Handläggning av brottmål efter rättspsykiatrisk undersökning, m.m.
Betänkande 1992/93:JuU29
Justitieutskottets betänkande
1992/93:JUU29
Handläggning av brottmål efter rättspsykiatrisk undersökning, m.m.
Innehåll
1992/93 JuU29
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag vari föreslås bl.a. vissa ändringar i rättegångsbalkens (RB) regler avseende handläggning av brottmål när den tilltalade genomgått rättspsykiatrisk undersökning. De föreslagna ändringarna rör reglerna om fortsatt huvudförhandling och om domarjäv. Utskottet tillstyrker bifall till propositionen.
I samband med propositionen behandlar utskottet två under den allmänna motionstiden i år väckta motioner avseende psykiskt störda lagöverträdare. Utskottet avstyrker bifall till motionerna.
Propositionen
I proposition 1992/93:25 har regeringen (Justitiedepartementet) föreslagit riksdagen att anta de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i rättegångsbalken och
2. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.
Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, har fogats till betänkandet, se bilaga 1.
Motioner
1992/93:Ju614 av Christel Anderberg (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avskaffande av påföljden överlämnande till rättspsykiatrisk vård.
1992/93:So438 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fängelsestraff med förbättrad psykiatrisk hjälp till internerna.
Utskottet
Lagförslagen bygger på en inom Justitiedepartementet upprättad promemoria (Ds 1992:23) Handläggning av brottmål efter rättspsykiatrisk undersökning m.m. Promemorian har remissbehandlats.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen behandlas vissa frågor som gäller rättegången i brottmål i sådana fall när rätten beslutat att den tilltalade skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning.
I propositionen föreslås att, om huvudförhandling i brottmål uppskjutits på grund av att den tilltalade skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning, rätten i princip skall kunna hålla fortsatt huvudförhandling när undersökningen slutförts.
Vidare föreslås vissa ändringar vad gäller reglerna om jäv för domare. En domare skall enligt förslaget anses jävig att handlägga ett brottmål vid huvudförhandling då målet slutligt avgörs, om han före denna huvudförhandling prövat frågan om den tilltalade begått gärningen. Bestämmelsen blir tillämplig bl.a. i den situationen att rätten inte håller fortsatt huvudförhandling sedan den rättspsykiatriska undersökningen slutförts utan håller ny huvudförhandling.
I propositionen behandlas också vissa andra jävsfrågor. Det föreslås att den som är ledamot av skattenämnd inte skall kunna väljas till nämndeman i allmän förvaltningsdomstol.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1993.
Gällande rätt
Uppehåll i huvudförhandling
En av huvudprinciperna bakom förfarandet enligt rättegångsbalken (RB) är att huvudförhandlingen, där underlaget för rättens kommande avgörande läggs fram, skall hållas på ett så koncentrerat sätt som möjligt. Möjligheterna att göra uppehåll i en påbörjad huvudförhandling är därför noggrant reglerade.
Reglerna om uppskjuten huvudförhandling fick sin nuvarande utformning genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1988 (prop. 1986/87:89, JuU:31, rskr. 278).
För det första kan förhandlingen avbrytas enligt 1 kap. 9 § RB. Sådant avbrott, som får göras under i princip högst två arbetsdagar i veckan, syftar till att rätten och parterna skall hinna sköta andra åligganden under en långvarig huvudförhandling och till att även i övrigt en alltför pressande handläggningstakt skall undvikas.
För det andra kan enligt (för brottmålens del) 46 kap. 11 § andra stycket RB en huvudförhandling uppskjutas under normalt högst 15 dagar sammanlagt. Om det med hänsyn till målets beskaffenhet föreligger synnerliga skäl att hålla fortsatt huvudförhandling och syftet med en sammanhållen huvudförhandling inte eftersätts i väsentlig mån, kan dock längre uppskov komma i fråga. Vid bedömningen av om det föreligger synnerliga skäl eller inte skall stor vikt fästas vid hur vidlyftigt målet är och hur lång tid huvudförhandlingen kan beräknas kräva. Även andra faktorer skall vägas in. Dit hör t.ex. hur långt förhandlingen kommit och hur mycket som återstår när femtondagarsgränsen uppnåtts. Om t.ex. bara pläderingarna återstår ökar skälen för fortsatt huvudförhandling. I mål med en huvudförhandlingstid om högst några få dagar bör femtondagarsgränsen få överskridas bara i yttersta undantagsfall (prop. 1986/87:89 s. 224).
Skillnaden mellan fortsatt och ny huvudförhandling är att vad som förekommit vid föregående sammanträden är processmaterial vid en fortsatt huvudförhandling men inte vid en ny huvudförhandling. En fortsatt huvudförhandling förutsätter vidare att rättens ledamöter har deltagit vid den föregående förhandlingen, medan rätten kan ha en helt annan sammansättning vid en ny huvudförhandling (30 kap. 2 § RB).
Vid ny huvudförhandling skall målet i princip tas om till fullständig handläggning; sakframställningar och pläderingar måste upprepas och tidigare förebringad bevisning skall som regel tas upp på nytt. Om ett bevis inte tas upp på nytt, skall det förebringas genom protokoll eller på annat lämpligt sätt (se 46 kap. 13 § andra stycket RB).
När rätten beslutar om uppskov med en förhandling anges regelmässigt vid vilken tidpunkt handläggningen skall återupptas. Ibland är det emellertid svårt att avgöra när detta kan ske. I sådana fall bör rätten vilandeförklara målet, vilket innebär att förfarandet avstannar utan att någon bestämd dag fastställs för dess fortsättande (32 kap. 5 § RB).
Vilandeförklaring förekommer framför allt under ett måls beredande. Då beslut om vilandeförklaring undantagsvis fattas först under en huvudförhandling måste denna i regel fullföljas genom en ny huvudförhandling. Ett exempel på en sådan situation är när rätten under huvudförhandling beslutar att den tilltalade i ett brottmål skall undergå rättspsykiatrisk undersökning.
Rättspsykiatrisk undersökning
Om någon har begått brott under inflytande av allvarlig psykisk störning får rätten, enligt 30 kap. 6 § brottsbalken (BrB), inte bestämma påföljden till fängelse. Rätten kan i stället med stöd av 31 kap. 3 § BrB förordna om överlämnande till rättspsykiatrisk vård, varvid rätten kan föreskriva att särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1990:1129) om rättspsykiatrisk vård skall ske.
Enligt 3 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning får rätten inte bestämma att någon skall överlämnas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning utan att en rättspsykiatrisk undersökning har gjorts i målet.
En rättspsykiatrisk undersökning skall, om den misstänkte är häktad, ha slutförts inom fyra veckor. Motsvarande tid vad gäller den som är på fri fot är sex veckor (6 § lagen om rättspsykiatrisk undersökning).
Beslut om rättspsykiatrisk undersökning får meddelas bara om den misstänkte har erkänt gärningen eller övertygande bevisning har förebragts om att han har begått den (2 § lagen om rättspsykiatrisk undersökning). Detta innebär att, om den tilltalade inte har erkänt gärningen, domstolen först måste hålla huvudförhandling i målet för att konstatera om det föreligger övertygande bevisning för att han har begått gärningen. Finner domstolen att så är fallet, kan den förordna om rättspsykiatrisk undersökning. I avvaktan på att undersökningen skall bli klar brukar målet vilandeförklaras.
Uttrycket "övertygande bevisning" får, enligt propositionen, i princip anses motsvara vad som krävs för att döma den tilltalade för brottet (jfr Ekelöf, Rättegång V, sjätte uppl. 1987, s. 166). Uttrycket "övertygande bevisning" i 2 § lagen om rättspsykiatrisk undersökning innebär således ett högre beviskrav än t.ex. "sannolika skäl" (jfr också JO:s ämbetsberättelse 1963 s. 66).
När ny huvudförhandling hålls efter det att rättspsykiatrisk undersökning genomförts, tas, enligt vad som anförs i propositionen (s. 9), som regel bevisningen i skuldfrågan inte upp på nytt. Omedelbarhetsprincipen anses tillgodosedd så till vida att rätten vid det första rättegångstillfället har bedömt bevisningen (jfr Ekelöf, Rättegång V, sjätte uppl. 1987, s. 166). Ett återupptagande av bevisningen anses därför inte ha någon betydelse i målet (jfr prop. 1966 nr 60 s. 19 samt JO:s ämbetsberättelse 1963 s. 64 och 1986/87 s. 66). I vissa fall kan det dock vara motiverat att återuppta bevisningen. Så kan enligt propositionen t.ex. vara fallet när ny bevisning tillkommit efter beslutet om rättspsykiatrisk undersökning eller när vad som kommit fram i undersökningen ställer skuldfrågan, särskilt då vad gäller det s.k. subjektiva rekvisitet, i ny dager.
Domarjäv
I 4 kap. 13 § RB finns regler om domarjäv. Syftet med reglerna är att utesluta en domare från handläggningen av ett mål när hans ställning till någon av parterna eller till saken kan innebära fara för partiskhet eller för berättigad misstanke om partiskhet. Paragrafen innehåller en uppräkning i nio punkter av vad som gör domaren obehörig att delta i handläggningen av ett mål.
Enligt punkt 7 är en domare i vissa fall jävig att handlägga ett mål, om han tidigare har tagit befattning med den sak som är föremål för handläggning. Detta är fallet dels om han i annan rätt såsom domare eller befattningshavare har fattat beslut som rör saken, dels om han har tagit befattning med saken hos annan myndighet än domstol eller såsom skiljeman. En viktig begränsning av denna punkts tillämplighet ligger i orden "i annan rätt". Den omständigheten att en domare lett en häktningsförhandling eller en förberedelse i ett tvistemål anses inte utgöra något hinder enligt punkt 7 mot att han deltar i huvudförhandlingen i målet.
I punkt 9 finns en generalklausul om domarjäv. En domare skall enligt denna punkt anses jävig, om det i annat fall än enligt punkterna 1--8 föreligger någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för hans opartiskhet i målet. Att omständigheten "är ägnad" att rubba förtroendet för domarens opartiskhet betyder att frågan skall bedömas efter en objektiv måttstock och att frågan om domaren "känner sig jävig" eller inte i princip inte tillagts någon betydelse (se Fitger, Rättegångsbalken s. 4:27).
Om ett mål återförvisas från högre rätt till lägre rätt, anses det i allmänhet inte föreligga något hinder mot att samma domare som tidigare deltagit i den lägre rättens handläggning dömer i målet på nytt. Tvärtom är det brukligt att återförvisade mål handläggs av den domare som tidigare handlagt målet.
Varje domare är skyldig att anmäla för rätten om han anser att hans opartiskhet kan sättas i fråga (4 kap. 14 § första stycket RB).
Det kan tilläggas att den omständigheten att en lagfaren domare varit jävig kan utgöra grund för resning till förmån för den tilltalade i brottmål (58 kap. 2 § 2 RB).
Europakonventionen
Sverige är sedan år 1952 anslutet till den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) och har därmed åtagit sig att garantera de rättigheter och friheter som anges i konventionen för var och en som befinner sig under svensk jurisdiktion. Till de rättigheter som är skyddade enligt konventionen hör sådana som tar sikte på att ge den enskilde ett skydd i samband med förfarandet inför domstol och när domstolen meddelar dom.
Rätten till en opartisk och rättvis domstolsprövning regleras i artikel 6.1 i konventionen. Denna bestämmelse har, såvitt här är av intresse, följande lydelse.
"Envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag -- -- --".
Tidigare riksdagsbehandling
Frågan om huvudförhandling efter rättspsykiatrisk undersökning aktualiserades motionsvägen år 1987. I motionen hävdades att kravet på att rättegången i princip skall tas om från början vid den nya huvudförhandlingen inte var meningsfyllt eftersom domstolen vid den förra förhandlingen redan funnit den tilltalade skyldig. Denna ordning med "dubbla rättegångar" borde enligt motionären omprövas. I motionen föreslogs därför, i första hand, att domstolen vid den första förhandlingen skulle fatta definitivt beslut i skuldfrågan. Detta skulle ske genom ett avgörande som skulle kunna överklagas för sig, dvs. genom en slags mellandom. Vid den efterföljande förhandlingen skulle sedan återstå för domstolen att på grundval av bl.a. den rättspsykiatriska undersökningen bestämma vilken påföljd den tilltalade skulle ådömas. I andra hand föreslog motionären att uppskov som föranletts av en rättspsykiatrisk undersökning inte regelmässigt skulle behöva innebära att en ny huvudförhandling måste hållas utan att det i ett sådant fall skulle vara möjligt att, oavsett uppskovets längd, hålla fortsatt huvudförhandling.
Motionen remissbehandlades. Förslaget om mellandom avvisades av samtliga remissinstanser utom en. Flertalet remissinstanser ställde sig avvisande också till förslaget att vidga möjligheterna att hålla fortsatt huvudförhandling. I ett par remissvar uttalades dock att detta förslag förtjänade att utredas ytterligare.
Beträffande förslaget om mellandom hänvisade utskottet till att en så gott som enig remissopinion avvisat det förslaget. Utskottet instämde för sin del i allt väsentligt i den kritik som därvid framförts mot förslaget. Utskottet ansåg sig, sammanfattningsvis, inte kunna ställa sig bakom motionens förslag i den delen.
Beträffande förslaget om möjlighet att hålla fortsatt huvudförhandling ansåg utskottet att domstolarnas tillämpning av bestämmelserna om när bevisningen behöver tas upp på nytt vid den nya förhandlingen utvecklats på ett ändamålsenligt sätt och lett till en i stort sett väl fungerande ordning. Utskottet hänvisade också till då nyligen beslutade ändringar i RB som gjorde det möjligt att vid den nya förhandlingen förebringa t.ex. tidigare upptagen vittnesbevisning på annat sätt än genom att föredra bandutskrifter. Utskottet avstyrkte därför även motionens förslag om vidgade möjligheter att hålla fortsatt huvudförhandling.
Propositionens förslag
Handläggning av mål efter rättspsykiatrisk undersökning
I propositionen föreslås att rätten, i ett brottmål där huvudförhandlingen har uppskjutits på grund av att den tilltalade skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning, i princip skall kunna hålla fortsatt huvudförhandling i målet när undersökningen har slutförts. Det föreslås vidare att en domare skall anses jävig att handlägga ett brottmål vid huvudförhandling om han före denna huvudförhandling har prövat om den tilltalade har begått gärningen. Bestämmelsen avses bli tillämplig i de fall rätten inte kan hålla fortsatt huvudförhandling sedan den rättspsykiatriska undersökningen har slutförts utan håller ny huvudförhandling. Bestämmelsen avses vidare bli tillämplig när ett brottmål återförvisas från en högre instans till en lägre instans och domaren har deltagit i det överklagade avgörandet i den lägre instansen.
Bakgrunden till förslagen är följande. Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt har i skrivelser till Justitiedepartementet pekat på olägenheter som är förknippade med nuvarande regler för genomförande av huvudförhandling i de fall rätten beslutat om rättspsykiatrisk undersökning. Stockholms tingsrätt har i sin skrivelse framhållit att det är angeläget att man genom ändrade regler försöker finna en från rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande lösning på problemet med dubbla huvudförhandlingar i dessa mål. Enligt tingsrätten åsamkas både domstolsväsendet, åklagarväsendet och den allmänna rättshjälpen stora kostnader på grund av att huvudförhandlingen måste tas om från början.
Vidare har handläggningen av mål där beslut fattats om rättspsykiatrisk undersökning aktualiserats genom en dom i Europadomstolen. I propositionen ifrågasätts sålunda om nu gällande ordning för handläggningen av mål där huvudförhandlingen skjutits upp i alla delar uppfyller Europakonventionens krav i artikel 6 på opartisk domstol. I propositionen hänvisas till Europadomstolens dom den 24 maj 1989 i målet Mogens Hauschildt mot Danmark, där Europadomstolen fann att Danmark hade kränkt konventionens bestämmelse i artikel 6 om opartiskhet. Omständigheterna i det målet var i korthet följande. Hauschildt var i Danmark misstänkt för brott. En domare i byretten som under förundersökningen av brottet flera gånger beslutade att Hauschildt skulle kvarbli i häkte deltog därefter i prövningen av åtalet mot honom. De domare som deltog i överprövning av målet i landsretten fattade också dessförinnan flera beslut i häktningsfrågan. Enbart den omständigheten att samma domare deltog i prövningen av såväl häktningsfrågan som åtalet utgjorde dock, enligt Europadomstolen, inte en kränkning av konventionen. En av de bestämmelser i den danska rättegångsbalken (retsplejeloven), som de danska domarna hade tillämpat vid prövningen av häktningsfrågan, förutsatte emellertid en mycket stark grad av misstanke (saerlig bestyrket mistanke: § 762 stk. 2 retsplejeloven). Europadomstolen fann att skillnaden mellan denna höga grad av misstanke och vad som krävs för att döma någon för ett brott var så liten att opartiskheten hos domstolarna på objektiva grunder kunde ifrågasättas.
Danmark har med anledning av domen ändrat sina regler om domarjäv. Lagändringen, som trädde i kraft den 1 juli 1990, innebär att ingen får delta som domare i en brottmålsprocess om han, innan domstolsförhandlingen börjat, har fattat beslut i en häktningsfråga med stöd av den nyssnämnda bestämmelsen i retsplejeloven. Enligt den nya regeln skall jäv också anses föreligga om domaren har beslutat om vissa andra tvångsmedel, såvida beslutet innefattar en bedömning av den tilltalades skuld.
Enligt justitieministern (s. 23) får Europadomstolens dom i Hauschildtmålet betydelse även för svenskt vidkommande när det gäller handläggningen av brottmål efter rättspsykiatrisk undersökning. Hon anför därvid följande. För att en domstol skall få besluta om rättspsykiatrisk undersökning måste det föreligga övertygande bevisning om att den tilltalade har begått gärningen. Eftersom uttrycket "övertygande bevisning" i princip får anses innefatta samma beviskrav som gäller för att kunna fälla den tilltalade för brottet innebär det att rätten skall ta ställning till den tilltalades skuld på ett i princip likvärdigt sätt vid två olika tillfällen. Om samma ledamöter deltar i båda huvudförhandlingarna kan det alltså -- med det synsätt som kommer till uttryck i Europadomstolens dom i Hauschildtmålet -- ifrågasättas om domstolen är opartisk i den mening som avses i artikel 6.1 i Europakonventionen. Justitieministern anser därför att reglerna för handläggning av brottmål efter rättspsykiatrisk undersökning måste ändras.
Den lösning som föreslås i propositionen är att en regel införs som innebär att uppskov som föranletts av en rättspsykiatrisk undersökning inte medför att en ny huvudförhandling behöver hållas. Det skall i stället vara möjligt att hålla fortsatt huvudförhandling i sådana situationer. Regeln föreslås bli fakultativ för att göra det möjligt för domstolen att avgöra om fortsatt eller ny huvudförhandling bör hållas med hänsyn till omständigheten i det enskilda fallet. I propositionen framhålls att bestämmelsen om fortsatt förhandling i första hand är avsedd att tillämpas i mål där undersökningen genomförs inom den normala tiden, fyra resp. sex veckor. Vidare förutsätts att det normala skall vara att ny huvudförhandling hålls i de fall då ny bevisning åberopas inför det andra huvudförhandlingstillfället.
För de fall då rätten håller ny huvudförhandling sedan den rättspsykiatriska undersökningen kommit in bör enligt propositionen Europadomstolens avgörande i Hauschildtmålet leda till att jäv anses uppstå för de ledamöter som deltagit i den tidigare huvudförhandlingen. Ingen av dem bör således få delta i den nya huvudförhandlingen.
I konsekvens härmed föreslås bestämmelsen i 4 kap. 13 § RB bli kompletterad med en bestämmelse enligt vilken en domare är jävig om han före den huvudförhandling vid vilken målet slutligt avgörs har prövat frågan om den tilltalade har begått den åtalade gärningen. Enligt förslaget omfattar den föreslagna jävsbestämmelsen också de fall då ett brottmål återförvisats från högre rätt till lägre rätt.
Övriga jävsfrågor
I propositionen görs en genomgång av övriga situationer där jävsproblem likartade det i Hauschildtmålet skulle kunna uppkomma. Det konstateras att de jävsfrågor som har aktualiserats genom Hauschildtdomen inte innebär några problem för svenskt vidkommande i mål där beslut tidigare fattats om t.ex. straffprocessuella tvångsmedel eller beträffande preliminära frågor i ett mål, t.ex. interimistiska beslut eller beslut om kvarstad. I propositionen anförs vidare att i brottmål med flera tilltalade kan en tolkning av bestämmelsen i 4 kap. 13 § 9 RB "i belysning av Europadomstolens praxis" medföra att jäv skall anses föreligga när en part kan hysa objektivt berättigat tvivel angående domstolens opartiskhet. Detta kan, enligt propositionen, även undantagsvis inträffa i vissa tvistemål.
Nämndeman i allmän förvaltningsdomstol
I propositionen föreslås också att den som är ledamot av skattenämnd inte skall kunna väljas till nämndeman i allmän förvaltningsdomstol.
Enligt 7 kap. 6 § andra stycket taxeringslagen (1990:324) får bl.a. nämndeman i allmän förvaltningsdomstol inte väljas till ledamot av skattenämnd, medan det enligt lagen om allmänna förvaltningsdomstolar inte finns något hinder mot att till nämndeman i allmänna förvaltningsdomstolar välja ledamot av skattenämnd. För att uppnå överensstämmelse mellan lagen om allmänna förvaltningsdomstolar och taxeringslagen på denna punkt föreslås i propositionen att ledamot av skattenämnd skall vara utesluten från att vara nämndeman vid allmän förvaltningsdomstol.
Överväganden
Som ovan framgått har utskottet tidigare intagit ståndpunkten att det inte varit motiverat med en förändring av de nuvarande reglerna om huvudförhandling efter rättspsykiatrisk undersökning. Europadomstolens dom i Hauschildtmålet ställer emellertid den frågan i en delvis ny belysning. Utskottet delar således uppfattningen i propositionen att avgörandet i Hauschildtmålet bör få till konsekvens att en domare som deltagit i ett beslut om rättspsykiatrisk undersökning skall anses jävig om en ny huvudförhandling hålls i målet.
Utskottet kan också, inte minst av processekonomiska skäl, acceptera förslaget i propositionen om möjlighet att efter rättspsykiatrisk undersökning hålla fortsatt huvudförhandling. Dock bör som anförs i propositionen det normala vara att ny huvudförhandling hålls i det fall ny bevisning åberopas inför det andra huvudförhandlingstillfället.
Utskottet vill i detta sammanhang peka på förutsättningarna i 2 § första stycket lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning, för att en domstol skall få besluta om rättspsykiatrisk undersökning, nämligen att den misstänkte erkänt gärningen eller att det har förebragts övertygande bevisning om att han har begått den. Med gärningen avses här de objektiva rekvisiten för det aktuella brottet (se prop. 1990/91:58 s. 503). Det sagda innebär att det vid den fortsatta huvudförhandlingen återstår två huvudsakliga frågor för rätten att ta ställning till, nämligen dels ansvarsfrågan, dels påföljdsfrågan (jfr prop. t.ex. s. 9 och 31).
I propositionen görs vissa uttalanden om andra situationer där jäv mot bakgrund av Hauschildtdomen kan tänkas föreligga. Utskottet vill här markera tveksamhet till om det enbart med anledning av Hauschildtdomen finns anledning till de bitvis långtgående slutsatser om jäv som dras i propositionen. Enligt utskottets mening är det inte möjligt att dra några slutsatser på det föreliggande materialet.
Utskottet som instämmer i Lagrådets bedömning om behov av en översyn av jävsfrågorna i ett vidare perspektiv utgår från att regeringen, vilket för övrigt antyds i propositionen (s. 32 och 34) ser till att en sådan översyn kommer till stånd i lämpligt sammanhang. Med vad som nu anförts tillstyrker utskottet bifall de i propositionen framlagda lagförslagen, dock med den språkliga justering som föranleds av att det redan av lagtexten bör framgå att jäv föreligger vid den nya huvudförhandlingen oavsett om denna leder till att målet avgörs.
Motionerna
I två motioner, Ju614 och So438, tas upp frågor om psykiskt störda lagöverträdare.
I motion Ju614 yrkas att påföljden överlämnande till rättspsykiatrisk vård skall avskaffas.
Den 1 januari 1992 infördes ny lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård och behandligen av psykiskt störda lagöverträdare. Samtidigt infördes ändringar bl.a. i brottsbalkens påföljdsregler för psykiskt störda lagöverträdare (prop. 1990/91:58, SoU13 och JuU34). Lagändringarna i brottsbalken innebar bl.a. att den grupp lagöverträdare som kan särbehandlas avgränsades på ett nytt sätt och blev mindre än tidigare och att åtgärder vidtogs för att stärka samhällsskyddet. Utskottet tillstyrkte propositionens förslag såvitt avsåg den del av förslaget som hänvisats till utskottet (prop. 1990/91:58, bilaga 2, JuU34).
Enligt 30 kap. 6 § brottsbalken får den som begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning inte dömas till fängelse. Enligt 31 kap. 3 § brottsbalken får rätten, under vissa förutsättningar, överlämna den som begått ett brott, och som lider av en allvarlig psykisk störning, till rättspsykiatrisk vård. Sådan vård får i vissa fall förenas med särskild utskrivningsprövning, vilket innebär att frågan om vårdens upphörande skall avgöras av förvaltningsdomstol (länsrätt i första instans).
