Fråga om utredning av avvisningsförfarande

Fru talman! Under allmänna motionstiden 2004 inlämnades en flerpartimotion av företrädare för Vänsterpartiet, Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Centern och Miljöpartiet med förslag om dels en nationell utredning, dels en internationell utredning av omständigheterna bakom det ärende vi nyss har debatterat. I mitt anförande i det förra ärendet sade jag att det fanns många obesvarade frågor kvar, eller i varje fall frågor där svaren är ofullständiga och osäkra. Här är några: Vilket underlag hade Säpo för bedömningen att Agiza och El Zary utgjorde ett sådant hot mot landets säkerhet att de måste avvisas? Vem tillhandahöll det underlaget? Hur kvalitetsgranskades det? Varför blev det helt plötsligt oerhört viktigt att avvisa de båda männen omedelbart? Varför kunde inte avvisningen vänta ens tolv timmar? Försökte regeringen undvika ett inhibitionsbeslut i Europadomstolen? Vilket intresse hade USA i denna affär? Hur agerade amerikanska myndigheter? Hur visste CIA att Sverige behövde transporthjälp? Var detta ett exempel på en så kallad extraordinary rendition , där USA hjälpte till att föra personer som man betraktade som terrorister till en allierad stat för förhör? Var Säpo medveten om att avvisningen skulle verkställas av amerikansk och egyptisk personal? Var regeringen medveten om detta? Varför valde regeringen att lita på den så kallade diplomatiska garantin från Egypten? Varför dröjde Sverige fem veckor med att besöka de båda männen efter att CIA lämnat över dem till den egyptiska säkerhetstjänsten? Har de båda männen torterats i egyptiskt fängelse? Det här var några frågeställningar, och det finns många fler. Varken JO eller KU har förmått eller ens haft uppgiften att besvara alla dessa och många andra frågor. Min och Gustav Fridolins reservation ska inte ses som en kritik av eller ett underkännande av vare sig JO:s eller KU:s arbete. Däremot menar vi att det är angeläget att vi inte stannar här. Ansvaret för avvisningsbeslutet ligger hos regeringen; därom råder ingen tvekan. Men vem har ansvaret för genomförandet av avvisningen, för det faktum att den genomfördes av utländsk personal på ett sätt som inte är förenligt med svensk lagstiftning? JO beslutade med tvekan att inte väcka åtal mot någon Säpotjänsteman eftersom agerandet föreföll ha sanktionerats informellt av ansvarig minister. KU kan emellertid inte göra ministern eller regeringen som helhet ansvarig för det som hände på Bromma, eftersom det formella myndighetsansvaret helt klart låg på Säpo. Alla är nog i dag överens om att det som skedde på Bromma inte borde ha skett. Ändå kan ingen ställas till ansvar. Det är djupt otillfredsställande. Därför menar vi att det på nationell nivå bör genomföras en översyn av förfarandena vid avvisningar med utgångspunkt i det nämnda avvisningsärendet och att den bör göras av en oberoende granskningskommission. Denna granskning kommer inte att vara någon överprövning av redan genomförda granskningar och självfallet inte heller någon domstol i ett enskilt fall - något som regeringsformen förbjuder. Även på internationell nivå finns det behov av ytterligare utredningar, inte bara av huruvida de två avvisade utsatts för tortyr, utan också av ett bredare spektrum av frågor - jag har redan nämnt några av dem i inledningen till detta anförande. På denna punkt är utskottet enigt. Fru talman! Jag yrkar därmed bifall till reservationen.

