regel om underlåtenhet att anmäla eller avslöja sexualbrott, 4. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av rättsväsendets kompetens enligt vad i motionen anförts om bättre utbildning av jurister när det gäller våld mot kvinnor och sexuella övergrepp mot barn, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den våldsutövande mannen skall få sin frihet inskränkt och inte som nu kvinnan, 6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en regel som ger kvinnor som utsatts för misshandel och sexuella övergrepp kostnadsfri läkarvård och behandling. 1997/98:Ju922 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillsättandet av en särskild våldskommission. 1997/98:Ju928 av Inger Lundberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nationell samling mot ungdomsvåldet. 1997/98:Ju933 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen snarast bör förelägga riksdagen propositionen om kvinnofrid, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fler våldtäktskliniker, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att kvinnor får behålla sin nuvarande rätt till målsägandebiträden, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätt till terapi för våldtagna kvinnor, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökat stöd till kvinnojourerna, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om olika åtgärder som stärker kvinnornas situation i rättsprocessen, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att bekämpa prostitutionen. 1997/98:Ju934 av Inger Segelström m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att allmänt sett all statistik skall könsuppdelas, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning av pornografi och viktimologi, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om socialtjänstens samt hälso- och sjukvårdens stöd och hjälp till kvinnor, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinnojourerna, det fåtal behandlingshem samt det skyddade boendet som finns för kvinnor, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om register över anmälningar, rapportering om barn och utbildning av polisen, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samverkan mellan myndigheter och organisationer, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om könsstympning, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rubriceringen fridsbrott och straffmätning, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om gruppvåldtäkter och ovidkommande uppgifter om brottsoffer, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om särskilt utsatta grupper av kvinnor som äldre, handikappade, invandrarkvinnor och tonårsflickor samt barnen, 14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om männen. 1997/98:K342 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kriminalisera könsköparna. 1997/98:So225 av Carina Hägg (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om könsstympning. 1997/98:So312 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utveckling av behandlingsmetoder för rehabilitering av kvinnor som könsstympats, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppföljning av läget beträffande könsstympning i Sverige. 1997/98:So335 av Barbro Westerholm och Kerstin Heinemann (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att motarbeta kvinnlig könsstympning och ge olika typer av stöd till dem som utsatts för könsstympning. 1997/98:So634 av Eva Persson Sellin och Lennart Klockare (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinno- och mansjourernas verksamhet. 1997/98:So653 av Chatrine Pålsson och Rolf Åbjörnsson (kd) vari yrkas 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om frigivningsföreskrifter, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillsätta en särskild våldskommission. 1997/98:So668 av Ewa Larsson m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen uppdrar åt regeringen att ta initiativ till ett EU-forskningsprojekt för att studera hur de olika vägvalen att stödja den prostituerades situation påverkar samhällsutvecklingen. 1997/98:So801 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rutiner och utbildning för personer som kommer i kontakt med barn som blir vittne till våld i hemmet. 1997/98:A804 av Barbro Johansson m.fl. (mp) vari yrkas 20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att möjligheterna att utfärda besöksförbud bör utvidgas, 21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att myndighetspersoner som i sin yrkesutövning kommer i kontakt med misshandlade kvinnor bör ges utbildning i hur man uppmärksammar och stöder dessa kvinnor på bästa sätt, 23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kvinnojourerna bör ges möjlighet att bygga ut sin verksamhet och erhålla statligt stöd, 24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det skall vara förbjudet att köpa sexuella tjänster. 1997/98:A805 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) vari yrkas 14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kontinuerlig utbildning om kvinnomisshandel, 15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behandling av misshandlande män under deras strafftid, 17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kriminalisering av all könshandel. 1997/98:A807 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en handlingsplan för akutsjukhus.
Utskottet
Propositionens huvudsakliga innehåll Propositionen behandlar åtgärder för att motverka våld mot kvinnor, prostitution och sexuella trakasserier i arbetslivet. Som nämnts inledningsvis har frågor om jämställdhet - sexuella trakasserier i arbetslivet och arbetgivarens ansvar - hänvisats till arbetsmarknadsutskottet. Ett nytt brott införs i brottsbalken. Det tar främst sikte på upprepade straffbara kränkningar som riktas mot nära anhöriga kvinnor (grov kvinnofridskränkning) men omfattar även barn och andra närstående personer (grov fridskränkning). Vid bedömningen av straffvärdet skall särskild hänsyn tas till det upprepade eller systematiska i beteendet. Straffet föreslås vara fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Våldtäktsbrottet utvidgas så att med samlag jämställs annat sexuellt umgänge, om gärningen med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförlig med påtvingat samlag. Vissa av de förfaranden som enligt nuvarande lagstiftning bedöms som sexuellt tvång kommer därmed att bedömas som våldtäkt. Underlåtenhet att under vissa förutsättningar anmäla eller på annat sätt avslöja vissa grova sexualbrott (våldtäkt, grov våldtäkt, grovt sexuellt utnyttjande av underårig eller grovt koppleri) föreslås bli straffbelagd. Språket i centrala bestämmelser i 3-6 kap. brottsbalken görs könsneutralt. Vidare föreslås att det blir förbjudet att mot ersättning skaffa sig en tillfällig sexuell förbindelse. Detta sker genom införandet av en särskild lag om förbud mot köp av sexuella tjänster. Även försök skall vara straffbart. Påföljden för brottet skall vara böter eller fängelse i högst sex månader. Vissa ändringar föreslås även i lagen om förbud mot omskärelse av kvinnor (1982:316). Begreppet könsstympning ersätter begreppet omskärelse. På grund av brottets allvar utmönstras böter ur straffskalan. Straffskalan skärps så att straffet för normalbrottet blir fängelse i högst fyra år. För det grova brottet blir minimistraffet två år. Förberedelse och stämpling till sådant brott, liksom underlåtenhet att avslöja brott, straffbeläggs också. Socialtjänstlagen (1980:620) föreslås kompletterad med en ny paragraf om att socialnämnden bör verka för att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet får stöd och hjälp för att förändra sin situation. Utöver de nu föreslagna lagändringarna aviserar regeringen att en sexualbrottsutredning skall tillsättas. Syftet är att göra en total översyn av bestämmelserna om sexualbrott samt att undersöka domstolarnas straffmätning och bedömning av straffvärdet vid sexualbrott. Övriga åtgärder som nu vidtas för att bekämpa våldet mot kvinnor behandlar bl.a. frågor om myndigheters handläggning av ärenden som rör våld mot kvinnor, stöd till frivilligorganisationer samt utvecklingsinsatser av olika slag. Genom förslag i 1998 års budgetproposition får kvinnojourerna ett ökat stöd om 6 miljoner kronor. Medel avsätts även till vissa övriga frivilligorganisationer för projekt och utvecklingsinsatser. Socialstyrelsen har nyligen fått i uppdrag att leda ett utvecklingsarbete i frågor som rör våld mot kvinnor och prostitution och att utarbeta allmänna råd som närmare utvecklar hur socialtjänsten, med anledning av den nya lagbestämmelsen, bör arbeta med frågor om våld mot kvinnor. För detta kommer myndigheten att tillföras ett engångsbelopp om 5 miljoner kronor. I uppdraget ingår även att utreda hur en central kristelefon skall kunna inrättas för våldsutsatta kvinnor. En större satsning på att öka kunskaperna hos olika yrkesgrupper som handlägger eller på annat sätt kommer i kontakt med ärenden som rör våld mot kvinnor kommer att genomföras. Examensordningen i högskoleförordningen kommer att förtydligas för vissa yrkesutbildningar. Fortbildning för bl.a. poliser, åklagare, domare och personal inom socialtjänst och hälso- och sjukvård kommer att initieras och ledas av Rikspolisstyrelsen som för ändamålet tillförs 6,5 miljoner kronor. Regeringen lämnade i december 1997 s.k. myndighetsgemensamma uppdrag till berörda myndigheter på central och regional nivå. Syftet med dessa är bl.a. att förtydliga de krav som regeringen ställer på myndigheterna i deras arbete med frågor om våld mot kvinnor. Berörda myndigheter åläggs att förebygga våldsbrott mot kvinnor, att utarbeta åtgärdsprogram eller policydokument för sitt arbete med dessa frågor, att samverka med andra myndigheter och med frivilligorganisationer samt att utveckla och följa det internationella arbetet på området. Myndigheterna skall regelbundet redovisa vidtagna åtgärder till regeringen. Genom beslutet om de myndighetsgemensamma uppdragen får vissa myndigheter även särskilda uppdrag. Sammanlagt avsätts 41 miljoner kronor för de åtgärder som regeringen nu vidtar för att bekämpa våldet mot kvinnor. Samtliga lagändringar föreslås träda i kraft den 1 juli 1998 utom förbudet mot köp av sexuella tjänster som föreslås träda i kraft den 1 januari 1999.
Allmänna utgångspunkter Sverige anses av många vara världens mest jämställda land. På många områden råder dock alltjämt obalans i maktförhållandet mellan könen. Det mest extrema exemplet på en sådan obalans är det våld som män riktar mot kvinnor som de har eller har haft en nära relation till. Det är en form av våld som kvinnor i alla samhällen utsätts för, om än i olika omfattning. I ett svenskt perspektiv är det angeläget att understryka att de flesta män inte utövar våld mot kvinnor. Samtidigt kan under den senaste tioårsperioden noteras ett ökande antal anmälningar om misshandel och sexuella övergrepp. Detta gäller i synnerhet våldsbrott mot närstående kvinnor. Mäns våldsbrott mot kvinnor utgör enligt utskottets uppfattning ett allvarligt samhällsproblem, inte bara på grund av de fysiska och psykiska skador misshandel och andra kränkningar leder till för de utsatta kvinnorna utan också för att det utgör ett hinder mot att nå jämställdhet. I motion Ju30 (fp) framhåller motionären att frågan om jämställdhet inte får göras till en kvinnofråga; propositionen ger uttryck för ett sådant synsätt. Utskottet delar motionärens uppfattning om att både män och kvinnor måste vara delaktiga i jämställdhetsarbetet. Enligt utskottets uppfattning ger inte heller propositionen uttryck för något annat. Motionen bör avstyrkas. Utskottet har också vid ett flertal tillfällen framhållit vikten av att vidta olika åtgärder för att förebygga våld mot kvinnor och för att ge stöd och vård till kvinnor som utsatts för våld. Vid de senaste tillfällena har utskottet hänvisat till beredningen av Kvinnovåldskommissionens betänkande, se t.ex. utskottets betänkande 1996/97:JuU11. Under den senaste allmänna motionstiden har också i motionerna Ju222 och Ju933 (båda fp) samt motion Ju917 (c) framförts det angelägna i att regeringen återkommer till riksdagen med anledning av kommissionens förslag. Utskottet ser därför med tillfredsställelse att regeringen nu lagt fram en proposition med förslag till åtgärder mot bl.a. våld mot kvinnor och mot prostitution. Genom de nu presenterade förslagen får motionerna Ju222, Ju917 och Ju933 i aktuella delar anses vara tillgodosedda och de avstyrks. Regeringens förslag i propositionen kan delas in i tre områden: skärpt lagstiftning, förebyggande insatser och adekvat bemötande från myndigheter och andra som våldsutsatta kvinnor kommer i kontakt med. Flera av de frågor som behandlas i propositionen faller utanför justitieutskottets beredningsområde. Utskottet har därför inhämtat yttrande från socialutskottet. Yttrandet återfinns i bilaga 2 till betänkandet. Ett flertal frågor i detta betänkande rör olika myndigheters verksamhet. Utskottet vill därför här inledningsvis erinra om att den offentliga makten enligt regeringsformen skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Domstolar och förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Det är enligt utskottet synnerligen viktigt att detta iakttas i den offentliga verksamheten.
Brott mot kvinnofrid m.m.
Ett kvinnofridsbrott införs Det straffrättsliga regelsystemet fokuserar på enskilda handlingar. Bevisningen koncentreras till följd härav normalt på ett preciserat händelseförlopp. I misshandelsmål är det t.ex. ofta fråga om ett eller flera slag har utdelats en viss dag på en viss plats. När det är fråga om upprepade övergrepp kan det vara svårt för den drabbade att hålla isär olika händelser och att i detalj beskriva dem och precisera när och var de har utspelat sig. Ett undantag från denna fokusering är om brottet är konstruerat som ett fortlöpande, s.k. perdurerande, brott. Frågan om i vilken omfattning varje påstådd gärning måste detaljeras och preciseras har bl.a. tagits upp av Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1991 s. 83. I rättsfallet behandlades frågan om beviskrav och bevisvärdering i mål om våldtäkt och misshandel vid ett stort antal tillfällen under tre års tid. Av avgörandet framgår att det inte är nödvändigt att beträffande varje enskild gärning ange detaljerade uppgifter och precisera tid och plats för att beviskravet skulle vara uppfyllt. Däremot måste några konkreta gärningar kunna specificeras. Även i NJA 1992 s. 446, som rörde sexualbrott mot en underårig dotter, har beviskravet tillämpats på samma sätt. När det gäller våld mot kvinnor är det många gånger inte de enskilda handlingarna i sig som karaktäriserar kvinnans utsatta situation utan främst den systematiska kränkning hon utsätts för. Många kvinnor beskriver övergreppen som en pågående process. Kvinnovåldskommissionen har velat straffbelägga denna process som ett enda fortlöpande (perdurerande) brott, bl.a. med motiveringen att de enskilda handlingarna var för sig inte förmår täcka det samlade straffvärdet av denna process. Utskottet delar bedömningen att den situation en kvinna, som utsatts för upprepade kränkningar, kan befinna sig i är något som kan göra ett brott särskilt straffvärt. Dagens lagstiftning medger, som framhålls i propositionen, i viss utsträckning också att sådan hänsyn tas. Domstolarnas praxis tyder på att de, särskilt när det är fråga om mer allvarliga kränkningar, beaktar den särskilda utsatthet som följer av att offret är en närstående person. Redan i dag kan således misshandel av en närstående kvinna bedömas som grov misshandel under åberopande av sådana skäl som kommissionen anfört till stöd för sitt förslag till ny straffbestämmelse. När det gäller grövre brott finns det, som regeringen framhållit, inte någon anledning att anta att domstolarna inte bedömer upprepad misshandel mot närstående eller tidigare närstående kvinnor som grov misshandel i de fall det finns skäl för det. Frågan är dock om sådana hänsyn tas när de enskilda kränkningarna inte når upp till denna nivå. Inte sällan kan kränkningarna bestå av upprepade, var för sig relativt lindriga gärningar, som exempelvis upprepad lindrig misshandel, ofredande och hemfridsbrott. Det systematiska i förfarandet kan emellertid sammantaget leda till en mycket betydande kränkning av den utsatta personen. Mot bakgrund av det sagda delar utskottet regeringens bedömning att det behövs en generell uppgradering av straffvärdet för sådana gärningar även i fall då grovt brott inte bedöms föreligga. Utskottet anser det vara angeläget att markera allvaret i sådan brottslighet och få till stånd en helhetsbedömning av den brottslighet som kvinnan utsatts för. Utskottet delar regeringens bedömning att ett särskilt fridsbrott bör införas. På de grunder regeringen anfört bör brottet omfatta gärningar enligt 3, 4 och 6 kap. brottsbalken och vara utformat på det sätt regeringen föreslagit. Även psykiskt våld är under vissa förutsättningar straffbart. Den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta kan dömas för misshandel. Till sjukdom räknas även psykisk sjukdom och psykisk invaliditet, t.ex. psykisk chock eller neuros. För ansvar krävs att gärningen har orsakat effekten (kroppsskadan, sjukdomen eller smärtan) och att orsakssambandet mellan gärningen och effekten är adekvat, dvs. det måste röra sig om en effekt som typiskt sett kan uppkomma i samband med gärningen. Vidare krävs att gärningsmannen har uppsåt att åstadkomma både gärningen och effekten. Vid allvarliga former av psykiskt våld är det troligt att det går att bevisa att de medicinskt påvisbara effekterna hänger samman med våldet. I sådana fall kan det därför vara möjligt att döma till ansvar för misshandel. Vid mindre allvarliga former av psykiskt våld kan det dock vara svårt att bevisa att en medicinskt påvisbar effekt har ett sådant samband med våldet att det går att döma till ansvar. I mindre allvarliga fall kan bestämmelsen om ofredande vara tillämplig. I motion Ju27 (fp) yrkas att det skall utredas om det nya brottet kan omfatta sådan psykisk misshandel som i dag inte är straffbelagd. I likhet med Kvinnovåldskommissionen vill motionärerna straffbelägga t.ex. att förbjuda kvinnan att träffa släktingar eller vänner eller att gå ut eller att mannen på ett grovt sätt talar nedsättande till kvinnan. I den s.k. legalitetsprincipen ingår att det straffbara området skall var tydligt avgränsat. Straffbuden skall alltså vara så klart formulerade att det i förväg går att avgöra vilka gärningar som är straffbara och vilka som inte är det. Något klargörande resonemang om vilka handlingar, utöver våld eller hot, som innefattas i förslaget finns inte. Utskottet delar regeringens uppfattning i denna fråga, nämligen att det finns en uppenbar risk att en straffbestämmelse som tar sikte på lindrigare psykisk misshandel skulle bli alltför oprecis och omfatta en alltför oöverskådlig krets av gärningar för att kunna godtas. Legalitetsprincipen talar alltså emot en sådan reglering. Att straffbelägga sådan lindrigare psykisk misshandel har inte heller i tidigare lagstiftningsärenden bedömts vara ändamålsenligt (se prop. 1992/93:141 s. 57 f). Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att motion Ju27 i denna del bör avslås. Regeringen föreslår att straffskalan för det nya brottet skall vara fängelse, lägst sex månader och högst sex år. I motion Ju27 (fp) anser motionärerna att straffminimum för brottet bör vara fängelse ett år. Det föreslagna straffstadgandet kan innefatta gärningar av mycket olika straffvärde. Brottet kan således bestå av såväl upprepade misshandelsbrott, vilka också sedda var för sig skulle ge fängelse av betydande längd, som ett antal hemfridsbrott eller ofredandebrott vilka, om de bedömts isolerat, skulle ge böter eller högst ett kortare fängelsestraff. Straffskalan måste därför utformas på ett sådant sätt att den medger en adekvat bedömning av straffvärdet. Med hänsyn till att brottet således omfattar förfaranden som, sedda för sig, normalt har ett begränsat straffvärde framstår enligt utskottets mening ett års fängelse som straffminimum som alltför högt. Som regeringen föreslagit bör i stället minimistraffet bestämmas till fängelse sex månader. En sådan gräns innebär enligt utskottets mening en tillräcklig markering av allvaret i den kränkning som förfarandet innefattar. Med hänsyn till att straffbestämmelsen kan innefatta också gärningar av sammantaget mycket betydande straffvärde bör straffmaximum sättas till av regeringen föreslagna sex års fängelse. Mot bakgrund av vad som anförts avstyrker utskottet bifall till motion Ju27 i denna del. Vad slutligen avser brottsrubriceringen för det nya brottet föreslår regeringen att det nya brottet skall rubriceras grov fridskränkning alternativt grov kvinnofridskränkning och placeras i 4 kap. brottsbalken som innehåller bestämmelser om brott mot frihet och frid. I motion Ju27 (fp) yrkas att den föreslagna brottsbalksbestämmelsen bör inledas med brottet grov kvinnofridskränkning som huvudfall i första stycket och grov fridskränkning som specialfall i andra stycket. Som skäl härför anförs att det i det övervägande antalet fall är män som kränker kvinnor och att man genom motionärernas förslag bättre skulle beskriva verkligheten. Utskottet delar regeringens uppfattning om att den nya bestämmelsen bör följa brottsbalkens nuvarande könsneutrala systematik och utformning. Det nya brottet bör därför enligt utskottets mening rubriceras grov fridskränkning. Inte minst av pedagogiska skäl bör det emellertid finnas en särskild form av kränkning för de fall som avser mäns kränkningar av kvinnor i nära relationer. Denna bestämmelse bör tas in som ett andra stycke i den nya paragrafen. Mot bakgrund av det sagda avstyrker utskottet bifall till motion Ju27 i denna del. Utskottet delar även i övrigt regeringens bedömningar såvitt avser det nya brottsbalksbrottet och tillstyrker således förslaget i denna del. Härigenom får yrkanden från allmänna motionstiden i motionerna Ju725 och Ju934 (båda s) med begäran om att ett kvinnofridsbrott skall införas anses tillgodosedda. Yrkandena avstyrks.
Sexualbrotten
Gällande rätt Straffbestämmelserna om sexualbrott finns i 6 kap. brottsbalken. Bestämmelserna har varit föremål för upprepade översyner under årens lopp. År 1984 ändrades dessa på ett genomgripande sätt, efter ett långvarigt utredningsarbete. Därefter har bestämmelserna ändrats ett flertal gånger, framför allt i syfte att förstärka skyddet för barn mot att utsättas för sexuella övergrepp och att i den straffrättsliga lagstiftningen ytterligare markera allvaret i sexuella övergrepp mot barn. För att en gärning skall bedömas som våldtäkt (6 kap. 1 § brottsbalken) förutsätts dels användande av våld eller hot som för den hotade framstår som trängande fara (s.k. råntvång), dels att den sexuella handlingen skall ha varit av ett visst slag. Med våld likställs att försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Den sexuella handlingen kan rikta sig mot en vuxen person eller mot ett barn och skall bestå av samlag eller därmed jämförligt sexuellt umgänge. Före reformen år 1984 kunde våldtäkt endast begås av en man mot en kvinna och omfattade endast samlag. Reformen innebar att både män och kvinnor kunde begå brottet våldtäkt. När brottet gjordes könsneutralt lades ?eller därmed jämförligt sexuellt umgänge? till som alternativt brottsrekvisit. Med samlag avses vaginala samlag, men det krävs inte att inträngande skett, utan det är tillräckligt att mannens och kvinnans könsdelar har kommit i beröring med varandra (NJA 1981 s. 253, RH 10:81, RH 116:83). Någon sädesavgång behöver inte ha skett och något krav på att könsorganen kommit i varaktig beröring med varandra finns inte. I förarbetena till lagstiftningen anges anala och orala samlag som typexempel på handlingar som är jämförliga med samlag. En handling som är jämförlig med samlag skall ha klart samlagsliknande karaktär och utgöra en allvarlig form av sexuell kränkning. Vid denna bedömning kan kränkningens varaktighet och om den varit förenad med smärta få betydelse. I förarbetena framhölls det vidare att våldtäkt även i fortsättningen bör reserveras för de allvarligaste formerna av sexuella kränkningar och att det inte utan vidare kan anses som samlagsliknande att föra in ett främmande föremål i en kvinna, även om det i vissa fall kan vara rimligt med hänsyn till handlingens syfte och omständigheterna i övrigt. Handlingar som inte bedöms som samlag eller samlagsliknande kan straffas som sexuellt tvång (om olaga tvång har använts) eller som sexuellt utnyttjande (om annat otillbörligt förfarande har använts, se 6 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken). Har handlingen riktats mot ett barn kan även ansvar för sexuellt utnyttjande av underårig komma i fråga. Den sexuella handling som krävs för dessa brott beskrivs som ?sexuellt umgänge?. Till sexuellt umgänge räknas, förutom samlag, handlingar som innebär en någorlunda varaktig beröring av den andres könsorgan eller beröring av den andres kropp med det egna könsorganet. Avsikten med gärningen måste vara att väcka eller tillfredsställa gärningsmannens eller någon annans sexuella drift. Som exempel kan nämnas att en kvinna tvingas onanera åt en man. I regel krävs direkt kroppslig beröring. Om handlingen inte bedöms som sexuellt umgänge, t.ex. för att den består av endast en flyktig beröring av den andres könsdelar, kan ansvar för sexuellt ofredande komma i fråga.
Våldtäktsbrottet I propositionen föreslår regeringen att våldtäktsbegreppet skall utvidgas så att med samlag skall jämställas annat sexuellt umgänge, om gärningen med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförlig med påtvingat samlag. Med förslaget avses t.ex. att sådana kränkande förfaranden som att föra upp ett främmande föremål eller en knytnäve i en kvinnas underliv skall bedömas som våldtäkt i stället för sexuellt tvång enligt 6 kap. 2 § brottsbalken. Inledningsvis vill utskottet framhålla att det är viktigt att våldtäktsbegreppet förbehålls de mest allvarliga sexuella kränkningarna. Om en rad olika handlingar med olika straffvärde skulle bedömas som våldtäkt finns det enligt utskottets mening en avsevärd risk för att allvaret i våldtäktsbrottet på ett inte önskvärt sätt tonas ner. Utskottet delar således regeringens uppfattning att våldtäktsbrottet bör omfatta de mest allvarliga sexuella kränkningarna. Dessa behöver emellertid inte vara direkt samlagsliknande. En handling som innebär en kränkning som är jämförbar med den vid ett påtvingat samlag bör därför enligt utskottets mening kunna bedömas som våldtäkt, om förutsättningarna i övrigt för våldtäkt är uppfyllda. Utskottet tillstyrker därför regeringens förslag till utvidgning av våldtäktsbrottet på sätt som föreslagits.
Underlåtenhet att avslöja sexualbrott I 23 kap. 6 § brottsbalken stadgas ansvar för underlåtenhet att avslöja brott när någon underlåter att i tid anmäla eller på annat sätt avslöja ett brott som är å färde. En ytterligare förutsättning är att sådant ansvar är stadgat för det särskilda brottet. Sådant stadgande har gjorts bl.a. avseende grova våldsbrott, såsom grov misshandel, men inte för grova sexualbrott. Regeringen föreslår nu i propositionen att underlåtenhet att anmäla eller på annat sätt avslöja grova sexualbrott som är å färde skall straffbeläggas. De brott som omfattas av lagförslaget är våldtäkt, grov våldtäkt, grovt sexuellt utnyttjande av underårig och grovt koppleri. Enligt utskottets uppfattning finns det inte skäl att göra någon åtskillnad mellan å ena sidan grova våldsbrott och å andra sidan grova sexualbrott när det gäller frågan om det bör vara straffbart att underlåta att anmäla eller avslöja sådana brott. Utskottet tillstyrker därför regeringens förslag om att underlåtenhet att anmäla eller på annat sätt avslöja även grova sexualbrott som är å färde skall straffbeläggas. Härigenom får motion Ju919 (v) - vari yrkas att ett underlåtenhetsbrott skall införas motsvarande det regeringen föreslagit - anses vara tillgodosedd, och motionen avstyrks i denna del. Det förhållandet att det vid sexuella övergrepp mot barn i hemmet kan vara en nära anhörig till såväl barnet som till förövaren som i sådant fall straffas kan, som regeringen framhåller i propositionen, inte utgöra något avgörande skäl mot en kriminalisering. Enligt ansvarsbestämmelsen för underlåtenhet att anmäla eller avslöja brott i 23 kap. 6 § brottsbalken gäller som förutsättning för ansvar att en sådan åtgärd kan ske utan fara för honom själv eller hans närmaste. Härav följer att en sådan skyldighet inte finns exempelvis i sådana fall då åtgärden skulle avslöja att anmälaren eller någon denne närstående gjort sig skyldig till brott. I detta avseende korresponderar bestämmelsen med den möjlighet som finns enligt 36 kap. 6 § rättegångsbalken för närstående att vägra yttra sig vid en nära anhörigs brottslighet. En sådan konflikt kan för övrigt uppkomma redan i dag när det gäller underlåtenhet att avslöja andra brott, t.ex. grov misshandel. I motion Ju28 (v) anförs att det inte är rimligt att en förälder saknar skyldighet att anmäla ett sexualbrott mot sitt barn om förövaren är den andre föräldern. Motionärerna anser att frågan bör ses över i samband med den översyn av sexualbrotten som regeringen aviserat i propositionen och som utskottet behandlar nedan. Frågan om i vilka fall man bör vara skyldig att avslöja eller hindra en gärning har varit föremål för utförlig behandling av Straffansvarsutredningen. Utredningens betänkande Straffansvarets gränser (SOU 1996:185 s. 315 f) är nu föremål för beredning i Justitiedepartementet. Utan att här gå närmare in på de förslag Straffansvarsutredningen lagt fram anser utskottet inte att beredningen av dessa bör föregripas. Inte heller behöver frågan utredas på nytt. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju28 i denna del. I detta sammanhang skall slutligen nämnas att det i motion Ju27 (fp) yrkas att det även bör införas en skyldighet att ingripa och hindra brott mot liv och hälsa. I motionen lämnas förslag till en ny bestämmelse i brottsbalken motsvarande ett av Straffansvarsutredningen framlagt lagförslag. Även i motion Ju724 (s) anförs att det borde vara straffbart att inte ingripa då någon utsätts för våldtäkt. Inte heller i denna fråga bör beredningen av utredningens förslag föregripas. Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju27 och Ju724 i denna del.
Översyn av bestämmelserna om sexualbrott Som framgått ovan har straffbestämmelserna om sexualbrott ändrats ett flertal gånger under de senaste åren, framför allt i syfte att förstärka skyddet för barn mot att utsättas för sexuella övergrepp. Den senaste totala översynen gjordes år 1983. Regeringen konstaterar i propositionen att det flertalet ändringar som gjorts efter den senaste översynen lett till att systematiken och sambanden mellan olika bestämmelser i kapitlet delvis gått förlorad. Vidare anför regeringen att det finns ett behov av att ändra våldtäktsbestämmelsen när det gäller barn. Kravet på våld eller hot för ansvar för våldtäkt har medfört särskilda svårigheter när det gäller gärningar som riktas mot små barn. Utövande av våld som förutsättning för ansvar för våldtäkt kan enligt regeringen ge otillfredsställande resultat vid den straffrättsliga bedömningen när gärningen riktar sig mot ett litet barn. Det kan i många fall vara stötande att ett sexuellt övergrepp mot ett barn som är så litet att något våld i våldtäktsparagrafens mening inte krävs för att utföra gärningen inte kan betecknas som våldtäkt. En annan fråga som regeringen tar upp i propositionen är de uppmärksammade domar som meddelats på senare tid och som behandlar våldtäkt och sexuellt utnyttjande mot unga kvinnor. Domarna väcker frågor om bl.a. gränsdragningen mellan olika bestämmelser i sexualbrottskapitlet. Det finns enligt regeringen även ett behov av att belysa om våldtäktsbrottet bör fokusera på samtycket i stället för på våldet samt vilken grad av våld som skall krävas för de olika sexualbrotten. Sammanfattningsvis anser regeringen att en total översyn av sexualbrotten nu bör ske och att översynen bör avse såväl systematiken som de lagtekniska och sakliga lösningarna. I propositionen aviserar regeringen att den inom kort kommer att tillsätta en utredning som skall få till uppgift att göra en sådan översyn. I utredningens uppdrag kommer också att ingå att göra en undersökning av domstolarnas straffmätning och bedömning av straffvärdet vid sexualbrott. I motionerna Ju716, Ju724 och Ju934 (samtliga s), Ju917 (c), Ju27, Ju701 och Ju901 (alla fp), Ju919 (v) samt Ju32 och Ju703 (båda mp) begärs att bestämmelserna om våldtäkt och sexuellt utnyttjande bör ses över. I flera av de nämnda motionerna framhåller motionärerna att en sådan översyn bör bedrivas skyndsamt. Utskottet konstaterar att frågan om att göra en översyn av sexualbrottskapitlet varit aktuell under en längre tid. Frågan berördes i propositionen Ökat skydd för barn (1994/95:2 s. 18) och i budgetpropositionen 1994/95:100 (bil. 3 s. 10) aviserade justitieministern att regeringen skulle ta ett initiativ till en sådan översyn. Utskottet såg då, liksom vid senare tillfällen (se bet. 1994/95:JuU24 s. 7) med tillfredsställelse att regeringen avsåg att få till stånd en allmän översyn av bestämmelserna om sexualbrott. Utskottet har också bl.a. uttalat att bestämmelserna om våldtäkt mot barn bör ses över i syfte att åstadkomma en ordning där fler fall av övergrepp mot barn som i övrigt uppfyller förutsättningarna för våldtäkt också kommer att bedömas som sådant brott (bet. 1994/95:JuU24 s. 7). Utskottet ser således med tillfredsställelse att regeringen nu kommer att tillsätta en sexualbrottsutredning. De ovan nämnda motionerna får enligt utskottets mening i dessa delar anses tillgodosedda. Enligt vad utskottet inhämtat har några direktiv till den aviserade utredningen ännu inte beslutats. Utskottet utgår emellertid från att regeringen inom kort kommer att fatta ett sådant beslut och tillsätta en utredning. Det föreligger inte heller någon oenighet kring behovet av den aviserade utredningen samt behovet av lagändringar varför utskottet även utgår från att utredningen kommer att bedrivas skyndsamt. Något särskilt uttalande i frågan är enligt utskottets mening därför inte erforderligt. Utskottet avstyrker således bifall till motionerna Ju27, Ju32, Ju701, Ju703, Ju716, Ju724, Ju901, Ju917, Ju919 och Ju934 i nu behandlade delar. I motion Ju28 (v) anförs att den aviserade utredningen även bör få i uppdrag att utreda frågan om förhör med barn i sexualbrottmål. Enligt motionärerna ser barns möjligheter att bli förhörda så olika ut att dessa bör klargöras av utredningen. Utskottet behandlade i betänkande 1997/98:JuU18 (s. 6) frågan om förhör med barn - vid det tillfället förhör med barn som hörs som vittnen. I det betänkandet återfinns en redogörelse för de lagbestämmelser som gäller vid förhör med barn samt för de allmänna råd Rikspolisstyrelsen utfärdat i frågan. Vad i övrigt gäller genomförandet av förhör med barn i ärenden om misshandel eller sexuella övergrepp är det viktigt att de yrkesgrupper som kommer i kontakt med dessa barn - däribland polis, åklagare och domstol - har goda kunskaper och genomtänkta arbetsmetoder. Detta är enligt utskottets mening inte i första hand en fråga som bör ingå i den av regeringen aviserade utredningen. Enligt utskottets mening bör motion Ju28 avslås i denna del. I likhet med vad socialutskottet framfört i sitt betänkande Barnfrågor (1997/98:SoU13) utgår justitieutskottet dock från att regeringen noga följer utvecklingen när det gäller barn som utsatts för sexuella övergrepp och de barn som misshandlats och vidtar ytterligare åtgärder om det visar sig nödvändigt. I detta sammanhang skall slutligen tas upp en motion, Ju704 (kd), i vilken det begärs lagstiftning mot sexturism. Vad som närmast begärs är ett förbud mot att arrangera sexresor utomlands för pedofiler och att det skall vara brottsligt att hjälpa eller uppmuntra personer att ha sexuellt umgänge med barn utomlands. Enligt motionärernas mening finns det anledning att studera en ny engelsk lag på detta område. Utskottet behandlade ett motsvarande yrkande i betänkande 1996/97:JuU11 (s. 15 f). För en närmare redogörelse för lagstiftningen på området m.m. hänvisas dit. Sammanfattningsvis konstaterade utskottet att frågan om sexuell exploatering av barn är uppmärksammad på olika sätt. Enligt utskottets uppfattning saknades det anledning för riksdagen att då göra några uttalanden i frågan och den då aktuella motionen avstyrktes. Utskottet har inte någon annan uppfattning i dag och avstyrker bifall till motion Ju704. I detta sammanhang vill utskottet även nämna att samtliga länder i Östersjöregionen ratificerat barnkonventionen. Genom denna har länderna åtagit sig att skydda och vidta åtgärder mot kommersiell sexuell exploatering av barn. Vid Östersjöstaternas Råd i Riga i juli 1997 beslutade utrikesministrarna att påbörja ett samarbete på området. Vidare har frågan om sexuell exploatering av barn uppmärksammats inom Europarådet. Som exempel kan nämnas att Europarådets parlamentariska församling nyligen antagit en rekommendation till Europarådets ministerkommitté om att arbeta aktivt i bl.a. dessa frågor.
Könsneutral lagtext I propositionen föreslås att språket i centrala bestämmelser i 3-6 kap. brottsbalken görs könsneutralt samt föreslås vissa andra språkliga förändringar. Utskottet har inte någat att invända häremot och anser att regeringens förslag till lagändringar bör antas.
Könsstympning
En skärpt lagstiftning Könsstympning av kvinnor är förbjuden i Sverige. I 1 § lagen (1982:316) med förbud mot omskärelse av kvinnor anges att ett ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa eller åstadkomma andra bestående förändringar av könsorganen inte får utföras. Förbudet gäller oavsett om samtycke till ingreppet har lämnats eller inte. Även om kvinnan, eller vårdnadshavaren om det gäller ett barn, uttryckligen begär ett ingrepp av detta slag får det således inte utföras. Lagen syftar till att förhindra att kvinnlig könsstympning utförs i Sverige. Samtidigt är avsikten att markera ett avståndstagande från den kvinnosyn som bruket av könsstympning ger uttryck för. Med ingrepp menas i lagen alla typer av åtgärder från de mest omfattande till de minst ingripande. Alla former av ingrepp är således otillåtna. Den som bryter mot förbudet kan dömas till fängelse i högst två år. Om omständigheterna är förmildrande döms till böter. I de fall brottet medfört livsfara, svår kroppsskada, allvarlig sjukdom eller i annat fall inneburit ett synnerligen hänsynslöst beteende skall brottet bedömas som grovt. Straffet för det grova brottet uppgår till fängelse i lägst ett och högst tio år. Faktorer som kan påverka bedömningen av om brottet är grovt är enligt förarbetena skadans fysiska och känslomässiga omfattning, kvinnans ålder vid ingreppet, hennes inställning till det och om det begåtts som ett led i en verksamhet som bedrivs i stor omfattning m.m. I lagen anges också att försök är straffbart enligt brottsbalkens regler. I propositionen föreslår regeringen att begreppet könsstympning skall ersätta begreppet omskärelse i lagen eftersom det bättre beskriver vad ett sådant ingrepp innebär, nämligen en stympning. Med hänvisning till att det rör sig om att på rituell grund utföra ingrepp som förstör väsentliga kroppsdelar på en människa, ofta med invalidiserande följder både fysiskt och psykiskt, är det enligt regeringens mening motiverat med en straffskärpning. Med hänsyn till brottets allvar föreslår regeringen för det första att böter utmönstras ur straffskalan. För det andra föreslås en skärpning av straffskalan; straffet för normalbrottet föreslås bli fängelse i högst fyra år; för det grova brottet föreslås minimistraffet vara två år. Slutligen föreslås att förberedelse och stämpling till brott liksom underlåtenhet att avslöja brott också skall bli straffbart. Enligt utskottets mening finns det all anledning att se mycket allvarligt på den typen av ingrepp som en könsstympning innebär. Sådana ingrepp är oförenliga med vår syn på individens rätt till kroppslig integritet och kvinnans rätt att bestämma över sig själv, att leva sitt liv efter egna förutsättningar och behov. Det strider också mot vetenskap och beprövad erfarenhet att utföra ett sådant ingrepp. Alla former av könsstympning innebär ett bestående lidande för den stympade kvinnans del, och ingreppet leder ofta till allvarliga fysiska och psykiska skador. Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet regeringens förslag till ändringar i lagen med förbud mot omskärelse av kvinnor. Genom att ersätta begreppet omskärelse med könsstympning kommer lagtexten att bättre beskriva vad dessa ingrepp innebär. Vidare anser utskottet de av regeringen föreslagna straffskärpningarna vara väl avvägda. I sammanhanget skall nämnas att även socialutskottet i sitt yttrande anser att riksdagen bör anta lagförslaget. Härigenom får motionerna Ju934 och So225 (s) - som väckts under allmänna motionstiden och som innehåller yrkanden om straffskärpningar huvudsakligen i överensstämmelse med regeringens förslag - anses vara tillgodosedda och de avstyrks därför. I propositionen berörs också frågan om man i Sverige skall kunna lagföra en person för könsstympning som utförts i utlandet. Den som är svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige eller, i vissa fall, utlänning som finns här i riket kan dömas efter svensk lag och i svensk domstol för medverkan till att könsstympning utförts i ett annat land, om ingreppet är straffbart i det land där det utfördes. Om ingreppet däremot inte är straffbart i det landet där det har utförts kan ansvar inte utdömas i Sverige. Detta följer av brottsbalkens princip om dubbel straffbarhet, dvs. att gärningen skall vara straffbar både i Sverige och på gärningsorten (2 kap. 2 § brottsbalken). Principen om dubbel straffbarhet gäller emellertid inte om bl.a. det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är fängelse i fyra år eller däröver. I motion Ju29 (c) yrkas att kravet på dubbel straffbarhet skall tas bort när det är fråga om könsstympning. I Barnkommitténs betänkande, Barnet i främsta rummet (SOU 1997:116), föreslås att sexualbrott mot barn och könsstympning skall undantas från principen om dubbel straffbarhet. Kommittén har dock inte lämnat något förslag på hur detta skall lösas lagtekniskt. Barnkommitténs betänkande bereds nu i Regeringskansliet. Utskottet anser att beredningen av Barnkommitténs betänkande inte bör föregripas och avstyrker bifall till motion Ju29 i denna del.
