Granskningsbetänkande

Anf. 14 Peter Eriksson (MP)

Herr talman! KU lämnar med dagens debatt över ett betänkande med 20 olika granskningsutredningar på sammanlagt nästan 1 000 sidor. I de flesta av ärendena är vi överens, men det finns en handfull reservationer. Debatten i dag kommer att gå till så att vi startar med en allmän och övergripande diskussion. Därefter går vi in på de enskilda ärendena, framför allt dem där vi inte är överens om hur man ska se på ministerns agerande eller vad som har hänt och vilken ordning som ska gälla. Många här i riksdagen har haft mindre att göra än vanligt de senaste åren. Det ringa antalet propositioner och betänkanden har lett till att utskottsmöten har fått ställas in. För KU har det tvärtom varit ett ovanligt arbetsamt år. Alldeles särskilt gäller det KU:s kansli som vi har frestat på hårt. Jag vill passa på att tacka kansliet för ett utomordentligt arbete under det gångna året. Framför allt är det granskningen av regeringen som lett till extra möten, utfrågningar och pappersarbete. Det är inte så att vi haft ovanligt många ärenden, men ett av ärendena har varit extra besvärligt. Det handlar om den så kallade Saudiaffären. Det är ett av de största granskningsärenden som KU har genomfört. Vi har gått igenom stora mängder papper från både regeringen och berörda myndigheter. Vi har ställt mängder av frågor och fått en hel del svar. Vi har haft utfrågningar av elva personer. Det har dessutom varit extra besvärligt eftersom mycket av materialet varit sekretessbelagt. Jag ska ta upp en del principiella frågor som dykt upp under årets granskning. Min åsikt är att en stor del av KU:s legitimitet när det gäller granskningen ligger i just offentligheten. Ingen annan granskning sker så öppet och offentligt som KU:s. Vem som helst kan begära att få ta del av våra utredningar, vilka frågor vi ställt och vilka svar vi fått, till och med innan utredningarna är färdiga. I några fall måste vi hantera sekretesskyddade uppgifter. Saudiaffären är dessutom en fråga där allmänhetens intresse, och rättmätiga krav, på att faktiskt få reda på vad som hänt är stort. Det är en historia som redan varit ute i medierna under lång tid, och många undrar över det de fått höra. Det ställer i sin tur stora krav på oss. KU måste göra en granskning där vi verkligen går igenom de centrala frågorna. Man ska inte efteråt kunna säga att vi slarvade eller valde bort det viktigaste. Granskningen måste vara tuff och på riktigt, men vi kan inte berätta allt. Det är den konfliktsituation vi befunnit oss i. Det har lett till en hel del konflikter mellan utskottet och Regeringskansliet men också till en del konflikter inom KU när inte alla varit överens om tagen. I den nya regeringsformen, vår mest centrala grundlag som beslutades av riksdagen så sent som 2011, har lagen ändrats så att KU ännu tydligare än tidigare har rätt att få del av alla handlingar som finns i Regeringskansliet och vid myndigheterna. Vi har trots detta stött på ett betydande motstånd från regeringshåll när vi begärt att få fram handlingar och underlag när Saudiaffären varit uppe i förhandlingar mellan partierna i statsministerns kansli. Det är tydligt att just här pågick centrala förhandlingar vid flera tillfällen. Vi återkommer därför i höstgranskningen till frågan hur man ska se på det så kallade Samordningskansliet. Vi har haft långa förhandlingar och diskussioner mellan utskottet och Regeringskansliet om vad som kan offentliggöras från utfrågningarna och annat material. Det är ingen lätt sak att säga vad som ska rymmas inom sekretesslagstiftningen. Ibland är det självklart och ibland mycket svårt eller tveksamt. Det är klart att Regeringskansliet har den största kompetensen på området. Regeringen har i några fall i Saudiärendet exempelvis hävdat något som kan kallas pinsamhetssekretess. Om det blir offentligt och andra länder får reda på att svenska myndigheter och Regeringskansliet hanterar frågor där de länderna är inblandade på ett slarvigt och nonchalant sätt kan det bli så pinsamt att det måste hemlighållas. I Saudiaffären har det alldeles uppenbart varit en hel del pinsamheter. Jag tycker dock att den svenska regeringen i större utsträckning måste inse att allmänhetens rätt att få reda på vad som hänt i en viktig fråga som Saudiaffären är central och avgörande för förtroendet för regeringen liksom tilltron till riksdagens granskningsarbete. Alltför mycket sekretess skadar förtroendet. En annan attityd är därför välkommen. Som vanligt har det uppstått en debatt om att KU är politiserat. Det kan jag bekräfta. Vi som sitter i utskottet är alla politiker och riksdagsledamöter. Vi är valda för att vi är med i något parti. Det betyder att vi inte alltid är överens. Men det betyder inte att den granskning som görs är meningslös. Jag vet att det finns en hel del, till och med journalister, som inte orkar höra mer när det visar sig att det finns olika uppfattningar. Men det får man faktiskt lära sig att stå ut med. Meningen och legitimiteten med KU och dess granskning finns i tre fundament som utvecklats under åren - offentligheten, minoritetsskyddet och kanslipersonalens professionalism. Offentligheten i utredningarna är central. Jag har under året arbetat för att ytterligare stärka öppenheten under själva granskningen. Det har varit svårt men extra viktigt i ett ärende som Saudiaffären. Minoritetsskyddet i KU har under åren utvecklats till en tradition som bjuder att den som vill ha en granskning får det. Vilken riksdagsledamot som helst kan begära att KU ska granska en minister. Den i utskottet som vill ställa en fråga till ett departement eller en minister i något av våra granskningsärenden får göra det. Minoriteten har stora möjligheter att få genomföra ett seriöst arbete med hjälp av kansliets personal och kan också få till en offentlig utfrågning. Ett tredje fundament handlar om att det är kansliets personal som skriver utredningarnas grundtexter, inte vi ledamöter. Skulle vi börja ta över och själva beskriva rättsläget och formulera verklighetsbeskrivningen hamnar vi snart i en ohållbar situation där det med rätta går att ifrågasätta värdet av våra granskningar. Därför vill jag se årets försök till ingrepp från Moderaterna i Saudiärendets grundtexter som ett olyckligt felsteg och ett undantag som förhoppningsvis inte kommer att upprepas. Förtroendet för kanslipersonalens professionalism och integritet är avgörande för en bra granskning. Slutsatserna eller ställningstagandena är naturligtvis också viktiga. KU:s slutsatser i den särskilda granskningen har under åren ofta haft betydelse för utvecklingen av Regeringskansliets arbete. Insikten om att det nästa gång kan vara mitt parti som sitter i regeringen och ska granskas leder till att vi försöker se lite längre än näsan räcker, även om det kan vara nog så svårt ibland. Allra svårast är det förstås att granska den egna regeringen, att granska sina egna partivänner. Det har regeringspartiernas ledamöter visat prov på även i år, liksom socialdemokratiska ledamöter gjort tidigare. I år är det Annie Lööf, Fredrik Reinfeldt och Sten Tolgfors som får den tyngsta kritiken från utskottet. Det är en tuff kritik, men den är berättigad. Statsministern har ansvaret för hur man organiserar arbetet med att lämna ut handlingar i enlighet med tryckfrihetsförordningen. Det system man infört för denna hantering i hela Regeringskansliet uppfyller inte de krav som lagen uppställer. Det är entydigt så att en rejäl förändring krävs. Utskottet väljer att tro på Tolgfors och Reinfeldt när de säger att de inte ålagt FOI att bilda ett bulvanbolag när det gäller Saudiaffären. Det betyder i sin tur att försvarsministern inte har styrt sina myndigheter på ett så aktivt sätt som regeringsformen bjuder. En regering ska inte överlämna känsliga utrikespolitiska frågor till en myndighet utan att ens informera sig om hur problemet ska lösas. Effekten av denna underlåtenhet att styra har skadat Sveriges internationella relationer. Annie Lööf har som näringsminister lämnat felaktiga uppgifter till konstitutionsutskottet och dessutom brutit mot 1 kap. 9 § regeringsformen om opartiskhet och saklighet. Det är i dessa tre fall fråga om allvarliga missgrepp och ovanligt tydliga fel som KU måste reagera mot.

Anf. 15 Björn von Sydow (S)

Herr talman! Årets granskning har karakteriserats av framför allt bedömningar av statsrådens tjänsteutövning och styrning av den offentliga förvaltningen. Avgörande är föreskriften i regeringsformen som säger att "under regeringen lyder Justitiekanslern och andra statliga förvaltningsmyndigheter". Det är på så sätt som regeringen styr riket, i enlighet med regeringsformen. Redan i det första ärendet i detta betänkande, "Regeringens arbete för att nå klimatmålen med hjälp av infrastrukturplanering", konstaterar utskottet enigt att vi inte riktar någon kritik men att "det är regeringen som styr riket, i vilket ingår en skyldighet att leda förvaltningen, och regeringen är inför riksdagen ansvarig för hur målkonflikter hanteras vid genomförandet av riksdagens beslut". Grundlagarna är inte alltid entydiga, men vår granskning syftar till att verka vägledande. Ett sådant förhållande gäller när utrikesministern och UD har agerat i samband med Kronofogdemyndighetens ärende om verkställighetsåtgärder mot utländsk - läs: rysk - egendom i Sverige. Ingen myndighet, varken regeringen eller riksdagen, får bestämma hur en förvaltningsmyndighet eller domstol ska avgöra ett ärende mot en enskild. Men regeringsformen säger att utrikesministern ska hållas underrättad när en fråga som är av stor betydelse för förhållandet till en annan stat eller en mellanfolklig organisation uppkommer hos en statlig myndighet. I det här fallet anmälde myndigheten sin avsikt att mot bakgrund av domar i svenska domstolar inleda åtgärder mot den ryska egendomen. UD och utrikesministern har i en serie utsagor visat myndigheten att man anser att detta skulle kunna skada Sveriges internationella folkrättsliga åtaganden. Utskottet stöder enigt indirekt myndighetens sätt att använda sig av kontakten med utrikesministern samt utrikesministerns sätt att lämna sina bedömningar med en viss marginal i en sakfråga som myndigheten och indirekt domstolar beslutar om. Detta ärende innebär alltså en knivig avvägning av regeringsformens föreskrifter, men det har varit möjligt att spåra skeendena. Tyvärr är förhållandena inte detsamma när det gäller en serie ärenden där frånvaro av styrning och frånvaro av offentliga handlingar har lett till svårigheter att spåra ansvarigheten. Vi möter och bedömer enigt problem med hur regeringen och Försvarsdepartementet "beredde besparingar inom Försvarsmaktens materielförsörjning". Det gäller en process i Regeringskansliet, framför allt Försvarsdepartementet, under 2008. En grupp politiker, statssekreterare och borgerliga parlamentariker tog fram besparingar inom försvarsmaterielområdet, bland annat genom att avbryta projekt. Man gav inga direktiv. Man höll myndigheterna på avstånd och visade rent av misstro. Man skapade ingen dokumentation av vilka handlingar man byggde på. Jag ska inte bedöma sakfrågan nu. Men hela konstitutionsutskottet anser att man på detta sätt inte kunde presentera förslag som höll. Man måste, menar konstitutionsutskottet, arbeta med myndigheternas sakkunskap. Dessa lyder under regeringen och kan och ska styras. Men detta uteblev i det här fallet. Det är ett mönster som återfinns. Detsamma gäller bristerna i dokumentationen. Hur ska då Riksrevisionen och riksdagen kunna granska regeringen? Att styra eller inte styra - det är frågan. I vår granskning av det militära samarbetet med Saudiarabien har vi inte hittat något som styrker att någon i regeringen eller Regeringskansliet varit delaktig i eller godkänt beslutet om SSTI:s bildande, finansiering eller tilltänkta roll. Men den så kallade Saudiaffären är så pass allvarlig att kritik måste riktas mot att regeringen inte hållit sig informerad och att styrningen därmed blivit bristfällig. I regeringens styrande funktion förutsätts det nämligen att regeringen följer myndigheternas verksamhet och agerar för att skaffa sig de nödvändiga upplysningarna även om myndighetens information är bristfällig eller uteblir. Vi konstaterar att dåvarande försvarsministern Sten Tolgfors aldrig träffade generaldirektören för Totalförsvarets forskningsinstitut för att diskutera Saudiärendet, trots att det rörde känsliga och viktiga frågor som dessutom berörde samarbete med en annan stat. I stället för att noggrant följa ärendets utveckling sköt Försvarsdepartementet ifrån sig frågan och gav de inblandade myndigheterna i uppgift att lösa situationen. Det gällde särskilt under 2008. Utskottets granskning visar här att regeringens önskan att hålla sig ifrån ärendet lett till allvarliga brister. Det har i förlängningen genom förhållandena i beredningsprocesser och beslutsprocesser i myndigheter och Regeringskansliet skadat Sveriges internationella relationer. Vår grundlag är tydlig. Det är regeringen som styr landet, och dess myndigheter lyder under regeringen. Det är en uppgift som regeringen inte kan ta på sig bara när man så önskar. Den gäller 24 timmar om dygnet. Den som har makten och av riksdagen har fått mandatet att utgöra landets regering måste sköta denna sin maktutövning hela tiden. Det framkom inte minst 2005 i konstitutionsutskottets granskning av dåvarande regerings hantering av tsunamikatastrofen. Ett enigt utskott kritiserade då regeringen, inte för vad den gjorde, utan för vad den inte gjorde. Också i Saudiärendet finns en brist vad gäller att kunna spåra de handlingar som legat till grund för beslutsprocesser. Detta vetter emot tryckfrihetsförordningen, fundamentet för den fria debatten och granskningen av den offentliga verksamheten. Här konstaterar vi att Näringsdepartementet agerat fel när de på eget initiativ lämnat ut en handling till andra än dem som begärt ut handlingen. Det kan inte uteslutas att departementet agerade för att få ut sin version först, vilket missgynnade den journalist på Aftonbladet som ursprungligen hade begärt ut handlingen. Näringsminister Annie Lööf är ytterst ansvarig för hur hennes närmaste medarbetare har agerat i ärendet. Regeringens och statsministerns snabbhet med att bortförklara missförhållandena med krav på höjd säkerhet och ökade krav från allmänhet och medier håller inte, för samtidigt som man är väldigt snabb med att få ut information som man gärna vill ha ut har alltför få åtgärder vidtagits för att anpassa Regeringskansliets diariesystem till dagens moderna krav på att göra uppgifter tillgängliga elektroniskt. Vi kommer under hösten att följa detta för att se att det reformarbete som statsministern utlovat verkligen kommer till stånd. Herr talman! Vår insamling av material och våra utfrågningar visar på två tendenser i det styrsystem som regeringen Reinfeldt arbetar under. En tendens är att ibland inte styra och inte ta ansvar i enlighet med regeringsformen, ibland styra men utan den offentliga och opolitiska förvaltningen. Båda dessa förhållanden är konstitutionellt sett inte korrekta. Den andra tendensen är att bedriva en egen mediekommunikation på bekostnad av de principer som ligger i tryckfrihetsförordningens ord: "Till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall varje svensk medborgare ha rätt att taga del av allmänna handlingar." Herr talman! Jag yrkar på godkännande av utskottets anmälan.

Anf. 16 Per Bill (M)

Herr talman! Låt mig inleda med att å konstitutionsutskottets vägnar anmäla vårt nästan 1 000 sidor långa granskningsbetänkande i tre volymer. Det här är vår produkt. Det finns visserligen fyra reservationer från Alliansen, men vi tänker inte votera om dessa; vi tycker inte att det är riksdagens roll att överpröva den granskning som gjorts av KU. Herr talman! Enligt regeringsformen 13 kap. 1 § ska vi "granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning". Det här är sjunde året som jag är med. Vi har haft som våra utgångspunkter att försöka vara sakliga i vår granskning av regeringen, vara konstitutionellt stringenta och relevanta, värna KU:s integritet och göra en rättslig granskning som syftar till att utveckla regeringsarbetet och ge vägledning för framtiden, det vill säga att vara den goda revisorn. Jag vill likt utskottets ordförande Peter Eriksson rikta ett tack till kansliet för allt jobb och de 1 000 producerade sidorna. Kristina Svartz, Peder Nielsen och övriga har gjort ett fantastiskt jobb. Jag hoppas att ni får ett ordentligt sommarlov trots att många av er när vi andra är på badstranden ska börja dyka ned i Regeringskansliets olika protokoll för att se att den administrativa ordningen är god. Herr talman! Vi har haft 22 ärenden att titta på. Ett var så dåligt att vi lade det åt sidan, och ett blev bordlagt. Vi har alltså ägnat oss åt 20 granskningsärenden varav vi i princip är överens i 16 av dem. Egentligen kan man säga att det bara finns ett enda ärende där det finns oceaner av skillnader. Det är i Saudiärendet. Som hobbystatistiker tycker jag möjligen att det var lite spännande att se att nio av de 20 KU-anmälningarna som vi har behandlat kommer från Miljöpartiet. Herr talman! Vi försöker att göra en granskning, bygga upp en analys och dra väl grundade slutsatser. Om man tar styrkta fakta som vi har fått genom att ställa skriftliga frågor, samla in material och ibland även göra utfrågningar gör vi sedan en samlad bedömning som ska vara juridisk. Vi skickar viktiga signaler till Regeringskansliet. Ibland påtalar vi också brister i statsrådens tjänsteutövning. Vad vi inte vill göra är att använda ej styrkta påståenden, eftersom det leder till spekulationer som blir värdelösa för Regeringskansliets förbättringsarbete. Vi är överens om mycket. Men i dag ska vi som vanligt debattera det som vi inte är överens om. På ett mycket övergripande plan kan man säga att det är två saker som bekymrar mig. Det ena är att det finns flera spekulationer i vårt granskningsbetänkande. Jag tycker också att det är oproportionerlig kritik. Det är spekulationer av typen "mycket talar dock enligt utskottet för att". Jag tror inte att den typen av spekulationer är någonting som gagnar det framtida regeringsarbetet. När det gäller det andra har jag gått tillbaka 20 år i tiden och tittat på: Hur brukar KU uttala sig? Vi brukar säga "att det finns brist", "bristande", "bristen", "brister", "bristerna", "bristfälligt", "brustit", "fel", "felaktigt", "felet", "felen" och "missvisande". Ingen gång på 20 år har ordet "skada" funnits med. Vi har ändå tittat på ärenden som tsunamikatastrofen. Där blev tusentals människor strandsatta, många dog, och ännu fler blev skadade. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen gjorde nästan ingenting de första dagarna. Det slutade med "kritik", men det slutade inte med att "det har allvarligt skadat Sverige" eller något liknande. Samma sak gäller Bofors, Ebbe Carlsson och Telub. Alla de ärendena ledde till "kritik", men inte till ord som "att det har allvarligt skadat Sveriges internationella relationer". En kvantitativ genomgång av KU:s ställningstaganden ger en annan bild. Det är att vi har fått en ökning av antalet kritikärenden sedan Peter Eriksson blev ordförande. Från att tidigare har legat på tre, två, ett och fyra oavsett om det har varit en borgerlig regering eller en socialdemokratisk regering har vi de senaste tre åren legat på tio, nio och sju. Det är nästan en fördubbling av antalet ärenden med kritik fast den totala mängden ärenden gått ned. Herr talman! Jag tycker att vi ska vara rädda om konstitutionsutskottet och försöka göra ett omtag. Ska vi ha ett konstitutionsutskott ska vi vara rädda om det. Att chansa, använda omotiverade överord och att spekulera urholkar utskottets trovärdighet på sikt. Låt oss därför i nästa års vårgranskning återgå till KU:s uppdrag så som det är beskrivet i KU:s lilla gröna. Det är en bok som vi gemensamt har tagit fram. Där kan man läsa: Konstitutionsutskottets granskning ska vara rättslig. Det är en politisk uppgift att genom granskningen av regeringsarbetet från rättsliga utgångspunkter vårda legalitetsgrundsatsen.

Anf. 17 Peter Eriksson (MP)

Herr talman! Jag reagerade på några saker som Per Bill sade. En intressant sak var att han hade ägnat sig åt sin hobbystatistik. Han påstod att vi nu kritiserar i större utsträckning än vad som har varit fallet tidigare. Det kan hända att det stämmer. Man kan också tänka sig att det har viss betydelse att under den förra mandatperioden var det en borgerlig regeringsmajoritet. I dag har vi en minoritetsregering. Som jag sade i mitt anförande är det svårt för regeringspartierna att granska sina egna partivänner. Det är alldeles uppenbart för den som följer konstitutionsutskottets granskningsärenden. Det är lätt att hamna i en försvarsposition och att agera som försvarsadvokat i stället för som granskare eller den gode revisorn, som Per Bill gärna talar om. Det får man ha viss förståelse för. Men vi i oppositionen försöker göra en granskning på riktigt. Det har antagligen också en viss betydelse för resultaten att det nu är en minoritetsregering. Det har varit minoritetsregeringar tidigare. Jag har suttit i KU under 90-talet. Det var också då tuff kritik mot regeringen som satt i minoritet. Jag tror att KU:s majoritets ställningstaganden kanske blir något mer rimliga att se på när vi har minoritetsregeringar. Det är också skillnaden i politiska bedömningar, som inte helt går att komma ifrån, som har betydelse för hur man ska se på KU. Det är grundmaterialet och offentligheten som skapar legitimiteten i systemet snarare än våra egna slutsatser.

Anf. 18 Per Bill (M)

Herr talman! Jag har i mitt hobbystatistikarbete, som naturligtvis inte håller någon akademisk kvalitet, ändå gått tillbaka till 1998. Då hade man kritik i tre ärenden, året därpå tre, året därpå fyra och året därpå sju och därefter tre, fyra, tre, ett, tre, fyra, tre, tre och fyra. Sedan kommer din tid som ordförande med åtta, nio och den här gången sju. Det är möjligt att det är ett för litet material. Men här finns det i stort sett minoritetsregeringar hela tiden med undantag för fyra år under förra mandatperioden. Nog tycker jag ändå att jag har fog för mig att säga att det ser ut som att vi nästan haft en fördubbling av ärendena med kritik under de senaste tre åren. Då har vi ändå haft olika typer av minoritetsregeringar under 11 av dessa 15 år.

Anf. 19 Peter Eriksson (MP)

Herr talman! Det är alldeles uppenbart att det blev en ökning från förra mandatperioden, när vi hade en majoritetsregering. Men frågan är, när det gäller ett sådant här litet material som Per Bill har tagit fram: Är det bra eller dåligt? Vad innebär förändringen? Som jag ser det måste envar göra den bedömningen själv. Journalister och allmänhet får titta själva, lyssna på diskussionen och se i materialet om man tycker att den kritik som vi har är rimlig. Det är inte vi som ska avgöra vad som är rätt och fel i detta, utan vi gör våra bedömningar, och i och med det får andra ta över.

Anf. 20 Per Bill (M)

Herr talman! Det är alldeles korrekt. Vi har också försökt visa på de ställen där vi tycker att kritiken bygger på spekulationer snarare än på fakta. Vi ska göra vårt bästa för att få ut en bild till såväl journalister som allmänhet om att det finns några fall där regeringen och enskilda statsråd får kritik på grund av brister. Men det finns också andra fall, där vi tycker att spekulation har bidragit till onödig kritik.

Anf. 21 Björn von Sydow (S)

Herr talman! Per Bill och reservanterna, Alliansens partiföreträdare, menar att konstitutionsutskottet inte har utrett vilken påverkan på Sveriges förbindelser med andra länder som regeringens hantering av Saudihändelserna har haft. Låt oss gå till de recit som vi blev överens om. Jag kan referera till några punkter. Det finns till exempel en bedömning på s. 272 som har sin utgångspunkt i vad statsrådet Tolgfors säger till utskottet: Det saudiska missnöjet riskerar att orsaka utrikespolitisk skada som kunde drabba såväl pågående försäljningsförhandlingar som andra militära och civila handelsrelationer som Sverige har byggt upp under årtionden. Att man inom Regeringskansliet bedömde att risken för utrikespolitisk skada var allvarlig framgår också av det skriftliga material som överlämnats till utskottet. Förre krigsmaterielinspektören Andreas Ekman Duse säger på s. 282: Däremot var det helt klart att man från saudisk sida tillmätte den här affären mycket stor betydelse, och man gjorde kopplingar mellan den svenska attityden och den här affären i andra relationer mellan Sverige och Saudiarabien. Eftersom det var klart att den svenska relationen med Saudiarabien bedömdes som viktig handlade det givetvis om att inte agera i onödan på ett sådant sätt att man störde relationerna. Vi har menat att i anslutning till de föreskrifter i sekretesslagen som gör det möjligt att hemligstämpla material har det på det sättet framträtt förhållanden som visar att processen, särskilt under vissa perioder, har varit av det slag att det i sin förlängning har lett till skada för rikets internationella relationer.

Anf. 22 Per Bill (M)

Herr talman! Jag har bara läst Saudiärendet, så jag känner inte till detaljerna. Andreas Norlén kommer att debattera detta senare. Man kan ändå konstatera - framför allt om man lyssnade på partiledardebatten som vi hade i den här kammaren för ett par dagar sedan - att roten till allt det onda är det MOU som den socialdemokratiska regeringen skrev någon gång under det sista året den hade makten. Det var alldeles för långtgående, och det lovade Saudiarabien alldeles för mycket. Jag skulle vilja säga att det är roten till det onda. Sedan har det skett minst sagt konstiga saker på FOI. Detta skulle man kunna skriva en dålig agentroman om - pengar i plastpåsar och startande av misslyckade företag. Men det är inte någonting som regeringen vare sig har känt till eller på något sätt medverkat i. Det är till och med så - om jag läste rätt i handlingarna - att inte ens generaldirektören för FOI visste om att några personer startat ett bolag med konstiga syften.

Anf. 23 Björn von Sydow (S)

Herr talman! Även under den fas som så småningom ledde fram till formella regeringsbeslut finns oklarheter. Vid våra utfrågningar av statsråd och statssekreterare fick vi inte fram vem eller vilka som läst eller tagit del av FOI:s förslag. Det berörde bland annat SSTI. Vi har också konstaterat att beredningsordningen hos Regeringskansliet och Totalförsvarets forskningsinstitut har varit ostyrd och närmast okontrollerad från regeringens och statsrådens sida. Här ligger förhållanden som i sin förlängning har lett till skada för rikets internationella relationer. Det är just detta att regeringen har försökt hålla denna fråga borta. Den gick inte in med en tydlig riktlinje för hur MOU:et skulle hanteras. Det gäller särskilt under åren 2007-2008. I verkligheten blev situationen den att Inspektionen för strategiska produkter förklarade att den kommer att motsätta sig ett genomförande på det sätt som Totalförsvarets forskningsinstitut hade föreställt sig. Här hade det varit önskvärt att regeringen hade gått in och varit den instans som tog i denna frågeställning och såg till att det inte blev den otydlighet, ovilja och misstänksamhet som skapades på den andra sidan. Det är detta som i sin förlängning har lett till skada för rikets internationella relationer.

Anf. 24 Per Bill (M)

Herr talman! Att regeringen har försökt hålla frågan borta är en spekulation, återigen. Det har inte visats, och vi har inte kunnat läsa det i några slutsatser. Det har skett en del konstigheter på FOI. Men vi tittade på bolaget SSTI och tog in årsredovisningarna. Företaget har haft ungefär 200 000 kronor i omsättning under tre år. Det är inte mycket bomber och granater man kan sälja för 200 000 kronor. Vi har haft en generaldirektör som säger att hon inte visste om att bolaget har funnits. Hur skulle försvarsministern, även om han hade ätit frukost, lunch och middag med generaldirektören varje dag, ha kunnat få reda på att bolaget SSTI fanns om generaldirektören själv inte visste om det?