I samband med utskottets behandling av propositionsförslaget behandlade utskottet flera motioner med liknande yrkanden som den nu aktuella. Utskottet avstyrkte bifall till motionerna. Utskottet konstaterade att frågor om psykiskt störda lagöverträdare varit ständigt aktuella de senaste 20 åren och att en orsak till detta förhållande var att behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare är ett av de svåraste, principiellt viktigaste och mest kontroversiella problemen inom kriminalpolitiken och att problemet framför allt består i att finna en ordning som samtidigt tillgodoser de krav på rättvisa, humanitet och samhällsskydd som i detta sammanhang gör sig gällande.
Utskottet fortsatte:
En straffrättslig särreglering för behandlingen av psykiskt störda personer kan sägas fylla två olika syften.
Den ena har att göra med de grundläggande principerna för fördelning av straffrättsligt ansvar. Vid bedömningen av om och i vilken utsträckning någon bör hållas straffrättsligt ansvarig för sina handlingar kan det tyckas självklart att hänsyn måste tas till vilka möjligheter och vilken förmåga denne haft att rätta sig efter lagen. Detta är också utgångspunkten för bestämmelserna i BrB. Ett nära till hands liggande exempel, vid sidan av behandlingen av de psykiskt störda lagöverträdarna, är den straffrättsliga särbehandlingen av barn under 15 år vilka inte får dömas till straff även om de begått brott.
Det andra syftet är att reglera valet av lämplig reaktion. Enligt den grundsyn som präglar påföljdssystemet i BrB, inte minst efter de nyligen genomförda ändringarna i reglerna om straffmätning och påföljdsval (prop. 1987/88:120, JuU45, rskr. 404), skall gärningsmannens individuella behov beaktas vid påföljdsvalet. Denna tanke är särskilt tydlig i fråga om de psykiskt störda lagöverträdarna. Detsamma gäller för övrigt ungdomar mellan 15 och 18 år som begått brott.
Vårt påföljdssystem bygger på principen att även den som lider av en svår psykisk störning kan dömas till straffrättslig påföljd. Däremot gäller särskilda regler för påföljdsvalet, bl.a. beträffande möjligheterna att döma till fängelse och överlämna till särskild vård (sluten psykiatrisk vård).
De i 1991 års ärende aktuella motionerna byggde på Socialberedningens förslag (SOU 1984:64) om att ersätta den då gällande påföljden sluten psykiatrisk vård med fängelse förenat med psykiatrisk vård under anstaltstiden. Utskottet ansåg att Socialberedningens förslag på flera punkter innebar väsentliga avsteg från gällande ordning och att förslaget var svårt att inordna i ett från principiell synpunkt konsekvent system där vederbörlig hänsyn tas till humanitetens krav. Utskottet pekade på att det skulle te sig principiellt betänkligt med ett påföljdssystem som utesluter straffrättslig särbehandling av psykiskt störda lagöverträdare samtidigt som särskilda regler finns för andra grupper, t.ex. missbrukare och ungdomar under 18 år.
Utskottet som fortfarande har denna uppfattning avstyrker bifall till motion Ju614.
I motion So438 begärs att åtgärder snarast skall vidtas för att åstadkomma förbättrad psykiatrisk hjälp till fängelsedömda.
Genom lagändringen den 1 januari 1992 (prop. 1990/91:58) anpassades den straffrättsliga särregleringen för psykiskt störda lagöverträdare till terminologin inom psykiatrin. Begreppen sinnessjukdom, sinnesslöhet och det s.k. jämställdhetsbegreppet ersattes med samma begrepp som i lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård, dvs. allvarlig psykisk störning. Detta beräknades medföra en viss begränsning av den grupp som omfattas av den straffrättsliga särregleringen, vilket i sin tur medför att antalet psykiskt störda lagöverträdare på kriminalvårdsanstalterna kommer att öka. Kriminalvårdsstyrelsen har uppskattat ökningen till omkring 100 personer per år. I propositionen konstaterades bl.a. att olika utredningar liksom erfarenheterna inom kriminalvården visat att de psykiatriska vårdbehoven hos de intagna i kriminalvårdsanstalterna är omfattande samt att andelen psykiskt störda lagöverträdare inom kriminalvården på senare år ökat samtidigt som kriminalvårdens vårdplatser för psykiatrisk vård inom den egna organisationen starkt reducerats. Platsreduceringen berodde på den s.k. normaliseringsprincipen, dvs. att de intagna skall ha samma rätt som andra att anlita samhällets reguljära vårdresurser.
Av proposition 1990/91:58 framgår vidare att det visat sig svårt att förverkliga normaliseringsprincipen för intagna med psykiatriska vårdbehov. I propositionen anförde socialministern bl.a. att hon fått intrycket att de sektoriserade psykiatriska klinikerna, som i första hand skulle svara för insatser vid behov av sluten psykiatrisk vård, ofta inte ansett sig ha resurser att bereda vård för intagna i kriminalvårdsanstalter och att dessa upplevts som en svårbehandlad patientgrupp. Till denna bild hörde också, enligt socialministern, den stora bristen på slutenvårdsplatser vid psykiatriska specialenheter. Socialministern ansåg trots detta att det fanns starka skäl att hålla fast vid normaliseringsprincipen även i framtiden. Det främsta skälet härför var, enligt socialministern, att erfarenheterna entydigt visat att kriminalvården inte har samma förutsättningar som den allmänna hälso- och sjukvården att rekrytera kvalificerad sjukvårdspersonal. Den psykiatriska vård som kriminalvården skulle kunna erbjuda skulle enligt socialministern bli av betydligt sämre kvalitet än den vård som äger rum inom den allmänna hälso- och sjukvården. Därtill kom enligt socialministern att det inte skulle framstå som ekonomiskt försvarbart att bygga upp parallella vårdresurser. Hon ansåg det därför nödvändigt att sjukvårdshuvudmännen utvecklade vårdresurser som tillgodosåg även den aktuella gruppens behov. Propositionen innehöll förslag ägnade att styra utvecklingen i den riktningen.
Utskottet ansåg för sin del att detta inte var tillräckligt (1990/91:JuU34 s. 33). Utskottet hänvisade till att börja med till att utskottet tidigare (1989/90:JuU9 s. 18) understrukit betydelsen av normaliseringsprincipen när det gäller den psykiatriska vården och att utskottet alltjämt hade den uppfattningen i princip. Utskottet ansåg dock att det med fog kunde hävdas att utvecklingen hunnit förbi den punkt där det var tillräckligt att hänvisa till normaliseringsprincipen. Utskottet anförde vidare att kriminalvården stod inför en svårbemästrad situation där det framstod som i hög grad tveksamt om sjukvårdshuvudmännen tog det ansvar som åvilade dem. Mot denna bakgrund ansåg utskottet att regeringen måste ägna särskild uppmärksamhet åt kriminalvårdens resurser för de psykiskt störda lagöverträdarna. Utskottet uttalade vidare som sin mening att garantier krävdes för att de resurser som frigörs hos huvudmännen, när antalet personer som döms till psykiatrisk tvångsvård minskar, också i fortsättningen skulle komma kriminalvårdens klienter till del. Utskottet tillade att även förhållandena rent allmänt i anstalterna skulle komma att påverkas av reformen och att det för utskottet framstod som uppenbart att det skulle uppkomma behov av extra resurser för att möjliggöra ett mänskligt och värdigt omhändertagande av den nya klientgruppen och att detta behov måste tillgodoses. Vad utskottet sålunda anfört gav riksdagen som sin mening regeringen till känna.
För att få effekterna av den nya lagstiftningen belyst anordnade utskottet den 9 mars i år en offentlig utfrågning om psykiskt störda lagöverträdare. Dokumentationen från utfrågningen bifogas detta betänkande som bilaga 5.
I april 1992 tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté, Fängelseutredningen, för att se över kriminalvården i anstalt. Enligt direktiven till Fängelseutredningen skall utredningen därvid bl.a. analysera och redovisa konsekvenserna för kriminalvården av den ändrade lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård och föreslå de förändringar som kan vara motiverade. Enligt direktiven bör det vara möjligt att -- om det finns tillräckliga skäl för det -- överväga förändringar som innebär avsteg från normaliseringsprincipen. En lösning som enligt direktiven kan bli aktuell är att ändra ansvarsfördelningen i fråga om kostnaderna för den psykiatriska vård som ges intagna i kriminalvården inom den allmänna hälso- och sjukvården. En annan lösning som enligt direktiven kan övervägas är att utveckla psykiatriska vårdresurser inom kriminalvården. Analysen bör enligt direktiven göras utifrån vårdens tillgänglighet och förutsättningarna att bedriva en vård av hög kvalitet. I direktiven anges också att Fängelseutredningen i sitt arbete bör samråda med Psykiatriutredningen (S 1989:01). Fängelseutredningens arbete beräknas vara avslutat den 1 juli 1993.
Psykiatriutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1992:73) Välfärd och valfrihet -- service, stöd och vård för psykiskt störda bl.a. behandlat frågan om hur kriminalvårdens klienter skall få sina behov av psykiatrisk vård tillgodosedda inom den allmänna hälso- och sjukvården. I Psykiatriutredningens betänkande föreslås att kriminalvården skall ges möjlighet att köpa sluten och öppen psykiatrisk vård av psykiatriska vårdgivare och därvid t.ex. kunna teckna avtal med de rättspsykiatriska regionvårdsenheterna och andra lämpliga psykiatriska vårdgivare om vårdplatser och konsultinsatser. För klienter med personlighetsstörning och personer med lindrig psykisk utvecklingsstörning föreslås att kriminalvården inrättar ett mindre antal specialenheter med differentierade vårdmiljöer. För att finansiera kriminalvårdens ökade kostnader föreslås att medel överförs från den landstingskommunala sektorn till staten. Det föreslås att staten med tillämpning av den s.k. finansieringsprincipen skall minska sitt bidrag till sjukvårdshuvudmännen och i motsvarande mån tilldela kriminalvården resurser. Betänkandet är för närvarande föremål för remissbehandling.
Frågan om psykiatrisk vård i kriminalvårdsanstalterna har också behandlats i de av regeringen den 20 juni 1991 beslutade särskilda direktiven för Kriminalvårdsstyrelsens fördjupade anslagsframställning för budgetåren 1993/94--1995/96. Däri sägs bl.a. att Kriminalvårdsstyrelsen bör analysera och redovisa konsekvenserna för kriminalvården av den genom proposition 1990/91:58 ändrade lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård m.m. och att Kriminalvårdsstyrelsen därvid bör beakta bl.a. vad riksdagen uttalat i sammanhanget (1990/91:JuU34).
Utskottet har alltjämt uppfattningen att det inom kriminalvården måste finnas resurser för att möjliggöra ett mänskligt och värdigt omhändertagande av intagna med psykiska störningar. Ett omfattande utredningsarbete med den inriktningen bedrivs för närvarande. Det är mot den bakgrunden för tidigt att bedöma behovet av ytterligare åtgärder från riksdagens sida. Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motion So438 i här behandlad del.
Övrigt
Utskottet tar här upp en fråga om sammanjämkning av riksdagens beslut om ändring i BrB i två ärenden (prop. 1992/93:77, FöU5, rskr. 67 samt prop. 1992/93:81, JuU14, rskr. 74).
Det förra ärendet föranledde ändringar i 2 kap. 3 § 3 och 5 § andra stycket 3 BrB. Den nya lydelsen började gälla den 1 januari 1993 (SFS 1992:1154). I det senare ärendet gjordes ändringar i bl.a. 2 kap. 3 § 6 och 5 § andra stycket BrB (SFS 1993:83). De ändringarna, som har samband med EES-avtalet, träder i kraft den dag regeringen bestämmer. I det senare ärendet beaktades inte de lagändringar som beslutats tidigare.
Utskottet föreslår att en sammanjämkning av de olika besluten nu sker och att lagrummen ges den lydelse som framgår av bilaga 3.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande domarjäv
att riksdagen antar 4 kap. 13 § i regeringens förslag till lag om ändring i rättegångsbalken med den ändringen att paragrafen erhåller i bilaga 2 som Utskottets förslag betecknade lydelse,
2. beträffande övriga lagförslag
att riksdagen antar regeringens förslag till dels lag om ändring i rättegångsbalken i den mån det inte omfattas av utskottets hemställan under moment 1, dels lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,
3. beträffande avskaffande av påföljden överlämnande till rättspsykiatrisk vård att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju614,
4. beträffande psykiatrisk hjälp till fängelsedömda att riksdagen avslår motion 1992/93:So438,
5. beträffande ändring i lagen (1993:83) om ändring i brottsbalken att riksdagen antar det av utskottet i bilaga 3 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1993:83) om ändring i brottsbalken.
Stockholm den 20 april 1993
På justitieutskottets vägnar
Lars-Erik Lövdén
I beslutet har deltagit: Lars-Erik Lövdén (s), Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m), Birthe Sörestedt (s), Ingbritt Irhammar (c), Nils Nordh (s), Birgit Henriksson (m), Göran Magnusson (s), Liisa Rulander (kds), Karl Gustaf Sjödin (nyd), Sigrid Bolkéus (s), Siw Persson (fp), Kent Carlsson (s), Kjell Eldensjö (kds) och Alf Eriksson (s).
Bilaga 1
Utskottets lagförslag Bilaga 2
Regeringens förslag Utskottets förslag
4 kap. 13 §1
Domare är jävig att handlägga mål:
1. Om han själv är part eller eljest har del i saken eller av dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada;
2. om han med part är eller varit gift eller är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i det svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller om han på liknande sätt är part närstående;
3. om han till någon, som har del i saken eller av dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada, står i förhållande, som avses i 2;
4. om han eller någon honom närstående, som avses i 2, är förmyndare, god man eller förvaltare för part eller eljest parts ställföreträdare eller är ledamot av styrelsen för bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning, som är part, eller, då kommun eller annan sådan menighet är part, är ledamot av nämnd eller styrelse, som handhar förvaltningen av den angelägenhet målet rör;
5. om han eller någon honom närstående, som sägs i 2, till någon, som har del i saken eller av dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada, står i förhållande, som avses i 4;
6. om han är parts vederdeloman, dock ej om parten sökt sak med honom för att göra honom jävig;
7. om han i annan rätt såsom domare eller befattningshavare fattat beslut, som rör saken, eller hos annan myndighet än domstol eller såsom skiljeman tagit befattning därmed;
8. vid huvudförhandling vid 8. vid huvudförhandling i vilken ett brottmål brottmål om han före slutligt avgörs om han denna huvudförhandling har före denna prövat frågan om den huvudförhandling har tilltalade har begått prövat frågan om den gärningen; tilltalade har begått gärningen;
9. om han i saken såsom rättegångsombud fört parts talan eller biträtt part eller vittnat eller varit sakkunnig; eller
10. om eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet.
1 Senaste lydelse 1988:1260
Utskottets lagförslag Bilaga 3
Förslag till Lag om ändring i lagen (1993:83) om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3 och 5 §§ brottsbalken, i paragrafernas lydelse enligt lagen (1993:83) om ändring i brottsbalken, skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap. 3 §
För brott som begåtts utom riket dömes även i annat fall än som avses i 2 § efter svensk lag och vid svensk domstol,
1. om brottet förövats å svenskt fartyg eller luftfartyg, så ock eljest om det begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen å sådant fartyg,
2. om brottet begåtts av någon som tillhör försvarsmakten på ett område där en avdelning av försvarsmakten befann sig eller om det begåtts av någon annan på ett sådant område och avdelningen befann sig där för annat ändamål än övning,
3. om brottet begåtts vid 3. om brottet begåtts vid tjänstgöring utom riket tjänstgöring utom riket av någon som är av någon som är anställd i svensk anställd i utlandsstyrkan beredskapsstyrka för inom försvarsmakten, FN-tjänst,
4. om brottet förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan menighet eller svensk allmän inrättning,
5. om brottet begåtts inom område som ej tillhör någon stat och förövats mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller mot utlänning med hemvist i Sverige,
6. om brottet är kapning, sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage, försök till sådana brott, folkrättsbrott eller osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol, eller
7. om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är fängelse i fyra år eller därutöver.
2 kap. 5 §
Åtal för brott, som inom riket begåtts å utländskt fartyg eller luftfartyg av utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen å fartyget eller eljest medföljde detsamma mot sådan utlänning eller mot utländskt intresse, må ej väckas utan att förordnande därom meddelas av regeringen eller den regeringen bemyndigat därtill.
Åtal för brott, som förövats utom riket, får väckas endast efter förordnande enligt första stycket. Åtal får dock väckas utan ett sådant förordnande, om brottet är osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol eller om brottet begåtts
1. å svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen å sådant fartyg,
2. av någon som tillhör försvarsmakten på ett område där en avdelning av försvarsmakten befann sig,
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3. vid tjänstgöring utom 3. vid tjänstgöring utom riket av någon som är riket av någon som är anställd i svensk anställd i utlandsstyrkan beredskapsstyrka för inom försvarsmakten, FN-tjänst,
4. i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller någon av nämnda stater, eller
5. av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot svenskt intresse.
Justitieutskottets utfrågning den 9 mars 1993 om psykiskt störda lagöverträdare Bilaga 4
Inbjudna:
Krister Thelin, statssekreterare, Justitiedepartementet Doris Högne, departementsråd, Justitiedepartementet Lars Åhlén, generaldirektör, Domstolsverket Hans-Erik Jonasson, byråchef, Domstolsverket Gunnel Lindberg, byråchef, Riksåklagaren Anders Lundberg, enhetschef, Kriminalvårdsstyrelsen Lennart Klang, överläkare, Kriminalvårdsstyrelsen Helena Silfverhielm, psykiatrichef, Socialstyrelsen Gunnar Holmberg, direktör, Rättsmedicinalverket Käthe Elmgren, överläkare, Rättsmedicinalverket Henry Montgomery, kammarrättspresident, Kammarrätten i Stockholm Karl-Ingvar Rundqvist, kammarrättslagman, Kammarrätten i Stockholm Åke Lundborg, lagman, Länsrätten i Stockholms län Bo Holmberg, chefsrådman, Länsrätten i Stockholms län Håkan Nordling, lagman, Länsrätten i Kronobergs län Birgitta Alexanderson, advokat, Sveriges advokatsamfund Susanne Ahlner, advokat, Sveriges advokatsamfund Lars Lidberg, professor, Rättspsykiatriska avdelningen i Stockholm Göran Källberg, chefsöverläkare, Hedemora psykiatriska öppenvårdsmottagning Martin Elton, chefsöverläkare, Ordförande i Rättspsykiatriska föreningen
Från justitieutskottet deltog:
Britta Bjelle (fp), ordförande Lars-Erik Lövdén (s), vice ordförande Göthe Knutson (m), Bengt-Ola Ryttar (s), Birthe Sörestedt (s), Ingbritt Irhammar (c), Birgit Henriksson (m), Göran Magnusson (s), Liisa Rulander (kds), Karl Gustaf Sjödin (nyd), Sigrid Bolkéus (s), Siw Persson (fp), Christel Anderberg (m), Anders Svärd (c), Kjell Eldensjö (kds), Berith Eriksson (v)
Referat från justitieutskottets utfrågning den 9 mars 1993 om psykiskt störda lagöverträdare Bilaga 5
De personer som medverkade i utfrågningen finns angivna i bilaga 4.
Utskottets ordförande, Britta Bjelle: Jag vill börja med att hälsa er alla varmt välkomna till justitieutskottets utfrågning om psykiskt störda lagöverträdare.
För ganska exakt tre år sedan ordnade utskottet en utfrågning i samma ämne. Regeringen hade då beslutat om en lagrådsremiss om den psykiatriska tvångsvården. Vi i utskottet ville inför behandlingen av den då väntade propositionen helt enkelt förkovra oss. Sedan dess har nya bestämmelser om psykisk tvångsvård införts, och de bestämmelserna påverkar även de psykiskt störda lagöverträdarna och finns med i vårt utskott.
De nya reglerna innebär som bekant att i princip all psykiatrisk tvångsvård skall prövas av domstol. Prövningen görs i förvaltningsdomstolarna, och de har därigenom fått en helt ny och stor målgrupp att handlägga.
När det gäller de psykiskt störda lagöverträdarna innebär de nya reglerna att möjligheterna att döma till sluten psykiatrisk vård minskat. Samtidigt fick den straffrättsliga påföljden en ny beteckning. Den kallas ju numera rättspsykiatrisk vård.
En annan viktig nyhet var att rätten i samband med dom om rättspsykiatrisk vård i vissa fall kan besluta om särskild utskrivningsprövning. Den här särskilda utskrivningsprövningen innebär att domstolen skall pröva beslut om permission eller utskrivning. Om en åklagare inte är nöjd med ett sådant beslut, kan åklagaren överklaga beslutet.
Syftet med de här bestämmelserna är att förbättra samhällsskyddet.
Samtidigt gjordes andra ändringar i syfte att se till att rättspsykiatriska undersökningar bara skulle göras när de verkligen behövdes och att de då skulle göras på kortare tid. Tidigare var det ju ett problem att de rättspsykiatriska undersökningarna tog mycket lång tid. Under 1991 inrättades dessutom Rättsmedicinalverket, som tog över ansvaret för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten från Socialstyrelsen.
Det nya regelsystemet har nu varit i kraft under drygt ett år. Vi i utskottet ser fram emot att få synpunkter på hur det fungerar i praktiken.
Här i salen finns församlade en rad representanter för olika myndigheter som alla på sitt sätt har kontakt med de psykiskt störda lagöverträdarna. Från Justitiedepartementet är statssekreterare Krister Thelin här, och han har med sig sin medarbetare departementsrådet Doris Högne.
Domstolsverket representeras av generaldirektör Lars Åhlén och byråchef Hans-Erik Jonasson. Från Riksåklagaren finns byråchef Gunnel Lindberg här. Kriminalvårdsstyrelsen representeras av enhetschef Anders Lundberg och överläkare Lennart Klang. Socialstyrelsen representeras av psykiatrichef Helena Silfverhielm. Rättsmedicinalverket representeras av direktör Gunnar Holmberg och överläkare Käthe Elmgren. Från Kammarrätten i Stockholm har vi kammarrättspresident Henry Montgomery och kammarrättslagman Karl-Ingvar Rundqvist. Länsrätten i Stockholms län representeras av lagman Åke Lundborg och chefsrådman Bo Holmberg. Från Länsrätten i Kronobergs län är lagman Håkan Nordling inbjuden. Sveriges advokatsamfund representeras av advokat Birgitta Alexanderson och advokat Susanne Ahlner. Susanne Ahlner är också biträdande generalsekreterare på Samfundet.
Vidare har vi bjudit in professor Lars Lidberg från Rättspsykiatriska avdelningen i Stockholm. Även chefsöverläkare Göran Källberg från Hedemora psykiatriska öppenvårdsmottagning har bjudits in men har ännu inte kommit. Han kommer något senare. Chefsöverläkare Martin Elton, ordförande i Rättspsykiatriska föreningen, är också inbjuden.
Än en gång hälsar jag er alla varmt välkomna. Vi i utskottet ser alltså fram emot några intressanta timmar fyllda med information. Jag ger så Krister Thelin från Justitiedepartementet ordet. Var så god!
Krister Thelin: Fru ordförande! Tack återigen för ett gott initiativ från utskottets sida.
Frågan om psykiskt störda lagöverträdare är en av de viktigaste frågorna vi har. Ur Justitiedepartementets synvinkel är den särskilt viktig. Den lagstiftning som rör detta har, som vi hörde, varit i kraft under drygt ett år. Det gäller alltså lagen om psykiatrisk tvångsvård och lagen om rättspsykiatrisk vård. Även om det inte är departementets lagstiftning, eftersom det här formellt hör under Socialdepartementet, berör lagstiftningen i sin tillämpning hela Justitiedepartementets område, dvs. hela rättsväsendet. Det gäller såväl de allmänna domstolarna som förvaltningsdomstolarna, åklagarna, Polisen och Kriminalvårdsverket. Det gör att vi naturligtvis har ett särskilt intresse för att följa utvecklingen på området, så även för vår del skall det bli intressant att få del av de synpunkter som jag vet kommer fram här i dag.
Det företas nu en utvärdering av detta regelkomplex, som alltså hör under Socialdepartementet men som är utarbetat i nära samarbete med departementets straffrättsenhet på sin tid. Socialstyrelsen svarar för utvärderingen. En delrapport avlämnades den 15 december förra året, vilket är bekant för en del av er som finns här. Slutredovisning är det tänkt skall ske den 15 december i år. I detta arbete deltar från Justitiedepartementets ansvarsområdes sida bl.a. Domstolsverket, Riksåklagaren och Kriminalvårdsverket.
När det gäller målutvecklingen för de allmänna förvaltningsdomstolarna, som i förstone kom att tillföras en ny grupp, utgår jag från att vi får höra mera om hur man från förvaltningsdomstolarnas sida ser på detta. De uppgifter som jag har tillgängliga här visar för länsrätternas del att man när lagstiftningen kom till räknade med att länsrätterna skulle tillföras 7500 mål per år. Det kom att bli ett avsevärt mycket högre tal. För 1992 visar utfallet på 12222 mål, dvs. en avsevärd ökning. Av dessa mål avgjordes nästan alla -- 12000 mål.
För kammarrätternas del hade man räknat med att det här skulle ge en tillströmning med 700 mål per år. Utfallet blev även här högre. Det blev nämligen 900 mål per år. Från kammarrätternas sida byggde man prognosen på att överklagandefrekvensen skulle vara 10 %. Det borde alltså ha varit ett högre tal. Nu kom det att bli lägre. Det visade sig att öveklagandefrekvensen blev mindre än man hade antagit.
Det har sagts, och det får vi väl höra också här, att man, även om det är en ny målgrupp, bemästrar läget. Men jag tror att man skall ha klart för sig att det, eftersom de här målen har förturskaraktär, naturligtvis går ut över andra angelägna målgrupper i förvaltningsdomstolarna -- utan att vi här behöver nämna några särskilda. Jag tror att det är viktigt att understryka detta.
