Kommunala frågor

Anf. 2 Jan Ericson (M)

Herr talman! Nu inleder vi dagens debatter.

EU och Sverige upplever just nu ett antal allvarliga hot mot välfärd, samhällsekonomi och trygghet. Det går inte att debattera frågor som rör statens och kommunernas ekonomi utan att peka på de följder vi kan tvingas uppleva av coronavirus, oro för nya omfattande asylströmmar och en hotande lågkonjunktur. Sverige går in i denna situation med rekordsvaga förutsättningar: den snabbast stigande arbetslösheten i EU, den svagaste ekonomiska tillväxten i EU och en mycket hög arbetslöshet för att just ha gått igenom en stark högkonjunktur. Ovanpå detta har vi alltför många kommuner med mycket svag ekonomi.

De svenska kommunerna och regionerna är alltid den sista försvarslinjen mot de stora samhällsproblemen, särskilt i de fall där staten sviker. Det är kommuner med redan stor bostadsbrist som tvingas försöka lösa boende till nyanlända med mycket kort framförhållning och tvingas hantera den misslyckade migrations- och integrationspolitiken och försörja nyanlända med försörjningsstöd när de inte kommer i arbete. Det är en oroande utveckling, och det vi ser vid turkisk-grekiska gränsen hamnar i värsta fall också i de svenska kommunernas knä.

Det är också regionerna som utgör försvarslinjen i kampen mot coronaviruset när det gäller både provtagning och vård. Samtidigt är det kommunerna som får ta ansvaret för hanteringen av barnen i skolorna när ansvariga myndigheter inte kan ge tydliga besked och riktlinjer för hur man ska hantera viruset. Det är också kommunerna som tvingas försöka skapa trygghet med ordningsvakter och andra kommunala åtgärder när det statliga rättssamhället sviker. Listan kan göras längre.

Kommunerna är alltid de som står för den grundläggande välfärden och garanterar tryggheten för sina invånare. Det är också de som med olika stöd försöker bevara en viss omfattning av samhällsservice när mindre orter avfolkas och urbaniseringen går i en rasande fart. Detta ansvar tvingas man ta alldeles oavsett om staten är med och betalar eller inte.

För många kommuner är i dag situationen helt ohållbar. Situationen har förändrats dramatiskt sedan 2015 då dagens regering tog över ansvaret. SKL - SKR som det heter i dag - redovisade i en rapport 2016 hur det under Alliansens regeringstid rådde balans mellan skatteintäkter och utgifter i kommunsektorn och att kommunsektorn då också redovisade stabila överskott, även under finanskrisåren. Men de senaste åren har obalanserna ökat. Nu ser vi rena larmrapporter från kommun efter kommun som i praktiken inte får ekonomin att gå ihop, trots de tillskott på totalt 7,5 miljarder som blev resultatet av Moderaternas initiativ i finansutskottet i början av januari, där vi också fick stöd av Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna för en annan linje.

Vi moderater har lyssnat på SKL och vi har lyssnat på landets kommunpolitiker, oavsett politisk färg. Grunden för den moderata politiken och den moderata budgeten är "det viktigaste först". Det har varit vårt huvudbudskap i alla ekonomisk-politiska debatter de senaste åren. Regeringens allra viktigaste uppgift måste alltid vara att sätta välfärden och tryggheten främst.

Det var också så vi moderater prioriterade i vår budget i höstas. I vår budgetmotion tillförde vi betydligt mer pengar till kommunsektorn än vad regeringen och samarbetspartierna gjorde. Vi minskade i vår budget även detaljstyrningen av hur kommuner och regioner får använda pengarna genom att minska antalet riktade statsbidrag till mer generella sådana. Detta frigör ytterligare resurser. Vi gjorde detta för att vi ser hur kärnuppgifterna ute i välfärden pressas. De pressas av demografi, av en väldigt hög invandring, av en vikande konjunktur och av att Sverige nu, som sagt, har allra lägst tillväxt i EU per capita och den snabbast stigande arbetslösheten i hela EU.

När regeringen Löfven tillträdde låg Sverige på 12:e plats i EU när det gäller arbetslösheten. Nu har vi halkat ned till 22:a plats av EU:s länder. Arbetslösheten i Sverige stiger just nu alltså snabbast i hela EU. Detta ger inte de skatteintäkter som kommuner och regioner skulle behöva.

Låt oss samtidigt konstatera att det inte räcker att bara tillföra mer pengar. De lokala kommun- och regionpolitikerna har också ett stort ansvar att tydligt prioritera det som är viktigast. Tyvärr ser vi även i dagens ansträngda läge vissa kommuner som tar helt obegripliga beslut om utgifter som inte ens med stor fantasi kan kallas för satsningar på den grundläggande välfärden. Vi moderater vill ge kommunpolitikerna ökad makt över statsbidragen, men det förpliktar också att klara av att göra vettiga prioriteringar. De flesta kommuner klarar detta, och för de andra är det nu upp till bevis.

Ytterligare en viktig fråga är kommunsektorns effektivitet. Det är en myt att kvaliteten i välfärden endast avgörs av hur mycket pengar man förbrukar. En analys i tidningen Dagens Samhälle för några år sedan visade att kvaliteten och nöjdheten inom äldreomsorg och hemtjänst helt saknade koppling till kostnadsnivån. Det var minst lika högt betyg till den verksamhet som bedrevs av de kommuner som hade lägst kostnad som i dem med högst kostnad. Här finns mycket som kommunerna kan lära av varandra.

Avgörande för kommunsektorns ekonomi är att staten samtidigt sköter sina åtaganden och dessutom tillför kommunerna mer pengar för att de ska kunna hantera den ökande belastning på ekonomin som tidigare statliga beslut medfört, bland annat när det gäller migrationen. Det krävs också en politik på statlig nivå för en långsiktigt god tillväxt i hela landet med fler företag och fler jobb i privat sektor.

Herr talman! Spridningen av coronaviruset är allvarlig ur flera aspekter, inte bara de medicinska. Just de medicinska delarna är inte för finansutskottet att diskutera. Det lämnar jag därför till andra utskott. Men även de samhällsekonomiska aspekterna är oroande. Regeringen har nyligen reviderat ned prognoserna för tillväxten, och vi ser redan konkreta effekter för inte minst mindre företag som snabbt har tappat order och intäkter. Detta kan leda till ekonomiska problem som konkurser, nedläggningar och stigande arbetslöshet samtidigt som skatteintäkterna sjunker och statens utgifter ökar.

I detta läge är det ännu viktigare att kommuner och regioner står starka. Under finanskrisen tillförde alliansregeringen mycket stora belopp till kommunsektorn. Det gjorde att man slapp göra sig av med personal och tryggade välfärdsverksamheterna. Om läget blir allvarligare till följd av coronavirusets spridning aktualiseras denna fråga på nytt. Det var därför vi i Moderaterna i går presenterade vårt förslag till ett omfattande krispaket.