Anf. 25 Karin Granbom Ellison (FP)

Herr talman! Granskningen av årets anmälningar till konstitutionsutskottet är klar. Presskonferens hölls för två veckor sedan, och många medier toppade nyheterna med KU:s resultat. Det är förstås glädjande att granskningen anses viktig och intresserar många. I grunden handlar KU:s granskning om att utveckla svensk demokrati. I veckan som gick lärde jag mig ett nytt uttryck, lixmåttet. Det är ett mått på läsbarhetsindex där lägre tal betyder lättare text. Jan Björklund bedöms enligt detta mått vara den mest lättförstådde partiledaren. Jag funderade då på vad KU:s granskningsbetänkande kan ha för lixmått. KU-text är ofta krånglig och kanske lite torr. Det är som om det utvecklats ett KU-språk under åren. Varför har det blivit så? Går det att göra KU:s slutsatser mer lättillgängliga? Är det önskvärt? Många gånger lyckas medierna skapa uppmärksamhet kring KU:s slutsatser. De använder ofta starka ord. Påpekanden av utskottet kan bli tolkade som att KU rasar. En slutsats om att något har brustit blir till att ministern prickas. För den som lyssnar på debatten kan det vara bra att bli upplyst om att det är medierna som delar ut prickar, inte KU. KU:s roll är att i efterhand se om regeringen och dess företrädare fullgjort sina konstitutionella förpliktelser. Med förmånen att kunna vara efterklok kan KU också ta fasta på om det finns något att säga för att ge vägledning för framtiden. Att lixtalen för KU-betänkandena blir så höga kan nog ha sin förklaring i att KU måste vara precist. Jag gick tillbaka till de rapporteringar som skedde för ett år sedan i det som då kallades för Saudiaffären. Man kan där hitta formuleringar som inte är tillräckliga för KU:s syfte. Det kunde stå: svenskarna diskuterar ett upplägg. Men exakt vem av dem med svensk nationalitet som var med i diskussionerna är en fråga som KU behöver få ett svar på. Det skrivs i medierna att myndigheten gjorde något. För KU:s ställningstagande är det avgörande om det var några medarbetare vid myndigheten som hade gjort något eller om det var myndigheten. Fanns det mandat från regeringen, och vad bestod det av? Detta gör att KU-granskningens lixtal ökar, och det måste vi leva med för att utskottet ska kunna fullgöra sin uppgift, nämligen att inte bara väcka uppmärksamhet utan också kunna stå för noggranna slutsatser om hur statsråden har skött sin tjänsteutövning och hur handläggningen gått till i regeringsärendena. Även i år har vi fått en diskussion om huruvida KU klarar sin roll att hålla isär den konstitutionella granskningen och partiernas olika intressen och åsikter i sakfrågor. Jag läste protokollet från den förra riksdagsdebatten, och den diskussionen fördes även då. Är det rimligt att tro att politik inte letar sig in i KU-granskningen? Det går inte att komma ifrån att vi alla är politiker. Det är väl just detta att vi kommer med olika bakgrund och perspektiv som gör att vi ser på verkligheten med olika ögon. Men några saker har vi ändå att hålla oss till. Ställningstaganden bör baseras på vad vi kan belägga. Vi ska bedöma ärenden utifrån vad vi vet och inte vad vi tror. KU:s ledamöter måste vara noga med att de uttalanden som de gör ligger inom det område som lagen anger är KU:s uppgift. Påpekanden om vad regeringen ska och inte ska göra ska kunna hämta stöd i lagen. Under årets granskning har vi fått en hel del överskottsinformation, men om den information som framkommit inte är konstitutionellt relevant har KU ingen anledning att ha åsikter om detta. KU:s ledamöter måste hålla sinnet öppet och inte ta ställning innan processen är färdig. Anmälningarna utgår från att något kan vara fel och måste granskas. Inte sällan är anmälan en mediehändelse i sig själv. Då kan det vara mer medialt spännande att kunna bekräfta att fel verkligen begåtts, men att komma fram till att det inte finns något att anmärka på ur ett KU-perspektiv kan vara lika viktigt. Det kan ge lika mycket konstitutionell vägledning som ett påpekande att ett fel har begåtts. Det är faktiskt också en nyhet om KU kommer fram till att saker inte har varit så som många har trott. En hel del information i år har varit sekretessbelagd. Det handlar om utrikessekretess och försvarssekretess. KU har mycket långtgående befogenheter att begära in uppgifter, och det har vi använt oss av i Saudiärendet. Dokument på säkert totalt 1 000 sidor har begärts in, varav vissa hemliga. Tio personer har frågats ut i sluten utfrågning, varav två på skyddad telefonlinje för att möjliggöra utfrågningar med personer som befunnit sig utomlands. Vi har under granskningens gång gemensamt försökt att släppa på sekretessen för att vara så öppna som möjligt. Samtidigt återstår en del sekretessbelagt material, och i vissa fall spelar den informationen roll för våra ställningstaganden. I stora drag återspeglar dock betänkandet väl vad granskningen har fått fram. I år har det varit 22 anmälningar, varav 20 lett till granskningar. I de allra flesta ärendena finns det inget att anmärka mot regeringen. Det är vi överens om. I några fall har vi ansett det vara värt att ge en kommentar eller ett medskick. I två ärenden står KU samlat och kräver bättring av regeringens företrädare. Det handlar om kulturministern, som skrivit brev till Skånes landshövding, och om hanteringen av besparingar inom försvaret. Låt mig kort säga något om ärendet som gäller kulturministern. Det visar hur noga en minister måste vara när det gäller hur han eller hon kommunicerar. En minister ska förstås kunna vara en varm personlighet, men det går inte att bortse från att ministern alltid bär med sig sin statsrådsroll, med den makt det innebär, och därför måste tänka sig för i sina kontakter. Detta gäller inte minst med representanter i offentlig verksamhet. Det finns några reservationer i betänkandet. I vissa fall handlar det om skilda syner på vad KU ska uttala sig om eller på vilket sätt. Det gäller exempelvis i ärendet om Näringsdepartementet. Våra olika skrivningar handlar inte om vem som vill vara mest för öppenhet. Vi är alla överens om att offentlighets- och sekretesslagen måste följas. Vi ger inte heller olika kraftig kritik mot de fel som faktiskt begåtts. Det handlar i stället om att vi tycker att partier låter de rättesnören jag tidigare talat om få för mycket resår, det vill säga att vissa partier tänjer på eller går utanför ramarna för vad KU bör göra. Jag tänkte stanna med inledningen där. Debatten återkommer till de olika granskningsärendena. Enligt lagboken ska KU, minst en gång per år, meddela riksdagen vad utskottet har funnit värt att uppmärksamma vid sin granskning. Därmed anmäler jag årets KU-granskning till kammaren.

Anf. 26 Per-Ingvar Johnsson (C)

Herr talman! Det väckte viss uppmärksamhet när jag vid konstitutionsutskottets presskonferens efter justeringen av vårt granskningsbetänkande för fjorton dagar sedan kritiserade Socialdemokraterna i utskottet för att deras gruppledare, Björn von Sydow, inte deltog i beslutet i fråga om den nuvarande regeringens och Sten Tolgfors agerande i Saudiarabienärendet. Jag tycker att denna fråga är principiellt viktig och vill ta upp den här ytterligare. Frågan kom upp på konstitutionsutskottets sammanträde i förra veckan när ordföranden tog upp den kritik jag riktade mot Socialdemokraterna. Jag har stor respekt för Björn von Sydows erfarenhet och det sätt på vilket han aktivt deltagit i utskottets arbete vid ett tjugotal sammanträden och vid ett tiotal utfrågningar, de flesta hemliga av sekretesskäl, för att utreda om den nuvarande regeringen skött frågorna om vapenexport till Saudiarabien på ett acceptabelt sätt. Björn von Sydows erfarenhet som tidigare försvarsminister hade ett särskilt värde vid granskningen, som jag ser det, eftersom han väl känner till de förutsättningar som en försvarsminister och en regering har i sådana här situationer. Eftersom hans tid som försvarsminister ligger mer än tio år tillbaka i tiden var vi i utskottet vid granskningens påbörjande överens om att han inte var att betrakta som jävig i det här ärendet. Det som orsakat min reaktion är att Björn von Sydow var närvarande på justeringssammanträdet men att Socialdemokraterna vid justeringen av det här ärendet ersatte Björn von Sydow med en ersättare som inte tidigare deltagit i sammanträdet och inte till någon del deltagit i granskningen av detta ärende. Ytterligare en socialdemokratisk ledamot hade vid justeringssammanträdet en ersättare som inte hade deltagit i granskningen. Jag är väl medveten om att det enligt riksdagens regler är möjligt att som ordinarie ledamot i utskottet låta sig ersättas av en suppleant vid behandlingen av ett visst ärende i utskottet. Men jag anser att man bör fråga sig om det är lämpligt att göra det, speciellt när det gäller prövning av ansvarsfrågor. I detta fall handlar det om prövningen av tidigare försvarsministern Sten Tolgfors ansvar för hanteringen av vapenexport till Saudiarabien. Som jag ser det framstår det för personer utanför riksdagen som märkligt att en ersättare som inte alls deltagit i en mycket omfattande granskning får fälla avgörandet när det gäller Sten Tolgfors ansvar. Visst, det är ett politiskt beslut och inte ett domstolsbeslut. I en domstol som prövar ansvarsfrågor måste de som beslutar ha deltagit i hela ärendets behandling. Annars blir domen ogiltig. Men även politiska beslut behöver, som jag ser det, tas på ett ansvarsfullt sätt. Jag tycker att det känns provocerande mot det statsråd som får kritik om beslutet tas av personer vilka inte till någon del deltagit i den mycket omfattande granskning som ligger till grund för beslutet, särskilt när den ordinarie ledamoten, som utfört granskningen, finns med på sammanträdet utan att delta i beslutet. Som sagt: Jag har stor respekt för Björn von Sydow, men jag anser att riksdagen bör tänka igenom om våra arbetsformer i ett ärende som det här är i överensstämmelse med vad folk förväntar sig av oss som riksdagsledamöter. Herr talman! Det fanns redan förra sommaren en mediebild av att dåvarande försvarsministern, Sten Tolgfors, var ansvarig för de missförhållanden inom FOI som då, genom läckor av hemliga handlingar, blev kända. När vår granskning nu visat att han inte varit inblandad i FOI:s interna arbetsmetoder, med bolagsbildning och hemlig finansiering, har han i stället genom KU:s majoritet fått ta ansvar för att han inte engagerat sig tillräckligt mycket i myndighetens arbete. Vår arbetsform där det ingått medieintervjuer efter varje hemlig utfrågning har, som jag uppfattat det, lett till att det gjorts tidiga uttalanden och mycket spekulationer som byggt på en granskningsmässigt och av sekretesskäl mycket ofullständig bild av vad som framkommit vid granskningen. KU ska värna meddelarfriheten, men uttalanden i ett tidigt skede av en granskning leder lätt till att det blir politiskt svårt att senare ändra sig när nya uppgifter kommer fram. Som jag ser det har det här bidragit till att tidigare försvarsministern Sten Tolgfors fått en orättvis kritik från utskottets majoritet. Utskottets majoritet har, som jag ser det, varit fångad i sin egen retorik. Är det inte fel på det ena sättet måste ministern ha gjort fel på ett annat sätt. Vi bör, som jag ser det, överväga om de arbetsformer vi använt i utskottet i samband med de hemliga utfrågningarna varit lämpliga och dra slutsatser av detta.

Anf. 27 Jonas Åkerlund (SD)

Herr talman! Jag tänkte säga några ord om utskottets arbetsmetodik. Vi är en demokrati. Vi är inte en meritokrati. Vi sitter här som ledamöter för att vi har fått ett politiskt förtroende. Men vi behöver tillgång till kvalificerad personal, och det har vi. De som arbetar på kansliet finns där uteslutande för att de verkligen har meriter. När det kommer in en granskningsanmälan och vi börjar arbeta är det ett slags växelverkan mellan kansliet och ledamöterna. Vi kommer överens om vilka frågor som ska ställas, vilka som kanske inte ska ställas och hur de ska bedömas. Under arbetets gång sammanställs en berättelse om det här, den så kallade reciten. Den växer fram utifrån det sätt som den föredragande har uppfattat ärendet på och ska naturligtvis spegla vad som har framkommit under granskningen på ett så korrekt sätt som möjligt. För att berättelsen ska vara väl avvägd och sammanhållen är det nästan en förutsättning att den har en och samma upphovsman och författare. Jag vill naturligtvis väldigt gärna se en berättelse som jag i alla delar känner igen och som jag i alla delar förstår och som på ett lättfattligt och logiskt sätt leder fram till det ställningstagande som jag själv tycker är lämpligt. Det är någonting som vore optimalt och möjligt om vi hade ett parti i riksdagen. Nu har vi inte det. Nu har vi åtta. Jag kan tänka mig att när den här berättelsen, reciten, utformas på kansliet kan säkert allihop av oss tycka att den i stort sett väl speglar vad som har framkommit under granskningen. Möjligtvis skulle företrädare för ett parti gärna vilja lyfta fram ett område. Företrädare för ett annat skulle kanske vilja lyfta fram ett annat område. Och någon skulle kanske vilja se saken klädd i en annorlunda språkdräkt. Men den här berättelsen ska också kunna läsas av folk som inte alls har varit med i det här. De ska kunna förstå den, och de ska kunna bedöma det här utifrån förhållandet mellan reciten och ställningstagandet. Då är det viktigt, när någon läser den här reciten, att begreppen används konsekvent. Det förutsätter nästan att man har en och samma författare. Jag tycker att de arbetsformer som vi har här är väldigt bra. Vi kan fullgöra vårt politiska uppdrag, och vi har tillgång till mycket kvalificerad personal. Därför, som jag ser det, är det synnerligen önskvärt att den här arbetsmetodiken får vara kvar och att den avvikelse vi såg i ett av årets ärenden var just ett undantag.

Anf. 28 Tuve Skånberg (KD)

Herr talman! Denna dag i riksdagen är vikt för granskningsdebatten, det som fram till 1968 kallades för dechargedebatten, av franskans décharge, som betyder avlastning, om det är någon som tycker att det är avlastande den här dagen. Ordet decharge betyder i detta sammanhang beviljad ansvarsfrihet för fullgjort uppdrag och betecknar en av parlamentet beviljad ansvarsfrihet för regeringens medlemmar. Det är alltså den på detta sätt vunna ansvarsfriheten som benämns decharge. I denna betydelse förekommer ordet decharge i 1810 års riksdagsordning, § 76, där det står: "Allt hvad riksdagen efter granskning godkänt eller lämnat oanmärkt, bör anses hafva vunnit decharge i afseende på det granskade, och ingen ny, till ansvarighet förbindande, granskning af ny riksdag i samma mål vara tillåten". I den nu gällande regeringsformen 13 kap. 1 § föreskrivs att KU "ska granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning". KU:s lilla gröna, som det har refererats till tidigare, RFR14, Konstitutionella kontrollfunktioner , fungerar som en handbok för oss i denna granskning. På s. 11 nämns det att KU 1968 framhöll - och det har vi att följa sedan dess - att grundtanken är att granskningen ska vara administrativ och inte politiskt inriktad. Enligt grundlagspropositionen 1973:90, s. 415 är granskningen numera inriktad på en rättskontroll och administrativ praxis. Granskningen ska i första hand vara inriktad på att kontrollera om statsråden i sin tjänsteutövning och Regeringskansliet vid sin handläggning av regeringsärendena har följt gällande regler och vedertagen praxis. Vid underlåtenhet att handla prövas frågan om skyldighet att handla förelåg enligt regler och praxis. De bakgrundsregler som i första hand åsyftas när det gäller granskningen är procedur- och kompetensreglerna i regeringsformen och riksdagsordningen, det vill säga reglerna om lagrådsremiss, normgivningskompetens och propositionsavlämnande. Men det kan också vara fråga om materiella lagbestämmelser som regeringen tillämpar vid beslut i förvaltningsärenden, till exempel bestämmelser i utlänningslagen, plan- och bygglagen och sekretesslagen. Konstitutionsutskottet iakttar stor försiktighet med att uttala sig på ett sådant sätt att det blir fråga om en överprövning i sak av ett enskilt ärende. Normalt sett lägger sig KU inte i den materiella bedömning som regeringen har gjort. Vi prövar alltså inte om regeringen har gjort rätt, och vi kan inte, varken i förväg eller i efterhand, gå in och göra en politisk bedömning och anvisa en politisk väg. Herr talman! Det är givetvis verklighetsfrämmande att bortse från att konstitutionsutskottet är ett politiskt organ. Det är sammansatt av valda ledamöter som alla har ett politiskt uppdrag. Vi har som ledamöter politiska motiv för vårt handlande i riksdagen. Det måste man räkna med även när det gäller vår granskning. Att de ledamöter som tillhör ett regerande parti under granskningens gång kan sträva efter att tillföra ärendet uppgifter som talar till förmån för det statsråd som granskas är legitimt och fullt begripligt. Så har det varit under alla år som jag har haft inblick i KU:s arbete. Det har varit i två omgångar under den här mandatperioden och en tidigare. Partilojaliteten behöver inte vara något problem förrän vid själva bedömningen. När vi begär in material, när vi ställer frågor, när vi försöker få ett sådant material som också tar upp det som talar för ett statsråds oskuld, då är det legitimt. Men vid bedömningen finns det inget utrymme alls för partipolitiska avväganden. Enligt regeringsformen ankommer granskningen på utskottet. Det finns därför grund för att hävda att granskningen utförs av utskottets ledamöter och att deras roll som företrädare för sina partier i detta sammanhang inte utan vidare sammanfaller med vad en sådan roll i övrigt kan innebära. Det är inte förvånande om det även vid en konstitutionell granskning från rättsliga utgångspunkter, så som det ska vara, görs särskilda bedömningar - det sker ju också vid våra domstolar. Det kan vara lekmän som gör en annan bedömning än vad den juridiskt utbildade gör och tvärtom. Inte heller är det förvånande om sådana skiljaktigheter någon gång visar sig utfalla efter partilinjerna. Ju mindre entydigt ett rättsligt beslutsunderlag är, desto större blir utrymmet för den beslutandes eget omdöme. Detta, herr talman, är alltså gränserna för KU:s granskning. Det är viktigt för riksdagens egna ledamöter att veta om dessa gränser, för då slipper vi se anmälningar till KU som ligger utanför vårt kompetensområde. Vi tror att detta och regelverket i den lilla gröna har inneburit att antalet KU-anmälningar har minskat. Vi noterar att nära hälften kommer från ett enda parti som råkar ha ordförandeskapet i KU. Annars har det varit en stor minskning och genomgående en bättre kvalitet bland anmälningarna. Så till två saker som ska lyftas upp här och annat som får skjutas längre fram i debatten. I granskningsärendet Brev från kulturministern till Skånes landshövding anför utskottet att det framstår som klart att kulturministerns avsikt inte var att försöka påverka länsstyrelsen. Det finns emellertid utrymme för en ökad tydlighet från kulturministerns sida i fråga om åtskillnad mellan det privata agerandet och agerande i tjänst. Den opinionsyttring som ärendet gäller har, konstaterar utskottet, hanterats enligt en annan ordning än den ordinarie. Med detta hoppas vi att inte få se fler brev på KU:s bord. I granskningen av utrikesministerns agerande med anledning av Kronofogdemyndighetens ärende om verkställighetsåtgärd mot rysk egendom i Sverige gör utskottet bedömningen att orienteringen av myndigheterna om sakens utrikespolitiska betydelse i enlighet med 10 kap. 13 § regeringsformen faller under förbudet mot ministerstyre såsom vi finner det i 12 kap. 2 § regeringsformen. Vid en sådan orientering måste således en viss återhållsamhet iakttas när det gäller uttalanden som rör myndighetsutövning mot enskild eller tillämpning av lag. Om avsikten är att påverka myndighetsutövning mot enskild eller tillämpning av lag kan uttalandet vara att se som ett avsteg från reglerna vi finner i 12 kap. 2 § regeringsformen. Det är inte är godtagbart från konstitutionella utgångspunkter. Samtidigt faller det, menar vi i utskottet, inom ramen för orientering av myndigheten att utrikesministern eller Utrikesdepartementet i förekommande fall uttalar sin bedömning av om Sveriges förhållande till en annan stat, i det här fallet Ryssland, eller till en mellanstatlig organisation skulle påverkas av det aktuella ärendet. I dessa orienteringar finns det vidare en viss marginal för utrikesministern eller Utrikesdepartementet att lämna sin bedömning av en aktuell sakfråga. Jonas Åkerlund tog upp frågan om reciten, alltså den bakomliggande sammanställningen av material och texter som vi har för vårt ställningstagande. Han menade att reciten hade politiserats - så förstod jag honom, han får själv förklara sig - genom att vi från Alliansen ville ha in mer text i reciten. Reciten är alltså en förhållandevis kort text. Den måste för att kunna rymmas i vårt betänkande vara så pass innehållsrik så att vi kan göra ett ställningstagande utifrån den. Men den får inte vara så lång att den helt enkelt blir opraktisk. Man måste koka ned dessa hundratals, kanske tusentals sidor som vi har haft till vårt förfogande. Här påstår Jonas Åkerlund att reciten skulle ha varit kortare. Vi i Alliansen tycker att det var bra att vi fick med en del saker som annars inte skulle ha kommit till allmänhetens kännedom. Det är inte hemliga uppgifter. Det är inte uppgifter som är känsliga, men likväl bör de lyftas med. Det är ett enigt utskott som lägger fram den här texten, och även Jonas Åkerlund har alltså satt sitt namn under den. Jag vill vidare, tillsammans med Per-Ingvar Johnsson, säga att det är hedervärt att Björn von Sydow inte satte sitt namn under utskottets betänkande i delen om Saudiarabien. Vad hans skäl är och varför han gjorde detta får han själv utveckla. Vi kan notera att han var med under hela granskningen men sedan valde att inte göra det. Det är hedervärt och ingenting han ska kritiseras för. Däremot är det anmärkningsvärt att det vid justeringstillfället kommer in sådana som inte alls har deltagit i granskningen. Det vore önskvärt om så inte var fallet i fortsättningen.

Anf. 29 Jonas Åkerlund (SD)

Herr talman! Det jag försökte säga är att när vår kanslipersonal utformar reciten så gör man det självständigt men utifrån den växelverkan vi har haft hela tiden. Jag tror att det vore väldigt bra om vi samtliga avhåller oss från att falla för frestelsen att tycka att reciten skulle kunna passa just vårt eget syfte bättre. Det fungerar kanske om det är ett parti, som jag nämnde, men jag tror att det blir väldigt svårt om åtta partier ska försöka utforma en recit som ska få det egna ställningstagandet att framstå som det enda vettiga. Jag tror att det bästa för oss är att vi lever med att reciten kanske inte alltid passar oss som hand i handske utan att vi har en ofullkomlighet. Ska vi börja ta som rutin att ha långa diskussioner om hur reciten ska se ut tror jag att vi sänker KU:s anseende, för då avhänder vi oss möjligheten att få det riktigt professionella arbete som kansliet ger oss. Det här är ett område som vi inte bör göra föremål för diskussioner annat än naturligtvis vid felaktigheter. Kansliet är inte felfritt. Det kan vara någon lapsus. Det kan stå något fel. Naturligtvis kan vi ha synpunkter på det, men som skedde i år, det vill säga att man kommer med väldigt många förslag till förändringar och heller inte bara småsaker, fungerar kanske om det är ett parti gör det, men det kommer inte att fungera om åtta partier gör det.

Anf. 30 Tuve Skånberg (KD)

Herr talman! Till att börja med vill jag tacka kansliet för ett gott arbete under det gångna året. Inte minst i detta ärende har det varit svårt att omfatta allting. Det var ett utomordentligt stort material som skulle kokas ned. I den nedkokningsprocessen, som var absolut nödvändig, fanns synpunkter på att man från Alliansens sida ville lyfta in saker som annars inte blev tillräckligt belysta. Jag har erfarenhet från snart sagt alla riksdagens utskott, och det är inte ovanligt att reciten är föremål för en diskussion. Man lägger till eller drar ifrån och förtydligar. Även KU gör det. Den här gången var det ett enormt stort material. Sammanlagt handlar det kanske om två A4-sidor - mer var det inte som lades till utöver det som kansliet hade gjort.

Anf. 31 Jonas Åkerlund (SD)

Herr talman! Jag har stor förståelse för att man, när man läser reciten, skulle vilja se den annorlunda utformad. Det är inte det frågan gäller. Men det kanske vi vill allihop, och då tror jag att saken blir ogörlig. Jag tror att det är bättre att vi lär oss leva med att i någon liten utsträckning använda oss av möjligheten att påverka reciten, men inte på det sätt som skedde i år. Det fungerar bara om ett parti gör det. Det fungerar inte om vi gör det allihop.

Anf. 32 Tuve Skånberg (KD)

Herr talman! Det är ett lagarbete i KU. Vi gör detta lika mycket. Jonas Åkerlunds ord väger lika tungt som ordförandens, mitt eller någon annan ledamots ord. Vi måste alla bidra. Någon av ledamöterna tog ett extra stort ansvar och läste in ett stort material - kanske mer och grundligare än andra hade gjort. Att det återspeglar sig i att man ville komplettera det material som reciten innehöll ska inte kritiseras, utan det innebär tvärtom att allmänheten får en bredare bild än vad den annars hade haft.

Anf. 33 Mia Sydow Mölleby (V)

Herr talman! Det känns lite som om den här debatten har utvecklats till två parallella debatter. Jag börjar med debatt nummer ett, granskningen av konstitutionsutskottets arbete och dess ledamöter. Jag har inte varit med och justerat betänkandet, trots att jag i stor utsträckning har varit med i själva beredningen av ärendet. Jag hade inte kännedom om att det fanns synpunkter på att man inte kunde vara frånvarande vid justeringstillfället och att någon annan skulle gå in. Ska vi diskutera det vidare ska vi kanske förbereda ett sådant ärende på ett bättre sätt än att ta upp frågan här. Min ersättare har varit med och justerat, och hon har också i viss mån varit med i beredningen av ärendet. Det var alltså inte första gången hon deltog. Nu tänker jag övergå till den andra debatten, som handlar om granskningsbetänkandet där vi granskar regeringen och statsrådens tjänsteutövning. Som jag uppfattar det, och som jag tycker att Björn von Sydow också förtjänstfullt redogjorde för, är temat för granskningen i år myndigheternas eget ansvar - och regeringen vet ingenting. Regeringen skriver regleringsbrev, och sedan är man klar. Jag tycker att det är en problematisk hållning. Vi kommer säkert att återkomma till den flera gånger under dagens debatt. Jag tänker inte lyfta fram några större, övergripande grejer här, utan jag tänker kommentera en del av de ärenden som vi inte kommer att diskutera djupare längre fram. Jag kanske ska påpeka att jag gör det i egenskap av politiker. Jag är inte jurist eller nämndeman och kan inte göra någon annan bedömning än en politisk värdering av de saker vi har lyft fram. Här kommer jag inte att säga exakt det som står, utan jag kommer utifrån min politiska uppfattning att kommentera saker som jag har sett och reflekterat över, så att det är klart från början. Jag börjar med ärendet som handlar om regeringens tillsättande av insynsråd. Migrationsverket var under 2012 utan insynsråd i ett halvår. Det kan tyckas vara en kort tid. Man hade innan det förlängt mandatperioden för det insynsråd som redan satt. Man tog sju månader på sig från den tid då man hade satt stopp för nomineringarna innan man tillsatte ett nytt insynsråd. Utskottet har konstaterat att det inte har skett något formellt fel. Det är regeringen som beslutar om att ett insynsråd ska finnas. Det är alltså regeringens eget beslut. Samtidigt kan vi konstatera att det finns skäl att ha insynsråd. Om regeringen har bestämt sig för att ha ett insynsråd har det funnits anledning till det beslutet. Det kan inrättas insynsråd när det till exempel är särskilt angeläget att medborgare och politiker har insyn i verksamheten eller när verksamheten har breda kontaktytor mot många olika grupper. Då är insynsrådets uppgift att utöva insyn och ge myndighetschefen råd. För Migrationsverkets del har regeringen angett att insynsrådet företräder ett medborgerligt uppdrag och utövar det allmännas insyn. Regeringen har bedömt att det behövs. Även när regeringen själv beslutar att inrätta ett insynsråd grundar sig beslutet på en bedömning av ett behov. Utifrån det är det anmärkningsvärt att regeringen inte ser till att få inrättandet av ett insynsråd att fungera. Det var inte så att att alla ledamöter plötsligt hoppade av i insynsrådet. Det var ett helt planerat byte av folk i insynsrådet, och regeringen borde kunna planera bättre än så. Jag vill också kommentera ett ärende som gäller hanteringen av två svenska medborgare som utlämnats från Djibouti till USA. Där är utskottet också överens i bedömningen. I januari i år rapporterade medierna att en utlämning av svenska medborgare hade skett från Djibouti till USA i november 2012. Det framgick i medierna att det var oklart om Utrikesdepartementet hade agerat för att få personerna överförda till Sverige. Det fanns också uppgifter i medierna som tydde på att regeringen och Utrikesdepartementet hade varit inblandade och på något sätt godkänt ett utlämnande till USA. Här har utskottet konstaterat att det inte finns något som tyder på att UD har agerat på ett felaktigt sätt i ärendet. Man har följt gällande regelverk, och en utlämning till USA är en fråga mellan Djibouti och USA. Man har också erbjudit det stöd och den konsulära hjälp som dessa personer har rätt och möjlighet att få. Det finns inget fel i agerandet där. Däremot finns det anledning att kommentera Utrikesdepartementets presschefs uttalande i ärendet när det uppmärksammades i medierna. Det är problematiskt om en presschef i ett departement bedömer och dömer folk som inte är utredda och ställda inför rätta. Presschefen sade att regeringen inte kan friskriva männen "på samma sätt som man friskriver vanliga demokratiska journalister". Vidare sade presschefen: "Därför att det inte är riktigt lika hedervärt och moraliskt att syssla med terroristaktiviteter och vara med i en organisation som planerar bombdåd." Så kan man tycka om man vet att det är så. Men här är det fråga om personer som faktiskt är föremål för en juridisk process. Det är personer där vi inte vet att det är så. Det är personer som begav sig till Somalia 2008. Då pågick en väpnad konflikt i landet. De kan ha varit med och stridit där. Mycket tyder på det. Det var inte så att al-Shabab var stämplad som terroristorganisation. Vi vet faktiskt inte vad personerna har gjort. De är föremål för en juridisk bedömning. Att då som presschef uttala sig på det sättet om personer som kan behöva hjälp från UD framöver är anmärkningsvärt. Vissa granskningsärenden är lite skojigare än andra. När det uppdagades att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth hade skrivit brev igen var det lite kul. Utskottet hade en utfrågning med ministern. Då trodde jag att hon skulle förklara sig med att hon inte riktigt hade tänkt sig för, att hon inte skulle göra så igen om det kom brev från andra bekanta. Jag kan konstatera att jag blev förvånad när det verkade som att ministern över huvud taget inte förstod problemet. Det är riktigt illa och allvarligt. Det handlar om att en flyktig bekant till kulturministern har skrivit ett brev till ministern med synpunkter på en infekterad fråga som hanteras av Länsstyrelsen i Skåne län. Eftersom brevskrivaren är en bekant vidarebefordrar ministern brevet till landshövdingen i Skåne. Brevet hanteras alltså på ett annat sätt än andra personers brev. Det tycker inte utskottet att hon ska göra. Det är vi också helt ense om. Problemet är att brevet specialbehandlas. Ministern förklarar att hon brukar försöka svara på brev som kommer. Det är bra, och det har inte någon av oss haft synpunkter på. Det är rimligt att svara på brev. Jag kan tycka att det hade varit rimligt om hon till exempel hade svarat ungefär så här: Tack för brevet! Det var intressant läsning, och visst kan man säga att det i vid mening är en kulturfråga. Men det är inte en fråga som vi hanterar i Kulturdepartementet, så jag uppmanar dig att i stället skriva till Länsstyrelsen i Skåne. Med vänlig hälsning, Lena. Jag hade en lite annan formulering vid utfrågningen, och jag kan försöka mig på fler formuleringstips om ministern behöver det. När jag under utfrågningen frågade varför hon helt enkelt inte hade skrivit något i den här stilen svarade ministern att hon skickade brevet för information. "Misstaget som gjordes här var att det inte registrerades", sade ministern. Senare i utfrågningen lyftes åter frågan upp om att den här personens brev hade fått en annan behandling än brukligt, och ministern påstod att det är brukligt att svaren till brevskrivare registreras på departementet och att hon var ledsen för att det inte gjordes i det här fallet. Visst - brev ska registreras. Men det stora problemet är fortfarande att detta brev fick en speciell behandling beroende på att brevskrivaren var bekant med ministern. Det är riktigt allvarligt, och det är ett problem som hon tyvärr inte verkar uppfatta. Jag hoppas att personer runt om ministern kan förklara det här och att hon tar sig en allvarlig funderare på hur hon framöver ska behandla och hantera alla dessa brev som ramlar in till och ut från departementet.