Fru talman! Rättsövergreppet mot Ahmed Agiza och Mohammed El Zary är oerhört, och nu omvittnat i en debatt som i stora delar kännetecknades av en gemensam samsyn, där man kritiserade till exempel att regeringen godtog den svaga garanti man gav när männen avvisades till Egypten. Samtidigt sitter vi i en situation där vi vet att det är så mycket som vi inte vet. När konstitutionsutskottet granskat historien med de båda avvisningarna har man på flera punkter kommit fram till att någon klarhet inte gått att nå från vårt håll. När andra organ utifrån sina utgångspunkter granskat avvisningarna har dessa kommit fram till att man dels haft vissa begränsningar - man skulle inte ha tittat på vissa delar - dels inte kunnat nå klarhet på vissa punkter. Vi sitter i en situation där brott är begånget. Det har konstaterats att det faktum att rättstillämpningen på Bromma flygplats överlämnades till amerikanska agenter inte är förenligt med svensk lag och att de tidigare analyser som gjorts av rättschefer inom Regeringskansliet inte höll. Vi sitter i en situation där männen har avvisats och troligtvis torterats, men där ingen kan hållas ansvarig för det. Justitieombudsmannen väljer att inte väcka åtal med hänvisning till att de fel som har begåtts inom Säkerhetspolisen troligen varit sanktionerade av ansvarig minister. Vi kan inte ställa regeringen till ansvar, eftersom det formellt sett är myndigheten som ansvarar för sina beslut. Vi sitter alltså i en situation där varken ansvar kunnat utkrävas eller klarhet kunnat nås på ett flertal punkter. Fru talman! Det var inför risken av denna situation som sex riksdagsledamöter från lika många partier, representerande - trodde man - en bred majoritet av denna kammare, krävde ett tillkännagivande från riksdagen om behovet av såväl en vidare internationell granskning av de båda avvisningarna som en nationell utredning om desamma. Fru talman! Låt mig börja med behovet av en nationell granskning. På flera punkter i utskottets bedömningstext, i utskottets ställningstagande, konstateras att man inte kunnat nå klarhet. Låt mig citera. "Någon fullständig klarhet om huruvida utrikesministern vid föredragningen nåddes av den nämnda informationen" - alltså information om att det var ett amerikanskt plan som skulle användas - "har inte varit möjlig att nå, inte heller om huruvida informationen då funnits på andra håll i Regeringskansliet". Utåt sett har det tett sig märkligt att Säkerhetspolisen inte skulle ha informerat Justitiedepartementet. Man konstaterar på en rad andra punkter att man inte vet allt, att man inte kunnat nå full klarhet. Sedan verkar det som att man sätter sig ned och är nöjd. På flera punkter har inget organ ens haft i uppdrag att granska. Det gäller den mycket centrala frågan om vad anklagelserna mot männen egentligen kom från och vad de baserades på. Hur fungerar utbytet mellan den svenska säkerhetspolisen och andra säkerhetstjänster? På vilket sätt kvalitetsgranskas de anklagelser som riktas mot olika människor? Om det kommer en anklagelse mot en person från ett land med tvivelaktigt förflutet, såsom ett land som tillämpar tortyr eller ett land som konsekvent bryter mot de mänskliga rättigheterna, ska Sverige då genast godta en sådan anklagelse? Hur kontrolleras anklagelsen när den kommer? Hur kvalitetssäkras den? Hur görs det inom Säkerhetspolisen? Hur görs det på annan nivå? Fru talman! På grund av dessa oklarheter menar jag och Miljöpartiet och Mats Einarsson och Vänsterpartiet att det behövs en nationell granskningskommission. Formen kan vara ungefär som den säkerhetstjänstkommission vi hade efter det att flera organ i flera år hade sagt att det inte fanns några problem med Säkerhetspolisens agerande och att man när man slutligen kom fram till att man nog borde granska vidare upptäckte att flera övergrepp mot enskilda hade begåtts. Det har ifrågasatts om en oberoende granskningskommission egentligen kan komma fram med något mer. Jag tror det. Jag tror att oberoendet i sig är värdefullt när man granskar olika företeelser. Jag vet att man kan komma fram med mer på vissa punkter. Det kan jag härleda till ett utskottsförhör vi gemensamt hade med den nuvarande människorättskommissarien inom Europarådet Thomas Hammarberg. Han säger så här: "Men nu råkar det även finnas annat material om fångarnas behandling. Jag har genom mina kontakter haft möjlighet att gå igenom övrigt material som säger att de har torterats, även med elektrisk tortyr. Det är en upplysning som de även gav till ambassadör Ström vid hennes besök. Problemet med det materialet är detsamma som när det gäller att genomföra samtal med fångarna. Om det släpps offentligt kommer ett par personer att komma i kläm. De riskerar att utsättas för svåra repressalier. De är i den situationen. Jag kan tyvärr inte säga mer om det eftersom det skulle