Förebyggande åtgärder m.m. Det förebyggande arbetet mot könsstympning är givetvis av central betydelse. Det är också här tyngdpunkten i arbetet måste ligga. Regeringen har i propositionen också givit exempel på framgångsrikt förebyggande arbete vid mödravårdscentraler på några olika platser i landet. I motion Ju31 (kd) yrkas att Socialstyrelsen skall åläggas ett ansvar för att söka förändra inställningen till könsstympningen hos berörda invandrargrupper. I motionerna Ju27 och So312 (båda fp) anförs att Socialstyrelsen bör följa upp och återrapportera vad som hänt med det förebyggande arbetet mot könsstympning. Socialutskottet har vid flera tillfällen behandlat frågor om åtgärder mot kvinnlig könsstympning, senast i det av riksdagen godkända betänkandet 1997/98:SoU2. Utskottet vidhöll inställningen att det är synnerligen angeläget med information och utbildning om kvinnlig könsstympning till både vuxna och barn inom de grupper där detta kulturmönster fortfarande lever kvar och till berörda personalgrupper. Socialutskottet ansåg det också angeläget med återkommande uppföljning av insatserna på området. Den kompetens på området som byggts upp inom landet måste kunna bibehållas och ytterligare förbättras. Utskottet utgick från att regeringen och berörda myndigheter noga följer utvecklingen och vidtar de åtgärder som är påkallade utan något tillkännagivande härom. Socialutskottet anför i sitt yttrande att det inte ändrat uppfattning i frågan och anser därför att motionerna Ju27, Ju31 och So312 bör avstyrkas. Justitieutskottet delar denna uppfattning. Vidare framhåller socialutskottet att frågan om information och upplysning även tagits upp av utredningen om föräldrautbildning som i sitt betänkande, Stöd i föräldraskapet, föreslår att Folkhälsoinstitutet bör ges i uppdrag att informera om kvinnlig könsstympning och dess skadeverkningar till berörda invandrargrupper samt till yrkesverksamma som möter föräldrar från länder där sådan sedvänja praktiseras. I motionerna So312 och So335 (båda fp) begärs att det utvecklas behanlingsmetoder för kvinnor som utsatts för könsstympning. Socialutskottet håller med motionärerna om att hälso- och sjukvården bör utveckla behandlingsmetoder för att såväl fysiskt som psykiskt rehabilitera kvinnor som utsatts för könsstympning. I likhet med socialutskottet kan justitieutskottet inte finna att regeringen har någon annan uppfattning. Motionsyrkandena avstyrks därför. I motion Ju27 (fp) begärs ett tillkännagivande om att Sverige i det internationella arbetet aktivt måste stödja ansträngningarna att eliminera kvinnlig könsstympning. Sverige har under många åt bedrivit ett aktivt internationellt arbete för att eliminera kvinnlig könsstympning, bl.a. inom olika FN-organ och inom WHO. Vid 1997 års generalförsamling har med stöd från bl.a. Sverige för första gången antagits en särskild resolution om kvinnlig könsstympning. Sverige har också ratificerat FN:s konvention om barnets rättigheter. Enligt denna konvention är kvinnlig könsstympning en för barnets hälsa skadlig sedvänja som konventionsstaterna skall vidta alla effektiva åtgärder för att avskaffa. Som socialutskottet framhållit bör Sverige fortsätta att arbeta aktivt i olika internationella sammanhang för att bryta denna sedvänja. Med hänsyn till det anförda anser utskottet att motion Ju27 är tillgodosedd. Yrkandet avstyrks.
Prostitution
Kriminalisering av köp av sexuella tjänster Någon lagstiftning som förbjuder prostitutionen som sådan finns inte i Sverige. Det är inte straffbart att mot ersättning erbjuda sexuella tjänster. Däremot är det straffbart att under vissa villkor köpa sexuella tjänster. Enligt 6 kap. 10 § brottsbalken är det straffbart att, genom att utlova eller ge ersättning, skaffa eller försöka skaffa sig tillfälligt sexuellt umgänge med någon som är under 18 år. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader. Denna bestämmelse kompletteras av en regel i 6 kap. 11 § brottsbalken där det stadgas att ansvar som i 6 kap. brottsbalken är föreskrivet för gärning som begås mot någon under en viss ålder skall ådömas även den som inte insåg men hade skälig anledning att anta att den andre inte hade uppnått sådan ålder. Vetskap om att den unge är under 18 år krävs alltså inte för ansvar. Om den prostituerade befinner sig i ett hjälplöst tillstånd och köparen har sexuellt umgänge genom att otillbörligt utnyttja detta kan bestämmelsen om sexuellt utnyttjande i 6 kap. 3 § brottsbalken komma att tillämpas. Straffet för brott av normalgraden är fängelse i högst två år och för grovt sexuellt utnyttjande fängelse i lägst sex månader och högst sex år. I vissa fall kan skyddslagstiftning komma att aktualiseras för de prostituerade. Det gäller bl.a. lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga och lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall. Smittskyddslagen (1988:1472) kan också i vissa fall bli tillämplig. I Sverige, liksom i de flesta andra länder, är koppleri förbjudet. Syftet med bestämmelserna om koppleri är att straffbelägga handlingar som innebär att någon främjar eller utnyttjar att någon annan prostituerar sig. Enligt 6 kap. 8 § första stycket brottsbalken skall den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att någon annan har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning dömas för koppleri till fängelse i högst fyra år. För grovt koppleri är straffet fängelse, lägst två och högst sex år (6 kap. 9 §). Som koppleri kan bedömas inte bara mer traditionell hallickverksamhet utan även annat främjande, t.ex. sexannonser i tidningar, reseförmedling och liknande. Ett särskilt straffansvar för koppleri gäller i vissa fall enligt 6 kap. 8 § andra stycket brottsbalken för fastighetsägare då en lägenhet används för prostitution. Fastighetsägare har också särskilda möjligheter att säga upp hyresgäster och bostadsrättshavare när en lägenhet används på detta sätt. Regleringen finns i 12 kap. 42 § jordabalken och 7 kap. 18 § bostadsrättslagen (1991:614). 1993 års prostitutionsutredning hade i uppdrag att göra en översyn av samhällets åtgärder mot prostitution och bl.a. utarbeta förslag till förbättringar av samhällets insatser mot prostitution. Utredningen föreslog ett förbud mot all könshandel eftersom detta skulle fylla en normbildande funktion och göra klart att prostitution inte är socialt acceptabelt. Vidare skulle en kriminalisering få en avhållande effekt för såväl köpare som säljare av sexuella tjänster. Förslaget möttes av en omfattande kritik från så gott som samtliga remissinstanser; flertalet remissinstanser avstyrkte förslaget helt eller förordade en kriminalisering av enbart köparen. Också regeringen gör i propositionen den bedömningen att även om prostitutionen som sådan inte är en önskvärd samhällsföreteelse är det inte rimligt att också kriminalisera den som, åtminstone i flertalet fall, är den svagare parten som utnyttjas av andra som vill tillfredsställa sin egen sexualdrift. Regeringen föreslår därför i propositionen att endast köparens handlande skall kriminaliseras. Förbudet mot köp av sexuella tjänster förs enligt regeringens förslag in i en särskild lag - lag om förbud mot köp av sexuella tjänster. Enligt lagen skall den som mot ersättning skaffar sig en tillfällig sexuell förbindelse dömas - om inte gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken - för köp av sexuella tjänster till böter eller fängelse i högst sex månader. Även försök skall vara straffbart. I motionerna Ju24 (m) samt Ju27 och Ju30 (båda fp) yrkas avslag på propositionen i denna del. Som skäl härför anförs bl.a. att det kommer att bli svårt att kontrollera efterlevnaden av en kriminalisering av köp av sexuella tjänster. Vidare befarar motionärerna att prostitutionen vid en kriminalisering kommer att drivas ?under jord?. Det råder enligt utskottets mening inte någon tvekan om att prostitutionen medför allvarliga skador både för de enskilda och för samhället. Omkring de prostituerade förekommer i regel en omfattande kriminalitet av olika slag som t.ex. narkotikahandel, koppleriverksamhet, misshandel m.m. De prostituerade har också i allmänhet en mycket svår social situation. Det är därför en viktig samhällsangelägenhet att prostitutionen bekämpas. Även om det kan anföras argument mot att kriminalisera köp av sexuella tjänster anser utskottet ändå, i likhet med regeringen, att argumenten för en kriminalisering väger så tungt att det är rimligt att nu införa ett förbud mot köp av tillfälliga sexuella förbindelser. Därigenom markeras samhällets inställning i denna fråga. Genom ett förbud kan också prostitutionen och dess skadeverkningar bekämpas på ett effektivare sätt än vad det hittillsvarande arbetet mot prostitutionen har åstadkommit. För många som uppsöker prostituerade för tillfälliga sexuella förbindelser torde redan risken att kanske hamna i en polisutredning vara tillräckligt avskräckande för att ett sådant förbud skall få effekt. Genom en kriminalisering av köparen bör det också bli lättare för polisen att ingripa på platser där man vet att det förekommer prostitution. Som nämnts tidigare föreslås ju även att försök till köp skall bli straffbart. Man bör inte heller förringa den effekt som en kriminalisering av köp av sexuella tjänster kan få på den s.k. dolda prostitutionen. Det borde t.ex. kunna leda till en minskning av s.k. eskortservice och liknande verksamhet som förekommer inom affärslivet, eftersom det åtminstone bland seriösa företag borde vara en omöjlighet att erbjuda kunder och affärsbekanta en tjänst som är kriminaliserad. Vad gäller farhågorna om att prostitutionen genom en kriminalisering skulle komma att drivas under jord bör enligt utskottets mening framhållas att prostitutionen redan i dag till största delen är osynlig. Eftersom det nu inte föreslås något förbud mot att erbjuda sexuella tjänster borde inte detta bli ett större problem i framtiden än vad det redan är i dag. De sociala insatserna kommer givetvis att vara minst lika viktiga även i fortsättningen för att motivera prostituerade att söka hjälp och komma bort från det destruktiva liv som de lever. En kriminalisering kan inte utgöra annat än ett komplement i arbetet med att minska prostitutionen och kan inte på något vis ersätta de sociala insatserna. Sammantaget anser således utskottet att köp av sexuella tjänster bör kriminaliseras. Motionerna Ju24, Ju27 och Ju30 avstyrks. I motionerna Ju31, Ju709 och A805 (samtliga kd) anser motionärerna att även den prostituerades handlande skall kriminaliseras. Även om prostitutionen som sådan inte är en önskvärd samhällsföreteelse är det enligt utskottets mening - och som också regeringen anfört - inte rimligt att också kriminalisera den som, åtminstone i flertalet fall, är den svagare parten som utnyttjas av andra som vill tillfredsställa sin egen sexualdrift. Det är också enligt utskottets uppfattning viktigt för att motivera de prostituterade att söka hjälp för att komma bort från prostitutionen, att de inte känner att de riskerar någon form av påföljd för att de varit verksamma som prostituerade. Enligt utskottets uppfattning bör en kriminalisering därför endast omfatta köp av sexuella tjänster. Motionerna Ju31, Ju709 och A805 avstyrks. Utskottet tillstyrker regeringens förslag till lag om förbud mot köp av sexuella tjänster. Härigenom får ett antal motioner med yrkanden härom och som väckts under den allmänna motionstiden, nämligen motionerna Ju708 (fp), Ju710 och A804 (båda mp), Ju723 (s), Ju917 (c) och K342 (v), anses vara tillgodosedda. Även försök till köp av sexuella tjänster föreslås kriminaliserade. Som Lagrådet noterat finns det i brottsbalken inte något annat brott med samma låga straffskala som är straffbelagt på försöksstadiet; i brottsbalken har grövre brott i detta avseende prioriterats framför lindrigare. Däremot finns det ett par exempel utanför brottsbalken. Lagrådet har dock framfört att det knappast finns något skäl att fullständigt utesluta bestraffning av försök till lindrigare brott och sammanfattningsvis anfört att det inte har några lagtekniska erinringar mot att även försök till brottet straffbeläggs. Även om det i och för sig kan vara svårt att bevisa när försök till brott enligt den föreslagna lagen föreligger delar utskottet regeringens uppfattning om att även försök bör vara kriminaliserat. På detta sätt kan polisen göra ingripanden t.ex. redan då en person kontaktar en prostituerad för att försöka skaffa sig en sexuell tjänst. Sådana störningsmoment kan medföra att kundkretsen minskar, vilket i sin tur bör leda till en minskning av antalet gatuprostituerade liksom av nyrekryteringen härtill. Utskottet noterar vidare att förbudet mot köp av sexuella tjänster tagits in i en särskild lag i stället för bland bestämmelserna om sexualbrott i 6 kap. brottsbalken, där förbudet, som Lagrådet påpekat, naturligen borde höra hemma. Regeringen har emellertid hänvisat till den tidigare nämnda total-översynen av sexualbrotten och att man där kommer att överväga var olika förbud rörande sexuella tjänster lämpligen bör vara placerade samt hur detta nya brott skall förhålla sig till brotten förförelse av ungdom och koppleri. Utskottet har mot den bakgrunden inte något att erinra mot att förbudet mot köp av sexuella tjänster tas in i en särskild lag men utgår liksom Lagrådet från att förbudets placering är tillfällig. För att upprätthålla ett förbud krävs också att polisen ges resurser för att kunna vara verksam i sådana områden där det förekommer prostitution. I propositionen beräknar regeringen att kostnaderna för polisens spanings- och utredningsarbete kommer att öka med omkring 10 miljoner kronor. Regeringen avser att i vårens budgetarbete återkomma med förslag till finansiering. Motionärerna i Ju28 (v) anser att regeringen i det sammanhanget bör uppdra åt Rikspolisstyrelsen att redovisa de åtgärder som vidtas. Frågor om våld mot kvinnor är redan i dag ett prioriterat område för bl.a. polisväsendet. Genom såväl de myndighetsgemensamma uppdragen som det specifika uppdrag som givits åt Rikspolisstyrelsen skall styrelsen regelbundet redovisa bl.a. vidtagna åtgärder till regeringen. Enligt utskottets mening får yrkandet i motion Ju28 härigenom vara tillgodosett och bör därför avslås. Avslutningsvis skall i detta sammanhang nämnas att Prostitutionsutredningen även lade fram ett förslag om en utvidgning av koppleribrottet så att det också skulle omfatta den som bereder sig vinning av att annan, i samband med framställning av pornografiska alster, har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Förslaget fick ett mycket blandat mottagande av remissinstanserna och många avstod också från att yttra sig över förslaget. I motion Ju27 (fp) yrkas att utredningens förslag till utvidgat koppleriansvar genomförs. Som regeringen konstaterar i propositionen (s. 106) tar utredningens förslag om ett utvidgat koppleriansvar sikte på framställning av pornografiska bilder. Förslaget får därför konsekvenser för tryckfriheten och yttrandefriheten. Enligt utskottets mening är dessa konsekvenser inte tillräckligt belysta av utredningen. Med hänsyn härtill bör förslagen övervägas ytterligare. Koppleribestämmelsens omfattning kommer att övervägas i utredningen om sexualbrott. Utskottet utgår från att frågan kommer att behandlas där och avstyrker bifall till motion Ju27 i nu aktuell del.
De sociala myndigheternas insatser Mot bakgrund av den föreslagna kriminaliseringen av köp av sexuella tjänster samt Prostitutionsutredningens redovisning av de ständigt pågående förändringarna när det gäller prostitutionens former och kontaktvägar är det enligt propositionen angeläget att på nationell nivå kontinuerligt följa utvecklingen. Det behövs enligt regeringens mening aktuell kunskap om prostitutionens omfattning och en överblick över den forskning som bedrivs på området. Även den internationella utvecklingens påverkan på svenska förhållanden när det gäller handeln med kvinnor och synen på prostitution bör uppmärksammas. I propositionen framhålls att de sociala myndigheternas insatser för att söka upp de prostituterade och motivera dem att söka hjälp, är ett viktigt led i ansträngningarna att minska prostitutionen. Regeringen anser att Socialstyrelsen bör kunna ge stöd till metodutveckling när det gäller sociala insatser som bedrivs på lokal nivå. Det är också angeläget att få en samlad kunskap om omfattningen och resultatet av de insatser som bedrivs på lokal nivå. Regeringen har därför gett Socialstyrelsen i uppdrag att fortlöpande följa och samla kunskap om prostitutionens omfattning och utveckling samt sammanställa kunskap om de sociala insatser som bedrivs på lokal nivå. I uppdraget ingår också att ge stöd till utveckling och förbättrade insatser på lokal nivå. Socialstyrelsen skall även följa den internationella utvecklingen på området. I denna del av arbetet skall Socialstyrelsen samverka med Rikspolisstyrelsen som fått i uppdrag att vara s.k. nationell rapportör i frågor som rör handel med kvinnor för sexuellt utnyttjande. Den engångssumma om 5 miljoner kronor som regeringen avser att tillföra Socialstyrelsen för arbetet med frågor om våld mot kvinnor under åren 1998-2000 skall även avse arbetet mot prostitution. Frågan om de sociala myndigheternas insatser för att förhindra prostitution och för att hjälpa och stödja prostituerade har föranlett ett antal motioner. När det gäller drogmissbrukande prostituerades situation krävs sålunda i motion Ju23 (s) att det skall utarbetas en särskild strategi för att nå dessa kvinnor som mot bakgrund av förslaget om kriminalisering enligt motionärerna kan komma att behöva extra stöd. I motion Ju31 (kd) betonas också vikten av att de prostituerade med missbruksproblem får en reell möjlighet till rehabilitering och att vården och behandlingen anpassas efter den enskilda kvinnans behov. I båda nämnda motioner betonas vidare vikten av samverkan mellan olika myndigheter för att kunna nå och hjälpa dessa kvinnor och för att adekvata insatser skall kunna sättas in på ett tidigt stadium. När det gäller gruppen drogmissbrukande kvinnor som finansierar sitt missbruk genom prostitution anser socialutskottet i sitt yttrande i likhet med motionärerna i motion Ju23 och Ju31 att särskilda åtgärder behövs. Först och främst behöver kvinnorna få adekvat vård för att komma ifrån missbruket. Därutöver finns enligt socialutskottet behov av ytterligare intsatser som t.ex. terapi, medicinska behandlingar, ekonomiskt bistånd och hjälp till bostad. Det behövs en väl utarbetad strategi på området och en fungerande samverkan mellan kommuner, landsting och polis. Detta får enligt socialutskottet anses ingå i Socialstyrelsens ovan nämnda uppdrag m.m. Socialutskottet anser inte att riksdagen bör göra något tillkännagivande till regeringen med anledning av motionerna Ju23 och Ju31 utan föreslår att dessa avstyrks. Frågan om vård och behandling av narkotikamissbrukare är en fråga som i och för sig faller utanför justitieutskottets beredningsområde. Utskottet vill emellertid i sammanhanget framhålla vikten av att det finns adekvat vård och behandling att tillgå för de prostituerade kvinnor som har ett behov av sådan. Justitieutskottet har emellertid inte någon annan uppfattning än socialutskottet såvitt gäller de båda motionsyrkandena; frågan om åtgärder för prostituerade med missbruksproblem får anses ingå i Socialstyrelsens uppdrag, och de båda motionerna, Ju23 och Ju31, avstyrks. Även i motion Ju708 (fp), som väckts under den allmänna motionstiden, anser motionärerna att det är särskilt viktigt att kraftfulla åtgärder sätts in mot narkotikamissbruket hos prostituerade, liksom mot risken för spridning av hiv. Även detta yrkande avstyrks av justitieutskottet med hänvisning till Socialstyrelsens uppdrag. I motionerna Ju26 (s), Ju31 (kd) och Ju933 (fp) anser motionärerna att det bör inrättas ett nationellt centrum för arbetet mot prostitution. I den förstnämnda motionen yrkas att ett sådant centrum skall förläggas till Göteborg. Någon samlad bild över könshandeln, den forskning som bedrivs eller de insatser som görs för att motverka denna finns för närvarande inte. Dessa brister har regeringen beslutat att åtgärda genom att ge Socialstyrelsen i uppdrag att fortlöpande följa och samla kunskap om prostitutionens omfattning och utveckling samt sammanställa kunskap om de sociala insatser som bedrivs på lokal nivå. I uppdraget ingår också att ge stöd till utveckling och förbättring av insatserna på lokal nivå. Socialstyrelsen skall även följa den internationella utvecklingen på området. I likhet med socialutskottet välkomnar justitieutskottet detta initiativ. Genom uppdraget tillgodoses också väsentliga delar av Kvinnovåldskommissionens och motionärernas förslag om inrättande av ett nationellt kompetenscentrum på området. Motionerna Ju26, Ju31 och Ju933 avstyrks i dessa delar. I motion Ju27 (fp) krävs en utredning av hur samverkan mellan polismyndighet, socialtjänst, hälso- och sjukvård och andra berörda myndigheter skall kunna komma till stånd för att motarbeta prostitutionen. För att det samlade arbetet mot prostitutionen skall bli effektivt behövs samverkan mellan berörda myndigheter och organisationer förbättras. Denna inställning delas också av regeringen. I likhet med socialutskottet finner justitieutskottet inte anledning att tillsätta någon utredning härom. Motion Ju27 i nu aktuell del avstyrks. Slutligen yrkas i motion So668 (mp) att regeringen skall ta initiativ till ett forskningsprojekt inom EU för att studera hur de olika vägvalen att stödja den prostituerades situation påverkar samhällsutvecklingen. I likhet med socialutskottet finner justitieutskottet det inte vara påkallat att ge regeringen i uppdrag att ta initiativ till ett sådant forskningsprojekt. Motion So668 avstyrks.
Sekretessfrågor I 14 kap. 2 § fjärde stycket sekretesslagen (1980:100) finns en generell bestämmelse om rätt för myndighet att lämna ut uppgifter om brottsmisstankar till polis- och åklagarmyndighet m.fl. Sekretess hindrar sålunda inte att uppgift som angår misstanke om brott lämnas till polismyndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och detta kan antas föranleda annan påföljd än böter. Det är dock inte fråga om någon uppgiftsskyldighet. Bestämmelsens tillämplighet begränsas såvitt gäller sekretess som rör områden där skyddsintresset ansetts särskilt stort, såsom i fråga om uppgifter som omfattas av hälso- och sjukvårds- eller socialtjänstsekretessen. För dessa uppgifter gäller att de endast får lämnas ut om det brott som misstankarna gäller är av sådan svårhetsgrad att det lindrigaste straff som är föreskrivet är fängelse i minst två år. Innebörden av denna gränsdragning är att endast misstanke om mycket allvarliga brott, såsom t.ex. mord, dråp och våldtäkt, kan anmälas av hälso- och sjukvårdspersonal samt socialtjänstpersonal till polis och åklagare. Vid misstanke om brott mot den som är under 18 år har dock ytterligare genombrott gjorts i sekretessen, så att den inte hindrar att hälso- och sjukvården och socialtjänsten lämnar uppgifter till polis och åklagare under förutsättning att det är fråga om misstanke om ett brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken, dvs. brott mot liv eller hälsa, brott mot frihet och frid eller sexualbrott. Uppgifterna kan lämnas ut på myndighetens eget initiativ och utan att uppgiftslämnandet har något samband med t.ex. en förundersökning. De skall dock angå misstanke om ett brott som har begåtts. I detta sammanhang bör nämnas att myndigheter inom hälso- och sjukvården samt socialtjänsten är skyldiga att genast till socialnämnden anmäla om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd (71 §). Det innebär således att det gentemot socialnämnden finns en uppgiftsskyldighet vid misstanke om brott mot den som är under 18 år. Kvinnovåldskommissionen föreslog i sitt betänkande att 14 kap. 2 § sekretesslagen borde ändras så att sekretess inte hindrar att vårdpersonal lämnar uppgifter till polis och åklagare, när det föreligger misstanke om att en person utsatts för grov misshandel enligt 3 kap. 6 § brottsbalken, grovt sexuellt utnyttjande enligt 6 kap. 3 § brottsbalken samt de föreslagna kvinnofrids- respektive fridsbrotten. Regeringen anser inte att de föreslagna ändringarna bör genomföras. Den nu gällande intresseavvägningen, mellan samhällets intresse av att brottslingar straffas och den enskildes intresse av integritet och sekretess, tillkom efter noggranna överväganden av när det ena intresset skulle anses ta över det andra. Regeringen anser också att de nuvarande avgränsningarna är väl avvägda. Utskottet instämmer i regeringens bedömning. Så gör även motionärerna i Ju31 (kd), men de efterfrågar i sammanhanget en totalöversyn av sekretesslagstiftningen. Enligt vad utskottet inhämtat har regeringen nyligen beslutat direktiv till en sådan översyn (dir. 1998:32). Ju31 får därför anses vara tillgodosedd i denna del.
Ett internationellt perspektiv
Internationellt arbete I propositionen lämnar regeringen en utförlig redogörelse för det internationella arbete Sverige deltar i på området. Regeringen framhåller att Sverige fortsätter att arbeta aktivt i dessa sammanhang för att säkra kvinnors möjligheter att åtnjuta mänskliga rättigheter och för att motverka våld mot kvinnor. Ett ekonomiskt bidrag i storleksordningen 2 miljoner kronor kommer att lämnas till FN i syfte att stärka det internationella arbetet i dessa frågor. I motion Ju27 (fp) begärs att det svenska jämställdhetsmålet för bistånd fortlöpande skall följas upp samt att Sverige skall arbeta för att legalisera och värna rätten till abort. Enligt motion Ju28 (v) bör kvinnors mänskliga rättigheter integreras i svensk utrikespolitik. Sverige har som ett av biståndsmålen tagit upp jämställdhet mellan män och kvinnor. Detta följs upp genom regeringens riktlinjer och Sidas handlingsprogram (prop. 1996/97:1 utg.omr. 7 avsnitt 2). Vidare redogör regeringen i budgetpropositionen årligen för vidtagna åtgärder såvitt avser internationellt bistånd (utg.omr. 7). Härigenom får enligt utskottets mening kravet på uppföljning av jämställdhetsmålet vara uppfyllt. Motion Ju27 får i denna del anses vara tillgodosedd och avstyrks. I det internationella arbetet ligger vidare att värna kvinnors hälsa och mänskliga rättigheter. Enligt utskottets mening krävs det inte något särskilt uttalande från riksdagens sida i dessa frågor. Motionerna Ju27 och Ju28 avstyrks i nu behandlade delar.
Utländska kvinnors möjligheter att få stanna i Sverige Anknytningsutredningen (A 1996:01) har haft i uppdrag att undersöka hur man skall kunna undvika att utländska medborgare söker sig till Sverige på grund av anknytning till en här bosatt person när det finns en påtaglig risk att den som söker tillstånd kommer att utsättas för misshandel eller annan kränkande behandling av den här bosatta personen. Utredningen har i november 1997 överlämnat sitt betänkande Uppehållstillstånd på grund av anknytning (SOU 1997:152) till regeringen. Av betänkandet framgår bl.a. att utländska kvinnor i anknytningsförhållanden löper en betydligt större risk att utsättas för våld av sin make eller sambo än vad kvinnor i övriga förhållanden gör. Utredningen anser sig också ha fått bekräftat att kvinnor som lever i anknytningsförhållanden där de utsätts för misshandel många gånger känner sig tvingade att stanna kvar i förhållandet av rädsla för att de annars kommer att utvisas. Utredningen föreslår bl.a. att utlänningsmyndigheternas prövning i anknytningsärenden skärps. För att uppehållstillstånd skall beviljas skall det vid en samlad bedömning framstå som sannolikt att förhållandet är seriöst. Uppehållstillstånd skall kunna vägras om det finns en påtaglig risk för att sökanden skall utsättas för våld eller allvarliga kränkningar i förhållandet. Uppehållstillstånd skall dock kunna beviljas trots att förhållandet inte varat i två år, om vissa förutsättningar är uppfyllda. Anknytningsutredningens betänkande har av regeringen överlämnats till Kommittén om ny instans- och processordning i utlänningsärenden (NIPU, UD 1997:04) för beaktande. NIPU förväntas redovisa sitt arbete under hösten 1998. I motion Ju27 (fp) yrkas att möjligheterna för utländska kvinnor i anknytningsfall att få stanna i Sverige bör utvidgas. Detsamma anser motionärerna i motion Ju28 (v) som dessutom anser att en tillfällig förordning bör utfärdas i frågan i avvaktan på NIPU:s förslag. I samma motion föreslås att när en proposition baserad på Anknytningsutredningens förslag till lagstiftning presenteras bör regeringen samtidigt komma med förslag till hur lagändringarna skall kunna följas upp. I motionen yrkas slutligen att det skall utarbetas riktlinjer för tjänstemän i Statens invandrarverk för att de bättre skall förstå kvinnors asylskäl i dessa fall. Mot bakgrund av vad som framkommit genom Anknytningsutredningens arbete om utsattheten för kvinnor i s.k. anknytningsfall anser utskottet det vara mycket angeläget att kvinnornas situation på olika sätt uppmärksammas. När det gäller lagstiftningsfrågor är dessa föremål för beredning i NIPU. Utskottet anser att man inte bör föregripa arbetet där, vare sig genom införandet av permanent eller tillfällig lagstiftning. När lagstiftning på området trätt i kraft utgår utskottet från att den, liksom annan lagstiftning, följs upp. Vad angår riktlinjer för personal i Statens invandrarverk har denna fråga nyligen behandlats av socialförsäkringsutskottet i betänkandet Invandrings- och flyktingfrågor (1997/98:SfU9 s. 17 f). Socialförsäkringsutskottet uttalade där att det utgår från att Invandrarverket på lämpligt sätt hanterar frågan om riktlinjer för personalen med avseende på nya bestämmelser om skydd för dem som förföljs på grund av kön. Något tillkännagivande ansåg socialförsäkringsutskottet inte behövdes med anledning av den där behandlade motionen. Mot bakgrund av vad som anförts ovan avstyrker utskottet bifall till motionerna Ju27 och Ju28 i nu behandlade delar.
Våldets omfattning
Rättsstatistiken beträffande våld m.m. mot kvinnor I motionerna Ju917 (c) och Ju934 (s) begärs en könsuppdelning av statistiken om våld mot kvinnor. Bl.a. krävs att rättsstatistiken skall innehålla utökad information om ålder, nationalitet och relation till gärningsmannen. Vidare anser motionärerna att det av statistiken bl.a. bör framgå om skadestånd dömts ut. Uppdelningen av statistiken syftar bl.a. till att öka kunskaperna om våld mot kvinnor för att lämpliga åtgärder skall kunna vidtas mot sådant våld. Utskottet har behandlat frågan om rättsstatistiken beträffande våld m.m. mot kvinnor vid tidigare tillfällen, senast i betänkande 1996/97:JuU11 (s. 8). Utskottet hänvisade då till att Kvinnovåldskommissionen lämnat förslag till en rad förändringar i rättsstatistiken, bl.a. om en könsuppdelning. Som framgår av propositionen (s. 34 f) pågår nu ett aktivt arbete inom Brottsförebyggande rådet för att förbättra den officiella statistiken. Det gäller inte minst i fråga om de brister i statistiken som har påtalats av Kvinnovåldskommissionen. Som exempel nämns att det av statistiken skall kunna gå att utläsa såväl gärningsmannens som offrets kön, nationalitet samt relation till gärningsmannen. Arbetet med att ta fram ett nytt brottskodningssystem, som skulle möjliggöra denna statistik, beräknas vara avslutat under våren 1998. Vidare pågår ett utvecklingsarbete inom myndigheten, dels vad gäller statistik avseende straffprocessuella frihetsberövanden, dels vad gäller begärda respektive tillerkända skadestånd vid våldsbrott. Brottsförebyggande rådet har även - i samarbete med polis-, domstols- och åklagarväsendena - inlett ett arbete som syftar till att göra det möjligt att följa flödet inom rättsväsendet från anmälan, utredning och vidare till domstol och kriminalvård. Utskottet delar regeringens uppfattning om att kriminalstatistiken, liksom annan officiell statistik, bör vara könsuppdelad både i fråga om förövare och offer och att den kan behöva kompletteras med annan information. Hit hör enligt utskottets mening t.ex. frågor om skadestånd. Det nu pågående arbetet inom Brottsförebyggande rådet med att förbättra kriminalstatistiken och att ta fram ett nytt brottskodningssystem samt att skapa möjligheter att följa flödet inom rättsväsendet är mycket angeläget. Såsom regeringen understrukit i propositionen måste detta arbete därför enligt utskottets mening bedrivas skyndsamt. Med hänvisning till det redovisade pågående arbetet anser utskottet inte att riksdagen behöver ta något initiativ i frågan. Motionerna Ju917 och Ju934 i nu aktuella delar bör därför inte föranleda någon åtgärd och avstyrks. I detta sammanhang vill utskottet avslutningsvis särskilt framhålla att tillförlitligheten i den statistik som kommer att framställas är helt beroende av de uppgifter som redovisas till Brottsförebyggande rådet. Ett korrekt och konsekvent genomförande på myndighetsnivå av bl.a. ett nytt brottskodningssystem är därför självfallet avgörande för om statistiken skall kunna förbättras. Utskottet utgår från att regeringen noga följer hur detta arbete utvecklas.
Brottsofferundersökning Kvinnovåldskommissionen har föreslagit att en brottsofferundersökning avseende våld mot kvinnor skall genomföras. En sådan undersökning bidrar enligt kommissionen till att man bättre kan skatta den verkliga brottslighetens storlek. Detta kan i sin tur bidra till att kunskapen om våldet mot kvinnor ökar liksom kunskaperna om sambandet mellan våldet och andra samhällsfaktorer. Enligt kommissionen kan en brottsofferundersökning också visa på var resurser bör sättas in för att det våld som kvinnor utsätts för skall kunna bekämpas. I motion Ju917 (c) begärs att en brottsofferundersökning avseende våld mot kvinnor skall genomföras i enlighet med vad Kvinnovåldskommissionen föreslagit. Vid Rikskvinnocentrum i Uppsala för kvinnor som misshandlats och våldtagits genomförs för närvarande, med stöd av Brottsofferfonden, en förstudie till en brottsofferundersökning om våld mot kvinnor. Förstudiens syfte är att planera och utarbeta metoder för en brottsofferundersökning. Av propositionen framgår att Brottsoffermyndigheten har tillförts 2 miljoner kronor för att, när den ovan nämnda förstudien har presenterats, en sådan brottsofferundersökning skall kunna genomföras. Arbetet i denna fråga skall bedrivas i samråd med Brottsförebyggande rådet. Mot bakgrund av det pågående arbetet anser utskottet att det saknas skäl för riksdagen att ta initiativ i frågan. Motion Ju917 i denna del får anses tillgodosedd och avstyrks.
De sociala myndigheternas insatser
Socialtjänstlagen I propositionen anförs att Kvinnovåldskommissionens redovisning visar att det finns brister i socialtjänstens arbete med kvinnor som utsatts för våld. Kommissionen har pekat på att frågan ibland synes vara lågt prioriterad och att socialsekreterarna bl.a. på grund av bristande kunskaper inte är tillräckligt uppmärksamma på problemet. Till detta kommer att det inte är ovanligt att våldsutsatta kvinnor av olika anledningar döljer att de är utsatta för våld i sina hem. Följden har blivit att dessa kvinnor alltför sällan erbjuds insatser och att kvinnorna inte heller efterfrågar sådana. Enligt kommissionen tyder mycket på att hälso- och sjukvården och socialtjänsten i långt större utsträckning än vad man hittills varit medveten om möter kvinnor som utsatts för våld. Mot bakgrund av de brister i socialtjänstens arbete som påtalats av Kvinnovåldskommissionen anser regeringen i propositionen att mycket talar för att ansvaret för att hjälpa kvinnor som utsatts för våld tydligare bör anges i lagen. I propositionen föreslås därför att det i socialtjänstlagen (1980:620) införs en ny bestämmelse, 8 a §, om att socialnämnden bör verka för att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet får stöd och hjälp för att förändra sin situation. I motion Ju31 (kd) yrkas att socialnämnden enligt den föreslagna bestämmelsen i socialtjänstlagen skall verka för att kvinnor som är eller har varit usatta för våld eller andra övergrepp i hemmet erbjuds stöd och hjälp för att förändra sin situation. Även i motion Ju32 (mp) föreslås att ordet bör byts ut mot skall. Vidare anser motionärerna i sistnämnda motion att det bör klargöras att socialtjänsten i sitt arbete med utsatta barn skall ägna särskild uppmärksamhet åt de barn som växer upp i miljöer där det förekommer våld och misshandel; regeringen anför i propositionen att socialtjänsten bör göra detta vilket enligt motionärerna inte är tillräckligt förpliktande. Enligt motionärerna i motion Ju24 (m) måste kommunerna bli bättre på att hjälpa inte bara misshandlade kvinnor utan även andra brottsoffer. Regeringen bör därför snarast överväga att utvidga den föreslagna nya bestämmelsen i socialtjänstlagen till att omfatta brottsoffer i allmänhet. Kommunen har enligt socialtjänstlagen det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver. Till socialnämndens uppgifter hör bl.a. att göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen samt svara för omsorg och service, upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat bistånd till familjer och enskilda som behöver det. I socialtjänstlagen ges allmänna riktlinjer om det sätt på vilket socialnämnden skall fullgöra sina skyldigheter men också mer preciserade mål för vissa grupper, t.ex. barn och ungdomar, missbrukare samt för personer som behöver bistånd av socialtjänsten för att klara sin försörjning och sin livsföring i övrigt. Socialtjänstens ansvar enligt socialtjänstlagen omfattar således redan människor som är eller har varit utsatta för våld även om det inte särskilt utsägs i lagen. Kvinnovåldskommissionen har emellertid visat att det finns stora brister i socialtjänstens arbete med kvinnor som utsätts för våld. Detta faktum har också i huvudsak fått stöd hos remissinstanserna. I sitt yttrande delar socialutskottet inställningen i propositionen att socialtjänstens ansvar för att stödja och hjälpa kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet bör klargöras bättre genom att socialtjänstlagens allmänna bestämmelser kompletteras med en särskild bestämmelse härom. Socialutskottet har emellertid inte funnit anledning att i detta sammanhang föreslå att bestämmelsen skall utvidgas till att omfatta brottsoffer i allmänhet eller att föreslå någon annan lydelse av den av regeringen föreslagna nya bestämmelsen i socialtjänstlagen. Mot bakgrund härav föreslår socialutskottet att motionerna Ju24, Ju31 och Ju32 bör avstyrkas. Det ankommer inte på justitieutskottet att ta ställning till frågan om utformningen av socialtjänstlagstiftningen. Utskottet vill här emellertid nämna att Brottsofferutredningen, efter det att socialutskottet lämnat sitt yttrande, i betänkandet Brottsoffer - Vad har gjorts? Vad bör göras? (SOU 1998:40) föreslagit att det i socialtjänstlagen införs en särskild bestämmelse om socialtjänstens ansvar för brottsoffer. Betänkandet har sänts ut på remiss till den 15 oktober i år och kommer sedan att beredas i Regeringskansliet. I sitt yttrande anser socialutskottet som framgått att regeringens förslag till ny bestämmelse i socialtjänstlagen bör tillstyrkas och motionerna Ju24, Ju31 och Ju32 i nu behandlade delar avstyrkas. Justitieutskottet delar denna uppfattning.
Sociala utvecklingsinsatser Socialutskottet har i sitt yttrande understrukit vikten av att socialtjänsten på ett tidigt stadium erbjuder insatser av olika slag till de kvinnor som behöver stöd och hjälp för att förändra sin situation. För detta krävs att socialtjänsten har kompetens och handlingsberedskap. Särskilda program och handläggningsrutiner kan behöva utarbetas för att öka medvetenheten om dessa frågor inom socialtjänsten. Socialstyrelsen har fått i uppdrag att leda ett utvecklingsarbete i frågor om våld mot kvinnor. Arbetet skall syfta till att främja och stödja kompetens- uppbyggnad och metodutveckling inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Socialstyrelsen, som har en viktig roll när det gäller att uppmuntra det lokala utvecklingsarbetet, kommer att utarbeta allmänna råd om hur socialtjänsten bör arbeta för att hjälpa och stödja utsatta kvinnor. I uppdraget till Socialstyrelsen ingår även att initiera och stödja samverkan mellan myndigheter, följa den internationella utvecklingen samt att sprida information. I motion Ju28 (v) yrkas att Socialstyrelsens uppdrag även skall omfatta utsatta flickor. Socialutskottet anför i sitt yttrande att det utgår från att utvecklingsarbetet även kommer att omfatta unga kvinnor och avstyrker motion Ju28 i denna del. Justitieutskottet har inte någon annan uppfattning. I motion Ju934 (s) anser motionärerna det vara angeläget att socialtjänsten utvecklar modeller för att nå och hjälpa våldsutsatta kvinnor med missbruksproblem. Det måste också finnas möjlighet för dessa kvinnor att få vård på behandlingshem som enbart tar emot kvinnliga missbrukare. Vidare anförs i motionen att vissa kvinnor har behov av ett skyddat boende under en längre tid än vad som i dag kan erbjudas i Sverige. När det gäller att ordna en tillfällig bostad eller erbjuda skyddat boende för våldsdrabbade kvinnor använder sig socialtjänsten i stor utsträckning av kvinnojourerna. Eftersom det skett en stark framväxt av lokala kvinnojourer under framför allt det senaste decenniet finns det i dag goda möjligheter för kvinnor och deras barn att få tillgång till ett skyddat boende i en akut krissituation. Som påpekas i motionen har dock vissa kvinnor behov av skyddat boende under en längre tid än vad som i dag kan erbjudas. Socialutskottet har i sitt yttrande därför framfört att det kan finnas skäl att pröva en modell som utvecklats i Kanada och som erbjuder boende på längre sikt. Socialutskottet anser dock inte att det behövs något tillkännagivande till regeringen. När det gäller våldsutsatta kvinnor med missbruksproblem har kvinnojourerna enligt motionärerna varken kompetens eller resurser att hjälpa dessa kvinnor. Socialutskottet framhåller att socialtjänsten enligt socialtjänstlagen har ett särskilt ansvar för att missbrukare får den hjälp och den vård som behövs för att komma ifrån missbruket. Socialutskottet har i ett särskilt betänkande (1997/98:SoU17) nyligen behandlat motioner om vård av missbrukare och bl.a. uttalat att kommunerna måste satsa mer på att finna metoder att nå missbrukande kvinnor och att utveckla verksamheter som särskilt vänder sig till kvinnliga missbrukare. Enligt socialutskottet bör tillsynsmyndigheterna noga följa utvecklingen. Inte heller här anser socialutskottet att det behövs något tillkännagivande till regeringen. Frågan om vård och behandling liksom skyddat boende för kvinnor som utsatts för våld faller inte i första hand under justitieutskottets beredningsområde. Utskottet vill emellertid understryka vikten av att det finns adekvat vård tillgänglig för de kvinnor som har missbruk och att det också finns möjlighet att skydda kvinnor genom att de erbjuds ett mer eller mindre tillfälligt boende på annan plats än i hemmet. Som socialutskottet anfört bör motion Ju934 i dessa delar emellertid inte leda till något riksdagens uttalande och den avstyrks. En kvinna som varit eller är utsatt för våld kan också behöva ekonomiskt bistånd från socialtjänsten för att förändra sin situation. Kan kvinnan i fråga inte själv tillgodose sina behov eller få dem tillgodosedda på annat sätt har hon rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning. Socialtjänsten har möjlighet att ge bistånd även i form av exempelvis flyttningskostnader, nyanskaffning av möbler, husgeråd etc. samt även för kostnader för psykoterapi och mer omfattande tandvård. Bistånd kan även ges till olika former av vård-, stöd- och behandlingsinsatser. I motion Ju32 (mp) yrkas att socialtjänsten skall åläggas att utbetala ersättning till kvinnor som utsatts för våld i nära relationer. Enligt motionärerna bör ersättning utgå för såväl personskada som sakskada. Socialutskottet anser i sitt yttrande att yrkandet bör avslås. Förutsättningarna för att få ersättning av statsmedel till följd av brott regleras som framhålls i yttrandet av brottsskadelagen, och det åligger Brottsoffermyndigheten att pröva ärenden om brottsskadeersättning enligt denna lag. Även justitieutskottet anser att yrkandet bör avslås.
