Anf. 151 Jan Lindholm (Mp)
Fru talman! Jag ska börja med några ord om demokrati. År 1980 genomfördes i Sverige en folkomröstning om kärnkraften. Det är länge sedan och många som deltog i den folkomröstningen har hunnit lämna oss. Självklart kan inte ett folkomröstningsresultat gälla för evigt. För alla dem som inte hade rösträtt då, för 30 år sedan, måste det kännas frustrerande att avlidna förfäders åsikter ska styra deras framtid.
Den uppfattningen, som jag antar utgör en del av grunden för majoritetens förslag och inte minst majoritetens sätt att arbeta sig fram till förslaget, behöver inte betyda att man helt struntar i den demokratiska historien och att dra lärdom av den.
Samtliga tre linjer i folkomröstningen 1980 var nämligen avvecklingslinjer; det kanske några har glömt. Det verkar i alla fall så av majoritetens debattörer som pratar om en 30-årig dragkamp om kärnkraften. Det är lite märkligt, särskilt när det gäller er äldre på majoritetssidan. Ni borde komma ihåg. Det fanns nämligen inte då något förslag om en framtid med kärnkraft utan samtliga alternativ var avvecklingsförslag om än med lite olika tillvägagångssätt och tidsperspektiv.
Till och med i linje 1, som ju var det mest kärnkraftsvänliga alternativet, står det tydligt på valsedeln att kärnkraften ska avvecklas och att man ska minska oljeberoendet och utveckla alternativa energikällor. Vi som var med då hade ju oljekrisen 1974 i närminnet. De som i dag påstår att frågor om fossil energi skulle vara en ny fråga avslöjar bara sin okunskap och sin historielöshet.
Den som känner frustration över gamla folkomröstningsresultat behöver inte heller strunta i dagens demokratiska process. Glöm inte att orsaken till att alternativen för 30 år sedan såg ut som de gjorde var att det hade genomförts en gigantisk folkbildningskampanj under slutet av 1970-talet i hela landet. Det innebar att kunskapen om kärnkraften och även kunskapen om alternativen var betydligt större och mer spridd då än vad den är i dag. Kunskap är en förutsättning för verklig demokrati. Att då stressa fram en förändring utan en verklig förankringsprocess tycker jag snarare liknar våldtäkt på demokratin än seriös politisk verksamhet.
Fru talman! Jag är starkt oroad över att regeringssidan inte riktigt vågar stå för sin egen politik. Näringsminister Maud Olofsson har vid flera tillfällen stått här i riksdagens talarstol och deklarerat att kärnkraft
inte
är en förnybar energikälla och i samma debatter även slagit fast att det är det förnybara som är framtiden. Det är svårt att få en annan uppfattning än att regeringen försöker gå kärnkraftsförespråkarna till mötes och samtidigt lugna motståndarna med att indirekt antyda att det ändå inte blir någon ny kärnkraft.
I dag har vi hört miljöministern, som också ska vara centerpartist, sägs det, precis som näringsministern, förklara och försvara en helt annan syn på kärnkraften och begreppet förnybart.
Andreas Carlgren upprepade förmodligen mer än tio gånger under sitt framträdande här att kärnkraften är ett bra klimatval och att den ingår i det förnybara som ska exporteras till våra grannländer för att hjälpa dem med sina klimatlösningar.
Jag tycker att det är sorgligt att vi har en så okunnig miljöminister. Kärnkraften är inget bra klimatval.
I en studie som är gjord i USA och som tar hänsyn till 117 olika forskningsrapporter som man har som grund hamnar kärnkraften på sista plats, som det minst klimatsmarta sättet att producera el på av tio olika alternativ.
Om man tar dessa forskningsrapporter och räknar om till svenska förhållanden visar det sig att vår kärnkraft här i Sverige faktiskt står för 15 procent av våra totala koldioxidutsläpp. Det är det som vår miljöminister vill ha som bas för en elexport.