I departementet pågår ett arbete med en översyn av fängelsestraffet och andra påföljder. Vi tillsatte en utredning i april förra året, där en hel del uppgifter fanns förelagda och där också frågan om behandling av de psykiskt störda lagöverträdarna stod i förgrunden. I de direktiv som den s.k. Fängelseutredningen har erinrade vi om bakgrunden till den nuvarande lagstiftningen, och då också till det uttalande som justitieutskottet gjorde i samband med att lagen antogs.
Jag tar mig friheten att här återge vad man från utskottets sida då framförde.
Kriminalvården stod inför den här reformen inför en svårbemästrad situation. Det framstod enligt utskottet som i hög grad tveksamt om sjukvårdshuvudmännen tog det ansvar som vilade på dem. Utskottet framhöll att garantier krävdes för att de resurser som frigörs hos sjukvårdshuvudmännen, när antalet personer som döms till psykiatrisk tvångsvård minskar, också i fortsättningen kommer kriminalvårdens klienter till del.
För dagen har vi inte någon bestämd uppgift om hur stor fördelningen blivit. Men det har sagts mig att man i det här utvärderingsarbetet försöker få fram uppgifter om hur fördelningen är mellan dem som döms till fängelse i stället för att, enligt tidigare ordning, dömas till psykiatrisk vård. Förmodlingen kommer vi att få ett instrument för att kunna ta fasta på utskottets bedömning och handla därefter.
I direktiven hänvisades till det här, och i uppgiften till Fängelsutredningen angavs alltså att utredningen hade att analysera och redovisa konsekvenserna för kriminalvården av den lagstiftning som nu trätt i kraft och att föreslå förändringar som kan vara motiverade.
Det bör alltså vara möjligt att i det sammanhanget göra avsteg från den s.k. normaliseringsprincipen. I den här församlingen behöver jag inte erinra om vad normaliseringsprincipen innebär. Som bekant skall samhällets vanliga resurser stå till förfogande också när det gäller kriminalvården. Några särlösningar för kriminalvårdens del är inte påfordrade. Här finns det anledning att överväga om man inte måste göra ett avsteg från normaliseringsprincipen.
En lösning som kan bli aktuell, sägs det i direktiven, är att ändra ansvarsfördelningen i fråga om kostnader för den psykiatriska vård som ges intagna i kriminalvården inom den allmänna hälso- och sjukvården.
En annan lösning kan vara att utveckla psykiatriska vårdresurser inom kriminalvården.
Analysen bör, sägs det avslutningsvis i direktiven i den här delen, göras utifrån vårdens tillgänglighet och förutsättningar att bedriva en vård av hög kvalitet.
Det är alltså det direktiv som är lämnat till Fängelseutredningen och det direktiv som Justitiedepartementet har för att följa i den här svåra frågan.
Avslutningsvis vill jag erinra om det som alla som sysslar med detta är bekanta med, nämligen att de här frågorna hör till de svåraste som finns. Det gäller alltså hur man straffrättsligt skall handha personer som uppvisar psykiska störningar. I så gott som alla med Sverige jämförbara länder gäller alltjämt den s.k. tillräknelighetsläran, dvs. att vissa former av kvalificerade psykiska störningar helt utesluter straffrättsligt ansvar. Men den här principen försvann hos oss i och med att brottsbalken infördes 1965. Det innebär att ansvaret även för psykiskt sjuka skall tolkas enligt vanliga uppsåtsregler. Det finns alltså inte längre hos oss någon möjlighet till s.k. straffriförklaring, som man hade före 1965.
I olika sammanhang har det påpekats att den lösning som Sverige då valde, förutom att den skiljer sig från vad som gäller i jämförbara länder, kanske inte i alla delar är helt lyckad. Vi i departementet överväger om det inte kan finnas skäl att på nytt ta upp denna fråga, kanske inom ramen för en utredning. Men det är för tidigt att uttala sig om det nu. Tanken är alltså att vi skall belysa den straffrättsliga behandlingen av psykiskt sjuka lagöverträdare i ett något vidare perspektiv än som för närvarande sker. Tack så mycket!
Lars Åhlén: Också jag tycker att det är trevligt att vara med här. Det är ju inte så länge sedan förra gången.
Jag hade tänkt att berätta litet om det arbete som görs i Domstolsverket i samband med utvärderingen av reformen.
Inledningsvis vill jag helt kort säga något om de utbildningsinsatser som gjorts och också något om utvärderingsarbetet.
Låt mig dock först bara konstatera att den här reformen för de allmänna förvaltningsdomstolarna har inneburit en ny kvalificerad och resurskrävande måltyp. Som Krister Thelin framhöll visade prognoserna under lagstiftningsarbetet på 7 000--8000 mål. Nu har man alltså 12000 mål under det här första året. Därtill kommer att man håller muntliga förhandlingar i stor omfattning i de här målen.
Så till utbildningsfrågorna. Redan före ikraftträdandet anordnade Domstolsverket utbildningsdagar för domare i länsrätt och kammarrätt. I samband därmed tog man fram en särskild handledning för de här psykiatrimålen. Under våren 1992 arrangerade Socialstyrelsen och verket gemensamt regionala uppföljningsseminarier för chefsöverläkare, åklagare, offentliga biträden och domare. Sedan har Domstolsverket i samarbete med Kammarrätten i Sundsvall anordnat ett tvådagarsseminarium om psykiatrimål för domare i länsrätt och kammarrätt. Ytterligare ett sådant planeras till slutet av mars.
När det gäller utvärderingen pågår ett arbete. Socialstyrelsen håller i första hand i de här frågorna. Men vi samverkar beträffande det som rör domstolsförfarandet. Enligt uppdraget är det två frågor som närmare skall studeras och som berör domstolarna. Det gäller rättssäkerheten i samband med psykiatrisk tvångsvård och skyddet för samhället.
I den delredovisning som gjordes i december 1992 togs det upp en del handläggningsfrågor som hade vållat problem. Ett problem som man från domstolshåll pekade på är den s.k. åttadagarsregeln, som säger att ett sådant här mål skall tas upp till avgörande inom åtta dagar. Där har man framhållit att denna regel är utmärkt när det gäller mål som angår administrativa frihetsberövanden. Där är det ett klart rättssäkerhetskrav att målen skall avgöras skyndsamt. Men när det gäller mål med psykiskt störda lagöverträdare menar man från flera håll att angelägenheten av skyndsamhetskriteriet möjligen kan diskuteras.
I vårt arbete med utvärderingen har vi koncentrerat oss på handläggningen av psykiatrimålen i länsrätt och kammarrätt. Vi har främst tittat på en del processuella regler, regler om muntlig förhandling, anlitande av sakkunnig och förordnande av offentligt biträde. Vi har också tittat på resursåtgång och en del kostnader.
Vi har gjort det här dels genom en målundersökning, dels genom en enkät till domare och offentliga biträden. I målundersökningen har vi bett länsrätterna att redovisa vissa uppgifter om alla psykiatrimål under en viss tid. I enkätundersökningen har vi bett alla länsrättsdomare och en del kammarrättsdomare att besvara vissa frågor. Den sista delen är alltså närmast en attitydundersökning. Riksåklagaren har gått ut med en motsvarande enkät till åklagarna.
Vi har fått in de flesta uppgifterna, men vi har inte hunnit bearbeta materialet. Utvärderingen skall ju inte redovisas förrän i slutet av 1993. Men vi har hunnit göra en snabbsammanställning när det gäller frågor som vi har ställt om samhällsskyddet -- skyddet för medborgarna, och då kanske särskilt för de anhöriga. Vi har frågat om man tycker att samhällsskyddet har förändrats. Domarna har svarat att de anser att samhällsskyddet har ökat. 61% har den uppfattningen. Ingen anser att samhällsskyddet har minskat. 10% svarar att de tycker att samhällsskyddet är oförändrat. 29% har sagt att de inte vill ange någon uppfattning i frågan.
Procenttalen vad gäller advokaterna är ungefär desamma. Det är något fler som tycker att samhällsskyddet är oförändrat -- 13%, mot 10% för domarna. 26% av advokaterna har sagt att de inte har någon uppfattning -- att jämföra med 29% för domarna.
Vidare har vi också frågat, och där har vi även sammanställt uppgifterna, om samhällsskyddet tillgodoses i tillräcklig utsträckning. Svarstalen är ungefär desamma från domarna. Dessa anser att samhällsskyddet tillgodoses i tillräcklig utsträckning i 64% av fallen. 13% säger att samhällsskyddet är otillräckligt. 23% har ingen uppfattning.
Sifforna för advokaterna är att de anser samhällsskyddet vara tillräckligt i 70% av fallen. Samhällsskyddet anses otillräckligt av 4% av advokaterna. 26% vill inte ange någon uppfattning.
De här svaren måste tas med viss försiktighet. Som jag sade har vi inte fått in svar från alla. Svarsfrekvensen är hittills ganska hög när det gäller domarna. Men beträffande advokaterna är den mindre. Man kan kanske ändå göra den försiktiga formuleringen att en majoritet av de domare och advokater som har yttrat sig i detta sammanhang tycks anse att samhällsskyddet har ökat och att det tillgodoses i tillräcklig utsträckning. Jag har hört att Riksåklagarens enkät kanske visar på en litet annorlunda uppfattning.
Vi har en del siffror om målantal och kostnader. Men de kan väl få komma fram vid frågestunden här. Jag tänkte avsluta mitt anförande med att säga några ord om reformen och de allmänna domstolarna.
Såvitt vi förstår har den nya lagstiftningen inte inneburit några större svårigheter för de allmänna domstolarna. I stället har reformen lett till två avsevärda förbättringar. Det är nämligen numera betydligt enklare för domstolarna att få tillgång till läkare som gör 7 §-undersökningar, alltså mindre läkarundersökningar i brottmål. Vidare har undersökningstiderna för rättspsykiatriska undersökningar väsentligt förkortats.
Förra gången jag var här gjorde riksåklagaren en kärleksförklaring till Domstolsverket. Jag tror att jag kan besvara den, och den gäller då också Rättsmedicinalverket. Det har nämligen varit ett utmärkt samarbete. Det är utmärkta resultat som kommit fram och som underlättat för domstolarna.
Vi har inte nåtts av någon kritik om att kvaliteten på utförda undersökningar skulle ha försämrats. Det är bara att undersöka hur många det är som begär yttrande från Socialstyrelsens rättsliga råd. Siffran för 1992 tyder snarast på ett nedåtgående. Domstolarna tycks alltså inte ha blivit mer benägna att inhämta yttrande från Socialstyrelsens rättsliga råd.
Sedan gäller det frågan om det är fler psykiskt störda lagöverträdare som döms till fängelse jämfört med tidigare. Vi har väl inte några siffror ännu i det avseendet. Men vi vet att det under 80-talet var ungefär 300 personer som årligen överlämnades till sluten psykiatrisk vård. Om man kan ana att det rör sig om en nedgång -- låt oss säga att det rör sig om 200, men jag är inte alls säker på den siffran eftersom vi inte har någon bra statistik -- borde det rimligen leda till att det blir ett motsvarande mindre antal som döms till fängelse.
Sammanfattningsvis om de allmänna förvaltningsdomstolarna: Vi har nog ett intryck av att länsrätternas handläggning av målen om psykiatrisk tvångsvård är snabb och effektiv och att den tillgodoser högt ställda krav på rättssäkerhet. Men arbetssituationen är alltså förändrad i förvaltningsdomstolarna till följd av de här nya måltyperna. Det är en tydlig resursökning för just de här målen, och de har dessutom en viss snabbhetskaraktär.
Med detta tror jag att jag har tagit min taletid i anspråk.
Henry Montgomery: Fru ordförande! Mina damer och herrar! Två lagar i det här komplexet är av betydelse för kammarrätterna: lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV). Jag kommer senare när jag går tillbaka till statistiken att använda de förkortningarna.
Underlaget för vad jag kommer att tala om är den enkät som förut berördes här. 17 lagmän och vice ordförande i Kammarrätten i Stockholm har svarat. Jag har gått igenom deras svar. Vidare har vi det symposium som hölls i Sundsvall. Det var en mycket bra kurs, enligt de deltagare som jag har talat med. Lagmännen i Kammarrätten och jag diskuterar de här målen liksom andra vid våra sammanträden en gång i månaden. Jag har också tillgång till en del statistikuppgifter.
Vi har redan hört att antalet mål i länsrätt har blivit väsentligt fler än man hade räknat med och att det varit en ganska måttfull ökning i förhållande till prognosen då det gäller kammarrätterna. Vi fick in 930 sådana mål i de fyra kammarrätterna år 1992. Drygt en tredjedel gällde Kammarrätten i Stockholm. Fullföljandefrekvensen låg på 7,5%. Kammarrätterna fick förra året in sammanlagt 34000 mål. Man bör således ha klart för sig att det här rör sig om knappt 3% av det sammanlagda målantalet.
För 1993 finns det ingen ökning i förhållande till 1992. Det tyder närmast på en nedgång på det viset att det bör ha varit en rush av mål i början.
Överklagandeprocenten i målen från länsrätt är normalt 14%, att jämföra med 7,5%. Vi tror att det mycket beror på att permissionsmålen inte går vidare upp till överinstansen.
Då det gäller Kammarrätten i Stockholm har vi också sett på överklagandetendensen i LRV resp. LPT och har då funnit att två tredjedelar av de fullföljda målen gäller LPT och en tredjedel gäller LRV. Det visar att det är en väsentligt större överklagandeprocent i LRV-målen, eftersom de i länsrätterna är mycket färre.
Målen har, som det redan har sagts, förturskaraktär. De avgörs normalt inom en vecka, högst några veckor, i Kammarrätten. Målen fördelas på alla nio avdelningarna, inte på en viss avdelning. Nackdelen med förturer är att domstolarna får fler och fler förtursmål. Det får den naturliga konsekvensen att icke-förtursmålen kommer i bakvattnet. Det här går särskilt ut över skattemålen, som är alldeles för gamla när de avgörs hos oss. Om inte antalet skattemål hade gått ner så pass dramatiskt på senare tid hade situationen varit ännu allvarligare. Men en stilla varning: Förtursmålen är till nackdel för övrig verksamhet.
Vi har inte sällan muntliga förhandlingar i dessa mål. Vad som kan vara ägnat att förvåna är att procenttalet muntliga förhandlingar varierar ganska starkt kammarrätterna emellan. I Stockholms kammarrätt rör det sig om 15%, medan det i Göteborg och Jönköping går ända upp till 35%. Jag har frågat mina kolleger, men vi har inte funnit någon förklaring till detta.
Den muntliga förhandlingen kommer i allmänhet till på patientens begäran. Det är ovanligt att man säger nej till en framställan om en muntlig förhandling. Om det blir ett nej är det för att man bedömer att det är klart att det inte blir någon ändring i målet.
De muntliga förhandlingarna sker regelmässigt på sjukvårdsinrättningen. Det innebär att de övriga kammarrätterna blir mera belastade än vi, eftersom de har betydligt större domkretsar, dvs. längre resvägar. Det kan betyda mycket.
Patienten har regelmässigt vid muntliga förhandlingar ett offentligt biträde. Men man kan notera att det är ganska vanligt att patienterna själva skriver besvärsinlagan till Kammarrätten.
Det förekommer att uppgifterna i målen kompletteras i Kammarrätten. Ofta tas patientjournalen in. Det gäller i de fall man anser att överläkarens yttrande är magert. Ett problem i det sammanhanget är om man kan, och bör, delge journalerna till patienten. Det är fråga om sekretessproblem.
Vi inhämtar utlåtanden från sakkunniga. I några fall har vi hört Socialstyrelsens rättsliga råd. I fråga om patientbesvär är åklagarnas yttranden i LRV-målen ofta magra. Men vi har allmänt ansett att kontrollfunktionen som sådan är av värde. Man lägger naturligtvis ned mer krut i ärendet när det är åklagaren själv som för talan. Vår erfarenhet är att åklagarna utnyttjar möjligheten att överklaga sparsamt och med god urskillning.
Ändringsfrekvensen varierar också kammarrätterna emellan. Den ligger på 10% i Stockholm och ungefär 20% i Sundsvall. Det skall jämföras med genomsnittet för ändringsfrekvensen, som är 16--23%. Frekvensen är alltså betydligt lägre i dessa mål än i andra mål.
De 17 svaren på den enkät jag talat om tyder på att man i Kammarrätten i Stockholm har ansett att man har kunnat hantera de nya lagstiftningen tillfredsställande. Precis som har sagts här har en god balans uppnåtts mellan rättssäkerhetsintressen för patienten och skyddsaspekten.
I Kammarrätten i Stockholm tycker en större majoritet än i landet i övrigt att samhällskyddet har ökat. I 12--15 svar anser man att säkerheten har ökat. 10 av 15 anser att samhällsskyddet tillgodoses i tillräcklig utsträckning.
Vidare har vi frågan om utfallet av reformen. Vi tycker att det hela har fungerat godtagbart. Vi är övertygade om att förvaltningsprocesslagen är synnerligen väl lämpad för den sortens mål. Det är en mer informell, samtalsmässig förhandling som förekommer på vår sida. Vi har inte känt det som någon nackdel att vi inte har läkare som ledamöter i rätten. Vi tycker att det är bra att läkarna kommer till tals framför rättens bord och inte vid överläggningen.
Läkarna har ställt upp mycket lojalt med att sätta av tid för dessa mål. Men vi har naturligtvis förmärkt en och annan suck över att detta tar mycket tid från vården i övrigt.
Vi tycker inte att ramarna har sprängts i sammanhanget. Men det var litet besvärligt när reformen trädde i kraft, eftersom vi samtidigt fick över balansen av försäkringsrättsmål. Den var mycket tyngande.
Ett problem jag skulle vilja peka på är förhållandet att det förekommer att patienter har permission relativt lång tid. De har ålagts att medicinera. Så länge de har risken att bli intagna igen hängande över sig sköter de medicineringen. Men hur länge kan man låta en patient som sköter sig fortfara att vara tvångsomhändertagen? Risken är alltså att patienten, om han blir utskriven, slutar att medicinera. Det är fråga om lagen i tillräcklig utsträckning har tänkt på att vårdaspekten är tillgodosedd i den frågan.
Åke Lundborg: Länsrätten i Stockholms län avgjorde under 1992 sammanlagt ca 2000 psykiatrimål. Av dem gällde knappt 1500 tillämpning av lagen om psykiatrisk tvångsvård och drygt 500 lagen om rättspsykiatrisk vård.
Uppskattningar som har gjorts inom Länsrätten visar att merparten av de 500 mål som gällt lagen om rättspsykiatrisk vård har varit rättspsykiatrimål till följd av lagens övergångsbestämmelser. Av de fall som av allmän domstol, enligt nyordningen, överlämnats till vård enligt LRV utan utskrivningsprövning, har bara ett litet fåtal, sannolikt högst ett tiotal, gällt ansökan av chefsöverläkaren om förlängd vård. Av sålunda uppskattningsvis ett par hundra utskrivningsprövningsfall, enligt nyordningen, har mer än hälften avsett permissionsfrågor och återstoden ren utskrivningsprövning. Erfarenheterna av utskrivningsparagrafen är sålunda ännu inte så omfattande.
Jag vill ändå tillåta mig att beteckna Länsrättens hittillsvarande erfarenheter av LRV och handläggningen av sådana mål som i huvudsak goda. Därmed har jag inte sagt att målen inte kan vara både många, jobbiga och brådskande. Men vi tycker oss inte ha stött på några problem som vi inte har kunnat bemästra. Vi tycker oss ännu inte ha behövt släppa ut någon som vi själva vill beteckna som farlig. I den delen har vi heller ännu inte drabbats av några motgående pekpinnar från överrätterna.
Jag vill säga några ord om hur vi rent praktiskt har gått till väga för att ta hand om rättspsykiatrimålen. Alla mål om LPT och LRV lottas och handläggs samordnat. Var och en av tre förvaltningsavdelningar svarar för alla mål, LPT och LRV, från en bestämd grupp av sjukhus. Inom avdelningarna är det tre rotlar som turas om att veckovis ta hand om alla mål som kommer in från resp. sjukhus. Det är sålunda sammanlagt tre rotlar som varje vecka har till huvuduppgift att ta hand om psykiatrimål.
Varje avdelning har en fast schemalagd veckodag för muntliga förhandlingar i psykiatrimål. Bedömningen är att något annat inte är att tänka på om rotlarna också skall kunna sköta sina övriga mål på ett effektivt sätt.
På den schemalagda dagen söker man upp de sjukhus där det finns patienter med mål som skall behandlas. I enstaka fall kan en patient flyttas från Norrtälje sjukhus eller Karlberga sjukhus utanför Södertälje till något annat sjukhus för att vinna förhandlingstid.
Dessa schemalagda dagar innebär att nämndemännen är kallade på förhand. Det betyder också att de särskilt utsedda sakkunniga läkarna är indelade till tjänstgöring enligt ett fast schema. Det betyder också att man på sjukhusen vet vilken dag som Länsrätten kommer och att den dagen läggs in i sjukhusens scheman.
Det råder hos oss en stark presumtion för förordnande av biträden i psykiatrimålen. Det förekommer knappast ett mål som gäller frågan om frihetsberövande eller inte frihetsberövande där patienten inte har biträtts av ett offentligt biträde. Det gäller knappast heller ett mål som gäller permission för en LRV-patient.
Under en psykiatridag hinner man i allmänhet med 10--12 förhandlingar, dessutom handläggning av ett eller annat mål som avgörs på grundval av handlingarna. Det är litet beroende på målens beskaffenhet och transportvägar mellan olika sjukhus.
Rotlarna drar sig för att sätta till en extra dag, även om det inte alltid går att undvika. Dagarna blir i stället inte sällan långa. Rätten tvingas inte sällan att jäkta mellan olika sjukhus.
Grovt sett uppskattar vi att en psykiatrivecka per rotel tar upp domarens halva arbetstid och sysselsätter ungefär en handläggare.
Jag antydde inledningsvis att det finns inget som vi direkt vill beklaga oss över när det gäller psykiatrimålen. Jag bortser från en del mindre bekymmer med vissa läkare eller vissa sjukhus. Jag bortser också från den inre motsättningen som ligger i att lagstiftaren tänkt sig att patienter som av vårdläkarna anses färdigvårdade ändå inte uppfyller rekvisiten för utskrivning.
Vi har ännu inte stött på några större problem när det gäller lagstiftarens rekvisit och definitioner. Vi kanske förutser problem i framtiden när det gäller LRV-patienter som har haft permission under mycket lång tid och där vi uppfattar det så att lagstiftaren inte har tänkt sig ytterligare förlängning, trots att patienten, som Henry Montgomery antydde, alltjämt har behov av medicinering och tillsyn.
Avgränsningen muntligt-skriftligt i handläggningsväg har inte vållat oss några problem. Systemet med sakkunniga läkare fungerar utmärkt, enligt vårt sätt att se.
Åklagarnas medverkan har funnit sina former. Jag tror att man i något högre grad skulle kunna undvika att besvära åklagaren i klara avslagsfall. Tidsbrist föranleder ibland att åklagarens yttranden blir tunna.
Om vi får önska oss något är det en lättnad i 8-dagarsfristen i vissa typer av mål. De korta fristerna är jobbiga att hantera och är svåra att förena med en effektivt bedriven verksamhet som bygger på fasta veckovisa sammanträdesdagar.
Anta att man har torsdag som en fast schemalagd sammanträdesdag. Alla mål som har kommit in t.o.m. tisdag i samma vecka måste vara med på torsdagssammanträdet. Torsdagen i påföljande vecka ligger utanför 8-dagarsfristen. Det här skapar problem av skilda slag. Det besvärliga är att inte förrän tisdagen har gått till ända vet man hur torsdagens sammanträde kommer att se ut. Vilka mål skall upp? Vilka sjukhus är aktuella? Hur skall sammanträdesdagen disponeras?
Sett i den här miljön skulle det vara en påtaglig fördel om inte alla mål skulle behöva handläggas inom en 8-dagarsfrist. Jag tycker inte att det kan hävdas att alla mål är lika brådskande. En framställan från en patient om utskrivning eller permission då saken nyligen har varit föremål för prövning, eller där framställan ter sig helt utsiktslös, är något helt annat än en ny ansökan i ett LPT-mål eller en framställan från chefsöverläkaren i ett LRV-mål.
Mindre hårda restriktioner när det gäller att av utredningsskäl förlänga fristen, skulle också sannolikt ge utrymme för mera innehållsrika yttranden från åklagaren.
Håkan Nordling:Jag skall ge en bild över hur Länsrätten i Kronobergs län arbetat med LRV-målen. Länsrätten är i storleksordningen på nittonde--tjugonde plats bland de 24 Länsrätterna.
I anledning av dessa s.k. psykmål fick vi en ny domartjänst. Senare under 1992 tillsattes ytterligare en notarietjänst, och dessutom blev det pengar för en halv biträdestjänst.
Länsrätten behandlade under 1992 knappt 500 LRV-mål. Till det kom ungefär 100 LPT-mål. Det var faktiskt något färre mål än vad vi hade förväntat oss. De knappt 600 målen utgjorde ändå 20% av de inkomna målen under 1992 i vår länsrätt. Mycket beror på att antalet skattemål har gått kraftigt ner under de senaste åren.
Samtliga patienter genomgick rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Länsrätten har ännu inte prövat något mål med rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning. Det kommer ett sådant mål denna vecka. De flesta fall vi har prövat gäller sådana patienter som har fått vård enligt övergångsbestämmelserna.