Anf. 34 Peter Eriksson (MP)

Herr talman! Den här granskningsfrågan är en efterbörd från klimatkonventionen och Köpenhamnskonferensen där man kom överens om att de rika länderna ska betala lite mer pengar och resurser för åtgärder internationellt till de fattigare länderna för att vi ska kunna komma överens och få en enighet om att göra någonting åt klimatproblemen, problemen med de ökade utsläppen och klimateffekterna av det. I överenskommelsen kom man överens om någonting som kallades "new and additional", alltså "nya och additionella medel", som vi har skrivit i vår text i utskottet. "Additionella" betyder väl någonting som är i närheten av plus, om jag ska försöka fortsätta översättningen i Karin Granbom Ellisons anda. Man skulle kanske också kunna säga "nya och utökade medel". Det var det man kom överens om i Köpenhamn. För svensk del handlar det om ganska stora medel, miljarder kronor, på ett stort antal år som vi skulle satsa för att göra vår del. Efter överenskommelsen blev det en ganska märklig diskussion under flera år: Vad betydde egentligen det här? Många, särskilt inom miljörörelsen och en hel del fattiga länder, tyckte att det rimligtvis måste betyda att det skulle komma fram nya pengar. Men i Sverige kom det inte fram så mycket nya pengar just i denna fråga. Till slut kom det fram i en interpellationsdebatt, om jag minns rätt, här i riksdagen mellan Anders Borg och en miljöpartist att man på Finansdepartement hade en definition där man ansåg att eftersom vårt bistånd är mer än 0,7 procent av bni behöver vi inte lägga till nya och utökade medel, utan nya och utökade medel betyder i vårt fall att det inte behövs några nya och utökade medel. Det är lite krångligt, kan man tycka. När vi nu har fått det här på vårt bord och vi ställer frågor till Finansdepartementet och Anders Borg hänvisar man till att också internationellt finns diskussionen om att det egentligen räcker med att man klarar 0,7 procent av bni i bistånd och att man inte behöver föra in medel utöver det. Problemet i sakfrågan är att det inte finns någon tydlig definition. Det har inte funnits någon tydlig definition i klimatöverenskommelsen efter Köpenhamn, och därför har man kunnat se det på lite olika sätt. Man kan hänvisa till en definition som några anses ha men som inte finns stipulerad någonstans. Vi har från konstitutionsutskottet sagt att vi anser, "med hänvisning till frågans betydelse och de budgetmässiga konsekvenser" - det handlar alltså om miljarder - "som skilda tolkningar innebär, att ett förtydligande borde övervägas och i så fall redovisas för riksdagen i t.ex. budgetpropositionen". Det är någonting som jag starkt vill understryka. Det är inte bra att vi har en offentlig debatt som handlar om många miljarder kronor där vi inte riktigt vet vad överenskommelsen egentligen betyder och hur vi ska tolka det här. Man borde från Finansdepartementets och regeringens sida ha varit tydlig: Så här gör vi vår definition. Då hade debatten underlättats. Då hade riksdagen kunnat ha bättre diskussioner. Och om man ville ha en annan definition hade man då kunnat hävda den definitionen i stället. Det är vad majoriteten säger. Minoriteten, alltså regeringspartierna, tycker inte att det här är något problem, vad jag förstår.

Anf. 35 Lena Sommestad (S)

Herr talman! Som Peter Eriksson redan har visat lyfter frågan om Sveriges åtaganden i klimatkonventionen upp viktiga frågor. Detta ärende handlar om, precis som många andra ärenden vi diskuterar här i dag, om tydlighet och klarhet i regeringens styrning. Men frågan lyfter också upp principiella frågor om hur Sverige driver utrikespolitik. En allt viktigare fråga i svensk politik är hur vi ska kunna granska hur regeringen internationellt driver utrikespolitik och inte minst klimatpolitik i detta fall. Jag tänkte fördjupa den bakgrund som Peter nyss gav, den granskning som vi har gjort i konstitutionsutskottet och det lite större politiska sammanhang som denna fråga ingår i och sedan landa i slutsatsen och vad den betyder. Det var 1992 som Sverige undertecknade klimatkonventionen, som bland annat innehåller principen om att industriländerna ska tillföra nya och additionella medel till det globala klimatarbetet. De nya resurserna ska användas för att stödja utvecklingsländerna så att de trots sin fattigdom ska kunna uppfylla sina klimatåtaganden. Löftet om nya och additionella medel upprepades i det beslut som senare togs vid klimatmötet i Köpenhamn 2009, som kallas Köpenhamnsackordet, och året därefter i en överenskommelse i Cancún i Mexiko. Politiskt är löftet om nya och additionella medel en av de centrala grundbultarna i klimatkonventionen. Ända sedan konventionen beslutades 1992 har utvecklingsländerna drivit kravet att klimatfinansiering ska vara ny och additionell, det vill säga ska inte ges på bekostnad av utvecklingsbistånd. Frågan handlar ytterst om förtroendet mellan industriländer och utvecklingsländer, och därför har den också varit en nyckel i förhandlingsarbetet. Kan utvecklingsländerna verkligen lita på att industriländerna, som de har lovat, satsar de extra resurser som behövs, eller kommer satsningen på klimatåtgärder att gå ut över bistånd och fattigdomsbekämpning? Under senare år har frågan om additionalitet, att lägga till pengar i klimatfinansiering, blivit alltmer omdebatterad i Sverige, som Peter Eriksson nämnde. Miljöorganisationerna har debatterat den intensivt, och den har också debatterats intensivt politiskt. Så har det blivit framför allt därför att Sverige har gjort nya, stora åtaganden i klimatmötena i Köpenhamn 2009 och i Cancún 2010. Anmälan till konstitutionsutskottet utgår också från de senaste årens utveckling. Anmälaren noterar att beloppet som går till klimatfinansiering har halverats i budgeten för år 2013 och att pengarna dessutom helt och hållet tas från biståndsbudgeten. Han frågar sig då om detta verkligen står i överensstämmelse med Sveriges folkrättsliga åtaganden och om statsministern har brustit i sin styrning av regeringens arbete. Utskottets viktigaste slutsats är, som ni nyss hörde, att det faktiskt inte finns någon klar definition av begreppet "nya och additionella medel", "new and additional". Det finns varken internationellt eller nationellt, utan begreppet definieras på olika sätt. Därmed har utskottet inte heller funnit att regeringen har agerat i strid med Sveriges folkrättsliga åtaganden i frågan. Förhållandet att någon gemensam definition inte finns är självklart centralt ur KU:s synvinkel när vi granskar detta konstitutionellt, men det finns samtidigt skäl att påminna om att det faktum att regeringen inte har agerat i strid med Sveriges folkrättsliga åtaganden inte gör frågan mindre viktig ur politiskt eller demokratiskt perspektiv, tvärtom. Hur en regering i ett industriland som Sverige väljer att tolka ett centralt men omtvistat begrepp som "nya och additionella medel" är ett ställningstagande som i hög grad påverkar relationer till andra länder, och i det här fallet inte minst till utvecklingsländerna. Det är också ett ställningstagande som har betydelse för klimatdebatten på hemmaplan. Valet av definition stadfäster en principiell hållning i en av vår tids stora politiska frågor. Den kan också få direkt och stor påverkan på statens budget. Det är just med hänvisning till frågans stora betydelse och de stora budgetmässiga konsekvenserna som skilda tolkningar kan innebära som utskottet menar att ett förtydligande av begreppet "nya och additionella medel" borde övervägas och i så fall redovisas för riksdagen, till exempel i budgetpropositionen. Jag vill understryka betydelsen av det förslag som KU lägger fram. Poängen med ett förtydligande av begreppet är att det kan bidra till att både riksdag och medborgare på ett bättre sätt kan följa och utvärdera regeringens internationella klimatpolitik. I detta ligger ett viktigt demokratiskt värde. En bättre definition av centrala begrepp i ett internationellt avtal, i det här fallet "nya och additionella medel", kan också bidra till att främja en mer välinformerad och konstruktiv demokratisk debatt om Sveriges internationella åtaganden inom ramen för de avtal som regeringen ingår. Slutligen är en tydligare definition också till gagn för dialogen mellan regering och riksdag. Det är viktigt att en debatt i en så central fråga som Sveriges uppfyllande av åtaganden enligt FN:s klimatkonvention inte brister i klarhet på grund av olika uppfattningar om hur ett centralt begrepp ska tolkas. Man bör kunna skilja på vad som är rättsligt bindande åtaganden i ett internationellt avtal och vad som handlar om politiska prioriteringar. Svensk demokrati blir alltmer sammantvinnad med en global och multilateral politisk agenda, och då bör vi också, menar jag, överväga att utveckla våra arbetsformer så att vi på bästa sätt kan hantera en sådan förändring.

Anf. 36 Sedat Dogru (M)

Herr talman! Sverige är en av de mest generösa givarna av offentlig klimatfinansiering i världen. Utskottet konstaterar att klimatkonventionen inte anger några siffersatta finansiella åtaganden. I konstitutionsutskottets granskning har det konstaterats att det saknas enighet på nationell och internationell nivå om hur begreppet "new and additional", alltså "nya och additionella" eller "nya, ytterligare" - vi hörde att de föregående talarna använder egna översättningar - ska definieras. Begreppet är komplext och förekommer i många olika förhandlingar. Någon rättsligt bindande definition finns inte. Enligt en rapport från OECD är Sverige näst bäst i världen på bistånd mätt i bruttonationalinkomst. Vi ska vara stolta. Insatser görs runt om i världen för att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. Klimatbiståndet för 2013 är enligt prognos på totalt 2 ½ miljard kronor. Två av dessa miljarder utgörs av ordinarie klimatåtgärder inom ramen för Sveriges utvecklingsarbete medan resterande 500 miljoner utgörs av tidsbegränsade klimatsatsningar, bland annat i de allra fattigaste och värst drabbade länderna, exempelvis fattiga länder i Afrika. Främst investeras det då i fungerande ekosystem, hållbart jordbruk och tillgång till friskt vatten. Herr talman! Av granskningen har framkommit att regeringen inte har ingått någon rättsligt bindande överenskommelse som innebär ett åtagande för Sverige att bidra med medel till klimatåtgärder i fattiga länder. Vidare har utskottet i sin granskning inte funnit att regeringen har agerat i strid med Sveriges folkrättsliga åtaganden i den aktuella frågan.

Anf. 37 Per Bill (M)

Herr talman! Vi i Sverige ska vara stolta över vår tryck- och yttrandefrihet och våra grundlagar, och vi ska värna offentlighetsprincipen. Vår demokrati mår bra av att granskas. Insynen i den offentliga verksamheten skapar garantier mot maktmissbruk och ger möjlighet till påverkan. Det här ärendet handlar om utlämnande av allmänna handlingar. En journalist på Aftonbladet begärde ut en sammanställning över alla departements internrepresentation. Två fel begicks, det ena under utlämnandet och det andra vid utfrågningen. Den första bristen var att ett utkast till sammanställning lämnades ut till Ekot och TT efter att statssekreteraren på Näringsdepartementet intervjuats den 8 augusti 2012. Aftonbladets journalist fick ut den färdiga sammanställningen först dagen efter. Det var fel. Den andra var att näringsministern vid den första utfrågningen i KU omedvetet lämnade en felaktig uppgift till utskottet. Även om det skedde omedvetet bär näringsministern ansvar för att uppgifter som lämnas till KU är korrekta. Grundprincipen om öppenhet i statsförvaltningen är och ska vara central för Regeringskansliet. I 1 kap. 9 § regeringsformen kan man läsa att de som begär ut allmänna handlingar ska behandlas lika. I det här fallet blev inte Aftonbladets journalist likabehandlad, och det är en brist som vi påtalar. Det gäller två brister. Man skulle kunna tänka sig att vi kunde ha blivit överens i det här ärendet, men tyvärr smög det sig in några spekulationer från de fyra oppositionspartiernas sida som gjorde att vi inte riktigt kunde vara med hela vägen. Det är spekulationer med formuleringar av typen "sannolikt var föranledd av", och vi tycker inte att det är KU:s jobb att gissa. Jag vill i det här sammanhanget också peka på att det har funnits brister i Regeringskansliet. KU har påtalat det, och JO har också påtalat det. Statsministern berättade i utfrågningen i KU att han tar detta på stort allvar och att åtgärder kommer att sättas in. Just nu håller man på att analysera vad JO:s kritik föranleder för åtgärder. De problem som har funnits med diariet på UD är nu nära att lösas. Det är bra nyheter.

Anf. 38 Karin Granbom Ellison (FP)

Herr talman! Under denna punkt behandlar konstitutionsutskottet hur hanteringen av begäran att få ut allmänna handlingar har fungerat i vissa fall. Det handlar alltså om offentlighetsprincipen, att handlingar inte bara ska vara offentliga i teorin utan att de också skyndsamt och effektivt ska göras tillgängliga för den som vill få del av dem. Den svenska liberalismens fader, den österbottniske prästen Anders Chydenius, spelade en avgörande roll för offentlighetsprincipens genombrott vid 1766 års riksdag. Rätten att ta del av offentliga handlingar är avgörande på flera sätt: för att granska den politiska makten och de enskilda beslutsfattarna, för att få fram kunskap om vad som fungerar bra och dåligt i stat och förvaltning, för att upptäcka om beslut har fattats på felaktig grund och för att motverka vänskapskorruption och allmänt slöseri med skattemedel. Det är naturligtvis av största vikt att Regeringskansliet är en förebild för andra myndigheter vad gäller att hantera förfrågningar om att få allmänna handlingar utlämnade. Inget onödigt dröjsmål ska tolereras, utan en begäran ska alltid hanteras skyndsamt. Samtidigt är Regeringskansliet en komplex verksamhet, och många förfrågningar är av sådan art att uppgifter kan behöva sammanställas från många olika håll. I samband med utlämningen måste också i många fall en sekretessprövning göras. Uppgifter som var för sig kan verka oskyldiga kan om de läggs bredvid varandra avslöja saker om den centrala statsledningen och dess arbete. Detta, som man kan kalla pusselläggning, är något som utskottet ska titta vidare på under kommande höstgranskning. Både konstitutionsutskottet och JO har tidigare uttalat kritik mot Regeringskansliets hantering av allmänna handlingar. Om en förfrågan gäller en omfattande sammanställning av uppgifter måste Regeringskansliet sträva efter att lämna ut handlingarna successivt vartefter de blir klara. Det måste finnas en tydlig ordning även för att hantera komplicerade förfrågningar. Jag konstaterar att statsministern inför konstitutionsutskottet uttalat att han tar denna kritik på stort allvar, vilket jag välkomnar. Jag är också nöjd med att vissa åtgärder redan har gjorts och ser fram emot att frågan om UD:s diarium förhoppningsvis snart får en lösning. Jag utgår dock också från att mer kommer att göras framöver. När det sedan gäller Näringsdepartementets hantering av en begäran från en journalist om att få ta del av allmänna handlingar noterar jag några saker. För det första konstaterar ett enigt utskott att likhetsprincipen i regeringsformen innebär att företrädare för massmedierna liksom andra enskilda ska behandlas lika. Det var alltså fel av Näringsdepartementet att lämna ut ett utkast till en sammanställning över internrepresentation till vissa redaktioner innan den lämnades ut till den journalist vid en annan redaktion som först hade begärt att få del av just denna sammanställning. Sådant ska inte förekomma, och jag konstaterar också att näringsministern och utskottet är överens om detta. För det andra är det naturligtvis mycket viktigt att de uppgifter som lämnas till konstitutionsutskottet alltid är korrekta. Vid näringsministerns första utfrågning med utskottet lämnades en felaktig uppgift. Det ska förstås inte förekomma, och näringsministern har själv beklagat detta. För det tredje ger ingenting i utskottets granskning underlag för antagandet att näringsministern medvetet lämnade den felaktiga uppgiften. Tvärtom beskrev näringsministern under den andra utfrågningen utförligt omständigheterna bakom det inträffade, och bad om ursäkt. Med tanke på uttalanden som har förekommit i debatten tycker jag det är viktigt att notera detta. Skillnaden i Alliansens och oppositionens ställningstagande i denna fråga handlar alltså inte i så hög grad om vad som har gjorts fel utan mest om bedömarens egen upprördhet.

Anf. 39 Per-Ingvar Johnsson (C)

Herr talman! Vi är i konstitutionsutskottet överens om kritiken mot att en pressekreterare på Näringsdepartementet under sommaren 2012 lämnade ut en handling som hade begärts ut av en journalist på Aftonbladet till en journalist på Dagens Eko dagen innan Aftonbladet fick handlingen. Regeringskansliet uppger att utlämnandet skett till Dagens Eko i tron att handlingen, som avsåg representation på samtliga departement, redan var utlämnad till Aftonbladet av Regeringskansliets förvaltningsenhet - alltså att det var ett misstag. Det konstitutionsutskottets och Justitieombudsmannens granskning av Näringsdepartementet i huvudsak har visat är att Näringsdepartementet skött utlämnandet av allmänna handlingar från register och annat på ett bra sätt. Justitieombudsmannen konstaterar att handlingar som begärts utlämnade från Näringsdepartementet har lämnats ut samma dag eller dagen efter att begäran kommit in. Det är i enlighet med de krav på snabbt utlämnande av allmänna handlingar som Justitieombudsmannen har. Det är den allmänna bilden, men visst har det begåtts misstag i andra avseenden. Vi är i utskottet överens om att näringsministern under utfrågningen felaktigt uppgav att den tidigare nämnda handlingen inte skulle ha överlämnats till Dagens Eko . Vi som deltog i utfrågningen noterade att det var rättschefen på Näringsdepartementet som gav ministern denna, som det senare skulle visa sig, felaktiga uppgift under utfrågningen när ministern fick en fråga om det. En minister är ansvarig för de felaktigheter som medarbetarna på departementet gör - naturligtvis också för detta misstag. Under granskningen av Näringsdepartementets utlämnande av allmänna handlingar har det förekommit en ganska omfattande datumexercis. Som jag ser det bör frågor om diarieföring och datumfrågor i allt väsentligt klaras ut i den skriftliga kommunikation som regelmässigt föregår utfrågningar av ministrar. Diarie- och datumfrågor är inget som en minister normalt ska behöva ägna sig åt, varken i sitt departement eller under konstitutionsutskottets utfrågningar. Men givetvis är det en ministers ansvar att se till att de som har hand om dessa frågor sköter sin uppgift korrekt. Näringsminister Annie Lööf har tagit på sig att fel har begåtts. Jag anser dock att de felaktigheter som har framkommit getts helt orimliga proportioner i den granskning som gjorts och i en hel del uttalanden som också gjorts i medierna i denna fråga.

Anf. 40 Tuve Skånberg (KD)

Herr talman! Vi har redan hört ärendet beskrivas ganska ingående. Jag vill dock rekapitulera att det i vår granskning har framkommit att företrädare för Näringsdepartementet, under Annie Lööf, efter de intervjuer som statssekreteraren hade med Ekot och TT den 8 augusti 2012 lämnade ut ett utkast till sammanställning över departementets interna representation. Denna sammanställning gällde hundratals olika uppgifter, och begäran hade gått till alla departement. Det är alltså ett fel som har hittats från hela förvaltningen, så långt som utskottet vet. Journalisten vid Aftonbladet fick ut den färdiga sammanställningen först dagen efter intervjuerna i Ekot och TT. Det var fel; så skulle det inte har varit. Alla ledamöter i utskottet delar därför åsikten att Näringsdepartementet skulle ha lämnat handlingarna till Ekot och TT först efter att Aftonbladets journalist hade fått del av den, eller samtidigt, men inte så att Aftonbladet blev förfördelat. Näringsministern har medgett felet. I själva verket har hon bett om ursäkt för det - elva gånger, om jag räknade rätt. Hon anser att Näringsdepartementet borde ha säkerställt att handlingen lämnades ut till den journalist som begärt ut den innan den lämnades till någon annan. KU och JO har tidigare uttalat kritik mot Regeringskansliets hantering av allmänna handlingar. Vid utskottets utfrågning anförde statsministern att Regeringskansliet tar den kritik som uttalats av KU på stort allvar. I detta sammanhang vill vi betona vikten av att verksamheten organiseras så att offentlighetsprincipen upprätthålls. En omständighet som har framkommit vid granskningen är att behovet av sekretessprövningar har vuxit under senare tid. Mängden framställningar har ökat, och det är vanligare med mycket specifika beställningar av sammanställningar. De blir många och frekventa. Vi vet också att om man lägger samman många uppgifter som finns i Regeringskansliet och som i sig kan verka harmlösa och oskyldiga kan man göra en kartläggning av den centrala statsledningen. Därför måste det vara en sekretessprövning. När det gäller sammanställningar kan prövningen behöva göras i flera steg. Ändå är det mycket viktigt att det sker skyndsamt, vilket utskottet menar. Samtidigt måste Regeringskansliet försäkra sig om att de uppgifter som lämnas ut är korrekta. Regeringskansliet måste sträva efter att successivt lämna ut handlingarna vartefter de blir klara utan att visa mannamån. Vi utgår från att det påbörjade förbättringsarbetet påskyndas. Vi kan notera att flera åtgärder redan har vidtagits. Vid utfrågningen framkom det att en särskild kommunikationschef har anställts, och det finns tankar om att sammanställningar ska hanteras av en särskild grupp medarbetare inom förvaltningsavdelningen, allt för att det ska ske snabbare. Så till det oavsiktliga fel som Annie Lööf gjorde. Vi som var närvarande vid utfrågningen såg att hon, när hon fick frågan om Ekot hade fått uppgifterna eller inte, inte visste. Hon stannade till ett ögonblick och vände sig till sin bisittare, och efter det att hon hade inhämtat någon upplysning, oklart vilken, svarade hon att Ekot aldrig hade fått uppgifterna. Det var en felaktig uppgift. Vi och särskilt ordföranden försökte pressa henne och fråga: Var det inte dina medarbetares fel att det blev så här olyckligt? Men hon tog upprepade gånger på sig hela ansvaret och skyllde inte ifrån sig. Trots att det hade varit lätt att säga "Jag fick felaktiga uppgifter" sade hon: Jag tar på mig det hela och fulla ansvaret. Det ska också vägas in när vi påpekar bristerna. Skillnaden mellan den text som majoriteten av oppositionen har lagt fram och den text som har lagts fram av allianspartierna är att allianspartierna avhåller sig från antaganden och insinuationer och till och med osakligheter. Det står i den text som oppositionen har lagt fram att departementet "inte [kan] ha varit omedvetet om att journalistens framställan sannolikt var föranledd av det intresse han . hade". Vad som sannolikt gäller eller inte gäller kan inte KU ta ställning till. Man säger vidare: "Det går inte att utesluta ." Vad som går att utesluta eller inte går att utesluta är inte sakliga skäl att grunda kritik på.

Anf. 41 Peter Eriksson (MP)

Herr talman! Detta är ett av de granskningsärenden där vi har haft anledning att uttala skarpast kritik. Det handlar dels om utlämnandet av handlingar, dels om hur Näringsdepartementet har agerat kring utlämnandet av handlingar och Annie Lööfs uttalanden vid våra utfrågningar. Det börjar med att Aftonbladet begär ut handlingar från Näringsdepartementet och också från andra departement, tror jag. Men innan Näringsdepartementet lämnar ut handlingar till Aftonbladet delar man självmant - utan att någon har efterfrågat det - ut de handlingar som Aftonbladet skulle få till inte bara Ekot utan också TT. Det står klart i strid med regeringsformen att agera på det sättet. Man ska agera på ett sakligt och opartiskt sätt. Det innebär i det här fallet att man ska lämna ut handlingarna till Aftonbladet först och att man sedan kan lämna ut dem till alla möjliga andra. Men den som har begärt ut handlingen måste få den först. Det agerandet kan naturligtvis från Annie Lööfs sida i våra utfrågningar förklaras som att det var ett misstag, att det inte var meningen att det skulle gå till så, att man inte visste om att det hade lämnats ut och så vidare. Hon sade också att handlingarna inte hade lämnats ut alls innan de gick till Aftonbladet. Tyvärr kunde vi senare visa, genom att Ekot presenterade hur det var, att uppgifterna från Annie Lööf var felaktiga. Jag tycker att det är väldigt allvarligt att en minister och partiledare i en utfrågning i konstitutionsutskottet lämnar direkt felaktiga uppgifter och att det går att visa och styrka på ett så uppenbart och tydligt sätt - att det sker under granskningen av regeringen, direkt till utskottet. Man kan hävda att det beror på ett misstag. Men en minister är faktiskt ansvarig och ska inte lämna felaktiga uppgifter på det sättet. Annie Lööf har bett om ursäkt för det. Jag tycker att man får säga att det är bra: Okej, ministern ber om ursäkt i frågan. Men tyvärr visar det sig sedan att det kanske var flera uppgifter som var felaktiga. Och hela historien som näringsministern berättar kring vad som hade hänt minskar i trovärdighet när det visar sig att flera uppgifter inte var riktigt sanna. Nu tycker representanter för regeringspartierna att vi ändå måste tro på vad ministern säger. Men måste vi göra det i det här fallet? De klagar också på att vi spekulerar. I det första fallet, som både Per Bill och jag tror Tuve Skånberg tog upp, skriver vi att "journalistens framställan sannolikt var föranledd av det intresse han som journalist hade av sammanställningen i just det nyhetsskede då han eftersökte den". Det tycker de är en spekulation från utskottet. Men det är ju en underdrift. Detta är helt uppenbart. Det har stått på alla möjliga ställen, och journalisten har berättat vad som hade hänt och varför han eftersökte detta. Men vi har inte själva haft någon direkt kontakt med journalisten, och därför är det en så försiktig skrivning. Det är ingen spekulation. Det är löjligt med en sådan kritik. Det andra som ni kritiserar är att vi säger: "Det går inte att utesluta att departementet agerade för att få ut sin version först, och det skedde på ett sätt som missgynnade den journalist som hade begärt ut handlingen." Ja, det är precis vad vi säger: Det går inte riktigt att utesluta att det faktiskt var på ett annat sätt än som näringsministern berättade. Hennes trovärdighet i de här frågorna är kraftigt undergrävd, eftersom hon inte har gett riktiga uppgifter, och då kan man inte riktigt utesluta att det faktiskt var så som det ser ut. Den historia som näringsministern berättar är betydligt mindre trovärdig och sannolik än att departementet medvetet försökte hantera och agera och därför lämnade ut detta till TT och Ekot . Men det är möjligt att Annie Lööf har rätt på den punkten. Det ska man inte utesluta, och det gör vi inte heller i vår text. JO kritiserar Näringsdepartementet men framför allt Regeringskansliet när det gäller utlämnandet av allmänna handlingar. Organisationen och systemet för att hantera allmänna handlingar uppfyller inte tryckfrihetsförordningens krav. Det är mycket allvarligt. Det är också i linje med det som konstitutionsutskottet tidigare har uttalat när det gäller Utrikesdepartementets hantering av diarier och hur man hanterar sekretessfrågor. Här tycker jag att vi har en av de viktigaste kritiska synpunkterna i hela granskningsbetänkandet. Vi måste få ordning på Regeringskansliets hantering av utlämnandet av allmänna handlingar och diarieföringen. Hela det systemet är statsministern ansvarig för. Regeringskansliet måste höra till dem som är bäst på att sköta dessa frågor och inte till dem som är sämst i hela Sverige. Jag tycker att det är bedrövligt när man tänker på att myndigheter, kommuner, länsstyrelser och andra runt om i hela Sverige ska sköta sig och följa tryckfrihetsförordningen och offentlighetsprincipen men att Regeringskansliet inte klarar av det. Här måste det till en snar och snabb förbättring för att se till att regeringen följer våra egna grundlagar. Någonting annat är inte okej. I och med att Näringsdepartementet inte har följt grundlagen, att statsministern genom att man inte har ett system för att hantera utlämnande av allmänna handlingar inte heller har följt grundlagen och att näringsministern har lämnat felaktiga uppgifter till utskottet har vi här, tycker jag, den allvarligaste och viktigaste kritiken i hela vårt granskningsbetänkande. Jag tycker att det är bra att vi är överens om huvuddelen av den kritiken.

Anf. 42 Per Bill (M)

Herr talman! Vi har just begått ett fel. Eftersom talmannen är den högste chefen i riksdagen är talmannen delansvarig för det fel som Peter Eriksson och jag just har begått när vi intog fel talarstolar. Skämt åsido: Jag har några funderingar på anförandet från ordföranden i konstitutionsutskottet. Det talas om den skarpaste kritiken. Går vi tillbaka till KU:s lilla gröna, som vi gärna ofta gör, är vi där ganska tydliga med att vi påtalar brister och inte ägnar oss åt lokutioner, det vill säga att ministern inte helt kan undgå kritik, att ministern får lite kritik, att ministern får ganska mycket kritik, att ministern får smisk på fingrarna. Vi har inte denna typ av lokutioner. Det är min första lilla reflexion. Ordföranden i konstitutionsutskottet frågar: Måste vi tro på ministern? Svensk rättstradition bygger på oskuldspresumtion. En osannolik berättelse, säger ordföranden i KU. Jag tyckte att näringsministern båda gångerna när hon kom till KU var öppen och ivrig att berätta sin historia. Jag måste säga att hon hade stor otur att två av hennes medarbetare på olika sätt klantade sig. Hon tog på sig det fulla ansvaret för dessa två klantigheter. Det brukar i många andra organisationer kallas för gott ledarskap att man inte pekar finger åt den tjänsteman som gör ett fel. Jag tycker snarare att näringsministern visade just på ett stort ledarskap och en öppen attityd och att hon förtjänar kritik bara därför att hennes medarbetare gav henne felaktiga uppgifter.

Anf. 43 Peter Eriksson (MP)

Herr talman! Det tycks vara så att Annie Lööfs medarbetare gav henne felaktiga uppgifter. Men det är en spekulation med Per Bills sätt att resonera. Det vet vi ingenting om. Det är bara vad någon säger. Men Per Bill tar för givet att det var på det sättet, och det var kanske på det sättet. Men denna spekulation visade sig vara felaktig vid ett annat tillfälle här, om man utgick från detta sätt att resonera. Jag tror att näringsministerns närmaste medarbetare har agerat på ett mycket klandervärt sätt. Om han sedan har gett felaktiga uppgifter till Annie Lööf eller inte vet vi egentligen inte. Men Näringsdepartementet har agerat på ett felaktigt sätt mot grundlagen. Skulle detta sätt att hantera uppgifter och lämna ut handlingar spridas i Regeringskansliet eller på andra myndigheter är vi mycket illa ute. Då undergräver vi offentlighetsprincipen kraftigt, alltså om det blir okej och rimligt att en myndighet skickar en handling till någon annan än den som har begärt den innan den som har begärt den har fått ut den. Sedan säger man att det var ett misstag och att man inte riktigt visste att den inte hade gått ut. Jag tycker att det är viktigt och bra att KU agerar tydligt och skarpt i denna fråga.

Anf. 44 Per Bill (M)

Herr talman! Vi är helt överens om att Aftonbladets journalist skulle ha fått denna sammanställning först. Det stämmer till eftertanke att Näringsdepartementet kunde lämna ut den fastän den inte var kontrollerad och färdig och att det gick att lämna ut den innan Aftonbladets journalist hade fått den. Det är vi helt överens om. Där gäller det att hitta bättre rutiner. För övrigt är väl den stora skillnaden att jag lever efter oskuldspresumtionen: Om någon ger en trovärdig beskrivning av vad som har hänt tror jag på den personen tills motsatsen är bevisad, och jag tycker inte att motsatsen är bevisad.

Anf. 45 Peter Eriksson (MP)

Herr talman! Den här gången gav Annie Lööf en berättelse, och man kan tänka att den var trovärdig. Men tyvärr sprack historien. Det visade sig att den inte var riktig. Efteråt kan man fundera på om denna berättelse fortfarande är trovärdig. Jag tycker inte riktigt det. Man kan i alla fall inte utesluta att även andra delar i denna historia var felaktig.