Energisörjningen är självklart en central del för vårt välstånd, och den är en förutsättning för vårt näringsliv. Därför är vi i Miljöpartiet oroade för att regeringen bjuder in till den experimentpolitik som ny kärnkraft faktiskt innebär. Varje ny reaktor som byggs innebär ett tekniksprång som erfarenhetsmässigt innebär vågade experiment.
Alla politiker är anhängare av att energipolitiken bör ha en bred förankring. Många blev därför mycket förvånade när alliansregeringen bröt upp den ganska breda och blocköverskridande energiöverenskommelse som Socialdemokraterna och Centerpartiet har haft i årtionden, ända sedan 1991. Den överenskommelsen var en garant för långsiktighet och bredd.
Den energipolitik som de fyra allianspartierna enats kring kan inte på något som helst sätt påstås vara vare sig bred eller långsiktig i jämförelse med den som man övergav.
Om det nu är så att högerpartierna har gjort bedömningen att det finns ett brett folkligt stöd för att förändra energipolitiken finns det ändå två frågor som jag tycker förvånar.
För det första: Varför bjöd man inte in de övriga partierna till en verklig diskussion om en förändring? Det är en förutsättning om man vill nå både bredd och långsiktighet.
För det andra: Varför genomförde man en så omfattande förändring av energipolitiken utan att först ställa frågan till medborgarna i form av en ny folkomröstning, särskilt med tanke på den plattform som man gick till val på?
Jag kan tänka mig ett flertal olika argument till att man inte vill föra verkliga samtal med oppositionen om en bred överenskommelse om energin i framtiden. Jag kan även tänka mig ett antal argument till att man inte vill genomföra en ny folkomröstning.
Men inga av de argument som jag kan komma på är särskilt trevliga argument. De är inte ens särskilt demokratiska. Faktum är att det är ganska svårt att se några andra motiv än att högerpartierna inte är särskilt förtjusta i demokratiska processer och inte är särskilt intresserade av folklig medverkan.
Det sätt på vilket man har hanterat hela denna fråga är ganska signifikativ för ministären Reinfeldts ledarkultur. Det är tydligt att man anser sig veta bättre än alla andra i samhället så att man inte behöver fråga vare sig folket eller professionen.
Min poäng med detta inledande resonemang är inte att en så här stor förändring av energipolitiken måste föregås av en ny folkomröstning eller av en bred och seriös diskussion där man involverar samtliga partier för att skapa förutsättningar för breda och gärna blocköverskridande överenskommelser för att garantera en långsiktighet. Min poäng är att högerpartierna inte på något sätt har visat eller signalerat ett intresse av att skapa denna breda förankring för en ny energipolitik, och det tycker jag är mycket allvarligt.
När miljöministern och andra företrädare för majoriteten står här i talarstolen och säger att de inte litar på Miljöpartiets förslag innebär det, ska ni veta, att de inte har någon tilltro till vad forskningen säger. Det innebär att regeringen inte litar på Energimyndighetens beräkningar av effektiviseringsmöjligheterna inom industrin. Det betyder att regeringen inte litar på den nya trafikmyndighetens beräkningar av effektiviseringsmöjligheterna i trafiken. Regeringen litar inte heller på Boverkets beräkningar av besparingsmöjligheter i bostadssektorn.
När regeringen säger att man inte litar på Miljöpartiet då diskvalificerar man så välrenommerade amerikanska universitet som Yale och Stanford samt en mängd erkända forskningsgrupper runt om i världen. De förslag som Miljöpartiet lägger fram på energiområdet är nämligen inte någonting som vi själva har hittat på, om det nu var någon som trodde det. Tvärtom baserar sig vår politik på det som en klar majoritet av vetenskapen runt om i världen, liksom våra egna myndigheter, anser nödvändigt.