Det finns dessutom anledning att ha beredskap i statens budget för att permanent prioritera kommunsektorn och välfärden. Prioritera betyder som bekant att man också måste prioritera bort annat. Om regeringen behöver tips på besparingar rekommenderar jag Moderaternas budgetmotion från i höstas.

Vi prioriterade i vår budget det viktigaste först. Vi sa nej till friår och nej till ingångsavdrag. Det har nämligen prövats, och vi vet att det är en ineffektiv anställningssubvention. Vi skar ned på biståndet, som i dag ligger långt högre än FN:s rekommendationer. Och vi sparade på ineffektiv klimatpolitik, meningslösa byggsubventioner och mycket annat. Vi satsade i stället på det som är allra viktigast för skattebetalarna och för Sverige: välfärden och tryggheten. Vi gjorde det samtidigt som vi tog viktiga steg mot tillväxt, full sysselsättning, sänkta skatter och minskat bidragsberoende. Man kan göra både och samtidigt, om man prioriterar.

Herr talman! Jag känner stark oro för kommunsektorns situation, särskilt som dagens problem har uppkommit under en stark högkonjunktur. Sverige går kraftigt försvagat in i en mycket osäker framtid. Vi går in i denna osäkerhet med extremt låga räntor, som inte möjliggör för några större stimulanser den vägen. Vi går in med den högsta arbetslöshet i högkonjunktur som Sverige har upplevt i modern tid, och vi går in i den med ett mycket stort utanförskap. Samtidigt ser vi stora brister i viktiga samhällsfunktioner, som sjukvård och rättsväsen, och alltför många kommuner har det extremt tufft ekonomiskt.

Om Sverige ska klara stora och viktiga samhällsproblem i dag och i framtiden finns det inget utrymme för ekonomiskt lättsinne. Det är dags att börja prioritera på allvar. Några av de saker som behöver prioriteras är just välfärden i kommunerna, rättsväsendet och inte minst sjukvården.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag säga att Moderaterna givetvis står bakom samtliga reservationer, men jag nöjer mig med att yrka bifall enbart till reservation 6.

Anf. 3 Dennis Dioukarev (SD)

Herr talman! Vi debatterar i dag kommunala frågor. Även jag vill börja med att lyfta blicken lite eftersom omvärlden påverkar kommunernas förutsättningar för att bedriva välfärdsverksamhet. Även regeringens och riksdagens hantering av dessa yttre omvärldsfaktorer påverkar kommunernas möjligheter att bedriva välfärdsverksamhet.

Om vi lyfter blicken något från det kommunala perspektivet och sätter på oss makroglasögonen kan vi se att vi har haft en minst sagt volatil omvärldsutveckling, och det mesta talar för att vi kommer att fortsätta ha det i närtid. Vi har ett coronavirus som härjar runt och sätter press på kommuner och regioner att agera, upptäcka viruset och minska spridningseffekterna.

Om svensk sjukvård hittills har varit ansträngd lär det bli en ännu större prövning när antalet smittade nu verkar accelerera. Det ställer nya krav på rutiner och vårdhygien inom äldreomsorgen. Vi vet att mortaliteten bland äldre är högre än bland andra ålderskategorier. Hur hanterar man det här? Har skolorna en dialog med kommunerna för hur man ska hantera ett större utbrott? Det är frågeställningar som sätter kommunerna på prov i den globaliserade värld vi i dag lever i. Men vi kan också ha synpunkter på hur sent det här hanterats på nationell nivå.

Vi har också sett en kraftig korrektion på börsen. Det understryker allvaret i situationen vi nu står inför.

Samtidigt kan vi bara se på när Turkiet använder ekonomiska migranter som utpressning mot Europa, trots att man har erhållit EU-skattemedel för att hålla gränsen. Man gör det inte bara genom att hålla gränsen öppen utan också genom att aktivt underlätta transport från Turkiet över Egeiska havet till den grekiska ön Lesbos. År 2015 befann jag mig på Lesbos för att informera nyanlända om den ansträngda situationen i Sveriges kommuner. Budskapet jag hade var: No money, no jobs, no homes! Det är ett budskap som alltjämt förblir aktuellt.

Vilka konsekvenserna kommer att bli för Europa och Sverige denna gång vet vi inte än. Det beror helt och hållet på hur länge Erdogan planerar att låta dörren mot Europa stå vidöppen. Men en sak är säker, och det är att vi, till skillnad mot 2015, måste försvara vår gräns. Annars kommer grundläggande kommunal välfärd att kollapsa, i den mån den inte redan har gjort det.

Trots det ligger Sverige fortfarande i EU:s absoluta topp vad gäller mottagande av nyanlända. Jag skulle kunna fråga hur mycket mer Sveriges kommuner klarar av, hur mycket snabbare vårdpersonal ska behöva springa från en patient till en annan eller hur mycket mer vi ska sänka värmen på våra äldreboenden, hur många fler lärare vi ska sjukskriva och hur många fler brandstationer som ska stängas. Man tar sig för pannan och frågar sig hur mycket mer Sveriges kommuner klarar av. Men svaret är att gränsen redan är passerad.

Sveriges Kommuner och Regioner ropar på hjälp från politiken; och Sverigedemokraterna har lyssnat. Vi har prioriterat dem i budgeten. Vi har skjutit till mer än regeringen i generella statsbidrag för att kvaliteten i välfärden ska upprätthållas och så att kvaliteten ska upprätthållas i skola, vård och omsorg.

Av samma anledning ställde vi oss i höstas bakom en proposition om utjämningssystemet. Syftet var att hjälpa kommuner som har drabbats av regeringens invandringspolitik att hålla huvudet över ytan. Tillsammans med den övriga oppositionen gav vi kommunerna 2,5 miljarder extra.

Det är tre konkreta åtgärder för en stärkt kommunal välfärd och en tydlig och bestämd linje i sverigedemokratisk politik. Men med tanke på kommunernas ekonomiska situation är det inte tillräckligt. Därför kommer vi att fortsätta prioritera dem även i vårt framtida budgetarbete.

Det som har gjort mig besviken är de svar jag har fått när jag har frågat om de svåra förutsättningar som staten ger kommunerna för att bedriva sina verksamheter. Jag frågade i höstas dåvarande civilministern: Varför prioriterar socialdemokratin avskaffad värnskatt framför kommunal välfärd?

Jag har egentligen inget emot att man tar bort värnskatten. Men det ska inte göras när Sveriges kommuner blöder. Tajmningen kunde inte ha varit sämre, när vi har förestående hot om uppsägningar i välfärden, när vi har medarbetare och då framför allt kvinnor som bränner ut sig och när vi har människor som dör i vårdköer. Tajmningen kunde inte ha varit sämre för att avskaffa värnskatten. Varje krona gör skillnad.

