Anf. 36 Leif Pettersson (S)
Herr talman! Med anledning av detta motionsbetänkande debatterar vi en massa olika fordonsfrågor. Som Sten Bergheden påpekade är vi i stort sett överens i de flesta av de frågor betänkandet tar upp, men inte desto mindre tycker jag att det finns anledning att uppmärksamma några av frågorna.
Den första är fordonsbesiktningen. Här tror jag att det finns skäl till lite folkbildning, kan man nästan kalla det. Under de åtta mörka år då detta land leddes av alliansregeringen försökte man med näbbar och klor hitta ett sätt att på konstlad väg skapa en marknad för fordonsbesiktning. Man började med att avreglera marknaden, och det gav inte så bra resultat - tre nya anläggningar, tror jag att det var. Då satte man sig ned och grubblade lite grann på hur man kunde gå vidare.
Till slut kom man på denna fiffiga idé: Om bara AB Svensk Bilprovning lånade ut pengar till Opus AB kunde de ju köpa ett antal anläggningar. Den som skulle sälja anläggningarna lånade alltså ut pengarna till den som skulle köpa. Opus AB köpte ett antal anläggningar i norra Sverige. Företaget visade sig senare ha sin bas på Cypern, och inte betalade man någon skatt i Sverige heller. Jag vill inte jämföra detta med den senaste jätteskandalen med Panama som bas, men tanken att man med det här upplägget skulle komma undan skatt är ju uppenbar.
Nåväl! Marknaden för fordonsbesiktning ville inte ta fart ens genom den här försäljningen. Då fick de mindre ägarna i AB Svensk Bilprovning - Motormännen, Taxiförbundet och alla de där - bilda ett bolag för att ta över ett antal stationer, främst i västra och södra Sverige. Peter Norman stod här i talarstolen och sa att detta skulle ske på marknadsmässiga grunder. Försäljningen skulle ske till marknadsmässiga priser. Men när det inte finns någon marknad, hur kan då marknaden sätta priserna? Jag vet inte vad företaget betalade för sina stationer, men några marknadsmässiga priser kan det ju inte ha varit tal om eftersom det inte finns någon marknad. Det fanns i alla fall ingen marknad för försäljning av stationer då.
Nu tyckte man dock att det började likna något, efter så där fem sex år. Sedan kom en ny aktör in utifrån och började etablera stationer på mindre orter. Stoltheten hos de borgerliga var påtaglig - nu hade de lyckats! Men så började det hända saker.
Först kom EU med krav på minimidirektiv på området, vilket är jättebra. Då kunde nämligen alla de länder som hade för låg besiktning eller för långa besiktningsintervall höja nivån. Förslag på att lägga Sverige på miniminivå fördes också fram, något som i stort sett ingen höll med om och som inte heller kommer att genomföras - det kan vi säga här i riksdagen i dag. Vad som kommer i stället vet vi inte riktigt än eftersom remissvaren just nu håller på att behandlas.
Sedan kom dock ytterligare ett slag mot den borgerliga modellen. Swedac, det organ som beviljar tillstånd för verksamheten, meddelade att Clearcar - som det företag som hade etablerat sig på landsbygden hette - inte fick fortsätta. Clearcar var ett företag som startade stationer utanför storstäderna, men man klarade helt enkelt inte av kraven på fordonsbesiktning. Ur ett regionalt perspektiv kan vi verkligen beklaga detta, men ur ett trafikperspektiv var det ett måste att Swedac ingrep.
Herr talman! Jag ska säga några ord om detta med EU-anpassning av fordonsbesiktningen. Först och främst är det bra att EU höjer den allmänna nivån för kontrollbesiktning i hela unionen, men att Sverige skulle sänka sin nivå till den miniminivå som föreslås kan vi naturligtvis inte acceptera. Det tror jag inte heller att någon här i kammaren accepterar. Det var också det Sten Bergheden lämnade besked om.
Det finns några skäl till detta. Naturligtvis är det första trafiksäkerheten. Även relativt nya bilar är behäftade med fel som måste åtgärdas. Detta visar sig inte minst genom att biltillverkare med jämna mellanrum får ta tillbaka bilar för att åtgärda fel som har just trafiksäkerhetskaraktär.