Fru talman! Nu övergår jag till att prata om kärnkraften som teknik och företeelse i vårt samhälle.
Att bygga ett kärnkraftverk var ett omfattande projekt redan på 1970-talet. Det vet jag eftersom till och med jag blev indragen i det. Det har inte blivit mindre omfattande med åren. Att bygga ett nytt kärnkraftverk i dag är ett oerhört omfattande projekt. Förmodligen skulle de flesta svenska teknikföretag bli så pass involverade att det finns en uppenbar risk för att all annan teknikutveckling skulle bli eftersatt.
Enligt industrins egna kalkyler skulle ett politiskt beslut om att subventionera ett nytt kärnkraftverk i Sverige kunna leda till att vi har en ny reaktor som kan börja leverera el ut på nätet i slutet av 2020-talet. Då har man gjort bedömningar av upphandlingsprocesser, av tillståndsfrågor men även av tillgänglighet och kapacitet av nyckelkompetenser och många andra faktorer. Man bedömer att det tar 15-20 år från beslut till leverans. Tittar man på de byggen som pågår i världen är det nog snarare en större tidsåtgång än en mindre som det handlar om. Senast en ny reaktor togs i drift i Europa var 2007, och då hade bygget pågått i 24 år.
Av de totalt 37-45 reaktorer som är under konstruktion runt om i världen, och antalet beror på hur man definierar begreppet reaktor under byggnation, är 20 år eller mer en kalkylerad projekt- och byggtid som oftast inte verkar kunna hållas. De flesta av dessa reaktorer byggs i så kallade odemokratiska länder, därför är informationen inte så fullständig när det gäller hur man planerar för säkerhet och tar hänsyn till omgivning, byggtider och så vidare.
Mikael Oscarsson stod här i talarstolen tidigare och påstod att elproduktionen från kärnkraften globalt sett skulle ha ökat under de senaste åren. Han har rätt i så måtto att det har startats en del nya reaktorer. Men det är betydligt fler som har tagits ur drift. Totalt sett har den globala installerade effekten från kärnkraften minskat med 7 000 megawatt under de senaste tio år. Enbart under förra året, 2009, minskade den totala effekten av installerad kärnkraft i världen med 1 400 megawatt. Så ser verkligheten ut. Man ska även komma ihåg att vindkraften har ökat under de senaste tio åren med 65 000 megawatt och solelen med 13 000 megawatt.
En sak som vår miljöminister sade här i dag har han rätt i, men det var nog också det enda som var korrekt i det som han sade, och det är att alternativen håller på att ta över.
Just därför, alla ledamöter som lyssnar - alltså att det var det enda av det han sade som var korrekt - blir det oerhört mycket svårare att förstå att man med den insikten vill öppna för att tillåta ny kärnkraft. Observera att jag inte säger att man beslutar om att bygga utan att jag säger att man öppnar för nämnda möjlighet.
Hur ser det då ut med möjligheterna att en bit in på 2020-talet ladda reaktorer med bränsle? Det är ju vad det handlar om. Detta är en mycket viktig fråga eftersom vi måste försöka ha klart för oss vad ni som tänker trycka på ja-knappen faktiskt röstar för. Ett sådant här beslut får ju konsekvenser. Det här beslutet är inte isolerat, om nu någon trodde det.
I dag försörjs världens kärnreaktorer till 62 procent med bränsle som kommer från nybrutet uran. Resterande 38 procent bränsle tillverkas av klyvbart material som kommer från demontering av kärnvapen. De här programmen för demontering pågår fram till 2017, enligt de uppgifter jag har.
Jag vet att det pågår förhandlingar om nya omgångar av demontering av kärnvapen. Men i dag kan vi inte veta vilka volymer av klyvbart material det eventuellt skulle kunna ge för användning i framtida kärnkraftverk.
Redan med denna lilla bakgrundsinformation kan vi alla väldigt enkelt inse att vi i framtiden kommer att ha problem med bränsleförsörjningen till kärnkraften.
