Kulturarvsfrågor

Anf. 124 Eva Lohman (M)

Herr talman! Stenstaden i min hemstad Sundsvall är ett fantastiskt kulturarv, med otroliga historier om människor och händelser som vi som bor i Sundsvall är mycket stolta över. Det är en riksintressant kulturmiljö, en tät och påkostad stenstad, som berikar livet för oss Sundsvallsbor, som gör att vi förstår hur Sundsvall historiskt har förändrats och utvecklats, till glädje för turister, andra besökare och oss boende. Stenstaden är ett exempel på ett kulturarv som har bevarats och som bevaras omsorgsfullt i dag, och den används och utvecklas i takt med att Sundsvalls kommun utvecklas.

Det är också ett kulturarv som kommande generationer kommer att kunna glädjas åt. Sundsvalls stenstad och historien kring de människor som byggde de här stenhusen gör livet för oss som bor i eller besöker Sundsvall rikare. Det är en fantastisk livsmiljö som föder tankar om tidigare generationer och människor som har levt och arbetat i stenstaden. Det är alltså ett stycke lokalhistoria.

Enkelt uttryckt kan man säga att vi Sundsvallsbor är oändligt stolta över vår stenstad. Men så är det för oss alla: Var vi än bor i Sverige finns det historiska minnesmärken och värdefulla miljöer som bär på en intressant historia som är värd att bevara.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Men kulturarv är inte bara byggnader utan också berättelsen om alla aspekter av det mänskliga livet, allt det som har skapats eller förädlats av oss människor. Kulturarv kan också vara värderingar, ritualer, traditioner och kanske livsmönster för en grupp människor. Det ger mening åt tillvaron i ett samhälle eller för en grupp människor.

Kulturarv kan också vara traditioner: dans kring midsommarstången, julgranar, adventsstjärnor med mera. Nästa vecka firar vi påsk. Det är också ett kulturarv i många hänseenden. Språk, till exempel våra fem nationella minoritetsspråk, är också ett kulturarv. Dialekter och andra lokala och regionala språkvarianter är också kulturarv som vi ska vårda för framtiden.

Vi har konstnärliga verk och historiska lämningar både på land och under vatten. Vi har arkiv- och föremålssamlingar. Vi har konstmiljöer och historiska landskap som överförts från generation till generation. Våra kyrkor är både kulturarv och byggnadsminnen, och framtidens kulturarv kommer att inkludera fler trossamfund och deras kyrkor. Det blir nästa generations kulturarv.

De två hus som vi här har förmånen att arbeta i är ett annat exempel på kulturarv. Berättelserna om vad och vilka som har verkat i riksdagshusen finns bland annat på väggarna i form av konst.

Det är viktigt att värna kulturarvet och historien för framtiden. Dagens samhälle och det liv vi lever är det framtida kulturarvet. Det är det som vi lämnar till våra barn och barnbarn och till generationerna som kommer efter dem. Vi kan inte gå framåt om vi inte ser bakåt och förstår det som har varit bakom oss.

Väl omhändertagna kulturmiljöer berikar livet, bidrar till att skapa goda livsmiljöer och kan ge förutsättningar för utveckling av nya verksamheter och idéer i hela landet. Jag tänker på de kreativa och kulturella näringarna, som anses vara den bransch som kanske har de bästa framtidsutsikterna.

I dagens betänkande behandlas ett antal motionsyrkanden från den allmänna motionstiden som rör kulturarvsfrågor. En alliansmotion tar upp en intressant fråga, nämligen förändringar i kulturmiljökraven och reglerna för arkeologiska undersökningar för att underlätta för byggande och behovet av att se över kostnadsansvaret vid arkeologiska utgrävningar.

Kulturvård är viktigt. Det ska vara ett skydd. Men bostadsbristen är också ett stort problem. Vi måste undanröja hinder och göra det enklare och snabbare att bygga nya bostäder. Här är en balansgång nödvändig som ser till både kulturvården och behovet av nya bostäder. Människor måste kunna flytta till jobb och studier. Därför anser vi att förändringar måste till i kulturmiljökraven och i reglerna för arkeologiska undersökningar. Det måste bli enklare och snabbare.

Många nyinvesteringar och företagsutvecklingar uteblir just på grund av kostnaderna eller att det tar orimligt lång tid från ansökan till genomförande om man ska bygga eller utveckla något.

Herr talman! Avslutningsvis yrkar jag bifall till reservation 1 och avslag på övriga motioner.

(Applåder)

Anf. 125 Angelika Bengtsson (SD)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Herr talman! Jag vill yrka bifall till reservation 7.

I betänkandet berör vi kulturarvsfrågor. Det är ett område som är en av våra hjärtefrågor inom kulturen. Vårt kulturarv är ett minne från våra förfäder - det är ett faktum. Det är ett minne som de har bevarat, gjort om och fört vidare till det samhälle och de traditioner som vi har valt och väljer att föra vidare till kommande generationer. Detta är, förutom att vara ett traditionellt arv, i högsta grad också ett historiskt arv. Vi måste våga vara stolta över det.

Att inte vilja satsa och belysa hur det var förr har gjort att många inte ens vet om hur det var förr, hur vi levde, vår historia och varifrån våra traditioner kommer. Men jag tänker inte nämna mer än så om vårt kulturarv här i dag, för min kollega Runar kommer att tala om det senare i debatten.

Jag tänkte ägna några ord åt motioner som vi har yrkat bifall till i utskottet.