Orsaken till att Växjö har så många som 500 LRV-mål är att det finns en regionklinik för södra Sverige med ca 90 platser, varav drygt 10 platser är för kvinnor och har hela landet som upptagningsområde. Huvuddelen av våra LRV-mål kommer från den kliniken. Vi uppskattar att ungefär hälften av målen har rört 16§ i lagen, dvs. frågan om upphörande av vård. Det är kanske litet missvisande att det heter upphörande av vård, eftersom vården i de flesta fallen skall fortsätta. Ungefär hälften av fallen har rört permissioner.
Vi förberedde under hösten 1991 ett samarbete med regionkliniken. Det ledde till att Länsrätterna övertog utskrivningsnämndens gamla sammanträdesrum i kliniken. Vi kunde möblera upp efter våra egna behov, och kliniken var mycket tillmötesgående i övrigt. Vi övertog den fasta sammanträdesdag per vecka som utskrivningsnämnden hade, för att på så sätt störa de invanda rutinerna så litet som möjligt. Samarbetet med regionkliniken har varit och är fortfarande mycket bra.
Ett resultat av detta är att chefsöverläkaren automatiskt när ett LRV-mål kommer för första gången till Länsrätten skickar med den allmänna domstolens dom, den rättspsykiatriska utredningen, de offentliga beslut som har fattats på kliniken samt de aktuella utdrag som finns i journalerna, både där chefsöverläkaren, kurator och psykolog har yttrat sig och från det direkta behandlingsarbetet på avdelningen. När sedan mål med samma patient återkommer i Länsrätten kompletterar chefsöverläkaren med de nya journalanteckningar som finns. Vi tycker på så sätt att det blir ett bra underlag i målen. Vi har nu sett de flesta patienterna två gånger, eftersom lagen är så konstruerad att frågan om upphörande av vård skall prövas minst var sjätte månad av Länsrätten på anmälan av läkaren eller ansökan av patienten.
Vi hade räknat med att patienterna själva, i varje fall under första året, skulle ansöka om permissioner och upphörande av vård i mycket större utsträckning. Mot bakgrund av de siffror som fanns hos utskrivningsnämnden räknade vi med drygt 700 mål, och det blev drygt 100 mål färre. Jag har inte någon förklaring till varför det har blivit så. Inte heller chefsöverläkaren på regionkliniken har kunnat ge något bra svar.
I lagtexten sägs det att ansökan skall ges in till Länsrätten från patienten. Länsrätten har därefter åtta dagar på sig att avgöra målet. På regionkliniken har patienterna fortsatt med den invanda ordningen sedan tidigare, nämligen att lämna sin ansökan till chefsöverläkaren, som sedan lämnar den vidare till Länsrätten med ett eget yttrande och de kompletteringar jag nyligen nämnde. Det här har gjort att Länsrätten endast i något undantagsfall har behövt förlänga 8-dagarsfristen som finns utmätt i lagtexten.
Min erfarenhet från detta år är att det mycket väl i lagtexten, trots de övervägningar som gjordes i propositionen, skulle kunna tas in den ordningen att ansökan från patienterna i LRV-mål ges in till chefsöverläkaren, som sedan lämnar över dem till Länsrätten. Jag tror man vinner tid på detta, i stället för att Länsrätten omedelbart skall skicka tillbaka ansökningshandlingar till chefsöverläkaren med begäran om yttrande. Jag tror att man delvis kan råda bot på tidspressen vid 8-dagarsfristen.
De flesta LRV-mål har anhängiggjorts i Länsrätten genom en obligatorisk anmälan från chefsöverläkaren eller genom att han har ansökt om permission till patienternas förmån. Vi har bett chefsöverläkaren lämna in dessa en vecka före den fasta sammanträdesdagen. Vi har tisdagar som fast sammanträdesdag. Tisdagen innan får vi anmälningarna från chefsöverläkaren och då även de ansökningar som patienterna under dagarna dessförinnan har lämnat in till honom.
Vid varje sammanträdesdag har vi i genomsnitt 10 LRV-mål, plus några ytterligare LPT-mål. Det har funnits dagar när det har funnits uppåt 20 mål. Då är schemat mycket pressat. Vi håller på från 8 på morgonen till framåt 6 på kvällen.
Målen lottas en vecka i taget på en av Länsrättens fyra ordinarie domare. Direkt efter registrering går målet till domaren, som har att ta ställning till om det behövs några kompletteringar, om muntlig förhandling skall hållas eller ej osv. Presumtionen är för muntlig förhandling. Vi har avstått från muntlig förhandling då det har varit täta ansökningar från patienten vecka efter vecka. Men det är de enda fallen där vi har gjort så.
Nästa fråga är om offentligt biträde skall förordnas. Avstår vi från muntlig förhandling förordnas inte heller något offentligt biträde, även om patienten har begärt det. Det blir i stället ett avslagsbeslut med möjlighet att överklaga.
I andra fall är vi mycket tillmötesgående med den begäran om offentligt biträde som framställs. Har patienten inte framställt någon begäran om offentligt biträde händer det att Länsrätten ändå, på grund av målets karaktär, förordnar ett sådant.
Nästa steg är att överväga om en åklagare skall höras eller ej. Handlingen kommer in på tisdagen. Efter beredning kan handlingen faxas till åklagaren över torsdagen. Han får tillfälle att senast på måndagen, dagen före förhandlingsdagen, yttra sig till Länsrätten. Vi skickar sådana handlingar i stort sett över halva Sverige. Vi har inte hört någon större kritik från åklagarnas sida av att de inte har fått tillräckligt med tid på sig. Tiden är kort om den åklagare som skall yttra sig den dagen sitter i förhandling och dessutom är upptagen resten av veckan. Då blir det kort tid till förfogande.
Åklagarna har inte i något fall utnyttjat sin rätt att överklaga Länsrättens domar till Kammarrätten. Vi försöker i varje fall vara sparsamma med att begära åklagaryttranden. Om t.ex. en patient nyligen har kommit till sjukhuset, skall Länsrätten fyra månader efter det att domen har vunnit laga kraft första gången pröva det hela. Då kan man ställa sig frågan om det verkligen är meningsfullt att redan på det stadiet höra åklagare. Vi har i flera fall avstått från det.
Det sista som domaren skall ta ställning till är om en sakkunnig skall förordnas. Vi gör avvägningar i varje enskilt fall om vi skall förordna en sakkunnig läkare eller ej. Därefter försöker vi sätta ihop sammanträdesdagen så att läkarna skall bli så litet störda som möjligt i deras arbete, så att varje klinik får komma på uppgjorda tider och så att läkarna kan planera sitt arbete.
Domarens olika beslut verkställs av ett rotelbiträde. Domaren får sedan tillbaka akten för inläsning. Vid förhandlingen använder vi ett rotelbiträde eller en notarie som protokollförare. Efter förhandlingen skriver domaren själv de domar som skall expedieras. Vi skickar också handlingar till nämndens medlemmar i förväg, så att de kan läsa på i förväg. För att protokollföringen skall gå snabbt har vi tagit fram standardiserade, delvis förtryckta, protokoll. De fylls i för hand vid förhandlingen, och skrivs inte rent.
Domarna avkunnas i allmänhet vid förhandlingsdagens slut. Utgången i målet tillkännager Länsrätten genom att lämna domsbevis till chefsöverläkaren och genom att skriva utgången på uppropslistan som är anslagen på sjukhuset och lämna den till regionklinikens sekreterare. Dit kan patienterna ringa för att få höra utgången. Domarna expedieras en vecka senare. Arbetet bedrivs inom mycket stor tidspress i domstolen.
Uppgifter jag har inhämtat från Kammarrätten i Jönköping visar att ungefär 10% av de avgjorda LRV-målen har överklagats, dvs. ungefär 50 mål. I varje fall hälften av dessa mål härrör från 4--5 patienter som ofta kommer tillbaka och ständigt överklagar Länsrättens domar.
Tidsåtgången för handläggning av målen är i stort vad vi har förväntat oss. Men sammanträdesdagarna har blivit längre än vad vi hade trott. Förhandlingarna drar ofta ut på tiden. Det säger sig självt att om en sakkunnig läkare skall höras och patienten har ett offentligt biträde blir det ofta ingående överläggningar eller samtal vid förhandlingen.
Jag räknar med att en domare under den vecka han har sådana mål ägnar 4--5 dagar i genomsnitt åt dem. För kanslipersonalen är motsvarande tid tre dagar. Därtill kommer tiden för en protokollförare. Vi har försökt att hitta en arbetsform för dessa mål som ger utrymme för handläggaren och notarien på roteln att under den vecka som psykmålen finns där ägna sig åt andra typer av mål. Allt i syfte att arbeta så rationellt och ekonomiskt som möjligt, för att om möjligt kunna få fram till avgörande sådana mål som inte har förtur. Vi har hållit den fasta handläggarpersonalen på roteln borta från psykmålen.
Vad vi har hört från sjukhusen anser patienterna att den nya ordningen är bättre än den gamla, dvs. på utskrivningsnämndens tid. Bl.a. innebär det att de kommer bättre till tals vid de muntliga förhandlingarna. Länsrätten är mer omsorgsfull än vad utskrivningsnämnden hade tid att vara.
Tillämpningen av lagen har inte berett Länsrätten några större problem. Det beror kanske på att vi inte har upptäckt dem. Vi skall dock erkänna att vi har diskuterat mycket domarna emellan. Det gäller både innebörden och tolkningen av vissa uttryck i lagtexten. Dessa diskussioner har vi delgivit Domstolsverket vid den översyn som pågår och där Länsrätten finns representerad.
Sigrid Bolkéus: Det finns ingen representant från Kammarrätten i Sundsvall här. Men kammarrättspresidenten Montgomery nämnde Sundsvall. Det gällde frågan om långa resvägar. Det kan inte bli tal om att avgöra många mål per dag. Händer det ofta att målen måste ställas in? Är åttadagarsregeln ännu mera besvärande i Sundsvallsregionen?
Det sades också att ändringsfrekvensen är dubbelt så stor vid Kammarrätten i Sundsvall som i Stockholm. Finns det någon förklaring?
Henry Montgomery: Då det gäller inställda förhandlingar kan jag bara uttala mig för Stockholms del. Det hör till undantagen att förhandlingarna inställs.
President Norrhede och jag har talat om skillnaden i ändringsfrekvens, men vi har än så länge inte funnit någon förklaring. Förklaringen kan ju exempelvis vara målens valör, skillnader i det klientel som är intaget på sjukvårdsinrättningarna, men det måste nog gå längre tid innan man kan göra en sådan avvägning.
Göran Källberg: Eftersom vi i Säter har med Kammarrätten i Sundsvall att göra vill jag säga några ord. Efter att ha hört föredragningen här kan jag konstatera att det är litet annorlunda. På Kammarrätten i Sundsvall har de oerhörda problem med de långa resvägarna. De samlar därför ihop mål och klarar av dem vid samma tillfälle genom att de tar en sväng neröver och norröver. Det gör att de tider som Henry Montgomery nämnde inte stämmer. Det är ofta längre tider som patienterna får vänta på Kammarrätten i Sundsvall.
Lars-Erik Lövdén: När man lyssnar på de här föredragningarna får man den allmänna uppfattningen att tillämpningen av lagstiftningen har fungerat ganska hyggligt ute i domstolarna. Några problem har emellertid nämnts. Henry Montgomery nämnde problemet med vårdaspekten i samband med permissioner för patienter som går under medicinering.
Jag skulle vilja att ni som har yttrat er pekar på några problem, att ni nämner något som ni definitivt upplever som ett problem när det gäller tillämpningen av lagstiftningen. Den bild jag fick var att lagstiftningen fungerar alldeles utmärkt, eller i alla fall i stora delar på ett hyggligt sätt. Det kanske är riktigt, men det brukar alltid finnas något problem som man kan peka på.
Karl-Ingvar Rundqvist: Det man alltid kan nämna i de här sammanhangen är bedömningen av återfallsrisken. Samtidigt är det ett evigt problem, som man inte kommer ifrån hur man än utformar lagstiftningen. Någon måste slutligen göra denna bedömning. Vissa läkare kanske anser att det är en omöjlig uppgift, och det blir i den situationen inte lättare för domaren att avgöra. Någon skall emellertid ytterst ta ställning, och något annat sätt att ordna den bedömningen än det vi nu har lär väl knappast finnas.
Man får inhämta de yttranden som finns att inhämta. Jag har själv nyligen i Stockholms kammarrätt fått ett yttrande från Socialstyrelsens rättsliga råd i ett svårbedömt fall. Det är de möjligheter som finns.
Henry Montgomery: Karl-Ingvar Rundqvist har ju som rättschef i Socialdepartementet haft det praktiska huvudansvaret för den här reformen.
Hans-Erik Jonasson: Efter att ha tittat på bl.a. kostnader tror vi -- vi påstår inte med säkerhet, utan vi skall undersöka saken närmare -- att benägenheten att förordna sakkunnig och offentliga biträden skiljer sig ganska mycket mellan olika länsrätter. I en del länsrätter, exempelvis den i Stockholm, förekommer detta mer eller mindre regelbundet, medan det i andra länsrätter är mycket sparsamt förekommande. Vi skall försöka få fram närmare uppgifter och orsakerna till detta.
Göran Källberg: Ett av syftena med den nya lagen, åtminstone enligt diskussionerna innan, var att man skulle försöka jämna ut olikheterna mellan de olika utskrivningsnämnderna. Något jag har frapperats av under det här året är att skillnaderna snarast har ökat. Efter att ha pratat med kolleger även i andra regioner än min egen har jag förstått att förfaringssätten är väldigt olika, att man går till väga på väldigt olika sätt när man lottar, att det finns skillnader i hur länge domaren är ordförande, osv. Jag tycker alltså att de skillnaderna snarast har ökat.
Martin Elton: Det Göran Källberg sade var faktiskt ordagrant vad jag hade tänkt säga. Det har skett en påtaglig ökning av olikheterna, alltifrån länsrätter som har sakkunniga och offentliga biträden i praktiskt taget samtliga mål, till länsrätter där detta är sporadiskt förekommande. Skillnaderna har alltså blivit större under det första året.
Bo Holmberg: Vi har på Länsrätten i Stockholms län gjort den erfarenheten att det är helt nödvändigt att ha en sakkunnig tillgänglig under en hel sammanträdesdag. Det visar sig ofta att den sakkunniges hjälp behövs i ett mål, och det innebär att vi förordnar en fast sakkunnig som hjälper oss hela dagen.
Håkan Nordling: Vi har inte motsvarande erfarenhet i Kronobergs län när det rör LRV-målen. I LPT-målen använder vi oss nästan undantagslöst av sakkunnig. Men många av LRV-målen under vårdens gång rör frågor som är ganska självklara för domstolen, dvs. det är ganska självklart att vårdtiden skall förlängas. I sådana fall kallar vi ingen sakkunnig, utan vi försöker spara det till de fall då det verkligen behövs.
Förutsättningarna i de olika länsrätterna för att bedriva en rationell handläggning är emellertid olika. Vi i Växjö har sjukhuset 3 km från Länsrätten och kan alltså planera vår dag mycket bättre än vad man kan -- förmodar jag -- exempelvis vid Länsrätten i Stockholms län, där personalen under dagen får åka runt på flera sjukhus. Då är det kanske svårt att ha samma rationella ordning som den vi tycker oss ha funnit. Många länsrätter är i den situationen att man har långt till de olika sjukhusen. Förutsättningarna är alltså på det sättet litet olika, och det kanske är det som gör att också handläggningsordning, anlitande av sakkunnig, offentligt biträde, osv. skiljer sig åt mellan länsrätterna.
Käthe Elmgren: Det har här talats mycket om skyndsamhetskraven, men ett stort problem är ju att om man överklagar kan det ta oerhört lång tid. Det värsta exemplet jag känner till är en person som sökte permission i april och som fick sin permission i december 1992. Jag har också hört, särskilt från Säters sjukhus, att väldigt många ansökningar om permission överklagas, så att permissionstiden har gått ut när ärendet avgörs. Personen i fråga får då ansöka om permission på nytt och hinner på så vis aldrig fram.
Göran Källberg: Det stämmer. Det har hänt flera gånger, både i Länsrätten och i Kammarrätten, att permissionstiden har gått ut. Ett skäl har varit att åklagaren har sagt att han kan tänkas överklaga domen. Han har haft en väldig tidspress, och jag kan förstå att det ibland är väldigt svårt att yttra sig. Det blir då en säkerhet att säga att domen kan tänkas överklagas. Har någon begärt permission till helgen och åklagaren inte får domen förrän efter en eller ett par dagar och inte hinner ta ställning till den, då hinner permissionstiden gå ut.
Det har också gällt i kammarrätten, där överklagningstiden har varit mycket längre. Där har det i flera fall hänt att permissionstiden har gått ut.
Göran Magnusson: Av det vi har hört kan vi konstatera att tillämpningen av lagstiftningen har fungerat ganska bra och att lagstiftningen alltså uppfyller de krav som det från början var tänkt att den skulle uppfylla.
Jag tänkte knyta an till en praktisk erfarenhet från mitt hemlän, där det har diskuterats mycket i media kring en sådan här fråga. Både åklagare och domare i Länsrätten har i det sammanhanget uttalat att den här lagstiftningen inte är bra och att vårdtiden när den är till ända borde följas av ett straff i fängelse. Både åklagare och domare i mitt hemlän har faktiskt uttalat sig i den riktningen.
Jag vill ställa en fråga till Krister Thelin, även om frågan kanske är litet retorisk efter anförandet: Finns det i departementet något översynsarbete som tar sikte på att lösa dessa svårigheter i den riktningen?
Krister Thelin: Det är klart att retoriken ger sig själv. Jag avslutade mitt anförande med att säga att det här är ett problem, ett problem som är värt att titta på igen. Det som nu togs upp ställer frågan om uppsåtet på sin spets. Skall man å ena sidan konstatera att någon är så sjuk att någon annan påföljd än överlämnande till vård enligt lagen inte står till buds och straff sedan inträda när vederbörande är frisk? På det sättet har man också fokuserat på den svåra frågan om uppsåt och straff. Som jag sade överväger vi nu att titta på frågan om straffriförklaring, för att uttrycka det enkelt, och hela det här frågekomplexet i ett vidare perspektiv. Jag vill emellertid betona att detta är oerhört svåra frågor, som rör väldigt grundläggande delar i straffrätten. Jag tror därför inte att man skall påräkna att vi kan komma med några snabba resultat i det översynsarbete som är igångsatt.
Göran Magnusson: Man bör naturligtvis avvakta det utvärderingsarbete som pågår. Min fråga var litet mer avgränsad. Jag uppfattade det som att det blir fråga om straffriförklaring och att fängelse inte blir aktuellt om man skall övergå till den lagstiftning som gällde före mitten på 60-talet, men de uttalanden jag refererade till gick ut på att det skulle bli en kombination av vårdinsatser och, när vårdinsatser inte längre behövs, fängelse. Finns det något sådant översynsarbete på gång inom departementet?
Krister Thelin: Jag uttryckte mig kanske litet kryptiskt. Min tanke var nog den, att det översynsarbete som aktualiseras av hela frågan om uppsåt/inte uppsåt med nödvändighet kommer att inkludera också de bestämda frågor som nu togs upp, nämligen om det är möjligt att övergå från något som från början varit straffritt till något straffbelagt, alltså om vården helt plötsligt skall kunna ersättas med det som vården från början var avsedd att utestänga, nämligen fängelse. Det frågekomplexet kommer att ingå bland de frågor som vi nu funderar på om vi skall ta upp och titta närmare på.
Ordföranden: Om jag får låna lagman Åke Lundborgs ord, skulle jag vilja säga att det inte finns något att beklaga sig över när det gäller de här frågorna. När vi i utskottet bestämde oss för att genomföra den här utfrågningen hade en och annan av oss fått indikationer på att lagstiftningen och också handläggningen innebar vissa svårigheter, men utfrågningen hittills tyder ju på att så inte tycks vara fallet, och det är väl också det som gör att mina kolleger i utskottet inte är lika frågvisa som de alltid brukar vara annars -- det brukar finnas mängder av frågor. Jag föreslår därför att vi går vidare nu, och jag ger ordet till byråchef Gunnel Lindberg från Riksåklagaren.
Gunnel Lindberg: Fru ordförande! Åklagarna fick en helt ny roll genom uppgiften att i vissa fall avge yttranden och rätten att överklaga vissa beslut i mål om rättspsykiatrisk vård. I den roll åklagaren fick var det framför allt tre aspekter vi skulle beakta, nämligen att företräda brottsoffren, att beakta skyddsaspekterna för både patienten och hans omgivning och att bidra med kunskap och erfarenhet vid bedömningen av återfallsrisken. Riksåklagaren anser att åklagarens nya roll i de här målen är mycket värdefull. Vi kan ha intressanta uppgifter att tillföra processen i förvaltningsdomstol, och framför allt är det viktigt att vi också har en möjlighet att vara med och påverka. Den grundläggande inställningen från åklagarväsendets sida till den här reformen är alltså positiv.
Vi kan emellertid ändå lugnt säga att reformen har lett till en väsentligt större belastning på åklagarväsendet än vad vi trodde skulle bli fallet. Arbetsbelastningen är väldigt olika i skilda delar av landet, och det hör delvis samman med övergångsbestämmelserna att även O-fallen har kommit in i den grupp som åklagarna skall yttra sig över.
Vi har, liksom Domstolsverket, under det pågående utvärderingsarbetet samlat in en del statistik och gått ut med enkäter. Tyvärr har inte heller vi hunnit bearbeta vår statistik ännu, och jag kan därför inte ge några konkreta siffror. Det vi kan se är att det på vissa orter i landet har blivit en klart ökad arbetsbelastning. Därom råder icke något tvivel. Det gäller framför allt orter där man har stora sjukhusenheter.
Det frågades här tidigare om reformen inte har inneburit några problem. För åklagarväsendets del finns ett allt överskuggande problem, och det är tidsfristerna. Åttadagarsfristen är ett bekymmer för oss, det råder inget tvivel om det. Jag tycker att lagmannen i Länsrätten i Stockholms län på ett väldigt belysande sätt visade på de problem som Länsrätten har. Jag kan då bara haka på och säga att det inte blir mycket tid för åklagaren att avge ett yttrande när Länsrätten skickar iväg ett ärende på tisdagen som sedan skall hinna handläggas på torsdagen. Det är väl naturligtvis därför som vi ibland ser ytterlighetsfallen då man får en telefax där det står: Yttrande senast i dag.
Det finns alltså inom åklagarkåren en enstämmig uppfattning om att det här är ett problem och framför allt att det också påverkar kvaliteten i våra yttranden. Det är väldigt tråkigt att behöva erkänna det. Det finns en stor risk för att vi avger magra yttranden, yttranden som inte ger så mycket i sak för domstolarna, och det är i hög grad tidsfaktorn som påverkar oss i de fallen.
Den åklagare som har handlagt ett mål och verkligen kan frågorna kanske inte är tillgänglig just den aktuella dagen. Han eller hon sitter kanske i förhandling eller deltar i ett polisförhör. Då får någon annan hastigt läsa in målet och komma med ett yttrande. Dessutom hinner åklagaren långt ifrån alltid göra den kontroll man skulle vilja göra och ta de kontakter som behövs.
En viktig del i reformen, nämligen att man skall ta kontakt med målsäganden och framföra de synpunkterna, hinns ofta inte med. Det är något som bekymrar oss litet grand, eftersom det ansågs som viktigt i samband med behandlingen av det här lagstiftningsärendet.
Naturligtvis leder de korta tidsfristerna också till en allmän ryckighet i vårt arbete. Det här har, genom de korta tidsfristerna, blivit våra mest förekommande förtursmål.
I attitydundersökningar har det visat sig att åklagarna anser att den här frågan har hanterats på det nyanserade sätt som man skulle önska, nämligen att permission tillstyrks när det anses motiverat och avstyrks när det anses motiverat. Det har visat sig att permission tillstyrks i långt fler fall än vad vi kanske trodde från början.
Jag vill peka på ett par svagheter i den nuvarande lagstiftningen. Det råder för det första litet olika uppfattningar om huruvida exempelvis ett beslut av kammarrätt om permission får verkställas om beslutet går åklagaren emot och åklagaren hade tänkt sig att beslutet skulle överklagas. Det finns en uttrycklig bestämmelse om att åklagarens eventuella beslut om överklagan förhindrar verkställighet av Länsrätts beslut, men när det gäller kammarrätts beslut är det oklart.
Ett annat problem för åklagarna är att vi är beroende av biträde från polisen för att genomföra vissa utredningsåtgärder, t.ex. för att kontrollera om det föreligger något återfall och för att komma åt de allmänna registren. Vi kan också behöva hjälp med att spåra upp målsäganden. Det finns däremot ingen författningsenlig skyldighet för polisen att biträda oss på den här punkten.
Jag nämnde tidigare att O-fallen är en bekymmersam grupp för oss. Det beror framför allt på att vi har väldigt litet att tillföra domstolens prövning i fråga om den här typen av patienter. Oftast har vi inget material alls om O-fallen. När åklagaren inte har någonting alls i bakgrundsmaterial och heller inte har något att säga om återfallsrisken känns det därför mindre meningsfullt för honom att avge yttranden.
Riksåklagaren har genom egna föreskrifter förbehållit sig rätten att själv ta hand om alla mål som överklagas till Regeringsrätten. Bakgrunden var att det ansågs lämpligare, med tanke på att Regeringsrätten är en prejudikatsinstans. Genom dessa föreskrifter får Riksåklagaren en överblick över rättsområdet och en möjlighet att föra fram principiellt viktiga frågor. Vi har hitintills fört upp några mål, och det finns i något fall också dom.
Till skillnad från vad som gäller i Högsta domstolen krävs det i Regeringsrätten prövningstillstånd för Riksåklagaren. Vi vill i det här sammanhanget peka på detta. Vi menar att det inte finns så stora skäl att göra saklig skillnad mellan Riksåklagarens roll i Högsta domstolen och i Regeringsrätten.
