Kreditvärderingsinstitut

Herr talman! Jag hoppas att det är en rolig fest som har påverkat talmannens röst och inte en förkylning. Det är ju roligare om det är en fest än om det är en förkylning, om man säger så. Nu ska vi dock diskutera kreditvärderingsinstitut. Herr talman! Privatiseringar, avregleringar, ständigt ökade ekonomiska skillnader och en stark tilltro till att marknaden klarar allt är de grundläggande orsakerna till den finanskris vi fortfarande genomlider. Det politiska ansvaret har inte tagits, demokratin har snävats in och ansvaret har överlåtits åt marknaden. Det är ett ansvar som marknaden självklart inte ska ha och inte kan ta. Innan bubblan brast denna gång fick vi höra att man hade lyckats tygla de kraftiga upp- och nedgångarna på finansmarknaderna - särskilt nedgångarna - och att det nu skulle vara evig tillväxt. Det handlade bara om hur mycket tillväxt det skulle vara från år till år. Till och med tidigare nobelpristagare i ekonomi har åkt runt och pläderat för detta. Till slut blev marknaden så självsäker att man gav ut så kallade finansprodukter som inte ens säljaren själv och än mindre köparen förstod sig på. När det politiska ansvaret överlåts på marknaden är det självklart att det brister. Det har det gjort förr, och det kommer det att göra igen. Kriserna byter bara namn och har olika förlopp, men i slutändan är det alltid skattebetalarna som står med notan i form av hög arbetslöshet, besparingar och social oro. Vi ser det här hemma nu med en arbetslöshet på 9 procent och besparingar i kommuner och landsting. Vänsterpartiet har i snart två års tid föreslagit att en finanskommission ska tillsättas för att gå igenom vad som har hänt, vilka brister som finns och hur vi kan förebygga nya kriser, såväl nationellt som internationellt. Vi har sett det som en bred parlamentarisk kommission men också en kommission där arbetsmarknadens parter och akademin ska ingå. Tyvärr har vi varit ensamma med detta krav - ända till ganska nyligen, då också Riksbanken lyfte kravet även om de snävade in problembilden från sin horisont. Det lite roliga i sammanhanget, herr talman, är att Folkpartiet idogt argumenterade emot oss i tv-debatter och här i kammaren om behovet av en finanskommission. I samma stund som Riksbanken på en direkt fråga från mig deklarerade att även de vill ha en kommission deklarerade dock Folkpartiet att det var en självklarhet också för dem. Det finns ett välbekant talesätt som passar in på Folkpartiet i detta sammanhang, och det är "sent ska syndaren vakna". I grund och botten tror jag dock tyvärr att Folkpartiet inget insett eller lärt av det som har skett. Just kreditvärderingsinstituten är en tydlig symbol för varför det blev som det blev denna gång. De har varit totalt oreglerade. Instituten har haft ett antal dominerande kunder som gett bolagen stora inkomster. De verkar också på en extrem oligopolmarknad där tre institut har total dominans. Vänsterpartiet har i flera sammanhang påtalat brister i regleringen av kreditvärderingsinstituten, bland annat i vår motion till regeringens budgetproposition för 2010. Det vi framför allt pekat på är de jävsförhållanden som föreligger mellan kreditvärderingsinstituten och de bolag de sätter betyg på. Kreditvärderingsinstituten erhåller nämligen sina inkomster via avgifter från de bolag de är satta att värdera. Dessa avgifter har dessutom ofta varit knutna till värdepappersbolagens omsättning, vilket i sin tur borde ha påverkat värderingarna i en viss riktning. För ett värdepappersbolag som till exempel introducerar ett nytt finansiellt instrument är det av helt avgörande betydelse att få ett högt betyg från det kreditvärderingsinstitut de anlitar, och eftersom lönsamheten och omsättningen på den finansiella marknaden är mycket hög utgör det självklart en lockelse för kreditvärderingsinstituten att utfärda höga betyg som kanske inte alltid avspeglar objektiva