Jag fick inget svar utan i stället en motfråga om Sverigedemokraterna skulle komma att ställa sig bakom propositionen om utjämningsystemet, vilket vi gjorde. Men på min fråga om regeringens prioriteringar, om dessa 6,2 miljarder kronor som det kostade att avskaffa värnskatten, är man fortfarande svaret skyldig.

Lika besviken blev jag på civilministerns efterträdare, som i januari månad inte kunde ge ett rakt svar på varför kommunerna ska ta notan för regeringens invandringspolitik. Än värre var att regeringen vägrade att över huvud taget tillstå att det finns ett samband mellan kommunernas ekonomiska situation och förd invandringspolitik. Svaret uteblev, igen.

Det är minst sagt anmärkningsvärt att man inte kan tillstå detta grundläggande kausala samband, att man inte kan tillstå fakta. Samtidigt är jag fullständigt övertygad om att Socialdemokraterna egentligen inte gör någon annan analys. Man förstår alltså att invandringspolitiken är en kostnadsdrivare i den kommunala välfärden. Alla ser det. Problemet är bara att man vägrar erkänna det. Och om man inte kan erkänna ett problem till att börja med, hur ska man då kunna lösa det?

I detta anförande instämde Patrik Jönsson (SD).

Anf. 4 Lars Thomsson (C)

Herr talman! I dag debatterar vi kommunala frågor. Jag kommer att utgå från tre saker som är självklarheter för Centerpartiet. Vår utgångspunkt är denna debatt, men jag förstår att alla inte är centerpartister och tänker som vi. Därför tror jag att det är bra att inte ta för givet att det är tydligt för alla.

Vi har alltså tre självklarheter som vi utgår från i denna debatt, och den första är att vi ska säkra en god välfärd över hela Sverige. Detta är en självklarhet. För att det ska vara möjligt är det två huvudsaker som behöver finnas: ett fungerande skatteutjämningssystem och generella statsbidrag.

Den andra självklarheten är att vi vet att kommunernas ekonomi till två tredjedelar är beroende av inkomstskatten. Vi behöver alltså även fortsättningsvis ha reformer för att underlätta för skapande av mer jobb och företagande i hela landet. Detta är grunden för den kommunala ekonomin. Så ser sambanden ut.

Den tredje självklarheten för mig som centerpartist är att vi behöver ha en mångfald av utförare av välfärdstjänster. Detta är helt nödvändigt både för valfriheten och för innovationskraften, därför att utmaningen för kommunsektorn definitivt kommer att bli stor framöver.

Herr talman! Det är lätt att blanda ihop perspektiven. I dag tycker jag tidsmässigt att vi har tre olika saker samtidigt. Här och nu pratar vi om corona, men för hur lång tid framöver vet vi inte. Vi pratar mycket om en konjunktureffekt inom ett till tre år. Vi pratar också om en strukturell förändring inom en fem- eller tioårscykel. Dessa tre saker måste man klara att hålla isär så att man inte blandar ihop de tre perspektiven.

Den strukturella utmaningen är kanske den största. Det handlar mest om förändrad demografi. Det handlar även om urbanisering. Det handlar också, framför allt inom sjukvården, om en medicinsk-teknisk utveckling som är fantastisk men som kostar pengar. Till sist handlar det om befolkningens förväntningar, som stiger hela tiden, vilket skapar problem.

Vi vet att SKR:s prognos för skatteutvecklingen 2020-2021 är fallande, realt sett. Det är den lägsta ökningstakten på tio år, vilket är en tuff utmaning men inte oväntad efter en lång period med hög tillväxt. Jag var själv med om en sådan situation som kommunalråd på Gotland 2009, efter finanskrisen. Då kom vi till en budgetberedning och saknade 150 miljoner. Många i den tidigare generationen har upplevt detta. Jag hoppas att dagens kommunalråd ska slippa det, men risken finns definitivt. När stora pengar saknas handlar det om att våga prioritera och verkligen tänka nytt. Risken att det upprepas är givetvis uppenbar. På toppen kommer just nu dessutom den allmänna korttidsoro som corona och oljeprisfallet skapar.

Samtidigt tycker jag att vi måste vara lite optimistiska. Vi har ett fantastiskt rikt och fungerande land. Vi har klarat det förut, och vi kommer att fixa det igen.

Vi behöver ett system med en garanterad servicenivå i hela landet. För att klara välfärden överallt behöver vi hitta ingångar i det kommunala skatteutjämningssystemet.

Den första ingång som vi har är att vi behöver ett system med garanterad servicenivå i hela landet, det vill säga att vi måste öka utjämningen när det gäller vissa saker.

Den andra ingången för att ett kostnadsutjämningssystem ska fungera är att vi måste skapa incitament för företagande, jobb och tillväxt i den kommande översynen av kostnadsutjämningssystemet. I dag är det lite för svaga incitament där.

Den tredje ingången för en kostnadsutjämning är att vi måste öka det lokala självbestämmandet, framför allt via generella statsbidrag. Centerpartiet är det parti som har kämpat längst för generella statsbidrag, men nu tycker jag att det är en allmän insikt som har börjat sjunka in, vilket är bra. Det är grundfakta att mediankommunen fortfarande har 13 000 invånare, och det känns som att den insikten inte alltid har nått till Stockholm, framför allt inte till Regeringskansliet.

Herr talman! Vi fortsätter att ha fokus på företagande och jobb och på att skapa bättre villkor, för det är trots allt jobben och tillväxten i företagen som skapar den kommunala ekonomin, som hela kommunsektorn vilar på. Som politiker skapar vi givetvis inte jobb, utan vi skapar förutsättningar.

Vi vet att vi behöver ha en ständig reformtakt. Verkligheten står inte still någonstans. Det som driver behovet av reformer är teknikutvecklingen, som går framåt i en rasande hastighet, men det är också förändrad demografi, urbanisering och till sist klimatförändringar, som vi kanske inte har sett den fulla effekten av ännu. De kommer att innebära en stor förändring av samhället, och därmed behöver vi ständiga reformer.

Jag är därför väldigt missnöjd med att ingångsavdraget föll. Det var en reform som Sverige verkligen hade behövt för att sänka skatten för företagen med totalt 7 miljarder och rikta stöd till nyanlända, ungdomar och långtidsarbetslösa. Det var en viktig reform som skulle lösa många av de utmaningar som Sverige står inför.

Herr talman! Centerpartiet har också ingången att vi behöver valfrihet, inte minst för att skapa innovationskraft inom den kommunala sektorn. Vi vet att den privata sektorn oftast är lite bättre på det. Jag ska ta ett exempel från Gotland. Vi har ett demensboende på södra Gotland som heter Hattstugan. Det är en liten, privat verksamhet som har blivit en föregångare i hela Sverige och som har varit runt och pratat om hur man skapar bästa möjliga vård på demensboenden. De är duktigast i landet på att skapa engagemang hos arbetsgivare och har blivit ett riktigt föregångsexempel. De är privat drivna.