avslöja dessa personer. De personer det berör är villiga att överlämna materialet till en oberoende utredare om de kan lita på att den utredaren - eller en kommission - behandlar materialet på ett ansvarsfullt sätt så att de inte senare riskerar att drabbas av repressalier." Det står alltså fullständigt klart att en kommission skulle kunna få tillgång till material som vi inte har haft i vår granskning och kanske få mer klarhet i fallet. Mot bakgrund av det, fru talman, vill jag yrka bifall till reservationen i betänkandet. Låt mig också nämna något om behovet av internationell granskning. Sverige har till följd av det tryck som funnits från ledamöter i Sveriges riksdag och från frivilliga människorättsorganisationer, som sagt att det här måste granskas vidare, tillskrivit Förenta Nationernas kommissarie för att få en vidare granskning inom FN-systemet. Där har man stött på problemet att om man enbart granskar förhållandet om männen har torterats eller inte kan det tolkas som en överprövning av den fällning som inom FN-systemet redan är gjord av Sverige för avvisningen på grund av att männen har riskerat att utsättas för tortyr. Därför vill man inom FN-systemet om en granskning ska komma till stånd åtminstone ha ett bredare granskningsmandat. I det eniga ställningstagandet under denna punkt understryker hela utskottet värdet i att Sverige fortsätter att trycka på för en internationell granskning. Jag förutsätter att behandlingen av motionen på detta sätt leder till att Sverige tar förnyade kontakter med representanter i första hand inom FN-systemet för att få till stånd en oberoende internationell granskning om hela det frågekomplex som aktualiseras i samband med avvisningen av Mohammed El Zary och Ahmed Agiza.

Fru talman! Vi har en följdmotion, skulle man kunna kalla det, till betänkandet, även om det inte är direkt så det fungerar, där vi har frågorna fortsatt aktuella. Man kan möjligen diskutera lite grann vad det är som egentligen ska utredas. Det talas om de två egyptier som vi nu har talat om och som kunde vara skäl för en utredning men också exempel på dessa förfaranden. Motionen är dock mer allmänt formulerad så att det ser ut som en genomgång av regelverket för förfarandet vid avvisningar. Man kan grunna på om utredningarna som till exempel KU och JO har gjort är så bristfälliga eller om det är själva kompetensfrågan som är den principiella frågan eller om det handlar om att utredarna har kommit till fel slutsats och att man därför behöver ytterligare en utredning. KU har behandlat det här och diskuterat det i samband, kan man väl säga, med det aktuella granskningsärende som vi hade och har som enigt utskott, förutom två partier som har reservation, kommit fram till att när det gäller den nationella utredningen ser vi ingen anledning att gå motionen till mötes. När det gäller den internationella utredningen citerar vi vad regeringen har sagt och gjort. Vi betonar också att utskottet förutsätter att regeringen i möjlig utsträckning verkar för en sådan internationell utredning och för att kampen mot terrorismen ska bedrivas så att mänskliga rättigheter inte kränks, det vill säga det som är den svenska modellen för det här. Fru talman! Här är flera talare anmälda. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i det här betänkandet och avslag på reservationen.

Fru talman! Jag avböjer nog att svara på Pär Axel Sahlbergs fråga om vad som ska granskas av en nationell oberoende utredning. Mats Einarsson lämnade en allt annat än fullödig men ändå lång lista på frågeställningar som borde få ytterligare belysning. Jag citerade delar där det inte varit vår kompetens precis i konstitutionsutskottet som brustit men där vi helt enkelt inte har kunnat nå klarhet. Jag citerade också Thomas Hammarberg - Pär Axel Sahlbergs partikamrat för övrigt - när han klargjorde att det finns information som en oberoende kommission skulle kunna få del av men som konstitutionsutskottet av olika anledningar inte fått del av. Fru talman! Det var det om detta. Jag begärde repliken för att det var en fråga jag ville ställa. Frågan gäller den del i betänkandet där vi är eniga, nämligen behovet av en internationell utredning. Jag tolkar det också som att vi i riksdagen är eniga med regeringen. Det får ändå tolkas som en viss markering när en sådan här motion behandlas och man utifrån motionen konstaterar att utskottet förutsätter att regeringen i möjlig utsträckning verkar för en internationell utredning, i första hand troligen inom FN-systemet. Jag vill därför ställa en fråga till Socialdemokraternas representant i debatten, Pär Axel Sahlberg. Kan man utifrån detta förutsätta också att regeringen tillskriver FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter och klargör att man gärna önskar att hon initierar en utredning inom det mandat som hon så önskar?