fakta. Kreditvärderingsinstituten erbjuder därtill ofta olika typer av konsulttjänster, och vissa av dessa har gått ut på att hjälpa kunderna att optimera sin rating. Vänsterpartiet välkomnar en rad av de bestämmelser EU-förordningen innehåller. Bland annat förbjuds kreditvärderingsinstituten att tillhandahålla vissa konsulttjänster till det kreditvärderade företaget. Vår bedömning är dock att regleringen inte fullt ut undanröjer de jävsförhållanden som råder på området, och vi uppmanar därför regeringen att inom ramen för EU verka för att lagstiftningen ytterligare skärps. Regeringen bör också utreda möjligheten att etablera ett oberoende statligt kreditvärderingsinstitut i syfte att öka mångfalden och på så sätt ge investerare en möjlighet att välja bort kreditvärderingsinstitut som faktiskt inte sköter sig. Vi har sett alltför många exempel på länder och produkter som har fått högsta ratingbetyg och i efterhand visat sig vara så gott som värdelösa. Där är väl bland annat Grekland ett tydligt exempel. Självklart har investeraren ett eget ansvar, men det eliminerar inte behovet av ökad reglering och mer kvalitativa kreditvärderingsinstitut om de nu ska finnas kvar i samma form som i dag. Frågor man kan ställa sig är vem som egentligen värderar kreditvärderingsinstituten och deras agerande, vilket ansvar de har haft i denna finanskris och vad de har lärt sig. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till vår reservation i ärendet.

Herr talman! Jag ska avstå från att göra en allmän analys av finanskrisen och dess orsaker, och jag ska inte heller kommentera dessa delar i Ulla Anderssons anförande. Betänkandet handlar specifikt om regeringens förslag till ny lag om kreditvärderingsinstitut, det vill säga de institut som bedömer och graderar finansiella instrument och aktörer på finansmarknaden och som därmed underlättar en värdering och riskbedömningar i olika finansiella transaktioner och handlingar. Syftet med betänkandet är att anpassa svensk lag till Europaparlamentets och rådets förordning om kreditvärderingsinstitut. Jag vill hålla med Ulla Andersson om att bakgrunden till att denna förordning har kommit till stånd är att man har blivit uppmärksammad på den dåliga kvalitet som de existerande kreditvärderingsinstituten har visat under finanskrisen. Man vill skapa förutsättningar för att förbättra kvaliteten på de kreditbetyg som utfärdas inom unionen och som används i rättsligt reglerade sammanhang. Förordningen förutsätter att det också inrättas vissa nationella regler. Den nya lagen om kreditvärderingsinstitut handlar därför om att anpassa svensk lagstiftning till EU-förordningen. Sverige har tidigare saknat, vilket också påpekades, en särskild nationell lagstiftning som reglerar institutens verksamhet. Det har dock inte varit en helt oreglerad verksamhet, för i Sverige finns faktiskt regler om de externa ratinginstituten i lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar, som vi antog för inte så många år sedan - jag tror att det är tre år sedan - här i kammaren. EU-förordningen innehåller en rad bestämmelser som ska bidra till en hög kvalitet på de kreditbetyg som utfärdas inom unionen. Avsikten är inte att förordningen ska ersätta redan etablerade förfaranden vid erkännande av externa ratinginstitut, som ofta också är internationellt kopplade till nationella organ. Enligt förordningen ska kreditvärderingsinstituten ansöka för att få bli registrerade och för att erkännas som externa ratinginstitut. För att bli registrerad krävs att man uppfyller en rad villkor som ska främja integritet, transparens, ansvar, goda styrelseformer och tillförlitligheten inom verksamheten. Det gäller bland annat organisations- och verksamhetskrav, kvalitetssäkring och rapportering, och en registrering ska gälla i hela unionen. Förordningen omfattar bland annat regler om tillsyn, kollegier, tystnadsplikt, sanktioner, utfärdande av kreditbetyg i tredje