Representanter för Domstolsverket nämnde den utvärdering som pågår, och Riksåklagaren har som ett led i den skickat ut en enkätundersökning, som i många delar liknar den som har sänts ut till domarna. Genom den här undersökningen, som vi nu håller på att bearbeta, har vi kunnat konstatera att väldigt många av åklagarna redan har fått erfarenhet av den nya lagstiftningen. Närmare 400 åklagare har i dag haft den här typen av mål, och vi har drygt 600 anställda.
Det är ett väldigt stort antal av åklagarna som ger uttryck för att de anser att den nya rollen är meningsfull, och det tycker vi är glädjande.
Åklagarna tillfrågades också om de ansåg att samhällsskyddet har ökat eller minskat efter reformen. Som antyddes här tidigare kom vi till något andra tal, vilket kanske beror på att vi allmänt sett har en något dystrare syn på livet. Bara 45% av åklagarna -- till skillnad från runt 60% av domarna, om jag antecknade rätt -- anser att samhällsskyddet har ökat. Mindre än 1% anser att det har minskat; där ligger vi tydligen ganska nära uppfattningen bland domarna. Ungefär 25% anser att samhällsskyddet över huvud taget inte har påverkats genom reformen, och övriga hade ingen uppfattning i den här frågan.
På frågan om samhällsskyddet tillgodoses i tillräcklig utsträckning eller om det är otillräckligt svarade bara 25% av åklagarna att det är tillräckligt, medan 42% menade att det var otillräckligt.
Närmare 50% av åklagarna anser däremot att målsägande har fått en klart förbättrad ställning genom reformen. 20% anser att så inte är fallet.
Avslutningsvis vill jag säga något också om de övriga aspekterna av reformen. Vi delar Domstolsverkets uppfattning att det är mycket positivt att handläggningstiderna för undersökning av psykiskt störda lagöverträdare har kunnat förkortas. Vi har tyvärr inte någon statistik som visar om det i dag är fler psykiskt störda som döms till fängelse. Vi kan bara uttrycka en allmän uppfattning att vi tror att så är fallet.
Reformen förefaller inte heller ha lett till några påtagliga förändringar när det gäller frågan om åtalsunderlåtelser. Det finns tecken som tyder på en ökad anmälningsbenägenhet från sjukhus. Det är ännu för tidigt att ha någon uppfattning om vad som har hänt med åtalsunderlåtelserna, men Riksåklagaren avser följa upp den frågan.
Anders Lundberg: Fru ordförande! Det torde väl vara känt att personalen inom kriminalvården anser att klienterna ofta har stora behov av psykiatriska stödinsatser. En allmän uppfattning bland de anställda är att kriminalvården under senare år har fått ta emot en ökande andel psykiskt störda lagöverträdare. Problemen har förvisso tagits upp i många olika fora, inte minst i kriminalvårdens anslagsframställning under senare år.
Möjligheterna att få de intagnas psykiatriska vårdbehov tillgodosedda inom den allmänna hälso-och sjukvården har inom kriminalvården emellertid länge upplevts som starkt begränsade, åtminstone såvitt avser poliklinisk och sluten vård. Däremot har det länge i förhållandevis stor omfattning förekommit psykiatriska konsultinsatser inom kriminalvården, detta som ett led i den sjukvårdande verksamhet som kriminalvården själv bedriver vid häkten och anstalter. Även inom frivården förekommer det att man anlitar psykiatrer och konsulter. Jag tror att hälften av frivårdens myndigheter i dag har möjlighet att anlita psykiatrer och konsulter.
Uppfattningen att det föreligger ett stort behov av psykiatriska vårdinsatser för kriminalvårdens klienter fick stöd redan i Bexeliuskommitténs betänkande i slutet på 70-talet, det betänkande som benämndes Psykiskt störda lagöverträdare. Samma uppfattning kom också till uttryck i den s.k. ASV-gruppens Förslag till rättspsykiatrisk regionvård. ASV står för Arbetsgruppen för Särskilt Vårdkrävande.
En första systematisk kartläggning av förekomsten av psykisk störning bland fängelsedömda redovisades i rapporten Psykiskt störda fångar i lokalanstalt, och den undersökningen företogs av Lis Somander, som är anställd i Kriminalvårdsstyrelsens forskargrupp. Hon publicerade sin rapport i april 1991 -- den är alltså av ganska sent datum. Undersökningen, som avsåg intagna vid de fem slutna lokalanstalterna inom Stockholmsregionen, visade att andelen psykiskt störda intagna skulle uppgå till minst 12%, varav andelen psykiskt sjuka uppgick till 3%.
På uppdrag av Kriminalvårdsstyrelsen har året därefter, 1992, en särskilt tillkallad konsult, Håkan Westin, gjort en undersökning beträffande behovet av psykiatriska konsultinsatser för kriminalvårdens klienter. Han publicerade sin rapport i oktober 1992. Den undersökningen genomfördes i form av en enkätundersökning riktad till samtliga myndigheter inom anstalts-och frivårdsorganisationen. I enkäten efterfrågades kriminalvårdspersonalens egen bedömning i fråga om antalet psykiskt sjuka eller psykiskt störda bland klientelet.
I fråga om den bedömning som personalen gjorde angående psykisk ohälsa hos klientelet visar Westins enkätundersökning en mycket god samstämmighet med Lis Somanders forskningsresultat.
Jag går inte nu närmare in på siffermaterialet. Möjligen får jag tillfälle att återkomma till det under frågestunden. I korthet kan jag nämna att man enligt Westins rapport får betrakta omkring 20% som psykiskt störda såväl inom anstaltsvården som inom frivården.
Sedan några ord om den nya lagstiftningen och effekterna av den. Sedan ikraftträdandet av den nya lagstiftningen i januari 1992 föreligger inom svensk kriminalvård vittnesbörd om ökande problem med psykiskt störda personer. Det är för övrigt inte bara i Sverige man noterar att frekvensen psykisk störning ökar inom kriminalvården. Det finns också en internationell undersökning som i någon mån bekräftar det, inte minst i Världshälsoorganisationens studie "European Prison Health". Orsakerna till att förekomsten av psykisk störning har ökat inom fängelserna är enligt den rapporten framför allt att mentalsjukhusen har avvecklats på sina håll i västvärlden och att detta i tiden sammanfaller med att synen på psykiskt störda lagöverträdare har förskjutits i en mer strikt riktning.
Som vi har hört här tidigare lär vi inte i dag kunna redovisa om det faktiskt är så att vi i objektiv mening har fått fler psykiskt störda lagöverträdare till följd av den nya lagstiftningen. Även om tecknen på det är många, får vi väl inget objektivt mått förrän i april, då utredningen efter vad jag har förstått kan lämna en preliminär redovisning till regeringen.
En positiv effekt av den nya lagstiftningen, som Kriminalvårdsstyrelsen redan nu anser sig ha noterat i samband med tillämpningen, är en tendens till ökat ansvarstagande från psykiatrins sida vad gäller möjligheterna till sluten psykiatrisk vård för kriminalvårdens intagna. Denna utveckling kan möjligen bl.a. förklaras med den fokusering på vård-och ansvarsfrågor som skett genom den nya lagstiftningen, bl.a. det förhållandet att psykiatrisk tvångsvård av intagna i kriminalvården kan äga rum endast med stöd av särskild lagstiftning, LRV, och att sådan vård för denna patientkategori endast kan meddelas på särskilda s.k. godkända vårdinrättningar.
Ett mått på en enligt vår uppfattning positiv utveckling i detta sammanhang är vad som skett beträffande kriminalvårdens platsutnyttjande i psykiatrisk sjukhusvård. Nyttjandegraden minskade successivt under ett antal år. Den lägsta noteringen härrör från verksamhetsåret 1990/91, då drygt 8 årsplatser nyttjades. Men redan året därefter synes en omsvängning ha ägt rum till en högre grad av nyttjande. I går noterade vi en nyttjandegrad motsvarande 13 årsplatser. I de uppgifter som vi har fått under det pågående verksamhetsåret finns tecken som tyder på att man i någon mån ökar användningen av dessa vårdplatser.
En fortsatt uppbyggnad av samarbetet med psykiatrin och ett fortsatt tillmötesgående från sjukvårdshuvudmännens sida bl.a. vad gäller frågan om att inrätta s.k. godkända enheter för rättspsykiatrisk vård av frihetsberövade inom kriminalvården får antas leda till ytterligare någon förbättring vad gäller kriminalvårdens möjligheter att repliera på vårdplatser inom den slutna psykiatrin. Storleken av det platsutnyttjande som kan komma till stånd torde vara svår att uppskatta. Det förefaller dock mindre realistiskt att anta att de årsplatser som den vägen skulle kunna tillförsäkras kriminalvården skulle komma att uppgå till det av Psykiatriutredningen beräknade behovet av 25--30 platser.
Psykiatriutredningen föreslår ju bl.a. att kriminalvården skall ges möjlighet att sluta avtal med landsting beträffande abonnemang av vårdplatser dels på s.k. godkända enheter, dels på rättspsykiatriska regionsjukvårdsenheter. Utredningen har emellertid inte gjort någon uppskattning av behovet av vårdplatser för häktade. Enligt Kriminalvårdsstyrelsens mening är behovet av psykiatrisk vård något större hos häktesklientelet än hos intagna som avtjänar straff i fängelse. Styrelsen beräknar därför att det vårdbehovet motsvarar 8--10 årsplatser inom den slutna psykiatriska vården, vilket betyder att kriminalvårdens platsbehov för intagna i såväl anstalter som häkten därmed totalt skulle uppgå till 33--35 årsplatser.
Slutligen något om resurserna för s.k. personlighetsstörda intagna. I justitieutskottets behandling av förslaget till den nya psykiatrilagstiftningen anförde utskottet, som redan nämnts, bl.a. att regeringen måste ägna särskild uppmärksamhet åt kriminalvårdens resurser för de psykiatriskt störda lagöverträdarna. Vidare anfördes att det för utskottet framstår som uppenbart att det uppkommer behov av extra resurser för att möjliggöra ett mänskligt och värdigt omhändertagande av den nya klientgruppen.
I direktiven till Fängelseutredningen har, som också nämnts här, denna fråga tagits upp. Fängelseutredningen har att överväga frågan om psykiatriska vårdresurser kan utvecklas inom kriminalvården.
Enligt ett annat förslag i Psykiatriutredningens betänkande skall kriminalvården inrätta ett mindre antal specialenheter med differentierade vårdmiljöer för bl.a. personer med personlighetsstörning.
Den nya klientelgrupp som justitieutskottet pekat på och som även Psykiatriutredningen nu åsyftar med sitt förslag om differentierade vårdmiljöer utgörs av gruppen av s.k. jämställda, sådana som tidigare överlämnades till psykiatrisk vård som brottspåföljd. Den gruppen kan anses befinna sig i ett gränsland mellan kriminalvård och psykiatri. Deras verkställighet blir ofta vansklig, och de är en belastning för medintagna och personal, då de inte kan tillgodogöra sig de behandlingar som i dag bedrivs inom kriminalvården. Några fångar tål ordinär verkställighet sämre än andra, vilket ger sig till känna i bl.a. explosiva aggressionsutbrott, svåra uppträdandebrister, självskador och självpåtagen isolering. De är dessutom stundtals farliga. Man har således små möjligheter att påverka deras beteende och personlighet. Det är dessutom svårt att vårda dem även vid kriminalvårdens egna psykiatriska avdelningar, där man tvingas blanda dem med patienter som lider av depressioner, ångestsjukdomar och neuroser.
Gruppen personlighetsstörda utgör ett problem också utanför Sveriges gränser. Det norska Stortinget har så sent som i november 1992 beslutat att för de norska behoven inrätta ett specialfängelse eller, som man kallar det i Norge, en gråzonsanstalt i Trondheimsområdet, anpassad för denna typ av verksamhet. Det gäller också beträffande lokalernas utformning. Den skall ha 30--35 platser.
En lösning som för svenskt vidkommande kunde ligga i linje med Psykiatriutredningens synpunkter skulle kunna vara att i Sverige inrätta en motsvarande enhet som den som planeras i Norge, ett särskilt fängelse eller en enhet för personlighetsstörda intagna. Ändamålet med en sådan specialanstalt skulle vara att ge samhället ett skydd mot farliga lagöverträdare, avlasta andra anstalter och kriminalvårdens egna psykiatriska avdelningar samt erbjuda en verkställighetsmiljö som inte verkar sjukdomsframkallande och/eller förstärker det antisociala beteendet och om möjligt även kan påverka deras beteende i positiv riktning. Det måste dock med skärpa betonas att allvarliga personlighetsstörningar är statiska tillstånd, som inte kan påverkas om den intagne inte själv är med på det. Man bör sträva efter att inrätta en miljö där det är möjligt att "avlära" den intagne hans farlighet.
Kriminalvårdsstyrelsen anser emellertid att Fängelseutredningens överväganden och resultatet av Socialstyrelsens utvärdering bör avvaktas innan något slutligt ställningstagande görs till frågan om resurserna för behandlingen av personlighetsstörda.
I det fall utvecklingen pekar på nödvändigheten att inrätta särskilda enheter för personlighetssstörda inom kriminalvården vill styrelsen betona det angelägna i att dessa enheter i så fall medges resurser i form av baspersonal i erforderlig omfattning och med lämplig kompetens, hälso-och sjukvårdspersonal av olika kategorier samt psykologmedverkan.
Birgitta Alexanderson: Jag har faktiskt inte så mycket att säga om detta. Syftet med denna utfrågning är att belysa effekterna av den nya lagstiftningen. Skam till sägandes vet Advokatsamfundet nästan inte ett dugg om dessa effekter. Vi har nämligen ingen central uppföljning av ny och i och för sig viktig lagstiftning. De enskilda advokaterna hanterar sina mål och ärenden i domstolarna, och i vissa fall förekommer diskussioner inom samfundet om viss lagstiftning och även en uppföljning. Så har inte skett när det gäller psykiskt störda lagöverträdare. Tiden har också varit för kort från det att inbjudan till denna sammankomst anlände och fram till i dag för att få någon enkät gjord ute i landet.
I Stockholm har vi ett särskilt kollegium, Försvararkollegiet, bestående av i första hand offentliga försvarare, som i huvudsak sysslar med brottmål. Vi har haft ett mycket gott samarbete med professor Lidberg, som har bjudit in oss till Huddingekliniken, och vi har också haft fortlöpande diskussioner.
Våra erfarenheter som försvarare är att de rättspsykiatriska undersökningarna under det senaste året har tagit allt kortare tid i anspråk. Vi har ingen statistik över detta, men det är ändå en uppfattning som vi som sysslar med detta har att jämfört med vad som var fallet under den tidigare lagstiftningen anses allt färre ha begått brott under inflytande av allvarlig psykisk störning. Så är framför allt fallet beträffande allvarliga brott. Det innebär att allt färre döms till sluten psykiatrisk vård och att i stället flera döms till fängelse vid allvarlig kriminalitet.
Vad detta beror på kan ingen av oss säga. Det har ju varit en offentlig debatt under rätt lång tid där man -- många gånger felaktigt -- framhållit att det är orimligt att de som har begått allvarliga brott får sluten psykiatrisk vård och släpps ut efter en månad för att begå nya brott igen.
Professor Lidberg har i olika sammanhang visat att denna uppfattning är falsk -- statistiken visar helt andra siffror -- men så har i alla fall debatten gått. Man vet inte om även läkare har påverkats av denna debatt och därför har blivit mera benägna att inte klassa brottsgärningsmän som psykiskt störda. Professor Lidberg kommer möjligen senare i dag att tala om detta. Vi som försvarare vet inte detta. Vi tycker bara att det är alltmer sällan som våra klienter överlämnas till rättspsykiatrisk vård.
Detta gäller de allmänna domstolarna. Jag kan här bara tala för Stockholm. Susanne Ahlner kommer senare att tala mera om landet i övrigt. I Stockholm upphör försvararnas uppgifter i och med att målet är avslutat i tingsrätt, hovrätt eller eventuellt Högsta domstolen. I förvaltningsdomstolarna är det åtminstone i huvudsak en annan grupp som kommer in som offentliga biträden. Det är i vart fall vår erfarenhet från Försvararkollegiet att det sällan är vi som har haft hand om försvaret som sedermera förordnas som offentliga biträden. Vad det beror på vet vi inte. Vi skulle kanske inte heller ha haft möjlighet att åta oss uppdragen med de korta frister som förekommer.
Många gånger är det litet yngre advokater eller biträdande jurister som har uppdrag som offentliga biträden. Jag har talat med några av dem om vilka erfarenheter de har av denna lagstiftning. Som redovisats inledningsvis är man mycket nöjd med det hela och har egentligen ingen kritik alls att anföra. Man menar att länsrätt och kammarrätt fungerar utomordentligt bra och att rättssäkerheten är väl tillgodosedd. Jag trodde möjligen, eftersom jag hörde litet av en sådan diskussion i Försvararkollegiet, att man skulle vara missnöjd från de offentliga företrädarnas sida med åklagaryttrandena, men det var inte så, utan man tyckte att även de fungerar bra och att åklagarna hade stor respekt för både permissions- och utskrivningsmöjligheter.
Susanne Ahlner:Fru ordförande! Det är riktigt, som Birgitta Alexanderson säger, att vi inom Advokatsamfundet egentligen inte har kunnat göra någon samlad utvärdering av denna lagstiftning. Men vi har ändå en hel del kontakter med kollegerna ute på fältet, och jag tänker mycket kort redovisa några synpunkter som vi har fått in. Inte heller dessa uppgifter är vetenskapligt underbyggda, men kommer från andra delar av landet än just Stockholm.
Vice ordföranden sade att allting verkar fungera utmärkt, och jag måste faktiskt säga att jag i de kontakter som jag har haft med kollegerna fått ungefär den bilden. De flesta verkar tycka att den nya lagstiftningen har fungerat väl. Att rättssäkerhetsaspekterna fick en framskjuten plats i denna lagstiftning hälsar vi alla med tillfredsställelse. Som jag förstår det har de också tillgodosetts väl i praktiken.
Många har framhållit att det framstår som nästan väl generösa möjligheter för patienterna att begära prövning i länsrätt gång på gång, i vart fall om man, som åtminstone inledningsvis varit fallet, har muntlig förhandling i snart sagt varje mål.
Slopandet av utskrivningsnämnderna och överförande till länsrätt anser de flesta vara bra. Jag har från många håll hört att det i dag kanske görs en mera omsorgsfull prövning än på sina håll tidigare.
En varning skulle jag vilja rikta mot systemet. Jag tror att det är viktigt att framhålla att utseende av offentligt biträde bör ske inte bara med hänsyn till effektivitetsaspekter utan också med beaktande av patienternas intressen. Såvitt jag förstått har det på en del håll näst intill blivit så, att man utser ett enda offentligt biträde för en hel förhandlingsdag. Det kan kanske vara bra någon gång, men jag vill varna för att alltför mycket se till sådana effektivitetssynpunkter och mindre till patienternas intressen.
När lagstiftningen skulle införas uttrycktes från advokathåll en viss skepsis mot hur åklagarnas yttranden enligt 22 § skulle fungera. Åtminstone från sydliga delar av Sverige, och kanske också från andra, har man sagt sig att dessa yttranden, som vi nu har litet erfarenhet av, kanske inte riktigt uppfyller kraven så som man skulle önska. Jag anknyter till vad Gunnel Lindberg här sade. Den bild som hon har gett stämmer väl överens med min bild från kontakter med kolleger ute i landet.
Till sist vill jag när det gäller §7-undersökningarna -- de s.k. vidgade undersökningarna -- säga att många har uttryckt tillfredsställelse med det sätt på vilket dessa i dag genomförs. Man är också positiv till att tiderna för rättspsykiatriska undersökningar har förkortats. Det fungerar såvitt jag förstår väl.
Birthe Sörestedt: Det har här redovisats att ungefär 20% av de intagna inom kriminalvården har psykiska störningar. Det har också redovisats att den slutna vården fungerar bra och att man har ett bra samarbete, men att man för gruppen jämställdhetsfall har behov av en annan vård. I vilken utsträckning har gruppen med personlighetsstörningar i dag tillgång till vård?
Lennart Klang: En allvarlig personlighetsstörning är ett tillstånd som grundläggs i mycket tidig ålder och är också mycket svår att påverka. Det är också ett tillstånd som fluktuerar över tiden till både art och grad. Våra fångar som har allvarlig personlighetsstörning kan vara allt från korttidare med kanske två månaders verkställighet till långtidsfångar som har upp till livstidsstraff. Vi får ofta försöka att balansera fram de här intagna, eftersom de mår dåligt i fångsamhället. Deras störning medför att de inte kan tillgodogöra sig ens de spelregler som gäller i fångsamhället, lika litet som de kan tillgodogöra sig de regler som finns ute i det vanliga livet. Detta gör att man får försöka hitta tillfälliga lösningar. Ett överförande till psykiatrin kan vara värdefullt, men de vårdtider som där kan erbjudas kan knappast innebära annat än avlastning. Också våra egna psykiatriska avdelningar tar ju hand om de här patienterna, men vårdtiderna är där begränsade.
Jag menar att det behövs en speciell vårdmiljö för denna lilla grupp av svårt personlighetsstörda fångar som vi kan plocka bort från vanlig verkställighet. Korttidarna har endast en rudimentär anknytning till hemorten, och man behöver kanske inte anse närhetsprincipen så viktig som tidigare utan kan tänka sig någon eller några enheter på riksplanet för dessa patienter.
Göran Källberg: Både sjukvårdspersonal och annan personal minskar inom kriminalvården, och det har varit ett stort dilemma på i varje fall de stora anstalterna. Normaliseringsprincipen fungerar inte nu. I ett stort antal fall där patienter skulle in på vanlig undersökning har man inte kunnat åka, eftersom det inte funnits personal som kan följa med. På de stora riksanstalterna finns 7:3-placerade, som måste ha två eller tre personer med sig, och ibland finns inte den personalen tillgänglig. Akuta fall tillgodoses säkerligen, men den övriga sjukvården fungerar inte som den gjorde förr.
Lars-Erik Lövdén: En kompletterande fråga på samma tema som Birthe Sörestedts. Man har nu en synnerligen besvärlig beläggningssituation på kriminalvårdsanstalterna. Till det kommer att, som Göran Lindberg berörde, det har varit ganska kraftiga besparingskrav på kriminalvården under ett antal år. Vad innebär denna svåra beläggningssituation för kriminalvårdens möjligheter att utöva en hygglig och anständig vård och behandling för de psykiskt störda? Den höga beläggningen har varit ett hinder för differentieringen av exempelvis narkotikamissbrukare, men vad innebär den för de psykiskt störda? Är det ytterligare en försvårande omständighet för vård och behandling av dessa?
Lars Lidberg: Jag är psykiatrisk konsult på två anstalter i Stockholmsområdet, dels Hall, som är en riksanstalt för långtidsdömda, dels Håga, som är avsedd för korttidsdömda. Jag tycker, om jag får säga det själv, att det fungerar ganska bra där, tack vare mycket goda medarbetare i form av sjuksystrar. Kriminalvårdens psykiatriska vård har omorganiserats så att man har ett stort antal kompetenta och mänskligt varmt kännande sjuksköterskor. Men det är i Stockholm svårt med samarbetet med den allmänna psykiatrin, svårast i Sverige. Stockholms läns landsting har aldrig prioriterat denna fråga. Jag tror att det går lättare på andra håll. Svårigheterna när det gäller samarbetet inverkar negativt, bl.a. därför att man inte kan tvångsmedicinera inom kriminalvården. Man måste tillgripa isolering, s.k. durkning, vilket är ett inhumant beteende mot svårt psykiskt sjuka.
Vi har på min institution gjort en utredning på uppdrag från Socialstyrelsen om tillämpningen av den nya lagen. Jag tänker inte nämna mycket om den här, eftersom Socialstyrelsen skall få beskeden först, men jag kan säga att antalet rättspsykiatriska undersökningar går ner, dock inte särskilt mycket. I Stockholmsområdet går det nästan upp litet grand i år. Antalet §7-undersökningar är konstant. Konstigt nog är diagnosfördelningen mellan de rättspsykiatriskt undersökta ganska lika den som förekom tidigare. Det är inte väntat. Vi tycker att det med hänsyn till lagstiftningens utformning borde vara flera sinnessjuka bland de kriminella, men så tycks det inte vara.
Ungefär 2% av befolkningen i alla länder med en samhällsstruktur som vår är schizofrena, men bara ungefär 1/2% bland de dömda i Sverige. Om nu inte kriminella skulle vara friskare än befolkningen i övrigt, och det tror jag inte att de är, innebär detta att man har ett motsvarande antal svårt psykiskt sjuka i fängelserna.
Anders Lundberg: Jag vill bara i princip bekräfta det som Lars-Erik Lövdén förmodligen befarar. Beläggningsläget inom anstalts- och häktningsorganisationen är av den arten att det inte finns något differentieringsutrymme. Det ökar självfallet belastningen på de enheter där man får in personlighetsstörda. Det ökar också belastningen på dessa personer och på andra intagna. Läget är alltså bekymmersamt när man i första hand letar efter en tom plats.
Ordföranden: Jag vill ställa en fråga till Gunnel Lindberg. Du talade om att åklagarna inte hinner handskas med yttrandena som man egentligen skulle vilja. Det skulle vara intressant att höra om du ville tala om precis hur du skulle önska att ett sådant yttrande skulle vara uppbyggt.
Gunnel Lindberg: Den utgångspunkt som vi hade innan lagstiftningen trädde i kraft var att vi trodde att åklagarna skulle få kanske två tre dagar på sig för att hastigt och lustigt ta fram ett någorlunda bra material. De skulle då kunna tala med polisen, kontrollera uppgifter från sjukhuset om huruvida våld eller bråk förekommit där, gå igenom register och söka kontakt med målsäganden, vilket var en viktig del av denna reform.