Om vi sedan leker med tanken att fler länder än Sverige - det vet vi att det är - vill utgå från att kärnkraft ska ersätta fossil energi är det bra att veta att kärnkraften i dag står för bara 5 procent av den totala energiförbrukningen globalt eller 6 procent av den globala energiförbrukningen om man räknar med enbart kommersiellt tillgänglig energi, alltså den energi som förekommer i någon form av handelsverksamhet. Det är viktigt att skilja på de här sakerna. Många talare här har pratat om el. Då handlar det om 14 procent av elproduktionen. Men i klimatsammanhang är det inte det som är intressant, utan i klimatsammanhang handlar det om att ersätta fossil energi. Då är det viktigt att förstå vilka proportioner det handlar om.
Det här betyder att det, om kärnkraften verkligen ska spela en avgörande roll när det gäller att ersätta fossil energi, inte handlar om att fördubbla utvinningen globalt. Inte ens en tiodubbling skulle räcka när alla atomvapen har demonterats och den reserven har använts om kärnkraften ska användas för att ersätta fossil energi.
Eftersom det handlar om enormt stora investeringar - en ny reaktor i Sverige skulle förmodligen inte kunna byggas för mindre än 100 miljarder svenska kronor - skulle jag vilja se den högerregering som kan säga nej till uranbrytning när ett antal sådana reaktorer någon gång i framtiden står där utan bränsle.
Sverige har oerhört goda förutsättningar för uranbrytning. Enkelt kan vi göra stora delar av vårt land göra omöjliga för livsmedelsproduktion. Vi kan göra det så sterilt att skogen slutar växa. Vi kan göra det omöjligt att både bo och tillbringa fritiden i områdena i fråga. Om vi vill kan vi göra det just genom att öppna för uranbrytning. Vår omvärld kommer kanske att kräva det om vi fortsätter på kärnkraftsspåret och om det blir så illa att reaktorer som det nyinvesterats i med tusentals miljarder runt om i världen väntar på nytt bränsle.
Att uranpriset har stigit med 1 250 procent bara de senaste fem åren är naturligtvis ingen slump. Frågan måste ändå ställas till de svenska politiker som här i kammaren är beredda att trycka på ja-knappen och därmed ge klarsignal till fortsatt kärnkraftsberoende: Varifrån ska bränslet komma?
Att moderaterna och folkpartisterna i Jämtland redan, enligt uppgifter jag har, sagt ja till uranbrytning i sitt län är kanske en liten fingervisning om vad det är högerpartierna ser framför sig. Tanken är kanske att det svenska uranet ska göra oss lika rika som den norska oljan gjort norrmännen. Finns det en avundsjuka i det avseendet?
Man kan undra vad befolkningen i Jämtland skulle tycka om de förstod att man planerar att göra stora områden av den jämtländska fjällvärlden sterila och strålande och att man med stor sannolikhet kommer att fylla vattendragen med radioaktivitet så att fisket blir ett minne blott. Storskalig uranbrytning ödelägger enorma områden överallt i världen där den bedrivs eller har bedrivits.
Alliansens tankesmedjor har kanske kommit fram till att de för att få acceptans för att förstöra stora delar av vårt land med uranbrytning, som naturligtvis kan vara lukrativ, först måste investera fast oss i ett uranberoende med stora kärnkraftsinvesteringar. Kanske är det så listigt planerat av de människor som bara ser pengar hägra i den svenska berggrundens uranhalt.
Eftersom till och med näringsministern har insett att kärnkraft inte är någon förnybar energikälla är det förvånande att högerregeringen ändå väljer kärnkraftsspåret. Det förklarar i och för sig varför man inte ansträngde sig för att nå ett bra förhandlingsresultat i Köpenhamn. Om Sverige har en regering som inte är beredd att, med de goda förutsättningar som landet har, anta utmaningen att ställa om samhället till det förnybara är det klart att den regeringen inte heller i globala förhandlingar har någon trovärdighet.