land och återkallelse av registrering i det fall något av de andra kraven inte uppfylls. Herr talman! Jag vill något kommentera den motion som Ulla Andersson berörde i sitt anförande och den reservation till betänkandet där man har föreslagit avslag på propositionen. Det gör man framför allt med motiveringen att kreditinstituten och deras kunder riskerar att hamna i ett beroendeförhållande till varandra. Man föreslår från Vänsterns sida i stället att man ska utreda frågan om statliga myndigheter ska överta institutens uppgifter. Det skulle föra för långt i det här sammanhanget att fördjupa sig i hur en statlig myndighet skulle kunna fungera och den rollkonflikt en sådan lösning skulle leda till när det gäller den statliga tillsynsverksamheten över den finansiella sektorn. Det gäller inte minst hur det skulle påverka svenska institutioners internationella arbete och internationella finansaktörers arbete i Sverige. Den intressekonflikt som Vänsterpartiet belyser är ändå viktig att ta på allvar. Intressekonflikter och jävsförhållanden förekommer också i andra liknande sammanhang. Det gäller till exempel revisionssammanhang. Den verksamheten är påtaligt lik ratinginstitutens verksamhet i det hänseendet. Därför är också revisionsuppdrag omgärdat med mycket strikta regler. På precis samma sätt som när det gäller kreditvärderingsinstituten är det viktigt att skilja kontroll- och tillsynsverksamheten från den rent operativa uppgiften. Det innebär inte att jävs- och beroendeförhållanden ska nonchaleras. Det är tvärtom både en uppgift för regelverket och för tillsynsmyndigheternas verksamhet att förhindra sådana risker när det gäller både revisionsverksamhet och kreditvärdering. Både problemen och kraven är som jag ser det likvärdiga. Jag har ännu inte hört - och tror inte att det kommer - krav på statliga revisionsmyndigheter för att reglera verksamhet som i vanliga fall sköts av fristående, oberoende organisationer. Herr talman! EU-kommissionen har annonserat att förordningen kan bli föremål för kompletteringar och förändringar. Det talar för att det är just integritets- och jävsfrågorna som kommer att behandlas i de sammanhangen. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i finansutskottets betänkande och avslag på reservationen.

Herr talman! Egentligen är det inte en replik utan ett förtydligande. Vi har inte föreslagit avslag i ärendet utan vi har ansett att regeringen bör gå vidare. Jag vill vara mycket tydlig med det eftersom Lars Elinderson sade att vi hade föreslagit avslag på propositionen. Jag ser också svårigheter med en form av statligt kreditvärderingsinstitut. Det är självklart så. Däremot vill jag gärna ha en debatt. Jag tycker att just frågan om kreditvärderingsinstituten är så väsentlig i den kris som vi har genomgått. Vi kan också se hur de har påverkat det risktagande som har funnits även om, som jag sade, investerarna har ett eget ansvar. Men de har ändå en stor tyngd och en stor betydelse på de marknader där de verkar. Den debatten har förts väldigt lite här i Sverige. Vi kanske inte har påverkats utifrån det perspektivet så mycket, det vill säga att vi har suttit där med Svarte Petter i form av de papperen. Men vi kunde ha gjort det. Då hade även vi haft det utifrån de kreditvärderingsinstitut som är här i Sverige. Det är mer att vi vill starta en form av debatt. Det förslag vi har haft är just finanskommissionen. Men vi vill också bolla upp andra alternativa förslag som kanske kan leda till att det kommer andra lösningar än de vi ser just nu. Vi är rätt många som tycker att kreditvärderingsinstituten har haft stora inkomster från sina kunder som varit påverkade av den värdering de gjort av de produkter som funnits. Det är en ganska orimlig situation även om alla bolag självklart är beroende av sina kunder. Men att det skett i den här uträckningen och det sätt det har påverkat samhället i stort i övrigt är rätt speciellt.