Först om god ortnamnssed: I våra fjäll har vi fantastiska vandringsleder som många svenska och utländska turister vallfärdar till. På kartorna ska enligt kulturmiljölagens 4 § god ortnamnssed iakttas. Jag citerar: "Det innebär att hävdvunna ortnamn inte ändras utan starka skäl - - - namn på svenska, samiska, finska och meänkieli så långt möjligt används samtidigt på kartor samt vid skyltning och övrig utmärkning i flerspråkiga områden."

Detta har orsakat en hel del praktiska problem för turister, som har fått det svårt att hitta, men även för SOS Alarm, polis och fjällräddningen i området. Detta har vid akuta lägen bidragit till tidsförlust i räddningsarbetet, då man i nödsituationer inte har vetat var området är. Det är uppenbart att det råder brister i tillsynen och tillämpningen av de lagreglerade bestämmelserna kring god ortnamnssed.

Nästa motion handlar om svenskt fartygsvärn. Låt oss säga att vi har två båtar byggda samma år, ja, låt oss säga samma dag för exakt 100 år sedan, för enkelhets skull. Båda båtarna tar sig ut på havet samtidigt, men dessvärre sjunker den ena. Den andra är bevarad och flyter än i dag men är i riktigt dåligt skick. Enligt lagen är den ena båten klassad som fornminne. Vilken det är kanske många undrar. Jo, den båt som ligger på grund är klassad och lagskyddad.

Här anser vi att regeringen borde utreda möjligheten att stärka lagskyddet för kulturhistoriskt skyddsvärda fartyg, precis som Norge har gjort. Norge är ett föredöme i det här fallet. Det kan inte vara rimligt att man har olika lagskydd för samma intresse, som detta är. Båten har i det här fallet ett historiskt värde med tanke på åldern, ett teknikhistoriskt intresse med tanke på utförandet av byggandet och ett industrihistoriskt värde, då man ofta kan se hur båtarna har utvecklats till vad de är i dag. Hur nyttjades båtarna under sina årtionden, och hur såg samhället ut då? Det är många frågor som är intressanta att ta del av och belysa för våra turister och medborgare.

När jag väl talar om båtar, herr talman, vill jag nämna en sista motion här i dag, om ett marinarkeologiskt museum. Motionären vill att regeringen utreder möjligheterna för ett marinarkeologiskt museum på Öland eller i Kalmar.

Herr talman! För att förstå motionären Mattias Bäckström Johansson vill jag berätta lite historia om händelser vid Öland och Kalmar. År 1563 sjösattes amiralsskeppet Mars. Året därpå sjönk dessvärre Mars under det nordiska sjuårskriget i slaget vid Ölands norra udde. Tack och lov hittades amiralsskeppet Mars 2011 som ett vrak vid Ölands nordöstra kust. Ungefär samtidigt hittades ytterligare ett vrak, närmare bestämt regalskeppet Svärdet, som sänktes 1676, samma dag som regalskeppet Kronan som var ett av världens största fartyg vid den tiden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Från 1980 har man årligen gjort dykningar under sommaren vid vraket av Kronan. 30 000 föremål har bärgats från Kronan, och stora delar av detta arbete har bedrivits på ideell basis. Projektet har, sedan man 1980 började med dykningarna, kostat 120 miljoner kronor. Projektet har finansierats av privata bidrag, sponsorer och ideellt arbete. Projektet har delats upp i tre faser. Just nu är man inne i tredje fasen, det vill säga bärgning av babordssidan av Kronan.

Vid bärgningen kommer ett nytt marinarkeologiskt museum att krävas. Förhoppningsvis klarar man av att bärga vraket. Annars tvingas man täcka över vraket på havets botten, och det blir då liggande där långt ifrån oss och långt ifrån att någon kan ta del av en historisk händelse.

I detta anförande instämde Mikael Eskilandersson, Runar Filper och Jonas Millard (alla SD).

Anf. 126 Per Lodenius (C)

Herr talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till reservation 1 och avslag på övriga reservationer.

I dag ligger mycket av den nationella expertisen inom kulturområdet i storstäder eller i huvudstaden Stockholm. Vi missar massor av den talang och kreativitet som finns ute i landet och som borde komma fler till del. Detta är inte hållbart.

I stället bör vi hitta en modell som gör att vi lyfter fram spetskompetens där den finns på olika platser i landet. Det bör ske i samverkan mellan regionerna och staten. Vi skulle kunna kalla det för en ny modell av den nationella kulturpolitiken. Vad jag menar är att man borde bygga vidare på de tankar som gjort samverkansmodellen så framgångsrik och göra en liknande modell för den nationella nivån.

Samtidigt behöver de statliga kulturinstitutionerna, exempelvis våra statliga museer och deras verksamheter, göras mer tillgängliga över hela landet. Det kan exempelvis ske genom att digitalt tillgängliggöra samlingarna och genom goda villkor för utlåning av museernas föremål.

Men det kan också handla om att institutionerna, museerna, får i uppdrag att sammanställa utställningar som kan turnera runt i landet. Varför kan man till exempel inte ordna föreläsningar och utställningar anpassade för bygdegårdar, nykterhetsloger och Folkets Hus runt om i landet? Det skulle ge fler möjlighet att ta del av våra statliga museers samlingar och kompetens samtidigt som det också skulle ge många andra fördelar. Exempelvis kan då skolor och andra kommunala institutioner, som äldreboenden och andra, få större möjlighet att ta del av kulturarvet och historien som i dag, som sagt var, ofta finns samlade i de stora städerna och inte minst i Stockholmsområdet. Man bör också se över möjligheten att förlägga statliga museers mer permanenta verksamheter till fler platser i landet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Herr talman! I de nationella målen för kulturmiljöarbetet, som riksdagen antog 2012, tar man bland annat upp människors delaktighet och möjlighet att förstå och ta ansvar för kulturmiljön. Kulturmiljön är också viktig för kunskap, bildning och upplevelser. Dessutom ska en mångfald av kulturmiljöer bevaras och samtidigt användas och utvecklas. Man ska främja en helhetssyn på förvaltningen av landskapet som innebär att kulturmiljön tas till vara i samhällsutvecklingen. Detta är viktiga mål.