Fru talman! Under årens lopp har jag haft förmånen att kunna besöka ett antal kärntekniska anläggningar runt om i världen. Bland annat har jag besökt de anläggningar i Tjernobyl i norra Ukraina som är mest kända för olyckan den 25 april 1986.
Jag hade tänkt använda större delen av mitt anförande här i dag till att berätta om vad som faktiskt skedde vid själva olyckan och under de därpå följande tre månaderna för att ni ska förstå att ett litet land som Sverige inte har den minsta möjlighet att ta hand om en reaktor som drabbas av en härdsmälta. Vi har inte 100 0000 soldater som vi kan kommendera ut för riskfyllda arbetsuppgifter i miljöer där mindre än en timmes bestrålning är en dödlig dos.
I en demokrati kan man inte kommendera ut tusentals människor för att arbeta i 50-gradig värme och i en miljö med en strålning som gör att arbetspassen kan vara maximalt två minuter. Med högst fem sådana arbetspass har man nått en dos som inte får överskridas om man ska klara sig.
Vi har inte 600 erfarna helikopterförare som tränat på avancerad flygning i krig och som är beredda att utföra uppdrag som innebär att de avlider när uppdraget är slutfört. Vi har inte ens ett tillräckligt antal fungerande helikoptrar för en sådan insats.
Jag tvivlar på att vi skulle klara av att organisera 400 000 städarbetare och att kalla samman tillräckligt med konstruktörer för att på några veckor konstruera helt nya robotar och fjärrstyrda maskiner för att utföra städarbete på ställen där människor över huvud taget inte kan gå in. Vi har ingen rymdindustri som övat på den typen av distansteknik.
Det är nog inte så många som insett att en avgörande anledning till att Sovjetunionen kollapsade var olyckan i Tjernobyl. Den innebar att väldigt många i den sovjetiska armén blev så allvarligt sjuka att de helt enkelt inte hade någon kapacitet att göra motstånd när frihetssträvandena tog fart runt om i det gamla imperiet, vilket naturligtvis kan ses som en positiv bieffekt av Tjernobylolyckan.
Jag nämner detta bara därför att jag hoppas att ni på något sätt ska kunna förstå omfattningen av konsekvenserna av ett haveri.
Än i dag, 24 år efter olyckan, dör människor dagligen i sviterna av skador de fick under arbetet med att minimera spridningen av förorenat material - detta bland annat för att skona oss. Fortfarande är det dagligen nya fall med människor som insjuknar, och fortfarande föds barn med missbildningar som kan kopplas till föroreningar som deras föräldrar drabbades av i arbetet med att städa upp efter olyckan.
Härden glöder fortfarande ca 14 meter under markytan, under den gamla reaktorbyggnaden. Risken är stor att radioaktivt material sprids via vattendragen till mycket stora områden. Olyckan pågår alltså fortfarande, efter 24 år.
Jag har inte tillräckligt med talartid för att berätta om alla konsekvenser och om hur många som drabbades. Men jag hoppas att ni utifrån den här snabba genomgången i alla fall inser konsekvenserna av en härdsmälta i Sverige, något som naturligtvis ingen av oss önskar ska hända. Enligt vissa bedömare var det väldigt nära en härdsmälta i Forsmark sommaren 2006.
Om detta skulle hända måste ni som är beredda att förlänga kärnkraftsepoken genom att trycka på ja-knappen i dag vara medvetna om att vårt lilla land inte har mer än bråkdelen av de resurser som krävs för att hantera en sådan situation. Vi har exempelvis inte 10 000 unga, vältränade och erfarna gruvarbetare som mot någon form av betalning skulle ställa upp att arbeta
under
en pågående härdsmälta.