Fru talman! Jag tycker att man ska tolka det som vi har skrivit det för en gångs skull, nämligen att vi är överens med regeringen om detta och att detta kräver att världssamfundet faktiskt är intresserat av att hantera denna fråga. Det kräver naturligtvis också det som lite grann har varit en underton i hela debatten, nämligen att vi nationalstater emellan är redo att göra en sådan utredning, att hålla dessa frågor vid liv, att se till att vi höjer standarden och att vi gör det tillsammans. Jag skulle då från riksdagens sida inte vilja tala om hur det ska göras och vem vi skriver brev till om vad. Men det finns skäl att granska detta aktuella fall mer utförligt och också göra det ur principiell synpunkt.

Fru talman! Tack för det svaret som i vissa delar var väldigt tydligt. Jag kan därför nöja mig med att ställa följande motfråga: Finns det någon annan än FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter som Pär Axel Sahlberg skulle kunna tänka sig utföra uppgiften att göra en internationell granskning som både vi och regeringen menar borde komma till stånd?

Fru talman! Jag ska vara kortfattad. Jag tycker att det är FN-systemet som vi måste slå vakt om och värna i detta sammanhang. Men det är alldeles klart att det också finns andra instanser och organ som kunde vara aktuella. Men jag menar att det är viktigt att vi, till skillnad från vad vi har hört i debatten tidigare, får in och får med de andra länderna i fråga om att se angelägenheten i detta arbete. Och då är naturligtvis FN-systemet det suveränt viktigaste.

Fru talman! Det första kravet som vi var ense om i KU gäller just en internationell utredning. Det vore bra att få en internationell översikt och utredning om vad som har skett, inte minst för att just klarlägga ansvar. Länder ska inte kunna komma undan om tortyr eller illabehandling har skett. Och vi måste ha ett system som gör att vi internationellt tillsammans kan bekämpa terrorism inom rättsstatens ram. Jag tror inte att jag behöver orda så mycket om det eftersom det råder enighet om det. Och det senaste replikskiftet gav väl också bevis för det. Den andra frågan gäller om vi ska ha en vidare utredning nationellt. Då säger KU:s breda majoritet att man inte ser att det behövs. Det finns förvisso oklarheter. Och det påpekar KU när man har granskat själva ärendet. Men å andra sidan drar KU ganska tydliga slutsatser även när det råder oklarhet om vad som faktiskt har förevarit. Som ordförande i KU tycker jag att det har varit häpnadsväckande hur tydliga slutsatser som vi har dragit på dessa fem punkter om vad som inte bör ske och inte borde ha skett och därmed naturligtvis inte heller bör ske i framtiden. Och det är en utmärkt bas för hur man på olika områden ska kunna hantera dessa frågor i framtiden. Det finns därutöver en rad utredningar - vi räknar också upp dem i utskottsbetänkandet - som redan arbetar med delar av detta. Vi har den nya instansordningen som ska träda i kraft om drygt fyra månader. Den innebär att överklagandemöjligheterna kommer att bli helt annorlunda, även när det gäller säkerhetsfrågor. Vi har hela vår kritik av att garantierna inte borde ha godtagits. Det gäller även uppföljningen och relationerna med FN:s tortyrkommitté, för att nämna några. Sedan handlar det om själva grundslutsatsen att denna avvisning inte borde ha skett. Jag tror att i och med detta plus de andra saker som JO har gjort när det gäller myndigheterna, inte minst kritiken när det gäller Säpo och händelserna på Bromma som har varit mycket tydlig, finns det inte i den meningen behov av att nu föra utredningsarbetet vidare i den delen. Sedan är det som många har påpekat rätt när det gäller skuldfrågan och vems felet är. Men problemet med det är att en sådan här utredning inte kan sköta om det. Det får den inte ens göra. Det ligger inom rättsväsendets ram om man ska utkräva ansvar. Vi har förbud mot specialdomstolar, det vill säga att om man ska ha ett ansvarsutkrävande kan man inte göra det i en specialutredningsform. Den ordningen kan vi faktiskt inte ha med specialdomstolar för särskilda ärenden, utan det måste faktiskt ske inom rättssamhällets ram. Vi ska komma ihåg att vi ska bekämpa terrorism. En viktig del när det gäller att hävda rättssamhället är att bekämpa terrorism. Den andra delen är att vi ska bekämpa terrorismen inom ramen för rättssamhället. Men vi ska också hantera våra egna ordningar när vi ska granska inom ramen för rättssamhället. Vi själva såsom granskare ska också uppfylla rättssamhällets principer. Det innebär att den granskning som ska ske av dem som har handlagt denna fråga också ska ske enligt rättssamhällets principer. Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Fru talman! Denna fråga har som vi diskuterade i den tidigare debatten granskats från en rad olika perspektiv och av en rad olika aktörer. Polis, åklagare, Justitieombudsmannen och konstitutionsutskottet har sagt sitt. Ändå ställer Vänsterpartiet och Miljöpartiet krav på att ytterligare en nationell utredning, som ska vara oberoende, som det sägs, ska tillsättas. Jag har lyssnat på debatten både inför denna kammarsession och under debatten här. Då är det två argument som utkristalliseras för en sådan ståndpunkt. Det ena argumentet är att det finns saker som vi inte vet och som behöver redas ut. Det andra argumentet är att ingen ställs till svars för det som har ägt rum. Det första argumentet är naturligtvis på ett sätt självklart. Jag tror att det i stort sett i alla utredningar finns saker och ting som man inte vet och saker och ting som man inte kan ha fullständig klarhet i. Men frågan är om det är ett argument för att vi ska tillsätta en särskild utredning vid sidan av de etablerade kanaler som faktiskt har utrett denna fråga länge på olika sätt. Skulle en sådan utredning vara bättre på att reda ut de oklarheter som finns? Och är i så fall det rätta sättet att just tillsätta en särskild kommission och en särskild utredning för detta? Om man misstänker att det finns oklarheter, är det i så fall inte bättre att ta upp frågan på nytt, exempelvis i konstitutionsutskottet, polisanmäla det på nytt eller på nytt anmäla det till Justitieombudsmannen för granskning utifrån det perspektiv som Justitieombudsmannen har? Det andra argumentet handlar om att ingen ställs till svars. Det tycker jag är ett väldigt egendomligt argument. Det som vi har gjort i konstitutionsutskottet under det senaste året handlar väl om att ställa regeringen till svars? Vad har regeringen gjort respektive inte gjort? Och vi har i ett enigt betänkande konstaterat att det finns kritik att framföra mot regeringen på ett antal olika punkter. Justitieombudsmannen har framfört kritik när det gäller hanteringen av den konkreta avvisningen på Bromma. Polis och åklagare har granskat det utifrån sina utgångspunkter och har då ställt människor till svars. Så visst finns det ett tydligt ansvarsutkrävande här. Det som jag tror är det underliggande i detta krav på en oberoende nationell utredning handlar egentligen inte om granskningen av detta enskilda fall i sig, utan det handlar om en kritik av att det är svårt att få ett helhetsgrepp när det gäller den här typen av frågor. Det är mer en politisk fråga. Oavsett hur många oberoende granskningskommissioner som det skulle tillsättas så skulle vi ändå inte kunna lösa det problemet. Det är en politisk fråga. Om vi är missnöjda med hur systemet för att hantera denna typ av fråga är uppbyggt får vi skriva motioner. Och regeringen kan se till att det läggs fram propositioner för att åtgärda dessa problem. Men det är inte en fråga för granskning, utan det är en politisk fråga. Med tanke på Miljöpartiets och Vänsterpartiets kontakter med regeringen har de alla möjligheter att påverka regeringen att ta sådana initiativ. Att tillsätta en särskild granskningskommission för detta är ändå en överloppsgärning. Jag tror, som sagt, att det är viktigt att poängtera att om det skulle dyka upp nya omständigheter i detta fall finns det alla möjligheter för alla dessa instanser att granska ärendet på nytt. Och självfallet motsätter vi från Folkpartiet oss inte en sådan granskning från konstitutionella utgångspunkter i framtiden. Jag tycker att det är bra att vi är eniga om att det behövs en internationell utredning. Vi har nämligen haft en ordentlig genomgång av vad som gäller för svenska förhållanden. Vi har gjort vår del i konstitutionsutskottet, och andra instanser har gjort sina delar. Men det saknas en rejäl utvärdering och granskning av sådana saker som inte ligger inom svenska instansers möjlighet att granska. Det handlar om internationella förhållanden. Där finns det inget etablerat system för granskning som det finns i Sverige via KU, via polis, via åklagare och via Justitieombudsmannen exempelvis, utan där behöver ett separat initiativ tas för att den här granskningen ska komma till stånd. Det som utskottet i betänkandet tydligt pekar på är att regeringen nu måste försöka ta initiativ och se till att en sådan här internationell utredning kommer till stånd. Detta är avgörande för att vi ska kunna nå klarhet också i de delar som vi inte har kunnat reda ut nationellt. Jag är glad över att vi är eniga om detta och hoppas att regeringen lyckas med denna föresats och att det sedan kan återrapporteras till konstitutionsutskottet och riksdagen.