Det är viktigt att också ordet "användas" och ordet "utveckling" finns med liksom att kulturmiljön ska tas till vara i samhällsutvecklingen. Som jag ser det handlar det om kulturmiljöer som lever och som används. Men självklart kan det uppstå konflikter och motsättningar mellan ett strikt bevarande och en ibland för kulturmiljön kanske för långtgående utveckling och förändring.

Vi behöver underlätta bostadsbyggandet i vårt land, då bostadsbristen är ett betydande problem. Byggprocessen behöver påskyndas i alla led för att underlätta och ge bättre förutsättningar för byggandet. Bland annat kan förändringar - moderniseringar - behöva genomföras i kulturmiljökraven och i reglerna för arkeologiska undersökningar för att underlätta för byggande.

Kulturvården är viktig; det vill jag understryka. Det är angeläget att skydda och vårda vår kulturmiljö. Samtidigt måste vi kunna möta dagens krav i samhället vad gäller byggande och tillväxt. Detta måste självklart ske med stor kunskap om den miljö man verkar i. Men samverkan mellan kraven som gäller både utveckling och bevarande av kulturmiljön kan bli bättre.

Herr talman! Än en gång yrkar jag bifall till reservation 1 och avslag på övriga reservationer.

(Applåder)

Anf. 127 Rossana Dinamarca (V)

Herr talman! Detta är en intressant debatt. Det är nämligen svårt att definiera vilket kulturarv vi talar om. Vems eller vilkas kulturarv är det som vi talar om? Precis som med kultur är det svårt att göra en avgränsning av vad som är det ena eller det andra, eftersom kultur hela tiden skapas över olika gränser och områdena hela tiden flyter in i varandra. Kulturarv är också utskurna bitar av det som lämnas vidare från en samtid till en annan, och varje samtid skapar sina egna bitar.

Vad som är kulturarv eller inte har hela tiden styrts av vilka som sitter vid makten. Det har gjort att till exempel ursprungsbefolkningen i många fall har osynliggjorts.

När jag har lyssnat på det tidigare anförandet från Sverigedemokraterna är det ganska tydligt att de har ett kolonialt förhållande till kulturarv. Det blir mycket tydligt när man läser motionen och reservationen om ortnamn. Sverigedemokraterna säger att de värnar sina förfäder, men där inbegrips tydligen inte till exempel samer. Det har vi i och för sig hört förut.

Genom att förstå och erkänna den historiska rasismen kopplad till kolonialismen förstår vi också bättre den rasism som finns i samhället i dag. Sveriges roll i den transatlantiska slavhandeln är någonting som knappt berörs i skolböcker i historieämnet. På universiteten och högskolorna behandlas detta knappt heller, och det finns mycket lite forskning på ämnet.

Därför anser Vänsterpartiet att regeringen bör ta initiativ till en vitbok om Sveriges roll i den transatlantiska slavhandeln och med utgångspunkt i denna förbereda en ursäkt för de handlingar som har begåtts.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Vi anser också att man bör införa en nationell minnesdag den 9 oktober för att hedra dem som föll offer under den transatlantiska slavhandeln. Därmed yrkar jag bifall till reservation 9.

Slutligen vill jag ta upp den bristande tillgängligheten som är ett lika stort problem inom kulturområdet som i samhället i övrigt. Även om en del har gjorts är funktionshinderperspektivet fortfarande osynligt i mängder av dokument och uppdrag med kopplingar till kultur och kulturpolitik. Av Myndigheten för delaktighets öppna jämförelser 2012 och 2013 framgår det att det på många av de centrala museerna kvarstår arbete med att undanröja hinder för funktionsnedsatta personer. Ingen av museimyndigheterna uppfyller samtliga 13 kriterier för grundläggande tillgänglighet. Av uppföljningen 2013 framgår dock att de statliga museerna arbetar bättre och mer systematiskt med tillgänglighet till lokaler, information och verksamhet än vissa andra myndigheter.

Vänsterpartiet vill att regeringen ska återkomma till riksdagen med förslag på hur museisektorn ska införa och tillämpa ett funktionshinderperspektiv inom sin verksamhet, på samma sätt som uppdrag getts om genusperspektiv.

Anf. 128 Bengt Eliasson (FP)

Herr talman! Landskap, människor, djur och bebyggelse har genom årtusenden påverkat och format varandra. Spåren efter människans aktiviteter kan ses överallt i dagens landskap. En del områden är särskilt innehållsrika och utgör sammanhängande kulturmiljöer där historien är överblickbar. Andra är svårtolkade och på olika sätt fragmenterade av tidens tand. Det är detta som är en av grunderna för ett levande kulturarv.

Oavsett om det gäller arkeologiska lämningar, torp, byar, stationssamhällen, industri- eller stadsmiljöer är frågan hur vi kan bevara dessa värden och förvalta dem för framtiden, samtidigt som byggandet av bostäder, infrastruktur och samhällsutveckling inte får försenas, avstannas eller hindras. Nu finns tekniker som gör att man väldigt ofta kan uppfylla båda sidors högst berättigade krav, men det behövs mer nationellt fokus på detta.

Det behövs mer inventeringar med de senaste teknikerna, mer bevarandeplaner som baseras på moderna bevarande- och byggtekniker och mer forskning och utveckling av byggande och investeringar. När gamla antikvariska värdegrunder eller bevarandeplaner upplevs som otydliga och icke-flexibla måste nya formuleras.