Hälso- och sjukvårdens insatser
Omhändertagande av kvinnor som utsatts för våld Enligt propositionen bör hälso- och sjukvårdens ansvar när det gäller kvinnor som utsatts för sexualbrott och misshandel så långt som möjligt avgränsas till sådana uppgifter som kräver hälso- och sjukvårdens särskilda kompetens. Detta innebär dock inte att någon strikt avgränsning av hälso- och sjukvårdens ansvarsområde skall göras. I hälso- och sjukvårdens ansvar ingår också att se till att den som söker hälso- och sjukvårdens tjänster, men som också behöver annat stöd, blir hänvisad till det eller de organ, som har kompetens och resurser för uppgiften. Samspelet med andra verksamheter är också en nödvändig förutsättning för att det våld som kvinnor utsätts för skall kunna bekämpas. I propositionen betonas att det är angeläget att kvinnor som utsatts för våld får ett bra bemötande och omhändertagande av kunnig personal när de söker sig till hälso- och sjukvården. Ett insiktsfullt bemötande och ett gott omhändertagande med möjlighet till fortsatt stöd och hjälp kan vara avgörande för kvinnornas möjligheter att förändra sin situation såväl i ett kort som i ett långt perspektiv. Kvaliteten i verksamheten bör fortlöpande utvärderas och säkras. Att kvaliteten i verksamheten inom hälso- och sjukvården systematiskt och fortlöpande skall utvärderas och säkras följer redan av hälso- och sjukvårdslagen. Hur verksamheten för utsatta kvinnor organiseras i olika delar av landet är dock enligt regeringens mening i första hand en fråga för berörda huvudmän som har att se till att vårdutbudet anpassas efter invånarnas behov. I propositionen konstateras att många landsting har tagit initiativ till betydande satsningar för kvinnor som utsätts för våld. Rikskvinnocentrum för kvinnor som har misshandlats och våldtagits (RKC) inrättades år 1994 på förslag av Kvinnovåldskommissionen. Huvudman är landstinget i Uppsala län. En huvuduppgift för centrumet är att ta emot våldsutsatta kvinnor för medicinsk undersökning och behandling. Centrumet skall också kunna erbjuda t.ex. krissamtal och dygnet-runt-rådgivning per telefon. RKC skall också vara ett nationellt resurs- och kompetenscentrum som utifrån ett kvinnoperspektiv skall skapa former för ett gott omhändertagande i vården. Vidare skall RKC genomföra utbildning av berörda personalkategorier, sprida information och bidra till opinionsbildning samt bedriva forskning om bl.a. effekterna av våld mot kvinnor. Regeringen har bidragit ekonomiskt till uppbyggnaden av verksamheten, som är tänkt att kunna stå modell för verksamheter som kan utvecklas i andra delar av landet. För att ge RKC förutsättningar att befästa sin verksamhet och sprida erfarenheter från denna samt för att finansiera vissa rikstäckande uppgifter avser regeringen enligt propositionen att, som ett engångsbelopp, bidra ekonomiskt med 3 miljoner kronor under år 1998. I motion Ju25 (s) anförs att det finns ett behov av att långsiktigt befästa RKC:s roll som ett centrum med rikstäckande uppgifter. Motionärerna framför att RKC måste få ett tydligt och långsiktigt nationellt uppdrag för de närmast kommande åren för att samla erfarenheter och bedriva forskning inom sitt huvudområde, för att sprida kunskaper till berörda organ och för att utveckla omvårdnadsmodeller. Propositionens ettåriga perspektiv är enligt motionärerna helt otillfredsställande. Enligt motionärerna i Ju901 (fp) täcker inte RKC på långa vägar de behov av hjälp, stöd och rehabilitering som finns bland kvinnor som utsatts för olika former av våld. För att möta detta behov bör varje universitetsklinik i landet inrätta ett centrum motsvarande det som finns i Uppsala. I motion Ju917 (c) framförs att särskilda kliniker för våldtäktsoffer bör inrättas runt om i landet och att dessa kliniker bör utarbeta handlingsprogram för att bemöta och behandla våldsutsatta kvinnor efter mönster från RKC. Ett liknande yrkande framställs i motion Ju933 (fp). I motion A807 (v), slutligen, krävs att akutsjukhusen åläggs att snarast ta fram handlingsplaner för hur de skall bemöta misshandlade kvinnor. Hälso- och sjukvården, framför allt akutsjukvården och kvinnoklinikerna, kommer i mycket stor utsträckning i kontakt med kvinnor som utsatts för våld. Det är därför angeläget att dessa kvinnor blir väl bemötta och tas emot av kunnig personal. Att utreda och behandla kvinnor som varit utsatta för våld och andra övergrepp kräver särskilda kunskaper och en stor lyhördhet. Socialutskottet konstaterar därför i sitt yttrande att rutiner och behandlingsmetoder bör ses över och vidareutvecklas. Enligt socialutskottet är det också angeläget att hälso- och sjukvårdens mottagande av kvinnor som varit utsatta för våld och andra övergrepp blir föremål för en kontinuerlig kvalitetssäkring och utvärdering. Socialutskottet har också understrukit vad som sägs i propositionen att hälso- och sjukvården förutom den medicinska behandlingen också har ett ansvar för att den som söker hälso- och sjukvårdens tjänster, men som också behöver annat stöd, blir hänvisad till det eller de organ som har kompetens och resurser för uppgiften. Även om medvetenheten om frågor som gäller våld mot kvinnor har ökat under senare år är kunskaperna om våldets konsekvenser, om bemötande och om mottagande av kvinnorna mycket skiftande, vilket Kvinnovåldskommissionen också pekat på. Det är därför enligt socialutskottet tillfredsställande att Socialstyrelsens uppdrag även innefattar stöd till kompetensuppbyggnad och metodutveckling inom hälso- och sjukvården och att Socialstyrelsen i detta arbete särskilt skall samarbeta med bl.a. RKC. I likhet med socialutskottet anser justitieutskottet att RKC utför ett mycket värdefullt arbete när det gäller att ta emot våldsutsatta kvinnor för medicinsk undersökning och behandling. Centrumet har också i egenskap av nationellt resurs- och kompetenscentrum en viktig roll när det gäller att utifrån ett kvinnoperspektiv skapa former för ett gott omhändertagande i vården. Det är därför, som socialutskottet också framhåller, angeläget att sjukvårdshuvudmännen i arbetet med att utveckla bättre former för bemötande och omhändertagande av våldsutsatta kvinnor tar till vara den kunskap och de erfarenheter som har vunnits vid RKC. Till centrumets uppgifter hör också att genomföra utbildning av berörda personalkategorier, sprida information och bidra till opinionsbildning samt bedriva forskning om bl.a. effekterna av våld mot kvinnor. Det är, som anförs i propositionen, viktigt att den kunskap och de erfarenheter som finns vid RKC systematiseras för att kunna bilda modell för liknande insatser hos andra huvudmän. Regeringen har bidragit ekonomiskt till uppbygganden av verksamheten och har nu för avsikt att, som ett engångsbelopp, bidra ekonomiskt med 3 miljoner kronor under år 1998 för att ge RKC förutsättningar att befästa sin verksamhet och sprida erfarenheter från denna samt att finansiera vissa rikstäckande uppgifter. I likhet med socialutskottet anser justitieutskottet det vara av stor betydelse att RKC kan fortsätta att verka som ett nationellt resurs- och kompetenscentrum och välkomnar därför förslaget. Huruvida och i vilken omfattning ekonomiskt bidrag från staten även kan behövas efter år 1998 är för tidigt att avgöra. I likhet med socialutskottet utgår justitieutskottet emellertid från att frågan kommer att prövas. Som socialutskottet anfört bör motion Ju25 avstyrkas. I tre motioner yrkas att särskilda kliniker för kvinnor som misshandlats eller våldtagits bör inrättas runt om i landet eller vid varje universitetsklinik. I likhet med socialutskottet delar justitieutskottet motionärernas uppfattning om att fler kliniker bör inrättas. Många landsting har också gjort betydande satsningar för kvinnor som utsatts för våld. Frågan om hur hälso- och sjukvården bäst bör organiseras faller emellertid utanför justitieutskottets beredningsområde. Liksom frågan om handlingsplaner för akutsjukhusen är frågan om inrättandet av kliniker därtill i första hand en fråga för sjukvårdshuvudmännen. Mot den bakgrunden bör, som socialutskottet framfört, motionerna Ju901, Ju917, Ju933 och A807 i nu behandlade delar avstyrkas.
Kostnader för psykoterapi m.m. I motionerna Ju27 (fp) och Ju32 (mp) framförs att en särskild vårdgaranti bör införas för att tillgodose behovet av psykoterapi för kvinnor som blivit våldtagna och misshandlade. Även i motion Ju933 (fp) krävs rätt till psykoterapi för kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp och att sådan terapi skall omfattas av en vårdgaranti. Slutligen yrkas i motion Ju919 (v) att kvinnor som utsatts för misshandel och sexuella övergrepp skall ha rätt till kostnadsfri läkarvård och behandling, inklusive psykoterapi; i motion Ju910 (c) anförs att, såvitt avser psykologisk hjälp och terapi, frågan om alla brottsoffer skall få sina kostnader täckta bör utredas. Frågan om möjligheten för brottsoffer att få terapikostnader ersatta har tidigare behandlats av justitieutskottet. I betänkande 1993/94:JuU3 (s. 17) fann inte utskottet behov av ett uttalande i frågan från riksdagens sida och avstyrkte bifall till då aktuella motioner, vilka behandlade frågan om ersättning till incestoffer. Skälet härför var att frågan om ersättning ur det offentliga sjukförsäkringssystemet för kostnader för psykoterapi var uppmärksammad och att det för incestoffer fanns särskilda möjligheter att få kostnaden för psykoterapi ersatt av statliga medel genom Brottsskadenämnden (numera Brottsoffermyndigheten). Utskottet ansåg vidare att det föll sig naturligt att informationen till brottsoffer i olika sammanhang också omfattade möjligheten till psykoterapi i krisbearbetande eller rehabiliterande syfte. Senast behandlade utskottet frågan om terapikostnader för brottsoffer i betänkande 1996/97:JuU11 (s. 24) och vidhöll då sin tidigare uppfattning i frågan. Utskottet hänvisade då också till att Kvinnovåldskommissionen tagit upp frågan i sitt betänkande. Kommissionen har där anfört att ett aktivt omhändertagande från hälso- och sjukvårdens sida av en kvinna som utsatts för ett allvarligt övergrepp kräver att hon måste erbjudas hjälp att genom krisstöd och - åtminstone i vissa fall - kristerapi bearbeta sina upplevelser. För att tillgodose behovet av psykoterapi för dessa kvinnor aktualiserar kommissionen frågan om någon form av vårdgaranti borde införas. Mot bakgrund av de stora förändringar som pågår inom hälso- och sjukvården har kommissionen emellertid avstått från att försöka utforma de närmare förutsättningarna för en sådan garanti. Regeringen delar i propositionen kommissionens uppfattning att kvinnor som har utsatts för våld och andra övergrepp kan ha behov av kvalificerat psykiatriskt stöd och att psykoterapi i det sammanhanget kan vara en lämplig behandlingsmetod. Regeringen har dock inte ansett att det nu finns tillräckligt starka skäl för att införa en särskild vårdgaranti för psykoterapi för kvinnor som utsatts för våld. I Regeringskansliet bereds för närvarande frågan om införande av en generell behandlingsgaranti liksom förslag om att stärka patientens ställning. En proposition väntas senare i vår. Frågan om att främja möjligheterna till privat psykoterapeutisk behandling bereds också som en del i beredningen av betänkandet Klara spelregler (SOU 1997:179) från Delegationen för samverkan mellan offentlig och privat hälso- och sjukvård. Enligt vad som sägs i propositionen kommer regeringen efter det att den har tagit del av bl.a. detta material att ta ställning till behovet av eventuella ytterligare åtgärder för att främja möjligheterna att erhålla psykoterapeutisk behandling. Enligt justitieutskottet behövs mot denna bakgrund inte något initiativ från riksdagens sida i frågan. Socialutskottet har i sitt yttrande samma uppfattning. Motionerna Ju27, Ju32, Ju910, Ju919 och Ju933 i nu behandlade delar avstyrks.
Rättsväsendets insatser
Polisens handläggning Våld mot kvinnor är ett prioriterat område för polisen. För att ytterligare understryka vikten av att konkreta resultat uppnås har Rikspolisstyrelsen och polismyndigheterna fått i uppdrag att utforma åtgärdsprogram eller policydokument för handläggningen av ärenden som rör våld mot kvinnor, att samverka med andra myndigheter och att följa den internationella utvecklingen på området. Åtgärderna skall redovisas regelbundet till regeringen. Utskottet ser mycket positivt på det uppdrag som lagts på Rikspolisstyrelsen och polismyndigheterna, liksom på ett antal övriga myndigheter. Det är enligt utskottets mening mycket angeläget att våld mot kvinnor inte förblir ett på pappret prioriterat område utan att frågan även prioriteras i myndigheternas dagliga arbete. Som regeringen redovisat i propositionen pågår det också sedan några år tillbaka flera försöksprojekt vid svenska polismyndigheter i syfte att öka effektiviteten i polisens arbete med att bekämpa våld mot kvinnor och för att ge utsatta kvinnor ett förbättrat skydd. I några motioner tas olika arbetsmetoder upp. I motion Ju933 (fp) framförs att fler polisbilar bör utrustas med videokameror för att möjliggöra videodokumentation av de skador kvinnan fått. Genom en omedelbar dokumentation säkras bevisning och kvinnans situation i rättsprocessen stärks. I motionerna Ju32 (mp), Ju917 (c) och Ju934 (s) begärs att ett datoriserat informationssy- stem skall införas för att polisen vid anmälan skall kunna identifiera upprepningsvåld. Regeringen redovisar i propositionen några av de projekt som drivs vid polismyndigheterna. I ett par av dem ingår just videodokumentation och datoriserade informationsregister som en del av arbetet. Inom Eslövs polis- område drivs projektet ?Förbättrat kvinnoskydd? där syftet är att de kvinnor som gör en brottsanmälan skall få ett sådant stöd och skydd att de också orkar medverka i brottsutredningen. En hörnsten i verksamheten är videodokumentationen; efter medgivande från kvinnan filmas hennes synliga skador. I Uppsala har projektet ?Varningsklockan? startats med förebild från England (Domestic Violence Early Warning System). Idén är att samla och registrera alla relevanta uppgifter som rör våld inom familjen. De polisiära åtgärderna dokumenteras genom att polispersonalen på platsen fyller i en enkät. Uppgifterna läggs sedan till grund för den information som läggs in i ett databaserat register. Materialet kan sedan användas på olika sätt, t.ex. som underlag för preventiva åtgärder eller som bakgrundsinformation till polispersonal som på nytt är på väg till den aktuella adressen. Regeringen anför i propositionen att det nu kan finnas skäl att närmare studera vilket genomslag de redan vidtagna åtgärderna har fått. Regeringen har därför givit Rikspolisstyrelsen i uppdrag att inventera och till regeringen rapportera vilka särskilda insatser som görs vid landets samtliga polismyndigheter beträffande frågor om våld mot kvinnor. Utskottet vill inledningsvis framhålla vikten av att polisen arbetar aktivt med att utveckla metoderna för att kunna förbättra handläggningen av ärenden om våld mot kvinnor. Detta gäller såväl videodokumentation och datoriserade informationsregister som andra arbetsmetoder som kan visa sig vara effektiva för att förebygga eller utreda denna typ av brottslighet. Utskottet välkomnar därför regeringens uppdrag om en inventering av de insatser som görs för att närmare kunna studera effektiviteten i de olika åtgärderna. Utskottet utgår från att de särskilda insatser som vidtagits och som visat sig vara effektiva också kommer att spridas till andra polismyndigheter samt att regeringen noga följer detta arbete. Något särskilt uttalande från riksdagens sida härom krävs enligt utskottets mening emellertid inte. Genom vad som nu sagts får motionerna Ju32, Ju917, Ju933 och Ju934 i nu behandlade delar anses vara tillgodosedda och de avstyrks. Vad slutligen gäller polisens arbetsmetoder yrkas i motion Ju27 (fp) att en ?svensk New York-modell? bör ges spridning i landet. Enligt motionärerna bör polisen visa minskad toleransnivå mot ordningsstörningar; därigenom uppnås ökad trygghet och en minskning av våldet vilket ett projekt i Eskilstuna vittnar om. Utskottet, som besökt New York för att studera polisens arbetsmetoder där, behandlade i betänkande 1997/98:JuU1 (s. 31) ett yrkande om att polisen bör ägna New York-polisens arbetsmetoder stor uppmärksamhet. Utskottet, som ansåg det närmast självklart att erfarenheterna från New York inte går att direkt överföra till Sverige, framhöll att det finns en del intressanta tankegångar som säkerligen kommer att påverka polisarbetet också här. Som utskottet då konstaterade lämpar sig frågan knappast för generella uttalanden i den ena eller andra riktningen och de aktuella motionsyrkandena avstyrktes. Utskottet har inte någon annan uppfattning i dag. Yrkandet om införande av en svensk New York-modell i motion Ju27 avstyrks.
Handel med kvinnor I motion Ju917 (c) begärs sanktioner beträffande oetisk kontaktförmedling och kvinnoimport. Frågor om oetisk kontaktförmedling och kvinnoimport har tidigare varit föremål för behandling i utskottet. Utskottet konstaterade vid det senaste tillfället - då det behandlade ett likalydande yrkande i betänkande 1996/97:JuU11 (s. 13 f) - att med i motionen sammanhängande frågor var föremål för utredning och att resultatet härav borde avvaktas. Den utredning som avsågs var den i detta betänkande tidigare nämnda Anknytningsutredningen som nu alltså avlämnat sitt betänkande. Betänkandet har, som tidigare nämnts, regeringen överlämnat till Kommittén om ny instans- och process-ordning i utlänningsärenden (NIPU, UD 1997:04) för beaktande. Utskottet har i dag inte någon annan uppfattning än tidigare och anser sålunda att resultatet av beredningen av Anknytningsutredningens förslag bör avvaktas. Bifall till motion Ju917 i denna del avstyrks därför. I sammanhanget skall också nämnas att Rikspolisstyrelsen fått i uppdrag att vara nationell rapportör för Sverige i frågor som rör handel med kvinnor. I uppdraget ligger bl.a. att samla uppgifter om omfattningen av handel med kvinnor i Sverige och andra länder och om hur den kan förebyggas och bekämpas samt att regelbundet rapportera till regeringen.
Åklagarnas handläggning Våld mot kvinnor är ett prioriterat område för åklagarna. För att ytterligare understryka vikten av att konkreta resultat uppnås har även Riksåklagaren och åklagarmyndigheterna fått i uppdrag att utforma åtgärdsprogram eller policydokument för ärenden om våld mot kvinnor, att samverka med andra mydigheter och att följa den internationella utvecklingen på området. Åtgärderna skall redovisas regelbundet till regeringen. Som utskottet framfört tidigare är det positivt att myndigheterna på detta sätt nu skall lyfta fram frågan om våld mot kvinnor. En fråga som tagits upp särskilt i propositionen såvitt avser åklagarnas handläggning är frågan om vem som skall vara förundersökningsledare i ärenden om våld mot kvinnor. En förundersökning leds av polisen eller av åklagaren (23 kap. 3 § rättegångsbalken). Om förundersökningen inletts av polisen och saken inte är av enkel beskaffenhet skall åklagaren överta förundersökningen när någon skäligen kan misstänkas för brottet. Lagstiftaren har inte närmare angett vilka ärenden som skall anses vara av enkel beskaffenhet. Även i andra fall skall åklagaren överta förundersökningen när det är påkallat av särskilda skäl. Den närmare fördelningen mellan polisen och åklagaren bestämdes tidigare genom det s.k. fördelningscirkuläret (Riksåklagarens anvisningar angående vissa frågor rörande ledningen av förundersökning i brottmål, RÅC 1:95, Rikspolisstyrelsens allmänna råd angående förundersökning i brottmål, FAP 403:5) som fastställdes av Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen gemensamt. Enligt den lydelse som fördelningscirkuläret hade t.o.m. år 1997 skulle misshandel som inte är grov anses vara av enkel beskaffenhet. Det betydde att polisen enligt cirkuläret var förundersökningsledare i ärenden som bedömdes som misshandel av normalgraden, medan åklagaren var förundersökningsledare i ärenden som bedömdes som grov misshandel. Enligt cirkuläret skulle åklagaren inträda som förundersökningsledare även om målet var av enkel beskaffenhet när det uppkom en fråga om användning av tvångsmedel eller när det krävdes en åtgärd från domstolens sida under förundersökningen. Kvinnovåldskommissionen föreslog att åklagarna, som dels har den processrättsliga erfarenheten, dels erfarenheten av domstolarnas bedömning av bevisningen, bör vara förundersökningsledare i alla ärenden som rör misshandel av en man mot en kvinna när kvinnan och mannen är bekanta med varandra, även om brottet inte är grovt. Åklagarnas kompetens bör enligt kommissionen inte minst tas till vara för att avgöra i vilken utsträckning det behövs ytterligare utredning för att säkra bevisning för en fällande dom. Ändringen borde enligt kommissionen ske genom en ändring i fördelningscirkuläret. I motionerna Ju27 (fp) och Ju32 (mp) yrkas att fördelningscirkuläret skall ändras på det sätt Kvinnovåldskommissionen föreslagit. Enligt utskottets mening är det angeläget att ärenden som rör våld och andra kränkningar i nära relationer hanteras på ett så effektivt sätt som möjligt. Det är åklagarna som har det yttersta ansvaret för utredningsverksamheten, även den som leds av polisen. Det finns därför enligt utskottets mening skäl som talar för att åklagare i ökad utsträckning bör vara förundersökningsledare i ärenden som rör våld i nära relationer. Härför talar bl.a. komplexiteten i dessa ärenden och de bevissvårigheter som ofta föreligger. En omfattande översyn av fördelningscirkuläret har nyligen genomförts av Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen. I direktiven för översynen framhölls bl.a. Kvinnovåldskommissionens förslag i denna del. Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen har i anledning av denna översyn nyligen utfärdat allmänna råd om ledningen av förundersökning i brottmål (RÅFS 1997:12, FAP 403-5) vilka ersätter de tidigare nämnda anvisningarna/allmänna råden, det s.k. fördelningscirkuläret. En principiell utgångspunkt för de allmänna råden är bl.a. att polismyndigheten är förundersökningsledare i ärenden av s.k. vardagsbrottskaraktär och att åklagarna koncentrerar sina krafter på de mer komplicerade ärendena. Som huvudregel bör bl.a. gälla att åklagaren leder förundersökningar avseende brott mot 6 kap. brottsbalken samt i övrigt beträffande brott för vilka fängelse i två år eller däröver kan följa; övriga brott kan i normalfallen enligt råden anses vara av enkel beskaffenhet. Det finns enligt råden emellertid brott där det på grund av särskilda omständigheter är motiverat att åklagaren leder förundersökningen och där huvudregeln bör vara att ansvaret för att leda förundersökningen bör falla på åklagaren. Som exempel på sådana brott och omständigheter nämns bl.a. brott som innefattar våld som riktar sig mot närstående. En närmare bestämning av fördelningen mellan åklagare och polis om ansvaret för förundersökningsledningen kommer att göras genom lokala överenskommelser. Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen har i gemensamt beslut tillsatt en arbetsgrupp som skall följa, samordna och utvärdera det lokala och regionala utvecklingsarbetet inom den brottsutredande verksamheten. En av arbetsgruppens huvuduppgifter blir att följa och utvärdera de lokala avtal som nu kommer att beslutas av överåklagarna om ansvaret för att leda förundersökning. Enligt utskottets mening får de allmänna råd som nyligen beslutats anses tillgodose kraven i motionerna Ju27 och Ju32 i nu aktuella delar. Motionen avstyrks. Utskottet vill här understryka vikten av uppföljningsarbetet av de lokala överenskommelserna och utgår från att även regeringen följer utvecklingen på området. Något särskilt uttalande härom behövs emellertid inte.
Behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och sexualbrott I motionerna Ju24, Ju38 och Ju904 samt motion 1996/97:Ju901 (samtliga m) anförs att regeringen bör överväga hur den framtida användningen av kemisk kastrering för sexualbrottslingar bör kunna utvecklas. I motion Ju934 (s) framförs att regeringen bör ta initiativ till att påbörja och sprida program som syftar till att påverka våldsamma män och få dem att lösa konflikter på annat sätt än genom våld. I motion Ju28 (v) anser motionärerna att en försöksverksamhet bör genomföras enligt San Francisco-modellen för män som kommer att dömas för köp av sexuella tjänster. Modellen innebär att den som döms för sådant brott får välja mellan att ta det straff som utmätts och att delta i ett rehabiliteringsprojekt. Enligt utskottets mening intar frågor om behandling av män som dömts för våldsbrott mot kvinnor en särställning. Det är synnerligen angeläget att risken för återfall i sådan brottslighet minimeras. Olika män kan behöva olika behandling. Goda och vetenskapligt beprövade behandlingsprogram inom kriminalvården för dessa män bör minska risken för återfall. Genom sådana program kan också ökad kunskap vinnas om orsakerna till mäns våld mot kvinnor, och därmed ökar förutsättningarna för att dömda män inte skall återfalla i brottslighet och för att detta våld på sikt skall kunna elimineras. Men även behandlingsprogram för män som inte är dömda, t.ex. sådana program som erbjuds män som söker sig till olika mansjourer eller kriscentra för män, är enligt utskottets mening angelägna. Kvinnovåldskommissionen har i sitt betänkande redovisat olika befintliga behandlingsprogram för män som begår våldsbrott mot kvinnor och därvid konstaterat att det saknas både överblick över vilka program som finns och vetenskapliga utvärderingar av programmens effekter. Mot den bakgrunden har regeringen givit Kriminalvårdsstyrelsen i uppdrag att, i samråd med Socialstyrelsen, kartlägga vilka metoder som används för behandling av män som dömts för våldsbrott mot kvinnor och överväga vilka behov som finns av en utbyggnad av behandlingen för dessa män. Därutöver kommer regeringen enligt propositionen att avsätta 2 miljoner kronor för en utvärdering av i vilken utsträckning befintliga behandlingsmetoder för män som begått våldsbrott och sexualbrott mot kvinnor är lämpliga och verksamma. Formerna för en sådan utvärdering bereds närmare inom Regeringskansliet. Utskottet välkomnar regeringens initiativ. Det är uppenbart att det behövs både en ökad överblick över befintliga behandlingsformer och program och en ökad kunskap om huruvida nuvarande program är verkningsfulla. Enligt utskottets mening får de ovan nämnda motionerna Ju24, Ju28, Ju38, Ju904 Ju934 samt motion 1996/97:Ju901 i nu aktuella delar anses vara tillgodosedda genom att det nu nämnda arbetet inletts. Såvitt gäller utvärderingen av behandlingsmetoder framförs i motion Ju27 (fp) att en sådan måste göras av oberoende forskare. Såsom regeringen framfört i propositionen råder olika synsätt mellan företrädare för olika yrkesgrupper och mellan olika vetenskapstraditioner i fråga om vilken behandling av män som dömts för vålds- och sexualbrott som är lämplig och verksam. Utskottet utgår från att regeringen har detta för ögonen när nu formerna för utvärderingsarbetet bereds vidare inom Regeringskan-sliet. Någon särskilt uttalande från riksdagens sida är enligt utskottets mening inte nödvändigt och bifall till motion Ju27 avstyrks. I motionerna A805 och 1996/97:Ju506 (båda kd), slutligen, anförs att det skall var obligatoriskt för den som döms för sexualbrott att i anslutning till straffet genomgå psykiatrisk vård och rehabilitering. Utskottet har vid ett flertal tillfällen tagit ställning till frågan om obligatorisk vård för intagna i kriminalvårdsanstalt, bl.a. för sexualbrottsdömda (se bet. 1996/97:JuU11 s. 18 f med där gjorda hänvisningar). I samtliga fall har utskottet av principiella skäl tagit avstånd från tanken på införande av obligatorisk vård för intagna i kriminalvårdsanstalt. Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och avstyrker bifall till motionerna A805 och 1996/97:Ju506 i nu behandlad fråga.
Besöksförbud Lagen (1988:688) om besöksförbud, som trädde i kraft den 1 juli 1988, var ett led i strävandena att skydda främst kvinnor som utsätts för förföljelse och trakasserier av män som de tidigare har sammanlevt med. Ett besöksförbud innebär ett förbud för en person att besöka eller på annat sätt ta kontakt med en annan person eller att följa efter denna person. Om ett sådant förbud inte är tillräckligt kan ett utvidgat besöksförbud meddelas. Ett utvidgat besöksförbud kan innebära ett förbud att uppehålla sig i närheten av den andra personens bostad eller arbetsplats. Besöksförbud kan meddelas för högst ett år, men kan förlängas med ett år i taget. Besöksförbud meddelas av åklagaren. Straffet för överträdelse av ett besöksförbud är böter eller fängelse i högst ett år. I en rad motioner begärs åtgärder för att män som utövar våld mot kvinnor skall kunna förhindras att överträda meddelade besöksförbud. Det är enligt motionärerna i motionerna Ju801 (s) och Ju919 (v) inte rimligt att kvinnornas möjlighet att röra sig fritt begränsas; i stället bör möjligheterna att begränsa männens rörelsefrihet utvidgas. Också i motion A804 (mp) begärs i mer allmänna ordalag en utvidgning av möjligheterna att meddela besöksförbud och i motion Ju32 (också mp) att de män som bryter mot sådana förbud skall frihetsberövas. I motionerna Ju27, Ju30 och Ju901 (samtliga fp) yrkas olika åtgärder till skydd för förföljda kvinnor: att besöksförbud bör kunna utvidgas till att omfatta del av kommun, att frågan om kommunarrest eller bosättningsplikt för män som återkommande överträder besöksförbud utreds, att män som överträder besöksförbud skall kunna förses med fotboja samt att de skall kunna punktmarkeras och få körkortet återkallat. I motion So653 (kd) anser motionärerna att gärningsmän som friges efter avtjänat fängelsestraff skall kunna få särskild frigivningsföreskrift i form av ett utvidgat besöksförbud; gärningsmannen skall inte få bosätta sig i närheten av brottsoffret. I motion Ju917 (c) hänvisas till irländska regler som går ut på att mannen ges besöksförbud avseende sitt eget hem. Lagen om besöksförbud har vid två tillfällen utvärderats av Brottsförebyggande rådet. Några mer vittgående slutsatser om besöksförbudslagens effektivitet har inte kunnat dras. Det har i den andra utvärderingen - som redovisades i maj 1995 - bl.a. konstaterats att mer ingående studier av de olika beslut som fattas behövs, liksom intervjuer med dem som skyddas av besöksförbud och dem som meddelas sådant förbud. Brottsofferutredningen har haft i uppdrag att undersöka erfarenheterna av lagen ur brottsoffersynpunkt, eventuellt genom intervjuer med dem som skyddas av besöksförbud och med dem som meddelas förbud. Vidare har ingått i utredningens uppdrag att lämna de förslag till lagändringar och förändringar i andra avseenden som utvärderingen kan ge anledning till (dir. 1995:94). Brottsofferutredningen har i sitt nyligen avlämnade betänkande Brottsoffer - Vad har gjorts? Vad bör göras? (SOU 1998:40) redovisat svaren på en enkät som sänts ut till samtliga brottsoffer- och kvinnojourer. I enkäten har jourerna tillfrågats om hur besöksförbudet fungerar och om det tillgodoser det behov av skydd som finns. På uppdrag av utredningen har vidare fil. dr Ingrid Sahlin undersökt erfarenheterna av lagen hos såväl den som förbudet avser att skydda som den som har meddelats beslutet. Undersökningarna visar att lagen fungerar relativt väl och i enlighet med sina syften. Beslut om besöksförbud bör enligt utredningen dock i fråga om begränsningar och undantag i större utsträckning avpassas efter parternas förhållanden, vilket särskilt gäller när parterna har gemensamma barn. I dessa fall föreslår utredningen att socialnämnden skall underrättas om förbudet. För att förbättra informationen om vad ett besöksförbud innebär föreslås slutligen att Riks-åklagaren får i uppdrag att ta fram särskilda informationsblad. I den i detta betänkande aktuella propositionen redovisar regeringen att den uppdragit åt Brottsförebyggande rådet att göra en förstudie om de praktiska och tekniska förutsättningarna för en försöksverksamhet med elektronisk övervakning av män som brutit mot besöksförbud. Regeringen anför att den ökade upptäcktsrisk som en sådan övervakning innebär kan verka avskräckande även för män som upprepade gånger brutit mot besöksförbud och att elektronisk övervakning i kombination med annan skyddsutrustning skulle innebära en ökad trygghet för kvinnan. Detta är enligt regeringens mening skäl nog för att tekniken skall vara intressant för fortsatta överväganden. För att ett vidare lagstiftningsarbete om grunderna för ett förordnande om elektronisk övervakning och den närmare utformningen av en sådan skall vara meningsfull krävs enligt regeringens mening emellertid en sådan översyn som Brottsförebyggande rådet nu fått i uppdrag att göra. Utskottet konstaterar för sin del att frågan om att upprätthålla beslutade besöksförbud är mycket angelägen. Den studie som Brottsofferutredningen genomfört visar också, som ovan nämnts, att lagen fungerar relativt väl och i enlighet med sina syften. Det finns emellertid all anledning att förbättra möjligheterna att förhindra överträdelser av besöksförbud, varför utskottet välkomnar det uppdrag som regeringen givit till Brottsförebyggande rådet. Uppdraget, liksom beredningen av Brottsofferutredningens betänkande, bör nu avvaktas, och de här aktuella väckta motionerna bör enligt utskottets mening därför inte för närvarande föranleda något uttalande från rikdagens sida. Utskottet vill dock erinra om att de yrkanden som syftar till att begränsa mannens rörelsefrihet kan komma i konflikt med rätten att fritt förflytta sig inom riket enligt 2 kap. 8 § regeringsformen (se bet. 1990/91:JuU21 s. 15 f). Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju27, Ju30, Ju32, Ju801, Ju901, Ju917, Ju919, So653 och A804 i nu behandlade delar.
Myndighetsgemensamma uppdrag Ett antal motioner från den allmänna motionstiden behandlar frågor hur om samarbetet mellan olika myndigheter skall kunna utvecklas i syfte att förhindra våld mot kvinnor och förbättra behandlingen av sådana ärenden. I motion Ju934 (s) framförs sålunda att den absolut viktigaste strategin när det gäller att nå goda resultat i såväl det förebyggande som det konkreta arbetet är att det finns en fungerande samverkan mellan myndigheter, organisationer och enskilda. I motion Ju918 (c) anförs att det bör införas en konkret handlingsplan för hur det svenska samhället på alla nivåer skall komma till rätta med våld mot kvinnor och barn. I motion Ju901 (fp) framförs att frågan om vilken myndighet som skall betala sjukvårdsavgifter för undersökning i samband med våldtäkt bör ses över. Som framgår av propositionen har regeringen utfärdat myndighetsgemensamma uppdrag för de myndigheter som på något sätt kommer i kontakt med frågor som rör våld mot kvinnor (dnr A97/3077/JÄM (delvis) som återfinns som bilaga 12 till propositionen). Syftet är att konkretisera myndigheternas ansvar och skyldigheter att vidta åtgärder i frågor som rör våld mot kvinnor. Myndigheterna skall förebygga våldsbrott mot kvinnor, utforma åtgärdsprogram eller policydokument, samverka i dessa frågor och utveckla sitt internationella samarbete på området. Åtgärderna skall redovisas regelbundet till regeringen. Vissa myndigheter har genom beslutet även fått särskilda myndighetsspecifika uppdrag. Utskottet välkomnar regeringens initiativ. Uppdragen bör kunna bidra till ett mer utvecklat och samordnat arbete såväl inom som mellan olika myndigheter och också till ett större engagemang i frågan om våld mot kvinnor. Genom de myndighetsgemensamma uppdragen får sådana samordningsfrågor som tagits upp i motionerna Ju901, Ju918 och Ju934 anses vara omhändertagna. Något initiativ från riksdagens sida krävs därför inte och enligt utskottets mening bör motionerna avslås. I motion Ju28 (v) anförs att de åtgärdsprogram och policydokument som enligt de myndighetsgemensamma uppdragen skall utarbetas också bör omfatta nämndemän. Enligt avsnitt 1.3 i de myndighetsgemensamma uppdragen understryks att dessa inte gäller för domstolarna. För Domstolsverkets del gäller endast uppdragen avseende myndighetssamverkan, fortbildning, internationellt samarbete samt uppföljning och återrapportering. Utskottet delar regeringens uppfattning att domstolarna inte skall omfattas av de myndighetsgemensamma uppdragen. Såvitt gäller fortbildning skall emellertid 1,5 miljoner kronor avsättas för fortbildning av domare och information till nämndemän. Utskottet anser att motion Ju28 i denna del härigenom får anses vara tillgodosedd och avstyrker bifall till densamma. Avslutningsvis skall här tas upp två motioner rörande handläggningsrutiner hos myndigheter. I motionerna Ju901 (fp) och Ju917 (c) anförs att handläggningstiderna för mål och våld mot kvinnor måste bli kortare. Frågor om förtursfrågor inom rättsväsendet har varit föremål för behandling av utskottet vid ett stort antal tillfällen. Senast var det frågan om prioritering av utredningar om sexuella övergrepp mot barn som togs upp i betänkande 1997/98:JuU1 (s. 37 f). Utskottet ansåg i det sammanhanget det inte råda något tvivel om det angelägna i att uppmärksamma formerna för myndigheternas handläggning av sådana ärenden och att det fanns all anledning att genom samverkan mellan de berörda myndigheterna snabba upp processen. Utskottet pekade dock också på att intresset av snabbhet inte helt får ta överhanden; här fanns också ett mycket stort intresse av noggranna och välgjorda brottsutredningar, inte minst för att barnet skall slippa onödiga rättegångar. Samma överväganden har enligt utskottets uppfattning sin giltighet när det gäller våld mot kvinnor. I sammanhanget bör här också framhållas att våld mot kvinnor är ett av riksdag och regering särskilt prioriterat område för såväl polisens som åklagarnas verksamhet. Genom de myndighetsgemensamma uppdrag som nu givits till bl.a. polis och åklagare skall vidare åtgärdsförslag och policydokument upprättas över handläggningen av dessa ärenden. Utskottet anser frågan vara omhändertagen och utskottet avstyrker motionerna Ju901 och Ju917 i nu behandlade delar.
Frivilliga organisationer Regeringen avsätter årligen 5 080 000 kr i bidrag till organisationer som motverkar våld mot kvinnor. Medlen disponeras av Socialstyrelsen och har fördelats enligt följande: 3 miljoner kronor till de lokala kvinnojourernas utvecklingsarbete, 1 miljon kronor till kvinnojourernas riksorganisationer samt ca 1 miljon kronor till mansjourer, invandrarorganisationer och vissa andra organisationer som arbetar med frågor om våld mot kvinnor och barn. I det följande behandlas frågor rörande de olika organisationerna.
Kvinnojourer Det finns för närvarande 131 lokala kvinnojourer organiserade i Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS) eller i det relativt nybildade Sveriges Kvinnojourers Riksförbund. Kvinnojourerna är starkt beroende av stöd från den offentliga sektorn. Bidrag till verksamheten utgår främst från kommunerna, men som framgått ovan utgår även statligt stöd. Regeringen har ansett att det finns behov av utökat ekonomiskt stöd till de lokala kvinnojourernas utvecklingsinsatser. I budgetpropositionen 1997/98:1 (utg.omr. 9 avsnitt 6.3) föreslogs att anslaget C 2 Bidrag till organisationer på det sociala området skulle tillföras ytterligare 6 miljoner kronor för vissa insatser för särskilt svaga kvinnogrupper. Detta blev också riksdagens beslut. Avsikten är att dessa 6 miljoner kronor skall tillföras de lokala kvinnojourerna och deras två riksorganisationer. I motion Ju28 (v) krävs att inte bara kommunerna utan även staten skall ha ett ansvar för kvinnojourerna. Vidare anser motionärerna att särskilda medel bör avsättas till kvinnojourerna för arbete med utsatta invandrade kvinnor. Också i motion A804 (mp) anförs att kvinnojourerna bör ges möjlighet att bygga ut sin verksamhet och erhålla statligt stöd. I motionerna Ju901 och Ju933 (båda fp) anser motionärerna att det är angeläget att kvinnojourerna får behålla sin ideella karaktär och sin från myndigheter fristående ställning. Det stöd som utgår från kommunerna bör därför inte villkoras. Kommunerna bör inte heller ha synpunkter på verksamhetsprioriteringar och liknande frågor. I ett par motioner tas frågan om det kommunala stödet upp. I motion Ju934 (s) anförs att kommunerna i högre utsträckning än för närvarande bör stödja dessa frivilligorganisationer och att det måste finnas en kontinuitet i anslagsgivandet för att verksamheten skall kunna fungera effektivt. Motionärerna i motion So634 (s) framför att de senaste årens besparingar i kommunerna drabbat kvinno- och mansjourerna och att det därför är angeläget att se över verksamheterna. Som socialutskottet anför i sitt yttrande utför kvinnojourerna ett mycket värdefullt socialt arbete med att stödja och hjälpa kvinnor som utsatts för våld och andra övergrepp och synliggöra det våld som drabbar kvinnor samt genom att förmedla kunskap om könsrelaterade övergrepp. Verksamheten utgör således ett utmärkt komplement till socialtjänstens insatser på området. För många kvinnor utgör också jourerna ett värdefullt alternativ till myndigheternas insatser bl.a. genom en hög grad av tillgänglighet och genom att anonymitet garanteras. Kvinnojourerna har under senare år fått utökat statligt stöd. För år 1998 utgår som tidigare nämnts 6 miljoner kronor till kvinnojourerna och deras två riksorganisationer. Som socialutskottet anför bör medlen bl.a. användas för att utveckla vissa eftersatta områden, såsom arbetet med utsatta invandrar-kvinnor, tonårsflickor och barn som tillsammans med sina mödrar vistas på kvinnojourerna, men också för att utveckla nya jourer. Justitieutskottet delar vidare socialutskottets uppfattning att stödet till de lokala kvinnojourerna även i fortsättningen i första hand bör ses som en fråga för kommunerna. Den från statens sida ökade satsningen på kvinnojourernas utvecklingsarbete får inte leda till ett minskat engagemang från kommunerna. Tvärtom är det angeläget att kommunerna i högre utsträckning än för närvarande stöder kvinnojourernas arbete. Som framhålls såväl i propositionen som i ett flertal motioner och i socialutskottets yttrande är det angeläget att jourerna får behålla sin ideella karaktär och ges möjlighet att existera på egna villkor. Stat och kommun bör därför vara försiktiga med att ställa ensidiga villkor som krav för bidrag. Socialutskottet har här erinrat om att det redan i förarbetena till socialtjänstlagen särskilt betonades att stödet från olika samhällsorgan inte får medföra en styrande effekt på de frivilliga organisationerna, och att samverkan inte får inkräkta på organisationernas integritet och initiativförmåga. Som socialutskottet framhållit får motionerna Ju28, Ju901, Ju933, Ju934, So634 och A804 i nu behandlade delar härmed i allt väsentligt anses tillgodosedda. Motionsyrkandena avstyrks.