Detta var faktiskt vad som krävdes för att komma åt att bygga en helt ny, två meter tjock betongsockel med 30 meter i diameter under den smältande reaktorn för att ge oss åtminstone ett antal årtionden, kanske något århundrade, extra att komma på hur vi ska ta hand om detta. Det är vidriga arbetsförhållanden och en psykisk press som ingen kan föreställa sig.
Jag har även besökt Thorp, den anläggning i Sellafield där utbränt kärnbränsle upparbetas för att så småningom användas för produktion av nytt bränsle. Även om vi i Sverige inte längre skickar något bränsle för upparbetning är ju upparbetning en förutsättning för att klara bränsleförsörjningen till kärnkraften globalt. Detta innebär att vi för bränsleförsörjningen till våra reaktorer indirekt är beroende av att andra länder väljer denna teknik. Annars skulle bristen komma snabbare, och konkurrensen om det bränsle som finns skulle bli mycket tuffare. Priserna skulle rusa till astronomiska höjder ännu snabbare.
Det finns hemskt mycket att säga om Thorp, men jag ska bara ta upp en aspekt. Norges regering har gett sin motsvarighet till vår väderlekstjänst i uppdrag att tillsammans med deras strålskyddsmyndighet genomföra simuleringar för att se vad som skulle ske om Thorp skulle drabbas av ett större utsläpp till luften under helt vanliga, normala väderförhållanden.
Thorp har haft stora utsläpp till havet, men utsläppen till luft har än så länge varit ganska små. Anläggningen har emellertid stora säkerhetsbrister om man tänker på den ur ett terroristriskperspektiv. Från sjösidan är det tyvärr väldigt enkelt för terroristerna att skada anläggningen just på ett sådant sätt som skulle förorsaka stora utsläpp plutonium till luften.
I rapporten kan man se vad som händer med hela Skandinavien på 12 timmar och på 48 timmar - det är de scenarier man kör - vid ett sådant här större utsläpp. Beroende på den aktuella vindriktningen riskerar stora delar av Danmark, Sverige och Norge att drabbas av ett nedfall som är minst tio gånger högre än det som föll över de värst drabbade områdena i Sverige efter Tjernobyl. I rapporten beskrivs flera områden som högriskområden att vistas i efter ett utsläpp.
Om Sverige på ett trovärdigt sätt ska kunna argumentera för att riskerna för utsläpp från Thorp ska reduceras - och jag har haft förmånen att få prova att argumentera för den saken i till exempel Houses of Parliament i London, så jag vet hur svårt det är - är det nog bra om vi själva avstår från kärnkraft så snart som möjligt.
Jag tror att den som sätter sig in i de enorma konsekvenserna vid en olycka knappast kan förorda en förlängning av kärnkraftsepoken. Även om sannolikheten är liten att det som inte får ske ska ske finns ändå risken där. Jag menar alltså att den som verkligen satt sig in i hur riskerna ser ut knappast kan acceptera dessa risker, hur osannolikt det än är att det ska hända.
Vi vet att det redan har hänt i SL-1 i USA 1960, i Harrisburg 1979 och i Tjernobyl 1986. Det har förmodligen hänt två gånger till bakom järnridån utan att vi vet exakt vad det är som har hänt. Man kan se detta genom mätningar i stratosfären. Av de 37-45 reaktorer som byggs runt om i världen byggs flertalet i länder som inte kan betraktas som öppna demokratier. Trots att vi alla drabbas om det händer en olycka i någon reaktor är det alltså en växande sannolikhet att vi inte kommer att veta så mycket om risknivåerna och inte heller så mycket om hur och när det sker om det händer.
Att medverka till att denna teknik fortsätter att få acceptans och även utvecklingsresurser - och vi ska inte glömma att varje nytt bygge innebär mycket pengar till utvecklingsarbete - innebär att man tar på sig ett ansvar som i praktiken faktiskt inte är överblickbart. Jag tycker att det är väldigt viktigt att ni som tänker trycka på ja-knappen har klart för er vad det är en fortsatt kärnkraftsepok i Sverige innebär.