Med detta vill jag säga att de privata ofta har lättare att hitta nya lösningar som blir utvecklande även för den kommunala sektorn. Den skendebatt som vi har haft om utförare är faktiskt helt oväsentlig. Finansieringen är en helt annan fråga. Vi behöver mångfald i utförandet för att klara den innovationstakt som vi har framför oss. Det blir en viktig del för att klara ekonomin framöver.

Herr talman! Till sist kan jag säga att de tre utgångspunkter som Centerpartiet har - alltså att en säker och god välfärd är grundläggande för hela landet, att vi behöver fler reformer för att skapa jobb och företagande i landet och att vi behöver mer valfrihet och mångfald i utförandet - är våra ingångar i den kommunala debatten i dag.

Vi i Centerpartiet står givetvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar vi bifall endast till reservation 5.

Anf. 5 Jan Ericson (M)

Herr talman! Jag kan instämma i mycket av det som Lars Thomsson sa i sitt anförande. Mycket av det var den politik som vi var överens om en gång under alliansåren. Men jag har tre konkreta frågor.

Lars Thomsson sa i sitt anförande att Centerpartiet är det parti som kämpar mest för generella statsbidrag. Jag kan bara konstatera att de generella statsbidragens andel av statsbidragen har minskat de senaste åren medan de specialdestinerade har ökat. Min första fråga till Lars Thomsson är hur han och Centerpartiet, som är en del av regeringsunderlaget när det gäller budgetpolitiken, vill förändra och på vilka sätt de tänker komma framåt i denna fråga.

Sedan är jag glad över att Lars Thomsson talar om vikten av att prioritera när skatteintäkterna minskar. Vi moderater delar bilden att vi måste bli bättre på att prioritera. Vi har i vår budget gett ganska många exempel på vad vi vill prioritera bort. Det är faktiskt så att om man vill prioritera kan man inte bara prioritera nya utgifter, utan man måste också prioritera bort andra om man ska få ekonomin att gå ihop.

Då undrar jag vilka konkreta utgifter i statens budget som Centerpartiet anser att man skulle kunna prioritera bort.

Jag vill göra en liten korrigering om ingångsavdraget. Vi testade faktiskt liknande lösningar under alliansåren med ungefär samma upplägg riktat till vissa grupper. Jag skriver under på att detta var värt att pröva. Vi hade liknande problem under finanskrisen, och det var värt att pröva nya vägar framåt. Men vi kunde också konstatera att dessa lösningar inte fungerade och inte gav den effekt som vi hade hoppats. Jag ångrar inte att vi prövade detta. Men om det har misslyckats en gång är det väl mycket dumt att göra samma sak en gång till.

Anf. 6 Lars Thomsson (C)

Herr talman! Jag tackar för din fråga, Jan Ericson. Jag tycker om att svara på frågor, och därför ska jag för ovanlighetens göra det från denna talarstol.

När det gäller generella statsbidrag är nog Centerpartiet det parti som verkligen har lett diskussionen om att gå tillbaka till generella statsbidrag. Där har faktiskt alliansregeringen varit en syndare, men den rödgröna regeringen har faktiskt syndat ännu mer. Vi nådde en god bit fram i budgeten för innevarande år. Vi fick en del semigenerella statsbidrag. Detta kan man räkna på olika sätt. Men vi är inte i mål. Vårt mål är att vi ska komma bort från de riktade statsbidragen. De fungerar inte. Framför allt är de inte effektiva och fungerar inte för småkommunerna.

Vi står bakom våra prioriteringar för att få ihop en helhetsbudget precis enligt den budget som Centerpartiet lade fram tillsammans med de övriga partierna som står bakom januariavtalet. Där har vi också tagit bort en hel del förslag. Det tror jag att du känner till väl, Jan Ericson.

Jan Ericson, du säger att vi har testat ingångsavdragen och att de inte fungerar. Det är en sanning med modifikation. Det förslag om ingångsavdrag som vi har lagt fram i januariavtalet och som nu har fallit är ett annat upplägg. Det handlar om mycket mer pengar, och det är mer riktat. I utredningar från experter sägs att det förra exemplet inte var så dåligt - det doldes av en konjunkturell effekt. Det hade faktiskt en rätt så bra effekt på just dessa grupper. Alla vet att vi har mest problem på arbetsmarknaden med att få in nyanlända, unga och långtidsarbetslösa. Det var exakt detta som ingångsavdraget var inriktat på. Därför beklagar jag verkligen att Moderaterna hamnade på fel slutsats.

Anf. 8 Jan Ericson (M)

Herr talman! Jag instämmer i det som Lars Thomsson säger om att alla regeringar har syndat när det gäller generella statsbidrag. Det är absolut så. Det är nog inbyggt att när vi är i denna kammare tycker vi att det är jätteroligt att vi kan styra kommunerna och vad de ska använda pengarna till. Men när vi sitter på den andra stolen som kommunalråd tycker vi att politikerna i Stockholm alltid ska lägga sig i allt som vi gör. Detta gäller nog oavsett partitillhörighet. Men jag tycker faktiskt att vi från riksdagens sida har en skyldighet att visa större respekt för kommunerna och faktiskt ge dem en chans att hantera detta. Som Lars Thomsson sa är det svårt för små kommuner att leva upp till alla de speciella regler som krävs för många riktade statsbidrag. Jag hoppas därför att vi kan jobba tillsammans för detta även i fortsättningen.

Lars Thomsson svarade inte riktigt på min fråga om prioriteringar. Han sa bara att jag borde veta vad man har tagit bort i budgeten. Men min fråga var faktiskt vad Lars Thomsson och Centerpartiet tycker att man borde skära bort i dagens budget för att kunna frigöra resurser till det som Lars Thomsson i sitt anförande sa att vi borde lägga pengarna på i stället, alltså välfärden, kommunerna och sjukvården. Då måste något annat bort i dagens budget. Och jag är lite nyfiken på att få veta vad Lars Thomsson konkret vill skära bort i dagens budget.

Vi moderater har ett antal förslag, och jag nämnde ett antal av dem i mitt anförande, som frigör väldigt stora pengar som vi i stället kan satsa på välfärden. Då undrar jag om Centerpartiet har någon liknande lösning på detta.

När det gäller ingångsavdraget kan man ändå konstatera att det handlar om oerhört stora pengar och att det har en mycket osäker effekt. Jag vill påminna Lars Thomsson om att vi redan har nystartsjobben. Det var någonting som vi tillsammans startade under alliansåren och som faktiskt gav en del bra effekter och som dagens regering också har behållit. Det finns alltså en ganska bred samsyn om att nystartsjobben är ganska bra. Då undrar jag lite grann över ingångsavdraget. Att lägga det ovanpå känns ganska onödigt med tanke på de höga kostnaderna.

Anf. 9 Lars Thomsson (C)

Herr talman! Jag ska försöka låta bli att säga du.