Mansjourer och andra mansorganisationer I motion Ju28 (v) yrkas att mansjourerna skall uppmanas att i form av t.ex. informationskampanjer ta avstånd från våld mot kvinnor. Regeringen anser i propositionen att det är angeläget att öka kunskaperna hos män om problemet med våld mot kvinnor och att stödja det arbete som bedrivs i dessa frågor hos mansjourer och andra organisationer för män, som bedriver ett aktivt arbete för att förebygga och förhindra mäns våld mot kvinnor. Justitieutskottet - liksom socialutskottet - delar denna bedömning och ser positivt på att regeringen - som ett komplement till de medel som Socialstyrelsen fördelar till mansjourernas arbete i frågor som rör våld mot kvinnor - avser att avsätta ytterligare 1,5 miljoner kronor för projekt och andra insatser i detta syfte. Som socialutskottet anför i sitt yttrande får det ankomma på organisationerna att själva bestämma hur medlen skall användas. Yrkandet i motion Ju28 bör därför avslås. Genom anslagen till mansjourernas arbete får enligt utskottets mening ett yrkande i motion Ju30 (fp) om ökat stöd till Sveriges Mansjourers Riksförbund i allt väsentligt vara tillgodosett. Bifall till motionen i denna del avstyrks.
Andra frivilligorganisationer I propositionen aviserar regeringen att 2 miljoner kronor kommer att avsättas ur Allmänna arvsfonden för projekt som vänder sig till eller initieras av ungdomar i frågor som rör våld mot kvinnor. Medlen kommer efter ansökan att fördelas till ideella organisationer. Utskottet ser positivt på att medel avsätts för detta ändamål. I motion Ju934 (s) anförs att särskilda program bör införas för t.ex. invandrarkvinnor och kvinnor med handikapp. De grupper av kvinnor som tas upp i motionen är enligt utskottets mening särskilt utsatta. Regeringen har, som tidigare nämnts, i propositionen också aviserat att ett särskilt informationsmaterial kommer att utarbetas riktat till alla dem som ansöker om uppehållstillstånd i Sverige om svensk lagstiftning på området och om vilka värderingar som ligger bakom en sådan lagstiftning. Inom den svenska handikapprörelsen bedrivs sedan ett par år några projekt som bl.a. tar upp frågor om våld; i propositionen konstateras att det dock finns behov av ytterligare insatser. Regeringen aviserar att den kommer att avsätta 1 miljon kronor till invandrar- och handikapporganisationer samt deras kvinnoorganisationer för projekt och andra insatser som syftar till att motverka våld mot invandrarkvinnor och kvinnor med funktionshinder. Medlen kommer att fördelas av regeringen under år 1998 efter ansökan. Genom vad som nämnts ovan om pågående arbete och med hänsyn till att det nu kommer att avsättas medel för att underlätta för berörda organisationer att bedriva projekt anser utskottet att motion Ju934 får anses vara tillgodosedd. Motionen bör avslås. I motion Ju27 (fp) anses att den miljon regeringen avsätter är otillräcklig och yrkas att 3 miljoner kronor bör avsättas till funktionshindrade kvinnor. Som exempel nämns att det ställs speciella krav vad gäller utrustning m.m. hos kvinnojourerna för att kunna möta dessa kvinnors behov. Som framgått ovan skall de medel som regeringen har för avsikt att avsätta användas för projekt och andra insatser som syftar till att motverka våld mot bl.a. kvinnor med funktionshinder. I motionen avses dock främst sådana åtgärder som är avsedda att underlätta stödet till kvinnor som utsatts för våld. Frågan om personlig assistans eller andra mer praktiska hjälpmedel är enligt utskottets mening närmast frågor för kommun och landsting. När det gäller mindre omfattande praktiska arrangemang vid t.ex. kvinnojourerna bör de extra medel som nu anslagits till deras verksamhet kunna användas. Mot denna bakgrund bör motion Ju27 i nu aktuell del inte föranleda någon riksdagens åtgärd och utskottet anser att den skall avslås.
Brottsofferjourer Brottsofferjourernas riksförbund består av drygt 100 lokala brottsofferjourer. Jourerna är uppdelade i elva regioner och är organiserade som ideella föreningar. En brottsofferjour består av ett antal ideellt arbetande stödpersoner samt en brottsofferassistent eller samordnare. Brottsofferassistenten har en samordnande funktion i jouren och har till uppgift att se till att brottsoffret får kontakt med en stödperson. Assistenten skall också svara för kontakten med allmänheten, polismyndigheten och andra resursorgan samt vid behov slussa brottsoffer vidare till rätt professionell instans. De flesta brottsofferjourer har inte möjlighet att anställa någon brottsoffer-assistent. Vid dessa jourer utförs uppgifterna av en ideellt arbetande samordnare. Vid de brottsofferjourer där det för närvarande finns en brottsofferassistent sker finanseringen genom kommunala bidrag. I motion Ju27 (fp) yrkas att brottsofferjourerna skall få direkt statsstöd för att möjliggöra anställning av en deltidsanställd brottsofferassistent vid fler brottsofferjourer i landet än vad som finns i dag. Frågan om att ge statligt stöd till brottsofferjourerna har tidigare behandlats av utskottet, senast i betänkandet 1997/98:JuU1 (s. 78). Som utskottet där framhållit var ett av huvudsyftena med att inrätta en brottsofferfond att skapa ökade möjligheter till ekonomiskt stöd till olika former av brottsofferinriktad verksamhet, bl.a. genom bidrag till olika ideella organisationer som t.ex. till brottsofferjourer. Sådana bidrag utgår också. Utskottet framhöll i det ovan nämnda betänkandet hur viktigt brottsofferjourernas arbete är och också vikten av att dessa kan ges ekonomiskt stöd. Utskottet anmärkte dock att man med kontinuerliga statliga driftsbidrag närmar sig en organisationsform som i en alltför hög grad företer likheter med regelstyrda myndigheter. Utskottet ansåg att det ligger en poäng i att verksamheten bygger på ideellt och frivilligt mänskligt engagemang. De utgör därvid ett komplement till den verksamhet som polisen bedriver med stöd och information till brottsoffren i samband med brottsutredningen. Avslutningsvis konstaterade utskottet att det ingick i Brottsofferutredningens uppdrag att belysa behovet av en ytterligare utveckling av stödfunktioner till bl.a. brottsofferjourerna. Brottsofferutredningen har nu i sitt nyligen avlämnade betänkande Brottsoffer (1998:40) också behandlat frågan. Utredningen framhåller att de ideella organisationerna, brottsoffer- och kvinnojourer m.fl., utgör ett viktigt komplement till samhällets stöd åt brottsoffer. Utredningen anser det angeläget att tillgängligheten till dessa organisationer ökar. Ett tillskott om ca 7 miljoner kronor per år till brottsofferfonden - genom att brottsofferavgiften höjs - bör därför enligt utredningen tillföras de ideella organisationer som arbetar med brottsofferinriktad verksamhet att användas för t.ex. anställning av brottsofferassistenter. Utredningen avvisar emellertid en ordning med statligt anställda brottsofferassistenter liksom assistenter anställda av Brottsofferjourernas riksförbund. I stället föreslås att de jourer och andra ideella organisationer som vill samverka går samman och ansöker om medel hos brottsofferfonden för att anställa en assistent eller på annat sätt ordna sin verksamhet så att tillgängligheten ökar. På så sätt kan assistenterna placeras där behovet finns. Samarbete mellan olika lokala ideella organisationer bör enligt utredningen prioriteras vid medelstilldelningen ur fonden. Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning om att man måste värna det ideella i brottsofferjourernas verksamhet. Annars riskerar viktiga värden att gå förlorade. Enligt utskottets mening bör nu emellertid beredningen av Brottsofferutredningens betänkande avvaktas och motion Ju27 avslås såvitt gäller nu behandlad fråga.
Informationsinsatser Kvinnovåldskommissionen har i sitt betänkande föreslagit att en rikstäckande informationskampanj om våld mot kvinnor genomförs. Enligt regeringens bedömning i propositionen är det inte påkallat att nu genomföra en sådan kampanj. Skälen för regeringens bedömning är att Länsstyrelsen i Stockholm i samarbete med kommunen, polisen, kvinnojourerna m.fl. under hösten 1997 har bedrivit en brett upplagd informationskampanj, Operation kvinnofrid, för att synliggöra våldet mot kvinnor i hemmen, öka kunskaperna och förändra attityderna till våldet. Till denna kampanj har regeringen lämnat ett bidrag om 500 000 kr. Därutöver har regeringen givit 650 000 kr i bidrag till den av ROKS nyligen inledda kampanjen i samma frågor. Enligt propostitionen kommer regeringen vidare att under 1998 genomföra seminarier och andra opinionsinsatser som rör våld mot kvinnor. Motionärerna i motion Ju28 (v) delar inte regeringens bedömning om att det för närvarande inte är påkallat med ytterligare kampanjer för kvinnofrid. Det anförs att sådana kampanjer bör genomföras regelbundet och i motionen yrkas därför att en riksomfattande kampanj skall genomföras. Med hänsyn till de insatser som redan gjorts eller förbereds när det gäller information och opinionsarbete anser justitieutskottet, i likhet med socialutskottet, att det inte är påkallat att nu genomföra en sådan informationskampanj som föreslås i motion Ju28. Motionen avstyrks i nu behandlad del.
Utbildning Regeringen anför i propositionen att särskilda åtgärder behövs för att öka kunskapen hos personal på olika myndigheter som handlägger ärenden om våld mot kvinnor eller som på annat sätt kommer i kontakt med förövare av våldsbrott mot kvinnor. Detta är också en fråga om jämställdhet. I syfte att säkerställa att jämställdhetsfrågorna och frågor om våld mot kvinnor blir belysta i relevanta yrkesutbildningar anförs i propositionen att examensordningen i högskoleförordningen kommer att kompletteras för följande yrkesexamina: barnmorskeexamen, barn- och ungdomspedagogisk examen, grundskollärarexamen, gymnasielärarexamen, juris kandidatexamen, läkarexamen, psykologexamen, psykoterapeutexamen, sjuksköterskeexamen, social omsorgsexamen, socionomexamen, tandläkarexamen och teologie kandidatexamen. Högskoleverket kommer enligt propositionen att få i uppdrag att följa och utvärdera på vilket sätt universiteten och högskolorna beaktar de nya kraven i examensordningen och hur de ändrade målbeskrivningarna kommer till konkret uttryck i undervisningen. Vad gäller polisutbildningen, vilken inte regleras i examensordningen, konstaterar regeringen att frågan om våld mot kvinnor på ett tydligt sätt lyfts fram under de senaste åren. I utbildningen ingår numera ett utbildningsblock om tre veckor med tema familjevåld. I ett antal motioner från allmänna motionstiden har framställts krav på en förbättrad utbildning för olika yrkeskategorier. I motion Ju919 (v) anförs att det bör införas en bättre utbildning för jurister om bl.a. våld mot kvinnor och i motionerna Ju934 (s) och So801 (c) att polisen måste ges kunskap i hur man skall möta de barn som blir vittne till våld i hemmet. I motion Ju934 anförs även att våld mot kvinnor måste prioriteras vid utbildningen av poliser. Dessa motioner får enligt utskottets mening anses tillgodosedda genom de initiativ som nu tagits samt genom att det i polisutbildningen ingår utbildning om familjevåld. Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju919, Ju934 och So801 i nu behandlade delar. I motion Ju24 (m), slutligen, anser motionärerna att det bör ingå brottsofferkunskap i socionomutbildningen. Som framgått ovan tillhör socionomexamen en av de utbildningar för vilken examensordningen i högskoleförordningen skall kompletteras med jämställdhetsfrågor och frågor om våld mot kvinnor. Brottsofferutredningen har i sitt betänkande Brottsoffer - Vad har gjorts? Vad bör göras? (SOU 1998:40) föreslagit att det skall införas en särskild bestämmelse i socialtjänstlagen om socialtjänstens ansvar för brottsoffer samt att de utbildningsinsatser för personal inom socialtjänsten som regeringen har föreslagit i den här aktuella propositionen även bör innehålla mer allmänna frågor om brottsoffer. På denna punkt anser utskottet att beredningen av utredningens betänkande bör avvaktas och avstyrker därför motion Ju24 i nu behandlad del. Eftersom det kommer att dröja innan förändringar i grundutbildningarna får full genomslagskraft måste enligt regeringens bedömning de ändrade examensordningarna kompletteras med fortbildningsinsatser för de personalgrupper som nu är verksamma inom rättsväsendet, socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Fortbildningsinsatserna skall enligt propositionen normalt finansieras inom ramen för myndigheternas ordinarie arbete, och detta bör ske i betydligt större omfattning än vad som hittills varit fallet. Mot bakgrund av de förändringar som föreslås i lagstiftningen, t.ex. införandet av ett kvinnofridsbrott och de övriga satsningar som föreslås i propositionen, anser regeringen att det finns skäl att genom en extra tilldelning av medel genomföra en större engångssatsning på fortbildning av berörda yrkesgrupper. Rikspolisstyrelsen har därför fått i uppdrag att i samråd med Domstolsverket, Riksåklagaren och Socialstyrelsen genomföra ytterligare fortbildning av personal inom rättsväsendet, socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Fortbildningen bör läggas upp så att den kan genomföras på både central, regional och lokal nivå. För ändamålet kommer Rikspolisstyrelsen att tillföras ett engångsbelopp om 6,5 miljoner kronor. Av medlen skall 1,5 miljoner kronor användas för fortbildning av domare och för information till nämndemän. Behovet av fortbildning i frågor om våld mot kvinnor är stort. Utskottet välkomnar därför den satsning på fortbildning som skall genomföras för de yrkesgrupper inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården och rättsväsendet m.m. som kommer i kontakt med våldsutsatta kvinnor. Utskottet delar dock regeringens principiella uppfattning att fortbildningsinsatser normalt skall finansieras inom ramen för myndigheternas ordinarie arbete. Även vad angår frågan om fortbildning har ett antal motionsyrkanden väckts. Sålunda har i motion A804 (mp) framförts att alla berörda myndigheter bör ges utbildning i hur våldsutsatta kvinnors problembild kan se ut och hur man bäst uppmärksammar och stöder kvinnorna och i motion A805 (kd) att utbildning måste ges kontinuerligt. Enligt utskottets mening får dessa motioner anses vara tillgodosedda genom de fortbildningssatsningar som nu vidtas, varför motionerna avstyrks. Motionärerna i motion Ju28 (v) anser att den av regeringen aviserade fortbildningen även bör innefatta kunskap om de kvinnor som faller inom den tidigare berörda s.k. tvåårsregeln och som misshandlas av sina män. Vidare bör enligt motionen ingå utbildning rörande sexuella övergrepp mot barn. Utskottet utgår för sin del från att de frågor som aktualiseras med anledning av kvinnors särskilda situation i s.k. anknytningsförhållanden kommer att ingå som ett moment i den ovan behandlade utbildningen om våld mot kvinnor. Såvitt gäller sexuella övergrepp mot barn är det viktigt att de yrkesgrupper som kommer i kontakt med dessa barn har goda kunskaper och genomtänkta arbetsmetoder. Vikten av att personalen inom socialtjänsten har lämplig utbildning och erfarenhet har understrukits genom införandet nyligen av en bestämmelse härom i socialtjänstlagen. Frågan om utbildning har även behandlats i Barnkommitténs betänkande Barnets bästa i främsta rummet (SOU 1997:116). Frågor om bl.a. åtgärder för att förebygga sexuella övergrepp mot barn och stöd till barn som utsatts för ett sådant övergrepp har också behandlats av socialutskottet i betänkandet Barnfrågor (1997/98:SoU13). I socialutskottets yttrande i nu aktuellt ärende anför utskottet vidare att regeringen har för avsikt att återkomma till riksdagen med en proposition om vissa barnfrågor och föräldrastöd. I det sammanhanget kommer enligt socialutskottet också en mer samlad bedömning att göras över behovet av eventuellt ytterligare insatser för att förbättra situationen för barn som lever i miljöer där misshandel förekommer. Justitieutskottet konstaterar att frågan om sexuella övergrepp mot barn på olika sätt är uppmärksammad; motion Ju28 i denna del avstyrks. I motion Ju901 (fp) anförs att kvinnojourernas och Rikskvinnocentrums erfarenheter bör användas vid utbildningen av myndighetspersonal. Utskottet, som anser det vara en självklarhet att alla goda erfarenheter tas till vara också när det gäller utbildning, anser inte att yrkandet bör leda till något uttalande från riksdagens sida. Motion Ju901 i nu behandlad del avstyrks. När det gäller socionomer framställs i motion Ju24 (m) krav på att fortbildning skall ges i frågor som rör brottsoffer. Som anförts ovan bereds för närvarande ett förslag härom, och enligt utskottets mening bör resultatet av denna beredning avvaktas. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju24 i denna del. Slutligen begärs i motion Ju32 (mp) att Rikspolisstyrelsen skall ges i uppdrag att dokumentera och utvärdera de utbildningsinsatser som företas med anslagna 6,5 miljoner kronor. Enligt utskottets mening är det här, som i all annan verksamhet, av största vikt att särskilda insatser följs upp och utvärderas. Utskottet utgår från att detta kommer att göras och får också anses ingå i det myndighetsuppdrag Rikspolisstyrelsen och polismyndigheterna fått av regeringen angående frågor om våld mot kvinnor. Det finns enligt utskottets mening således inte skäl för riksdagen att göra något uttalande i frågan, och bifall till motion Ju32 i denna del avstyrks.
Forskning I ett antal motioner berörs frågor om forskning. Enligt motionärerna i Ju24 (m) bör de bakomliggande orsakerna till våld i nära relationer mellan olika eller lika kön studeras djupare än vad som hittills skett. I motion Ju917 (c) begärs att sambandet mellan våldspornografi och våld mot kvinnor skall kartläggas. Även i motion Ju934 (s) anses att det bör bedrivas forskning kring bl.a. pornografi. Slutligen sägs helt allmänt i motion Ju725 (s) att det finns behov av ny forskning om kvinnofrid. Forskning om olika aspekter av våld mot kvinnor är ett viktigt led i en ökad kunskapsutveckling på området. Härvidlag har senare års kvinnoforskning lämnat viktiga bidrag. Enligt utskottets mening är det angeläget att forskningen på området fortsätter att utvecklas. Som regeringen konstaterar i propositionen har emellertid mycket hänt i dessa frågor under senare år, inte minst till följd av den inrättade professuren i sociologi - särskilt kvinnoforskning - vid Uppsala universitet, genom forskning vid Rikskvinnocentrum i Uppsala och vid Centrum för kvinnoforskning vid Uppsala universitet samt även genom forskning på många andra håll i landet. I propositionen anförs även att regeringen under våren 1997 beviljat bidag för en kartläggning av befintlig mansforskning, dvs. forskning om förändrade mansroller och om maskulinitet som är bristfälligt utforskade. Regeringen har även funnit den kriminal- och rättsvetenskapliga forskningen om våld mot kvinnor vara eftersatt och har därför givit Brottsförebyggande rådet i uppdrag att utveckla forskning om våld mot kvinnor och att införliva ett jämställdhetsperspektiv inom ramen för myndighetens forsknings- och utvecklingsarbete. Slutligen har Socialstyrelsen fått i uppdrag att bl.a. sammanställa kunskap om prostitutionens omfattning och utveckling. Utskottet konstaterar att det i dag pågår en rad forskningsprojekt såvitt gäller frågor kring våld mot kvinnor. Regeringen har också genom olika uppdrag initierat forskning på de områden som hittills varit eftersatta, vilket utskottet särskilt välkomnar. De särskilda frågor som tagits upp i motionerna kan samtliga sägas falla inom ramen för den forskning som nu bedrivs. Utskottet utgår därför från att frågorna härigenom kommer att belysas. Något särskilt uttalande från riksdagens sida behövs enligt utskottets mening inte. Motionerna Ju24, Ju725, Ju917 och Ju934 i nu behandlade delar avstyrks.
Kostnader Av de medel som riksdagen anslagit till berörda utgiftsområden avsätter regeringen sammanlagt 39 miljoner kronor för de åtgärder som redovisas i propositionen för att bekämpa våldet mot kvinnor. Ett begränsat belopp, 2 miljoner kronor, avsätts också från Allmänna arvsfonden. Av totalsumman skall 10 miljoner kronor täcka polisens ökade kostnader för bl.a. spanings- och utredningsarbete med anledning av att lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster träder i kraft den 1 januari 1999. I motion Ju24 (m) anförs att polisen bör tillföras ytterligare resurser för kampen mot brott. Som utskottet tidigare framhållit är det viktigt för trovärdigheten i lagstiftningen att den också upprätthålls. I arbetet med att upprätthålla förbudet mot köp av sexuella tjänster spelar givetvis polisen en stor roll. Det är således viktigt att tillräckliga resurser avsätts inom polisen för att man skall kunna ingripa även mot denna typ av brottslighet. Utskottet utgår från att så sker och att regeringen noga följer arbetet för att kunna bedöma om ytterligare medel - utöver de 10 miljoner kronor som avsatts - behövs i polisens arbete mot könshandeln. Motion Ju24 får enligt utskottets mening härigenom anses vara tillgodosedd och bifall avstyrks.
En våldskommission I motionerna Ju702 och Ju922 (båda fp) samt So653 (kd) begärs att regeringen tillsätter en kommission med uppgift att utreda och finna angreppssätt mot våldet i samhället. I motion Ju928 (s) om en nationell samling mot ungdomsvåldet krävs en bred aktion mot det ökande våldet, främst i ungdomsgrupperna. Utskottet har tidigare behandlat frågan om att tillsätta en våldskommission (se 1994/95:JuU17 s. 6 f och 1996/97:JuU11 s. 4 f). Utskottet har då redogjort utförligt för pågående och aviserade åtgärder mot våldet och, i likhet med motionärerna, uttryckt sin oro över den ökade och alltmer förråade våldsbrottsligheten. När utskottet för ett år sedan hade att ta ställning till yrkanden motsvarande de nu aktuella avstyrkte utskottet bifall till dessa med hänvisning till att regeringen vidtagit en rad åtgärder på området. Särskilt mot bakgrund av det uppdrag Kommittén för brottsförebyggande arbete (KBA) fått - dvs. att verka för att intentionerna i regeringens nationella brottsförebyggande program Allas vårt ansvar (Ds 1996:59) genomförs - ansåg utskottet det inte vara nödvändigt att också tillsätta en kommission mot våldet. Utskottet har inte någon annan uppfattning i dag och avstyrker bifall till motionerna Ju702, Ju922, So653 och Ju928 i nu behandlade delar.
Brottsofferfrågor I en rad motioner, främst från allmänna motionstiden, tas upp olika förslag till åtgärder för att förbättra situationen för brottsoffer. I motion Ju905 (m) yrkas att brottsoffrens ställning generellt bör stärkas och i motion Ju914 (också m) att Brottsofferutredningens förslag bör leda till skyndsam beredning inom Regeringskansliet. I motion Ju907 (m) begärs en översyn av reglerna om information till brottsoffer om hur pågående utredning fortskrider samt om hur man begär överprövning av ett fattat beslut. Också i motion Ju910 (c) tas upp frågor om information till brottsoffer; i motionen anförs att samarbetet mellan å ena sidan polis och åklagare och å andra sidan brottsoffret måste utvecklas. I samma motion krävs också att särskilda trygghetsplaner skall införas på landets domstolar. Frågan om förbättringar för vittnens och målsägandens situation i domstol tas även upp i motion Ju914 (m). I några motioner behandlas frågan om målsägandebiträde. Sålunda anförs i Ju933 (fp) att statens stöd till brottsoffer i form av målsägandebiträde inte får minskas och i motionerna Ju910 och Ju917 (båda c) att målsägandebiträde bör införas vid tredjemansskada. Slutligen tas i motion Ju29 (c) frågan upp om hur brottsofferfonden bör finansieras. Utskottet behandlade i betänkandet Anslag till Brottsoffermyndigheten, m.m. (1994/95:JuU13, rskr. 261) ett antal motioner rörande olika former av hjälp och stöd till brottsoffer. Utskottet uttalade med anledning av motionerna att det var tid att med ett samlat grepp utvärdera det lagstiftningsarbete m.m. som den senaste tioårsperioden pågått på brottsofferområdet och att ett arbete med en utvärdering av de åtgärder som vidtagits snarast borde inledas. Riksdagen beslutade att som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört. Regeringen beslutade därefter direktiv till en särskild utredare med uppdrag att utvärdera de åtgärder som den senaste tioårsperioden gjorts på brottsofferområdet (dir. 1995:94). I enlighet med riksdagens uttalande fick utredningen i uppgift att ge en bred redovisning av vad som har gjorts och kartlägga vilka rättigheter och vilka möjligheter till hjälp ett brottsoffer har. De samlade effekterna av dessa rättigheter skulle sedan analyseras, och med utgångspunkt i den samlade kunskapen och analysen skulle utredaren föreslå de förändringar som ansågs befogade. Detta gällde inte enbart förändringar i lagstiftning utan också förändringar t.ex. av handläggningsrutiner, rutiner för samarbete myndigheter emellan och förbättrad utbildning. Som en allmän utgångspunkt angavs i direktiven att det är av stor betydelse att åtgärder för brottsoffer sätts in där de verkligen behövs. En viktig uppgift för utredaren har därför varit att undersöka om de resurser som finns används på bästa sätt. En annan betydelsefull fråga för utredaren har varit hur regelsystemet tillämpas på myndighetsnivå, dvs. hur lagändringar och andra insatser fallit ut i praktiken. Utredaren har nyligen redovisat sitt uppdrag i betänkandet Brottsoffer - Vad har gjorts? Vad bör göras? (SOU 1998:40). Frågan om att på olika sätt förbättra situationen för dem som utsätts för brott har under senare år vid upprepade tillfällen varit föremål för diskussion i utskottet. Det finns därför en rad utskottsbetänkanden där olika frågor på området tas upp. Genom utskottets initiativ har också Brottsofferutredningen tillsatts, och utredningen har nu avlämnat sina förslag. Utan att här närmare gå in på dessa eller de olika förslagen i motionerna anser utskottet att beredningen av betänkandet bör avvaktas innan några ytterligare uttalanden görs beträffande förslag till åtgärder för att förbättra situationen för brottsoffer. Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju29, Ju905, Ju907, Ju910, Ju914, Ju917 och Ju933 i här aktuella delar.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande jämställdhet mellan könen att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju30 yrkande 1, 2. beträffande Kvinnovåldskommissionens förslag att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju222, 1997/98:Ju917 yrkande 6 och 1997/98:Ju933 yrkande 1, 3. beträffande kvinnofridsbrottet att riksdagen med avslag på motionerna 1997/98:Ju27 yrkandena 1-3, 1997/98:Ju725 yrkande 1 och 1997/98:Ju934 yrkande 10 antar regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken såvitt avser 4 kap. 4 a §, res. 1 (fp) 4. beträffande våldtäktsbrottet att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken såvitt avser 6 kap. 1 §, 5. beträffande underlåtenhet att avslöja sexualbrott att riksdagen med avslag på motionerna 1997/98:Ju28 yrkande 14 och 1997/98:Ju919 yrkande 2 antar regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken såvitt avser 6 kap. 12 §, res. 2 (c, v, mp) 6. beträffande underlåtenhet att bistå nödställd att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju27 yrkande 4 och 1997/98: Ju724 yrkande 1 (delvis), res. 3 (fp) 7. beträffande översyn av bestämmelserna om sexualbrott att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju27 yrkande 5, 1997/98: Ju32 yrkandena 8 och 9, 1997/98:Ju701, 1997/98:Ju703 yrkande 1, 1997/98:Ju716, 1997/98:Ju724 yrkande 1 (delvis), 1997/98:Ju901 yrkande 5, 1997/98:Ju917 yrkande 1, 1997/98:Ju919 yrkande 1 och 1997/98:Ju934 yrkande 11, res. 4 (c, fp, mp) 8. beträffande förhör med barn att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju28 yrkande 13, res. 5 (c, v, mp)
9. beträffande sexturism att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju704, 10. beträffande brottsbalken i övrigt att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken i den mån det inte omfattas av utskottets hemställan ovan, 11. beträffande en skärpt lagstiftning mot könsstympning att riksdagen med avslag på motionerna 1997/98:Ju934 yrkande 9 och 1997/98:So225 antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1982:316) med förbud mot omskärelse av kvinnor, 12. beträffande kravet på dubbel straffbarhet vid könsstympning att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju29 yrkande 2, res. 6 (c, v) 13. beträffande förebyggande åtgärder mot könsstympning att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju27 yrkande 23, 1997/98: Ju31 yrkande 5 och 1997/98:So312 yrkande 2, res. 7 (c, fp, v, kd) 14. beträffande behandlingsmetoder för kvinnor som utsatts för könsstympning att riksdagen avslår motionerna 1997/98:So312 yrkande 1 och 1997/98:So335 yrkande 1, res. 8 (c, fp, v) 15. beträffande internationellt arbete mot könsstympning att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju27 yrkande 22, res. 9 (m, c, fp, v, kd) 16. beträffande förbud mot köp av sexuella tjänster att riksdagen med bifall till regeringens förslag i denna del och med anledning av motionerna 1997/98:Ju708 yrkande 1, 1997/98:Ju710, 1997/98:Ju723, 1997/98:Ju917 yrkande 14, 1997/98:K342 yrkande 5 och 1997/98:A804 yrkande 24 samt med avslag på motionerna 1997/98:Ju24 yrkande 5, 1997/98:Ju27 yrkande 16, 1997/98:Ju30 yrkande 4, 1997/98:Ju31 yrkande 2, 1997/98:Ju709 och 1997/98:A805 yrkande 17 antar regeringens förslag till lag om förbud mot köp av sexuella tjänster, res. 10 (m, fp) res. 11 (kd) 17. beträffande utvidgning av ansvaret för koppleri att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju27 yrkande 17, res. 12 (fp, mp) 18. beträffande redovisning av polisens åtgärder mot prostitution att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju28 yrkande 15, res. 13 (v) 19. beträffande prostituerade med drogmissbruk att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju23, 1997/98:Ju31 yrkande 4 och 1997/98:Ju708 yrkande 2, res. 14 (c, fp, kd) 20. beträffande nationellt centrum för arbetet mot prostitution att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju26, 1997/98:Ju31 yrkande 3 och 1997/98:Ju933 yrkande 9, res. 15 (fp, kd) 21. beträffande myndighetssamverkan mot prostitution att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju27 yrkande 18, res. 16 (c, fp) 22. beträffande forskningsprojekt inom EU om prostitution att riksdagen avslår motion 1997/98:So668, res. 17 (mp) 23. beträffande sekretessfrågor att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju31 yrkande 6, 24. beträffande jämställdhetsmålet för svenskt bistånd att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju27 yrkande 20, res. 18 (fp, v) 25. beträffande kvinnors hälsa att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju27 yrkande 21, res. 19 (fp) 26. beträffande kvinnors mänskliga rättigheter att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju28 yrkande 1, res. 20 (v) 27. beträffande utvidgade möjligheter till uppehållstillstånd i anknytningsfall att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju27 yrkande 24 och 1997/98:Ju28 yrkande 3, res. 21 (fp) res. 22 (v) 28. beträffande uppföljning av Anknytningsutredningens lagförslag att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju28 yrkande 2, res. 23 (v) 29. beträffande riktlinjer för tjänstemän i Statens invandrarverk att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju28 yrkande 4, res. 24 (v, mp) 30. beträffande rättsstatistiken avseende våld m.m. mot kvinnor att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju917 yrkandena 2 och 3 samt 1997/98:Ju934 yrkande 1, 31. beträffande brottsofferundersökning att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju917 yrkande 4, 32. beträffande socialtjänstlagen att riksdagen med avslag på motionerna 1997/98:Ju24 yrkande 2, 1997/98:Ju31 yrkande 1 och 1997/98:Ju32 yrkande 1 antar regeringens förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620), res. 25 (m, c) res. 26 (v, mp, kd) 33. beträffande utsatta flickor att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju28 yrkande 6, res. 27 (v, mp) 34. beträffande missbruksvård för utsatta kvinnor att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju934 yrkande 3, 35. beträffande skyddat boende att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju934 yrkande 4 (delvis), 36. beträffande ersättning till kvinnor som utsatts för våld att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju32 yrkande 2, res. 28 (mp) 37. beträffande Rikskvinnocentrum att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju25, 38. beträffande våldtäktskliniker att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju901 yrkande 1, 1997/98: Ju917 yrkande 5 och 1997/98:Ju933 yrkande 2, res. 29 (fp) 39. beträffande handlingsplaner för akutsjukhus att riksdagen avslår motion 1997/98:A807 yrkande 6, 40. beträffande vårdgaranti att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju27 yrkande 6, 1997/98:Ju32 yrkande 4 och 1997/98:Ju933 yrkande 6, res. 30 (fp, mp) 41. beträffande kostnadsfri vård och behandling att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju910 yrkande 28 och 1997/98:Ju919 yrkande 6, res. 31 (m, c, v, mp, kd) 42. beträffande videodokumentation att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju933 yrkande 8, 43. beträffande ett datoriserat informationssystem att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju32 yrkande 3, 1997/98:Ju917 yrkande 8 och 1997/98:Ju934 yrkande 5 (delvis), res. 32 (c, mp) 44. beträffande en svensk New York-modell att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju27 yrkande 7, res. 33 (m, fp, kd) 45. beträffande handel med kvinnor att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju917 yrkande 13, res. 34 (c, v) 46. beträffande åklagarnas handläggning att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju27 yrkande 8 och 1997/98:Ju32 yrkande 5, res. 35 (fp, mp) 47. beträffande behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och sexualbrott att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju506 yrkande 4, 1996/97:Ju901 yrkande 27, 1997/98:Ju24 yrkande 6, 1997/98:Ju27 yrkande 9, 1997/98:Ju28 yrkande 16, 1997/98:Ju38 yrkande 4, 1997/98:Ju904 yrkande 28, 1997/98:Ju934 yrkande 14 och 1997/98: A805 yrkande 15, res. 36 (m) res. 37 (c) res. 38 (fp) res. 39 (v) res. 40 (kd)
48. beträffande besöksförbud att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju27 yrkandena 10-13, 1997/98:Ju30 yrkande 3, 1997/98:Ju32 yrkande 6, 1997/98:Ju801, 1997/98:Ju901 yrkande 3, 1997/98:Ju917 yrkande 9, 1997/98:Ju919 yrkande 5, 1997/98:So653 yrkande 7 och 1997/98:A804 yrkande 20, res. 41 (m) res. 42 (c) res. 43 (fp) res. 44 (mp) res. 45 (kd) 49. beträffande myndighetssamverkan att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju901 yrkande 7, 1997/98:Ju918 yrkande 1 och 1997/98:Ju934 yrkande 6, res. 46 (c) res. 47 (fp) 50. beträffande policydokument och åtgärdsprogram för nämndemän att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju28 yrkande 7, res. 48 (v, mp) 51. beträffande handläggningsrutiner hos myndigheter att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju901 yrkande 4 och 1997/98:Ju917 yrkande 10, res. 49 (c, fp) 52. beträffande kvinnojourer att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju28 yrkandena 9 och 11, 1997/98:Ju901 yrkande 8, 1997/98:Ju933 yrkande 7, 1997/98:Ju934 yrkande 4 (delvis), 1997/98:So634 och 1997/98:A804 yrkande 23, res. 50 (fp) res. 51 (v) 53. beträffande mansjourer och andra mansorganisationer att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju28 yrkande 8 och 1997/98:Ju30 yrkande 2, 54. beträffande andra frivilligorganisationer att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju27 yrkande 15 och 1997/98:Ju934 yrkande 12, res. 52 (fp) 55. beträffande brottsofferjourer att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju27 yrkande 14, res. 53 (fp) 56. beträffande informationsinsatser att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju28 yrkande 10, res. 54 (v) 57. beträffande en förbättrad yrkesutbildning att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju919 yrkande 4, 1997/98:Ju934 yrkande 5 (delvis) och 1997/98:So801 yrkande 15, res. 55 (c, v, mp)
58. beträffande utbildning och fortbildning av socionomer att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju24 yrkandena 3 och 4, res. 56 (m) 59. beträffande tillvaratagande av kvinnojourernas och Rikskvinnocentrums erfarenheter i utbildningen att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju901 yrkande 9, res. 57 (fp) 60. beträffande fortbildning i övrigt att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju28 yrkande 12, 1997/98:A804 yrkande 21 och 1997/98:A805 yrkande 14, res. 58 (v) 61. beträffande uppdrag till Rikspolisstyrelsen att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju32 yrkande 7, res. 59 (mp) 62. beträffande forskning kring de bakomliggande orsakerna till våld i nära relationer att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju24 yrkande 1, res. 60 (m) 63. beträffande kartläggning av sambandet mellan våldspornografi och våld mot kvinnor att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju917 yrkande 7, res. 61 (c, fp, v, mp, kd)) 64. beträffande övriga forskningsfrågor att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju725 yrkande 4 och 1997/98:Ju934 yrkande 2, 65. beträffande polisens resursbehov att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju24 yrkande 7, res. 62 (m) 66. beträffande våldskommission att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju702, 1997/98:Ju922, 1997/98:Ju928 och 1997/98:So653 yrkande 8, res. 63 (fp, kd) 67. beträffande brottsofferfrågor att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju29 yrkande 1, 1997/98:Ju905 yrkande 1, 1997/98:Ju907 yrkande 2, 1997/98:Ju910 yrkandena 29-31 och 34, 1997/98:Ju914 yrkandena 4 och 5, 1997/98:Ju917 yrkande 12 och 1997/98:Ju933 yrkande 3, res. 64 (m) res. 65 (c) res. 66 (fp)
Stockholm den 12 maj 1998
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe Sörestedt (s), Göran Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m), Märta Johansson (s), Görel Thurdin (c), Margareta Sandgren (s), Siw Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Maud Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kd), Helena Frisk (s) och Jeppe Johnsson (m).