Också utsläppsfrågan finns ju med när man har varit tvungen att återkalla bilar. Tillverkarna anger vissa värden för utsläppen, men det visar sig att de inte stämmer med verkligheten. Kontrollbesiktning skulle vara ett bra sätt att ta reda på hur de verkliga utsläppen ser ut. Det är nämligen de verkliga utsläppen vi måste hantera när vi talar om fossiloberoende, inte de teoretiska som har räknats fram i något labb någonstans.
Vidare skulle nog en alltför stor utglesning av besiktningstillfällena leda till betydliga prishöjningar eller nedläggning av olönsamma stationer. Var det kommer att ske förstår vi var och en; det behöver vi inte vara några raketforskare för att komma på.
Slutligen är kontrollbesiktning en bra vägledning för konsumenter när det gäller köp av begagnade bilar. Det första många tittar på är besiktningsinstrumentet - vad har den här bilen haft för fel över tid? Det är alltså en bra vägledning även för dem.
Nu är det dock som det är med besiktningsverksamheten i vårt land. Våra protester utefter hela kedjan av stolligheter har klingat ohörda. Vissa saker skulle aldrig ha gjorts men kan tyvärr inte göras ogjorda, och vi får leva med den situation de borgerliga har försatt oss i. Vi måste dock följa frågan så att det inte blir som vi befarade, nämligen att glesbygden åter blir förlorare och att besiktning av tunga fordon inte kan genomföras annat än på några få platser i Sverige, på grund av de stora investeringar som måste till för att kolla bland annat detta med utsläpp från tunga fordon. Myndighetsutövningen måste kunna ske på ett sådant sätt att alla medborgare kan ta del av den utan alltför stora olägenheter.
Herr talman! Så några ord om tyngre fordon.
Regeringen har i olika sammanhang klargjort att man före sommaren kommer med ett förslag i denna fråga. Det hälsar jag med tillfredsställelse. Jag hade hoppats att frågan även skulle gälla längre fordon, men så är det inte. De försök som pågår fortsätter och ska utvärderas. Sedan får vi förslag även på detta område, och det är naturligtvis bra.
Regeringen har också givit Transportstyrelsen ett omfattande uppdrag att återkomma med förslag som rör en hel rad frågor som berör den tunga trafiken. Jag ska inte ta upp frågor som inte finns inom detta betänkandes ram utan konstaterar bara att kravet som ställs i några motioner om vinterdäck på fler axlar än drivaxeln, främst styraxeln kan jag lägga till, finns med bland uppdragen. Jag kan konstatera att bland annat i mitt hemlän Norrbotten är detta krav befogat. Vinterdäck är ett måste för att ta sig fram i vårt land under den kalla säsongen.
I det här sammanhanget är det viktigt att polisen ges verktyg för att kontrollera även detta. När det gäller polisresurser kan jag bara hålla med om det Sten Bergheden sa i sitt inlägg, att det behövs fler polisresurser på vägen. Trafikfarliga fordon, bland annat fordon med sommardäck, borde ingå i den här arsenalen. Fordon som under vintertid kör med sommardäck borde anses som trafikfarliga.
När det gäller självkörande fordon tror jag att det kommer ett regelverk på området, och den översyn som nu görs ger ett underlag för detta. Vi vet ännu för lite om det här området, och vi måste faktiskt se till att vi vet vad vi ger oss in på innan vi utformar regler som vi sedan måste komma tillbaka och göra om gång på gång. Det är bättre att göra rätt från början.
När det gäller motorcyklar i busskörfält delar jag Sten Berghedens uppfattning att det är den kommunala nivån som ska fatta beslutet. Och jag är inte så orolig för att inte vägskyltar i kommunerna ska kunna tala om ifall motorcyklister får köra i busskörfält eller inte.
Herr talman! Jag har överskridit min talartid och vill yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)
I detta anförande instämde Johan Andersson, Rikard Larsson, Pia Nilsson och Jasenko Omanovic (alla S).