Det som kommunsektorn just nu behöver tycker jag är tydligt, nämligen långsiktiga pengar. Tillfälliga och kortsiktiga satsningar - regeringspartierna sköt till 5 miljarder kronor, och den oheliga alliansen sköt till 2 miljarder kronor - hjälper inte kommunsektorn. Det behövs långsiktiga pengar så att man långsiktigt kan planera och anställa människor. Det är en dödssynd för ett kommunalråd att anställa människor långsiktigt med kortsiktiga pengar.

Vi får återkomma till vad som eventuellt ska tas bort. Det beror helt på den konjunkturella cykeln. Vi återkommer till detta i vårändringsbudgeten. Detta måste ses i en helhet. Att här och nu säga vad vi ska ta bort och vad vi ska ha kvar tycker jag inte är seriöst.

Än en gång när det gäller ingångsavdragen: De var riktade till dem som behövde dem mest. Det var även en skattesänkning till företagen på 7 miljarder kronor. Det är inte så ofta som jag hör ledande moderata företrädare som argumenterar mot skattesänkningar till företagen på 7 miljarder kronor. Det gör mig lite förvånad.

(Applåder)

Anf. 10 Ulla Andersson (V)

Herr talman! En onsdag förmiddag som denna sitter man och funderar på om en talman har en inbyggd biologisk klocka som gör att han eller hon aldrig någonsin kommer en minut för sent, eftersom vi alltid står här och talmannen kliver in exakt kl. 9. Jag vet inte om det är så. Men det skulle vara intressant att veta.

En annan sak som man kan fundera på, efter att ha lyssnat på Jan Ericson, är hans uppmaning till regeringspartierna att titta på besparingar i Moderaternas budgetmotion. Då undrar jag: Är det de 10 miljarder kronor som Moderaterna föreslår ska sparas på sjuka människor som han tycker att regeringen ska ta efter? Jag skulle vilja säga att det i så fall var ett mycket dåligt förslag och precis motsatt mot det som skulle behövas i nuläget då vi faktiskt skulle behöva avskaffa karensavdraget för att människor ska ha förutsättningar att stanna hemma utan att förlora maten på bordet. Den ekonomiska verkligheten ser nämligen väldigt olika ut.

Vi kan också konstatera att kommunernas ekonomi har tagits upp i denna debatt. Det är en självklarhet när det gäller ett betänkande som detta. Vi vet att kommunerna, och även regionerna, har det mycket tufft ekonomiskt. Men från januaripartierna planerar man att tillskjuta ungefär 20 miljarder kronor. Det är hälften av det som man räknar med behövs under denna mandatperiod för att behålla dagens kvalitet i välfärden. Då vet vi sedan tidigare att dagens kvalitet i välfärden kanske inte riktigt är den som vi vill ha. Jag tror att de flesta av oss vill ha lite mindre förskolegrupper, vill ha lite fler lärare och andra kategorier i skolan och tycker att man i äldreomsorgen ska kunna stressa mindre.

Just underfinansieringen av välfärden, som till stor del beror på att vi i Sverige har prioriterat att sänka skatter under flera decennier, väljer Sverigedemokraterna såklart att bortse från. 240 miljarder kronor på ett par decennier får ändå konsekvenser - det är otroligt mycket pengar - eller 120 miljarder kronor sedan borgarna tog över 2006. 120 miljarder kronor motsvarar ungefär löner för 240 000 undersköterskor. Det är klart att det får effekter i kommunernas ekonomi.

Men i stället för att erkänna detta åker Sverigedemokraternas representanter till Grekland och jagar utsatta människor, människor som har fått fly från sina hem, fått lämna sina nära och kära, har förlorat nära och kära, har varit utsatta för tortyr och våldtäkter, får ha sina barn i flyttkartonger, får bo i tält i regn och rusk och inte får sjukvård eller den mat som de faktiskt behöver. Dessa människor tycker Sverigedemokraterna att man ska jaga.

Herr talman! Förutom att Sverigedemokraterna hellre jagar flyktingar än erkänner att skattesänkningar som de själva har stått bakom bidrar till den ekonomiska krisen är de ett parti som tycker att det är helt okej att det plockas ut hur stora vinster som helst ur välfärden - bara de går till privata bolagsägare.

Det är faktiskt så att arbetsvillkoren i välfärden är alldeles för dåliga i stort. Visst finns det mycket som är bra, och den stolthet som de som kämpar och jobbar i verksamheterna känner över sitt oerhört viktiga arbete - liksom det ansvar de tar - kan inte nog betonas. Arbetsvillkoren skulle dock behöva bli mycket bättre.

I den privatiserade välfärden är arbetsvillkoren till och med sämre än de är i den offentliga välfärden. Det är fler deltider, fler visstider, lägre löner och lägre utbildningsnivå, och stressen är betydligt mer påtaglig. Det blir ju så om man är för få. Om det är för få som har tillsvidareanställningar och heltidsanställningar ökar stressen. De som faktiskt har tillsvidareanställningarna får dessutom ta ett oerhört mycket större ansvar om de som de jobbar med är visstidsanställda, för en visstidsanställd har självklart mycket svårare att sätta sig in i arbetet och ta det ansvar som en tillsvidareanställd som känner verksamheten, brukarna eller eleverna kan ta. Så ser det faktiskt ut.

Medan personalen kämpar och gör allt de kan såväl i den offentliga som i den privata verksamheten kan vi dock lugnt luta oss tillbaka och konstatera att ägarna till dessa bolag lever gott. Det är nämligen bättre avkastning i den privatiserade välfärden än vad det är inom annan privat tjänsteverksamhet. Den skattefinansierade privata välfärden har alltså bättre avkastning, oavsett vilket mått vi använder, än privat tjänsteverksamhet som är privatfinansierad. Det säger något.

Förutom att det blir väldigt dyrt att slösa bort skattepengar på det här sättet och förutom att arbetsvillkoren blir sämre får det andra konsekvenser i samhället. Skolan blir segregerad. Glädjebetygen är rätt omfattande. Byråkratin och detaljstyrningen kräver resurser, och såväl fusk som skattesmitning ingår i konceptet - ja, vi har till och med varit med om verksamheter som verkar främja terrorism. Studieresultaten försämras, och skolans kompensatoriska uppdrag undergrävs. Barn till föräldrar med kort utbildning missgynnas, vilket ju är något helt annat än vad samhället behöver. Skolor går i konkurs, och kommuner tvingas ta över. Skolor stängs på grund av misskötsel, och eleverna får betala priset. Deras skolår går nämligen förlorat. Hur ska de kunna ta igen det?

Jag var inte med då, men jag har läst protokoll och annat från tiden då skolan privatiserades. Jag läste en mening som jag tyckte var väldigt påtaglig och som sa det mesta om det som skedde då. SAF:s dåvarande vd uttryckte nämligen sin förtjusning när regeringen Bildt hade lagt fram propositionen om privatiseringen av skolan genom att säga: Här ligger 300 miljarder och väntar på oss.