Reservationer
1. Kvinnofridsbrottet (mom. 3) Siw Persson (fp) anför: Regeringens förslag till nytt kvinnofridsbrott är välkommet. Genom den lagtekniska lösning som regeringen givit brottet är det straffbara området tydligare avgränsat än i Kvinnovåldskommissionens betänkande, och de invändningar ur rättssäkerhetssynpunkt som vändes mot kommissionens förslag har därmed fått gehör. Jag har ändå vissa invändningar mot regeringens förslag. Regeringen föreslår att den nya bestämmelsen i 4 kap. 4 a § brottsbalken utformas som ett ?neutralt brott? i första stycket - grov fridskränkning - och själva kvinnofridsbrottet - grov kvinnofridskränkning - som ett specialfall av detta i andra stycket. Enligt min mening bör brottsbalken bättre spegla verkligheten. Brottet grov kvinnofridskränkning bör därför inleda bestämmelsen och grov fridskränkning bör utgöra ett specialfall av det brottet. Regeringen har ansett att av Kvinnovåldskommissionen föreslagna straffminimum om ett års fängelse är för högt och i stället föreslagit ett straffminimum om sex månader. Enligt min mening måste Kvinnovåldskommissionens förslag genomföras i denna del. Skälet härför är att normalstraffet för grov kvinnofridskränkning enligt min uppfattning bör vara fängelse. Sätts minimistraffet till fängelse sex månader kommer domstolarna vid tillämpning av reglerna i brottsbalken om val av påföljd att döma till en lindrigare påföljd än fängelse, nämligen endera villkorlig dom eller skyddstillsyn (detta är innebörden av 30 kap. 4 § brottsbalken). Innebörden av domstolarnas påföljdspraxis är med andra ord att fängelse väljs som påföljd för brott vars straffvärde understiger ett år enbart när det är fråga om återfall i (allvarligare) brott eller om det är fråga om s.k. artbrott (som t.ex. rattfylleri och våld mot tjänsteman). Regeringens argument för fängelse sex månader som minimistraff, att kvinnofridsbrottet kan bestå av ett antal hemfridsbrott eller ofredandebrott som - om de bedöms isolerat - skulle ge böter eller högst ett kortare fängelsestraff, är enligt min uppfattning ohållbart. Regeringen väljer då att bortse från att det också för att konstituera en grov kvinnofridskränkning krävs att gärningarna därutöver har varit ett led i en upprepad kränkning av kvinnans integritet och varit ägnade att allvarligt skada kvinnans självkänsla. Enligt min mening är det inte en tillräcklig markering av allvaret i den kränkning som utgör ett grovt kvinnofridsbrott om inte straffminimum sätts till fängelse ett år. Slutligen omfattade Kvinnovåldskommissionens förslag till kvinnofridsbrott också sådan psykisk misshandel som i dag inte är straffbelagd. Kommissionen ville straffbelägga t.ex. att mannen förbjuder kvinnan att träffa släktingar, vänner eller att gå ut eller att mannen på ett grovt sätt talar nedsättande till kvinnan. Regeringen avvisar förslaget eftersom den bl.a. inte bedömer det ändamålsenligt med en sådan kriminalisering. Gällande rätt är i dag att psykisk misshandel är straffbar om gärningen medför en medicinskt påvisbar effekt. Vid mindre allvarliga former av psykisk misshandel är det svårt att bevisa att en medicinskt påvisbar effekt har ett sådant samband med gärningen att det går att döma till ansvar. Enligt min uppfattning hade det varit värdefullt om också sådan ?lindrig? psykisk misshandel hade blivit kriminaliserad, men det är svårt att hitta en rättssäker lagteknisk konstruktion. Frågan bör därför bli föremål för förnyat utredande. Det får ankomma på regeringen att se till att så sker. Jag anser att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse: 3. beträffande kvinnofridsbrottet att riksdagen dels avslår motionerna 1997/98:Ju725 yrkande 1 och 1997/98:Ju934 yrkande 10, dels med anledning av motion 1997/98:Ju27 yrkande 3 ger regeringen till känna vad som anförts i reservationen och dels med bifall till motion 1997/98:Ju27 yrkandena 1 och 2 samt med anledning av proposition 1997/98:55 antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i brottbalken såvitt avser 4 kap. 4 a § med den ändringen att bestämmelsen erhåller följande som reservantens förslag betecknade lydelse:
------------------------------------------------------- |Regeringens förslag |Reservantens förslag | ------------------------------------------------------- |Den som begår brottsliga | Den man som begår| |gärningar enligt 3, 4 |brottsliga gärningar| |eller 6 kap. mot en |enligt 3, 4 eller 6 kap.| |närstående eller tidigare |mot en kvinna som han är| |närstående person, döms, |eller har varit gift med| |om gärningarna varit ett |eller som han bor eller| |led i en upprepad |har bott tillsammans med| |kränkning av personens |under äkten- skapsliknande| |integritet och varit |förhållanden, döms, om| |ägnade att allvarligt |gärningarna varit ett led| |skada personens |i en upprepad kränkning av| |självkänsla, för grov |kvinnans integritet och| |fridskränkning till |varit ägnade att| |fängelse, lägst sex |allvarligt skada hennes| |månader och högst sex år. |självkänsla, för grov| | |kvinnofridskränkning till| | |fängelse, lägst ett och| | |högst sex år. | ------------------------------------------------------- |Har gärningar som anges i | Har gärningar som anges| |första stycket begåtts av |i första stycket begåtts| |en man mot en kvinna som |mot en närstående eller| |han är eller har varit |tidigare närstående person| |gift med eller som han bor |i andra fall än som avses| |eller har bott tillsammans |i första stycket skall i| |med under |stället dömas för grov| |äktenskapsliknande |fridskränkning till samma| |förhållanden, skall i |straff. | |stället dömas för grov | | |kvinnofridskränkning till | | |samma straff. | | ------------------------------------------------------- 2. Underlåtenhet att avslöja sexualbrott (mom. 5) Görel Thurdin (c), Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp) anför: Det är bra att regeringen nu lämnar förslag som straffbelägger underlåtenhet att avslöja sexualbrott på samma sätt som gäller avseende grova våldsbrott så som också föreslås i motion Ju919. Det är dock ett problem att en förälder enligt bestämmelsen i 23 kap. 6 § brottsbalken inte har någon skyldighet att anmäla brott i sådana fall då åtgärden skulle avslöja att någon denne närstående gjort sig skyldig till brott. Många barn som utsatts för sexuella övergrepp av en förälder, och där den andra föräldern varit medveten om vad som pågått, har vittnat om hur de upplevt att båda föräldrarna svikit. Man måste ställa sig frågan vems skyddsbehov som är störst i dessa situationer, barnets eller förövarens. Vi inser att detta är en mycket stor och svår fråga, men det betyder inte att den inte går att lösa. Vi anser därför att den av regeringen aviserade utredningen om en översyn av sexualbrotten bör få i uppdrag att komma med förslag om att man i alla lägen skall sätta barnets skyddsbehov i främsta rummet. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna. Vi anser att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse: 5. beträffande underlåtenhet att avslöja sexualbrott att riksdagen dels med anledning av motionerna 1997/98:Ju28 yrkande 14 och 1997/98:Ju919 yrkande 2 antar regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken såvitt avser 6 kap. 12 §, dels som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 2,
3. Underlåtenhet att bistå nödställd (mom. 6) Siw Persson (fp) anför: Det är bra att regeringen nu föreslår att underlåtenhet att avslöja grova sexualbrott blir lika strängt behandlat som underlåtenhet att avslöja andra grova våldsbrott. Enligt min uppfattning måste frågan om skyldighet att ingripa och hindra brott mot liv och hälsa, där sexualbrott naturligtvis bör ingå, nu resas. Frågan har diskuterats av bl.a. Straffansvarsutredningen, som i sitt betänkande Straffansvarets gränser (SOU 1996:185) föreslagit en ny bestämmelse i brottsbalken - en ny 3 kap. 9 a § - med straffansvar vid underlåtenhet att bistå nödställd. Regeringen bör få i uppdrag att skyndsamt bereda utredningens förslag och under hösten återkomma till riksdagen med förslag till lag- ändringar. Vad jag nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Jag anser att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse: 6. beträffande underlåtenhet att bistå nödställd att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju27 yrkande 4 och 1997/98:Ju724 yrkande 1 (delvis) som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 3,
4. Översyn av bestämmelserna om sexualbrott (mom. 7) Görel Thurdin (c), Siw Persson (fp) och Kia Andreasson (mp) anför: Flera uppmärksammade domar har med rätta upprört och aktualiserat gränsdragningen mellan våldtäktsbrottet och brottet sexuellt utnyttjande. Vidare talar enligt vår mening mycket för att frånvaron av samtycke snarare än graden av våld skall vara avgörande för bedömningen om gärningen skall bedömas som våldtäkt. Ytterligare ett problem utgör frågan om våldets betydelse då offret är ett barn. Också innebörden i vanmaktsbegreppet behöver en genomlysning. Enligt vår mening är det nödvändigt med en snabb översyn av sexual- brottskapitlet i brottsbalken; regeringen bör under första halvåret 1999 återkomma till riksdagen med förslag som översynen resulterat i. Detta bör ges regeringen till känna. Vi anser att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse: 7. beträffande översyn av bestämmelserna om sexualbrott att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju27 yrkande 5, 1997/98:Ju32 yrkandena 8 och 9, 1997/98:Ju701, 1997/98:Ju703 yrkande 1, 1997/98:Ju716, 1997/98:Ju901 yrkande 5, 1997/98:Ju917 yrkande 1, 1997/98:Ju919 yrkande 1 och 1997/98:Ju934 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 4,
5. Förhör med barn (mom. 8) Görel Thurdin (c), Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp) anför: Vi välkomnar att regeringen nu kommer att tillsätta en sexualbrottsutredning med uppdrag att göra en genomgripande översyn av bestämmelserna på området. Enligt vår mening bör det ingå i uppdraget att se över frågan om förhör med barn i sexualbrottsutredningar. Det ankommer på regeringen att utforma direktiven i enlighet härmed. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Vi anser att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse: 8. beträffande förhör med barn att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju28 yrkande 13 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 5,
6. Kravet på dubbel straffbarhet vid könsstympning (mom. 12) Görel Thurdin (c) och Alice Åström (v) anför: Möjligheten att i Sverige kunna lagföra en person för könsstympning som utförts utomlands är avhängig av om könsstympningen är ett brott i det land där ingreppet utfördes. Om ingreppet inte är straffbart i det land där det har utförts kan ansvar inte utdömas i Sverige. Detta följer av principen om s.k. dubbel straffbarhet (2 kap. 2 § brottsbalken). Barnkommittén föreslår i sitt betänkande Barnets bästa i främsta rummet (SOU 1997:116) att könsstympning skall undantas från principen om dubbel straffbarhet. Med hänsyn till brottets allvarliga art delar jag denna uppfattning. Enligt min mening finns det inte något skäl att invänta vare sig beredningen av kommitténs betänkande eller översynen av sexualbrotten, utan regeringen bör redan under hösten kunna återkomma till riksdagen med ett lagförslag. Vi anser att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse: 12. beträffande kravet på dubbel straffbarhet vid könsstympning att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju29 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 6,
7. Förebyggande åtgärder mot könsstympning (mom. 13) Görel Thurdin (c), Siw Persson (fp), Alice Åström (v) och Rolf Åbjörnsson (kd) anför: Mycken möda måste läggas ned på det förebyggande arbetet. Vi anser därför att stora ansträngningar måste göras för att nå framför allt de invandrargrupper som fortfarande har som sedvänja att genomföra kvinnlig könsstympning. Socialstyrelsen bör få huvudansvaret för att förändra inställningen hos dessa grupper. Vidare bör Socialstyrelsen få ett regeringsuppdrag att följa upp och återrapportera vad om hänt med det förebyggande arbetet. Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Vi anser att utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande lydelse: 13. beträffande förebyggande åtgärder mot könsstympning att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju27 yrkande 23, 1997/98:Ju31 yrkande 5 och 1997/98:So312 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 7,
8. Behandlingsmetoder för kvinnor som utsatts för könsstympning (mom. 14) Görel Thurdin (c), Siw Persson (fp) och Alice Åström (v) anför: Könsstympning leder till både akut och kroniskt lidande för de flickor och kvinnor som utsätts för ett sådant ingrepp. Ingreppet förstör väsentliga kroppsdelar, ofta med invalidiserande psykiska och fysiska följder. Även om de fysiska skadorna är irreparabla måste enligt vår mening allt göras för att utveckla behandlingsmetoder för att återställa så mycket som möjligt av den ursprungliga funktionen. Svensk hälso- och sjukvård bör aktivt bidra till att utveckla sådana behandlingsmetoder. Dessa bör också kunna komma könsstympade kvinnor i andra länder till godo. Många kvinnor som utsatts för könsstympning behöver också psykisk hjälp. Det finns därför också behov av att utveckla behandlingsmetoder som syftar till att psykiskt rehabilitera dessa kvinnor. Det får ankomma på regeringen att se till att ett utvecklingsarbete faktiskt kommer till stånd. Vad vi nu anfört med anledning av motionerna So312 och So335 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Vi anser att utskottets hemställan under moment 14 bort ha följande lydelse: 14. beträffande behandlingsmetoder för kvinnor som utsatts för könsstympning att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:So312 yrkande 1 och 1997/98:So335 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 8,
9. Internationellt arbete mot könsstympning (mom. 15) Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Görel Thurdin (c), Siw Persson (fp), Alice Åström (v), Maud Ekendahl (m), Rolf Åbjörnsson (kd) och Jeppe Johnsson (m) anför: WHO uppskattar att omkring 130 miljoner flickor och kvinnor utsatts för könsstympning. Två miljoner beräknas årligen vara i riskzonen för detta ingrepp. De flesta av dessa kvinnor lever i 28 afrikanska länder men det finns också kvinnor i andra delar av världen som utsatts för detta ingrepp. Könsstympning leder till både akut och kroniskt lidande med såväl fysiska som psykiska skador. Genom att könsstympningar också förorsakar komplicerade förlossningar innebär ingreppet också risker för kommande barn. WHO, UNICEF och UNFPA har våren 1997 vädjat till alla länder och deras ledare att stödja ansträngningarna att eliminera kvinnlig könsstympning. Som utskottsmajoriteten anfört deltar Sverige i det internationella arbetet i frågan. Enligt vår mening bör den svenska regeringen emellertid på ett mer aktivt sätt driva frågorna om könsstympning i olika internationella organ. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Vi anser att utskottets hemställan under moment 15 bort ha följande lydelse: 15. beträffande internationellt arbete mot könsstympning att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju27 yrkande 22 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 9,
10. Förbud mot köp av sexuella tjänster (mom. 16) Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Siw Persson (fp), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför: Enligt vår mening finns det argument för en kriminalisering av de prostituerades kunder, dvs. ett förbud mot köp av sexuella tjänster. Men vi menar att nackdelarna med en sådan kriminalisering överväger. En av dessa nackdelar är att en kriminalisering kan leda till att prostitutionen i än större utsträckning drar sig från öppen gatuprostitution till en mer dold prostitution. Vårt motstånd mot att kriminalisera köp av tillfälliga sexuella tjänster grundas framför allt på uppfattningen att lagstiftningen inte kommer att bli effektiv med hänsyn till bl.a. svårigheterna med att kontrollera och bevisa brott. Vidare befarar vi att socialtjänstens och polisens arbete för att förhindra nyrekrytering till gatuprostitution, vilket enligt tillgängliga uppgifter synes vara relativt framgångsrikt, kommer att försvåras genom att prostitutionen i högre utsträckning kan antas komma att ?gå under jorden? vid en kriminalisering. Vi anser också att omständigheten att det finns en marknad för sexuella tjänster mer är ett socialpolitiskt problem än ett kriminalpolitiskt, och vi vänder oss mot att bemöta sociala problem med kriminalpolitiska instrument. Den förstärkning av inte minst de sociala myndigheternas insatser som regeringens förslag i övrigt syftar till utgör enligt vår mening det bästa sättet för att så långt möjligt försöka motverka förekomsten av prostitution i vårt samhälle. Mot bakgrund av vad som anförts avvisar vi regeringens förslag att införa ett förbud mot köp av sexuella tjänster. Vi anser att utskottets hemställan under moment 16 bort ha följande lydelse: 16. beträffande förbud mot köp av sexuella tjänster att riksdagen med avslag på motionerna 1997/98:Ju31 yrkande 2, 1997/98:Ju708 yrkande 1, 1997/98:Ju709, 1997/98:Ju710, 1997/98: Ju723, 1997/98:Ju917 yrkande 14, 1997/98:K342 yrkande 5, 1997/98:A804 yrkande 24 samt 1997/98:A805 yrkande 17 och med bifall till motionerna 1997/98:Ju24 yrkande 5, 1997/98:Ju27 yrkande 16 och 1997/98:Ju30 yrkande 4 avslår regeringens förslag till lag om förbud mot köp av sexuella tjänster,
11. Förbud mot köp av sexuella tjänster (mom. 16) Rolf Åbjörnsson (kd) anför: Sexualiteten är ett av kärlekens starkaste uttrycksmedel. Det är därför en kränkning av sexualiteten och människovärdet att göra den till en handelsvara. Principen i ett humant och civiliserat samhälle bör sålunda vara ett avståndstagande från prostitution. Denna etiska värdering bör komma till uttryck i lagstiftningen. Vi vet att en kriminalisering påverkar attityder i samhället; exempelvis förändrades attityderna till barnaga efter det att förbudet härom infördes. Om samhället inte accepterar prostitution som företeelse är det enligt min mening orimligt att bara kriminalisera den ena partens handlande. Alla människor har ett ansvar för sina handlingar, således även den som säljer sexuella tjänster. Därför bör både köpare och säljare av sexuella tjänster kunna dömas enligt den föreslagna lagen. Regeringens förslag att endast förbjuda köp av sexuella tjänster främjar dessutom enligt min mening möjligheten för nya brott som utpressning och hot. Genom att kriminalisera även de prostituerades handlande skulle de som grips kunna dömas till behandling för att komma ur sin situation. Det är därför angeläget att en kriminalisering genomförs först när det finns ett utbyggt system för att sätta in adekvata rehabiliterings- och vårdinsatser för dem som är inblandade i prostitution och som kan vara i behov därav. Enligt min mening bör regeringen återkomma till riksdagen med ett lagförslag i överensstämmelse med vad som anförts ovan. Jag anser att utskottets hemställan under moment 16 bort ha följande lydelse: 16. beträffande förbud mot köp av sexuella tjänster att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:Ju31 yrkande 2, 1997/98:Ju709 och 1997/98:A805 yrkande 17 samt med avslag på motionerna 1997/98:Ju24 yrkande 5, 1997/98:Ju27 yrkande 16, 1997/98:Ju30 yrkande 4, 1997/98:Ju708 yrkande 1, 1997/98:Ju710, 1997/98:Ju723, 1997/98:Ju917 yrkande 14, 1997/98:K342 yrkande 5 samt 1997/98:A804 yrkande 24 dels avslår regeringens förslag till lag om förbud mot köp av sexuella tjänster, dels som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 11,
12. Utvidgning av ansvaret för koppleri (mom. 17) Siw Persson (fp) och Kia Andreasson (mp) anför: Enligt vår mening bör koppleriansvaret utvidgas så att det också skall omfatta den som bereder sig vinning av att annan, i samband med framställning av pornografiska alster, har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Frågan har redan utretts av Prostitutionsutredningen, och regeringen bör därför redan nu kunna återkomma till riksdagen med ett sådant förslag. Vad vi nu anfört med anledning av motion Ju27 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Vi anser att utskottets hemställan under moment 17 bort ha följande lydelse: 17. beträffande utvidgning av ansvaret för koppleri att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju27 yrkande 17 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 12,
13. Redovisning av polisens åtgärder mot prostitution (mom. 18) Alice Åström (v) anför: Det är bra att polisen tillförs ökade medel för att därigenom visa att kriminaliseringen av könsköparna är en prioriterad fråga. Det är emellertid viktigt att följa upp att polisens ökade medel används till det de är avsedda för. Tyvärr finns det tendenser att polisen t.ex. lägger ner arbetsgrupper som arbetar med de prostituerade. Jag anser att det är viktigt att dessa grupper utvecklas i stället för avvecklas. Enligt min mening bör regeringen uppdra åt Rikspolisstyrelsen att redovisa de åtgärder som vidtas mot prostitutionen. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna. Jag anser att utskottets hemställan under moment 18 bort ha följande lydelse: 18. beträffande redovisning av polisens åtgärder mot prostitution att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju28 yrkande 15 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 13,
14. Prostituerade med drogmissbruk (mom. 19) Görel Thurdin (c), Siw Persson (fp) och Rolf Åbjörnsson (kd) anför: Drogmissbrukande kvinnor som prostituerar sig för att finansiera sitt missbruk måste enligt vår mening ägnas särskild uppmärksamhet. Dessa kvinnor måste få erforderlig vård, endera på frivillig väg eller med stöd av lagen om vård av missbrukare (LVM), för att komma ifrån sitt missbruk. Det är också angeläget att vården och behandlingen anpassas efter den enskilda kvinnans behov. Kommunerna bör göras uppmärksamma på att besparingarna har nått sin gräns när det gäller denna utsatta grupp i samhället. Vidare anser vi att det måste finnas bestämda samarbetsformer mellan prostitutionsgrupperna inom kommunerna, hälso- och sjukvården och narkomanvården för att adekvata insatser skall kunna sättas in på ett tidigt stadium. Vad vi nu anfört med anledning av motionerna Ju23, Ju31 och Ju708 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Vi anser att utskottets hemställan under moment 19 bort ha följande lydelse: 19. beträffande prostituerade med drogmissbruk att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju23, 1997/98: Ju31 yrkande 4 och 1997/98:Ju708 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 14,
15. Nationellt centrum för arbetet mot prostitution (mom. 20) Siw Persson (fp) och Rolf Åbjörnsson (kd) anför: Prostitutionsutredningen föreslog att ett nationellt centrum kring prostitution skulle inrättas. Där skulle de som är engagerade inom området kunna ha sin bas, för att arbeta med forskning, information, opinionsbildning, internationella kontakter samt med kolleger som arbetar i direktkontakt med sexhandeln på lokal nivå. Enligt vår mening kan man inte uppnå samma koncentration av frågan till ett ställe genom att ge Socialstyrelsen ett uppdrag. Ett särskilt nationellt centrum bör därför inrättas snarast. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till organisatorisk lösning. Vi är emellertid inte beredda att i detta sammanhang direkt förorda att ett sådant centrum bör förläggas till Göteborg. Motion 26 bör därför enligt vår mening inte föranleda något riksdagens initiativ. Vi anser att utskottets hemställan under moment 20 bort ha följande lydelse: 20. beträffande nationellt centrum för arbetet mot prostitution att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju31 yrkande 3 och 1997/98:Ju933 yrkande 9 och med avslag på motion 1997/98:Ju26 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 15,
16. Myndighetssamverkan mot prostitution (mom. 21) Görel Thurdin (c) och Siw Persson (fp) anför: För att det samlade arbetet mot prostitutionen skall bli mer effektivt behövs samverkan mellan polisen, socialtjänsten och hälso- och sjukvården samt andra berörda myndigheter och organisationer. Detta kan till viss del möjliggöras genom de åtgärder som föreslås under avsnitt 7 i propositionen och de sociala myndigheternas insatser. Vi anser dock att regeringen bör ytterligare utreda hur en sådan samverkan skall kunna komma till stånd. Detta bör riksdagen med anledning av motion Ju27 ge regeringen till känna. Vi anser att utskottets hemställan under moment 21 bort ha följande lydelse: 21. beträffande myndighetssamverkan mot prostitution att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju27 yrkande 18 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 16,
17. Forskningsprojekt inom EU om prostitution (mom. 22) Kia Andreasson (mp) anför: Inom EU väljer medlemsländerna olika vägar för att komma till rätta med prostitutionen. I Sverige kommer vi nu att kriminalisera köp av sexuella tjänster. I andra länder går riktningen åt ett helt annat håll, mot en mer liberal syn på prostitutionen. Gemensamt är att syftet med de åtgärder man vidtar är att förbättra situationen för de prostituerade. Enligt min mening borde det vara intressant att se hur de olika vägvalen att stödja den prostituerades situation påverkar samhällsutvecklingen. Regeringen bör därför ta initiativ till ett forskningsprojekt inom EU för att belysa denna fråga. Jag anser att utskottets hemställan under moment 22 bort ha följande lydelse: 22. beträffande forskningsprojekt inom EU om prostitution att riksdagen med anledning av motion 1997/98:So668 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 17,
18. Jämställdhetsmålet för svenskt bistånd (mom. 24) Siw Persson (fp) och Alice Åström (v) anför: Enligt vår mening är den uppföljning som i dag sker av jämställdheten som biståndsmål inte tillräcklig. Det är angeläget att fortlöpande och på ett mer ingående sätt redovisa hur den målsättningen uppfylls, inte minst när det gäller frågor om kvinnofrid. Det ankommer på regeringen att göra en sådan uppföljning. Vi anser att utskottets hemställan under moment 24 bort ha följande lydelse: 24. beträffande jämställdhetsmålet för svenskt bistånd att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju27 yrkande 20 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 18,
19. Kvinnors hälsa (mom. 25) Siw Persson (fp) anför: Ett viktigt mål för att främja kvinnors hälsa i världen är att reducera sjuklighet och dödlighet som beror på abort. Det sker i första hand genom att minska antalet aborter genom upplysning om sex och samlevnad, tillgång till säkra preventivmedel och bra rådgivning. Alla oönskade graviditeter går emellertid inte att förebygga, och därför måste kvinnor ha tillgång till enkla, säkra abortmetoder och det måste finnas en effektiv akutvård för att snabbt kunna behandla de medicinska följderna av illegala aborter. Eftersom de största hälsoriskerna förekommer i länder där abort är förbjuden måste man också arbeta för att legalisera abort och för att värna rätten till abort när den är hotad. Det bör ankomma på regeringen att driva dessa frågor i det internationella arbetet. Jag anser att utskottets hemställan under moment 25 bort ha följande lydelse: 25. beträffande kvinnors hälsa att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju27 yrkande 21 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 19,
20. Kvinnors mänskliga rättigheter (mom. 26) Alice Åström (v) anför: Enligt min mening bör kvinnors mänskliga rättigheter integreras i bilateral och multilateral utrikespolitik. Därför bör regeringen i samverkan med andra länder systematiskt använda alla tillgängliga påtryckningsmedel för att bekämpa kränkningar av kvinnors rättigheter. Regeringen bör därvid använda såväl handelsrelationer som bilaterala, diplomatiska och militära relationer. Detta bör ges regeringen till känna. Jag anser att utskottets hemställan under moment 26 bort ha följande lydelse: 26. beträffande kvinnors mänskliga rättigheter att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju28 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 20,
21. Utvidgade möjligheter till uppehållstillstånd i anknytningsfall (mom. 27) Siw Persson (fp) anför: Det är känt att kvinnor lockas till Sverige från andra länder med löften om ett bättre liv. För en del kanske tillvaron blir bra men för alltför många har livet blivit något av ett helvete med misshandel och utnyttjande. I de fall en sådan kvinna lämnar den svenske mannen utvisas hon om hon vistats i Sverige kortare tid än två år. Jag menar att prövning av om kvinnan skall få stanna eller inte måste genomföras utan dröjsmål samt att kvinnor som utsatts för misshandel eller utnyttjats sexuellt eller på annat sätt skall få stanna i Sverige om de så önskar förutsatt att det inte är fråga om ren skeninvandring. Det brådskar med en lagändring; denna fråga har redan utretts varför regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med ett lagförslag. Jag anser att utskottets hemställan under moment 27 bort ha följande lydelse: 27. beträffande utvidgade möjligheter till uppehållstillstånd i anknytningsfall att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju27 yrkande 24 och med avslag på motion 1997/98:Ju28 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 21,
22. Utvidgade möjligheter till uppehållstillstånd i anknytningsfall (mom. 27) Alice Åström (v) anför: Det är bra att regeringen uppmärksammar den särskilda situation som kvinnor i s.k. anknytningsfall befinner sig i. Jag anser emellertid att man inte kan vänta på att NIPU blir klar med ett betänkande och att detta skall beredas innan regeringen kommer med ett lagförslag. Enligt min mening bör regeringen ges i uppdrag att snarast utfärda en tillfällig förordning om hur man skall hantera nämnda kvinnors uppehållstillstånd. Dessa regler bör då träda i kraft omedelbart. Detta bör ges regeringen till känna. Jag anser att utskottets hemställan under moment 27 bort ha följande lydelse: 27. beträffande utvidgade möjligheter till uppehållstillstånd i anknytningsfall att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju28 yrkande 3 och med avslag på motion 1997/98:Ju27 yrkande 24 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 22,
23. Uppföljning av Anknytningsutredningens lagförslag (mom. 28) Alice Åström (v) anför: De förslag som Anknytningsutredningen lagt fram innebär bl.a. att man skall kunna vägra uppehållstillstånd om det finns en påtaglig risk för att kvinnan skall utsättas för misshandel eller sexuella övergrepp. Jag anser att det är rimligt, men ser en risk för att en sådan bestämmelse i praxis kan gå ut över kvinnors rätt till uppehållstillstånd i Sverige. När regeringen lägger fram en proposition baserad på Anknytningsutredningens förslag bör den därför samtidigt föreslå en uppföljning av de nya reglerna. Detta bör ges regeringen till känna. Jag anser att utskottets hemställan under moment 28 bort ha följande lydelse: 28. beträffande uppföljning av Anknytningsutredningens lagförslag att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju28 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 23,
24. Riktlinjer för tjänstemän i Statens invandrarverk (mom. 29) Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp) anför: Handläggningen av asylärenden kan bli orättvis mot kvinnor om inte det fullständiga sammanhanget av deras liv och erfarenheter förstås. Det finns risk för att man bortser från förföljelse som tar sig uttryck i olika former av sexuella övergrepp. Enligt vår mening råder det i dag kunskapsbrist när det gäller sådana frågor. För att råda bot på denna brist bör man utarbeta riktlinjer för tjänstemän vid Statens invandrarverk om hur de skall förfara i denna typ av ärenden. Det är mycket angeläget att Invandrarverket ges i uppdrag att snarast utarbeta sådana riktlinjer. Detta bör ske i samarbete med FN:s flyktingkommissariat, berörda myndigheter, frivilligorganisationer och enskilda. Det får ankomma på regeringen att ge Invandrarverket ett sådant uppdrag. Vi anser att utskottets hemställan under moment 29 bort ha följande lydelse: 29. beträffande riktlinjer för tjänstemän i Statens invandrarverk att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju28 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 24,
25. Socialtjänstlagen (mom. 32) Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Görel Thurdin (c), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför: Enligt vår uppfattning är det angeläget att kommunernas socialtjänst blir bättre på att stödja och hjälpa inte bara misshandlade kvinnor utan även brottsoffer i allmänhet. Socialtjänstens ansvar för brottsoffer bör liksom när det gäller våldsutsatta kvinnor komma till klart uttryck i socialtjänstlagen på sätt som Brottsofferutredningen föreslagit. Vi anser därför att regeringen snarast bör överväga att utvidga den föreslagna bestämmelsen i socialtjänstlagen till att omfatta även andra brottsoffer än kvinnor och återkomma till riksdagen med ett förslag. Vad vi nu anfört med anledning av motion Ju24 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Motionerna Ju31 och Ju32 i nu berörda delar bör emellertid inte föranleda någon åtgärd. Vi anser att utskottets hemställan under moment 32 bort ha följande lydelse: 32. beträffande socialtjänstlagen att riksdagen dels med avslag på motionerna 1997/98:Ju31 yrkande 1 och 1997/98:Ju32 yrkande 1 antar regeringens förslag till lag om ändring av socialtjänstlagen (1980:620), dels med anledning av motion 1997/98:Ju24 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
26. Socialtjänstlagen (mom. 32) Alice Åström (v), Kia Andreasson (mp) och Rolf Åbjörnsson (kd) anför: För att åstadkomma ett tydligare ansvar för socialtjänsten anser vi att ordet ?bör? i regeringens förslag till ny bestämmelse i socialtjänstlagen skall bytas ut mot ?skall?. Vi anser också att det bör klargöras att socialtjänsten i sitt arbete med utsatta barn skall, och inte enbart bör, ägna särskild uppmärksamhet åt de barn som växer upp i miljöer där det förekommer våld och misshandel. Detta bör riksdagen med anledning av motion Ju32 som sin mening ge regeringen till känna. Motion Ju24 i berörd del och motion Ju31 i övriga nu aktuella delar bör emellertid inte föranleda någon åtgärd. Vi anser att utskottets hemställan under moment 32 bort ha följande lydelse: 32. beträffande socialtjänstlagen att riksdagen med avslag på motion 1997/98:Ju24 yrkande 2 och med bifall till motionerna 1997/98:Ju31 yrkande 1 och 1997/98:Ju32 yrkande 1 antar regeringens förslag till lag om ändring av socialtjänstlagen (1980:620) med den ändringen att paragraf 8 a § erhåller följande som reservanternas förslag betecknade lydelse:
------------------------------------------------------- |Regeringens förslag |Reservanternas förslag | ------------------------------------------------------- |Socialnämnden bör verka | Socialnämden skall verka| |för att kvinnor som är |för att kvinnor som är| |eller har varit utsatta |eller har varit ut- satta| |för våld eller andra |för våld eller andra| |övergrepp i hemmet får |övergrepp i hemmet får| |stöd och hjälp för att |stöd och hjälp för att| |förändra sin situation. |förändra sin situation. | ------------------------------------------------------- 27. Utsatta flickor (mom. 33) Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp) anför: Vi är positiva till det uppdrag som Socialstyrelsen fått när det gäller att leda ett utvecklingsarbete i fråga om våld mot kvinnor. Uppdraget bör dock utvidgas till att omfatta även flickor. Flickor som utsatts för sexuella övergrepp behöver förutom terapi för att bearbeta sina upplevelser även s.k. mentala självförsvarskurser. Vi anser att regeringen bör ge Socialstyrelsen i uppdrag att leda ett utvecklingsarbete för flickor som bl.a. skall syfta till att stärka självkänslan hos de flickor som utsatts för sexuella övergrepp eller vars mödrar finansierar sitt missbruk genom prostitution. Dessa flickor behöver inse värdet av sin kropp och sin rätt att säga nej. Vi anser att utskottets hemställan under moment 33 bort ha följande lydelse: 33. beträffande utsatta flickor att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju28 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 27,
28. Ersättning till kvinnor som utsatts för våld (mom. 36) Kia Andreasson (mp) anför: En kvinna som utsätts för våld kan bli ekonomiskt utblottad genom att hon tvingas betala vård och behandling, sönderslagna fönster, byte av lås m.m. För en drabbad kvinna med svag ekonomi kan dessa kostnader bli mycket betungande. Enligt min mening bör socialtjänsten ha möjlighet att betala ut ett skadestånd som inte baseras på minimilön, existensminimum eller på att kvinnan blir registrerad hos socialtjänsten. Det ankommer på regeringen att återkomma till riksdagen med ett lagförslag. Jag anser att utskottets hemställan under moment 36 bort ha följande lydelse: 36. beträffande ersättning till kvinnor som utsatts för våld att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju32 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 28,
29. Våldtäktskliniker (mom. 38) Siw Persson (fp) anför: Som utskottsmajoriteten gett uttryck för bör det inrättas fler kliniker i landet för att möta det behov av hjälp, stöd och rehabilitering som finns bland kvinnor som utsatts för våld. Enligt min mening bör det ankomma på regeringen att se till att det skapas förutsättningar för att inrätta sådana kliniker vid i vart fall varje universitetsklinik i landet. Vad jag nu anfört med anledning av motionerna Ju901, Ju917 och Ju933 i nu behandlade delar bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Jag anser att utskottets hemställan under moment 38 bort ha följande lydelse: 38. beträffande våldtäktskliniker att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju901 yrkande 1, 1997/98:Ju917 yrkande 5 och 1997/98:Ju933 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 29,
30. Vårdgaranti (mom. 40) Siw Persson (fp) och Kia Andreasson (mp) anför: Enligt vår mening finns det starka skäl att nu införa en särskild vårdgaranti för kvinnor som har utsatts för våld. Denna fråga har under lång tid förhalats. Riksdagen bör nu ta ställning och som sin mening uttala att kvinnor som våldtagits och misshandlats skall få en vårdgaranti som omfattar psykoterapi. Det ankommer på regeringen att se till att en sådan vårdgaranti införs. Det finns enligt vår mening inte skäl för riksdagen att i denna fråga avvakta de beredningar av förslagen från bl.a. HSU 2000 och Delegationen för samverkan mellan offentlig och privat hälso- och sjukvård som pågår inom Regeringskansliet, särskilt inte med tanke på att det tagit över två år innan Kvinnovåldskommissionens slutbetänkande lett till en proposition. Vad vi nu anfört med anledning av motionerna Ju27, Ju32 och Ju933 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Vi anser att utskottets hemställan under moment 40 bort ha följande lydelse: 40. beträffande vårdgaranti att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju27 yrkande 6, 1997/98:Ju32 yrkande 4 och 1997/98:Ju933 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 30,
31. Kostnadsfri vård och behandling (mom. 41) Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Görel Thurdin (c), Alice Åström (v), Maud Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kd) och Jeppe Johnsson (m) anför: Kvinnor som utsatts för långvariga och systematiska övergrepp är ofta i mycket dålig fysisk och psykisk kondition och har stort behov av läkarvård och olika former av terapeutiska behandlingar. Vi anser att det är orimligt att dessa kvinnor, som oftast blivit utsatta för våld och andra övergrepp från en man som står dem nära, själva skall behöva ta det ekonomiska ansvaret för den behandling de behöver. Att kvinnor blir utsatta för våld på grund av sitt kön visar dessutom att det är ett samhällsproblem och inte ett individproblem. Vi anser att kvinnor som utsatts för misshandel och sexuella övergrepp skall ha rätt till kostnadsfri läkarvård, kristerapi och övrig erforderlig behandling. Detta gäller emellertid inte bara kvinnor som utsätts för våld utan även brottsoffer i allmänhet. Vad vi nu anfört med anledning av motionerna Ju910 och Ju919 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Vi anser att utskottets hemställan under moment 41 bort ha följande lydelse: 41. beträffande kostnadsfri vård och behandling att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju910 yrkande 28 och 1997/98:Ju919 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 31,
32. Ett datoriserat informationssystem (mom. 43) Görel Thurdin (c) och Kia Andreasson (mp) anför: Det föreligger ett behov av ett datoriserat informationssystem som gör det möjligt för polisen att snabbt identifiera upprepningsvåld och följa upp sådana fall på ett effektivt sätt. Ofta får polisen rycka ut till t.ex. lägenhetsbråk eller liknande utan att ha kännedom om att andra polismän varit på samma plats vid tidigare tillfällen i samma ärende. En nationell databank med bakgrundsinformation om tidigare ingripanden m.m. skulle underlätta för polisen att vidta relevanta åtgärder. Regeringen bör ge Rikspolisstyrelsen i uppdrag att utreda förutsättningarna för att inrätta ett sådant register. Vi anser att utskottets hemställan under moment 43 bort ha följande lydelse: 43. beträffande ett datoriserat informationssystem att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju32 yrkande 3, 1997/98:Ju917 yrkande 8 och 1997/98:Ju934 yrkande 5 (delvis) som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 32,
33. En svensk New York-modell (mom. 44) Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Siw Persson (fp), Maud Ekendahl (m), Rolf Åbjörnsson (kd) och Jeppe Johnsson (m) anför: Våld mot kvinnor måste vara ett prioriterat område för rättsväsendet men det är viktigt att framhålla att det inte får stanna vid åtgärdsprogram och policydokument utan prioriteringen måste få ett genomslag i verksamheten. När det gäller polisen innebär förvisso närpolisorganisationen och utvecklandet av ett problemorienterat arbetssätt förbättrade möjligheter att förebygga brott mot kvinnor. Vi vill dock ytterligare understryka nödvändigheten av trygghet på gator och torg - inte minst för kvinnorna. Vi tror på en ?svensk New York-modell? där polisen fokuserar på ordningsstörningar som ordningsbrott, klotter och vandalism och där grundtanken kan sägas vara att det finns ett samband mellan oordning och brottslighet. Ett projekt i Eskilstuna centrum med målsättningen att genom polisens minskade toleransnivå mot ordningsstörningar öka tryggheten och minska våldet har resulterat i att anmälda våldsbrott i centrum under veckosluten har minskat. Denna arbetsmetod förtjänar enligt vår mening spridning över landet. Det får ankomma på regeringen att se till att en sådan ordning kommer till stånd. Riksdagen bör ge regeringen till känna vad vi nu anfört med anledning av motion Ju27. Vi anser att utskottets hemställan under moment 44 bort ha följande lydelse: 44. beträffande en svensk New York-modell att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju27 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 33,
34. Handel med kvinnor (mom. 45) Görel Thurdin (c) och Alice Åström (v) anför: Verksamhet som kan sägas gå ut på att ?importera? kvinnor till Sverige kan vara djupt oetisk och kränkande för de inblandade parterna. Den som i vinningssyfte ägnar sig åt sådan verksamhet och på ett cyniskt sätt utnyttjar inte bara kvinnors önskan om ett bättre liv utan också mäns kontaktbehov och osäkerhet bör på något sätt utsättas för sanktioner från samhällets sida. Enligt vår mening ger inte de nu tillämpliga bestämmelserna i brottsbalken tillräckligt utrymme för att komma åt denna typ av förmedling av kontakter. Det bör ankomma på regeringen att återkomma till riksdagen med förslag till mer effektiva sanktioner. Vad vi uttalat med anledning av motion Ju917 i nu behandlad del bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Vi anser att utskottets hemställan under moment 45 bort ha följande lydelse: 45. beträffande handel med kvinnor att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju917 yrkande 13 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 34,
35. Åklagarnas handläggning (mom. 46) Siw Persson (fp) och Kia Andreasson (mp) anför: När det gäller åklagarnas roll delar vi Kvinnovåldskommissionens uppfattning att åklagaren skall vara förundersökningsledare i alla mål som rör misshandel av en man mot en kvinna när kvinnan och mannen är bekanta med varandra, även om misshandeln inte bedöms som grov. Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen har nyligen genomfört en översyn av fördelningscirkulären och mot bakgrund av Kvinnovåldskommissionens förslag utfärdat allmänna råd om ledningen av förundersökningar. Av de allmänna råden framgår att huvudregeln skall vara att åklagaren är förundersökningsledare vid våldsbrott mot närstående. Vi välkomnar denna förbättring, men anser att den är otillräcklig. För att säkerställa att åklagarens kompetens - dvs. att tidigt i utredningen bedöma om det behövs ytterligare utredning för att säkra bevis för en fällande dom - tas till vara anser vi att de allmänna råden bör ändras så att det klart framgår att åklagaren alltid skall vara förundersökningsledare i denna typ av mål. Det får ankomma på regeringen att utfärda direktiv härom. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Vi anser att utskottets hemställan under moment 46 bort ha följande lydelse: 46. beträffande åklagarnas handläggning att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju27 yrkande 8 och 1997/98:Ju32 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 35,
36. Behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och sexualbrott (mom. 47) Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför: Vi ser mycket positivt på det uppdrag som Kriminalvårdsstyrelsen nu fått och utgår från att regeringen inom ramen för det arbete som pågår inom Regeringskansliet med att finna formerna för en sådan utvärdering också kommer att ta ställning till hur den framtida användningen av medicinsk behandling (s.k. kemisk kastrering) av sexualbrottslingar skall kunna utvecklas. Sexualbrottslingar kan i dag som ett led i behandlingen av sitt brottsliga beteende frivilligt genomgå sådan behandling. Kriminalvården har dock inte någon möjlighet att ensam besluta om sådan behandling utan den bestäms och utförs inom ramen för hälso- och sjukvården och det oavsett om den medicinska behandlingen påbörjats i frihet eller under verkställighet. Beroende på vad en utvärdering resulterar i kan det enligt vår uppfattning finnas skäl att närmare överväga om inte medicinsk behandling i kombination med terapi bör användas mer frekvent inom kriminalvården, särskilt för de fall sexualbrottslingen tidigare avböjt behandling och därefter återfallit i brott av samma slag. Det får, som sagts ovan, ankomma på regeringen att se till att frågan utvärderas. Vad vi nu anfört med anledning av motionerna Ju24, Ju38 och Ju904 samt motion 1996/97:Ju901 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Motionerna Ju27, Ju28, Ju934, A805 och motion 1996/97:Ju506 bör däremot inte föranleda någon riksdagens åtgärd. Vi anser att utskottets hemställan under moment 47 bort ha följande lydelse: 47. beträffande behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och sexualbrott att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju901 yrkande 27, 1997/98:Ju24 yrkande 6, 1997/98:Ju38 yrkande 4 och 1997/98: Ju904 yrkande 28 samt med avslag på motionerna 1996/97:Ju506 yrkande 4, 1997/98:Ju27 yrkande 9, 1997/98:Ju28 yrkande 16, 1997/98: Ju934 yrkande 14 och 1997/98:A805 yrkande 15 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 36,
37. Behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och sexualbrott (mom. 47) Görel Thurdin (c) anför: Program som syftar till att påverka våldsamma män och få dem att lösa konflikter på annat sätt än genom våld kan vara verkningsfulla. Allt talar för att det är fullt möjligt att genom insiktsskapande och attitydförändrande program ge män med våldsbeteende en möjlighet till förändring. Vi har i Sverige exempel på sådana program - t.ex. projektet Frideborg i Norrköping - men även utomlands finns det kunskap att hämta. Enligt min mening bör regeringen ta initiativ till att program av nu nämnt slag påbörjas och sprids i Sverige inom såväl samhällets ansvarsområden som genom frivilligorganisationerna. Vad jag nu anfört med anledning av motion Ju934 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Motionerna Ju24, Ju27, Ju28, Ju38, Ju904 och A805 samt motionerna 1996/97:Ju506 och 1996/97:Ju901 bör emellertid inte föranleda någon riksdagens åtgärd. Jag anser att utskottets hemställan under moment 47 bort ha följande lydelse: 47. beträffande behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och sexualbrott att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju934 yrkande 14 och med avslag på motionerna 1996/97:Ju506 yrkande 4, 1996/97:Ju901 yrkande 27, 1997/98:Ju24 yrkande 6, 1997/98:Ju27 yrkande 9, 1997/98:Ju28 yrkande 16, 1997/98:Ju38 yrkande 4, 1997/98:Ju904 yrkande 28 och 1997/98:A805 yrkande 15 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 37,
38. Behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och sexualbrott (mom. 47) Siw Persson (fp) anför: Jag välkomnar de uppdrag som Kriminalvårdsstyrelsen och Socialstyrelsen nu har fått. När det gäller den utvärdering av i vilken utsträckning befintliga behandlingsmetoder är lämpliga och verksamma är det enligt min mening viktigt att den utvärderingen görs av oberoende forskare. Det får ankomma på regeringen att se till att så blir fallet. Vad jag nu anfört med anledning av motion Ju27 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Motionerna Ju24, Ju28, Ju38, Ju904, Ju934 och A805 samt motionerna 1996/97:Ju506 och 1996/97:Ju901 bör emellertid inte föranleda någon riksdagens åtgärd. Jag anser att utskottets hemställan under moment 47 bort ha följande lydelse: 47. beträffande behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och sexualbrott att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju27 yrkande 9 och med avslag på motionerna 1996/97:Ju506 yrkande 4, 1996/97:Ju901 yrkande 27, 1997/98:Ju24 yrkande 6, 1997/98:Ju28 yrkande 16, 1997/98:Ju38 yrkande 4, 1997/98:Ju904 yrkande 28, 1997/98:Ju934 yrkande 14 och 1997/98:A805 yrkande 15 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 38,
39. Behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och sexualbrott (mom. 47) Alice Åström (v) anför: I San Francisco har man prövat en modell där könsköpare får välja mellan att antingen ta det straff som utmätts eller delta i en form av rehabiliteringsprojekt. Verksamheten går bl.a. ut på att kunden får träffa f.d. prostituerade som berättar om sitt liv och sina upplevelser av prostitutionen. Könsköparen får där konfronteras med de konsekvenser som könsköpet medför. Många män har därefter upphört med att köpa prostituerade. Jag anser att en verksamhet av liknande slag bör prövas även i Sverige. Det får ankomma på regeringen att vidta åtgärder för att möjliggöra en sådan försöksverksamhet. Vad jag nu anfört med anledning av motion Ju28 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Motionerna Ju24, Ju27, Ju38, Ju904, Ju934 och A805 samt motionerna 1996/97:506 och 1996/97:Ju901 bör emellertid inte föranleda någon riksdagens åtgärd. Jag anser att utskottets hemställan under moment 47 bort ha följande lydelse: 47. beträffande behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och sexualbrott att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju28 yrkande 16 och med avslag på motionerna 1996/97:Ju506 yrkande 4, 1996/97:Ju901 yrkande 27, 1997/98:Ju24 yrkande 6, 1997/98:Ju27 yrkande 9, 1997/98:Ju38 yrkande 4, 1997/98:Ju904 yrkande 28, 1997/98:Ju934 yrkande 14 och 1997/98:A805 yrkande 15 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 39,
40. Behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och sexualbrott (mom. 47) Rolf Åbjörnsson (kd) anför: I dagens läge finns det mycket små möjligheter för män att få adekvat psykoterapeutisk behandling när de dömts för sexuella övergrepp. För att förhindra nya övergrepp är sådan behandling nödvändig. Vid vissa fängelser finns tillgång till behandling, men den sker på frivillig basis. Enligt min mening bör sådan behandling vara obligatorisk i samband med straff som leder till frihetsberövande. Det bör ankomma på regeringen att föranstalta om att frågan om obligatorisk behandling ses över inom ramen för det pågående arbetet. Vad jag nu anfört med anledning av motionerna A805 och 1996/97:Ju506 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Övriga motioner angående behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och sexualbrott - Ju24, Ju27, Ju28, Ju38, Ju904 och Ju934 samt motion 1996/97:Ju901 - bör emellertid inte föranleda något initiativ från riksdagens sida. Jag anser att utskottets hemställan under moment 47 bort ha följande lydelse: 47. beträffande behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och sexualbrott att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju506 yrkande 4 och 1997/98:A805 yrkande 15 samt med avslag på motionerna 1996/97:Ju901 yrkande 27, 1997/98:Ju24 yrkande 6, 1997/98:Ju27 yrkande 9, 1997/98:Ju28 yrkande 16, 1997/98:Ju38 yrkande 4, 1997/98:Ju904 yrkande 28 och 1997/98:Ju934 yrkande 14 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 40,
41. Besöksförbud (mom. 48) Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför: I en rad motioner har tagits upp förslag till åtgärder för att förhindra överträdelser av besöksförbud. Enligt vår mening är det viktigt att man försöker finna effektiva medel för att förhindra att sådana överträdelser sker. Motionerna innehåller också uppslag som är väl värda att närmare övervägas. Vidare är det välkommet att regeringen nu undersöker möjligheterna med elektronisk fotboja för de män som inte respekterar ett meddelat besöksförbud. Vi tar emellertid klart avstånd från införandet av ett s.k. back door system, dvs. att man skulle kunna använda elektronisk övervakning som en form för verkställighet utanför anstalt i slutet av verkställighetstiden. Det finns ingen anledning att på detta sätt i praktiken förkorta det ådömda fängelsestraffet. Detta gäller naturligtvis särskilt när det är fråga om män som begått våldsbrott mot närstående kvinnor. Regeringen bör få i uppdrag att återkomma med förslag till riksdagen i linje med vad som här anförts. Det bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Vi anser att utskottets hemställan under moment 48 bort ha följande lydelse: 48. beträffande besöksförbud att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju27 yrkandena 10-13, 1997/98:Ju30 yrkande 3, 1997/98:Ju32 yrkande 6, 1997/98: Ju801, 1997/98:Ju901 yrkande 3, 1997/98:Ju917 yrkande 9, 1997/98: Ju919 yrkande 5, 1997/98:So653 yrkande 7 och 1997/98:A804 yrkande 20 ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 41,
42. Besöksförbud (mom. 48) Görel Thurdin (c) anför: Lagen om besöksförbud är ett viktigt skydd för kvinnor som hotas, förföljs eller trakasseras. Besöksförbudet skall förebygga hotfulla och farliga situationer och ge polisen möjlighet att omedelbart ingripa i en situation som upplevs som hotande eller skrämmande för den som förbudet avser att skydda. Jag delar regeringens uppfattning om att man bör studera möjligheterna med elektronisk övervakning av de män som bryter mot besöksförbud. Enligt min mening borde det också vara möjligt att använda sig av elektronisk övervakning inte bara som en självständig påföljd avsedd att utgöra ett alternativ till fängelse, som i dag är fallet, utan även som en form för verkställighet utanför anstalt i slutet av verkställighetstiden. När det gäller män som har brukat våld mot närstående kvinnor skulle ett sådant s.k. back door-system kunna leda till en bättre kontroll och också förebygga våld. Det får ankomma på regeringen att återkomma till riksdagen med ett sådant förslag. Det vore också enligt min mening intressant att närmare studera det system som tillämpas på Irland där mannen kan få besöksförbud i sitt eget hem. I avvaktan på beslut om vem som skall ha rätt att bo kvar i det egna hemmet bör den misshandlade kvinnan ha rätt till detta. Införandet av ett sådant sy-stem bör enligt min mening utredas. Det får ankomma på regeringen att se till att frågan behandlas, förslagsvis i samband med beredningen av Brottsofferutredningens betänkande. Också övriga i detta avsnitt behandlade yrkanden innehåller tankar som är värda att närmare övervägas i ett sådant sammanhang. Jag anser att utskottets hemställan under moment 48 bort ha följande lydelse: 48. beträffande besöksförbud att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju27 yrkandena 10-13, 1997/98:Ju30 yrkande 3, 1997/98:Ju32 yrkande 6, 1997/98: Ju801, 1997/98:Ju901 yrkande 3, 1997/98:Ju917 yrkande 9, 1997/98: Ju919 yrkande 5, 1997/98:So653 yrkande 7 och 1997/98:A804 yrkande 20 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 42,
43. Besöksförbud (mom. 48) Siw Persson (fp) anför: De kvinnor som utsätts för förföljelse, trakasserier, våld och hot om våld lever i ständig otrygghet och osäkerhet. Det är viktigt att dessa kvinnor inte lämnas utan personligt och tekniskt skydd. Folkpartiet har länge varit drivande i dessa frågor, bl.a. förespråkade vi starkt lagen om besöksförbud. Men det finns mer att göra. Besöksförbudet avser förbud att uppehålla sig i närheten av personens bostad, arbetsplats och annat ställe där personen brukar vistas. För att trakasserade kvinnors rörelsefrihet skall öka är det enligt min uppfattning högst rimligt att vidga det område som åklagaren har möjlighet att låta omfattas av besöksförbudet. Jag menar att detta område i ett första steg bör bli så stort att det omfattar del av kommun(er). En sådan utvidgning kunde exempelvis ske genom en ändring i 2 § lagen om besöksförbud på så sätt att ?närheten av? ersätts med ?del av kommun som innefattar?. Enligt min mening bör riksdagen fatta beslut om en sådan ändring. I ett andra steg är jag inte främmande för att resa frågan om kommunarrest eller bosättningsplikt för den som återkommande överträder ett besöksförbud. Grundlagens och Europakonventionens bestämmelser har dock betydelse för frågan om kommunarrest och måste därför bli föremål för en mer ingående analys. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Jag ställer mig bakom tanken på att män som inte respekterar besöksförbud när de är på fri fot skall förses med en elektronisk fotboja. Regeringen har gett Brottsförebyggande rådet i uppdrag att göra en förstudie om huruvida den teknik som för närvarande finns är tillförlitlig och om övervakningen är praktiskt genomförbar. Enligt min uppfattning är den förstudien i det närmaste onödig. Sådana larmanordningar på män med besöksförbud som varnar om de närmar sig kvinnornas hem används nämligen redan i en del delstater i USA. Riksdagen bör därför nu hos regeringen begära lagförslag innebärande att män som överträder besöksförbud kan förses med elektronisk fotboja. I extrema fall anser jag att polis eller vakter skall punktmarkera män som återkommande bryter mot besöksförbud i de fall då kvinnan inte vill ha livvaktsskydd eller skyddshund. Jag menar också att det bör övervägas om inte körkortet skall återkallas för gärningsmän som begår våld mot nära anhöriga. I dag återkallas bara körkort vid grova våldsbrott. Detta skulle dels ha en preventiv effekt, dels försvåra för gärningsmännen att förflytta sig och därmed skapa ytterligare ett hinder mot att söka upp kvinnan. Jag är inte heller främmande för att ge rätt till vapenlicens för tårgasspray för förföljda kvinnor. En sådan kan vara nödvändig för kvinnor som bor så till att det tar tid för polisen att nå fram vid larm om överträdelse av besöksförbud. I anslutning till beredningen av den nyss föreslagna lagstiftningen om elektronisk fotboja på män som överträder besöksförbud bör regeringen också överväga punktmarkering, återkallelse av körkort och rätt till tårgasspray för förföljda kvinnor. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Också övriga i detta avsnitt behandlade yrkanden innehåller tankar som är värda att närmare övervägas i ett sådant sammanhang. Jag anser att utskottets hemställan under moment 48 bort ha följande lydelse: 48. beträffande besöksförbud att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju27 yrkandena 10-13, 1997/98:Ju30 yrkande 3, 1997/98:Ju32 yrkande 6, 1997/98: Ju801, 1997/98:Ju901 yrkande 3, 1997/98:Ju917 yrkande 9, 1997/98: Ju919 yrkande 5, 1997/98:So653 yrkande 7 och 1997/98:A804 yrkande 20 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 43,
44. Besöksförbud (mom. 48) Kia Andreasson (mp) anför: Det uppdrag som Brottsförebyggande rådet fått är välkommet. Jag anser emellertid att regeringen dessutom skall återkomma till riksdagen med förslag på lagstiftning som i större utsträckning än i dag medger frihetsberövande av de män som upprepade gånger bryter mot besöksförbud. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Också övriga i detta avsnitt behandlade yrkanden innehåller tankar som är värda att närmare övervägas i ett sådant sammanhang. Jag anser att utskottets hemställan under moment 48 bort ha följande lydelse: 48. beträffande besöksförbud att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju27 yrkandena 10-13, 1997/98:Ju30 yrkande 3, 1997/98:Ju32 yrkande 6, 1997/98: Ju801, 1997/98:Ju901 yrkande 3, 1997/98:Ju917 yrkande 9, 1997/98: Ju919 yrkande 5, 1997/98:So653 yrkande 7 och 1997/98:A804 yrkande 20 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 44,
45. Besöksförbud (mom. 48) Rolf Åbjörnsson (kd) anför: När en våldshandling inträffat är det viktigt att brottsoffret skyddas från framtida övergrepp. I samband med att gärningsmannen avtjänat sitt fängelsestraff borde därför den lokala kriminalvårdsmyndigheten i samarbete med aktuell anstalt, och efter inhämtande av brottsoffrets eller anförvantens synpunkter, ges möjlighet att utfärda frigivningsföreskrifter. Dessa föreskrifter skulle kunna innehålla ett förlängt och utvidgat besöksförbud som innebär att gärningsmannen förbjuds att bosätta sig i brottsoffrets närmaste omgivning. Frigivningsföreskriften kunde fastställas av en särskild utskrivningsnämnd och överträdelse av föreskrifterna leda till förverkande av medgiven villkorlig frihet. Det får ankomma på regeringen att utreda frågan närmare och återkomma till riksdagen med förslag till lagändringar. Också övriga i detta avsnitt behandlade yrkanden innehåller tankar som är värda att närmare övervägas i ett sådant sammanhang. Jag anser att utskottets hemställan under moment 48 bort ha följande lydelse: 48. beträffande besöksförbud att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju27 yrkandena 10-13, 1997/98:Ju30 yrkande 3, 1997/98:Ju32 yrkande 6, 1997/98: Ju801, 1997/98:Ju901 yrkande 3, 1997/98:Ju917 yrkande 9, 1997/98: Ju919 yrkande 5, 1997/98:So653 yrkande 7 och 1997/98:A804 yrkande 20 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 45,
46. Myndighetssamverkan (mom. 49) Görel Thurdin (c) anför: Det är bra att regeringen nu givit myndigheterna i uppdrag att vidta åtgärder i frågor som rör våld mot kvinnor. Detta är enligt min mening emellertid inte tillräckligt. För att komma till rätta med våldsövergreppen mot kvinnor och barn krävs det även att det införs en konkret handlingsplan för det svenska samhället på alla nivåer. Det får ankomma på regeringen att se till att en sådan handlingsplan utformas. Vad jag nu anfört med anledning av motion Ju918 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Motionerna Ju901 och Ju934 i nu aktuella frågor kräver enligt min mening emellertid inte något riksdagens initiativ. Jag anser att utskottets hemställan under moment 49 bort ha följande lydelse: 49. beträffande myndighetssamverkan att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju918 yrkande 1 och med avslag på motionerna 1997/98:Ju901 yrkande 7 och 1997/98: Ju934 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 46,
47. Myndighetssamverkan (mom. 49) Siw Persson (fp) anför: Till för några år sedan betalades våldtäktsoffrens sjukhusräkningar av polisen. Enligt nu gällande bestämmelser är det emellertid kvinnan som skall betala, vilket jag anser vara stötande. Det är otvivelaktigt så att det för bevisföringens skull är nödvändigt att kvinnan genomgår läkarundersökning och att det också därför bör vara någon myndighet som bär kostnaden. Om inte polisen bör stå för dessa räkningar måste det utredas hur man på annat sätt kan finansiera en sådan läkarundersökning. Det får ankomma på regeringen att se till att problemet löses. Vad jag nu anfört med anledning av motion Ju901 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Motionerna Ju918 och Ju934 i nu aktuella frågor kräver enligt min mening emellertid inte något riksdagens initiativ. Jag anser att utskottets hemställan under moment 49 bort ha följande lydelse: 49. beträffande myndighetssamverkan att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju901 yrkande 7 och med avslag på motionerna 1997/98:Ju918 yrkande 1 och 1997/98: Ju934 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 47,
48. Policydokument och åtgärdsprogram för nämndemän (mom. 50) Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp) anför: Vi anser att det är bra att regeringen utfärdat myndighetsgemensamma uppdrag för de olika myndigheter som i sitt dagliga arbete möter misshandlade och våldtagna kvinnor och barn. En kategori som emellertid inte kommer att omfattas av policydokument och åtgärdsprogram är nämndemännen. Enligt vår mening är det inte tillfredsställande. Regeringen bör därför snarast utarbeta kompletterande uppdrag till Domstolsverket så att även nämndemännen kommer att omfattas. Detta bör riksdagen med anledning av motion Ju28 ge regeringen till känna. Vi anser att utskottets hemställan under moment 50 bort ha följande lydelse: 50. beträffande policydokument och åtgärdsprogram för nämndemän att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju28 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 48,
49. Handläggningsrutiner hos myndigheter (mom. 51) Görel Thurdin (c) och Siw Persson (fp) anför: Handläggningstiden mellan anmälan och förhör liksom mellan åtal och domstolsprocess drar ofta ut på tiden, vilket sätter press på den våldsutsatta kvinnan. Vi anser att mål som gäller våld mot kvinnor måste prioriteras ytterligare. För detta talar flera skäl, inte minst att det kan ha en förebyggande effekt och också rädda hotade kvinnors liv. Det får ankomma på regeringen att ta de initiativ som erfordras. Vad vi nu anfört med anledning av motionerna Ju901 och Ju917 anser vi att riksdagen bör ge regeringen till känna. Vi anser att utskottets hemställan under moment 51 bort ha följande lydelse: 51. beträffande handläggningsrutiner hos myndigheter att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju901 yrkande 4 och 1997/98:Ju917 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 49,
50. Kvinnojourer (mom. 52) Siw Persson (fp) anför: Kvinnojourernas verksamhet ute i kommunerna har visat sig vara en ovärderlig resurs för kvinnor som utsatts för våld av olika slag. Signaler kommer nu om en förändring av kommunernas syn på kvinnojourernas verksamhet. Det ekonomiska stödet minskar och har i en del fall dragits in med hänvisning till att socialtjänsten kan klara att hjälpa de drabbade kvinnorna. Andra kommuner villkorar bidragen och har synpunkter på öppettider, verksamhetsprioriteringar m.m. Man vill också inordna kvinnojourerna i kommunens verksamhet med anmälnings- och uppgiftsskyldighet. Detta är i strid med ursprungsidén för kvinnojourerna som bygger på ideellt engagemang och att de skall vara fristående från myndigheter. Genom denna fristående ställning har man möjlighet att nå alla kvinnor. Det får ankomma på regeringen att vidta åtgärder så att kvinnojourernas verksamhet får utvecklas och stärkas i linje med ursprungsidéerna. Jag anser att utskottets hemställan under moment 52 bort ha följande lydelse: 52. beträffande kvinnojourer att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju901 yrkande 8 och 1997/98:Ju933 yrkande 7 samt med avslag på motionerna 1997/98:Ju28 yrkandena 9 och 11, 1997/98:Ju934 yrkande 4 (delvis), 1997/98:So634 och 1997/98:A804 yrkande 23 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 50,
51. Kvinnojourer (mom. 52) Alice Åström (v) anför: Kvinnojourerna har spelat en avgörande roll för att synliggöra och beskriva våld mot kvinnor men också för att utveckla metoder för att hjälpa och stödja kvinnor som utsatts för misshandel och andra övergrepp. Landets 131 lokala kvinnojourer står för en stor del av de direkta insatserna när det gäller stöd och hjälp till våldsutsatta kvinnor och deras barn. Enligt min mening är det angeläget att kommunerna i högre utsträckning än för närvarande stödjer kvinnojourernas arbete. Så länge det inte råder kvinnofrid i samhället är det också statens uppgift att ekonomiskt stödja de lokala kvinnojourerna och de två riksorganisationerna. Det är positivt att regeringen i propositionen uppmärksammat invandrade kvinnor och deras speciella situation. Jag anser dock att särskilda medel bör avsättas till kvinnojourerna för att de i sitt arbete skall kunna stödja och hjälpa utsatta invandrade kvinnor. Kvinnojourerna är enligt min mening bättre lämpade än invandrarorganisationernas kvinnoorganisationer att arbeta med brottsofferverksamhet. Det får ankomma på regeringen att vidta åtgärder för att genomföra vad jag nu tagit upp. Jag anser att utskottets hemställan under moment 52 bort ha följande lydelse: 52. beträffande kvinnojourer att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju28 yrkandena 9 och 11 samt med avslag på motionerna 1997/98:Ju901 yrkande 8, 1997/98:Ju933 yrkande 7, 1997/98:Ju934 yrkande 4 (delvis), 1997/98:So634 och 1997/98:A804 yrkande 23 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 51,
52. Andra frivilligorganisationer (mom. 54) Siw Persson (fp) anför: Att utsättas för misshandel eller våldtäkt är alltid en djup kränkning och orsakar alltid stora problem. Men för vissa människor, som de med funktionshinder av något slag, blir ett sådant övergrepp om möjligt än svårare på grund av deras redan utsatta situation. Det kan därför behövas vissa specialistinsatser för denna grupp. För de funktionshindrade som utsatts för våldtäkt eller misshandel ställs det speciella krav på t.ex. kvinnojourerna, som tillgänglighet till texttelefoner, trapphissar, personlig assistans m.m. Det är ofta enkla åtgärder som kan hjälpa dessa kvinnor en bit på vägen tillbaka till ett värdigt och tryggt liv. Jag anser att den miljon som regeringen avsätter är otillräcklig och anser därför att 3 miljoner kronor bör avsättas för detta ändamål. Det bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Jag anser att utskottets hemställan under moment 54 bort ha följande lydelse: 54. beträffande andra frivilligorganisationer att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju27 yrkande 15 och med avslag på motion 1997/98:Ju934 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 52,
53. Brottsofferjourer (mom. 55) Siw Persson (fp) anför: De flesta brottsofferjourer har i dag inte någon möjlighet att anställa någon brottsofferassistent. Vid dessa jourer utförs uppgifterna av ideellt arbetande samordnare. Vid de brottsofferjourer där det för närvarande finns en sådan assistent (för närvarande endast 15 stycken) sker finansieringen genom kommunala bidrag. För att möjliggöra anställning av en deltidsanställd brottsofferassistent vid fler brottsofferjourer anser jag att ett direkt statsstöd bör inrättas för detta ändamål. Det får ankomma på regeringen att inrätta ett sådant. Jag anser att utskottets hemställan under moment 55 bort ha följande lydelse: 55. beträffande brottsofferjourer att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju27 yrkande 14 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 53,
54. Informationsinsatser (mom. 56) Alice Åström (v) anför: Jag anser att riksomfattande kampanjer för kvinnofrid regelbundet bör genomföras. Att statsmakterna tydligt visar sin inställning har mycket stor betydelse för att synliggöra och motverka våldet mot kvinnor. Kampanjerna bör rikta sig till olika grupper och beröra olika områden med kvinnors hälsa och välbefinnande i fokus. Det får ankomma på regeringen att ta initiativ till sådan kampanjer. Jag anser att utskottets hemställan under moment 56 bort ha följande lydelse: 56. beträffande informationsinsatser att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju28 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 54,
55. En förbättrad yrkesutbildning (mom. 57) Görel Thurdin (c), Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp) anför: Många barn lever i socialt utsatta miljöer där de vuxnas problem tar över. Barnen blir bifigurer, de blir osynliga i det kaos och de svårigheter som familjen lever i. I Rädda Barnens rapport Barn som blir vittne till våld har man följt upp polisanmälningar om misshandel i fyra olika kommuner. Det visade sig att det var mycket slumpartat om barnen över huvud taget nämndes i polisrapporten. Även om det stod i rapporten att det fanns barn med i bilden så var det inte självklart att socialtjänsten nåddes av dessa uppgifter. Enligt vår mening är det viktigt att poliser, som oftast är de första att komma i kontakt med familjer där det förekommer misshandel, utbildas i hur de skall möta dessa barn. Det får ankomma på regeringen att ge direktiv härom. Vi anser att utskottets hemställan under moment 57 bort ha följande lydelse: 57. beträffande en förbättrad yrkesutbildning att riksdagen med anledning av motion 1997/98:So801 yrkande 15 och med avslag på motionerna 1997/98:Ju919 yrkande 4 och 1997/98:Ju934 yrkande 5 (delvis) som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 55,
56. Utbildning och fortbildning av socionomer (mom. 58) Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför: Socionomers och övrig berörd socialtjänstpersonals behov av utbildning i brottsofferfrågor bör enligt vår mening övervägas. Exempelvis skulle socionomutbildningen kunna kompletteras med ett ämne benämnt brottsofferkunskap, vari utbildningsmoment om våld mot kvinnor i hemmet skulle kunna utgöra ett självklart inslag. En särskild utbildningssatsning utöver den regeringen nu föreslår borde också göras, särskilt inriktad på socionomer. Det får ankomma på regeringen att se till att detta kan ske. Vi anser att utskottets hemställan under moment 58 bort ha följande lydelse: 58. beträffande utbildning och fortbildning av socionomer att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju24 yrkandena 3 och 4 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 56,
57. Tillvaratagande av kvinnojourernas och Rikskvinnocentrums erfarenheter i utbildningen (mom. 59) Siw Persson (fp) anför: Enligt min mening är det av största vikt att den kunskap och de erfarenheter som i dag finns vid landets kvinnojourer och vid Rikskvinnocentrum i Uppsala tas till vara i samband med de olika utbildningsinsatser som aviseras av regeringen. Det får ankomma på regeringen att skapa förutsättningar för att så skall bli fallet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Jag anser att utskottets hemställan under moment 59 bort ha följande lydelse: 59. beträffande tillvaratagande av kvinnojourernas och Rikskvinnocentrums erfarenheter i utbildningen att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju901 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 57,
58. Fortbildning i övrigt (mom. 60) Alice Åström (v) anför: Det är bra att regeringen nu satsar på fortbildning av de personalgrupper som arbetar inom rättsväsendet, socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Jag vill här även lyfta fram vikten av kunskap om kvinnors asylskäl och de kvinnor som faller inom den s.k. tvåårsregeln och som misshandlas av sina män. Likaså visar undersökningar om sexuella övergrepp mot barn att det finns en stor kunskapsbrist hos rättsväsendet, socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Denna kunskapsbrist borde åtgärdas samtidigt med den aviserade fortbildningen. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna. Jag anser att utskottets hemställan under moment 60 bort ha följande lydelse: 60. beträffande fortbildning i övrigt att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju28 yrkande 12 och med avslag på motionerna 1997/98:A804 yrkande 21 och 1997/98:A805 yrkande 14 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 58,
59. Uppdrag till Rikspolisstyrelsen (mom. 61) Kia Andreasson (mp) anför: Rikspolisstyrelsen har fått i uppdrag att i samråd med Riksåklagaren, Domstolsverket och Socialstyrelsen genomföra och leda en satsning på fortbildning av sin personal. Rikspolisstyrelsen får 6,5 miljoner kronor för ändamålet. Enligt min mening skall denna fortbildning dokumenteras och utvärderas för att se till att pengarna används på bästa möjliga sätt. Erfarenheterna visar tyvärr att pengar från staten till särskilda insatser inte används för den verksamhet de varit avsedda för. Det får ankomma på regeringen att ge Rikspolisstyrelsen i uppdrag att göra en sådan utvärdering. Resultatet skall redovisas för riksdagen. Jag anser att utskottets hemställan under moment 61 bort ha följande lydelse: 61. beträffande uppdrag till Rikspolisstyrelsen att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju32 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 59,
60. Forskning kring de bakomliggande orsakerna till våld i nära relationer (mom. 62) Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför: I princip alla propositionens förslag tar sin utgångspunkt i maktförhållandet mellan könen. Enligt regeringen är det mest extrema exemplet på obalans i maktförhållandet mellan män och kvinnor det våld som män riktar mot kvinnor som de har eller har haft en nära relation till. Samtidigt som jämställdheten mellan könen successivt har ökat i vårt land har kvinnors anmälningar mot män som misshandlat dem eller begått sexuella övergrepp mot dem ökat under den senaste tioårsperioden. Utvecklingen i riktning mot ökad jämställdhet mellan kvinnor och män urholkar regeringens antaganden om att det framför allt är obalansen i maktförhållandet mellan könen som lett till kvinnornas ökade antal brottsanmälningar mot män. I propositionen saknas dessvärre redovisning av vilka källor och vilken forskning som regeringens antaganden bygger på varför vi inte okritiskt kan ansluta oss till regeringen ställningstaganden i frågan om vilka orsaker som ligger bakom våld i relationer mellan män och kvinnor. Detta innebär inte att vi anser att regeringen nödvändigtvis har fel utan bara att frågan om de bakomliggande orsakerna till våld i nära relationer mellan olika eller lika kön bör studeras djupare än vad som hittills skett. Inom ramen för den av regeringen aviserade forskningen bör enligt vår mening även uppmärksammas frågor som t.ex. vilka män det är som slår, vilken inverkan alkohol och andra droger har på våldet, vad det är som gör att kvinnor i så stor utsträckning inte vill hålla fast vid sin anmälan mot mannen m.fl. frågor. Det får ankomma på regeringen att se till att uppdraget utvidgas till att omfatta även dessa frågor. Enligt vår uppfattning är det först när vi har svaren även på bl.a. dessa frågor som vi på allvar kan börja dra slutsatser om det relationsnära våldets bakomliggande orsaker. Vi anser att utskottets hemställan under moment 62 bort ha följande lydelse: 62. beträffande forskning kring de bakomliggande orsakerna till våld i nära relationer att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju24 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 60,
61. Kartläggning av sambandet mellan våldspornografi och våld mot kvinnor (mom. 63) Görel Thurdin (c), Siw Persson (fp), Alice Åström (v), Kia Andreasson (mp) och Rolf Åbjörnsson (kd) anför: Kvinnoforskningen, såväl i Sverige som utomlands, har bidragit till ökade kunskaper om våld mot kvinnor. Det gäller inte minst frågor om makt och inflytande som konfliktorsak mellan kvinnor och män. Enligt vår mening saknas det emellertid forskning kring förekomsten av samband mellan våldspornografi och våld mot kvinnor. Det får ankomma på regeringen att föranstalta om att en kartläggning genomförs för att få svar på frågan om huruvida ett sådant samband föreligger och hur det ser ut. Vi anser att utskottets hemställan under moment 63 bort ha följande lydelse: 63. beträffande kartläggning av sambandet mellan våldspornografi och våld mot kvinnor att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju917 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 61,
62. Polisens resursbehov (mom. 65) Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför: Vad gäller den aviserade resursförstärkningen till polisen på 10 miljoner kronor att sätta in i kampen mot män som köper tillfälliga sexuella tjänster så anser vi - även om vi inte stöder regeringens förslag till kriminalisering - att polisen bör tillföras ytterligare resurser i kampen mot brott. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Vi anser att utskottets hemställan under moment 65 bort ha följande lydelse: 65. beträffande polisens resursbehov att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju24 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 62,
63. Våldskommission (mom. 66) Siw Persson (fp) och Rolf Åbjörnsson (kd) anför: Våldet i vårt samhälle ökar och tar sig nya uttryck; det breder ut sig, går längre ner i åldrarna och blir alltmer brutalt. Det finns i dag inte något entydigt svar på varför denna utveckling skett. Förklaringen söks oftast i enskilda faktorer som t.ex. arbetslöshet, segregation, bristande normer och vuxen-ansvar, ökat utbud av alkohol och narkotika samt underhållningsvåldet i massmedierna. Det saknas emellertid en samlad kunskap som kan få oss att förstå varför våldsbrotten förändras och i dag berör så många fler grupper i samhället än tidigare. Vi anser därför att regeringen snarast bör tillsätta en kommission med uppgift att diskutera det spektrum av åtgärder som behöver vidtas för att på bred front bekämpa de tilltagande våldstendenserna i samhället. Arbetet måste i hög grad handla om mannen och mansrollen i vårt samhälle; det är männen som står för huvuddelen av våldet. Vidare måste kommissionen vara mobiliserande till sin natur och samarbeta med olika folkrörelser. Den bör också få i uppdrag att svara för att åtgärdsförslag och diskussioner förs vidare och utvecklas på ett lokalt plan. På så sätt kommer arbetet att inriktas på att bli ett rådslag med hela svenska folket mot våldet. Vad vi nu anfört med anledning av motionerna Ju702, Ju922, Ju928 och So653 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Vi anser att utskottets hemställan under moment 66 bort ha följande lydelse: 66. beträffande våldskommission att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju702, 1997/98: Ju922, 1997/98:Ju928 och 1997/98:So653 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 63,
64. Brottsofferfrågor (mom. 67) Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför: Frågan om information till målsäganden om det egna ärendet är av största betydelse. Samarbetet mellan polis och brottsofferjourer måste utvecklas ytterligare. Brottsoffret bör vid anmälningstillfället bl.a. informeras av polismyndigheten om brottsofferjourernas arbete och brottsoffers rättigheter vad gäller stöd och hjälp av samhället. De brottsoffer som så önskar bör också bli kontaktade eller få besök av polisen kort tid efter brottet. Samtliga polisdistrikt bör ha väl utarbetade rutiner för hur stöd och information till brottsoffren sker. Ett personligt möte på ett tidigt stadium mellan åklagare och målsägande bör kunna ske, när målsäganden har uttryckt önskemål om detta. Åklagaren kan då lämna målsäganden information om handläggningen av ärendet. När åklagaren beslutar att brott inte kan styrkas bör åklagaren beskriva skälet till beslutet, om målsäganden så önskar, för att skapa bättre förståelse för detta. Vikten av information till målsäganden gäller inte minst hur den pågående utredningen fortskrider samt t.ex. om hur man begär överprövning av fattade beslut. Det är också viktigt att domstolarna tar väl hand om målsäganden i samband med rättegången. Eget väntrum bör t.ex. erbjudas. Det bör också understrykas att det är angeläget att Brottsofferutredningens förslag leder till skyndsam beredning inom Regeringskansliet och att regeringen därefter tar de initiativ som behövs för att ytterligare stärka brottsoffrens ställning generellt. Slutligen skall vi här även ta upp frågan om finansieringen av Brottsofferfonden. Fonden inrättades i syfte att förbättra brottsoffrens situation. Den lämnar stöd till forskning, utbildning, information och annan utvecklingsverksamhet som gäller brottsofferfrågor. Fonden tillförs i huvudsak medel genom brottsofferavgiften, dvs. den avgift om 300 kr som den som döms för ett eller flera brott skall betala om fängelse ingår i straffskalan för något av brotten. Ursprungligen gick brottsofferavgifterna direkt till Brottsofferfonden. Den nuvarande regeringen ändrade emellertid ordningen den 1 juli 1995 så att influtna medel nu ställs till regeringens disposition för brottsförebyggande arbete. Genom denna förändring kan alltså medlen användas även till annat än till stöd till brottsoffer. Den av regeringen införda finansieringen av fonden innebär enligt vår mening en klar försämring för brottsoffren. Vi anser att den ursprungliga finansieringsformen skall återinföras. Det får ankomma på regeringen att ta de initiativ som krävs för att genomföra vad vi anfört ovan. Vi anser att utskottets hemställan under moment 67 bort ha följande lydelse: 67. beträffande brottsofferfrågor att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju29 yrkande 1, 1997/98:Ju907 yrkande 2, 1997/98:Ju910 yrkandena 29-31, 1997/98: Ju914 yrkandena 4 och 5 och med avslag på motionerna 1997/98: Ju905 yrkande 1, 1997/98:Ju910 yrkande 34, 1997/98:Ju917 yrkande 12 och 1997/98:Ju933 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 64,
65. Brottsofferfrågor (mom. 67) Görel Thurdin (c) anför: Brottsofferfrågorna måste ställas i centrum. Genom resultatet av Brottsofferutredningens arbete kommer förhoppningsvis ytterligare förbättringar att kunna genomföras på området. Jag vill här peka på några åtgärder som jag anser vara särskilt angelägna att vidta. Enligt min mening föreligger det ett behov av att kunna förordna måls- ägandebiträde vid tredjemansskada, t.ex. då de efterlevande till någon som bragts om livet drabbats av personskada som gett medicinska effekter. De anhöriga har många gånger svårt att föra sin egen talan och vågar inte anlita advokat utan att säkert veta att de själva slipper stå för kostnaden. Jag anser därför att lagstiftningen bör ändras så att målsägandebiträde kan förordnas även vid tredjemansskador. Frågan om information till målsäganden om det egna ärendet är av största betydelse. Samarbetet mellan polis och brottsofferjourer måste utvecklas ytterligare. Brottsoffret bör vid anmälningstillfället bl.a. informeras av polismyndigheten om brottsofferjourernas arbete och brottsoffers rättigheter vad gäller stöd och hjälp av samhället. De brottsoffer som så önskar bör också bli kontaktade eller få besök av polisen kort tid efter brottet. Samtliga polisdistrikt bör ha väl utarbetade rutiner för hur stöd och information till brottsoffren sker. Ett personligt möte på ett tidigt stadium mellan åklagare och målsägande bör kunna ske, när målsäganden har uttryckt önskemål om detta. Åklagaren kan då lämna målsäganden information om handläggningen av ärendet. När åklagaren beslutar att brott inte kan styrkas bör åklagaren beskriva skälet till beslut, om målsäganden så önskar, för att skapa bättre förståelse för detta. Det är också viktigt att domstolarna tar väl hand om målsäganden i samband med rättegången. Eget väntrum bör t.ex. erbjudas. Slutligen skall jag här även ta upp frågan om finansieringen av Brottsofferfonden. Fonden inrättades i syfte att förbättra brottsoffrens situation. Den lämnar stöd till forskning, utbildning, information och annan utvecklingsverksamhet som gäller brottsofferfrågor. Fonden tillförs i huvudsak medel genom brottsofferavgiften, dvs. den avgift om 300 kr som den som döms för ett eller flera brott skall betala om fängelse ingår i straffskalan för något av brotten. Ursprungligen gick brottsofferavgifterna direkt till Brottsofferfonden. Den nuvarande regeringen ändrade emellertid ordningen den 1 juli 1995 så att influtna medel nu ställs till regeringens disposition för brottsförebyggande arbete. Genom denna förändring kan alltså medlen användas även till annat än till stöd till brottsoffer. Den av regeringen införda finansieringen av fonden innebär enligt min mening en klar försämring för brottsoffrens räkning, och jag anser att den ursprungliga finansieringsformen skall återinföras. Det får ankomma på regeringen att ta de initiativ som krävs för att genomföra vad jag anfört ovan. Jag anser att utskottets hemställan under moment 67 bort ha följande lydelse: 67. beträffande brottsofferfrågor att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju29 yrkande 1, 1997/98:Ju910 yrkandena 29-31 och 34, 1997/98:Ju917 yrkande 12 och 1997/98:Ju933 yrkande 3 och med avslag på motionerna 1997/98: Ju905 yrkande 1, 1997/98:Ju907 yrkande 2 och 1997/98:Ju914 yrkandena 4 och 5 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 65,
66. Brottsofferfrågor (mom. 67) Siw Persson (fp) anför: Lagen om målsägandebiträde är en mycket värdefull reform till stöd för alla de kvinnor som utsätts för brott av olika slag. Det är därför viktigt att slå vakt om rätten till målsägandebiträde. Jag anser därför att riksdagen bör ge regeringen till känna att statens stöd till brottsoffer i form av målsägandebiträden inte får minskas. Detta bör regeringen beakta vid beredningen av Brottsofferutredningens betänkande som föreslår en utvidgning av möjligheterna att erhålla målsägandebiträde. Jag anser att utskottets hemställan under moment 67 bort ha följande lydelse: 67. beträffande brottsofferfrågor att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju933 yrkande 3 och med avslag på motionerna 1997/98:Ju29 yrkande 1, 1997/98:Ju905 yrkande 1, 1997/98:Ju907 yrkande 2, 1997/98:Ju910 yrkandena 29-31 och 34, 1997/98:Ju914 yrkandena 4 och 5 och 1997/98:Ju917 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 66,
Särskilda yttranden
1. Våldtäktskliniker (mom. 38) Görel Thurdin (c) anför: Centerpartiet har länge krävt att särskilda kliniker för kvinnor som utsatts för våld skall inrättas i landet. Ett sådant har också inrättats i Uppsala. Enligt min mening är det emellertid inte tillräckligt. Liknande handlingsprogram som det man har vid RKC och sådana kliniker bör inrättas runt om i landet för att täcka det behov av behandling, stöd, forskning och utveckling som finns. Med hänsyn till att det vidtagits åtgärder på området och mot bakgrund av att såväl socialutskottet som justitieutskottet nu uttalat att man delar uppfattningen att det bör införas fler kliniker avstår jag dock här från att framställa något yrkande i saken.
2. Behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och sexualbrott (mom. 48) Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför: En av grunderna för en väl fungerande kriminalvård är enligt vår mening att strafftiden används på ett konstruktivt sätt. Under den borgerliga regeringen i början av 1990-talet infördes därför en rad program som syftade till att ge bl.a. sexualbrottsdömda vård och behandling. En förutsättning för att kunna genomföra sådana program är emellertid att det avsätts tillräckligt med ekonomiska resurser för detta ändamål. Enligt vår mening ger inte regeringens budget för kriminalvården utrymme för att kunna bedriva en bra verksamhet. Med det förslag till budget som vi presenterade i höstas hade förutsättningarna varit betydligt bättre.
3. Besöksförbud (mom. 49) Alice Åström (v) anför: Vänsterpartiet har vid olika tillfällen motionerat om att regeringen snarast bör tillsätta en utredning som får i uppgift att föreslå en lösning som innebär att det är förövarens rörelsefrihet som begränsas och inte offrets. Jag välkomnar därför att regeringen nu givit Brottsförebyggande rådet i uppdrag att göra en förstudie om de praktiska och tekniska förutsättningarna för en försöksverksamhet med elektronisk övervakning av män som brutit mot besöksförbud. Vidare förutsätter jag att regeringen snarast återkommer med förslag härom till riksdagen.