Herr talman! Det bör i debatten noteras att den totala arealen av kulturmiljöområden i Sverige är en ganska liten del av den totala ytan. Problemet är att miljöer som varit attraktiva för människor genom årtusenden fortfarande i mångt och mycket är det. Det är därför behovet av nya lösningar är akut. Det finns starka skäl att utpekade områden uppmärksammas, skyddas och varsamt utvecklas för att kunna bestå i framtiden och överlämnas till kommande generationer, samtidigt som byggande av attraktivt boende, modern infrastruktur och produktiva odlingsmarker inte hindras.

Herr talman! Jag yrkar bifall till allianspartiernas reservation 1, som berör betänkandets punkt 1.

Jag vill säga några ord om statligt stöd till vissa museer. Man kan konstatera, herr talman, att det finns ett antal områden inom vårt gemensamma kulturarv som inte kommer fram, som inte visas och som inte belyses. Bland motionerna i betänkandet vi nu behandlar vill jag särskilt lyfta fram två. Det är Eva Lohmans motion om kvinnomuseum och Robert Hannahs motion om hbtq-gruppens kulturarv i det som kallas The Unstraight Museum. Båda dessa motioner lyfter fram delar av vårt kulturarv som förnekats plats i vårt samhälle och i vår historiebeskrivning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Historiskt sett är det nämligen så, herr talman, att männens kulturarv och konstnärliga uttryck har varit normen på våra museer, medan kvinnorna har varit - och faktiskt fortfarande är - underrepresenterade. Kvinnornas historia och kulturarv har inte ansetts ha lika stort värde, och därför har det inte heller samlats in i samma utsträckning som männens. Dessvärre är kvinnors villkor och historia fortfarande dåligt belysta på dagens museer. Detta är ju, för att uttrycka det milt, rent bedrövligt.

Vi i Folkpartiet menar att det är viktigt att arbeta för att föra in genusperspektivet på de nuvarande museerna. Det arbete som förtjänstfullt har påbörjats ska fortsätta, och det ska stärkas. Det behövs fler kvinnomuseer - fler än det som har öppnat i Umeå - för en långsiktighet, en status och legitimitet i museivärlden, liksom en berättigad plats i kulturarvet.

Herr talman! Till sist tar jag upp hbtq-perspektivet, som är i behov av normalisering. Det är något som berör alla. Att vara homo-, bi-, transsexuell eller queer är inte att tillhöra någon sorts avart; det är att vara fullständigt normal. Det är heller ingenting nytt. Det har antagligen funnits så länge det funnits människor, vilket bland annat Historiska museets olika bidrag till just The Unstraight Museum visar. Det är dags att låta det märkas i våra gemensamma arkiv, samlingar och utställningar.

Herr talman! För Folkpartiet är det självklara målet att uppmärksamma alla människors lika rättigheter och det faktum att alla har samma rätt att ingå i vår gemensamma historieskrivning.

Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkande KrU10, utom när det gäller punkt 1 där jag alltså har yrkat bifall till reservation 1.

Anf. 129 Lars-Axel Nordell (KD)

Herr talman! När jag var åtta år fick jag en bok som är skriven av Tove Jansson. Hon berättar hur det lilla knyttet går på stranden alldeles ensam. Han plockar vackra stenar och lägger i en hatt, och när havet blir lugnt och det blir natt sätter sig knyttet ned och frågar sig: Hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra? Sedan står det: Men vem ska trösta knyttet med att säga lilla vän, vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?

Delad glädje är dubbel glädje, brukar det heta. Det stämmer. Det är när man får dela med sig av sin upplevelse, sina fynd och sina känslor med en annan människa det får verkligt värde. Tove Janssons berättelse sätter fingret på just det vi diskuterar här och nu, nämligen hur det gömda och glömda kulturarvet inte ska förlora sitt värde - för dig och för mig - på grund av att vi inte kommer i kontakt med det under vår livstid.

Vi ser i dag hur människor aktivt söker efter sätt att ta reda på sina rötter och sitt kulturarv. I ett av Sveriges mest populära tv-program, Antikrundan, får människor hjälp att ta reda på och förstå historien om sina klenoder. På sociala medier ser vi att grupper startas där människor samlas om en gemensam uppväxtort, och de delar sina erfarenheter och minnen.

Min mor släktforskade, och på väggen hemma i Örebro har vi fyra olika släktträd. Det äldsta är ett Järvsöträd som har sin början 1525. Intresset för just släktforskning ökar i dag lavinartat, över hela världen. Det vet vi, men man kan fråga sig varför. Jo, jag är övertygad om att det handlar om ett behov av att söka sina rötter och vår historia, som i dag har betydelse för oss och ger såväl mening i nuet som visioner för framtiden. Släktträden hemma på väggen ger oss i min familj ett viktigt sammanhang.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Herr talman! Kunskapen om det egna kulturarvet skänker människor trygghet i deras identitet, vilket är nödvändigt för att vi ska kunna möta och känna respekt för andra kulturer och traditioner. Kulturarvet är i ständig förändring och uppstår i mötet mellan det gamla och det nya. Vem kunde vid 1700-talets början tro att kåldolmen, när den kom till Sverige genom Karl XII:s vistelse i Osmanska riket, skulle tas om hand av Cajsa Warg och i dag betraktas som en självklar del av det svenska köket? Knappast någon, men så ser det faktiskt ut.

Genom att kulturarvet, liksom kåldolmen, formas i samspel med omvärlden blir det också ett viktigt vapen i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. En kultur som värnar mångfald är förutsättningen för en positiv integration.