Det var väl inte undra på att de såg fram emot den där propositionen. Vi kan också lugnt konstatera att båda de som en gång i tiden skrev den där propositionen, Carl Bildts tjänstemän - om de var statssekreterare eller sakkunniga vet jag inte - sedan blev skolbolagsägare. Den ena blev känd för att efter konkursen av John Bauer fira med en dyr flaska vin på balkongen. Han plockade sedan ut några lönsamma skolor och fortsatte att vara skolägare. Även den andre är fortsatt skolägare, och jag kan säga att de har plockat ut många, många miljoner av våra skattekronor.

Så ser det alltså ut. Den proposition som föranledde hela privatiseringen av skolan, vilket sedan har rullat vidare, föregicks inte ens av en utredning. Den var på 15 sidor och alltså skriven av dem som sedan tjänade storkovan på omvandlingen av svensk välfärd. Efter att ha debatterat den här frågan i många år kan jag också konstatera att det för moderater, centerpartister och kristdemokrater, liksom för liberaler, är helt rimligt att ha obegränsade vinstuttag i välfärden - obegränsade uttag av vinster på skattemedel som var avsedda för elever, sjuka, barn och gamla.

Var Socialdemokraterna står är lite svårbegripligt, måste jag säga. När de är med oss kan de tänka sig, eller åtminstone bli tvingade till, att reglera. Är de med Centern och Liberalerna slipper de dock det - med lite glädje, verkar det faktiskt som.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 4.

Anf. 11 Dennis Dioukarev (SD)

Herr talman! Man kan naturligtvis göra sig lustig över att min partiledare, till skillnad från Ulla Anderssons, beger sig ut i verkligheten för att bilda sig en egen uppfattning och kunna utforma vår politik utifrån den verklighet han ser när det gäller vad som är bäst för människorna på plats där nere och vad som är bäst för Sverige. Jag tycker att det är ett rimligt sätt att bygga sin politik på. Vänsterpartiet håller sig i stället på säkert avstånd innanför dessa väggar. Jag tycker att det visar på ett elitistiskt förhållningssätt till det politiska hantverket.

Vad gäller sakfrågan är det en våg av människor som nu kommer från Afghanistan, Afrika och Iran. Sättet man forcerar gränserna på visar på att man inte respekterar nationers suveränitet, och man respekterar inte mottagarlandets lagar. Det bränns bilar, och det bränns däck. Det kastas gatstenar, och kyrkor vandaliseras. Då handlar det inte om flykt längre. Därför är det en befogad fråga vad Ulla Andersson vill kalla fenomenet att tusentals unga, arga män forcerar ett lands gräns med våld. Den frågan vill jag ha svar på.

Anf. 13 Ulla Andersson (V)

Herr talman! Det var just utifrån de kommunala frågorna jag lyfte det hela, för vi vet alla att välfärden är underfinansierad. I stället för att diskutera det och de skattesänkningar som har bidragit till detta, eller är hela orsaken till det, väljer Sverigedemokraterna alltså att åka ned till Grekland och jaga utsatta människor - och det trots att det går emot de internationella konventioner som finns om rätten att söka asyl.

Dennis Dioukarev påstår att Vänsterpartiet lever långt ifrån verkligheten. Jag skulle vilja säga att det var våra medlemmar, om några, som tillsammans med väldigt många andra ställde upp under krisen för människorna 2015. Vi till och med öppnade våra partilokaler och lät människor sova över där. Vi har haft människor sovande hemma hos oss själva för att på alla sätt försöka bidra och lösa en väldigt svår situation för många människor. Vi har varit nere i flyktinglägren och hälsat på och försökt bistå. Vi jagar inte människor, utan vi ser människors utsatthet. Vi förstår också vad utsatthet kan göra med människor, vilket jag tycker att även en sverigedemokrat borde kunna göra.

Jag beklagar därför att Sverigedemokraterna, i stället för att erkänna att de stått bakom alla dessa skattesänkningar och att de i sin egen budgetmotion har ytterligare skattesänkningar som framför allt gynnar de mest välbeställda, har olika former av bidrag till överklassen samtidigt som de står och beklagar sig över att välfärden är underfinansierad. Men det går ju att gömma sig bakom ridåer och försöka bortse från den verklighet man befinner sig i. Man kanske mår bra av att jaga mer utsatta människor, så att man själv framstår som lite bättre - inte vet jag.

Anf. 14 Dennis Dioukarev (SD)

Herr talman! Jag tycker att det är lite hyckleri att angripa Sverigedemokraterna för skattesänkningar samtidigt som Vänsterpartiet stöder en regering som har valt att avskaffa värnskatten. Ni kan när som helst välja att fälla regeringen, Ulla Andersson, och vi kan till och med hjälpa er att göra det. Jag sträcker därför ut en hand: Låt oss fälla denna regering tillsammans, om Vänsterpartiet nu är seriösa med sin kritik mot skattesänkningarna!

Våra skattesänkningar är riktade mot låg- och medelinkomsttagare - mot vanligt folk och småföretagare. Jag förstår inte hur det kan vara fel sätt att bedriva politik på. Men Vänsterpartiet vill naturligtvis beskatta allt som rör sig, så jag är inte förvånad över denna retorik.

Vi har ökat de generella statsbidragen till kommunerna mer än regeringen. Vi har tillsammans med Vänsterpartiet tillfört 2,5 miljarder extra till kommunerna. Det är en bra politik för stärkt kommunal välfärd.

Anf. 15 Ulla Andersson (V)

Herr talman! Vänsterpartiet föreslår att sjuka ska betala lika mycket i skatt som dem som har turen att vara friska och att ha ett jobb. Det är sådant som Sverigedemokraterna absolut inte tycker att man ska göra, utan sjuka människor ska betala mest i skatt. Den som läser Sverigedemokraternas budgetmotion kan se mycket tydligt att de som får störst skattesänkningar är de i de högsta inkomstdecilerna, det vill säga de som redan har de tjockaste plånböckerna.

Förutom detta kan den som läser Sverigedemokraternas budgetmotion också se hur man drar tillbaka pengar till skolor i socioekonomiskt utsatta områden, det vill säga de skolor som mest skulle behöva resurserna. Det är där arbetarklassens barn går, och det är där föräldrarna har kort utbildningsbakgrund. Det är där det behövs mest stöd, och det är där skolans kompensatoriska uppdrag är som viktigast. Där drar Sverigedemokraterna tillbaka pengarna.

Hur känns det? kan man undra. Det känns tydligen gott i ett sverigedemokratiskt hjärta.

Förutom detta drar Sverigedemokraterna in på så gott som allt stöd för att underlätta för människor att komma ut på arbetsmarknaden eller att komma in på en utbildning. Där skär man ned hej vilt.

Egentligen är det ju så, herr talman, att Sverigedemokraterna inte vill att vi ska lyckas med integrationen. Det är deras födkrok, och det är så de kan sprida sina rasistiska åsikter. Jag beklagar det.