4. Brottsofferjourer (mom. 56) Görel Thurdin (c) anför: De flesta brottsofferjourer har i dag inte någon möjlighet att anställa någon brottsofferassistent. Vid dessa jourer utförs uppgifterna av ideellt arbetande samordnare. Vid de brottsofferjourer där det för närvarande finns en sådan assistent (för närvarande endast 15 stycken) sker finansieringen genom kommunala bidrag. Enligt min mening bör ett direkt statsstöd inrättas för att möjliggöra anställning av en brottsofferassistent i varje län. Härigenom skulle brottofferjourerna dels få tillgång till en heltidsanställd brottsofferassistent, dels bättre kunna samordna sin verksamhet inom respektive län. Mot bakgrund av att Brottsofferutredningen tagit upp frågan om brottsofferassistenter och att utredningens betänkande skall beredas avstår jag emellertid nu från att framställa något yrkande i saken.
5. Brottsofferjourer (mom. 56) Alice Åström (v) anför: De flesta brottsofferjourer har i dag inte någon möjlighet att anställa någon brottsofferassistent. Vid dessa jourer utförs uppgifterna av ideellt arbetande samordnare. Vid de brottsofferjourer där det för närvarande finns en sådan assistent (endast 15) sker finansieringen genom kommunala bidrag. För att möjliggöra anställning av en deltidsanställd brottsofferassistent vid fler brottsofferjourer anser jag att ett direkt statsstöd bör inrättas för detta ändamål. Mot bakgrund av att Brottsofferutredningen tagit upp frågan om brottsofferassistenter och att utredningens betänkande skall beredas avstår jag emellertid nu från att framställa något yrkande i saken.
6. En förbättrad yrkesutbildning (mom. 58) Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför: Som anförs i den socialdemokratiska motionen Ju934 bör våld mot kvinnor prioriteras vid utbildning av poliser. En förutsättning för detta är emellertid, som vi framhållit i en rad olika sammanhang, att det faktiskt bedrivs en grundutbildning för poliser. Den nuvarande regeringen har enligt vår mening inte insett vikten av att det sker en kontinuerlig antagning till Polishögskolan.
7. Brottsofferfrågor (mom. 68) Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför: I anslutning till vad som anförs i motion Ju905 om skadestånd vill vi understryka att det är viktigt att staten stöder brottsoffer på alla tänkbara sätt. Vi vill emellertid här också framhålla vikten av att samhället inte går in och tar över ansvaret från den som orsakat skadan. Lika viktigt som det är att ge stöd till den som utsatts för brott är enligt vår mening att man inte omyndigförklarar en person som begått brott.
Regeringens lagförslag
Socialutskottets yttrande
1997/98:SoU4y
Kvinnofrid
Till justitieutskottet Justitieutskottet har berett socialutskottet tillfälle att senast den 24 mars 1998 avge yttrande över proposition 1997/98:55 Kvinnofrid jämte motioner som väckts med anledning av propositionen, allt i de delar som remitterats till justitieutskottet. Socialutskottet begränsar sitt yttrande till avsnitten 7, 8, 11.1, 12.3, 15 och 16.2 i propositionen samt de motionsyrkanden som berör dessa avsnitt. Till justitieutskottet överlämnas tillsammans med yttrande 23 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1997 om frågor som behandlas i propositionen.
Utskottet
Våld mot kvinnor
De sociala myndigheternas insatser I propositionen anförs att Kvinnovåldskommissionens redovisning visar att det finns brister i socialtjänstens arbete med kvinnor som utsätts för våld. Kommissionen har pekat på att frågan ibland synes vara lågt prioriterad och att socialsekreterarna bl.a. på grund av bristande kunskaper inte är tillräckligt uppmärksamma på problemet. Till detta kommer att det inte är ovanligt att våldsutsatta kvinnor av olika anledningar döljer att de är utsatta för våld i sina hem. Följden har blivit att dessa kvinnor alltför sällan erbjuds insatser och att kvinnorna inte heller efterfrågar sådana. Enligt kommissionen tyder mycket på att hälso- och sjukvården och socialtjänsten i långt större utsträckning än vad man hittills varit medveten om möter kvinnor som utsatts för våld. Mot bakgrund av de brister i socialtjänstens arbete som påtalats av Kvinnovåldskommissionen anser regeringen att mycket talar för att ansvaret för att hjälpa kvinnor som utsätts för våld tydligare bör anges i lagen. I propositionen föreslås att SoL skall kompletteras med en bestämmelse om att socialnämnden bör verka för att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet får stöd och hjälp för att förändra sin situation. Socialtjänsten bör ha egen kompetens och handlingsberedskap för att kunna söka upp och hjälpa utsatta kvinnor. Det är enligt regeringen inte tillräckligt att det finns tillgång till frivilliga insatser i kommunen. Socialtjänsten måste också, anförs det i propositionen, bli mer uppmärksam på situationer där det kan förekomma våld i hemmet även om inte en hjälpsökande direkt talar om detta, t.ex. när en kvinna av annat skäl tar kontakt med socialtjänsten. Vidare anförs att kommissionen också har visat att det finns behov av en ökad medvetenhet om dessa frågor. Särskilda metoder och handlingsrutiner kan behöva utarbetas. Kvinnor som utsatts för våld kan behöva stödjande samtal, råd och hjälp med praktiska frågor som t.ex. kontakt med andra myndigheter. De kan också behöva hjälp till ett s.k. skyddat boende. För att nå de utsatta kvinnorna är det enligt propositionen angeläget med uppsökande verksamhet och att information om de insatser som kan erbjudas utarbetas och sprids. Regeringen anser att Socialstyrelsen har en viktig roll när det gäller att uppmuntra det lokala utvecklingsarbetet på området samt att sprida kunskap om och erfarenheter från de projekt som pågår på flera håll i landets kommuner och som syftar till att bättre kunna hjälpa och stödja utsatta kvinnor. Med anledning av den nya bestämmelsen som föreslås i SoL har Socialstyrelsen fått i uppdrag att utarbeta allmänna råd för socialtjänstens arbete med dessa frågor. För att underlätta och stimulera ett mer aktivt arbete regionalt och lokalt har regeringen nyligen uppdragit åt Socialstyrelsen att leda ett utvecklingsarbete i frågor om våld mot kvinnor. Syftet med uppdraget är att främja och stödja kompetensuppbyggnad och metodutveckling inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården så att stödet till de utsatta kvinnorna kan förbättras. För uppdraget som även innefattar frågor om prostitution tillförs Socialstyrelsen ett engångsbelopp om 5 miljoner kronor för åren 1998-2000. Därefter är tanken att arbetet med dessa frågor skall införlivas med Socialstyrelsens ordinarie uppgifter. I propositionen anförs att de kunskaper och den kompetens som finns i de kommuner som kommit längst i arbetet på området bör utnyttjas. Socialstyrelsen bör särskilt ta till vara storstädernas kunskap och erfarenheter på området. Styrelsen bör också samarbeta med och ta till vara erfarenheterna från Rikskvinnocentrum, kvinnojourerna och Brottsoffermyndigheten. Även Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet bör engageras i arbetet. En annan aspekt som lyfts fram i propositionen är ett förbättrat samarbete mellan myndigheter inom rättsväsendet, socialtjänsten, hälso- och sjukvården och de frivilliga organisationerna i frågor som rör våld mot kvinnor. Det är enligt regeringens mening angeläget att goda erfarenheter från olika samverkansprojekt sprids. I uppdraget till Socialstyrelsen ingår också att, i samråd med kvinnojourernas riksorganisationer och Rikskvinnocentrum, utreda hur en central kristelefon för våldsutsatta kvinnor skall kunna komma till stånd. Regeringen anser att socialtjänsten i sitt arbete med utsatta barn bör ägna särskild uppmärksamhet åt de barn som växer upp i miljöer där det förekommer våld och misshandel. Det är angeläget att utveckla metoder och kunskaper inom området. Resultaten av det utredningsarbete m.m. som pågår och som berör frågor om barn i misshandelsmiljöer bör avvaktas. Därefter bör en samlad bedömning av behovet av ytterligare åtgärder göras.
Motionerna I motion Ju31 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) yrkas att riksdagen skall besluta att den i propositionen föreslagna nya bestämmelsen i SoL (8 a §) skall ha följande lydelse: ?Socialnämnden skall verka för att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet erbjuds stöd och hjälp för att förändra sin situation? (yrkande 1). I motion Ju32 av Birger Schlaug m.fl.(mp) begärs ett tillkännagivande om att ordet ?bör? i regeringens förslag till 8 a § i SoL byts ut mot ?skall?. Motionärerna anser också att det bör klargöras att socialtjänsten i sitt arbete med utsatta barn skall ägna särskild uppmärksamhet åt de barn om växer upp i miljöer där det förekommer våld och misshandel (yrkande 1). Ordet ?bör? som används i propositionen är inte tillräckligt förpliktande, anser motionärerna. Vidare begärs ett tillkännagivande om att socialtjänsten skall ges i uppdrag att utbetala ersättning till kvinnor som utsatts för våld i nära relationer (yrkande 2). Ersättning bör utgå för sönderslagna inventarier, byte av dörrlås och andra skador i bostaden. Kvinnan bör även kunna få ersättning från socialnämnden för behandling av tandskador och andra fysiska skador som uppkommit till följd av misshandeln. I motion Ju24 av Gun Hellsvik m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om att i socialtjänstlagen klargöra brottsoffrens behov av stöd och hjälp (yrkande 2). Enligt motionärerna måste kommunerna bli bättre på att hjälpa inte bara misshandlade kvinnor utan även brottsoffer i allmänhet. Regeringen bör därför snarast överväga att utvidga den föreslagna tilläggsbestämmelsen i socialtjänstlagen till att omfatta även andra brottsoffer. I motion Ju28 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att Socialstyrelsens uppdrag att leda ett utvecklingsarbete i frågor om våld mot kvinnor även skall omfatta utsatta flickor (yrkande 6). I motion Ju934 av Inger Segelström m.fl. (s) begärs tillkännagivanden om socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens insatser för kvinnor samt behovet av behandlingshem och skyddat boende för kvinnor (yrkandena 3 och 4 delvis). Motionärerna anser det angeläget att socialtjänsten utvecklar modeller för att nå och hjälpa våldsutsatta kvinnor med missbruksproblem. Det måste också finnas möjlighet för dessa kvinnor att få vård på behandlingshem som enbart tar emot kvinnliga missbrukare. Tidiga och adekvata insatser av hög kvalitet krävs för att avvärja framtida belastningar på såväl hälso- och sjukvården och socialtjänsten som kostnader för sjukskrivningar och sjukpension. Vidare anförs i motionen att vissa kvinnor har behov av ett skyddat boende under en längre tid än vad som i dag kan erbjudas i Sverige. Motionärerna hänvisar till en modell som utvecklats i Kanada och som även bör prövas i Sverige. I motion So801 av Olof Johansson m.fl. (c) hemställs att regeringen skall ges till känna vad som anförts om rutiner och utbildning för personer som kommer i kontakt med barn som blir vittne till våld i hemmet (yrkande 15). Många barn lever enligt motionärerna i socialt utsatta miljöer där de vuxnas problem tar över. Vid en undersökning av polisanmälningar om misshandel framkom att det var mycket slumpartat om barnen över huvud taget nämndes i polisrapporterna och även om så skedde var det inte självklart att socialtjänsten nåddes av uppgifterna eller att barnen fick hjälp med att bearbeta sina upplevelser. Bättre rutiner för samarbetet mellan polisen, socialtjänsten och barnpsykiatrin måste utarbetas, anser motionärerna.
Utskottets överväganden Kommunen har enligt socialtjänstlagen (SoL) det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver. Till socialnämndens uppgifter hör bl.a. att göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen samt svara för omsorg och service, upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat bistånd till familjer och enskilda som behöver det. I socialtjänstlagen ges allmänna riktlinjer om det sätt på vilket socialnämnden skall fullgöra sina skyldigheter men också mer preciserade mål för vissa grupper t.ex. barn och ungdomar, missbrukare samt för personer som behöver bistånd av socialtjänsten för att klara sin försörjning och sin livsföring i övrigt. Socialtjänstens ansvar enligt socialtjänstlagen omfattar således redan människor som är eller har varit utsatta för våld även om det inte särskilt utsägs i lagen. Kvinnovåldskommissionen har emellertid visat att det finns stora brister i socialtjänstens arbete med kvinnor som utsätts för våld. Detta faktum har också i huvudsak fått stöd hos remissinstanserna. Utskottet delar inställningen i propositionen att socialtjänstens ansvar för att stödja och hjälpa kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet bör klargöras bättre genom att socialtjänstlagens allmänna bestämmelser kompletteras med en särskild bestämmelse härom. Utskottet finner inte anledning att i detta sammanhang föreslå att bestämmelsen skall utvidgas till att omfatta brottsoffer i allmänhet eller att föreslå att ?bör? ändras till ?skall? i lagförslaget. Utskottet föreslår att justitieutskottet tillstyrker förslaget till 8 a § SoL och att motionerna Ju31 yrkande 1, Ju32 yrkande 1 och Ju24 yrkande 2 avstyrks. Utskottet vill i detta sammanhang också understryka vikten av att socialtjänsten på ett tidigt stadium erbjuder insatser av olika slag till de kvinnor som behöver stöd och hjälp för att förändra sin situation. För detta krävs enligt utskottet att socialtjänsten har kompetens och handlingsberedskap. Socialtjänsten måste också bli mer uppmärksam på situationer där det kan förekomma våld i hemmet, t.ex. när en kvinna av annat skäl tar kontakt med socialtjänsten. Särskilda program och handläggningsrutiner kan behöva utarbetas för att öka medvetenheten om dessa frågor inom socialtjänsten. Det är också angeläget att socialtjänsten aktivt informerar om de resurser som finns inom socialtjänstens ram och som är tillgängliga för kvinnor som är utsatta för våld och andra övergrepp. Med hänsyn till att behovet av hjälp och stöd kan variera starkt mellan olika kvinnor måste olika slag av insatser kunna erbjudas. Det kan som nämns i propositionen finnas behov av stödjande samtal, råd och hjälp med praktiska frågor, t.ex. kontakt med andra myndigheter. Andra insatser som kan behövas är t.ex. en stöd- eller kontaktperson under den tid som polisutredning och rättegång pågår. I många fall finns också behov av hjälp till skyddat boende. Socialstyrelsen, som har en viktig roll när det gäller att uppmuntra det lokala utvecklingsarbetet, kommer att utarbeta Allmänna råd om hur socialtjänsten bör arbeta för att hjälpa och stödja utsatta kvinnor. Utskottet ser med tillfredsställelse att regeringen gett Socialstyrelsen i uppdrag att leda ett utvecklingsarbete inom socialtjänsten i frågor som rör våld mot kvinnor. Utskottet utgår från att utvecklingsarbetet även kommer att omfatta unga kvinnor. Motion Ju28 yrkande 6 bör avstyrkas. När det gäller att ordna en tillfällig bostad eller erbjuda skyddat boende för våldsdrabbade kvinnor använder sig socialtjänsten i stor utsträckning av kvinnojourerna. Eftersom det skett en stark framväxt av lokala kvinnojourer under fram för allt det senaste decenniet finns det i dag goda möjligheter för kvinnor och deras barn att få tillgång till ett skyddat boende i en akut krissituation. Som påpekas i motion Ju934 har dock vissa kvinnor behov av skyddat boende under en längre period än vad som i dag kan erbjudas. Det kan därför enligt utskottets mening finnas skäl att pröva den modell som utvecklats i Kanada och som erbjuder boende på längre sikt för kvinnor som lämnat sin hem på grund av misshandel eller andra övergrepp. I motion Ju934 berörs även problemet med våldsutsatta kvinnor som också har missbruksproblem. Kvinnojourerna har enligt motionärerna varken kompetens eller resurser att hjälpa dessa kvinnor. Som ovan nämnts har socialtjänsten enligt SoL ett särskilt ansvar för att missbrukare får den hjälp och den vård som behövs för att komma ifrån missbruket. Utskottet har i ett särskilt betänkande behandlat motioner om vård av missbrukare och bl.a. uttalat att kommunerna måste satsa mer på att finna metoder att nå missbrukande kvinnor och att utveckla verksamheter som särskilt vänder sig till kvinnliga missbrukare. Tillsynsmyndigheterna bör noga följa utvecklingen. Utskottet anser dock inte att något tillkännagivande till regeringen behövs med anledning av motion Ju934 yrkandena 3 och 4 delvis. Utskottet föreslår att motionen avstyrks i dessa delar. En kvinna som varit eller är utsatt för våld kan också behöva ekonomiskt bistånd av socialtjänsten för att förändra sin situation. Kan kvinnan i fråga inte själv tillgodose sina behov eller få dem tillgodosedda på annat sätt har hon rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning. Socialtjänsten har möjlighet att ge bistånd även i form av exempelvis flyttningskostnader, nyanskaffning av möbler, husgeråd etc. samt även för kostnader för psyko- terapi och mer omfattande tandvård. Bistånd kan även ges till olika former av vård-, stöd- och behandlingsinsatser. I motion Ju32 yrkande 2 (mp) yrkas att socialtjänsten skall åläggas att utbetala ersättning till kvinnor som utsatts för våld i nära relationer. Enligt motionärerna bör ersättning utgå för såväl personskada som sakskada. Utskottet anser att yrkandet bör avslås. Förutsättningar för att få ersättning av statsmedel för skada till följd av brott regleras i brottsskadelagen, och det åligger Brottsoffermyndigheten att pröva ärenden om brottsskadeersättning enligt denna lag. Ersättning av statsmedel enligt brottsskadelagen betalas från det i statsbudgeten särskilda anslaget Ersättning för skador på grund av brott. Till socialtjänstens viktigaste uppgifter hör att verka för att barn och ungdomar växer upp under trygga och goda förhållanden. Socialtjänsten har således redan i dag ett särskilt ansvar för barn som lever i misshandelsmiljöer. Utskottet finner dock i likhet med regeringen anledning att understryka vikten av att socialtjänsten i sitt arbete med utsatta barn ägnar särskild uppmärksamhet åt de barn som växer upp i miljöer där det förekommer våld och misshandel. Metoder och kunskaper inom området måste utvecklas. För att socialtjänsten skall kunna leva upp till sitt ansvar att uppmärksamma dessa barn och vidta erforderliga hjälpinsatser, behövs som framhålls i motion So801 bl.a. bättre rutiner för samarbetet mellan polisen och socialtjänsten. Denna inställning delas också av regeringen. Regeringen har för avsikt att återkomma till riksdagen med en proposition om Vissa barnfrågor och föräldrastöd. I det sammanhanget kommer också en mer samlad bedömning att göras över behovet av eventuellt ytterligare insatser för att förbättra situationen för barn som lever i miljöer där misshandel förekommer. Utskottet anser att riksdagen inte bör ta något initiativ med anledning av motion So801 yrkande 15. Yrkandet bör därför avstyrkas.
Hälso- och sjukvårdens insatser Enligt propositionen bör hälso- och sjukvårdens ansvar när det gäller kvinnor som utsatts för sexualbrott och misshandel så långt som möjligt avgränsas till sådana uppgifter som kräver hälso- och sjukvårdens särskilda kompetens. Detta innebär dock inte att någon strikt avgränsning av hälso- och sjukvårdens ansvarsområde skall göras. I hälso- och sjukvårdens ansvar ingår också att se till att den som söker hälso- och sjukvårdens tjänster, men som också behöver annat stöd, blir hänvisad till det eller de organ, som har kompetens och resurser för uppgiften. Samspelet med andra verksamheter är också en nödvändig förutsättning för att det våld som kvinnor utsätts för skall kunna bekämpas. I propositionen betonas att det är angeläget att kvinnor som utsatts för våld får ett bra bemötande och omhändertagande av kunnig personal när de söker sig till hälso- och sjukvården. Ett insiktsfullt bemötande och ett gott omhändertagande med möjlighet till fortsatt stöd och hjälp kan vara avgörande för kvinnornas möjligheter att förändra sin situation såväl i ett kort som i ett långt perspektiv. Kvaliteten i verksamheten bör fortlöpande utvärderas och säkras. Att kvaliteten i verksamheten inom hälso- och sjukvården systematiskt och fortlöpande skall utvärderas och säkras följer redan av hälso- och sjukvårdslagen. Hur verksamheten för utsatta kvinnor organiseras i olika delar av landet är dock enligt regeringens mening i första hand en fråga för berörda huvudmän som har att se till att vårdutbudet anpassas efter invånarnas behov. I propositionen konstateras att många landsting har tagit initiativ till betydande satsningar för kvinnor som utsätts för våld. Rikskvinnocentrum för kvinnor som har misshandlats och våldtagits inrättades år 1994 på förslag av Kvinnovåldskommissionen. Huvudman är landstinget i Uppsala län. En huvuduppgift för centrumet är att ta emot våldsutsatta kvinnor för medicinsk undersökning och behandling. Centrumet skall också kunna erbjuda t.ex. krissamtal och dygnet-runt-rådgivning per telefon. RKC skall också vara ett nationellt resurs- och kompetenscentrum som utifrån ett kvinnoperspektiv skall skapa former för ett gott omhändertagande i vården. Vidare skall RKC genomföra utbildning av berörda personalkategorier, sprida information och bidra till opinionsbildning samt bedriva forskning om bl.a. effekterna av våld mot kvinnor. Regeringen har bidragit ekonomiskt till uppbyggnaden av verksamheten, som är tänkt att kunna stå modell för verksamheter som kan utvecklas i andra delar av landet. För att ge RKC förutsättningar att befästa sin verksamhet och sprida erfarenheter från denna samt för att finansiera vissa rikstäckande uppgifter avser regeringen att, som ett engångsbelopp, bidra ekonomiskt med 3 miljoner kronor under år 1998.
Motionerna I motionerna Ju27 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 6 och Ju32 av Birger Schlaug m.fl. (mp) yrkande 4 hemställs om att en särskild vårdgaranti bör införas för att tillgodose behovet av psykoterapi för kvinnor som blivit våldtagna och misshandlade. Motionärerna i motion Ju27 anser att rätten till psykoterapi bör ingå i den heltäckande vårdgaranti som regeringen avser att under innevarande år förhandla fram med Landstingsförbundet. Även i motion Ju933 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkande 6 begärs tillkännagivande om rätt till psykoterapi för kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp och att sådan terapi skall omfattas av vårdgarantin. I motion Ju919 av Johan Lönnroth m.fl. (v) yrkande 6 yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till en regel som ger kvinnor som utsatts för misshandel och sexuella övergrepp rätt till kostnadsfri läkarvård och behandling, inklusive psykoterapi. I motion Ju25 av Tone Tingsgård m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande om behovet att långsiktigt befästa Rikskvinnocentrums roll som ett centrum med rikstäckande uppgifter. Motionärerna anser att Rikskvinnocentrum måste få ett tydligt och långsiktigt nationellt uppdrag för de närmast kommande åren för att samla erfarenheter och bedriva forskning inom sitt huvudområde samt för att sprida kunskaper till berörda organ och för att kunna utveckla omvårdnadsmodeller. Propositionens ettåriga perspektiv är helt otillfredsställande, anser motionärerna. I motion Ju901 av Barbro Westerholm och Isa Halvarsson (fp) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om Rikskvinnocentrum (yrkande 1). Rikskvinnocentrum i Uppsala täcker enligt motionärernas mening inte på långa vägar de behov av hjälp, stöd och rehabilitering som finns bland kvinnor som utsatts för olika former av våld. För att möta detta behov bör varje universitetsklinik i landet inrätta ett centrum motsvarande det som finns i Uppsala. I motion Ju917 av Ingbritt Irhammar och Görel Thurdin (c) begärs tillkännagivande om att särskilda kliniker för våldtäktsoffer bör inrättas runt om i landet och att dessa kliniker utarbetar handlingsprogram för att bemöta och behandla våldsutsatta kvinnor efter mönster från Rikskvinnocentrum i Uppsala (yrkande 5). Ett liknande yrkande framställs i motion Ju933 (fp) yrkande 2. I motion A807 yrkande 6 av Johan Lönnroth m.fl. (v) begärs tillkännagivande till regeringen om att akutsjukhusen åläggs att snarast ta fram handlingsplaner för hur de skall bemöta misshandlade kvinnor.
Utskottets överväganden Hälso- och sjukvården, framför allt akutsjukvården och kvinnoklinikerna, kommer i mycket stor utsträckning i kontakt med kvinnor som utsatts för våld. Det är därför angeläget att dessa kvinnor får ett bra bemötande och tas emot av kunnig personal. Att utreda och behandla kvinnor som varit utsatta för våld och andra övergrepp kräver särskilda kunskaper och en stor lyhördhet. Rutiner och behandlingsmetoder bör därför ses över och vidareutvecklas. Det är också enligt utskottets mening angeläget att hälso- och sjukvårdens mottagande av kvinnor som varit utsatta för våld och andra övergrepp blir föremål för en kontinuerlig kvalitetssäkring och utvärdering. Utskottet vill också understryka vad som sägs i propositionen att hälso- och sjukvården förutom den medicinska behandlingen också har ett ansvar för att den som söker hälso- och sjukvårdens tjänster, men som också behöver annat stöd, blir hänvisad till det eller de organ som har kompetens och resurser för uppgiften. Även om medvetenheten om frågor som gäller våld mot kvinnor har ökat under senare år är kunskaperna om våldets konsekvenser, om bemötande och om mottagande av kvinnorna mycket skiftande, vilket Kvinnovåldskommissionen också pekat på. Det är därför tillfredsställande att Socialstyrelsens uppdrag även innefattar stöd till kompetensuppbyggnad och metodutveckling inom hälso- och sjukvården och att Socialstyrelsen i detta arbete särskilt skall samarbeta med bl.a. Rikskvinnocentrum i Uppsala. Rikskvinnocentrum i Uppsala, RKC, för kvinnor som misshandlats och våldtagits utför ett mycket värdefullt arbete när det gäller att ta emot våldsutsatta kvinnor för medicinsk undersökning och behandling. Centrumet har också i egenskap av nationellt resurs- och kompetenscentrum en viktig roll när det gäller att utifrån ett kvinnoperspektiv skapa former för ett gott omhändertagande i vården. Utskottet anser det angeläget att sjukvårdshuvudmännen i arbetet med att utveckla bättre former för bemötande och omhändertagande av våldsutsatta kvinnor tar till vara den kunskap och de erfarenheter som har vunnits vid Rikskvinnocentrum. Till centrumets uppgifter hör också att genomföra utbildning av berörda personalkategorier, sprida information och bidra till opinionsbildning samt bedriva forskning om bl.a. effekterna av våld mot kvinnor. Det är, som anförs i propositionen, viktigt att den kunskap och de erfarenheter som finns vid RKC systematiseras för att kunna bilda modell för liknande insatser hos andra huvudmän. Regeringen har bidragit ekonomiskt till uppbyggnaden av verksamheten och har nu för avsikt att, som ett engångsbelopp, bidra ekonomiskt med 3 miljoner kronor under år 1998 för att ge RKC förutsättningar att befästa sin verksamhet och sprida erfarenheter för denna samt att finansiera vissa rikstäckande uppgifter. Utskottet som anser det vara av stor betydelse att RKC kan fortsätta att verka som ett nationellt resurs- och kompetenscentrum välkomnar förslaget. Huruvida och i vilken omfattning ekonomiskt bidrag från staten även kan behövas efter år 1998 är enligt utskottets mening nu för tidigt att avgöra. Utskottet utgår dock från att frågan kommer att prövas. Motion Ju25 bör enligt utskottet avstyrkas. I tre motioner yrkas att särskilda kliniker för kvinnor som misshandlats eller våldtagits bör inrättas runt om i landet eller vid varje universitetsklinik. Utskottet delar denna inställning. I ytterligare en motion begärs tillkännagivande om att akutsjukhusen skall åläggas att utarbeta handlingsplaner för hur misshandlade kvinnor skall bemötas. Många landsting har också gjort betydande satsningar för kvinnor som utsatts för våld, vilket utskottet ser mycket positivt på. Frågor om hur verksamheten för utsatta kvinnor skall organiseras i olika delar av landet är i första hand en uppgift för sjukvårdshuvudmännen liksom frågan om särskilda handlingsplaner. Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att motionerna Ju901 yrkande 1, Ju917 yrkande 5, Ju933 yrkande 2 och A807 yrkande 6 bör avstyrkas. Kvinnor som har utsatts för våld och andra övergrepp kan ha behov av kvalificerat psykiatriskt stöd, och psykoterapi kan vara en lämplig behandlingsmetod. Frågan om införande av en generell behandlingsgaranti liksom förslag om att stärka patientens ställning bereds i Regeringskansliet med sikte på en proposition senare i vår. Frågan om att främja möjligheterna till privat psykoterapeutisk behandling bereds också som en del i beredningen av betänkandet Klara spelregler från Delegationen för samverkan mellan offentlig och privat hälso- och sjukvård. Något initiativ från riksdagen behövs inte enligt utskottets mening. Motionerna Ju27 yrkande 6, Ju32 yrkande 4, Ju933 yrkande 6 och Ju919 yrkande 6 bör avslås.
Frivilliga organisationer Det finns för närvarande 131 lokala kvinnojourer organiserade i Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS) eller i det relativt nybildade Sveriges Kvinnojourers Riksförbund. Kvinnojourerna är starkt beroende av stöd från den offentliga sektorn. Bidrag till verksamheten utgår främst från kommunerna. Regeringen avsätter årligen 5 080 000 kr i bidrag till organisationer som motverkar våld mot kvinnor. Medlen disponeras av Socialstyrelsen och har fördelats enligt följande: 3 miljoner till de lokala kvinnojourernas utvecklingsarbete, 1 miljon till riksorganisationer samt ca 1 miljon till mansjourer, invandrarorganisationer och vissa andra organisationer som arbetar med frågor om våld mot kvinnor och barn. Enligt regeringens bedömning finns det behov av utökat ekonomiskt stöd till de lokala kvinnojourernas utvecklingsinsatser. I budgetpropositionen 1997/98:1 (utg.omr. 9) föreslogs att anslaget C 2 Bidrag till organisationer på det sociala området skulle tillföras ytterligare 6 miljoner kronor för vissa insatser för särskilt svaga kvinnogrupper. Detta blev också riksdagens beslut. Avsikten är att dessa 6 miljoner skall tillföras de lokala kvinnojourerna och deras två riksorganisationer.
Motionerna I motion Ju28 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om att inte bara kommunerna utan även staten skall ha ett ansvar för kvinnojourerna (yrkande 9). Så länge det inte råder kvinnofrid i samhället anser motionärerna att det är statens uppgift att ekonomiskt stödja de två riksorganisationerna och de lokala kvinnojourerna. Vidare anser motionärerna att särskilda medel bör avsättas till kvinnojourerna för arbete med utsatta invandrade kvinnor (yrkande 11). Kvinnojourerna är, menar motionärerna, bättre lämpade än invandrarorganisationernas kvinnoorganisationer att arbeta med brottsofferverksamhet. I samma motion yrkas att mansjourerna skall uppmanas att i form av t.ex. informationskampanjer ta avstånd från våld mot kvinnor (yrkande 8). I motion Ju901 av Barbro Westerholm och Isa Halvarsson (fp) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om kvinnojourer (yrkande 8). Motionärerna anser att det är angeläget att kvinnojourerna får behålla sin ideella karaktär och sin från myndigheter fristående ställning. Det stöd som utgår från kommunerna bör därför inte villkoras. Kommunerna bör heller inte ha synpunkter på verksamhetsprioriteringar och liknande frågor. I motion Ju933 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) (yrkande 7) framförs liknande synpunkter samt att det ekonomiska stödet till kvinnojourerna bör öka. I motion Ju934 av Inger Segelström m.fl. (s) begärs tillkännagivande om vad som anförts om kvinnojourerna (yrkande 4 delvis). Motionärerna anser att kommunerna i högre utsträckning än för närvarande bör stödja de fri- villigorganisationer som arbetar med att hjälpa och stödja misshandlade kvinnor och deras barn. Det måste finnas kontinuitet i anslagsgivandet för att verksamheten skall kunna fungera effektivt. Anslagen bör därför inte heller variera alltför mycket år från år. I motion So634 av Eva Persson Sellin och Lennart Klockare (s) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om kvinno- och mansjourernas verksamhet. Enligt motionärerna har de senaste årens besparingar i kommunerna drabbat kvinno- och mansjourerna. I vissa kommuner utgår inga bidrag till denna verksamhet. I andra kommuner har de anställda vid jourerna sagts upp. Motionärerna anser att det är angeläget att se över verksamheten och vilka möjligheter en utsatt person har att få hjälp i dag. I motion A804 yrkande 23 av Barbro Johansson m.fl. (mp) anförs att kvinnojourerna bör ges möjlighet att bygga ut sin verksamhet och erhålla statligt stöd.
Utskottets överväganden Utskottet anser att kvinnojourerna utför ett mycket värdefullt socialt arbete med att stödja och hjälpa kvinnor som utsatts för våld och andra övergrepp och synliggöra det våld som drabbar kvinnor samt genom att förmedla kunskaper om könsrelaterade övergrepp. Verksamheten utgör således ett utmärkt komplement till socialtjänstens insatser på området. För många kvinnor utgör också jourerna ett värdefullt alternativ till myndigheternas insatser bl.a. genom en hög grad av tillgänglighet och genom att anonymitet kan garanteras. Kvinnojourerna har under senare år fått utökat statlig stöd. För år 1998 utgår från anslaget C 2 Bidrag till organisationer på det sociala området (utg.omr. 9) 6 miljoner kronor för vissa insatser för särskilt svaga kvinnogrupper. Beloppet skall tillföras de lokala kvinnojourerna och deras två riksorganisationer. Utskottet anser att medlen bl.a. bör användas för att utveckla vissa eftersatta områden, såsom arbetet med utsatta invandrarkvinnor, tonårsflickor och barn som tillsammans med sina mödrar vistas på kvinnojourerna, men också för att utveckla nya jourer. Stödet till de lokala kvinnojourerna bör som framhålls i propositionen även i fortsättningen i första hand ses som en fråga för kommunerna. Den från statens sida ökade satsningen på kvinnojourernas utvecklingsarbete får inte leda till ett minskat engagemang från kommunerna. Tvärtom är det angeläget att kommunerna i högre utsträckning än för närvarande stödjer kvinnojourernas arbete. Som framhålls såväl i propositionen som i ett flertal motioner är det angeläget att jourerna får behålla sin ideella karaktär och ges möjlighet att existera på egna villkor. Stat och kommun bör därför vara försiktiga med att ställa ensidiga villkor som krav för bidrag. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att det redan i förarbetena till socialtjänstlagen särskilt betonades att stödet från olika samhällsorgan inte får medföra en styrande effekt på de frivilliga organisationerna och att samverkan inte får inkräkta på organisationernas integritet och initiativförmåga. För de barn som varit vittne till våld inom familjen är det enligt utskottet angeläget att utveckla hjälp och stödmetoder som kompletterar samhällets insatser. För detta utvecklingsarbete finns möjlighet för organisationer som bedriver ideell verksamhet att söka stöd ur Allmänna arvsfonden. Utskottet ser också positivt på att regeringen kommer att avsätta 2 miljoner kronor ur Allmänna arvsfonden för projekt som vänder sig till eller initieras av ungdomar och som rör våld mot kvinnor. Medlen skall efter ansökan utgå till ideella organisationer. Motionerna Ju28 yrkandena 9 och 11, Ju901 yrkande 8, Ju933 yrkande 7, Ju934 yrkande 4 delvis, So634 och A804 yrkande 23 får härmed i allt väsentligt anses tillgodosedda, och utskottet föreslår att yrkandena avstyrks. Regeringen anser det angeläget att öka kunskaperna hos män om problemet med våld mot kvinnor och att stödja det arbete som bedrivs i dessa frågor hos mansjourer och andra organisationer för män som bedriver ett aktivt arbete för att förebygga och förhindra mäns våld mot kvinnor. Utskottet delar denna bedömning och ser positivt på att regeringen - som ett komplement till de medel som Socialstyrelsen fördelar till mansjourernas arbete i frågor som rör våld mot kvinnor - avser att avsätta ytterligare 1,5 miljoner kronor för projekt och andra insatser i detta syfte. Det får ankomma på organisationerna själva att bestämma hur medlen skall användas. Yrkande 8 i motion Ju28 om att mansjourerna skall uppmanas att bedriva informationskampanjer bör därför avslås. Utskottet ser också positivt på att särskilda medel skall utgå till invandrar- och handikapporganisationer för projekt och andra insatser som syftar till att motverka våld mot invandrarkvinnor och kvinnor med funktionshinder.
Informationsinsatser Kvinnovåldskommissionen har i sitt betänkande föreslagit att en rikstäckande informationskampanj om våld mot kvinnor genomförs. Enligt regeringens bedömning är det inte påkallat att nu genomföra en sådan kampanj. Skälen för regeringens bedömning är att Länsstyrelsen i Stockholm i samarbete med kommunen, polisen, kvinnojourerna m.fl. under hösten 1997 har bedrivit en brett upplagd informationskampanj, Operation kvinnofrid, för att synliggöra våldet mot kvinnor i hemmen, öka kunskaperna och förändra attityderna till våldet. Till denna kampanj har regeringen lämnat ett bidrag om 500 000 kr. Därutöver har regeringen gett 650 000 kr i bidrag till den av ROKS nyligen inledda kampanjen i samma frågor. Enligt propositionen kommer regeringen under 1998 att genomföra seminarier och andra opinionsinsatser i frågor som rör våld mot kvinnor. I motion Ju28 (v) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om att initiera en riksomfattande kampanj för kvinnofrid (yrkande 10). Motionärerna delar inte regeringens bedömning om att det för närvarande inte är påkallat med ytterligare kampanjer för kvinnofrid. Enligt motionärerna bör riksomfattande kampanjer regelbundet genomföras. Kampanjerna bör rikta sig till olika grupper och beröra olika områden med kvinnors hälsa och välbefinnande i fokus. Ett utmärkt sätt för statsmakterna att främja kvinnofrid är att i riksomfattande kampanjer synliggöra mäns våld mot kvinnor och klart uttala sitt stöd för offren för könsrelaterat våld.
Utskottets överväganden Med hänsyn till de insatser som redan gjorts eller förbereds när det gäller information och opinionsarbete mot kvinnovåld anser utskottet att det inte är påkallat att nu genomföra en sådan informationskampanj som föreslås i motion Ju28 yrkande 10. Motionen bör därför avstyrkas i nu behandlad del.
Fortbildning Regeringen anför i propositionen att särskilda åtgärder behövs för att öka kunskapen hos personal på olika myndigheter som handlägger ärenden om våld mot kvinnor eller som på annat sätt kommer i kontakt med förövare av våldsbrott mot kvinnor. Detta är också en fråga om jämställdhet. I syfte att säkerställa att jämställdhetsfrågor och frågor om våld mot kvinnor blir belysta i relevanta yrkesutbildningar anförs i propositionen att examensordningen i högskoleförordningen kommer att kompletteras för följande yrkesexamina: läkarexamen, psykologexamen, psykoterapeutexamen, sjuksköterskeexamen, social omsorgsexamen, socionomexamen, tandläkarexamen och teologie kandidatexamen. Högskoleverket kommer enligt propositionen att få i uppdrag att följa och utvärdera på vilket sätt universiteten och högskolorna beaktar de nya kraven i examensordningen och hur de ändrade målbeskrivningarna kommer till konkret uttryck i undervisningen. Eftersom det kommer att dröja innan förändringar i grundutbildningarna får full genomslagskraft måste enligt regeringens bedömning de ändrade examensordningarna kompletteras med fortbildningsinsatser för de personalgrupper som nu är verksamma inom rättsväsendet, socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Fortbildningsinsatserna skall enligt propositionen normalt finansieras inom ramen för myndigheternas ordinarie arbete, och detta bör ske i betydligt större omfattning än vad som hittills varit fallet. Mot bakgrund av de förändringar som föreslås i lagstiftningen, t.ex. införandet av ett kvinnofridsbrott och de övriga satsningar som föreslås i propositionen, anser regeringen att det finns skäl att genom en extra tilldelning av medel genomföra en större engångssatsning på fortbildning av berörda yrkesgrupper. Rikspolisstyrelsen (RPS) har därför fått i uppdrag att i samråd med Domstolsverket, Riksåklagaren och Socialstyrelsen genomföra ytterligare fortbildning av personal inom rättsväsendet, socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Fortbildningen bör liksom den satsning som genomfördes år 1992 läggas upp så att den kan genomföras på både central, regional och lokal nivå. För ändamålet kommer RPS att tillföras ett engångsbelopp om 6,5 miljoner kronor. Av medlen skall 1,5 miljoner kronor användas för fortbildning av domare och för information till nämndemän.
Motionerna I motion Ju24 av Gun Hellsvik m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande om att regeringen skall se över socionomers och övrig berörd socialtjänstpersonals behov av utbildning i frågor som rör brottsoffer (yrkande 3). Motionärerna i motion Ju28 av Gudrun Schyman m.fl. (v) ser positivt på den satsning på fortbildning av de yrkesgrupper som kommer i kontakt med våldsutsatta kvinnor och som skall syfta till att ge dessa kvinnor ett bättre bemötande och stöd. Motionärerna anser att satsningen på fortbildning även skall syfta till bättre kunskap om kvinnors asylskäl och om sexuella övergrepp mot barn (yrkande 12). I motion Ju901 av Barbro Westerholm och Isa Halvarsson (fp) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om erfarenhetsspridning och utbildning (yrkande 9). Motionärerna anser att kvinnojourernas och Rikskvinnocentrums erfarenheter av arbete med kvinnor som utsatts för våld i olika former skall spridas och användas vid utbildningen av polis, åklagare, personal vid sociala myndigheter m.fl. Socialstyrelsen har enligt motionärerna en viktig uppgift att fylla både när det gäller att samla in kunskaper och erfarenheter och för att dessa sprids. I motion A804 av Barbro Johansson m.fl. (mp) anförs att alla berörda myndigheter som arbetar med kvinnor som utsätts för våld bör ges utbildning i hur dessa kvinnors problembild kan se ut och hur man på bästa sätt uppmärksammar och stöder dessa kvinnor (yrkande 21). I motion A805 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) betonas vikten av att kontinuerlig utbildning om kvinnomisshandel, dess orsaker och symtom, och möjlig behandling ges till personal inom hälso- och sjukvården, socialtjänsten, polisen och rättsväsendet (yrkande 14).