Anf. 46 Tuve Skånberg (KD)

Herr talman! Det är olyckligt att KU:s ordförande använder ord som "löjligt" om den kritik som vi har riktat mot majoritetstexten. Det är också oroväckande att han försöker misstänkliggöra vad vi med egna ögon såg. Jag sitter så placerad i Skandiasalen att jag inte är mer än fyra meter bort. Jag såg hur Annie Lööf stannade upp inför frågan om departementet hade lämnat ut uppgifter till Ekot . Hon visste inte det. Hon frågade sin bisittare. Han svarade, och hon sade: Nej, vi har inte lämnat ut uppgifterna. Detta bygger inte på spekulation. Jag såg det med egna ögon. Det gjorde för övrigt även ordföranden själv. Ordföranden drar nu stora växlar och säger att det är flera uppgifter som är felaktiga. Vi har hittills talat om en uppgift. Ordföranden får leda det andra i bevis innan han beskyller Annie Lööf för fler uppgifter. Vi ska bara ta upp det som vi alla är överens om blev fel och kritisera det. Är det möjligen så att Annie Lööf bedöms med andra mått än andra personer som vi har frågat ut? Jag vågar inte gissa eftersom det skulle vara spekulation. Men jag konstaterar att hon är kvinna och att hon är ung. Skulle Carl Bildt ha bedömts, hanterats och kritiserats på samma sätt? Det är min fråga till ordföranden.

Anf. 47 Peter Eriksson (MP)

Herr talman! Jag tycker att detta är lite speciellt. Jag har aldrig varit med om något liknande, nämligen att en ledamot i KU går upp i talarstolen och talar om vad någon eventuellt har sagt till bisittaren. Vi har utfrågningarna ord för ord. Vi kan inte hålla på att spekulera i vad de utfrågade har sagt till och fått för svar från bisittarna under utfrågningarna. Det är ett helt orimligt sätt att hantera saker och ting. Vi måste vara starkt kritiska när det kommer felaktiga uppgifter till konstitutionsutskottet på detta sätt. Det är inte heller bara vi - Justitieombudsmannen har också granskat det här ärendet och också fått ofullständiga uppgifter i precis samma ärende. Det kan inte ses som en slump, utan det har faktiskt kommit medvetet på olika sätt. Från vem är jag inte mannen att säga, men det har kommit både felaktiga uppgifter till konstitutionsutskottet och ofullständiga uppgifter till Justitieombudsmannen i de här frågorna. Det är även kanske så att det är ytterligare någon felaktig sak i det här; det har varit en nyhetshändelse kring det i Dagens Eko . När det gäller att vi kanske agerar annorlunda för att det är Annie Lööf i stället för statsministern eller så tror jag att det hade varit ännu mer graverande och allvarligt om statsministern hade kommit till KU med felaktiga uppgifter. Jag tror att det är direkt felaktigt från Tuve Skånberg att försöka insinuera att det här har att göra med att det är en ung kvinna i stället för en man i det här sammanhanget.

Anf. 48 Tuve Skånberg (KD)

Herr talman! Jag tackar ordföranden för svaret. Jag tycker att ordförandens svar får tala för sig själv.

Anf. 49 Helene Petersson i Stockaryd (S)

Herr talman! Varför är detta ärende så viktigt, och varför har det fått så stor uppmärksamhet? Kanske är det för att det rör våra grundläggande principer om offentlighet och allmänhetens rätt att ta del av offentliga handlingar. Kanske är det för att det berör mediernas möjlighet att granska makten. Kanske är det för att svenska folket ogillar när sanningen inte kommer fram direkt eller på ett korrekt sätt. Kanske är det för att grundärendet berör skattebetalarnas pengar. Kanske är det för att det berör konstitutionsutskottet som en del i riksdagens kontrollmakt. Det kan finnas många skäl, och olika personer har olika skäl till att vara intresserade av det här ärendet. Konstitutionsutskottet är en viktig del av riksdagens kontrollmakt. KU har rätt att begära ut alla handlingar och få dem, och KU måste lita på att de uppgifter och svar utskottet får är fullständiga och korrekta - annars riskerar konstitutionsutskottets granskning att inte bli heltäckande och rättvisande. Det är också viktigt att det blir rättvisande åt båda håll, men det riskerar även att kanske styras åt ett håll som inte blir helt korrekt. Vi har en stark offentlighetsprincip i Sverige, och det är en princip vi ska vara stolta över. Den regleras både i regeringsformen och i tryckfrihetsförordningen. Enligt principen ska en handling lämnas ut omgående, och framför allt ska den lämnas ut till den som begärt den. Det är uttryckligen reglerat att all offentlig verksamhet ska bygga på saklighet och opartiskhet. Man får alltså inte gynna någon enskild medborgare, eller som i detta fall ett enskilt medium. I fallet vi har granskat har det klart framkommit att medarbetare på Näringsdepartementet, det vill säga det departement näringsminister Annie Lööf är ansvarig för, brast i fråga om opartiskhet. Att handlingen utlämnades till andra än den som begärt den gynnade dem som fick handlingen först, och framför allt missgynnade det den som begärt handlingen som ett led i sin granskning av makten. Medierna har en särskilt stark och fristående ställning och ett starkt skydd genom våra grundlagar. Det ska vi värna och skydda. Det är unikt i jämförelse med många andra länder. Medier har inte bara rätt att omgående få ut en handling, som vilken medborgare som helst, utan de måste också kunna lita på att information om vad de begär ut inte förs vidare till konkurrerande medier. Om så sker, vilket det gjort i det fall som KU har granskat, riskerar det att underminera mediernas arbete och deras uppgift att granska makten. Det strider också klart mot likabehandlingsprincipen och opartiskheten. Därför skriver vi i utskottets ställningstagande att det inte kan uteslutas att departementet agerade för att få ut sin version först. Herr talman! Ärendet har under resans gång fått två dimensioner, vilket en del av ledamöterna har lyft upp här. Det gäller inte bara frågan om utelämnande av offentliga handlingar utan också, i ett senare skede, frågan om huruvida näringsministern har lämnat felaktiga uppgifter till konstitutionsutskottet. Jag fick efter vår presskonferens frågan av en journalist vad jag tyckte om att näringsministern ljög inför utskottet. Mitt svar till henne blev: Att ljuga är för mig en medveten handling, och jag tror faktiskt inte att näringsministern medvetet ljög inför utskottet. Oavsett om hon fått felaktig information av sina medarbetare, själv underlåtit att fullt ut ta reda på vad som skett eller medvetet ljugit är det dock lika illa. Det är näringsministerns ansvar att se till att de uppgifter som lämnas till utskottet är korrekta och att de är avstämda och säkerställda med dem som varit inblandade. Det var ju inte vem som helst - inte vilken sommarvikarie som helst - som var inblandad, herr talman. Det var ministerns egen statssekreterare, och det var ministerns egen presschef. Det är alltså statsrådets allra närmaste medarbetare. Jag skulle bli väldigt orolig om jag upptäckte att jag inte fick korrekta uppgifter av mina allra närmaste medarbetare, och det kan knappast heller vara så att uppgifterna inte stämdes av med dessa personer inför utfrågningen. Näringsministern har själv uppgett, i den andra utfrågningen, att hon suttit ned med de medarbetare som var aktiva i det här skedet. Frågeställningen kring om andra medier fått handlingen utlämnad före den som begärt den var heller ingen okänd frågeställning - den fanns med i anmälan och borde därför vara extra kontrollerad. Näringsministern har det fulla ansvaret för detta, och det är också något hon säger sig ta. Men vad innebär det? Är det bara att be om ursäkt, och sedan är allt bra? Eller bör det få andra konsekvenser? Att leda en statsförvaltning innebär ett stort ansvar men också ett stort förtroende, inte bara från de egna väljarna utan från alla medborgare. När detta brister riskerar det att undergräva förtroendet för både departementens arbete och statsrådet - och faktiskt också för politiken som helhet och till sist även demokratin. Näringsministern har tagit på sig ansvaret för det som har skett, men det känns också rimligt att näringsminister Lööf tar på sig ansvaret för att vidta de åtgärder som behövs för att säkerställa att detta inte kommer att hända igen. Om så sker och vilka konsekvenser det kommer att få får tiden utvisa. Vad som är än mer bekymmersamt är att det även efter KU:s utfrågningar framkommit att ytterligare felaktigheter fanns i de svar vi fått. Ifrågasättandet av om fakturan från van der Nootska palatset skulle till Centerpartiet och inte betalas av staten gjordes två månader innan den vidarefakturerades, alltså i början av juni. Den betalades av staten i mitten av juni och efterfakturerades inte förrän i samband med begäran om utlämnande av handlingar. Enligt vad våra handlingar visar skedde det den 7 augusti och inte någon dag efter att den ifrågasatts med ett "Ok?", som näringsminister Annie Lööf uppgav inför utskottet. Vi har begärt ut handlingar från departementet, och de visar att uppgifter som förekommit i medierna stämmer. Vi har också begärt kommentarer från departementet, men vi har inte fått någon kommentar från vare sig departementet eller näringsministern. Det tycker jag är olyckligt. Vi har dock från utskottets sida valt att inte återuppväcka granskningen utifrån de nya uppgifterna. Den kritik vi riktar mot näringsministern ligger fast, och detta bara förstärker vårt ställningstagande. Det är även bekymmersamt att statsministern inte tar sitt ansvar vad gäller utlämnande av allmänna handlingar och de fördröjningar som har skett genom samordning på förvaltningsavdelningen. Avdelningen ligger direkt under statsministerns ansvar, men statsministern hänvisar till delegation och att det har utarbetats rutiner. Han skickar även frågan tillbaka till Näringsdepartementet och näringsminister Annie Lööf. Statsministern kan självklart inte hantera och vara insatt i alla enskilda ärenden, men riggar man en organisation som bland annat ska hantera diarier och utlämnanden av allmänna handlingar måste man också se till att den mäktar med att uppfylla de krav som följer av offentlighetsprincipen. Vi förutsätter att det förbättringsarbete som statsministern har pekat på och som har påbörjats skyndas på. Även en central organisation som ansvarar för handlingar från flera departement måste se till att ett utlämnande sker omgående och att det inte dröjer så länge som i detta fall tre dagar, oavsett om handlingen ska sekretessprövas eller ej. Sekretessprövningen har faktiskt inte heller åberopats som skäl för fördröjningen i detta fall, enligt JO. Herr talman! Vi tycker att detta är ett mycket allvarligt ärende som rör våra grundläggande principer och överlämnar härmed vårt ställningstagande och utlåtande till riksdagens hantering.

Anf. 50 Per-Ingvar Johnsson (C)

Herr talman! Helene Petersson lyfter fram att en myndighet inte får gynna ett enskilt medium. Det är vi helt överens om. Men visst, i det här ärendet har det framkommit att utlämnandet till Dagens Eko och TT skedde i tron att Aftonbladet redan hade fått handlingen. Det var ett misstag, och visst, misstag ska inte begås. Departementet borde ha kontrollerat med förvaltningsavdelningen på Regeringskansliet att handlingen verkligen var utlämnad. Att man inte gjorde den kontrollen förtjänar naturligtvis kritik. Men det var alltså inte ett medvetet handlande. Den spekulation som majoriteten ägnar sig åt styrker inte på något sätt att Näringsdepartementet försökte ge ett visst medium ett försteg när det gäller denna information. JO:s granskning har också visat att utlämnandet av handlingar från Näringsdepartementet rent allmänt har skett på ett närmast exemplariskt sätt, helt enligt de regler som gäller. Men handlingen som skulle lämnas ut via förvaltningsavdelningen lämnades ut tre dagar efter, och det var senare än enligt de principer som Justitieombudsmannen har. När handlingar har lämnats ut från Näringsdepartementet har det dock skett på ett korrekt sätt. Därför tycker jag att man i granskningen på flera sätt har gett en felaktig bild av hur Näringsdepartementet har hanterat utlämnandet av allmänna handlingar.

Anf. 51 Helene Petersson i Stockaryd (S)

Herr talman! Det är lite märkligt att till och med statsministern bollar tillbaka frågan och lägger den i näringsministerns knä. Grundfelet, som Per-Ingvar Johnsson också säger, är förseningen och fördröjningen. Det skedde på förvaltningsavdelningen. Men det är bekymmersamt att sammanställningen cirkulerade runt. Vi tycker att statsministern har ett ansvar för hur organisationen riggas. Problemet ligger också hos Näringsdepartementet eftersom de som får information om att ett utlämnande av handlingar har begärts är näringsministerns stab, däribland presschefen. Presschefen visste att begäran om utlämnande var inskickad, och det var också presschefen som skickade ut handlingen till Ekot och TT. Jag vill påstå att det alltså inte var ett misstag. Är man så omedveten? Måste man inte kolla upp det? De två misstagen är att handlingar skickas ut utan att kontrolleras och att dokumentet, ett ofullständigt sådant, cirkulerar. Jag har aldrig varit med om det. Vi får mängder med begäran om handlingar här i riksdagen och i konstitutionsutskottet. Skulle vi låta dem cirkulera runt innan vi skickar ut dem?

Anf. 52 Per-Ingvar Johnsson (C)

Herr talman! Vi är överens om att det var ett misstag att Näringsdepartementets pressekreterare inte kontrollerade att handlingen verkligen var utlämnad tidigare. Men jag vänder mig skarpt emot kritiken att även andra personer inom departementet fick ta del av att ett utlämnande hade begärts. Justitieombudsmannen är tydlig i sitt uttalande om att det inte är fel att information lämnas till andra personer, till exempel ministern i det här fallet. Men det får inte försena utlämnandet. Det har inte varit ett försenat utlämnande från Näringsdepartementet. Departementet har lämnat ut handlingar i rätt tid. Andra personer har förvisso varit informerade, men det är helt enligt Justitieombudsmannens regler för hur detta bör gå till.

Anf. 53 Helene Petersson i Stockaryd (S)

Herr talman! Jag har inte sagt att det var fel att de fick ta del av det, men jag sade att presschefen inte kan ha varit omedveten om vilka handlingar som begärdes ut. I så fall borde det ha kontrollerats, och man borde ha en bättre organisation på departementet för hur handlingar hanteras, vem det är som plockar in dem och vem det är som lämnar ut dem. Det var definitivt inte samma person som lämnade ut handlingen till den som hade begärt den som lämnade ut den till ett konkurrerande medium en dag tidigare. Det är här det brister. Om det gäller ett utlämnande måste någon ta ansvar när begäran kommer in, se till att det verkställs och se till att handlingen lämnas ut. Problemet är att handlingen cirkulerade runt så att det var fler personer som var medvetna om att förfrågan hade kommit in och att det fanns ett dokument som var färdigställt. Alltså gavs det möjligheter för fler personer att skicka det vidare. Det skedde också, och det är där kritiken ligger. Jag vill inte hålla med om att vi spekulerar, som ni säger. Vi skriver inte att så skedde. Men med tanke på alla de dokument och all den information som vi har fått kan vi inte utesluta att departementets agerande var på det sättet.

Anf. 54 Per Bill (M)

Herr talman! Både konstitutionsutskottet och JO har tidigare uttalat sig kritiskt om Regeringskansliets hantering av allmänna handlingar. Jag tyckte att statsministern på ett bra sätt tog åt sig kritiken och sade att ett antal åtgärder skulle vidtas. JO:s kritik var väldigt ny då, så den höll man fortfarande på att bearbeta och göra en analys av. De problem som länge funnits på UD lovade statsministern snart skulle vara åtgärdade. Jag tyckte att det var ett bra svar. Så här i debatten kan man få spekulera lite grann - jag vill helst inte göra det i slutsatserna. Helene Petersson säger att handlingen cirkulerade runt. Det beror väl kanske - spekulation! - på att Aftonbladets journalist begärde ut en sammanställning över alla departements interna representation. Trots att det finns ett nytt och bra konteringssystem är det inte alltid säkert att alla departement behandlar saker exakt likadant. Ska man räkna in extra bevakning? Är det intern representation, eller är det säkerhet? Hur ska du kontera det? Hur ska du kontera om det är två timmar seminarium och sedan en middag? Ska allt gå på representationskontot? Det är åtminstone en hypotes för varför den här typen av samlingsdokument, sammanställningar över många departements olika förfrågningar, cirkulerar.

Anf. 55 Helene Petersson i Stockaryd (S)

Herr talman! Det är väl därför som det här har tagit tid och kanske även i fortsättningen kommer att ta tid. Frågan är om vi ska acceptera det? Varje departement är ansvarigt för sina handlingar. Man är ansvarig för det sätt man hanterar dem på, man är ansvarig för att göra en sekretessprövning, och man är ansvarig för att utlämna handlingar. Vad jag har uppfattat, och som jag tror att utskottet också har uppfattat, är att här skickas den totala sammanställningen runt, som Per Bill säger, så att man ska kunna kolla att man har gjort som alla andra departement har gjort, om man har redovisat på samma sätt. Det menar jag att man ska säkerställa innan. Man ska ha gemensamma rutiner och ett gemensamt regelverk, så man slipper börja med sådant här när man får en begäran om utlämnande av en offentlig handling. Det ska vara klart innan. Har man inte riggat denna organisation, som jag sade i mitt anförande, på ett bra och säkert sätt uppstår kanske de här situationerna, vilket jag inte tycker att vi ska acceptera. Statsministern sade att han har vidtagit åtgärder. Då säger vi i vårt uttalande att vi verkligen hoppas att det här påskyndas, för det är viktigt. Vi kan inte ha ett regeringskansli som gång efter annan får kritik från både JO och konstitutionsutskottet, och medierna reagerar på att de inte får ut handlingar. Det kan inte fungera så. Ska vi leva upp till en offentlighet som vi kan vara stolta över och vill värna i Sverige måste det här fungera.

Anf. 56 Per Bill (M)

Herr talman! Ja, absolut, och varken statsministern eller jag har ifrågasatt den slutsatsen. Det är dessutom fullt möjligt, och det sker oftast också, att man börjar lämna ut enstaka handlingar även innan de stora sammanställningarna är färdiga. Jag har tittat på JO:s ärenden. I ett fall var det en journalist som klagade och som i princip ville ha uppgifter om kontoslag för olika aktiviteter. I ett annat fall handlade det om loggar för telefonsamtal och sms, om jag kommer ihåg det hela rätt. Det är klart att den typen av frågor tar tid. Herr talman! Vi fick ut en del av handlingarna, och jag var faktiskt lite förvånad över att man hade lämnat ut en faktura på 3 000-4 000 kronor som handlade om extra bevakningstjänst just därför att det var tre ministrar som var på plats. Jag är inte helt säker på att jag, om jag hade gjort bedömningen, skulle ha kommit till samma slutsats, eftersom terrorister skulle kunna börja infiltrera bevakningsbolag som lite ad hoc-mässigt används för att sköta extra säkerhet. Det är alltså inte några enkla saker. Enstaka handlingar ska naturligtvis lämnas ut samma dag som begäran görs eller allra senast dagen därpå. Men med sammanställningarna och de dokument som det faktiskt finns lite problem med när det gäller pusselläggning eller säkerheten för våra statsråd kommer det att behöva ta längre tid.

Anf. 57 Helene Petersson i Stockaryd (S)

Herr talman! Vi får heller inte glömma att det fall som vi granskat rörde sig om internrepresentation, och jag har lite svårt att se vad som ska vara sekretessbelagt där. Det är klart att det går att se ett mönster om Näringsdepartementet alltid går till en viss restaurang eller använder ett visst säkerhetsbolag, vilket jag inte tror att man gör. Jag tror att man sprider sina gracer överallt. Jag kan förstå om det är en helt annan säkerhetsprövning vid exempelvis utrikes besök - vi har bland annat diskuterat Hillary Clintons besök - där det är ett helt annat riskläge. Men när det gäller internrepresentation vet man ju vilka som varit med och vilka statsråd som varit ansvariga. Självfallet borde det därför inte ha tagit så lång tid. En uppgift som JO fått är att departementet inte som ett skäl till fördröjningen åberopade säkerhetsprövning utan att sammanställningen har cirkulerat. Detta är något som inte kan vara acceptabelt.

Anf. 58 Jonas Åkerlund (SD)

Herr talman! En mycket viktig byggsten i vårt samhällsbygge är kanske inte regelverken som sådana, oavsett om vi tycker om dem eller inte, för där har vi nog rätt skilda uppfattningar, men tilliten till att gällande regelverk efterlevs, och den tilliten finns inte om den inte efterlevs av makthavarna. Jag tror att det här är en sak som i hög grad skiljer vårt land och våra grannländer från ett antal andra länder i andra delar av världen. Om man inte litar helt och hållet på att makthavaren följer regelverket, varför ska man då göra det själv? Därför är just ett sådant här granskningsärende viktigt. Vi är i förtroendebranschen och kan inte låta bli att göra trovärdighetsbedömningar. Trovärdigheten påverkas av om en oriktig uppgift lämnas ut. Om det skett avsiktligt eller oavsiktligt kan vi inte veta - det går bara att spekulera - men den är felaktigt lämnad. Trovärdigheten påverkas också om vi vet att en handling finns hos en myndighet och det först är när den efterfrågas som det börjar hända saker. Är det alltså samma handling? Det är ju det man vill utgå från. Om jag begär att få ut en handling vill jag få ut den som den var. Om den är föremål för en rad förändringar, kreativ bokföring och liknande, är det inte samma handling jag får. Trovärdigheten påverkas av många saker, över huvud taget riktiga uppgifter. Det första jag såg när jag i morse läste Aktuellt i politiken var en uppgift från regeringens hemsida där berörd ministers cv presenteras. Tidningen noterar att cv:n är felaktig. Uppgifter om kommunala uppdrag, under vilken tid de har innehafts och så vidare, stämmer helt enkelt inte. Självfallet minskar detta ministerns trovärdighet. Jag delar helt och hållet den uppfattning som vi ger uttryck för i utskottets ställningstagande.

Anf. 59 Tuve Skånberg (KD)

Herr talman! Hörde jag rätt eller inte, att Jonas Åkerlund insinuerar att handlingarna som utlämnades hade ändrats innan de nådde oss?

Anf. 60 Jonas Åkerlund (SD)

Herr talman! Om jag har förstått det rätt var det först i samband med att journalisten begärde att få ut handlingarna som man upptäckte att räkningarna hade gått åt fel håll. Det var precis detta jag sade.

Anf. 61 Tuve Skånberg (KD)

Herr talman! Det jag hörde var att Jonas Åkerlund insinuerade att handlingarna har ändrats. Var står det någonstans?

Anf. 62 Jonas Åkerlund (SD)

Herr talman! Handlingarna har inte ändrats på annat sätt än att de blev föremål för förändringar först när de begärdes ut av en journalist. Så var det ju.

Anf. 63 Mia Sydow Mölleby (V)

Herr talman! Det är stundtals en ganska livlig diskussion. Jag tycker att det är lite anmärkningsvärt att vi återigen recenserar enskilda ledamöter i KU eller hur ledamöter ställer frågor. Det sägs också att kritik framförs mot en minister därför att det råkar vara en ung kvinna. Jag har inte uppfattat att det är därför som kritiken framförs. Jag noterar att vi har ett ganska starkt stycke som handlar om statsministerns övergripande ansvar för att man inom Regeringskansliet som helhet har den organisation och de rutiner som krävs för att tryckfrihetsförordningens regler om handlingars utlämnande ska kunna efterlevas. JO har också riktat kritik mot Regeringskansliets organisation för att handlingen lämnades ut sent till Aftonbladet. Mig veterligen är statsministern fortfarande man. Det blir konstigt när vi för debatten på det sättet, och jag tycker att det är bra om vi håller oss till saken. Visst går det att säga att det är ett visst mått av spekulation när vi skriver att det inte går att utesluta att departementet agerade för att få ut sin version först. Vi hade också kunnat skriva att det inte går att säkerställa att man har agerat helt och hållet för att främja att Aftonbladet skulle få sin begäran tillgodosedd i god tid. Det går att uttrycka sig på många sätt, men vi kan inte alls utesluta att departementet inte har agerat på ett sätt som främjar departementets egna syften. Det är klart att man visste att man var utsatt för en granskning, och man valde att skicka en sammanställning till andra medier än till dem som granskade saken. Det är anmärkningsvärt. Det är väldigt ovanligt att man agerar på det sättet. Att det skulle ha skett av misstag är möjligt men absolut inte säkerställt. Jag tycker att det är en sansad och rimlig kritik, och jag tycker att det är bra att det läggs ett stort ansvar på Regeringskansliet och att statsministern har för avsikt att arbeta vidare med frågan. Sedan är det mycket märkligt att man skickade en faktura för partiets middag till departementet. Man uppmärksammade i juni att det kanske inte var riktigt rätt, men fakturan betalades ändå, och sedan ändrades betalningen när medierna begärde ut uppgifterna. Det går inte att säkerställa att detta gjordes med avsikt. Det kan ha varit ett misstag, vi vet inte. Men det är allvarligt, och vi förutsätter att man förbättrar sina rutiner på flera områden.

Anf. 64 Peter Eriksson (MP)

Herr talman! I ärendet med Saudiaffären kritiserade konstitutionsutskottet den före detta försvarsministern för att han inte har styrt myndigheten som han borde ha gjort och inte har varit tillräckligt aktiv. I det här ärendet är vi tillbaka till något som kanske har varit vanligare i KU, nämligen frågan om ministerstyre. Det innebär att ministern styr, kanske inte för mycket, utan på en alltför detaljerad nivå. Det händer också. Jag tycker att det här kanske inte är en av de viktigare och större frågorna som vi har att hantera, men svenska myndigheter har en självständighet, framför allt när det gäller ärenden som gäller enskilda. Där ska inte regeringen, ministrarna, gå in och styra beslut och ärenden. När det gäller detaljer i myndigheternas arbete ska inte ministern heller gå in och styra. Regeringen styr kollektivt. Man har ett krav på sig enligt konstitutionsutskottet att följa med i vad som händer, informera sig och så vidare, men man bör inte gå in i detaljer och styra på ett sätt som gör att man tar över generaldirektörens uppgifter. I det här fallet handlar det om att ministern, enligt den före detta generaldirektören Göran Enander, har bett generaldirektören att inte gå på en konferens, ett seminarium, som Naturskyddsföreningen arrangerade. Vi är överens om att ministrar inte bör berätta för generaldirektörerna hur de ska hantera sina kalendrar, vilka seminarier de bör delta i och så vidare. Min åsikt är att det är klarlagt att landsbygdsministern har uttalat sig på detaljnivå på ett sådant sätt att generaldirektören har uppfattat att ministern har avrått honom från att delta i Naturskyddsföreningens konferens. Generaldirektören hade antecknat vad som hade sagts vid telefonsamtalet, och han återkom dagen efter, i ett nytt telefonsamtal, med besked om hur han skulle göra. Ministern har egentligen inte sagt att de uppgifter som generaldirektören har lämnat är felaktiga. Däremot har ministern och departement i skriftliga svar till utskottet nämnt ett antal saker som man ville föra fram vid det här telefonsamtalet, men man menar att det inte riktigt var på en sådan detaljnivå att ministern förbjöd generaldirektören att delta i seminariet. Under utfrågningen som vi hade ändrade ministern först sin berättelse och sade att han inte mindes om det var ett telefonsamtal eller vad innehållet i så fall skulle ha varit men att han inte direkt kunde säga att generaldirektören hade gett fel uppgifter. Sedan lade han till efteråt: Men jag skulle aldrig ha sagt någonting sådant. Det var en lite svårtydd berättelse, och därför fortsatte vi att ställa frågor. Efter en stund ändrade sig ministern igen och sade att det nog är bäst att hålla sig till den berättelse som skriftligen hade kommit in till utskottet. Så är i alla fall min minnesbild av den här utfrågningen. Jag tycker att det är klarlagt att generaldirektören har uppfattat att det var ett klart budskap från ministern i telefonsamtalet om att han inte borde gå på seminariet och att ministern i och med det gick över gränsen för hur kontakter mellan statsråd och myndigheter ska gå till i konstitutionellt hänseende. Man kan tycka att vi inte borde säga någonting om detta utan konstatera att ord står mot ord. Men jag tycker att det är mycket oklart vilka ministerns ord var. Det är svårt, tycker jag, att ifrågasätta generaldirektörens ord i det här sammanhanget. Han har mycket på fötterna då han har fört anteckningar under telefonsamtalen. Det här är någonting som berörde honom mycket medan ministern har en diffus bild av vad som egentligen hände. Trovärdigheten ligger hos generaldirektören, menar jag.

Anf. 65 Mia Sydow Mölleby (V)

Herr talman! För två år sedan, våren 2011, hade vi också en granskning av minister Eskil Erlandsson gällande eventuellt ministerstyre. Då handlade det om Jordbruksverket. Ministern hade sommaren 2010 vid ett flertal tillfällen i medierna informerat om att han hade gett Jordbruksverket i uppdrag att se över hanteringen av pälsdjur, bland annat minkar. Han hade personligen tagit ett stort ansvar för att agera utifrån en granskning som hade gjorts av Djurrättsalliansen. Vi kunde i vår granskning konstatera att ministern inte hade gett något uppdrag till Jordbruksverket, även om han själv flera gånger hade sagt det. Man kan tolka det som att han ville framstå som en handlingskraftig person eller så när han gjorde det här. Men det var ett felaktigt uttalande av honom, och vi kunde konstatera att det inte handlade om ministerstyre. Däremot tyckte vi att det var anmärkningsvärt att man flera gånger upprepade någonting som inte stämde. Enligt ministern fanns det många olika skäl till det agerandet. Nu är vi tillbaka i ett ärende som gäller ministerstyre. Den här gången handlar det om huruvida ministern har ringt till generaldirektören vid Skogsstyrelsen och uttalat sig på ett sådant sätt att det uppfattades som att ministern tyckte att generaldirektören inte borde delta i en konferens med Naturskyddsföreningen. Det skulle ha hänt 2008, alltså två år tidigare än det tillfälle då ministern flera gånger påtalade att han hade kontaktat Jordbruksverket för att informera dem om att de borde agera. Den här gången säger ministern följande om sitt eget agerande, nämligen att det vore honom totalt främmande att på något sätt försöka påverka en generaldirektör eller en myndighet i en viss riktning. Det handlar i och för sig om olika tidpunkter. Det vi nu granskar rör 2008. Det kanske var främmande för ministern vid den tidpunkten att ens tänka sig att få för sig att påverka en generaldirektör och att läget 2010 är ett helt annat och ministern då känner att han borde tala om att han försökt påverka en myndighet därför att han kanske vill framstå som handlingskraftig i förhållande till Jordbruksverket. Eller har det bara att göra med att det råkar vara olika myndigheter? Ministern framför att samtalet med generaldirektören för Skogsstyrelsen handlar om information och att det är viktigt att informera om den kritik som Skogsägarna har mot generaldirektören. Det kan vara så att han gör den bedömningen, att just den kritiken är extra viktig att föra fram som information. Om ministern i andra sammanhang anser att det är viktigt att vidarebefordra från olika intressegrupper till berörda myndigheter, det har vi inte klarlagt vid vår genomgång. Vi kan bara konstatera att just den här kritiken anser han vara viktig att föra fram samt att generaldirektören uppfattade det så att ministern inte ville att han skulle delta i den konferensen. Det är alldeles tydligt att ministern fört samtalet på ett sådant sätt att generaldirektören har fått den uppfattningen. Generaldirektören har valt att ringa tillbaka för att tala om att han tänker delta i alla fall. Det är bra om ministern nu anser att han inte ska gå in och agera direkt styrande i myndigheter. Det är bra att det står fast sedan vi gjorde vår förra granskning i ett liknande ärende. Det finns all anledning för ministern att fundera över hur han agerar i kontakterna med sina myndigheter.