På Världskulturmuseerna finns tusentals föremål som svenska missionärer för över hundra år sedan tog med sig hem till Sverige. Syftet var att visa upp föremålen hemma och utbilda människor om andra kulturer. Dessa föremål bär på en enorm kunskap och berättelser som inte hörs tillräckligt mycket i Sverige eller i världen.

Som lilla knyttet känner jag också en sorg för vad värdet är av ett minne, en livsberättelse eller en klenod om de inte visas upp. Vad har de för värde för dig och för mig?

Sverige har en unik infrastruktur med över 200 museer spridda över hela landet, som i likhet med Örebro läns museum har samlat ett stort länsarv som syftar till att kultur ska komma medborgarna till del. Men många människor känner över huvud taget inte till att dessa museer finns. Det sägs att museerna visar upp omkring 1 procent av sina samlingar. Resterande 99 procent är magasinerade. Med hjälp av digitaliseringen har många museer via internet lyckats göra stora delar av sina samlingar tillgängliga. Det är mycket bra, men digitaliseringen av samlingarna kan inte ersätta värdet av den egna upplevelsen i en fysisk och social miljö.

Herr talman! Låt mig ge ett annat exempel. Bohusläns museum har det senaste året tagit med sig kulturen dit där människor finns. Länsmuseet visar upp bildspel med gamla foton i väntrummen på vårdcentralerna. Det har visat sig uppskattas så mycket att man nu utökat utställningsformen till att omfatta ytterligare 108 vårdcentraler i Västra Götalandsregionen. Det är mycket intressant.

I Marcel Prousts berömda roman På spaning efter den tid som flytt väcker doften av en madeleinekaka doppad i lindblomste en flod av barndomsminnen för huvudpersonen. På samma sätt kan kulturarvet placerat i människors egen miljö väcka minnen och skapa en samhörighet. Gemensamma upplevelser av kulturarv binder ihop det förflutna, samtiden och framtiden, och det behövs fler platser i samhället där dessa broar kan byggas.

Museer i Sverige har i dag ett uppdrag att visa upp så mycket som möjligt av det som finns, men det finns inget mål för hur stor andel av samlingarna som årligen ska visas upp. Jag tycker att det borde finnas sådana mål så att det inte blir så att vi aldrig får se 99 procent.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Herr talman! Jag har i en motion uppmärksammat Alfred Nobels museum Björkborn i Karlskoga. På Björkborns Herrgård finns den autentiska miljön, det viktiga testamentet, intressant internationell korrespondens och Nobels bevarade laboratorium i full funktion. Vi vet också att utan Björkborn hade Nobelpriset över huvud taget inte funnits.

Sverige måste slå vakt om detta internationellt intressanta kulturarv på ett mer rimligt sätt, balansera sina insatser mellan å ena sidan Nobelmuseet i Stockholm, som är ett bra initiativ, och å andra sidan Alfred Nobels museum i Karlskoga. Låt oss bejaka den unika infrastruktur som museerna utgör runt om i vårt land. Där ingår Björkborn.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1. För övrigt yrkar jag bifall till förslaget i utskottets betänkande.

(Applåder)

Anf. 130 Anna Wallentheim (S)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i kulturutskottets betänkande KrU10 och därmed också yrka avslag på samtliga reservationer.

Jag har vid två tillfällen fått äran att träffa riksantikvarie Lars Amréus när han har citerat George Orwell med orden: "He who controls the past controls the future." Jag tycker detta citat är så passande och betydelsefullt att förstå i ett betänkande som det här, nämligen när vi ska diskutera kulturarvsfrågor.

Det är oerhört viktigt att vi förstår vilken betydelse vårt kulturarv har för vårt samhälle i dag. Vår historia visar oss hur Sverige har sett ut när det gäller både våra traditioner och hur landsbygden och städerna har utvecklats genom åren. Det är därmed också upp till oss att bevara dessa kulturskatter för kommande generationer.

Jag vill att mina barn, barnbarn och barnbarnsbarn ska ha samma möjlighet att få ta del av vår historia som jag. I och med detta är det såklart härligt att läsa alla de motioner som finns i det här betänkandet. Motionerna visar nämligen att det finns en stor samsyn i vår riksdag om att vi vill värna vårt kulturarv. Sedan har vi kanske lite olika syn på hur vi bäst ska ta vara på kunskapen och skatterna. Eftersom det finns en stor samsyn om att värna vår kulturhistoria är jag också säker på att vi tillsammans kan leva upp till de mål riksdagen har antagit.

I de nationella målen för bland annat kulturmiljöområdet, som en del motioner tar upp, kan vi till exempel läsa att miljöarbetet ska främja ett hållbart samhälle med en mångfald av kulturmiljöer som ska bevaras, användas och utvecklas.

En vanlig missuppfattning som jag möter ute i samhället är att kulturarvet bara handlar om att bevara, men vi vill använda kulturarvet och utveckla det. I kulturmiljölagen framgår att ansvaret ligger hos oss alla. Det är meningen att alla människor ska skydda dessa skatter.

Herr talman! Våren 2013 kom det en proposition från den tidigare alliansregeringen om nya nationella mål för kulturmiljöarbetet som innebar vissa ändringar i lagen om kulturminnen med mera. Man ville bland annat förtydliga ansvaret. Det var en proposition som alla partier stod bakom. Det grundläggande syftet med lagändringen var att bestämmelserna skulle bli tydligare, enklare och mer förutsägbara - inte minst för företagen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Dessa lagändringar skapar såväl en förenkling av processen som en effektivisering av bostadsbyggande och utveckling av företag, precis som efterfrågas i en motion.