Men det visar sig att åklagarna inte lyckas spåra upp och få kontakt med målsäganden. Det är faktiskt i betydligt färre fall än vi har trott som man över huvud taget har någon kontakt med målsäganden i dessa fall. Det gäller även när det varit fråga om våldsbrott eller sexualbrott, där det kan vara av stort intresse att höra vad målsäganden har att säga.
Vi håller på att bearbeta de uppgifter som vi har fått från enkäten och vet fortfarande inte riktigt vad som ligger bakom dessa siffror. Men jag tror att om inte åttadagarsfristen fanns, skulle det finnas bättre förutsättningar för oss att ge domstolen ett rimligt underlag. I dag måste vi hasta fram det.
Framför allt lyckas åklagaren sällan avge yttrande i egna mål. Det var en avsikt med lagstiftningen att just den åklagare som hade haft målet, som hade sett patienten och hade varit med om rättegången också skulle avge yttrande, men så har det på grund av tidsfristerna inte blivit. Jag tror att det är en av svagheterna med det nuvarande läget. Vad vi skulle vilja tala för är helt enkelt att man förändrar tidsfristen.
Ordföranden: Har ni i enkäten ställt frågan vem som har avgett yttrandet, för att kunna se i hur många fall som den handläggande åklagaren har avgett yttrandet?
Gunnel Lindberg: Just den konkreta frågan har vi dess värre inte ställt. Det kan man nu i efterhand säga utgör en svaghet i enkäten. Vi hade ganska många andra frågor, men vi förbisåg denna.
Vi studerar de här målen i ganska stor utsträckning när vi från Riksåklagarens sida åker runt på tingsrättsbesök. Då tar vi också emot muntliga synpunkter från de åklagare som vi träffar. Den allmänna bild som man får är att det många gånger är svårt att passa in det så att åklagare för visst mål också är den som avger yttrandet, när det bara är någon eller några dagar till förfogande.
Ordföranden: Gunnel Lindberg nämnde också att det inte finns någon författningsbestämmelse i vilken det utsägs att polisen är skyldig att hjälpa till med utredning på det här området. Är det svårigheter med detta? Har polisen vägrat? Eller lägger polisen den här typen av ärenden åt sidan? Eller har ni ännu inte prövat att få hjälp av polisen när det gäller utredningar som skall göras innan yttranden skall avlämnas?
Gunnel Lindberg: Såvitt jag vet får vi den hjälp som vi behöver i form av registerutdrag. Skulle vi inte få registerutdrag skulle vi över huvud taget inte kunna bistå med dessa uppgifter, eftersom åklagare i dag inte har tillgång till kriminal- och polisregister via terminal. Vi är tvingade att skriva till Rikspolisstyrelsen och be om svar per brev. På den punkten är vi helt beroende av polisen.
Men det kan vara svårare att få hjälp med andra typer av uppgifter, tror jag. Det förekommer att polisen hjälper till med att leta upp målsägande. Polisen har emellertid många andra prioriterade uppgifter. Att åklagaren ber om hjälp och att uppdraget skall utföras inom några timmar är helt enkelt inte alltid möjligt att genomföra för polisen.
Ordföranden: Det här är, tycker jag, en ganska central fråga när det gäller samhällsskydd. Tanken var ju att åklagarna skulle kunna ha ett större inflytande än tidigare. Av den utfrågning som vi hittills har haft i dag har vi förstått att allt fungerar väldigt väl, utom just när det gäller åklagarinsatsen.
Om man nu ändrar tidsfristen, vilken tidsfrist -- mellan tummen och pekfingret -- handlar det om? Skulle 14 dagar räcka för att i princip uppnå de önskemål som Gunnel Lindberg har?
Det mest professionella tillvägagångssättet, är det att åklagarna, på samma sätt som vid exempelvis kompletterande förundersökningar, använder sig av polisens resurser när det gäller de uppgifter som åklagarna önskar medtagna i ett yttrande, eller är det att åklagarna tar reda på dessa uppgifter själva?
Gunnel Lindberg: Jag tror att en tidsfrist på ungefär 14 dagar skulle fungera. Jag tror att den skulle vara till glädje även för domstolarna. Intrycket som vi får vid kontakter med representanter för domstolarna är att situationen upplevs som pressande och svår, och man beklagar att åklagaren ibland måste ges kort tid. Men domstolsrepresentanterna här i dag får själva svara på vad som anses som rimligt.
Huruvida polis eller åklagare skall inhämta uppgifter tror jag inte att man bör lägga fast någon absolut linje för, utan avgöra från fall till fall. Man skall inte glömma -- det kom inte fram i lagstiftningsarbetet -- att vissa målsägande kanske inte bör kontaktas. De mår inte alltid väl av det. Att ha varit utsatt för brott kan ha varit en traumatisk upplevelse. Att något år senare bli påmind om detta genom en åklagare som ringer och säger att den gärningsman som begick sexualbrott mot vederbörande nu kanske skall skrivas ut och som frågar vad vederbörande tycker om det, det kan vara svårt. Frågan kan vara både svår att ställa och nästan orimlig att svara på. Jag tror att det är viktigt att inse att det i vissa fall är lyckligare att målsägaren inte kontaktas. I sådana fall kan man kanske hämta in synpunkter på annat sätt.
Göran Källberg: Det senast sagda håller jag med om. Många gånger är det väldigt känsligt. Vi som arbetar på vårdsidan har ofta kontakt med brottsoffren. Det är mer vanligt än man tror. Vi har också ett stort ansvar gentemot målsäganden att inte ge en patient som fortfarande anses vara farlig permission eller skriva ut en sådan patient. Vi har ofta informerat Länsrätten om vad målsäganden tycker, tack vare att vi har den typen av kontakt, som vi hade redan före den nya lagstiftningen.
Henry Montgomery: Gunnel Lindberg sade tidigare att 45% av åklagarna och 60% av domarna tycker att samhällsskyddet är bättre tillgodosett nu än tidigare. Det illustrerar väl ganska tydligt det som fru ordförande har tagit upp, nämligen att åklagarna har kommit i kläm. De hinner inte avge yttranden i tid. Jag menar då att det måste vara fel att driva fram så snabbt avlämnade yttranden när det gäller det här klientelet, ett klientel som inte är så ömmande som de övriga patienterna. Jag säger det just med tanke på att aspekten när det gäller samhällsskydd måste vägas in. Det innebär i ganska stor utsträckning att man i överinstansen måste komplettera materialet, vilket alltid är olyckligt. För att få fram ett fullgott material, vilket sedan kan överprövas, är det mycket bättre att låta ärendet få ta längre tid i en underinstans.
Anders Lundberg: Jag skulle vilja tillägga att under beredningsarbetet av den rättspsykiatriska vårdlagen kom åklagarrollen in i bilden i ett relativt sent skede, egentligen efter det att remissbehandlingen avslutats. Frågorna aktualiserades på departementsplanet. Under den långa period som beredningsarbetet pågick i departementen förändrades situationen. Stämningen blev annorlunda, och samhällsskyddet kom mer i fokus. I slutskedet kom åklagarrollen med in i bilden på ett annat sätt än tidigare, utan att exempelvis någon remissbehandling hanns med.
Ordföranden: Har advokaterna någon synpunkt på den diskussion som nu förs? Är tiden för knappt tilltagen med tanke på att man vid bedömningen i domstolen bör ha ett ordentligt underlag?
Birgitta Alexanderson: Från klienternas synpunkt tror jag att de är ytterst litet roade av att åklagarna över huvud taget yttrar sig. Men för att beakta aspekten när det gäller samhällsskydd förstår jag att man självfallet behöver 14 dagar för att yttrandet skall kunna bli fullgott.
Jag invänder emellertid mot det som Gunnel Lindberg säger när det gäller målsägande. Jag är inte enbart försvarare utan ganska ofta även målsägandebiträde. Min uppfattning är att målsägande är oerhört intresserade av att få information om permission och utskrivning. Ofta ringer de eller skriver till sitt biträde. De frågar: Han kommer väl inte ut? Jag tror alltså att man skall vara mycket försiktig med att inte iaktta underrättelseskyldighet.
Håkan Nordling: Frågan är redan i lagstiftning reglerad genom att chefsöverläkaren har till uppgift att, om målsäganden begär det, vid varje tillfälle som patienten lämnar vårdinrättningen, underrätta om det.
Åke Lundborg: Man kanske bör hålla i minnet att åtta dagar är åtta dagar. Men åtta dagar relaterade till ett fast veckoschema är ibland en dag, ibland åtta dagar. Problemet är mindre om man, liksom i Växjö, får in merparten av sina mål på onsdagar. Därmed har man hela veckan på sig. Då skulle jag kanske beteckna problemet som litet.
Rent tekniskt har lagstiftaren sagt att rätten i domstolen får förlänga fristen om det av utredningsskäl eller av annat skäl är nödvändigt. Lagstiftaren har också gett pekpinnen att tanken är att den rätten utnyttjas med största sällsynhet. Dilemmat för oss är att vi vill kunna fungera effektivt med tanke på våra veckosammanträden. Det är inte så, att vi vill jäklas med åklagarna. Att förlänga fristen, det är det för oss nästan inte tal om. Alternativet är då ett särskilt sammanträde för ett mål, med nämnd, offentligt biträde och eventuellt sakkunnig läkare, vilka kallas särskilt, och med sammanträdeslokal som ordnas särskilt. Från vår utgångspunkt är alternativet alltså dåligt. Vi är därför glada att åklagarna är mycket tillmötesgående när det gäller att försöka samverka för att på kort tid få fram dessa yttranden.
Ordföranden: Hur ser Åke Lundborg på att det tydligen är väldigt ovanligt att den åklagare som ursprungligen hade målet är den som yttrar sig i Länsrätten? Har Åke Lundborg några synpunkter på förlängd tidsfrist?
Åke Lundborg: Länsrätten i Stockholm har huvudsakligen erfarenhet från övergångsfallen, de s.k. O-fallen, som skall behandlas enligt LRV. I dessa fall har det av naturliga skäl varit annan åklagare som har yttrat sig än den som hade hand om målet i tingsrätten. Mitt intryck är att det ändå har fungerat väl. Man har slagit i register, och man har hört sig för. Vi har i de här fallen fått hyfsade yttranden.
Enligt min mening borde man kunna överväga om man i LRV-målen när det gäller tidsfristen kan övergå till bestämmelse med krav om skyndsamhet. Man skulle alltså kunna hålla sig till tidsfristen om åtta dagar vid LPT-målen, men nöja sig med krav om skyndsamhet vid LRV-målen.
Gunnar Holmberg: Det är intressant att komma hit till justitieutskottet. Jag vill passa på att kort redovisa för Rättsmedicinalverket, som jag företräder, i stället för generaldirektör Kurt Roos, som tyvärr var förhindrad att komma.
Rättsmedicinalverket (RMV) tillkom den 1 juli 1991, när de sex statliga rättsläkarstationerna och Statens rättskemiska laboratorium slogs samman till en organisation. Den 1 oktober 1991 tillkom ansvaret för rättspsykiatrin, dvs. de sex enheter som då bedrev rättspsykiatrisk vård.
I dag ser organisationen ut som bilden visar. De tidigare rättsmedicinska, rättskemiska och rättspsykiatriska enheterna har bildat avdelningar inom RMV. Man har försett myndigheten med ett litet "regeringskansli" bestående av nio personer.
I dag diskuterar vi rättspsykiatri, som bedrivs vid tre statliga enheter: Stockholm, Göteborg och Uppsala samt på entreprenad av sjukvårdshuvudmännen i Malmö, Östergötland och Västerbottens läns landsting.
Verksamheten omfattar tre statliga enheter och tre entreprenörer. Under 1992 genomfördes totalt 530 rättspsykiatriska undersökningar. Dessutom utfärdades drygt 1500 § 7-intyg. RMV är också huvudman för verksamhetens bedrivande hos entreprenörerna, även om vi inte har något anställningsförhållande med den personalen. Men rent utredningsmässigt och kvalitetsmässigt är det vi som håller i den verksamheten.
Fram till den 1 juli förra året kunde § 7-intyg utfärdas av i stort sett vilken läkare som helst. Flertalet intyg skrevs ändå av läkare som var knutna till någon av de sex enheterna. Men också läkare ute i landet utfärdade dessa intyg. De hade kanske inte alltid den kompetens och erfarenhet som man kunde önska. Totalt utfärdades 1 800--1 850 § 7-intyg under förra året.
Under föregående år ändrades förutsättningarna en hel del för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten. En ny lagstiftning på RPU-sidan och på § 7-sidan infördes. Därutöver förändrades de organisatoriska förutsättningarna. Många inom den rättspsykiatriska undersökningsorganisationen anser nog att det var ett ganska tufft år.
En påtaglig förändring i den nya lagstiftningen var att den maximalt tillåtna tiden för undersökning av häktade minskades från sex till fyra veckor. För undersökning av icke häktade gäller fortfarande sex veckor.
Enligt de nya reglerna får de statliga undersökningsenheterna bedriva rättspsykiatrisk vård endast så länge undersökningen pågår. Därefter skall den undersökte antingen återföras till häkte eller, om han är i behov av vård, överföras till hälso- och sjukvården.
Socialstyrelsens tidigare uppgift att placera de vårdbehövande vid lämpligt sjukhus har upphört. I stället gäller nu att utredningsenheten i god tid skall ta kontakt med chefsöverläkaren på patientens hemort, som då formellt har ansvaret för den undersöktes placering.
I den proposition som föregick den nya lagstiftningen bedömde man att antalet RPU årligen skulle sjunka från tidigare 550--560 undersökningar till omkring 500 undersökningar per år. Man räknade med en nedgång på ca 10%. Så blev det också budgetåret 1991/92, då det gjordes 502 undersökningar. Men efter halvårsskiftet förra året har antalet undersökningar återigen börjat att öka. Antalet rättspsykiatriska undersökningar har ökat halvårsvis från 244 till 258 till 275.
Beträffande den andra delen av verksamheten, § 7-intygen, har det också skett en markant ökning. Bilden över § 7-undersökningar är densamma som bilden över antalet RPU. Utvidgade intyg tillkom den 1 januari 1992.
Det förutsattes att de utvidgade intygen skulle utgöra ca 20% av det totala antalet intyg, men antalet är nu betydligt högre, mellan 30% och 33% per månad. Domstolarna har använt den intygsformen i betydligt högre grad än vad man hade förutsatt från början.
Det har skett en radikal ökning totalt sett av antalet § 7-intyg under andra halvåret 1992. Dessa intyg går alltså igenom Rättsmedicinalverket eller genom entreprenörerna. Under andra halvåret var antalet 950 intyg. Med dagens kraftiga utvecklingstakt utfärdas nu ca 200 intyg per månad. Man kommer att landa på ca 2300 intyg under detta budgetår.
Inför tillkomsten av RMV behandlades den rättspsykiatriska verksamheten och de problem som kännetecknade verksamheten rätt så ingående. Det rörde sig då om att man inte kunde hålla tiderna. Det tog lång tid innan man kunde påbörja en undersökning och att genomföra undersökningen. Dessa problem är nu borta.
På den översta delen av den här bilden kan man se väntetiden för intagning till rättspsykiatrisk undersökning av häktade under andra halvåret 1992. Samtliga togs in under föreskriven tid: sju dagar. Två tredjedelar togs in redan inom tre dagar.
Utredningstiden i fråga om häktade håller sig regelmässigt inom föreskrivna fyra veckor. Det gäller 97%, medan 3% av ärendena tog något längre tid. Man har fått begära anstånd i några få fall. Frifots-undersökningarna görs regelmässigt inom sex veckor, utom i några få fall, då man har begärt anstånd därför att man inte har kunnat påträffa vederbörande. Anstånden beträffande de häktade rör så gott som uteslutande förhållanden som är relaterade till den intagne: sjukdom, obenägenhet att medverka eller behov av en komplicerad specialundersökning som man är tvungen att vänta på.
Vi har från andra talare hört flera exempel på att den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten under de senaste åren avsevärt har effektiviserats. Denna positiva utveckling hade givetvis inte varit möjlig utan ett uppoffrande och helhjärtat arbete från flertalet berörda inom organisationen. Men man har också haft god draghjälp av den nya lagstiftningen.
Man har fått en ökad medvetenhet om att ökad kvalitet i undersökningsarbetet inte bara handlar om varje stavelse som står i intyget. Även tidsfaktorn är en del av kvalitetskriteriet. Gränsen för när och i vilka fall man kan begära anstånd är snävare. Samarbetsklimatet har avsevärt förbättrats mellan de olika enheterna. De hjälper varandra vid toppar och kuperar varandras svårigheter.
Den nya lagstiftningen ledde också till en väsentligt mindre byråkratisk ordning när det gäller överflyttande av färdigutredda patienter som skall omhändertas av sjukvården. De flesta sjukvårdshuvudmän har ändrat inställning. De har nu betydligt lättare för att ta emot de patienter som är sjukförklarade. Det sker numera betydligt färre överprövningar i Rättsliga rådet, vilket också frigör platser i och med att klienterna inte behöver sitta kvar på undersökningsenheterna. Antalet överprövningar har halverats jämfört med tidigare år, från 60 till 30.
Som en effekt av dessa förhållanden har beläggningen vid de statliga undersökningsenheterna påtagligt minskat, även om det nu finns betydligt färre platser än det fanns när vi övertog verksamheten, eftersom avdelningen i Lund avvecklades förra året.
Även med hänsyn till den fluktuation som förekommer när det gäller behovet av platser finns det en reservkapacitet vid vårdavdelningarna, främst i Stockholm och i Uppsala.
RMV har tagit initiativ till att försöka finna alternativa användningsområden för den disponibla vårdavdelningskapaciteten. Detta gäller alltså vårdavdelningskapaciteten, inte utredningskapaciteten i sig.
Utgångspunkten för våra ansträngningar har varit att ha vårdavdelningar med hög säkerhetsstandard och välutbildad personal med stor vana att ta hand om personer med avvikande beteende i kombination med kriminell belastning. Vi vet att det inom både kriminalvården och socialtjänsten råder brist på enheter med dessa förutsättningar.
Trots intensiva ansträngningar från såväl ledningen, myndigheten, som berörda avdelningschefer har vi hittills inte kunnat få till stånd en lösning för att på ett mer varaktigt sätt kunna fylla upp dessa platser. Vi gör emellertid fortsatta ansträngningar i kontakterna med sjukvård och kriminalvård. Fängelseutredningen har varit på besök. Det diskuterades då hur man skall kunna finna de intressenter som kan behöva de resurser i form av kompetens och säkerhet som vi kan stå till tjänst med.
Jag vill säga några ord om hur § 7-verksamheten är organiserad efter den 1 juli, sedan vi tog över ansvaret för den. Domstolarna tar alltid kontakt med någon av de sex undersökningsenheterna när de vill ha ett § 7-intyg utfärdat. De behöver alltså inte längre gå till resp. läkare och själva söka upp dem, utan de vänder sig till undersökningsenheterna, där de får ett namn på en läkare och undersökningen utförd antingen av undersökningsenhetens egna läkare eller av någon av de 35 läkare ute i landet, som vi har kontrakt med. Det gäller då att ha en organisation som gör att avstånden till de berörda inte blir för långa.
Vi har alltså kontrakt med 35 läkare, som det är meningen att vi skall ha kontakt med ett par gånger per år, då vi anordnar utbildning, uppföljningssamtal och diskussion om aktuella problem. Vi har också en god uppföljning med en månatlig statistik som bygger på inhämtande av uppgifter om hur de 35 läkarnas undersökningsverksamhet bedrivs, vilka resultat de kommer fram till osv.
Jag vill avsluta med att nämna några problemområden. De tre problemområdena för oss -- sett från administrativ synpunkt -- är för det första att lagstiftningen inte medger att RMV bedriver rättspsykiatrisk vård efter avslutad undersökning, även om patienterna finns kvar på undersökningsenheterna, en del kortare tid, en del något längre tid. Vi kan alltså inte bedriva tvångsvård under den tiden.
Om det uppkommer en akut situation, är man hänvisad till att ta kontakt med resp. landsting i närheten -- en ordning som inte är speciellt lyckad. Detta problem togs också upp vid den utskottsbehandling som skedde innan denna lagstiftning stadfästes. Men man beslöt att det skulle vara på det här viset, eftersom man var rädd att om utredningsenheterna hade rätt att bedriva rättspsykiatrisk vård efter undersökningen, skulle det leda till ett status quo och patienterna bli kvar alltför länge. Därmed skulle de gamla problemen finnas kvar. Jag tror att den farhågan är överdriven. Det hade varit bra om man åtminstone kunde få en begränsad rätt att bedriva rättspsykiatrisk vård efter undersökningen. Detta har tagits upp i vår anslagsframställning för det här året.
För det andra: De flesta huvudmän tar numera lojalt hand om sina patienter som är dömda till vård -- och även långt innan de är dömda. Bara det att vi har förklarat att en patient är i behov av rättspsykiatrisk vård gör att de flesta huvudmän tar hand om sina patienter. Men det finns ett antal landsting som inte gör på det här sättet, och det medför att det finns en del patienter som blir kvar på enheterna. Vi har då velat ta ut en rimlig avgift för dessa patienter -- det gör entreprenörerna gentemot sina kolleger -- men vi har för närvarande inte rätt att göra det.
För det tredje: Numera står vi med en viss reservkapacitet som vi inte har hittat intressenter för. Vi känner ett visst samhällsekonomiskt ansvar för att denna resurs utnyttjas på ett vettigt sätt, särskilt som vi vet att det är en bristresurs. Det är ett aber med de gränser som sätts upp i samhället. Vi har, som sagt, kontaktat Fängelseutredningen och andra, och jag hoppas att vi så småningom skall finna en lösning.
Martin Elton: Jag förmodar att alla närvarande är medvetna om den revolution som under senare år har ägt rum inom psykiatrin och inom det här området. För ett tjugotal år sedan hade vi inom psykiatrin i Sverige nära 40000 vårdplatser -- en medelstor svensk stad. I dag finns det 14000 platser. Under mitten av 80-talet var det fortfarande i storleksordningen 10000 tvångsintagna. I dag ligger den siffran oväsentligt över 2000. Det är en oerhörd förändring som har skett.
Gunnar Holmberg redogjorde nyss för en om möjligt ännu större förändring, i varje fall om man beaktar den korta tid under vilken förändringen har ägt rum. Särskilt i detta hus vet ni ju hur många utredningsmän, -kvinnor och -grupper som sedan 1940-talet har förbrukats när det gäller frågan om att ta reda på varför den rättspsykiatriska organisationen inte har kunnat fylla sin uppgift, att inom rimlig tid genomföra rättspsykiatriska undersökningar. Detta problem tillhör det förgångna. Samtliga undersökningsklienter är intagna under en vecka, vilket vi för ett år sedan trodde var omöjligt. Vi trodde att det skulle ta hela 90-talet att nå detta resultat, men det är alltså redan nått. Flertalet, två tredjedelar, är intagna inom loppet av tre dagar och utredningarna genomförs inom lagstadgad tid. Jag ville bara säga att det är en fantastisk revolution som har skett.
Det har alltså införts en ny lagstiftning. Det har kommit in en ny intressent i vården, nämligen domstolarna. Förvaltningsdomstolarna hade tidigare att göra med utskrivningsnämnderna. Det är klart att detta naturligtvis har varit en revolution för båda parter. För oss chefsöverläkare har detta inneburit en betydande förändring i arbetsbelastningen. I utskrivningsnämnden hade man relativt informella kanaler. Det var inte särskilt mycket skrivarbete. Nu går det åt mycken tid till detta. Det sades från Växjö att man använder 8--12 timmar om dagen till skrivarbete. Det är klart att läkaren skall medverka i förarbetet och till att skriva ansökningar. Det har alltså skett en mycket stor förändring.
Från min horisont sett var det väl också en kulturkrock för länsrätten att bli inblandad i vården. Det skedde nog inte utan konvulsioner. Det är en sak när det gäller personer som är relativt friska, men vi har ju också hand om gravt psykiskt störda individer, som lever i en helt annan verklighet än vad vi gör. Detta var nog en ny erfarenhet för länsrättens ledamöter, som med darrande knän och mjuka knäveck äntrade våra lokaler för att möta våra patienter, vilka också i denna situation av och till kan uppträda rätt så aggressivt. Det har ju varit en övergångstid, men nu går det bra.
Jag personligen tackar dock vår Herre att jag jobbar på ett sjukhus och i ett landsting, där jag får lov att jobba med huvudsakligen en ordförande och med en uppsättning individer i domstolen. Jag slipper alltså att leva i ett vandrarhem när det gäller personer, ordförande och olika nämndemän. Det gör det mycket lättare för mig som yrkesperson. Jag skattar mig också lycklig över mina patienter, för vilka det naturligtvis är en oerhörd fördel att det är en personkontinuitet i dessa sammanhang. Jag vet att andra har en annan uppfattning om detta. Jag deklarerar min uppfattning, som grundar sig på att jag ser hur mina patienter reagerar i den här situationen.
I samarbete med utskrivningsnämnden var vi vana vid att ha en föredömlig personkontinuitet. Den har vi -- visserligen inte i jämförbarhet med utskrivningsnämnden -- i stora stycken ändå fått lov att bibehålla.
Det kommenterades här redan under förmiddagen att likheten i fråga om länsrätternas agerande när det gäller anlitande av juridiskt biträde och sakkunniga nog inte har konvergerat, utan snarare har divergerat, jämfört med hur det tidigare var. Jag lägger inte några värderingar i detta, utan jag konstaterar bara att så har det blivit under det första året.