Anf. 66 Billy Gustafsson (S)

Herr talman! I det här ärendet har oppositionspartierna kommit till lite olika slutsatser. Peter Eriksson har sannolikt rätt i att det här inte är det mest upphetsande ärendet vi har i dag att diskutera, men det faktum att vi från oppositionspartierna kommit till lite olika slutsatser gör att jag känner det angeläget att få redovisa hur vi socialdemokrater resonerat och varför vi kommit fram till de slutsatser som vi faktiskt kommit fram till. Det har redan framgått att denna del av granskningsbetänkandet handlar om ifall dåvarande jordbruksministern i telefonsamtal med dåvarande generaldirektören för Skogsstyrelsen, Göran Enander, försökt påverka generaldirektören att avstå från att delta i en konferens anordnad av Naturskyddsföreningen. Kolleger i utskottet och övriga riksdagsledamöter! Vad det här handlar om är å ena sidan den egna övertygelsen om vad som faktiskt hände, å andra sidan vad vi faktiskt kan bevisa. För egen del, det vill jag gärna slå fast, är jag övertygad om att avsikten med telefonsamtalet var just det som de andra oppositionspartierna kommit fram till, nämligen att försöka få Enander att avstå från deltagande i konferensen. Det är min övertygelse. Det bygger jag bland annat på att samtalet ägde rum strax före konferensen. Skogsindustrin hade fört fram liknande eller samma uppfattning, att det var olämpligt av Enander att delta i konferensen. Och som av en händelse har ministern en minneslucka när det gäller vad som hände vid den tidpunkten. Att samtalet ägde rum har egentligen bekräftats av bägge parter, så som jag uppfattat det, och att det skulle ha handlat om något annat saknar sannolikhetens prägel. Problemet är att vid den konstitutionella prövningen står ord mot ord om vad som blivit sagt vid det aktuella tillfället. Visst, Eskil Erlandsson säger att han inte minns, men han säger också att "det vore mig främmande att kontakta en myndighetschef i syfte att ge instruktioner om deltagande i en konferens". Han uppger också att ". framgår dessutom att han - det vill säga Enander - efter samtalet ansåg sig oförhindrad att delta i konferensen, att han meddelade mig detta och då inte möttes av någon negativ reaktion". Jag kan inte uppfatta det på annat sätt än att Eskil Erlandsson, dåvarande jordbruksministern, bestrider att han försökt påverka Enander. Hade han sagt tvärtom, att javisst, det försökte han göra, skulle vi ha varit i ett helt annat läge. Jag uppfattar att han säger: Nej, jag försökte inte påverka Enander. Då har vi en situation där ord står mot ord. Vi har vid tidigare granskningar i KU, för några år sedan, hamnat just i en situation där ord stått mot ord. Vid de tillfällena har vi dragit slutsatsen att utskottet inte kan och egentligen inte heller har kompetens att avgöra vem som talar sanning. Vi socialdemokrater har en konsekvent linje i våra bedömningar, oavsett vilket eller vilka partier som har regeringsmakten, något som förtjänar att påpekas en dag som denna, herr talman. Det är mot den bakgrunden, att ord står mot ord, som vi inte kan avgöra vad som är sant eller inte sant, detta alldeles oavsett vilken personlig övertygelse vi har. Det är därför vi kommit fram till den slutsats som vi har. Jag skulle vilja avsluta, herr talman, med att peka på tre saker som majoriteten tar upp i sitt ställningstagande. För det första säger vi att vi tidigare konstaterat att det finns behov av informella kontakter mellan Regeringskansliet och myndigheter men att sådana kontakter innebär risk för ministerstyre. Det bör man vara medveten om. För det andra säger vi att det inte finns något utrymme för en enskild minister att ge direktiv till en myndighetschef om exempelvis deltagande i en konferens. För det tredje säger vi i majoritetstexten att när vi tittat på det nu aktuella samtalet ger det anledning att dra slutsatsen och göra ett medskick, om vi uttrycker det på det sättet, till Regeringskansliet: Iaktta försiktighet. Därmed, herr talman, yrkar jag på godkännande av majoritetstexten i denna del.

Anf. 67 Cecilia Brinck (M)

Herr talman! Relationen mellan regeringen och regeringens myndigheter regleras som vi alla vet i regeringsformen. Regeringen fattar beslut kollektivt, och regeringsformen tar avstånd från ministerstyre. Men det är viktigt att komma ihåg att förbudet mot ministerstyre inte innebär att statsråd inte får ha åsikter. Det är klart att de får. Grundlagsberedningen ansåg att det svenska systemet med självständiga ämbetsverk och myndigheter medför att rätten att ge direktiv till myndigheterna ligger hos regeringen kollektivt. I 12 kap. 1 § regeringsformen kan man läsa att ett enskilt statsråd inte har rätt att bestämma hur en myndighet ska besluta i ett enskilt ärende. Ingen annan myndighet får heller bestämma hur en förvaltningsmyndighet ska besluta i ett särskilt ärende om det rör myndighetsutövning mot enskild. Det är den konstitutionella grunden. Den är vi alla klara över. Sedan finns det behov av informella kontakter mellan regeringen och regeringens myndigheter och naturligtvis också hos myndigheterna sinsemellan. Utan sådana kontakter fungerar inte regeringsarbetet och förvaltningen som det ska. Jag återkommer till det om en liten stund. Det konstitutionsutskottet har haft att ta ställning till i detta ärende är om Eskil Erlandssons - dåvarande jordbruksminister, numera landsbygdsminister - telefonsamtal till Skogsstyrelsens dåvarande generaldirektör Göran Enander utgjorde ett försök till ministerstyre i regeringsformens mening. Vad som hände vet vi. Fakta i målet är kända. Jag tänker repetera dem väldigt kort. Den 8 maj 2008 blev Göran Enander uppringd av Eskil Erlandsson, som enligt Enander hade synpunkter på Enanders planerade medverkan på en konferens några dagar senare. Erlandsson minns inte samtalet, men förnekar inte på något sätt att det ägt rum. Han säger, som min kollega Billy Gustafsson nyss citerade: "Det vore mig främmande att kontakta en myndighetschef i syfte att ge instruktioner om deltagande i en konferens." Enligt vad Enander säger i utfrågningen gjorde heller inte Erlandsson detta. Han gav inga instruktioner om att Enander inte skulle få delta på konferensen. Det han sade, enligt utfrågningen av Enander, var att han tyckte att det var olämpligt att Enander skulle vara där och argumentera mot regeringen. Det är vad Enander säger i utfrågningen. Det finns heller ingenting i utfrågningen av Eskil Erlandsson som på något vis tyder på att han skulle sväva på målet om huruvida han minns det här samtalet eller inte. Han är under hela utfrågningen väldigt tydlig med att han inte kommer ihåg det men inte på något vis förnekar att det skulle ha ägt rum. Eskil Erlandsson reagerar inte heller när han några dagar efter samtalet får reda på att Enander deltagit i konferensen genom att Enander ringer upp honom och berättar detta. Det hävdas i anmälan att Erlandsson ska ha utövat ministerstyre genom att ringa upp Enander. Vi menar att detta inte är fallet. Under granskningen har också frågan väckts vilka skälen var till att Enander senare under år 2008 lämnade sin tjänst som generaldirektör på Skogsstyrelsen, ungefär ett halvår innan hans förordnande gick ut, och huruvida det skedde i enlighet med gällande regler. Eskil Erlandsson säger till utskottet att det berodde på Skogsstyrelsens utomordentligt bekymmersamma ekonomiska situation, bland annat påtalad av Riksrevisionen i mars 2008. Regeringen gjorde helt enkelt bedömningen att tillräckliga åtgärder för att komma till rätta med problemen inte hade vidtagits inom myndigheten och att det behövdes en ny chef. Man hade ett åtgärdsprogram som tagits fram med hjälp av externa konsulter, men det visade sig inte vara tillräckligt. När Skogsstyrelsen redovisade ett halvårsbokslut 2008 framkom det att resultatet hade försämrats kraftigt på ganska kort tid och uppgick till minus 45 miljoner kronor. Det fanns grava kvarvarande brister när det gällde den interna styrningen och den interna kontrollen. Detta var skälen till att Göran Enander fick lämna sitt uppdrag som generaldirektör. Herr talman! Utskottets uppgift är att granska regeringsärendenas handläggning och statsrådens tjänsteutövning. En anklagelse om ministerstyre är en allvarlig sak. Den innebär att ett statsråd ska ha satt sig över den konstitutionella regleringen och agerat på ett sätt som inte är tillåtet. Om så sker är det naturligtvis konstitutionsutskottets plikt att påtala detta. Det har vi också gjort vid flera tillfällen genom åren. Men att ett statsråd har informella kontakter med företrädare för de myndigheter som lyder under vederbörandes departement är inte bara självklart utan fullständigt nödvändigt. Utan den typen av informella kontakter kan regeringsarbetet helt enkelt inte fungera. Naturligtvis är det av största vikt att den konstitutionella regleringen respekteras och att dessa kontakter inte kliver över i förbjudet område. Men de kontakter mellan dåvarande jordbruksministern och dåvarande generaldirektören för Skogsstyrelsen som är aktuella i det här ärendet höll sig på rätt sida om gränsen, menar utskottsmajoriteten.

Anf. 68 Peter Eriksson (MP)

Herr talman! Det är två saker som jag tycker är lite problematiska och som både Socialdemokraterna och regeringspartierna kanske behöver fundera på. Det första är att vi från minoriteten tycker att det är tydligt att ministern har uttalat sig på ett sådant sätt att generaldirektören uppfattat att ministern avrått honom från att delta i konferensen. Det är det vi skriver i reservationen. Är det en felaktig bild på något sätt? Det andra handlar om trovärdigheten. Utskottet har från generaldirektörens sida fått information som är alldeles överväldigande och trovärdig på alla sätt, som jag uppfattar det. Han har också antecknat samtalen. Ministern säger att samtalet i och för sig kanske har ägt rum, men att han inte minns. Är det då inte så att man väljer att ge generaldirektören och andra en lägre trovärdighet än ministern? Man har en övertydlig räcka av saker som pekar på att det har varit på ett visst sätt, och ministern säger egentligen inte emot detta.

Anf. 69 Cecilia Brinck (M)

Herr talman! Båda frågorna handlar väl egentligen om samma sak, nämligen vem man ska tro på. Fullt så enkelt är det inte. Det Göran Enander säger i utfrågningen är att han inte fick uttryckliga instruktioner av Eskil Erlandsson om att inte delta i konferensen. Han har för sig att Eskil Erlandsson sade att det var olämpligt att Enander skulle vara där och argumentera mot regeringen. De hade sedan, fortfarande helt enligt Enander, en liten diskussion om vad detta kunde innebära. När Erlandsson några dagar senare fick reda på att Enander hade varit på konferensen reagerade han inte alls på det utan sade bara jaha. Enander har inte uppfattat det som instruktioner. Om Peter Eriksson har en annan åsikt i den frågan är det helt enkelt så att vi har tolkat utredningsmaterialet på olika sätt.

Anf. 70 Peter Eriksson (MP)

Herr talman! Jag tycker att det är alldeles tydligt att generaldirektören anser att han inte fått instruktioner eller blivit beordrad utan blivit ombedd att inte gå på konferensen. Det är också vad vi skriver i reservationen. Det står inte att vi uppfattar att han blivit beordrad till det, utan att han blev ombedd. Vi tycker att det är väldigt tydligt. Det blir lite problematiskt om man i varje läge kommer undan situationer genom att säga att man inte riktigt minns vad som sades. Är det rimligt att varje minister i varje fråga ska slippa kritik från konstitutionsutskottet genom att säga sig inte riktigt minnas vad som hänt i en viss situation eller sagts i ett visst samtal, oavsett vilken bevisning och vilka uppgifter som kommit fram i övrigt?

Anf. 71 Cecilia Brinck (M)

Herr talman! Nu drar Peter Eriksson rätt vittgående slutsatser. Det finns inte på något vis något slags mönster att statsråden säger sig inte minnas. Det som händer i det här ärendet är att Eskil Erlandsson vid varje tillfälle säger att han inte alls förnekar att han ringt detta samtal men att han tyvärr inte kommer ihåg det. Samtalet ska ha skett våren 2008, alltså för fem år sedan. Jag tror att rätt många av oss skulle ha svårt att redogöra för vilka telefonsamtal vi ringt för fem år sedan, till och med inför konstitutionsutskottet. Det tycker jag inte är det minsta märkligt. Funnes det ett mönster i detta, att statsråden regelmässigt skyllde på att de inte mindes, skulle vi ha ett problem. Men jag ser absolut inte något sådant mönster.

Anf. 72 Per-Ingvar Johnsson (C)

Herr talman! Konstitutionsutskottet har prövat om dåvarande jordbruksministern för fem år sedan ägnade sig åt ministerstyre när han ringde upp dåvarande generaldirektören för Skogsstyrelsen, Göran Enander, och diskuterade dennes medverkan i en konferens anordnad av Naturskyddsföreningen. Frågan om hans deltagande i denna konferens fick aktualitet när Göran Enander tog upp frågan i en radiointervju förra sommaren. En riksdagsledamot gjorde en anmälan mot landsbygdsministern grundad på uppgifterna i radioprogrammet. Utskottet har konstaterat att man som minister inte får ge direktiv till en myndighetschef om hur denne ska agera. Vi konstaterade att generaldirektören valde att delta som talare på konferensen även om han uppfattade det som att ministern tyckte att det var mindre lämpligt att han deltog. Landsbygdsminister Eskil Erlandsson har vid utfrågning i konstitutionsutskottet klargjort att han aldrig som minister ger några direktiv. Men han tycker att det är viktigt som minister att ha en dialog med sina generaldirektörer på hans arbetsområde i aktuella frågor. Så var det vid den så kallade minkgranskningen 2010, som har nämnts här tidigare, och så var det också i det här fallet. Det var en dialog om aktuella frågor. Ordförandens minnesbild av hur Eskil Erlandsson uttalade sig för två månader sedan förefaller för mig något suddig. Ordföranden Peter Eriksson sade någonting om att Eskil Erlandsson i slutskedet på nytt ändrade sig. Nu var detta bara två månader sedan. Jag känner inte igen den bild som ordföranden gav i den här delen. Vi ska komma ihåg när det gäller det samtal som vi talade om i utfrågningen med Eskil Erlandsson att det var fem år sedan han hade fått telefonsamtalet från Göran Enander. Då kan det kanske vara något svårare att ge en tydlig minnesbild. Jag känner inte igen den bild som ordföranden Peter Eriksson gav av utfrågningen. Utskottets majoritet har inte funnit att landsbygdsminister Eskil Erlandsson ägnat sig åt ministerstyre eller gjort något annat fel i ärendet. Jag är naturligtvis nöjd med den slutsats som konstitutionsutskottet kommit till.

Anf. 73 Tuve Skånberg (KD)

Herr talman! Jag vill ta vid med den tråd som Per-Ingvar Johnsson tog upp om att ordföranden sade att Eskil Erlandsson ändrade sig under samtalet. Vi har utfrågningen utgiven i Del 3. Ordföranden hittar den på s. 156. Jag läser innantill. Första gången han säger att han inte minns är på s. 157: "Jag kan tyvärr inte minnas det telefonsamtal som Göran Enander redogjorde för och som ska ha ägt rum den 8 maj 2008." På s. 158 säger han: "minns jag inte ifrågavarande samtal" och "Jag har inget minne av dem.". På s. 159 säger han: "Jag minns som sagt inte de här samtalen." På s. 160 säger han: "I det här fallet kan jag inte i detalj redovisa vad som framfördes:" På s. 161 säger han: "Jag minns som sagt inte samtalet i fråga. Jag kan inte utesluta att den diskussionen var som har nämnts flera gånger nu." På s. 162 säger han: "Jag minns som sagt var inte det ifrågavarande samtalet." På s. 163 säger han: "Jag kan som sagt var inte påminna mig de samtalen och kan av det skälet inte svara på frågan." På s. 164 säger han: "åter tvingas jag säga att jag inte minns samtalet" - - - "nu gäller det ett samtal mer än fem år tillbaka i tiden. Jag kan inte erinra mig vad som sades eller inte sades vid den här sammankomsten." På s. 165 säger han: "Det är klart att människor kan uppfatta samtal på olika sätt. Det är individuellt." Jag ställer frågan: "Min bild så här långt är att ministern säger att han till att börja med när frågan kom från utskottet var osäker på om samtalet över huvud taget hade ägt rum. - - - Är den bilden riktig? Eskil Erlandsson : Ja." På s. 166 frågar ordföranden: "Vilket är skälet till de här två helt olika utsagorna?" Eskil Erlandsson svarar: "Skälet är att det är ungefär fem år sedan samtalen ska ha ägt rum." På s. 167: " Eskil Erlandsson : Jag kan inte erinra mig det." Ordföranden säger: "Förvirring på en högre nivå!" Sedan är det slut på citat. Minnesbilden och påståendet att Eskil Erlandsson skulle ha ändrat sig saknar grund. Det är inte länge sedan vi hade utfrågningen, som påpekades. Vi hade utfrågningen den 23 april. Fast ordföranden hade detta i handen, och kanske just nu har det i handen, blev det fel med uppgiften. Man kan möjligen se Annie Lööfs felsägning inför KU i ljuset av att ordföranden i KU missar en sådan väsentlighet.

Anf. 74 Peter Eriksson (MP)

Herr talman! Tuve Skånberg är snabb. Han är lite som Lucky Luke ibland, drar snabbare än sin egen skugga. Jag vill läsa några rader från vår utfrågning. Jag säger: "Nu har vi från konstitutionsutskottet först fått ett skriftligt besked från Eskil Erlandsson, vilket Mia Sydow Mölleby redogjorde för, om vad Eskil Erlandsson kommer ihåg från det första samtalet. Lite senare, nu på utfrågningen, säger Eskil att han inte minns någonting från det." Vi har haft skriftlig kommunikation om vad som ingick i samtalet. Sedan säger Eskil Erlandsson under utfrågningen att han inte minns något. Min fråga till honom är då: "Vilket är skälet till de här två helt olika utsagorna?" Då svarar Eskil: "Skälet är att det är ungefär fem år sedan samtalen ska ha ägt rum. Efter att jag lyssnat till exempel på ett antal av mina medarbetare, på ett antal av de utsagor som gjorts från det här utskottet och på Göran Enanders utfrågning här är det mest troligt att den första utsagan jag har är korrekt och riktig. Sedan blir det, som ni väl känner till, så att man präglas av vad andra har sagt." Här tar han alltså tillbaka och säger att det är det skriftliga som man ska hålla sig till och inte det muntliga som han sedan säger.

Anf. 75 Tuve Skånberg (KD)

Herr talman! Han säger att det är det mest troliga. Han har flera gånger sagt: Jag kan inte erinra mig detta. Jag motsätter mig inte vad generaldirektören minns. Jag kan över huvud taget inte redogöra för samtalet. Det är fem år sedan. Han gör en bedömning att det är det mest troliga. På s. 167 säger han efter detta: "Jag kan inte erinra mig det." Han ändrar sig inte. Däremot ger han rätt till dem som säger: Så här kan det ha ägt rum. Jag tror att ordföranden drog för stora växlar. På tal om Lucky Luke: Vem var det som sköt från höften nyss?

Anf. 76 Peter Eriksson (MP)

Herr talman! Det är precis den tolkningen som är den rimliga. Mia Sydow Mölleby frågade Eskil Erlandsson om den första skriftliga utsagan, som inte stämde med den muntliga som han har gett. Här går han tillbaka och säger: Det är kanske bäst att vi håller på den skriftliga, men jag minns ändå inte. Det är den förvirrade bilden som jag försökte redogöra för. Man kan se att den är fullständigt riktig om man i dag läser utfrågningen.

Anf. 77 Tuve Skånberg (KD)

Herr talman! Återigen ger ordföranden en talande bild av att läsa in mer än vad det står. Här står det att det är mest troligt att den första utsagan är korrekt och riktig. Det är en bedömning. Han minns inte. Han tar inte tillbaka. Han säger: Så var det säkert. Generaldirektören mindes säkert bättre än vad jag gjorde. Han säger också på s. 157: "Men det vore mig främmande att kontakta en myndighetschef i syfte att ge instruktioner om deltagande i en konferens." Det är hans grundattityd. Alltså lägger ordföranden in saker i Eskil Erlandssons ord som inte står där.

Anf. 78 Andreas Norlén (M)

Herr talman! I mars 2012 sattes bilden av att Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, bildat ett hemligt så kallat bulvanföretag, SSTI, för att kringgå svensk lag och att regeringen var involverad i detta. Konstitutionsutskottet konstaterar nu enhälligt att det inte framkommit något som styrker att någon i regeringen eller Regeringskansliet varit delaktig i eller godkänt beslutet om bolagsmedverkan samt bildandet och finansieringen av SSTI. Om den så kallade Saudiaffären handlade om regeringen att var delaktig - ja, då fanns det ingen Saudiaffär. Utskottet har genomfört elva utfrågningar med myndighetsföreträdare och regeringsföreträdare. Ingen av de nuvarande eller tidigare myndighetsföreträdarna säger sig ha diskuterat SSTI med företrädare för regeringen eller Regeringskansliet innan bolagets medverkan i kontakterna med Saudiarabien avslutades av FOI:s generaldirektör i februari 2010. Ingen nuvarande eller tidigare företrädare för regeringen eller Regeringskansliet säger sig ha initierat eller godkänt bildandet eller finansieringen av SSTI. Den omfattande dokumentation som utskottet har fått del av från Regeringskansliet stöder dessa uttalanden. Men om regeringen inte var delaktig i skapandet av bolaget SSTI - vad var det då som hände, egentligen? För att få hela bilden måste vi gå tillbaka till år 2005. Då ingår den socialdemokratiska regeringen ett samförståndsavtal om militärt samarbete med Saudiarabien. Avtalet är ovanligt långtgående och detaljerat, och där sägs bland annat att parterna ska utbyta expertis gällande rekonstruktion av vapensystem. FOI ges uttryckligen en roll i samarbetet när det gäller försvarsteknologi. Vi återkommer till hanteringen av ingåendet av avtalet i nästa debattrunda, men vi kan redan nu från allianspartierna konstatera att det finns en hel del som tyder på att saudierna inte fick tillräcklig information om till exempel den svenska synen på avtalets juridiska status. Våren 2007 åberopar Saudiarabien samförståndsavtalet och framför direkt till FOI att landet vill ha hjälp att skapa en anläggning för renovering av pansarvärnsvapen. Det naturliga hade varit att vända sig till regeringen med en sådan här förfrågan, men saudierna kontaktar FOI direkt. FOI meddelar regeringen att man vill ingå ett underavtal med saudierna och uppmanas då att först stämma av frågan med Inspektionen för strategiska produkter, ISP. Det är ISP som prövar om exportaffärer rörande krigsmateriel och sådana tjänster ska få tillstånd. FOI inleder dock redan i juni 2007 en förstudie med anledning av saudiernas förfrågan. I detta skede har FOI inte fått tillstånd av regeringen att vare sig förhandla om ett underavtal om projektet eller att ingå ett sådant avtal. Förstudien bygger på att FOI ska leda projektet i Saudiarabien, inklusive upphandling av underleverantörer. I november 2007 meddelar ISP att FOI inte kommer att få tillstånd att genomföra förslagen i förstudien. Samtidigt får regeringen höra talas om förstudien, och det skapar stor förvåning i Försvarsdepartementet att FOI har inlett en förstudie utan regeringens medverkan. Försvarsdepartementet konstaterar att det inte heller finns politisk vilja att låta FOI gå vidare och genomföra förslagen i förstudien. Vid samma tid får regeringen även veta att FOI på egen hand till Saudiarabien har överlämnat ett avidentifierat exemplar av ett avtal om forskningssamarbete mellan Sverige och ett annat land. FOI hävdar att det var en naturlig följd att saudierna också ville ha ett sådant avtal, och saudierna uppfattar överlämnandet som ett konkret förhandlingsbud. FOI har dock inte regeringens tillstånd att inleda förhandlingar med saudierna om att ingå något forskningsavtal. FOI har alltså genom att dels inleda förstudien, dels överlämna forskningsavtalet skapat stora förväntningar hos saudierna. Ett omfattande arbete inleds i Försvarsdepartementet med att hantera situationen. Tjänstemän i Försvarsdepartementet intar en aktiv roll för att styra upp FOI, som har gått alldeles för långt. Dessa tjänstemän stiger in mycket tydligt just för att markera regeringens ståndpunkter och se till att dessa får genomslag på FOI:s agerande. Denna tydliga styrning uppskattas och accepteras inte av alla på FOI, och en del är oförstående inför departementets missnöje. Ett led i arbetet är att departementet och FOI utarbetar en lista med alternativa, mer civilt inriktade, samarbetsförslag. Vid möten med saudierna i maj och juni 2008 nås enighet om vägen framåt. Saudierna ska själva leda sitt renoveringsprojekt, och FOI ska endast ha en konsultroll. Därmed tror Försvarsdepartementet att problemen är hanterade. Genom regeringsbeslut i november 2008 respektive juli 2009 får FOI tillstånd att förhandla om respektive ingå konsultavtalet med Saudiarabien. Av besluten framgår tydligt vad FOI får och inte får göra. Eftersom FOI tidigare har gått för långt väljer regeringen tydlig, formell styrning genom regeringsbeslut så att det inte ska råda någon tvekan om vilka ramar FOI har och vad regeringen vill. Det finns varken i KU:s utfrågningar eller i den omfattande dokumentation som KU har fått del av något som tyder på att det från departementets sida fanns förväntningar på att FOI skulle göra något annat eller mer än det som framgår av regeringens beslut. Dick Sträng, då anställd på FOI, hävdar emellertid att han under sommaren eller hösten 2008 får i uppdrag av dåvarande generaldirektören Madelene Sandström att bilda ett bolag som ska leda projektet med saudierna, det vill säga spela den roll som både ISP och regeringen har sagt att FOI inte får spela. Sandström förnekar att hon har gett en sådan order. Om Sandström verkligen bad Sträng att bilda ett bolag eller om Sträng bara har gett sken av detta är inte klarlagt. Några personer inom FOI har senare sagt att de utgick ifrån att Sandström hade godkänt bolagsbildningen, men ingen tycks ha diskuterat frågan med henne. Den ende som säger sig ha diskuterat frågan med Sandström är Dick Sträng. Sträng vänder sig till två kolleger på FOI för att få hjälp att finansiera bolaget. En av dem rekvirerar i hemlighet medel från Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Must. Dåvarande Mustchefen hävdar i efterhand att Must inte visste att pengarna skulle användas till bolagsbildning utan trodde att de skulle användas till någonting annat, som inte hade med Saudiarabien att göra. Dick Sträng bildar därefter bolaget SSTI och blir dess ende ägare. För att FOI ska kunna bilda bolag krävs regeringens tillstånd. Något tillstånd har inte begärts och inte givits. Det finns inte heller något beslut om att bilda bolag arkiverat inom FOI. SSTI har alltså inte bildats av myndigheten FOI. Madelene Sandström efterträds som generaldirektör vid FOI av Jan-Olof Lind. I mars 2009 låter Lind analysera om Dick Strängs roll i SSTI skulle kunna innebära en förtroendeskadlig bisyssla. Därefter får Sträng beskedet att han måste lämna FOI om han ska ha kvar SSTI. Han går dock på föräldraledighet, och frågan faller tills vidare. Lind säger att han hela tiden har betraktat SSTI som ett från FOI fristående företag. Därmed är det svårt att se hur något bulvanförhållande skulle ha kunnat uppkomma. En bulvan är någon som agerar frontfigur på någon annans uppdrag. Om Lind inte såg SSTI som ett företag som agerade i hemlighet på FOI:s uppdrag är det svårt att se SSTI som bulvan för FOI. I slutet av mars 2009 lämnar FOI en hemställan till regeringen där FOI begär tillstånd att få ingå konsultavtalet med Saudiarabien. I denna hemställan nämns ordet SSTI i en bakgrundsbeskrivning - något som har blivit mycket uppmärksammat i debatten om Saudiärendet. Det står dock inget om vem som äger bolaget, inget om att ägaren har koppling till FOI och inget om hur bolaget har finansierats. Hemställan handlade om att FOI ville ingå ett avtal, och det var den saken regeringen skulle ta ställning till. Att FOI skulle samarbeta med företag var inte konstigt eller ovanligt, och FOI måste ta ansvar för vilka företag FOI väljer att samarbeta med. Det är inte regeringens sak att ta ställning till vilka företag som ska agera i Saudiarabien eller vilka företag FOI ska samarbeta med. Hösten 2009 växer kritiken hos några FOI-medarbetare mot att Dick Sträng är anställd inom FOI och samtidigt driver ett eget företag som ska leda Saudiprojektet. Dessutom ifrågasätts hur ett enmansföretag ska kunna driva detta stora projekt som kan förväntas omsätta två tre miljarder kronor. I december framförs kritiken till generaldirektör Lind, som låter göra en internutredning. Lind bestämmer sig för att upplägget med SSTI är ohållbart och avslutar det i februari 2010. Kort därefter slutar Dick Sträng på FOI. En kollega till honom kommenterar det så här i de förhör Säpo har hållit i ärendet: Dick blev ganska tyken. Hans livs affär hade ju försvunnit, och han sade upp sig ganska fort därefter. SSTI hann uppenbarligen aldrig bedriva någon egentlig verksamhet, utan hann totalt omsätta 205 993 kronor. Två år senare, i mars 2012, rapporteras i medierna om SSTI. Jan-Olof Lind och Försvarsdepartementet får först nu indikationer om att finansieringen av bolaget har varit märklig. Försvarsdepartementet uppmanar FOI att utreda saken, och FOI gör så småningom en polisanmälan om trolöshet mot huvudman. Säpo genomför en rad förhör, men åklagaren lägger så småningom ned förundersökningen. Nästa steg är KU:s granskning. KU får inför granskningen dokument på hundratals, kanske tusentals, sidor från Regeringskansliet och genomför elva utfrågningar. Det blir tydligt att regeringen inte har haft med SSTI att göra. Innebär KU:s granskning att svenska folket nu har fått veta sanningen om Saudiärendet? Svenska folket har i varje fall fått veta det viktigaste, nämligen att regeringen inte har haft med bolaget SSTI att göra. Några personer inom FOI är inte överens om vem som gjorde vad, men det är inte relevant för KU. KU granskar inte FOI, utan regeringen. Det hindrar inte oppositionspartierna från att i sitt ställningstagande spekulera om vad som hände inom FOI. De lyfter fram vissa pusselbitar som viktigare än andra och skissar på en berättelse. Låt mig därför framhålla att det finns i varje fall två tänkbara berättelser. En möjlighet är att generaldirektör Madelene Sandström uppmanade Dick Sträng att bilda ett bolag som skulle leda det saudiska projektet. Om det var så talade Dick Sträng sanning när han bad några kollegor om hjälp med bolaget och sade till dem att Sandström ville att bolaget skulle bildas. Sandströms motiv kan i så fall inte ha varit att hon kände press från regeringen, för regeringen ansåg att konflikten med saudierna löstes i juni 2008. Kan Sandström ha velat dra in pengar till FOI genom att sälja konsulttjänster även till SSTI och inte bara direkt till saudierna? Bildandet av SSTI skulle i så fall syfta till att skapa en ny kund för FOI. Det är inte uteslutet. Det andra alternativet är att Dick Sträng såg en affärsmöjlighet när det stod klart att FOI inte skulle få leda projektet med saudierna. Han kom på idén att skapa ett bolag som skulle överta FOI:s ledande roll i projektet. Projektet förväntades omsätta 2-3 miljarder kronor, varav en betydande del skulle passera genom SSTI. Rimligen skulle det bli någon form vinst av verksamheten. För att få hjälp av några kolleger gav han sedan sken av att generaldirektören stod bakom idén. Att han faktiskt fick viss hjälp av några kolleger bevisar ingenting. De kan ha hjälpt till för att generaldirektören ville det eller för att de felaktigt trodde att generaldirektören ville det. Olika personer kan tycka att den ena eller den andra berättelsen är mest sannolik, men det avgörande för KU är att det i båda fallen handlar om händelser inom FOI. Statliga pengar och några statliga tjänstemäns arbetstid tycks ha använts på ett felaktigt sätt, men varken Dick Sträng, Madelene Sandström eller någon annan har diskuterat bildandet eller finansieringen av SSTI med någon företrädare för regeringen eller Regeringskansliet. Regeringen har inte haft med SSTI att göra. Låt mig i detta sammanhang också kommentera några av de ganska detaljerade uppgifter som cirkulerat i medierna och använts för att bygga upp bilden av händelseförloppet. När man studerar uppgifterna närmare visar det sig att flera av dem har en enda källa. I något fall tas en uppgift tillbaka i KU:s utfrågningar, i något fall visar det sig handla om en andrahandsuppgift av oklart värde och vissa uppgifter har inget stöd alls. Uppgifter som har en enda källa, nämligen bolagets grundare, är bland annat att han fick order om att bolaget skulle finansieras via FOI och Must, hur pengarna överlämnades - det är nämligen enbart han som nämner den mångomtalade plastpåsen - var mötet om finansieringen ägde rum, att pengarna kvitterades och att pengarna inte var ett lån. Andra personer beskriver dessa händelser på andra sätt. När det gäller påståenden som tagits tillbaka handlar det till exempel om möten som senare visade sig inte ha ägt rum. Personen backade från den uppgiften. När det gäller en uppgift som fick stor uppmärksamhet förra året, nämligen påståendet att en handling krävdes tillbaka från FOI till Försvarsdepartementet för att "skydda ministern", framgår det tydligt i KU:s utfrågning att uppgiftslämnaren inte påstår sig själv ha hört orden "skydda ministern", utan det återberättades av en medarbetare. Det var alltså en andrahandsuppgift. Den som angavs ha sagt orden förnekar bestämt att hon uttryckte sig så. När det gäller uppgifter som saknar stöd i utredningen handlar det till exempel om påståendet att regeringen skulle ha haft med finansieringen av SSTI att göra och att ett e-brev skulle ha lyfts bort ur Försvarsdepartementets diarium. När det gäller e-brevet var det så att det av misstag inte blev registrerat när det inkom, vilket är en brist som KU påpekar, men det är ändå en annan sak än det som först rapporterades. Jag kan sammantaget konstatera att det inte finns något i det Sten Tolgfors sade vid sin presskonferens i mars 2012 som avviker från det händelseförlopp KU skildrar i sitt betänkande. Låt mig avslutningsvis övergå till KU:s bedömning av ärendet. Som jag sade är alla ledamöter överens om att regeringen och Regeringskansliet inte har haft med bildandet av SSTI att göra. Regeringen frias av KU. Det vi däremot inte är överens om är synen på regeringens kontakter med FOI. KU:s ordförande och andra personer har hela det senaste året drivit Saudiärendet hårt i medierna och gjort olika uttalanden som spridit spekulationer och uppenbarligen syftat till att skapa misstankar kring regeringens roll. Det är inte förvånande att de nu vill flytta fokus i sin kritik eftersom den tidigare tesen, att regeringen nog var delaktig i bolagsbildningen, inte kunnat beläggas. Som Per Bill anförde bör varje slutsats som KU drar underbyggas av fakta som framkommit i utredningsarbetet. Annars är det ingen mening med att göra några utredningar. I oppositionspartiernas ställningstaganden finns dock ett antal påståenden som saknar stöd i materialet. De fyra oppositionspartierna påstår till exempel att Försvarsdepartementet sagt till FOI att lösa problemet, underförstått på vilket sätt som helst. Vad är källan till det? Vilka dokument eller vilken utfrågning hänvisar de till när de påstår det? Det är ett ogrundat påstående. Ingen har anfört att FOI pressades att hitta på egna lösningar, och det finns inga dokument som tyder på det. Tvärtom grep regeringen in resolut och fattade därutöver två regeringsbeslut som tydligt angav vad FOI fick och inte fick göra. Oppositionspartierna påstår också att Försvarsdepartementet sköt frågan ifrån sig och inte höll kontakt under hand med FOI. Det är också ett påstående som saknar grund. Det har varit en mycket intensiv kontakt mellan Regeringskansliet och FOI. Det fattades, som sagt, två regeringsbeslut för att ange tydliga ramar för detta. KU brukar normalt kritisera regeringen om man använder för lite formell styrning av myndigheterna. Här är det en mycket och tydlig formell styrning, och då anser oppositionen tydligen att det saknar betydelse. Utifrån dessa osakliga påståenden, som inte styrks av KU:s utredning, påstår oppositionspartierna sedan att det förekommit brister av allvarligt slag som lett till skada för rikets internationella relationer. Det är överord utan motstycke i modern KU-historia. Saudiärendet handlar om ett bolag som kopplades bort innan det hann bedriva någon egentlig verksamhet, och oppositionens konkreta kritik går ut på att departementet ringde för sällan till FOI. Att i det läget använda ord som "allvarligt" och "skada" står inte i rimlig proportion till anklagelsen ens om anklagelsen vore välgrundad, vilket den som sagt inte är. Till detta kommer att KU inte har granskat hur Sveriges utrikesrelationer har påverkats. Peter Eriksson skrev i ett debattsvar till oss att världen undrar över hur taffligt Sverige verkar styras. Jag ställer mig frågan: Har Peter Eriksson frågat världen vad den tycker? KU har i vart fall inte gjort det. Är det något som har skadat Sverige är det anklagelserna om att regeringen stod bakom ett konstigt företag som skulle bygga en vapenfabrik. Det är anklagelser som nu visat sig vara ogrundade. Denna ogrundade och högljudda kritik devalverar KU:s anseende som sakligt, konstitutionellt kontrollorgan. Detta säger dock mer om oppositionspartierna än om regeringen. Regeringen hanterade en besvärlig situation, SSTI bildades bakom regeringens rygg och de fyra oppositionspartierna gör allt för att flytta fokus från just detta.