Utskottets överväganden Behovet av fortbildning i frågor om våld mot kvinnor är stort. Utskottet välkomnar därför den satsning på fortbildning som skall genomföras för de yrkesgrupper inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården och rättsväsendet m.m. som kommer i kontakt med våldsutsatta kvinnor. Utskottet delar dock regeringens och Kvinnovåldskommissionens principiella uppfattning att fortbildningsinsatser normalt skall finansieras inom ramen för myndigheternas ordinarie arbete och att detta bör ske i betydligt större omfattning än vad som hittills varit fallet. I likhet med vad som anförs i motion Ju901 yrkande 9 anser utskottet att kvinnojourernas och Rikskvinnocentrums erfarenheter av arbete med kvinnor som utsatts för våld i olika former skall spridas och användas vid utbildningen av nu berörda yrkesgrupper. Motionerna Ju901 yrkande 9, A804 yrkande 21 och A805 yrkande 14 är enligt utskottet tillgodosedda genom de satsningar på utbildning och fortbildning som nu skall genomföras. Utskottet föreslår att motionsyrkandena avstyrks. Det kan även finnas behov av fortbildningsinsatser för personal inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården i t.ex. frågor som rör sexuella övergrepp mot barn och brottsoffer i allmänhet. Något tillkännagivande härom till regeringen bör dock enligt utskottets mening inte övervägas i detta sammanhang. Frågor om bl.a. åtgärder för att förebygga sexuella övergrepp mot barn och stöd till barn som utsatts för ett sådant övergrepp behandlar utskottet inom kort i ett betänkande om barnfrågor. Utskottet föreslår att justitieutskottet avstyrker motionerna Ju24 yrkande 3 och Ju28 yrkande 12.
Prostitution
De sociala myndigheternas insatser Mot bakgrund av den föreslagna kriminaliseringen av köp av sexuella tjänster samt Prostitutionsutredningens redovisning av de ständigt pågående förändringarna när det gäller prostitutionens former och kontaktvägar är det enligt propositionen angeläget att på nationell nivå kontinuerligt följa utvecklingen. Det behövs enligt regeringens mening aktuell kunskap om prostitutionens omfattning och en överblick över den forskning som bedrivs på området. Även den internationella utvecklingens påverkan på svenska förhållanden när det gäller handeln med kvinnor och synen på prostitution bör uppmärksammas. I propositionen framhålls att de sociala myndigheternas insatser för att söka upp de prostituerade och motivera dem att söka hjälp, är ett viktigt led i ansträngningarna att minska prostitutionen. Regeringen anser att Socialstyrelsen bör kunna ge stöd till metodutveckling när det gäller sociala insatser som bedrivs på lokal nivå. Det är också angeläget att få en samlad kunskap om omfattningen och resultatet av de insatser som bedrivs på lokal nivå. Regeringen har därför gett Socialstyrelsen i uppdrag att fortlöpande följa och samla kunskap om prostitutionens omfattning och utveckling samt sammanställa kunskap om de sociala insatser som bedrivs på lokal nivå. I uppdraget ingår också att ge stöd till utveckling och förbättrade insatser på lokal nivå. Socialstyrelsen skall även följa den internationella utvecklingen på området. (I denna del av arbetet skall Socialstyrelsen samverka med Rikspolisstyrelsen som får i uppdrag att vara s.k. nationell rapportör i frågor som rör handel med kvinnor för sexuellt utnyttjande.) Den engångssumma om 5 miljoner kronor som regeringen avser att tillföra Socialstyrelsen för arbetet med frågor om våld mot kvinnor under åren 1998-2000 skall även avse arbetet mot prostitution.
Motionerna I motion Ju23 av Inger Segelström m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande om att en strategi för att nå drogmissbrukande prostituerade kvinnor bör utarbetas. Mot bakgrund av förslaget i propositionen om att förbjuda köp av sexuella tjänster anser motionärerna att gruppen drogmissbrukande prostituerade kan komma att behöva extra stöd. Motionärerna anser att det krävs individuella lösningar för varje enskild kvinna. Stödet kan komma att omfatta allt från terapi och medicinska behandlingar till ekonomisk hjälp med skuldsanering och bostad. För att detta skall kunna uppnås måste berörda kommuner, landsting och polis samverka för att utarbeta en strategi för att nå och hjälpa dessa kvinnor. I motion Ju26 av Siw Wittgren-Ahl och Elisebeht Markström (s) begärs ett tillkännagivande om behovet av ett kompetenscentrum för utveckling och förbättring av samhällets insatser mot prostitution. Verksamheten vid ett sådant centrum skulle enligt motionärerna kunna inordnas under Socialstyrelsen. Mot bakgrund av att det i Göteborg redan finns en sådan verksamhet bör centrumet av effektivitetsskäl förläggas dit. I motion Ju27 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs en utredning av hur samverkan mellan polismyndighet, socialtjänst, hälso- och sjukvård och andra berörda myndigheter skall kunna komma till stånd för att motarbeta prostitutionen (yrkande 18). I motion Ju31 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) begärs tillkännagivanden om vad i motionen anförts om ett nationellt centrum för arbetet mot prostitution och om vård och behandling av prostituerade med missbruksproblem (yrkandena 3 och 4). Motionärerna anser att Prostitutionsutredningens förslag om ett nationellt centrum för arbetet mot prostitution bör förverkligas. Vid ett sådant centrum kan de som är engagerade inom området ha sin bas för att arbeta med forskning, information och opinionsbildning samt för att upprätthålla kontakt med de operativa verksamheterna på lokal nivå. Vid sidan av detta uppdrag skulle centrumet också ha det nationella ansvaret för kontakter med andra länder för utbyte av erfarenheter och information. I motionen betonas också vikten av att de prostituerade med missbruksproblem får en reell möjlighet till rehabilitering och att vården och behandlingen anpassas efter den enskilda kvinnans behov. Vidare anser motionärerna att det måste finnas bestämda samarbetsformer mellan prostitutionsgrupperna, hälso- och sjukvården och narkomanvården för att adekvata insatser skall kunna sättas in på ett tidigt stadium. I motion Ju933 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om åtgärder för att bekämpa prostitutionen (yrkande 9). Motionärerna anser bl.a. att stödet till prostitutionsgrupperna inom socialtjänsten bör öka. Det är också viktigt att samarbetet mellan prostitutionsgrupperna och polisen, sjukvården och andra berörda myndigheter utvidgas. Det vore också, menar motionärerna, önskvärt att skapa ett nationellt cen-trum för arbetet mot prostitution, där forskning, arbetsmetoder m.m. kan sammanställas. I motion So668 av Ewa Larsson m.fl. (mp) yrkas att riksdagen skall ge regeringen i uppdrag att ta initiativ till ett forskningsprojekt inom EU för att studera hur de olika vägvalen att stödja den prostituerades situation påverkar samhällsutvecklingen.
Utskottets överväganden En mycket betydelsefull del i arbetet med att minska prostitutionen är de insatser som görs av socialtjänsten. Sociala insatser mot prostitution görs främst av de särskilda prostitutionsgrupper som inrättats inom socialtjänsten i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping. Prostitutionsgrupperna bedriver ett uppsökande arbete och försöker påverka kvinnorna att upphöra med prostitution och motivera dem till behandling. Stödjande och behandlande arbete bedrivs också inom socialtjänstens missbruksvård, kriminalvården och av de frivilliga organisationerna. Prostitutionen betraktas då som en del av dessa kvinnors samlade problem. Prostitutionsutredningen har pekat på att prostitutionsgrupperna med de metoder och resurser som de förfogar över har svårt att nå kvinnorna i inomhusprostitutionen, prostituerade med utländsk härkomst och prostituerade som lider av psykisk sjukdom. Utskottet anser att det är angeläget att det utvecklas metoder och tillskapas resurser i kommunerna för att nå och erbjuda dessa grupper av prostituerade stöd och hjälp med att komma ifrån prostitutionen. Ytterligare kunskap om de prostituerade kvinnornas bakgrund och motiv behövs enligt utskottet för att utforma behandlingsåtgärder och andra sociala insatser men även när det gäller det förebyggande arbetet mot prostitution. Det behövs också ökat stöd till metodutveckling när det gäller sociala insatser på lokal nivå. Någon samlad bild över könshandeln, den forskning som bedrivs eller de insatser som görs för att motverka denna finns för närvarande inte. Dessa brister har regeringen nu beslutat att åtgärda genom att ge Socialstyrelsen i uppdrag att fortlöpande följa och samla kunskap om prostitutionens omfattning och utveckling samt sammanställa kunskap om de sociala insatser som bedrivs på lokal nivå. I uppdraget ingår också att ge stöd till utveckling och förbättring av insatserna på lokal nivå. Socialstyrelsen skall även följa den internationella utvecklingen på området. Utskottet välkomnar detta initiativ. Genom uppdraget tillgodoses också väsentliga delar av Kvinnovåldskommissionens och vissa motionärers förslag om inrättande av ett nationellt kompetenscentrum på området. Motionerna Ju26, Ju31 yrkande 3 och Ju933 yrkande 9 är därmed i allt väsentligt tillgodosedda. För att det samlade arbetet mot prostitutionen skall bli effektivt behövs samverkan mellan berörda myndigheter och organisationer förbättras. Denna inställning delas också av regeringen. Någon särskild utredning härom som föreslås i motion Ju27 yrkande 18 behövs inte. Motionsyrkandet bör därför avstyrkas. När det gäller gruppen drogmissbrukande kvinnor som finansierar sitt missbruk genom prostitution anser utskottet i likhet med motionärerna i motionerna Ju23 och Ju31 att särskilda åtgärder behövs. Först och främst behöver kvinnorna få adekvat vård för att komma ifrån missbruket. Därutöver finns behov av ytterligare insatser t.ex. terapi, medicinska behandlingar, ekonomiskt bistånd och hjälp till bostad. Det behövs en väl utarbetad strategi på området och en fungerande samverkan mellan kommuner, landsting och polis. Detta får anses ingå i Socialstyrelsens ovan nämna uppdrag m.m. Utskottet anser inte att riksdagen bör göra något tillkännagivande till regeringen med anledning av motionerna Ju23 och Ju31 yrkande 4 utan föreslår att dessa avstyrks. Utskottet finner det inte påkallat att ge regeringen i uppdrag att ta initiativ till ett sådant forskningsprojekt inom EU som föreslås i motion So668. Utskottet föreslår att motionen avstyrks.
Könsstympning Enligt lagen (1982:316) med förbud mot omskärelse av kvinnor är könsstympning av kvinnor förbjuden i Sverige. Förbudet gäller oavsett om samtycke till ingreppet har lämnats eller inte. Lagen syftar till att förhindra att könsstympning av kvinnor utförs i Sverige. Samtidigt är avsikten att markera ett avståndstagande från den kvinnosyn som bruket av könsstympning ger uttryck för. Med ingrepp enligt lagens mening förstås alla former av ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa eller åstadkomma andra bestående förändringar av könsorganen. Den som bryter mot förbudet kan dömas till fängelse i högst två år. Om omständigheterna är förmildrande döms till böter. Straffet för det grova brottet uppgår till fängelse i lägst ett och högst tio år. I propositionen föreslås att begreppet omskärelse i lagen skall ersättas av begreppet könsstympning eftersom det bättre beskriver vad ingreppet verkligen är, nämligen en stympning. Könsstympning är också en term som används i internationella sammanhang. Med hänsyn till brottets allvarliga art, dvs. att på rituell grund utföra ingrepp som förstör väsentliga kroppsdelar på en människa, ofta med invalidiserande följder både fysiskt och psykiskt, är det enligt regeringens mening motiverat med en straffskärpning. Böter bör utmönstras ur straffskalan för brottet, och straffet för normalbrottet bör skärpas till fängelse i högst fyra år. För det grova brottet, som avser de mest ingripande stympningarna, bör minimistraffet inte understiga fängelse i två år. Enligt nu gällande lagstiftning är även försök till sådant ingrepp som lagen omfattar straffbart. I propositionen föreslås att även förberedande åtgärder och stämpling till brott bör vara straffbara, liksom underlåtelse att avslöja könsstympning som är å färde. När det gäller det internationella arbetet anförs att debatten om kvinnlig könsstympning för ett antal år sedan var närmast obefintlig, medan frågan i dag som ett resultat av aktiva insatser från bl.a. Sverige behandlas i olika internationella sammanhang. Det gäller i t.ex. FN:s övervakningskommittéer av konventioner om de mänskliga rättigheterna, i FN:s barnfond, Unicef, och i Världshälsoorganisationen, WHO. Även FN:s kvinnokommission och FN:s kommission för mänskliga rättigheter har engagerat sig i denna fråga. Vid 1997 års generalförsamling har, med stöd från bl.a. Sverige, för första gången antagits en särskild resolution mot könsstympning. I vilken utsträckning som könsstympning förekommer i Sverige är inte känt, men det torde framför allt vara under vistelse i hemlandet som barn blir utsatta för denna typ av ingrepp, anförs det i propositionen. Om socialtjänsten får kännedom om att en flicka skall resa utomlands för att genomgå könsstympning bör socialtjänsten ingripa med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Det föreligger vidare en skyldighet för alla myndigheter, vars verksamhet berör barn, att anmäla till socialnämnden om de får kännedom om att ett barn kan komma att utsättas för ett sådant ingrepp. (Vad som avses är anmälningsskyldigheten som finns till skydd för den underårige i 71 § SoL.) Sådana uppgifter kan lämnas mellan myndigheter inom hälso- och sjukvård och socialtjänsten utan hinder av att det saknas samtycke från den enskilde (14 kap. 2 § sekretesslagen). I propositionen framhålls också vikten av att arbeta för att förändra inställningen till denna sedvänja, hos såväl de grupper i Sverige där detta är brukligt som internationellt. I bl.a. Göteborg och Jordbro i Haninge kommun bedrivs ett framgångsrikt arbete på mödravårdscentralerna, som riktar sig speciellt till vissa invandrargrupper, i syfte att få blivande föräldrar att inse konsekvenserna av könsstympning och därigenom förhindra att det väntade barnet utsätts för ett sådant ingrepp. I propositionen berörs också frågan om man i Sverige skall kunna lagföra en person för könsstympning som utförts i utlandet. Den som är svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige eller, i vissa fall, utlänning som finns här i riket kan dömas efter svensk lag och i svensk domstol för medverkan till att könsstympning utförts i ett annat land, om ingreppet är straffbart i det land där det utfördes. Om ingreppet däremot inte är straffbart i det land där det har utförts kan ansvar inte utdömas i Sverige. (Detta följer av principen om dubbel straffbarhet, dvs. att gärningen skall vara straffbar både i Sverige och på gärningsorten, 2 kap. 2 § BrB.) Principen om dubbel straffbarhet gäller inte om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är fängelse i fyra år eller därutöver. I Barnkommitténs betänkande, Barnet i främsta rummet (SOU 1997:116), föreslås att könsstympning skall undantas från principen om dubbel straffbarhet. Regeringen anser att frågan om en sådan utvidgning av det straffbara området bör övervägas i samband med beredningen av Barnkommitténs betänkande. I motion So312 av Barbro Westerholm (fp) hemställs om ett tillkännagivande om vad som anförts om utveckling av behandlingsmetoder för rehabilitering av kvinnor som könsstympats (yrkande 1). Motionärerna menar att även om skadorna till följd av könsstympning är irreversibla bör allt göras för att utveckla behandlingsmetoder för att återställa så mycket som möjligt av den ursprungliga funktionen. Det viktigaste är dock enligt motionärerna att förebygga att könsstympning över huvud taget utförs, vilket riksdagen också tidigare betonat. Socialstyrelsen bör följa upp och återrapportera vad som hänt när det gäller det förebyggande arbetet. Även detta bör ges regeringen till känna (yrkande 2). Ett tillkännagivande om återrapportering till riksdagen om vad som gjorts när det gäller förebyggande insatser framförs också i motion Ju27 (fp) (yrkande 23). Även i motion So335 yrkande 1 av Barbro Westerholm och Kerstin Heinemann (fp) begärs ett tillkännagivande om behovet av att motarbeta kvinnlig könsstympning och ge olika typer av stöd till de kvinnor som utsatts för ett sådant ingrepp. I motion Ju31 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) yrkas att Socialstyrelsen skall åläggas ett ansvar för att söka förändra inställningen till könsstympning hos berörda invandrargrupper (yrkande 5). Motionärerna är positiva till de straffskärpningar som föreslås men vill samtidigt påpeka att informationsinsatser för att nå människor vars sedvänjor påbjuder könsstympning är av största vikt. Socialstyrelsen bör därför ha ansvaret för uppgiften att försöka ändra inställningen till denna tradition hos vissa invandrargrupper. I motion Ju27 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om att Sverige i det internationella arbetet aktivt måste stödja ansträngningarna att eliminera kvinnlig könsstympning (yrkande 22). I motion Ju29 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) yrkas att riksdagen skall besluta om en ändring i brottsbalken så att brottet könsstympning undantas från principen om dubbel straffbarhet (yrkande 2). I motion Ju934 av Inger Segelström m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om könsstympning (yrkande 9). Motionen är från den allmänna motionstiden, och yrkandet överensstämmer med de förslag om straffskärpningar som läggs fram i propositionen. I motion So225 av Carina Hägg (s) framförs ett liknande yrkande om straffskärpningar. Motionären anser att också rättsväsendet bör ägna ökad uppmärksamhet åt brott som omfattas av lagen om förbud mot omskärelse av kvinnor.
Utskottets överväganden Utskottet ställer sig i alla delar bakom regeringens förslag till ändringar i lagstiftningen när det gäller könsstympning av kvinnor och anser att riksdagen bör anta lagförslaget. Motionerna Ju934 yrkande 9 och So225 är därmed tillgodosedda och bör avstyrkas. Utskottet anser inte att riksdagen nu bör besluta om en sådan ändring av brottsbalken som föreslås i motion Ju29 yrkande 2. Yrkandet bör avstyrkas. Utskottet har vid flera tillfällen behandlat frågor om åtgärder mot kvinnlig könsstympning, senast i det av riksdagen godkända betänkandet 1997/98:SoU2. Utskottet vidhöll inställningen att det är synnerligen angeläget med information och utbildning om kvinnlig könsstympning till både vuxna och barn inom de grupper där detta kulturmönster fortfarande lever kvar och till berörda personalgrupper. Utskottet ansåg det också angeläget med återkommande uppföljning av insatserna på området. Den kompetens på området som byggts upp inom landet måste kunna bibehållas och ytterligare förbättras. Utskottet utgick från att regeringen och berörda myndigheter noga följer utvecklingen och vidtar de åtgärder som är påkallade utan något tillkännagivande härom. Utskottet har inte ändrat uppfattning i frågan. Motionerna Ju31 yrkande 5, Ju27 yrkande 23 och So312 yrkande 2 bör därför avstyrkas. Frågan om information och upplysning har även tagits upp av utredningen om föräldrautbildning som i sitt betänkande, Stöd i föräldraskapet, föreslår att Folkhälsoinstitutet bör ges i uppdrag att informera om kvinnlig könsstympning och dess skadeverkningar till berörda invandrargrupper samt till yrkesverksamma som möter föräldrar från länder där sådan sedvänja praktiseras. Utskottet instämmer med motionärerna i motionerna So312 yrkande 1 och So335 yrkande 1 om att hälso- och sjukvården bör utveckla behandlingsmetoder för att såväl fysiskt som psykiskt rehabilitera kvinnor som utsatts för könsstympning. Utskottet kan inte finna att regeringen har någon annan uppfattning i denna fråga. Motionsyrkandena bör därför avstyrkas. Sverige har under många år bedrivit ett aktivt internationellt arbete för att eliminera kvinnlig könsstympning, bl.a. inom olika FN-organ och inom WHO. Vid 1997 års generalförsamling har, med stöd från bl.a. Sverige, för första gången antagits en särskild resolution om kvinnlig könsstympning. Sverige har också ratificerat FN:s konvention om barnets rättigheter. Enligt denna konvention är kvinnlig könsstympning en för barnets hälsa skadlig sedvänja som konventionsstaterna skall vidta alla effektiva åtgärder för att avskaffa. Sverige bör enligt utskottet fortsätta att arbeta aktivt i olika internationella sammanhang för att bryta denna sedvänja. Med hänsyn till det anförda anser utskottet att motion Ju27 yrkande 22 är tillgodosedd. Yrkandet bör därför avstyrkas.
Stockholm den 24 mars 1998
På socialutskottets vägnar
Sten Svensson
I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Ingrid Andersson (s), Rinaldo Karlsson (s), Christina Pettersson (s), Liselotte Wågö (m), Marianne Jönsson (s), Roland Larsson (c), Conny Öhman (s), Leif Carlson (m), Barbro Westerholm (fp), Mariann Ytterberg (s), Christin Nilsson (s), Birgitta Wichne (m), Elisebeht Markström (s), Ingrid Burman (v) och Michael Stjernström (kd).
Avvikande meningar 1. Ändring i socialtjänstlagen Sten Svensson, Liselotte Wågö, Leif Carlson, Birgitta Wichne (alla m) anför: Enligt vår uppfattning är det angeläget att kommunernas socialtjänst blir bättre på att stödja och hjälpa inte bara misshandlade kvinnor utan även brottsoffer i allmänhet. Socialtjänstens ansvar för brottsoffer bör liksom när det gäller våldsutsatta kvinnor komma till klart uttryck i socialtjänstlagen. Vi anser att regeringen snarast bör överväga att utvidga den i propositionen föreslagna tilläggsbestämmelsen i socialtjänstlagen till att omfatta även andra brottsoffer än kvinnor. Vad vi nu anfört bör riksdagen med anledning av motion Ju24 yrkande 2 ge regeringen till känna. Motionerna Ju31 yrkande 1 och Ju32 yrkande 1 bör avstyrkas.
2. Ändring i socialtjänstlagen Ingrid Burman (v) anför: I likhet med motionärerna i motion Ju32 yrkande 1 (mp) anser jag att ordet ?bör? i regeringens förslag till 8 a § socialtjänstlagen skall bytas ut mot ?skall?. Jag anser också att det bör klargöras att socialtjänsten i sitt arbete med utsatta barn skall, och inte enbart bör, ägna särskild uppmärksamhet åt de barn som växer upp i miljöer där det förekommer våld och misshandel. Detta bör riksdagen med anledning av motion Ju32 yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna. Motionerna Ju24 yrkande 2 och Ju31 yrkande 1 bör avstyrkas.
3. Ändring i socialtjänstlagen Michael Stjernström (kd) anför: Kvinnovåldskommissionen har visat att det finns brister när det gäller socialtjänstens möjligheter att på ett kvalitetsmässigt sätt arbeta med kvinnor som utsatts för våld. Detta beror dels på att många kvinnor döljer att de är utsatta för våld i hemmet, dels på att personalen inom socialtjänsten, bl.a. på grund av bristande kunskaper om våld mot kvinnor, inte är tillräckligt uppmärksamma på problemet. Jag anser i likhet med regeringen att socialtjänstens ansvar för kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp bör klargöras bättre genom att socialtjänstlagen kompletteras med en bestämmelse härom. Socialtjänstens ansvar blir tydligare och troligen blir mer uträttat på detta område på socialtjänstkontoren runt om i landet om ordet ?bör? ersätts med ?skall? i förslaget till ändring i socialtjänstlagen. Jag anser vidare att ordet ?får? bör ändras till ?erbjuds?. Det går inte att tvinga en kvinna att förändra sin situation. Man kan endast erbjuda henne stöd och hjälp. Med det anförda föreslår jag att riksdagen beslutar att 8 a § socialtjänstlagen skall ha den lydelse som föreslås i motion Ju31 yrkande 1. Motionerna Ju24 yrkande 2 och Ju32 yrkande 1 bör avstyrkas.
4. Socialstyrelsens uppdrag Ingrid Burman (v) anför: Vänsterpartiet är positivt till det uppdrag som Socialstyrelsen fått när det gäller att leda ett utvecklingsarbete i frågor om våld mot kvinnor. Uppdraget bör dock utvidgas till att omfatta även flickor. Flickor som utsatts för sexuella övergrepp behöver förutom terapi för att bearbeta sina upplevelser även s.k. mentala självförsvarskurser. Vänsterpartiet anser att regeringen bör ge Socialstyrelsen i uppdrag att leda ett utvecklingsarbete för flickor som bl.a. skall syfta till att stärka självkänslan hos de flickor som utsatts för sexuella övergrepp eller vars mödrar finansierar sitt missbruk genom prostitution. Dessa flickor behöver inse värdet av sin kropp och sin rätt att säga nej. Jag anser att riksdagen med anledning av motion Ju28 yrkande 6 bör ge regeringen till känna vad jag nu anfört.
5. Barn som blivit vittne till våld Roland Larsson (c) anför: Många barn lever i utsatta miljöer där de vuxnas problem tar över. Barnen blir i många fall bifigurer i det kaos och de svårigheter som familjen lever i. Vid en undersökning som gjorts av Rädda Barnen av polisanmälningar om misshandel har det framkommit att det är mycket slumpartat om barnen över huvud taget nämns i polisens rapporter och att även om så sker är det inte självklart att socialtjänsten nås av dessa uppgifter eller att barnen får hjälp med att bearbeta sina upplevelser. Jag ser mycket allvarligt på detta förhållande och anser att bättre rutiner för samarbetet mellan polisen, socialtjänsten och barnpsykiatrin måste utarbetas så att barn som blir vittnen till våld i hemmet får det stöd och den hjälp som de behöver. Jag anser att riksdagen med anledning av motion So801 yrkande 15 bör ge regeringen till känna vad jag nu anfört.
6. Vårdgaranti Barbro Westerholm (fp) anför: Folkpartiet liberalerna anser att det finns starka skäl att nu införa en särskild vårdgaranti för kvinnor som har utsatts för våld. Denna fråga har under lång tid förhalats. Riksdagen bör nu ta ställning och som sin mening uttala att rätten till psykoterapi för våldtagna och misshandlade kvinnor skall ingå i den heltäckande vårdgaranti som regeringen och Landstingsförbundet under innevarande år förhoppningsvis skall komma överens om. Det finns enligt min mening inte skäl för riksdagen att i denna fråga avvakta de beredningar av förslagen från bl.a. HSU 2000 och delegationen för samverkan mellan offentlig och privat hälso- och sjukvård som pågår inom Regeringskansliet, särskilt inte med tanke på att det tagit över två år innan Kvinnovåldskommissionens slutrapport lett en proposition. Jag anser att riksdagen med anledning av motionerna Ju27 yrkande 6, Ju32 yrkande 4 och Ju933 yrkande 6 bör ge regeringen till känna vad jag nu anfört. Motion Ju919 yrkande 6 bör avstyrkas.
7. Kostnadsfri vård och behandling Ingrid Burman (v) anför: Kvinnor som utsatts för långvariga och systematiska övergrepp är ofta i mycket dålig fysisk och psykisk kondition och har stort behov av läkarvård och olika former av terapeutiska behandlingar. Jag anser att det är orimligt att dessa kvinnor, som oftast blivit utsatta för våld och andra övergrepp från en man som står dem nära, själva skall behöva ta det ekonomiska ansvaret för den behandling de har behov av för att kunna överleva och återigen fungera som hela människor. Att kvinnor blir utsatta för våld på grund av sitt kön visar dessutom att det är ett samhällsproblem och inte ett individproblem. Jag anser därför att kvinnor som utsatts för misshandel och sexuella övergrepp skall ha rätt till kostnadsfri läkarvård, kristerapi och övrig erforderlig behandling. Detta bör riksdagen med anledning av motion Ju919 yrkande 6 ge regeringen till känna. Motionerna Ju27 yrkande 6, Ju32 yrkande 4 och Ju933 yrkande 6 bör avstyrkas.
8. Kvinnojourer Ingrid Burman (v) anför: Kvinnojourerna har spelat en avgörande roll för att synliggöra och beskriva våld mot kvinnor men också för att utveckla metoder för att hjälpa och stödja kvinnor som utsatts för misshandel och andra övergrepp. Landets 131 lokala kvinnojourer står för en stor del av de direkta insatserna när det gäller stöd och hjälp till våldsutsatta kvinnor och deras barn. Enligt Vänsterpartiets mening är det angeläget att kommunerna i högre utsträckning än för närvarande stödjer kvinnojourernas arbete. Så länge det inte råder kvinnofrid i samhället är det också statens uppgift att ekonomiskt stödja de lokala kvinnojourerna och de två riksorganisationerna. Det är positivt att regeringen i propositionen uppmärksammat invandrade kvinnor och deras speciella situation. Vänsterpartiet anser dock att särskilda medel bör avsättas till kvinnojourerna för att de i sitt arbete skall kunna stödja och hjälpa utsatta invandrade kvinnor. Kvinnojourerna är enligt Vänsterpartiets mening bättre lämpade än invandrarorganisationernas kvinnoorganisationer att arbeta med brottsofferverksamhet. Jag anser att riksdagen med anledning av motion Ju28 yrkandena 9 och 11 bör ge regeringen till känna vad jag nu har anfört. Motionerna Ju901 yrkande 8, Ju933 yrkande 7, Ju934 yrkande 4 delvis, So634 och A804 yrkande 23 bör avstyrkas.
9. Fortbildning i frågor som rör brottsoffer Sten Svensson, Liselotte Wågö, Leif Carlson, Birgitta Wichne (alla m) anför: Som vi tidigare anfört måste socialtjänsten bli bättre på att stödja och hjälpa inte bara misshandlade kvinnor utan även brottsoffer i allmänhet. Vi anser det därför angeläget att regeringen överväger behovet av fortbildning för personal inom socialtjänsten i frågor som rör brottsoffer. Detta bör riksdagen med anledning av motion Ju24 yrkande 3 som sin mening ge regeringen till känna.
10. Kontinuerliga fortbildningsinsatser Michael Stjernström (kd) anför: Misshandel och förtryck av kvinnor kan ta sig många uttryck och förekommer i alla samhällsskikt. Våld och övergrepp mot kvinnor måste oavsett orsaker eller former förebyggas och motarbetas. Många som blivit utsatta för misshandel som barn blir förövare eller offer i vuxen ålder. Behovet av fortbildning i frågor om våld mot kvinnor är stort. Jag välkomnar därför den satsning på fortbildning som enligt propositionen skall genomföras för de yrkesgrupper inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården och rättsväsendet som kommer i kontakt med våldsutsatta kvinnor. Jag vill dock i detta sammanhang betona vikten av att fortbildning om kvinnomisshandel, dess orsaker och symtom samt möjligheter till behandling ges kontinuerligt till berörda yrkesgrupper. Detta är enligt min mening helt nödvändigt för att kvinnor som utsatts för våld skall få ett bra bemötande och för att erforderliga stöd- och hjälpinsatser skall kunna sättas in. Vad jag nu anfört bör riksdagen med anledning av motion A805 yrkande 14 ge regeringen till känna. Motionerna Ju901 yrkande 9 och A804 yrkande 21 får anses tillgodosedda genom de satsningar på utbildning och fortbildning som enligt propositionen nu skall genomföras och bör därför avstyrkas.
11. Samverkan mot prostitution Barbro Westerholm (fp) anför: För att det samlade arbetet mot prostitutionen skall bli mer effektivt behövs samverkan mellan polisen, socialtjänsten och hälso- och sjukvården samt andra berörda myndigheter och organisationer. Detta kan till viss del möjliggöras genom de åtgärder som föreslås under avsnitt 7 i propositionen. Jag anser dock att regeringen bör ytterligare utreda hur en sådan samverkan skall kunna komma till stånd. Detta bör riksdagen med anledning av motion Ju27 yrkande 18 ge regeringen till känna.
12. Prostituerade med drogmissbruk Michael Stjernström (kd) anför: Drogmissbrukande kvinnor som prostituerar sig för att finansiera sitt missbruk måste enligt min mening ägnas särskild uppmärksamhet. Dessa kvinnor måste få erforderlig vård, endera på frivillig väg eller med stöd av lagen om vård av missbrukare (LVM), för att komma ifrån sitt missbruk. Det är också angeläget att vården och behandlingen anpassas efter den enskilda kvinnans behov. Kommunerna bör göras uppmärksamma på att besparingarna har nått sin gräns när det gäller denna utsatta grupp i samhället. Vidare anser jag att det måste finnas bestämda samarbetsformer mellan prostitutionsgrupperna inom kommunen, hälso- och sjukvården och narkomanvården för att adekvata insatser skall kunna sättas in på ett tidigt stadium. Vad jag nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna Ju23 och Ju31 yrkande 4 ge regeringen till känna.
13. Behandlingsmetoder för kvinnor som utsatts för könsstympning Barbro Westerholm (fp) anför: Könsstympning leder till både akut och kroniskt lidande för de flickor och kvinnor som utsatts för ett sådant ingrepp. Ingreppet förstör väsentliga kroppsdelar ofta med invalidiserande psykiska och fysiska följder. Även om de fysiska skadorna är irreparabla måste enligt min mening allt göras för att utveckla behandlingsmetoder för att återställa så mycket som möjligt av den ursprungliga funktionen. Svensk hälso- och sjukvård bör aktivt bidra till att utveckla sådana behandlingsmetoder. Dessa bör också kunna komma könsstympade kvinnor i andra länder till godo. Många kvinnor som utsatts för könsstympning behöver också psykisk hjälp. Det finns därför också behov av att utveckla behandlingsmetoder som syftar till att psykiskt rehabilitera dessa kvinnor. Jag anser att riksdagen med anledning av motionerna So312 yrkande 1 och So335 yrkande 1 bör ge regeringen till känna vad jag nu anfört.
14. Principen om dubbel straffbarhet Roland Larsson (c) anför: Möjligheten att i Sverige kunna lagföra en person för könsstympning som utförts utomlands är avhängigt av om könsstympning är ett brott i det land där ingreppet utfördes. Om ingreppet inte är straffbart i det land där det har utförts kan ansvar inte utdömas i Sverige. Detta följer av principen om s.k. dubbel straffbarhet (2 kap. 2 § BrB). Barnkommittén föreslår i sitt betänkande, Barnet i främsta rummet (SOU 1997:116), att könsstympning skall undantas från principen om dubbel straffbarhet. Med hänsyn till brottets allvarliga art delar Centerpartiet kommitténs uppfattning. Enligt Centerpartiets mening finns det inte något skäl att invänta beredningen av kommitténs betänkande utan riksdagen bör redan nu besluta att bifalla vår motion Ju29 yrkande 2 om att könsstympning skall undantas från principen om dubbel straffbarhet.
Särskilda yttranden Informationsinsatser Ingrid Burman (v) anför: Vänsterpartiet anser att riksomfattande kampanjer för kvinnofrid regelbundet bör genomföras. Att statsmakterna tydligt visar sin inställning har mycket stor betydelse för att synliggöra och motverka våldet mot kvinnor. Kampanjerna bör rikta sig till olika grupper och beröra olika områden med kvinnors hälsa och välbefinnande i fokus. Med hänsyn till de insatser som redan gjorts eller förbereds när det gäller information och opinionsarbete mot kvinnovåld avstår jag dock från att i detta sammanhang framställa något yrkande.
Principen om dubbel straffbarhet Ingrid Burman (v) anför: Vänsterpartiet har tidigare väckt motioner om att brottet könsstympning bör undantas från principen om dubbel straffbarhet i 2 kap. 2 § brottsbalken och vidhåller denna uppfattning. Med anledning av att frågan om en sådan utvidgning av det straffbara området kommer att övervägas i samband med beredningen av Barnkommitténs betänkande, Barnet i främsta rummet (SOU 1997:116), avstår jag i detta sammanhang från att framställa något yrkande härom. Jag vill dock understryka vikten av att frågan bereds skyndsamt. Under tiden som går kommer ytterligare ett antal små flickor att föras utomlands av sina föräldrar för att könsstympas.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1 Propositionen.........................................1 Motionerna............................................2 Motioner väckta med anledning av propositionen......2 Motion väckt med anledning av proposition 1997/98:956 Motioner väckta under den allmänna motionstiden 19966 Motioner väckta under den allmänna motionstiden 19976 Utskottet............................................12 Propositionens huvudsakliga innehåll...............12 Allmänna utgångspunkter............................14 Brott mot kvinnofrid m.m...........................15 Ett kvinnofridsbrott införs......................15 Sexualbrotten......................................18 Gällande rätt....................................18 Våldtäktsbrottet.................................19 Underlåtenhet att avslöja sexualbrott............19 Översyn av bestämmelserna om sexualbrott.........20 Könsneutral lagtext................................22 Könsstympning......................................23 En skärpt lagstiftning...........................23 Förebyggande åtgärder m.m........................24 Prostitution.......................................25 Kriminalisering av köp av sexuella tjänster......25 De sociala myndigheternas insatser...............29 Sekretessfrågor....................................31 Ett internationellt perspektiv.....................32 Internationellt arbete...........................32 Utländska kvinnors möjligheter att få stanna i Sverige32 Våldets omfattning.................................34 Rättsstatistiken beträffande våld m.m. mot kvinnor34 Brottsofferundersökning..........................35 De sociala myndigheternas insatser.................35 Socialtjänstlagen................................35 Sociala utvecklingsinsatser......................37 Hälso- och sjukvårdens insatser....................38 Omhändertagande av kvinnor som utsatts för våld..38 Kostnader för psykoterapi m.m....................41 Rättsväsendets insatser............................42 Polisens handläggning............................42 Handel med kvinnor...............................43 Åklagarnas handläggning..........................44 Behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och sexualbrott45 Besöksförbud.....................................47 Myndighetsgemensamma uppdrag.......................49 Frivilliga organisationer..........................50 Kvinnojourer.....................................50 Mansjourer och andra mansorganisationer..........51 Andra frivilligorganisationer....................52 Brottsofferjourer................................53 Informationsinsatser.............................54 Utbildning.........................................54 Forskning..........................................57 Kostnader..........................................58 En våldskommission.................................58 Brottsofferfrågor..................................59 Hemställan.........................................60 Reservationer........................................66 1. Kvinnofridsbrottet (mom. 3).....................66 2. Underlåtenhet att avslöja sexualbrott (mom. 5)..68 3. Underlåtenhet att bistå nödställd (mom. 6)......68 4. Översyn av bestämmelserna om sexualbrott (mom. 7)69 5. Förhör med barn (mom. 8)........................69 6. Kravet på dubbel straffbarhet vid könsstympning (mom. 12)69 7. Förebyggande åtgärder mot könsstympning (mom. 13)70 8. Behandlingsmetoder för kvinnor som utsatts för könsstympning (mom. 14) 70 9. Internationellt arbete mot könsstympning (mom. 15)71 10. Förbud mot köp av sexuella tjänster (mom. 16)..71 11. Förbud mot köp av sexuella tjänster (mom. 16)..72 12. Utvidgning av ansvaret för koppleri (mom. 17)..73 13. Redovisning av polisens åtgärder mot prostitution (mom. 18)73 14. Prostituerade med drogmissbruk (mom. 19).......74 15. Nationellt centrum för arbetet mot prostitution (mom. 20)74 16. Myndighetssamverkan mot prostitution (mom. 21).75 17. Forskningsprojekt inom EU om prostitution (mom. 22)75 18. Jämställdhetsmålet för svenskt bistånd (mom. 24)75 19. Kvinnors hälsa (mom. 25).......................76 20. Kvinnors mänskliga rättigheter (mom. 26).......76 21. Utvidgade möjligheter till uppehållstillstånd i anknytningsfall (mom. 27) 76 22. Utvidgade möjligheter till uppehållstillstånd i anknytningsfall (mom. 27) 77 23. Uppföljning av Anknytningsutredningens lagförslag (mom. 28)77 24. Riktlinjer för tjänstemän i Statens invandrarverk (mom. 29)78 25. Socialtjänstlagen (mom. 32)....................78 26. Socialtjänstlagen (mom. 32)....................79 27. Utsatta flickor (mom. 33)......................79 28. Ersättning till kvinnor som utsatts för våld (mom. 36)80 29. Våldtäktskliniker (mom. 38)....................80 30. Vårdgaranti (mom. 40)..........................80 31. Kostnadsfri vård och behandling (mom. 41)......81 32. Ett datoriserat informationssystem (mom. 43)...81 33. En svensk New York-modell (mom. 44)............82 34. Handel med kvinnor (mom. 45)...................82 35. Åklagarnas handläggning (mom. 46)..............83 36. Behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och sexualbrott (mom. 47) 83 37. Behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och sexualbrott (mom. 47) 84 38. Behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och sexualbrott (mom. 47) 85 39. Behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och sexualbrott (mom. 47) 85 40. Behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och sexualbrott (mom. 47) 86 41. Besöksförbud (mom. 48).........................86 42. Besöksförbud (mom. 48).........................87 43. Besöksförbud (mom. 48).........................88 44. Besöksförbud (mom. 48).........................89 45. Besöksförbud (mom. 48).........................89 46. Myndighetssamverkan (mom. 49)..................90 47. Myndighetssamverkan (mom. 49)..................90 48. Policydokument och åtgärdsprogram för nämndemän (mom. 50)91 49. Handläggningsrutiner hos myndigheter (mom. 51).91 50. Kvinnojourer (mom. 52).........................91 51. Kvinnojourer (mom. 52).........................92 52. Andra frivilligorganisationer (mom. 54)........93 53. Brottsofferjourer (mom. 55)....................93 54. Informationsinsatser (mom. 56).................93 55. En förbättrad yrkesutbildning (mom. 57)........94 56. Utbildning och fortbildning av socionomer (mom. 58)94 57. Tillvaratagande av kvinnojourernas och Rikskvinnocentrums erfarenheter i utbildningen (mom. 59) 95 58. Fortbildning i övrigt (mom. 60)................95 59. Uppdrag till Rikspolisstyrelsen (mom. 61)......95 60. Forskning kring de bakomliggande orsakerna till våld i nära relationer (mom. 62) 96 61. Kartläggning av sambandet mellan våldspornografi och våld mot kvinnor (mom. 63) 97 62. Polisens resursbehov (mom. 65).................97 63. Våldskommission (mom. 66)......................97 64. Brottsofferfrågor (mom. 67)....................98 65. Brottsofferfrågor (mom. 67)....................99 66. Brottsofferfrågor (mom. 67)...................100 Särskilda yttranden.................................101 1. Våldtäktskliniker (mom. 38)....................101 2. Behandlingsmetoder för män som dömts för vålds- och sexualbrott (mom. 48) 101 3. Besöksförbud (mom. 49).........................101 4. Brottsofferjourer (mom. 56)....................101 5. Brottsofferjourer (mom. 56)....................102 6. En förbättrad yrkesutbildning (mom. 58)........102 7. Brottsofferfrågor (mom. 68)....................102 Bilagor 1. Regeringens lagförslag.........................103 2. Socialutskottets yttrande 1997/98:SoU4y........112