Det efterlystes exempel på ytterligare problem. Visst finns det en del problem. När en person döms till vård enligt LRV, är det som bekant vårdbehovet som avgör vårdtidens längd. En person som har begått ett mycket allvarligt brott kan då komma ut efter mycket kort tid. Så länge vi har den här ordningen kommer det att vara så.
Typexemplet från min egen verksamhet är en kvinna som har förlösts och skickats hem på dag 3. På dag 4 utvecklar hon ett förvirringstillstånd, och på dag 5 slänger hon ut sin nyfödda baby genom fönstret på femte våningen. Det rör sig då om ett mord eller dråp i juridisk mening. Kvinnan anhålls och hämtas av polisen, som upptäcker att hon är sjuk. Det skrivs ett vårdintyg, och kvinnan kommer in för vård. En person som har en förlossningspsykos och som blir sakkunnigt och ordentligt behandlad är frisk inom loppet av två till fyra veckor -- alltså innan rättegången. När det blir dags för domstolsförhandling säger rättspsykiatrerna att brottet har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning, men att personen i dag icke är vårdbehövande.
Jag tog medvetet upp ett relativt okontroversiellt fall från emotionell synpunkt -- det har så att säga emotionella övertoner i en annan riktning. Det provocerande för allmänheten kan vara att en person som har begått ett mycket allvarligt brott inte får någon påföljd. Så detta är ett problem.
Ett annat problem för oss psykiatrer är ju -- fast jag upplever det inte som att det har blivit svårare sedan åklagarna kom in i bilden, eftersom jag inte har sett något fall som kan hänföras till åklagarna -- att domstolen beslutar att en person icke får skrivas ut, dvs. personen skall vårdas kvar inom psykiatrin, trots att överläkaren anser att personen inte längre är sjuk.
Detta är ett oerhört besvärligt etiskt problem för många av mina kolleger ute i landet, och naturligtvis också för mig själv. Jag har gud ske lov än så länge inte varit i den situationen att frågan har ställts på sin spets. I Hawaii-deklarationen, som binder oss psykiatrer, står att vi icke får medverka i tvångsbehandling utan att det föreligger en psykisk sjukdom. Skulle vi komma i den situationen att vi anser att personen icke längre är psykiskt sjuk, och domstolen säger att personen fortfarande måste vara inlåst, är det en olöslig etisk konflikt för den kollega som tar detta med etik på allvar.
Vi har med den nya lagstiftningen och med flyttningen av gränsen sjuk/icke-sjuk i brottsbalkens mening mer mot det "sjuka" hållet fått fler psykiskt sjuka i kriminalvården. Det var syftet. Vi får därför ett mer omfattande utbyte mellan kriminalvården och denna del av psykiatrin. Det tror jag var ett av syftena, och så har det i någon mening blivit, kanske inte så mycket som jag hade trott från början.
Jag arbetar i Östergötland. Det finns där relativt många anstalter inom kriminalvården, men på de anstalterna finns få östgötar. Senast i går ringde man från en av dessa anstalter -- det var för övrigt från häktet -- och sade att man skulle behöva hjälp med en person. Under mina sju år inom detta gebit har jag aldrig sagt nej till kriminalvården när man har ringt och bett om stöd. Men jag måste ha en specialistremiss för den här personen, eftersom han inte är östgöte. Är det då inte hyperakut, så att jag kan åberopa det skälet, måste jag ha ett intyg på att hemortslänet betalar mig för given vård. Det är ett stort problem.
Detta har uppmärksammats i Psykiatriutredningen, där man föreslår att dra tillbaka Dagmar-pengar och låta kriminalvården få pengar för att köpa vård. Detta är ett stort problem. Det fördröjer och försvårar för kriminalvården att i den dagliga verksamheten få hjälp när någonting fallerar eller är svårt.
Att det finns svårigheter visar de siffror som redogjorts för. Westin sade i den senaste undersökningen att det var fråga om från 10--12% upp till 20%. Jag har själv i media vid några tillfällen redogjort för hur svårt psykiskt sjuka personer på ett helt orimligt sätt är kvar inom kriminalvården eftersom psykiatrin inte har ställt upp.
Det ställdes här en fråga om vilken vård och hjälp dessa personer får inom kriminalvården. Kriminalvården bantar. Den har besparingskrav. Jag hade senast i natt hemma i mitt landsting en budgetmangling. Vi är ålagda på vårt lasarett att spara 20% inom loppet av tre år. Man tar alltså bort var femte krona i budgeten. Det påverkar också psykiatrins möjligheter framöver. De har redan påverkats rätt mycket. Den utvecklingen har vi inte sett slutet på. Många mentalsjukhus och inrättningar som tidigare kunde ge vård, och som av regeringen tidigare var godkända för denna typ av vård, finns inte längre.
Det finns många frågor och en del problem kring detta. Jag startade med att peka på de revolutionerande, positiva förändringarna. Det är trots allt dessa som glädjer oss som arbetar inom denna verksamhet i dag.
Professor Lars Lidberg: Det jag nu säger är taget från en artikel som i morgon kommer att publiceras i Läkartidningen. Jag har här spetsat till rubriken. Man kan kanske inte riktigt säga detta, men jag tycker att man kan säga det ändå.
Detta material utgår från min doktorsavhandling. Undersökningen omfattar 620 personer som blivit undersökta enligt 7 §. Jag undersökte dem mellan åren 1965 och 1968. Jag har nu följt upp dessa personer. Det har då visat sig att medianåldern, eller medelåldern, för dem som är med i undersökningen nu är 50 år. En fjärdedel av dessa personer har dött. Vad dör de av? De dör en ond bråd död, våldsam död och alkoholdöd. Siffran är egendomligt nog konstant över 20 år. Antalet döda i våldsam död går ner allteftersom dessa personer blir äldre och ägnar sig mindre åt avancerad bilkörning och liknande.
Detta visar indirekt på att sjukligheten i denna grupp är mycket stor. Detta är en grupp personer av vilka 20% dömts till psykiatrisk vård och resten till fängelse. Samtliga har genomgått psykiatrisk undersökning. Detta indikerar att det är en ganska sjuk och störd grupp vi har att göra med.
Detta är bakgrunden till min framställning. Undersökningar som jag har gjort på min institution visar att psykiatrisk vård -- detta gäller nu s.k. jämställda, dvs. inte sinnessjuka -- minskar benägenheten för återfall. Det gäller framför allt dem som har gjort sig skyldiga till våldsbrott. Det är ganska naturligt, eftersom psykiatrin arbetar med konflikter mellan människor. Den yttersta av sådana konflikter är just våldsbrott. Det vore konstigt om inte psykiatrin hade bättre resultat än vad fängelserna har, och det har den.
Samma sak gäller även narkotikabrotten. Men de fallen kommer sällan till oss. De har vi inte tagit med i denna undersökning.
Det har här tidigare i dag sagts -- och det vet vi alla -- att antalet psykiskt störda som vårdas med tvång har minskat, och det har minskat långt före det att denna lagstiftning kom. Vi följer i Sverige, liksom i många andra hänseenden, internationella trender. Vi ligger här 5--10 år efter USA, vilket vi också gör i mycket annat.
Detta är en annan sammanställning som kan vara nog så intressant. Den är gjord av Henrik Belfrage, och den visar medelvårdtiderna i psykiatrisk tvångsvård och vårdtiden för dem som döms för brott. Som ni ser ligger Sverige här mycket lågt. Vi har korta vårdtider. Det gäller framför allt sexualbrotten. I andra länder har man mycket långa vårdtider. Där ställs också de som vårdas inför kravet, att om de inte godkänner eller går in i en terapi, får de i värsta fall sitta inne i kanske 20 år. Om de går med på terapi kan de tjäna 5--10 år.
Man kan fråga sig om en sådan valsituation är rimlig. Men många terapeuter menar att personen ställs inför ett livsval. Hur vill man göra? Vill man sitta kvar i fängelse, eller vill man försöka ändra på sitt beteende?
Nu skall man se detta mot bakgrund av hur det är i Sverige. Om vi ser litet bakåt i tiden, ser ni att tiden i fängelse har minskat högst väsentligt från 1800-talets mitt till i dag. Vi har ju korta omhändertagandetider även i fängelser i Sverige.
Denna bild anknyter till tidningsrubriken. Den visar exakta siffror på andelen återfall bland dem som har dömts till psykiatrisk vård och bland dem som har dömts till fängelse. Fortfarande är det fråga om s.k. jämställda, dvs. personlighetsstörda, inte sinnessjuka personer. Jag tror att enigheten är total om att alla sinnesjuka skall överlämnas till vård. Det är just denna speciella grupp som man diskuterar.
Vilken vård får de? På hemortsjukhusen -- nu gäller detta Stockholmspatienter -- får de nästan ingen vård alls. När det gäller vårdinnehåll har vi varit mycket generösa. Om en patient fått gå till kiosken med en vårdare har det räknats som en vårdinsats. Något som nästan alla psykiatrer i ledande ställning håller med mig om är att de som döms till vård skall vistas på särskilda vårdenheter. De har erfarenheter av dessa patienter och ett intresse för dem, och det finns också ett yttre skydd som gör att samhällsskyddet tillgodoses. Jag tror att det är en förändring som måste till.
Nu skall jag gå över till en annan brottskategori som vi har undersökt på uppdrag av Socialstyrelsen. Många kanske känner igen denne man, eller kanske några gör det. Bilden är hämtad från en trettiotalsfilm. Det är Peter Lorre, som här spelar en mördare som går i närheten av skolgårdar. Han ser hur barnen sparkar ut sina bollar. Han fångar upp dem, ger barnen godis, förför dem, förgriper sig sexuellt på dem och har slutligen ihjäl dem.
Man frågar sig då hur många av sexualbrottslingarna som kommer till psykiatrin. De är mycket få, som ni ser. Det är fråga om 25 av 268 som enligt Socialstyrelsen nr 8:38 döms villkorligt. Detta innebär att det är kriminalvården som tar hand om dem som har sexuella störningar och döms för sexualbrott.
Det innebär i nästa led, som jag ser det, att kriminalvården måste ges resurser för att anpassa dessa personer till ett liv där de inte återfaller i brott. Det måste ske genom särskilda vårdenheter, vilket Lennart Klang var inne på här tidigare i dag, och även genom att kriminalvården på något sätt ges möjlighet till uppföljning av dessa personer när de kommer ut. De kan inte lämnas vind för våg. Ett exempel har vi sett i somras. Det gäller mannen från Eskilstuna som återföll i allvarligt sexualbrott.
Detta är en bild av hur det var förr. Den är från en undersökning som min företrädare Olof Kindberg gjorde tillsammans med Gunnar Inge. Här ser ni gamla 5:5. Det innebar att man blev straffri -- eller kryssad, som man sade förr. 5--5 i stryktipset är ju ett kryss. Det var de som kom till sjukhus. 5:6 avsåg dem med förminskad tillräknelighet, och därutöver finns de övriga. Ni ser att siffrorna var helt annorlunda. På den tiden kom man över i psykiatrin i väsentligt större utsträckning om man dömdes för sexualbrott.
Här ser ni hur det är i dag. Det har skett en uppgång av antalet sexualbrott mot person som är mycket markant. Men det är bara nio som har blivit föremål för rättspsykiatrisk undersökning på grund av incest. Fortfarande är det alltså kriminalvården som i dag tar hand om majoriteten av dem som har dömts för sexualbrott. Det är också kriminalvården som har tagit initiativ till behandling av för sexualbrott dömda. Behandling finns på Skogomeanstalten i Göteborg och här på Kronobergshäktet.
Här har psykiatrin varit ganska ointresserad, konstigt nog. Men så är det. Det finns en enhet i Växjö, S:t Sigfrids sjukhus, som bedriver sådan vård. De säger att den är framgångsrik, även när det gäller personlighetsstörda.
Detta är litet av den forskning som jag gör på min institution. Denna bild avser en känd man. Han är unik på så sätt att han är mycket brottsintensiv. Han är dömd för ett väpnat bankrån, två fall av grov misshandel och två mord. Därtill har han gjort två självmordsförsök och slutligen tagit livet av sig själv. Han är alltså ordentligt aggressiv.
Med de metoder som finns i dag -- psykologisk och social utredning -- vilka enligt min mening är något uttömda, betecknas denna man som aggressionshämmad. Om man ser det uttrycket i ett utlåtande undrar man litet grand hur det kan komma sig. Om man vill se det positivt betyder det att många svåra våldsmän, säger man, är aggressionshämmade. De bygger upp en sådan aggressionsspänning som när den väl kommer till utlösning i brott innebär att brottet blir mycket våldsamt och mycket intensivt. I detta fall var det även fråga om frekventa brott.
Vi har gjort analys på en signalsubstans i hjärnan som kallas serotonin. Den kan man undersöka. Den finns i hjärnans centrala kärnor. Man kan naturligtvis inte göra några undersökningar i hjärnan på levande personer. Men man kan göra undersökningar av nedbrytningsprodukterna av serotonin -- vilka kallas för 5-hydroxindolättikssyra, eller five-hydrox-indol-acetic acid, 5HIA -- på människor.
Man gör något som kallas för ryggprov -- lumbalpunktion, med medicinsk terminologi. Man går alltså in nedanför där ryggmärgen slutar. Det blir inga skador. Man får halten av 5HIA i cerebrospinalvätskan, som är den vätska som omger hjärnan. På det viset kan man få en indirekt, naturligtvis mycket grov, uppfattning av styrkan i det serotoninerga systemet.
Det visade sig att den här mannen hade den lägsta nivån av alla som vi har undersökt. Vi har ett stort material, det näst största i världen. Det största i världen finns i Finland. Där kanske man är mindre benägen att fråga innan man tar prov än i Sverige, vad vet jag. Finlands material är analyserat i USA.
Här har vi ett mycket allvarligt brott, nämligen personer som har haft ihjäl egna barn. Det finns ytterligare några fall som tillkommit sedan den här bilden gjordes. Ni ser att halten hos dessa personer ligger mycket lågt i förhållande till en standardiserad grupp. De betecknas med 1,2 och 3. Man kan också se att de våldsmän som har gjort allvarliga självmordsförsök ligger betydligt lägre än andra våldsmän.
Det finns alltså en koppling mellan inåtriktad aggressivitet och utåtriktad aggressivitet. Det är något som man väl känner till. I Sverige tar 15--20% av alla mördare/dråpare också livet av sig själva i samband med brottet.
Detta är ett annat sätt att närma sig systemet. Man undersöker ett enzym som finns i trombocyter, dvs. blodplättar i blodet, vilka reglerar bl.a. blodkoagulationen. Man finner då att värdet ligger lågt hos vissa individer, bl.a. hos dem som har spelmani. Det är vad man med en engelsk terminologi kallar för risk-seeking-behaviour, dvs. benägenhet för risktagande. Dessa personer har låga värden, och de som är impulsiva och aggressiva ligger också lågt.
Här har vi tagit prov på aggressiva psykopater på kliniken i Huddinge och på dem som byggde kliniken. Den gula färgen avser patienterna på kliniken och den röda byggnadsarbetarna. Det finns en betydande skillnad mellan de två grupperna.
Nu tar vi sådana prov på alla. Vi har då funnit att de som är aggressiva psykopater ligger betydligt lägre i sin MAO-aktivitet än andra. Vi anser att detta ger oss en möjlighet att ytterligare förbättra prediktionen, förutsägbarheten, av aggressivitet, något som är nog så viktigt vid bedömningen i domstolar eller generellt sett. Vi har svårt att hantera detta, men man kan kanske komma ett steg närmare med denna metodik.
Vi kan se detta på en grupp, 1956 års klientelundersökning, som vi har följt upp. Det var pojkar som då var 15 år. Undersökningen bestod av en kontrollgrupp, pojkar som hade gjort flera brott och pojkar som hade gjort ett brott. De blev då mycket ingående undersökta. Det har skett uppföljningar, bl.a. av Jerzy Sarnecki, som skrev sin avhandling på detta material. Han blir nu kanske professor i kriminologi.
Vi har följt upp gruppen med fysiologiska mätningar. De är nu över 40 år gamla. På bilden avser B2 kontrollgruppen, och sedan finns de med ett resp. två brott. Ni ser att ju allvarligare brott, desto lägre MAO-aktivitet har dessa 40-åringar. Denna benägenhet kvarstår alltså genom åren och är en statisk personlighetsegenskap.
Här har vi en känd person. Vi ser här med den moderna brain-image-tekniken som i dag finns hur det ser ut inuti hjärnan. Hjärnan har inget eget energiförråd. Den går på glykos, dvs. socker, och har ingen reserv. Detta socker kan man märka genom att införa en atom kol-14 i glykos. Man får då en radioaktivitet. En positron utges, som enbart färdas en liten sträcka. Denna radioaktivitet är riskfri. Den motsvarar i bakgrundsstrålning två års vistelse på tvåtusen meters höjd.
Man kan alltså få fram hur det ser ut med själva hjärnans metabolism, dvs. ämnesomsättning. Nu är denna bild uppochner. Man måste vara noggrann så att man inte tar fel. På vänster sida, tefont och temporalt, finns det alltså en defekt som motsvarar en subklinisk epilepsi. Man kan också på andra bilder se hur det står och "fyrar" nere i amygdalakärnorna, vilka man anser vara mycket väsentliga för aggressivitet.
Detta är en bild från Luria, en rysk neuropsykolog som är mycket känd och som på grundval av ryska krigsskador har kartlagt hjärnan. Där jag har markerat med blyerts sitter skadan. Det har med känsloliv och med hantering av aggressivitet att göra.
Jag visar nu denna bild, som är från en utredning som gjordes en gång i tiden under 30-talet. Man trodde då att den sociala ingenjörskonsten, och även rättsspsykiatrin, skulle kunna göra människorna helt normala. Det tror vi väl inte på i dag. Men en stor klinik med närhet till ett universitetssjukhus kan skapa en egen metod, vilket är nog så viktigt för att komma till ökad förståelse av kriminaliteten. Därför bör man ta detta i beaktande när man nu vill spara, så att man tillgodoser denna möjlighet.
Göran Källberg: Fru ordförande! Det är alltid litet otacksamt att komma sist, eftersom de flesta redan har sagt allting. Jag skall av tidsskäl försöka att inte säga allt jag hade tänkt säga. En del kanske blir en repetition.
När man tycker att någonting fungerar bra vill man inte gärna ändra på det. Så var det i stor utsträckning för oss psykiatrer med den gamla lagstiftningen. Den fungerade rätt bra. Vi hade goda erfarenheter av utskrivningsnämnderna. Jag tror att väldigt många ville ha detta kvar. Man tyckte att man i stället kunde ändra på smärre detaljer. Vi var litet spända inför att få en ny lag, sätta oss in i den och få andra samarbetspartners. Det blev mer invecklat för oss.
Det finns kanske en risk för att det jag säger så här nära inpå den nya lagens införande kan låta kverulatoriskt, men det är inte meningen. Jag vill påpeka en del detaljer, och också det som har varit bra.
Grundsvårigheterna med den här typen av vård av rättspsykiatriska patienter kvarstår oförändrade oavsett om vi har den ena lagen eller den andra. Det skall man inte glömma bort. Ytterst måste det ske ett ställningstagande till dessa frihetsberövanden, när någon skall släppas ut och när man kan betro någon med friförmåner. Det problemet kvarstår oförändrat vare sig vi har denna lag eller den gamla lagen.
Dessutom är psykiatrernas grundförutsättning oförändrad. Vi är fortfarande de som får ta den första stöten. Vi börjar att bevilja frigång på sjukhusområdet, dvs. vi ger patienten en potentiell möjlighet att avvika och begå nya brott. Det problemet har vi fortfarande kvar, och det har vi fortfarande ansvar för. Det är också oförändrat. Jag skulle vilja hävda att det är en av de stora svårigheterna i detta, och det kommer vi inte ifrån.
Här finns svårigheter att dra en gräns mellan vårdfunktionen och samhällsfunktionen, det mer juridiska. Som behandlande läkare eller vårdpersonal ser vi till patientens behov. Inom juridiken och övrig kriminologi ser man mer till straffunktionen. Det är vad patienten förtjänar och vilket brott man har begått som är det viktiga. Vi tittar efter behov, och förhoppningsvis skall vi i vår behandling vara så litet moraliserande som möjligt. Det är mycket viktigt att inte vara det. Man skall i en behandling ha moral men inte moralisera.
Det gör att det ibland kan bli svårigheter och glapp. Vi börjar med vårdfunktionen och vårdbehovet. När patienterna skall utanför sjukvårdsinrättningen kommer det juridiska in i bilden. Det kan där ibland bli stopp och kontinuitetsbrott. Det är andra förutsättningar som gäller. Det gällde förut, och det gäller oförändrat.
Några saker har varit bra med den nya lagstiftningen. Vi på Säters sjukhus fick länsrätten att arbeta med i stället för utskrivningsnämnden. Vi hade ett mycket bra samarbete med den gamla utskrivningsnämnden, och vi upplever att vi har ett mycket bra samarbete även med länsrätten. Vi träffades innan och gjorde upp hur vi skulle arbeta tillsammans, och det har i stort sett fungerat. Jag tror också att de flesta patienter upplever det som mycket bra. Länsrätten är inte fullt så informell som den gamla utskrivningsnämnden. Men de flesta patienter upplever att de blir väl omhändertagna. De får utrymme och får lägga fram sina synpunkter, och det är viktigt.
Detta utesluter inte att vissa detaljer kanske skulle kunna förbättras. Jag skall återkomma till dem. De flesta har kanske nämnts, men jag skall peka på ytterligare några.
Något som har varit bra, och där det har skett en dramatisk förändring, är ändringen av tidsfrister vid undersökningar. Det har gått snabbt. Visserligen har man fått jobba och ställa upp mycket inom rättspsykiatrin, men det har ändå gått. Man har löst problemet med de långa väntetiderna på ett positivt sätt.
En annan svårighet som kvarstår är gränsdragningsproblemet. Förut hade vi sinnesjuka och jämställda. Nu är det fråga om allvarlig psykisk störning. Jag gör själv inte så många utredningar. Det är en sak var man sätter en gräns, och man har i förarbetena försökt att precisera vilka kategorier som skall vara får och vilka som skall vara getter.
Det går relativt lätt att sätta en gräns. Problemet är sedan hur man skall använda den i praktiken. Där kommer diagnostiken och de praktiska svårigheterna in. Vad jag förstår tror man sig ha flyttat gränsen. Men själva svårigheten att dra den nya gränsen kvarstår i stort sett oförändrad. Det är ett av de dilemman som är med den typen av vård, behandling och utredning. Vi har svårigheter med gränsdragningarna, därför att vi kan inte göra preciseringar. Lars Lidberg har presenterat en hel del fakta som vi förhoppningsvis skall kunna utnyttja mer i framtiden, men det återstår fortfarande mycket att göra. En litet hädisk tanke slog mig, när det visade sig att vi har uppnått bättre resultat av vård men Sverige ligger samtidigt väldigt lågt när det gäller behandlingstider inom psykiatrin. Man kan undra om resultatet blir bättre för att patienterna är så kort tid på institutionerna. Åtminstone kan man leka med den tanken, eftersom vi vet att det är alldeles klart att inlåsning i sig också är skadligt. Från den gamla mentalsjukhustiden lärde vi oss att om man låser in människor så leder det till skador. Detta var litet provokativt, men ändå.
Jag vill ta upp några saker som vi har undrat litet över på litet olika punkter i den nya lagen. Jag sade att samarbetet med länsrätten har fungerat utmärkt. Vi tycker också att det har fungerat väldigt bra på åklagarsidan. Vi är väl medvetna om att åklagarna är utsatta för en oerhörd tidspress. Det har t.o.m. hänt att vi har jagat dem under sittande rätt för att att få utlåtanden till länsrätten. De har t.o.m. suttit med mobiltelefon vid förhandlingar, vilket inte är så bra.
Det finns enstaka områden där vi har upplevt att det har varit bekymmer. Riksåklagaren har sagt att man skall bedöma farlighet och behandling utifrån ett mer näraliggande perspektiv. Vi tycker ibland att en del har dragit upp aspekter från väldigt lång tid tillbaka, och där man faktiskt inte har velat se att behandling har effekt och att den ger resultat. Tidsbristen är påtaglig. Detta skulle kunna förbättras.
Jag har tidigare sagt att permissioner har uteblivit därför att man inte har kunnat sätta sig in i det hela ordentligt. Jag skall därför inte vidare gå in på det.
En annan sak som har varit litet knepig är att vi inom sjukvården av hävd har en sträng sekretess. Vi har nu märkt att det är helt annorlunda om t.ex. våra papper hamnar på ett annat bord. Om utlåtanden, som vi tycker borde vara sekretessbelagda, kommer i en åklagares händer så får polisen tillgång till dem. Dessa sprids sedan som ringar på vattnet. Det kan vara uppgifter om patienter som sprids, vilket vi tycker är litet olyckligt. Personalen får t.ex. över huvud taget inte yttra sig om en patient som är intagen på en enhet. Men sedan kan vem som helst gå och titta på dörren på kliniken när det är länsrättsdag. Namnen finns då angivna och det framgår att förhandling är på gång. Där står också något som för oss läkare är märkligt, nämligen att man är motpart till en patient, vilket vi i de flesta fall inte alls är. Men i juridisk mening betraktas vi som motparter. Detta har patienter upplevt som stötande, och det upplevs också av en del av oss läkare som besvärande många gånger.
I de norra delarna av landet är det ett problem att det ibland kan ta lång tid innan förhandling kan ske, vilket har att göra med att man samlar ihop fler ärenden till förhandling. Man har inte lika goda möjligheter som de som har Stockholmstrakten som arbetsområde.