Jag kan konstatera att jag inte stöder en regering som tar bort värnskatten; det skulle jag aldrig någonsin göra. Vi driver inte den sortens politik. Om sedan Socialdemokraterna, Centern, Miljöpartiet och Liberalerna väljer att göra detta får de stå för det - vi skulle aldrig bedriva en sådan politik. Däremot vet jag att Sverigedemokraternas ekonomisk-politiska talesperson, precis som Dennis Dioukarev, tycker att det egentligen är rätt bra att ta bort värnskatten.

Sverigedemokraterna har, såvitt jag vet, stått bakom varje borgerlig skattesänkning under de år som man har funnits i riksdagen. Därmed har Sverigedemokraterna bidragit till att vi kanske har 240 000 färre anställda i välfärden än vad vi skulle kunna ha. Men det får Sverigedemokraterna ta på sitt samvete.

Anf. 16 Eva Lindh (S)

Herr talman! Kommuner och regioner är grunden för den decentraliserade välfärdsmodell som Sverige har. Det lokala självstyret ger stor frihet att utforma och ansvara för sin verksamhet utifrån de behov som man har lokalt.

Det vi debatterar här i kammaren i dag är de kommunala frågorna, det vill säga hur vi från nationellt håll genom statsbidrag, utjämning, styrning och annat kan stödja den kommunala sektorn att klara av sitt uppdrag.

Välfärdens behov är stora. En del kommuner och regioner har ett särskilt ansträngt ekonomiskt läge. Andelen kommuner som redovisade negativa resultat var högre bland de befolkningsmässigt minsta kommunerna, och många är de som arbetar inom välfärden och som känner att de inte räcker till och inte har tid för den omsorg som de vill ge.

Vi socialdemokrater kommer alltid att sätta välfärden främst och har alltid gjort det. Vår högsta prioritering är att stärka välfärden och öka tryggheten i hela Sverige och att skapa goda och likvärdiga förutsättningar för kommuner och regioner.

Vi har också prioriterat att hela Sverige ska leva och växa. Flera myndigheter har fått i uppgift att underlätta möjligheterna att bo, leva och verka i alla delar av landet. Utmaningarna i kommunerna och regionerna är stora och av skiftande karaktär, och det handlar om att skapa likvärdiga förutsättningar för de olika kommunerna och regionerna. Alla invånare, från norr till söder, ska kunna få en bra välfärd.

Från var och en efter förmåga, till var och en efter behov - det är grunden i den svenska välfärdsmodellen. Jämlikhet i välfärden är oerhört viktigt. Oavsett vem du är eller var du bor ska du få en bra sjukvård, en bra utbildning och en bra omsorg.

Herr talman! Allt fler lever längre, och det föds allt fler barn. Det är positivt och bra. Det är resultatet av en långvarig välfärdspolitik. Men förutsättningarna skiljer sig åt, som jag tidigare varit inne på.

För att möta denna positiva men ändå utmanande utveckling kommer vi att behöva anställa väldigt många fler inom välfärden framöver. Fokus måste därför vara på kompetensförsörjning. Det spelar liksom ingen roll hur mycket pengar vi delar ut om det inte finns människor att anställa, så det är viktigt att vi skapar förutsättningar för att kunna anställa och ha kompetens bland dem som jobbar i välfärden - undersköterskor, personliga assistenter, lärare och barnskötare.

Det är faktiskt så att det i dag är 100 000 fler som jobbar inom välfärden än när den rödgröna regeringen tog över. Vi har alltså redan ökat detta och har fler anställda, men det kommer att behöva anställas ännu fler framöver.

Herr talman! Vi vet som sagt att utmaningarna är stora just nu, men de största utmaningarna är de som kommer under de kommande åren. Därför får vi inte luras att fatta kortsiktiga beslut som möjligtvis kan verka bra just nu men som inte hjälper kommuner och regioner att hantera utmaningarna långsiktigt. Det krävs långsiktighet för att säkra en god välfärd i framtiden.

De kommunala frågorna handlar om en stor mängd saker. En av de viktiga frågorna är naturligtvis resurserna - statsbidragen till kommuner och regioner. Finansdepartementet har beräknat att mer resurser behöver tillföras till skolan, sjukvården och äldreomsorgen.

Flera har varit inne på att vi behöver öka de generella statsbidragen och minska de riktade statsbidragen. Detta har vi förstått, och vi arbetar med det. Det kan inte vara så att riktade statsbidrag binder fast kommunala och regionala satsningar som kanske inte är vad som behövs mest just då.

Samtidigt är det så att en omfördelning från riktade statsbidrag till generella statsbidrag måste följas av att vi bestämmer hur vi ska styra satsningarna framöver. Ibland behövs det riktade statsbidrag till områden där det behövs en utveckling.

Herr talman! Behovet av förebyggande arbete är stort, och detta arbete är avgörande för att vi ska klara framtidens utmaningar. Vi behöver förbättra skolresultaten, ta tag i skolsegregationen och se till att vi får en jämlik sjukvård. I det arbetet måste vi naturligtvis hjälpas åt. Vi ska styra resurserna och insatserna. Vi vet att en ojämlik vård kostar mer, så om vi kan styra om mer är det bättre både för den enskilde och för samhället.

Herr talman! Marknaden är inte ett recept för att klara välfärdens utmaningar. Privatiseringar och avregleringar har visat sig minska jämlikheten inom sjukvården och öka segregationen inom skolan. Vi har sedan lång tid tillbaka haft förslag på hur vi ska begränsa vinsterna i välfärden på de områden som finansieras gemensamt via skattsedeln.

Men vi måste också vara realister. I Sveriges riksdag finns inte majoritet för en vinstbegränsning, och det är där besluten måste fattas. Därför har vi varit överens om att det är viktigt med kontroller och fokus på kvalitet för att välfärden ska utvecklas på ett positivt sätt. Risk för upptäckt är ett viktigt instrument. Vi har ett ansvar för att den offentliga verksamheten håller hög kvalitet, oavsett vem som utför den, och för att välfärden inte ska utnyttjas.

Stat, regioner och kommuner måste tillsammans ta ansvar för att klara behovsstyrning, kvalitet och den utbyggnad av platser som krävs. Det är de sjukas behov av vård och ungdomarnas behov av en bra skola som ska styra.

Herr talman! De kommunala frågorna kommer fortsätta att vara mycket aktuella, oavsett vad som händer i världen. Det handlar om att stötta varandra och lyfta fram bra och fungerande modeller, arbetssätt och verksamheter samt om att underlätta för kommuner och regioner att samverka på alla sätt som behövs. Det handlar också om att på ett innovativt sätt använda teknik och digitala tjänster och om att sätta fokus på den organisatoriska kapaciteten och förmågan att utveckla verksamheten.

De kommande åren behöver alla utgiftsökningar prövas mot mer resurser till välfärden och därmed också ökad trygghet i landet. Vi ska se till att våra äldre får en bra omsorg och att våra barn får en trygg uppväxt.