När det sedan gäller brott mot kulturarvet, som lyfts upp i en annan motion, ser vi precis som motionären allvarligt på detta. När någon ofrivilligt eller med uppsåt skadar, förstör eller tar ett fornminne är det ett brott som drabbar oss alla. Vi socialdemokrater vill därför att både rättsvårdande myndigheter och kulturvårdande myndigheter ska jobba tillsammans för att bygga upp kunskap och verka förebyggande.

Det är viktigt att förstå att det största hotet mot vårt kulturarv tyvärr grundar sig i okunskap och ointresse. Personer som inte vet vad ett kulturarv är löper en högre risk att skada det.

Ska vi skydda vårt kulturarv är det tyvärr inte höjda straff som kommer att utgöra den avgörande skillnaden, utan det bästa skyddet är kunskap - kunskap och information om vårt kulturarv. Lyckas vi sprida detta har vi betydligt större chans att värna vår kulturrikedom.

Det är också med detta i tanken som jag förstår den motion som lyfter upp idén om ett svenskt kulturarvsår. Dock riskerar ett år att bli alldeles för kortsiktigt. Vi behöver tänka ut en strategi som långsiktigt arbetar för att främja ett levande kulturarv och där kunskapen också leder till ett större medborgerligt ansvar.

Herr talman! Lika viktigt som det är för oss socialdemokrater att sprida kunskapen om vårt kulturarv och våra miljöer är det att tillgängligheten finns för alla. För de allra flesta medborgarna i vårt land är det ett museum de vänder sig till när de ta del av vårt kulturarv.

Sedan jag kom in i riksdagen, hösten 2014, har jag påbörjat ett arbete med att besöka så många museer som möjligt. Jag måste erkänna att jag är fascinerad av hur museivärlden har utvecklats. I dag innehåller ett besök på ett museum så mycket mer än att i stillhet bara gå runt och betrakta. I dag får vi vara aktiva och vi får använda våra kunskaper genom lekar, spel och experiment. Vi får känna, vi får lukta, vi får höra och vi får ta del av de världar som lyfts fram. Många gånger lyckas också museerna att fånga hela familjens medlemmar. I dag har många museer till exempel barnrum där barn och unga inte bara får ta del av konsten utan också skapa själva. Dock är inte allt perfekt.

Ett viktigt kulturpolitiskt mål, om än kanske inte det viktigaste, är att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Enligt en utvärderingsrapport från 2014 konstateras det tyvärr att det finns mycket kvar att göra inom detta område, precis som en av motionerna lyfter fram.

Regeringen är dock medveten om detta problem, och man har redan aktivt börjat jobba med att öka tillgängligheten på våra museer och myndigheter. Detta framkommer också i de regleringsbrev som lades fram för 2015. Regeringen påpekar att samtliga myndigheter inom kulturområdet ska redovisa vilka åtgärder som vidtagits för att öka tillgängligheten för till exempel personer med funktionsnedsättning.

Utöver detta tillsattes det 2014 en särskild utredare som ska göra en översyn av den statliga museipolitiken. Man ska bland annat föreslå hur kulturarvet och konsten i högre utsträckning ska göras tillgängliga för människor i hela vårt land. Det är ett uppdrag som ska redovisas senare i år.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Utöver det faktum att vi vill ha ökad tillgänglighet finns det en stor önskan om att vi ska vidga kulturarvet och synliggöra alla människors historia. Det innebär att vi behöver synliggöra hur historien har sett ut för till exempel människor med funktionsnedsättning, romer, kvinnor och personer inom hbtq-rörelsen.

Mellan åren 2010 och 2013 pågick ett samarbetsprojekt vid namn Handikapphistoria i kulturarvet, också kallat Haiku. Där lyftes detta perspektiv fram när det gällde att synliggöra funktionsnedsattas historia. Detta har i dag övergått i ett projekt kallat Fokus, där syftet är att utbilda museipersonal från olika delar av vårt land för att skapa ett nätverk för vidare diskussioner. Haikus resultat var mycket positivt, och det är därför oerhört viktigt att det arbete som nu har inletts får fortsätta och att museernas arbete med att vidga kulturarvet fortsätter.

Kulturarvet är allas kulturarv. Vi ska använda det för att bilda kommande generationer. Men jag anser att vi också bör kunna använda vårt kulturarv som en del i integrationsarbetet. Tänk att kunna använda våra kultur- och hemslöjdsföreningar för att skapa nätverk för alla de människor som har svårt att komma ut i vårt samhälle!

Vår historia är ju ett bevis på den mångfald av kulturer och etniciteter som har utvecklat vårt land genom århundraden. Jag tror att vi tillsammans kan arbeta för att nå målet att bevara, använda och utveckla våra miljöer.

(Applåder)

Anf. 131 Niclas Malmberg (MP)

Herr talman! Låt mig börja med ett litet tankeexperiment.

Tänk dig att du vaknar upp utan att ha någon som helst kunskap om varifrån du kommer, din bakgrund eller vad du har gjort. I övrigt är din tillvaro mycket angenäm - du har ett intressant och trevligt jobb, en bra bostad och ett rikt socialt umgänge.

Skulle du vara tillfreds med tillvaron? Nej, knappast. Vi lever i nuet, blickar mot framtiden och arbetar för en bra framtid. Men vi måste bottna i vårt förflutna för att känna oss tillfreds med tillvaron.

Det här går igen på många sätt. Vi har hört ett exempel här: släktforskning. Det är ett stort intresse hos svenskarna att forska i sin egen släkts historia. Vi ser ett stort intresse för historiska faktaböcker. På område efter område ser vi det här stora intresset.

Helt klart är kulturarvspolitik en viktig pusselbit i välfärdspolitiken.

Den som lär sig lite mer om kulturarv och kulturhistoria lär sig snabbt två saker.