Herr talman! Jag vill be om ursäkt, Ulla Andersson, att jag har läst er reservation lite för snabbt. Läser man däremot motionen får man mycket klart intrycket att ni motsätter er regleringen och i stället vill ha, som jag uppfattade motionen, ett statligt kreditvärderingsinstitut. Men är det som Ulla Andersson säger välkomnar jag detta. Jag ser kreditvärderingsinstitutens situation i förhållande till sina uppdragsgivare på samma sätt som revisorernas situation är. Därför tror jag och är ganska övertygad om att regleringen av kreditvärderingsinstituten kommer att se ut på ungefär samma sätt som regleringen av revisorerna. De är förbjudna att ha sina uppdrag under för lång tid. De får inte ha andra intressekonflikter. De får inte ha något egenintresse i det företag som de reviderar. De får inte granska verksamhet som de tidigare har haft ansvar för. De får inte har ha en partsställning i förhållande till företaget. De får inte ha någon vänskapsrelation eller motsats till vänskapsrelation till det företag som de reviderar. De får heller inte ta konsultuppdrag hur som helst. I många av de företag som reviderar de stora börsnoterade bolagen är det också angivet vilka personer som har ansvaret för att göra revisionen. Jag tror att kreditvärderingsinstitutens reglering i framtiden kommer att utformas på ungefär samma sätt. Om man däremot skulle vända på kuttingen och göra som Vänsterpartiet antyder som diskussionsförslag, om jag förstod det rätt, att man skulle ha ett statligt kreditvärderingsinstitut skulle man få en intressekonflikt med statens roll som tillsynsmyndighet med ansvar för tillsyn. Det skulle skapa ett ännu större problem. Dessutom skulle det skapa problem för de internationella aktörer på finansmarknaden som inte faller under svensk tillsyn. Så detta är en fråga som jag inte ens ser som ett intressant diskussionsupplägg.

Herr talman! Jag ska kommentera det Lars Elinderson tar upp. Om du läser motionen är det ganska tydligt att vi ställer oss bakom förslaget men däremot tycker att behövs mer. Lars Elinderson tar upp att man inte får ha en revisionsfirma under för lång tid och att man inte heller får vara i någon form av total partsställning och vara väldigt beroende av ett och samma företag. Det är just det som är problemet med kreditvärderingsinstituten. Det är en oligopolistisk marknad. Det är inte så lätt att hänvisa kunderna till andra institut eftersom det inte finns så många att välja på. Det gäller särskilt om man ska reglera det en viss tid eller att det inte ska vara någon form av partsställning. Nu försöker man genom detta regelverk tala om hur mycket intäkter man får ha från en och samma kund för att ändå begränsa det hela. Ett av de stora problem som situationen med kreditvärderingsinstituten belyser är vilka muskler vi har från samhällets sida i fråga om reglering men också tillsyn. Det händer väldigt mycket, och det går väldigt fort. Den demokratiska apparaten är inte lika snabb att agera. Därför känns det som att vi hela tiden är på efterkälken. Det hinner brista innan vi hinner få insikten om vad som har hänt och vilka risker som finns i det agerande som görs på marknaden. I det här fallet var det ganska många bedömare som signalerade väldigt tidigt att det inte skulle komma att hålla. Man kan se det i olika länder. I till exempel Island fick den som varnade mest nästan gå i landsflykt därför att han blev så illa ansedd. Det sprack där också till slut. Det finns någon form av kultur som gör att det går allt fortare. Det finns någon form av tilltro till evig tillväxt, och girigheten växer. Sedan sitter samhället där och har inte alls hunnit med när det gäller hur de finansiella produkterna skapas och vilken påverkan de har. Vi har därmed inte heller den reglering och den finansiella tillsyn som behövs vare sig nationellt eller internationellt som är anpassad för de risker som det skapar.

Herr talman! Jag har inte så mycket att komplettera diskussionen med mer än att jag kan konstatera att all verksamhet regleras av lagstiftning som anger vad som är förbjudet och inte vad som är tillåtet. Då är man hela tiden i efterhand när det sker en utveckling. När det gäller en sådan komplicerad verksamhet som finansmarknaden kan man inte i detalj precisera allt som är tillåtet. Det måste bygga på att identifiera det som är skadligt för ekonomin, konkurrensen och den finansiella stabiliteten och reglera den delen av verksamheten. Då löper man alltid risken att det dyker upp nya instrument som är svåra att värdera och som man i efterhand måste vidta åtgärder mot. Det problemet har alla typer av västerländsk lagstiftning.