Avslutningsvis vill jag yrka avslag på samtliga motioner och bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Anf. 17 Jan Ericson (M)

Herr talman! När man lyssnar på Eva Lindh är det väldigt svårt att invända i sak mot det hon säger, framför allt när hon säger: Vi socialdemokrater har alltid satt välfärden främst. Det låter ju jättebra. Det är bara synd att det inte är så i verkligheten. Varför prioriterade då regeringen i stort sett precis allting annat utom just välfärden i den budget som ni lade fram i höstas? Varför insåg ni inte i höstas det som Eva Lindh säger nu, det vill säga att välfärden behöver mer pengar?

Vi tog beslut om budgeten veckan före jul. Då fanns det inga extra pengar till välfärden. Några veckor in i januari, efter det att Moderaterna lagt fram sitt initiativ i finansutskottet och regeringen upptäckt att det var fler partier som tyckte precis samma sak - Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna hade precis samma syn på detta, nämligen att vi behöver mer pengar till välfärden - då vaknar regeringen och säger: Oj, vi får nog skjuta till 5 miljarder till!

Det var ju jättebra att vårt initiativ satte sådan fart på regeringen. Nu återstår bara ett litet problem: Vad är det ni ska prioritera bort för att få fram dessa 5 miljarder? Och varför kom ni inte på det i höstas utan först när andra partier väckte frågan? Det är jag väldigt nyfiken på. Inte minst är jag också nyfiken på hur ni ska betala alla de här andra pengarna som Eva Lindh så riktigt säger behövs långsiktigt för att stärka välfärden. Vi ser till exempel vilka behov vår sjukvård har. Hur ska ni få fram de pengarna om ni alltid lägger pengar på precis allting annat utom just välfärden? Vad vill Eva Lindh prioritera bort i dagens budget för att frigöra pengar till välfärden? När skatteintäkterna sjunker och utrymmet minskar måste man prioritera bort något annat. Vad vill Eva Lindh prioritera bort?

Anf. 18 Eva Lindh (S)

Herr talman! Ibland är det fascinerande vilka olika bilder vi har av verkligheten. Socialdemokraterna har under lång tid - alltid - prioriterat välfärden först. Samtidigt kan vi se att Moderaterna historiskt sett inte har stått för några satsningar på välfärden. Man har prioriterat skattesänkningar och inte satsat på välfärden. Det har vi gjort. Vi gjorde det under förra mandatperioden; vi gör det nu. Det har visst tillskjutits pengar till välfärden. Just för att det ska vara bra förutsättningar och tydligt för kommuner och regioner vad man har att förhålla sig till sa vi redan i mandatperiodens inledning att de här pengarna kommer att skjutas till.

Vi vet också - det har finansminister Magdalena Andersson varit ute med sedan lång tid tillbaka - att det inte kommer att räcka. Vi behöver tillskjuta mer. Det har hon sagt, det har vi varit tydliga med och det kommer vi också att göra.

Jan Ericson pratar om att man satsar. Det har man inte gjort tidigare, så jag välkomnar Moderaterna till att vara med och gemensamt satsa på välfärden. Det är väl ändå positivt. Men jag är naturligtvis tveksam till om det är långsiktigt, för det är långsiktighet vi behöver i finansieringen av välfärden. Min fråga till Moderaterna blir: Kan man lita på att ni även framöver och inte bara i år satsar på välfärden? Kan vi ta i hand på att detta krävs under lång tid, inte bara i år utan även framöver?

Anf. 19 Jan Ericson (M)

Herr talman! Jag nämnde i mitt anförande att Sveriges Kommuner och Regioner i sin egen utvärdering har visat att det under de år som Alliansen styrde Sverige trots finanskris rådde balans mellan intäkter och utgifter i kommunsektorn. Efter det att Alliansen avgick 2014 har utvecklingen gått åt helt fel håll. Nu är kostnadsmassan i kommunerna mycket större än intäkterna, och detta har hänt efter det att Alliansen lämnade makten.

Jag kan också konstatera att vi moderater i vår budget i höstas var väldigt tydliga med att välfärden behövde mer pengar. Vi prioriterade bort andra saker för att få fram pengar till detta, och det var för långsiktiga satsningar över ett antal år framåt. Vi har verkligen visat från moderat sida vad vi prioriterar i vår budget.

Om regeringen verkligen hade prioriterat välfärden, som Eva Lindh säger att man gör, hade man väl inte helt plötsligt, tre veckor efter den beslutade budgeten, behövt konstatera att det behövdes 5 miljarder till. Det hade inte behövts om ni verkligen hade gjort det som Eva Lindh säger, nämligen satsat på välfärden i er budget. Ni gjorde ju inte det. Det var därför som ni tre veckor senare, några veckor in på det nya året, alldeles efter det att vi klubbat er budget i riksdagen, yrvaket upptäckte att vi måste skjuta till mer pengar till välfärden.

Det här går inte ihop, Eva Lindh. Man kan inte säga att man alltid har välfärden i fokus om man sedan, bara tre veckor efter det att man fått igenom sin budget, upptäcker att man måste satsa mer pengar i välfärden. Varför upptäckte ni inte det i höstas? Varför frigjorde ni inte de pengarna då?

Svaret på min fråga uteblev helt. Vi moderater har tydligt visat vad vi vill prioritera bort i budgeten. Vi kan frigöra stora resurser till välfärden på det viset. Men från Eva Lindh får jag inget svar alls. Vad vill Eva Lindh och Socialdemokraterna prioritera bort för att få fram pengar till den här långsiktiga satsningen på välfärden? Någonstans måste ni ju hämta pengarna. Nu vill jag veta var.

Anf. 20 Eva Lindh (S)

Herr talman! Det kommer snart en vårändringsbudget, och det kommer också en budget i höst. Vilka prioriteringar vi i regeringen kommer att göra tillsammans med våra samarbetspartier tror jag att Jan Ericson får vänta i alla fall några veckor på.

Att Moderaterna vill satsa är som sagt bra. Men det är alltid lite så där: Vilka pengar kommer eller kommer inte till kommunerna? Samtidigt som Moderaterna satsar med ena handen drar man ju också bort väldigt mycket pengar från kommunerna, exempelvis till insatser för arbetslösa. En av de saker jag lyfte fram i mitt anförande var kompetensförsörjning. Vi behöver göra insatser för de människor som hamnar i arbetslöshet för att de ska kunna finnas i välfärden framöver. Det är inte en framtidssatsning om man drar bort pengar från kommunerna genom att ge med ena handen och ta med den andra, samtidigt som man skapar sämre förutsättningar för att människor ska komma i jobb. Det tycker inte jag är ett bra recept för att stärka välfärden framöver.

Kommunala frågor

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)

Vissa ytterligare ändringar av placeringsreglerna för Första-Fjärde

AP-fonderna