Den ena är att vi genom historien alltid har haft en växelverkan mellan olika kulturer. Det finns inte något unikt svenskt kulturarv, något som skulle vara det ursvenska. Den som letar efter något sådant får leta förgäves. Det finns inget, för vi har i alla tider haft ett utbyte mellan olika kulturer.

Ju mer vi lär oss om och sprider kunskap om vårt kulturarv, desto bättre blir våra förutsättningar att motverka en tilltagande nationalism. Kunskap om kulturarvet kan motverka en tilltagande nationalism.

Det andra som tidigt står helt klart är att det inte finns någon skarp gräns mellan kulturarv och levande kulturyttringar. Det flätas samman. Traditioner från det förflutna är dagens kulturyttringar, och dagens kulturyttringar är naturligtvis morgondagens kulturarv. De som vill begränsa samtidskonstnärer och flytta över resurser från samtidskultur för att i stället värna kulturarvet begränsar samtidigt framtidens kulturarv.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

I betänkandet hanteras en lång rad intressanta motioner. De motioner som kanske bäst återspeglar kopplingen mellan dåtid, nutid och framtid är de motioner som handlar om att stärka Forum för levande historia.

Det är en mycket viktig verksamhet som Forum för levande historia bedriver. Om vi inte ökar kunskapen om de värsta och mörkaste kapitlen i mänsklighetens historia, om vi inte förstår vad som har gått fel, då har vi också svårt att motarbeta att saker och ting upprepar sig. Ska vi få historien att inte upprepa sig måste vi ha utbredd kunskap om vad som har gått fel tidigare. De mörkaste kapitlen i mänsklighetens historia måste ständigt belysas.

Från Miljöpartiets sida vill vi därför stärka Forum för levande historia. Det är en budgetfråga som vi får återkomma till i budgetpropositionen.

Andra intressanta motioner är alla de som tar upp enstaka kulturarv och pläderar för att vi måste ha kraftsamlingar kring dessa. Tagna ur sitt sammanhang framstår varenda en av de här motionerna som oerhört angelägna att bifalla.

Vad vi kan göra från riksdagens sida är att upprätta riktlinjer för kulturarvspolitiken och anslå resurser. Men prioriteringar mellan de olika kulturarven måste göras av professionen. Formfrågan gör alltså att vi inte kan bifalla de motionerna.

Det finns tyvärr också en motion som jag inte tycker är lika bra. Det är de borgerliga partiernas motion om att på något sätt försvaga kulturarvet. Man säger att det finns problem med att vi inte tillräckligt snabbt får de bostäder som vi behöver. Det stora problemet orsakas inte av att vi har en stark kulturarvspolitik. Bostadsproblematiken måste vi komma till rätta med på andra sätt. Att värna kulturarvet är inget vi ska backa från på det sätt som de borgerliga partierna föreslår i sin motion.

Jag yrkar bifall till förslaget i kulturutskottets betänkande och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 132 Runar Filper (SD)

Herr talman! Vi har flera reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 2, Kulturarvsbrott, och 10, Statligt stöd till vissa museer.

Kulturarvet är en gemensam skatt som bidrar till att skapa en inre sammanhållning i vårt land och gör det möjligt för enskilda att förstå och tolka sin historia.

Sverige har ur ett internationellt perspektiv ovanligt många välbevarade kulturhistoriska föremål, då vi under århundraden skonats från krig och andra katastrofer.

Detta tillsammans med den goda viljan att göra våra kulturhistoriska föremål tillgängliga för allmänheten gör tyvärr också Sverige till en lukrativ marknad för kulturarvsbrott.

Stölder av kulturföremål från kyrkor och museer, olaglig utförsel av föremål med exportförbud, plundring av fornminnen, illegal handel med arkeologiska föremål och vrakplundring är exempel på allvarliga brott mot vårt kulturarv. Brotten kan utföras av enskilda personer eller av organiserade ligor. När det gäller ekonomiska värden är kulturarvsbrott jämförbara med narkotikahandel, handel med illegala vapen och trafficking.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Det som skiljer brottskategorierna åt är straffvärdena, där de för kulturarvsbrott i jämförelse framstår som mycket lindriga. Detta gör kulturarvsbrott till en av de mest lukrativa branscherna inom den kriminella världen i dag. Denna typ av brottslighet hamnar tyvärr långt ned på polisens och åklagarnas prioriteringslista, och alltför många brott klaras aldrig upp.

En naturlig följd av vår ambition att stävja denna typ av brott blir att höja straffvärdena och förlänga preskriptionstiden för kulturarvsbrott.

Herr talman! Kulturarvsbrott är ett allvarligt och till synes växande problem vars effekter på samhället Brottsförebyggande rådet har beskrivit på följande sätt:

"Det är genom fornlämningarna som vi får kunskap om vår historia. Det samlade fornlämningsbeståndet kan liknas vid en gigantisk historiebok där varje enskild fornlämning utgör en sida. Försvinner en fornlämning eller ett fornfynd utan dokumentation förloras viktiga pusselbitar i kartläggningen av vår historia. Det är som att riva ut en sida ur en bok som det bara finns ett enda exemplar av."