Anf. 79 Karin Granbom Ellison (FP)

Herr talman! Jag talade inledningsvis om frågan: Vad är KU:s uppgift? Det mest raka svaret är att granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. I denna granskning, där vi har fått så mycket extra information och talat med så många utanför departementet, kan det vara värt att inledningsvis lyfta fram denna begränsning. Har regeringen och departementen agerat utanför sina reglerade ramar? Vilken information har de haft? Vilka beslut har de fattat? Har någon minister gjort fel? Det är frågor som vi i KU söker svar på. Andreas Norlén har förtjänstfullt och utförligt beskrivit ärendet och dess bakgrund. Detta är information som vi fått fram genom att hålla elva muntliga utfrågningar med regeringsföreträdare och tjänstemän vid Regeringskansliet och personal vid myndigheter. Vi har också ställt skriftliga frågor, begärt in säkert 1 000 sidor dokument, läst polisförhör och tagit del av medieuppgifter. Det centrala är att KU inte har funnit något som styrker att någon i regeringen eller Regeringskansliet varit delaktig i eller godkänt bildandet eller finansieringen av företaget SSTI. Det finns inte heller något som visar att det från departementets sida skulle finnas förväntningar på att myndigheten FOI skulle göra något annat än det som det fattats formella beslut om. Det finns inte heller någon som säger sig ha informerat eller diskuterat SSTI med företrädare för regeringen eller Regeringskansliet. Detta stöds av de utfrågningar vi gjort och de dokument som vi har begärt att få se. Vad som skett inom FOI är inte helt klart för KU. Hur gick bolagsbildningen till? Hur kom det sig att finansieringen kunde ske som den gjorde? Hur fungerar rutiner för att kontrollera de bolag de samarbetar med? Det är exempel på frågor man kan ställa sig. Under granskningens gång har vi fått information som vi noterar, men vi lämnar dessa uppgifter utan att värdera dem. Vad som sker inom en myndighet är inte KU:s uppgift att hantera. Det finns det andra som ska göra. Vi kan dock konstatera att FOI gick för långt i kontakterna med Saudiarabien och klev in på områden som borde ha skötts av regeringen. Granskningen av regeringens agerande i samarbetet med Saudiarabien sågs som en stor affär. Försvarsministern avgick. Så här i efterhand, efter en omfattande granskning, finns det inte mycket till brister från regeringen eller Regeringskansliet att ta fasta på. Man kan också säga som Andreas Norlén sade: Om den så kallade Saudiaffären handlade om regeringens delaktighet fanns det ingen Saudiaffär. Regeringen och Regeringskansliet har inte gått utanför sina reglerade ramar. Oppositionen riktar in sig på att styrningen av myndigheten FOI var för svag och att kontakterna var för få. Men vi kan alla konstatera att den formella styrningen har skötts. Det finns tydliga mandat och beslut där sådana krävs. En anmärkning gör vi gemensamt, och den handlar om att följa offentlighets- och sekretesslagen. Det inkom ett e-postmeddelande till en regeringstjänsteman som gallrades på ett sätt som inte följer OSL. Vi noterar att regeringen förklarar det som ett förbiseende, och utskottet förutsätter att nödvändiga åtgärder vidtas för att något liknande inte ska hända igen. Det har också varit oklarheter kring registreringen av en handling från ett möte på myndigheten FOI med företrädare från Regeringskansliet. Det är naturligtvis inte bra, eftersom diarieföringen alltid ska fungera. Detta menar jag är de slutsatser som ur KU:s perspektiv är kärnan i ett ärende som fått stor mediebevakning och som KU ägnat mycket tid och kraft åt i syfte att vända på varje sten. Jag konstaterar att detta inte är särskilt uppseendeväckande, men det är ett nog så viktigt resultat.

Anf. 80 Per-Ingvar Johnsson (C)

Herr talman! I min inledning om granskningsarbetet ägnade jag mig åt synpunkter på hur konstitutionsutskottet genomfört granskningen av regeringens agerande i fråga om militärt samarbete med Saudiarabien. Jag är starkt kritisk till vissa delar när det gäller hur granskningen genomförts och också till utskottets ställningstagande. Granskningen har varit mycket omfattande. Detta ärende har varit uppe på minst ett tjugotal sammanträden, och vi har haft ett tiotal utfrågningar, de flesta hemliga. Andreas Norlén har gett en utförlig bild av hur vi i allianspartierna i KU-gruppen har sett på detta. Jag ska inte upprepa det. Grunden har varit att regeringen har haft att hantera det samförståndsavtal som den socialdemokratiska regeringen, med Göran Persson som statsminister och Leni Björklund som försvarsminister, ingick med Saudiarabien 2005. Det som regeringen och försvarsminister Sten Tolgfors främst haft att hantera har handlat om att ägna sig åt skademinimering, beroende på att det gavs väldigt långtgående utfästelser i det MOU som ingicks år 2005. Regeringen konstaterade att det var betydande risker för vidareexport av vapen som skulle tillverkas i Saudiarabien. De riskerna har varit så uppenbara att man från regeringens sida och från myndigheten som haft att pröva vapenexporten sett att det inte varit acceptabelt att bygga den vapenfabrik som man faktiskt 2005 kom överens om skulle byggas med svensk hjälp. När det gäller att komma ur det här avtalet har det krävts en hel del arbete från den nuvarande regeringen. Med den arbetsfördelning som då fanns inom Försvarsdepartementet har det varit Sten Tolgfors närmaste man, statssekreterare Jevrell, som varit den som haft uppdraget att sköta frågan om det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien och därmed också sköta kontakterna med FOI. Jevrell har ägnat mycket aktiv tid åt att se till att det togs fram alternativ. FOI fick i uppdrag att ta fram alternativ till den militära vapenfabriken. Det skulle då ha en mer civil och säkerhetsmässig inriktning. Jevrell besökte i det syftet själv Riyadh i Saudiarabien för att det inte skulle byggas någon vapenfabrik utan bli en annan inriktning på avtalet. Sedan tog Sten Tolgfors fram förslag till regeringen, som beslutade om den inriktning som skulle ske. Och FOI fick i uppdrag att träffa avtal. Som jag ser det har det här avtalet inneburit att den nuvarande regeringen löste en väldigt knepig fråga. Det var naturligtvis svårt att hantera, eftersom FOI hade gjort saker som man kan säga att regeringen inte hade kännedom om men som naturligtvis påverkade förutsättningarna för det samarbete som skulle ske med Saudiarabien. Jag kan inte finna att Tolgfors på det sätt som majoriteten i konstitutionsutskottet kommit fram till skulle ha misskött sin uppgift, att han inte aktivt gjort detta. Att ge sin statssekreterare ett uppdrag att handha de här kontakterna har varit ett rimligt sätt att hantera frågan från regeringens sida.

Anf. 81 Tuve Skånberg (KD)

Herr talman! I mitt inledningsanförande i den här debatten nämnde jag att granskningsbetänkandet före 1968 kallades för dechargebetänkandet, alltså betänkandet om statsrådens ansvar och deras ansvarsfrihet. Jag vill ta er med till en tidpunkt för drygt ett år sedan och påminna om de rubriker som då fanns. Det var vid den tidpunkten Sten Tolgfors blev anmäld till KU för granskning. Det hette i medierna att Tolgfors var ansvarig för att det byggdes vapenfabriker i Saudiarabien. Vår ordförande blev pressad, inte så motvilligt, på uppgifter om ett expresståg för att man skulle kunna processa den här frågan snabbt. Vi började jobba i KU, och tjänstemännen började arbeta redan innan sommaren var inne. Det var enorma rubriker som talade om att Sten Tolgfors var tvungen att avgå. Och så avgår Sten Tolgfors. Han säger att han är så pressad att han inte kan utföra sitt uppdrag. Han talar om barnens situation hemma, att de inte kan förstå hur pappa i deras ögon blir alldeles förvriden. Han säger: Jag kan inte vara kvar som försvarsminister. Då tänkte en och annan: Ingen rök utan eld. Tolgfors var väl skyldig. Men det fanns aldrig någon vapenfabrik i Saudiarabien, annat än i önskedrömmarna hos en enskild tjänsteman eller kanske några tjänstemän - vad vet vi? Men dessa önskedrömmar stoppades på ett tidigt stadium. Det har vår gemensamma utredning visat. Det finns ingenting i anklagelserna mot Sten Tolgfors som har någon substans. De var fullständigt grundlösa. Han hade inget annat än personliga skäl för att avgå. Han visade sig vara en minister och tidigare riksdagsledamot med en stor personlig integritet. Nu när han har lämnat riksdagen ska ha han rätt till sitt renommé. Han är oskyldig och var felaktigt anklagad. Det var han som i stället redde ut en svår situation och som såg till att stoppa den skada som hade skett genom att tjänstemän eller möjligen en tjänsteman på FOI hade tagit sig alldeles för stora friheter. Ett enigt utskott finner att det i granskningen inte har framkommit något som styrker att någon i regeringen - inte heller Sten Tolgfors - eller Regeringskansliet har varit delaktig i eller godkänt beslutet om bolagsmedverkan samt bildandet och finansieringen av bolaget SSTI. Utskottet har genomfört elva utfrågningar. Ingen av de nuvarande eller tidigare myndighetsföreträdarna säger sig ha diskuterat SSTI med företrädare för regeringen eller Regeringskansliet innan bolagets medverkan i kontakterna med Saudiarabien avslutades. Ingen nuvarande eller tidigare företrädare för regeringen eller Regeringskansliet säger sig heller ha initierat, godkänt eller finansierat SSTI. Den omfattande dokumentation som utskottet fått del av från Regeringskansliet stöder dessa uttalanden. Där kan vi sätta punkt för den så kallade Saudiarabienfrågan eller Saudiaffären som det till och med har hetat. Då vänder vi på kuttingen. Så fick vi göra när hela frågan var avgjord. Då försökte oppositionen hitta något. Kanske Sten Tolgfors hade gjort för lite om han nu inte hade gjort för mycket? Frågan är då om Sten Tolgfors har brustit i att hålla sig informerad om vad som hände i FOI. Till att börja med är det 1 000 tjänstemän anställda. Det är helt omöjligt för en enskild tjänsteman att veta vilka önskedrömmar som enskilda tjänstemän bär på eller om de startar privata bolag. När inte ens generaldirektören i KU-förhör säger att hon visste om det, hur skulle då Sten Tolgfors kunna gissa sig till önskedrömmar hos en enskild tjänsteman? Det är visserligen så att regeringen och statsråden har en allmän skyldighet att hålla sig underrättade om myndigheternas verksamhet och att följa upp tidigare beslut och diskussioner som gäller myndigheterna. Granskningen har visat att Försvarsdepartementet, när FOI i det inledande skedet informerade om pågående diskussioner med Saudiarabien, uppmanade myndigheten att skaffa ett brett underlag för den kommande beredningen genom att efterlysa både promemorior som beskrev det tänkta projektet och ISP:s bedömning av om projektet skulle komma att innebära tillståndspliktig verksamhet. När det blev känt för departementet att FOI utan att informera departementet hade inlett arbete med en förstudie och utan bemyndigande hade inlett en avtalsförhandling med Saudiarabien samt att det uppstått problem sades uttryckligen till FOI att dels hänskjuta de fortsatta diskussionerna till det förestående MOU-mötet, dels besvara ett antal detaljerade frågor om den dittillsvarande kontakten med Saudiarabien. Härutöver anmodades FOI att lämna alternativa förslag på samarbetsområden av mer civil karaktär. Efter att i kontakt mellan departementet, FOI och den saudiska motparten ha funnit en väg framåt som både tillfredsställde motpartens önskemål och var förenlig med svensk exportlagstiftning fattade regeringen i november 2008 respektive i juli 2009 beslut som bemyndigade FOI att förhandla om, respektive att som konsult ingå i, ett väl definierat avtal med Saudiarabien. Besluten sätter tydliga gränser för vad FOI får och inte får göra i projektet. Den situation som uppkom under framför allt 2008 hade därmed fått sin lösning. Det var Sten Tolgfors förtjänst. Det finns varken i utfrågningarna eller i dokumentationen något som tyder på att det från departementets sida fanns förväntningar på att FOI skulle göra något annat eller något mera än det som framgår av regeringens beslut. Därför kan man konstatera att utgångspunkten måste vara att det är varje myndighets ansvar att avgöra vilka företag som myndigheten ska samarbeta med. Det kan inte en enskild minister gå in och peta på. Alldeles nyss talade vi om att Eskil Erlandsson inte skulle gå in och peta i vilka konferenser och seminarier som en generaldirektör deltar i. Det här är på samma detaljnivå. När departementet i februari-mars 2010 för första gången fick kännedom om att den nya myndighetsledningen vid FOI upptäckt vissa problem som gällde ett fristående, privatägt bolags roll i kontakterna med Saudiarabien fick det också beskedet att problemet var löst. Det fanns inte längre. Därmed ansågs det inte finnas behov av ytterligare åtgärder från departementets sida. Man kan notera att generaldirektören valde att lämna denna information till statssekreteraren, och man kan konstatera att arbetsfördelningen inom ett departement kan utformas så att statssekreteraren, alltså inte statsrådet Tolgfors, har huvudansvaret för den politiska ledningens kontakter med departementets myndigheter. När statsministern utfrågades gjorde han också ett uttalande med denna inriktning. Jag kan vidare konstatera att det i utredningen i vissa frågor finns olika uppgifter om händelseförloppet och beslutsgången inom FOI. Det hade varit roligt att fördjupa sig i det. Vi är alla intresserade av vad som egentligen hände. Men KU:s uppgift såsom vi hörde från lagtexterna är inte att gå in och granska myndigheterna. Det är inte vår uppgift. Vi granskar statsråden. Det finns uppgifter om att generaldirektör Sandström uppmanade en medarbetare att bilda ett bolag. Det finns också uppgifter om att den här medarbetaren, alltså Dick Sträng, bara skulle ha gett sken av detta för att få hjälp av några kolleger och få trovärdighet för sitt bolag. Vi har inte kunnat slutföra det. Det har inte varit vår huvuduppgift. Men där någonstans ligger problematiken. Vad som förevarit inom FOI väcker intressanta frågor. Det ligger dock utanför utskottets granskning, och vi avstår därför från att här försöka värdera de omständigheter som talar för respektive emot olika påståenden. Men alla låg de på myndighetsnivån, under den nivån som ett statsråd ska lägga sig i. Vi noterar att SSTI, enligt de årsredovisningar som utskottet inhämtat från Bolagsverket, under tre år bara omsatte drygt 200 000 kronor. Det blir, som vi hörde tidigare, inte mycket krut och granater för de pengarna. Kalenderåret 2011 var det inga pengar alls. Man kan alltså helt tydligt dra slutsatsen att SSTI i stort sett inte bedrivit någon verksamhet alls. Det stoppades innan det kunde göra något allvar av att, som önskedrömmen var, få disponera 2-3 miljarder kronor över en enskild persons konto. Utgångspunkten måste vara att regeringen och ansvarigt departement måste kunna lita på och förutsätta att myndigheterna agerar i enlighet med givna, tydliga instruktioner. Ett annat förhållningssätt gentemot myndigheterna vore både i teorin och i praktiken omöjligt. Vi kan konstatera att det i här uppmärksammade delar har funnits tydliga mandat, fastlagda genom regeringsbeslut, för FOI:s verksamhet. Samtidigt finns, som nyss framhållits här, en skyldighet för regeringen och statsråden att följa upp sina beslut och hålla sig underrättade om myndigheternas verksamhet. Har det då skett? Granskningen visar att det förekommit en mängd kontakter mellan myndighet och departement. I den mån det vid dessa har framkommit behov av åtgärder från departementets eller regeringens sida har sådana också vidtagits. Att utskottet inte närmare studerat exakt vilka löpande kontakter som förekommit mellan departementet och FOI efter juni 2008 ger oss ingen grund för en annan bedömning. Så till frågan om Sveriges förbindelser med andra länder har skadats. Har det över huvud taget varit någon skada? Vi vet inte, men uppenbarligen inte eftersom vi fortfarande har affärer med den delen av världen. Men om man ska leda i bevis att det har varit en skada måste man också kunna peka på att handeln har påverkats eller att det har uttalats någonting från Saudiarabien. Ingenting av detta har skett. Det har varit klumpigt, och det har varit dåligt skött, men det har gjorts av enskilda tjänstemän på lägre nivå, inte av statsrådet.

Anf. 82 Peter Eriksson (MP)

Herr talman! Under fjolårets första halvår fick svenska folket reda på att det hade hänt någonting i Sverige, att det i samarbete med Saudiarabien planerades bolag som var kopplade till den statliga myndigheten FOI och att det planerades för vapenfabriker i Saudiarabien som svenska staten var involverad i. Det var konstiga affärer. Pengar ska ha kommit från en försvarsmyndighet till en annan i plastpåsar för att finansiera det här bolaget. Detta ledde till slut till att konstitutionsutskottet fick i uppgift att granska vad som hade hänt och att granska regeringen samt ministern i fråga. Nu har vi gjort det. Ett år senare är jag glad att vi satte i gång så snabbt som möjligt, eftersom vi annars inte hade varit klara i dag. Det har tagit lång tid och inneburit mycket arbete. Vi har varit tvungna att gå igenom många dokument och papper. Säpo har också hållit utfrågningar eller förhör med enskilda, som vi har tagit del av. Vi har också fått dokument från olika myndigheter som har varit inblandade. Till slut har vi gjort egna utfrågningar av en lång rad berörda människor - elva olika utfrågningar, faktiskt. Vad var det då som hände? Vi är helt uppenbart fortfarande lite oense om hur man ska tolka de olika sakerna. Andreas Norlén gjorde sin värdering och försökte ge sin bild. Andra har gett en lite annorlunda bild. Utskottet försöker ge sin bild i granskningsrapporten. Jag tycker att de som är intresserade bör läsa den. Där finns mycket intressant att få fram i utfrågningar, i bakgrundsbilagor och i våra slutsatser. Den bild som jag tycker ligger närmast vad som har hänt och som känns trolig är att FOI påbörjade ett samarbete med Saudiarabien efter det att det omtalade avtalet skrevs 2005. Jag tror att det är en riktig bild som de borgerliga lägger fram här, att avtalet från 2005 har varit ganska viktigt i grunden. Det är ett ganska detaljerat avtal - ovanligt detaljerat för att vara av den här omfattningen. KU har tidigare granskat om avtalet är riktigt. Majoriteten i KU sade då att det var helt okej. Miljöpartiet tyckte att det var tveksamt, men det gjorde inte de flesta andra. Samarbetet var till en början mellan Saudiarabien och FOI. Efter en tid, andra halvan av 2007, blir man i Regeringskansliet fundersam och lite kritisk till vad som händer på FOI. Statssekreteraren uppmanar FOI att gå till ISP och höra sig för att få ett godkännande att gå vidare med att utveckla projektet Simoom och dra i gång det vapensamarbete som man har börjat fundera på. Det var en förstudie i det läget, men frågan var om man skulle gå ännu ett steg längre. FOI gjorde då en efterfrågan hos ISP, alltså inspektionen som fattar dessa beslut. ISP svarade att de inte ville se ett samarbete i full skala. Det var som jag uppfattade det också regeringens linje i detta skede. Man var mycket kritisk till att genomföra projektet. Det slutade med att regeringen sade till FOI att sluta fortsätta i den tänkta riktningen. Det gjorde FOI, men det landade i en besvärlig situation, lite grann en kris, i Regeringskansliet, eftersom reaktionerna från Saudiarabien blev mycket starka. Det blev de sedermera också från Svenskt Näringsliv. Det uppstod en oro som innebar att de mycket känsliga relationerna hamnade i ett akut och besvärligt läge. Sverige riskerade att förlora, både näringslivsmässigt och utrikespolitiskt, om samarbetet stoppades på det sätt som man hade tänkt sig. I det skedet vänder regeringen. Då ändrar sig Försvarsdepartementet å regeringens sida. Först åker man ned till Saudiarabien och försöker få dem att gå med på en rad andra samarbetsprojekt. Det var ett misslyckat försök att ändra inriktning. Då går man på en annan linje, nämligen att genomföra projektet men att restriktioner sätts upp för FOI. Regeringen anser att FOI inte självt får leda och driva samarbetsprojektet och bygga en "vapenfabrik" i Saudiarabien. FOI får bara vara konsult. Det är i och för sig vad som egentligen efterfrågas i första hand från Saudiarabiens sida. FOI har inte kunskaper i att bygga hus och andra byggnader. Den efterfrågade kunskapen finns i att FOI agerar teknisk konsult. Sedermera landar detta i en hemställan från FOI till regeringen om att FOI ska agera konsult, det vill säga fortsätta projektet. Tanken att genomföra vapensamarbetet dras i gång igen. FOI gör en hemställan till regeringen om att få genomföra projektet i egenskap av konsult. I hemställan står det att bolaget SSTI ska leda och ha en samordnande roll i stället för FOI. SSTI är bolaget som formellt Dick Sträng har bildat, anställd på FOI. Det här är inte så enkelt att det är bara fråga om Dick Sträng. När utskottet har gått igenom ärendet har minst åtta nio personer på olika sätt deltagit i bolaget SSTI:s tillblivelse. Det verkar som att andra personer har skrivit ansökan till ISP, Inspektionen för strategiska produkter, om att få bedriva vapenexporthandel, men de har skrivit ansökan på FOI:s brevpapper. Praktiskt taget allt arbete för företagets räkning har bedrivits i FOI:s lokaler av FOI-personal med en rad olika människor inblandade. Finansieringen har skett genom en annan statlig myndighet, Must. Förfrågan har accepterats av inblandade chefer - självklart, tycker jag - bland annat Helena Bergman, det vill säga Dick Strängs chef på FOI. Finansieringen har kommit från Must efter en förfrågan från FOI, men pengarna har gått till FOI och sedan till Dick Sträng för att starta bolaget. Det här var ingen enmansshow, utan här finns många personer inblandade. Inte heller har myndigheten tänkt sig att Dick Sträng ska starta ett företag för att tjäna egna pengar. Det har handlat om att lösa en besvärlig uppgift. Det besvärliga är att det rådde ett krisläge i relationen med Saudiarabien för svensk industri. Det här mynnar ut i en lösning som innebär att när FOI inte längre får leda och samordna dessa frågor ska bolaget SSTI i stället leda och driva verksamheten. Utskottet har inte hittat någon order eller något direktiv från regeringen, men det finns ett tryck från regeringen, FOI och inblandade att ISP ska ge tillstånd och lösa konflikterna. Det är alltså ett tryck både från regeringen och från andra håll, eftersom det är uppenbart att man på myndigheten FOI kände väl till problemen i relationerna med Saudiarabien och att det hade blivit besvärligt också för Svenskt Näringsliv. Effekten i det tredje läget är att det bildas ett bolag. Man gör det inte för att tjäna egna pengar utan för att lösa en svår situation. Efter det regeringsbeslut som tas i samband med hemställan våren 2009 tar regeringen och Försvarsdepartementet sina händer ifrån det här. Man intresserar sig inte längre för det utan lämnar till FOI att lösa dessa besvärliga frågor. Det är det som sedermera slutar i en ganska stor skandal i medierna om hur det har gått till i svenska myndigheter, att man finansierar bolagsbildning på ett väldigt märkligt sätt, att en situation hanteras inte bara klantigt utan också på ett mycket märkligt sätt i flera avseenden. Regeringen och Försvarsdepartementet känner väl till att det är ett känsligt ärende. Vi har mycket dokumentation kring det - någon säger till och med att det är det mest komplicerade under hela mandatperioden. I och med det måste vi också se ansvaret för den berörda ministern att informera sig och se till att fortsätta att lösa detta på ett bra sätt under den fortsatta processen. Men det är uppenbarligen inte något som man har brytt sig om att informera sig om. Jag tycker att det är felaktigt att säga att generaldirektören inte kände till det. Det har framgått tydligt att både den tidigare och den nye generaldirektören ganska väl kände till vad som hände. Den nye, tillträdande, Jan-Olof Lind, som hade skrivit under hemställan till regeringen där det stod om SSTI säger att han betraktade bolaget som ett bolag som var externt. Problemet är ju att det inte var det. Det var inte ett bolag som var externt. Allting skedde i FOI:s egna lokaler med FOI:s medarbetare. Man kan inte bara säga att man tycker att månen ser ut på ett visst sätt. Den gör ju inte det om man inte säger att den är någorlunda rund. I det perspektivet har naturligtvis berörda ministrar och statssekreterare ett ansvar att förhöra sig och se till att ha bra information om hur man löser en besvärlig situation, relationerna till andra länder, relationerna till Svenskt Näringsliv, ekonomi som står på spel, kanske många jobb och myndigheternas anseende. Nu blev det någonting som skadade Sveriges internationella relationer. Jag tycker att det är alldeles tydligt att det har gjort det. Hade vi haft en minister som i stället hade valt att följa ärendet kontinuerligt under det vidare arbetet och se till att detta löstes på ett bra sätt hade skandalen aldrig hänt. Det är min uppfattning. Därför finns det skäl att kritisera före detta försvarsminister Sten Tolgfors för att han, i stället för att följa och driva ärendet och se till att man har en bra lösning när det gäller känsliga utrikespolitiska relationer och viktiga affärer, väljer att säga åt myndigheterna: Ni får lösa det här - jag tycker att jag är färdig. Det var uppenbarligen inte ett bra sätt att hantera frågan.