När det gäller den expertfunktion som skall finnas med i Länsrätt och Kammarrätt har vi i Kammarrätten råkat ut för att kolleger har ringt och sagt att de inte kan så mycket om detta och ber oss därför att ta över och hjälpa dem. Dessa kan man sedan finna som experter i Kammarrätten. Detta blir faktiskt litet stötande. Jag vet inte hur man skall lösa detta problem.
En annan sak när det gäller expertfunktionen är att många både inom Länsrätten och Kammarrätten har sagt: "Vi kan inte det här. Det är helt nya patienter. Vi känner oss tveksamma och vet för litet." Samtidigt uppfattar vi det så att man har ett system som motverkar expertfunktionen litet när man ständigt byter ordförande och nämndemän. Detta är olyckligt, därför att kontinuitet är en väldigt viktig faktor i vård av rättspsykiatriska patienter. Men här kan det ibland bli ett system som motverkar kontinuiteten. Det händer också att vissa ordförande inte vill att man hänvisar till gamla utlåtanden, utan vill att nya utlåtanden ständigt skall skrivas. Detta gör att det ur byråkratisk synpunkt blir mycket tungt för oss läkare. Vi vill ju syssla med patientvård, men vi blir tvungna att ägna en stor del av arbetstiden åt att formulera våra ställningstaganden i ord och att även muntligt redogöra för dem vid förhandlingar. Lagstiftningen har inte ändrat svårigheterna med hur vi skall ta ställning till detta, men vi måste ägna mer byråkatisk tid åt detta, vilket jag tror är besvärande för många. Det är givetvis en del arbete som man inte kommer ifrån, men jag tror att det ibland grymtas en del över detta bland kollegerna.
När vi har diskuterat detta på kliniken har vi ändå funnit att det har fungerat bra på Säters sjukhus. Det har att göra med att vi har haft ett bra samarbete och att vi också har kunnat sköta en del på det informella planet. Vi har informerat och undervisat, vilket jag tror är en nödvändighet för att man skall lära sig detta svåra gebit.
Ingbritt Irhammar: Jag funderar över en del frågeställningar efter att ha lyssnat till Lars Lindbergs anförande, som jag tycker var mycket intressant. Det gäller de bilder som illustrerade vårdtiderna vid sexualbrott. De var från England, USA och Sverige. Göran Källberg gick också in litet grand på vilka resultaten blir vid kortare eller längre vårdtid. Hur är återfallsfrekvensen vid en jämförelse mellan de svenska kortare vårdtiderna och de tre och fyra gånger längre vårdtiderna. Har vi fyra gånger högre återfallsfrekvens i Sverige, eftersom vårdtiderna är så mycket kortare?
Min andra fråga gäller också återfallen. En bild visades som illustrerade dem som fick vård inom sjukvården och dem som togs om hand inom fängelserna. Den visade på fler återfall bland dem som suttit i fängelse. Men om man skall kunna dra några slutsatser av den bilden, måste man också veta om ett speciellt urval av de kriminella har gjorts, dvs. om de som har avtjänat fängelsestraff är mer kriminellt belastade eller mer allvarligt kriminella än de som fått vård inom sjukvården. Är det så att de som har fått vård inte är lika kriminellt belastade?
Har någon jämförelse gjorts mellan flickors och pojkars aggressivitet här i landet eller i världen i övrigt? Vad är bakgrunden till att flickor och kvinnor åtminstone statistiskt sett är mindre kriminellt benägna och mindre benägna till våldshandlingar än män?
Lars Lidberg: Naturligtvis har vi tagit hänsyn till bakgrundsfaktorerna och hållit dem konstanta. Tiden vid institution -- fängelse eller sjukhus -- är densamma i de båda jämförelsegrupperna, dvs. de har suttit lika länge i fängelse som de som har vårdats på institution. Våldtäktsdömda döms i dag till tre, fyra år och uppåt. De sitter ungefär motsvarande tid i fängelse -- man får räkna med frigivningstiderna. Det är ingen större skillnad mellan fängelse-och sjukhustid för våldtäktsdömda. I det här materialet är tiden densamma. Det är inget urval, utan det är samtliga som undersöktes i Stockholmsenheten från början av 1978 till 1982. Undersökningen omfattar alla, och den kriminella belastningen är lika mellan grupperna. Det som skiljer de båda grupperna är att den ena gruppen kom till fängelse och den andra till sjukhus. Rimligen var den grupp som kom till sjukhus sjukare, men i övrigt är de lika.
Om vårdtider i andra länder och återfallsfrekvensen där vet jag tyvärr inte så mycket. Jag har själv sett flera enheter i USA som har mycket avancerade vårdprogram och som anger väldigt goda behandlingsresultat. Men i USA kan man få tjugo års straff för våldtäkt. Tiden kan minska om man får villkorlig frigivning, men det är fråga om långa tider. Ställs man då inför valet att ta en behandling kanske man får fem eller sju och ett halvt år i stället för tjugo. Vilka som väljer vad är svårt att veta, därför att det är styrda urval, så jag kan inte svara på den frågan.
På frågan om varför kvinnor är mindre aggressiva än män, så vet man inte det. I går på Kvinnodagen hade jag två studerande från Kriminologen hos mig, som ville ha svar på samma fråga. De ville undersöka detta. Men jag kunde inte ge dem något svar. Det naturliga svaret vore att män har mer manligt könshormon -- det vet man ju -- alltså styr det manliga könshormonet aggressiviteten. Men så enkelt är det ju inte. Personer som är aggressiva i så att säga ordnade former såsom ishockeyspelare och andra lagspelare som är duktiga och aggressiva på plan har en högre testosteronhalt än de som är sämre. Det har gjorts en rad sådana undersökningar. Men vi vet väldigt litet om detta. Det jag pekade på med serotoninerga systemet i hjärnan har säkert att göra med aggressivitetet. Det pågår omfattande forskning om droger som går in i aggressionsbenägenheten. I dag finns inga bra droger, med ett undantag möjligtvis för Litium som man ger till maniker för att sänka aggressiviteten. Men det finns ingen bra antiaggressiv medicin.
Christel Anderberg: Jag tror att alla vi som sitter här är helt överens om att sjuka människor har rätt till vård och behandling, oavsett om det är en somatisk eller psykisk sjukdom. Men kärnfrågan är om det med nödvändighet leder fram till att vi måste ha en påföljd för brott som innebär att personer döms till vård som de egentligen redan är berättigade till enligt annan lagstiftning och som de t.o.m. kan underkastas tvångsvis i de allvarligaste fallen. Jag tänker på det fall som Martin Elton anförde om den kvinna som drabbades av en förlossningspsykos. Vad är det för vits med att döma till vård när vården inte längre behövs när domen faller? Är inte det en maskerad straffriförklaring? Vore det inte i ett sådant fall mer principiellt tilltalande att återgå till det system som vi hade före 1965 med uttrycklig straffriförklaring? Som det nu är, är det mer ett spel för gallerierna, som är mycket svårt att förankra i det allmänna rättsmedvetandet.
När det gäller dem som inte är så allvarligt sjuka utan tillhör dem som ligger någonstans under de allra svårast sjuka och som inte skulle göras ansvariga över huvud taget, undrar jag om man borde kunna döma till fängelse och att läkaren sedan fick avgöra var och hur det fängelsestraffet skulle verkställas.
Näst sist det begav sig för min gamle vän Lars Inge Svartenbrandt var han dömd till fortsatt internering, men redan tre dagar efter hovrättens dom överfördes han genom vårdintyg till sjukhus, och verkställde en stor del av straffet där. Det finns, vad jag har förstått, kulturkrockar mellan rättspsykiatriker och kliniker, och det finns mycket stora kulturkrockar mellan jurister och läkare. Man har olika utbildning och man förstår inte varandras språk. Man har också olika utgångspunkter och uppgifter att fullgöra i sammanhanget. Blir det inte lätt så att både patienten och samhällsskyddet kanske kommer till korta i den här kulturkrocken? Finns det någon principiell invändning mot att man har ett renare påföljdssystem och att sedan vårdbehovet får avgöra oavsett vad juristerna har sagt? Helst skulle jag vilja ha svar från alla här befintliga läkare, men det förstår jag att tiden inte medger. Men jag vore tacksam om någon ville besvara de mer principiella funderingarna.
Lars Lidberg: Jag vill ta upp en kort delfråga, som Christel Anderberg var inne på, nämligen kulturkrocken mellan allmänpsykiater och rättspsykiater. Den finns förvisso, och var kanske ännu vanligare tidigare. Men jag tycker att de rättspsykiatriska patienterna företer förutom psykisk störning och i vissa fall även psykisk sjukdom, sinnessjukdom, sådana beteendestörningar att de är svåra att hantera i vanliga sektorskliniker. De förstör vårdmiljön där. Några få får all uppmärksamhet. Andra patienter blir störda av att det är en som är dömd för mord eller vad det kan vara. Anhöriga reagerar mot att en sådan person skall vårdas exempelvis med mamma som är intagen för depression. Detta är inte bra. Jag tror att det kan lösas genom att nästan alla som döms till psykiatrisk vård också vårdas på specialenheter.
Göran Källberg: Min egen uppfattning har under åren velat litet hit och dit. Vad man kan säga är att den teoretiska genomgång som man borde göra inte är speciellt genomarbetad. Den var dålig i Socialberedningen. Den är litet bättre i den senaste utredningen. Det finns mycket som talar för att ha systemet med straffriförklaring. Ur medicinsk synpunkt kommer andra aspekter in, som är minst lika svåra när man skall bedöma uppsåtsfrågan och frågan om man är rättsligt medveten när man begår ett brott. För egen del lutar jag för närvarande åt att det finns fördelar med det systemet.
Beträffande frågan om kulturkrocken, vill jag säga att den finns, därför att inom allmänpsykiatrin vill man inte vårda rättspsykiatriska patienter. Det ser vi väldigt ofta när vi från kriminalvårdens sida behöver hjälp från allmänpsykiatrin. Det är mycket svårt, även om det har förbättrats något. Jag tror att specialenheterna är väl rustade för att klara denna vård bra. Men inom allmänpsykiatrin är det sämre. På Säters sjukhus har vi sett allvarliga tendenser när ekonomin numer i samtliga landsting börjar styra sjukvården. Då blir man mer benägen att försöka ta hem patienter från specialavdelningen för att helt enkelt klara ekonomin. Det blir för dyrt och man överskrider beviljade resurser. Det är en allvarlig tendens ur farlighets-och rättssäkerhetsperspektiv. Väldigt många behöver de resurser som en specialavdelning kan tillgodose.
Martin Elton: Straffriförklaring eller det nuvarande systemet? Jag kan känna mycket för att ha straffriförklaring för den kategori som är så tydlig som i det exempel som jag gav. Jag nämnde ett exempel, men jag hade kunnat nämna många -- av tidsskäl skall jag inte göra det -- där det ur psykiatrisk synpunkt är lika fullständigt klart att en person har handlat under helt andra förutsättningar än dem som vi upplever. "Fördelen" med det system som vi nu har är att samhället ändå genom förvaltningsdomstolarna får ett inflytande över hur länge en person skall vara intagen för vård. Om man blir straffriförklarad och får sin vård i andra sammanhang, skulle samhället med nuvarande lagstiftning inte ha insyn och kontroll över hur lång vården skulle bli.
Frågan om vård eller fängelse debatterades i samband med förberedelserna till lagen om man skulle dömas i "vanlig ordning" och få vård under den tid man behöver ha en verkställighet av ett frihetsberövande straff. Detta låter väldigt bra. När man diskuterar detta undrar många varför det inte är så -- självklart skall det väl vara så. Men det är ett problem för oss psykiatriker att bedriva behandling effektivt under sådana förhållanden -- redan romarna på sin tid kände till att halva drivfjädern till tillfrisknandet ligger i viljan att bli frisk. Jag har problem med att effektivt behandla psykiskt sjuka som väntar på tio år i bunkern i Norrköping. Framhjulsdriften i tillfrisknandet blir på något sätt bortkopplad. Det är litet av anledningen till att vi från psykiatrisk sida har varit litet skeptiska och tveksamma till den ordningen.
Jag vill bara mycket kort återkomma till och understryka vad min kollega Göran Källberg var inne på i sitt anförande, nämligen att vissa länsrätter har en förkärlek -- av juridiska skäl naturligtvis -- att profilera oss som motparter. Detta är ett klart problem, speciellt på de mindre klinikerna där man den ena timmen skall sitta inför länsrätten och vara motpart -- det står i domen: motpart Martin Elton --, timmen därefter sitter jag med personen i ett annat rum och är den personens psykoterapeut. Det är en rollsituation som är omöjlig. På större kliniker kan man möjligen ordna det så att den ena kollegan tar den ena rollen och den andra en annan, men på mindre kliniker som kanske bara har två, fyra läkare är detta ett stort problem.
Lennart Klang: Jag vill till Christel Anderberg bara ge en enkel beskrivning som kan vara belysande av skillnaden mellan kriminalvårdspsykiatri och sjukvårdspsykiatri. I sjukvårdspsykiatrin strävar man precis som hos oss efter att få patienten frisk. När patienten är frisk skriver man ut denne. Hos oss är det emellertid annorlunda. Den dagen patienten är frisk, kan vi inte skriva ut honom. Å andra sidan måste vi frige honom från fängelset kanske den dagen han är som sjukast, därför att strafftiden har löpt ut. Detta är en väsentlig skillnad.
Jag har arbetat inom kriminalvården i så pass många år att jag har varit med om ett äldre system där vi hade två andra påföljder: ungdomsfängelse och internering. Jag arbetade då med ungdomsfångar som framför allt inte var narkomaner som i dag, utan 50-,60-och 70-talets biltjuvar. När man såg en förbättring hos en ungdomsfånge och när han mådde som bäst och hade de största förutsättningarna att klara sig, kunde man med Ungdomsfängelsenämndens medverkan få ut honom, även om han inte på långa vägar hade avtjänat de tolv månader som var minimitiden för straff vid ungdomsfängelse. Kanske en återgång till ett liknande system kunde vara tänkbart.
Göthe Knutson: Jag vill rikta min fråga till läkarna. Jag skulle vilja veta litet om förmågan att skilja psykiskt sjuka brottslingar från friska brottslingar. I en del fall förekommer det onekligen att en brottsling försöker att få sluten psykiatrisk vård i stället för att komma till fängelse. Det mest kända fallet under senare år är väl förövaren av morden i Åmsele. Han gjorde uttalanden som tydde på att han skulle göra allt för att bli sjukförklarad. Nu lyckades han inte med det. Hur ofta upptäcker ni efteråt att ni har gjort felaktiga bedömningar?
Lars Lidberg: Vi upptäcker naturligtvis aldrig om en bedömning är felaktig om vi har blivit lurade på ett skickligt sätt. Men jag tror att vi nästan alltid upptäcker det, därför att undersökningen grundar sig inte på att man kommer in till doktorn för att prata med honom några timmar då man kan fejka något och sedan gå ut, utan vi har en observationstid dygnet runt under fyra veckor. Det finns ingen som framgångsrikt kan spela att han har någon form av känd psykisk störning under den långa tiden.
Vad gäller Åmselemannen hade jag med honom att göra innan brotten i Åmsele begicks. Han var då en stackare, en biltjuv, som hade gjort tre eller fyra hängningsförsök på fängelset. Han är en av de få som jag har skrivit vårdintyg för. Jag skriver inte vårdintyg, därför att sjukhusen tar inte emot patienterna eller därför att patienterna hävdar att de klarar sig själva. Men för honom gjorde jag det, eftersom han då var så sjuk. Det var en ömklig stackare som sedan skrevs upp till hjälte av massmedia. Han identifierade sig med en finsk tukthusfånge -- en mycket hemsk person -- som han hade som idol. Han undersöktes på Huddingekliniken. Jag tror inte att man där hade någon tanke på att så att säga jämställa honom med en psykiskt sjuk, även om han själv uttalade sig i den riktningen.
Jag vill kort säga något om svängningen inom psykiatrin. Säters mest kände innevånare, Tuneman, skulle jag tro att många känner till. Han var ledare för Salaligan. Han satt 36 år på Säters fasta paviljong. Jag har läst journalen, vilken är en kulturhistoriskt mycket intressant läsning. Det var en rättsläkare i Stockholm som ville flytta ut Tuneman till Rålambshovs sjukhus. Då kan man se att det år efter år står: Samtal med överläkaren ua, samtal med överläkaren ua. Sedan beskärmar sig den då ansvarige läkaren att man kan komma på tanken att ett sådant moraliskt monstrum kan flyttas från fast paviljong till vanlig psykiatrisk tvångsvård. Så blev det inte heller. Men det fanns alltså en annan attityd inom psykiatrin. Den har nu svängt väldigt starkt. Som jag tidigare sade tror jag inte att det bara beror på lagstiftningen, utan det är en opinionssvängning som är mycket påtaglig inom psykiatrin. Vi behöver tvångsvårda vissa patienter, och den vården har genom denna svängning blivit eftersatt. Man har fokuserat sig kring unga psykiatrer som vill vårda snälla, väluppfostrade och ofta kanske också välbärgade neurotiska patienter i stället för de patienter som vi kommer i kontakt med.
Martin Elton: Jag sysslar både med utredning och vård. Jag få då ofta frågorna: Hur ofta gör ni felbedömningar? Hur ofta blir ni förda bakom ljuset? Jag brukar då svara i likhet med vad Lars Lidberg sade, nämligen att av de personer som vårdas på kliniker under ett antal veckor -- det är trots allt 80--85% -- är det i mycket få fall som vi kommer snett på grund av att vi har förts bakom ljuset. När det gäller de s.k. frifotingarna, som kommer till mottagningen några gånger, ökar naturligtvis möjligheterna för en skicklig skådespelare att dribbla med oss. Men det är inte där den stora svårigheten ligger, utan den ligger i att vi skall gå in på ett spektrum från 0--100, där det inte finns vare sig några naturliga bergskedjor, vattendelare eller åar som riktigt klart talar om för oss var i terrängen gränsen går. Från utgångspunkterna alltifrån att vara kärnfrisk till att vara något litet förkyld, till att vara riktigt ordentligt förkyld och till att vara dödsförkyld, skall vi gå in och säga att där går gränsen för Svartenbrandt, Tuneman eller vem det må vara. På dessa indikationer måste även experter av och till komma till olika bedömningar. Den här personen? Ja, allvarligt psykiskt störd, tillhör den ena eller andra sidan av den här gränszonen. Gränsfall kommer vi alltid att få. Rättsmedicinalverket, som nu har tagit över ledarskapet för den här verksamheten, bedriver för närvarande ett oerhört kvalitetsarbete på de sex enheter som sysslar med utredning för att vi skall få samma kriterier. Vi har kommit en bra bit på väg, och vi skall göra ytterligare ansträngningar framöver för att nå ännu bättre konsensus om var gränsen går. Men detta är bedömningar som aldrig kan bli hundraprocentiga när det är fråga om någon tiondels millimeter hit eller dit.
Lennart Klang: Jag tror att det är väldigt ovanligt att vi från kriminalvårdssynpunkt tycker att rättspsykiatrin har gjort felbedömningar. Det är inte där problemet ligger -- det gäller i stället de fångar som kommer till oss utan att ha blivit rättspsykiatriskt bedömda, vare sig med sinnesundersökning eller enligt 7 §. Jag tänker då på en grupp intagna som börjar öka, nämligen utomeuropeiska fångar som kommer från kulturer som gör att det är svårt att säga om deras beteende är ett symptom på en psykisk sjukdom eller om det är tecken på ett kulturellt särdrag som vi inte känner igen.
Jag tror att det är de som slinker igenom och för vilka tingsrätterna aldrig förordnar om 7 §-undersökningar eller rättspsykiatriska undersökningar som dyker upp hos oss och som sedan i början av verkställigheten visar sig vara sjuka. Jag vill erinra om att vi, sedan den nya lagstiftningen infördes, har haft ett resningsärende där en intagen, som hade dömts till fängelse, fick resning och sedan dömdes till rättspsykiatrisk vård. Vidare vill jag erinra om att vid något tillfälle har regeringen av nåd ändrat påföljd från fängelse till sluten psykiatrisk vård.
Göran Källberg: Jag har jobbat på Säters fasta paviljong och Specialen i, tror jag, elva år och var dessförinnan under några år rättspsykiater inom kriminalvården. När det gäller detta med felbedömningar vill jag säga att jag har, så här lång tid efteråt, beträffande mitt arbete på Säters sjukhus inte mer än i något enstaka fall tyckt att det varit fråga om felbedömning. Däremot har jag sett flera fall av det slaget inom kriminalvården -- både sådana som, liksom Lennart Klang sade, inte är undersökta och sådana som är undersökta. Så jag tror att felbedömningen ligger mer åt det hållet än åt psykiatrins håll.
Birgit Henriksson: Jag skall fatta mig mycket kort och bara ställa en direkt fråga.
Jag tror det var Lars Lidberg som tog upp just frågan om att många patienter hamnar på fel ställen, och det är vad jag har fått höra klagomål på från många av våra öppna kliniker -- man har svårt att klara av patienter som är dömda av psykiska skäl. Man har inte låsbara avdelningar, olika människor och anhöriga blir oroliga och ängsliga. Finns det platser på de här specialenheterna som flera av er har talat om, eller varför sitter dessa patienter på fel ställen så att säga?
Lars Lidberg: Jag vet inte. Jag sitter inte i den administrativa positionen att jag kan svara på det.
Jag vet att vi har platser i vårt eget hus, men som Gunnar Holmberg sade har vi inte lyckats sälja -- om vi skall kalla det så -- de platserna till landstingen.
Vidare vet jag att Säter i dag har problem, eftersom man i Västerås, som hör till Säters område, tar tillbaka sina patienter av kostnadsskäl. Men jag tror inte att det skulle vara särskilt mycket dyrare att bygga sådana här enheter, och det skulle vara mycket bättre för alla att göra det. Tidigare var det så -- det vet jag -- att man valde att skriva ut de här patienterna väldigt tidigt, och det var ju inte bra. Men det var så här i Stockholm för 15--20 år sedan ganska ofta.
Jag tycker att det här är ett problem som måste lösas på något sätt, och jag tror att jag har nästan alla psykiatrer bakom mig när jag säger det.
Martin Elton: Bara mycket kort.
De särskilda vårdenheter -- skall vi kalla dem så -- som vi talar om nu är fullbelagda, och där är det många gånger litet väntetid och ett visst tryck. Så om man skall ha den ambition som Lidberg har talat om, att alla som döms till vård skall ha denna på en särskild vårdinrättning, då måste platsantalet på dessa inrättningar utökas.
Ordföranden: Då har vi haft den genomgång som vi i justitieutskottet planerade.
För oss har det här varit en annorlunda utfrågning än sådana som vi brukar arrangera. När det dyker upp en kontroversiell fråga brukar ett sätt att bilda oss själva och ta reda på hur det förhåller sig med frågan vara att anordna en utfrågning. Om det gäller en proposition eller om det finns ett antal motioner på ett område som är kontroversiellt brukar vi också arrangera utfrågningar, och ibland remissbehandlar vi även t.ex. motioner.
Den här utfrågningen byggde på att när vi tog denna nya lagstiftning i riksdagen fanns det en hel del turbulens kring den, och vi ansåg därför att det var intressant att egentligen följa upp lagstiftningen på det sätt som man ibland tycker att riksdagens revisorer gör. Man går tillbaka och ser efter vad det blev av det som vi faktiskt var med och beslutade om.
På det sättet har vi sett den här hearingen. Om man skall göra ett försök att dra en slutsats av vad som sagts under de timmar vi nu varit tillsammans blir det väl egentligen att lagstiftningen fungerar väl, att domstolarna tycker att lagstiftningen är ganska bra att handskas med samt att man har hittat rutiner för hur man skall handlägga ärendena. Ett av de viktigaste syftena med lagstiftningen gällde ju själva skyddsintresset, och såvitt jag förstår har det syftet tillfredsställts. Av de svar som har redovisats här framgår ju att skyddsintresset har ökat. Men en fråga som flera har pekat på är tidsmarginalen åtta dagar. Man tycker att det vore värt att fundera på om man kan göra någonting åt den.
Jag ser det då som väldigt angeläget att framhålla att om det skall vara någon vits med yttranden från åklagare, så måste åklagaren få tid att göra den undersökning som man anser att man i varje ärende behöver göra. På samma sätt tror jag -- så var det också tänkt enligt utredningen -- att när huvudsakligen samma åklagare skall yttra sig i det ärende som vederbörande tidigare varit med om att behandla behövs det mer tid. Eftersom vi inte har några särskilda frågor kring detta uppe i utskottet -- det finns just inte några motioner och det är inte något betänkande på gång -- utgår jag från att statssekreterare Krister Thelin tar med sig synpunkterna från den här hearingen.
Med det vill jag avsluta dagens utfrågning och tackar så mycket för all den information vi har fått. Vi tycker att det har varit väldigt intressant att på det här sättet försöka följa upp en lagstiftning som vi har varit med och tagit.
Tack skall ni ha.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 1 Motioner 1 Utskottet 2 Propositionens huvudsakliga innehåll 2 Gällande rätt 2 Uppehåll i huvudförhandling 2 Rättspsykiatrisk undersökning 3 Domarjäv 4 Europakonventionen 5 Tidigare riksdagsbehandling 5 Propositionens förslag 6 Handläggning av mål efter rättspsykiatrisk undersökning 6 Övriga jävsfrågor 8 Nämndeman i allmän förvaltningsdomstol 9 Överväganden 9 Motionerna 10 Övrigt 13 Hemställan 14 Bilagor 1. Propositionens lagförslag 15 2. Utskottets lagförslag 18 3. Utskottets lagförslag 19 4. Medverkande vid utskottets utfrågning den 9 mars 1993 om psykiskt störda lagöverträdare 21 5. Anföranden vid utfrågningen 22