En liten, men ändå inte obetydlig, faktor i arbetet med att stävja kulturarvsbrott är att det finns ett fungerande system för att belöna den som upptäcker ett fornfynd och väljer att lämna in det till staten snarare än att behålla det själv eller sälja det. Att detta system i dag inte fungerar på ett tillfredsställande sätt är således ett allvarligt problem i sammanhanget. I ett remissvar från 2011 skriver Statskontoret följande:

"Det är ett faktum att omhändertagandet av fornfynd länge har släpat efter vid Riksantikvarieämbetet. Så väl värdering av fyndigheterna som utbetalning av inlösen går långsamt. De stora balanserna är en källa till oro och riskerar att påverka allmänhetens förtroende för myndigheten negativt. Det är generellt viktigt att myndigheter fullgör sina uppdrag på ett effektivt sätt och det är därför rimligt att skärpa kraven på att Riksantikvarieämbetet handlägger sina ärendebalanser inom rimlig tid. I förlängningen av detta kan långa handläggningstider indikera att en myndighets verksamhet, organisation eller styrning behöver utvecklas eller ges en mera ändamålsenlig form."

Mot bakgrund av ovanstående föreslår vi att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen snarast möjligt bör återkomma med förslag om hur omhändertagandet av fornfynd ska kunna förbättras.

Herr talman! Sverige är ett land med en rik historia, vilket bland annat avspeglar sig i våra fornlämningar. Genom åren har Riksantikvarieämbetet kartlagt och registrerat nästan en miljon fornlämningar. I de allra flesta fallen vilar ansvaret för fornminnesvården på markägaren. Den statligt finansierade fornminnesvården har under lång tid varit kraftigt underfinansierad. Den nationella överblicken över tillståndet bland våra fornminnen lämnar också en hel del övrigt att önska. Det har tidigare konstaterats att Riksantikvarieämbetet haft mycket dålig uppfattning om hur det ser ut med tillgängligheten till landets fornminnen. Först när man fått fram ett system för uppföljning av tillgänglighetsarbetet kan man få den överblick över arbetet i länen som i dag saknas.

För att komma närmare målet om en god fornminnesvård och ett kulturarv som är tillgängligt för alla medborgare är det uppenbart att det förutom ökade statliga resurser till fornminnesvården också krävs ökade insatser för att öka omfattningen av den ideella fornminnesvården.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

På flera håll i landet bedrivs redan i dag lokala och regionala projekt där enskilda medborgare, skolklasser och föreningar erbjuds att adoptera ett fornminne eller att bli fadder för ett fornminne. Som fornminnesfadder får man genomgå en kortare utbildning, ofta i länsstyrelsens eller länsmuseets regi, i vård och skötsel och åtar sig sedan att göra fornminnet tillgängligt genom att röja bort sly, kontrollera informationsskyltar samt regelbundet kontrollera och rapportera eventuella skador på fornlämningen.

För till exempel en skolklass kan uppdraget som fornminnesfadder innebära ökade möjligheter till meningsfull utomhusvistelse, bättre känsla för historien samt ökad närhet och förståelse för hembygden och dess landskap.

Vår bedömning är att det fortfarande finns en relativt stor outnyttjad potential inom den ideella fornminnesvården och att staten med relativt små medel i form av förbättrad marknadsföring och ökad information skulle kunna uppnå stora vinster för fornminnesvården och tillgängligheten till kulturarvet.

Med anledning av ovanstående föreslår vi att riksdagen bör tillkännage för regeringen att man snarast möjligt bör återkomma med förslag om hur omfattningen av den ideella fornminnesvården ska kunna öka.

Herr talman! Sverige har en mer än tusenårig kristen historia. Kristendomen och Svenska kyrkan har haft en mer djupgående inverkan på vår kultur än någon annan idé och institution. Förhållandena, förutsättningarna och kulturen i vårt land har gjort att den svenska kristendomens historia innehåller vissa särdrag i jämförelse med andra kristna länder.

De kristna högtiderna och traditionerna är fortfarande en självklar del av vår nationella kultur och utgör viktiga inslag även i många icke-troendes liv. Att känna till och förstå det svenska kristna kulturarvet är således en viktig nyckel till att förstå vårt lands historia, kultur och samtid.

De kyrkliga kulturminnena utgör den största samlade delen av det materiella svenska kulturarvet. I samband med åtskiljandet av kyrkan och staten inrättades den så kallade kyrkoantikvariska ersättningen, där staten åtog sig att bära en betydande del av kostnaderna för bevarandet av framför allt de kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnaderna.

Tyvärr har staten inte fullt ut levt upp till sina åtaganden. Detta i kombination med en ökad beskattning av kyrkan, ökade kostnader för kulturminnesvården på grund av klimatförändringar och förändrade uppvärmningssystem i kyrkobyggnaderna samt kyrkans stadigt vikande medlemsantal har gradvis urholkat kyrkans förmåga att bevara och synliggöra det kristna kulturarvet.

Den ansträngda ekonomiska situation som råder i många stift och församlingar i kombination med det ökade hotet från en organiserad brottslighet som specialiserat sig på att stjäla våra kristna kulturskatter har också resulterat i ett minskat öppethållande i många av landets kyrkor och därmed en minskad tillgänglighet till det kristna kulturarvet.

De brister som föreligger när det gäller bevarandet av kyrkobyggnader är tyvärr också ännu större när det kommer till föremålsvården och bevarandet av det immateriella kristna kulturarvet. Då behovet av en liknande institution är stort även i Sverige bör regeringen utreda möjligheten att i samarbete med Svenska kyrkan upprätta ett nationellt kyrkohistoriskt museum.

Kulturarvsfrågor

Slutligen vill jag påpeka att det som Angelika Bengtsson talade om, svensk ortnamnssed, handlade om att skyltar och kartor skulle innehålla både svenska, samiska och finska namn. Vi vill bevara och levandegöra även det samiska kulturarvet och även stärka samernas modersmålsundervisning. Hur Rossana Dinamarca kunde få detta till rasism är för mig helt obegripligt och pinsamt för henne.

(Applåder)

I detta anförande instämde Angelika Bengtsson och Mikael Eskilandersson (båda SD).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 8 april.)