Anf. 83 Andreas Norlén (M)

Herr talman! Jag funderar på om Peter Eriksson över huvud taget har läst KU:s betänkande i detta ärende. Om han hade gjort det skulle han ha funnit att en hel del av det han beskrev som fakta inte står i betänkandet. Om han slår upp s. 273 ser han att där beskrivs hur man i maj-juni 2008 hittade en väg framåt med saudierna som innebar att FOI skulle vara konsult och att Försvarsdepartementet därmed ansåg att saken var löst. Hade det varit ett krisläge, att FOI kände ett starkt tryck från regeringen att göra någonting annat än det som man hade gjort upp med saudierna om, skulle det ha stått på s. 273 i betänkandet. Men det gör det inte. Det står så här: "Resultatet av dessa möten blev att Saudiarabien skulle ta huvudansvaret för det ursprungliga samarbetsprojektet och att FOI endast skulle ha en konsultativ roll." Sedan står det inget mer. Det står inget om att FOI utsattes för stark press från regeringen att göra mer saker, hitta på bolag eller något. Det står inte där. På samma sätt påstår Peter Eriksson att generaldirektör Madelene Sandström nog visste både ett och annat. På s. 273 i betänkandet står det att i utskottets utredning har olika uppgifter "lämnats i frågan om huruvida bolagsbildningen skedde på order av . FOI:s generaldirektör, eller om hon inte varit delaktig". Utskottet säger alltså att vi inte vet. Detta illustrerar hur Peter Eriksson fortsätter att sprida spekulationer, som till och med står i strid med det betänkande som han själv har ställt sig bakom. Jag tycker att det är mycket anmärkningsvärt. Jag undrar var Peter Eriksson har stöd för sina påståenden om att FOI var utsatt för ett starkt tryck efter juni 2008 och hittade på konstiga lösningar. Var står det, i betänkandet, i utredningen eller i utfrågningarna?

Anf. 84 Peter Eriksson (MP)

Herr talman! Andreas Norlén vet mycket väl att vi har dokument som visar - det står också i vårt betänkande - att det fanns ett tryck från både Saudiarabien och Svenskt Näringsliv. Det är ingen tvekan om att det var på det sättet - det tror jag att alla här kan vidimera - att man måste lösa den besvärliga situation som hade uppkommit under våren 2008 efter att regeringen bett FOI att stoppa det samarbete som pågick. Det har vi gott om underlag för. Jag tycker att det är Andreas Norlén som hittar på saker och låtsas som att det inte har varit ett problem. Det är ett uppenbart, betydande problem som vi har gott om dokumentation om att man har hamnat i efter att regeringen stoppade det samarbete som pågick. Det kanske var ett riktigt beslut att stoppa det - jag har inte sagt något om det. Men man hamnade i en väldigt besvärlig sits, och det skapades ett tryck på myndigheterna, både på ISP och på FOI, att lösa det. Det har vi gott om dokumentation om. Jag förstår inte riktigt varför du ifrågasätter det.

Anf. 85 Andreas Norlén (M)

Anf. 86 Peter Eriksson (MP)

Anf. 87 Tuve Skånberg (KD)

Anf. 88 Peter Eriksson (MP)

Anf. 89 Tuve Skånberg (KD)

Anf. 90 Peter Eriksson (MP)

Anf. 91 Hans Ekström (S)

Anf. 92 Andreas Norlén (M)

Anf. 93 Hans Ekström (S)

Anf. 94 Andreas Norlén (M)

Herr talman! Nu känner jag igen mina spekulerande oppositionsvänner i utskottet. Nu är Hans Ekström tillbaka på Peter Erikssons linje, att utan grund i dokumentation, utfrågningar eller ens KU:s eget betänkande komma med anklagelser om att regeringen har skjutit över detta på myndigheterna utan att ange hur det ska lösas. Sanningen är: Om man läser KU:s betänkande ser man att beskrivningen finns där. Det var turbulent under våren 2008 på grund av att FOI hade gått för långt. Sedan skedde det förhandlingar med saudierna, och man nådde i juni 2008 en uppgörelse om vägen framåt med FOI som konsult. Därefter finns det inget dokument som visar att regeringen skulle ha gett FOI någon ny order. Det är ingen i utfrågningen som har påstått att FOI har fått någon ytterligare order om att göra något annat än att vara just konsult. I den återrapportering som regeringen får från FOI, i form av ansökan om bemyndiganden för att ingå konsultavtalet, finns det heller inget som antyder att FOI skulle ha känt sig tvingat eller förpliktat att göra något mer långtgående än att vara konsult åt Saudiarabien. I ställningstagandet finns det en formulering som handlar om att majoriteten i utskottet anser att regeringen "skjutit frågan . ifrån sig". Det är ett väldigt långtgående uttalande, för då handlar det inte enbart om att regeringen skulle ha varit allmänt passiv utan om att man aktivt och medvetet skjutit frågan ifrån sig. Är man så långtgående i sin kritik ställer det extra stort krav på dokumentation, att man kan styrka att det man påstår är sant. Det är ett påstående om en aktiv handling, ett aktivt ställningstagande. Jag uppmanar Hans Ekström att för mig, nu eller senare, presentera något enda dokument, någon enda utfrågning där han har stöd för detta påstående. Men det finns inget sådant stöd!

Anf. 95 Hans Ekström (S)

Herr talman! I dag behandlade vi i utskottet en prövning av vad som skulle vara sekretessbelagt och vad som skulle vara offentligt. Tack och lov kan jag i alla fall använda en liten offentlig del av det vi sekretessprövade i dag. Jag har kollat under sammanträdet att jag fick säga det jag nu kommer att säga. Den 10 mars 2010 informerades Jevrell om SSTI:s verksamhet av generaldirektören och om att bolaget inte längre har någon roll. Då säger han som svar på frågan: FOI kommer inte att få något utökad mandat med anledning av det inträffade. Men han säger också: Men FOI måste hitta en lösning på ett annat sätt. Är det, Andreas Norlén, tydlig styrning? Är det på det sättet regeringen kan leva upp till regeringsformens krav på att inför riksdagen ansvara för rikets styrning? Jag förstår inte hur du menar att det kan ske.

Anf. 96 Tuve Skånberg (KD)

Herr talman! Återigen - precis som med ordföranden tidigare - målar Hans Ekström upp en bild som vi inte har i den gemensamma reciten. Han läser in saker som inte står där och inte heller i det hemliga materialet. "Lös det här på något sätt". Det insinueras att det skulle vara vilket sätt som helst: Lös det bara ni kan! I stället handlade det om alternativa, civila samarbetsfrågor, förvisso saker som inte var efterfrågade av mottagaren, men likväl var tanken att man ville att mottagaren skulle vara nöjd. Det var inte att man skulle lösa det på vilket sätt som helst. När man säger som Hans Ekström, att man var ointresserad av hur, återstår bevisningen. Men det finns ingen sådan bevisning. Sedan undrar jag om Hans Ekström också ska bli mig svaret skyldig på den här frågan. Hur skulle Sten Tolgfors kunna sätta sig ned tillsammans med Sandström, generaldirektören vid tillfället, och fråga: Kan du upplysa mig om SSTI, som jag inte känner till och vars namn jag aldrig har hört? Och så svarar hon: Jag har visserligen aldrig hört det och känner inte till det, och vi har inte varit med att starta det så långt jag vet, men jag kan ändå berätta det här. Vad skulle hon berätta, och vad skulle han kunna fråga om? Det är en fullkomligt hypotetisk fråga. Det kräver klärvoajans och tankeläsning, dessutom om något som ingen av dem kände till. Hur skulle han kunna följa upp detta?

Anf. 97 Hans Ekström (S)

Herr talman! Det kravet har vi aldrig ställt, att han skulle kunna svara på de frågorna. Det är verkligen att via retorik försöka skapa en annan bild. Det krav som riksdagen har rätt att ställa är att när man vet att ett problem i statsförvaltningen dyker upp och måste lösas, då ska man inte bara stanna där utan fundera: Här har det uppkommit ett allvarligt bekymmer för Sverige, vi har ett avtal, och vi kan inte lösa det på det här sättet. Ska man stanna där då? Nej, jag tror att Tuve - jag känner ju honom efter ett par år i utskottet - skulle ha frågat efter hur man skulle lösa det. Det är bara det lilla kravet vi ställer, att regeringen inför riksdagen kan svara för hur riket styrs, inte bara att det styrs. Det är faktiskt hur riket styrs som regeringen är ansvarig för inför riksdagen.

Anf. 98 Tuve Skånberg (KD)

Herr talman! Förvisso skulle både jag och Hans Ekström fråga hur. Men vad är det som säger att inte regeringen har frågat? Man gick ju in mycket konkret och kraftfullt och styrde upp. Man har direktiv. Man talade om för dem: Det är helt omöjligt att ni fortsätter på den här vägen med SSTI. Det finns verkligen alternativ, med civila avtal och överenskommelser, låt vara att de inte var efterfrågade. Sedan en sak till: Hans Ekström antydde att detta inte kom i gång därför att regeringen inte tog tag i det. Men det kom faktiskt i gång vid den nytillträdde generaldirektörens polisanmälan. Det var då som hela frågan exploderade medialt. Och det var som det skulle vara. Det var en polisanmälan. Den gick till Säpo, som gjorde det grundligt, och därför står vi här och debatterar detta. Han agerade helt korrekt.

Anf. 99 Hans Ekström (S)

Herr talman! Både du och jag, Tuve, hade nog intresserat oss för detta. Ändå är det så sent som den 10 mars 2010, när SSTI är avslöjat och när man känner till den stora skandalen, som statssekreteraren - det har vi sett dokumentation om i dag, och det är offentliga papper efter dagens utskottssammanträde - skickar signalen: FOI måste hitta en lösning! Är det inte ganska anmärkningsvärt att man till och med när bolaget är avslöjat inte blir allvarligt bekymrad och tänker: Oj, vi har kris, hur ska vi fixa det här? Nej, FOI måste hitta en lösning. Jag tycker att det är nonchalant i överkant.

Anf. 100 Jonas Åkerlund (SD)

Herr talman! Mycket är sagt, och jag vill inte förlänga en redan mycket lång debatt. I allt väsentligt delar jag den bild som Peter Eriksson och Hans Ekström har tecknat. Men visst är det så som det har sagts, att granskningen inte har visat något annat än att det helt saknas spår mellan det som har hänt och regeringen. Generaldirektören säger sig vara helt ovetande om vad som har hänt. Ansvaret för det som då faktiskt har hänt bör då rimligtvis ligga längre ned i den organisation, FOI, som vi inte granskar. När jag hör att regeringen har ägnat sig åt skademinimering vill jag bara tillägga: med avsevärd framgång. Det man ändå inte kan förändra är regeringens ansvar även för det man underlåter att göra - och det är grunden för den kritik som vi riktar. Man kan inte bara säga: Nej, vi har inget gjort och inget vetat - alltså är vi fria från ansvar. Så fungerar det inte!

Anf. 101 Andreas Norlén (M)

Herr talman! Nej, Jonas Åkerlund, man kan naturligtvis inte säga: Vi vet ingenting och därför är vi fria från ansvar. Det är inte heller det som regeringen har sagt. Vi har en mycket omfattande dokumentation som visar vad regeringen har gjort och vad regeringen har sagt. Vi har i vårt betänkande mycket utförligt redovisat att regeringen - när det väl blev klart vad FOI hade gjort och att FOI hade gått för långt i kontakterna med Saudiarabien - mycket aktivt grep in för att styra upp verksamheten. Man tog ett konkret initiativ för att komma till rätta med situationen, och så småningom kom man fram till en kompromiss, eller en uppgörelse, med saudierna i juni 2008. Det framgår mycket tydligt. Därefter styrde man upp verksamheten ytterligare genom två formella regeringsbeslut i november 2008 och i juli 2009 för att sätta ramar för FOI:s verksamhet: Så här mycket får FOI göra, och det här får FOI inte göra. Sedan har FOI haft ett tydligt mandat. Det har inte rått någon tvekan om vad regeringens vilja var eller vad FOI:s mandat är. FOI:s mandat var just att agera som konsult i relation till Saudiarabien. FOI hade inget uppdrag att göra något annat eller något mer. FOI skulle agera konsult. Därutöver skulle saudierna själva leda sitt projekt. Det fanns ingen tvekan om vad regeringen ville och vad FOI skulle göra. Detta är mycket tydligt redovisat. Jag förstår därför inte varför Jonas Åkerlund ger en felaktig beskrivning av vad utredningen har visat. Jag tycker att det är ett led i den spekulationsverksamhet som oppositionspartierna har ägnat sig åt i konstitutionsutskottet. Vi har fått tydliga svar på hur händelseförloppet har sett ut från regeringens perspektiv - vad man har gjort, hur man har följt upp och vad resultatet har blivit. Jag undrar därför vad Jonas Åkerlund har för stöd för sina mycket långtgående påståenden som finns i majoritetens ställningstaganden om regeringens brister. Det finns inget stöd för dem, som jag har påpekat tidigare.

Anf. 102 Jonas Åkerlund (SD)

Herr talman! Regeringen agerar, och regeringen tar ansvar, säger Andreas Norlén. Ska jag tolka det som att regeringen också har agerat och tagit ansvar för exempelvis SSTI?

Anf. 103 Andreas Norlén (M)

Herr talman! Som KU enhälligt konstaterar har regeringen inte varit delaktig i bildandet eller finansieringen av bolaget SSTI, utan det är någonting som har skötts av en eller flera personer inom myndigheten FOI. Därigenom har regeringen frikänts från all delaktighet i bolaget SSTI:s tillkomst och finansiering. Jag får erkänna att jag blir lite fundersam över Jonas Åkerlunds fråga eftersom jag tycker att just denna del, om regeringens ansvar för bolaget SSTI, är klarlagd. Där var regeringen inte delaktig. Det var inte någonting som gjordes på regeringens ansvar. Då kan man säga som en annan talare var inne på: Innebär det att vi ska skriva om regeringsformen och att regeringen inte längre ansvarar för vad som sker inom statsförvaltningen? Nej, men det är på det sättet att om enskilda medarbetare inom en myndighet går utanför ramarna kan inte det omedelbart falla under statsrådets ansvar. FOI har 1 000 anställda. I statsförvaltningen i övrigt finns det tiotusentals anställda. Det kan därför omöjligen vara ett enskilt statsråds eller ens regeringens kollektiva ansvar att följa upp vad varje enskild medarbetare gör i sin tjänst i statsförvaltningen. Det måste finnas kontrollsystem inom myndigheterna för att följa upp och hitta de brister som finns. Vi har Riksrevisionen som har ansvar för att granska myndigheternas verksamhet och redovisning. Däremot har KU sagt att om det förekommer brister i en myndighets verksamhet som ett statsråd får kännedom om utan att agera och som upprepas utan att statsrådet agerar, då bär statsrådet definitivt ett ansvar. Vi har haft granskningsärenden där vi har kritiserat på denna grund. Men här handlar det om att enskilda personer i det fördolda går utanför ramarna. Det kan regeringen naturligtvis inte lastas för.

Anf. 104 Jonas Åkerlund (SD)

Herr talman! Då måste jag fråga Andreas Norlén följande: Vem är det då som är ansvarig? Frågan är naturligtvis retorisk därför att Andreas Norlén själv säger att regeringen är ansvarig för att ha kontrollsystem så att personal i underordnad position i en myndighet kan ställas till svars. Jag kan inte se någonting annat än att det måste vara regeringens ansvar. Det är på detta vi grundar vår kritik.

Anf. 105 Tuve Skånberg (KD)

Herr talman! Jonas Åkerlund har, precis som jag och övriga, en röst i KU och är lika ansvarig för ställningstagandena som någon annan. Med en enda röst kan man skapa skillnad i fråga om majoriteter. Alltså måste vi hålla även Jonas Åkerlund ansvarig för det långtgående ställningstagande som en majoritet ställde sig bakom. Jag vill fråga om Jonas Åkerlund verkligen i alla avseenden ställer sig bakom till exempel spekulationer om den skada som skulle ha skett i fråga om anseende internationellt eller om att regeringen skulle kunna ha förutsett SSTI, vad som hände och vad som så småningom stoppades innan regeringen ens visste om det. SSTI var ju stoppat och nedlagt när regeringen fick kännedom om vad verksamheten handlade om. Vem hade ansvaret? Den som hade ansvaret för att SSTI över huvud taget tillkom var den som startade det - en enskild tjänsteman. Denna tjänsteman måste ha haft någon annans acceptans. Om det var ett par stycken, eller om det även var generaldirektören kan vi inte med säkerhet säga. Men generaldirektören Sandström förnekar sådan påverkan. Vad skulle regeringen ha kunnat påverka, förutse eller fråga om när inte generaldirektören kände till det?

Anf. 106 Jonas Åkerlund (SD)

Herr talman! Naturligtvis har Tuve Skånberg alldeles rätt i att var och en av oss som står bakom majoritetens skrivning och ställningstagande i utskottet är ansvarig för det. Självklart är jag det. Jag tillstår gärna att det var med stor tvekan som jag anslöt mig till texten. Personligen hade jag velat ha betydligt skarpare skrivningar. Men jag tyckte ändå att det kunde vara värt att ställa mig bakom detta. Hur man än försöker tricksa med saker och ting, Tuve Skånberg, är regeringen ansvarig för vad den gör och för vad den underlåter att göra, för vilka system som fungerar och för vilka som inte fungerar. Det finns ingenting att skylla på. Dessutom kan man absolut inte säga: De ansvariga, de som verkligen har ställt till det, är långt ned i organisationen. Det är lågt.

Anf. 107 Tuve Skånberg (KD)

Herr talman! Nu blir Jonas Åkerlund mig svaret skyldig och ska innan han sätter sig tala om: Hur tricksar jag?

Anf. 108 Jonas Åkerlund (SD)

Herr talman! Jag tycker att det är tricks när man blandar in enskilda anställda i underordnad position när det är regeringen som vi granskar. Man kan inte plocka fram dem och säga: Nej, regeringen kan inget göra, och regeringen har inget ansvar för det var några personer på underordnad nivå som hoppade över skaklarna. Det är fortfarande regeringens ansvar.

Anf. 109 Mia Sydow Mölleby (V)

Herr talman! Mycket har redan sagts i detta ärende, och man kan undra om jag kan tillföra så mycket. Men jag tänker i alla fall slänga mig in i och lägga mig i debatten. Det har varit ett intressant ärende på många sätt. Det har varit spännande. Någon sade att man skulle kunna skriva en thriller om det. Det är lite Hamiltonkänsla i fråga om en del detaljer. Ett av problemen är att väldigt mycket av detta är hemligt. Det gör att det ibland blir mycket svårt i diskussionen här. Det finns saker som jag skulle vilja säga, och som verkligen styrker det som vi i majoriteten i utskottet har kommit fram till, och som jag vet att jag inte ska säga. Jag kommer nog inte att säga mer än det som jag får säga. Men det är jättemarigt, och jag hoppas att jag inte säger för mycket. Men det är ett problem, och det är framför allt ett problem när vi har en minoritet som påstår att vi i princip bara hittar på, att det inte finns några belägg och att allting bara är spekulationer. Minoriteten i detta sammanhang är nämligen också väl medveten om att det finns viktiga saker i detta underlag som är sekretessbelagt och som vi alltså inte kan lyfta fram här i talarstolen. Det tycker jag är lite ohederligt. Nu är det dock så, och vi får försöka fixa det så gott vi kan. Vi gör olika bedömningar. Det har flera gånger varit uppe att regeringen fram till våren 2008 hade väldigt mycket kontakter med FOI. Man hade väldigt mycket diskussioner på olika nivåer, från statssekreterare och nedåt; Jevrell var i väg till Riyadh och försökte hitta överenskommelser och så. Sedan togs ett regeringsbeslut i maj 2008, och efter det var allting frid och fröjd - man hade satt ramarna, och FOI fick agera utifrån det. Regeringens beslut var tydligt. Problemet är att det sedan togs fler beslut. I maj 2008 beslöts att FOI fick ett bemyndigande att förhandla ett avtal om försvarsforskning och teknologiutveckling. Det avtalet fick FOI sedan ett bemyndigande att ingå i november 2008. Samtidigt fick man bemyndigande att förhandla även om det projektavtal som är det vi nu granskar. Det projektavtalet togs det sedan beslut om den 16 juli 2009. SSTI bildades under tiden avtalet togs fram. Man fick alltså ett bemyndigande i november 2008, och i december bildades SSTI och fanns sedan med i det underlag i det beslut som togs i juli 2009. Det var alltså efter den period vi här har fått höra att regeringen och Jevrell hade väldigt mycket kontakter med FOI. Man tyckte dock att man hade löst allting i maj 2008. Ja, det hade man ju - FOI agerade ganska självständigt efter maj 2008; de jobbade på utifrån de riktlinjer de uppfattade att de hade fått, och bolaget SSTI bildades. Det som är konstigt i det här ärendet är att det har varit väldigt mycket synpunkter på vad som hände 2007 och 2008. FOI hoppade över skaklarna och började förhandla om saker de inte hade mandat för; regeringen drog i bromsen och hade de här diskussionerna. Sedan har man plötsligt i princip ingen kontakt alls. Då upphör alla kontakter. Annars brukar vi prata om behovet av informell styrning och av kontakter med myndigheter vid sidan av - förra året hade vi en granskning angående Tolgfors och Jevrells kontakter med Försvarsmakten, och då framfördes behovet av informella kontakter där man var tvungen att informera Försvarsmakten om att man inte fick läcka hemliga uppgifter vid konferensen. En sådan fråga tyckte man var så pass viktig att Jevrell hade kontakt med Försvarsmakten om saken. Det var också så att Tolgfors då var informerad om att Jevrell hade det samtalet med myndigheten. Här har vi dock en myndighet som hoppar över skaklarna när det gäller förhandlingar med Saudiarabien. Vi vet att det har framförts uppgifter om att det skulle kunna vara så att Svenskt Näringsliv var bekymrade och oroade över frågan och att Saudiarabien var oroade. I det fallet väljer regeringen att i maj 2008 ta ett beslut och sedan ta korta beslut men nästan helt upphöra med den informella, löpande kontakten. Jag har svårt att se något annat skäl till det än att kunna säga: Nej, vi visste ingenting. Jag tycker att det är genomgående i den här granskningen. Temat är att man inget vet, att myndigheterna sköter sig själva och att ansvaret ligger på någon annan. För övrigt har jag förstått att det gjordes en polisanmälan. Det har nämnts här. Det var en polisanmälan av en medarbetare inom FOI som anklagades för trolöshet mot huvudman. Den är nedlagd, så vitt jag vet. Det är märkligt att den hela tiden används som ett argument för att det fortfarande är den enskilda individens fel inom FOI och att det inte är något regeringen kan svara för.

Anf. 110 Andreas Norlén (M)

Herr talman! Mia Sydow Mölleby antyder att det i sekretessbelagda handlingar skulle finnas stöd för de påståenden som framförs i majoritetens ställningstagande. Jag vill bestämt förneka att det är på det sättet. Jag har inte sett något sådant, och jag har suttit ett antal dagar och läst hemliga handlingar. Jag tror att jag har läst vartenda dokument av de hundratals, kanske tusentals, sidor vi har fått, och jag har inte sett ett enda dokument i KU:s arkiv som stöder det Mia Sydow Mölleby påstår. Tvärtom använder hon här detta med sekretessbeläggningen som ett sätt att kasta en skugga över regeringen och påstå att det finns handlingar som inte finns. Jag har inte sett ett enda dokument av det slag hon beskriver. Ohederligt var ordet. Sedan ger hon också en felaktig verklighetsbeskrivning när det gäller kontakterna mellan regeringen och FOI. Hon säger att all kontakt upphör efter juni 2008. Sanningen är att KU inte har granskat det - KU har inte ställt frågor till Regeringskansliet om vilken kontakt som fanns mellan FOI och Försvarsdepartementet under perioden juni 2008 och framåt. Det finns inga dokument i vår granskning som handlar om det. Det är i stället så att det mycket väl kan ha funnits telefonsamtal från statssekreteraren till FOI - det har vi inte frågat om. Det kan vara andra tjänstemän på lägre nivåer som har haft kontakt med varandra - det har vi heller ingen dokumentation om. Vi har ingen dokumentation om att det har skett, men det beror på att vi inte har granskat den frågan. Vi har inte ställt frågor kring detta, och därför har vi inte fått några svar. Sedan hade FOI också en tydlig väg framåt efter juni 2008, nämligen att man skulle agera som konsult åt Saudiarabien. Man skulle ta fram ett projektavtal - ett konsultavtal - och det skulle underställas regeringen för godkännande. Man fick ett mandat att förhandla i slutet av 2008, och sedan skedde den förhandlingen. Det är sanningen, Mia Sydow Mölleby.

Anf. 111 Mia Sydow Mölleby (V)

Herr talman! Att när man har haft en sådan diskussion som man har haft under hela senhösten 2007 och våren 2008 inte fråga hur det här ska göras, hur lösningen har gjorts, hur den fungerar, vad innebörden av det är - faktiskt titta ordentligt på det som finns med, fundera över det och diskutera det ordentligt med myndigheten - är att underlåta att hålla sig informerad och ha en styrning. Det är märkligt att man faktiskt inte har haft koll på vad det är FOI:s avtal har inneburit. Det finns handlingar som absolut styrker vår uppfattning, och det vet Andreas.

Anf. 112 Andreas Norlén (M)

Anf. 113 Mia Sydow Mölleby (V)

Anf. 114 Andreas Norlén (M)

Anf. 115 Karin Granbom Ellison (FP)

Anf. 116 Per-Ingvar Johnsson (C)

Anf. 117 Tuve Skånberg (KD)

Herr talman! När man ser på anmäld talartid slås man av att det här ärendet är viktigt för somliga, men inte för alla. Peter Eriksson har anmält två minuter, liksom Hans Ekström. Sverigedemokraterna är inte närvarande. Det är en väldig kontrast mot när vi hade partiledardebatt den 12 juni. Åsa Romson, språkrör för Miljöpartiet, sade då så här: "Min fråga till dig, Mikael Damberg, bygger på vilken analys Socialdemokraterna gör av de problem som dessa avtal har inneburit för Sverige och för Sveriges anseende i världen." Mikael Damberg svarade: "Men det finns också anledning för oss att vara självkritiska. Det har både Stefan Löfven och andra i mitt parti varit. Vi har varit tydliga med att det MOU som tecknades med Saudiarabien gick för långt. Det är inte så vi ska teckna sådana samarbetsavtal i framtiden. - - - Det är ett viktigt steg som vi tar, som vi måste lära oss inte bara av Saudiarabienaffären utan av tidigare erfarenheter, att vi ska ha en stram vapenexportlagstiftning som gör att vi prövar varje enskilt fall och ser till att det blir mycket svårare att exportera vapen till icke-demokratier. - - - Vi har lärt oss en del av de misstag som begicks under Saudiaffären. Det står tydligt och klart att vi måste ändra lagstiftningen och att vi måste tänka till och inte teckna sådana avtal i framtiden." Det här står i en enorm kontrast till det ointresse som Miljöpartiets och Socialdemokraternas företrädare i utskottet har haft. Vänstern och Sverigedemokraterna har inte varit särskilt mycket mer intresserade av att belysa det, trots att Vänsterpartiet kanske inte precis gillar de här avtalen. Rätta mig om jag har fel! Hur kunde detta ske? Hur kunde det bli på det viset att Saudiarabien fick de här förväntningarna? Vi fick en kris i förhållande till Saudiarabien. Dick Sträng såg uppenbarligen en möjlighet att resa, förhandla och få till någonting som kunde vara hans egen önskedröm. Vad grundar sig detta på? Låt mig återigen få citera ur samarbetsavtalet - MOU:et som det också kallas - med Saudiarabien om militärt samarbete, undertecknat i Stockholm den 15 november 2005 av den socialdemokratiska försvarsministern Leni Björklund. Det är ett utdrag ur artikel 2: "3) Forskning och utveckling a) Parterna är överens om att studera och utforska möjligheterna att upprätta ett partnerskapsprogram mellan Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och de behöriga institutionerna i Konungariket Saudiarabien i fråga om försvarsteknologi. b) Parterna skall särskilt sträva efter att utbyta teknisk och ingenjörsmässig expertis i fråga om underhåll, utveckling och rekonstruktion av vapensystem, utrustning och reservdelar. 4) Överföring av militärteknologi a) Parterna är överens om att meddela sådan information och produktionsteknologi som är nödvändig för att utföra alla typer av underhåll av militär utrustning som de handlar med. b) Vardera parten skall främja att industrin i dess land utformar gemensamma projekt för sammansättning eller produktion av militär utrustning i den andra partens land." Det är inte förvånande att Saudiarabien med dessa formuleringar om "produktion av militär utrustning i den andra partens land", det vill säga Saudiarabien, i partnerskap med FOI, som namnges, hade stora förväntningar och menade att detta MOU skulle vara bindande. Saudierna var uppenbarligen inte informerade om att svensk lagstiftning inte tillät detta. Hur kunde då någonting som svensk lagstiftning inte skulle tillåta hamna på en sådan detaljeringsnivå som i detta avtal? Detta MOU är ett ovanligt detaljerat avtal. Det är visserligen inte rättsligt bindande för någondera parten vid specifika projekt utan förutsätter underavtal, som enligt svensk lagstiftning bara kan godkännas av ISP. Det vi anmärker på är beredningen. Hur kunde saudierna ha fått denna uppfattning om det varit rätt berett? Svaret är att det inte är rätt berett. Man hade inte talat om för saudierna hur svensk lagstiftning ser ut. Saudierna blev på goda grunder irriterade, kan vi väl uttrycka det som. Vid avtal på försvarsmaterielområdet är det angeläget att förvissa sig om att motparten förstår svensk exportlagstiftning och ISP:s självständighet gentemot regeringen. Saudiarabiens agerande visar att de svenska förhandlarna i detta avseende inte var tillräckligt tydliga. Avtalet innehöll inte heller, till skillnad från andra samförståndsavtal, någon uttrycklig hänvisning till svensk exportlagstiftning, vilket var det minsta man kunde ha förväntat sig. När KU granskat detta har det inte framkommit något som tyder på att regeringen skulle ha inhämtat FOI:s yttrande över samförståndsavtalet före dess undertecknande, trots att FOI omnämns i avtalet. Det är sant att en eller flera enskilda tjänstemän vid myndigheten fick möjlighet att framföra synpunkter under hand. Men generaldirektören fick inte kännedom om avtalets innehåll förrän efter att avtalet hade ingåtts - dessutom från främmande makt, som vi hörde tidigare. Det är hårresande! Det är, om vi uttrycker det diplomatiskt, olämpligt att på detta sätt ingå ett internationellt avtal där en svensk myndighet uttryckligen omnämns utan att denna myndighet får yttra sig i ärendet. Kan inte företrädarna för Socialdemokraterna och Miljöpartiet gå i takt med sina företrädare på partiledarnivå - språkrör och ställföreträdare för partiledaren - när de säger att sådana avtal är problematiska och inte ska ingås? Vi har fått släpa Socialdemokraterna och Miljöpartiet genom granskningen. Som vi hörde tidigare relaterat har ordföranden demonstrativt varit tyst utöver hälsningsfraserna. Men uppenbarligen har det i varje fall landat hos Damberg att detta är olämpligt och likaså hos Åsa Romson. Frågan är: Är ni med i samma partier som era partiledare?