Fru talman! Utifrån Gustav Fridolins anförande skulle man kunna tro att en mycket bred majoritet i riksdagen står bakom den motion som har föranlett det betänkande som vi nu debatterar. När vi fick motionen på utskottets bord kontrollerade jag väldigt noga om den hade status som partimotion eller som kommittémotion. Jag fick svaret att det var en enskild motion och att den skulle hanteras utifrån det. Det är så att säga styrkan i argumenteringen på de olika punkterna som har blivit avgörande för vårt ställningstagande i utskottet. På ett mycket tidigt stadium konstaterade vi att genom KU:s och Justitieombudsmannens granskning fanns det inte behov av mer av nationell granskning. Däremot var vi beredda att medverka till att titta på detta i ett internationellt perspektiv. Det har vi enats om i utskottet, dock utan att göra något tillkännagivande. Men när det gäller detta med en oberoende nationell granskning verkar det något märkligt. Där skulle man tydligen ägna sig åt att göra något slags bevisgradering av om "skälig" eller "sannolik" misstanke har funnits mot de här männen. Detta är mycket märkligt. Däremot kunde man - detta pekade jag på i mitt huvudanförande när det gäller själva granskningsfrågan - fundera över rättssäkerhetssystemet, över om lagen om särskild utlänningskontroll uppfyller rimliga rättssäkerhetskriterier och så vidare. Men det handlar inte om att tillsätta en undersökningskommission. Mycket mer handlar det i stället om att för framtiden skapa ett bättre rättssäkerhetssystem. Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! I den del som handlar om nationell utredning är mycket redan sagt. Jag kan väl bara konstatera att det i en framtid naturligtvis kan finnas skäl att ha en utredning som klarlägger förhållanden i sådana särskilda avvisningsärenden som det här är ett exempel på. Men då tror jag att man behöver ha ytterligare några år på nacken för att starta en utredning. Att i detta fall använda avvisningen av Agiza och El Zary som grund för detta ser inte vi leder längre här och nu. Det finns ju klarlagt i JO:s hantering och i vår granskning att det finns osäkerheter. Men vi har inte funnit osäkerheter som är av sådan art att vi säger att en ny utredning skulle kunna bringa större klarhet kring dem än vi kunnat göra. Om det kommer nya fakta, om vi får nya kunskaper, när historien runnit vidare kan en ny granskning naturligtvis alltid genomföras, såväl av oss som av andra. Däremot är, som framgått, den internationella utredningen av frågan intressant. I det här fallet, fru talman, finns det verkligen skäl att understryka att en utredning inte bör komma till stånd på det sätt som regeringen främst verkar söka sig till, nämligen ett gemensamt utredande mellan Sverige och Egypten. En sådan utredning kan inte lösa den oberoende studie av våra länders agerande så som vi anser behöver göras. Därför är det viktigt att den här utredningen sker inom FN-systemets ram så att vi kan granskas utifrån vårt agerande och Egypten utifrån Egyptens agerande. I det här fallet gäller det också andras agerande, till exempel amerikanernas agerande. En annan sak är att vi utifrån de här granskningarna alltid har att hantera politiska slutsatser. Men de får göras i annan ordning. Det är naturligtvis en sak som det i andra sammanhang, som sagt, finns skäl att komma tillbaka till. En ny granskningskommission skulle, enligt vår bedömning, inte lösa de frågorna. Dessutom finns det också i det sammanhanget skäl att peka på de risker som skulle kunna uppkomma till exempel om sekretessen hävs, som man från Vänsterns och Miljöpartiets sida talar om. Det är klart att det i det här fallet också finns risker för den som sitter fängslad i Egypten. Ett arbete under de här förhållandena måste alltså ske med stor varsamhet mot de människor som är berörda och som verkligen kan råka illa ut om en utredning skulle få fel förutsättningar eller så att säga skapa eldunderstöd till nya tänkbara övergrepp i fängelser i Egypten. Mot den bakgrunden, fru talman, yrkar också jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.