Att våra länsstyrelser inte längre har några planer för evakuering och inkvartering vid en stor olycka är bara ett av många exempel på hur dåligt förberedda vi är. Tänk er att vi har maximal otur och att en terroristgrupp gör det som kunde ha skett för några dagar sedan när Greenpeace slog till mot en av reaktorerna i Forsmark. Låt oss säga att det är en kall vinternatt med kraftig nordanvind och snöyra. Vilka planer har vi då för att resten av vårt land ska kunna ta hand om alla stockholmare som då snabbt - så fort som möjligt - måste evakueras från området? Mina egna efterforskningar på detta område har gett ett nollresultat. Det finns ingen planering för en sådan situation.
Eftersom regeringen har lovat att det inte ska bli några subventioner och inte heller några indirekta subventioner är ju ekonomin för ny kärnkraft en viktig fråga. Nu talar jag i och för sig om nästa betänkande, fru talman, men där kan man läsa mycket tydligt att regeringen begär möjlighet att bedriva återförsäkringsverksamhet. WHO:s definition av vad en subvention är innebär att återförsäkringsverksamhet är en subvention. Den diskussionen kan vi alltså lämna därhän. Denna regering har medvetet begärt av riksdagen att få möjligheter att subventionera kärnkraften; det är inget snack om saken.
Nu är vi inne på ekonomin. Aktuella studier från flera olika grupper i USA - på exempelvis UCS, MIT-universitetet, Yale, Keystone Institute och så vidare - visar att ny kärnkraft inte kommer att kunna produceras till ett pris under 1 krona per kilowattimme. Det är om man räknar om det till svensk valuta. Det innebär att vind-el och biobaserad el i dag faktiskt är billigare att producera än kärnkraftsel.
Om man i stället väljer att jämföra investeringskostnaderna - och det är ganska intressant - kostar det enligt dessa studier ca 60 kronor per installerad watt om man bygger kärnkraft. Det kostar dock bara 12 kronor per installerad watt att bygga vindkraftverk. I USA köper man i dag solceller för 3:20 kronor per watt, vilket gör att till och med solcellerna är billigare att installera än kärnkraften.
Det finns en del politiker i Sverige som fortfarande pratar om kärnkraften som koldioxidfri. Vi hörde vår miljöminister ägna väldigt mycket tid åt det. Det är naturligtvis en fullständig lögn, och det vet de som pratar om detta. Stanforduniversitetet har satt ihop en rapport om detta med koldioxid och kärnkraft. Man kommer där fram till att om man tar hänsyn till hela kedjan, från uranbrytning till slutförvaring - och det erfordras faktiskt; vi klarar inte att producera kärnkraft utan hela denna kedja - blir elen från kärnkraften det sämsta alternativet för elproduktion. Man har jämfört tio olika alternativ.
Enligt deras beräkningar skulle, omräknat för svensk kärnkraft, den svenska kärnkraften stå för hela 15 procent av våra totala koldioxidutsläpp. Jag kan förstå att det kan vara svårt för er som under årtionden blivit matade med den svenska kärnkraftsindustrins propaganda att smälta fakta och information från andra länder. Jag kan förstå att det är svårt. Det är dock viktigt när vi står inför ett sådant här beslut, och därför borde vi ha tid. Ni som tänker trycka på ja-knappen borde ha tid att utbilda er. Då kanske ni skulle kunna tänka efter vad det är ni ger er in på.
Det finns ett gammalt talesätt: Det man inte vet om mår man inte dåligt av. Det stämmer säkert i vissa sammanhang, men att påstå att det inte sker några utsläpp när man inte mäter är faktiskt dumt. Att vår svenska strålsäkerhetsmyndighet inte arbetar lika idogt som sin motsvarighet i andra länder är ingen garanti för att våra anläggningar är bättre. Däremot är det en garanti för att vi vet mindre om hur det verkligen står till.