Anf. 118 Peter Eriksson (MP)

Herr talman! Sent ska syndaren vakna. Känner du till det uttrycket, Tuve Skånberg? Frågan om samförståndsavtalet var uppe i konstitutionsutskottet 2006. Miljöpartiet och Vänstern reserverade sig. Vi tyckte inte att det var ett avtal som var bra. Borgerligheten var för avtalet och tyckte att det var rimligt att göra det. Efter det har det också förlängts av den borgerliga regeringen. Jag tycker att det ni håller på med just nu är ganska smaklöst. Det finns en tradition i KU att man inte gör en ny granskning av samma fråga igen. Vi har av hygglighet ändå låtit granskningen få ske. Vi hade kunnat säga: Vi gör inte på det sättet. Vi har en gång granskat det, och ni har sagt att det var okej. Nu har vi ändå sagt att ni får göra granskningen. Det är samma sak som ni försöker göra igen. Ni kunde åtminstone vara klädsamma och säga: Vi gjorde fel tidigare. Vi borde ha sagt någonting annat. Vi borde ha kritiserat avtalet när det var uppe i KU tidigare. Vår egen regering borde kanske inte ha förlängt avtalet. Någonting av det kanske ni skulle ha sagt och åtminstone visat en tillstymmelse till självkritik. Men det är ingenting sådant, utan här kommer stora ord om någonting helt annat. Jag tycker att alltihop är ganska pinsamt.

Anf. 119 Andreas Norlén (M)

Herr talman! Låt mig först påminna Peter Eriksson om att det har förekommit mer än en gång att KU har granskat olika skeenden mer än en gång om det har tillkommit ny information som gör att det finns anledning att pröva frågan på nytt. Avvisningen av de båda egyptierna till USA har om jag minns rätt prövats av KU tre gånger. Det finns även andra exempel på detta. När det tillkommer ny information kan ett ärende prövas på nytt. I det fall som jag utförligt redovisade i mitt anförande finns det en hel del mängd ny information i form av hela det skeende som utspelade sig mellan Saudiarabien, FOI och regeringen under perioden 2007 och framåt. Jag har också redovisat vilka konstitutionellt relevanta frågeställningar som vi har rest i granskningsärendet som handlar om vilken information som Saudiarabien fick i avtalsförhandlingen och huruvida FOI fick möjlighet att yttra sig över det avtal som uttryckligen utpekade FOI som en viktig part. Peter Eriksson avfärdar allt detta med en fnysning och menar att vi närmast har varit oförskämda mot honom och utskottet som har velat granska detta. Han har varit helt ointresserad. Han hade dussintals frågor till Sten Tolgfors och andra när vi granskade den nuvarande regeringen. Men han hade ingen fråga till Jonas Hjelm, socialdemokraten. Peter Eriksson har här i dag drivit en tes att det är svårt att granska sina egna. Jag vill påminna om att varje år som jag har suttit i KU har jag varit med om att granska och kritisera alliansministrar. Miljöpartiet hade vid den tid då avtalet ingicks ett organiserat samarbete med S-regeringen. Miljöpartiet hade en politiskt sakkunnig tjänsteman i Förvarsdepartementet år 2005. Innebär det att Peter Eriksson nu lever upp till sin egen tes, att det är svårt att granska sina egna?

Anf. 120 Peter Eriksson (MP)

Herr talman! Jag vill påminna om att vi kritiserade avtalet under samma mandatperiod som när samarbetet mellan oss och Socialdemokraterna pågick. Det är bara en liten påminnelse. Det ni håller på med nu är någonting som jag tycker borde vara under er värdighet. Vi har erbjudit er tidigare att ta in diskussionen om MOU som förberedande i den övriga granskningen. Det är helt okej. Jag har också stått alldeles nyss i talarstolen och sagt att bakgrunden handlar ganska mycket om samförståndsavtalet. Men det har varit mer passande att vända helt och hållet på klacken och tycka någonting helt annat nu, eftersom det passar att försöka lägga skulden på Socialdemokraterna. Jag tycker att det är så dåligt, Andreas. Det borde vara under din värdighet att hålla på med det du gör just nu.

Anf. 121 Andreas Norlén (M)

Herr talman! Här ser man att lärartakterna sitter i hos Peter Eriksson. Här blir man mästrad, minsann. Nåväl, jag tål det. Vi är vana vid det i konstitutionsutskottet. Jag konstaterar återigen att jag har presenterat i vart fall tre konstitutionellt relevanta frågeställningar. De handlar om hur avtalet förhandlades och hur det bereddes i Regeringskansliet. Jag har väldigt svårt att tro att Peter Eriksson hade stått passiv om det hade varit alliansregeringens göranden och låtanden och sagt: Det är jag inte så intresserad av att granska, utan nu går vi vidare med nästa ärende. I stället döljer Peter Eriksson sina egna tillkortakommanden eller sin egen ovilja att granska den socialdemokratiska regeringen bakom en tämligen vildsint retorik som faller på sin egen orimlighet. Peter Eriksson har varit ointresserad av att granska hur avtalet kom till. Vi har pekat på att det förefaller ha funnits brister i den information som lämnades till Saudiarabien eftersom saudierna uppenbarligen agerade på ett visst sätt därefter. Vi har pekat på att FOI uppenbarligen trots bestämmelserna i regeringsformen inte fick möjlighet att yttra sig över avtalet när det bereddes i Regeringskansliet 2005. Det är konstitutionellt konkreta och relevanta frågor som jag både som jurist och politiker på min heder tycker är intressanta att studera. Jag tror att Peter Eriksson hade delat den uppfattningen om försvarsministern hade haft en annan partibeteckning än S.

Anf. 122 Peter Eriksson (MP)

Herr talman! Jag vet inte om Andreas hör lite dåligt. Vi har redan granskat ärendet. Miljöpartiet har redan reserverat sig i ärendet, till skillnad från Moderaterna, som tyckte att avtalet var helt okej. Det är grundfakta. Miljöpartiet var emot. Vi reserverade oss. Vi tyckte att det gick alldeles för långt. Det var rakt emot det regelsystem som vi egentligen har för vapenexport. Då var det helt okej för Moderaterna. I dag är det tvärtom. Det är ni som har ändrat er och inte sköter detta på ett snyggt sätt.

Anf. 123 Tuve Skånberg (KD)

Herr talman! Man ska ge Peter Eriksson kredit för att han var väldigt kortfattad. Jag tror att han inte ens kom upp i de två minuters talartid som han hade anmält. Det är inte så hemskt mycket intresse i den här frågan. Åsa Romson talar om de problem som dessa avtal har inneburit för Sverige och för Sveriges anseende i världen. Hon har ingen meningsfrände eller vapendragare i vår ordförande. I den text som allianspartierna har lagt fram är det beredningen vi vänder oss mot. Det är sant att innehållet har granskats, och det med goda skäl. Men beredningen har inte granskats alls. Beredningen var bristfällig. Hade den varit bättre gjord hade FOI varit med på vagnen hela tiden och gett sina synpunkter, och vi hade förhoppningsvis aldrig hamnat i den situation som vi ägnat i stort sett lejonparten av en dag åt att debattera. Jag tycker att Peter Eriksson borde försöka säga mer än att bara i sin inledning säga att avtalet var viktigt. Han borde säga: Jag håller med Åsa Romson om att det är problem med avtalet för Sverige och för Sveriges anseende i världen.

Anf. 124 Peter Eriksson (MP)

Herr talman! Jag har sagt det flera gånger redan nu. Det här avtalet är problematiskt. Vi reserverade oss mot att godkänna det i konstitutionsutskottet. Det är Tuve Skånberg som borde säga: Vi hade fel då. Vi borde ha varit mycket tuffare, sagt nej och stoppat avtalet. Vi borde inte ha förlängt det. Din egen regering har förlängt avtalet. Varför säger du ingenting om det? Varför säger du inte att ni ångrar er? Du går på som om ni hade tyckt så här hela tiden. Det är ju inte så. Frågan har granskats, och det är inga nya konstitutionella frågor som har kommit upp. Det är bara svammel.

Anf. 125 Tuve Skånberg (KD)

Herr talman! Svammel är kanske det minst adekvata ordet i ordförandens mun i dag. Han talar om svammel när det handlar om beredningen och detta ärende, som han tidigare sade var djupt problematiskt. Svammel - jag tror att jag förbigår det utan att kommentera det. Det står för sig självt. Däremot har ordföranden blivit svaret skyldig när det gäller beredningen. Beredningen har inte granskats. Det har inte tidigare skett. Ordföranden har varit direkt negativ till att granska den. Han kunde inte klämma ur sig en enda fråga om hur beredningen hade gått till. Så stort var intresset. Nu är det lite sent påkommet genom att Åsa Romson har visat sig vara intresserad av det, och då gäller det kanske att fixa in sig i ledet.

Anf. 126 Peter Eriksson (MP)

Herr talman! Om det var för få frågor på utfrågningen hade du väl kunnat ställa fler frågor, Tuve Skånberg?

Anf. 127 Hans Ekström (S)

Herr talman! Samförståndsavtalet med Saudiarabien är av paraplykaraktär. Det är förlängt två gånger av den borgerliga regeringen. Så stora fel har den borgerliga regeringen tydligen hittat på avtalet att man har förlängt det två gånger. Det binder inte någon av avtalsparterna. Det kräver undantag för varje del och även ett godkännande av den självstyrande myndigheten ISP. Massor av misstag har skett i statsförvaltningen under den borgerliga regeringens tid vid förverkligandet av avtalet. De borgerliga regeringspartierna har gjort allt för att skylla på ursprungsavtalet, som inte är bindande och som deras regering tycker är så bra att den har förlängt det två gånger. Jag förutsätter naturligtvis att beredningen av förlängningen av avtalet har varit så fantastiskt att eventuella fel i avtalet har uppdagats under denna beredning. Jag har inte sett att några förändringar har skett i avtalet. Det är intressant om beredningen har varit perfekt under den borgerliga regeringstiden. Det är också intressant att Tuve Skånberg hänvisar till riksdagsordningen från 1810 och decharge och vad det innebar. Jag har inte texten framför mig, men jag vill minnas att det står att det som en gång var granskat var granskat. Jag upprepar den saken, Tuve. Jag tycker att bestämmelserna i 1810 års riksdagsordning var alldeles förnämliga.

Anf. 128 Andreas Norlén (M)

Herr talman! Jag vill inte på något sätt vara mästrande mot Hans Ekström, men jag vill ändå påpeka att avtalet har förlängts en gång och inte två gånger. Det ingicks 2005, och det löper på fem år. Om ingen part säger upp det förlängs det automatiskt. Det är alltså inte fråga om en aktiv förlängning, utan det är en förlängning på grund av att man inte säger upp avtalet. Det skedde 2010. Så ligger det till. Jag vill påminna Hans Ekström om en sak apropå det han sade allra sist: KU har vid flera tillfällen granskat ärenden på nytt när nya omständigheter har tillkommit. Jag vill också påpeka att vi från Alliansens sida har varit tydliga här i debatten med att det vi ville granska var beredningen av regeringsärendet att ingå avtalet och hur förhandlingsarbetet har bedrivits. Det som granskades 2006 var uteslutande avtalets innehåll och dess juridiska förenlighet med svensk lag. Det var alltså nya konstitutionellt relevanta granskningsfrågor som vi reste men som Hans Ekström var helt ointresserad av att ta del av och hjälpa till att utreda. Vi har återgivit vad Mikael Damberg sade i partiledardebatten. Han menade att det finns anledning för Socialdemokraterna att vara självkritiska. Det är inte så vi ska teckna sådana samarbetsavtal i framtiden. Denna självkritik har vi inte uppfattat från Socialdemokraterna i KU, så jag frågar om Hans Ekström delar Mikael Dambergs uppfattning om avtalet. Och om han gör det - hade det då inte varit intressant och mycket relevant att granska hur avtalet blev som det blev och hur det gick till? Var det brister i förhandlingsarbetet, var det brister i beredningsarbetet, eller var det någonting annat som gjorde att det fick den utformning som det kom att få? Är det inte detta som är innebörden av KU:s roll som den gode revisorn - att man ska lära sig av det som har skett och bli bättre i framtiden? Hans Ekström är ju också gammal lärare. Varför vill han inte lära sig av Göran Perssons eventuella misstag?

Anf. 129 Hans Ekström (S)

Herr talman! Det är intressant att lyssna på Andreas Norlén, som är helt fri från spekulationer. Jag återger vad han sade i sitt inledningsanförande: framstår som osannolikt och inget tyder på. I den förra debatten vill jag minnas att det var spekulationer som var problemet. Nu upprepas spekulationer från Andreas Norlén, som är helt fri från sådana vad gäller underlag för ställningstagandet. Jag vill fråga Andreas Norlén: Hur har vi på något sätt hindrat de borgerliga partierna att ställa frågor för underlag för ert ställningstagande? På vilket sätt har ni ställt frågor om beredningen? Vilka underlag har vi förhindrat er att få fram som styrker att beredningen är bristfällig? Jag skulle vilja veta det. Har vi någon gång sagt nej till dig, Andreas, när du har begärt att få papper på vilka tjänstemän och vilka myndigheter som har svarat? Ni har fått precis allt, och vi har varit jättenoga med att ni inte ska kunna säga att utredningen har förhindrats. Ändå har ni inget underlag annat än spekulationer för det ni nu säger. Det enda skälet till att ni kommer med dessa spekulationer är att det har blivit besvärande för er. Er regering har inte skött styrningen av landet under den tid detta avtal skulle förverkligas. Det är det som är problemet.

Anf. 130 Andreas Norlén (M)

Herr talman! Jag vill poängtera vad jag sade i mitt anförande när det gäller frågan om vad som låg bakom avtalet och varför olika bestämmelser blev som de blev. Jag sade att vi inte har kunnat belägga detta. Det går inte att fastställa varför det blev på ett visst sätt, för vi har inte fått svar på den frågan från till exempel Regeringskansliet. Vem var det som föreslog en viss bestämmelse, och hur kom det sig att den fick en viss utformning? Jag var mycket tydlig med att poängtera att vi inte har landat i denna frågeställning. Jag väckte frågan, men jag konstaterade att den inte har blivit besvarad. När det gäller det som vi framför kritiska synpunkter beträffande, nämligen att saudierna inte tycks ha fått tillräcklig information om Sveriges syn på avtalets juridiska status och innebörden av svensk krigsmateriellagstiftning pekade jag på konkreta omständigheter som stöder dessa slutsatser. Det handlar om saudiernas agerande. Saudiarabien agerade som om samförståndsavtalet i sig kunde läggas till grund för konkret projektsamarbete. De vände sig direkt till FOI och bad att FOI skulle sätta fart med samarbetet om renovering av antitankvapen. Det framgår i flera av utfrågningarna att det förhöll sig på det sättet. Jag menar att detta är en konkret omständighet som tyder på att saudierna inte ansåg sig behöva gå till regeringen och be om att få förhandla om ett underavtal rörande ett projekt om renovering av antitankvapen. Man menar att man direkt på grund av samförståndsavtalet kunde resa anspråk direkt gentemot myndigheten FOI. Jag tycker att det är en rimlig slutsats att säga att detta tyder på att Sverige inte hade klargjort sin syn på avtalets juridiska status. Det är inte en spekulation. Jag redovisar tydligt mina källor, i motsats till vad oppositionspartierna gör i det andra granskningsärendet. Där har vi inte fått en enda källa för de påståenden som framförs.

Anf. 131 Hans Ekström (S)

Herr talman! Jag kan bara konstatera att Andreas Norlén inte har fått underlag från Regeringskansliet för att kunna påstå att beredningen av avtalet var undermålig. Ändå påstår man i sitt ställningstagande att det är på det viset - trots att man inte har något underlag. Andreas säger: tycks ha fått. En gång i tiden undervisade jag i svenska. Det är inte direkt ett bestämt påpekande, Andreas, när man säger: tycks ha fått. Vad är underlaget till att saudierna tycks ha fått detta? Jag satt inte med vid förhandlingarna, och inte du heller. Därför vet vi inte det, och vi har inte heller ställt frågor om det.

Anf. 132 Tuve Skånberg (KD)

Herr talman! Också Hans Ekström ska ha heder för att han har hållit sig precis så kortfattad som han sade att han skulle vara och så ointresserad som han har varit tidigare i det här ärendet. Det är inte så att han precis är någon vapendragare till Mikael Damberg när denne säger: Det finns anledning för oss att vara självkritiska. Det har både Stefan Löfven och andra i mitt parti varit. Vi har varit tydliga med att det MOU som tecknades med Saudiarabien gick för långt. Det skulle vara roligt, för att inte säga intressant eller till med lämpligt, om Hans Ekström ville kommentera det som sades i partiledardebatten av företrädaren för hans eget parti. Sedan har vi frågan om att förlänga avtalet. Det är inte så att mitt parti, och för övrigt inte andra partier heller, är några vänner av avtal med Saudiarabien eller andra länder med samma profil. Men nu heter det att ingångna avtal ska hållas. Sveriges anseende löper större risk att skadas om vi bryter ett ingånget avtal än om vi fortsätter att hålla det. Dessutom lyckades regeringen faktiskt styra undan förverkligandet av de olyckliga paragraferna 3 och 4 som jag läste. År 1810 sades det ordagrant så här: Ingen ny till ansvarighet förbindande granskning av ny riksdag i samma mål må vara tillåten. Det var då det. Hans Ekström lever i historien. I nuvarande grundlag finns det ingenting som hindrar oss från att titta på olika aspekter i samma ärende.

Anf. 133 Hans Ekström (S)

Herr talman! När det gäller kunskapen om huruvida avtalen är bra eller dåliga ska jag vara ärlig och säga att jag inte har satt mig in i de avtalen. Jag tycker inte att det ligger i min roll att avgöra om avtalen är bra eller dåliga. Jag är ingen försvarspolitiker. Jag är ingen handelspolitiker. Jag har inte sysslat aktivt med de frågorna. Därför är jag säker på att Mikael Damberg har gjort en klok analys när han säger att sådana avtal kanske inte bör träffas i framtiden. Men det är inte det vi har granskat. Vi har inte granskat saken. Vi har granskat hur det har skett. Jag ställer samma fråga som jag ställde till Andreas Norlén. På vilket sätt har mitt parti eller jag hindrat er från att få underlag för ställningstagande? Vilket underlag har ni för era påpekanden om bristfällig beredning? Noll! Det är rena spekulationer.

Anf. 134 Tuve Skånberg (KD)

Herr talman! Varken det socialdemokratiska partiet eller Hans Ekström har på något sätt förhindrat oss. Ni har i själva verket gett oss ett stort utrymme genom att lämna hela fältet fritt. I och med att ni inte har ställt några frågor själva utan visat ett totalt ointresse finns det utrymme för oss alla, men så gör inte vi när det gäller våra egna ministrar. Jag fick tidigare kredit för att jag ställde kritiska frågor till Eskil Erlandsson, i ärendet om brevet till landshövdingen och så vidare. Så är det. Vi måste ställa frågor. Att så demonstrativt vara ointresserad är inget annat än att säga: Jag ser inget problem med det här. Hans Ekström säger att han inte har satt sig in i avtalet. Det är rätt märkligt. Vi har tröskat det här i ett år på sammanträde efter sammanträde. Vi har jobbat med det, vi har vänt på det och vi har läst innantill. Och nu säger Hans Ekström att han inte har satt sig in i avtalet. Vi har sett vilka konsekvenser det har fått, vi har läst kanske 1 000 sidor - åtminstone har vi haft möjlighet att göra det - och ändå säger Hans Ekström att han inte är insatt. Vad krävs för att Hans Ekström ska bli insatt?

Anf. 135 Hans Ekström (S)

Herr talman! Tuve Skånberg tolkar det jag sade på detta fantastiska sätt. Det märks att han har en teologisk bakgrund och är van att vända på skriften så att den passar munnen och läget. Jag har satt mig in i avtalet för att kunna göra den prövning vi har gjort. Men jag har inte prövat om det är handelspolitiskt, militärpolitiskt eller utrikespolitiskt rätt.

Anf. 136 Phia Andersson (S)

Herr talman! Mycket har nu sagts om styrning och dokumentation i den så kallade Saudiaffären. Vi som har lyssnat hela tiden har noterat de olika uppfattningar som har framförts i den granskningen och de olika slutsatser man har kommit fram till. Jag tänkte faktiskt så här: Om det kom en bil och jag kör på den, är det den bilens fel, för den var där när jag körde på den. Så skulle jag vilja sammanfatta de här två ärendena. Ni på allianssidan kan fundera på vad jag menar med det. Det ärende som jag tänker prata om, beredningen av besparingar inom försvarets materialförsörjning, är vi faktiskt överens om. Det är ett ärende som handlar om samma tid, samma departement och samma minister som Saudiärendet. Granskningen handlar om hur beredningen av förslag till besparingar togs fram inom försvarets materialförsörjning. Förslagen togs fram i en så kallad genomförandegrupp som tillsattes av regeringen. Gruppens arbete pågick från januari 2008 till juni 2008. Anmälaren har tagit sin utgångspunkt i en rapport där Riksrevisionen riktar stark kritik mot beredningen av förslag till besparingar. Kritiken handlar om att insyn och ansvarsutkrävande har försvårats på grund av bristande dokumentation av processen, att regeringen inte givit Genomförandegruppen något direktiv, att regeringen inte har gjort tillräckliga konsekvensanalyser i samband med besparingarna samt att man inte har givit riksdagen tillfredställande information om resultatet av arbetet. Försvarsmyndigheten ingick inte i Genomförandegruppen men fick svara på frågor och lämna underlag om ett antal specifika materialprojekt. Riksrevisionen ifrågasatte dock huruvida myndigheternas sakkunskap togs till vara tillräckligt genom det sätt som regeringen valde att arbeta. Regeringen har gjort en bedömning av Riksrevisionens kritik i en skrivelse till riksdagen den 6 september 2012. I denna skrivelse konstaterar regeringen att riksdagen i budgetpropositionerna för 2008 och 2009 har informerats om Genomförandegruppens arbete och att riksdagen har bifallit regeringens förslag om besparingar i budgetpropositionen för 2009. Styrningen av Försvarsmakten har varit förenlig med de principer för verksamhetsanpassad styrning som etablerats. Regeringen noterar bristerna i dokumentationen av Genomförandegruppens arbete men konstaterar att Genomförandegruppen lämnat en slutrapport samt att riksdagen inte har bett om ytterligare information om gruppens arbete. Med andra ord tar man inte till sig någonting av den kritik som Riksrevisionen riktar. Angående regeringens skrivelse beslutade riksdagen den 17 april 2013 att beredningsformerna måste överensstämma med de former som normalt sett gäller mellan Regeringskansliet och myndigheterna. Rollfördelningen måste vara tydlig, och regeringen måste notera den allvarliga kritiken och konstruktivt använda den för att liknande situationer inte ska uppstå i framtiden. Dessutom är det regeringens ansvar att garantera riksdagen tillfredsställande information, särskilt som regeringen valt ett arbetssätt som avviker från den rådande rollfördelningen. Herr talman! Med den uppfattning som regeringen har om Riksrevisionen och det beslut som riksdagen fattade blir konstitutionsutskottets granskning extra intressant. När konstitutionsutskottet gör sina granskningar börjar vi med skriftliga frågor till Regeringskansliet. I denna granskning har frågor ställts, och svaren på dessa frågor bekräftar den bild som Riksrevisionen givit i sin rapport. Exempel på svar är: Det är inte möjligt att i dag exakt ange när rapportering gjordes eller till vem. Det är inte känt vilka närmare överväganden som gjorts avseende tidsfristerna för svar från Försvarsmakten. Remittering skedde inte. Någon handling som motsvarar Riksrevisionens beskrivning har inte påträffats. Det är inte möjligt att närmare ange hur dialogen avseende de olika verksamheterna kom att genomföras. Herr talman! Vad konstitutionsutskottet har kommit fram till är alltså detsamma som Riksrevisionen kommit fram till i sin granskning och som riksdagen tidigare fattat beslut om, nämligen att regeringen måste notera den allvarliga kritiken och konstruktivt använda den för att liknande situationer inte ska uppstå i framtiden. Inledningsvis nämnde jag debatten om den så kallade Saudiaffären. Vad detta ärende har för likheter när det gäller dokumentation, diarieföring, spårbarhet, ansvarsutkrävande och styrning överlåter jag till lyssnarna och kanske till medierna att bedöma, för det vore väl förmätet av en KU-ledamot att spekulera i om det finns ett mönster eller om detta var ett ovanligt dåligt skött ärende i Försvarsdepartementet.

Anf. 137 Cecilia Brinck (M)

Herr talman! Det här är ett ärende som utskottet är enigt om. Det kan man inte tro när man lyssnar på Phia Andersson, men så är det. I debattens hetta är det ibland lätt att glömma att vi faktiskt är eniga i en stor majoritet av granskningsärendena - så har det varit alla år tidigare, och så är det även i år. Vad det handlar om här är hur man inom Regeringskansliet beredde ett ärende som handlade om besparingar inom försvarets materielförsörjning. Frågans politiska substans har varit uppe för diskussion i andra sammanhang i denna sal och i andra salar. Under våren har försvarsutskottet debatterat Riksrevisionens granskning av den så kallade Genomförandegruppen. Den som är intresserad av innehållet i den debatten - det kan man vara - hänvisas till kammarens protokoll från den 11 april i år. Herr talman! Konstitutionsutskottet granskar inte politiska besluts innehåll. Det är inte KU:s uppgift att granska om de fattade besluten är rimliga och viktiga och deras politiska substans. Vi granskar inte heller Riksrevisionens rapporter eller den diskussion som förs mellan Riksrevisionen och regeringen. Vår uppgift är att granska formerna för beslutsfattandet, att se till att regeringsärendena handläggs på ett korrekt sätt, att de bereds enligt reglerna och att statsråden inte överträder sina konstitutionella befogenheter. I det här ärendet har vi inte funnit att statsråden har överträtt sina konstitutionella befogenheter eller att ärendet har handlagts på ett sätt som inte står i överensstämmelse med gällande lag och författning. Genomförandegruppen tillsattes av regeringen i januari 2008 för att ta fram besparingar på försvarsmaterielområdet, som ett led i budgetberedningen. Politiker ingick i gruppen. Det var statssekreteraren i Försvarsdepartementet, statssekreterare från Finansdepartementet och Näringsdepartementet, representanter för regeringspartierna och chefer och handläggare inom Regeringskansliet. Ingen representant för Försvarsmakten eller för någon av de andra försvarsmyndigheterna ingick. Det fanns inga formella direktiv till den här gruppen. Den fick arbetsuppgifterna beskrivna i ett pm. Gruppens arbete ledde fram till att man redovisade en lista över planerade besparingar i 2009 års budgetproposition och att beslut om de besparingarna fattades av riksdagen, och det ingick sedan i regleringsbrevet för Försvarsmakten 2009. Det är en helt normal ordning för hur man bereder budgetfrågor. Det är bakgrunden när det gäller Genomförandegruppen. Herr talman! KU är, som jag tidigare sade, helt enigt i det här ärendet. Men vi vill ändå påpeka att det finns förbättringspotential. Vissa handlingar som rör genomförandegruppen har inte diarieförts. Gruppen har till sig fått inhämtade uppgifter från Försvarsmakten som inte heller har dokumenterats. Hur dessa uppgifter har inhämtats har vi inte kunnat fastställa i alla delar. Det kan ha skett skriftligt. Det kan ha skett muntligt. Utskottet anser att uppgifter som inhämtas från myndigheter måste dokumenteras omsorgsfullt. Annars blir den efterföljande kontrollen, som utskottet ska göra, mycket svårare än vad den behöver bli. Om beredningsunderlag och beslutsunderlag är bristfälliga försvåras KU:s granskningsarbete, eftersom insynen i Regeringskansliets arbete är begränsad. Jag vill i det sammanhanget påpeka att Regeringskansliet är medvetet om bristerna och att förbättringsåtgärder håller på att arbetas fram. Den här processen gick fort. Försvarsmakten fick - det är regeringen medveten om - möjligen inte tillräcklig tid på sig att kvalitetssäkra sina svar på det sätt som man brukar göra och på det sätt som man vill göra. Vi vill betona vikten av att remisstider är tillräckligt långa för att remissinstanserna noga och samvetsgrant ska kunna överväga de frågor de får. Utskottet konstaterar att Genomförandegruppens tidsramar var knappa och vill därför påminna om vikten av att beredningsarbetet i Regeringskansliet planeras på ett sådant sätt att det finns tid för att föra de diskussioner som man vill föra. Det vinner alla på.