Som fru talmannen säkert förstår finns det en hel del att säga om kärnkraften. Jag träffade nyligen en fusionsforskare som gav tummen ned för fusionsenergi. Det är en lekstuga för oss forskare, men det kan aldrig bli någon ny teknik för energiproduktion, sade han utan omsvep.
För precis en vecka sedan besökte jag Forsmark och konstaterade att säkerheten verkligen är dålig. Jag jämför då med anläggningar i andra delar av världen som jag har sett. Sedan dess har Greenpeace, som några har kommenterat, för några dagar sedan visat hur enkelt det skulle kunna vara för den som vill skada en reaktor att ta sig in på området och göra det.
När ansvariga på en svensk anläggning pratar om säkerhet framstår det ofta mer som naiv okunskap än som seriöst säkerhetstänkande, och det var verkligen det jag upplevde i Forsmark förra veckan. Jag hoppas att de nu har tänkt om en del.
Tyvärr räcker tiden inte till, trots att jag har dragit över en hel del, för att redovisa alla fakta och utveckla argumenten på ett sådant sätt att det blir gripbart. Jag tror att det behövs många timmars utbildning för att ni ska förstå problematiken. Men jag hoppas ändå att några brottstycken av det jag har försökt beskriva här har gått fram.
Att kärnkraften inte är något alternativ på sikt för energiförsörjning borde vara enkelt för alla att förstå. Den är en parentes i någon form, hur vi än ser på den. Även om man inser det kan jag förstå att det för er som sitter fast i etablissemanget, har knytningar till storkapitalismen och så vidare är svårt att gå från insikt till handling. Det är naturligtvis mycket svårare att förstå att vi måste anträda en annan väg i praktiken.
Jag yrkar avslag på förslaget i betänkandet och bifall till reservationen.
Jag ska avsluta med två saker. Jag tänkte tala om vad väljarna har att beakta. Man kan naturligtvis fortsätta med den här regeringens politik och fastna i ett koldioxidberoende. Det kan man göra, och det är vad den här regeringen vill. Ett kraftigt koldioxidberoende som driver upp elpriserna och som hotar jobben i Sverige är den här regeringens politik. Den här regeringens politik ökar dessutom sårbarheten kraftigt i Sverige, och risken är mycket stor att detta beslut i förlängningen leder till att vi tvingas bryta uran i Sverige.
Man kan också välja det rödgröna alternativet om man vill. Vi säkerställer konkurrenskraft i elförsörjningen och trygg och säker elförsörjning. Man kan välja det rödgröna alternativet som skapar jobb i Sverige och som minskar sårbarheten högst väsentligt. Man kan också välja det rödgröna alternativet därför att vi garanterar att det inte blir någon uranbrytning i Sverige. Om man är intresserad av en politik som stimulerar ny teknik, morgondagens teknik, på energiområdet kan man välja det rödgröna alternativet.
Låt oss då göra det enkelt för oss. Sveriges framtida energiförsörjning avgörs av om du som sitter här väljer att trycka på ja- eller nej-knappen. Gillar du uranbrytning, farliga transporter, riskfylld energiproduktion, avfall att ta hand om i över 100 000 år och kärnvapen? Ja, då röstar du ja till ny kärnkraft. Gillar du däremot förnybar energi, sol, vind och vatten, biobränslen och energieffektiviseringar som skapar gröna jobb inom ett nära tidsperspektiv och snabbt minskar koldioxidutsläppen? Då röstar du självklart nej till att öppna för ny kärnkraft.
(Applåder)
I detta anförande instämde Per Bolund, Tina Ehn, Gunvor G Ericson och Lage Rahm (alla mp) samt Tommy Ternemar och Lars Wegendal (båda s).